Krigsförklaringarna ha redan följt på varandra i en skräckingivande rad, och intrycket av det förestående förskräckliga har bragt även Sveriges folk till allvarlig eftertanke. Paul Arnoldson har följt händelserna med intresset på högspänn. De djupa bekymmer han några veckor tidigare kände inför de då under uppsegling varande händelserna ha förbytts i varm förhoppning om att hela mänskligheten stod inför en nyfödelse. Att stor vånda skulle föregå denna var tydligt, men det kunde icke avskräcka denna samhällsoptimist. Det omöjliga i den materialistiska historieuppfattningen var redan såväl teoretiskt som praktiskt bevisad, och i den på denna historieuppfattning byggda samhällsordnings våldsamma sammanstörtande skulle bevisningen få sin fulla styrka. Så såg Paul Arnoldson det och satte sitt hopp till ett därefter, danat på det rättas rundvalar.
Med denna syn på tingen fann han intet svårt uti de förberedande åtgärder för Auroras utsändande på missionsfältet, varmed han sedan ett par veckor tillbaka varit ivrigt sysselsatt. Han hade först vänt sig i brev till några sina personliga vänner inom den svenska kolonien i London om dotterns översändande dit i och för behövlig utbildning vid något missionsinstitut. Dessa hade visat sig högeligen intresserade. Under överläggningar med engelska myndigheter och missionsdirektioner hade framförts en tanke på att hos den bildade unga svenskan hemställa, huruvida hon vore villig att efter en kortare utbildningskurs i sjukvård låta sig utsändas som sjuksköterska i kriget. Man ämnade i sådant fall göra henne uppmärksam på det även för hennes blivande missionsarbete i Kina fördelaktiga uti någon förvärvad erfarenhet i sjukvård.
Om allt detta hade herr Arnoldson mottagit underrättelse i brev. Man föreslog honom och dottern att gå med på denna plan och ställde i utsikt för fröken Arnoldson att efter fullgjort värv i kriget all hjälp skulle beredas henne för skyndsam avresa till Kina, vare sig det komme att ske i svenskt eller engelskt missionssällskaps tjänst. Innan fadern beslöt giva dottern del av meddelandena från London, ville han för egen del ägna saken den mest omsorgsfulla prövning. Detta hade han också gjort och därvid trott sig se Guds ledning i det hela.
Herr Arnoldson hade kallat på sin dotter, och de båda sutto nu en stämningsfull augustiafton i den förres arbetsrum, vars fönster vette åt Humlegården. Vad som gjorde stämningen särskilt allvarsfylld, var den dånande klangen från kyrkklockorna, som kallade huvudstadens landsstorm till vakt vid rikets kuster. Genom det öppna fönstret trängde de mäktiga tonerna in och uppfyllde rummet.
Herr Arnoldson hade läst det sista brevet från London för Aurora, och sedan han därtill uttalat sin egen uppfattning av sakens läge, bad han att få veta hennes.
Aurora hade hela tiden lyssnat under allt mer fördjupad ansvarskänsla, och på faderns vädjan till henne svarade hon:
-- Kära pappa, detta går icke så litet utom beräkningarna, sådana jag hittills gjort upp dem för mig. Men -- vad mer! Om Gud kallar, är jag villig att gå. Jag måste ju se att en längre eller kortare tids arbete ute på slagfälten bland sjuka och sårade bör betyda icke så litet för mitt dugliggörande till fortsatt arbete i människokärlekens tjänst. Dock, känna då vederbörande till fullo, huru liten och svag jag är?
-- De känna allt om dig, älskade, som de kunna ha något som helst intresse av att känna. Jag har icke försummat att meddela dem om din kärlek till människorna, din varma förtröstan till Gud och ditt mod. För ögonblicket tala vi icke mera om saken. Jag är nöjd och glad åt den beredvillighet, varmed du ställer dig till förfogande. Hör klockorna, Aurora! De kalla även på dig!
Båda sutto härefter en lång stund tigande och med sänkta huvuden. Var för sig läto de de dova, högtidliga slagen tolka stundens allvar. Den ljudande malmen klädde på något outgrundliga sätt deras djupaste känslor i ord och sjöng för deras medvetande ut dessa i rymden.
Till sist bröt dock fadern tystnaden och talade:
-- Och nu, min flicka, har jag min egen plan med avseende på fortsättningen av dagen. Du reser till England, så snart alla de åtgärder och formaliteter, som för avresan ännu kunna befinnas nödvändiga, äro vidtagna. Det är väl antagligt, att du en gång kommer att under mera eller mindre högtidliga former invigas för din livsuppgift. Men jag vill emellertid på mitt sätt taga del i din invigning för ditt kall, och därför följer du mig nu.
* *
*
Det låg kvällens svalka och frid över Nya kyrkogården, då läroverksadjunkten och hans dotter någon timma senare drogo in genom portarna till denna de dödas stad. Aurora fann det anmärkningsvärt, att fadern ej genast tog vägen bort till familjegraven, såsom han vanligen brukade det, då de följdes åt hit ut. Denna gång vandrade han med henne åt ett helt annat håll. Själv gav han ingen förklaring därpå strax, och Aurora fann sig icke föranlåten att fråga efter orsaken. Sakta och för det mesta stillatigande fortsatte de promenaden fram till foten av den allra täckaste lilla skogsbacke. Här stannade de framför en gravkulle. Det var August Strindbergs med det grovhuggna träkorset invid, på vilket läses: »O' Crux Ave Spes Unica».
-- Låt oss stanna här en stund, min dotter! Låt oss stanna, medan vi erinra oss, att den man, vars stoft sedan tvenne år vilar i denna grav, räknades på sin tid bland Europas störste. Detta vet du, Aurora, inte sant?
Aurora böjde på huvudet till tecken på att hon visste.
-- Välan, fortsatte fadern, du vet ock allt om hans livs strider och lidanden. En biltog var han tidtals, irrade från land till land och ansåg sig själv förföljd av olyckan. Biltog var han ock andligen. Ned i djup efter djup på vetandets vidunderligt stora fält trängde hans oroliga ande. Ingenstädes fann han den ro han sökte, denna mötte honom först i Kristus, som han tidigare åtminstone delvis föraktat. Även detta känner du!
Aurora böjde ännu en gång vördnadsfullt sitt huvud,
-- Under sina sista dagar på jorden vårdades han av sin dotter. Då slutet närmade sig, bad han henne räcka honom bibeln. Då han fått den heliga boken, tryckte han den till sitt bröst och sade: Greta, min kära Greta, detta är det enda rätta. Dessa ord voro bland hans sista. Om korset här över hans grav förordnade han själv före sin död, och inskriptionen är den av honom själv bestämda. »O' Crux ave spes Unica.» Det vet du, vad det betyder, Aurora.
-- »O, kors, hell dig, enda hopp!» översatte den unga kvinnan.
-- Ja, och det är en av sin tids störste, som från sin egen grav vill ropa detta ut över världen. Och nu, min dotter, om allt går efter beräkning skall du kanske snart gå fram på de blodiga slagfälten där förtvivlade döende begära ett ord av dig, ett ord till tröst i dödens mörker. Välan, Aurora, då vet du din plikt.
-- Ja, min fader, jag visar dem på Kristus, den korsfäste, som är försoningen för deras synder och deras enda säkra hopp.
-- Gud välsigne dig! Och när så din väg för dig till Kina, landet med tusenårig kultur -- -- -- -- --
-- Så vet jag i likhet med Paulus intet annat än Kristus och honom korsfäst, inföll Aurora. Vid dessa ord lade fadern armen om sin dotters liv och slöt henne till sitt bröst, djupt rörd.
-- Denna stund, sade han, är mitt livs lyckligaste, näst den, då jag återfann dig mellan broarna.
!!!Hell korset!
