Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord P - Profeter...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 PROFETEltA–PROSELvTER.
29. Så hade evangehisten Fihippus fyra
döttrar som profeterade, Ap. 25: 9.
Dessa profeters särskilda kallelse, pro-
fetians gåfva, som bestod i att hålla
korta förmanings- och tröstetal till för-
samlingens upphyggelse, skiljes från
apostlaembetets och härarekallets gåfva
och sättes bland de olika gåfvorna högst
såsom mest bidragande till upphyggelse.
Jfr 5 Kor. 52: 50, 28; 54: 1, 3, 22,
31. Sådan profetia skulle man icke
förakta, s Tes. 5: 20; men hon skulle
vara öfverens med tron, Ro. 12: 6. På
dessa profeter torde Jesus syfta i Mat.
lo: 4I~ 23: 34, och engelen i Up. 22:
9. Så finna vi att i församlingen
Antiokia funnes profeter och lärare,
hvihka sände ut Paulus och Barnabas,
Ap. 13: s. Judas och Sihas vore pro-
feter och förmanade bröderna med många
ord, Ap. 15: 32. Så heter det i Ef.
3: 5 att Kristi hemlighet nu är uph)en-
barad för hans heliga apostlar och pro-
feter, ochs i 4: ss att Kristus gifvit sin
församling apostlar, profeter, evange-
lister, herdar och lärare. Tvifvelsutan
är det äfven dessa profeter, som samma
bref åsyftar med sina ord om att efe-
sierne vore uppbyggde på »apostlarnas
ock profeternas grund», d. ä. på samma
grund semin den hvarpå Kristi första
vittnen och sändebud bhifvit uppbyggda,
Ef. 2: 20, hvilka ord dock af en del
förstås såsom syftande på det N. T:s
apostlar och det G. T:s profeter och den
af dem förkunnade frälsningsgrunden.
Skilnaden mellan profetians gåfva
denna allmännare mening och den
särskilda tungomålsgåfvan var den, att
profeten talade efter den helige andens
ingifvehse och drift men med full be-
sinning och sjelfbeherskning, hvaremot
den som talade med tungomål talade
ett tillstånd af hänryckning som lade
en dimma öfver hans eget medvetande;
från läraregåfvan åter skilde sig pre-
fetian enligt Krysostomus deruti, att
den profeterande talade alltsamman af
andens drift, hvaremot den lärande stun-
dom äfven talade sådant som kom från
hans eget inre. (Mey. till s Klor. m~: so.)
Undantagsvis omnämnes hos de ny-
testam. profeterna äfven den förutsä-
gande profetians gåfva; så hos Agabus,
Ap. 55: 28; 25: 50 f.
1 Up. ss: 3 f. talas slutligen om
två Guds vittnen som skola profetera
5,260 dagar klädda i säckar, utrustade
med en Moses och en Elias kraft, tills
de dödas i Jerusalem och efter 3m15 da-
gar stå upp och upptagas till himmelen.
Profetera, se Profeter, sid. 377.
Profeternas söner, se sid. 378.
Profetissor, se sid. 378.
Profetskolor, se sid. 378.
Prokorus, en af de sju almoseut-
delarne, Ap. 6: 5.
Proselyter, d. ä. tillkomne, kallas
N. T. sådana hedningar som öfver-
gått till judendomen, Ap. 2: 50, såsom
Nikolaus, »en proselyt från Antiokia»»,
Ap. 6: 5. Fariseerne vore isynnerhet
angelägne att göra proselyter, Mat. 2~3:
55. Talmud och rabbinerne skilja mel-
lan två slag af proselyter, 1) portens
proselyter (efter uttrycket » främlingen
dina portar», 2 M. 20: lo; 5 M. 14:
25), inflyttade främlingar som bodde
bland Israel, förphigtade att hålla de
s. k. noakiska buden (se sid. 332), men
för öfrigt ej underkastade den judiska
ceremoniallagen, och 2) rättfärdigketens
proselyter eller förbundets proselyter,
hvilka helt gått öfver till judendomen,
underkastat sig omskärelse och sålunda
vore »phigtige att hålla hela lagen»,
Ga. 5: 3. Sådana omskurna proselyter
hade rätt till att äta af påskalammet
och till alla öfriga förbundafolkets för-
måner, 2 M. 12: 48. För ett sådant
formligt upptagande i Israel fordrades
enligt rabbinerna tre stycken: ornskä-
relse, dop och offer, för qvinnorna alle-
nast de två senare. Omskärelsens nöd-
vändighet framgick af 2 M. 12: 48;
offrets af 2 M. 24: 4 f. Om dopet
åter, det s. k. proselytdopet, kan spåras
tillbaka till den judiska forntiden, är
en omtvistad fråga. Det nämnes byar-
ken i G. eller N. T., ej heller hos Jo-
sefus, Fiho eller de äldre targumisterna,
utan först i den babyloniska Gemara
(omkr. 550 e. Kl.). Månge sluta deraf
att det är en inrättning som införts
långt efter Kristi tid. Likväl är det
minst sagdt sannolikt, att judarne, som
vore så vana vid religiösa tvagningar,
jfr 2 M. 19: 50; Mar. 7: 3 f., ej upp-
tagit hedningar till religionsgemenskap
utan en motsvarande ceremoni, ehuru
J osefus och Fiho ej nämint något derom.
Proselyter funnes på apestlarnas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
