-- Det vill säga, ni är då fast besluten att återvända till Småland, och det efter knappa två veckors vistelse i huvudstaden?
-- Ja, jag har verkligen intet annat val.
-- Men behövde då verkligen de där första motigheterna så betaga eder alla sympatier för vår huvudstad. Stanna och övertyga eder om att här finnes också mycket, som är trevligt och gott, och alla människor här äro nog inte lika elaka.
-- För all del! Jag har visst icke förlorat alla sympatier för Stockholm, och att inte alla här äro elaka människor, det har ni dragit försorg om att jag fått erfara.
-- Det är då edra föräldrar, som fordra, att ni reser hem igen?
-- Icke heller det. Min far har tvärtom skrivit och sagt, att det nu står mig fritt att stanna, om jag så önskar.
De samtalande voro Helmer Björk och Märta Ohlrich och de befunno sig under samtalets gång på en promenad kring Karl den trettondes staty i Kungsträdgården. Efter Märtas sist angivna förklaring hade Helmer nog så gärna velat komma fram med ännu en fråga, om han vågat, men han vågade icke. Alltså gingo de en lång stund sida vid sida alldeles tysta. Det var kväll, och luften var väl sval men ej särdeles kylig. Den för höstliga vindar falnande blomsterprakten i Kungsträdgården bjöd ännu på sin tjusande doft, och tonerna från musikkapellen vid närliggande friluftsrestauranger bidrogo att ge stunden prägel av fest.
-- Kom, så slå vi oss ned här, och jag vill säga rent ut, huru jag ser det, sade till sist den unga kvinnan, tog sitt sällskap vid handen och drog honom fram till en närstående soffa, där de satte sig.
-- Skall jag vara uppriktig, började Märta igen, så må jag tillstå, att det är mycket, som lockar mig att stanna i Stockholm, då jag nu likväl är här. Men, ser ni, min resa hit var ett olydnadssteg, det står alltjämt fast. Och att begynna min väg ut i livet med ett sådant vågar jag, då jag allvarligt reflekterar däröver, icke. Mitt återvändande må väl kännas som en förödmjukelse, men det kan ej hjälpas, jag har ej bättre förtjänt. Jag förutser att mina många umgängesvänner där nere komma att få litet roligt åt mig, men även det får jag underkasta mig. Det må ej heller förundra, om de så få, ty det kan ju icke bestridas, att jag var litet mallig inför dem över min förestående huvudstadsfärd. Med ett ord: Jag har burit mig dumt åt och är nu beredd att taga konsekvenserna. Jag for hit med Gud emot mig, och vad det betydde, det fick jag mycket snart erfara. Jag gör ej om det. Jag skulle känna mig mycket lycklig, om ni, herr Björk, efter denna förklaring förstår mig, och uppskattar värdet av de skäl jag anfört för min hemresa.
-- Det gör jag fullt ut, svarade den unge mannen vid hennes sida. Jag är t. o. m. beredd att erkänna, att de anförda synpunkterna äro de enda riktiga, och jag blyges, att jag alls satt ifråga klokheten i edert beslut om den snara återresan. Jag visste dock ej, att ni sett saken från denna så djupt allvarliga sida. Dock, detta behöver ju alls inte betyda, att ni aldrig återvänder till Stockholm, eller hur?
-- Åh nej, långt därifrån! Jag kommer helt visst att längta tillbaka hit, och när mina föräldrar komma underfund med det, skola de kanske självmant påyrka en andra resa. Så att -- vem vet! Om några månader är jag måhända här igen. Och då har jag icke längre Gud emot mig.
-- Välan, fröken Ohlrich! Att ha Gud emot sig behöver ej fattas vara det samma som att sakna hans kärleksfulla deltagande.
-- Det är sant, och jag har icke heller fattat det så. Tvärtom är jag efter allt i stånd att se, huru det just är hans kärleksfulla deltagande som tillstatt allt och som gjort, att jag återvänder bevarad till kropp och själ och t. o. m. litet förståndigare än jag kom hit. Eller huru -- vad tror ni, herr Björk?
Den unga, vackra småländskan grep ett fast, förtroligt tag om hans underarm och skakade den en smula, medan hon böjde sig framåt och såg upp i hans ansikte med de stora, klarblå, bottenärliga ögonen.
-- Säg, har jag inte blivit litet förståndigare! Munnen formade sig till ett leende, vari oskulden och skalken lekte »kurra gömma», och hon skakade på nytt hans arm. Men den där skakningen hade så när skakat av honom den förmåga av lugn värdighet och behärskning, som han hittills utan anmärkning bibehållit.
-- Mycket förståndigare, hoppas jag, svarade den unge mannen och reste sig samtidigt upp och tog fram klockan.
-- Men, hör, fröken Ohlrich, huru ha vi det med tiden, ni reser ju redan i kväll?
-- Ja, båten går kl. 10,15. Alla mina saker äro redan ombord. Biljett är köpt och hyttplats utvald. Allt är sålunda klart! Blott att gå ned och intaga sin plats, när tiden är inne.
-- Men systrarna Dagmar och Signhild?
-- De ha lovat komma ned.
-- Gott, ni är sålunda alldeles fri de timmar, som återstå?
-- Ja, alldeles fri.
De båda unga människorna hade dragit sig ned mot Karl den tolftes torg. I Helmer Björks inre sletos allehanda känslor och tankar. Han hade litet svårt att hålla sig vid jämvikt, och detta gjorde honom missnöjd med sig själv.
Plötsligt stannade han helt hastigt.
-- Vet ni vad, fröken Ohlrich, jag fick just nu en tanke, och det skulle glädja mig ofantligt, om den vunne edert bifall. Ni erinrar er Bernhard Simonson, min rums- och studiekamrat. Han var ju för övrigt med mig, då vi träffades första gången ute vid Lilljans Kommer ni ihåg?
-- Ja, väl, gör jag så.
-- Gott, han predikar i Betelkapellet vid Malmskillnadsgatan i kväll kl. 8. Jag skulle tycka om att höra honom. Vad ni vore vänlig, om ni följde med. Från kapellet till Riddarholmen tar väl på sin höjd 20 å 25 minuter. Det blir sålunda lagom att lyssna till predikan och så gå direkt till båten. Vad säger ni om förslaget?
-- Utmärkt! Jag är helt enkelt tacksam att få följa med. Det blir för övrigt som sig bör: jag begynte min korta stockholmsvistelse med ett gudstjänstbesök och avslutar den på samma sätt.
-- Riktigt, men då få vi ge oss av med det samma för att komma i god tid.
Några få minuter senare hade de hunnit upp i den angivna lokalen och hade tagit plats i en av de allra nedersta bänkarna. Det var väckelsetid, och kyrkan var redan från början fylld till sista plats. Då studeranden Simonson inträdde och tog sin plats på plattformen, böjde sig Helmer Björk djupt ned i bänken för att inte bli observerad av kamraten. Det var ock tydligt, att denne icke sett honom. Efter sång och bön läste predikanten Pauli brev till Filemon.
»Bakom detta privatbrev», så började den unge predikanten sitt föredrag, »skönja vi historien om en ung man, en livegen, som avvikit ur sin tjänst och rymt från sin husbonde. Där han gått vid sitt arbete dagen lång, hade måhända på ett eller annat sätt meddelanden nått honom om det fria, muntra livet i storstaden Rom, och så hade äventyrslystnaden gripit honom. Han ville dit till den stora, bullrande staden, och en vacker dag hade han givit sig i väg. Länge hade han ej vistats i huvudstaden, förrän han fick smaka missräkningarnas bitterhet. Vi föreställa oss, huru han en dag befinner sig på vandring storstadsgatan fram, plågad av ånger och självförebråelse; kanske hade ock reskassan tagit slut, och han av denna anledning även tärdes av bekymmer för morgondagen.»
Efter att ha med livlighet och kraft skildrat, huru unga män och kvinnor ofta, drivna av sin äventyrslystnad ge sig ut i livet i förhoppning om en dans på rosor blott för att alltför snart stå där besvikna och med krossade illusioner fortsatte talaren:
»Då är det Onesimus får sin uppmärksamhet fästad vid en sällsam byggnad, genom vars port människor komma och gå. Han frågar och får veta, att det är ett fängelse. I forntida fängelser tillätos fångarna verkligen att under vissa förhållanden mottaga besök nära nog så mycket de ville. Onesimus söker sig in i fängelsebyggnaden och finner där en fånge av ett egendomligt slag. Han sitter där fängslad i bojor och är omgiven av några besökare, för vilka han talar ord, som man väl aldrig väntat få höra av en brottsling. Länge har den nykomne icke lyssnat, förrän han förstår, att detta är något för honom. I sitt nedtryckta sinnestillstånd längtar han efter att få öppna sitt hjärta för denne sällsamma man. Han väntar till de övriga ha avlägsnat sig och blir då ensam med aposteln Paulus, ty den ovanlige fången var ingen mindre än han. Innebörden av det, samtal, som nu följde, är ej svårt att tänka sig. Onesimus redogör för den ställning, i vilken han kommit och huru han kommit dit. Paulus tvekar ej att föreställa honom situationens hela allvar, men försummar ej heller att visa hän till Kristi blod, som renar från varje synd. På samtalet följer bönekamp. Jag hör i andanom rasslet av bojorna vid den gamle apostelns fötter, då han går ned på sina knän vid sidan av den likaledes knäböjande rymlingen. Det blev helt visst en stund av vånda och nöd. Jag måste tro det av apostelns ord, då han säger: »Min son Onesimus, som jag har fött i mina bojor». Ja, detta är i korthet berättelsen om Onesimus och hans omvändelse, sådan vi med litet hjälp av vår fantasi kunna få fram den.»
Här följde nu en gripande vädjan till alla, som trodde på Kristus, att de skulle söka vara till hands, där de vilselupna stodo i fara att helt och hållet gå under och söka rädda dem ur faran, varpå talaren fortsatte: »Det är anmärkningsvärt, att så snart Onesimus fattat sitt beslut om att leva ett annat liv, påyrkar Paulus hans återresa till Filemon. På omvändelse måste alltid följa uppgörelse med dem, mot vilka vi på ett eller annat sätt ha förbrutit oss. Den fulla hjärtefriden inställer sig icke, förrän så skett.»
Efter att ha påvisat det visliga och taktfulla i det sätt, varpå Paulus uttrycker sig i sitt brev till Filemon i den ömtåliga frågan om rymlingens återtagande och därvid upprepat hans ord: »Om han har gjort dig någon orätt eller är skyldig dig något, så skriv det på min räkning. Jag, Paulus, vill betala det», gick predikanten på den mera direkta tillämpningen. Rösten höjdes och dallrade av rörelse:
»Inför detta exempel på kärlek, uttryckt i självuppgivelse, kan jag ej hindra, att mina tankar glida bort från den gamle fången och hans cell och gå över till Golgata, till vår dyre frälsare, där han hänger på sitt kors, nyss fastnaglad och upphöjd. Vill han icke med detta säga till sin fader, den Gud från vilken vi slitit oss lösa och irrat ut i synd och värld: O, Fader, tag dem åter till dig! Ha de gjort Dig någon orätt, eller äro de skyldiga Dig något, så skriv det på min räkning. Jag betalar det här med mitt eget blod -- ---- -- -- -- -- -- -- -- -- -- »
En mäktig rörelse drog genom den stora åhörarskaran, och mest gripen av alla var Märta Ohlrich. De många jämförelsepunkterna mellan henne och den i föredraget skildrade Onesimus presenterade sig själva. Hon kände sig nu mera än förut tillfredsställd med att vara så gott som på väg hem till sina föräldrar, som hon visste sig ha bedrövat.
Vid predikans slut viskade hon till Helmer Björk:
-- Är det månne icke bäst, att vi ge oss av nu?
Den unge mannen nickade förstående, varpå båda reste sig och smögo ut och ned på gatan. Under den, brådskande vandringen Malmskillnadsgatan utefter talade de föga. Först när de kommo ned på Gustaf Adolfs torg lade de märke till, att fullmånen glänste mellan vita skyar och kom Norrström med slottet och övriga omgivande partier att te sig i rent av fantastisk skönhet.
Ni får en härlig resa ut från Stockholm, fröken Ohlrich, yttrade med entusiasm herr Björk. Att se Mälarstränderna i månsken och det från en ångares däck! Ni var klok som beslöt er för att taga sjövägen hem. Men säg mig nu: Ni ångrar väl ej att ni följde mig till mötet?
-- Aldrig, svarade flickan, om någonting varit Guds ledning, så var det det, att jag kom dit.
Då de kommo ned till Riddarholmen, stodo redan de båda sjuksystrarna vid »Ölands» landgång. De voro rikt försedda med blommor, ämnade åt deras »kära, lilla småländska», som de med förkärlek kallade fröken Ohlrich. Med vana händer fäste de härligheten vid hennes bröst, och samtliga tryckte varmt och innerligt hennes händer till avsked.
Minuterna ilade med hast, och rätt vad det var, ljöd oåterkalleligt den sista signalen för avgång. Märta hade då redan skyndat upp på övre däcket, varifrån hon för väl hundrade gången sände sitt tack till de tre på kajen kvarstående vännerna, för allt vid de varit för henne under de få, men oförömmeliga dagarna i huvudstaden.
Och så gled »Öland» ut på silverglittrande bölja. Ännu några viftningar, och fartyget var förlorat ur sikte. Då systrarna i följd av, att de hade ett besök sig ålagt i Staden mellan broarna samma kväll förklarade sig vara tvungna att med ens säga Helmer Björk farväl, var denne synnerligen belåten därmed, ty han ville verkligen helst vara ensam med sina tankar just nu. Under promenaden hem tog han vägen genom Kungsträdgården och uppsökte med intresse samma soffa i närheten av Karl den trettondes staty, där han några timmar tidigare på kvällen tillbragt en stund med den nu avresta flickan. Han återgick här i tankarna till varje detalj i händelseförloppet, alltsedan den minnesrika morgonpromenaden ute i Lilljansskogen. Han njöt en obeskrivlig tillfredsställelse över att kunna säga sig, att, så långt han förstod, han ingen gång förfallit till omanlighet. Likväl hade han, särskilt vid de senaste sammanträffandena med den unga kvinnan, känt en stark benägenhet för att på ett eller annat sätt röja de känslor han helt ofrivilligt kommit att hysa för henne. Men han hade redligen hållit stånd och ansåg sig nu ha skäl förutsätta, att hon måste hysa enbart aktning för honom. Att rädda henne till kropp och själ var, vad han uteslutande bemödat sig om och några personliga fördelar hade han på intet sätt förrått, att han sökt. Detta borde nu kunna stå fullt klart för henne, det ansåg han, och därvid kände han sig nöjd. Om till allt detta de en dag skulle mötas i ömsesidig kärlek, skulle denna ha växt upp på aktningens grund.
Ja, så talte den unge seminaristen med sig själv. Men alla försök till manlig värdighet till trots, kunde han inte förhindra, att han plötsligt levde sig in i den mest hjärtevärmande situation han på länge befunnit sig. Han kände i andanom ett tag om sin underarm, kraftigt men likväl mjukt och varmt som av en duvas vinge. Han såg ett par stora, himmelsblå ögon riktas upp emot sig. Han såg en elastisk mun forma sig till ett bedårande leende, under det rösten med oskuld och småländsk brytning talte: »Säg, har jag inte blivit litet förståndigare, har jag inte?»
Men då reste sig Helmer Björk med kraft och började gå mot Östermalm. Han försökte nu önska, att han kunde träffa fru Bloms handgångne, Svenson. Han ville gärna göra något för honom.
Från ångaren Ölands övre däck såg Märta, där hon stod, lutad mot relingen, ut över den sig fjärmande huvudstaden, som med sina tinnar och torn, badande i fullmånens glans, tedde sig som en sagans värld. Huru skön, Mälardrottnnigen, även i nattens dunkel! Blott ingen kände vad hon gömmer av synd och brott och nöd under sin purpurmantel! S:t Klara och »Mellan broarna» äro hennes i moraliskt hänseende öppna, illaluktande sår, dem alla naturens fägring i förening med en utpräglad arkitektonisk smak över staden i dess helhet endast bristfälligt bemannar.
Även Märta Ohlrich genomgick i tankarna händelserna under huvudstadsvistelsen. Det hela tedde sig som en dröm, dyster i det hela, men med icke så få ljusa, hjärtat hugsvalande inslag. Väckelsemötet samma kväll låg henne emellertid alldeles för nära inpå för att framstå som en dröm. Tvärtom var intrycket därav så livslevande över henne ännu. Detta var då de starka, djupt ingripande händelsernas slutpunkt Och den var övervägande ljus, behärskad. som den var av synen -- korset med kärlekens Herre, naglad fast därvid, medan djup ropar till djup, lidandets till kärlekens: »Mottag dem, de arma, de skuldbelastade, mottag dem såsom mig själv! Ha de gjort dig någon orätt, och äro de skyldiga dig något, så skriv det på min räkning. Jag betalar det här med mitt eget blod.»
I ljuset av denna strålande syn förintades det övriga. Den unga kvinnan gick ned i sin hytt. Hon räknade det som en lycklig tillfällighet, att vara ensam om den. Då hon böjde sina knän och utgöt sitt hjärta i bön om sina synders förlåtelse, skedde det utan känsloskakningar, och då svaret kom, kom med värmande visshet och överjordisk frid, skedde det utan någon som helst fysisk förnimmelse utan överhandtagande glädjekänslor. Stilla som morgongryningen, då den bryter in över världen, lugnt som springkällans vatten, där det banar sig väg över gräsbevuxen mark, så bröt den andliga kraftströmmen in i detta unga liv.
Någon timma senare slumrade
ljuvt dottern av Småland, vaggad sakta av Östersjövåg.
