Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord V - Vindar...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄDURAR.-VÄFNA DER. 539
der och leddes under den sista tiden
af särskilda embetsmän. Täflingarna
egde rum i närvaro af en stor skara
åskådare, Eb. 12: ~, hvarvid de täflande
för dem voro ett skådespel, såsom ut-
trycket egentligen heter i Kor. ~: 9
och Eb. 50: 33, der Sv. har vidunder.
Spelen öppnades genomn tillkännagif-
vande af en härold (~ Kor. ~: 27, gr.),
som också hade att utropa hvarje käm-
pes namn och fädernesland samt att
särskildt inför den församlade folkmäng-
den kungöra segrarens namn. Doma-
ren, som skulle vara en rättvis och
öfver tadlet höjd person (jfr 2 Tim. 4:
8), hade att förekomma och afgöra tvi-
ster (hvarpå kanske syftas med uttryc-
ket brabevein i Kol. 3: 55, Sv. regera,
egentl. anordna kamplekar, styra); vi-
dare att utdela priset, 1 Kor. 9~ 24;
Fil. 3~ 14, som bestod i en krona eller
krans, 2 Tim. 2: 5; 4: 8, vid de olym-
piska spelen af oliveblad, och vid de
istmiska af furu eller murgröna. Paulus
syftar egentl. blott på tvenne af de fem
öfuingarna, boxning och kapplöpning,
oftast på den senare. Det är från box-
ningen eller knytnäfvekampen, hvarvid
man hade händer och armar ombundna
med cestus, en med spikar beslagen
läderrem, som bilden är lånad i s Kor.
9: 26, jag klimpar, egentligen fäktar
näfkamp, boxas, samt i v. 27, jag spö-
ker min lekamen, egentligen slår under
ögonen, mörbultar, såsom boxaren mör-
bultar sin motståndare. Kapplöpningen
(2 Tim. 4: 7) egde rum på stadium
eller vitdjobanan, 1 Klor. 9~ 24, en af-
lång plats som vid ena änden var öp-
pen och vid den andra af halfrund
form, omgifven af öfver hvarandra upp-
höjda säten, hvarpå åslcådarne sutto.
Domaren hade sin plats vid målet, Fil.
3: 14, hvilket klart syntes från ena än-
den af stadium till den andra.
Vädurar eller gumsar, hvilkas kött
var högt värderadt, M. 31: 38; He.
39: ~8, voro också såsom offeröjur
mera aktade än tackor och lam, 4 M.
15: 5 f.; 23: I~ 28: H f., 28 f.; Mi.
6: 7. De framburos till brännoffer, 3
M. 8: 8; Ps. 66: ~5; till skuldoffer,
3 M. 5: 15, iS, till tackoffer, 3 M. 9:
4, sS, och såsom sådant äfven vid na-
sirens reningsoffer, 4 M. 6: 14, men
icke till syndoffer, såsom kunde synas
af 2 Kr. 29: 2I, ty här var det blott
bockarne som framburos till syndoffer,
v. 23, hvaremnot vädurarne offrades som
brännoffer, v. 22. Särskildt omständ-
ligt beskrifves förfarandet med vädurs-
offret af två vädurar vid presternas vig-
ning, 2 M. 29: 1, 15, 19 f. Väduren
står stuisdom som en bild af fu.rstar och
folk, He. 39: IS; Da. 8: 3.
Vädurskinn begagnades som öfver-
täckelser, 2 M. 25: 5; 26: 14.
Väfnader. Spinna och väfva näm-
nes af ålder såsom qvinnornas syssla,
2 M. 35: 25 f.; Or. 31: 13, 19; så
läsa vi om huru qvinnor väfde tältdu-
kar åt Astarte, 2 Kl. 23: 7, och huru
Delila just i sin väf försökte sätta fast
Simson, Do. 16: 14. Dock fans det
äfven män som väfde, likasom i Egyp-
ten: i Es. 38: 12 se vi hur väfvaren
klipper af den färdiga väfven. Särskildt
var det männen som utförde det svå-
rare konstväfveriet, förfärdigandet af
sådana väfnader som t. ex. tabernak-
lets dukar och de heliga skrudarne -
hvilka arbeten kallas »konstväfvarear-
bete» efter eb. i 2 M. 26: 31; 28: 6;
35: 32, 35 (Sv. »konsteligen», »virka»).
1 2 M. 35: 30 f. omnämnes hur Be-
zaleel och Oholiab af Herren särskildt
utrustats med ande och visdom till alle-
handa verk, deribland äfven till konst-
väfnaders förfärdigande. Israels barn
hade väl redan i Egypten vunnit skick-
lighet i denna konst, hvarför det landet
af ålder var så berömdt, M. 41: 42;
Es. 19: 9; He. 27: 7, såsom också
Kr. 4: 21 berättar om huru den judiska
familjen Asbea af Selas slägt var känd
som framstående linneväfvare.
De gamles väfstolar voro »högskaf-
tade» eller sådana, att ränningen ej var
vagrätt utspänd såsom hos oss, utan
lodrätt, och så att välvaren stod under
arbetet. Så är fallet ännu i dag i Sy-
rien, der man ser väfvaren i en fördjup-
ning i marken nästan stående, med
blott ett litet stöd för ryggen, sköta
sin syssla. Sjelfva väfstolen nämnes ej
bMzeln; men flera af dess tillbehör
möta oss i dess bildspråk: så läsa vi
om väfträt eller bommen, 1 5. 17: 7;
2 5. 22: 19; slagträt eller väfslceden,
Do. #6: 14 (Sv. »nagel»); den snabbt
ilande r’äfspolen, Job 7: 6, en bild af
det flyende lifvet, och efsingarna eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
