Alla mina gamla vänner veta, att jag icke är någon sångare. De ha vetat detta länge, och mina nya vänner bruka merendels mycket snart få veta detsamma. Numera delar jag till och med själv mina gamla vänners åsikt i denna fråga. Härtill har jag emellertid icke kommit med ens. Åtskilliga, dels muntra och dels bittra erfarenheter ha dock slutligen fört mig därhän. Det är om dessa erfarenheter jag nu går att berätta.
Vid fyllda 15 år erhöll jag plats som lärling hos en aktad hantverkare i min barndomsstad. Min mästare tillhörde de frikyrkliga i samhället och innehade bland dem en ganska framskjuten plats. Han var verksam söndagsskollärare, ledamot i missionsföreningens styrelse och sjöng andra bas i dess sångförening.
Själv var jag enligt uppfostran strängt högkyrklig och hade kort före mitt inträde i ovannämnde mästares tjänst, blivit konfirmerad. Även mina föräldrar voro den lutherska kyrkan varmt tillgivna och det var icke utan en viss oro de läto mig taga lärlingsplats hos den frireligiöse hantverkaren. Jag lugnade dem emellertid med den försäkran, att »läsare kunde jag aldrig bliva». För mig var det tydligt, att lutherska kyrkan vore det enda sanna religionssamfund i världen och varje om än aldrig så liten avvikelse från dess läror vore villfarelse. Med denna åskådning hade jag likasom växt samman och ansåg ett övergivande därav vara för mig absolut omöjligt.
Även min mästare var således enligt min uppfattning en villoande, och då jag inflyttade hos honom, hoppades jag visserligen icke kunna omvända honom, men jag tänkte visa honom att även jag hade en religion och det en, som var styvare än hans. Mäster både även en gesäll, som, ehuru baptist och således medlem av ett annat samfund än sin arbetsgivare, likväl var i kristendomens huvudfrågor ett med denne och delade hans fröjdeämnen. De voro båda goda sångare och läto vår lilla verkstad genljuda av sång från morgon till kväll. De hade många vänner och meningsfränder, vilka ofta brukade hälsa på i verkstaden, och då blev det ännu mera sång.
Nog av, jag fick snart klart för mig, att jag kommit bland ett sjungande folk. Sång hade jag visserligen hört förr, men icke sådan sång; icke en sång som berett de sjungande själva ett sådant mått av sann, innerlig glädje och andlig kraft. Men min mästare och hans vänner voro icke allenast sångare, de voro även bedjare. Sång och bön gingo hos dem hand i hand och syntes vara de medel, genom vilka de gåvo uttryck för vad som bodde i deras hjärtan.
Både mästaren och gesällen upptäckte snart min hänförelse för den statskyrkliga gudstjänsten, vilken hänförelse de till stor överraskning för mig själv skänkte sin aktning. Jag kan aldrig erinra mig, att de vare sig i ord eller handling någonsin försökte minska min tillgivenhet för kyrkan. De läto mig ostörd och okränkt ha min religion, men med anspråk på samma rättighet fök sig själva, stämde de sina harpor och sjöngo högt om Jesus Kristus såsom orsaken till deras trygghet, glädje och frid. Jag lyssnade till deras sång och erfor omsider, att jag började gärna lyssna, men var ej benägen att medgiva, det deras sjungande var av det allra rättaste slaget. Tvärtom såg jag däri en slags demonstration emot den sång, som enligt min uppfattning var den enda värdiga, nämligen den svenska psalmsången. Och till bevarande av densammas anseende, ansåg jag mig kallad att här uppträda. På vår lilla verkstad rådde, som nämnt, fullständig religionsfrihet. Min mästare och hans gesäll hade rättighet att i glada sånger ådagalägga sin tillgivenhet för de frireligiösa idéerna, men så hade också jag rätt att ådagalägga tillgivenhet för min högkyrkligare åskådning. Alltså, här måste bli sång, mera sång. Men var skulle man nu få sig ett instrument att sjunga till, som i någon mån motsvarade den i min omgivning så flitigt använda gitarren, men vore litet allvarligare stämd än denna. Det fick ej vara dyrt, ty en lärgosse, som är utan lön och får hålla sig med kläder själv, får ej köpa dyra saker. Efter mycket funderande hit och dit gick det en dag upp ett ljus för mig. Mitt beslut var fattat och lydde:
Jag kände en äldre man, vilken ägde ett sådant, som det nu var mitt hopp att kunna erövra för billigt pris.
En söndagseftermiddag i vintertid begav jag mig åstad för verkställande av det viktiga köpet. Min kassa upp gick till 30 öre, varav jag erhållit tio öre i drickspengar dagen förut och de övriga tjugu hade legat sparade i en tom blanksvärteask sedan fjorton dagar tillbaka. Skulle denna summa räcka? Det var åtminstone mitt hopp. Jag tänkte mig saken så här; Den gamle mannen har för länge sedan upphört att spela på psalmodikon, som nu bara ligger i vägen för honom; han är glad att få bli av med det och därför svarar han, när jag frågar vad det kostar: Tag skräpet för tolv skilling. På detta sätt finge jag ändå 5 öre över till hartz för stråken. Lyckligen anländ till »psalmodikon-mannens» stuga, steg jag in och framförde mitt ärende.
- Nog kan det gå för sig, svarade mannen, vi lä' fäll gå upp på vinn' då. Jag följde den gamle upp på vinden, där han ur en hög andra antikviteter drog fram det gamla instrumentet. Där hade det legat både länge och väl.
Dess grova sensträng var betydligt slak och skrällde jämmerligt. Efter en stunds ytterligare rivande i högen, framdrogs även stråken, som enligt vad hans utseende gav för handen nog åkt många varv över den grova sensträngen. Jag tog mig en »tittare» på det hela och bad att få veta priset. Men i stället för att säga »tag skråpet» började nu psalmodikon-ägaren betyga instrumentets stora värde och slutade med att säga:
- Men jag säljer det till dig för en krona. Mitt hopp om en lyckad affär fick en väldig stöt. En krona! Så mycket pengar hade jag högst få gånger i mitt liv ägt på en gång och mina utsikter att i den allra närmaste framtiden åstadkomma detta belopp, voro ej heller synnerligen ljusa. Att pruta förstod jag ej och att uppgiva köpet, därtill var jag ingalunda hågad. Mitt svar blev därför: - Jag ta'r'et, om jag får bli skyldig 70 öre. Och det fick jag, jag lämnade mina 30 öre, tog min nyförvärvade skatt under armen och gick glad i hoppet att snart kunna med kraft hävda den svenska psalmsångens anseende. Innan jag frångår själva affären, vill jag nämna, det min nästa stora avbetalning gjordes tre veckor senare och minskade skulden med - 16 öre. Efter ytterligare tvänne avbetalningar återstod blott 9 öre; men tänk ej allt för illa om mig nu, käre läsare, då jag härmed öppet tillstår, att jag icke är fullt övertygad om, huruvida icke dessa 9 ören äro obetalda ännu i dag.
Hemkommen till verkstaden gömde jag instrumentet omsorgsfullt i en skrubb. Ingen skulle få veta om dess tillvaro, förrän jag lärt mig att å detsamma prestera en utomordentlig musik.
Följande vecka var bönevecka i missionshuset och gesällen, med vilken jag delade sängplats å verkstaden, besökte bönernötena varenda kväll, något varöver jag var storligen belåten, alldenstund jag på detta sätt blev lämnad ensam och hade således ypperliga tillfällen att öva mig på mitt psalmodikon. Första aftonen användes till nödiga reparationer av instrumentet. Sensträngen förlängdes med en becktråd så till vida, att den kunde vederbörligen fästas bakom stallet. Ett stycke hartz anskaffades och en sifferkoralbok hade medföljt spelet. Så vidtogo övningarna. Dessa fingo med hänsyn till grannarne och den sena timmen naturligtvis vara mycket dämpade. Den psalm, jag först försökte »sjunga in» till mitt psalmodikon, var: »Din klara sol går åter upp.» På den gnolade jag allt under det hon sjönk allt djupare och djupare i väster. Mitt beslut var emellertid, att gesällen nästföljande söndagsmorgon skulle väckas just med denna psalm, sjungen till de vördnadsbjudande tonerna från ett nyreparerat psalmodikon.
Den stora dagen inbröt. Jag vaknade kl. 5, men det var alldeles för tidigt. Jag somnade åter och vaknade kl. 6, men ansåg mig ej våga börja förr än kl. 7. Gesällen brukade om söndagsmorgnarna sova till kl. 8. En hel timma låg jag nu vaken och tittade på kl. var femte minut. Äntligen var hon 7; min sängkamrat fortfor att sova. Jag steg upp, drog på mig mina benkläder och tafsade i väg lik en ny barfotamunk till skrubben efter instrumentet. Sedan jag på ett lämpligt sätt placerat instrumentet på ett bord, fattade jag stråken och började känna mitt hjärta bulta. Det var ock med en viss känsla av missräkning jag såg himlen höljd av mörka moln och inte ett spår av soluppgång, vilken omständighet icke tycktes mig passa så synnerligen väl ihop med den psalm jag ämnade sjunga, men jag tänkte som. så, att hon går väl alltid upp någon stans, och så hartsade jag för säkerhetens skull ännu en gång både stråke och sträng. Tänkte så en smula på mina intet anande grannar, vad de skulle tycka om att bli väckta på detta sätt, men sökte därvid intala mig själv att dessa sovande över och omkring mig skulle, väckta av de härliga tonerna, resa sig i sina bäddar, knäppa sina händer och instämma i sången. En sista blick på den slumrande baptisten och så drog jag till med fullt verk.
»Din klara sol går åter upp
jag tackar dig min Gud etc.,
Gesällen sträckte först på sig ett ögonblick, snurrade därpå omkring ett varv i bädden, kastade sig sedan upp på alla fyra, gapade, såg förskräckt ut och bad mig i alla öronläkares namn att tiga, medan han hann att kläda sig och gå ut; sedan finge jag spela så mycket jag ville; ty se hans tänder hade aldrig tålt något som helst gnisslande ljud, påstod han. Jag blev - ja, vad blev jag? Ond, skamsen, stucken, förödmjukad? Ja, kanske litet av varje, men mest sårad kände jag mig över, att han kunde säga, det min röst ej var lik tonen från sensträngen, ty det hade åtminstone varit min mening, att dessa båda skulle stämma ihop.
Gesällen avlägsnade sig mycket riktigt och kom ej igen förr än sent på kvällen. Så snart jag blivit ensam, lät jag min stråke gå med ökat tryck och fortsatte på detta sätt med litet uppehåll för frukost och middag tills framåt kl. 4 på eftermiddagen, då jag förbrukat för två öre harts.
Men mina prestationer måtte ej ha varit i mina grannars smak. Det var i synnerhet en pianospelande adelsdam, boende över vår verkstad, som tog mycket illa vid sig. Hon och ett par andra hyresgäster begåvo sig till värden och förklarade, att antingen skulle de eller den där pojken med hans fördömda psalmodikon flytta. Värden tog sig en funderare på saken och kom så till den befängda slutsatsen, att en adelsdam med pianino nog vore förmånligare att ha i sitt hus än en lärpojke med ett psalmodikon, och därför gick han i sin tur till mästarn, vilken senare i skumrasket inträffade på verkstaden och delgav mig i vänliga ordalag de övriga hyresgästernas sammansvärjning. Jag blev nu allvarligt ledsen, kastade stråken ifrån mig, ställde mig att se ut genom fönstret och sade:
- Ja, så är det med religionsfriheten.
Då mästarn gått, sträckte jag ut mig på soffan för att i stillhet övertänka min ställning och insåg då så småningom, att jag här begått ett misstag. ''De tankar jag då tänkte, men som först senare togo form av övertygelse voro ungefär följande.
Beundrare av tvänne olika läroriktningar inom den kristna religionen böra sannerligen ej utmana varandra med andlig sång. Sången, den evangeliska sången, är till för att sjungas i frid. Om en lutheran och en baptist mötas och de båda äro i själ och hjärta sanna kristna, då gives för dem så mången orsak till gemensam glädje, att de mycket väl kunna »stämma ihop» och sjunga till uppmuntran för varandra. Skulle det dem emellan någon gång komma till ett broderligt, hänsynsfullt tankeutbyte, så skadar inte det, även om det skulle föras en hel natt, blott de när morgonrodnadens purpur färgar österns himmel kunna fatta i samma psalmbok och sjunga av hela hjärtat:
»Din klara sol går åter opp
För alla som för mig.»
Att sjunga en sång, avsedd till Guds ära, för att visa att »en ann' är så go' som en ann'» kan aldrig vara som sig bör. Ej heller är en sinnesstämning, i vilken man gärna vill »komma åt» sin, annorlunda tänkande broder, den lämpligaste för sånger om Guds förlåtande, överseende och allt omfattande kärlek.
Vidare skulle jag, stödd på min egen förödmjukande erfarenhet, velat säga: I händelse någon har behov att föredraga någonting i sång- och musikväg för andra människor, så skadar det intet att först göra sig underrättad, huruvida man med sina prestationer verkligen är i tillfälle att bereda åhörarne en angenäm njutning, eller om man blott pinar dem.
Har man nu för avsikt att göra det senare, då blir det en särskild sak, och då bör man ej sjunga i Herrens namn. Skulle man däremot av hjärtat önska det förra, så får man ej taga för givet att detta sker, därför att man lyckats med sig själv i samma avseende. Jag vidhöll och vidhåller ännu, att jag hade stort nöje av att få sjunga och spela på mitt psalmodikon och jag tyckte strax det var oförklarligt, att inte gesällen och grannarna hade detsamma. Men omsider fick jag en annan syn på tingen. Min omgivning ville inte höra mig sjunga och de hade rättighet att slippa, men de kunde icke neka mig att sjunga för mig själv, och detta ville jag göra, även om jag härför skulle nödgas gå ut i skog och mark.
Länge hade jag legat på soffan och reflekterat både hit och dit, då gesällen kom hem och stack in huvudet genom dörren och tittade misstänksamt in i verkstaden.
Jag reste mig upp från soffan,
- Var så god och kom in! Ni behöver inte vara rädd, jag tänker ej spela mer i dag.
Min mästare, hans gesäll och deras vänner fortforo att sjunga, bedja och vittna om Herren. Så blev där en väckelse bland de unga männen i staden; författaren rycktes med och fick lära känna Gud genom Herren jesus Kristus.
O, dessa första dagar och veckor, vad jag minnes dem väl! Sånger, som stå mig särskilt livligt i minne från denna tid, äro »Herde bär oss i ditt sköte, vi behöva vårdas väl», och »Se himlens port nu öppen står, och över berg och dalar», samt »O, hur saligt att få vandra» m. fl.
Vid ett möte av troende unga män framlades ett förslag om bildande av en manskör. Förslaget mottogs med bifall och överenskommelse blev, att alla, som önskade bliva med i kören, skulle inträffa å given plats nästföljande torsdags afton för att höras i sång. Min fråga till mig själv blev nu denna: Skall jag ge mig med?
Jag hade visserligen här och där fått klena betyg i tonträffning, men hade alltid trott mig ha anledning underkänna mina kritikers kompetens i berörda avseende, och då det nu gällde att försökas på allvar, så ansåg jag mig icke böra utebliva. Med det allra bästa hopp om att bli »tagen» begav jag mig därför åstad.
En skicklig sånglärare var tillkallad, som med största omsorg verkställde provningen av samtliga de församlade unga männen, av vilka alla - o, du hårda öde! - blevo godkända utom författaren, som förklarades absolut oduglig. Egendomligt nog blev jag inte ond på denna utgång av saken, men betydligt förvånad, alldenstund jag med uppkallande av all min uppfattningsförmåga, omöjligen kunde höra, varuti de andras provsjungning var bättre än min.
På hemvägen från detta sångmöte reflekterade jag allvarligt över vad som hänt och för första gången fattade jag saken så, att sångförmågan är en gåva, som, skaparen meddelat åt en del människor, medan andra blivit den alldeles utan. De, som blivit de lyckliga, i detta avseende, ha all orsak att däröver vara glada och tacksamma, och det vore deras plikt att helga denna sin förmåga i det sannas och godas tjänst. De däremot, som ej fått den sköna gåvan, böra ej däröver försjunka i modlöshet, utan hellre låta tiden och erfarenheten utvisa, om ej skaparen i dem nedlagt någon annan förmåga, som, odlad och helgad åt Herren, kan bliva till välsignelse inom Guds rike.
Detta allt är ju klart som dagen, säger du. Ja, det tycker jag nog med, men det ser då ej ut, som om det vore precis klart för alla. Jag har känt troende unga män och kvinnor, vilka, utan att göra det ringaste för att utröna, om de därmed verkligen kunna tjäna, rusat åstad ock köpt gitarrer, med vilka de sedan fordrat att få följa predikanten i hälarne. Jag träffade en gång en ung kvinna som sade:
- Vet herr W...borg någon, som skulle vilja köpa en gitarr? Jag har en, som jag betalt 20 kronor för, och nu säljer jag den för 12.
- Men varför behåller ni den inte själv?
- Jag är ingen sångerska.
- Än när ni köpte den då?
- Ja, då tänkte jag inte så noga på den saken.
Man bör ha gott om pengar, om man ska köpa gitarr först och taga reda på om man kan sjunga sedan. Tro ej, käre läsare, att min senaste motgång för alltid förekom vidare försök att erövra en plats bland sångare. Jag går nu att berätta dig, huru jag något år senare
Så länge jag ännu var kvar i min barndomsstad, försökte jag av lätt förklarliga skäl aldrig att uppbygga andra med min sång, men icke desto mindre sjöng jag för mig själv och använde därvid med fördel även mitt psalmodikon, ehuru numera med långt större hänsyn till mina grannar, ty jag var förskräckt för sammansvärjningar.
Men så blev det flyttning av och det till själva Göteborg. Jag lät bekantgöra »att jag i anseende till avflyttning från orten låter försälja ett spelbart psalmodikon för billigt pris.» En spekulant inträffade, bjöd 75 öre och fick'et.
I en av Göteborgs vackraste frikyrkor gick jag söndagligen och avhörde gudstjänsten, vid vilken tjänade en sångförening, som uppbar mycket erkännande för sina utomordentliga prestationer. Även här förstod jag att njuta av sången, om jag också inte begrep att bedöma den.
Sångledaren, en ofantligt sympatisk personlighet, måtte på något sätt ha fäst avseende vid min ringa person, eftersom han en dag efter avslutad sammankomst kom och lade båda sina händer på mina axlar, såg mig vänligt i ögonen och sade:
- Kanske bror skulle kunna komma och hjälpa oss i sångföreningen, vi behöva flera krafter där?
Jag måste ha blivit mycket förbluffad, då jag, glömmande alla mina forna både bittra och ljuva erfarenheter i sångväg, kunde ge mig till att svara:
- Jo tack, nog kan jag det.
- Det var trevligt; då kanske bror vill komma med på övningen i morgon afton, få vi höra, för vilken stämma brors röst lämpar sig bäst. Kan ni komma kl. 8?
- Jaha då.
Det var först på hemvägen, jag vaknade upp över, vilken löjlig situation jag nu brakt mig själv uti. Jag sökte så gott jag kunde intala mig själv, att det var en väsentlig skillnad mellan den lilla staden däruppe vid Vänern och det stora, vackra Göteborg. Sånglärarne här voro nog av helt annat »skrot och korn» och skola säkert upptäcka även min sångförmåga. Denna tanke gav mig tröst åtminstone för vissa stunder, men dessemellan ängslades jag förfärligt. Tiden nalkades det utsatta klockslaget, och jag började göra mig redo. Då jag visste, att jag skulle sammanträffa med mycket fint folk, tvättade jag min celluloidkrage med mer än vanlig omsorg och borstade mina skor t. o. m. på klackarne.
I en av kyrkans mindre salar försiggingo de sedvanliga övningarna och där mottogs nu även jag på det hjärtligaste av sångledaren, som ock presenterade mig förnärvarande damer och herrar.
- Låt oss nu försöka, sade ledaren och bjöd mig komma fram till orgeln.
Jag ställde mig invid instrumentet och - försökte.
Jämmer och elände, vad det gick. Ack de damerna, om bara de inte varit närvarande!
Ledaren såg just som litet skamsen ut och mente, att »det här blir nog ingenting utav».
- Det finns intet öra, kan jag höra.
»Inte öra», tänkte jag och nöp mig i mitt vänstra. Jag gick ifrån denna min andra provning med en förödmjukelse, som jag aldrig förr erfarit.
Insåg nu klart, det man ej bör taga för givit, att en sångledare eller annan mera i det offentliga framträdande person är sämre därför, att han har sin verkningskrets i en småstad eller t. o. m. om det vore på rama landsbygden. Att just för denna omständighet underkänna hans kompetens att döma i till hans yrke hörande frågor är nog riskabelt och kan hitta på att bli ordentligt straffat. Jag kunde mycket väl låtit bero vid den oduglighetsförklaring min förste lärare avgav. För övrigt: den som sjunger dåligt i en liten stad, skall svårligen lyckas bättre i en stor. Och gäller detta om sång, så gör det så även i många andra avseenden.
Efter detta misstänker jag, att läsaren skall anse mig vara en över hövan envis person, då jag meddelar, det jag några år härefter blev
Jag hade nu ingått vid ett seminarium i Stockholm och skulle en dag tillika med de andra nykomlingarna prövas i tonträffning. Jag skyndade mig att upplysa sångläraren, det jag prövats vid två tillfällen förut och befunnits oduglig, vadan en tredje övning ovillkorligen måste vara gagnlös. Direktören svarade, att detta nog kunda vara möjligt, men då han ägde rektors tillsägelse, att alla utan undantag skulle prövas, kunde icke ens jag slippa.
Här var således ingenting annat att göra än att finna sig.
Låt gå, tänkte jag, men kom sedan och säg, att jag inte blivit provad.
Vi samlades kring orgeln i skolans hörsal. Den ena efter den andra hördes och inga mera betydande anmärkningar gjordes från direktörens sida. Så blev det min tur. Jag steg fram till orgeln.
- Nå, det var ni, som inte kunde.
- Ja.
- Låt oss då höra! Vi ta den här. Direktören tryckte ned en tangent, varvid en ton utgick, med vilken jag nu skulle slå mig i sällskap: håååå.
- Nej, nej, nej ni skämtar.
- Icke alls, direktör. Jag kan ej bättre, jag har intet öra. Vi försöka ännu en gång, men med föga bättre resultat.
- Det var för besynnerligt, säger sångläraren, brukar ni då aldrig sjunga?
- Jo då, för mig själv.
- Nå, hur går det?
- Bra.
- Säg någon sång, som ni brukar sjunga!
Jag nämnde en melodi som den till »Re'n bådar morgonstjärnan.»
- Då försöka vi den. Jag spelar och ni sjunger.
Jag stämde upp; mina kamrater skingrades åt alla håll i salen. På grund av vår redan stiftade förtroliga bekantskap, ansågo de sig icke för min skull behöva lägga band på sina skrattmuskler. Somliga av dem höllo sig för magen och skrattade, så att tårarna runno. Då jag sjungit slut på första värsen, inföll direktören.
- Jaha, det är bra nu, ni slipper.
Om jag nu inte hörde detta eller inte ville höra, skall jag bedja få slippa förklara. Nog av, jag lät även andra värsen ljuda. Då även denna var slutsjungen, sade direktören med en viss enträgenhet i tonen
- Behöfs inte mera, nog nu.
Jag kunde ju icke bestrida hans goda mening härmed, men att sluta, när det var blott en värs kvar, tyckte jag ock vara styckeverk, och därför lät jag även sista värsen gå.
Då det äntligen till stor lättnad för direktören blev punkt, yttrade han:
- Ja, det här blir naturligtvis ingen sång utav, ni slipper gärna.
Jag bugade mig och gick upp på mitt rum.
Om jag var skamsen? Nej, inte en smul den här gången och det av skäl, som nog läsaren lätt begriper.
Men nu måtte jag väl ändå vara övertygad om min bristande sånggåva! Ja, så innerligt väl och likväl sjunger jag, sjunger så jag blir hes ibland, men sjunger för mig själv. Ja, d. v. s. sedan åtskilliga år tillbaka har jag stundom verkligen en åhörarinna, men det en sådan, som gärna har överseende med mina svagheter. Andra stoppa fingrarna i öronen och be mig tiga, tills de hunnit på vederbörligt avstånd, de vilja icke böra mig och de slippa så innerligt gärna.
Skulle nu du, min vän, vara en av dessa, vilka njuta av att få sjunga om sin himmelske fader, men du ej begåvats med konsten att uppbygga andra med din sång, så är jag då en gång i tillfälle att säga: Gör som jag! Då mitt hjärta är uppfyllt och jag känner, att jag måste lovsjunga min frälsare, då finnes det väl alltid något »kryp in», där jag kan få gno av hjärtans lust med mina halvtoner.
Ännu ett ord:
Tro mig, min broder! De erfarenheter i sång, som jag här meddelat dig, ha icke lyckats i mitt bröst släcka hoppet om att en gång med den frälsta skaran i höjden kunna instämma i Moses och Lammets sång.
