- Project Runeberg -  De bildande konsternas historia i kort öfversigt /
9. Den nordiska målarkonsten under 15:e och 16:e århundradena

(1881) [MARC] Author: Christoffer Eichhorn - Tema: Art
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

9. Den nordiska målarkonsten under 15:e och 16:e århundradena.

I likhet med förhållandet i södern var ock norr om Alperna måleriet tidens älsklingskonst och lyckades i synnerhet i Nederlanden och Tyskland uppnå en hög ståndpunkt. Men fastän äfven här samma sträfvan efter natursanning och lif gör sig gällande, yttrar den sig dock på ett helt annat sätt och leder äfven till väsentligt olika slutföljder.

Det nordiska måleriets nya början med Hubertus van Eyck är så härlig, så storartad och fri, att Italiens konst med sin Masaccio och Mantegna knapt kan jemföras dermed. Denne det nyare måleriets grundläggare i norden befinner sig på en höjd, som sätter honom i jembredd med alla andra banbrytande snillen, och det icke blott genom sin förbättring, mästerliga användning och utbildning af den gamla uppfinningen af oljemålning, utan hufvudsakligast genom den mäktiga stil, i hvilken han förstod sammansmälta den gamla ideala högheten med den ungdomliga friskheten hos ett utveckladt natursinne. Ja, han går ett steg längre än den italienska konsten: han för sina gestalter midt in i det leende lifvet, löser dem från guldgrundens förtrollning och utbreder kring dem hela naturens härlighet i vårens präktiga skimmer.

Om efter en sådan början det nordiska måleriet likväl ej förmådde uppnå det italienska, låg orsaken förnämligast den, att följd af den gotiska arkitekturens ensidighet ej längre till dess förfogande funnos några större väggytor, hvilka kunde erbjuda tillfälle till monumental utveckling. Målarkonsten blef sålunda inskränkt till miniatyr- och taflemåleri. Hon led desslikes ej så ringa afbräck genom förkärleken för träsnideriframställiningar vid prydandet af kyrkornas altaren.

I allmänhet saknade det offentliga lifvet i norden denna ädla, förfinade gestalt, som gaf det sin lyftning hos Italiens fint bildade aristokrati och konstälskande furstehof. Konsten kunde således ej här finna sådana gynnare eller sådant erkännande som der; öfver allt måste konstnärerne kämpa mot hinder, hvilka förslöade deras bästa krafter. Härtill kom nu ytterligare reformationen, hvilken till den grad tog alla allvarligare sinnen i anspråk, att andra intressen måste träda i bakgrunden. Så har skett, att det nordiska måleriet stannade efter det italienska i afseende på ständigt gällande högsta värde; men det eger sina företräden i känslans innerlighet och värme, i sin enkla sanning och naiveté samt en outtömlig rikedom på individuelt lif.

Man skulle slutligen kunna med ganska mycket fog säga, att den nordiska konsten eger en folkligare prägel, då den italienska deremot synes mer aristokratisk. Den senare har förnämligast gifvit sin skapande kraft uttryck i stora fresker, den förra deremot i verk af mindre mått, till hvilka namneligen höra träsnittets och kopparstickets med stor förkärlek omhuldade alster.

1) De nederländska skolorna.

Det genom sin handel mäktiga Flandern blef den nordiska målarkonstens vagga. Under förmånliga yttre förhållanden uppstod derstädes en mästare, som med ens förde sin tids och sitt lands konst till en förvånande höjd. Hubertus van Eyck (omkring 1366-1426) härstammade från en gammal konstnärsfamilj; hans lefnadsöden äro dock i sina enskildheter mindre bekanta. Deremot lysa med otvifvelaktig visshet hans stora förtjenster som grundläggare af ett nytt målningssätt. Han sluter sig i afseende på innehållet till medeltidens symboliska framställningssätt, men griper tillika djerft in i det verkliga lifvet, lägger sina heliga historier midt i en vårfrisk natur samt förlänar de heliga figurernas anleten och drägter, bygnadsstilar och allt annat en fullt trogen samtidig och fosterländsk prägel. För att tillfredsställa dessa nya fordringar uppfann han ett nytt beredningssätt vid bruket af oljan som bindmedel. Derigenom uppnådde han i färgen en dittills okänd lyskraft och djup, en ojemförligt fin sammansmältning Dertill kom en utsökt fernissa, som förlänade färgen friskhet och glans.

Hans hufvudarbete är lammets tillbedjande, måladt för S:t Bavos kapell i Gent. De egentliga hufvudtaflorna af denna stora altarbild befinna sig ännu på nyss nämda plats, men sex af de skönaste sidoflyglarna uti Berlins museum. Det är ett af de mest storartade verk, som det nordiska måleriet frambragt. Efter medeltidssed var det ett flygelaltare, som bestod af en öfre och en undre bildföljd. Utanpå såg man bebådelsen, deröfver profeter och sibyllor, parvis, derunder de knäböjande altarstiftarne, Jodocus Vyts och hans maka, samt Johannes döparen och evangelisterne. Det inre visade i öfre raden de storslagna gestalterna af Gud fader, madonna och Johannes döparen, jemte dem på båda sidor spelande englar samt Adam och Eva; i undre raden lammets tillbedjan, till hvilken på flyglarna grupper af Kristos' stridsmän, de rättvisa domarne, de heliga hotgörarne och eremiterne (70) vallfärda. Med den sublima uppfattningen förenar sig en oförliknelig säkerhet i det tekniska utförandet.

70. Eremiterne. Från
altaret i Gent af Huberus van Eyck. Berlin.

Hubertus van Eycks förnämste lärjunge var hans broder Jan (Johannes). Denne synes ärft hela sin broders rykte, hvilkens stil han utbildade i finare riktning; dock rör han sig företrädesvis inom mindre dimensioner. Dresdens galleri förvarar en madonna, ett af hans yppersta verk, och andra sådana finnas i Louvre, i Brügge och i Frankfurt. Mästerligt målade porträtt träffas i Londons nationalgalleri, i Brügges, Berlins och Wiens samlingar. Dessa båda talangfulla bröder hade äfven en syster, Margaretha van Eyck, hvilken uppträdt som målarinna.

Den store Hubertus' ande utöfvade ett oemotståndligt inflytande på hans samtida, och närmast i Flandern trädde ett stort antal rikt begåfvade konstnärer i hans spår. Bland dessa var Rogier van der Weijden i Bruxelles, hvilkens mest berömda arbete är det så kallade Karl V:s resaltare, framställande bilder ur frälsarens lefnad; detta arbete förvaras för närvarande i Berlins museum. Dylika ofta miniatyrmässigt utförda altartaflor af hans hand finnas i pinakoteket i München, Frankfurt samt hospitalet i Beaune i Bourgogne.

71. De båda girige. Af
Q. Messys. Windsor castle.

Till Rogier sluter sig hans sannolike lärjunge Hans Memling (död 1495), en af sin tids älskvärdaste och rikast begåfvade konstnärer. Yttersta Domen i Mariakyrkan i Danzig synes vara det tidigaste af alla de arbeten man tillägger honom. Från en senare tid härrör det berömda ursulaskrinet i Johanneshospitalet i Brügge, en af de behagligaste helgonsägner, utförd i prydligt och smakfullt miniatyrarbete. Även det stora flygelaltaret i Lübecks dom, scener ur passionshistorien till korsfästelsen, tillskrifves denne mästare. Utmärkta bilder af honom finnas vidare i gallerierna i München och Torino.

I början af 16:e århundradet uppträdde ännu en framstående målare vid namn Quintin Messys (Matsys) (omkring 1460-1531), hvars förnämsta arbete är nedtagningen från korset, för närvarande i Antwerpens konstakademi. En madonna, ett mildt och behagligt alster, förvaras i Berlin, och en genrebild, de båda girigbukarne (71), finnes i Windsor castle.

2) De tyska skolorna under 15:e och 16:e århundradena.

Den väg, bröderne van Eyck banat, beträddes snart af alla konstnärer i grannlanden, närmast i trakterna af nedre Rhein, men vida friare och sjelfständigare i öfre och mellersta Tyskland.

a) Den schwabiska skolan frambragte flere nämnvärda konstnärer, bland dem den äfven i egenskap af kopparstickare kände Martin Schongauer (Martin Schön) (omkring 1420-1488) samt Bartholomæus Zeitblom från Ulm, hvars hufvudarbeten förvaras i Stuttgart.

72. Holbeins madonna i
Solothurn.

Augsburg var jemte Ulm medelpunkten för den schwabiska konsten; der blomstrade i flere generationer konstnärsfamiljen Holbein. Den begynner med Hans Holbein d. ä. i senare hälften af 15:e århundradet, hvilken var en utmärkt mästare och fader till den ännu ryktbarare Hans Holbein d. y. (1498-1543). Född i Augsburg, tillbragte denne sina senare lefnadsår i Basel och England, der han dog i pesten. Han tillhör de få målare i norden, som afgjordt mottagit inflytande från den italienska konsten, men fullt sjelfständigt bearbetat det. Bland alla sina samtida var han den ende, icke ens Dürer undantagen, som lyckades nå en fullkomligt fri och storartad stil, lösgjorde sig från sin omgifnings småaktiga smaklöshet och fattade menniskogestalten i hela hennes sanning och skönhet. Hans porträtt voro på sin tid ensamma i Tyskland, hvad friskhet, natursanning och andelikhet angår. Galleriet i Basel besitter förträffliga arbeten från hans äldre och mellersta konstnärsverksamhet, till exempel de åtta bilderna öfver Kristos' lidande, hvilka bevisa honom vara en af sin tids största mästare i det religiösa måleriet. Om konstnären här oöfverträffligt skildrat kraften i en lidelsefullt rörlig handling, framstår han äfven i den enkla andaktsbilden såsom en af de förnämste genom ett annat berömdt verk, borgmästaren Meiers i Basel madonna, nu tillhörig prinsessan Elisabeth i Darmstadt, i senare kopia förvarad i Dresdens galleri. I senare tider har man lyckats upptäcka ytterligare en af honom år 1522 målad förträfflig madonna, för närvarande enskild egendom i Solothurn (72).

Mästerligt målade porträtt af hans hand, hvilkas utförande nästan uteslutande syselsatte honom under vistelsen vid Henry VIII:s hof, förvaras i Paris, Basel, Wien, Berlin och Dresden. De väggmålningar ur antikens historia och Gamla testamentet, hvilka han utförde för rådhussalen i Basel, hafva deremot gått förlorade. Samma stads museum eger åter en dyrbar skatt i mästarens flesta handteckningar. Hans berömda döddans, offentliggjord i träsnitt, härleder sig från hans första tid Basel och vitnar om hans rika humor och poetiska djup. Den första upplagan utgafs i Lyon 1538.

b) Den frankiska skolans hufvudsäte var Nürnberg. Denna skola betecknas genom ovanligt skarp formbildning, förenad med en ofta till ensidighet och fulhet gående sträfvan efter karakteristik. Hos ingen af hennes mästare utprägla sig dessa egenskaper så bestämdt som hos Michael Wohlgemuth. En ödesdiger skickelse för tyska konsten ville, att ur denna skola och från denne läromästare skulle utgå ett snille, så rikt utrustadt, så fantasifullt och sedligt kraftigt som Albrecht Dürer (1471-1528).

Hvad medfödd konstnärlig begåfning vidkommer, behöfver han ej frukta jemförelsen med hvilken mästare som helst. Och likväl är han i allt, hvad som tillhör konstens egentliga uttrycksmedel, så djupt fången i sin inskränkta omgifnings bojor, att han blott sällan lyckas nå verklig skönhet och fulländning. Med sina svagheter, fel och förtjenster är Dürer en trogen representant af det tyska folket, och han har derför, särdeles på senaste tid, varit föremål för stor beundran och kärlek.

Född i Nürnberg och lärhing af Wohlgemuth, besökte han sedan Sydtyskland, tvenne gånger Nederlanden samt Venezia, på hvilket sist nämda ställe han en längre tid uppehöll sig. Han var ej blott framstående som målare, utan ock som byggmästare, kopparstickare, träsnidare och träskulptör.

Uti Uffizj i Firenze förvaras ett af Imans förnämsta verk, konungarnes tillbedjan, och i Prag i klostret Strahof den beklagligtvis mycket skadade rosenkransfesten. De tiotusen martyrerne och den storartade framställningen af treenighetens tillbedjan finnas uti Belvedere i Wien.

Hans berömda mästerverk, de fyra apostlarne Johannes och Petros, Paulos och Markos, äfven kalladt "de fyra temperamenten", ses uti pinakoteket i München, der äfven hans af honom sjelf målade och förträffligt utförda porträtt tillika med tvenne andra porträtt förvaras.

Hans storartade uppfinningsförmåga framträder dock först rätt i talrika, af honom sjelf mästerligt utförda kopparstick, samt uti en mängd efter hans teckningar graverade träsnitt. Bland hans kopparstick må nämnas de sexton bladen: Kristos' lidande, melankolien, Hieronymus och Eustatios samt särskildt riddaren, döden och djefvulen. Bland träsnitt: Johannes' uppenbarelse uti sexton blad, med flere. Albertina i Wien eger den dyrbaraste samlingen af mästarens handteckningar.

c) Den sachsiska skolan. Bland Dürers efterföljare framstår en konstnär, som öfverflyttade den frankiska skolans konstsmak till Sachsen och der under en lång lifstid verkade i spetsen för en alsterrik skola. Denne konstnär var Lukas Cranach (Lukas Sunder, 1472-1553), hofmålare hos kurfursten Friedrich den vise och hans båda efterföljare. Utan att lyfta sig till Dürers höghet, visar Cranach dock i sina kyrkliga bilder kraft, värdighet och frimodighet, i andra målningar barnsligt behag och skalkaktig munterhet. Hans otaliga bilder äro mycket olika i utförandet, alldenstund han alstrade i massa och tillsammans med sina lärlingar. Hans altarbilder i Schneeberg, Wittenberg och Weimar äro de berömdaste. Liksom sin store föregångare arbetade han äfven mycket för träsnittet, särskildt i reformationens tjenst.

Efter denne mästares uppträdande sjunker den sachsiska skolan snart åter tillbaka i mörker.

Glasmåleriet, som redan i 10:e århundradet öfvades inom klostren i Sydtyskland, uppnådde mot slutet af 15:e och början af 16:e århundradet sin högsta fulländning så väl i färgpraktens teknik som färdigheten att utföra hela målade skifvor. De förnämsta bland dylika arbeten finner man i synnerhet uti Schweiz.

Den franska och spanska målarkonsten under detta århundrade nådde ännu ingen sjelfständighet eller större höjd, om ock en och annan betydande konstnär uppträdde inom dessa land. I Frankrike stod miniatyrmåleriet högst, och Jehan Foucquet, som arbetade i denna genre mot slutet af 15:e århundradet, tillhör utan gensägelse de yppersta mästare inom den samma. François Clouet som porträttör och Jean Cousin såsom historiemålare och tecknare för illustrationer kunna nämnas såsom framstående konstnärer vid midten af 1500-talet.

Ungefär enahanda är förhållandet i Sverige och Danmark, der hufvudsakligen inkallade eller inflyttade nederländare och tyskar togo hand om målarkonsten. Intetdera landet förvarar synnerligt många vedermälen af den samma, då de mestadels utgjordes af väggmålerier, som förgåtts med de gamla slotten. Danmark eger flere konterfej qvar från sin renässans än Sverige. Bland mästare till sådana nämnas der Jakob Binck, lärling af Dürer, Tobias Gemperlin från Augsburg, med flere; hos oss Dominicus Verwilt, Baptista van Uther, och andra, af hvilka dock mycket få arbeten äro i behåll. Några kyrkomålningar och andra väggmålerier, såsom i kungsstugan i Örebro, "Johans fängelse" å Gripslmolm samt Kalmar slott, äfvensom ett fåtal porträtt, är allt, hvad som återstår af denna tids en gång så fruktbara konstmåleri hos oss.



The above contents can be inspected in scanned images: 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150

Project Runeberg, Mon May 19 02:20:11 2003 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bildhist/mnor1516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free