Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Islams bygnadskonst - 10. Den romanska bygnadskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3de bygnader, som förhärligade det moriska väldets sista lysande
dagar uti konungariket Granada. Alhambras väldiga fäste,
uppfördt ifrån 1250 på branta klippor, som beherska staden Granada,
bär vitnesbörd härom. Den större hälften tillfogades dock först
i fjortonde århundradet.
De orientaliska rikena lades tidigt under det
muhamedanska väldet, men deras yppersta minnesmärken representera
likväl den sista epoken af en sjelfständig konst. Med
Konstantinopels eröfring af turkarne (1453) inträdde för orienten en
vändpunkt i den arkitektoniska utvecklingen, som sedan dess
stelnat i de ärfda formerna eller gått tillbaka, der hon icke, såsom
i senare tider, upptagit och tillämpat vesterlandets konstformer.
Den praktfulla Sofiakyrkan, numera förvandlad till moské, blef
allt sedan en gifven förebild. Ett århundrade derefter (1566)
fulländades den i samma stil uppförda Selim II:s moské i
Adrianopel.
10. Den romanska bygnadskonsten
(10:e till 13:e århundradet).
Den fornkristna basilikan antogs öfver allt som den kanoniska
formen för kyrkobygnad och upplefde under ett halft årtusendes
ständiga utveckling en följd af förändringar, ur hvilka hon, ifrån
början ett ringa frö, slutligen framgick såsom en af
bygnadskonstens mest fulländade skapelser under alla tider.
Den på basilikan grundade formen utbildades vidare (jfr 15)
i främsta rummet derigenom, att den för presterne och sångarne
bestämda altarnischen förlängdes och kallades kor; och derunder
anlades ofta en låg, hvälfd »kraftkyrka» (krypta).
Kyrkans höga midskepp med de låga sidoskeppen qvarblef,
och äfven så tvärskeppet, hvarigenom kyrkans korsform mera
utpräglades, om hon ock ej alltid utifrån framträdde. De mot
midskeppet vettande skranken försågos ofta med ett slags tribuner,
från hvilka evangeliet förelästes församlingen. Deraf deras namn:
läktare (lectorium).
Absider och nischer blefvo flerfaldt
använda.
För att bereda utrymme åt den ofta talrika församling, som
borde hafva tillträde till kyrkan, borttog man det vidsträckta
atrium och inskränkte sig till en mindre försal. För det mesta
inneslöts den vestra hufvudingången mellan tvenne torn, hvilka
allt framgent i den nordiska konsten omedelbart sammanhängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
