I det lilla nästet innanför den på sina varor så hastigt och lustigt tömda butiken, sysslade fru Svenson och hennes fosterdotter med iordningställandet av allt till högtidens firande. Mycket var det ej att ordna med i det anspråkslösa hemmet, och allt var därför snart nog klart. I den åldriga kakelugnen flammade en munter brasa, och bordet stod dukat. För varje minut som skred, blev fru Svenson vissare i hoppet om att den egendomliga mannen icke skulle återvända. Likväl hade hon hela tiden överlagt med sig själv om, huru hon borde handla, om han verkligen komme. Tanken på ett prompt avvisande visade sig komma i strid med de känslor hon närt större delen av dagen och vilka fötts av den kärlek och välvilja hon själv rönt. Hon hade själv tränat efter deltagande, rönt sådant och gladdes däråt och nu ljödo i hennes inre orden: »Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören ock I dem». Dessutom hade hon givit honom ett löfte, låt vara, att hon däri inlagt sin egen underförstådda mening, och med ett löftesbrott finge ej julfirandet inledas. Men återigen -- huru skulle det vara möjligt att känna trevnad och julglädje med en vilt främmande människa som gäst och därtill en man, om vars avsikter man ingenting visste, och rörande vilken man för övrigt kunde sätta i fråga, om han var riktigt normal. Men ånyo gjorde sig en motsatt fråga: Om han verkligen är en ensamstående olycklig, utan någon att dela julens frid med, är det då riktigt att stöta honom bort? Huru skulle han göra, vars födelse vi nu gå att fira? Inför den frågan ställde sig den allvarliga frun i några ögonblicks djupt begrundande, och därmed var hennes beslut fattat. Resolut tog hon fram tallrik, kniv, gaffel och sked och dukade för en tredje, som hon nu önskade skulle komma. Med detta beslut och denna önskan inträdde i denna kvinnas hjärta en julefrid, sådan hon aldrig känt tillförne.
Beslutet var ock fattat i rätta stunden, ty på ytterdörrarna till butiken hördes ett försynt klappande. Fru Svenson gick ögonblickligen och öppnade. Där stod han igen, mannen, med skinnmössan djupt neddragen och rockkragen uppfälld.
-- Förlåt, min fru, sade han. Känn er ej allt för mycket störd. Jag begär att få äta julaftonsmåltiden med er och barnet. Sedan må vi tillsammans sjunga julpsalmen och läsa berättelsen om barnet i krubban på hö och strå. Därefter skall ni få ro för mig.
-- Stig in och var välkommen. Vi ha dukat även för er, inbjöd värdinnan på stället och hälsningen behagade främlingen synnerligen mycket.
Kommen in i rummet, drog han genast mössan av huvudet. Det skägglösa ansiktet med den vackert välvda pannan blev härigenom fullt synligt, och värdinnan fann det till sin glädje förtroendeingivande. Lilla Aurora betraktade mannen med en smula reserverad välvilja. Närmast hade hon väl velat säga så mycket som så: »Om det är din mening att sitta ned och äta med oss, må det så vara, men tänker du lägga beslag på mor och dra' henne bort från mig, så skall du få se på annat».
Att den sällsamma gästen, sedan han tagit av sig mössan, likväl behöll överrocken på och kragen upp vikt förundrade värdinnan. Och hon fann sig icke heller riktigt till freds därmed utan vände sig till honom och sade:
-- Om ni håller till godo med att fira eder jultfton hos oss, så bör ni göra eder hemmastadd. Var därför vänlig tag av överrocken.
Mannen svarade strax ingenting. Han satte sig till att se framför sig i flera sekunder med frånvarande blickar, och fru Svenson föll åter i undran och förvåning över honom.
Plötsligt reste han sig likväl och vände sig bort, medan han tog av rocken. Då han åter vände sig om, stod framför den högeligen överraskade värdinnan en ännu jämförelsevis ung man i prästerlig skrud, kaftan med tillhörande prästkrage. Paul Arnoldson -- vi ha. redan förstått att det var han brukade, ehuru han ej innehade prästerlig befattning, ibland i nödfall låta kalla sig till prästerlig förrättning. Så hade skett tidigare på julaftonens eftermiddag och han hade därefter icke kommit sig för att kläda om sig. Dessutom hade han icke varit utan tanke på, att det kunde ha sin betydelse, att då han gick på detta besök i det lilla hemmet, vara så klädd.
-- Seså, min kära Selma, tag ej illa upp att jag begagnar mig av detta förtroligare sätt att tilltala mitt barns fostermor -- om jag tvekade att visa mig i denna dräkt, så var det huvudsakligen därför, detta ju innebar förpliktelse att lämna en fullständig förklaring på mitt uppträdande hos eder i kväll. Icke så att denna förklaring är mig någon tung eller besvärande plikt. Nej, tvärtom, jag avger den gärna. Men den skall måhända genom sin innebörd komma att skringra edra jultankar och eder julfrid, och det vill jag ej lika gärna. Jo, jag är verkligen Paul Arnoldson, Auroras far. Om allt det övriga, som knyter sig till detta faktum, vet jag, att ni har kännedom. Och det förtroende ni i denna sak innehaft har ni på intet sätt missbrukat. Tillåt mig att för detta betyga er min aktning. För några dagar sedan hade jag ett samtal med er beklagansvärda make, min olycklige gamle vän. Av honom hann jag kort och gott få veta, att min dotter var i eder vård. Sedan dess har jag -- det må ni tillgiva mig -- på omvägar skaffat mig varjehanda. upplysningar om er, och tro mig, kära Selma, jag är djupt rörd över det ömma och osjälviska i den omsorg ni ägnat barnet. Jag vill nu blott meddela, det jag gått i författning om att få flickan officiellt erkänd som min dotter. Nödiga handlingar äro för ändamålet upprättade, och om några få dagar är allting klart. Detta meddelande må vara lilla Auroras julklapp. Och nu en sak till: Det har lyckas mig att, sedan jag i höstas återvände till Stockholm, här få till stånd mitt eget hem. Ännu återstår en och annan komplettering, innan det är alldeles sådant jag vill ha det, men den saken är ordnad fort nog, och därefter vill jag ha Aurora till mig. Och icke blott henne utan även hennes präktiga fostermor. Säg, Selma, ni vill komma och taga vård om mitt hem och ännu en tid framåt bli mitt barns beskyddarrinna, inte sant? Då vår stackars Oskar kommer ut igen, skola vi hjälpas åt att med Guds hjälp bringa honom in på bättre vägar. Det synes mig, att vi böra ha utsikt därtill, då mitt av eder vårdade hem står öppet för honom.
Paul Arnoldson hade genast han börjat tala, fattat tag i armarna på henne och på detta sätt hållit henne framför sig hela tiden. Hans ord och vad de uppenbarat rörande hans förhållande till och planer med lilla Aurora, var det som på henne gjorde det djupaste intrycket.
-- Jag medger, svarade hon, då herr Arnoldson talat till punkt, att vad ni meddelat, herr pastor, är tillräckligt viktigt för att lägga beslag på mina tankar och mitt intresse för hela julhögtiden. Jag har en gång gjort mig fullt förtrogen med möjligheten att ensam få svara för Auroras framtid och uppfostran, och jag har känt mig lycklig därvid. Då nu hennes egen naturliga far kommer och begär att få taga ansvaret på sig, har jag givetvis ingen talan. Jag lider en personlig förlust, det är sant, ty jag är outsägligt fästad vid barnet. Men jag måtte väl kunna inse huru ofantligt mycket ljusare hennes framtid ter sig härefter, och detta fyller mig med glädje.
-- Jag för min del ser hennes framtid ännu ljusare, om ni, kära Selma, vill lova att städse öva den moderliga tillsynen över henne.
-- Ingenting kan vara mig kärare än att få lova det. Jag vill vara hennes moderliga stöd, åtminstone till dess ... till dess, att ...
Här sänkte hon blicken i förlägenhet om huru hon lämpligast borde uttrycka sina tankar.
-- Åhå, jag förstår! Ni skulle vilja säga: »till dess jag gifter mig, och lilla Aurora får en styvmor». Aldrig, Selma, aldrig! Min rätt till en kvinnas kärlek har jag en gång förverkat, och den står icke att återförvärva. Den kvinna, vars olycka jag beredde, hade jag gärna velat äkta för tillfället att få i någon mån sona min skuld. Men då detta icke förunnades mig, förblir jag ogift. Det är ock min mening, att varje karl som handlat som jag, bör så förbli. Min uppfattning av äktenskapets helgd driver mig till denna mening.
Med så mycket allvar och så mycket eftertryck var denna förklaring avgiven, att vem som helst skulle ha känt sig betagen all lust till vidare ordande i ämnet. Fru Svenson var i varje fall och med ens övertygad om, att hennes gäst talat ur sitt hjärtas djup.
-- Den saken är sålunda klar, fortfor herr Arnoldson, och nu är frågan blott den, om ni är villig att flytta med min dotter hem till mig, i varje fall till dess er make återfått friheten. Helst ser jag, att ni stannar, till dess vi lyckats få honom ordentligt på fötter igen. Därefter skall det bli mig kärt, att göra vad jag kan för möjligheten att återställa eder skövlade hemlycka. Vad säger ni nu härom?
-- Välan, herr pastor, jag må då säga, att jag finner hela denna sak märklig nog. Då ni för mera än en timme sedan avlägsnat er med allt det ni köpt, och jag stod där ensam och betraktade de tomma hyllorna, strömmade allehanda känslor inpå mig, och efter en stund hade jag fattat mitt beslut. Jag sade till mig själv: »Aldrig mera går jag in i några affärer med slikt». Verkliga förhållandet är det, att jag aldrig varit till freds med mitt eget samvete vid denna handel, och efter ett oförgätliga besök, som jag för någon tid sedan hade i butiken av en gammal man, har hela affären varit mig en plåga. Den gamle mannen fäste min uppmärksamhet vid synpunkter, på vilka jag förr aldrig tänkt. Och faktiskt är, att varje gång jag sedan dess sett Aurora sticka in huvudet i butiken, har jag känt mig förebrådd. Jag har önskat mig ett slut på alltsammans. Och jag erfor, som sagt, nyss att jag aldrig mera skulle kunna taga befattning med de där varorna. Men knappt hade jag kommit in hit till barnet, förrän jag greps av bekymmer för, huru jag skulle få medel till hennes uppehälle. Jag kom då ihåg något som den gamle mannen sagt, att Gud icke övergivit mig. Edert erbjudande kommer sålunda så lägligt, som det någonsin kunnat komma. Huruvida jag sedan är i stånd att uppbära det förtroende, som visas mig, det blir ...
-- Det blir vad vi få pröva, avbröt herr Arnoldson och tillade: »På tal om den gamle mannen, vars besök synes ha haft stor betydelse för detta lilla hem, så skall ni säkert finna det intressant nog, då jag meddelar er vad ni icke vet, det nämligen, att den gamle var er egen svärfar pastor Fingal, Auroras rätte morfar».
-- Och det sade han mig icke utbrast Selma, utomordentligt överraskad.
-- Nej, men det har nog varit och är allt fort hans mening att komma igen och ge sig tillkänna. Han och jag träffas tidigt i morgon bittida. Jag har lovat hämta honom i hans hem invid Drottninggatan, varpå vi följas åt till ottan i Klara. Vad vi här komma överens om i kväll rörande Auroras framtid kommer att göra honom obeskrivligt glad. Men nu, kära Selma, låt icke längre hindra er från matbestyren!
-- De äro redan klarade, och jag får be mitt herrskap vara så goda och sitta till bords.
Paul Arnoldson hade i ett nu vänt sig till Aurora, den han fattat om livet och lyft upp på sina starka armar. Flickan hade lyssnat till faderns och fostermoderns samtal utan alltför spänt intresse. Hon hade åtminstone i huvudsak förstått samtalets innebörd men fäst sig mindre vid vad det betydde för henne själv, än vid den välvilja det röjde gent emot fostermodern. Där hon nu satt på sin naturliga fars arm, satte hon sina små händer mot hans bröst och sköt sig själv tillbaka en smula, likasom för att få bättre sikt på honom, medan hon såg granskande in i hans ansikte. Vad hon syntes ha velat säga var detta: »Lovar du bara att vara snäll mot mamma, så kan du gott få vara min pappa».
Eljest talte Aurora inte synnerligen mycket. Likväl hade hon ingenting emot att sitta till bords alldeles bredvid fadern och att av honom betjänas. Den enkla måltiden intogs utan särdeles mycket samspråk. Helt nya tankar hade efter vad som uppdagats, uppfyllt samtliga de tre, och för långa stunder hängåvo de sig var och en åt sina känslor. Julfrid rådde likväl och en god själarnas gemenskap. Vid slutad måltid bjöd herr Arnoldson lilla Aurora och hennes fostermor att förbli stilla vid bordet, medan han själv tog sin medhavda bibel och läste ur den berättelsen om Jesu födelse, varefter han i en i flärdfria ordalag framburen bön prisade Gud för hans godhet och överlämnade så samtliga i Herrens hand.
Sedan han därefter ännu en gång tryckt barnet till sitt bröst och tagit ett varmt farväl av hennes fostermor, lämnade han dem, uttalande i det sista hoppet om att de snart skulle ses igen.
Paul Arnoldson hade fyllt en plikt
mot sitt barn, mot minnet av dess olyckliga moder och mot sig själv,
och den fullkomligaste julefrid uppfyllde hans själ.
