Redan dagen efter senast skildrade händelser återfinna vi den forne kinamissionären hos de vänliga sjuksystrarna uppe i Vasastaden. Såsom vi redan känna, var han sedan flera år tillbaka ingen främling för dem. Stadda i samma ärenden, nämligen att lindra nöd och tala tröst till de betryckta, som de ofta voro i skilda delar av staden, hände det nu och då, att den varmhjärtade gamle stötte samman med den ena efter den andra av systrarna. Med Dagmar ägde han gemensamt det ömtåliga minnet av Sofias sista stunder och död. Den äldre systern hade, emellertid visligen avstått från varje den minsta lilla hänsyftning på minnet ifråga, väl inseende, att en sådan hänsyftning skulle verka som stygn i blödande sår. Själv hade den gamle, sedan dotterns stoft en gång var gömt i mullen, heller aldrig bragt det så djupt smärtsamma ämnet på tal. Likväl plågade honom under stundom förutsättningen, att med avseende på hans olyckliga dotter åtskilligt i händelseväg förelåg, utöver det han redan fått veta. Han hade dock föredragit att hittills ingenting försöka utforska. Intrycket av hennes död var honom så till vida outsägligt dyrbart, som det sade honom med visshet, att hon dog i tron på sina synders förlåtelse, och han var rädd för nya underrättelser, emedan han fruktade att sådana kunde på något sätt fördunkla det ljusa i detta intryck.
Detta hade också syster Dagmar förstått, och därför väckte det hennes synnerliga intresse, då den allvarlige gamle i dag, efter det han begärt och blivit beviljad tillfälle till samtal i enrum med henne, utan omsvep meddelade, att han önskade höra allt, vad hon visste om hans dotters förhållanden före sjukdomen och som hon inte av ett eller annat hänsyn var absolut förhindrad att omtala. Det gällde då förnämligast det barn, som blev frukten av den första, ödesdigra förbindelsen.
Syster Dagmar kunde icke bestrida, att hon visste åtskilligt om barnet och dess allra tidigaste öden. Då Sofia Fingal kom till sjukhuset, visste hon själv jämförelsevis litet därom, och hon hade dittills icke ens intresserat sig något vidare för sitt barn. Men nu vaknade ett okuvligt begär att få veta så mycket som möjligt om dess öden. Och syster Dagmar blev hennes varmt förtrogna även i detta bekymmer. Det lilla hon var i stånd att nämna till ledning för systern, blev av denna tillvarataget med mycken omsorg, och hon kunde efter företagna undersökningar lämna den stackars modern så pass många uppgifter. som hon i sitt beklagansvärda tillstånd ansågs ha någon glädje av. Då sedermera hennes fader anlände hem och började tillbringa sina långa stunder på sjukhuset, fingo under samtalen med dottern alla andra frågor anstå för denna enda -- hennes beredande för den förestående färden genom dödsfloden in i evigheten. Något vidare nummer, av vad hon upptäckt, hade syster Dagmar aldrig gjort. Utöver vad hon meddelade Sofia hade hon icke yttrat ett ord till någon människa, icke ens till syster Signhild. Likväl hade hon alltid räknat med en möjlighet att förr eller senare Pastor Fingal skulle infinna sig och begära upplysningar i det delikata ämnet. Inför en sådan möjlighet hade hon prövat sig själv granneligen och funnit, att hon svårligen skulle, kunna dölja något av, vad hon visste i samband med sin förtrogna väninnas olycka, inför dennas gamle far. Detta så mycket mindre, som hon var på intet sätt edsvuren i ärendet.
Det är ej svårt att förstå, att det var just de upptäckter han gjort i samband med sitt senaste besök i Staden mellan broarna, som förmått den gamle missionären att uppsöka syster Dagmar, av vilken han med visshet trodde sig kunna få veta ett och annat. Då han lämnade cigarrbutiken vid Österlånggatan, erfor han, att liten Aurora hade lämnat något av sig själv kvar i hans själ. Han kom ej ifrån detta faktum.
Sjuksystern visade sig sålunda alls icke besvärad av att bli utfrågad om sin hemlighet.
Hon hade mottagit den gamle mannen med utsökt vänlighet och bjudit honom sitta ned. Själv hade hon slagit sig ned mitt emot honom. Till svar på hans framställning började hon berätta:
-- Ja, vår kära Sofia födde verkligen en liten flicka, vilken, om jag är riktigt underrättad, fick namnet Aurora. Enligt närståendes samstämmiga vittnesbörd åtnjöt hon vid tiden för barnets födelse och de närmaste månaderna där förut den ömmaste och mest kärleksfulla vård i välförsett hem i landsorten; allt efter föranstaltanden av den man, som först ledde henne på sidan om dygdens väg.
-- Är det verkligen så avbröt henne pastorn högeligen intresserad. Han överlämnade henne sålunda icke hjärtlöst åt fördärvet?
-- Nej, det gjorde han icke. Det uppges tvärtom med bestämdhet, att han velat göra Sofia till sin hustru, om hon blott själv önskat. Men, stackars barn, hon var denna tid alltjämt ett rov för förtvivlan och såg allt i nattsvart mörker. Det fanns tider, då man ansåg nödigt att vaka över henne med noggrann omsorg, emedan man fruktade, att hon skulle bära hand på sitt liv. Efter nedkomsten, som försiggick lyckligt, dröjde hon ännu några veckor i det hem, där man gjort allt för att skingra skuggan över hennes liv. Till glädje för hennes omgivning visade det sig, att hennes krafter snart återvände, och att hon uppträdde förvånansvärt lugnt, mot vad fallet varit före barnets födelse. Men under allt förhöll hon sig mycket tyst, och man blev aldrig riktigt på det klara med, vad hon närde för framtidsplaner. Och så en dag var hon plötsligt försvunnen. Ingen visste, vart hon tagit vägen, förrän det så småningom blev bekant, att hon befann sig här i Stockholm, där hon börjat leva ett utsvävande liv.
-- Och barnet? avbröt henne ännu en gång den gamle, likasom om smärtan över det sista blev honom alltför brännande.
-- Ja, lilla Aurora flyttades sedan så gott som omedelbart efter moderns försvinnande till en med hennes far besläktad familj. Där var hon och vårdades på det omsorgsfullaste i cirka två år. Därefter togs hon helt oförmodat bort från sina dittills varande fosterföräldrar. Detta skedde hastigt och under rätt hemlighetsfulla former. Familjen fick sig tillställa ett meddelande från flickans fader, att hon skulle avlämnas vid närmaste järnvägsstation till uppgiven person, som där skulle mottaga henne för omedelbar avresa. Då som sagt faderns vilja åberopades och styrktes, var intet annat att göra än att foga sig. Därefter saknar jag alla underrättelser om liten Aurora.
-- Välan, anser sig syster Dagmar inte ha skäl befara, att min son, vår stackars Oskar, kunnat ha sin hand med i den där hemlighetsfulla förflyttningshistorien?
-- Nej, en sådan möjlighet är mig alldeles främmande.
-- Vad vet då syster för övrigt om hans öden?
-- Det kan icke vara så mycket utöver, vad pastorn själv känner. Han visade sig rätt snart svag för det lättare sällskapslivet, och hans liv blev efter hand alltmera oregelbundet. Han höll sig likväl uppe någorlunda en tid framåt. Och genom några vänners till eder familj försorg fick han t. o. m. en fördelaktig sysselsättning någonstädes ute i landsorten. Här ingick han även äktenskap, så ung han var, med en, enligt vad jag låtit mig berättas, god och präktig ung kvinna, några år äldre än han själv, som tillika fått en vårdad uppfostran. Vid hennes sida skall han ha haft de bästa möjligheter att stadga sig till en ansvarskännande och präktig karl, om ej olyckan annorlunda bestämt. Med sina gamla umgängeskretsar i huvudstaden hade han aldrig slutat att uppehålla förbindelsen; och det var efter oupphörliga påtryckningar av dessa, som han slutligen beslöt sig för att med sin maka återvända hit. Detta blev hans fördärv. Det dröjde nämligen ej länge, förrän han dragits med i allehanda dåliga sällskaper, och en dag stod han där, dömd till fängelse för fylleriförseelse. Då han efter utståndet straff återvann sin frihet, tog han hyra på ett fartyg och gick till sjös, lämnande sin hustru åt sig själv. Det lärer dock vara så, att han sedermera återvänt och är väl nu att anse som fullständigt förfallen. Hans stackars hustru säges ha uppehållit sig med varjehanda och fråga är, om hon icke i detta nu innehar en cigarrbutik i Staden mellan broarna.
-- Nå väl, ibland dessa, som drog min stackars gosse in i sällskapsvirveln, var då även min dotters förförare?
-- Nej, det förhåller sig verkligen inte så. Sanningen är att herr Arnoldson lät Sofias öde gå sig djupt till sinnes. Under hela hennes väntans tid gjorde han sig i det närmaste dagligen underrättad om hennes befinnande. Han försökte på allt sätt uppehålla hennes mod och visade sig städse beredd att i ord och handling vidgå sin medansvarighet i den prövning, som övergick henne. Om Sofia givit den minsta lilla antydan, att hon velat bli hans hustru, så hade han utan ett ögonblicks tvekan låtit viga sig vid henne. Då det kom till hans kännedom, att Sofia trätt in i de prostituerades skara, verkade detta nära nog tillintetgörande på honom. Sådana hade han dock aldrig tänkt sig konsekvenserna av det slags sedelära, som han för henne utvecklat en oförglömmelig midnattsstund på Klara kyrkogård. Han hade i gränslöst lättsinne störtat en människa med kropp och själ i fördärvet. Och detta skulle ha varit det sista han velat göra. Herr Arnoldson var i grund och botten en hjärtegod man. Från denna stund förbannade han hela sin dittills närda verdandistiska livsåskådning med dess strävan till radikalism även på området för sedeläran. Ingen, som stod honom nära, undgick att lägga märke till den förvandling han undergick. Den ständiga självanklagelsen för ett begånget moraliskt mord pinade honom, och han sågs ofta hemfallen åt ett djupt svårmod. I detta läge gick han en dag åstad och låt prästviga sig. Någon prästerlig befattning antog han emellertid aldrig utan förblev vid sin läraregärning. Han sökte sig likväl bort från huvudstaden och har under årens lopp innehaft adjunktur vid läroverk i olika landsortsstäder. Det sista jag sport det är, att han åter skulle vara i Stockholm sedan några månader tillbaka.
Så slöt syster Dagmar sin redogörelse för vad hon visste i dessa stycken, som hon förstod måste beröra den vördnadsvärde gamle så nära. Berättelsen om läroverksadjunkten Arnoldson hade tydligen gjort ett djupt intryck på honom, på samma gång den beredde en verklig hugsvalelse åt de svidande, gamla såren.
Då han härefter reste
sig och med ett varmt tack till sjuksystern beredde sig att gå, njöt
han ett stort inre lugn. Det tycktes honom nu vissare än någonsin.
att Herren Gud i himmelen hade för avsikt att föra de skickelsedigra
händelserna till en upplösning, som skulle även för
hans eget vidkommande göra det uppenbart att för dem som hava
Gud kär samverkar allting till det bästa.
