Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 3. Skönhetslinier tecknade på en klippa nära Brunsvikens strand, vid åsynen af en englaskön, badande flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver dig? Hör du någon röst, som signar dig? Hör du
englarnes musik? Du vinkar med handen. Jag skall vara
tyst, som ett dun på en stilla yta. En tår faller från din
kind. Jag förstår den. Du betraktar templet och de stora
ljuskronorna, som hänga der uppe, du hör orgerna spela i
dômen, och du tänker: ännu är min själ obefläckad som
vattnets spegel, bibehåll mig, o himmel, i en oskrymtad
renhet! Herrlig var du i din jordiska glans, nu står du i
din himmelska, bedjande och stum. Solens fackla är släckt
i böljan, aftonklockan höres från Solna, ödmjukt böjer du
ditt hufvud, blickar än en gång mot skyn, uppstiger och
kastar den blåa, fladdrande slöjan omkring dig.
Min syn är försvunnen. Sitter jag ännu qvar på dig,
o klippa? Himmel! hvi kan jag icke med en mejsel forma
dig, du hårda massa, till en afbild af hvad jag sett?
Hänryckt ville jag famna om dig, tills jag kunde göra dig
lefvande. Min syn är försvunnen. Det är natt för mitt öga.
Ingen stjerna lyser mera för mig. Väck mig icke, vind, i
min dröm! Tystnen, fläktande löf! Viljen I med qvinliga,
af afundsjuka gröngula tungor smäda hvad I sett! Sköna
flicka, farväl! Du tog mitt allt. Jag har icke mer något
lif. Är jag vaken? Nej, det var blott en dröm. Hur himmelskt
att så drömma. Hvad är det, som glimmar i skuggan der midt
öfver sjön? Det är hon, det är hon, himmel och afgrund! det
är hon. Vind! bär mig i en blink till henne. Våg! kasta mig
på dina armar öfver ytan ned till hennes fötter. Gud, hon
försvann! Evigt tjusande flicka! Jag har sett dig, och jag
har sett nog i verlden, Du är försvunnen och med dig slocknade
solen på himmelen, stjernorna miste sitt sken, blommorna
vissnade, löfven föllo af träden, allt blef liflöst och dödt.
Dock, hvad hör jag? Hvilka toner är det väl, som framdansa
öfver vågen? Det är böljornas sång, hvilken de diktat, när
de buro dig, milda flicka, i sitt sköte. Det är din brudsång,
hvilken utbreder sig öfver vattnet. Brunsviken synes som ett
glindrande fortepiano. Hvarje våg är en tangent, hvarpå
vindarne spela. Hvilken klang, hvilken musik! Tyst! Jag vill
höra, hur den ljuder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
