-- Du återvänder sålunda från Småland, och ditt förhållande till fröken Ohlrich står på samma punkt. Vem skulle kunna tro det? Jag var alldeles säker om, att då du kom hem, skulle du både ha friat och fått ja och blivit litet smått tokig av bara lycka och glädje. Och så kommer du hem och har inte kunnat få ur dig ett ord åt flickan om att du älskar henne.
Det var Bernhard Simonson, som sålunda tagit till orda, och den halvt förebrådde var Helmer Björk. De båda studiekamraterna hade tidigare samma dag, en februaridag, återkommit till Stockholm efter slutade julferier och mötts på sitt gemensamma rum, där de en stund hållit på att förtälja varandra varjehanda upplevelser från verksamhetsfälten, då Bernhard plötsligt gör kamraten nyss citerade anmärkning.
Helmer vill förklara sig och svarar:
-- Du har rätt, Bernhard, så till vida, att jag åter kommer från Småland utan att ha förklarat mig för Märta Ohlrich. Men att saken därför står på samma punkt är likväl ej riktigt. Rätta förhållandet är, att jag älskar flickan mera än förut. Men ännu bättre -- jag har kunnat mera osjälviskt än förut lägga denna viktiga sak i Herrens hand och känner mig fullkomligt nöjd med, att hans vilja sker. Men det må jag säga, att nog var tillfället till en kärleks förklaring mera än en gång ofantligt nära till hands under våra sammanträffanden där nere. Icke minst vid mitt avskedsbesök på Blomsäter för ett par eller tre dagar sedan. Märta och jag voro ute på en promenad i en den allra härligaste skogstrakt man någonsin kan tänka sig. Vädret var strålande med en fläkt av vår i sig. Allt djupare förde oss vår promenad in i den småländska skogen. Under de föregående dagarnas starka töväder hade snön så gott som helt försvunnit. Den sist förflutna nattens tilltagande köld hade emellertid gjort marken frusen igen; och på mestadels stiglös stråt vandrade vi fram över mossar och stubbåkrar och genom högrest granskog. Ensam skulle jag härifrån knappast tagit mig hem till Blomsäter igen, men jag kunde helt lita på Märtas terrängkännedom. Vi hade hunnit in i en parkliknande del av skogen, där granarna stodo ovanligt högresta och vackra, då Märta plötsligt sprang ifrån mig fram till en riktig jätte bland granar. Här stannade hon och vinkade mig till sig.
-- Ser ni, sade hon, när jag står under denna gran, påminner jag mig så livligt den där morgonen ute vid Lilljans, då ni och herr Simonson fann mig. Det såg ut där ungefär som här.
-- Sade hon så? Hon kom sålunda ihåg, att jag var med?
-- Det gjorde hon, Bernhard, men försök inte, du har icke mera för det, invände Helmer med en förmanande gest.
-- Åh, jag borde väl få äran att bli värd vid bröllopet.
-- Det skall du bli under alla förhållanden, och om ej annat så för min skull.
-- Det är bra, men -- skämt åsido -- huru gick det med dig i det där romantiska ögonblicket?
-- Bra, men det höll på att gå på tok. Det svartnade för ögonen och allt började gå runt för mig. Jag skulle till att framstamma någonting om att det nu icke vore för tidigt, att jag finge min hittelön.
-- Vad skulle du då ha haft, där ni stodo under granen?
-- Tyst, Bernhard, avbryt mig inte. Jag blev, förstår du, herre över mig själv igen och svarade flickan:
-- Jaså, ni kommer ihåg den där morgonen. Välan, det gläder mig. Icke heller jag har glömt äventyret. Jag tänker därpå litet då och då och förgäter aldrig att tacka Gud, för det jag fick vara ett av redskapen i hans hand till en människas räddning ur överhängande fara. Och vet ni vad, fröken Ohlrich, tillade jag, jag beder nu mera dagligen Gud, att dana mig skickad för det viktiga värvet att rädda människor ur både social, moralisk och andlig nöd.
-- Ja, så sade jag, och Gud vet att jag talade av hjärtat. Den blick, varmed hon såg på mig, sedan jag sagt min tanke, var full av vördnad och aktning. Ja, jag trodde mig kunna skönja även en annan mera obestämbar känsla i blicken. Jag har någon förnimmelse av, att jag i detta ögonblick framstått som en man inför henne, och det hugnar mig obeskrivligt.
-- Det förstår jag, uppriktigt sagt, att det skall göra, Helmer. Du talade som en man. Jag skulle just velat se, hurudan du framstått, om du jollrat fram den där dumheten om hittelönen. Men -- på tal om det -- en gång måste du likväl förklara dig, eller -- på ren svenska sagt -- fria. Huru skall det då bli?
-- Det är väl säkert, att det en gång måste komma till ett ordutbyte oss emellan på denna punkt. Men när det en gång kommer därhän, föreställer jag mig, att saken kan vara av Gud så väl förberedd, att den ömsesidiga öppna förklaringen kan ske med bibehållen sinnesjämvikt.
-- Men det vore likväl någonting högst sällsamt. Regeln är väl dock, att när en karl »förklarar sig», befinner han sig i ett själstillstånd, sådant att han nog går för hur billigt som helst. Du måtte i alla händelser ha en särskilt hög uppfattning av äktenskapet, Helmer.
-- Det vet jag ej av att jag har. Så mycket är säkert, att jag känner ingen äktenskaplig scen mera majestätisk och tilltalande än den, som finnes berättad på ett av bibelns första blad, den då Gud förde Eva inför Adam.
-- Och så vill du ha det?
-- Ja, det vill jag, och så hoppas jag, att jag får det, eftersom jag redan i många år -- det tillstår jag utan vidare -- bedit Gud giva mig den maka han för mig utsett. Något slags frieri får väl lov tillkomma, eftersom det skall så vara, och vigsel under en eller annan form måste ju ock förekomma såsom ett det borgerliga samhällets rättmätiga krav på ett ord med i laget i ordningens intresse. Men dessa äro underordnade ting i förhållande till det väsentligaste som ligger däri att Gud får föra oss samman. Allt som allt, Bernhard, du måste medgiva, att dessa ting stå även inom våra troende kretsar på ett bedrövligt lågt plan. Huru rusa icke t. o. m. predikanten åstad och trolova och gifta sig på det mest besinningslösa sätt. De förälska sig i fagra anleten, tjusande gestalter och bedårande umgängesvanor; och utan att ta' sig tid att pröva karaktärens verkliga halt gå de åstad och binda sig för livet. Jag tror det är Talmage, som talar om huru han vill likna vissa ingångna kärlekspartier vid smultronförsäljningen, sådan han hade sett denna försiggå på vissa platser. Man hade utbjudit korgar, som lyst av en råga av de allra rödaste stora mogna smultron. En närmare undersökning hade emellertid ådagalagt, att det var blott ytan, som tett sig sådan. Närmare bottnen var det gott om kart och skräp. Och så är det. Man gör allt för snart de mest nedslående upptäckter rörande den tillbeddas karaktär, och följden blir elände utan like. Du vet lika bra som jag, Bernhard, huru många av våra kamrater, som blivit omöjliggjorda för arbetet i Herrens tjänst genom besinningslösa äktenskap.
-- Ja, det vet jag. Men hör, det där om smultronen var ingen oäven bild. Din smultronkorg, Helmer, lyser ock förtjusande röd! Är du nu ock riktigt säker på innehållet i övrigt?
-- Ja, det är jag. Och skulle jag i det stycket ha tagit miste, så har jag, som du ser, tagit mig tillräcklig tid för att detta skall hinna bli uppdagat.
-- Du har i alla fall icke sett fröken Ohlrich riktigt i vardagslag och då hon alls icke väntat dig.
Det har jag visst det. Och jag skall tala om för dig, huru det gick till. På mina resor därnere fick jag en gång mina vägar förbi hennes hemtrakt helt oförmodat. Då min tid medgav det, beslöt jag att stanna över ett par timmar hos mina vänner på Blomsäter. Det var rätt tidigt på morgonen, och då jag efter en morgonfrisk promenad från stationen kom fram till gården, var klockan ej stort mer än sju. Jag tillstår, att jag ej väntade att möta Märta uppe och klädd och i ordning redan denna tid. Just som jag hunnit in på gårdsplanen, slogs dörren upp till den invid liggande tvättstugan. Ett väldigt ångmoln välvde ut genom öppningen, och mitt i molnet stod fröken Ohlrich i en mycket klädsam bomullsklädning. Hårtestarna klibbade i svetten i pannan, och de nakna armarna och händerna dröpo och ångade av såplödder.
-- Då gav hon hals förstås, när hon fick se dig? skyndade sig Bernhard att förutsätta.
-- Nej du, det var det hon inte gjorde. Nio på tio av s. k. bättre flickor skulle ha gjort det, gett hals, åmat sig över det olämpliga tillfället och bett om ursäkt. Men Märta steg fram ur ångan, log sitt allra soligaste leende, räckte mig sin löddriga hand och bjöd mig välkommen. Det var nära nog det mest trofaste handslag jag hittills fått av tösen. Och i den handtryckningen erfor jag, att det vore en hustru för mig, en riktig predikanthustru.
-- Det är väldigt intressant att höra dig tala i äktenskapsfrågor, Helmer. Jag riktigt beundrar dig. Men det kan då väl ej dröja länge efter detta, innan det blir slag i saken.
-- Därom yttrar jag mig ej. Jag vill först fullborda mina studier här, sedan vill jag bli ordentligt vigd vid någon mig av Gud tilldelad livsuppgift, innan jag låter mig vigas vid någon kvinna. Och den kvinna, vid vilken jag slutligen låter mig vigas, bör vara en, som vill gå med mig in i min livsuppgift.
-- Och det tror du fröken Ohlrich är villig att göra, om det blir hon?
-- Jag tror och hoppas.
-- Men du vet ju ingenting om hennes syn på äktenskapet.
-- Jo, åtskilligt.
-- Vad? Du har sålunda dryftat frågan med henne!
-- Det har jag icke. Om du är hygglig, skall du likväl få veta, huru det gått till. För någon tid sedan bildades därnere i fröken Ohlrichs hemtrakt en liten förening av unga kvinnor. Föreningen som kallar sig »Ur hjärtats djup», står hitintills under ledning av en ovanligt intelligent lärarinna, en prästdotter. Föreningens ändamål är att ge sina medlemmar tillfälle att sins emellan och under ömsesidigt förtroende dryfta frågor, som kunna anses vara av för unga kvinnor särskild vikt. Stundom bruka medlemmarna få nedskriva sina tankar i det ena eller andra ämnet i särskilda uppsatser, som den belevade lärarinnan tar hand om och granskar. Välan, fröken Ohlrich anslöt sig till denna förening redan vid dess bildande. Även äktenskapsfrågan kom på sin tid upp till behandling och Märta skrev en uppsats i ämnet. Lärarinnan hade funnit denna så utmärkt, att hon behållit den. Vid ett besök, som jag en dag avlade i hennes skola, gav hon mig en liten inblick i den lilla föreningens arbete. Och för att jag ännu bättre skulle förstå detta, bjöd hon mig in i sitt rum och förelade mig, vad flera av medlemmarna nedskrivit ur sina hjärtans. djup. Bland skriftproven fann jag då även det ifrågavarande av fröken Ohlrich. Det bar rubriken »Äktenskapstankar». Med lärarinnans tillåtelse gjorde jag några anteckningar ur uppsatsen. Om det intresserar dig kan du få höra.
Helmer Björk drog upp ur sin ficka några skrivna blad.
-- Det här är, vad jag som hastigast hann att nedteckna. Det är icke så mycket, men likväl tillräckligt för att ge en föreställning om hennes syn på frågan. Så t. ex. heter det på ett ställe så här: »Om också mitt liv skulle komma att räcka i tusen år, skulle jag likväl sju tusen gånger hellre vilja genomleva det ensam än att vara gift med en kruka till karl -- - - - Florence Nightingale var ogift, så var ock Hanna Moore, Doreta Dix och tusen andra, som varit vigda helt och hållet vid någon uppgift i människokärlekens tjänst. Det är sålunda tydligt, att man inte behöver leva förgäves, för det att man blir ogift».
-- Hör på den du, Helmer! Det låter ej vidare förhoppningsfullt för dig.
-- Vänta, är du snäll. Det var inte färdigt med detta. Hör:
-- -- -- »För övrigt tänker jag högt om äktenskapet och håller före, att det är av gudomliga ursprung. En hjälp åt mannen, »en sådan, som honom höves» var det Gud avsåg att kvinnan, hustrun, skulle vara. Ett äktenskap är något, som »Gud har sammanfogat enligt skriftens ord. -- -- -- -- Om jag någonsin skall bliva en mans hustru, vill jag vara hans hjälp i det väsentliga, icke bara i detaljer. Att hemmets skötsel bör åligga kvinnan företrädesvis må vara sant. Men en hustru med känsla för sin kallelse som sådan kan knappast finna sig till freds med enbart detta -- -- -- --
-- Det låter icke illa. Jag börjar nu förstå, vem som inspirerat dina äktenskapstankar, inföll Bernhard Simonson.
-- Nåväl, om så skulle vara, så blyges jag ingalunda däröver. -- Men låt oss fortsätta:
-- -- -- Om jag någonsin skall bli gift vill jag bli förd av Gud inför en man alldeles som Eva. Koketteri och flirt hatar jag. Äktenskapsmäklare avskyr jag och en kvinna som svarat på en frieriannons vill jag icke taga i hand. -- -- -- -- Om en man skulle komma och säga en sådan dumhet, som att han funnit mig vara vacker och vill gifta sig med mig för mitt utseendes skull, så skulle jag avvisa honom utan pardon. Jag skulle svara honom med användande av en berömd tänkares ord: Ni liknar den man, som köper ett lantställe för rosornas skull. Ja, ni är ännu dåraktigare, ty rosorna återkomma dock varje år, men skönheten, en gång försvunnen, är borta för alltid -- -- -- --
-- Det där kan vara nog, förklarade Helmer, i det han vek i hop bladen och stoppade dem på sig. Du bör av vad jag anfört ur hennes »äktenskapstankar» kunna se, att vi stå i sympati med varandra på det området.
-- Ja, mer än väl, svarade kamraten, och i trots av allt oskyldigt skämt jag tillåtit mig med dig, vill jag försäkra, det jag innerligt önskar och beder, att Gud måtte giva dig till hustru denna kvinna, för vilken du känner så mycken beundran och som du så uppriktigt älskar. Det synes mig, att ett äktenskap ingånget på de grunder och för de syften, det här är fråga om, bör redan i sig självt vara en faktor mot tidens lösligheter. Är det Guds vilja, och kommer det till äktenskap mellan eder, så har ni därmed gett all världens giftasberedda unga män och kvinnor ett föredöme i upphöjd äktenskapslära. Lycka till!
-- Tack! Det är väl ej stora utsikter, att vi med vårt föredöme kunna uträtta något nämnvärt till justering av det allmänna åskådningssättet i hithörande ämnen. Jag gläder mig emellertid åt var och en som likt dig vill inse, att förfallet på äktenskapsområdet är oerhört, och att varje ansträngning till samhällslivets höjande socialt skall bli förgäves, till dess äktenskapet som gudomlig institution njuter tillbörlig helgd. Nog av, Bernhard, jag åtrår att få leva och verka för mänsklighetens räddning, moraliskt och andligt, och i det arbetet vill jag ha stödet av ett lyckligt och harmoniskt äktenskap. Därför är det jag sett mig om. Därför är det ock jag bedit Gud om en god hustru, långt innan jag började se mig om efter en.
-- Det hoppas jag du gjort, Helmer. Att börja bedja Gud, först sedan man blivit förälskad, torde ej vara mycket vunnet med, ty man tar då så gärna sina egna känslor som bönesvar.
-- Du har rätt, Bernhard, det
är just faran.
