- Project Runeberg -  De bildande konsternas historia i kort öfversigt /
107

(1881) [MARC] Author: Christoffer Eichhorn - Tema: Art
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Framställningens medel och förfaringssätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med krita, sedan med en brunaktig färg, och derpå utföres undermålningen,
också vanligen i en brun ton. Ett djerfvare
förfaringssätt är att måla alla prima, då hela färgverkan utan
förberedelse nedkastas på duken. Lätta lasurer (öfverfarande
med genomskinliga lackfärger) fullända till sist bildens harmoni, och
sedan den torkat, öfverdrages den med en fernissa, som höjer
dess kraft och tillika bildar ett skyddande öfverdrag.

Innan oljemålniugen blef känd, betjenade man sig af andra
slags färger, som i konsthistorien med ett gemensamt namn kallas
temperafärger. Den enklaste af dessa är limfärgen, och närmast
denna stå de, hvilkas biudmedel är harts eller gummi; dock
lida de alla af den olägenheten att efter någon tid spricka och
affalla, och de sakna jemväl lif och friskhet. Mot slutet af medeltiden
började man derför använda ägghvita och getmjölk såsom
bindmedel, äfvensom man har anledning tro, att vid samma tid
understundom användes harts- eller vaxlösningar. Dessa företrädesvis
så kallade temperafärger äro långt kraftigare och djupare
än de förra; de ega dessutom en klar glans och likna till
sin verkan mycket den senare tidens oljefärger. Men på grund af
sin snabba torkförmåga läto de ej så arbeta sig, och dessutom
måste de öfverdragas med olja eller fernissa. Med upphörandet
af temperafärgerna försvann ock den förgylda bakgrunden
(guldgrunden)
. I århundraden hade man nämligen fortsatt
det från den byzantinska skolan hemtade bruket att, i stället för
att naturenligt utbilda taflans bakgrund såsom luft, land eller mur
och så vidare, endast betäcka honom med guldfärg. Hur utomordentligt
verksamt det riktiga användandet af guldgrunden var,
derom vitna ännu flere bibehållna härliga arbeten, till exempel
målningarna i domen i Speier med flere.

Redan omkring år 1000 förstod man använda bom- och nötolja
till målning; men först i 15:e århundradet vann oljemålningen
(omkring 1420) sin stora betydelse genom bröderne Hubert
och Jan van Eyck, hvilkas utomordentliga färgblandningar
senare tider knapt lyckats uppnå. Vid år 1450 började detta
sätt att måla användas äfven uti Italien och blef derstädes innan
kort allmänt. Först denna teknik medför den högsta konstnärliga
fulländning genom den egendomliga glans och genomskinlighet den
förlänar målningen samt det utomordentliga omfånget i färgtonerna.
Derjemte var oljemålningen beqvämare och dess alster
af vida större varaktighet, än de hittills brukliga målningssätten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:23:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bildhist/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free