Behofvet af stora fresker blef under detta tidhvarf anledningen till utvecklandet af de afgjorda företräden hos det italienska måleriet, hvilka åtfölja den monumentala stilen. Genom komponerande i stort lyckades de italienska målarne undvika den klippa, på hvilken den nordiska konsten så lätt strandade, derigenom att hon hemföll åt tillfälligheter och småsaker. Italiens mästare bevarade dessutom sin sjelfständighet dymedelst, att de mindre syftade till den antika konstens efterhärmning än en frisk och omedelbar uppfattning af verkligheten.
I likhet med förhållandet under det förra tidhvarfvet, var äfven under detta toscanaskolan den förnämsta genom sin rikedom och kraft i alstring. De heliga historierna gåfvo väl ännu konstnärerne ämnen för deras framställningar, men nu blef mindre händelsens förlopp än verklighetens sanna framställande hufvudsaken. De heliga personerna framträda derför här omgifna af rika landskap, med ofta präktigt smyckad arkitektonisk bakgrund, samt i fullkomligt samtida drägter, för att så mycket starkare tilldraga sig åskådarnes uppmärksamhet. Medan således de religiösa bildernas innehåll lider afgjordt afbräck, blef i stället det verkliga lifvet för första gången med allvar och utförlighet gjordt till föremål för konsten.
Masaccio (1401-1428) framträder såsom de nya åsigternas förkämpe. Hans hufvudarbete är freskerna i ett kapell i Santa Maria del Carmine i Firenze. Gestalterna här återgifva den mest lefvande verklighet, äro skarpt modellerade och storartadt utförda; hela behandlingen är djerf och mästerlig, framställningen fyld af ett kraftigt dramatiskt lif.
Exemplet af detta djerfva och väldiga framställningssätt hänförde hans samtida till beundran, till efterbildning. En af de första, som trädde i hans fotspår, var Fra Filippo Lippi (omkring 1412-1469), hvilkens väggmålningar uti Pratos dom äro förträffliga. Hans taflor utmärka sig genom mildt behag och klar harmonisk kolorit. En af denna tids förnämsta mästare är Domenico Ghirlandajo (1451-1495), hvilken egentligen kan anses som Masaccios andlige arftagare. Till hans tidigare arbeten hör en väggmålning uti Sixtinska kapellet i Roma: Petros och Andreas kallas af herren till apostlar. Af högre värde äro tvenne cykler freskomålningar uti ett kapell i Santa Trinità i Firenze och i Santa Maria novellas kor derstädes. Utmärkta målare under denna tid äro dessutom Benozzo Gozzolii, naiv och liflig i sina väggbilder i Pisas Campo santo, den särdeles älsklige Sandro Botticelli och hans lärjunge Filippino Lippi, som bland annat fulländat Masaccios fresker i Firenze.
Vid sidan af dessa mästare glänser den väldige konstnärsanden Luca Siqnorelli från Cortona (omkring 1441-1523), djerf och kraftfull samt öfverlägsen alla sina samtida uti lidelsefull skildring af uppskakande scener. Höjdpunkten af hans egendomliga begåfning betecknas af de fresker, med hvilka han fullbordade den af Fra Angelico började dekoreringen i Madonnakapellet i Orvietos dom, de yttersta tingen, Antikrists uppträdande, uppståndelsen och yttersta domen. I synnerhet mästerlig är han der i framställningen af den nakna kroppen i hans djerfvaste rörelser.
Bland det norra Italiens konstnärsskolor intager den i Padova det mest framstående rummet genom sin utmärkte mästare Andrea Mantegna (1431-1506). Hans förnämsta arbete är väggmålningarna i kyrkan Eremitani i Padova. Vidare smyckade han hertigliga palatset i Mantova. Allt är måladt på guldgrund och uppdagar hans förkärlek för antiken. Bland hans altarbilder böra nämnas högaltaret i San Zeno i Verona och en tronande madonna i Louvre.
Uti Lombardiet var skolan i Milano af högt värde, men ännu mera betydande den i Venezia, hvars egentlige grundläggare blef Giovanni Bellini (1426-1516). Färgen blef under deras hand framställningens rätta element. Redan under tidigare epoker hade i Venezia framför andra ställen visat sig ett sträfvande till en rik och smältande kolorit, och i det af van Eyck i Flandern utbildade oljemåleriet, som af Antonello da Messina fördes till Italien, fann man det förträffligaste medel härför. Utan djupare tankar, utan synnerlig poetisk lyftning, utan rikedom eller omvexling i sammansättningen förstår Bellini likväl gifva sina bilder ett uttryck af ädelhet och värdighet; utan lidelse framstå de högtidligt lugn, och detta genom betydelsefullt utpräglade karakterer. Derjemte uppnår koloriten hos honom denna milda kraft och lysande klarhet, hvilka allt sedan förblefvo den venezianska skolans oafhändliga egendom.
Uti Giovanni Bellinis fotspår trädde ett stort antal talangfulla lärjungar, bland hvilka här må nämnas Vittore Carpaccio och Cina da Conegliano.
Midt i det öfvervägande realistiska sträfvande, som under 15:e århundradet genomträngde nästan alla skolor i Italien, bibehöll sig i Umbria, öfre Teveres stilla skogsdalar, en sjelfständig konstriktning, som mera berodde på djup känsla än frisk uppfattning af det yttre lifvet. Denna skolas egentlige fader är Niccolò Alunno från Foligno; Pietro Perugino (1446-1524) upptog dock hans påbegynta verk och bragte det under sin långa lefnad till en egendomlig fulländning. Ett djupt religiöst svärmeri hvilar öfver alla hans bilder; uttrycket af andakt, hängifvenhet, bönfallande och hänryckning öfverträffar nästan allt, hvad andra mästare i denna väg framstält. I synnerhet ega hans qvinnogestalter (63) stort behag, och äfven det ärevördiga uttrycket hos ålderdomen lyckas honom väl; han saknar blott ett sådant för manlig kraft och energisk vilja. Från hans bästa tid härrör den tronande madonnan med fyra helgon, nu förvarad i Vatikanen.
Uti Perugia har han utfört väggmålningarna och plafonderna uti Collegio del Cambio, och äfven i Sixtinska kapellet i Roma målade han en förträfflig väggbild.
Bland hans samtida må nämnas den såsom freskomålare utmärkte Pinturicchio samt den älskvärde Francesco Francia från Bologna.
Den napolitanska skolan stod under omedelbart inflytande af den flandriska; såsom hennes störste mästare nämnes Antonio Solario, om hvars arbeten man dock sväfvar i någon ovisshet.
