I det lantliga småskolhusets enkla lärarinnerum satt Ebba Sjöman, lärarinnan i byn. Hon satt ensam, som hon helst ville det just nu, ty djupt allvarliga tankar uppfyllde hennes själ. Hon hade förts till en skiljeväg, och mycket kritisk var hennes ställning. Fröken Sjöman hade sedan flera veckor tillbaka erfarit en hjärtats förändring, som uppfyllt henne med en outsägligt härlig glädje. Detta hade ock haft till följd, att hon uppsökt de få förutvarande troende vännerna i byn, vilka hon börjat uppmuntra på allt sätt, särskilt genom att med dem samlas till bibelläsnings- och bönestunder. Detta hennes »friare» uppträdande var likväl. ej i vederbörande högvördiga skolråds smak; och efter att redan ha rätt mycket trakasserat henne, hade de nu tagit sitt parti och tillställt henne sitt »ultimatum», som lydde på absolut och omedelbart upphörande med deltagandet i de frikyrkliges sammankomster eller ock - avsked från lärarinnebefattningen. Då den unga kvinnan fick del av skolrådets beslut hade hon en allvarlig överläggning med sig själv, som dock ledde till en hennes fasta föresats att icke låta sig förmenas rättigheten och förmånen att glädjas med dem som voro glada. Ebba hade sitt föräldrahem i en annan by i samma socken och räknade med att i händelse, att hon skulle avvisas från skolan, toge hon sin tillflykt dit. Icke heller föräldrarna voro tillfreds med hennes umgänge med läsarne, men de voro ju ändock hennes föräldrar, och deras hem var ju även hennes; och i prövningens stund skulle de naturligtvis veta sin plikt och giva henne sitt skydd. Därtill litade hon, om hon skulle bli nödsakad att trotsa skolrådet.
Men det visade sig tyvärr, att hon även här misstagit sig. Då föräldrarna fingo kännedom om skolrådets beslut, blevo de högeligen förgrymmade, icke på skolrådet, såsom sig bort, utan på dottern, som drivit saken därhän medelst sitt »tillhåll hos läsarne». Fadern hade skickat henne ett brev, vari han uttryckligen sade henne, att, därest hon lät det komma till en brytning med skolrådet och bleve utan sin plats, var det aldrig värt, att hon reflekterade på att komma hem, ty där hade hon icke att vänta något mottagande.
»Är du lättsinnig nog», så skrev fadern, »att på detta sätt äventyra din framtid och bryta en bana, som tillförsäkrar dig framtida försörjning, då må du stå ditt kast. Dina gamla föräldrar ha under sådana förhållanden inga förpliktelser gent emot dig. Du kommer att få se, huru mycket dina såta vänner där på bönesalen kunna göra för dig, då du råkar i trångmål.»
Det förstås lätt, att detta meddelande från hemmet ökade allvaret i Ebba Sjömans ställning. Dock icke så att det i minsta mån kom henne att vackla i sin föresats att taga korset på och följa Herren. Men frågan om vart hon skulle taga vägen, sedan hon drivits från skolan och föräldrarna vägrat att giva henne rum hos sig, trängde sig med allt större nödvändighet in på henne; ända till dess att skriftens ord likt en röst från himlen genljöd i hennes själ: »Om fader och moder övergiva mig, så upptage mig Herren.» Sålunda vann hon till slut seger även i denna prövning. Men en tredje och på sätt och vis ännu svårare fråga hade uppstått. I socknen fanns en förmögen och inflytelserik man, av vilken Ebba fått låna pengar, kr. 400, till bekostande av sitt underhåll under seminarietiden. Långivaren hade med avseende på pengarnas återbetalande hittills visat sig mycket tillmötesgående och förklarat sig villig att låta det därmed bero »till dess fröken Sjöman skulle hinna komma sig för en smula». Men i dag hade Ebba fått ett brev från denne sin forne välgörare. Det var ett kort brev, men för mottagarinnan mycket betydelsefullt. Det lydde:
Min kära fröken Sjöman!
Jag har med ledsnad tagit kännedom om den enligt mitt förmenande alldeles onödiga strid, som uppstått mellan eder och vederbörande skolråd. Det hade passat en ung kvinna som ni att genom eftergifter förekomma, att saken på sätt som nu skett drivits till sin spets. Jag skulle åtminstone ännu i det längsta vilja hoppas, att ni tager edert förnuft till fånga och ej förstör er framtid. Utan att vidare vilja lägga mig i förhållandet mellan eder och skolrådet, har jag dock härmed velat underrätta er, att, för så vitt ni av de två alternativ skolrådet förelagt er väljer det att gå eder plats förlustig mot den tvivelaktiga förmånen att pläga religionsumgänge med vår kyrkas fiender, så är den penningsumma ni av mig som lån mottagit härmed uppsagd till återbetalning inom loppet av 14 dagar - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det var förnämligast detta brev, som försatte den unga kvinnan i de djupaste bryderier. Att åstadkomma 400 kr. på 14 dagar! Det var för en stackars fattig och förföljd småskollärarinna ingenting mindre än omöjligt. Skulle då detta vara den tumskruv, varmed man ville tvinga henne att handla mot sitt samvetes röst? Att ställas utan hem och utan inkomst till försörjning - ja, det kunde få gå, men att vara ur stånd att gottgöra en i laga ordning krävd fordran, det var då mer än hon kunde med lugn motse.
Det led mot kvällen, och höstmörkret trängde in i det enkla lilla rummet. Då bröts plötsligt den djupa tystnaden, i det tunga steg hördes i förstugan. Efter en stunds famlande på dörren, öppnades denna och in trädde en grånad, vördnadsbjudande gammal man.
»God afton och Guds frid!» var den gamles hälsning.
»Åh, vad ser jag», utropade Ebba, »är icke farbror Wärn ute och vandrar.»
»Jo men, är jag så», svarade den gamle, »jag känner mig trött likväl och tänkte gå in och rasta en vändning.»
»Det var rätt tänkt av er, farbror Wärn», sade Ebba, som genast reste sig för att tända lampan.
Den unga kvinnan, som förut skattat sig lycklig över ensamheten, kände nu lika mycken glädje över den gamles ankomst, emedan hon menade, att han ur sina erfarenheters rika förråd skulle ha åtskilligt att meddela henne till styrka i den förestående striden.
Farbror Wärn var en som överårig förklarad gammal predikant, som nu åtnjöt understöd för ålderdomen av de missionens vänner han i sin krafts dagar tjänat med evangelii budskap. Som han ännu åtnjöt en jämförelsevis god hälsa, hade han icke kunnat förmå sig att bli alldeles stilla, utan företog då och då en resa mestadels till fots över sina forna verksamhetsfält. Stundom kunde han därvid uppträda med predikan, men oftare inskränkte sig hans arbete till besök i hemmen, då det för det mesta kom till allvarliga samtal om de allra viktigaste tingen. Att han över allt var en väntad och välkommen gäst behöver ej sägas. Ingen var rädd att härbärgera och bespisa honom, ty hans anspråkslöshet och tacksamhet för det lilla hade blivit hart när till ett ordspråk i trakten.
»Det var riktigt vänligt av er, farbror Wärn, att titta in till mig», yttrade lärarinnan, sedan hon tänt lampan och bjudit den gamle mannen fram att sitta och själv satt sig mitt framför honom.
»Egentligen förefaller det mig, som om Herren själv sänt eder hit, ty jag har verkligen stort behov av att rådfråga mig med en beprövad Herrens tjänare.»
»Ingenting kunde vara mig kärare än att stå till tjänst, om det annars är mig möjligt», svarade gubben.
Härefter förtäljde Ebba allt om sin konflikt med skolrådet, om föräldrarnas ståndpunkt till saken och sist om, den forne välgörarens krav på att återfå sin fordran.
Gamle Wärn lyssnade stilla och tyst till alltsammans. Han var för gammal och för bevandrad i slikt för att bli bragt ur jämvikten eller för att ens bli överraskad.
»Jaha, min unga vän», sade han, då fröken Sjöman slutat sin redogörelse, »detta är den kostnadsberäkning som förelagts er för er vandring i mästarens efterföljd. Eder plats, edra föräldrar och barndomshemmet och så detta edert bohag».
Den gamle gjorde en rörelse runt rummet med handen. »Går mannen till grunden med sina krav, så går det alltsammans.»
Ebba kastade en blick på det lilla bohag, enkelt men smakfullt, som hon skaffat sig.
»Jag måste då gå ifrån detta?» yttrade hon och såg med en bekymrad blick på gubben Wärn.
»Därom kan jag icke med visshet yttra mig», svarade mannen, »men Ni måste givetvis beräkna att få lov göra det. Och, min syster, ni bör besinna, att lärjungen är icke för mer än mästaren. »Hava de förföljt mig», säger Jesus, »så skola de också förfölja Eder.» Fatta Edert beslut! Vad detta beslut i detalj bör innehålla, skall jag icke föreskriva, men trohet, syster, trohet mot sanningen, se där vad ni måste beräkna. Det blir en strid mot övermakten, d. v. s. den mänskliga övermakten. Är ni rustad att upptaga den striden? Det vill med andra ord säga; Är det klart för er, att vad som här kan bliva eder en förlust, det är i själva verket en vinning. Kom ihåg, vad Ebreerbrevets författare säger om Moses: »Med den osynlige likasom för ögonen härdade han ut». Hav Gud för Edra ögon, min vän, och lämna sedan de föreliggande svårigheterna i hans hand.»
Detta och mera till talade den gamle kolportören, och hans ord, övertygande och tröstande, som de likaledes voro, föllo här i en väl beredd jordmån. Då de båda vid samtalets slut knäböjde i bön vid nådens tron, kände Ebba sitt hjärta nästan översvalla av glädje och frid.
Efter bönen tryckte gamle Wärn hennes hand, såg henne med kärleksfullt allvar i ögonen och frågade:
»Nå, min unga vän, är ni nu beredd att lämna utgången i eder faders hand.»
»Helt och hållet», var Ebbas korta och trosfriska svar.
Gamle Wärn fortsatte sin vandring i den mörka höstkvällen till sitt i en grannsocken belägna hem, dit han efter väl ett par timmar anlände. Dock, innan han styrde sina steg till sin egen stuga, där hans enkla hushåll efter hans makas död förestods av en 20-årig dotter, gick han att besöka en granne och tillika god vän sedan många år. Denne, som hette Olofsson och var lantbrukare och mycket förmögen, Hade alltid visat stort nit om Kristi rike. Till honom kände sig gubben Wärn i sitt inre mäktigt manad att gå i kväll i och för en angelägenhet, som Gud lagt på hans hjärta under det han vandrat vägen fram.
Lantbrukaren Olofsson var hemma och hade efter dagens möda sökt en stunds ro vid sin nötta gamla bibel. Då gamle Wärn inträdde i rummet tog bonden brillorna av och lade dem på de helgade bladen, medan han gick sin gamle förtrogne till mötes och hälsade honom hjärtligt.
»Roligt att se dig här, broder Wärn; välkommen åter från din senaste tur. Hoppas Herren varit dig nådig som fordom?»
»Ja, hans nåd är oändlig. Väl ha ej mina krafter tillåtit någon trägnare verksamhet på denna min färd. Men åtskilligt har jag fått uträtta för honom till hugsvalelse för hans vänner, och för detta prisar jag honom av allt hjärta. Till dig kommer jag nu i en angelägenhet, som jag utan omsvep vill framföra och därmed lämna dig i fred, ty jag måste hem, innan min flicka går till sängs, hon väntar mig nämligen icke i kväll. Jag begär fyra hundra kronor av dig. Kanhända du får dem igen och kanhända icke. Herren behöver dem, det är allt, vad jag nu är i stånd att säga.»
»Skall du ha dem i kväll?»
»Nej, icke i kväll och icke i morgon, men jag behöver att de äro till hands här framöver.»
Bonden Olofsson var allt för van, att man gjorde honom slika framställningar för att han därav skulle på något sätt bringas ur jämvikten; och hans förtroende för redbarheten i gubben Wärns avsikter var fullständigt.
»Gott, broder Wärn, pengarna får du, det begriper du. Jag gläder mig åt att, vad ändamålet än må vara, Herrens sak genom allt blir främjad och hans namn ärat.»
»Därpå kan du lita», svarade gubben och tog farväl och gick.
*
Cirka trenne veckor ha svunnit och den frambesvurna konflikten mellan lärarinnan och högvördiga sammansatta kyrko- och skolrådet hade lett till fullständig brytning. Rättigheten att tjäna och dyrka sin Gud efter eget hjärtas drift hade fröken Sjöman icke kunnat avhända sig. Hotelser och lockelser hade man prövat men med lika litet resultat. Då skolrådets dom var oåterkallelig, fann sig Ebba icke ens föranlåten att hålla på sin rätt till vederbörlig uppsägningstid utan blev överenskommelsen omedelbar avgång från tjänsten och avflyttning ur lärarinnebostaden, varför ock ny lärarinna anställdes. Sitt lilla bohag hade Ebba erbjudits att förvara hos en av de troende familjerna i byn.
Så stod hon då en höstdagseftermiddag på »bar backe», som man säger. Hon hade, trots det föräldrarna icke ändrat sin bestämmelse angående hennes mottagande i hemmet, ansett sig icke böra söka tak över huvudet annorstädes, förr än hon personligen inställt sig hos föräldrarna. Det var henne svårt att kunna tro, det dessa, när det blev allvar å färde skulle vara i stånd att sätta sin hotelse i verket. Efter att ha stannat en stund på den kala »skolbacken», med sitt huvud sänkt i bön om Herrens omsorg, styrde hon, bärande i handen ett knyte med några små tillhörigheter, sina steg mot den väl tre fjärdingsväg därifrån belägna fädernegården, dit hon anlände vid mörkrets inbrott.
En tärande oro smög sig över henne, då hon nått fram till hemmet. Med våldsamt tillkämpat lugn trädde hon in i stugan. Båda föräldrarna voro inne. Fadern sysselsatte sig med läsningen av en ortstidning, och modern var upptagen vid sin spis. På hennes hälsning svarade de icke ett ord, ja, de sågo icke ens upp. Detta föga föräldralika uppförande smärtade Ebba djupt och satte henne ur stånd att säga ett ord vidare. Ja, hon kunde icke ens röra sig från den plats hon intagit innanför dörren. Flera sekunder förflöto under den mest odrägliga stämning Faderns tidningsläsning var alltifrån Ebbas inträde endast låtsad, ty i själva verket arbetade hans tankar för att utfundera ord, varmed han kunde som allra värst såra dottern. Med en stämma, som var alltför ansträngt vänlig, yttrade snickare Sjöman efter en stund:
»Jaså, Ebba, du kommer hem till oss i kväll. Jag hoppas, att du så gör för att säga oss, att du tagit ditt förnuft till fånga och blivit resonlig, vi vänta verkligen få höra det nu.»
Dessa herr Sjömans ord voro icke uppriktigt menade, ty han visste om allt som hörde till brytningen med skolrådet. Och trots en viss välvilja i tonen förmådde talet endast otillräckligt dölja den inom honom kokande vreden.
»Jag vet», svarade Ebba undergivet, »att jag i den strid jag haft att kämpa mot människor dessa veckor sökt att stå rättfärdig inför Gud. Att mitt handlingssätt skall erkännas som förnuftigt har jag av människor likväl icke vågat hoppas. Att jag i striden förlorat min befattning som lärarinna är likväl ett faktum.»
»Såå», fortsatte fadern, »då kan jag endast uttala min och din mors förvåning över, att du understått dig att komma hem till oss. Jag trodde, att min skrivelse till dig härom var fullt tydlig. Eller huru?»
»Ja, jag kan ej neka till, att den så var, men det har varit mig omöjligt att fatta, att denna skrivelse skulle kunna vara det tillförlitliga uttrycket för mina föräldrars verkliga hjärtelag.»
»Nå, i så fall var det ju visligt av dig att komma hem för att på ort och ställe förvissa dig om, att så verkligen är förhållandet; kom ihåg, det, du halsstarriga slyna.»
De sista hårda orden beledsagades med ett knytnävsslag i bordet. Herr Sjöman hade nämligen ej längre än till denna punkt förmått återhålla utbrotten av sin vrede.
»Du anser väl», fortfor han, »du vanartiga varelse, att du ställt det angenämt för dig själv och för dina stackars fattiga föräldrar, då du på detta sätt med det mest oförsvarliga lättsinne förstör hela din framtid. Jag frågar: kan under sådana förhållanden någon makt i världen ålägga oss att taga hand om dig?»
»Antagligen icke», svarade Ebba. »Vad ej eget hjärtas kärlek bjuder, kan här ingen annan makt åstadkomma. Min naturliga rätt att finna hägn under detta tak är icke desto mindre obestridlig. Dock, jag gör ingen sådan rätt gällande. Jag vill gärna böja mig för edert beslut, och jag gör det med det innerliga och fasta hoppet, att Herren, som förmår att allting förvandla, skall i sinom tid återförena oss. Detta blir härefter ämnet för min dagliga bön. Gud välsigne eder!»
Den djupa inre rörelse, som den unga kvinnan hittills sökt med all makt bekämpa, hotade nu att alldeles taga överhanden. Hennes röst darrade märkbart och tårarna sprungo henne i ögonen. Ebba skyndade ut. Vad som plågade henne outsägligt var det faktum, att modern på hela tiden icke vände sig åt henne, så att hon fick se hennes ansikte. Hon var nu fullkomligt oviss om moderns ställning till frågan. Kanske led hon mycket och kände oro för dottern. Hon tyckte nästan det varit bättre, om hon grälat på henne. Denna tystnad var dock något förskräckligt. Utkommen i höstmörkret var Ebba först alldeles rådvill om, vart hon skulle styra sina steg. Emellertid drog hon sig efter en stund bort till en äng, där hon som barn lekt mången munter lek och där hart när varje buske och varje tuva var en hennes förtrogne. Här knäböjde hon vid en sten och ur djupet av hennes hjärta gick en den mest ödmjuka bön till den himmelske fadern om hans kärleksfulla förbarmande. Hon fick här sitt Getsemane, ur vilket hon utgick obeskrivligt styrkt till sin hela varelse. Aldrig hade hon som nu förstått innebörden av mästarens ord: »Den som icke tager sitt kors uppå sig och följer mig han kan icke vara min lärjunge.»
*
I sitt hemtrevliga tjäll satt gamle predikanten Wärn och läste vid lampans sken Herrens ord. Han gjorde så oftast dagen lång. I över femtio år hade de gudomliga sanningarna varit hans förnämsta skatter, och de blevo honom kärare, ju äldre han blev.
Tyst och stilla gick dottern Dagmar omkring i rummen och ordnade allt för natten. Med sin gamle fader delade hon den dyrbara tro, som en gång blivit åt de heliga överlämnad, och att med dotterlig kärlek få vårda sin fader på hans ålderdom var nu hennes högsta fröjd. Det vilade en stämning av underbar frid över hemmets härd. Plötsligt förmärktes en svag knackning på dörren; och på gamle Wärns »var så god och stig in» öppnades dörren och på tröskeln visade sig fröken Sjöman. Vid åsynen av den unga kvinnan, reste sig gubben och gick henne till mötes med framsträckt hand.
»Se så, mitt barn», sade han, »det var förståndigt av er att styra edra steg hit. Jag nästan anar, huru det gått för er. Ni har kämpat er strid och segrat, ni har tagit korset på - Inte sant? Och förlorat allt?»
»Ja, mycket åtminstone, men vunnit oändligt mycket mera. För stunden är jag i alla fall fattigare än fåglarna under himmelen, som ha sina nästen. Jag har intet, vartill jag kan luta mitt huvud.»
»Alldeles som han, mästaren från Nasaret - men välkommen i alla fall, kära flicka, mycket välkommen. Ser ni, jag känner en smula de mäns sinnelag, med vilka ni fick att göra; och jag visste, vad de skulle kunna utöva av inflytande över edra föräldrar, och jag anade vad som skulle ske. Det kan synas er underligt, att jag, då jag motsåg, att ni skulle drivas bort från hus och härd, icke genast inbjöd er att taga in hos oss. Men, ser ni, jag ville, att ni skulle falla uteslutande och helt i Herrens hand och låta honom ha sin egen väg med er. Många gånger har jag under dessa veckor bedit Gud för er, och jag har även bedit att, om det så vore hans vilja, han skulle leda edra steg hit. Då han nu så gjort, äro jag och Dagmar däröver mycket glada. Ännu en gång mycket välkommen! Och då ni nu är här, känner jag mig oförhindrad att säga, det så länge vi själva äga ett hem, tillhör detta er lika mycket som oss. Så att nu är till att börja med hemfrågan löst. Låt oss nu av hjärtat vila vid hoppet om att även andra fruktade svårigheter skola avlägsnas för kraften av hans vilja och kärlek.»
Detta mottagande gjorde Ebba nästan förkrossad av tacksamhet; och då Dagmar kom för att trycka hennes hand, föll hon henne om halsen och snyftade högt.
»Nu, Dagmar», sade gamle Wärn, »blir det din sak att styra till bästa för vårt kära främmande både vad det gäller mat och liggplats. Jag för min del går till vila med ens, ty jag reser ganska tidigt i morgon bort och blir nog borta större delen av dagen.»
»Vad nu då, far, icke har jag vetat av att ni reser bort i inorgon?»
»Det har jag icke vetat själv heller», svarade den gamle, »men ser du, tösen min, man får under stundom helt oförutsedda angelägenheter att ombestyra.»
Och härvid blev det. Att söka något närmare utforska orsaken till den hastigt beslutade resan föll ej Dagmar in, och det skulle för övrigt varit i strid med hennes uppfattning, om vad som anstod en väluppfostrad dotter.
Redan i daggryningen nästa morgon knackade gubben Wärn på hos sin granne och vän Olofsson. Bonden var trots sina år redan på benen. Han skulle annars icke ha varit den odalman av gamla stammen, som han var.
»Såå, broder Wärn, du är redan i farten. Vad kan det då vara fråga om, kanske de där 400?»
»Stämmer, det, du! Herren begär dem nu.»
»Nå, så stig in då, få vi höra.»
Wärn följde med sin granne in och berättade nu om Ebba Sjöman och den brutala förföljelse, för vilken hon varit utsatt samt och till sist huru godsägaren Stjärnfält på Västerplan hade krävt henne på de fyra hundra kronor, hon av honom fått låna vid inträdet i seminariet. Med hänsyn till de djupa bekymmer just denna sak beredde flickan, menade predikanten, vore det en god och Gudi behaglig handling att befria henne från skulden i fråga.
»Naturligtvis är det så», svarade Olofsson lugnt, och tillade med ett minspel, vari ingick en fullt skönjbar ironi: »Jaså, min gamle hederlige Stjärnfält har morskat upp sig så galant. Hör du, min broder Wärn, skulle du inte låta mig kunna klara upp den där transaktionen med karlen, det skulle vara ett sannskyldigt nöje för mig. Naturligtvis följer du med. Ett vittne kan för resten behövas, men låt mig i alla fall sköta om saken.»
»Gärna, gärna, kära du. Vad bättre kan jag önska. Gud välsigne dig för din vänlighet, broder Olofsson!»
Nu var förhållandet det, att bonden Olofsson och herr Stjärnfält, båda var för sig »pampar» på sin ort, hade känt varandra sedan många år och sutto båda två ännu i dag i landstinget. Förmögna voro de båda och godhjärtade även och hatade småsinthet och lumpenhet och mest av allt snikenhet. Men till åsikterna i övrigt voro de varandra rätt olika. Voro vänner i grund och botten, men tycktes alltid ha haft ett obegripligt stort nöje av att »klå» varandra, då de stötte samman, vare sig i landsting, vid valmöten eller i det mera enskilda. Nu är om patron Stjärnfält sanningen den, att han aldrig skulle kommit att sätta sin hotelse mot fröken Sjöman i verket; ej heller hade han trott, att det någonsin skulle behöva komma till den sedermera inträffade brytningen, Skrivelseåtgärden, som i alla fall var mycket olik herr Stjärnfält, hade han vidtagit mera i hopp om att därmed kunna ge ett behövligt stöd åt prästerskapets och skolrådets försök att omvända lärarinnan från »hennes villas väg», något som det förstnämnda tämligen tydligt antytt att de väntade av honom.
Allt detta förmådde herr Olofsson med ens genomse, och han kunde icke göra sig fri en känsla av tillfredsställelse över att slå sin gamle vän med »hans egna galenskaper», som han uttryckte det. Olofsson var, såsom vi förut i denna berättelse framhållit, kristen; men en medfödd böjelse att använda satirens vapen hade han bibehållit; och det må sägas till hans heder, att han för regel använde det med urskiljning.
Föga mera än en timma efter det gubben Wärn inträffat i granngården, sutto de båda gamla männen i en vagn på väg till godset Västerplan, dit de anlände ett stycke fram på förmiddagen. De hade turen att träffa godsherren hemma. Stjärnfält var ingalunda den stolte och ogine herre, som man skulle kunnat tänka sig av hans brev till lärarinnan. Han mottog de besökande med, mycken välvilja. På Olofsson hälsade han med broderskapets otvungna glättighet; och gamle kolportören, som var honom mera främmande, ägnade han en vördnadsfull hälsning. Om deras ärende hade herren till Västerplan icke en aning. En god stund rörde sig samtalet om varjehanda alldagliga ting; men då tiden skred fort, ansåg sig Olofsson böra komma till sak och tog till orda.
»Jag har hört, gamle vän», så började han, »att du är i behov av pengar». Snärten var avsiktlig och förfelade ej sin verkan. Någonting i grund och botten försmädligare hade man icke kunnat säga patron Stjärnfält.
»Vad kommer du och pratar för smörja», var det enda svar han för ögonblicket hade till hands; och han avgav detta svar med uppriktigt försök att hålla god min i elakt spel.
»Egentligen kommer jag alls icke för att prata utan för att handla d. v. s. till dig överlämna fyra hundra kronor. Du har denna summa att fordra av småskollärarinnan fröken Ebba Sjöman, och sedan du insett, att du behöver dina pengar har du klämt efter henne för att få dem, men då det för en stackars fattig småskollärarinna nog ställer sig litet svårt att med ens åstadkomma en så pass stor summa, har jag, som ju kommit mig litet mera för i affärer än fröken Sjöman, tänkt att lägga ut pengarna. Jag gör detta av inträsse både för dig och henne.»
Under tiden han talat hade Olofsson dragit upp sin plånbok och plockat fram fyra hundrakronosedlar, dem han beredde sig att överräcka till patronen.
Denne som allt ifrån det han avsände brevet till lärarinnan känt det som att han gjort en dumhet därmed, fördömde i detta ögonblick både sig själv och den olycksaliga skrivelsen. Patron Stjärnfält på Västerplan skulle låta säga om sig att han handlat obarmhärtigt mot en fattig flicka, en småskollärarinna! Nej, icke för hela sin förmögenhet. Och likväl hade han nu i sin tanklöshet själv gett skäl till en sådan förmodan. Och att hans gamle vän och motpart i så mången batalj skulle få detta hugg på honom, det var då alldeles för mycket.
»Hör du, din oförbätterlige gamle gynnare, vill du vara så god och stoppa ner de där med ens, hör du, så att jag slipper att se dem.»
»Vad nu, mäster Stjärnfält. Ser du då icke, att jag har vittne på, att jag erbjuder dig pengarna. Jag har beslutit mig icke resa hem med mindre jag har ett intyg från dig på att skulden är gäldad. Ett sådant intyg skulle det vara mig kärt att få komma hem och överlämna till den stackars flickan, som känner mycken oro för, huru du skall få dina fyra hundra kronor.»
Den klyftige bonden hade rest sig upp och gått fram till skrivbordet, där Stjärnfält satt, varvid han ännu höll sedlarna i sin hand.
»Du vill ha ett intyg, Olle, käre, söte, snälle Olle, du skall få ett sådant intyg, blott du vill vara så outsägligt hygglig och stoppa ner de där och sedan gå och sätta dig och moltiga fem minuter, om du står ut med att hålla mun så länge.»
Olofsson, som väl kände och förstod, vad detta ville säga, gick lugnt och satte sig, men i sitt inre erfor han en obeskrivlig tillfredsställelse över, att han, som han tyckte, så grundligt lyckats förverkliga sin plan.
Patronen vred sin stol närmare skrivbordet, fattade penna och papper och utfärdade kvitto på summan såsom till fullo gäldad. Papperet räckte han sedan åt sin »plågoande».
»Se där», sade han, »giv det här åt tösen med en hälsning från undertecknad. Men jag hoppas, att du också ger henne de där fyra hundra kronorna, det kan vara någon idé. Att stå här och göra dig viktig med dem kan du gärna låta bli.»
Om patronen tänkt att med detta bräcka av »Olle», så misstog han sig.
»Naturligtvis gör jag det», svarade denne; »pengarna äro dina, och vart du donerar dem kvittar mig, men jag är dig å flickans vägnar mycket tacksam. För resten», tillade han och vände sig till gamle Wärn, »det är då så gott, att du tar hand om alltsammans, du som har flickan hos dig.»
Han överlämnade såväl kvittot som pengarna åt den gamle predikanten. Denne, vars känsliga sinne icke utan smärta åhört de båda »pamparnas» ordväxling, kunde dock icke uraktlåta att innerst i sin själ prisa Gud för denna utgång av saken.
»Jaså, flickan är hos herr Wärn», yttrade patronen med en lätt bugning för den gamle.
»Jag ber om min hälsning.»
»Gärna det, herr patron. Jag är ock viss om, att hon på ett eller annat sätt kommer att visa sin tacksamhet.»
Efter detta var samtalet åter inne på andra områden och det visade sig att de båda gamla kamraterna i landstinget nog voro bättre vänner, än vad man för en stund sedan skulle ha förmodat. Då efter det de bjudits på middag på herregården de beredde sig att anträda hemfärden, klappade herr Stjärnfält »storbonden» på skuldran och sade:
»Du kommer väl igen, när du får någon ny anledning att förarga mig.»
»Ja, jag skall veta göra min plikt då», blev Olofssons svar.
*
För Ebba hade dagen förflutit som en stilla ljuv vilodag. Hennes oro och bekymmer voro förbytta i en djup tacksamhet till Kristus för det hon aktades värdig att lida för hans namns skull. Väl trädde tanken på skulden till patron Stjärnfält då och då fram och spökade för hennes andes syn, men hon sökte även dessa ögonblick skydd under den allsmäktiges vingars skugga. Först vid mörkrets inbrott återkom fader Wärn. Flickorna hade med en viss nyfikenhet väntat honom, ty hans bortresa skedde, det kunde ej nekas, under rätt mystiska omständigheter. Dock förmärktes ingenting ovanligt hos den gamle mannen. Litet senare på kvällen tog han likväl Ebba till sig på sitt eget genom mycken bön helgade arbetsrum.
»Nå, mitt barn», så började han samtalet. »Det inträsserar mig rätt mycket att höra, huru ni tänkt det inför framtiden. Jag gläder mig åt att kunna tro, det ni lagt eder framtid i Herrens hand, men det är ju så lätt förklarligt, att en kvinna vid edra år tänker sig någon väg genom livet.»
»Jag kan ju ej neka därtill, att jag gjort upp planer i mitt stilla inre. Jag inser dock efteråt så lätt deras orimlighet. Uppriktigt talat, farbror Wärn, så har jag under loppet af de senaste dagarna varit rov för en varm och djup längtan efter att få utbilda mig till sjuksyster. Vilka rika tillfällen skulle icke en sådan plats giva mig att tjäna Herren! Men ack, att komma med två tomma händer? Och det går väl an med det, men skulden till patron?»
»Ja, visst, ja, rörande den saken, så kan jag framföra en hälsning och tillika överlämna det här.» Den gamle framtog kvittot och överräckte till Ebba. Denna höll det en lång stund mellan sina fingrar och stirrade därpå med stigande förvåning.
»Vad vill då detta säga, farbror Wärn?»
»Det vill säga, att eder skuld, mitt barn, är borttagen.»
»Och av vem?»
»Ja, icke av mig, det kan jag upplysa. Bäst är väl att bringa honom äran, som så gärna brukar utplåna skulder.»
»O, ja, lovat vare hans namn! Jag kan ännu knappast fatta det här.»
»Nej, men det går väl efter hand. Ni är nu ett steg närmare befattningen som sjuksyster, inte sant?»
»Jo, och ett duktigt steg med. Helt visst skall Herren, om det nu är hans vilja, att detta skall bli min väg härefter, förskaffa mig de nödiga medlen till min utrustning för ändamålet.»
»Ja, om han icke redan har gjort det», inföll gamle kolportören, som nu drog fram de fyra hundrakronosedlarna och räckte den nu över all beskrivning häpna unga flickan.
Sedan emellertid den gamle berättat hela förloppet av besöket hos patron på Västerplan, övergingo häpnaden och förvåningen i en tacksamhetens djupa rörelse som lyste fagrast i den stora kristallklara tår, som glänste på kindens rodnad.
