Det är onödigt att säga, att Märta var intresserad. Sofia Fingals historia förelåg huvudsakligast i form av dagboksanteckningar; och ur dessa läste syster Dagmar följande, som rör sig omkring det ödesdigra, avgörande steget in på lastens stig. Det är morgonen efter en olycksalig natt, som den förförda, ännu kvarliggande på sitt läger, nedtecknar dessa uttryck för vad hon kände. Vi låta henne själv tala:
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Nej, det får ej vara sant. Jag vill försöka somna igen, och när jag vaknar ånyo, var det kanske ändå en dröm. Barmhärtige Gud, att det så vore! Och dock, det är ju skett! Jag kommer ej från det, men vad gåve jag ej för att ha det ogjort! O, vad tänkte jag på! Var jag då rent av från mina sinnen? Du nya dag, som inbrutit och kastar ditt ljus över allt -- o, att du aldrig kommit! Plågsamma voro de mörka timmarna, där jag låg på mitt läger och vred och vände mig för samvetets kval. Men det fanns stunder, då dvalan slöt mig i sin famn och bjöd mig någon lindring i min ångest. Men dagen ställer allt i sitt rätta ljus. Nattens synd står inför mig i sin oavvisliga verklighet. Det ruskiga minnet gör mitt huvud blytungt, och mitt hjärta värker. Mina egna lemmars doft kvälja mig. Min ungdoms oskuld är förbytt i självförakt. Så skärt och rent låg det där mitt hittills flydda liv. Ett förlorat paradis är det sedan i går!
I mörka morgontimmar! Återvänden och höljen i natt min i smutsen släpade flicksjäl. På väggen, fullt synlig från mitt läger, ser jag min moders bild i konstnärlig förstoring. Hennes blickar söka alltid mig. Det ligger ett omätligt djup av kärlek i dem. Det var förr min glädje att, då jag vaknade upp av sömnen, blicka min moders ögon i möte. Men nu, jag uthärdar ej renheten i din blick, min moder! Mina ögon tvingas bort. Men se där! De stanna vid kabinettsfotografiet av min far, där detta pryder kakelugnsfrisen. O, min dyre fader! Tror du ej jag minnes den stund, då vi skildes i Shanghai! Du stod vid landgången ombord på fartyget. Du slöt mig i famn, och så sade du: »Sofia, min älskade lilla flicka, lova mig, att du aldrig en dag försummar att dröja en stund i bön om nåd att leva ett rent liv».
Och jag lovade! O, mina älskade föräldrar! Tänk, om I vissten vad eder olyckliga dotter lider! Och detta allt för ett ögonblicks obetänksamhet! Min broder Oskar, varför gjorde du mig detta! »Du måste följa mig, min syster», så sade han. »Du måste följa mig till ett litet samkväm i kväll. Du kommer där att få göra bekantskap med några mina nyförvärvade vänner. Det är särskilt en ung man, som jag uppriktigt önskar, att du måtte lära känna. Han är läroverkslärare i kristendom, men han är likväl av en mycket modern läggning och av ett fullt tidsenligt tänkesätt.» Ja, så sade du. Ack, Oskar, när lärde du att så uttrycka dig? »Lärare i kristendom, men likväl -- -- -- -- -- -- --» Regeln skulle då vara, att vi under kristendomens inflytande danas sådana, att vi stå främmande för det moderna, det tidsenliga. Men här har du råkat en, som i trots av, vad han har att skaffa med kristendomen, blivit modern och tidsenlig; och detta i sig självt anmärkningsvärda har enligt din uppfattning gjort honom särskilt förtjänt av att av mig närmare lära kännas. Men, Oskar, du sade något mera än detta. Du sade: »Det är för övrigt icke en dag för tidigt, att även du, lilla syster, får komma in i kretsar, där tonen är åtminstone till någon del annorlunda, än vad vi hittills varit vana vid. Allvar och pietet är nog gott och väl, men livet får ock lov att njutas.» Välan, jag följde dig till samkvämet. Jag gav akt på, huru du med uppmärksamhet följde alla mina åtgöranden bland de nya umgängesvännerna. Då champagneglaset bjöds mig, och jag tvekade, såg jag, att ögonblicket formade sig till ett mycket kritiskt sådant för dig. När jag likväl fattat glaset, drog du en lättnadens suck. Tror du det undgick mig? Då jag någon minut senare klingade med den av dig beundrade, fullt tidsenliga kristendomsläraren, sken du av belåtenhet. Tydligen ansåg du, att du vunnit ditt mål med avseende på mig.
Vid midnattstid bröto vi upp. Den tidsenliga tog mig vid armen och förklarade inför min bror, att han kände sig förpliktad att följa mig hem. Den angenäma överraskning Oskar däröver uttryckte, förmådde alls inte dölja, att »förpliktelsen» grundade sig på nyss förut fattat avtal mellan de båda herrarna. Vi kommo ned på gatan. Jag erfor, att jag ingalunda var samma unga kvinna, som då jag gick upp till samkvämet. Champagnen hade gjort mig upprymd. Jag såg hela livet i ett nytt ljus, ett rosenskimrande och förföriskt ljus. Min kavaljer visade en påfallande angelägenhet, att vi fortast möjligt skulle bli skilda från de övriga. Då han ansåg sig säker om, att vi så vore, fattade han mig förtroligt om livet och yttrade med smekande tonfall: »Fröken, på en sådan här kväll somnar man gärna inte i brådkastet, vill ni som jag, så dröja vi ute på sta'n ett slag». Och jag ville, ville som han. Det var min champagnevilja. Huru vår vandring härefter gick, vet jag ej så noga, men omsider drogo vi genom Klara Vattugränd upp mot Klara kyrka. Augustikvällen var ovanligt skön, och på kyrkogården rådde nattens stillhet. Vi drogo där omkring i skydd av de resliga träden, som slå vakt kring det åldriga templet. Nu och då stötte vi på enstaka par, man och kvinna, vilka tycktes inbegripna i mystiska överläggningar. De drogo sig alltid djupare in bland grifterna och träden, då vi nalkades. Jag sporde min följeslagare efter förklaringen till detta hemlighetsfulla förfarande, men han svarade blott, att »till det ämnet kanske vi få anledning att återkomma». --
Plötsligt stannade han med mig framför en reslig gravvård. »Se här», sade han, »ha vi Carl Michael Bellmans grift. Låt oss stanna här ett ögonblick! Jag blir alltid litet vemodig, då jag betraktar denna vård. Den låter mig tänka på, huru det måste ha, varit i den gamla goda tiden med dess fördomsfrihet inför kravet på friskhet och glädje i livet. Ack, Bellman, om jag förmådde resa dig upp ur din grav, då skulle jag bedja dig stränga din lyra som fordom och sjunga den frigjorda kärlekens lov. Den gamla goda tiden var i alla fall en härlig tid. Eller vad tror Ni därom, fröken?» Jag svarade, att jag trodde, trodde som han, det var min champagnetro. »I det innevarande århundradets pietism och sinnesnedtryckande moralfilosofi ha vi ett dåligt utbyte mot det gustavianska tidevarvets glada och sinnesupplyftande toner», fortsatte kristendomsläraren. »Men den gamla goda tiden kommer väl igen. Dock, för detta ändamål kräves ett träget upplysningsarbete; och framför allt behöves en grundlig förändring av planen för religionsundervisningen i våra skolor, en förändring i riktning mot större tankefrihet. Och låtom oss ha tålamod! Verdandi är bildad, och sin mission har den given. Sanna mina ord, fröken! Ni kommer att i en framtid få höra vårt folk tala om »åttiotalets renässans», och vad det betyder förstår ni redan. Ett befriat förnuft skall framgå därur och slutligen även en föryngrad etik, en sedelära, som ger signalen till revolt mot nedärvda uppfattningar om förhållandet mellan man och kvinna. Ja, det är mycket, som väntar på sin frigörelse: forskningshågen, förnuftet; men, och framför allt» -- här sänkte han rösten nära nog till viskning och drog mig på samma gång närmare sig själv »framför allt väntar kärleken på sin frigörelse.»
Ja, detta och mycket mera talte min följeslagare framför Carl Michael Bellmans gravvård. Rösten blev emellertid efter hand alltmera osäker och orden allt mera förtäckta och svävande. Slutligen tystnade han nästan helt och hållet. Jag tyckte, att hans hand skälvde, och själv greps jag av en otydbar känsla, medan han sakta drog mig med djupare in i det stora templets skugga. I detta ögonblick såg jag i en syn den låga tegelbyggnaden i fjärran östern med dess rymliga veranda. På den såg jag mina tidigt grånade föräldrar. Vadan detta vemod över deras drag, blandat med en obeskrivlig kärlek! Det tycktes mig, att de ivrigt spanade häråt, spanade mot väster. Så livs levande var synen, att jag mäktigt gripen stannade och tänkte slita mig lös och ila bort. Men min följeslagare stannade, ställde mig framför sig och fattade mig vid båda armarna. Nu försvann synen, och jag såg blott högrest tempelmur och däromkring mörka stängsel kring förvittrade vårdar under trädens kronor. Några ögonblick senare hade jag lovat följa honom till hans hem. O, det ödesdigra löftet! En nattens vind drog över griftegården, det blev en suckan i trädens kronor, och framför mina fötter föllo tyst några vissnade löv, bådande sommarens flykt för kulen höst. Så föll ock i stoftet min egen oskulds blomma. Ett förlorat paradis är min ungdom med dess skära, ljuva minnen. O, jag vill borra mitt huvud ned i bädden igen och försöka somna. När jag vaknar igen, var det kanhända ändå en dröm. O, dessa, genom varje åder krypande samvetskval, vem stillar dem?
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- O, drömmens ängel, slut till mitt öga och säg, att det inte är sant.
Här slöt syster Dagmar läsningen, och i det hon ordnade de gulnade bladen intill varandra och rullade samman dem igen, yttrade hon:
-- Detta är icke allt, men det kan likväl vara nog för i dag. Tyvärr grep ej den stackars flickan den möjligheten, som tydligen förefunnits, att stanna och vända om efter det första felsteget. Det fortsatte att gå utför med henne, och av några här följande sidor kan man lätt se, att det även hos henne gick till en viss grad av förhärdelse. Men jag fick själv bevittna hennes uppvaknande ur denna, och då jag erinrar mig det hjärtelag hon visade, under den tid jag hade vården om henne på sjukhuset, kan jag blott undra och spörja, huru det alls var möjligt, att en sådan flicka kunde komma ut på det sluttande planet. Så mycket är säkert, att hade just på det stadium av hennes olycka, som hon själv skildrar i det nyss lästa, en vislig, kraftfull och kärleksfull hand varit till reds att räckas henne, så torde hennes räddning varit given. Men det är ofta så, att vi hellre förekommas än förekomma. Dock, till sist var hon bärgad undan allt, och minnet av hennes död är bland mina heligaste hågkomster. Och nu, kära Märta, förstår ni ännu bättre den gamle missionärens uppförande efter gudstjänsten i Klara. Jag önskar ock, att ni kunnat se och höra henne, då hon några få minuter före sitt avsomnande tecknade med handen åt sin far, att han borde komma närmare. Och då han böjde sig över hennes huvud, sade hon med uppkallande av all den kraft, hon hade kvar: Pappa, bjud, så långt du kan, unga människor att vara på sin vakt nere i Klara. Där i helgedomens skugga förhandlas om kvinnors dygd och heder, som om vad som helst. Där svika äkta män sin trohetsplikt och ynglingar snärjas och ledas in på fördärvats stig. Min egen oskulds blomma frostbets där och falnade. Pappa, kära pappa, viska mig det än en gång, att allt är förlåtet!» Med ett rent av majestätiskt lugn böjde sig den vördnadsvärde fadern ned och kysste sin dotters panna och svarade: »Om dina synder voro blodröda skola de vara vita som snö, och om de vore som en rosenfärg, så skola de vara som en ull.»
Härefter talte Sofia föga, och allt klarare föll över hennes drag den frid, som bådade evighetens närhet.
Då syster Dagmar härvid såg upp, fann hon, att berättelsen om Sofia Fingal gjort på småländskan ett starkt intryck. Hon satt med tårar i sina ögon. De där orden: »Min egen oskulds blomma frostbets där och falnade» verkade som ett stygn genom hennes hjärta. Ofrivilligt nöp hon sig själv i ansiktet, som om hon därmed kunnat utröna, huruvida hon själv gått riktigt fri från att frostbitas. Hon kunde ej undgå att inse, att hon åtminstone varit mycket nära att bli det.
Syster Dagmar, som märkte hennes rörelse, skyndade att säga: Men nu undrar jag om vi icke redan tröttat vår lilla småländska litet för mycket, och därför göra vi bäst i att lämna henne i fred tills i morgon.
-- Men på det sättet fingo vi i alla fall ej någon lösning på gåtan med avseende på det där Lilljansäventvret, inföll med en viss missräkning syster Signhild.
-- Tids nog i morgon, fastslog den
äldre systern, och därvid blev det.
