Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - Den första månskensqvällen i Eden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den första månskensqvällen i Eden.
Solen sjönk i dalarne, en perla
Uppå gräsets sammet. Trast och ärla,
Gök och siska slut de sin sång.
Fältet stod och sken i purpurslöjor,
Sakta sänkte blåa böljans mojor
Sina hjessor. Hjortens snabba språng
Stannade vid källan, i hvars spegel
Glänste rosens knopp och fjärilns segel,
Mellan silfverböljors sakta gång.
Dufvan slog i hop den hvita vingen.
Liljan stod i täcka blomsterringen
Och en tår på hennes kinder rann.
Täta löfven gröna skuggor sträckte;
Nu den sista flamman, solen väckte,
Nedom bergens höga spetsar hann.
I dess gyllne spår en ljusström följde,
Som med rosor fästet öfverhöljde
Och i purpur öfver böljan brann.
»O! hvart gick du?» – suckade naturen –
»Gyllne konung der uti azuren!
»Sjönk du, himlens grannaste klenod,
»I det djup, som vattnets vågor pressa?
»Föll då kronan från din stolta hjessa?
»Nyss i dalarne så skön du stod.»
Se, det mörknar. Skuggor sig förlänga,
Svarta mantlar öfver träden hänga,
Och i sorgskrud svepes dalens flod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
