»Vila», hade doktorn sagt, »vila, det är allt, och kan ni blott bli i tillfälle att njuta en god vila, så skall ni snart vara frisk och kry igen. Men ni måste göra er fri från allt tankeansträngande arbete. Lägg studierna å sido och använd edra sommarferier helt och hållet till att sköta er hälsa. Sök er uppfriskande förströelser på landet.»
Ack ja, huru gott låter icke allt det där, men den doktorn han kände nog ej »profetlärlingars» lott, ty då skulle han vetat, att »vila och förströelse» ej finnas till för dem annat än genom Guds nåd och människors deltagande. Men då jag nu dess bättre visste mig äga bådadera, var jag ej utan hopp att få åtminstone till någon del följa läkarens föreskrifter.
Med de bästa utsikter i detta fall styrde jag till det verksamhetsfält, som var mig för sommaren anvisat, nämligen en sörmlandsstad med omnejd. Kommen dit ned, måtte jag visst ha sett ut som om en rekreation verkligen varit av nöden, innan jag kunde anses respektabel, ty vederbörande föreslogo och erbjödo självmant en vilotid på tre veckor, vilken tid jag borde tillbringa ute på en ö i Mälaren. På en ö, det låter ju riktigt »robinsonianskt», tänkte jag för mig själv och antog med glädje och tacksamhet anbudet. Företagsamma vänner hade snart föranstaltat om mitt mottagande på ön, och jag stod en dag resfärdig. En god vän sände med mig en hängmatta, och en annan ett häfte »Spurgeons predikningar», av vilka båda man avsåg jag skulle bereda mig all möjlig vederkvickelse för kropp och själ. Hängmatta och Spurgeons predikningar, detta var också, med undantag av nödiga klädespersedlar, allt, vad jag förde med på färden till min rekreationsort.
På en av öns säkerligen vackraste platser och alldeles invid sjöstranden låg den trevliga gården, som för dessa trenne veckor skulle bli mitt hem. Mitt värdfolk voro fiskare och en av de vänligaste familjer jag någonsin gästat. I hemmet vistades av barnen blott två söner, båda hurtiga ynglingar, vilka i likhet med fadern voro härdade fiskare.
I detta fredliga och gästvänliga hem fann jag en fristad, där dagarna blevo mig ljuva. Men det var ju ändå helt olikt Robinson, som var alldeles ensam på sin ö och vilken genom jakt och fiske måste skaffa sitt nödtorftiga. Jag hade redan flere dagar brukat sitta på en sten utanför hyddan och se på en holme ett gott stycke ute i Mälaren, ej större, än jag trodde mig kunna gå den runt på cirka 20 minuter. Dit leddes en dag min håg; holmen var obebodd och såg redan på avstånd så förtjusande ut: där skulle bli skönt att »robinsonera». Holmen var obebodd och låg ute i sjön, varför kunde den icke då bli mitt rike, och jag där bli »konung för en dag»? En afton meddelade jag mitt värdfolk, att jag nästa dag ämnade gå att intaga mitt »rike». De hade ingenting att invända däremot; men värdinnan, som hade sina misstankar om, min förmåga att manövrera farkosten i händelse av hög sjö, ville sända en av sina söner med. Detta ville jag dock icke vara med om, ty om jag verkligen skulle ha någon »Fredag», borde jag skaffa mig honom på något hjältemodigare sätt, alldeles som Robinson. Jag var fast besluten att tillbringa minst hela dagen på »min ö» och var därför i ordning redan tidigt nästa morgon. En ekstock ställdes till mitt förfogande, och sedan jag packat in min hängmatta och mina Spurgeons predikningar och därtill försett mig med ett metspö »lade jag ut», följd av vänners skämtsamma lyckönskningar, och anlände till den lilla holmen efter närmare en timmas lycklig rodd. Högtidligt, likt en kung, steg jag i land och började inspektera »min ö», som jag fann lagom stor för min regeringsskicklighet. Då jag funnit en plats, där träden med sina grenar och löv bildade en icke oäven »slottssal», blev min första uppgift att sätta upp min hängmatta. Någonting sådant hade jag aldrig förr prövat, och det gick ej heller riktigt bra till att börja med, men efter åtskilligt experimenterande ansåg jag mig ha lyckats. Nog hade jag sett både herrar och damer gunga i hängmatta, men hade aldrig tänkt att någonsin få sänka min egen lekamen i en dylik bekväm tingest. Jag hade nu åtskilliga funderingar, huru jag lyckligt och väl skulle kunna praktisera mig upp i mattan, som jag visst kommit att hänga väl högt, men allt går för sig, blott den goda viljan är med. Men, o ve, knappt hade jag inom mig börjat beprisa den behagliga gungningen, förrän grenen, vid vilken mattans ena ända var fastbunden, brast och - ja, om jag undantager en mindre vänlig törn i den kroppsdel, som ligger högst vid bärplockning, så hade jag intet vidare men av »olyckan». Jag lärde nu emellertid att icke underskatta min egen personliga vikt och lät hädanefter tyngden falla på stammen och icke längre på grenarna. Allt var snart »all right», och jag kröp för andra gången upp i mattan men nu med bättre resultat.
Jag började nu tillstå för mig själv, att hela färden till holmen var ett rätt barnsligt infall; men min doktor skulle kanske ha räknat det till de »uppfriskande förströelserna». Och vad kunde för en av sjukdom och bekymmer nedstämd person vara mera hugsvalande än en dylik förströelse? Här låg jag nu, vaggad av vindarna, och hörde över mig fåglarnas kvitter och omkring mig böljornas stilla brus, då de sakta slogo mot stranden. Mina tankar lekte ej längre i fantasiens och drömmarnas värld utan samlades för att fatta en verklighet, en själsstyrkande verklighet, nämligen den, att här på denna ensliga holme, dit jag låtit mig ledas av ett barnsligt infall, just här fanns jag i Guds egen närhet, hörd, sedd och älskad av honom. Denna verklighet blev en dyrbar vilopunkt för tanken, som, tröttad, återkommit från sina irrfärder på fantasiens omätliga område. Min himmelske fader beredde mig denne dag en hugsvalelse, som sällan erfares. Jag drog upp ur min ficka Spurgeons predikningar och började läsa, som jag aldrig förr läst predikningar. Nåd, nåd, nåd för de elända; detta var den röda flod, som stänkte välsignelsens dagg över min själ, medan den genomgick den härliga betesmark, dit jag av de oemotståndliga sanningarna fördes. Jag läste en timma, jag läste två, och läste, tills mitt hjärta upplöstes av tårar. Att så här ensam på en enslig holme, under det fåglarnas sång och böljornas brus smeka ens öra, få i så enkla, glödande ordalag levande för sig höjden, djupet, bredden och längden av Guds nåd och kärlek är en vederkvickelse, som icke ofta återkommer.
Jag kunde utbrista med skalden:
»Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa varje rad.»
Så förflöt den dagen, och jag trivdes gott på »min ö». Fram på aftonen försökte jag mig på litet fiske, och om det ej lyckades så bra, så hade jag i alla fall »robinsonerat».
På morgonen landsteg jag på holmen, föreställande mig vara kung, men på aftonen avreste jag, kännande mig vara mera än kung - en benådad syndare, upptagen till barn åt Gud genom Jesus Kristus.
Hädanefter delade jag tiden mellan ensamheten med Gud på »min ö» och det uppfriskande umgänget med mitt älskliga värdfolk; och då vilotiden var tilländalupen, och jag åter började vandringen »från stad till stad och från by till by», var det med en friskare kropp och en gladare själ.
