- Project Runeberg -  Bibeln /
index2

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

This is a special version of Bibeln, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org

Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at https://runeberg.org/


[https://runeberg.org/bibeln/index.html]

BIBELN
eller
DEN HELIGA SKRIFT


Inledning till de digitala utgåvorna

Mellan 1994 och 1996 samordnade Projekt Runeberg en pionjärgärning där ett tjugotal frivilliga knappade in hela Bibelns text, ett kapitel i taget, och turades om med korrekturläsningen. Syftet var att få fri tillgång till den svenska bibeltexten i elektronisk form på Internet. Den nya översättningen, Bibel 2000, var ännu inte färdig och omfattades därtill av upphovsrätt vilket hindrar den fria spridningen, så frivilligprojektet baserades på 1917 års översättning.

Med tanke på arbetets omfattning (bibeltexten är cirka fem miljoner tecken) och volontärernas brist på utrustning (scanners) och erfarenhet av digitalisering (Projekt Runeberg grundades 1992, digitala faksimilutgåvor infördes 1998), blev resultatet förhållandevis gott och många har haft verklig nytta av det. Emellertid har med tiden flera brister gjort sig gällande. Noter och hänvisningar finns inte med till alla kapitel. Skillnader (bland annat i kommatering) mellan olika tryckningar redovisas inte på något konsekvent sätt, eftersom en blandning av tryckta förlagor har legat till grund för digitaliseringen. Slutligen kvarstår ett mindre antal textfel som är resultatet av missar i korrekturläsningen, och utan tillgång till inscannade faksimilbilder är det omständigt att ta reda på vad som är rätt och fel.

I september 2004 gjordes en digital faksimilutgåva av Gamla testamentet. De apokryfiska böckerna, baserat på en utgåva från 1921.

I mars 2005 kompletterades den ursprungliga e-texten med en digital faksimilutgåva av 1917 års bibelöversättning. För bästa tekniska resultat valdes en utgåva i stort format (sidorna mäter 150 x 226 mm) utgiven av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och tryckt 1927. Den jämfördes med ett dussintal andra utgåvor och tryckningar och befanns vara en god representant för sin tid.

Också i mars 2005 digitaliserades första delen (evangelierna och apostlagärningarna) av Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström. Första upplagan kom 1886 och tredje upplagan 1913. Det digitaliserade exemplaret tillhör fjärde upplagan, tryckt 1921, och tillämpar nystavning (dt, fv, hv har ändrats till tt och v).


BIBELN
eller
DEN HELIGA SKRIFT
innehållande
GAMLA OCH NYA TESTAMENTETS
KANONISKA BÖCKER
i överensstämmelse med den av
KONUNGEN ÅR 1917
gillade och stadfästa översättningen


Some parts are searchable via the WWW Bible Gateway.

Read more below about how you can help us improve this electronic edition of the Swedish Bible!

Help us

Our source code is available. We prefer that you use this if you want to help with proofreading.

This is release 3.7 from Projekt Runeberg of the Bible. That release was made 1999-04-09. It contains the full text of the Bible, and all of it has been spell-checked.

We need volunteers to proofread the Bible. You can check the current status to see where your help is currently needed the most.

Send an email to Per Cederqvist <ceder@lysator.liu.se> if you want to help with the proofreading, but please read the proofreading instructions first.


[https://runeberg.org/bibeln/0005.html]
Denna elektroniska utgåva av Bibeln är "i överensstämmelse med den av
konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen", men det säger
inte allt om den.  När vi studerade olika tryckningar av 1917 års
Bibel fann vi att det fanns många olika stilar för indragna rader,
fotnoter, anfanger, versnumrering och kommatering.  Det var nästan
bara själva orden som var de samma mellan utgåvorna.  Vi har valt en
stil som vi tror passar för den elektroniska utgåvan.  Några av
stilvalen grundar sig också på det elektroniska mediets speciella
förutsättningar.

I vårt eget original använder vi teckensättet ISO 8859-1, men Projekt
Runebergs texter sprids även i andra teckensätt som passar olika
maskiner.  Den elektroniska utgåvan saknar all formatering (fetstil,
kursiv, bokstavsstorlekar, teckensnitt, upphöjda siffror, kapitäler);
den är skriven som på skrivmaskin.

Kommateringen av texten i 1917 års Bibel skiljer sig, främst mellan
Normans utgåva 1977 och alla äldre utgåvor som vi har sett (se
t.ex. Jes. 9:2, Matt. 21:2).  Vi har valt att följa det vi trodde vara
den äldre varianten.  Den allra äldsta bibeln vi sett följer dock den
kommatering som vi inte använder.  Vi vet inte hur det kommer sig att
kommateringen skiljer sig.

Det är inte första gången som svenska upplagor som utger sig för att
vara identiska skiljer sig åt.  I företalet till Karl XII:s bibel
(1703) sägs om de upplagor av 1541 års bibel som utgavs under
1600-talet: »Alle förberörde editioner uthfästa i titeln sigh skola
behålla then wanliga texten oförändrad; men befinnes doch hafwa
åthskilliga skilnader / hwilka lemna Läsaren i ovisshet / hwid hwilken
thera han sigh hålla skal».  Vi kan inte annat än instämma.

Den elektroniska utgåvan använder en spalt med långa rader, upp till
70 tecken, i stället för de vanliga dubbelspalterna med korta rader.
I bibeltexten är kolumn 1 till 6 en marginal som används enbart för
versnummer.  Punkten efter versnumret står i kolumn 4.  Där texten har
vanlig prosa, fyller den kolumn 7 till 70.  Avstavningar används inte,
utan långa ord flyttas till nästa rad.  Meningar åtskiljs av dubbla
mellanslag, men annars används enbart enkla tomrum.  Textens högerkant
är alltså inte rak.  Tabulatortecken används inte.

Tankestreck skrivs som mellanslag, två bindestreck, och ett
mellanslag.

Vissa avsnitt av bibeltexten är poesi (t.ex. Jes. 9:2--21).  Där har
vi dragit in textens vänstermarginal ytterligare två kolumner.
Jes. 9:4 är poesi där raderna står parvis.  Där har vi dragit in
jämnraderna ytterligare fyra steg från uddraderna, alltså totalt tolv
steg från radens början.  De tryckta Biblar vi utgått ifrån använder
dessutom fortsättningsrader med ännu längre indragning, men det har vi
inte behövt, eftersom vi får plats med mer på samma rad.

Många tryckta Biblar har hänvisningar under varje vers, men detta har
vi (ännu) bara tagit med i vissa av böckerna i den elektroniska
utgåvan.  Fotnoter har vi tagit med, men eftersom den elektroniska
utgåvan inte är indelad i sidor, har vi satt texten sist i respektive
kapitel.  Inne i texten och sist i kapitlet markeras fotnoten med en
siffra inom fyrkantiga parenteser.

Olika Biblar använder olika format på parallellhänvisningarna.  Vi har
valt att använda det format som verkar vanligast: kapitel och vers
skiljs av ett kolon.  Fortsättningsvers anges med "f.".  Om det
hänvisas till flera verser i samma kapitel separeras de med
kommatecken.  Mellanslag placeras ut som i exemplet nedan--notera att
det ska vara dubbla mellanslag efter punkt, men inte efter den punkt
som avslutar förkortningen av en bibelbok.  För att klart skilja
parallellhänvisningarna från övrig text inleds de raderna med ett
större-än-tecken.  Exemplet nedan, från 1 Sam 14:33, visar hur det kan
se ut:

      >1 Mos. 9:4.  3 Mos. 3:17.  7:26 f.  17:10 f., 13 f.  19:26.
      >5 Mos. 12:16, 23 f.  15:23.

Intervall anges med bindestreck, som i det här exemplet från 1 Sam
4:8:

      >2 Mos. 7-10.

Det finns många parallellhänvisningar som har ett annat format i den
här utgåvan.  De kommer med tiden att ändras till att använda det här
formatet.

Stycken (där tryckta Biblar har versal i fetstil) åtskiljs av en tom
rad, men verser åtskiljs annars inte.  Anfanger i början på kapitlen
används inte i den elektroniska utgåvan.  Första versen i ett kapitel
ser lika dan ut som de andra verserna.  Kapitelsammanfattningarna har
vi valt att centrera.  Där är raderna cirka 40 tecken långa.  Före och
efter sammanfattningarna står en tom rad.  Kapitelnamnet är också
centrerat på en rad, och innehåller namnet på boken.

1917 års bibeltext använder en kapitelindelning från 1200-talet och en
versindelning från 1500-talet.  Jes. 4:1 och Mark 9:1 står före
kapitelrubrikerna för Jes. 4 respektive Mark 9.  Höga V. 6:12 står
efter kapitelrubriken för Höga V. 7.  På dessa och liknande ställen
har vi lagt versen i samma fil som resten av kapitlet och en
hänvisande fotnot i den andra filen.  Kapitelrubriken kan alltså i
vissa fall finnas i föregående kapitel.

Lars Aronsson var initiativtagare till att ge ut 1917 års Bibel hos
Projekt Runeberg.  Han började med att knappa in samtliga
kapitelrubriker.  Sedan har mer än 20 personer hjälpts åt att fylla i
själva bibeltexten, kapitel för kapitel, bok för bok.  Per Cederqvist
har fungerat som samordnare och redaktör under största delen av
projektet.  9 mars 1996 fanns all text on-line.  28 november 1998 hade
all text stavningskontrollerats.  Just nu pågår korrekturläsning av
böckerna.

Om du hittar ett fel i texten, eller om du vill hjälpa till att
korrekturläsa den, så är du välkommen att höra av dig till Per
Cederqvist, helst via email till ceder@lysator.liu.se.  Se även
nästa kapitel.

[https://runeberg.org/bibeln/0006.html]
Det här kapitlet riktar sig till den som vill hjälpa till att
korrekturläsa bibeln.  Med korrekturläsning menar vi att jämföra
texten, ord för ord, med en tryckt bibel, för att kontrollera att den
elektroniska utgåvan innehåller hela texten, och att allt är korrekt.

Det har hänt att ord eller till och med hela meningar fattats i den
elektroniska utgåvan.  För att vi ska hitta sådana fel är det viktigt
att korrekturläsningen görs genom jämförelser med en bra förlaga.

Om bibeln är Guds ofelbara ord eller inte tvistas det om.  En sak är i
alla fall tyvärr helt klar:  det finns tryckta biblar med mycket
varierande kvalité.  Vi som knappat in bibeln har stött på tre
biblar, alla tryckta 1977 men på olika förlag, som kommaterar
annorlunda jämfört med äldre biblar.  Vi har valt att använda den
äldre kommateringen (som vi tror är överrensstämmande med
originalöversättningen).  Innan du börjar korrekturläsa eller skriva
in text bör du kontrollera Jes. 9:2 och Matt. 21:2 som ska se ut så
här:

  2.    Det folk som vandrar i mörkret
        skall se ett stort ljus;
        ja, över dem som bo i dödsskuggans land
        skall ett ljus skina klart.

  2.  och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
      så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
      bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.

Det förekommer att verserna har fler kommatecken, som i exemplen nedan
(skillnaderna finns på första raden i respektive vers):

----------- "felaktig" kommmatering -------------
  2.    Det folk, som vandrar i mörkret,
        skall se ett stort ljus;
        ja, över dem som bo i dödsskuggans land
        skall ett ljus skina klart.

  2.  och sade till dem: »Gån in i byn, som ligger mitt framför eder,
      så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
      bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
----------- "felaktig" kommmatering -------------

Föregående kapitel berättar om de konventioner vi har när vi skriver
(hur vi har marginalerna, hur prosa och poesi skiljer sig).  Din bibel
bör göra skillnad på prosa och poesi.  Ett förtydligande om poesin kan
vara på sin plats.  I en tryckt bibel ser Jes 9:17 ut ungefär så här:

----------- klipp -------------
 17.  Därför kan Herren icke       1
       glädja sig                  fortsättningsrad
   över dess unga män,             2 (jämnrad)
ej heller hava förbarmande         3
   med dess faderlösa  och än-     4 (jämnrad)
       kor;                        fortsättningsrad
ty de äro allasammans gudlösa      5
       ogärningsmän,               fortsättningsrad
och var mun talar dårskap.         6
Vid allt detta vänder hans vre-    7
       de icke åter,               fortsättningsrad
hans hand är ännu uträckt.         8
----------- klipp -------------

I projekt Runebergs utgåva ser den ut så här:

--------------------- klipp ------------------------
 17.    Därför kan Herren icke glädja sig               1
            över dess unga män,                         2 (jämnrad)
        ej heller hava förbarmande                      3
            med dess faderlösa  och änkor;              4 (jämnrad)
        ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän,     5
        och var mun talar dårskap.                      6
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,     7
        hans hand är ännu uträckt.                      8
--------------------- klipp ------------------------

På http://www.lysator.liu.se/runeberg/bibeln/status.html kan du se
vilka böcker som behöver korrekturläsas.  När du bestämt dig för att
korrekturläsa en kan du meddela ceder@lysator.liu.se vilken bok du
korrekturläser, så blir status.html uppdaterad.

Enklast är om du kan hämta bibeln via anonym ftp från

    ftp://ftp.lysator.liu.se/pub/runeberg/src/

Filen som innehåller bibeln heter något i stil med bibeln-3.2.tar.gz,
där 3.2 är versionsnumret.  Det ökas varje gång en förbättrad utgåva
görs.

Versionsnumrets första siffra beskriver statusen på hela bibeln, och
kommer att ges så här:

        1.x     Inte alla böcker finns med.
        2.x     Alla böcker finns med.
        3.x     Alla böcker har genomgått stavningskontroll.
        4.x     Alla böcker har korrekturlästs en gång.
        5.x     Alla böcker har korrekturlästs två gånger.
        6.x     Alla böcker har samtliga fotnoter.
        7.x     Alla böcker har parallellhänvisningar.

Den andra siffran är ett rent löpnummer.  Vi försöker publicera nya
utgåvor så fort en ny bok har skrivits in eller korrekturlästs.

Filen bibeln-3.2.tar.gz är ett så kallat tar-arkiv, som i i sin tur
innehåller en fil per bibelbok.  Packa upp arkivet, editera direkt i
filen allt eftersom du upptäcker fel, och skicka till slut tillbaka
filen för den bok du korrekturläst till ceder@lysator.liu.se.  Om du
inte hittade något fel alls när du korrekturläste bör du meddela det
också, så att vi kan uppdatera den bokens status.

Om du har problem att packa upp tar-arkivet så kan vi skicka dig just
den bok du vill korrekturläsa med elektronisk post.

[https://runeberg.org/bibeln/status.html]

Översikt över 1917 års översättning

Nedan listas status för alla böcker som ingår i Projekt Runebergs utgåva av 1917 års översättning av bibeln. Statusen skrivs med gröna gemener för deluppgifter som är gjorda, röda versaler för arbete som återstår, och som en blå punkt om arbete pågår. Statusen anges med följande koder:

i s k1 k2 F H HK p  Första Mosebok (Genesis)
i s K1 K2 F H HK P  Andra Mosebok (Exodus)
i s K1 K2 f H HK p  Tredje Mosebok (Leviticus)
i s K1 K2 F H HK P  Fjärde Mosebok (Numeri)
i s K1 K2 F H HK P  Femte Mosebok (Deuteronomium)
i s k1 K2 F H HK P  Josua
i s k1 K2 F H HK P  Domarboken
i s k1 K2 F H HK P  Rut
i s k1 K2 F H HK P  Första Samuelsboken
i s k1 K2 F h hk P  Andra Samuelsboken
i s k1 K2 F h hk P  Första Konungaboken
i s k1 K2 F H HK P  Andra Konungaboken
i s k1 K2 F H HK P  Första Krönikeboken
i s k1 K2 F h hk P  Andra Krönikeboken
i s k1 K2 F H HK P  Esra
i s K1 K2 F H HK p  Nehemja
i s K1 K2 F H HK P  Ester
i s K1 K2 F H HK P  Job
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 1)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 2)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 3)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 4)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 5)
i s K1 K2 F H HK P  Ordspråksboken
i s .  K2 F H HK P  Predikaren
i s k1 k2 F H HK P  Höga Visan
i s K1 K2 F H HK P  Jesaja
i s K1 K2 F H HK P  Jeremia
i s K1 K2 F H HK P  Klagovisorna
i s K1 K2 F H HK P  Hesekiel
i s K1 K2 F H HK P  Daniel
i s K1 K2 F H HK P  Hosea
i s K1 K2 F H HK P  Joel
i s k1 K2 F H HK P  Amos
i s k1 K2 F H HK P  Obadja
i s k1 k2 F H HK P  Jona
i s k1 K2 F H HK P  Mika
i s K1 K2 F H HK P  Nahum
i s K1 K2 F H HK P  Habackuk
i s K1 K2 F H HK P  Sefanja
i s K1 K2 F H HK P  Haggai
i s K1 K2 F H HK P  Sakarja
i s k1 k2 F H HK P  Malaki
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Matteus
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Markus
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Lukas
i s .  K2 F H HK P  Evangelium enligt Johannes
i s .  K2 F H HK P  Apostlagärningarna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till romarna
i s k1 k2 F H HK P  Paulus' första brev till korintierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till korintierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till galaterna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till efesierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till filipperna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till kolosserna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' första brev till tessalonikerna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till tessalonikerna
i s K1 K2 F H HK P  Paulus' första brev till Timoteus
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till Timoteus
i s k1 K2 F h HK P  Paulus' brev till Titus
i s k1 K2 f h HK P  Paulus' brev till Filemon
i s k1 K2 F H HK P  Brevet till hebréerna
i s k1 K2 F h hk P  Petrus' första brev
i s k1 K2 F h hk P  Petrus' andra brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' första brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' andra brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' tredje brev
i s k1 .  F h HK P  Jakobs' brev
i s k1 K2 f h HK P  Judas' brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' uppenbarelse


[https://runeberg.org/bibeln/01_01.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet

                              Skapelsen.

  1.  I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
  2.  Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
      Ande svävade över vattnet.
  3.  Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
  4.  Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
      mörkret.
  5.  Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.  Och
      det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

  6.  Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
      från vatten.»
  7.  Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
      vattnet ovan fästet; och det skedde så.
  8.  Och Gud kallade fästet himmel.  Och det vart afton, och det vart
      morgon, den andra dagen.

  9.  Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
      en särskild plats, så att det torra bliver synligt.»  Och det
      skedde så.
 10.  Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
      hav.  Och Gud såg att det var gott.
 11.  Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
      fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
      frö, på jorden.»  Och det skedde så;
 12.  jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
      och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
      Och Gud såg att det var gott.
 13.  Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

 14.  Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
      från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
      särskilda tider, dagar och år,
 15.  och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
      Och det skedde så;
 16.  Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
      över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
      ock stjärnorna.
 17.  Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
 18.  och till att råda över dagen och över natten, och till att
      skilja ljuset från mörkret.  Och Gud såg att det var gott.
 19.  Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

 20.  Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
      varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»
 21.  Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
      varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
      bevingade fåglar, efter deras arter.  Och Gud såg att det var
      gott.
 22.  Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
      eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
      jorden.»
 23.  Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

 24.  Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
      arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
      arter.»  Och det skedde så;
 25.  Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
      boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
      efter deras arter.  Och Gud såg att det var gott.
 26.  Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
      vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
      fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
      jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
 27.  Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
      skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
 28.  Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
      föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
      och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
      och över alla djur som röra sig på jorden.»
 29.  Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
      jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
      hava till föda.
 30.  Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
      åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
      åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.»  Och det skedde
      så.
 31.  Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
      gott.  Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
      dagen.

[https://runeberg.org/bibeln/01_02.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet

                  Den sjunde dagen.  Edens lustgård.
                          Kvinnans skapelse.

  1.  Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
      härskara.
  2.  Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
      och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
      gjort.
  3.  Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
      han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
      gjort, när han skapade.

  4.  Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
      himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
      jord och himmel.

  5.  Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
      ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
      på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden;
  6.  men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
  7.  Och HERREN Gud danade människan[1] av stoft från
      jorden[2] och inblåste livsande i hennes näsa,
      och så blev människan en levande varelse.

  8.  Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
      däri människan som han hade danat.
  9.  HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
      på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
      i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
 10.  Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
      delade den sig i fyra grenar.
 11.  Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
      landet Havila, där guld finnes,
 12.  och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
      onyxsten.
 13.  Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
      landet Kus.
 14.  Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
      öster om Assyrien.  Den fjärde floden är Frat.

 15.  Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
      till att bruka och bevara den.
 16.  Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
      lustgården må du fritt äta,
 17.  men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
      du äter därav, skall du döden dö.»

 18.  Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena.  Jag
      vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»
 19.  Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
      himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
      denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
      varelse, så skulle den heta.
 20.  Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
      himmelen och åt alla markens djur.  Men för Adam fann han icke
      någon hjälp, sådan som honom hövdes.
 21.  Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
      somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
      kött.
 22.  Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
      av mannen, och förde henne fram till mannen.
 23.  Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
      mitt kött.  Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»

 24.  Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
      hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

 25.  Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
      varandra.

[1]  Hebr. adám
[2]  Hebr. adamá

[https://runeberg.org/bibeln/01_03.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet

                             Syndafallet.

  1.  Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
      Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
      sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»
  2.  Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
      i lustgården,
  3.  men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
      sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
      att I icke mån dö.'»
  4.  Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
  5.  men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
      att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»
  6.  Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
      lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
      därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
      jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

  7.  Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro
      nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

  8.  Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
      svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
      ansikte bland träden i lustgården.
  9.  Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
      du?»
 10.  Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
      eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»
 11.  Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken?  Har du
      icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»
 12.  Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med
      mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»
 13.  Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
      Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»

 14.  Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
      vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
      På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
      livsdagar.
 15.  Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
      mellan din säd och hennes säd.  Denna skall söndertrampa ditt
      huvud, och du skall stinga den i hälen.»

 16.  Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
      vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
      barn.  Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
      över dig.»

 17.  Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
      ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt:
      'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din
      skull.  Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
      livsdagar;
 18.  törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola
      vara din föda.
 19.  I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
      åter till jorden; ty av den är du tagen.  Ty du är stoft, och
      till stoft skall du åter varda.»

 20.  Och mannen gav sin hustru namnet Eva[1], ty hon
      blev en moder åt allt levande.
 21.  Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
      och satte på dem.

 22.  Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
      att han förstår vad gott och ont är.  Må han nu icke räcka ut sin
      hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
      evinnerligen.»
 23.  Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
      skulle bruka jorden, varav han var tagen.
 24.  Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
      keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
      vägen till livets träd.

[1]  Namnet härledes från ett hebreiskt ord som betyder leva.

[https://runeberg.org/bibeln/01_04.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet

                Kain och Abel.  Kains släkttavla.  Set.

  1.  Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
      Kain; då sade hon: »Jag har fött[1] en man genom
      HERRENS hjälp.»
  2.  Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder.  Och Abel
      blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
  3.  Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
      en offergåva åt HERREN.
  4.  Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
      djurens fett.  Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
  5.  men till Kain och hans offergåva såg han icke.  Då blev Kain
      mycket vred, och hans blick blev mörk.
  6.  Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
      blick så mörk?
  7.  Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
      upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
      dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»
  8.  Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
      marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.

  9.  Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?»  Han svarade:
      »Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»
 10.  Då sade han: »Vad har du gjort!  Hör, din broders blod ropar
      till mig från jorden.
 11.  Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har
      öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
 12.  När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
      Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»
 13.  Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än att jag
      kan bära den.
 14.  Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma
      mig undan för ditt ansikte.  Ostadig och flyktig skall jag bliva
      på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
      dräper mig.»
 15.  Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
      sjufalt, vemhelst som dräper honom.»  Och HERREN satte ett
      tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
      slå honom ihjäl.
 16.  Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
      Nod, öster om Eden.

 17.  Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
      Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
      sons namn.
 18.  Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
      födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
 19.  Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
      Silla.
 20.  Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
      och idka boskapsskötsel.
 21.  Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
      hantera harpa och pipa.
 22.  Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
      alla slags redskap av koppar och järn.  Och Tubal-Kains syster
      var Naama.
 23.  Och Lemek sade till sina hustrur:
        »Ada och Silla,
            hören mina ord;
        I Lemeks hustrur,
            lyssnen till mitt tal:
        Se, en man dräper jag för vart sår jag får,
        och en yngling för var blånad jag får.
 24.    Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
        men Lemek sju- och sjuttiofalt.»

 25.  Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
      honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har
      beskärt[2] mig en annan livsfrukt, till
      ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.»
 26.  Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos.  Vid
      denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.

[1]  Egentligen »fått», hebr. kaníti.
[2]  Det hebreiska uttrycket liknar namnet Set.

[https://runeberg.org/bibeln/01_05.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet

                           Sets släkttavla.

  1.  Detta är stycket om Adams släkt.  När Gud skapade människor,
      gjorde han dem lika Gud.
  2.  Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
      gav dem namnet människa[1], när de blevo skapade.

  3.  När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
      var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
  4.  Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
      söner och döttrar.
  5.  Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
      därefter dog han.

  6.  När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos.
  7.  Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
      födde söner och döttrar.
  8.  Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
      han.

  9.  När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan.
 10.  Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
      och födde söner och döttrar.
 11.  Alltså blev Enos' hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
      han.

 12.  När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
 13.  Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
      och födde söner och döttrar.
 14.  Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år; därefter dog
      han.

 15.  När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
 16.  Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
      trettio år och födde söner och döttrar.
 17.  Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
      därefter dog han.

 18.  När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
 19.  Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
      födde söner och döttrar.
 20.  Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
      dog han.

 21.  När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela.
 22.  Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
      han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.
 23.  Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
 24.  Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
      icke mer, ty Gud tog honom bort.

 25.  När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
 26.  Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
      åttiotvå år och födde söner och döttrar.
 27.  Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
      därefter dog han.

 28.  När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
 29.  Och han gav honom namnet Noa[2], i det han sade:
      »Denne skall trösta[2] oss vid vårt arbete och
      våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har
      förbannat.»
 30.  Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
      och födde söner och döttrar.
 31.  Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
      dog han.

 32.  När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.

[1]  Hebr. adám
[2]  De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.

[https://runeberg.org/bibeln/01_06.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet

                  Människornas ondska växer.  Floden
                       förkunnas.  Arken bygges.

  1.  Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
      föddes åt dem
  2.  sågo Guds söner[1] att människornas döttrar voro fagra, och de
      togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
  3.  Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
      för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
      bestämd till ett hundra tjugu år.»

  4.  Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
      sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
      dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som
      voro så namnkunniga.

  5.  Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
      och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
      allenast onda,
  6.  då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
      han blev bedrövad i sitt hjärta.
  7.  Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
      från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
      himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
  8.  Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.

  9.  Detta är berättelsen om Noas släkt.  Noa var en rättfärdig man
      och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
      Noa.
 10.  Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
 11.  Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
      uppfylldes av våld.
 12.  Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
      vandrade i fördärv på jorden.

 13.  Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
      kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
      fördärva dem tillika med jorden.
 14.  Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar,
      och bestryk den med jordbeck innan och utan.
 15.  Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar
      lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
 16.  en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
      ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
      sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
      mellanvåning och en övervåning.
 17.  Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
      att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
      himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
 18.  Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
      arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
 19.  Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
      arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
      hankön och honkön skola de vara.
 20.  Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
      arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
      par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
      liv.
 21.  Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
      ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
      till föda.

 22.  Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade
      bjudit honom.

[1]  Se Änglar i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/01_07.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet

                            Floden kommer.

  1.  Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
      dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.
  2.  Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
      och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
      hanne och hona,
  3.  sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
      att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
  4.  Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
      fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från
      jorden alla varelser som jag har gjort.»
  5.  Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.

  6.  Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
      över jorden.
  7.  Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
      söners hustrur, undan flodens vatten.
  8.  Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
      allt som krälar på marken
  9.  gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
      Gud hade bjudit Noa.
 10.  Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

 11.  I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
      sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
      djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
 12.  och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
 13.  På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
      Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre
      hustrur med dem,
 14.  därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
      efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
      efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
      vad fåglar heter, av alla slag.
 15.  De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
      i sig någon livsande.
 16.  Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags
      kött, såsom Gud hade bjudit honom.

      Och HERREN stängde igen om honom.
 17.  Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
      sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
 18.  Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
      drev på vattnet.
 19.  Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
      allestädes under himmelen övertäcktes.
 20.  Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
      övertäcktes.
 21.  Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
      boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
      jorden, så ock alla människor.
 22.  Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
      livsande i sin näsa.
 23.  Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
      fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
      från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
      honom i arken.
 24.  Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
      dagar.

[https://runeberg.org/bibeln/01_08.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet

                 Flodens slut.  Noas offer och HERRENS
                                löfte.

  1.  Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
      boskapsdjur som voro med honom i arken.  Och Gud lät en vind gå
      fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
  2.  och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
      från himmelen upphörde.
  3.  Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
      femtio dagar begynte vattnet avtaga.
  4.  Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
      arken på Ararats berg.
  5.  Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden.  I tionde
      månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
  6.  Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
      på arken,
  7.  och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
      vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
  8.  Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
      sjunkit undan från marken.
  9.  Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
      tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden.  Då
      räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
 10.  Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
      en gång flyga ut ur arken.
 11.  Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
      friskt olivlöv i sin näbb.  Då förstod Noa att vattnet hade
      sjunkit undan från jorden.
 12.  Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
      flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

 13.  I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
      månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden.  Då tog Noa av
      taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
 14.  Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
      alldeles torr.
 15.  Då talade Gud till Noa och sade:
 16.  »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
      hustrur.
 17.  Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
      fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
      jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
      jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
 18.  Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
      hustrur.
 19.  Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
      djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
      släkten.

 20.  Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
      fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
      altaret.
 21.  När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
      själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
      människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
      allt ifrån ungdomen.  Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
      levande, såsom jag nu har gjort.
 22.  Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
      värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»

[https://runeberg.org/bibeln/01_09.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet

               Guds förbund med Noa.  Noas ord till sina
                           söner.  Hans död.

  1.  Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
      fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
  2.  Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
      på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
      på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
  3.  Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
      har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
  4.  Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
      icke äta.
  5.  Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva.  Jag
      skall utkräva det av vilket djur det vara må.  Jag skall ock av
      den ena människan utkräva den andres själ;
  6.  den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
      bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
  7.  Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
      och föröken eder på den.»

  8.  Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
  9.  »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
      efterkommande efter eder,
 10.  och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
      boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
      hava gått ut ur arken.
 11.  Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
      ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
      mer komma och fördärva jorden.»
 12.  Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
      gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
      för eviga tider:
 13.  min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
      förbundet mellan mig och jorden.
 14.  Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
      då synes i skyn,
 15.  skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
      och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
      må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
      allt kött.
 16.  När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
      tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
      alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
 17.  Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
      förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
      jorden.»

 18.  Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
      Ham var Kanaans fader.
 19.  Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
      utgrenat sig.

 20.  Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
      vingård.
 21.  Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
      sitt tält.
 22.  Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
      det för sina båda bröder, som voro utanför.
 23.  Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
      båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
      faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
      icke sågo sin faders blygd.
 24.  När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
      yngste son hade gjort honom, sade han:
 25.    »Förbannad vare Kanaan,
        en trälars träl vare han åt sina bröder!»
 26.  Ytterligare sade han:
        »Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
        och Kanaan vare deras träl!
 27.    Gud utvidge Jafet,
        han tage sin boning i Sems hyddor,
        och Kanaan vare deras träl.»

 28.  Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
 29.  alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
      han.

[https://runeberg.org/bibeln/01_10.html]
                Första Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet

                       Noas söners släkttavla.

  1.  Detta är berättelsen om Noas söners släkt.  De voro Sem, Ham och
      Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.

  2.  Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
      Tiras.
  3.  Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
  4.  Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
  5.  Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
      i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i
      sina folk.

  6.  Hams söner voro Kus[1], Misraim[1], Put och Kanaan.
  7.  Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka.  Raemas
      söner voro Saba och Dedan.

  8.  Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
      välde på jorden.
  9.  Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
      säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
 10.  Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
      Kalne, i Sinears land.
 11.  Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
      Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
 12.  och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
      staden».

 13.  Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
 14.  patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
      och kaftoréerna.
 15.  Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
 16.  så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
 17.  hivéerna, arkéerna, sinéerna,
 18.  arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.  Sedan utgrenade sig
      kananéernas släkter allt vidare,
 19.  så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
      Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
      Seboim ända till Lesa.

 20.  Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
      länder och folk.

 21.  Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
      för alla Ebers söner.
 22.  Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
 23.  Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
 24.  Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
 25.  Men åt Eber föddes två söner; den ene hette
      Peleg[2], ty i hans tid blev jorden fördelad; och
      hans broder hette Joktan.
 26.  Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
 27.  Hadoram, Usal, Dikla,
 28.  Obal, Abimael, Saba,
 29.  Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
 30.  Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
      Östra berget.
 31.  Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
      länder, efter deras folk.

 32.  Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
      folk.  Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
      jorden.

[1]  Se Kus och Misraim i Ordförkl.
[2]  D. ä. delning.

[https://runeberg.org/bibeln/01_11.html]
                Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet

                Babels torn.  Språkförbistringen.  Sems
                    släkttavla.  Teras släkttavla.

  1.  Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
      sätt.
  2.  Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i
      Sinears land och bosatte sig där.
  3.  Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
      det.»  Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
      begagnade de jordbeck.
  4.  Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
      vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
      kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
  5.  Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
      människobarnen byggde.
  6.  Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
      tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
      intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
  7.  Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
      att den ene icke förstår den andres tungomål.»
  8.  Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
      de måste upphöra att bygga på staden.
  9.  Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där
      förbistrade[1] hela jordens tungomål; därifrån
      spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.

 10.  Detta är berättelsen om Sems släkt.  När Sem var hundra år
      gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
 11.  Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och
      födde söner och döttrar.
 12.  När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
 13.  Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
      och födde söner och döttrar.
 14.  När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
 15.  Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
      födde söner och döttrar.
 16.  När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
 17.  Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
      och födde söner och döttrar.
 18.  När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
 19.  Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
      födde söner och döttrar.
 20.  När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug.
 21.  Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
      födde söner och döttrar.
 22.  När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
 23.  Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
      födde söner och döttrar.
 24.  När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
 25.  Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
      och födde söner och döttrar.
 26.  När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
      Haran.

 27.  Och detta är berättelsen om Teras släkt.  Tera födde Abram,
      Nahor och Haran.  Och Haran födde Lot.
 28.  Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
      kaldeiska Ur.
 29.  Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
      och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
      till Milka och Jiska.
 30.  Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
 31.  Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
      son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
      och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
      Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
 32.  Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
      Haran.

[1]  Hebr. balál.

[https://runeberg.org/bibeln/01_12.html]
                Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet

               Abrams flyttning till Kanaan.  Hans färd
                            till Egypten.

  1.  Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
      släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
      visa dig.
  2.  Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
      dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
  3.  Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
      förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
      på jorden varda välsignade.»
  4.  Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
      gick med honom.  Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
      ut från Haran.
  5.  Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
      ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat
      sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
  6.  och kommo så till Kanaans land.

      Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
      Sikem, till Mores terebint.  Och på den tiden bodde kananéerna
      där i landet.
  7.  Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
      jag giva detta land.»  Då byggde han där ett altare åt HERREN,
      som hade uppenbarat sig för honom.
  8.  Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
      slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
      öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
      HERRENS namn.
  9.  Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
      Sydlandet.

 10.  Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
      för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
      landet.
 11.  Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
      »Jag vet ju att du är en skön kvinna.
 12.  Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru',
      så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
 13.  Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
      skull, och så att jag för din skull får leva.»
 14.  Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
      mycket skön kvinna.
 15.  Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
      Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
 16.  Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
      han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
      åsninnor och kameler.
 17.  Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
      Sarais, Abrams hustrus, skull.
 18.  Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
      mig!  Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
 19.  Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog
      henne till hustru åt mig?  Se, här har du nu din hustru, tag
      henne och gå.»
 20.  Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
      ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

[https://runeberg.org/bibeln/01_13.html]
                Första Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet

                  Abrams återkomst till Kanaan.  Hans
                         skilsmässa från Lot.

  1.  Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
      han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
  2.  Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
  3.  Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
      från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
      förut hade stått, mellan Betel och Ai,
  4.  dit där han förra gången hade rest ett altare.  Och där åkallade
      Abram HERRENS namn.

  5.  Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
      tält.
  6.  Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
      tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
      kunna bo tillsammans;
  7.  och tvister uppstodo mellan Abrams och Lots boskapsherdar.
      Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
      landet.
  8.  Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
      och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
      fränder.
  9.  Ligger icke hela landet öppet för dig?  Skilj dig ifrån mig;
      vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
      går jag åt vänster.»
 10.  Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
      överallt var vattenrik.  Innan HERREN fördärvade Sodom och
      Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
      land, ända fram emot Soar.
 11.  Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten.  Och Lot bröt upp
      och drog österut, och de skildes så från varandra.
 12.  Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
      Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
 13.  Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.

 14.  Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
      »Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
      och söder och öster och väster.»
 15.  Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
      för evärdlig tid.
 16.  Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
      någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna
      räknas.
 17.  Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
      ty åt dig skall jag giva det.»
 18.  Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
      Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
      åt HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/01_14.html]
                Första Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet

                Kedorlaomers krigståg.  Lots befrielse.
                        Abram och Melki-Sedek.

  1.  På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
      Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
      hände sig
  2.  att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
      konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
      Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
  3.  De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
      nu är.
  4.  I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
      året hade de avfallit.
  5.  Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
      voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
      suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
  6.  och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
      vid öknen.
  7.  Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
      härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
      bodde i Hasason-Tamar.
  8.  Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
      konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
      ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem --
  9.  mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
      Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
      konungar mot de fem.
 10.  Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar.  Och konungarna i
      Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
      kommo undan flydde till bergsbygden.
 11.  Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla
      livsmedel där, och tågade bort;
 12.  de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
      de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
 13.  Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
      denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
      Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
 14.  Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
      beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
      aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
 15.  Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
      tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
      norr om Damaskus,
 16.  och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
      tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.

 17.  Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
      och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
      honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
 18.  Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
      denne var präst åt Gud den Högste.
 19.  Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
      den Högste, himmelens och jordens skapare!
 20.  Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
      din hand!»  Och Abram gav honom tionde av allt.
 21.  Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må
      du behålla för dig själv.»
 22.  Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
      till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
      och betygar
 23.  att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
      något annat som tillhör dig.  Du skall icke kunna säga: 'Jag har
      riktat Abram.'
 24.  Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
      och den del som tillkommer mina följeslagare.  Aner, Eskol och
      Mamre, de må få sin del.»

[https://runeberg.org/bibeln/01_15.html]
                Första Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet

                      HERRENS förbund med Abram.

  1.  En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
      »Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
      mycket stor.»
  2.  Men Abram sade: »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig?  Jag går
      ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från
      Damaskus, Elieser.»
  3.  Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
      livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.»
  4.  Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
      icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
      skall bliva din arvinge.»
  5.  Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
      räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.»  Och han sade till
      honom: »Så skall din säd bliva.»
  6.  Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
      rättfärdighet.

  7.  Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
      från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
      besittning.»
  8.  Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
      besitta det?»
  9.  Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
      get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
      duva.»
 10.  Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
      och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
      fåglarna.
 11.  Och rovfåglar slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
      bort dem.

 12.  När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
      Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
      mörker.
 13.  Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
      komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
      och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
      skall ske i fyra hundra år.»
 14.  Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma.  Sedan
      skola de draga ut med stora ägodelar.
 15.  Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
      i en god ålder.
 16.  Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka.  Ty
      ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»

 17.  Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
      syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
      styckena.
 18.  På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din
      säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den
      stora floden, till floden Frat:
 19.  kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
 20.  hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
 21.  amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»

[https://runeberg.org/bibeln/01_16.html]
                Första Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet

                          Hagar och Ismael.

  1.  Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom.  Men hon
      hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
  2.  och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
      så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
      kanhända skall jag få avkomma genom henne.»  Abram lyssnade till
      Sarais ord;
  3.  och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
      och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
      bott tio år i Kanaans land.
  4.  Och han gick in till Hagar, och hon blev havande.  När hon nu
      såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
  5.  Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
      Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
      att hon är havande, ringaktar hon mig.  HERREN döme mellan mig
      och dig.»
  6.  Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
      med henne vad du finner för gott.»  När då Sarai tuktade henne,
      flydde hon bort ifrån henne.

  7.  Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
      källa som ligger vid vägen till Sur.
  8.  Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
      och vart går du?»  Hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
      fru Sarai.»
  9.  Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
      och ödmjuka dig under henne.»
 10.  Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
      mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
      myckenhets skull.»
 11.  Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
      och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael[1],
      därför att HERREN har hört ditt lidande.
 12.  Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
      var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
      strid med alla sina bröder.»
 13.  Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det
      hon sade: »Du är Seendets Gud.»  Hon tänkte nämligen: »Har jag
      då verkligen här fått se en skymt av honom som ser
      mig[2]?»
 14.  Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
      och Bered.

 15.  Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
      hade fött åt honom namnet Ismael.
 16.  Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
      Abram.

[1]  D. ä. Gud hör.
[2]  Hebr. roí.

[https://runeberg.org/bibeln/01_17.html]
                Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet

                     Löftet om Isak.  Omskärelsen.

  1.  När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
      honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige.  Vandra
      inför mig och var ostrafflig.
  2.  Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
      föröka dig övermåttan.»
  3.  Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
  4.  »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
      skall bliva en fader till många folk.
  5.  Därför skall du icke mer heta Abram, utan
      Abraham[1] skall vara ditt namn, ty jag skall
      låta dig bliva en fader till många folk.
  6.  Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
      komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
  7.  Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
      säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
      att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
  8.  och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
      bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
      och jag skall vara deras Gud.
  9.  Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
      förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»
 10.  Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
      dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
 11.  på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
      till förbundet mellan mig och eder.
 12.  Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
      när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
      den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
      icke är av din säd.
 13.  Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
      för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
      betygat såsom ett evigt förbund.
 14.  Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
      omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
      förbund.»

 15.  Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
      mer kalla Sarai, utan Sara[2] skall vara hennes
      namn.
 16.  Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
      en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
      av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»
 17.  Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
      själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
      Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»
 18.  Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
      dig!»
 19.  Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
      skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
      mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
      honom.
 20.  Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
      välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
      övermåttan.  Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
      skall göra honom till ett stort folk.
 21.  Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
      skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»
 22.  Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.

 23.  Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
      hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
      Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
      såsom Gud hade tillsagt honom.
 24.  Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
      omskuren.
 25.  Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
      omskuren.
 26.  På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
 27.  och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
      köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
      med honom.

[1]  D. ä. fader till många.
[2]  D. ä. furstinna.

[https://runeberg.org/bibeln/01_18.html]
                Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet

               HERRENS besök hos Abraham.  Förnyat löfte
                till Sara.  Abrahams förbön för Sodom.

  1.  Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
      han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
      dagen.
  2.  När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
      Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
      bugade sig ned till jorden
  3.  och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
      förbi din tjänare.
  4.  Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
      vilen eder under trädet.
  5.  Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
      eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
      eder tjänare.»  De sade: »Gör såsom du har sagt.»
  6.  Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
      och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»
  7.  Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
      ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
      tillreda den.
  8.  Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
      låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
      dem under trädet, medan de åto.

  9.  Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?»  Han svarade:
      »Därinne i tältet.»
 10.  Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
      denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.»  Detta
      hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
      honom.
 11.  Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
      Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.
 12.  Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
      min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
      gammal?»
 13.  Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
      'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'
 14.  Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det?  På
      den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
      tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»
 15.  Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
      Men han sade: »Jo, du log.»

 16.  Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
      ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
 17.  Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
      göra?
 18.  Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
      honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
 19.  Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
      barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
      rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
      Abraham, som han har lovat honom.»

 20.  Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
      deras synd är mycket svår;
 21.  därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
      gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
      jag veta det.»
 22.  Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
      stod ännu kvar inför HERREN.
 23.  Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
      rättfärdige tillika med den ogudaktige?
 24.  Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
      den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
      finnas där?
 25.  Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
      med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
      den ogudaktige; bort det ifrån dig!  Skulle han som är hela
      jordens domare icke göra vad rätt är?»
 26.  HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
      staden, så vill jag skona orten för deras skull.»
 27.  Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
      till Herren, fastän jag är stoft och aska.»
 28.  Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
      då för de fems skull fördärva hela staden?»  Han sade: »Om jag
      där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»
 29.  Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
      fyrtio finnas där.»  Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
      för de fyrtios skull.»
 30.  Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
      Kanhända skola trettio finnas där.»  Han svarade: »Om jag där
      finner trettio, så skall jag icke göra det.»
 31.  Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
      Kanhända skola tjugu finnas där.»  Han svarade: »Jag skall då
      icke fördärva den, för de tjugus skull.»
 32.  Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
      ännu en gång.  Kanhända skola tio finnas där.»  Han svarade: »Jag
      skall då icke fördärva den, för de tios skull.»
 33.  Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och
      Abraham vände tillbaka hem.

[https://runeberg.org/bibeln/01_19.html]
                Första Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet

                  Sodoms förstöring.  Lots hustru och
                               döttrar.

  1.  Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
      i Sodoms port.  När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
      dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
  2.  och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
      stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
      morgon bittida fortsätta eder färd.»  De svarade: »Nej, vi vilja
      stanna på gatan över natten.»
  3.  Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
      kommo in i hans hus.  Och han tillredde en måltid åt dem och
      bakade osyrat bröd, och de åto.

  4.  Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
      Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
  5.  Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
      hava kommit till dig i natt?  För dem ut till oss, så att vi få
      känna dem.»
  6.  Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig
  7.  och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.
  8.  Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man.  Dem
      vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
      finnen för gott.  Gören allenast icke något mot dessa män,
      eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
  9.  Men de svarade: »Bort med dig!»  Och de sade ytterligare: »Denne,
      en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
      vill dock ständigt upphäva sig som domare.  Men nu skola vi göra
      dig mer ont än dem.»  Och de trängde med våld in på mannen Lot
      och stormade fram för att spränga dörren.
 10.  Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
      och stängde dörren.
 11.  Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
      både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
 12.  Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,
      eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
      dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
 13.  Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
      stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
      dem.»
 14.  Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
      döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
      HERREN skall fördärva staden.»  Men hans mågar menade att han
      skämtade.

 15.  När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
      »Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
      du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
      missgärning.»
 16.  Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
      hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och
      de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
      honom.
 17.  Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
      skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
      Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
 18.  Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
 19.  Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
      barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men
      jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
      hinner mig, så att jag omkommer.
 20.  Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
      dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så
      liten -- på det att jag må bliva vid liv.»
 21.  Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
      viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
 22.  Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
      har kommit dit.»  Därav fick staden namnet
      Soar[1].

 23.  Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
      Soar,
 24.  lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
      Sodom och Gomorra;
 25.  och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
      som bodde i städerna och det som växte på marken.
 26.  Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
      blev hon en saltstod.
 27.  Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
      han hade stått inför HERREN,
 28.  och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
      Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
      röken från en smältugn.

 29.  Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
      han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
      omstörtade städerna där Lot hade bott.

 30.  Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
      sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
      han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
 31.  Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och
      ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
      världens sedvänja.
 32.  Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
      honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
 33.  Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
      gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
      lade sig, ej heller när hon stod upp.
 34.  Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i
      natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
      dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
      oss livsfrukt genom vår fader.»
 35.  Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
      yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
      lade sig, ej heller när hon stod upp.
 36.  Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
 37.  Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
      honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
 38.  Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
      från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.

[1]  D. ä. litenhet.

[https://runeberg.org/bibeln/01_20.html]
                Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet

                   Abraham och hans hustru i Gerar.

  1.  Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
      uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
      Gerar.
  2.  Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster.  Då
      sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
  3.  Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
      honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
      till dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»
  4.  Men Abimelek hade icke kommit vid henne.  Och han svarade:
      »Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
  5.  Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'?  Och likaså
      sade hon: 'Han är min broder.'  I mitt hjärtas oskuld och med
      rena händer har jag gjort detta.»
  6.  Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
      detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
      att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
      vid henne.
  7.  Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
      Och han må bedja för dig, så att du får leva.  Men om du icke
      giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
      alla som tillhöra dig.

  8.  Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
      alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen
      blevo mycket förskräckta.
  9.  Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
      »Vad har du gjort mot oss!  Vari har jag försyndat mig mot dig,
      eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
      stor synd?  På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»
 10.  Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
      när du gjorde detta?»
 11.  Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke
      Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'
 12.  Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
      icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
 13.  Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
      sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
      om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»
 14.  Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
      gav dem åt Abraham.  Han gav honom ock hans hustru Sara
      tillbaka.
 15.  Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
      var du finner för gott.»
 16.  Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
      siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
      allt ditt folk.  Så har du inför alla fått upprättelse.»
 17.  Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
      och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
 18.  HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
      ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

[https://runeberg.org/bibeln/01_21.html]
                Första Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet

               Isaks födelse.  Ismael och Hagar i öknen.
                    Abrahams förbund med Abimelek.

  1.  Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
      gjorde med Sara såsom han hade sagt.
  2.  Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
      vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
  3.  Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
      fött åt honom, namnet Isak.
  4.  Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
      gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
  5.  Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
      honom.
  6.  Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
      höra detta skall le mot mig.»
  7.  Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
      barn di?  Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

  8.  Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
      avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
  9.  Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
      hade fött åt Abraham, leka och skämta;
 10.  och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
      hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
      son Isak.»
 11.  Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
 12.  Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
      tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig.  Lyssna till Sara
      i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
      uppkallas efter dig.
 13.  Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
      därför att han är din säd.»

 14.  Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
      och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
      barnet med och lät henne gå.  Och hon begav sig åstad och irrade
      omkring i Beer-Sebas öken.
 15.  Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
      ifrån sig under en buske
 16.  och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
      bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
      barnet dör.»  Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
      i gråt.
 17.  Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
      himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar?  Frukta
      icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
 18.  Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
      honom till ett stort folk.»
 19.  Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
      vattenbrunn.  Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
      och gav gossen att dricka.
 20.  Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
      blev med tiden en bågskytt.
 21.  Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
      från Egyptens land.

 22.  Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
      talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
 23.  Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
      skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
      efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
      nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»
 24.  Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
 25.  Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
      vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
 26.  Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
      själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
      därom förrän i dag.»
 27.  Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
      slöto förbund med varandra.
 28.  Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
 29.  Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
      har ställt där avsides?»
 30.  Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
      detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
      har grävt denna brunn.»
 31.  Därav kallades det stället Beer-Seba[1], eftersom
      de båda där gingo eden.
 32.  När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
      hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
      land.

 33.  Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
      där HERRENS, den evige Gudens, namn.
 34.  Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

[1]  D. ä. sjubrunnen; i hebreiskan hava orden för »sju» och »ed»
     likhet med varandra.

[https://runeberg.org/bibeln/01_22.html]
                Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet

               Abraham prövas av Gud genom befallningen
                  att offra Isak.  Nahors släkttavla.

  1.  En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov.  Han
      sade till honom: »Abraham!»  Han svarade: »Här är jag.»
  2.  Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
      och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
      brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

  3.  Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
      två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
      sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
      till den plats som Gud hade sagt honom.
  4.  När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
      platsen på avstånd,
  5.  sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
      gossen vilja gå ditbort.  När vi hava tillbett, skola vi komma
      tillbaka till eder.»
  6.  Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
      Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
      tillsammans.
  7.  Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
      Han svarade: »Vad vill du, min son?»  Han sade: »Se, här är
      elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»
  8.  Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
      min son.»  Så gingo de båda tillsammans.

  9.  När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
      byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
      sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
 10.  Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
      son.
 11.  Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
      »Abraham!  Abraham!»  Han svarade: »Här är jag.»
 12.  Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
      intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
      undanhållit mig din ende son.»
 13.  När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
      vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
      gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
      sons ställe.
 14.  Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
      nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
      sig.

 15.  Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
      himmelen
 16.  och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
      har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
 17.  därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
      såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
      och din säd skall intaga sina fienders portar.
 18.  Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig[1], därför
      att du lyssnade till mina ord.»
 19.  Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
      och gingo tillsammans till Beer-Seba.  Och Abraham bodde i
      Beer-Seba.

 20.  En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
      fött barn åt din broder Nahor.»
 21.  Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
      Kemuel, Arams fader,
 22.  vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
 23.  Men Betuel födde Rebecka.  Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
      Abrahams broder.
 24.  Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
      Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

[1]  Se Välsigna i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/01_23.html]
                Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet

                     Saras död.  Abrahams gravköp.

  1.  Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
      Sara.
  2.  Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land.  Och
      Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.

  3.  Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
      talade så till Hets barn:
  4.  »Jag är en främling och gäst hos eder.  Låten mig nu få en egen
      grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
      henne.»
  5.  Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
  6.  »Hör oss, herre.  Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
      döda i den förnämligaste av våra gravar.  Ingen av oss skall
      vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
  7.  Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
  8.  och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
      ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
      för mig hos Efron, Sohars son,
  9.  så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
      och som ligger vid ändan av hans åker.  Mot full betalning i
      eder krets må han giva mig den till egen grav.»
 10.  Men Efron satt där bland Hets barn.  Och Efron, hetiten, svarade
      Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
      stadsport; han sade:
 11.  »Icke så, min herre.  Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
      som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
      mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
 12.  Men Abraham bugade sig för landets folk;
 13.  och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
      »Värdes dock höra mig.  Jag vill betala åkerns värde; tag emot
      det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
 14.  Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
 15.  »Min herre, hör mig.  Ett jordstycke till ett värde av fyra
      hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
      Begrav du din döda.»

 16.  Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
      Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
      silver, sådant silver som var gångbart i handel.
 17.  Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
      åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
      långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
      Abraham till egendom
 18.  inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.

 19.  Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
      Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
 20.  Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
      åt Abraham till egen grav.

[https://runeberg.org/bibeln/01_24.html]
                Första Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet

                      Rebecka bliver Isaks hustru.

  1.  Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
      välsignat Abraham i alla stycken.
  2.  Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
      hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
  3.  jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
      Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
      till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
  4.  utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
      där taga hustru åt min son Isak.»
  5.  Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
      vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
      tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
  6.  Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
      dit tillbaka.
  7.  HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
      hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
      svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han
      skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall
      kunna få en hustru åt min son.
  8.  Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
      ed till mig.  Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
  9.  Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och
      lovade honom detta med ed.

 10.  Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
      allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
      åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
 11.  Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en
      vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
      plägade komma ut för att hämta vatten.
 12.  Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
      ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
 13.  Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
      hitut för att hämta vatten.
 14.  Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig
      få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock
      vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
      Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
      herre.»

 15.  Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
      dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
      Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
 16.  Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
      hade känt.  Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
      steg så upp igen.
 17.  Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
      litet vatten ur din kruka.»
 18.  Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
      sin hand och gav honom att dricka.
 19.  Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
      ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
      fått dricka.»
 20.  Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
      brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
      kameler.
 21.  Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
      gjort hans resa lyckosam eller icke.
 22.  Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
      av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
      siklar i vikt,
 23.  och frågade: »Vems dotter är du?  Säg mig det.  Och säg mig om
      vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»
 24.  Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
      av henne föddes åt Nahor.»
 25.  Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
      halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
 26.  Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
 27.  och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
      har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre!  Mig har
      HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
 28.  Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
      hus.

 29.  Men Rebecka hade en broder som hette Laban.  Och Laban skyndade
      åstad till mannen därute vid källan.
 30.  När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
      bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så
      och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,
      där denne stod hos kamelerna vid källan.
 31.  Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
      härute?  Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
      kamelerna.»
 32.  Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
      tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
      hans och hans följeslagares fötter.
 33.  Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
      äta, förrän jag har framfört mitt ärende.»  Laban svarade: »Så
      tala då.»

 34.  Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
 35.  Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
      blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
      silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
 36.  Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
      ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
 37.  Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt
      min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
      vilkas land jag bor,
 38.  utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
      taga hustru åt min son.'
 39.  Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa
      med mig?'
 40.  Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
      sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
      min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
 41.  i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du
      har kommit till min släkt.  Också om de icke giva henne åt dig,
      skall du vara fri ifrån eden till mig.'
 42.  Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
      Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
      bliva lyckosam,
 43.  må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
      ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
      henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
 44.  och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock
      ösa upp vatten' -- må hon då vara den kvinna som HERREN har
      utsett åt min herres son.
 45.  Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
      Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
      att hämta vatten.  Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
 46.  Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;
      dina kameler vill jag ock vattna.'  Så drack jag, och hon
      vattnade också kamelerna.
 47.  Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?'  Hon
      svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
      honom av Milka.'  Då satte jag ringen i hennes näsa och
      armbanden på hennes armar.
 48.  Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
      herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
      att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
 49.  Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
      mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
      vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»

 50.  Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
      utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
      eller gott.
 51.  Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
      bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
 52.  När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och
      tillbad HERREN.
 53.  Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
      kläder, och gav detta åt Rebecka.  Jämväl åt hennes broder och
      hennes moder gav han dyrbara skänker.
 54.  Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
      sedan där över natten.  Men om morgonen, när de hade stått upp,
      sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
 55.  Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
      oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
 56.  Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
      gjort min resa lyckosam.  Låten mig fara; jag vill resa hem till
      min herre.»
 57.  Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
 58.  Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
      resa med denne man?»  Hon svarade: »Ja.»
 59.  Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
      fara med Abrahams tjänare och dennes män.
 60.  Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
      syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
      intaga sina fienders portar.»
 61.  Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
      kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
      och for sin väg.

 62.  Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
      Sydlandet.
 63.  Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
      När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
 64.  Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
      hon med hast ned från kamelen;
 65.  och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
      där på fältet?»  Tjänaren svarade: »Det är min herre.»  Då tog
      hon sin slöja och höljde sig i den.
 66.  Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
 67.  Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
      Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
      kär.  Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.

[https://runeberg.org/bibeln/01_25.html]
                Första Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet

               Abrahams söner med Ketura.  Hans död och
                begravning.  Ismaels släkttavla.  Esaus
                      och Jakobs födelse.  Esaus
                           förstfödslorätt.

  1.  Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
  2.  Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
      Sua.
  3.  Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro
      assuréerna, letuséerna och leumméerna.
  4.  Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa.  Alla
      dessa voro Keturas söner.
  5.  Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
  6.  Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
      skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
      lät dem draga österut, bort till Österlandet.

  7.  Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
      sjuttiofem år;
  8.  därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
      och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
  9.  Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
      Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
 10.  den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
      begraven, såväl som hans hustru Sara.
 11.  Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak.  Och Isak
      bodde vid Beer-Lahai-Roi.

 12.  Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
      föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
 13.  Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
      ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
      Mibsam,
 14.  Misma, Duma och Massa,
 15.  Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
 16.  Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
      tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
 17.  Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
      år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
      fäder.
 18.  Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
      ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien.  Han kom i strid
      med alla sina bröder.

 19.  Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
      Abraham födde Isak;
 20.  och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
      Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
      syster till araméen Laban.
 21.  Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
      ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
      blev havande.
 22.  Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
      skulle gå så, varför skulle jag då vara till?»  Och hon gick
      bort för att fråga HERREN.
 23.  Och HERREN svarade henne:
        »Två folk finnas i ditt liv,
        två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
        den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
        och den äldre skall tjäna den yngre.»

 24.  När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
      tvillingar i hennes liv.
 25.  Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
      en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
 26.  Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
      Esaus häl; och han fick namnet Jakob[1].  Men
      Isak var sextio år gammal, när de föddes.

 27.  Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
      sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
      tält.
 28.  Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
      Rebecka hade Jakob kärast.

 29.  En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
      hem från marken, uppgiven av hunger.
 30.  Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
      röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.»  Därav fick han
      namnet Edom[2].
 31.  Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
 32.  Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
      förstfödslorätt?»
 33.  Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.»  Och han gav honom sin
      ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
 34.  Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
      stod sedan upp och gick sin väg.  Så ringa aktade Esau sin
      förstfödslorätt.

[1]  D. ä. den som håller i hälen; kan ock betyda: den som bedrager.
[2]  D. ä. röd.

[https://runeberg.org/bibeln/01_26.html]
                Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet

               Isak i Gerar och Beer-Seba.  Förnyelse av
                   löftet till Abraham.  Förbund med
                       Abimelek.  Esaus hustrur.

  1.  Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
      som hade varit förut, i Abrahams tid.  Då begav sig Isak till
      Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
  2.  Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
      till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
  3.  Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
      välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
      länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
      Abraham.

  4.  Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
      jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
      alla folk på jorden välsigna sig[1],
  5.  därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
      har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
  6.  Så stannade Isak kvar i Gerar.

  7.  Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
      »Hon är min syster.»  Han fruktade nämligen för att säga att hon
      var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
      dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
      skåda.»
  8.  Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
      Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
      han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
  9.  Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
      hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?»  Isak
      svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
      för hennes skull.»
 10.  Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss!  Huru lätt kunde
      det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
      Och så hade du dragit skuld över oss.»
 11.  Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid
      denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»

 12.  Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
      HERREN välsignade honom.
 13.  Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
      att han till slut var mycket mäktig.
 14.  Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
      filistéerna begynte avundas honom.
 15.  Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
      fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
      med grus.
 16.  Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
      blivit oss alltför mäktig.»
 17.  Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
      och bodde där.
 18.  Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
      grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
      Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
      hans fader hade givit dem.
 19.  Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
      rinnande vatten.
 20.  Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
      »Vattnet är vårt.»  Då gav han den brunnen namnet
      Esek[2], eftersom de hade kivat med honom.
 21.  Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
      tvist; då gav han den namnet Sitna[3].
 22.  Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
      en brunn; om den tvistade de icke.  Därför gav han denna namnet
      Rehobot[4], i det han sade: »Nu har ju HERREN
      givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»

 23.  Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
 24.  Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
      är Abrahams, din faders, Gud.  Frukta icke, ty jag är med dig,
      och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
      tjänare Abrahams skull.»
 25.  Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
      där upp sitt tält.  Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

 26.  Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin
      vän[5], och Pikol, sin härhövitsman.
 27.  Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
      mig och haven drivit mig ifrån eder?»
 28.  De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
      tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
      sluta ett förbund med dig,
 29.  att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida
      icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
      annat än gott och hava låtit dig fara i frid.'  Du är nu HERRENS
      välsignade.»
 30.  Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
 31.  Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
      dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
 32.  Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
      brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
      vatten.»
 33.  Och han kallade den Sibea.  Därav heter staden Beer-Seba ännu i
      dag.

 34.  När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
      dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
      Elon.
 35.  Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

[1]  Se Välsigna sig i Ordförkl.
[2]  D. ä. kiv.
[3]  D. ä. fientlighet.
[4]  D. ä. utrymme.
[5]  Se Vän i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/01_27.html]
                Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet

               Jakob skaffar sig genom svek sin faders
                             välsignelse.

  1.  När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att
      han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
      och sade till honom: »Min son!»  Han svarade honom: »Vad vill
      du?»
  2.  Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
  3.  Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
      marken och jaga villebråd åt mig;
  4.  red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
      om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
      välsigna dig, förrän jag dör.»

  5.  Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau.  Och medan
      Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
  6.  sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
      tala så till din broder Esau:
  7.  'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det
      att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
      dör.'
  8.  Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
  9.  Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
      så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
      sådan som han tycker om.
 10.  Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
      han må välsigna dig, förrän han dör.»
 11.  Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
      luden, och jag är slät.
 12.  Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
      hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
      för välsignelse.»
 13.  Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
      min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
      mig.»

 14.  Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
      moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
      om.
 15.  Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
      hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
 16.  Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
      släta delen av hans hals.
 17.  Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
      brödet som hon hade tillrett.
 18.  Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!»  Han
      svarade: »Vad vill du?  Vem är du, min son?»
 19.  Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde.  Jag
      har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
      villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
 20.  Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
      något, min son?»  Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
      min väg.»
 21.  Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
      dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
 22.  Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
      tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
      äro Esaus händer.»
 23.  Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
      hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
 24.  Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?»  Han svarade:
      »Ja.»
 25.  Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons
      villebråd, på det att min själ må välsigna dig.»  Och han bar
      fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och
      han drack.
 26.  Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
      min son.»
 27.  När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans
      kläder och välsignade honom; han sade:
        »Se, av min son utgår doft,
        lik doften av en mark,
            som HERREN har välsignat.
 28.    Så give dig Gud
            av himmelens dagg
        och av jordens fetma
        och säd och vin i rikligt mått.
 29.    Folk tjäne dig,
        och folkslag falle ned för dig.
        Bliv en herre över dina bröder,
        och må din moders söner falla ned för dig.
        Förbannad vare den som förbannar dig,
        och välsignad vare den som välsignar dig!»

 30.  Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just
      hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
      jakten.
 31.  Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
      sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
      av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
 32.  Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?»  Han svarade: »Jag
      är Esau, din förstfödde son.»
 33.  Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
      som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän
      du kom, och sedan välsignade honom?  Välsignad skall han ock
      förbliva.»
 34.  När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och
      bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min
      fader.»
 35.  Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
      välsignelse.»
 36.  Då sade han: »Han heter ju Jakob[1], och han har nu också två
      gånger bedragit mig.  Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
      nu har han ock tagit min välsignelse.»  Och han frågade: »Har du
      då ingen välsignelse kvar för mig?»
 37.  Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
      herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
      tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall
      jag då nu göra för dig, min son?»
 38.  Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
      välsignelsen, min fader?  Välsigna också mig, min fader.»  Och
      Esau brast ut i gråt.
 39.  Då svarade hans fader Isak och sade till honom:
        »Se, fjärran ifrån jordens fetma
            skall din boning vara
        och utan dagg från himmelen ovanefter.
 40.    Av ditt svärd skall du leva,
        och du skall tjäna din broder.
        Men det skall ske, när du samlar din kraft,
        att du river hans ok från din hals.»

 41.  Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som
      hans fader hade givit honom.  Och Esau sade vid sig själv:
      »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
      jag dräpa min broder Jakob.»
 42.  När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
      sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och
      sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
      dräpa dig.
 43.  Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
      broder Laban i Haran,
 44.  och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
      förbittring har upphört,
 45.  ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
      förgäter vad du har gjort mot honom.  Då skall jag sända åstad
      och hämta dig därifrån.  Varför skall jag mista eder båda på
      samma gång?»

 46.  Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets
      döttrars skull.  Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en
      sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag
      då leva?»

[1]  Se noten till 25:26.

[https://runeberg.org/bibeln/01_28.html]
                Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet

                 Jakobs flykt till Laban.  Hans dröm i
                                Betel.

  1.  Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
      bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon
      av Kanaans döttrar,
  2.  utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
      morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
      din morbroders, döttrar.
  3.  Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
      och föröka dig, så att skaror av folk komma av dig;
  4.  må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
      dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
      åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»
  5.  Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
      till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
      Jakobs och Esaus moder.

  6.  När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
      till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru -- ty han hade
      välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
      till hustru någon av Kanaans döttrar» --
  7.  och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
      begivit sig till Paddan-Aram,
  8.  då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
  9.  och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
      Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de
      hustrur han förut hade.

 10.  Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
 11.  Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
      natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
      platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
      där.
 12.  Då hade han en dröm.  Han såg en stege vara rest på jorden, och
      dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
      upp och ned på den.
 13.  Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
      Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud.  Det land där du ligger
      skall jag giva åt dig och din säd.
 14.  Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
      utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla
      släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
 15.  Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
      och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
      icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
      dig.»

 16.  När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
      på denna plats, och jag visste det icke!»
 17.  Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
      plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
 18.  Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han
      hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
      därovanpå.
 19.  Och han gav den platsen namnet Betel[1]; förut
      hade staden hetat Lus.
 20.  Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
      bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
      bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
 21.  så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall
      HERREN vara min Gud;
 22.  och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
      Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
      tionde.»

[1]  D. ä. Guds hus.

[https://runeberg.org/bibeln/01_29.html]
                Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet

                Jakobs tjänst hos Laban.  Hans hustrur
                              och söner.

  1.  Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
  2.  Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
      fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna.  Och
      stenen som låg över brunnens öppning var stor;
  3.  därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
      så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
      man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
  4.  Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?»  De
      svarade: »Vi äro från Haran.»
  5.  Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?»  De svarade:
      »Ja.»
  6.  Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?»  De
      svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
  7.  Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
      samla boskapen.  Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
  8.  Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
      hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
      öppning; då vattna vi fåren.»
  9.  Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
      faders får; ty hon plägade vakta dem.
 10.  När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
      Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
      från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
 11.  Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
 12.  Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
      och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
      omtalade det för sin fader.
 13.  Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
      han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
      honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
      hänt honom.
 14.  Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.»  Och
      han stannade hos honom en månads tid.

 15.  Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände.  Skulle du då
      tjäna mig för intet?  Säg mig vad du vill hava i lön?»
 16.  Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
      hette Rakel.
 17.  Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
      skön att skåda.
 18.  Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
      vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
 19.  Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
      jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»
 20.  Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara
      allenast några dagar; så kär hade han henne.

 21.  Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
      är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
 22.  Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
      gästabud.
 23.  Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
      honom, och han gick in till henne.
 24.  Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
      tjänstekvinna.

 25.  Om morgonen fick Jakob se att det var Lea.  Då sade han till
      Laban: »Vad har du gjort mot mig?  Var det icke för Rakel jag
      tjänade hos dig?  Varför har du så bedragit mig?»
 26.  Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
      den yngre före den äldre.
 27.  Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
      också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
      ytterligare sju år.»
 28.  Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
      ända.  Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
 29.  Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
      tjänstekvinna.
 30.  Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
      Lea.  Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.

 31.  Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
      fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
 32.  Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet
      Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt
      lidande[1]; ja, nu skall min man hava mig kär.»
 33.  Och hon blev åter havande och födde en son.  Då sade hon:
      »HERREN har hört[2] att jag har varit försmådd,
      därför har han givit mig också denne.»  Och hon gav honom namnet
      Simeon.
 34.  Och åter blev hon havande och födde en son.  Då sade hon: »Nu
      skall väl ändå min man hålla sig till[3] mig; jag
      har ju fött honom tre söner.»  Därav fick denne namnet Levi.
 35.  Åter blev hon havande och födde en son.  Då sade hon: »Nu vill
      jag tacka[4] HERREN.»  Därför gav hon honom
      namnet Juda.  Sedan upphörde hon att föda.

[1]  Hebr. raá beonjí.
[2]  Hebr. schamá, varav namnet Simeon (egentligen Schimeón) härledes.
[3]  Hebr. jillavé av stammen lavá.
[4]  Hebr. hodá »tacka», varav namnet Juda (egentligen Jehudá)
     härledes.

[https://runeberg.org/bibeln/01_30.html]
                Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet

                   Jakobs övriga barn.  Hans växande
                               rikedom.

  1.  Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
      sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
      jag.»
  2.  Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
      då mig för Gud?  Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»
  3.  Hon sade: »Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne,
      för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
      jag får avkomma.»
  4.  Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
      gick in till henne.
  5.  Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
  6.  Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt[1] åt mig;
      han har hört min röst och givit mig en son.»  Därför gav hon
      honom namnet Dan.
  7.  Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
      Jakob en andre son.
  8.  Då sade Rakel: »Strider[2] om Gud har jag stritt
      med min syster och har vunnit seger.»  Och hon gav honom namnet
      Naftali.

  9.  Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
      tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru.
 10.  Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
 11.  Då sade Lea: »Till lycka[3]!»  Och hon gav honom
      namnet Gad.
 12.  Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
 13.  Då sade Lea: »Till sällhet[4] för mig!  Ja,
      jungfrur skola prisa mig säll.»  Och hon gav honom namnet Aser.

 14.  Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
      kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea.  Då sade
      Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»
 15.  Men hon svarade henne: Ȁr det icke nog att du har tagit min
      man?  Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?»  Rakel sade: »Må
      han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»
 16.  När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
      mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
      sons kärleksäpplen såsom lön för dig.»  Så låg han hos henne den
      natten.
 17.  Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande, och hon födde åt
      Jakob en femte son.
 18.  Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön[5], för
      det att jag gav min tjänstekvinna åt min man.»  Och hon gav honom
      namnet Isaskar.
 19.  Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
 20.  Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva[6].
      Nu skall min man förbliva boende[7] hos mig, ty
      jag har fött honom sex söner.»  Och hon gav honom namnet Sebulon.
 21.  Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.

 22.  Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
      fruktsam.
 23.  Hon blev havande och födde en son.  Då sade hon: »Gud har
      tagit bort[8] min smälek.»
 24.  Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN
      give mig ännu[9] en son.»

 25.  Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
      fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
 26.  Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
      och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»
 27.  Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
      genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
      mig.»
 28.  Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
      så skall jag giva dig det.»
 29.  Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
      vad det har blivit av din boskap under min vård.
 30.  Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
      förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
      varhelst jag har gått fram.  Men när skall jag nu också få göra
      något för mitt eget hus?»
 31.  Han svarade: »Vad skall jag giva dig?»  Och Jakob sade: »Du
      skall icke alls giva mig något.  Om du vill göra mot mig såsom
      jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
      och vakta den.
 32.  Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
      spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
      så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
      må sedan bliva min lön.
 33.  Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
      blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
      alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
      alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
      stulna.»
 34.  Då sade Laban: »Välan, blive det såsom du har sagt.»
 35.  Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
      alla spräckliga och brokiga getter -- alla djur som något vitt
      fanns på -- och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
      han i sina söners vård.
 36.  Och han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
      Jakob.  Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.

 37.  Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
      och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
      käpparna.
 38.  Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
      vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
      hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
      nu kommo för att dricka.
 39.  Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
      strimmig, spräcklig och brokig.
 40.  Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
      vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
      svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som han
      icke lät komma ihop med Labans hjord.
 41.  Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
      käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
      vid käpparna.
 42.  Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
      Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
 43.  Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
      därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.

[1]  Hebr. dan.
[2]  Hebr. naftulím.
[3]  Hebr. gad.
[4]  Hebr. óscher av samma stam som namnet Aser (egentligen Aschér)
     härledes av.
[5]  Hebr. sakár.
[6]  Hebr. sébed.
[7]  Hebr. sabál »bo», varav sebúl »boning».
[8]  Hebr. asáf.
[9]  Hebr. joséf.

[https://runeberg.org/bibeln/01_31.html]
                Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet

                    Jakobs flykt ifrån Laban.  Hans
                        förlikning med denne.

  1.  Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
      allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
      har skaffat sig all denna rikedom.»
  2.  Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
      som förut.
  3.  Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
      och till din släkt; jag skall vara med dig.»
  4.  Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
      hjord;
  5.  och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
      mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
      mig.
  6.  Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
      krafter;
  7.  men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
      förändrat min lön.  Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
      mig något ont.
  8.  När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela
      hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola
      vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.
  9.  Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
 10.  Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
      drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
      spräckliga och fläckiga.
 11.  Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!'  Jag svarade:
      'Här är jag.'
 12.  Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
      betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga.  Jag
      har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
 13.  Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
      där du gjorde mig ett löfte.  Stå nu upp och drag ut ur detta
      land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»
 14.  Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
      någon lott eller arvedel i vår faders hus?
 15.  Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
      oss?  Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
      oss.
 16.  Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
      våra barn.  Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
 17.  Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
      kamelerna
 18.  och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
      förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
      Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
      land.
 19.  Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
      sin faders husgudar,
 20.  och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
      denne märka att han ämnade fly.
 21.  Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden
      och ställde sin färd mot Gileads berg.

 22.  Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
 23.  Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
      dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
 24.  Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade
      till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
      det vara må.»
 25.  Och Laban hann upp Jakob.  Denne hade då slagit upp sitt tält på
      berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
      på Gileads berg.
 26.  Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
      har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
      likasom vore de tagna med svärd?
 27.  Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
      Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
      ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.
 28.  Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
      döttrar.  Du har handlat dåraktigt.
 29.  Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud
      sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot
      Jakob, vad det vara må.'
 30.  Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
      till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»
 31.  Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
      jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
 32.  Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
      livet.  I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
      av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.»  Ty Jakob
      visste icke att Rakel hade stulit dem.
 33.  Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
      båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet.  Och när han hade
      kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
 34.  Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
      satt sig därovanpå.  Och Laban sökte igenom hela tältet, men
      fann dem icke.
 35.  Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
      jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
      vis.»  Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.

 36.  Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
      sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
      eftersom du så häftigt förföljer mig?
 37.  Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
      bohagsting som tillhöra dig?  Lägg det fram här inför mina
      fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
 38.  I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
      hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
      ätit.
 39.  Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
      ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
      dagen eller stulet om natten.
 40.  Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om
      natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
 41.  I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
      fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
      men du har tio gånger förändrat min lön.
 42.  Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
      ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
      händer.  Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde
      domen i natt.»
 43.  Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
      döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
      hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
      göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?
 44.  Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
      vara ett vittne mellan mig och dig.»

 45.  Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
 46.  Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.»  Och
      de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
      röset.
 47.  Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob
      kallade det Galed[1].
 48.  Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
      dig.»  Därav fick det namnet Galed;
 49.  men det kallades ock Mispa[2], ty han sade:
      »HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se
      varandra.
 50.  Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
      jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
      tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»
 51.  Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse och
      stoden som jag har rest mellan mig och dig --
 52.  detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
      icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
      du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
      uppsåt.
 53.  Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
      vare domare mellan oss.»  Och Jakob svor eden vid honom som hans
      fader Isak fruktade.
 54.  Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
      fränder att hålla måltid med sig.  Och de åto och stannade sedan
      på berget över natten.
 55.  Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
      sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
      väg hem igen.

[1]  Båda namnen betyda vittnesröse; det förra namnet
     är arameiska, det senare hebreiska.
[2]  D. ä. vaktställe.

[https://runeberg.org/bibeln/01_32.html]
                Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet

                Jakobs anordningar för mötet med Esau.
                          Hans kamp med Gud.

  1.  Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
  2.  och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.»  Och han
      gav den platsen namnet Mahanaim[1].

  3.  Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
      Seirs land, på Edoms mark;
  4.  och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
      Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
      Laban och dröjt kvar där ända till nu;
  5.  och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor.  Och
      jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
      det att jag må finna nåd för dina ögon.»

  6.  När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
      träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
      hundra man.»
  7.  Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
      delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
      skaror.
  8.  Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den ena skaran och slår den,
      så kan dock den andra skaran undkomma.»

  9.  Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
      HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och
      till din släkt, så skall jag göra dig gott',
 10.  jag är för ringa till all den nåd och all den trofasthet som du
      har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
      jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
      skaror.
 11.  Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
      kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
 12.  Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta din
      säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
      myckenhets skull.'»
 13.  Och han stannade där den natten.

      Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
      broder Esau
 14.  två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
      vädurar,
 15.  trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
      kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
 16.  Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
      och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
      mellanrum vara mellan hjordarna.»
 17.  Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
      och frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vem
      tillhöra djuren som du driver framför dig?',
 18.  då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
      skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
      här efter oss.'»
 19.  Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
      övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
      säga till Esau, när I kommen fram till honom.
 20.  Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer här
      efter oss.'»  Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
      skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
      ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»
 21.  Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
      stannade i lägret.

 22.  Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
      sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
      Jabboks vad.
 23.  Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
      han eljest ägde.
 24.  Och Jakob blev ensam kvar.  Då brottades en man med honom, till
      dess morgonrodnaden gick upp.
 25.  Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
      honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
      det han brottades med honom.
 26.  Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.»  Men
      han svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar
      mig.»
 27.  Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?»  Han svarade:
      »Jakob.»
 28.  Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
      kämpat med Gud[2] och med
      människor och vunnit seger.»
 29.  Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.»  Han
      svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?»  Och han välsignade
      honom där.
 30.  Men Jakob gav platsen namnet Peniel[3], »ty»,
      sade han, »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har
      mitt liv blivit räddat».
 31.  Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
      han haltade på höften.
 32.  Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
      ligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
      på höftleden, på höftsenan.

[1]  D. ä. två skaror.
[2]  Hebr. sará »kämpa», el »Gud».
[3]  Peniel, även Penuel, betyder Guds ansikte.

[https://runeberg.org/bibeln/01_33.html]
                Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet

                        Jakobs och Esaus möte.

  1.  Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
      hundra man.  Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
      båda tjänstekvinnorna.
  2.  Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
      hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
  3.  Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
      till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
  4.  Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
      om halsen och kysste honom; och de gräto.
  5.  Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
      barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?»  Han
      svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
  6.  Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
  7.  Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
      Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
  8.  Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
      mötte?»  Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
  9.  Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
 10.  Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så
      tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
      ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
      gunstigt har tagit emot mig.
 11.  Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
      varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.»  Och han bad honom
      så enträget, att han tog emot dem.

 12.  Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
      framför dig.»
 13.  Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
      späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
      man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
 14.  Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
      komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
      mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
      herre i Seir.»
 15.  Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
      av mitt folk.»  Men han svarade: »Varför så?  Må jag allenast
      finna nåd för min herres ögon.»
 16.  Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.

 17.  Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
      hus.  Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor[1];
      därav fick platsen namnet Suckot.

 18.  Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
      Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför
      staden.
 19.  Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
      av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
 20.  Och han reste där ett altare och kallade det
      El-Elohe-Israel[2].

[1]  Hebr. suckót.
[2]  D. ä. Gud, Israels Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/01_34.html]
                Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet

                 Sikems våld mot Dina.  Hennes bröders
                                hämnd.

  1.  Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
      besöka landets döttrar.
  2.  Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
      fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
      kränkte henne.
  3.  Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
      blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
  4.  Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
      till hustru.»

  5.  Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit
      skändad.  Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
      marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
  6.  Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
      honom.
  7.  Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
      höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
      högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
      Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig
      gärning.
  8.  Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
      fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
  9.  Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och
      tagen I våra döttrar till hustrur,
 10.  och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder;
      där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
 11.  Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
      finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
 12.  Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
      giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till
      hustru.»
 13.  Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
      ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
 14.  och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
      syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
      skamligt.
 15.  Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
      bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
 16.  Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra
      döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
      eder ett enda folk.
 17.  Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
      skola vi taga vår syster och draga bort.»
 18.  Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
      begärde.

 19.  Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
      behag till Jakobs dotter.  Och han hade större myndighet än
      någon annan i hans faders hus.
 20.  Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
      talade till männen i staden och sade:
 21.  »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem
      bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
      dem.  Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
      dem våra döttrar.
 22.  Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
      och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
      bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
 23.  Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
      dragare vår tillhörighet.  Må vi fördenskull allenast göra dem
      till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
 24.  Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
      inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
      stadsport, läto omskära sig.

 25.  Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
      söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
      överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
 26.  Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo
      Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
 27.  Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
      därför att deras syster hade blivit skändad;
 28.  de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
      staden och vad som fanns på fältet.
 29.  Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
      de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.

 30.  Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
      mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,
      kananéerna och perisséerna.  Mitt folk är allenast en ringa hop;
      man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall
      jag med mitt hus förgöras.»
 31.  Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
      sköka?»

[https://runeberg.org/bibeln/01_35.html]
                Första Mosebok (Genesis), 35 Kapitlet

                Jakob ånyo i Betel.  Benjamins födelse
               och Rakels död.  Jakobs söner.  Isaks död.

  1.  Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
      där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
      dig, när du flydde för din broder Esau.»
  2.  Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
      honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
      och renen eder och byten om kläder,
  3.  och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
      ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
      som var med mig på den väg jag vandrade.»
  4.  Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
      därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under
      terebinten vid Sikem.
  5.  Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
      kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
  6.  Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
      det folk som var med honom.
  7.  Och han byggde där ett altare och kallade platsen
      El-Betel[1], därför att Gud där hade uppenbarat
      sig för honom, när han flydde för sin broder.
  8.  Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
      under en ek; den fick namnet Gråtoeken.

  9.  Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
      tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
 10.  Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
      mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.»  Så fick han
      namnet Israel.
 11.  Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
      fruktsam och föröka dig.  Ett folk, ja, skaror av folk skola
      komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
 12.  Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
      giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
 13.  Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
      honom.
 14.  Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
      honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
      olja över den.
 15.  Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
      Betel.
 16.  Sedan bröto de upp från Betel.  Och när det ännu var ett stycke
      väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
      henne svår.
 17.  Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
      henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
 18.  Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
      hon honom namnet Ben-Oni[2]; men hans fader kallade honom
      Benjamin[3].
 19.  Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
      Bet-Lehem.
 20.  Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
      dag kallas Rakels gravvård.

 21.  Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
      sidan om Herdetornet.
 22.  Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
      lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.

      Och Jakob hade tolv söner.
 23.  Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
      Juda, Isaskar och Sebulon.
 24.  Rakels söner voro Josef och Benjamin.
 25.  Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
 26.  Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser.  Dessa
      voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
 27.  Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
      är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
 28.  Och Isak levde ett hundra åttio år;
 29.  därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
      fäder, gammal och mätt på att leva.  Och hans söner Esau och
      Jakob begrovo honom.

[1]  D. ä. Betels Gud.
[2]  D. ä. min smärtas son.
[3]  D. ä. lyckoson.

[https://runeberg.org/bibeln/01_36.html]
                Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet

                          Esaus släkttavla.

  1.  Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.

  2.  Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
      Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
      hivéen Sibeon,
  3.  så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
  4.  Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
  5.  Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora.  Dessa voro Esaus
      söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.

  6.  Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
      husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
      som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
      land och skilde sig så från sin broder Jakob.
  7.  Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
      tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
      dem, för deras boskapshjordars skull.
  8.  Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd.  Esau, det är densamme
      som Edom.

  9.  Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
      för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
 10.  Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
      hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
 11.  Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
 12.  Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek
      åt Elifas.  Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
 13.  Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
      Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
 14.  Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
      sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
      Jaelam och Kora.

 15.  Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus
      förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
      fursten Sefo, fursten Kenas,
 16.  fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek.  Dessa voro de
      furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
      Adas söner.
 17.  Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
      fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa.  Dessa voro de
      furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
      söner till Basemat, Esaus hustru.
 18.  Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
      fursten Jaelam, fursten Kora.  Dessa voro de furstar som
      härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
 19.  Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar.  Han är
      densamme som Edom.

 20.  Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
      Sobal, Sibeon, Ana,
 21.  Dison, Eser och Disan.  Dessa voro horéernas, Seirs söners,
      stamfurstar i Edoms land.
 22.  Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
      Timna.
 23.  Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
      Onam.
 24.  Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
      fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
      Sibeons åsnor.
 25.  Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
 26.  Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
 27.  Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
 28.  Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
 29.  Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
      fursten Sibeon, fursten Ana,
 30.  fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan.  Dessa voro
      horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.

 31.  Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
      någon israelitisk konung var konung där:
 32.  Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
 33.  När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
      honom.
 34.  När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
      honom.
 35.  När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
      som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
 36.  När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
 37.  När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
      honom.
 38.  När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
 39.  När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
      och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
      dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.

 40.  Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
      och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
      Jetet,
 41.  fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
 42.  fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
 43.  fursten Magdiel, fursten Iram.  Dessa voro Edoms stamfurstar,
      efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
      -- hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.

[https://runeberg.org/bibeln/01_37.html]
                Första Mosebok (Genesis), 37 Kapitlet

               Josefs drömmar.  Josef såld till Egypten.

  1.  Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
      främling, nämligen i Kanaans land.

  2.  Detta är berättelsen om Jakobs släkt.  När Josef var sjutton år
      gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
      då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
      söner.  Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
      dem.
  3.  Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
      han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom
      en fotsid livklädnad.
  4.  Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
      hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
      vänligt till honom.
  5.  Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
      bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
  6.  Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
  7.  Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
      reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
      omkring och bugade sig för min kärve.»
  8.  Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
      skulle du råda över oss?»  Och de hatade honom ännu mer för hans
      drömmars skull och för vad han hade sagt.

  9.  Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
      bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm.  Jag tyckte
      att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
 10.  När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
      hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
      som du har haft?  Skulle då jag och din moder och dina bröder
      komma och buga oss ned till jorden för dig?»
 11.  Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
      sitt minne.

 12.  Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
      faders får i Sikem,
 13.  sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
      gör dig redo, jag vill sända dig till dem.»  Han svarade honom:
      »Jag är redo.»
 14.  Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
      med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
      tillbaka till mig med svar.»  Så sände han honom åstad från
      Hebrons dal, och han kom till Sikem.
 15.  Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
      fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
 16.  Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
      sin hjord.»
 17.  Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
      säga: 'Låt oss gå till Dotain.'»  Då gick Josef vidare efter
      sina bröder och fann dem i Dotan.
 18.  När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
      fram till dem, lade de råd om att döda honom.
 19.  De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
 20.  Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
      vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom.  Så få vi se huru
      det går med hans drömmar.»
 21.  Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
      händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
 22.  Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
      honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.»  Han
      ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
      tillbaka till hans fader.
 23.  Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
      livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
 24.  och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
      tom, intet vatten fanns däri.
 25.  Därefter satte de sig ned för att äta.  När de då lyfte upp sina
      ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
      deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
      ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
 26.  Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
      dräpa vår broder och dölja hans blod?»
 27.  Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
      komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.»  Och
      hans bröder lydde honom.
 28.  Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
      brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
      ismaeliterna.  Dessa förde så Josef till Egypten.

 29.  När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
      icke i brunnen.  Då rev han sönder sina kläder
 30.  och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
      där, vart skall jag nu taga vägen?»
 31.  Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
      klädnaden i blodet;
 32.  därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
      och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
      sons livklädnad eller icke.»
 33.  Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad;
      ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
 34.  Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
      länder och sörjde sin son i lång tid.
 35.  Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
      honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
      med sorg fara ned i dödsriket till min son.»  Så begrät hans
      fader honom.

 36.  Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
      Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.

[https://runeberg.org/bibeln/01_38.html]
                Första Mosebok (Genesis), 38 Kapitlet

                     Judas söner.  Juda och Tamar.

  1.  Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
      slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
  2.  Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,
      och han tog henne till sig och gick in till henne.
  3.  Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
  4.  Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
      Onan.
  5.  Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
      när han föddes, var Juda i Kesib.
  6.  Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
  7.  Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
      HERREN honom.
  8.  Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
      henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»
  9.  Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
      egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det
      spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
 10.  Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
      också honom.
 11.  Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
      faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.»  Han
      fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
      bröder.  Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

 12.  En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru.  Och efter
      sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till
      Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
 13.  När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
      till Timna för att klippa sina får,
 14.  lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
      och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
      till Timna.  Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon
      likväl icke given åt honom till hustru.
 15.  Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
      hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
 16.  Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
      »Kom, låt mig gå in till dig.»  Ty han visste icke att det var
      hans sonhustru.  Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få
      gå in till mig?»
 17.  Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.»  Hon
      svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»
 18.  Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?»  Hon svarade: »Din
      signetring, din snodd och staven som du har i din hand.»  Då gav
      han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande
      genom honom.
 19.  Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
      klädde sig åter i sina änkekläder.
 20.  Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
      igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
 21.  Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
      tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?»  De svarade: »Här
      har ingen tempeltärna varit.»
 22.  Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
      henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har
      varit där.»
 23.  Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
      smälek över oss.  Jag har nu sänt killingen, men du har icke
      funnit henne.»

 24.  Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
      sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
      havande.»  Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»
 25.  Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
      säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
      havande.»  Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
      dessa snodder och denna stav tillhöra.»
 26.  Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
      eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.»  Men han kom
      icke mer vid henne.

 27.  När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
 28.  Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
      hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
      »Denne kom först fram.»
 29.  Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom
      hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?»
      Och han fick namnet Peres[1].
 30.  Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
      sin hand, och han fick namnet Sera.

[1]  D. ä. framträngande.

[https://runeberg.org/bibeln/01_39.html]
                Första Mosebok (Genesis), 39 Kapitlet

                   Josefs kyskhet.  Hans fångenskap.

  1.  Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman
      hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
      honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
  2.  Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man.  Och
      han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
  3.  och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han
      gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
  4.  Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom.  Och
      han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
      i hans vård.
  5.  Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
      allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
      skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
      hemma och på marken.
  6.  Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
      han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
      något, utom maten som han själv åt.

      Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
  7.  Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
      ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
  8.  Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
      alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
      sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
      i min vård.
  9.  Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
      han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
      Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»
 10.  Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
      dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
      henne.
 11.  Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,
      och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
 12.  fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.»  Men han
      lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
 13.  Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
      flytt ut,
 14.  ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
      fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
      oss till lättfärdighet.  Han kom in till mig och ville ligga hos
      mig; men jag ropade med hög röst.
 15.  Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
      han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»
 16.  Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
      kom hem;
 17.  då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
      tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och
      ville locka mig till lättfärdighet.
 18.  Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
      kvar hos mig och flydde ut.»
 19.  När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
      nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
      sätt, blev hans vrede upptänd.
 20.  Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
      där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
      fängelse.
 21.  Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät
      honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
 22.  Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i
      fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
      göras, det gjordes genom honom.
 23.  Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
      hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
      det lät HERREN lyckas väl.

[https://runeberg.org/bibeln/01_40.html]
                Första Mosebok (Genesis), 40 Kapitlet

                  Munskänkens och bagarens drömmar.

  1.  En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
      och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av
      Egypten.
  2.  Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
      och överste bagaren,
  3.  och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
      fängelse där Josef satt fången.
  4.  Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
      att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.

  5.  Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto
      fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm,
      vardera med sin särskilda betydelse.
  6.  Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
      voro bedrövade.
  7.  Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
      hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»
  8.  De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
      kan uttyda den.»  Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
      ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»

  9.  Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
      honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
 10.  på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
      så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
 11.  Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
      pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»
 12.  Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
      betyda tre dagar;
 13.  om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter
      på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
      förut, då du var hans munskänk.
 14.  Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
      barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
      mig ut från detta hus;
 15.  ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
      heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
      fängelse.»

 16.  Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
      sade han till honom: »Också jag hade en dröm.  Jag tyckte att
      jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
 17.  Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
      Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt
      huvud.»
 18.  Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
      korgarna betyda tre dagar;
 19.  om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av
      dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
      kött.»

 20.  På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
      denne ett gästabud för alla sina tjänare.  Då upphöjde han, bland
      sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
      bagarens.
 21.  Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
      fick giva Farao bägaren i handen;
 22.  men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
      i sin uttydning.
 23.  Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.

[https://runeberg.org/bibeln/01_41.html]
                Första Mosebok (Genesis), 41 Kapitlet

                  Faraos drömmar.  Josefs upphöjelse.
                            Hungersnöden.

  1.  Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm.  Han tyckte
      sig stå vid Nilfloden.
  2.  Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
      de betade i vassen.
  3.  Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
      floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
      floden.
  4.  Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
      korna.  Därefter vaknade Farao.
  5.  Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
      vackra, växa på samma strå.
  6.  Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
      östanvinden;
  7.  och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
      Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.

  8.  Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och
      lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten.  Och
      Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
      uttyda dem för Farao.
  9.  Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
      dag påminna om mina synder.
 10.  När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
      jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
 11.  Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
      drömmar hade var sin särskilda betydelse.
 12.  Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
      hövitsmannen för drabanterna.  För honom förtäljde vi våra
      drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
      drömt gav han en uttydning.
 13.  Och såsom han uttydde för oss, så gick det.  Jag blev åter
      insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»

 14.  Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
      att föra honom ut ur fängelset.  Och han lät raka sig och bytte
      om kläder och kom inför Farao.
 15.  Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
      finnes, som kan uttyda den.  Men jag har hört sägas om dig, att
      allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
 16.  Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
      skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
 17.  Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
      av Nilfloden.
 18.  Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
      betade i vassen.
 19.  Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
      och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
      som dessa.
 20.  Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
 21.  Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
      sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut.  Därefter
      vaknade jag.
 22.  Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
      samma strå.
 23.  Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
      svedda av östanvinden;
 24.  och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen.  Detta omtalade
      jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
      mig.»

 25.  Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma
      betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
 26.  De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
      sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
 27.  Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
      sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
      östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
 28.  Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
      det har han låtit Farao veta.
 29.  Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
      land.
 30.  Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
      förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
      hungersnöden skall förtära landet.
 31.  Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
      landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
      bliva mycket svår.
 32.  Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta
      är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
 33.  Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
      sätta över Egyptens land.
 34.  Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet
      och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
      sju ymniga åren.
 35.  Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
      till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
      tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
 36.  så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
      hungerår som skola komma över Egyptens land.  Så skall landet
      icke behöva förgås genom hungersnöden.»

 37.  Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
 38.  Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
      Guds Ande så är som i denne?»
 39.  Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
      allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
 40.  Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
      allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
      vill jag vara förmer än du.»
 41.  Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
      Egyptens land.»
 42.  Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
      och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
      gyllene kedjan om hans hals.
 43.  Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
      utropade framför honom »abrek»[1].  Och han satte honom över
      hela Egyptens land.
 44.  Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
      ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
 45.  Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
      hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.  Och Josef
      begav sig ut och besåg Egyptens land.

 46.  Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
      Egypten.  Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
      hela Egyptens land.
 47.  Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;
 48.  och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
      allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna.  I
      var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
      ifrån fälten däromkring.
 49.  Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
      till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
      det var omöjligt att hålla räkning på den.

 50.  Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
      föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
 51.  Och Josef gav åt den förstfödde namnet
      Manasse[2], »ty», sade han, »Gud har låtit mig
      förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
 52.  Och åt den andre gav han namnet Efraim[3], »ty»,
      sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».

 53.  Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
      gingo till ända;
 54.  sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
      Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
      fanns bröd överallt.
 55.  Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
      Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
      Josef, och gören vad han säger eder.»
 56.  När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
      alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna.  Men hungersnöden
      blev allt större i Egyptens land;
 57.  och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
      säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

[1]  Se Abrek i Ordförkl.
[2]  Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta.
[3]  Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.

[https://runeberg.org/bibeln/01_42.html]
                Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet

               Josefs bröders första resa till Egypten.

  1.  Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
      söner: »Varför stån I så rådlösa?»
  2.  Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
      faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
      och icke dö.»
  3.  Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
  4.  Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
      sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
  5.  Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
      säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.

  6.  Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
      sålde säd åt allt folket i landet.  Då nu Josefs bröder kommo
      dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
  7.  När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
      ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
      frågade dem: »Varifrån kommen I?»  De svarade: »Från Kanaans
      land, för att köpa säd till föda åt oss.»
  8.  Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
      honom.
  9.  Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem.  Och
      han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
      efter, var landet är utan skydd.»
 10.  De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
      köpa säd till föda åt sig.
 11.  Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
      dina tjänare äro inga spejare.»
 12.  Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
      landet är utan skydd.»
 13.  De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
      och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
      fader, och en är icke mer till.»
 14.  Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
      spejare.
 15.  Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
      I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
      kommer hit.
 16.  En av eder må fara och hämta hit eder broder.  Men I andra
      skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
      talat sanning.  Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
      Farao lever.»
 17.  Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
      dagar.

 18.  Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
      gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
 19.  ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
      fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
      eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
      hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
 20.  Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
      sig vara sanna, skolen I slippa att dö.»  Och de måste göra så.
 21.  Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
      oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
      själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
      icke lyssna till honom.  Därför hava vi själva kommit i denna
      ångest.»
 22.  Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
      icke på gossen'?  Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
      utkräves nu hans blod.»
 23.  Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
      dem genom tolk.
 24.  Och han vände sig bort ifrån dem och grät.  Sedan vände han sig
      åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
      krets och lät fängsla honom inför deras ögon.

 25.  Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
      lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
      kost för resan.  Och man gjorde så med dem.
 26.  Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
 27.  Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
      giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
      i säcken.
 28.  Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
      hit tillbaka; se, de äro här i min säck.»  Då blevo de utom sig
      av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
      Gud gjort mot oss!»

 29.  När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
      de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
 30.  »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
      behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
 31.  Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
 32.  vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
      den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
 33.  Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
      veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
      bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
      hemma hos eder, och faren eder väg.
 34.  Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
      veta att I icke ären spejare, utan redliga män.  Då skall jag
      giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
      omkring i landet.

 35.  När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
      i sin säck.  Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
      blevo de förskräckta.
 36.  Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
      Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
      ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
 37.  Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
      döda, om jag icke för honom åter till dig.  Anförtro honom åt
      mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
 38.  Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder.  Hans
      broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
      hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
      mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»

[https://runeberg.org/bibeln/01_43.html]
                Första Mosebok (Genesis), 43 Kapitlet

               Josefs bröders andra resa till Egypten.

  1.  Men hungersnöden var svår i landet.
  2.  Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
      sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
      till föda åt oss.»
  3.  Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
      sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
      eder broder är med eder.'
  4.  Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
      och köpa säd till föda åt dig.
  5.  Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
      ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,
      med mindre eder broder är med eder.'
  6.  Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
      för mannen att I haden ännu en broder?»
  7.  De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:
      'Lever eder fader ännu?  Haven I någon broder?'  Då omtalade vi
      för honom huru det förhöll sig.  Kunde vi veta att han skulle
      säga: 'Fören eder broder hitned'?»
  8.  Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
      mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
      leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
  9.  Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom.  Om
      jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
      ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
 10.  Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
      hava varit tillbaka för andra gången.»
 11.  Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören
      nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
      fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
      honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
 12.  Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
      tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
      i edra säckar.  Kanhända var det ett misstag.
 13.  Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
      till mannen.
 14.  Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
      mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
      att återvända med eder.  Men skall jag bliva barnlös, så må det
      då ske.»

 15.  Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
      summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
      ned till Egypten och trädde inför Josef.
 16.  Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
      hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
      tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
 17.  Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
      Josefs hus.
 18.  Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
      sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
      penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han
      vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva
      till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»
 19.  Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
      vid ingången till huset
 20.  och sade: »Hör oss, herre.  När vi förra gången voro härnere för
      att köpa säd till föda åt oss
 21.  och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
      fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
      penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
      med oss.
 22.  Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
      föda åt oss.  Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
      säckar.»
 23.  Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder
      Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
      säckar; edra penningar har jag fått.»  Sedan hämtade han Simeon
      ut till dem.
 24.  Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
      två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
 25.  Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
      komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
      där.

 26.  När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
      med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
      jorden.
 27.  Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
      fader, den gamle, som I taladen om?  Lever han ännu?»
 28.  De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
      han lever ännu.»  Och de bugade sig och föllo ned för honom.
 29.  Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
      sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
      som I taladen om med mig?»  Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
      min son.»
 30.  Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
      till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
      sin kammare och grät där.
 31.  Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
      och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
 32.  Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
      särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
      egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
      nämligen en styggelse för egyptierna.
 33.  Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
      såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
      ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
 34.  Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
      fick fem gånger så mycket som var och en av de andra.  Och de
      drucko sig glada med honom.

[https://runeberg.org/bibeln/01_44.html]
                Första Mosebok (Genesis), 44 Kapitlet

                      Josef prövar sina bröder.

  1.  Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
      med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
      penningar överst i hans säck.
  2.  Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
      yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.»  Och han
      gjorde såsom Josef hade sagt.
  3.  Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
      åsnor.
  4.  Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
      till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
      hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med
      ont?
  5.  Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
      plägar spå med.  Det är en ond gärning I haven gjort.'»

  6.  När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
  7.  Då svarade de honom: »Varför talar min herre så?  Bort det, att
      dina tjänare skulle göra sådant!
  8.  De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
      tillbaka till dig från Kanaans land.  Huru skulle vi då kunna
      vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
  9.  Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill
      vilja vi andra bliva min herres trälar.»
 10.  Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
      finnes hos, han skall bliva min träl.  Men I andra skolen vara
      utan skuld.»
 11.  Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
      och öppnade var och en sin säck.
 12.  Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
      yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.
 13.  Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
      åsna och vände tillbaka till staden.

 14.  Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu
      var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
 15.  Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort!  Förstoden I icke
      att en man sådan som jag kan spå?»
 16.  Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
      tala, och huru skola vi rättfärdiga oss?  Gud har funnit dina
      tjänares missgärning.  Se, vi äro min herres trälar, vi andra
      såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
 17.  Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra!  Den som
      bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl.  Men I
      andra mån i frid fara hem till eder fader.»

 18.  Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
      din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
      upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
 19.  Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader
      eller någon broder ännu därhemma?'
 20.  Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son
      till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
      en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
      moder, och hans fader har honom kär.'
 21.  Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så
      att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
 22.  Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,
      ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
 23.  Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke
      följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
      ansikte.'
 24.  När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
      berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
 25.  Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet
      säd till föda åt oss',
 26.  svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
      villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
      ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
      icke är med oss.
 27.  Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att
      min hustru har fött åt mig två söner,
 28.  och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han
      ihjälriven.  Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
 29.  Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
      honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
      dödsriket.'
 30.  Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
      vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
 31.  då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
      och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
      hår med sorg ned i dödsriket.
 32.  Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
      ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
      igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
 33.  Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
      i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
 34.  Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
      ynglingen med mig?  Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
      komma över min fader.»

[https://runeberg.org/bibeln/01_45.html]
                Första Mosebok (Genesis), 45 Kapitlet

                 Josef giver sig till känna för sina
                      bröder.  De återvända hem.

  1.  Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
      omkring honom.  Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.»  Och ingen
      fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
      bröder.
  2.  Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;
      också Faraos husfolk hörde det.
  3.  Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef.  Lever min fader
      ännu?»  Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
      blevo de för honom.
  4.  Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.»  Och
      när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
      sålden till Egypten.
  5.  Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
      haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud
      sänt mig hit före eder.
  6.  I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
      år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
  7.  Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
      jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
  8.  Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
      till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
      hus och till en furste över hela Egyptens land.
  9.  Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
      honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
      över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
 10.  Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
      barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
      tillhör dig.
 11.  Jag vill där försörja dig -- ty ännu återstå fem hungerår -- så
      att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
      lida nöd.
 12.  I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
      ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
 13.  Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
      allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
      hitned.»
 14.  Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
      grät vid hans hals.
 15.  Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar.  Sedan
      samtalade hans bröder med honom.

 16.  När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
      kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
 17.  Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen
      I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
 18.  hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
      skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
      skolen få äta av landets fetma.'
 19.  Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen
      eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
      hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
 20.  Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i
      hela Egyptens land skall höra eder till.'»
 21.  Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
      befallning, och gav dem kost för resan.
 22.  Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
      gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
 23.  Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
      med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
      och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
 24.  Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
      han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»

 25.  Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
      Kanaans land;
 26.  och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
      är en furste över hela Egyptens land.»  Då greps hans hjärta av
      vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
 27.  Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
      och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
      honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
 28.  Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu.  Jag
      vill fara och se honom, förrän jag dör.»

[https://runeberg.org/bibeln/01_46.html]
                Första Mosebok (Genesis), 46 Kapitlet

                 Jakobs flyttning till Egypten.  Hans
                     släkttavla.  Mötet med Josef.

  1.  Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde.  Och när han
      kom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks
      Gud.
  2.  Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
      Jakob!»  Han svarade: »Här är jag.»
  3.  Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
      draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
      folk.
  4.  Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
      föra dig åter upp därifrån; och Josefs hand skall tillsluta dina
      ögon.»

  5.  Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
      fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
      Farao hade sänt för att hämta honom.
  6.  Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
      Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
      avkomlingar med honom.
  7.  Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
      avkomlingar, förde han med sig till Egypten.

  8.  Dessa äro namnen på Israels barn som kommo till Egypten:

      Jakob och hans söner.  Jakobs förstfödde var Ruben,
  9.  och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
 10.  Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
      den kananeiska kvinnans son.
 11.  Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
 12.  Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera -- men Er och
      Onan dogo i Kanaans land -- och Peres' söner voro Hesron och
      Hamul.
 13.  Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
 14.  Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
 15.  Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
      tillika födde hon åt honom dottern Dina.  Söner och döttrar
      utgjorde tillsammans trettiotre personer.
 16.  Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
      och Areli.
 17.  Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
      var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel.
 18.  Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter
      Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer.
 19.  Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
 20.  Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
      och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
      prästen i On.
 21.  Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
      Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard.
 22.  Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
      fjorton personer.
 23.  Dans söner voro Husim.
 24.  Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
 25.  Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
      Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer.
 26.  De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
      hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
      Jakobs sonhustrur.
 27.  Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två.  De
      personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
      tillsammans sjuttio.

 28.  Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
      visa honom vägen till Gosen.  Så kommo de till landet Gosen.
 29.  Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
      möta sin fader Israel.  Och när han kom fram till honom, föll
      han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
 30.  Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
      sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»

 31.  Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
      vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Mina
      bröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaans
      land, hava kommit till mig.
 32.  Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
      och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
      sig.'
 33.  När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edert
      yrke?',
 34.  skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
      från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.'  Så
      skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
      styggelse för egyptierna.»

[https://runeberg.org/bibeln/01_47.html]
                Första Mosebok (Genesis), 47 Kapitlet

               Jakob kommer inför Farao.  Egyptens jord
                och dess folk bliva genom Josef Faraos
                egendom.  Jakob bestämmer om sin grav.

  1.  Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
      mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
      fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen.»
  2.  Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
      fram inför Farao.
  3.  Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?»  De svarade
      Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
      varit.»
  4.  Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
      någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
      får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land.  Så låt nu
      dina tjänare bo i landet Gosen.»
  5.  Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
      nu kommit till dig.
  6.  Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet
      må du låta din fader och dina bröder bo.  Må de bo i landet
      Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
      män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»

  7.  Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
      Farao, och Jakob hälsade Farao.
  8.  Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
  9.  Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
      trettio år.  Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
      upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
      vandringstid.»
 10.  Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
 11.  Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
      gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
      Rameses, såsom Farao hade bjudit.
 12.  Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
      faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans
      barn.

 13.  Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
      svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
      hunger.
 14.  Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
      penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
      Josef lät föra penningarna in i Faraos hus.
 15.  Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
      land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
      icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn?  Vi hava ju inga
      penningar mer.»
 16.  Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
      bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
      penningar.»
 17.  Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
      utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor.  Så underhöll
      han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
 18.  Så gick detta år till ända.  Men det följande året kommo de åter
      till honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det för
      min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
      kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
      min herre än våra kroppar och vår jord.
 19.  Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
      åkerjord?  Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
      jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må
      leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.»
 20.  Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
      var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
      Så blev jorden Faraos egendom.
 21.  Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
      Egyptens område till den andra.
 22.  Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
      bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
      underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
      jord.
 23.  Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
      jord åt Farao.  Där haven I utsäde; besån nu jorden.
 24.  Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
      men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
      och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
      föda för edra barn.»
 25.  De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
      min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»
 26.  Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
      Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
      Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.

 27.  Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
      sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
      storligen.
 28.  Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
      levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
 29.  Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
      sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
      för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
      mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
      Egypten;
 30.  fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
      föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.»  Han
      svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»
 31.  Men han sade: »Giv mig din ed därpå.»  Och han gav honom sin ed.
      Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.

[https://runeberg.org/bibeln/01_48.html]
                Första Mosebok (Genesis), 48 Kapitlet

                Jakob välsignar Josef och hans söner.

  1.  En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
      sjuk.»  Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
  2.  Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
      kommit till dig.»  Då tog Israel styrka till sig och satte sig
      upp i sängen.
  3.  Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
      för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
  4.  och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
      dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
      säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'
  5.  Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
      kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
      Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
  6.  Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
      bära sina bröders namn i dessas arvedel.
  7.  Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
      under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
      jag begrov henne där vid vägen till Efrat.»  Stället heter nu
      Bet-Lehem.

  8.  Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
  9.  Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
      mig här.»  Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
      välsigna dem.»
 10.  Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
      Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
      dem i famn.
 11.  Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
      få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
      avkomlingar av dig.»
 12.  Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
      jorden på sitt ansikte.
 13.  Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
      till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
      till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
 14.  Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims
      huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på
      Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
      var den förstfödde.
 15.  Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
      fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
      herde från min födelse ända till denna dag,
 16.  den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
      dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
      Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
      på jorden.»
 17.  Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
      huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
      och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
 18.  Och Josef sade till sin fader: »Icke så, min fader; denne är den
      förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»
 19.  Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
      vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
      bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
      han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»
 20.  Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
      skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
      Efraim och Manasse.»  Så satte han Efraim framför Manasse.

 21.  Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
      eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
 22.  Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
      höjdsträcka[1] som jag med mitt svärd och min
      båge har tagit från amoréerna.»

[1]  Hebr. schekém, vilket ord såsom ort- och personnamn återgives med
     »Sikem».

[https://runeberg.org/bibeln/01_49.html]
                Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet

                 Jakob välsignar sina söner och dör.

  1.  Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
      på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
      kommande dagar:

  2.    Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner;
        hören på eder fader Israel.

  3.    Ruben, min förstfödde är du,
        min kraft och min styrkas förstling,
        främst i myndighet och främst i makt.
  4.    Du sjuder över såsom vatten,
        du skall icke bliva den främste,
        ty du besteg din faders läger;
        då gjorde du vad skändligt var.
        Ja, min bädd besteg han!

  5.    Simeon och Levi äro bröder;
        deras vapen äro våldets verktyg.
  6.    Min själ inlåte sig ej i deras råd,
        min ära[1] tage ingen del i deras samkväm;
        ty i sin vrede dräpte de män,
        och i sitt överdåd stympade de oxar.
  7.    Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
        och deras grymhet, som är så hård!
        Jag skall förströ dem i Jakob,
        jag skall förskingra dem i Israel.

  8.    Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa[2];
        din hand skall vara på dina fienders nacke,
        för dig skola din faders söner buga sig.
  9.    Ett ungt lejon är Juda;
        från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
        Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
        såsom en lejoninna -- vem vågar oroa honom?
 10.    Spiran skall icke vika ifrån Juda,
        icke härskarstaven ifrån hans fötter,
        till dess han kommer till Silo[3]
        och folken bliva honom hörsamma.
 11.    Han binder vid vinträdet sin åsna,
        vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
        Han tvår sina kläder i vin,
        sin mantel i druvors blod.
 12.    Hans ögon äro dunkla av vin
        och hans tänder vita av mjölk.

 13.    Sebulon skall bo vid havets strand,
        vid stranden, där skeppen ligga;
        sin sida skall han vända mot Sidon.

 14.    Isaskar är en stark åsna,
        som ligger i ro i sin inhägnad.
 15.    Och han såg att viloplatsen var god,
        och att landet var ljuvligt;
        då böjde han sin rygg under bördor
        och blev en arbetspliktig tjänare.

 16.    Dan skall skaffa rätt[4] åt sitt folk,
        han såväl som någon av Israels stammar.
 17.    Dan skall vara en orm på vägen,
        en huggorm på stigen,
        en som biter hästen i foten,
        så att ryttaren faller baklänges av.
 18.    HERRE, jag bidar efter din frälsning!

 19.    Gad skall trängas av skaror[5],
        men själv skall han tränga dem på hälarna.

 20.    Från Aser kommer fetma, honom till mat;
        konungsliga läckerheter har han att giva.

 21.    Naftali är en snabb hind;
        han har sköna ord att giva.

 22.    Ett ungt fruktträd är Josef,
        ett ungt fruktträd vid källan;
        dess grenar nå upp över muren.
 23.    Bågskyttar oroa honom,
        de skjuta på honom och ansätta honom;
 24.    dock förbliver hans båge fast,
        och hans händer och armar spänstiga,
        genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
        genom honom som är herden, Israels klippa,
 25.    genom din faders Gud -- han skall hjälpa dig.
        genom den Allsmäktige -- han skall välsigna dig
        med välsignelser från himmelen därovan,
        välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
        välsignelser från bröst och sköte.
 26.    Din faders välsignelser nå högt,
        högre än mina förfäders välsignelser,
        de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
        De skola komma över Josefs huvud,
        över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.

 27.    Benjamin är en glupande ulv;
        om morgonen förtär han rov,
        och om aftonen utskiftar han byte.»

 28.  Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
      vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
      och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.

 29.  Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
      mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
      Efrons åker,
 30.  i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
      Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
      hetiten Efron,
 31.  där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
      hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
      har begravit Lea,
 32.  på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
 33.  När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
      fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
      sina fäder.

[1]  Se Ära i Ordförkl.
[2]  Hebr. jodú, vilket ord sammanhänger med namnet Juda.
[3]  Eller: till dess Silo kommer.  Se vidare Silo i Ordförkl.
[4]  Hebr. jadín, vilket ord sammanhänger med namnet Dan.
[5]  Hebr. gedúd.

[https://runeberg.org/bibeln/01_50.html]
                Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet

                    Jakobs begravning.  Josefs död.

  1.  Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
      och kysste honom.
  2.  Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
      balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
  3.  Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
      balsamering.  Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.

  4.  Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
      Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
      så framfören till Farao dessa mina ord:
  5.  Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,
      begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
      Kanaans land.'  Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
      sedan skall jag komma tillbaka igen.»
  6.  Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
      som han har tagit av dig.»
  7.  Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
      alla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste i
      Egyptens land,
  8.  därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
      husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
      fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
  9.  Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
      en mycket stor skara.
 10.  När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllo
      de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
      anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
 11.  Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
      Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig
      sorgefest[1] som egyptierna[2] här
      hålla.»  Därav fick stället namnet Abel-Misraim; det ligger på
      andra sidan Jordan.

 12.  Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
 13.  hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
      grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
      egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
 14.  Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
      Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
      honom för att begrava hans fader.

 15.  Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
      »Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
      allt det onda som vi hava gjort mot honom.»
 16.  Därför sände de bud till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
      oss så före sin död:
 17.  'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
      hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
      dig.'  Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
      brutit.»  Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
 18.  Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
      sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»
 19.  Men Josef sade till dem: »Frukten icke.  Hållen I då mig för
      Gud?
 20.  I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
      låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
      liv.
 21.  Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
      och barn.»  Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.

 22.  Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
      blev ett hundra tio år gammal.
 23.  Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
      Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
 24.  Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
      förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
      det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»
 25.  Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
      till eder, fören då mina ben härifrån.»
 26.  Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal.  Och man
      balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.

[1]  Hebr. ébel.
[2]  Hebr. misrájim.

[https://runeberg.org/bibeln/02_01.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 1 Kapitlet

               Israeliterna förökas och bliva trälar i
                               Egypten.

  1.  Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten;
      med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
      >1 Mos. 46,8 f.
  2.  Ruben, Simeon, Levi och Juda,
  3.  Isaskar, Sebulon och Benjamin,
  4.  Dan och Naftali, Gad och Aser.
  5.  Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio
      personer; men Josef var redan förut i Egypten.
      >1 Mos. 46,27 5 Mos. 10,22.
  6.  Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.
  7.  Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig
      och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av
      dem.
      >1 Mos. 18,18. Ps. 105,24. Apg. 7,17.

  8.  Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
      Josef.
  9.  Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss
      för stort och mäktigt.
 10.  Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
      ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
      sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
      bort ur landet.»
 11.  Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
      trälarbeten.  Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
      och Raamses.
 12.  Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
      dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
      Israels barn.
 13.  Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
      >1 Mos. 15,13. 4 Mos. 20,15.
 14.  och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
      och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
      tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

 15.  Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den
      ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,
 16.  han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
      då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
      flickebarn, så må det leva.»
 17.  Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
      Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
      >Apg. 5,29.
 18.  Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
      till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»
 19.  Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke
      såsom de egyptiska.  De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
      kommer till dem, hava de fött.»
 20.  Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
      sig och blev mycket talrikt.
 21.  Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
      förkovras.
 22.  Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn-
      skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»
      >Apg. 7,19.

[https://runeberg.org/bibeln/02_02.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet

               Moses födelse, räddning, uppfostran och
                                flykt.

  1.  Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
      dotter.
      >2 Mos. 6,20. 4 Mos. 26,59
  2.  Och hustrun blev havande och födde en son.  Och hon såg att det
      var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
      >1 Krön. 6,3. Apg. 7,20. Hebr. 11,23.
  3.  Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
      rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
      satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
  4.  Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
      det skulle gå med honom.

  5.  Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
      tärnor gingo utmed floden.  När hon nu fick se kistan i vassen,
      sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
  6.  Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
      en gosse, och han grät.  Då ömkade hon sig över honom och sade:
      »Detta är ett av de hebreiska barnen.»
  7.  Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå
      och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
      åt dig?»
  8.  Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.»  Då gick flickan och
      kallade dit barnets moder.
  9.  Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och
      amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.»  Och
      kvinnan tog barnet och ammade upp det.
 10.  När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
      dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
      namnet Mose[1], »ty», sade hon, »ur vattnet har
      jag dragit upp[2] honom».
      >Apg. 7,21.

 11.  På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
      gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete.  Och han
      fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
      bröder.
      >Apg. 7,23 f. Hebr. 11,24 f.
 12.  då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
      människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
      sanden.
 13.  Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
      träta med varandra.  Då sade han till den som gjorde orätt:
      »Skall du slå din landsman?»
 14.  Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
      Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?»  Då blev Mose
      förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
 15.  Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose.  Men
      Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
      där satte han sig vid en brunn.

 16.  Och prästen i Midjan hade sju döttrar.  Dessa kommo nu för att
      hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
      faders får.
 17.  Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
      och hjälpte dem och vattnade deras får.
 18.  När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför
      kommen I så snart hem i dag?»
 19.  De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
      hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
 20.  Då sade han till sina döttrar: »Var är han då?  Varför läten I
      mannen bliva kvar där?  Inbjuden honom att komma och äta med
      oss».
 21.  Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
      Mose sin dotter Sippora till hustru.
 22.  Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade
      han, »jag är en främling[3] i ett land som icke är mitt».
      >2 Mos. 18,3.

 23.  Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
      Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
      rop över träldomen steg upp till Gud.
      >4 Mos. 20,16
 24.  Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
      Abraham, Isak och Jakob.
 25.  Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.

[1]  Hebr. Mosché.
[2]  Hebr. maschá.
[3]  Hebr. ger.

[https://runeberg.org/bibeln/02_03.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet

                Gud visar sig i den brinnande busken,
                  kallar Mose, uppenbarar sitt namn
                              »HERREN».

  1.  Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
      Midjan.  Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
      Guds berg Horeb.
  2.  Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
      slog upp ur en buske.  Han såg att busken brann av elden, och att
      busken dock icke blev förtärd.
      >5 Mos. 33,16. Apg. 7,30 f.
  3.  Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
      synen och se varför busken icke brinner upp.»
  4.  När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
      honom ur busken och sade: »Mose!  Mose!»  Han svarade: »Här är
      jag.»
  5.  Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
      platsen där du står är helig mark.»
      >Jos. 5,15.
  6.  Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
      Isaks Gud och Jakobs Gud.»  Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
      fruktade för att se på Gud.
      >Matt. 22,32. Mark. 12,26. Luk. 20,37.
  7.  Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
      Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
      vet vad de måste lida.
  8.  Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
      och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
      ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,
      hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.
      >1 Mos. 15,18 f.
  9.  Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
      jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,
 10.  därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
      skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»
 11.  Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till
      Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»
 12.  Han svarade: »Jag vill vara med dig.  Och detta skall för dig
      vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
      folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»
 13.  Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och
      säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de
      fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»
 14.  Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.»  Och han sade vidare:
      »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är'[1] har sänt mig
      till eder.
      >Vish. 13,1. Upp. 1,4,8.
 15.  Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till
      Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
      och Jakobs Gud, har sänt mig till eder.  Detta skall vara mitt
      namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
      släkte.
 16.  Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
      HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
      uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
      eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
      >1 Mos. 50,24.
 17.  därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
      Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,
      perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som
      flyter av mjölk och honung.'
 18.  Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
      äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
      till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så
      låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
      Gud.'
 19.  Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
      att gå, icke ens när han får känna min starka hand.
 20.  Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
      under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.
 21.  Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
      att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
      händer;
      >1 Mos 15,14. 2 Mos. 11,2. 12,35 f.
 22.  utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
      kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
      så ock kläder.  Dessa skolen I sätta på edra söner och
      döttrar.  Så skolen I taga byte från egyptierna.»

[1]  D. ä. »Han som kallar sig 'Jag är' har sänt mig.»  Det här
     åsyftade hebreiska uttrycket för HERREN, egentligen
     Jahvé, hos oss vanligen uttalat
     Jehová, kan översättas med 'Han
     är'.

[https://runeberg.org/bibeln/02_04.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet

                   Mose får makt att göra under och
                       återvänder till Egypten.

  1.  Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna
      till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för
      dig'?»
  2.  Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»
  3.  Han svarade: »En stav.»  Han sade: »Kasta den på marken.»  När han
      då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
      flydde för honom.
  4.  Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i
      stjärten.»  Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
      förvandlades åter till en stav i hans hand.
  5.  Och HERREN sade: »Så skola de.  tro att HERREN, deras fäders
      Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
      för dig.
  6.  Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i
      barmen.»  Och han stack sin hand i barmen.  När han sedan drog ut
      den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.
  7.  Åter sade han.  »Stick din hand tillbaka i barmen.»  Och han stack
      sin hand tillbaka i barmen.  När han sedan drog ut den igen ur
      barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.
  8.  Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det
      första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
  9.  Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
      ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
      landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
      till blod på torra landet.»

 10.  Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;
      jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
      sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
      målföre och en trög tunga.
      >2 Mos. 6,12, 30.
 11.  HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller
      vem gör henne stum eller döv, seende eller blind?  Är det icke
      jag, HERREN?
      >Hes. 3,26 f.
 12.  Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
      skall tala.»
      >Matt. 10,19.
 13.  Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
      vill.»
 14.  Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke
      din broder Aron, leviten?  Jag vet att han är en man som kan
      tala.  Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
      dig, skall han glädjas i sitt hjärta.
 15.  Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
      skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder
      vad I skolen göra.
      >2 Mos. 7,1 f.
 16.  Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
      för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.
 17.  Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
      göra dina tecken.»

 18.  Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
      till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
      för att se om de ännu leva.»  Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»
 19.  Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,
      ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»
 20.  Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
      och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
      sin hand.
      >2 Mos. 2,21 f. 18,2 f.

 21.  Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till
      Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
      har givit dig makt att göra.  Men jag skall förstocka hans
      hjärta, så att han icke släpper folket.
 22.  Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
      förstfödde son,
      >Vish. 18,13. Syr. 36,14. Matt. 2,15.
 23.  och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla
      gudstjänst åt mig.'  Men du har icke velat släppa honom.  Därför
      skall jag nu dräpa din förstfödde son.
      >2 Mos. 11,4 f. 12,29.

 24.  Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
      honom och ville döda honom.
 25.  Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
      och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en
      blodsbrudgum.»
      >1 Mos. 17,14.
 26.  Så lät han honom vara.  Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum
      till omskärelse.»

 27.  Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.»  Då
      gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
      honom.
 28.  Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
      sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
      göra.
 29.  Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
      barns äldste.
 30.  Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
      gjorde tecknen inför folkets ögon.
 31.  Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
      Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
      ned och tillbådo.

[https://runeberg.org/bibeln/02_05.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet

               Mose och Aron inför Farao.  Israels barns
                           ökade förtryck.

  1.  Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger
      HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
      högtid åt mig i öknen.»
  2.  Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans
      befallning skulle släppa Israel?  Jag vet icke av HERREN och vill
      ej heller släppa Israel.»
  3.  Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss.  Så låt oss nu
      gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
      att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»
      >2 Mos. 3,18.
  4.  Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför
      dragen I folket ifrån dess arbete?  Gån bort till edra
      dagsverken.
  5.  Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i
      landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
      dagsverken!»

  6.  Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
      över folket och sade:
  7.  »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
      tegel.  Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
  8.  Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
      ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
      och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'
  9.  Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
      därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»
 10.  Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
      till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
      halm.
 11.  Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
      i edert arbete skall intet avdrag göras.»
 12.  Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
      för att bruka det såsom halm.
 13.  Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var
      dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»
 14.  Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
      över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
      »Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
      dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»
 15.  Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
      sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?
 16.  Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
      oss: 'Skaffen fram tegel.'  Och se, dina tjänare få nu uppbära
      hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»
 17.  Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I.  Därför sägen I:
      'Låt oss gå och offra åt HERREN.'
 18.  Nej, gån i stället till edert arbete.  Halm skall man icke giva
      eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»

 19.  Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
      för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
      något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
 20.  Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
      stodo där för att möta dem;
 21.  och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
      eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
      och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
 22.  Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har
      du gjort så illa mot detta folk?  Varför har du sänt mig?
 23.  Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
      namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
      räddat ditt folk.

[https://runeberg.org/bibeln/02_06.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet

                Förnyade löften och uppdrag till Mose.
                     Moses och Arons släkttavla.

  1.  Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra
      med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
      ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
      land.»
      >2 Mos. 11,1. 12,33.
  2.  Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.
  3.  För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den
      Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av
      dem.
      >1 Mos. 17,1. 26,24. 35,11.
  4.  Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
      Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.
  5.  Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
      hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.
  6.  Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra
      eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
      träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
      och genom stora straffdomar.
  7.  Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
      skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
      från trälarbetet hos egyptierna.
  8.  Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
      har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
      eder till besittning.  Jag är HERREN.'»
      >Hes. 20,5 f.
  9.  Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
      Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.

 10.  Därefter talade HERREN till Mose och sade:
 11.  »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
      Israels barn ut ur sitt land.»
 12.  Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju
      icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig -- mig som har
      oomskurna läppar?»
      >2 Mos. 4,10.
 13.  Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
      Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
      barn skulle föras ut ur Egyptens land.

 14.  Dessa voro huvudmännen för deras familjer.

      Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
      och Karmi.  Dessa voro Rubens släkter.
      >1 Mos. 46,9 f. 4 Mos. 26,5 f. 1 Krön. 5,1 f.

 15.  Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
      den kananeiska kvinnans son.  Dessa voro Simeons släkter.

 16.  Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
      Gerson, Kehat och Merari.  Och Levi blev ett hundra trettiosju år
      gammal.
      >4 Mos. 3,17 f. 26,57 f. 1 Krön. 6,1 f. 23,6 f.
 17.  Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.
 18.  Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel.  Och Kehat
      blev ett hundra trettiotre år gammal.
 19.  Meraris söner voro Maheli och Musi.  Dessa voro leviternas
      släkter, efter deras ättföljd.
 20.  Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
      födde åt honom Aron och Mose.  Och Amram blev ett hundra
      trettiosju år gammal.
 21.  Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.
 22.  Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.
 23.  Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
      syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
      Itamar.
      >4 Mos. 3,1 f.
 24.  Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf.  Dessa voro
      koraiternas släkter.
 25.  Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
      och hon födde åt honom Pinehas.  Dessa voro huvudmännen för
      leviternas familjer, efter deras släkter.
 26.  Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
      sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
      härskaror.
      >Apg. 7,36.
 27.  Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
      de skulle föra Israels barn ut ur Egypten.  Så förhöll det sig
      med Mose och Aron,
 28.  Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,
 29.  talade han så till Mose: »Jag är HERREN.  Tala till Farao,
      konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»
 30.  Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru
      skulle då Farao vilja höra på mig?»

[https://runeberg.org/bibeln/02_07.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet

                   Undret med Moses stav.  Vattnets
                        förvandling till blod.

  1.  Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom
      en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
      >2 Mos. 4,15 f.
  2.  Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
      Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
      sitt land.
  3.  Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
      och under i Egyptens land.
  4.  Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
      Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
      ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
  5.  Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
      ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»

  6.  Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
      dem.
  7.  Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
      talade med Farao.

  8.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  9.  »När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något
      under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
      inför Farao', så skall den bliva en stor orm.»
 10.  Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
      bjudit.  Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
      den blev en stor orm.
      >Vish. 10,16.
 11.  Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
      dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
      hemliga konster:
      >2 Tim. 3,8.
 12.  de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar.  Men
      Arons stav uppslukade deras stavar.
 13.  Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
      dem, såsom HERREN hade sagt.

 14.  Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,
      han vill icke släppa folket.
 15.  Gå till Farao i morgon bittida -- han går nämligen då ut till
      vattnet -- och ställ dig i hans väg, på stranden av
      Nilfloden.  Och tag i din hand staven som förvandlades till en
      orm.
 16.  Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig
      och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
      gudstjänst åt mig i öknen.'  Men se, du har hitintills icke velat
      höra.
 17.  Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är
      HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
      vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.
 18.  Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
      stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
      ifrån floden.'»
 19.  Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och
      räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
      kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
      bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
      träkärl och i stenkärl.»
 20.  Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit.  Han lyfte upp
      staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
      tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.
      >Ps. 78,44. 105,29.
 21.  Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
      egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
      över hela Egyptens land.
 22.  Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
      konster.  Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
      på dem, såsom HERREN hade sagt.
 23.  Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.
 24.  Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
      vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
      dricka.
 25.  Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
      Nilfloden.

[https://runeberg.org/bibeln/02_08.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet

                Egypten hemsökes med paddor, med mygg
                         och med flugsvärmar.

  1.  Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till
      honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
      gudstjänst åt mig.
  2.  Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
      ditt land med paddor.
  3.  Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
      stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
      din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
      dina bakugnar och baktråg.
  4.  Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
      paddorna stiga upp.»
  5.  Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med
      din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
      paddor stiga upp över Egyptens land.»
  6.  Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
      stego upp och övertäckte Egyptens land.
      >Ps. 78,45. 105,30.
  7.  Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
      läto paddor stiga upp över Egyptens land.

  8.  Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till
      HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
      skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»
  9.  Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en
      tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
      och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
      så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
 10.  Han svarade: »Till i morgon.»  Då sade han: »Må det ske såsom du
      har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
      Gud.
 11.  Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
      tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
      Nilfloden.»
 12.  Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao.  Och Mose ropade till
      HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
      Farao.
 13.  Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
      försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.
 14.  Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
      landet uppfylldes av stank.
 15.  Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
      hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

 16.  Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav
      och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
      Egyptens land.»
 17.  Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
      i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap.  Av
      allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.
 18.  Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
      försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke.  Och myggen kom på
      människor och boskap.
      >Vish.17,7.
 19.  Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.»  Men Faraos
      hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
      HERREN hade sagt.
      >Luk. 11,20.

 20.  Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
      inför Farao -- han går nämligen då ut till vattnet -- och säg
      till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
      hålla guds tjänst åt mig.
 21.  Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
      av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
      så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
      själva marken på vilken de stå.
 22.  Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,
      där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
      det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.
 23.  Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
      mitt folk och ditt.  I morgon skall detta tecken ske.»
 24.  Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i
      hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
      av flugsvärmarna.
      >Ps. 78,45. Vish. 16,9.

 25.  Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och
      offren åt eder Gud här i landet.»
 26.  Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
      åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
      styggelse.  Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
      dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.
      >1 Mos. 46,34.
 27.  Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
      vår Gud, såsom han befaller oss.»
      >2 Mos. 3,18.
 28.  Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
      HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
      bort.  Bedjen för mig.
 29.  Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
      till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
      Farao, ifrån hans tjänare och hans folk.  Allenast må Farao icke
      mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
      offra åt HERREN.
 30.  Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.
 31.  Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
      flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
      att icke en enda fluga blev kvar.
 32.  Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
      folket.

[https://runeberg.org/bibeln/02_09.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet

                Egypten hemsökes med boskapspest, med
                        bölder och med hagel.

  1.  Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till
      honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att
      de kunna hålla gudstjänst åt mig.
  2.  Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,
  3.  se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
      boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
      och får.
  4.  Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
      boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
      Israels barn skall dö.»
  5.  Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra
      så i landet.»
  6.  Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
      dog.  Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
  7.  när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
      ett enda djur av Israels boskap dött.  Men Faraos hjärta var
      tillslutet, och han släppte icke folket

  8.  Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer
      fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
      mot himmelen, inför Faraos ögon,
  9.  så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
      skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
      boskap i hela Egyptens land.»
 10.  Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
      strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
      som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.
 11.  Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
      skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
      egyptier.
 12.  Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
      dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.

 13.  Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
      inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud:
      Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
 14.  Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
      och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
      att ingen är såsom jag på hela jorden.
 15.  Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
      folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;
 16.  men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
      bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
      jorden.
      >Rom. 9,17.
 17.  Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
      släpper dem,
 18.  se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
      hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
      ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.
 19.  Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
      har ute på marken.  Ty alla människor och all boskap som då
      finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
      träffas av haglet och bliva dödade.»
 20.  Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
      sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;
 21.  men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
      sin boskap bliva kvar ute på marken.

 22.  Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så
      skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
      boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»
 23.  Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
      dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
      hagel komma över Egyptens land.
      >Ps. 78,47 f. 105,32 f. Vish. 16,16.
 24.  Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
      haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
      Egyptens land från den tid det blev befolkat.
 25.  Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
      marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
      markens örter och slog sönder alla markens träd.
 26.  Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
      icke.

 27.  Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
      till dem: »Jag har syndat denna gång.  Det är HERREN som är
      rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.
 28.  Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
      nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
      kvar längre.»
 29.  Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag
      uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
      intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
      HERRENS.
      >Ps. 24,1.
 30.  Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
      HERREN Gud.»
 31.  Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
      linet stod i knopp;
 32.  men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.
 33.  Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
      till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
      strömmade icke mer ned på jorden.
 34.  Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
      upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
      han själv såväl som hans tjänare.
 35.  Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
      Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.

[https://runeberg.org/bibeln/02_10.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet

               Egypten hemsökes med gräshoppor och med
                               mörker.

  1.  Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har
      tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
      göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
  2.  och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
      sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
      och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
      jag är HERREN.»
  3.  Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger
      HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och
      icke ödmjuka dig inför mig?  Släpp mitt folk, så att de kunna
      hålla gudstjänst åt mig.
  4.  Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
      låta gräshoppor komma över ditt land.
  5.  Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
      de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
      åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
      växa på marken.
  6.  Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
      tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
      faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
      till på jorden ända till denna dag.»  Och han vände sig om och
      gick ut ifrån Farao.

  7.  Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara
      oss till förfång?  Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
      åt HERREN, sin Gud.  Inser du icke ännu att Egypten bliver
      fördärvat?»
  8.  Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao.  Och han sade
      till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
      Gud.  Men vilka äro nu de som skola gå?»
  9.  Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
      söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
      skola vi hålla.»
 10.  Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som
      jag släpper eder med edra kvinnor och barn!  Där ser man att I
      haven ont i sinnet!
 11.  Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
      ju detta som I begärden.»  Och man drev dem ut ifrån Farao.

 12.  Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land,
      så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
      örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»
 13.  Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
      östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
      när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
      sig.
      >Ps. 78,46. 105,34 f. Joel 1,4. Vish. 16,9.
 14.  Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
      mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
      gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
      hädanefter komma.
 15.  De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
      upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
      hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
      markens örter i hela Egyptens land.

 16.  Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
      har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
 17.  Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
      eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
 18.  Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
 19.  Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
      komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
      havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
      hela område.
 20.  Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
      Israels barn.

 21.  Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
      så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
      taga på det.»
 22.  Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
      kom över hela Egyptens land i tre dagar.
      >Ps. 105,28. Vish. 17,2.
 23.  Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
      plats i tre dagar.  Men alla Israels barn hade ljust där de
      bodde.
      >Vish. 17,20 f. 18,1.
 24.  Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
      gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
      bliva kvar.  Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
 25.  Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
      brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
 26.  Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
      kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
      gudstjänst åt HERREN, vår Gud.  Och förrän vi komma dit, veta vi
      själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
 27.  Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
      släppa dem.
 28.  Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
      vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
      dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
 29.  Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
      inför ditt ansikte.»

[https://runeberg.org/bibeln/02_11.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet

                     Den sista plågan förkunnas.

  1.  Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta
      komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
      härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
      han släpper eder.
      >2 Mos. 6,1.
  2.  Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
      som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
      guld.»
      >2 Mos. 3,21 f. 12,35 f.
  3.  Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon.  Ja, mannen
      Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
      tjänare och hos folket.
      >Syr. 45,1 f.

  4.  Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
      fram genom Egypten.
  5.  Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
      förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
      förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
      ock allt förstfött ibland boskapen.
      >2 Mos. 12,29.
  6.  Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
      sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
      höras.
  7.  Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
      mot människor eller mot boskap.  Så skolen I förnimma att HERREN
      gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
  8.  Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
      för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
      dig.'  Och sedan skall jag draga ut.»  Därefter gick han bort
      ifrån Farao i vredesmod.

  9.  Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på
      det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
      >2 Mos. 7,3.
 10.  Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
      HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
      Israels barn ut ur sitt land.
      >1 Sam. 6,6.

[https://runeberg.org/bibeln/02_12.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet

                 Påskhögtiden instiftas.  Egyptiernas
               förstfödda dödas.  Israeliterna bryta upp
                            från Egypten.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:

  2.  Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
      hos eder vara den första av årets månader.
  3.  Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
      denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
      hushåll får ett lamm.
  4.  Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
      och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
      personernas antal.  För vart lamm skolen I beräkna ett visst
      antal, i mån av vad var och en äter.
  5.  Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
      fåren eller av getterna skolen I taga det.
  6.  Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
      då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det
      vid aftontiden.
      >5 Mos. 16,6.
  7.  Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
      på övre dörrträet i husen där man äter det.
  8.  Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
      eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
      >1 Kor. 5,8.
  9.  I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
      skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
 10.  Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
      något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
      eld.
 11.  Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
      länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i
      händerna.  Och I skolen äta det med hast.  Detta är HERRENS
      Påsk[1].
 12.  Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
      allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
      över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
      >4 Mos. 33,4.
 13.  Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
      i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
      eder.  Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
      jag slår Egyptens land.

 14.  Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
      såsom en HERRENS högtid.  Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
      fira den, släkte efter släkte.
 15.  I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
      skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus.  Ty var och en som
      äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
      skall utrotas ur Israel.
      >2 Mos. 23,15. 34,18. 5 Mos. 16,16.
 16.  På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
      skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst.  På
      dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
      behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
 17.  Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
      denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
      land.  Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
      såsom en evärdlig stiftelse.
 18.  I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
      skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
      aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
      >3 Mos. 23,5 f. 4 Mos. 28,16 f. Jos. 5,10.
 19.  I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
      äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
      han är främling eller inföding i landet.
 20.  Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
      osyrat bröd.

 21.  Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
      dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
      och slakten påskalammet.
      >Hebr. 11,28.
 22.  Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
      skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
      med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin
      hus dörr intill morgonen.
 23.  Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
      blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
      HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren[2] att
      komma i i edra hus och hemsöka eder.
 24.  Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
      barn till evärdlig tid.
 25.  Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
      såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
 26.  När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
      gudstjänst?',
 27.  skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
      gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
      Egypten, men skonade våra hus.'»  Då böjde folket sig ned och
      tillbad.
 28.  Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
      HERREN hade bjudit Mose och Aron.

 29.  Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
      land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
      till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
      allt förstfött ibland boskapen.
      >Ps. 78,51. 105,36. 136,10. Vish. 18,10 f.
 30.  Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
      egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
      hus fanns, där icke någon död låg.
 31.  Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån
      upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
      gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
 32.  Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
      gån åstad, och välsignen därvid mig.»
 33.  Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
      landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
 34.  Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
      syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
      buro dem på sina axlar.
 35.  Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
      egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
      kläder.
      >2 Mos. 3,22. 11,2. Ps. 105,37.
 36.  Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
      att de gåvo dem vad de begärde.  Så togo de byte från
      egyptierna.

 37.  Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot,
      vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och
      barn.
      >1 Mos. 47,11. 4 Mos. 1,46. 2,32. 33,5.
 38.  En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill
      får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
 39.  Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de
      osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
      ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat
      tillreda någon reskost åt sig.

 40.  Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
      trettio år.
      >1 Mos 15,13. Apg. 7,6. Gal. 3,17.
 41.  Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna
      drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
 42.  En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur
      Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för
      alla Israels barn, släkte efter släkte.

 43.  Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om
      påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
 44.  men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha
      omskurit honom.
 45.  En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
 46.  I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av
      köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
      >Mos. 9,12. Joh. 19,36.
 47.  Israels hela menighet skall iakttaga detta.
 48.  Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS
      påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan
      må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding
      i landet.  Men ingen oomskuren må äta därav.
 49.  En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen
      som bor ibland eder.»

 50.  Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade
      bjudit Mose och Aron.
 51.  Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur
      Egyptens land, efter deras härskaror.

[1]  Hebr. pésach, av pasách »gå förbi», »skona»; jfr v. 13.
[2]  Se Fördärvaren i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/02_13.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet

                   Allt förstfött helgat åt Herren.
               Israeliternas tåg till Röda havet.  Moln-
                            och eldstoden.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar
      moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör
      det.
      >2 Mos. 22,29. 34,19. 4 Mos. 3,13. 8,17. Luk. 2,23.

  3.  Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I
      haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand
      har HERREN fört eder ut därifrån.  Fördenskull må intet syrat
      ätas.
  4.  På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.
  5.  Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas,
      amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har
      lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och
      honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:
      >1 Mos. 50,24. 2 Mos. 3,8.
  6.  I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall
      hållas en HERRENS högtid.
      >2 Mos. 34,18.
  7.  Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat
      skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos
      dig, i hela ditt land.
  8.  Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant
      gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag
      drog ut ur Egypten.'
  9.  Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och
      såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må
      vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur
      Egypten.
      >5 Mos. 6,8. 11,18 f.
 10.  Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.
 11.  Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han
      med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,
 12.  då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar
      moderlivet.  Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland
      din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.
      >2 Mos. 34,19 f. 4 Mos. 18,15 f.
 13.  Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett
      får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
      det.  Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du
      lösa.
 14.  Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?',
      skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut
      ur Egypten, ur träldomshuset;
 15.  ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte
      HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl
      ibland människor som ibland boskap.  Därför offrar jag åt HERREN
      allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött
      bland mina söner löser jag.'
 16.  Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett
      märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur
      Egypten.»

 17.  När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg
      som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste;
      ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra
      sig och vända tillbaka till Egypten;
 18.  därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet
      till.  Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.

 19.  Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
      Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben
      härifrån med eder.»
      >1 Mos. 50,25. Jos. 24,32. Hebr. 11,22.

 20.  Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
      begynte.
      >4 Mos. 33,6.
 21.  Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
      leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem;
      så kunde de tåga både dag och natt.
      >4 Mos. 14,14. Neh. 9,12. Ps. 78,14. 105,39. Vish. 10,17. 18,3.
      >1 Kor. 10,1.
 22.  Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej
      heller eldstoden om natten.

[https://runeberg.org/bibeln/02_14.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet

                 Egyptiernas undergång i Röda havet.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig
      framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför
      Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
      >4 Mos. 33,7.
  3.  Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet
      och blivit instängda i öknen.
  4.  Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem;
      och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det
      att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.»  Och de gjorde så.

  5.  Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade
      flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket,
      och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel,
      så att de nu icke mer skola tjäna oss!»
  6.  Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
  7.  han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
      funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
  8.  Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta,
      så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med
      upplyft hand.
      >4 Mos. 33,3.
  9.  Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela
      hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade
      vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
 10.  När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och
      fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem.  Då blevo
      Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.
 11.  Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten,
      eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen?  Huru illa
      gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
      >Ps. 106,7.
 12.  Var det icke det vi sade till dig i Egypten?  Vi sade ju: 'Låt
      oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.'  Ty det vore oss
      bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»
 13.  Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I
      se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
      någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
 14.  HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»
      >5 Mos. 1,30.

 15.  Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig?  Säg till
      Israels barn att de draga vidare.
 16.  Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och
      klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på
      torr mark.
 17.  Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa
      efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans
      här, på hans vagnar och ryttare.
 18.  Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag
      förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»

 19.  Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig
      nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem,
      flyttade sig och tog plats bakom dem.
 20.  Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet
      var där med mörker, men tillika upplyste det natten.  Så kunde
      den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.

 21.  Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan
      havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han
      gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
      >Jos. 4,23.  Ps. 66,6. 77,16 f. 78,13. 106,9. Jes. 63,12 f.
 22.  Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det
      att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om
      dem.
      >1 Kor. 10,1. Hebr. 11,29.
 23.  Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare,
      förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
 24.  Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas
      här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas
      här;
 25.  och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem
      svårt att komma framåt.  Då sade egyptierna: »Låt oss fly för
      Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»

 26.  Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att
      vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras
      vagnar och ryttare.»
 27.  Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände
      havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
      möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
 28.  Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna,
      hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
      enda av dem kom undan.
      >Jos. 24,7. Vish. 18,5.
 29.  Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och
      vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
 30.  Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och
      Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
 31.  Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på
      egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och
      på hans tjänare Mose.

[https://runeberg.org/bibeln/02_15.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet

               Israels lovsång.  Det bittra vattnet vid
                        Mara.  Lägret vid Elim.

  1.  Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära;
      de sade:
        »Jag vill sjunga till HERRENS ära,
            ty högt är han upphöjd.
        Häst och man
            störtade han i havet.
      >Vish. 10,19.
  2.    HERREN är min starkhet och min lovsång,
        Och han blev mig till frälsning.
        Han är min Gud, jag vill ära honom,
        min faders Gud, jag vill upphöja honom.
      >Ps. 118,14 f. Jes. 12,2 f.
  3.    HERREN är en stridsman,
            'HERREN' är hans namn.
      >Hos. 12,6.
  4.    Faraos vagnar och härsmakt
            kastade han i havet,
        hans utvalda kämpar
            dränktes i Röda havet.
  5.    De övertäcktes av vattenmassor,
            sjönko i djupet såsom stenar.

  6.    Din högra hand, HERRE,
            du härlige och starke,
        din högra hand, HERRE,
            krossar fienden.
  7.    Genom din stora höghet
            slår du ned dina motståndare;
        du släpper lös din förgrymmelse,
            den förtär dem såsom strå.

  8.    För en fnysning av din näsa
            uppdämdes vattnen,
        böljorna reste sig och samlades hög,
        vattenmassorna stelnade i havets djup.

  9.    Fienden sade:
            'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
        jag vill utskifta byte,
            släcka min hämnd på dem;
        jag vill draga ut mitt svärd,
            min hand skall förgöra dem.'

 10.    Du andades på dem,
            då övertäckte dem havet;
        de sjönko såsom bly
            i de väldiga vattnen.

 11.    Vilken bland gudar
            liknar dig, HERRE?
        Vem är dig lik,
            du härlige och helige,
        du fruktansvärde och högtlovade,
            du som gör under?
      >1 Krön. 16,25. Ps. 96,4. Jes. 40,18.
 12.    Du räckte ut din högra hand,
            då uppslukades de av jorden.
 13.    Men du ledde med din nåd
            det folk du hade förlossat,
        du förde dem med din makt
            till din heliga boning.
 14.    Folken hörde det
            och måste då darra,
        av ångest grepos
            Filisteens inbyggare.
      >Jos. 2,9 f.
 15.    Då förskräcktes
            Edoms furstar,
        Moabs hövdingar
            grepos av bävan,
        alla Kanaans inbyggare
            försmälte av ångest.
 16.    Ja, över dem faller
            förskräckelse och fruktan;
        för din arms väldighet
            stå de såsom förstenade,
        medan ditt folk
            tågar fram, o HERRE
        medan det tågar fram,
            det folk du har förvärvat.
 17.    Du för dem in och planterar dem
            på din arvedels berg,
        på den plats, o HERRE,
            som du har gjort till din boning,
        i den helgedom, Herre,
            som dina händer hava berett.
      >Ps. 44,3. 78,54. 80,9. 2 Mack. 1,29.

 18.    HERREN är konung
            alltid och evinnerligen!»
      >Ps. 93,1.

 19.  Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
      i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över
      dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom
      havet.
 20.  Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
      och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
 21.  Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är
      han upphöjd.  Häst och man störtade han i havet.»

 22.  Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de
      drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att
      finna vatten.
      >4 Mos. 33,8.
 23.  Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
      ty det var bittert.  Därav fick stället namnet Mara[1].
 24.  Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»
 25.  Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
      slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.

      Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på
      prov.
      >Syr. 38,5.
 26.  Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är
      i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans
      stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar
      som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»
      >2 Mos. 23,25.
 27.  Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och
      sjuttio palmträd.  Och de lägrade sig där vid vattnet.
      >4 Mos. 33,9. Ps. 23,2.

[1]  D. ä. bitterhet.

[https://runeberg.org/bibeln/02_16.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet

                Folket knorrar i öknen Sin.  Mättas med
                          vaktlar och manna.

  1.  Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
      till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
      månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.
      >4 Mos. 33,10 f.
  2.  Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
      öknen;
  3.  Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS
      hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
      nog att äta!  Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
      hela denna hop dö av hunger.»
      >2 Mos. 14,11. 4 Mos. 11,4 f.

  4.  Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen
      regna åt eder.  Och folket skall gå ut och samla för var dag så
      mycket som behöves.  Så skall jag sätta dem på prov, för att se
      om de vilja vandra efter min lag eller icke.
  5.  Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
      skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»
  6.  Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I
      förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
      land,
  7.  och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
      hört huru I knorren mot honom.  Ty vad äro vi, att I knorren mot
      oss?»
  8.  Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN
      i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
      eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom.  Ty vad
      äro vi?  Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»

  9.  Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet
      Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»
 10.  När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
      sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
      molnskyn.
      >2 Mos. 13,21.
 11.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 12.  »Jag har hört huru Israels barn knorra.  Tala till dem och säg:
      Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
      bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
      eder Gud.»
 13.  Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
      morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.
      >4 Mos. 11,31. Ps. 78,24. 105,40. Vish. 16,20. Joh. 6,31.
      >1 Kor. 10,3.
 14.  Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
      på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
      rimfrost.
      >4 Mos. 11,7.
 15.  När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad[1] är
      det?»  Ty de visste icke vad det var.  Men Mose sade till dem:
      »Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.
 16.  Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
      behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
      antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
      sitt tält.»
 17.  Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
      mindre.
 18.  Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
      samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
      litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
      som han behövde till mat.
      >2 Kor. 8,15.
 19.  Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till
      i morgon.
 20.  Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
      till följande morgon.  Då växte maskar däri, och det blev
      illaluktande.  Och Mose blev förtörnad på dem.
 21.  Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
      till mat.  Men när solhettan kom smälte det bort.

 22.  På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
      två gomer för var och en.  Och menighetens hövdingar kommo alla
      och omtalade detta för Mose.
 23.  Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
      sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat.  Baken nu vad I viljen
      baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
      överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»
 24.  Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
      hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
      mask däri.
 25.  Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
      dag skolen I intet finna på marken.
 26.  I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
      då skall intet vara att finna.»
 27.  Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
      samla, men de funno intet.
 28.  Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga
      och icke hålla mina bud och lagar?
 29.  Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
      sjätte dagen bröd för två dagar.  Så stannen då hemma, var och
      en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»
      >1 Mos. 2,3. 2 Mos. 20,8 f.
 30.  Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.

 31.  Och Israels barn kallade det manna[2].  Och det
      liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla
      med honung.
 32.  Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
      förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
      jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
      land.
      >Hebr. 9,4.
 33.  Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer
      manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
      efterkommande.»
 34.  Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
      det framför vittnesbördet[3] till att förvaras.
 35.  Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
      bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
      Kanaans land.  --
      >Jos. 5,12. Neh. 9,15
 36.  En gomer är tiondedelen av en efa.

[1]  Hebr. man; jfr v. 31.
[2]  Hebr. man; jfr v. 15.
[3]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/02_17.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet

                Folket knorrar vid Massa.  Strider med
                               Amalek.

  1.  Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
      tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
      befallning.  Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet
      vatten att dricka.
      >4 Mos. 33,12 f.
  2.  Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten
      att dricka.»  Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig?  Varför
      fresten I HERREN?»
      >4 Mos. 20,3 f. Vish. 11,4.
  3.  Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
      ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur
      Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
      törst?»
  4.  Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med
      detta folk?  Det fattas icke mycket i att de stena mig.»
  5.  HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några
      av de äldste i Israel.  Och tag i din hand staven med vilken du
      slog Nilfloden, och begiv dig åstad.
      >2 Mos. 7,20. 14,16.
  6.  Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
      slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
      folket får dricka.»  Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
      >4 Mos. 20,11.  PS. 78,15 f. 105,41. Jes. 48,21. 1 Kor. 10,4.
  7.  Och han gav stället namnet Massa[1] och
      Meriba[2], därför att Israels barn hade tvistat
      och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»
      >5 Mos. 6,16. Ps. 81,8. 95,8 f.

  8.  Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
      >5 Mos. 25,17 f. 1 Sam. 15,2.
  9.  Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så
      åstad till strid mot Amalek.  I morgon skall jag ställa mig
      överst på höjden, med Guds stav i min hand.»
 10.  Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
      strid med Amalek.  Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
      höjden.
 11.  Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
      lät sin hand sjunka, rådde Amalek.
 12.  Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
      honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
      händer, en på vardera sidan.  Så höllos hans händer stadiga, till
      dess solen gick ned.
 13.  Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.

 14.  Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i
      en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
      utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
      himmelen.»
      >1 Mos. 24,20.
 15.  Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
 16.  Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
      betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
      släkte.»

[1]  D. ä. frestelse.
[2]  D. ä. tvist.

[https://runeberg.org/bibeln/02_18.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet

                Jetro besöker Mose.  Domare insättas i
                               Israel.

  1.  Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
      Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
      hade fört Israel ut ur Egypten.
  2.  Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
      som denne förut hade sänt hem,
  3.  så ock hennes två söner -- av dessa hade den ene fått namnet
      Gersom[1], »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som
      icke är mitt»,
      >1 Krön. 23,15.
  4.  och den andre namnet Elieser[2], »ty», sade han, »min faders Gud
      blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd».  --
  5.  Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
      hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
      vid Guds berg,
      >2 Mos. 3,1.
  6.  lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till
      dig med din hustru och hennes båda söner.»
  7.  Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
      och kysste honom.  Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
      tältet.
  8.  Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
      med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
      vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
      hade räddat dem.
  9.  Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
      mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.
 10.  Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
      egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
      folket undan egyptiernas hand!
 11.  Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
      bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»
      >2 Mos. 1,13 f. 5,6 f. 14,18, 27 f. 15,11. Neh. 9,10. Ps. 86,8.
 12.  Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
      slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
      och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.

 13.  Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket
      stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.
 14.  Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med
      folket, sade han: »Vad är det allt du har att bestyra med
      folket?  Varför sitter du här till doms ensam under det att allt
      folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?»
 15.  Mose svarade sin svärfader: »Folket kommer till mig för att
      fråga Gud.
 16.  De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då
      mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.»
 17.  Då sade Moses svärfader till honom: »Du går icke till väga på
      det rätta sättet.
 18.  Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade;
      ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam
      bestyra detta.
      >5 Mos. 1,9.
 19.  Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud
      skall vara med dig.  Du må vara folkets målsman inför Gud och
      framlägga deras ärenden inför Gud.
 20.  Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den
      väg de skola vandra och vad de skola göra.
 21.  Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud,
      pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till
      föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra,
      andra över femtio och andra över tio.
      >4 Mos. 11,16 f. 5 Mos. 1,13.
 22.  Dessa må alltid döma folket.  Kommer något viktigare ärende före,
      må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de
      själva avdöma.  Så skall du göra din börda lättare, därigenom att
      de bära den med dig.
 23.  Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla
      ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.»

 24.  Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad
      denne hade sagt.
 25.  Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till
      huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra
      över hundra, andra över femtio och andra över tio.
 26.  Dessa skulle alltid döma folket.  Alla svårare ärenden skulle de
      hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva
      avdöma.
 27.  Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig
      till sitt land igen.

[1]  Se 2:22.
[2]  Av hebr. el »Gud» och éser »hjälp».

[https://runeberg.org/bibeln/02_19.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet

               Ankomsten till Sinai.  Herrens löfte att
                 taga Israel till sitt egendomsfolk.

  1.  På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns
      uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.
  2.  Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och
      lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.
      >4 Mos. 33,15.
  3.  Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån
      berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du
      förkunna för Israels barn:
      >Apg. 7,38.
  4.  'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
      jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.
      >5 Mos. 29,2 f. 32,11 f.
  5.  Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara
      min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;
      >5 Mos. 5,2 f. Ps. 24,1. 50,12. 1 Kor. 10,26. Tit. 2,14.
  6.  Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.'
      Detta är vad du skall tala till Israels barn.
      >2 Mos. 22,31. 5 Mos. 7,6. 1 Petr. 2,9.  Upp. 1,6. 5,10.

  7.  När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och
      förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.
  8.  Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har
      talat vilja vi göra.»  Och Mose gick tillbaka till HERREN med
      folkets svar.
      >2 Mos. 24,3. 5 Mos. 5,27.
  9.  Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en
      tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig,
      och så tro på dig evärdligen.»  Och Mose framförde folkets svar
      till HERREN.
 10.  Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag
      och i morgon, och I åt dem två sina kläder.
 11.  Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon
      skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.
 12.  Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga:
      'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma
      vid dess fot.  Var och en som kommer vid berget skall straffas
      med döden;
 13.  men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller
      skjutas ihjäl.  Evad det är djur eller människa, skall en sådan
      mista livet.'  När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de
      stiga upp på berget.»
      >2 Mos. 24,1. Hebr. 12,20.
 14.  Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket,
      och de tvådde sina kläder.
 15.  Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon;
      ingen komme vid en kvinna.»

 16.  På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra
      och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket
      starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.
      >5 Mos. 33,2.
 17.  Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de
      ställde sig nedanför berget.
 18.  Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned
      därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en
      smältugn, och hela berget bävade storligen.
      >5 Mos. 4,11 f. Hebr. 12,18 f.
 19.  Och basunljudet blev allt starkare och starkare.  Mose talade,
      och Gud svarade honom med hög röst.
 20.  Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och
      HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.
 21.  Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de
      icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem
      falla.
      >2 Mos. 33,20.
 22.  Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att
      HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.»
 23.  Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai
      berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka
      ut en gräns omkring berget och helga det.»
 24.  Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp
      och hav Aron med dig.  Men prästerna och folket må icke tränga
      sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må
      låta dem drabbas av fördärv.»
 25.  Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.

[https://runeberg.org/bibeln/02_20.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet

                  De tio budorden.  Folkets förfäran.
                          Lagen om altaret.

  1.  Och Gud talade alla dessa ord och sade:
  2.  Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
      träldomshuset.
      >5 Mos. 5,6 f. Ps. 81,10 f.
  3.  Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
  4.  Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig
      av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på
      jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.
      >3 Mos. 26,1. 5 Mos. 4,15 f. 27,15 f.
  5.  Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
      HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
      missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
      när man hatar mig,
      >Mos. 34,7,14. 3 Mos. 26,39 f. 4 Mos. 14,18. 5 Mos. 24,16.
      >Jer. 31,29 f. Hes. 18,19 f.
  6.  men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
      bud.
      >5 Mos. 5,9 f. 7,9 f.  Ps. 1O3,17 f. 105,8. Jer. 32,18.
  7.  Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
      icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
      >3 Mos. 19,12. 24,16. Matt. 5,33 f.
  8.  Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.
      >2 Mos. 23,12. 31,13 f. 34,21. 35,2 f. Jer. 17,21 f. Hes. 20,12.
  9.  Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
 10.  men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
      ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej
      heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej
      heller främlingen som är hos dig inom dina portar.
 11.  Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
      allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har
      HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.
      >1 Mos. 2,2 f.
 12.  Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det
      land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
      >Syr. 3,1 f. Matt. 15,4. Mark. 7,10 f. Ef. 6,2 f.
 13.  Du skall icke dräpa.
      >Matt. 5,21 f.
 14.  Du skall icke begå äktenskapsbrott.
      >3 Mos. 20,10 f. Matt. 5,27 f. 19,9. Hebr. 13,4.
 15.  Du skall icke stjäla.
      >Ef. 4,28.
 16.  Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
      >Ords. 19,5.
 17.  Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.  Du skall icke
      hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans
      tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller
      hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
      >Rom. 7,7. 13,9.

 18.  Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
      och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
      och höllo sig på avstånd.
      >Hebr. 12,18 f.
 19.  Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men
      låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»
      >5 Mos. 5,25 f. 18,16.
 20.  Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för
      att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
      för ögonen, så att I icke synden.»
 21.  Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
      närmare till töcknet i vilket Gud var.

 22.  Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
      haven själva förnummit att jag har talat till eder från
      himmelen.
 23.  I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
      guld skolen I icke göra åt eder.
 24.  Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
      brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
      fäkreatur.  Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
      mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.
 25.  Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
      bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
      mejsel, så oskärar du den.
      >5 Mos. 27,5 f. Jos. 8,31.
 26.  Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
      att icke din blygd må blottas därinvid.
      >2 Mos. 28,42 f.

[https://runeberg.org/bibeln/02_21.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet

               Lagar om trälar och om skador till liv,
                           lem och egendom.

  1.  Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:
  2.  Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på
      det sjunde skall han givas fri, utan lösen.
      >3 Mos. 25,40. 5 Mos. 15,12. Jer. 34,14.
  3.  Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han
      gift, så skall hans hustru givas fri med honom.
  4.  Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom
      söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra
      hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
  5.  Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina
      barn så kära, att jag icke vill givas fri»,
  6.  då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid
      dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans
      öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.
      >5 Mos. 16,17.

  7.  Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke
      givas fri såsom trälarna givas fria.
  8.  Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått
      förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri.  Till
      främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så
      har handlat trolöst mot henne.
  9.  Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne
      han henne döttrars rätt.
 10.  Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i
      den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.
 11.  Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så
      skall hon givas fri, utan lösen och betalning.

 12.  Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med
      döden.
      >1 Mos. 9,6. 3 Mos. 24,17. 4 Mos. 36,16 f. Matt. 26,52.
 13.  Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät
      denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig
      en ort dit han kan fly.
      >4 Mos. 36,6,22 f. 5 Mos. 4,41 f. 19,1 f. Jos. 20,2 f.
 14.  Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list,
      så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
      måste dö.
      >1 Kon. 2,28 f.
 15.  Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med
      döden.
 16.  Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne,
      eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.
      >5 Mos. 24,7.
 17.  Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han
      skall straffas med döden.
      >3 Mos. 20,9. 5 Mos. 21,18 f. 27,16. Ords. 20,20.  30,17.
      >Matt. 15,4. Mark. 7,10.

 18.  Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en
      sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men
      bliver sängliggande,
 19.  dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin
      stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff;
      allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och
      besörje sjukvård åt honom.
 20.  Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att
      den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.
 21.  Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke
      straffas, ty det var hans egna penningar.
 22.  Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en
      havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest
      ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom
      och betale efter skiljedomares prövning.
 23.  Men om olycka sker, skall liv givas för liv,
      >3 Mos. 24,20 f. 5 Mos 19,21. Matt. 5,38 f.
 24.  öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
 25.  brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
 26.  Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar
      det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.
 27.  Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin
      trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för
      tanden.

 28.  Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall
      oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri
      ifrån straff.
 29.  Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har
      blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen
      så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans
      ägare skall ock dödas.
      >1 Mos. 9,5.
 30.  Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen
      för sitt liv så mycket som ålägges honom.
 31.  Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen,
      så skall med denne förfaras efter samma lag.
 32.  Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren
      giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen
      skall stenas.

 33.  Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och
      icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller
      däri,
 34.  så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets
      ägare, men den döda kroppen skall vara hans.
 35.  Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola
      de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och
      därjämte dela den döda kroppen.
 36.  Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men
      tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe
      med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.

[https://runeberg.org/bibeln/02_22.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet

                  Lagar om tjuvnad, anförtrott gods,
                    värnlösa, förstlingsgåvor m. m.

  1.  Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer
      djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och
      fyra får för fåret.
      >2 Sam. 12,6
  2.  Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så
      vilar ingen blodskuld på dråparen.
  3.  Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det
      blodskuld.  Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så
      skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.
  4.  Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får,
      påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.

  5.  Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin
      boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han
      ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa
      från sin vingård.
  6.  Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid
      sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på
      åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.
  7.  Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och
      detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han
      ertappas, giva dubbel ersättning.
  8.  Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för
      Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på
      sin nästas tillhörighet.
  9.  Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp -- det må gälla
      oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har
      förlorats -- och någon påstår att en orättrådighet verkligen har
      ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud.  Den som
      Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.
 10.  Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller
      ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör
      eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,
 11.  Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att
      det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres
      tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver
      icke giva någon ersättning.
 12.  Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han
      ersätta ägaren därför.
 13.  Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna
      djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.
      >1 Mos. 31,39.

 14.  Om någon lånar ett djur av en annan, och detta bliver skadat
      eller dör, och dess ägare därvid icke är tillstädes, så skall
      han giva full ersättning.
 15.  Är dess ägare tillstädes, då behöver han icke giva
      ersättning.  Var djuret lejt, då är legan ersättning.

 16.  Om någon förför en jungfru som icke är trolovad och lägrar
      henne, så skall han giva brudgåva för henne och taga henne till
      hustru.
      >5 Mos. 22,28 f.
 17.  Vägrar hennes fader att giva henne åt honom, då skall han gälda
      en så stor penningsumma som man plägar giva i brudgåva för en
      jungfru.

 18.  En trollkvinna skall du icke låta leva.
      >3 Mos. 20,27.

 19.  Var och en som beblandar sig med något djur skall straffas med
      döden.
      >3 Mos. 18,23. 20,15. 5 Mos. 27,21.

 20.  Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall
      givas till spillo.

 21.  En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju
      själva varit främlingar i Egyptens land.
      >2 Mos. 23,9.  3 Mos. 19,33. 5 Mos. 24,17 f.
 22.  Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.
      >Sak. 7,10.
 23.  Behandlar du dem illa, så skall jag förvisso höra deras rop, när
      de ropa till mig;
      >5 Mos. 10,18
 24.  och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med
      svärd; så att edra egna hustrur bliva änkor och edra barn
      faderlösa.

 25.  Lånar du penningar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så
      skall du icke handla mot honom såsom en ockrare; I skolen icke
      pålägga honom någon ränta.
      >3 Mos. 25,36 f. 5 Mos. 23,19 f. Ps. 15,5.
 26.  Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du giva
      den tillbaka åt honom, innan solen går ned;
 27.  den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin
      kropp.  Vad skall han eljest hava på sig, när han ligger och
      sover?  Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är
      barmhärtig.

 28.  Gud skall du icke häda, och över en hövding i ditt folk skall du
      icke uttala förbannelser.
      >Apg. 23,5.

 29.  Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press
      skall du utan dröjsmål frambära din gåva.  Den förstfödde bland
      dina söner skall du giva åt mig.
      >2 Mos. 13,2. 34,19.
 30.  På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din
      småboskap.  I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på
      åttonde dagen skall du giva dem åt mig.
      >3 Mos. 22,27.

 31.  Och I skolen vara mig ett heligt: folk; kött av ett djur som har
      blivit ihjälrivet på marken skolen I icke äta, åt hundarna
      skolen I kasta det.
      >2 Mos. 19,6. 3 Mos. 22,8. Hes. 44,31.

[https://runeberg.org/bibeln/02_23.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet

               Lagar om rättrådighet och barmhärtighet
                 och om de stora högtiderna.  Löfte om
                            Kanaans land.

  1.  Du skall icke utsprida falskt rykte; åt den som har en orätt sak
      skall du icke giva ditt bistånd genom att bliva ett orättfärdigt
      vittne.
      >2 Mos. 20,16. 3 Mos. 19,16.
  2.  Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i
      någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.
  3.  Du skall icke vara partisk för den ringe i någon hans sak.
      >3 Mos. 19,15. 5 Mos. 1,17.

  4.  Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit
      vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom.
      >5 Mos. 22,1 f.
  5.  Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall
      du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av
      bördan.
      >5 Mos. 22,4.

  6.  Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du
      har hos dig.
  7.  Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa
      den som är oskyldig och har rätt, ty jag skall icke giva rätt åt
      någon som är skyldig.
  8.  Du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de seende och
      förvrida de rättfärdigas sak.
      >5 Mos. 16,19. 27,20. Syr. 20,29.
  9.  En främling skall du icke förtrycka; I veten ju huru främlingen
      känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens
      land.
      >2 Mos. 22,21. 3 Mos. 19,33. 5 Mos. 10,19.

 10.  I sex år skall du beså din jord och inbärga dess gröda;
      >3 Mos. 25,3 f.
 11.  men under det sjunde året skall du låta den vila och ligga
      orörd, för att de fattiga bland ditt folk må äta därav; vad de
      lämna kvar, det må ätas av markens djur.  Så skall du ock göra
      med din vingård och med din olivplantering.
 12.  Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall
      du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må hava ro, och
      din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vila.
      >2 Mos. 20,8 f.

 13.  I alla de stycken om vilka jag har talat till eder skolen I taga
      eder till vara.  Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de
      skola icke höras i din mun.
      >2 Mos. 20,3. Jos. 23,7.

 14.  Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.
      >2 Mos. 34,23. 3 Mos. 23,4 f. 5 Mos. 16,16.
 15.  Det osyrade brödets högtid skall du hålla: i sju dagar skall du
      äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
      i månaden Abib, eftersom du då drog ut ur Egypten; men med tomma
      händer skall ingen träda fram inför mitt ansikte.
      >2 Mos. 12,14 f. 34,18.
 16.  Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av
      ditt arbete, av det du har sått på marken.  Bärgningshögtiden
      skall du ock hålla, vid årets utgång, när du inbärgar frukten av
      ditt arbete från marken.
 17.  Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
      HERRENS, din Herres, ansikte.

 18.  Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
      syrat.  Och det feta av mitt högtidsoffer skall icke lämnas kvar
      över natten till morgonen.
      >2 Mos. 12,10,15. 34,25.

 19.  Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
      HERRENS, din Guds, hus.

      Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
      >2 Mos. 34,26. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.
 20.  Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig
      på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.
      >2 Mos. 32,34. 33,2. 5 Mos. 31,3 f. Jes. 63,9.
 21.  Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke
      gensträvig mot honom, han skall icke hava fördrag med edra
      överträdelser, ty mitt namn är i honom.
      >Jos. 24,19.
 22.  Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag
      bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.
 23.  Ty min ängel skall gå framför dig och skall föra dig till
      amoréernas, hetiternas, perisséernas, kananéernas, hivéernas och
      jebuséernas land, och jag skall utrota dem.
 24.  Du må icke tillbedja deras gudar eller tjäna dem eller göra
      såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta
      sönder deras stoder.
      >2 Mos. 20,5. 34,18. 5 Mos. 7,5.
 25.  Men HERREN, eder Gud, skolen I tjäna, så skall han för dig
      välsigna både mat och dryck; sjukdom skall jag då ock avvända
      från dig.
      >2 Mos. 15,26;. 5 Mos. 7,15.
 26.  I ditt land skall då icke finnas någon kvinna som föder i otid
      eller är ofruktsam.  Dina dagars mått skall jag göra fullt.
      >5 Mos. 7,14.
 27.  Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla
      förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall
      driva alla dina fiender på flykten för dig.
      >5 Mos. 11,25.
 28.  Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga
      hivéerna, kananéerna och hetiterna undan för dig.
      >5 Mos. 7,20. Jos. 24,12. Vish. 12,8.
 29.  Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på
      det att icke landet så må bliva en ödemark och vilddjuren föröka
      sig till din skada;
 30.  utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har
      förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel.
 31.  Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till
      filistéernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva
      landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att
      de fly för dig.
      >1 Mos. 15,18. 5 Mos. 11,24. 1 Kon. 4,21. Ps. 80,12.
 32.  Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar.
      >2 Mos. 34,12. 5 Mos. 7,2 f. Jos. 23,12 f. Dom. 2,2 f.
 33.  De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må
      förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna
      deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.

[https://runeberg.org/bibeln/02_24.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet

               Förbundet upprättas.  Mose stiger upp på
                                Sinai.

  1.  Och han sade till Mose: »Stig upp till HERREN, du själv jämte
      Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I
      skolen tillbedja på avstånd.
  2.  Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda
      fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom.»
  3.  Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord
      och alla hans rätter.  Då svarade allt folket med en mun och
      sade: »Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.»
      >2 Mos. 19,8. 5 Mos. 5,27.
  4.  Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord.  Och följande morgon
      stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget.  Och
      han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.
  5.  Och han sände israeliternas unga män åstad till att offra
      brännoffer, så ock slaktoffer av tjurar till tackoffer åt
      HERREN.
  6.  Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålarna, och den
      andra hälften av blodet stänkte han på altaret.
  7.  Och han tog förbundsboken och, föreläste den för folket.  Och de
      sade: »Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.
  8.  Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: »Se,
      detta är förbundets blod, det förbunds som HERREN har slutit med
      eder, i enlighet med alla dessa ord.»
      >Matt. 26,28 . 1 Kor. 11,25. Hebr. 9,16 f. 1 Petr. 1,2.

  9.  Och Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i
      Israel stego ditupp.
 10.  Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom
      ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet.
      >Hes. 1,26.
 11.  Men han lät icke sin hand drabba Israels barns ypperste, utan
      sedan de hade skådat Gud, åto de och drucko.

 12.  Och HERREN sade till Mose: »Stig upp till mig på berget och bliv
      kvar där, så skall jag giva dig stentavlorna och lagen och
      budorden som jag har skrivit, till undervisning för dessa.»
 13.  Då begav sig Mose åstad med sin tjänare Josua; och Mose steg upp
      på Guds berg.
 14.  Men till de äldste sade han: »Vänten här på oss, till dess att
      vi komma tillbaka till eder.  Se, Aron och Hur äro hos eder; den
      som har något att andraga, han må vända sig till dem.»
 15.  Så steg Mose upp på berget, och molnskyn övertäckte berget.
 16.  Och HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn
      övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på
      Mose ur skyn.
 17.  Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom
      en förtärande eld, på toppen av berget.
      >5 Mos. 4,24. Hebr. 12,29.
 18.  Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget.  Sedan blev
      Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
      >2 Mos. 34,28. 5 Mos. 9,9,18.

[https://runeberg.org/bibeln/02_25.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet

                Påbud om sammanskott till tabernaklet
                och om förfärdigande av förbundsarken,
                   skådebrödsbordet och ljusstaken.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och
      en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna
      gärd åt mig.
      >2 Mos. 35,5 f.
  3.  Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld,
      silver och koppar
  4.  mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
  5.  rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
  6.  olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
      välluktande rökelsen,
  7.  äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
      efoden och för bröstskölden.

  8.  Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt
      ibland dem.
      >Hebr. 9,2 f.
  9.  Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter
      de mönsterbilder som jag visar dig.

 10.  De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en
      och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
      >2 Mos. 37,1 f.
 11.  Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall
      du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt
      omkring.
 12.  Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem
      över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på
      andra sidan.
 13.  Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med
      guld.
 14.  Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av
      arken, så att man med dem kan bära arken.
 15.  Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke
      dragas ut ur dem.
 16.  Och i arken skall du lägga vittnesbördet[1], som jag skall giva
      dig.
      >2 Mos. 40,20. 1 Kon. 8,9.
 17.  Och du skall göra en nådastol[2] av rent guld, två och en halv
      aln lång och en och en halv aln bred.
 18.  Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du
      göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.
 19.  Du skall göra en kerub till att sätta vid ena ändan, och en
      kerub till att sätta vid andra ändan.  I ett stycke med
      nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar.
 20.  Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så
      att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de
      hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola
      keruberna vända sina ansikten.
      >Hebr. 9,5.
 21.  Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du
      lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.
 22.  Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från
      platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark,
      skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva
      Israels barn.
      >2 Mos. 29,42. 4 Mos. 7,89.

 23.  Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln
      brett och en och en halv aln högt.
      >2 Mos. 37,10 f.
 24.  Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en
      rand av guld därpå runt omkring
 25.  Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd,
      och runt omkring listen skall du göra en rand av guld.
 26.  Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta
      ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
 27.  Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in
      i dem, så att man kan bära bordet.
 28.  Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
      guld, och med dem skall bordet bäras.
 29.  Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med
      vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra
      dem.
 30.  Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför
      mitt ansikte.
      >3 Mos. 24,5 f. 1 Sam. 21,6.

 31.  Du skall ock göra en ljusstake av rent guld.  I drivet arbete
      skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör;
      kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med
      den.
      >2 Mos. 37,17 f.
 32.  Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från
      ena sidan och tre armar från andra sidan.
 33.  På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor,
      vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
      armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
      bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex
      arma som utgå från ljusstaken.
 34.  Men på själva ljusstaken skola vara fyra kalkar, liknande
      mandelblommor, med sina kulor och blommor.
 35.  En kula skall sättas under del första armparet som utgår från
      ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
      armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en
      kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett
      stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från
      ljusstaken.
 36.  Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den,
      alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
 37.  Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man
      sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför.
      >4 Mos. 8,2.
 38.  Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld.
 39.  Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa
      tillbehör.

 40.  Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava
      blivit dig visade på berget.
      >Apg. 7,44. Hebr. 8,5.

[1]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/02_26.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet

                Tabernaklet, dess täckelse, överdrag,
                 brädställning, förlåt och förhänge.

  1.  Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn
      och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra
      dem, med keruber på, i konstvävnad.
      >2 Mos. 36,8 f.
  2.  Var våd skall vara tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred;
      alla våderna skola hava samma mått.
  3.  Fem av våderna skola fogas tillhopa med varandra; likaså skola
      de fem övriga våderna fogas tillhopa med varandra.
  4.  Och du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena
      våden, ytterst på det hopfogade stycket; så skall du ock göra i
      kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade
      stycket.
  5.  Femtio öglor skall du sätta på den ena våden, och femtio öglor
      skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade
      stycket, så att öglorna svara emot varandra.
  6.  Och du skall göra femtio häktor av guld och foga tillhopa
      våderna med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgör
      ett helt.

  7.  Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över
      tabernaklet; elva sådana våder skall du göra.
      >2 Mos. 36,14 f.
  8.  Var vad skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred; de
      elva våderna skola hava samma mått.
  9.  Fem av våderna skall du foga tillhopa till ett särskilt stycke,
      och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke,
      och den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av
      tältet.
 10.  Och du skall satta femtio öglor i kanten på den ena våden, den
      som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor
      i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
 11.  Och du skall göra femtio häktor av koppar och haka in häktorna i
      öglorna och foga täckelset tillhopa, så att det utgör ett helt.
 12.  Men vad överskottet av täckelsets våder angår, det som räcker
      över, så skall den halva våd som räcker över hänga ned på
      baksidan av tabernaklet.
 13.  Och den aln på vardera sidan, som på längden av täckelsets våder
      räcker över, skall hänga ned på båda sidorna av tabernaklet för
      att övertäcka det.
 14.  Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
      täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
      ovanpå detta.

 15.  Bräderna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de
      skola ställas upprätt.
      >2 Mos. 36,20 f.
 16.  Tio alnar långt och en och en halv aln brett skall vart bräde
      vara.
 17.  Vart bräde skall hava två tappar, förbundna sinsemellan med en
      list; så skall du göra på alla bräderna till tabernaklet.
 18.  Och av tabernaklets bräder skall du sätta tjugu på södra sidan,
      söderut.
 19.  Och du skall göra fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
      tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
      tappar.
 20.  Likaledes skall du på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
      sätta tjugu bräder,
 21.  med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
      bräde.
 22.  Men på baksidan av tabernaklet, västerut, skall du sätta sex
      bräder.
 23.  Och två bräder skall du sätta på tabernaklets hörn, på baksidan;
 24.  och vartdera av dessa skall vara sammanfogat av två nedtill, och
      likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen.  Så
      skall det vara med dem båda.  Dessa skola sättas i de båda
      hörnen.
 25.  Således bliver det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
      silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
      bräde.
 26.  Och du skall göra tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder
      som äro på tabernaklets ena sida
 27.  och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets andra
      sida, och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets
      baksida, västerut.
 28.  Och den mellersta tvärstången, den som sitter mitt på bräderna,
      skall gå tvärs över, från den ena ändan till den andra.
 29.  Och bräderna skall du överdraga med guld, och ringarna på dem, i
      vilka tvärstängerna skola skjutas in, skall du göra av guld, och
      tvärstängerna skall du överdraga med guld.
 30.  Och du skall sätta upp tabernaklet, sådant det skall vara, såsom
      det har blivit dig visat på berget.
      >2 Mos. 25,9, 40.

 31.  Du skall ock göra en förlåt av mörkblått, purpurrött, rosenrött
      och tvinnat vitt garn; den skall göras i konstvävnad, med keruber
      på.
      >2 Mos. 36,35 f.
 32.  Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som
      skola vara överdragna med guld och hava bakar av guld och stå på
      fyra fotstycken av silver.
 33.  Och du skall hänga upp förlåten under häktorna, och föra dit
      vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten; och så
      skall förlåten för eder vara en skiljevägg mellan det heliga och
      det allraheligaste.
 34.  Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det
      allraheligaste.
 35.  Men bordet skall du ställa utanför förlåten, och ljusstaken mitt
      emot bordet, på tabernaklets södra sida; bordet skall du alltså
      ställa på norra sidan.
 36.  Och du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i
      brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat
      vitt garn.
 37.  Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och
      överdraga dem med guld, och hakarna på dem skola vara av guld,
      och du skall till dem gjuta fem fotstycken av koppar.

[https://runeberg.org/bibeln/02_27.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet

               Brännoffersaltaret, förgården och oljan
                           till ljusstaken.

  1.  Du skall ock göra ett altare av akacieträ, fem alnar långt och
      fem alnar brett -- så att altaret bildar en liksidig fyrkant --
      och tre alnar högt.
      >2 Mos. 38,1 f.
  2.  Och du skall göra hörn därtill, Som skola sitta i dess fyra
      hörn; i ett stycke därmed skola hörnen vara.  Och du skall
      överdraga det med koppar.
  3.  Och kärl till att föra bort askan skall du göra därtill, så ock
      skovlar, skålar, gafflar och fyrfat.  Alla dess tillbehör skall
      du göra av koppar.
  4.  Och du skall göra ett galler därtill, ett nätverk av koppar, och
      på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i dess fyra hörn.
  5.  Och du skall sätta det under avsatsen på altaret, nedtill, så
      att nätet räcker upp till mitten av altaret.
  6.  Och du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ,
      och överdraga dem med koppar.
  7.  Och stängerna skola skjutas in i ringarna, så att stängerna
      sitta på altarets båda sidor, när man bär det.
  8.  Ihåligt skall du göra det, av plankor.  Såsom det har blivit dig
      visat på berget, så skall det göras.

  9.  Du skall ock göra en förgård till tabernaklet.  För den södra
      sidan, söderut, skola omhängen till förgården göras av tvinnat
      vitt garn, hundra alnar långa -- detta för den ena sidan;
      >2 Mos. 38,9 f.
 10.  Och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken
      tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar skola vara av
      silver.
 11.  Likaledes skola för norra långsidan omhängen göras, hundra alnar
      långa; och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas
      fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar
      skola vara av silver.
 12.  Och förgårdens västra kortsida skall hava omhängen som äro
      femtio alnar långa; stolparna till dem skola vara tio och dessas
      fotstycken tio.
 13.  Och förgårdens bredd på fram sidan, österut, skall vara femtio
      alnar
 14.  Och omhängena skola vara femton alnar långa på ena sidan därav,
      med tre stolpar på tre fotstycken;
 15.  likaledes skola omhängena på andra sidan vara femton alnar långa
      med tre stolpar på tre fotstycken.
 16.  Och till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugu alnar
      långt i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
      tvinnat vitt garn, med fyra stolpar på fyra fotstycken.
 17.  Alla stolparna runt omkring för gården skola vara försedda med
      kransar av silver och hava hakar av silver; men deras fotstycken
      skola vara av koppar.
 18.  Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred
      utefter hela längden; omhägnaden skall vara fem alnar hög, av
      tvinnat vitt garn; och fotstyckena skola vara av koppar.
 19.  Alla tabernaklets tillbehör för allt arbete därvid, så ock alla
      dess pluggar och alla förgårdens pluggar skola vara av koppar.

 20.  Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av
      stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna
      sättas upp.
      >3 Mos. 24,2 f.
 21.  I uppenbarelsetältet, utanför den förlåt som hänger framför
      vittnesbördet, skola Aron och hans söner sköta den, från aftonen
      till morgonen, inför HERRENS ansikte.  Detta skall vara en
      evärdlig stadga från släkte till släkte, en gärd av Israels
      barn.

[https://runeberg.org/bibeln/02_28.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet

               Arons och hans söners prästerliga dräkt.

  1.  Och du skall låta din broder Aron och hans söner med honom, träd
      fram till dig ur Israels barns krets för att de må bliva plåster
      åt mig Aron själv och hans söner: Nadab och Abihu, Eleasar och
      Itamar.
  2.  Och du skall göra åt din broder Aron heliga kläder, till ära och
      prydnad.
      >2 Mos. 39,1 f. Syr. 45,7 f.
  3.  Och du skall tillsäga alla edra konstförfarna män, som jag har
      uppfyllt med vishetens ande, att de skola göra kläder åt Aron,
      för att har må helgas till att bliva präst åt mig.
      >2 Mos. 31,2 f.
  4.  Och dessa äro de kläder som de skola göra: bröstsköld, efod,
      kåpa, rutig livklädnad, huvudbindel och bälte.  De skola göra
      heliga kläder åt din broder Aron och hans söner, för att han må
      bliva präst åt mig.
  5.  Och härtill skola de taga av guldet och av det mörkblåa, det
      purpurröda, det rosenröda och det vita garnet.

  6.  Efoden skola de göra av guld och av mörkblått purpurrött,
      rosenrött och tvinnat vitt garn, i konstvävnad.
      >2 Mos. 39,2 f.
  7.  Den skall vid sina båda ändar hava två axelstycken, som skola
      fästas ihop, så att den hållen hopfäst.
  8.  Och skärpet, som skall sitta på efoden och sammanhålla den,
      skall vara av samma slags vävnad och i ett stycke med den: av
      guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
      garn.
  9.  Och du skall taga två onyxstenar och på dem inrista Israels
      söners namn,
 10.  sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den
      andra stenen, efter ättföljd.
 11.  Med stensnidarkonst, såsom man graverar signetringar, skall du
      inrista Israels söners namn på de två stenarna.  Med nätverk av
      guld skall du omgiva dessa.
 12.  Och du skall satta de båda stenarna på efodens axelstycken, för
      att stenarna må bringa Israels barn i åminnelse; Aron skall bära
      deras namn inför HERRENS ansikte på sina båda axlar, för att
      bringa dem i åminnelse.
 13.  Och du skall göra flätverk av guld,
 14.  så ock två kedjor av rent guld; i virat arbete skall du göra
      dessa, såsom man gör snodder.  Och du skall fästa de snodda
      kedjorna vid flätverken.

 15.  En domssköld skall du göra i konstvävnad; du skall göra den i
      samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått,
      purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn skall du göra den.
      >2 Mos. 39,8 f.

 16.  Den skall vara liksidigt fyrkantig och hava form av en väska,
      ett kvarter lång och ett kvarter bred.
 17.  Och du skall besätta den med infattade stenar, ordnade på fyra
      rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;
 18.  i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
 19.  i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
 20.  i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis.  Omgivna med
      flätverk av guld skola de sitta i sin infattning.
 21.  Stenarna skola vara tolv, efter Israels söners namn, en för vart
      namn; var sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna,
      inristat på samma sätt som man graverar signetringar.
 22.  Och du skall till bröstskölden göra kedjor i virat arbete, såsom
      man gör snodder, av rent guld.
 23.  Vidare skall du till bröstskölden göra två ringar av guld och
      sätta dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
 24.  Och du skall fästa de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
      bröstsköldens hörn.
 25.  Och de två snoddernas båda andra ändar skall du fästa vid de två
      flätverken och så fästa dem vid efodens axelstycken på dess
      framsida.
 26.  Och du skall göra två andra ringar av guld och sätta dem i
      bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som är vänd
      inåt mot efoden.
 27.  Och ytterligare skall du göra två ringar av guld och fästa dem
      vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
      fästes ihop, ovanför efodens skärp.
 28.  Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre,
      Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter
      ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna
      från efoden.
 29.  Aron skall så bära Israels söners namn i domsskölden på sitt
      hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i
      åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.
 30.  Och du skall lägga urim[1] och tummim[1] in i domsskölden, så
      att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför HERRENS
      ansikte; och Aron skall så bära Israels barns dom på sitt hjärta
      inför HERRENS ansikte beständigt.
      >3 Mos. 8,8. 4 Mos. 27,21. 5 Mos. 33,8. 1 Sam. 28,6. Esr. 2,63.
      >Neh. 7,65.

 31.  Efodkåpan skall du göra helt och hållet av mörkblått tyg;
      >2 Mos. 39,22 f.
 32.  och mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och denna
      öppning skall omgivas med en vävd kant, likasom öppningen på en
      pansarskjorta, för att den icke slitas sönder.
 33.  Och på dess nedre fåll skall du sätta granatäpplen, gjorda av
      mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, runt omkring fållen,
      och bjällror av guld mellan dessa runt omkring:
 34.  en bjällra av guld och så ett granatäpple, sedan en bjällra av
      guld och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan.
 35.  Och denna skall Aron hava på sig, när han gör tjänst, så att det
      höres, när han går in i helgedomen inför HERRENS ansikte, och
      när han går ut -- detta på det att han icke må dö.

 36.  Du skall ock göra en plåt av rent guld, och på den skall du
      rista, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.»
      >2 Mos. 39,30 f.
 37.  Och du skall fästa den vid ett mörkblått snöre, och den skall
      sitta på huvudbindeln; på framsidan av huvudbindeln skall den
      sitta.
 38.  Den skall sitta på Arons panna, och Aron skall bära den
      missgärning som vidlåder de heliga gåvor Israels barn bära fram,
      när de giva några heliga gåvor; den skall sitta på hans panna
      beständigt, för att de må bliva välbehagliga inför HERRENS
      ansikte.

 39.  Du skall ock väva en rutig livklädnad av vitt garn, och du skall
      göra en huvudbindel av vitt garn; och ett bälte skall du göra i
      brokig vävnad.
      >2 Mos. 39,27 f.
 40.  Också åt Arons söner skall du göra livklädnader, och du skall
      göra bälten åt dem; och huvor skall du göra åt dem, till ära och
      prydnad.  Och detta skall du kläda på din broder Aron och hans
      söner jämte honom;
 41.  och du skall smörja dem och företaga handfyllning med dem och
      helga dem till att bliva präster åt mig.
      >3 Mos. 8,12.
 42.  Och du skall göra åt dem benkläder av linne, som skyla deras
      blygd; dessa skola räcka från länderna ned på låren.
 43.  Och Aron och hans söner skola hava dem på sig, när de gå in i
      uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret för att göra
      tjänst i helgedomen -- detta på det att de icke må komma att
      bära på missgärning och så träffas av döden.  Detta skall vara en
      evärdlig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom.

[1]  Se Urim och tummim I Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/02_29.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet

               Föreskrifter om prästernas invigning och
                        om det dagliga offret.

  1.  Och detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till
      att bliva präster åt mig:
      Tag en ungtjur och två vädurar, felfria djur,
      >3 Mos. 8,2 f.
  2.  och osyrat bröd och osyrade kakor, begjutna med olja, och
      osyrade tunnkakor, smorda med olja; av fint vetemjöl skall du
      baka dem.
  3.  Och du skall lägga dem i en och samma korg och bära fram dem i
      korgen såsom offergåva, när du för fram tjuren och de två
      vädurarna.
  4.  Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
      uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
      >2 Mos. 40,12 f.
  5.  Och du skall taga kläderna och sätta på Aron livklädnaden och
      efodkåpan och själva efoden och bröstskölden; och du skall fästa
      ihop alltsammans på honom med efodens skärp.
  6.  Och du skall sätta huvudbindeln på hans huvud och fästa det
      heliga diademet på huvudbindeln.
  7.  Och du skall taga smörjelseoljan och gjuta på hans huvud och
      smörja honom.
  8.  Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.

  9.  Och du skall omgjorda dem, Aron och hans söner, med bälten och
      binda huvor på dem.  Och de skola hava prästadömet såsom en
      evärdlig rätt.  Så skall du företaga handfyllning med Aron och
      hans söner.
 10.  Och du skall föra tjuren fram inför uppenbarelsetältet, och Aron
      och hans söner skola lägga sina händer på tjurens huvud.
      >3 Mos. 8,14f.
 11.  Sedan skall du slakta tjuren inför HERRENS ansikte, vid ingången
      till uppenbarelsetältet.
 12.  Och du skall taga av tjurens blod och stryka med ditt finger på
      altarets hörn; men allt det övriga skall du gjuta ut vid foten
      av altaret.
 13.  Och du skall taga allt det fett som omsluter inälvorna, så ock
      leverfettet och båda njurarna med det fett som sitter på dem,
      och förbränna det på altaret.
      >3 Mos. 3,3 f.
 14.  Men köttet av tjuren och hans hud och hans orenlighet skall du
      bränna upp i eld utanför lägret.  Det är ett syndoffer.
      >3 Mos. 4,12. Hebr. 13,11

 15.  Och du skall taga den ena väduren, och Aron och hans söner skola
      lägga sina händer på vädurens huvud.
      >3 Mos. 8,18 f.
 16.  Sedan skall du slakta väduren och taga hans blod och stänka på
      altaret runt omkring;
 17.  men själva väduren skall du dela i dess stycken, och du skall
      två inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och
      huvudet.
 18.  Och du skall förbränna hela väduren på altaret; det är ett
      brännoffer åt HERREN.  En välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt
      HERREN är det.

 19.  Därefter skall du taga den andra väduren, och Aron och hans
      söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.
      >3 Mos. 8,22 f.
 20.  Sedan skall du slakta väduren och taga av hans blod och bestryka
      Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och tummen på
      deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga
      blodet skall det stänka på altaret runt omkring.
 21.  Och du skall taga av blodet på altaret och av smörjelseoljan och
      stänka på Aron och hans kläder, och likaledes på hans söner och
      hans söners kläder; så bliver han helig, han själv såväl som
      hans kläder, och likaledes hans söner såväl som hans söners
      kläder.
 22.  Och du skall taga fettet av väduren, svansen och det fett som
      omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med
      fettet på dem, därtill det högra lårstycket ty detta är
      handfyllningsväduren.
 23.  Och du skall taga en rundkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka
      ur korgen med de osyrade bröden, som står inför HERRENS ansikte.
 24.  Och du skall lägga alltsammans på Arons och hans söners händer
      och vifta det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
 25.  Sedan skall du taga det ur deras: händer och förbränna det på
      altaret ovanpå brännoffret, till en välbehaglig lukt inför
      HERREN; det är ett eldsoffer åt HERREN.
 26.  Och du skall taga bringan av Arons handfyllningsvädur och vifta
      den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och detta skall
      vara din del.
 27.  Så skall du helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som
      viftas och det som gives såsom offergärd, de delar av
      handfyllningsväduren, som skola tillhöra Aron och hans söner.
 28.  Och detta skall tillhöra Aron och; hans söner såsom en evärdlig
      rätt av Israels barn, ty det är en offergärd.  Det skall vara en
      gärd av Israels barn, av deras tackoffer, en gärd av dem åt
      HERREN.
      >3 Mos. 7,31 f. 10,14.
 29.  Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, för
      att de i dem må bliva smorda och mottaga handfyllning.
 30.  I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans
      ställe, ikläda sig dem, den som skall gå in i uppenbarelsetältet
      för att göra tjänst i helgedomen.
 31.  Och du skall taga handfyllningsväduren och koka hans kött på en
      helig plats.
 32.  Och vädurens kött jämte brödet: som är i korgen skola Aron och
      hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet; de skola
      äta detta,
      >3 Mos. 8,31 f. 24,9.
 33.  det som har använts till att bringa försoning vid deras
      handfyllning och helgande, men ingen främmande får ta därav, ty
      det är heligt.
 34.  Och om något av handfyllningsköttet eller av brödet bliver över
      till följande morgon, så skall du i eld bränna upp detta som har
      blivit över; det får icke ätas, ty det är heligt.

 35.  Så skall du göra med Aron och hans söner, i alla stycken såsom
      jag har bjudit dig.  Sju dagar skall deras handfyllning vara.
 36.  Och var dag skall du offra en tjur såsom syndoffer till
      försoning och rena altaret, i det du bringar försoning för det;
      och du skall smörja det för att helga det.
 37.  I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det.
      Så bliver altaret högheligt; var och en som kommer vid altaret
      bliver helig.

 38.  Och detta är vad du skall offra på altaret: två årsgamla lamm
      för var dag beständigt.
      >4 Mos. 28,3 f.
 39.  Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
      skall du offra vid aftontiden,
 40.  och till det första lammet en tiondedels efa fint mjöl, begjutet
      med en fjärdedels hin olja av stötta oliver, och såsom
      drickoffer en fjärdedels hin vin.
 41.  Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
      spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det,
      till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
 42.  Detta skall vara edert dagliga brännoffer från släkte till
      släkte, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför HERRENS
      ansikte, där jag skall uppenbara mig för eder, för att där tala
      med dig.
      >2 Mos. 25,22.
 43.  Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet
      skall bliva helgat av min härlighet.
      >2 Mos. 40,34 f.
 44.  Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och
      hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig.
 45.  Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud.
      >3 Mos. 26,11 f. 2 Kor. 6,16.
 46.  Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, som förde
      dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland
      dem.  Jag är HERREN, deras Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/02_30.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet

                   Föreskrifter om rökelsealtaret,
                 försoningspenningen, kopparbäckenet,
                      smörjelseoljan, rökelsen.

  1.  Och du skall göra ett altare för att antända rökelse därpå, av
      akacieträ skall du göra det.
      >2 Mos. 37,25 f.
  2.  Det skall vara en aln långt och en aln brett -- en liksidig
      fyrkant -- och två alnar högt; dess horn skola vara i ett stycke
      därmed.
  3.  Och du skall överdraga det med rent guld, dess skiva, dess
      väggar runt omkring och dess hörn; och du skall göra en rand av
      guld därpå runt omkring.
  4.  Och du skall till det göra två ringar av guld och sätta dem
      nedanför randen, på dess båda sidor; på de båda sidostyckena
      skall du sätta dem.  De skola vara där, för att stänger må
      skjutas in i dem, så att man med dem kan bära altaret.
  5.  Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
      guld.
  6.  Och du skall ställa det framför den förlåt som hänger framför
      vittnesbördets ark, så att det står framför nådastolen, som är
      ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.
      >2 Mos. 25,22.
  7.  Och Aron skall antända välluktande rökelse därpå; var morgon,
      när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse;
  8.  och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden
      sätter upp lamporna.  Detta skall vara det dagliga rökoffret
      inför HERRENS ansikte, från släkte till släkte.
  9.  I skolen icke låta någon främmande rökelse komma därpå, ej
      heller brännoffer eller spisoffer; och intet drickoffer skolen
      utgjuta därpå.
      >3 Mos. 10,1 f.
 10.  Och Aron skall en gång om året bringa försoning för dess horn;
      med blod av försoningssyndoffret skall han en gång om året
      bringa försoning för det, släkte efter släkte.  Det är högheligt
      för HERREN.
      >3 Mos. 16,18 f. Hebr. 9,7. 10,14.

 11.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 12.  När du räknar antalet av Israels barn, nämligen av dem som
      inmönstras, skall vid mönstringen var och en giva åt HERREN en
      försoningsgåva för sig, på det att ingen hemsökelse må drabba
      dem vid mönstringen.
      >4 Mos. 1,2 f.
 13.  Detta är vad var och en som upptages bland de inmönstrade skall
      giva: en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt -- sikeln
      räknad till tjugu gera -- en halv sikel såsom offergärd åt
      HERREN,
 14.  Var och en som upptages bland de inmönstrade, var och en som är
      tjugu år gammal eller därutöver, skall giva detta såsom
      offergärd åt HERREN.
 15.  Den rike skall icke giva mer och den fattige icke mindre än en
      halv sikel, när I given offergärden åt HERREN, till att bringa
      försoning för eder.
 16.  Och du skall taga försoningspenningarna av Israels barn och
      använda dem till arbetet vid uppenbarelsetältet.  Så skall ske,
      för att Israels barn må vara i åminnelse inför HERRENS ansikte,
      och för att försoning må bringas för eder.

 17.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 18.  Du skall ock göra ett bäcken av koppar med en fotställning av
      koppar, till tvagning, och ställa det mellan uppenbarelsetältet
      och altaret och gjuta vatten däri.
      >2 Mos. 38,8. 40,30 f.
 19.  Och Aron och hans söner skola två sina händer och fötter med
      vatten därur.
 20.  När de gå in i uppenbarelsetältet, skola de två sig med vatten,
      på del att de icke må dö; så ock när de träda fram till altaret
      för att göra tjänst genom att antända eldsoffer åt HERREN.
 21.  De skola två sina händer och fötter, på det att de icke må
      dö.  Och detta skall vara en evärdlig stadga för dem: för honom
      själv och hans avkomlingar från släkte till släkte.

 22.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 23.  Tag dig ock kryddor av yppersta slag: fem hundra siklar
      myrradropp, hälften så mycket kanel av finaste slag, alltså två
      hundra femtio siklar, likaledes två hundra femtio siklar kalmus
      av finaste slag,
      >2 Mos. 37,29.
 24.  därtill fem hundra siklar kassia, efter helgedomssikelns vikt,
      och en hin olivolja.
 25.  Och du skall av detta göra en helig smörjelseolja, en
      konstmässigt beredd salva; det skall vara en helig
      smörjelseolja.
 26.  Och du skall därmed smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets
      ark,
      >2 Mos. 40,9 f.
 27.  bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör,
      rökelsealtaret,
 28.  brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, äntligen bäckenet
      med dess fotställning.
 29.  Och du skall helga dem, så att de bliva högheliga; var och en
      som sedan kommer vid dem bliver helig.
 30.  Och Aron och hans söner skall du smörja, och du skall helga dem
      till att bliva präster åt mig.
 31.  Och till Israels barn skall du tala och säga: Detta skall vara
      min heliga smörjelseolja hos eder, från släkte till släkte.
 32.  På ingen annan människas kropp må den komma, ej heller mån I
      göra någon annan så sammansatt som denna.  Helig är den, helig
      skall den vara för eder.
 33.  Den som bereder en sådan salva, och den som använder något därav
      på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.

 34.  Ytterligare sade HERREN till Mose: Tag dig välluktande kryddor,
      stakte och sjönagel och galban, och jämte dessa vällukter rent
      rökelseharts, lika mycket av vart slag,
      >2 Mos. 37,29.
 35.  och gör därav rökelse, en konstmässigt beredd blandning, saltad,
      ren, helig.
 36.  Och en del av den skall du stöta till pulver och lägga framför
      vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag vill uppenbara mig
      för dig.  Höghelig skall den vara för eder.
 37.  Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt som
      denna skall vara.  Helig skall den vara dig för HERREN.
 38.  Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas
      ur sin släkt.

[https://runeberg.org/bibeln/02_31.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet

                 Föreståndare för arbetet förordnas.
                Sabbatsbudet inskärpes.  Mose mottager
                             lagtavlorna.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till
      Hur, av Juda stam;
      >Mos. 35,30 f. 36,1 f. 38,22 f. 1 Krön. 2,20.
  3.  och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och
      förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
  4.  till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver
      och koppar,
  5.  till att snida stenar för infattning och till att snida i trä,
      korteligen, till att utföra alla slags arbeten.
  6.  Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks
      son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag
      givit vishet i hjärtat.  Dessa skola kunna göra allt vad jag har
      bjudit dig:
  7.  uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla
      uppenbarelsetältets tillbehör,
      >2 Mos. 35,11 f. 39,33 f.
  8.  bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess
      tillbehör, rökelsealtaret,
  9.  brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess
      fotställning,
 10.  de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så
      och hans söners prästkläder,
 11.  äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till
      helgedomen.  De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag
      har bjudit dig.

 12.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 13.  Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla,
      ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till
      släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar
      eder.
      >1 Mos. 2,2. 2 Mos. 20,8 f. Hes. 20,12.
 14.  Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig.  Den som
      ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den
      dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.
      >4 Mos. 15,32 f. Matt. 12,1 f.
 15.  Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
      en HERRENS helgdag.  Var och en som gör något arbete på
      sabbatsdagen skall straffas med döden.
      >2 Mos. 23,12.
 16.  Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte
      efter släkte, såsom ett evigt förbund.
 17.  Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn;
      ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde
      dagen vilade han och tog sig ro.

 18.  När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom
      vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade
      skrivit med sitt finger.
      >2 Mos. 32,16. Mos. 4,13. 9,10.

[https://runeberg.org/bibeln/02_32.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet

                 Guldkalven.  Herrens vrede och Moses
                       förbön.  Folkets straff.

  1.  Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget,
      församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör
      oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har
      vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens
      land.»
      >Apg. 7,40.
  2.  Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra
      hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
  3.  Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och
      de buro dem till Aron;
  4.  och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och
      gjorde därav en gjuten kalv.  Och de sade: »Detta är din Gud,
      Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
      >Ps. 106,19 f.
  5.  När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom.  Och Aron lät
      utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»
  6.  Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och
      buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och
      dricka, och därpå stodo de upp till att leka.
      >1 Kor. 10,7.

  7.  Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har
      fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt
      är.
      >5 Mos. 9,12 f.
  8.  De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de
      hava gjort sig en gjuten kalv.  Den hava de tillbett, åt den hava
      de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört
      dig upp ur Egyptens land.»
  9.  Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk
      är ett hårdnackat folk.
      >2 Mos. 33,3.
 10.  Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och
      på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett
      stort folk.»
 11.  Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför
      skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och
      stark hand har fört ut ur Egyptens land?
      >5 Mos. 9,26 f. Ps. 106,23.
 12.  Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han
      fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem
      från jorden'?  Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda
      du nu har i sinnet mot ditt folk.
      >4 Mos. 14,15 f. Ps. 85,4.
 13.  Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med
      ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd
      talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag
      har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det
      till evärdlig arvedel.'»
      >1 Mos. 12,7. 15,5. 22,16 f. 26,4. 28,13 f.  Hebr. 6,13 f.
 14.  Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt
      folk.

 15.  Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med
      sig vittnesbördets två tavlor.  Och på tavlornas båda sidor var
      skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
      >2 Mos. 34,29.
 16.  Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift,
      inristad på tavlorna.
      >2 Mos. 31,18.
 17.  När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose:
      »Krigsrop höres i lägret.»
 18.  Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är
      det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»
 19.  När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen,
      upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och
      slog sönder dem nedanför berget.
      >5 Mos. 9,17.
 20.  Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och
      krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det
      åt Israels barn att dricka.
      >5 Mos. 9,21.
 21.  Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du
      har kommit dem att begå en så stor synd?»
 22.  Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv
      att detta folk är ont.
 23.  De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi
      veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde
      oss upp ur Egyptens land.'
 24.  Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de
      gåvo det åt mig.  Och jag kastade det i elden, och så kom kalven
      till.»

 25.  Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till
      skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
 26.  ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som
      hör HERREN till komme hit till mig.»  Då församlade sig till
      honom alla Levi barn.
 27.  Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en
      binde sitt svärd vid sin länd.  Gån så igenom lägret, fram och
      tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I
      finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
      >5 Mos. 33.9.
 28.  Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen
      föllo av folket vid pass tre tusen män.
 29.  Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner
      och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst,
      för att välsignelse i dag må komma över eder.»

 30.  Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor
      synd.  Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan
      bringa försoning för eder synd.»
 31.  Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk
      har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
 32.  Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur
      boken som du skriver i.»
      >Ps. 69,29. Rom. 9,3.
 33.  Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom
      skall jag utplåna ur min bok.
 34.  Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall
      gå framför dig.  Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på
      dem hemsöka deras synd.»
      >2 Mos. 23,20.
 35.  Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den
      som Aron gjorde.

[https://runeberg.org/bibeln/02_33.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet

                     Folkets sorg.  Molnstoden vid
                uppenbarelsetältet utom lägret.  Moses
                 begäran att få se Herrens härlighet.

  1.  Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket
      som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det
      land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det
      jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'
      >1 Mos. 12,7.
  2.  Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna,
      amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
      >2 Mos. 23,20. 32,34.
  3.  för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och
      honung.  Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke
      själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»
      >2 Mos. 32,9. 5 Mos. 9,13.
  4.  När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen
      tog sina smycken på sig.

  5.  Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett
      hårdnackat folk.  Om jag allenast ett ögonblick droge med dig,
      skulle jag förgöra dig.  Men lägg nu av dig dina smycken, så vill
      jag se till, vad jag skall göra med dig.»
  6.  Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem
      allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.

  7.  Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke
      utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet».  Och
      var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till
      uppenbarelsetältet utanför lägret.
  8.  Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och
      var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade
      efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.
  9.  Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev
      stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.
 10.  Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då
      föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till
      sitt tält.
 11.  Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den
      ena människan talar med den andra.  Sedan vände Mose tillbaka
      till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man,
      lämnade icke tältet.
      >4 Mos. 12,8.

 12.  Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta
      folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända
      med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har
      funnit nåd för mina ögon.'
 13.  Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina
      vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina
      ögon.  Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»
      >2 Mos. 19,6. Ps. 103,7.
 14.  Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»
 15.  Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss
      alls icke draga upp härifrån.
 16.  Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava
      funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss,
      så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk
      på jorden?»
 17.  HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra;
      ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid
      namn.»
 18.  Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»
 19.  Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du
      står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall
      vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma
      mig över den jag vill förbarma mig över.
      >2 Mos. 34,6. Rom. 9,15.
 20.  Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty
      ingen människa kan se mig och leva.»
      >Dom. 13,22.
 21.  Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig;
      ställ dig där på klippan.
 22.  När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en
      klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till
      dess jag har gått förbi.
 23.  Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på
      ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»

[https://runeberg.org/bibeln/02_34.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet

                  Mose ånyo på Sinai.  Nya lagtavlor.
                   Strålglansen från Moses ansikte.

  1.  Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor,
      likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma
      ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.
      >5 Mos. 10,1 f.
  2.  Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på
      Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,
  3.  men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen
      annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot
      detta berg.»

  4.  Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro.  Och
      bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom
      HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.
  5.  Då steg HERREN ned i molnskyn.  Och han ställde sig där nära
      intill honom och åkallade HERRENS namn.
  6.  Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade:
      »HERREN!  HERREN!  -- en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
      stor i mildhet och trofasthet,
      >2 Mos. 33,19. 4 Mos. 14,18. Neh. 9,17 f. Ps. 86,15. 103,8.
      >145,8. Joel 2,13. Jon. 4,2.  Vish. 15,1. Syr. 2,11. Man. bön v.7.
  7.  som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och
      överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva
      ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
      barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»
      >2 Mos. 20,5 f. 5 Mos. 5,9 f. 7,9 f. 24,16. Job 9,2.
      >Jer. 32,18 f. Nah. 1,3.
  8.  Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad
  9.  och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må
      Herren gå med oss.  Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du
      vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till
      din arvedel.»

 10.  Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund.  Inför hela ditt
      folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i
      något land eller bland något folk.  Och hela det folk som du
      tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag
      skall göra med dig.
      >5 Mos. 5,2.
 11.  Håll de bud som jag i dag giver dig.  Se, jag skall förjaga för
      dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och
      jebuséerna.
 12.  Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det
      land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland
      eder.
      >2 Mos. 23,32 f. 5 Mos. 7,2 f.
 13.  Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras
      stoder och hugga ned deras Aseror.
      >2 Mos. 23,24.
 14.  Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter
      Nitälskare; en nitälskande Gud är han.
      >2 Mos. 20,5. Nah. 1,2.
 15.  Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare.  Ty i
      trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina
      gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras
      offer;
 16.  du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när
      då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de
      förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.
      >4 Mos. 25,1 f. Dom. 3,6. 1 Kon. 11,2 f.

 17.  Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.
      >2 Mos. 20,4, 23. 3 Mos. 19,4.

 18.  Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du
      äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
      i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.
      >2 Mos. 12,15. 23,15. 5 Mos. 16,1 f.

 19.  Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt
      hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av
      fäkreaturen som av småboskapen.
      >2 Mos. 13,2, 12 f. 22,29 f. 4 Mos. 18,15 f. Luk. 2,23.
 20.  Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett
      får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
      det.  Var förstfödd bland dina söner skall du läsa.  Och ingen
      skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.
      >5 Mos. 16,16. Syr. 35,6.

 21.  Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla
      vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall
      du hålla vilodag.
      >2 Mos. 23,12. 31,15 35,2. 5 Mos. 5,12 f. Luk. 13,14 f.

 22.  Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av
      veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till
      ända.
      >2 Mos. 23,16. 5 Mos. 16,10 f.
 23.  Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
      HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.
      >2 Mos. 23,17. 5 Mos. 16,16.
 24.  Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och
      ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger
      om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.

 25.  Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
      syrat.  Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över
      natten till morgonen.
      >2 Mos. 12,10. 23,18.

 26.  Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
      HERRENS, din Guds, hus.

      Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.»
      >2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.

 27.  Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i
      enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och
      med Israel.»
      >2 Mos. 24,4.
 28.  Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio
      nätter, utan att äta och utan att dricka.  Och han skrev på
      tavlorna förbundets ord, de tio orden.
      >2 Mos. 24,18. 5 Mos. 4,13. 9,9,18.

 29.  När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från
      berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke
      att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade
      talat med honom.
      >2 Kor. 3,7.
 30.  Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy
      strålade, fruktade de för att komma honom nära.
 31.  Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla
      hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
 32.  Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav
      dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai
      berg.
 33.  Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett
      täckelse för sitt ansikte.
      >2 Kor. 3.13.
 34.  Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala
      med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick
      ut.  Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels
      barn det som hade blivit honom bjudet.
 35.  Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade,
      och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess
      han ånyo skulle gå in för att tala med honom.

[https://runeberg.org/bibeln/02_35.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet

                    Sabbatsbudet.  Sammanskott till
               tabernaklet.  Föreståndarna för arbetet.

  1.  Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till
      dem: »Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:
  2.  Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava
      helgdag, en HERRENS vilosabbat.  Var och en som på den dagen gör
      något arbete skall dödas.
      >2 Mos. 20,9 f. 23,12. 31,16.
  3.  I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären
      bosatta.

  4.  Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad
      HERREN har bjudit och sagt:
  5.  Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en
      som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt
      HERREN: guld, silver och koppar,
      >2 Mos. 25,2 f.
  6.  mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
  7.  rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
  8.  olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
      välluktande rökelsen,
  9.  äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
      efoden och för bröstskölden.
 10.  Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga
      allt vad HERREN har bjudit:
 11.  tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess
      häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken,
      >2 Mos. 31,7 f. 39,33 f.
 12.  arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall
      hänga framför den,
 13.  bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,
 14.  ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till
      ljusstaken,
 15.  rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den
      välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet,
 16.  brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger
      och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,
 17.  omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
      för porten till förgården,
 18.  tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck,
 19.  äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
      prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
      prästkläder.»

 20.  Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.
 21.  Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades
      därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram
      en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och
      till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.
 22.  De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter
      sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och
      halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde
      offra åt HERREN någon gåva av guld.
 23.  Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött,
      rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade
      vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.
 24.  Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller
      koppar bar fram sin gärd åt HERREN.  Och var och en som hade i
      sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar
      fram det.
 25.  Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sina händer mörkblått,
      purpurrött, rosenrött och vitt garn och buro fram sin spånad;
 26.  och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade
      lärt konsten spunno gethår.
 27.  Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till
      att användas för efoden och för bröstskölden,
 28.  vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och
      smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.
 29.  Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var
      villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som
      HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin
      frivilliga gåva åt HERREN.
 30.  och Mose sade till Israels barn: »Sen, HERREN har kallat och
      nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;
      >2 Mos. 31,2 f.
 31.  och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med
      förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
 32.  både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld,
      silver och koppar,
 33.  till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä,
      korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.
 34.  Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, har han
      ock givit förmåga att undervisa andra.
 35.  Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla
      slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av
      mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra
      vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt
      konstvävnadsarbeten.

36:1. [1]

[1]  2 Mos 36:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/02_36.html]
  1.  Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt
      vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de
      skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola
      utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit.»

                 Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet

                 Förfärdigandet av tabernaklet, dess
                  täckelse, överdrag, brädställning,
                         förlåt och förhänge.

  2.  Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de
      andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i
      hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träda fram för att
      utföra arbetet.
  3.  Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade
      burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens
      förfärdigande.  Men man fortfor att bära fram till honom
      frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
  4.  Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till
      helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,
  5.  och sade till Mose: »Folket bär fram mer än som behöves för att
      verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra.»
  6.  Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: »Ingen, vare
      sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till
      helgedomen.»  Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.
  7.  Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det
      arbete som skulle göras, och man hade till och med över.

  8.  Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio
      tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och
      rosenrött garn gjorde man dem, med keruber på, i konstvävnad.
      >2 Mos. 26,1 f.
  9.  Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla
      våderna fingo samma mått.
 10.  Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså
      fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.
 11.  Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden,
      ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på
      den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.
 12.  Femtio öglor satte man på den ena våden, och femtio öglor satte
      man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så
      att öglorna svarade emot varandra.
 13.  Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa
      med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett
      helt.

 14.  Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över
      tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.
      >2 Mos. 26,7 f.
 15.  Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva
      våderna fingo samma mått.
 16.  Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt stycke,
 17.  och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt
      stycke.  Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt
      ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man
      i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
 18.  Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa
      täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.
 19.  Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
      täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
      ovanpå detta.

 20.  Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde
      dem upprätt.
      >2 Mos. 26,15 f.
 21.  Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.
 22.  På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en
      list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.
 23.  Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan,
      söderut.
 24.  Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
      tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
      tappar.
 25.  Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
      tjugu bräder,
 26.  med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
      bräde.
 27.  Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.
 28.  Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;
 29.  och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och
      likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen.  Så
      gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.
 30.  Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
      silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
      bräde.
 31.  Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som
      voro på tabernaklets ena sida,
 32.  och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets
      andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på
      tabernaklets baksida, västerut.
 33.  Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs
      över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.
 34.  Och bräderna överdrog man med guld, och ringarna på dem, i vilka
      tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och
      tvärstängerna överdrog man med guld.

 35.  Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
      tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.
      >2 Mos. 26,31 f.
 36.  Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog
      dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt
      till dem fyra fotstycken av silver.
 37.  Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig
      vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
      garn,
 38.  och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar
      och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem
      fotstycken gjordes av koppar.

[https://runeberg.org/bibeln/02_37.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet

                Arken, nådastolen, bordet, ljusstaken
                   och rökelsealtaret förfärdigas.

  1.  Och Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång,
      en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
      >2 Mos. 25,10 f.
  2.  Och han överdrog den med rent guld innan och utan; och han
      gjorde på den en rand av guld runt omkring.
  3.  Och han göt till den fyra ringar: av guld och satte dem över de
      fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra
      sidan.
  4.  Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld.
  5.  Och stängerna sköt han in i ringarna, på sidorna av arken, så
      att man kunde bära arken.
  6.  Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln
      lång och en och en halv aln bred.
  7.  Och han gjorde två keruber av guld; i drivet arbete gjorde han
      dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen,
  8.  en kerub vid ena ändan och en kerub vid andra ändan.  I ett
      stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar.
  9.  Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att
      de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade
      sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände
      keruberna sina ansikten.

 10.  Han gjorde ock bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln
      brett och en och en halv aln högt.
      >2 Mos. 25,23 f.
 11.  Och han överdrog det med rent guld; och han gjorde en rand av
      guld därpå runt omkring.
 12.  Och runt omkring det gjorde han en list av en hands bredd, och
      runt omkring listen gjorde han en rand av guld.
 13.  Och han göt till bordet fyra ringar av guld och satte ringarna i
      de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
 14.  Invid listen sattes ringarna, för att stängerna skulle skjutas
      in i dem, så att man kunde bära bordet.
 15.  Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld;
      så kunde man bära bordet.
 16.  Och han gjorde kärlen till bordet av rent guld, faten och
      skålarna, bägarna och kannorna med vilka man skulle utgjuta
      drickoffer.

 17.  Han gjorde ock ljusstaken av rent guld.  I drivet arbete gjorde
      han ljusstaken med dess fotställning och dess mittelrör;
      kalkarna därpå, kulor och blommor, gjordes i ett stycke med den.
      >2 Mos. 25,31 f.
 18.  Och sex armar utgingo från ljusstakens sidor, tre armar från ena
      sidan och tre armar från andra sidan.
 19.  På den ena armen sattes tre kalkar, liknande mandelblommor,
      vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
      armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
      bestående av en kula och en blomma; så gjordes på de sex armar
      som utgingo från ljusstaken
 20.  Men på själva ljusstaken sattes fyra kalkar, liknande
      mandelblommor, med sina kulor och blommor.
 21.  En kula sattes under det första armparet som utgick från
      ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
      armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och
      en kula under det tredje armparet som utgick från ljusstaken, i
      ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgingo från
      den.
 22.  Deras kulor och armar gjordes i ett stycke med den, alltsammans
      ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
 23.  Och han gjorde till den sju lampor, så ock lamptänger och
      brickor till den av rent guld.
 24.  Av en talent rent guld gjorde han den med alla dess tillbehör.

 25.  Och han gjorde rökelsealtaret av akacieträ, en aln långt och en
      aln brett -- en liksidig fyrkant -- och två alnar högt; dess
      horn gjordes i ett stycke därmed.
      >2 Mos. 30,1 f.
 26.  Och han överdrog det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt
      omkring och dess hörn; och han gjorde en rand av guld därpå runt
      omkring.
 27.  Och han gjorde till det två ringar av guld och satte dem
      nedanför randen, på dess båda sidor, på de båda sidostyckena,
      för att stänger skulle skjutas in i dem, så att män med dem
      kunde bära altaret.
 28.  Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld.

 29.  Han gjorde ock den heliga smörjelseoljan och den rena,
      välluktande rökelsen, konstmässigt beredda.
      >2 Mos. 30,23 f., 34 f.

[https://runeberg.org/bibeln/02_38.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet

                Brännoffersaltaret, kopparbäckenet och
                  förgårdens tillbehör förfärdigas.
                       Kostnaden för det hela.

  1.  Han gjorde ock brännoffersaltaret av akacieträ, fem alnar långt
      och fem alnar brett -- en liksidig fyrkant -- och tre alnar
      högt.
      >2 Mos. 27,1 f.
  2.  Och han gjorde hörn därtill och satte dem i dess fyra hörn; i
      ett stycke därmed gjordes hörnen.  Och han överdrog det med
      koppar.
  3.  Och han gjorde altarets alla tillbehör, askkärlen, skovlarna,
      skålarna, gafflarna och fyrfaten.  Alla dess tillbehör gjorde han
      av koppar.
  4.  Och han gjorde till altaret ett galler, ett nätverk av koppar,
      och satte det under dess avsats, nedtill, så att det räckte upp
      till mitten.
  5.  Och han göt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på
      koppargallret, för att stängerna skulle skjutas in i dem.
  6.  Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med
      koppar.
  7.  Och han sköt stängerna in i ringarna på altarets sidor, så att
      man kunde bära det med dem.  Ihåligt gjorde han det, av plankor.

  8.  Han gjorde ock bäckenet av koppar med dess fotställning av
      koppar och använde därtill speglar, som hade tillhört de kvinnor
      vilka hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet.
      >2 Mos 30,18 f.

  9.  Han gjorde ock förgården.  För den södra sidan, söderut, gjordes
      omhängena till förgården av tvinnat sitt garn, hundra alnar
      långa;
      >2 Mos. 27,9.
 10.  till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken,
      av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
 11.  Likaledes gjordes de för norra sidan hundra alnar långa; till
      dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av
      koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
 12.  Och för västra sidan gjordes omhängen som voro femtio alnar
      långa; till dem gjordes tio stolpar, och till dessa tio
      fotstycken, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
 13.  Och för framsidan, österut, gjordes de femtio alnar långa.
 14.  Omhängena gjordes femton alnar långa på ena sidan därav, med tre
      stolpar på tre fotstycken; likaledes gjordes omhängena på andra
      sidan femton alnar långa -- alltså lika på båda sidor om porten
      till förgården -- med tre stolpar på tre fotstycken.
 15.  Alla omhängena runt omkring förgården gjordes av tvinnat vitt
      garn;
 16.  och fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas
      hakar och kransar gjordes av silver, och deras knoppar
      överdrogos med silver;
 17.  alla förgårdens stolpar försågos med kransar av silver.
 18.  Och förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad
      av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, tjugu
      alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med
      förgårdens omhängen;
 19.  och till det gjordes fyra stolpar på fyra fotstycken, av koppar;
      men deras hakar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos
      med silver, och deras kransar gjordes av silver.
 20.  Alla pluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring
      gjordes av koppar.

 21.  Följande är vad som beräknas hava åtgått till tabernaklet,
      vittnesbördets tabernakel, vilken beräkning gjordes efter Moses
      befallning genom leviternas försorg, under ledning av Itamar,
      prästen Arons son;
 22.  och Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam,
      förfärdigade allt vad HERREN hade bjudit Mose,
 23.  och till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son, av Dans
      stam, en man kunnig i snideri och konstvävnad och i konsten att
      väva brokigt med mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn.
 24.  Det guld som användes till arbetet, vid förfärdigandet av hela
      helgedomen, det guld som hade blivit givet såsom offer, utgjorde
      sammanlagt tjugunio talenter och sju hundra trettio siklar,
      efter helgedomssikelns vikt.
 25.  Och det silver som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades,
      utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem
      siklar, efter helgedomssikelns vikt.
 26.  En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom
      på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade,
      var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra
      tre tusen fem hundra femtio personer.
      >2 Mos. 30,13 f. 4 Mos. 1,46.
 27.  Och de hundra talenterna silver användes till gjutningen av
      fotstyckena för helgedomen och av fotstyckena för förlåten, ett
      hundra talenter till ett hundra fotstycken, en talent till vart
      fotstycke.
 28.  Och de ett tusen sju hundra sjuttiofem siklarna användes till
      att göra hakar till stolparna och till att överdraga deras
      knoppar och göra kransar till dem.
 29.  Och den koppar som hade blivit given såsom offer utgjorde
      sjuttio talenter och två tusen fyra hundra siklar.
 30.  Därav gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång, så
      ock kopparaltaret med tillhörande koppargaller och altarets alla
      tillbehör,
 31.  vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena
      till förgårdens port, äntligen alla tabernaklets pluggar och
      alla förgårdens pluggar, runt omkring.

[https://runeberg.org/bibeln/02_39.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet

               Prästkläderna förfärdigas.  Tabernaklets
                         tillbehör avlämnas.

  1.  Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet
      gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man
      gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom
      HERREN hade bjudit Mose.
      >2 Mos. 28,2 f.

  2.  Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött,
      rosenrött och tvinnat vitt garn.
      >2 Mos. 28,6 f
  3.  Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar,
      så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det
      rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad.
  4.  Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid
      sina båda ändar fästes den ihop.
  5.  Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den,
      gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld
      och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,
      allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
  6.  Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro
      Israels söners namn inristade, på samma sätt som man graverar
      signetringar.
  7.  Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna
      skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade
      bjudit Mose.

  8.  Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som
      efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
      tvinnat vitt garn.
      >2 Mos. 28,15 f.
  9.  Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska
      gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av
      en väska.
 10.  Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en
      karneol, en topas och en smaragd;
 11.  i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
 12.  i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
 13.  i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis.  Med flätverk
      av guld blevo de omgivna i sina infattningar.
 14.  Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn;
      var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på
      samma sätt som man graverar signetringar.
 15.  Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom
      man gör snodder, av rent guld.
 16.  Man gjorde vidare två flätverk av guld och två ringar av guld
      och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
 17.  Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
      bröstsköldens hörn.
 18.  Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två
      flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess
      framsida.
 19.  Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i
      bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd
      inåt mot efoden.
 20.  Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid
      efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
      fästes ihop, ovanför efodens skärp.
 21.  Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick
      från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför
      efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från
      efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

 22.  Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet mörkblått.
      >2 Mos. 28,31 f.
 23.  Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en
      pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att
      den icke skulle slitas sönder.
 24.  Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av
      mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn.
 25.  Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror
      mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan
      granatäpplena:
 26.  en bjällra och så ett granatäpple, sedan en bjällra och så åter
      ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid
      tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose.

 27.  Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt
      garn, i vävt arbete,
      >2 Mos. 28,39 f.
 28.  huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och
      linnebenkläderna av tvinnat vitt garn,
 29.  äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått,
      purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom
      HERREN hade bjudit Mose.
 30.  Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och
      på den skrev man, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt
      HERREN.»
      >2 Mos. 28,36 f.
 31.  Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå
      huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
 32.  Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel
      fullbordat.  Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken
      såsom HERREN hade bjudit Mose.

 33.  Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla
      dess tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och
      fotstycken,
      >2 Mos. 31,7 f. 35,11 f.
 34.  överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn
      och den förlåt som skulle hänga framför arken,
 35.  vidare vittnesbördets ark med dess stänger, så ock nådastolen,
 36.  bordet med alla dess tillbehör och skådebröden,
 37.  den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och
      alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken,
 38.  det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande
      rökelsen, förhänget för ingången till tältet,
 39.  kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och
      alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning.
 40.  omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
      för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap
      till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel
 41.  äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
      prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
      prästkläder.
 42.  Såsom HERREN hade bjudit Mose så hade Israels barn i alla
      stycken gjort allt arbete.
 43.  Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att
      de hade gjort såsom HERREN hade bjudit.  Och Mose välsignade dem

[https://runeberg.org/bibeln/02_40.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet

                  Tabernaklet sättes upp och helgas.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »När den första månaden ingår, skall du på första dagen i
      månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.
  3.  Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten
      framför arken.
      >2 Mos. 26,33 f.
  4.  Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där
      skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta
      upp lamporna på den.
  5.  Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför
      vittnesbördets ark; och du skall sätta upp förhänget för
      ingången till tabernaklet.
      >2 Mos. 30,1 f.
  6.  Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till
      uppenbarelsetältets tabernakel.
  7.  Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och
      altaret och gjuta vatten däri.
  8.  Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga
      upp förhänget för porten till förgården.
  9.  Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt
      vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det
      bliver heligt.
      >2 Mos. 30,26 f.
 10.  Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör
      och helga altaret; så bliver altaret högheligt.
      >2 Mos. 29,37.
 11.  Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga
      det.
 12.  Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
      uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
      >2 Mos. 29,4 f.
 13.  Och du skall sätta på Aron del heliga kläderna, och smörja honom
      och helga honom till att bliva präst åt mig
 14.  Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
 15.  Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att
      bliva präster åt mig.  Så skall denna deras smörjelse bliva för
      dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter
      släkte.

 16.  Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN
      hade bjudit honom.
 17.  Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året,
      på första dagen i månaden.
 18.  Då satte Mose upp tabernaklet.  Han lade ut dess fotstycken,
      ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp
      dess stolpar.
 19.  Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå
      täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
 20.  Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte
      stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.
      >2 Mos. 25,16. Hebr. 9,4.
 21.  Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten
      som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets
      ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
      >2 Mos. 26,33.
 22.  Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets
      norra sida, utanför förlåten,
 23.  och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför
      HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
 24.  Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot
      bordet, på tabernaklets södra sida,
 25.  och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade
      bjudit Mose.
 26.  Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet,
      framför förlåten,
 27.  och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit
      Mose.
 28.  Och han satte upp förhänget för ingången till tabernaklet.
 29.  Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till
      uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och
      spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 30.  Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret
      och göt vatten till tvagning däri.
      >2 Mos. 30,18 f.
 31.  Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer
      och fötter med vatten därur;
 32.  så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram
      till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 33.  Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och
      altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården.  Så
      fullbordade Mose allt arbetet.

 34.  Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet
      uppfyllde tabernaklet;
      >4 Mos. 9,15 f. 1 Kon. 8,10 f.
 35.  och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom
      molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde
      tabernaklet.

 36.  Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels
      barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.
 37.  Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan
      stannade ända till den dag då den åter höjde sig.
 38.  Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om
      natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon
      under hela deras vandring.
      >2Mos. 13,21 f. 4 Mos. 14,14. 5 Mos. 1,33. Neh. 9,19.
      >Ps. 78,14. 105,39. 1 Kor. 10,1.

[https://runeberg.org/bibeln/03_01.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet

                         Lagen om brännoffer.

  1.  Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur
      uppenbarelsetältet och sade:

  2.  Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder
      vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av
      boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen.

  3.  Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall
      han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram
      till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva
      välbehaglig inför HERRENS ansikte.
  4.  Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så
      bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom.
  5.  Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons
      söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka
      blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till
      uppenbarelsetältet.
  6.  Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i
      dess stycken.
  7.  Och prästen Arons söner skola göra upp eld på altaret och lägga
      ved på elden.
  8.  Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och
      istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.
  9.  Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten.  Och prästen
      skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett
      eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

 10.  Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare
      sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett
      felfritt djur av hankön.
 11.  Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför
      HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess
      blod på altaret runt omkring.
 12.  Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud
      och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger
      på altarets eld.
 13.  Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten.  Och prästen
      skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett
      brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

 14.  Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så
      skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor.
 15.  Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida
      huvudet av det och förbränna det på altaret.  Och dess blod skall
      utkramas på altarets vägg.
 16.  Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han
      skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen.
 17.  Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att
      frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret,
      ovanpå veden som ligger på elden.  Det är ett brännoffer, ett
      eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/03_02.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 2 Kapitlet

                         Lagen om spisoffer.

  1.  Och när någon vill bära fram ett spisoffer åt HERREN skall hans
      offer vara av fint mjöl, och han skall gjuta olja därpå och
      lägga rökelse därpå.
  2.  Och han skall bära det fram till Arons söner, prästerna; och
      prästen skall taga en handfull därav, nämligen av mjölet och
      oljan, därtill all rökelsen, och skall på altaret förbränna
      detta, som utgör själva altaroffret: ett eldsoffer till en
      välbehaglig lukt för HERREN.
  3.  Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
      söner.  Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.

  4.  Men när du vill bära fram ett spisoffer av det som bakas i ugn,
      skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor, begjutna med olja,
      och osyrade tunnkakor, smorda med olja.
  5.  Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes på plåt, så
      skall det vara av fint mjöl, begjutet med olja, osyrat.
  6.  Du skall bryta sönder det i stycken och gjuta olja därpå.  Det är
      ett spisoffer.
  7.  Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes i panna, så
      skall det tillredas av fint mjöl med olja.
  8.  Det spisoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du
      föra fram till HERREN; det skall bäras fram till prästen, och
      han skall hava det fram till altaret.
  9.  Och prästen skall av spisoffret taga den del som utgör själva
      altaroffret och förbränna den på altaret: ett eldsoffer till en
      välbehaglig lukt för HERREN.
 10.  Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
      söner.  Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.

 11.  Intet spisoffer som I viljen bära fram åt HERREN skall vara
      syrat, ty varken av surdeg eller av honung skolen I förbränna
      något såsom eldsoffer åt HERREN.
 12.  Såsom förstlingsoffer mån I bära fram sådant åt HERREN, men på
      altaret må det icke komma för att vara en välbehaglig lukt.
 13.  Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke
      låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer.  Till alla
      dina offer skall du offra salt.

 14.  Men om du vill bära fram åt HERREN ett spisoffer av
      förstlingsfrukter, skall du såsom ett sådant spisoffer av dina
      förstlingsfrukter böra fram ax, rostade vid eld, sönderstötta,
      av grönskuren säd.
 15.  Och du skall gjuta olja därpå och lägga rökelse därpå.  Det är
      ett spisoffer.
 16.  Och prästen skall förbränna den del av de sönderstötta axen och
      av oljan, som utgör själva altaroffret, jämte all rökelsen
      därpå: ett eldsoffer åt Herren.

[https://runeberg.org/bibeln/03_03.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 3 Kapitlet

                         Lagen om tackoffer.

  1.  Och om någon vill bära fram ett tackoffer, och han vill taga
      sitt offer av fäkreaturen, så skall han ställa fram inför
      HERRENS ansikte ett felfritt djur, antingen av hankön eller av
      honkön.
  2.  Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
      slakta det vid ingången till uppenbarelsetältet; och Arons söner,
      prästerna, skola stänka blodet på altaret runt omkring.
  3.  Och av tackoffret skall han såsom eldsoffer åt Herren bära fram
      det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
      inälvorna,
  4.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
  5.  Och Arons söner skola förbränna det på altaret, ovanpå
      brännoffret, på veden som ligger på elden: ett eldsoffer till en
      välbehaglig lukt för Herren.

  6.  Men om någon vill bära fram åt HERREN ett tackoffer av
      småboskapen, så skall han därtill taga ett felfritt djur, av
      hankön eller av honkön.
  7.  Om det är ett får som han vill offra, så skall han ställa fram
      det inför HERRENS ansikte.
  8.  Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
      slakta det framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola
      stänka dess blod på altaret runt omkring.
  9.  Och av tackoffersdjuret skall han såsom eldsoffer åt HERREN
      offra dess fett, hela svansen, frånskild invid ryggraden, och
      det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
      inälvorna,
 10.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
 11.  Och prästen skall förbränna det på altaret: en eldsoffersspis åt
      HERREN.
 12.  Likaledes, om någon vill offra en get, så skall han ställa fram
      denna inför HERRENS ansikte.
 13.  Och han skall lägga sin hand på dess huvud och sedan slakta den
      framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola stänka dess
      blod på altaret runt omkring.
 14.  Och han skall därav såsom eldsoffer åt HERREN offra det fett som
      omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på inälvorna,
 15.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
 16.  Och prästen skall förbränna detta på altaret: en eldsoffersspis,
      till en välbehaglig lukt.  Allt fettet skall tillhöra HERREN.
 17.  Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till
      släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen
      I förtära.

[https://runeberg.org/bibeln/03_04.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 4 Kapitlet

                         Lagen om syndoffer.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg: Om någon ouppsåtligen syndar mot
      något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han alltså
      gör något som är förbjudet, så gäller följande:

  3.  Om det är den smorde prästen som har syndat och därvid dragit
      skuld över folket, så skall han för den synd han har begått
      offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer.
  4.  Och han skall föra tjuren fram inför HERRENS ansikte, till
      uppenbarelsetältets ingång.  Och han skall lägga sin hand på
      tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERRENS ansikte.
  5.  Och den smorde prästen skall taga något av tjurens blod och bära
      det in i uppenbarelsetältet,
  6.  och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka blodet
      sju gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten till helgedomen.
  7.  Därefter skall prästen med blodet bestryka hornen på den
      välluktande rökelsens altare, som står inför HERRENS ansikte i
      uppenbarelsetältet; men allt det övriga blodet av tjuren skall
      han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid
      ingången till uppenbarelsetältet.
  8.  Och allt syndofferstjurens fett skall han taga ut ur honom --
      det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
      inälvorna,
  9.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna
      --
 10.  på samma sätt som detta tages ut ur tackofferstjuren; och
      prästen skall förbränna det på brännoffersaltaret.
 11.  Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans
      fötter hans inälvor och hans orenlighet,
 12.  korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort
      utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och
      bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan
      skall det brännas upp.

 13.  Och om Israels hela menighet begår synd ouppsåtligen, och utan
      att församlingen märker det, i det att de bryta mot något
      Herrens bud genom vilket något förbjudes och så ådraga sig
      skuld,
 14.  och den synd de hava begått sedan bliver känd, så skall
      församlingen offra en ungtjur till syndoffer.  De skola föra
      honom fram inför uppenbarelsetältet;
 15.  och de äldste i menigheten skola lägga sina händer på tjurens
      huvud inför Herrens ansikte, och sedan skall man slakta tjuren
      inför HERRENS ansikte.
 16.  Och den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i
      uppenbarelsetältet,
 17.  och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju
      gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten.
 18.  Därefter skall han med blodet bestryka hornen på det altare som
      står inför HERRENS ansikte i uppenbarelsetältet; men allt det
      övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av
      brännoffersaltaret, som står vid ingången till
      uppenbarelsetältet.
 19.  Och allt tjurens fett skall han taga ut ur honom och förbränna
      det på altaret.
 20.  Så skall han göra med tjuren; såsom han skulle göra med den
      förra syndofferstjuren, så skall han göra med denna.  När så
      prästen bringar försoning för dem, då bliver dem förlåtet.
 21.  Och han skall föra ut tjuren utanför lägret och bränna upp
      honom, såsom han skulle göra med den förra tjuren.  Detta är
      syndoffret för församlingen.

 22.  Om en hövding syndar, i det att han ouppsåtligen bryter mot
      något HERRENS, sin Guds, bud genom vilket något förbjudes, och
      han själv märker att han har ådragit sig skuld,
 23.  eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han
      såsom sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön.
 24.  Och han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta
      honom på samma plats där man slaktar brännoffret, inför HERRENS
      ansikte.  Det är ett syndoffer.
 25.  Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
      och stryka på brännoffersaltarets horn; men det övriga blodet
      skall han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret.
 26.  Och allt fettet skall han förbränna på altaret, såsom det sker
      med tackoffersdjurets fett.  När så prästen bringar försoning
      för honom, till rening från hans synd, då bliver honom förlåtet.

 27.  Och om någon av det meniga folket syndar ouppsåtligen, därigenom
      att han bryter mot något HERRENS bud genom vilket något
      förbjudes, och han själv märker att han har ådragit sig skuld,
 28.  eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall
      han, såsom sitt offer för den synd han har begått, föra fram en
      felfri get, ett djur av honkön.
 29.  Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
      sedan slakta syndoffersdjuret på den plats där brännoffersdjuren
      slaktas.
 30.  Och prästen skall taga något av blodet på sitt finger och stryka
      det på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet
      skall han gjuta ut vid foten av altaret.
 31.  Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
      tages ut ur tackoffersdjuret, och prästen skall förbränna det på
      altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN.  När så prästen
      bringar försoning för honom, då bliver honom förlåtet.

 32.  Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, så skall han
      föra fram ett felfritt djur av honkön.
 33.  Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
      sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar
      brännoffersdjuren.
 34.  Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
      och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga
      blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret.
 35.  Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
      tages ut ur tackoffersfåret, och prästen skall förbränna det på
      altaret, ovanpå Herrens eldsoffer.  När så prästen för honom
      bringar försoning för den synd han har begått, då bliver honom
      förlåtet.

[https://runeberg.org/bibeln/03_05.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 5 Kapitlet

                 Fortsättning av lagen om syndoffer.
                         Lagen om skuldoffer.

  1.  Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen
      och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest
      förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på
      missgärning;
  2.  eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent --
      vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda
      kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något
      slags orent smådjur -- och han så bliver oren och ådrager sig
      skuld;
  3.  eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas
      orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara
      oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;
  4.  eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med
      sina läppar något, vare sig ont eller gott -- det må nu vara vad
      som helst som man kan svärja i obetänksamhet -- och sedan kommer
      till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa
      stycken:
  5.  så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessa
      stycken, bekänna det vari han har syndat
  6.  och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN
      ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till
      syndoffer.  Och prästen skall bringa försoning för honom, till
      rening från hans synd.

  7.  Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han
      såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två
      turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till
      brännoffer.
  8.  Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först
      offra den som är avsedd till syndoffer.  Han skall vrida huvudet
      av den invid halsen, dock utan att frånskilja det.
  9.  Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg;
      men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret.  Det
      är ett syndoffer.
 10.  Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på
      föreskrivet sätt.  När så prästen bringar försoning för honom,
      till rening från den synd han har begått, då bliver honom
      förlåtet.

 11.  Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga
      duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram
      en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall
      han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
      syndoffer.
 12.  Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga
      en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och
      förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer.  Det är ett
      syndoffer.
 13.  När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
      begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet.  Och
      det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret.

 14.  Och HERREN talade till Mose och sade:

 15.  Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen
      försyndar sig genom att undanhålla något som är helgat åt
      Herren, så skall han såsom bot föra fram åt HERREN till
      skuldoffer av småboskapen en felfri vädur, efter det värde du
      bestämmer i silver, till ett visst belopp siklar efter
      helgedomssikelns vikt.
 16.  Och han skall giva ersättning för det som han har undanhållit av
      det helgade och skall lägga femtedelen av värdet därtill; och
      detta skall han giva åt prästen.  När så prästen bringar
      försoning för honom genom skuldoffersväduren, då bliver honom
      förlåtet.
 17.  Och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter
      mot något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han så
      ådrager sig skuld och bär på missgärning,
 18.  så skall han såsom skuldoffer föra fram till prästen av
      småboskapen en felfri vädur, efter det värde du bestämmer.  När
      så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
      begått ouppsåtligen och utan att veta det, då bliver honom
      förlåtet.
 19.  Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför
      HERREN.

6:1.  [1]
6:2.  [1]
6:3.  [1]
6:4.  [1]
6:5.  [1]
6:6.  [1]
6:7.  [1]

[1]  3 Mos 6:1--7 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/03_06.html]
  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att
      han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott
      honom eller överlämnat i hans hand, eller angående något som han
      med våld har tagit; eller i det att han med orätt avhänder sin
      nästa något;
  3.  eller i det att han, när han har hittat något borttappat, nekar
      därtill och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en
      människa kan försynda sig:
  4.  så skall den som så har syndat Och därmed ådragit sig skuld
      återställa vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat
      sig, eller det som har varit honom ombetrott, eller det
      borttappade som han har hittat,
  5.  eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall
      ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av
      värdet därtill.  Han skall giva det åt ägaren samma dag han bär
      fram sitt skuldoffer.
  6.  Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri
      vädur av småboskapen, efter det värde du bestämmer, skall han
      såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen.
  7.  När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS
      ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som
      har dragit skuld över honom.

                Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet

                 Tillägg till lagarna om brännoffer,
                       spisoffer och syndoffer.
                           Invigningsoffret.

  8.  Och Herren talade till Mose och sade:

  9.  Bjud Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om brännoffret:
      Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten intill
      morgonen, och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande.
 10.  Och prästen skall ikläda sig sin livrock av linne och ikläda sig
      benkläder av linne, för att de må skyla hans kött; därefter
      skall han taga bort askan vartill elden har förbränt brännoffret
      på altaret, och lägga den vid sidan av altaret.
 11.  Sedan skall han taga av sig sina kläder och ikläda sig andra
      kläder och föra askan bort utanför lägret till en ren plats.
 12.  Men elden på altaret skall hållas brinnande och får icke
      slockna; prästen skall var morgon antända ny ved därpå.  Och han
      skall lägga brännoffret därpå och förbränna fettstyckena av
      tackoffret därpå.
 13.  Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke
      slockna.

 14.  Och detta är lagen om spisoffret: Arons söner skola bära fram
      det inför HERRENS ansikte, till altaret.
 15.  Och prästen skall taga en handfull därav, nämligen av det fina
      mjölet som hör till spisoffret, och av oljan, därtill all
      rökelsen som ligger på spisoffret, och detta, som utgör själva
      altaroffret, skall han förbränna på altaret, till en välbehaglig
      lukt för HERREN.
 16.  Och det som är över därav skola Aron och hans söner äta.  Osyrat
      skall det ätas på en helig plats; i förgården till
      uppenbarelsetältet skola de äta det.
 17.  Det skall icke bakas med surdeg.  Detta är deras del, det som jag
      har givit dem av mina eldsoffer.  Det är högheligt likasom
      syndoffret och skuldoffret.
 18.  Allt mankön bland Arons barn må äta det.  Det skall vara deras
      evärdliga rätt av HERRENS eldsoffer, från släkte till
      släkte.  Var och en som kommer därvid bliver helig.

 19.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 20.  Detta är det offer som Aron och hans söner skola offra åt HERREN
      på den dag då någon av dem undfår smörjelsen: en tiondedels efa
      fint mjöl såsom det dagliga spisoffret, hälften om morgonen och
      hälften om aftonen.
 21.  På plåt skall det tillredas med olja, och du skall bära fram det
      hopknådat; och du skall offra det sönderdelat, såsom när man
      offrar ett spisoffer i stycken, till en välbehaglig lukt för
      HERREN.
 22.  Och den präst bland hans söner, som bliver smord i hans ställe,
      skall göra så.  Detta skall vara en evärdlig stadga.  Såsom ett
      heloffer skall det förbrännas åt HERREN.
 23.  En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke
      ätas.

 24.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 25.  Tala till Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om
      syndoffret: På samma plats där brännoffersdjuret slaktas skall
      ock syndoffersdjuret slaktas, inför HERRENS ansikte.  Det är
      högheligt.
 26.  Den präst som offrar syndoffret skall äta det; på en helig plats
      skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet.
 27.  Var och en som kommer vid köttet bliver helig.  Och om något av
      blodet stänkes på någons kläder, så skall man avtvå det
      bestänkta stället på en helig plats.
 28.  Ett lerkärl vari kokningen har skett skall sönderslås; men har
      kokningen skett i ett kopparkärl, så skall detta skuras och
      sköljas med vatten.
 29.  Allt mankön bland prästerna må äta det.  Det är högheligt.
 30.  Men intet syndoffer av vars blod något bäres in i
      uppenbarelsetältet till att bringa försoning i helgedomen får
      ätas; det skall brännas upp i eld.

[https://runeberg.org/bibeln/03_07.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet

                Tillägg till lagarna om skuldoffer och
                  tackoffer.  Prästens ämbetslott av
                               offren.

  1.  Och detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt.
  2.  På samma plats där man slaktar brännoffersdjuret skall man
      slakta skuldoffersdjuret.  Och man skall stänka dess blod på
      altaret runt omkring.
  3.  Och allt dess fett skall man offra, svansen och det fett som
      omsluter inälvorna,
  4.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket man skall frånskilja invid njurarna.
  5.  Och prästen skall förbränna det på altaret till ett eldsoffer åt
      HERREN.  Det är ett skuldoffer.
  6.  Allt mankön bland prästerna må äta det; på en helig plats skall
      det ätas; det är högheligt.
  7.  Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret;
      samma lag skall gälla för dem båda.  Den präst som bringar
      försoning därmed, honom skall det tillhöra.
  8.  Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av
      det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen.
  9.  Och ett spisoffer som är bakat i ugn, eller som är tillrett i
      panna eller på plåt, skall alltid tillfalla den präst som bär
      fram det.
 10.  Men ett spisoffer som är begjutet med olja, eller som frambäres
      torrt, skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene
      likaväl som den andre.

 11.  Och detta är lagen om tackoffret, när ett sådant bäres fram åt
      HERREN:
 12.  Om någon vill bära fram ett sådant till lovoffer, så skall han,
      förutom det till lovoffret hörande slaktdjuret, bära fram
      osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunnkakor, smorda
      med olja, och fint mjöl, hopknådat, i form av kakor, begjutna
      med olja.
 13.  Jämte kakor av syrat bröd skall han bära fram detta sitt offer,
      förutom det slaktdjur som hör till det tackoffer han bär fram
      såsom lov offer.
 14.  Av detta offer skall han bära fram en kaka av vart slag, såsom
      en gärd åt HERREN; den präst som stänker tackoffrets blod på
      altaret, honom skall den tillhöra.
 15.  Och köttet av det slaktdjur, som hör till det tackoffer som
      bäres fram såsom lovoffer, skall ätas samma dag det har offrats;
      intet därav må lämnas kvar till följande morgon.
 16.  Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram år ett
      löftesoffer eller ett frivilligt offer, så skall offerdjuret
      likaledes ätas samma dag det har offrats; dock må det som har
      blivit över därav ätas den följande dagen.
 17.  Bliver ändå något över av offerköttet, skall detta på tredje
      dagen brännas upp i eld.
 18.  Om någon på tredje dagen äter av tackoffersköttet, så bliver
      offret icke välbehagligt; honom som har burit fram det skall det
      då icke räknas till godo, det skall anses såsom en
      vederstygglighet.  Den som äter därav kommer att bära på
      missgärning.
 19.  Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan
      det skall brännas upp i eld.  För övrigt må köttet ätas av var
      och en som är ren.
 20.  Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder
      vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.
 21.  Och om någon har kommit vid något orent -- vare sig en människas
      orenhet, eller ett orent djur, eller vilken oren styggelse det
      vara må -- och han likväl äter kött av HERRENS tackoffer, så
      skall han utrotas ur sin släkt.

 22.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 23.  Tala till Israels barn och säg: Intet fett av fäkreatur, får
      eller getter skolen I äta.
 24.  Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur må eljest användas
      till alla slags behov, men äta det skolen I icke.
 25.  Ty var och en som äter fettet av något djur varav man bär fram
      eldsoffer åt HERREN, vem det vara må som äter därav, han skall
      utrotas ur sin släkt.
 26.  Och intet blod skolen I förtära varken av fåglar eller av
      boskap, var I än ären bosatta.
 27.  Var och en som förtär något blod, han skall utrotas ur sin
      släkt.

 28.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 29.  Tala till Israels barn och säg: Den som vill offra ett tackoffer
      åt HERREN, han skall av detta sitt tackoffer bära fram åt HERREN
      den vederbörliga offergåvan.
 30.  Med egna händer skall han bära fram HERRENS eldsoffer; fettet
      jämte bringan skall han bära fram, bringan till att viftas såsom
      ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
 31.  Och prästen skall förbränna fettet på altaret, men bringan skall
      tillhöra Aron och hans söner.
 32.  Också det högra lårstycket skolen I giva åt prästen, såsom en
      gärd av edra tackoffer.
 33.  Den bland Arons söner, som offrar tackoffrets blod och fettet,
      han skall hava det högra lårstycket till sin del.
 34.  Ty av Israels barns tackoffer tager jag viftoffersbringan och
      offergärdslåret och giver dem åt prästen Aron och åt hans söner
      till en evärdlig rätt av Israels barn.

 35.  Detta är Arons och hans söners ämbetslott av HERRENS eldsoffer,
      den lott som gavs dem den dag de fördes fram till att bliva
      HERRENS präster
 36.  vilken lott, efter HERRENS befallning på den dag då han smorde
      dem, skulle givas dem av Israels barn, till en evärdlig rätt,
      släkte efter släkte.

 37.  Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret,
      skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret,
 38.  vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd
      Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais
      öken.

[https://runeberg.org/bibeln/03_08.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 8 Kapitlet

                         Prästens invigning.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och
      smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och
      korgen med de osyrade bröden.
  3.  Församla sedan hela menigheten vid ingången till
      uppenbarelsetältet.»
  4.  Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten
      församlade sig vid ingången till uppenbarelsetältet.
  5.  Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit
      mig att göra.»
  6.  Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med
      vatten.
  7.  Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med
      bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och
      omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop
      alltsammans på honom.
  8.  Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in
      i skölden.
  9.  Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på
      huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet,
      såsom HERREN hade bjudit Mose.
 10.  Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt vad
      däri var och helgade allt;
 11.  och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret
      och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning,
      för att helga dem.
 12.  Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för
      att helga honom.
 13.  Och Mose förde fram Arons söner och satte livklädnader på dem
      och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom
      HERREN hade bjudit Mose.

 14.  Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner
      lade sina händer på syndofferstjurens huvud.
 15.  Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt
      finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det
      övriga blodet göt han ut vid foten av altaret och helgade detta
      och bragte försoning för det.
 16.  Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock
      leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose
      förbrände det på altaret.
 17.  Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet,
      brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit
      Mose.

 18.  Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner
      lade sina händer på vädurens huvud.
 19.  Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt
      omkring;
 20.  men själva väduren delade han i dess stycken.  Och Mose förbrände
      huvudet och styckena och istret;
 21.  inälvorna och fötterna tvådde han i vatten.  Sedan förbrände Mose
      hela väduren på altaret.  Det var ett brännoffer till en
      välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN
      hade bjudit Mose.

 22.  Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren,
      och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
 23.  Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons
      högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans
      högra fot.
 24.  Därefter förde han fram Arons söner.  Och Mose beströk med blodet
      deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån
      på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på
      altaret runt omkring.
 25.  Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på
      inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på
      dem, därtill det högra lårstycket.
 26.  Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS
      ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en
      tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra
      lårstycket.
 27.  Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och
      viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
 28.  Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret,
      ovanpå brännoffret.  Det var ett handfyllningsoffer till en
      välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN.
 29.  Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför
      HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta
      till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose.

 30.  Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och
      stänkte på Aron -- på hans kläder -- och likaledes på hans söner
      och hans söners kläder; han helgade så Aron -- hans kläder --
      och likaledes hans söner och hans söners kläder.
 31.  Och Mose sade till Aron och till hans söner: »Koken köttet vid
      ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet
      som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt:
      Aron och hans söner skola äta det.
 32.  Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I
      bränna upp i eld.
 33.  Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån
      uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar
      äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara.
 34.  Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så
      skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för
      eder.
 35.  Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju
      dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit
      eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.»

 36.  Och Aron och hans söner gjorde allt vad HERREN hade bjudit genom
      Mose.

[https://runeberg.org/bibeln/03_09.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 9 Kapitlet

                         Arons första offer.

  1.  Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner
      och de äldste i Israel.
  2.  Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och
      en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför
      HERRENS ansikte.
  3.  Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer
      och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till
      brännoffer,
  4.  så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför
      HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i
      dag uppenbarar sig HERREN för eder.»
  5.  Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde
      det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde
      fram och ställde sig inför HERRENS ansikte.
  6.  Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så
      skall HERRENS härlighet visa sig för eder.»

  7.  Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt
      syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig
      själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning
      för dem, såsom HERREN har bjudit.»
  8.  Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin
      syndofferskalv.
  9.  Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han doppade
      sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga
      blodet göt han ut vid foten av altaret.
 10.  Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han
      på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 11.  Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
 12.  Sedan slaktade han brännoffersdjuret.  Och Arons söner räckte
      honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
 13.  Och de räckte honom brännoffersdjuret, delat i sina stycken,
      och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
 14.  Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå
      brännoffret, på altaret.

 15.  Därefter förde han fram folkets offer.  Han tog folkets
      syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till
      syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
 16.  Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på
      föreskrivet sätt.
 17.  Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och
      förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
 18.  Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets
      tackoffer.  Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte
      det på altaret runt omkring.
 19.  Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som
      omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
 20.  dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände
      fettstyckena på altaret.
 21.  Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett
      viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.

 22.  Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade
      det.  Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret,
      brännoffret och tackoffret.
 23.  Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de
      åter ut och välsignade folket.  Då visade sig HERRENS härlighet
      för allt folket.
 24.  Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och
      fettstyckena på altaret.  Och allt folket såg detta; då jublade
      de och föllo ned på sina ansikten.

[https://runeberg.org/bibeln/03_10.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 10 Kapitlet

               Arons söners synd och straff.  Förbud för
                 prästerna att under sin tjänstgöring
               dricka vin.  Prästernas andel av offren.

  1.  Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade
      eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS
      ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem
      befallning om.
  2.  Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo
      döda ned inför HERRENS ansikte.
  3.  Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och
      sagt:
        På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig,
        och inför allt folket bevisa mig härlig.»
      Och Aron teg stilla.
  4.  Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder
      Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra
      fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.»
  5.  Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader,
      utanför lägret, såsom Mose hade sagt.
  6.  Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar:
      »I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder
      edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över
      hela menigheten.  Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta
      över denna brand som HERREN har upptänt.
  7.  Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på
      det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.»
      Och de gjorde såsom Mose hade sagt.

  8.  Och HERREN talade till Aron och sade:
  9.  »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka
      drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I
      icke mån dö.  Det skall vara en evärdlig stadga för eder från
      släkte till släkte.
 10.  I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och
      rent;
 11.  och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har
      kungjort för dem genom Mose.»

 12.  Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans
      kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av
      HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty
      det är högheligt.
 13.  I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina
      söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet.
 14.  Och viftoffersbringan och offergärdslåret skola ätas av dig, och
      av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de
      äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels
      barns tackoffer.
 15.  Jämte eldsoffren -- fettstyckena -- skola offergärdslåret och
      viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer
      inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt
      tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.»

 16.  Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara
      uppbränd.  Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons
      kvarlevande söner, och sade:
 17.  »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen?  Det
      är ju högheligt.  Och han har givit eder det, för att I skolen
      borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem
      inför HERRENS ansikte.
 18.  Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre;
      därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom
      jag hade bjudit.»
 19.  Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt
      syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har
      vederfarits vad du vet.  Om jag nu i dag åte syndofferskött,
      skulle detta vara HERREN välbehagligt?»
 20.  När Mose hörde detta, var han till freds.

[https://runeberg.org/bibeln/03_11.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 11 Kapitlet

                         Rena och orena djur.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade till dem:
  2.  Talen till Israels barn och sägen:

      Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfotadjur på
      jorden:
  3.  alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och
      som idissla, dem fån I äta.
  4.  Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem
      som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke
      klövar, han skall gälla för eder såsom oren; klippdassen, ty han
      idisslar väl
  5.  men har icke klövar, han skall gälla for eder såsom oren; haren,
      ty han idisslar väl,
  6.  men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren;
      svinet,
  7.  ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar
      icke, det skall gälla för eder såsom orent.
  8.  Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma
      vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.

  9.  Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
      i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och
      fjäll, det fån I äta.
 10.  Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll,
      bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande
      varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.
 11.  Ja, de skola vara en styggelse för eder; av deras kött skolen I
      icke äta, och deras döda kroppar skolen I räkna såsom en
      styggelse.
 12.  Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en
      styggelse för eder.

 13.  Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de
      skola icke ätas, de äro en styggelse: örnen, lammgamen,
      havsörnen,
 14.  gladan, falken med dess arter,
 15.  alla slags korpar efter deras arter,
 16.  strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
 17.  ugglan, dykfågeln, uven,
 18.  tinsemetfågeln, pelikanen,
 19.  asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och
      flädermusen.

 20.  Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en
      styggelse för eder.
 21.  Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast
      äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på
      jorden.
 22.  Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam
      med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter.
 23.  Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara
      en styggelse för eder.

 24.  Genom följande djur ådragen I eder orenhet; var och en som
      kommer vid deras döda kroppar skall vara oren ända till aftonen,
 25.  och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall
      två sina kläder och vara oren ända till aftonen:
 26.  alla de fyrfotadjur som hava klövar, men icke helkluvna, och som
      icke idissla, de skola gälla för eder såsom orena.  Var och en
      som kommer vid dem bliver oren.
 27.  Och alla slags fyrfotade djur som gå på tassar skola gälla för
      eder såsom orena.  Var och en som kommer vid deras döda kroppar
      skall vara oren ända till aftonen.
 28.  Och den som har burit bort en sådan död kropp, han skall två
      sina kläder och vara oren ända till aftonen; de skola gälla för
      eder såsom orena.

 29.  Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla
      för eder såsom orena: vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter,
 30.  anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.
 31.  Dessa äro de som skola gälla för eder såsom orena bland alla
      smådjur.  Var och en som kommer vid dem, sedan de äro döda,
      skall vara oren ända till aftonen.
 32.  Och allt varpå något sådant djur faller, sedan det är dött,
      bliver orent, vare sig det är något slags träkärl, eller det är
      kläder, eller något av skinn, eller en säck, eller vilken annan
      sak det vara må, som användes till något behov.  Man skall lägga
      det i vatten, och det skall vara orent ända till aftonen; så
      bliver det rent.
 33.  Och om något sådant faller i något slags lerkärl, så bliver allt
      som är i detta orent, och kärlet skolen I slå sönder.
 34.  Allt slags mat däri, allt som man äter tillrett med vatten, det
      bliver orent; och allt slags dryck i något slags kärl, allt som
      man dricker, det bliver orent därav.
 35.  Och allt varpå någon sådan död kropp faller bliver orent.  Är det
      en ugn eller en härd, skall den förstöras, ty den bliver
      oren.  Och den skall gälla för eder såsom oren.
 36.  Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlar sig,
      skall förbliva ren; men kommer någon vid själva den döda
      kroppen, bliver han oren.
 37.  Och om en sådan död kropp faller på något slags utsädeskorn,
      något man sår, då förbliver detta rent.
 38.  Men om vatten har kommit på säden och någon sådan död kropp
      sedan faller därpå, så skall den gälla för eder såsom oren.

 39.  Och om något fyrfotadjur som får ätas av eder dör, så skall den
      som kommer vid dess döda kropp vara oren ända till aftonen.
 40.  Och den som äter kött av en sådan död kropp, han skall två sina
      kläder och vara oren ända till aftonen.  Och den som har burit
      bort någon sådan död kropp, han skall två sina kläder och vara
      oren ända till aftonen.

 41.  Och alla slags smådjur som röra sig på jorden äro en styggelse;
      de skola icke ätas.
 42.  Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra
      eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på
      jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse.
 43.  Gören eder icke själva till en styggelse genom något sådant
      djur, och ådragen eder icke orenhet genom sådana, så att I
      bliven orenade genom dem.
 44.  Ty jag är HERREN, eder Gud; och I skolen hålla eder heliga och
      vara heliga, ty jag är helig.  Och I skolen icke ådraga eder
      orenhet genom något av de smådjur som röra sig på jorden.
 45.  Ty jag är HERREN, som har fört eder upp ur Egyptens land, för
      att jag skall vara eder Gud.  Så skolen I nu vara heliga, ty jag
      är helig.

 46.  Detta är lagen om fyrfotadjuren, och om fåglarna, och om alla
      slags levande varelser som röra sig i vattnet, och om alla slags
      smådjur på jorden,
 47.  för att man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de
      djur som få ätas och de djur som icke få ätas.

[https://runeberg.org/bibeln/03_12.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 12 Kapitlet

                       Barnaföderskors rening.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det
      är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju
      dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara
      oren.
  3.  Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras.
  4.  Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt
      reningsflöde.  Hon skall icke komma vid något heligt och får icke
      heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro
      ute.
  5.  Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara
      oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och
      sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar, under sitt
      reningsflöde.
  6.  Och när hennes reningsdagar äro ute, vare sig efter son eller
      efter dotter, skall hon föra fram ett årsgammalt lamm såsom
      brännoffer, och en ung duva eller en turturduva såsom
      syndoffer, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen.
  7.  Och han skall offra detta inför HERRENS ansikte och bringa
      försoning för henne, så bliver hon ren från sitt
      blodflöde.  Detta är lagen om en barnaföderska, när hon har fött
      ett gossebarn, och när hon har fött ett flickebarn.
  8.  Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två
      turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till
      syndoffer.  Och prästen skall bringa försoning för henne, så
      bliver hon ren.

[https://runeberg.org/bibeln/03_13.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 13 Kapitlet

                  Spetälska på människor och kläder.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

  2.  När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag
      eller en ljus fläck, och därav uppstår ett spetälskeartat ont på
      hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till
      en av hans söner, prästerna.
  3.  Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps
      hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och
      att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden
      på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen
      har besett honom skall han förklara honom oren.
  4.  Och om det är en vit fläck som synes på hans kropps hud, men den
      icke visar sig djupare än den övriga huden, och håret därpå icke
      har vitnat, så skall prästen hålla den angripne innestängd i sju
      dagar.
  5.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
      det angripna stället visar sig oförändrat, och att det onda icke
      har utbrett sig på huden, så skall prästen för andra gången
      hålla honom innestängd i sju dagar.
  6.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom för andra
      gången, finner att det angripna stället har bleknat, och att det
      onda icke har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
      honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och sedan han har
      tvått sina kläder, är han ren.
  7.  Men om utslaget utbreder sig på huden, sedan han har låtit bese
      sig av prästen för att förklaras ren, och han nu för andra
      gången låter bese sig av prästen
  8.  och prästen då, när han beser honom, finner att utslaget har
      utbrett sig på huden, så skall prästen förklara honom oren, ty
      då är det spetälska.

  9.  När någon bliver angripen av spetälska, skall han föras till
      prästen.
 10.  Om då prästen, när han beser honom, finner en vit upphöjning på
      huden, och ser att håret där har vitnat, och att svallkött
      bildar sig i upphöjningen,
 11.  så är det gammal spetälska på hans kropps hud, och prästen skall
      förklara honom oren; han skall då icke stänga honom inne, ty han
      är oren.
 12.  Men om spetälskan så har brutit ut på huden, att på den angripne
      hela huden, från huvud till fötter, överallt där prästen ser, är
      betäckt av spetälska
 13.  och prästen alltså, när han beser honom, finner att spetälska
      betäcker hela hans kropp, så skall han förklara den angripne
      ren.  Hela hans kropp har blivit vit; han är ren.
 14.  Men så snart svallkött visar sig på honom, är han oren.
 15.  När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren;
      svallköttet är orent, det är spetälska.
 16.  Men om svallköttet förändrar sig och stället bliver vitt, så
      skall han komma till prästen.
 17.  Om då prästen, när han beser honom, finner att det angripna
      stället har blivit vitt, så skall prästen förklara den angripne
      ren, han är då ren.

 18.  När någon på sin kropps hud har haft en bulnad som har blivit
      läkt,
 19.  men sedan, på det ställe där bulnaden var, en vit upphöjning
      eller en rödvit fläck visar sig, så skall han låta bese sig av
      prästen.
 20.  Om då prästen, när han beser honom, finner att stället visar sig
      lägre än den övriga huden, och att håret därpå har vitnat, så
      skall prästen förklara honom oren; ty då är han angripen av
      spetälska, som har brutit ut där bulnaden var.
 21.  Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
      saknas där, och att stället icke är lägre än den övriga huden,
      och att det är blekt, så skall prästen hålla honom innestängd i
      sju dagar.
 22.  Om då det onda utbreder sig på huden, så skall prästen förklara
      honom oren, ty då är han angripen.
 23.  Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
      utbreder sig, då är det ett märke efter bulnaden, och prästen
      skall förklara honom ren.

 24.  Men om någon på sin kropps hud får ett brännsår, och om av
      ärrbildningen i brännsåret sedan bliver en rödvit eller vit
      fläck
 25.  och prästen, när han beser stället, finner att håret på fläcken
      har vitnat, och att den visar sig djupare än den övriga huden,
      så är mannen angripen av spetälska, som har brutit ut där
      brännsåret var; och prästen skall förklara honom oren, ty då är
      han angripen av spetälska.
 26.  Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
      saknas på den ljusa fläcken, och att stället icke är lägre än
      den övriga huden, och att det är blekt, så skall prästen hålla
      honom innestängd i sju dagar.
 27.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
      det onda har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
      honom oren ty då är han angripen av spetälska.
 28.  Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
      utbreder sig på huden och förbliver blek, då är det en
      upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom
      ren, ty det är ett märke efter brännsåret.

 29.  När på en man eller en kvinna något ställe på huvudet eller på
      hakan bliver angripet
 30.  och prästen, då han beser det angripna stället, finner att det
      visar sig djupare än den övriga huden och att gulaktigt tunt hår
      finnes där, så skall prästen förklara den angripne oren, ty då
      är det spetälskeskorv, huvud- eller hakspetälska.
 31.  Men om prästen, när han beser det angripna stället med skorven,
      finner, att om det än icke visar sig djupare än den övriga
      huden, svart hår likväl saknas där, så skall prästen hålla den
      av skorven angripne innestängd i sju dagar.
 32.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser det angripna
      stället, finner att skorven icke har utbrett sig, och att där
      icke finnes något gulaktigt hår, och att skorven icke visar sig
      djupare än den övriga huden,
 33.  så skall den sjuke raka sig, utan att dock raka det skorviga
      stället, och prästen skall för andra gången hålla den skorvsjuke
      innestängd i sju dagar.
 34.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser den skorvsjuke,
      finner att skorven icke har utbrett sig på huden, och att den
      icke visar sig djupare än den övriga huden, så skall prästen
      förklara honom ren, och sedan han har tvått sina kläder, är han
      ren.
 35.  Men om skorven utbreder sig på huden, sedan han har blivit
      förklarad ren,
 36.  och prästen, när han beser honom, finner att skorven har utbrett
      sig på huden, så behöver prästen icke efterforska om där finnes
      något gulaktigt hår, ty han är oren.
 37.  Men om skorven visar sig oförändrad, och svart hår har vuxit upp
      på stället, då är skorven läkt, och han är ren, och prästen
      skall förklara honom ren.

 38.  När någon, man eller kvinna, på sin kropps hud får fläckar, vita
      fläckar,
 39.  och prästen, när han beser den angripne, finner att fläckarna på
      hans kropps hud äro blekvita, då är det ett ofarligt utslag som
      har kommit fram på huden; han är ren.

 40.  När på en mans huvud håret utan vidare faller av, är det vanlig
      bakskallighet; han är ren.
 41.  Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet,
      så är det vanlig framskallighet; han är ren.
 42.  Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en
      rödvit fläck uppstår, då är det spetälska som har brutit ut på
      det skalliga stället baktill eller framtill.
 43.  Om alltså prästen, när han beser honom, finner att den upphöjda
      fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är
      rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga
      kroppens hud,
 44.  så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara
      honom oren, ty han är angripen på sitt huvud.

 45.  Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna
      kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg,
      och han skall ropa: »Oren!  Oren!»
 46.  Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren
      är han.  Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin
      bostad.

 47.  När en klädnad bliver angripen av spetälska, vare sig klädnaden
      är av ylle eller av linne,
 48.  eller när så sker med något vävt eller virkat tyg, vare sig av
      linne eller av ylle, eller med skinn eller med något, vad det
      vara må, som är förfärdigat av skinn,
 49.  och det angripna stället visar sig grönaktigt eller rödaktigt,
      på klädnaden eller skinnet, eller på det vävda eller virkade
      tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, då är stället
      angripet av spetälska och skall visas för prästen.
 50.  Och när prästen har besett det angripna stället, skall han hava
      den angripna saken inlåst i sju dagar.
 51.  Om han då, när han på sjunde dagen beser det angripna stället,
      finner att skadan har utbrett sig på klädnaden, eller på det
      vävda eller virkade tyget, eller på skinnet, vadhelst det vara
      må, som är förfärdigat av skinnet, så är stället angripet av
      elakartad spetälska; sådant är orent.
 52.  Och man skall bränna upp klädnaden, eller det vävda eller
      virkade tyget, vare sig det år av ylle eller av linne, eller
      skinnsaken som är angripen, vad det vara må; ty det är en
      elakartad spetälska; allt sådant skall brännas upp i eld.
 53.  Men om prästen, när han beser stället, finner att fläcken icke
      har utbrett sig på klädnaden, eller på det vävda eller virkade
      tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må,
 54.  så skall prästen bjuda att man tvår den sak på vilken det
      angripna stället finnes, och han skall för andra gången hava den
      inlåst i sju dagar.
 55.  Om då prästen, när han efter tvagningen beser det angripna
      stället, finner att det angripna stället icke har förändrat sitt
      utseende, så är en sådan sak oren, om ock fläcken icke vidare
      har utbrett sig; du skall bränna upp den i eld; det är en
      frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan.
 56.  Men om prästen, när han beser det angripna stället, finner att
      det efter tvagningen har bleknat, så skall han riva bort det
      från klädnaden eller skinnet, eller från det vävda eller virkade
      tyget.
 57.  Om likväl sedan en fläck åter visar sig på klädnaden, eller på
      det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad det vara
      må, så är det spetälska som har brutit ut; den sak på vilken det
      angripna stället finnes skall du bränna upp i eld.
 58.  Men om genom tvagningen fläcken har gått bort på klädnaden,
      eller på det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad
      det vara må, så skall det för andra gången tvås, och så bliver
      det rent.

 59.  Detta är lagen om det som bliver angripet av spetälska, antingen
      det är en klädnad av ylle eller linne, eller det är vävt eller
      virkat tyg, eller någon skinnsak, vad det vara må -- den lag
      efter vilken det skall förklaras rent eller orent.

[https://runeberg.org/bibeln/03_14.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 14 Kapitlet

               Den spetälskes rening.  Spetälska på hus.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Detta vare lagen om huru man skall förfara, när den som har haft
      spetälska skall renas:

      Han skall föras till prästen;
  3.  och prästen skall gå ut utanför lägret.  Om då prästen, när han
      beser den spetälske, finner att han är botad från den spetälska
      varav han var angripen,
  4.  så skall prästen bjuda att man för dens räkning, som skall
      renas, tager två levande rena fåglar, cederträ, rosenrött garn
      och isop.
  5.  Och prästen skall bjuda att man slaktar den ena fågeln över ett
      lerkärl med friskt vatten i.
  6.  Sedan skall han taga den levande fågeln, så ock cederträet, det
      rosenröda garnet och isopen, och detta alltsammans, jämväl den
      levande fågeln, skall han doppa i den fågelns blod, som har
      blivit slaktad över det friska vattnet.
  7.  Och han skall stänka sju gånger på den som skall renas från
      spetälskan; och sedan han så har renat honom, skall han slappa
      den levande fågeln fri ute på marken.
  8.  Och den som skall renas skall två sina kläder och raka av allt
      sitt hår och bada sig i vatten, så bliver han ren och får sedan
      gå in i lägret.  Dock skall han stanna utanför sitt tält i sju
      dagar.
  9.  Och på sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både
      huvudhåret och skägget och ögonbrynen: allt sitt hår skall han
      raka av.  Och han skall två sina kläder och bada sin kropp i
      vatten, så bliver han ren.
 10.  Och på åttonde dagen skall han taga två felfria lamm av hankön
      och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön, så ock tre
      tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och
      därtill en log olja.
 11.  Och prästen som förrättar reningen skall ställa den som skall
      renas och allt det andra fram inför HERRENS ansikte, vid
      ingången till uppenbarelsetältet.
 12.  Och prästen skall taga det ena lammet och offra det till ett
      skuldoffer, jämte tillhörande log olja, och vifta detta såsom
      ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
 13.  Och man skall slakta lammet på samma plats där man slaktar synd-
      och brännoffersdjuren, på en helig plats; ty skuldoffret tillhör
      prästen, likasom syndoffret; det är högheligt.
 14.  Och prästen skall taga något av skuldoffrets blod, och därmed
      skall prästen bestryka högra örsnibben på den som skall renas,
      så ock tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.
 15.  Sedan skall prästen taga av tillhörande log olja och gjuta i sin
      vänstra hand,
 16.  och prästen skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har
      i sin vänstra hand och stänka något av oljan med sitt finger sju
      gånger inför HERRENS ansikte.
 17.  Och med det som bliver över av oljan i hans hand skall prästen
      bestryka högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen
      på hans högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
      skuldoffersblodet.
 18.  Och det som sedan är över av oljan i prästens hand skall han
      gjuta på dens huvud, som skall renas; så skall prästen bringa
      försoning för honom inför HERRENS ansikte.
 19.  Därefter skall prästen offra syndoffret och bringa försoning för
      den som skall renas, så att han bliver fri ifrån sin orenhet;
      sedan skall han slakta brännoffersdjuret.
 20.  Och prästen skall offra brännoffret på altaret och tillika
      spisoffret.  När så prästen bringar försoning för honom, då bliver
      han ren.

 21.  Men om han är fattig och icke kan anskaffa så mycket, så skall
      han taga allenast ett lamm till skuldoffer, och vifta det för
      att bringa försoning för sig, och allenast en tiondedels efa
      fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en log
      olja,
 22.  så ock två turturduvor eller två unga duvor, efter som han kan
      anskaffa; den ena skall vara till syndoffer, den andra till
      brännoffer.
 23.  Och han skall, för att förklaras ren, bära allt detta till
      prästen på åttonde dagen, till uppenbarelsetältets ingång, inför
      HERRENS ansikte.
 24.  Och prästen skall taga skuldofferslammet och tillhörande log
      olja, och detta skall prästen vifta såsom ett viftoffer inför
      HERRENS ansikte.
 25.  Och man skall slakta skuldofferslammet, och prästen skall taga
      av skuldoffrets blod och bestryka högra örsnibben på den som
      skall renas, så ock tummen på hans högra hand och stortån på
      hans högra fot.
 26.  Sedan skall prästen gjuta något av oljan i sin vänstra hand,
 27.  och prästen skall stänka med sitt högra pekfinger något av oljan
      som han har i sin vänstra hand sju gånger inför HERRENS ansikte.
 28.  Och prästen skall med oljan som han har i sin hand bestryka
      högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen på hans
      högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
      skuldoffersblodet.
 29.  Och det som är över av oljan i prästens hand skall han gjuta på
      dens huvud, som skall renas, till att bringa försoning för honom
      inför HERRENS ansikte.
 30.  Därefter skall han offra den ena av turturduvorna eller av de
      unga duvorna, vad han nu har kunnat anskaffa;
 31.  efter som han har kunnat anskaffa: skall han offra den ena till
      syndoffer och den andra till brännoffer, tillika med
      spisoffret.  Så skall prästen bringa försoning inför HERRENS
      ansikte för den som skall renas.

 32.  Detta är lagen om den som har varit angripen av spetälska, men
      icke kan anskaffa vad som rätteligen hör till hans rening.

 33.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

 34.  När I kommen in i Kanaans land, som jag vill giva eder till
      besittning, och jag låter något hus i det land I fån till
      besittning bliva angripet av spetälska,
 35.  så skall husets ägare gå och anmäla det för prästen och säga:
      »Det synes som om mitt hus vore angripet av spetälska.»
 36.  Då skall prästen bjuda att man, innan prästen går in för att
      bese det angripna stället, utrymmer huset, för att icke allt som
      är i huset skall bliva orent.  Och därefter skall prästen gå in
      för att bese huset.
 37.  Om han då, när han beser det angripna stället, finner att det
      angripna stället på husets vägg bildar grönaktiga eller
      rödaktiga fördjupningar, som visa sig lägre än den övriga
      väggen,
 38.  så skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och
      stänga huset för sju dagar.
 39.  Om då prästen, när han på sjunde dagen kommer igen och beser
      det, finner att fläcken har utbrett sig på husets vägg,
 40.  så skall prästen bjuda att man bryter ut de stenar som äro
      angripna, och kastar dem utanför staden på någon oren plats.
 41.  Men huset skall man skrapa överallt innantill och kasta det
      avskrapade murbruket utanför staden på någon oren plats.
 42.  Och man skall taga andra stenar och sätta in dem i de förras
      ställe och taga annat murbruk och rappa huset därmed.
 43.  Om likväl en fläck åter kommer fram på huset, sedan man har
      brutit ut stenarna, och sedan man har skrapat huset, och sedan
      det har blivit rappat,
 44.  så skall prästen gå in och bese det, och om han då finner att
      fläcken har utbrett sig på huset, så är detta en elakartad
      spetälska på huset, det är orent.
 45.  Och man skall riva ned huset, med dess stenar och trävirke och
      allt murbruk på huset, och föra bort alltsammans utanför staden
      till någon oren plats.
 46.  Och om någon har gått in i huset under den tid det skulle vara
      stängt, så skall han vara oren ända till aftonen.
 47.  Och om någon har legat i huset, skall han två sina kläder, och
      om någon har ätit i huset, skall också han två sina kläder.
 48.  Men om prästen, när han går in och beser huset, finner att
      fläcken icke har utbrett sig på huset, sedan det har blivit
      rappat, så skall han förklara huset rent, ty då är det onda
      hävt.

 49.  Och han skall till husets rening taga två fåglar, cederträ,
      rosenrött garn och isop.
 50.  Och han skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt
      vatten i.
 51.  Sedan skall han taga cederträet, isopen, det rosenröda garnet
      och den levande fågeln, och doppa alltsammans i den slaktade
      fågelns blod och det friska vattnet, och stänka på huset sju
      gånger.
 52.  Så skall han rena huset med fågelns blod och det friska vattnet
      och med den levande fågeln, cederträet, isopen och det rosenröda
      garnet.
 53.  Och han skall släppa den levande fågeln fri ute på marken
      utanför staden.  När han så bringar försoning för huset, då
      bliver det rent.

 54.  Detta är lagen om allt slags spetälskesjukdom och
      spetälskeskorv,
 55.  om spetälska på kläder och på hus,
 56.  om upphöjningar på huden, utslag och ljusa fläckar,
 57.  till undervisning om när något är orent eller rent.  Detta är
      lagen om spetälska.

[https://runeberg.org/bibeln/03_15.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 15 Kapitlet

                  Oren flytning hos man och kvinna.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  2.  Talen till Israels barn och sägen till dem:

  3.  Om någon får flytning ur sitt kött, så är sådan flytning
      oren.  Och angående hans orenhet, medan flytningen varar, gäller
      följande: Evad hans kött avsöndrar flytningen, eller det
      tillsluter sig för flytningen, så är han oren.
  4.  Allt varpå den sjuke ligger bliver orent, och allt varpå han
      sitter bliver orent.
  5.  Och den som kommer vid det varpå han har legat skall två sina
      kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
  6.  Och den som sätter sig på något varpå den sjuke har suttit skall
      två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
      aftonen.
  7.  Och den som kommer vid den sjukes kropp skall två sina kläder
      och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
  8.  Och om den sjuke spottar på någon som är ren, skall denne två
      sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
      aftonen.
  9.  Och allt varpå den sjuke sitter när han färdas någonstädes,
      bliver orent.
 10.  Och var och en som kommer vid något, vad det vara må, som har
      legat under honom skall vara oren ända till aftonen; och den som
      bär bort något sådant skall två sina kläder och bada sig i
      vatten och vara oren ända till aftonen.
 11.  Och var och en som den sjuke kommer vid, utan att hava sköljt
      sina händer i vatten, skall två sina kläder och bada sig i
      vatten och vara oren ända till aftonen.
 12.  Och ett lerkärl som den sjuke kommer vid skall sönderslås; men
      är det ett träkärl, skall det sköljas med vatten.

 13.  När den som har flytning bliver ren från sin flytning, skall
      han, för att förklaras ren, räkna sju dagar och därefter två
      sina kläder, och sedan skall han bada sin kropp i rinnande
      vatten, så bliver han ren.
 14.  Och på åttonde dagen skall han taga sig två turturduvor eller
      två unga duvor och komma inför HERRENS ansikte, till
      uppenbarelsetältets ingång, och giva dem åt prästen.
 15.  Och prästen skall offra dem, den ena till syndoffer och den
      andra till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för
      honom inför HERRENS ansikte, till rening från hans flytning.

 16.  Och om en man har haft sädesutgjutning, så skall han bada hela
      sin kropp i vatten och vara oren ända till aftonen.
 17.  Och allt slags klädnad och allt av skinn, varpå sådan
      sädesutgjutning har skett, skall tvås i vatten och vara orent
      ända till aftonen.
 18.  Och när en man har legat hos en kvinna och sädesutgjutning har
      skett, så skola de båda bada sig i vatten och vara orena ända
      till aftonen.

 19.  Och när en kvinna har sin flytning, i det att blod avgår ur
      hennes kött, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som
      kommer vid henne skall vara oren ända till aftonen.
 20.  Och allt varpå hon ligger under sin månadsrening bliver orent,
      och allt varpå hon sitter bliver orent.
 21.  Och var och en som kommer vid det varpå hon har legat skall två
      sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
      aftonen.
 22.  Och var och en som kommer vid något varpå hon har suttit skall
      två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
      aftonen.
 23.  Och om någon sak lägges på det varpå hon har legat eller suttit,
      och någon då kommer vid denna sak, så skall han vara oren ända
      till aftonen.
 24.  Och om en man ligger hos henne, och något av hennes månadsflöde
      kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt varpå
      han ligger bliver orent.

 25.  Och om en kvinna har blodflöde under en längre tid, utan att det
      är hennes månadsrening, eller om hon har flöde utöver tiden för
      sin månadsrening, så skall om henne, så länge hennes orena flöde
      varar, gälla detsamma som under hennes månadsreningstid; hon är
      oren.
 26.  Om allt varpå hon ligger, så länge hennes flöde varar, skall
      gälla detsamma som om det varpå hon ligger under sin
      månadsrening; och allt varpå hon sitter bliver orent, likasom
      under hennes månadsrening.
 27.  Och var och en som kommer vid något av detta bliver oren; han
      skall två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända
      till aftonen.

 28.  Men om hon bliver ren från sitt flöde, skall hon räkna sju dagar
      och sedan vara ren.
 29.  Och på åttonde dagen skall hon taga sig två turturduvor eller
      två unga duvor och bära dem till prästen, till
      uppenbarelsetältets ingång.
 30.  Och prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra
      till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för henne
      inför HERRENS ansikte, till rening från hennes orena flöde.
 31.  Så skolen I bevara Israels barn från orenhet, på det att de icke
      må dö i sin orenhet, om de orena mitt tabernakel, som står mitt
      ibland dem.

 32.  Detta är lagen om den som har flytning och om den som har
      sädesutgjutning, så att han därigenom bliver oren,
 33.  och om den kvinna som har sin månadsrening, och om den som har
      någon flytning, evad det är man eller kvinna, så ock om en man
      som ligger hos en oren kvinna.

[https://runeberg.org/bibeln/03_16.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 16 Kapitlet

                      Den stora försoningsdagen.

  1.  Och HERREN talade till Mose, sedan Arons två söner voro döda, de
      båda som träffats av döden, när de trädde fram inför HERRENS
      ansikte.
  2.  Och HERREN sade till Mose:

      Säg till din broder Aron att han icke på vilken tid som helst
      får gå in i helgedomen innanför förlåten, framför nådastolen som
      är ovanpå arken, på det att han icke må dö; ty i molnskyn vill
      jag uppenbara mig över nådastolen[1].
  3.  Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen: Han skall
      taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer;
  4.  han skall ikläda sig en helig livklädnad av linne och hava
      benkläder av linne över sitt kött, och han skall omgjorda sig
      med ett bälte av linne och vira en huvudbindel av linne om sitt
      huvud; detta är de heliga kläderna, och innan han ikläder sig
      dem, skall han bada sin kropp i vatten.
  5.  Och av Israels barns menighet skall han mottaga två bockar till
      syndoffer och en vädur till brännoffer.
  6.  Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa
      försoning för sig och sitt hus.
  7.  Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför
      HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.
  8.  Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN
      och en lott för Asasel[2].
  9.  Och den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram
      och offra till syndoffer.
 10.  Men den bock som lotten bestämmer åt Asasel skall ställas
      levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för
      honom, på det att han må släppas fri ut till Asasel i öknen.

 11.  Aron skall alltså föra fram sin syndofferstjur och bringa
      försoning för sig och sitt hus, han skall slakta sin
      syndofferstjur.
 12.  Sedan skall han taga ett fyrfat fullt med glöd från altaret som
      står inför HERRENS ansikte, och fylla sina händer med stött
      välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför
      förlåten.
 13.  Och rökelsen skall han lägga på elden inför HERRENS ansikte, så
      att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå
      vittnesbördet[3], på det att han icke må dö.
 14.  Och han skall taga av tjurens blod och stänka med sitt finger
      framtill på nådastolen; och framför nådastolen skall han stänka
      blodet sju gånger med sitt finger.
 15.  Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans
      blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom
      han gjorde med tjurens blod: han skall tänka därmed på
      nådastolen och framför nådastolen.
 16.  Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från
      Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava
      syndat.  Och på samma sätt skall han göra ned
      uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras
      orenheter.
 17.  Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund
      på han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till
      dess han har gått ut.  Så skall han bringa försoning för sig och
      sitt hus och för Israels hela församling.
 18.  Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS
      ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens
      blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt
      omkring,
 19.  och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger,
      och rena och helga det från Israels barns orenheter.
 20.  När han så har fullbordat försoningen för helgedomen,
      uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande
      bocken.
 21.  Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens
      huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar
      och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han
      skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles
      redo därtill släppa honom ut i öknen.
 22.  Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i
      vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen.

 23.  Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och taga av sig
      linnekläderna, som han hade iklätt sig när han gick in i
      helgedomen; och han skall lämna dem där.
 24.  Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och
      ikläda sig sina vanliga kläder; sedan skall han gå ut och offra
      sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning
      för sig och för folket.
 25.  Och fettet av syndoffersdjuret skall han förbränna på altaret.
 26.  Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder
      och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
 27.  Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev
      inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort
      utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud
      och kött och orenlighet.
 28.  Och den som bränner upp detta skall två sina kläder och bada sin
      kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.

 29.  Och detta skall vara för eder en evärdlig stadga: I sjunde
      månaden, på tionde dagen i månaden, skolen I späka eder och icke
      göra något arbete, varken infödingen eller främlingen som bor
      ibland eder.
 30.  Ty på den dagen skall försoning bringas för eder, till att rena
      eder; från alla edra synder skolen I renas inför HERRENS
      ansikte.
 31.  En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
      eder.  Detta skall vara en evärdlig stadga.
 32.  Och den präst, som har blivit smord och mottagit handfyllning
      till att vara präst i sin faders ställe skall bringa denna
      försoning; han skall ikläda sig linnekläderna, de heliga
      kläderna,
 33.  och han skall bringa försoning för det allraheligaste och
      försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall
      bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen.

 34.  Detta skall vara för eder en evärdlig stadga, att försoning
      skall bringas för Israels barn, till rening från alla deras
      synder, en gång om året.

      Och han gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.

[1]  Se Nådastolen i Ordförkl.
[2]  Se Asasel i Ordförkl.
[3]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/03_17.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 17 Kapitlet

                  Bestämmelser om slakt.  Förbud att
                förtära blod, så ock kött av självdöda
                          eller rivna djur.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
      dem Detta är vad HERREN har bjudit och sagt:

  3.  Om någon av Israels hus, i lägret eller utanför lägret, slaktar
      ett fäkreatur eller ett lamm eller en get,
  4.  utan att föra fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för
      att frambära det såsom en offergåva åt HERREN framför HERRENS
      tabernakel, så skall detta tillräknas den mannen såsom
      blodskuld, ty blod har han utgjutit, och den mannen skall
      utrotas ur sitt folk.
  5.  Därför skola Israels barn föra sina slaktdjur, som de pläga
      slakta ute på marken, fram till HERREN, till uppenbarelsetältets
      ingång, till prästen, och där slakta dem såsom tackoffer åt
      HERREN.
  6.  Och prästen skall stänka blodet på HERRENS altare, vid ingången
      till uppenbarelsetältet, och förbränna fettet till en
      välbehaglig lukt för HERREN.
  7.  Och de skola icke mer offra sina slaktoffer åt de onda andar som
      de i trolös avfällighet löpa efter.  Detta skall vara en evärdlig
      stadga för dem från släkte till släkte.

  8.  Och du skall säga till dem:

      Om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
      dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
  9.  och icke för det fram till uppenbarelsetältets ingång för att
      offra det åt HERREN, så skall den mannen utrotas ur sin släkt.

 10.  Och om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
      dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot
      honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk.
 11.  Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till
      altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är
      det som bringar försoning, genom själen som är däri.
 12.  Därför säger jag till Israels barn: Ingen av eder skall förtära
      blod; och främlingen som bor ibland eder skall icke heller
      förtära blod.

 13.  Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo
      ibland dem, fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel,
      sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och
      övertäcka det med jord.
 14.  Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som
      innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen
      icke förtära något kötts blod.  Ty blodet är allt kötts själ; var
      och en som förtär det skall utrotas.
 15.  Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur,
      evad han är inföding eller främling, skall två sina kläder och
      bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen; då bliver han
      ren.
 16.  Men om han icke tvår sina kläder och icke badar sin kropp kommer
      han att bära på missgärning.

[https://runeberg.org/bibeln/03_18.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 18 Kapitlet

               Förbjudna leder.  Onaturlig beblandelse.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      Jag är HERREN, eder Gud.
  3.  I skolen icke göra såsom man gör i Egyptens land, där I haven
      bott.  Ej heller skolen I göra såsom man gör i Kanaans land, dit
      jag vill föra eder; I skolen icke vandra efter deras stadgar.
  4.  Efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla,
      och skolen vandra efter dem.  Jag är HERREN, eder Gud.
  5.  Ja, I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa som
      gör efter dem skall leva genom dem.  Jag är HERREN.

  6.  Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som år hans nära
      blodsförvant och blotta hennes blygd.  Jag är HERREN.
  7.  Du skall icke blotta din faders blygd genom att blotta din
      moders blygd; hon är din moder, du skall icke blotta hennes
      blygd.
  8.  Du skall icke blotta någon annan kvinnas blygd, som är din
      faders hustru, ty det är din faders blygd.
  9.  Du skall icke blotta din systers blygd, evad hon är din faders
      dotter eller din moders dotter, evad hon är född hemma eller
      född ute.
 10.  Du skall icke blotta din sondotters eller din dotterdotters
      blygd, ty det är din egen blygd.
 11.  Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, ty hon är
      av din faders släkt, hon är din syster.
 12.  Du skall icke blotta din faders systers blygd; hon är din faders
      nära blodsförvant.
 13.  Du skall icke blotta din moders systers blygd, ty hon är din
      moders nära blodsförvant.
 14.  Du skall icke blotta din faders broders blygd: vid hans hustru
      skall du icke komma; hon är din faders syster.
 15.  Du skall icke blotta din svärdotters blygd; hon är din sons
      hustru, hennes blygd skall du icke blotta.
 16.  Du skall icke blotta din broders hustrus blygd, ty det är din
      broders blygd.
 17.  Du skall icke blotta en kvinnas blygd och tillika hennes
      dotters; du skall icke heller taga till hustru hennes sondotter
      eller dotterdotter och blotta dennas blygd, de äro ju nära
      blodsförvanter; sådant vore en skändlighet.
 18.  Och du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes
      syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du
      blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra
      lever.

 19.  Du skall icke komma vid en kvinna och blotta hennes blygd, när
      hon är oren under sin månadsrening.
 20.  Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du
      genom henne bliver oren.
 21.  Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt
      Molok; du skall icke ohelga din Guds namn.  Jag är HERREN.
 22.  Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna;
      det är en styggelse.
 23.  Du skall icke beblanda där med något djur, så att du genom detta
      bliver oren.  Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något
      djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en
      vederstygglighet.

 24.  I skolen icke orena eder med något av allt detta, ty med allt
      sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder.
 25.  Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt
      dess missgärning, så att landet har utspytt sina inbyggare.
 26.  Så hållen då I mina stadgar och rätter, och ingen av eder, evad
      han är inföding eller en främling som bor ibland eder, må göra
      någon av alla dessa styggelser.
 27.  Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit
      där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat.
 28.  Gören intet sådant, på det att landet icke må utspy eder, om I
      så orenen det, likasom det utspyr det folk som har bott där före
      eder.
 29.  Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall
      utrotas ur sitt folk, ja, var och en som gör sådant.
 30.  Iakttagen därför vad jag har bjudit eder iakttaga, så att I icke
      gören efter någon av de styggeliga stadgar som man har följt
      före eder, och så orenen eder genom dem.  Jag är HERREN, eder
      Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/03_19.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 19 Kapitlet

                           Helighetsregler.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barns hela menighet och säg till dem:

      I skolen vara heliga, ty jag, HERREN, eder Gud, är helig.
  3.  Var och en av eder frukte sin moder och sin fader.  Mina sabbater
      skolen I hålla.  Jag är HERREN, eder Gud.
  4.  I skolen icke vända eder till avgudar och icke göra eder gjutna
      gudar.  Jag är HERREN, eder Gud.

  5.  När I viljen offra tackoffer åt HERREN, skolen I offra det på
      sådant sätt att I bliven välbehagliga.
  6.  Samma dag I offren det skall det ätas, eller ock den följande
      dagen; men det som bliver över till tredje dagen skall brännas
      upp i eld.
  7.  Om det ätes på tredje dagen, så är det en vederstygglighet; det
      bliver då icke välbehagligt.
  8.  Den som äter därav kommer att bära på missgärning, ty han har
      ohelgat det som var helgat åt HERREN, och han skall utrotas ur
      sin släkt.

  9.  När I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
      intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
      någon axplockning efter din skörd.
 10.  Och i din vingård skall du icke göra någon efterskörd, och de
      avfallna druvorna i din vingård skall du icke plocka upp; du
      skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen.  Jag är
      HERREN, eder Gud.

 11.  I skolen icke stjäla eller ljuga eller begå något svek mot
      varandra.
 12.  I skolen icke svärja falskt vid mitt namn; då ohelgar du din
      Guds namn.  Jag är HERREN.
 13.  Du skall icke med orätt avhända din nästa något, eller taga
      något ifrån honom med våld.  Du skall icke förhålla dagakarlen
      hans lön över natten till morgonen.
 14.  Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind
      skall du icke lägga något varpå han kan falla; du skall frukta
      din Gud.  Jag är HERREN.

 15.  I skolen icke göra orätt i domen; du skall icke hava anseende
      till den ringes person, ej heller vara partisk för den mäktige;
      du skall döma din nästa rätt.
 16.  Du skall icke gå med förtal bland dina fränder; du skall icke
      stå efter din nästas blod.  Jag är HERREN.
 17.  Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må
      du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer
      att bära på synd.
 18.  Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk,
      utan du skall älska din nästa såsom dig själv.  Jag är HERREN.

 19.  Mina stadgar skolen I hålla: Du skall icke låta två slags djur
      av din boskap para sig med varandra; din åker skall du icke beså
      med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke
      komma på dig.

 20.  Om en man har legat hos en kvinna och beblandat sig med henne,
      och hon är trälinna i en annan mans våld, och hon icke har
      blivit friköpt eller frigiven, så skola de straffas, men icke
      dödas, eftersom hon icke var fri.
 21.  Och han skall föra fram sitt skuldoffer inför HERREN, till
      uppenbarelsetältets ingång, en skuldoffersvädur.
 22.  När så prästen medelst skuldoffersväduren bringar försoning för
      honom inför HERRENS ansikte för den synd han har begått, då
      bliver den synd han har begått honom förlåten.

 23.  När I kommen in i landet och planteren träd av olika slag med
      ätbar frukt, skolen I anse deras frukt såsom deras förhud.  I tre
      år skolen I hålla dem för oomskurna och icke äta av dem;
 24.  men under det fjärde året skall all deras frukt vara helgad till
      HERRENS lov,
 25.  och först under det femte skolen I äta deras frukt.  Så skolen I
      göra, för att de må giva så mycket större avkastning åt
      eder.  Jag är HERREN, eder Gud.

 26.  I skolen icke äta något med blod i.  I skolen icke befatta eder
      med spådom eller teckentyderi.
 27.  I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller
      skall du avstympa kanten av ditt skägg.
 28.  I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej
      heller bränna in skrifttecken på eder.  Jag är HERREN.
 29.  Du skall icke ohelga din dotter med att låta henne bliva en
      sköka, på det att icke landet må förfalla i skökoväsende och
      bliva uppfyllt av skändlighet.
 30.  Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
      fruktan.  Jag är HERREN.
 31.  I skolen icke vända eder till andar som tala genom besvärjare
      eller spåmän.  Söken icke sådana, så att I bliven orena genom
      dem.  Jag är HERREN, eder Gud.

 32.  För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du
      ära; du skall frukta din Gud.  Jag är HERREN.

 33.  När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke
      förtrycka honom.
 34.  Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland
      eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva
      varit främlingar i Egyptens land.  Jag är HERREN, eder Gud.
 35.  I skolen icke göra orätt i domen, icke i fråga om mått, vikt
      eller mål.
 36.  Riktig våg, riktiga vikter, riktig efa, riktigt hin-mått skolen
      I hava.  Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur
      Egyptens land.
 37.  Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
      göra efter dem.  Jag är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/03_20.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 20 Kapitlet

                         Straffbestämmelser.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Du skall ock säga till Israels barn:

      Om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo i Israel,
      giver någon av sina avkomlingar åt Molok, så skall han straffas
      med döden; folket i landet skall stena honom.
  3.  Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom
      ur hans folk, därför att han har givit en av sina avkomlingar åt
      Molok, och därmed orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga
      namn.
  4.  Om folket i landet ser genom fingrarna med den mannen, när han
      giver en av sina avkomlingar åt Molok, så att de icke döda
      honom,
  5.  då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot
      hans släkt; och honom och alla dem som hava följt honom och i
      trolös avfällighet lupit efter Molok skall jag utrota ur deras
      folk.
  6.  Och om någon vänder sig till andar som tala genom besvärjare
      eller spåmän, för att i trolös avfällighet löpa efter dem, så
      skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans
      folk.

  7.  Så skolen I nu hålla eder heliga, och vara heliga; ty jag är
      HERREN, eder Gud.
  8.  Och I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem.  Jag är
      HERREN, som helgar eder.

  9.  Om någon uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder,
      skall han straffas med döden; över sin fader och sin moder har
      han uttalat förbannelser, blodskuld låder vid honom.

 10.  Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han
      begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de
      straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått
      äktenskapsbrottet.
 11.  Om någon ligger hos en kvinna som är hans faders hustru, så
      blottar han sin faders blygd; de skola båda straffas med döden,
      blodskuld låder vid dem.
 12.  Om någon ligger hos sin svärdotter, så skola de båda straffas
      med döden; de hava bedrivit en vederstygglighet, blodskuld låder
      vid dem.
 13.  Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en
      kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med
      döden, blodskuld låder vid dem.
 14.  Om någon till hustru tager en kvinna och tillika hennes moder,
      så är det en skändlighet; man skall bränna upp både honom och
      dem i eld, för att icke någon skändlighet må finnas bland eder.
 15.  Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas
      med döden, och djuret skolen I dräpa.
 16.  Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed,
      så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med
      döden, blodskuld låder vid dem.
 17.  Om någon tager till hustru sin syster, sin faders dotter eller
      sin moders dotter, och ser hennes blygd och hon ser hans blygd,
      så är det en skamlig gärning, och de skola utrotas inför sitt
      folks ögon; han har blottat sin systers blygd, han bär på
      missgärning.
 18.  Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och
      blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och
      hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt
      folk.
 19.  Du skall icke blotta din moders systers eller din faders systers
      blygd.  Ty den så gör avtäcker sin nära blodsförvants blygd; de
      komma att bära på missgärning.
 20.  Om någon ligger hos sin farbroders hustru, så blottar han sin
      farbroders blygd; de komma att bära på synd, barnlösa skola de
      dö.
 21.  Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning;
      han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.

 22.  Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
      stadgar och göra efter dem, för att landet icke må utspy eder,
      det land dit jag vill föra eder, så att I fån bo där.
 23.  Och I skolen icke vandra efter det folks stadgar, som jag vill
      fördriva för eder; ty just därför att de hava bedrivit allt
      sådant, har jag blivit led vid dem.
 24.  Och därför har jag sagt till eder I skolen besitta deras land,
      ty jag skall giva eder det till besittning, ett land som flyter
      av mjölk och honung.  Jag är HERREN, eder Gud, som har avskilt
      eder från andra folk.

 25.  Gören alltså skillnad mellan rena fyrfotadjur och orena, och
      mellan rena fåglar och orena, så att I icke gören eder själva
      till styggelse för de fyrfotadjurs eller fåglars skull eller för
      de kräldjurs, skull på marken, som jag har avskilt, för att I
      skolen hålla dem för orena.
 26.  I skolen vara mig heliga, ty jag, HERREN, är helig, och jag har
      avskilt eder från andra folk, för att I skolen höra mig till.

 27.  När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse
      eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena
      honom, blodskuld låder vid honom.

[https://runeberg.org/bibeln/03_21.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 21 Kapitlet

                    Helighetsregler för prästerna.

  1.  Och HERREN sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg
      till dem så:

      En präst får icke ådraga sig orenhet genom någon död bland sina
      fränder,
  2.  utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin moder, sin fader,
      sin dotter, sin broder; son, sin dotter, sin broder;
  3.  så ock genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom
      närmare och icke tillhörde någon man, i sådant fall må han
      ådraga sig orenhet genom henne.
  4.  Eftersom han är en herre bland sina fränder, får han icke ådraga
      sig orenhet och göra sig ohelig.
  5.  Prästerna skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller
      avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin
      kropp.
  6.  De skola vara helgade åt sin Guds och må icke ohelga sin Guds
      namn, ty de bära fram HERRENS eldsoffer sin Guds spis; därför
      skola de heliga.
  7.  Ingen av dem skall taga till hustru en sköka eller en vanärad
      kvinna, ej heller skall någon taga till hustru en kvinna som har
      blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud.
  8.  Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds spis;
      han skall vara dig helig, ty jag, HERREN, som helgar eder, är
      helig.
  9.  Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar
      hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.

 10.  Den som är överstepräst bland sina bröder, den på vilkens huvud
      smörjelseoljan har blivit utgjuten, och som har mottagit
      handfyllning till att ikläda sig prästkläderna, han skall icke
      hava sitt hår oordnat, ej heller riva sönder sina kläder;
 11.  och han skall icke gå in till någon död; icke ens genom sin
      fader eller genom sin moder får han ådraga sig orenhet.
 12.  Och ur helgedomen skall han icke gå ut, på det att han icke må
      ohelga sin Guds helgedom, ty hans Guds smörjelseolja, varmed han
      har blivit invigd, är på honom.  Jag är HERREN.
 13.  Till hustru skall han taga en kvinna som är jungfru.
 14.  En änka eller en förskjuten hustru eller en vanärad kvinna, en
      sköka -- en sådan får han icke taga, utan en jungfru bland sina
      fränder skall han taga till hustru,
 15.  för att han icke må ohelga sin livsfrukt bland sina fränder; ty
      jag är HERREN, som helgar honom.

 16.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 17.  Tala till Aron och säg: Av dina avkomlingar i kommande släkten
      skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin
      Guds spis.
 18.  Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind
      eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet, eller som har
      någon lem för stor,
 19.  ingen som har brutit arm eller ben,
 20.  ingen som är puckelryggig eller förkrympt, eller som har fel på
      ögat, eller som har skabb eller annat utslag, eller som är
      snöpt.
 21.  Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå
      fram för att frambära HERRENS eldsoffer; han har ett lyte, han
      skall icke gå fram för att frambära sin Guds spis.
 22.  Sin Guds spis må han äta, både det som är högheligt och det som
      är heligt,
 23.  men eftersom han har ett lyte, skall han icke gå in till
      förlåten, ej heller skall han gå fram till altaret, på det att
      han icke må ohelga mina heliga ting; ty jag är HERREN, som
      helgar dem.

 24.  Och Mose talade detta till Aron och hans söner och alla Israels
      barn.

[https://runeberg.org/bibeln/03_22.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 22 Kapitlet

                  Ytterligare regler för prästerna.
                     Föreskrifter om djuroffren.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:

  2.  Tala till Aron och hans söner och säg att de skola hålla sig
      ifrån de heliga gåvor som Israels barn bära fram åt mig, på det
      att de icke må ohelga mitt heliga namn.  Jag är HERREN.
  3.  Säg till dem: Om i kommande släkten någon av edra avkomlingar,
      medan orenhet låder vid honom, kommer vid de heliga gåvor som
      Israels barn bära fram åt HERREN, så skall han utrotas ur min
      åsyn Jag är HERREN.
  4.  Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning,
      skall han icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har blivit
      ren; ej heller den som kommer vid någon som har blivit oren
      genom en död, eller den som har haft sädesutgjutning;
  5.  ej heller den som kommer vid något slags smådjur genom vilket
      man bliver oren, eller vid en människa genom vilken man bliver
      oren, på vad sätt denna än må hava blivit oren.
  6.  Den som kommer vid något sådant, han skall vara oren ända till
      aftonen, och skall icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har
      badat sin kropp i vatten.
  7.  Men när solen har gått ned, är han ren, och sedan må han äta av
      de heliga gåvorna, ty det är hans spis.
  8.  Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han icke äta, så att
      han därigenom bliver oren.  Jag är HERREN.
  9.  De skola iakttaga vad jag har bjudit dem iakttaga, på det att de
      icke för det heligas skull må komma att bära på synd och träffas
      av döden därför att de ohelga det.  Jag är HERREN, som helgar
      dem.

 10.  Ingen främmande får äta av det heliga; en inhysesman hos prästen
      eller en hans legodräng skall icke äta av det heliga.
 11.  Men när en präst har köpt en träl för sina penningar, må denne
      äta därav, så ock den träl som är född i hans hus; dessa må äta
      av hans spis.
 12.  När en prästs dotter har blivit en främmande mans hustru, skall
      hon icke äta av det heliga som gives till offergärd.
 13.  Men om en prästs dotter har blivit änka eller blivit förskjuten,
      och hon är utan livsfrukt, och hon så kommer åter till sin
      faders hus och är där såsom i sin ungdom, då må hon äta av sin
      faders spis; men ingen främmande får äta därav.
 14.  Och om någon ouppsåtligen äter av det heliga, skall han lägga
      femtedelen därtill och giva prästen ersättning för det heliga.
 15.  Prästerna skola icke ohelga de heliga gåvorna, det som Israels
      barn göra såsom gärd åt HERREN,
 16.  och därigenom draga över dem missgärning och skuld, när de äta
      av deras heliga gåvor; ty jag är HERREN, som helgar dem.

 17.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 18.  Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
      dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill
      offra något offer, vare sig det är ett löftesoffer eller ett
      frivilligt offer som de vilja offra åt HERREN såsom brännoffer,
      så skolen I göra det på sådant sätt att I bliven välbehagliga;
 19.  offret skall vara ett felfritt handjur, av fäkreaturen eller av
      fåren eller av getterna;
 20.  I skolen icke därtill taga ett djur som har något lyte, ty genom
      ett sådant bliven I icke välbehagliga.
 21.  Och när någon vill offra ett tackoffer åt HERREN av fäkreaturen
      eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett
      löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, då skall det vara
      felfritt far att bliva välbehagligt; intet lyte får finnas
      därpå.
 22.  Det som är blint eller brutet eller stympat eller sårigt, eller
      det som har skabb eller annat utslag sådant skolen I icke offra
      åt HERREN; eldsoffer av sådant skolen I icke lägga på altaret åt
      HERREN.
 23.  Ett djur av fäkreaturen eller av småboskapen, som har någon lem
      för stor eller för liten, må du väl offra såsom frivilligt
      offer, men såsom löftesoffer bliver det icke välbehagligt.
 24.  Och I skolen icke offra åt HERREN något som har blivit snöpt
      genom klämning eller krossning eller avslitning eller
      utskärning; sådant skolen I icke göra i edert land.
 25.  Icke heller av en utlännings hand skolen I mottaga och offra
      sådana djur till eder Guds spis, ty de äro skadade, de hava ett
      lyte; genom sådana bliven I icke välbehagliga.

 26.  Och HERREN talade till Mose och sade:

 27.  När en kalv eller ett får eller en get har blivit född, skall
      djuret dia sin moder i sju dagar.  Men allt ifrån den åttonde
      dagen är det välbehagligt såsom eldsoffersgåva åt HERREN.
 28.  I skolen icke slakta något djur, vare sig av fäkreaturen eller
      av småboskapen, på samma dag som dess avföda.

 29.  När I viljen offra ett lovoffer åt HERREN, skolen I offra det på
      sådant sätt att I bliven välbehagliga.
 30.  Det skall ätas samma dag; I skolen icke lämna något därav kvar
      till följande morgon.  Jag är HERREN.

 31.  I skolen hålla mina bud och göra efter dem.  Jag är HERREN.

 32.  I skolen icke ohelga mitt heliga namn, ty jag vill bliva helgad
      bland Israels barn.  Jag är HERREN, som helgar eder,
 33.  han som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall
      vara eder Gud.  Jag är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/03_23.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 23 Kapitlet

                       Stadgar för högtiderna.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
      sammankomster; mina högtider äro dessa:
  3.  Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
      en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra.  Det
      är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.

  4.  Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen
      utlysa på bestämda tider:
  5.  I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden,
      är HERRENS påsk.
  6.  Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds
      högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar.
  7.  På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.
  8.  Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar.  På den
      sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.

  9.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 10.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      När I kommen in i det land som jag vill giva eder, och I
      inbärgen dess skörd, då skolen I bära till prästen den kärve som
      är förstlingen av eder skörd.
 11.  Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I
      mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta
      den.
 12.  Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett
      felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN,
 13.  och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl,
      begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig
      lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin.
 14.  Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av
      grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke
      förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud.  Detta skall
      vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I
      än ären bosatta.

 15.  Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten,
      från den dag då I buren fram viftofferskärven;
 16.  femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde
      sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt
      HERREN.
 17.  Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två
      kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en
      förstlingsgåva åt HERREN.
 18.  Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm,
      en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt
      HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer
      till en välbehaglig lukt för HERREN.
 19.  Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla
      lamm till tackoffer.
 20.  Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS
      ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de
      båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra
      prästen.
 21.  Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst
      att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra.  Detta
      skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte,
      var I än ären bosatta.

 22.  Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
      intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
      någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt
      den fattige och åt främlingen.  Jag är HERREN, eder Gud.

 23.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 24.  Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första
      dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med
      basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en
      helig sammankomst.
 25.  Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra
      eldsoffer åt HERREN.

 26.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 27.  Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då
      skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder;
      och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.
 28.  Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en
      försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder
      Guds, ansikte.
 29.  Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall
      utrotas ur sin släkt.
 30.  Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom
      skall jag förgöra ur hans folk.
 31.  Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig
      stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.
 32.  En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
      eder.  På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla
      denna eder sabbatsvila, från afton till afton.

 33.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 34.  Tala till Israels barn och säg:

      På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS
      lövhyddohögtid, i sju dagar.
 35.  På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.
 36.  I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN.  På den åttonde
      dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra
      eldsoffer åt HERREN.  Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla
      skolen I då göra.

 37.  Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
      sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN,
      brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de
      för den dagen bestämda offren --
 38.  detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor,
      och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga
      offer som I given åt HERREN.

 39.  Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen
      avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju
      dagar.  På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen
      är ock sabbatsvila.
 40.  Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste
      träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av
      pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS,
      eder Guds, ansikte.

 41.  I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om
      året.  Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte
      till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den.
 42.  Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro
      infödingar i Israel skola bo i lövhyddor,
 43.  för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo
      i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är
      HERREN, eder Gud.

 44.  Och Mose talade till Israels barn om dessa HERRENS högtider.

[https://runeberg.org/bibeln/03_24.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 24 Kapitlet

                Föreskrifter om den gyllene ljusstaken
                och om skådebröden.  En gudsförsmädare
                         stenad.  Strafflagar.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:

  2.  Bjud Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver,
      till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp.
  3.  Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet[1], i
      uppenbarelsetältet, skall Aron beständigt sköta den, från
      aftonen till morgonen, inför HERRENS ansikte.  Detta skall vara
      en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte.
  4.  Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han beständigt sköta
      inför HERRENS ansikte.

  5.  Och du skall taga fint mjöl och därav baka tolv kakor; var kaka
      skall innehålla två tiondedels efa.
  6.  Och du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det
      gyllene bordet inför HERRENS ansikte.
  7.  Och på vardera raden skall du lägga ren rökelse, för att denna
      må utgöra själva altaroffret av bröden, ett eldsoffer åt
      HERREN.
  8.  Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man beständigt lägga upp dem
      inför HERRENS ansikte: en gärd av Israels barn, till ett evigt
      förbund.
  9.  De skola tillhöra Aron och hans söner och skola ätas av dem på
      en helig plats, ty de äro högheliga och äro hans evärdliga rätt
      av HERRENS eldsoffer.

 10.  Och en man som var son till en israelitisk kvinna, men till
      fader hade en egyptisk man, gick ut bland Israels barn; och den
      israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kommo i träta
      med varandra i lägret.
 11.  Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet[2] och hädade.
      Då förde de honom fram till Mose.  Och hans moder hette Selomit,
      dotter till Dibri, av Dans stam.
 12.  Och de satte honom i förvar, för att de skulle få hans dom
      bestämd efter HERRENS befallning.
 13.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 14.  För ut hädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga
      sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena
      honom.
 15.  Och till Israels barn skall du tala och säga: Om någon hädar sin
      Gud, kommer han att bära på synd.
 16.  Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela
      menigheten skall stena honom.  Evad det är en främling eller en
      inföding som smädar Namnet, skall han dödas.

 17.  Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med
      döden;
 18.  och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv
      för liv.
 19.  Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man
      göra mot honom såsom han själv har gjort:
 20.  bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma
      lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.
 21.  Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den
      som slår ihjäl en människa skall dödas.
 22.  En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl
      för främlingen som för infödingen; ty jag är HERREN, eder Gud.

 23.  Och Mose talade detta till Israels barn; och de förde ut hädaren
      utanför lägret och stenade honom.  Alltså gjorde Israels barn
      såsom HERREN hade bjudit Mose.

[1]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.
[2]  Se Herren i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/03_25.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 25 Kapitlet

                        Sabbatsår och jubelår.

  1.  Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet
      hålla sabbat åt HERREN.
  3.  I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård
      och inbärga avkastningen av landet,
  4.  men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en
      HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära
      din vingård.
  5.  Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke
      skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du
      icke avbärga.  Det skall vara ett sabbatsvilans år för landet.
  6.  Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du
      själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din
      inhysesman, de som bo hos dig.
  7.  Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin
      föda av all dess avkastning.

  8.  Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så
      att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år.
  9.  Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta
      blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun
      över hela edert land.
 10.  Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet
      för alla dess inbyggare.  Det skall vara ett jubelår för eder;
      var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och
      en av eder skall återfå sin släktegendom.
 11.  Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I
      icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I
      icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd.
 12.  Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder.  Från
      själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.

 13.  Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin
      arvsbesittning.
 14.  Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder
      nästa, skolen I icke göra varandra orätt:
 15.  efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter
      antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.
 16.  Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och
      alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett
      visst antal grödor är det han säljer till dig.
 17.  I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty
      jag är HERREN, eder Gud.
 18.  Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I
      hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet.
 19.  Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och
      I skolen bo trygga däri.
 20.  Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi
      icke få så och icke få inbärga vår gröda?»,
 21.  så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över
      eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre
      åren.
 22.  Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den
      gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde
      året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta.

 23.  När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty
      landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.
 24.  I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att
      återbörda jordegendom.
 25.  Om din broder råkar i armod och säljer något av sin
      arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom
      och återbörda det brodern har sålt.
 26.  Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i
      tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda,
 27.  så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån
      försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den
      man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin
      besittning.
 28.  Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala
      honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill
      jubelåret.  Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall
      då återfå sin besittning.

 29.  Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med
      murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har
      förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är
      då inskränkt till viss tid.
 30.  Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute,
      så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med
      murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för
      evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret.
 31.  Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola
      räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på
      jubelåret skola de frånträdas.
 32.  Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning
      hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna
 33.  Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den
      stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på
      jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas
      arvsbesittning bland Israels barn.
 34.  Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får
      icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning.

 35.  Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så
      skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en
      inhysesman skall han få leva hos dig.
 36.  Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall
      frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig.
 37.  Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna
      honom av dina livsmedel mot ränta.
 38.  Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
      för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud.

 39.  Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall
      du icke låta honom göra trälarbete;
 40.  såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig;
      intill jubelåret skall han tjäna hos dig.
 41.  Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom;
      och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning
      skall han återfå.
 42.  Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de
      skola icke säljas såsom man säljer trälar.
 43.  Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall
      frukta din Gud.
 44.  Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så
      skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som
      bo runt omkring eder.
 45.  I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo
      hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos
      eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder
      egendom.
 46.  Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder,
      till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar
      evärdligen.  Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen
      med hårdhet bruka sin makt över den andre.

 47.  Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd,
      och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt
      främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som
      tillhör en främlingssläkt,
 48.  så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas
      ut; någon av hans bröder må lösa honom;
 49.  eller ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa
      honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa
      honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv
      lösa sig.
 50.  Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter,
      huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt
      honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall
      uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall
      beräknas till samma värde som en daglönares.
 51.  Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala
      en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för.
 52.  Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han
      räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter
      antalet av sina år.
 53.  Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom
      ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom.
 54.  Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så
      skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med
      honom.
 55.  Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag
      har fört ut ur Egyptens land.  Jag är HERREN, eder Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/03_26.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 26 Kapitlet

                Varning för avguderi.  Löftet till dem
                  som hålla lagen, hotelser mot dess
                             överträdare.

  1.  I skolen icke göra eder några av gudar, ej heller uppresa åt
      eder något beläte eller någon stod, eller uppsätta i edert land
      stenar med inhuggna bilder, för att tillbedja vid dem; ty jag är
      HERREN, eder Gud.
  2.  Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
      fruktan.  Jag är HERREN.

  3.  Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören
      efter dem,
  4.  så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin
      gröda och träden på marken bära sin frukt.
  5.  Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och
      vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava
      bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land.
  6.  Och jag skall skaffa frid i landet, och I skolen få ro, och
      ingen skall förskräcka eder.  Jag skall göra slut på vilddjuren i
      landet, och intet svärd skall gå fram genom edert land.
  7.  I skolen jaga edra fiender framför eder, och de skola falla för
      edra svärd.
  8.  Fem av eder skola jaga hundra framför sig, och hundra av eder
      skola jaga tiotusen, och edra fiender skola falla för edra
      svärd.
  9.  Och jag skall vända mig till eder och göra eder fruktsamma och
      för öka eder, och jag skall upprätthålla mitt förbund med eder.
 10.  Och gammal gröda, som länge har legat inne, skolen I hava att
      äta; I skolen nödgas skaffa den gamla undan för den nya.
 11.  Och jag skall uppresa min boning mitt ibland eder, och min själ
      skall icke försmå eder.
 12.  Jag skall vandra mitt ibland eder och vara eder Gud, och I
      skolen vara mitt folk.
 13.  Jag är HERREN, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, för
      att I icke skullen vara trälar där; och jag har brutit sönder
      edert ok och låtit eder gå med upprätt huvud.

 14.  Men om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud,
 15.  om I förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina
      rätter, så att I icke gören efter alla mina bud, utan bryten
      mitt förbund,
 16.  då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall
      hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och
      feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och I
      skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den.
 17.  Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och I skolen bliva slagna
      av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och
      I skolen fly, om ock ingen förföljer eder.

 18.  Om I, detta oaktat, icke hören mig, så skall jag tukta eder
      sjufalt värre för edra synders skull.
 19.  Jag skall krossa eder stolta makt.  Jag skall låta eder himmel
      bliva såsom järn och eder jord såsom koppar.
 20.  Och eder möda skall vara förspilld, ty eder jord skall icke giva
      sin gröda, och träden i landet skola icke bära sin frukt.

 21.  Om I ändå vandren mig emot och icke viljen höra mig, så skall
      jag slå eder sjufalt värre, såsom edra synder förtjäna.
 22.  Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och
      fördärva eder boskap och minska edert eget antal, så att edra
      vägar bliva öde.

 23.  Om I, detta oaktat, icke låten varna eder av mig, utan vandren
      mig emot,
 24.  så skall också jag vandra eder emot och slå eder sjufalt för
      edra synders skull.
 25.  Jag skall låta eder drabbas av ett hämndesvärd, som skall hämnas
      mitt förbund, och I skolen nödgas församla eder i städerna; men
      där skall jag sända pest bland eder, och I skolen bliva givna i
      fiendehand.
 26.  Jag skall så fördärva edert livsuppehälle, att edert bröd skall
      kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor, och edert bröd skall
      lämnas ut efter vikt, och när I äten, skolen I icke bliva mätta.

 27.  Om I, detta oaktat, icke hören mig, utan vandren mig emot,
 28.  så skall också jag i vrede vandra eder emot och tukta eder
      sjufalt för edra synders skull.
 29.  I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött.
 30.  Jag skall ödelägga edra offerhöjder och utrota edra solstoder;
      jag skall kasta edra döda kroppar på edra eländiga avgudars döda
      kroppar, ty min själ skall försmå eder.
 31.  Och jag skall göra edra städer till ruiner och föröda edra
      helgedomar, och jag skall icke mer med välbehag känna lukten av
      edra offer.
 32.  Jag skall själv ödelägga landet, så att edra fiender, som bo
      däri, skola häpna däröver.
 33.  Men eder skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall
      förfölja eder med draget svärd; så skall edert land bliva en
      ödemark, och edra städer skola bliva ruiner.

 34.  Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, då, under hela
      den tid det ligger öde och I ären i edra fienders land.  Ja, då
      skall landet hålla sabbat och giva gottgörelse för sina
      sabbater.
 35.  Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den
      vila det icke fick på edra sabbater, då I bodden däri.
 36.  Och åt dem som bliva kvar av eder skall jag giva försagda
      hjärtan i deras fienders länder, så att de jagas på flykten av
      ett prasslande löv som röres av vinden, och fly, såsom flydde de
      för svärd, och falla, om ock ingen förföljer dem.
 37.  Och de skola stupa på varandra, likasom för svärd, om ock ingen
      förföljer dem.  Ja, I skolen icke kunna hålla stånd mot edra
      fiender.
 38.  I skolen förgås bland hedningarna, och edra fienders land skall
      förtära eder.
 39.  Och de som bliva kvar av eder skola försmäkta i edra fienders
      land, genom sin egen missgärning, och försmäkta tillika genom
      sina fäders missgärning, likasom dessa hava gjort.

 40.  Och de skola nödgas bekänna den missgärning de själva hava
      begått, och den deras fäder hava begått, genom att handla
      trolöst mot mig, och huru de hava vandrat mig emot
 41.  -- varför också jag måste vandra dem emot och föra dem bort i
      deras fienders land -- ja, då skola deras oomskurna hjärtan
      nödgas ödmjuka sig, då skola de få umgälla sin missgärning.
 42.  Och då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob, då skall jag
      ock tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med
      Abraham, och på landet skall jag tänka.
 43.  Ty landet måste bliva övergivet av dem och så få gottgörelse för
      sina sabbater genom att bliva öde när folket är borta, och
      själva skola de få umgälla sin missgärning, därför, ja, därför
      att de förkastade mina rätter, och därför att deras själar
      försmådde mina stadgar.
 44.  Men detta oaktat skall jag, medan de äro i sina fienders land,
      icke så förkasta eller försmå dem, att jag förgör dem och bryter
      mitt förbund med dem; ty jag är HERREN, deras Gud.
 45.  Nej, till fromma för dem skall jag tänka på förbundet med
      förfäderna, som jag förde ut ur Egyptens land, inför
      hedningarnas ögon, på det att jag skulle vara deras Gud.  Jag är
      HERREN.

 46.  Dessa äro de stadgar och rätter och lagar som HERREN fastställde
      mellan sig och Israels barn, på Sinai berg genom Mose.

[https://runeberg.org/bibeln/03_27.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 27 Kapitlet

                       Löfteslösen och tionde.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      Om någon skall fullgöra ett löfte, ett sådant varvid du har att
      bestämma värdet på personer som lovas åt HERREN, så gäller
      följande:
  3.  Om värdet skall bestämmas för en man som är mellan tjugu och
      sextio år gammal, så skall du bestämma detta till femtio siklar
      silver, efter helgedomssikelns vikt.
  4.  Om frågan gäller en kvinna, så skall du bestämma värdet till
      trettio siklar.
  5.  Om frågan gäller någon som är mellan fem år och tjugu år gammal,
      så skall det värde du bestämmer vara för mankön tjugu siklar och
      för kvinnkön tio siklar.
  6.  Om frågan gäller någon som är mellan en månad och fem år gammal,
      så skall det värde du bestämmer vara för mankön fem siklar
      silver och för kvinnkön tre siklar silver.
  7.  Om frågan gäller någon som är sextio år gammal eller därutöver,
      så skall det värde du bestämmer vara, om det är en man, femton
      siklar, men för en kvinna skall det vara tio siklar.
  8.  Är någon i sådant armod att han icke kan betala det värde du
      bestämmer, så skall han ställas fram inför prästen, och prästen
      skall då bestämma ett värde för honom; efter vad den som har
      gjort löftet kan anskaffa skall prästen bestämma värdet för
      honom.

  9.  Om frågan gäller boskap, av de lag man får bära fram såsom offer
      åt HERREN, så skall allt sådant, när man har givit det åt
      HERREN, vara heligt;
 10.  man skall icke utväxla eller utbyta det, vare sig ett bättre mot
      ett sämre eller ett sämre mot ett bättre.  Om någon likväl
      utbyter ett djur mot ett annat, så skall både det förra och det
      som har blivit lämnat i utbyte vara heligt.
 11.  Men om frågan gäller något slags orent djur, ett sådant som man
      icke får bära fram såsom offer åt HERREN, så skall djuret
      ställas fram inför prästen;
 12.  och prästen skall bestämma dess värde, alltefter som det är
      bättre eller sämre.  Såsom du -- prästen -- bestämmer det, så
      skall det vara.
 13.  Och om ägaren vill lösa djuret, så skall han till det värde du
      har bestämt lägga femtedelen av värdet.

 14.  Om någon helgar sitt hus, för att det skall vara helgat åt
      HERREN, så skall prästen bestämma dess värde, alltefter som det
      är bättre eller sämre.  Såsom prästen bestämmer dess värde, så
      skall det förbliva.
 15.  Och om den som har helgat sitt hus vill lösa det, så skall han
      till det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen
      därav; då bliver det hans.

 16.  Om någon helgar åt HERREN ett stycke åker av sin arvsbesittning
      så skall du bestämma dess värde efter utsädet därpå: mot var
      homer utsädeskorn skola svara femtio siklar silver.
 17.  Om han helgar sin åker ända från jubelåret, så skall det
      förbliva vid det värde du bestämmer.
 18.  Men om han helgar sin åker efter jubelåret, då skall prästen åt
      honom beräkna penningvärdet efter antalet av de år som återstå
      till nästa jubelår; och ett motsvarande avdrag skall göras på
      det värde du förut har bestämt.
 19.  Och om den som har helgat åkern vill lösa den, så skall han till
      det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen därav; då
      förbliver den hans.
 20.  Om han icke löser åkern, men säljer den åt någon annan, så får
      åkern sedan icke lösas,
 21.  utan när åkern frånträdes på jubelåret, skall den vara helgad åt
      HERREN, likasom en tillspillogiven åker; hans arvsbesittning
      tillfaller då prästen.

 22.  Om någon helgar åt HERREN en åker som han har köpt, en som icke
      hör till hans arvsbesittning,
 23.  så skall prästen åt honom räkna ut beloppet av det bestämda
      värdet intill jubelåret; och han skall samma dag erlägga detta
      värde, som du har bestämt; det skall vara helgat åt HERREN.
 24.  Men på jubelåret skall åkern återgå till den av vilken den har
      blivit köpt, och vilkens arvejord den är.
 25.  Och när du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i
      helgedomssiklar, sikeln räknad till tjugu gera.

 26.  Men det som är förstfött ibland boskap, och som tillhör HERREN
      redan såsom förstfött, det skall ingen helga; vare sig det är
      ett djur av fäkreaturen eller ett djur av småboskapen, tillhör
      det redan HERREN
 27.  Men om frågan gäller något orent djur, så skall man lösa det
      efter det värde du bestämmer och lägga femtedelen av värdet
      därtill.  Om det icke löses, så skall det säljas efter det värde
      du bestämmer.

 28.  Och om frågan gäller något tillspillogivet, vad någon har givit
      till spillo åt HERREN av sin egendom, det må vara en människa
      eller ett boskapsdjur eller den åker som är hans arvsbesittning,
      så får sådant varken säljas eller lösas; allt tillspillogivet är
      högheligt och tillhör HERREN.
 29.  En människa som har blivit tillspillogiven får aldrig lösas; en
      sådan måste dödas.

 30.  Och all tionde av jorden, vare sig av säden på jorden eller av
      trädens frukt, tillhör HERREN; den är helgad åt HERREN.
 31.  Om någon vill lösa något av sin tionde, så skall han lägga
      femtedelen av värdet därtill.
 32.  Och vad beträffar tionde av fäkreatur eller av småboskap, allt
      som går under herdestaven, så skall av allt detta vart tionde
      djur vara helgat åt HERREN;
 33.  man skall icke efterforska om det är bättre eller sämre, och man
      får icke utbyta det.  Om någon likväl utbyter djuret, så skall
      både detta och det som har blivit lämnat i utbyte vara heligt;
      det får icke lösas.
 34.  Dessa äro de bud som HERREN på Sinai berg gav Israels barn genom
      Mose.

[https://runeberg.org/bibeln/04_01.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 1 Kapitlet

                Mönstring av Israels stammar i Sinais
                                öken.

  1.  Och HERREN talade till Mose i Sinais öken, i uppenbarelsetältet,
      på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras
      uttåg ur Egyptens land; han sade:
  2.  »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, efter
      deras släkter och efter deras familjer, vart namn räknat
      särskilt, allt mankön, var person för sig;
  3.  alla stridbara män i Israel, de män som äro tjugu år gamla eller
      därutöver, dem skolen I inmönstra efter deras häravdelningar, du
      och Aron.
  4.  I skolen därvid taga till eder en man av var stam, den som är
      huvudman för sin stams familjer.
  5.  Och dessa äro namnen på de män som skola biträda eder: av Ruben:
      Elisur, Sedeurs son;
  6.  av Simeon: Selumiel, Surisaddais son;
  7.  av Juda: Naheson, Amminadabs son;
  8.  av Isaskar: Netanel, Suars son;
  9.  av Sebulon: Eliab, Helons son;
 10.  av Josefs barn: av Efraim: Elisama, Ammihuds son; av Manasse:
      Gamliel, Pedasurs son;
 11.  av Benjamin: Abidan, Gideonis son;
 12.  av Dan: Ahieser, Ammisaddais son;
 13.  av Aser: Pagiel, Okrans son;
 14.  av Gad: Eljasaf, Deguels son;
 15.  av Naftali: Ahira, Enans son.»
 16.  Dessa voro ombud för menigheten, hövdingar för sina
      fädernestammar, huvudmän för Israels ätter.

 17.  Och Mose och Aron togo till sig dessa namngivna män;
 18.  och sedan de hade församlat hela menigheten på första dagen i
      andra månaden, blev folket infört i förteckningen efter sina
      släkter och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de
      som voro tjugu år gamla eller därutöver, var person för sig,
 19.  allt såsom HERREN hade bjudit Mose; och han mönstrade dem i
      Sinais öken.

 20.  Och avkomlingarna av Rubens, Israels förstföddes, söner,
      upptecknade efter sina släkter och efter sina familjer, vart
      namn räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som
      voro tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 21.  så många av Rubens stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiosex
      tusen fem hundra.

 22.  Avkomlingarna av Simeons söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, så många som inmönstrades, vart namn
      räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 23.  så många av Simeons stam som inmönstrades, utgjorde femtionio
      tusen tre hundra.

 24.  Avkomlingarna av Gads söner, upptecknade efter sina släkter och
      efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 25.  så många av Gads stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiofem tusen
      sex hundra femtio.

 26.  Avkomlingarna av Judas söner, upptecknade efter sina släkter och
      efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 27.  så många av Juda stam som inmönstrades, utgjorde sjuttiofyra
      tusen sex hundra.

 28.  Avkomlingarna av Isaskars söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 29.  så många av Isaskars stam son inmönstrades, utgjorde femtiofyra
      tusen fyra hundra.

 30.  Avkomlingarna av Sebulons söner upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 31.  så många av Sebulons stam som inmönstrades, utgjorde femtiosju
      tusen fyra hundra.

 32.  Avkomlingarna av Josefs söner:

      Avkomlingarna av Efraims söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 33.  så många av Efraims stam som inmönstrades; utgjorde fyrtio tusen
      fem hundra.

 34.  Avkomlingarna av Manasses söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 35.  så många av Manasse stam som inmönstrades, utgjorde trettiotvå
      tusen två hundra.

 36.  Avkomlingarna av Benjamins söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 37.  så många av Benjamins stam som inmönstrades, utgjorde trettiofem
      tusen fyra hundra.

 38.  Avkomlingarna av Dans söner, upptecknade efter sina släkter och
      efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 39.  så många av Dans stam som inmönstrades, utgjorde sextiotvå tusen
      sju hundra.

 40.  Avkomlingarna av Asers söner, upptecknade efter sina släkter och
      efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 41.  så många av Asers stam som inmönstrades, utgjorde fyrtioett
      tusen fem hundra.

 42.  Avkomlingarna av Naftalis söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 43.  så många av Naftali stam som inmönstrades, utgjorde femtiotre
      tusen fyra hundra.

 44.  Dessa voro de inmönstrade, de som blevo inmönstrade av Mose och
      Aron och Israels hövdingar, tolv män, som företrädde var och en
      sin stamfamilj.
 45.  Och alla de av Israels barn som inmönstrades, efter deras
      familjer, de som voro tjugu år gamla eller därutöver, alla
      stridbara män i Israel,
 46.  alla dessa inmönstrade utgjorde sex hundra tre tusen fem hundra
      femtio.
 47.  Men leviterna i sin fädernestam blevo icke inmönstrade med de
      övriga.

 48.  Ty HERREN talade till Mose och sade:
 49.  Levi stam allenast skall du icke inmönstra, och du skall icke
      räkna antalet av dem med de övriga israeliterna;
 50.  utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets
      tabernakel med alla dess redskap och alla dess tillbehör.  De
      skola bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst
      därvid; och runt omkring tabernaklet skola de hava sitt läger.
 51.  När tabernaklet skall bryta upp, skola leviterna nedtaga det,
      och när tabernaklet skall slås upp, skola leviterna uppsätta
      det; men om någon främmande kommer därvid, skall han dödas.
 52.  De övriga israeliterna skola lägra sig var och en i sitt läger,
      och var och en under sitt baner, efter sina häravdelningar;
 53.  men leviterna skola lägra sig runt omkring vittnesbördets
      tabernakel, för att icke förtörnelse må komma över Israels barns
      menighet; och leviterna skola iakttaga vad som är att iakttaga
      vid vittnesbördets tabernakel.

 54.  Och Israels barn gjorde så; de gjorde i alla stycken såsom
      HERREN hade bjudit Mose.


[https://runeberg.org/bibeln/04_02.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet

                  Föreskrifter om stammarnas plats i
                       lägret och under tåget.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  2.  Israels barn skola lägra sig var och en under sitt baner, vid de
      fälttecken som höra till deras särskilda familjer; runt omkring
      uppenbarelsetältet skola de lägra sig så, att de hava det
      framför sig.

  3.  På framsidan, österut, skall Juda lägra sig under sitt baner,
      efter sina häravdelningar: Juda barns hövding Naheson,
      Amminadabs son
  4.  med de inmönstrade som utgöra hans här, sjuttiofyra tusen sex
      hundra man.
  5.  Bredvid honom skall Isaskars stam lägra sig: Isaskars barns
      hövding Netanel, Suars son,
  6.  med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiofyra tusen fyra
      hundra man.
  7.  Därnäst Sebulons stam: Sebulons barns hövding Eliab, Helons son,
  8.  med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiosju tusen fyra
      hundra man.
  9.  De inmönstrade som tillhöra Juda läger utgöra alltså tillsammans
      ett hundra åttiosex tusen fyra hundra man, delade i sina
      häravdelningar.  De skola vid uppbrott tåga främst.

 10.  Ruben skall lägra sig under sitt baner söderut, efter sina
      häravdelningar: Rubens barns hövding Elisur, Sedeurs son,
 11.  med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiosex tusen fem
      hundra man.
 12.  Bredvid honom skall Simeons stam lägra sig: Simeons barns
      hövding Selumiel, Surisaddais son,
 13.  med de inmönstrade som utgöra hans här, femtionio tusen tre
      hundra man.
 14.  Därnäst Gads stam: Gads barns hövding Eljasaf, Reguels son
 15.  med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiofem tusen sex
      hundra femtio man.
 16.  De inmönstrade som tillhöra Rubens läger utgöra alltså
      tillsammans ett hundra femtioett tusen fyra hundra femtio man,
      delade i sina häravdelningar.  Och de skola vid uppbrott tåga i
      andra rummet.

 17.  Sedan skall uppenbarelsetältet med leviternas läger hava sin
      plats i tåget, mitt emellan de övriga lägren.  I den ordning de
      lägra sig skola de ock tåga, var och en på sin plats, under sina
      baner.

 18.  Efraim skall lägra sig under sitt baner västerut, efter sina
      häravdelningar: Efraims barns hövding Elisama, Ammihuds son,
 19.  med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtio tusen fem hundra
      man.
 20.  Bredvid honom skall Manasse stam lägra sig: Manasse barns
      hövding Gamliel, Pedasurs son,
 21.  med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiotvå tusen två
      hundra man.
 22.  Därnäst Benjamins stam: Benjamins barns hövding Abidan, Gideonis
      son,
 23.  med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiofem tusen fyra
      hundra man.
 24.  De inmönstrade som tillhöra Efraims läger utgöra alltså
      tillsammans ett hundra åtta tusen ett hundra man, delade i sina
      häravdelningar.  Och de skola vid uppbrott tåga i tredje rummet.

 25.  Dan skall lägra sig under sitt baner norrut, efter sina
      häravdelningar: Dans barns hövding Ahieser, Ammisaddais son,
 26.  med de inmönstrade som utgöra hans här, sextiotvå tusen sju
      hundra man.
 27.  Bredvid honom skall Asers stam lägra sig: Asers barns hövding
      Pagiel, Okrans son,
 28.  med de inmönstrade som utgöra hans har, fyrtioett tusen fem
      hundra man.
 29.  Därnäst Naftali stam: Naftali barns hövding Ahira, Enans son,
 30.  med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiotre tusen fyra
      hundra man.
 31.  De inmönstrade som tillhöra Dans läger utgöra alltså tillsammans
      ett hundra femtiosju tusen sex hundra man.  De skola vid uppbrott
      tåga sist, under sina baner.

 32.  Dessa voro, efter sina familjer, de av Israels barn som
      inmönstrades.  De som inmönstrades i lägren, efter sina
      häravdelningar, utgjorde tillsammans sex hundra tre tusen fem
      hundra femtio man.
 33.  Men leviterna blevo icke inmönstrade med de övriga israeliterna,
      ty så hade HERREN: bjudit Mose.

 34.  Och Israels barn gjorde så; alldeles så, som HERREN hade bjudit
      Mose, lägrade de sig under sina baner, och så tågade de ock, var
      och en i sin släkt, efter sin familj.


[https://runeberg.org/bibeln/04_03.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet

                    Räkning av leviterna och av de
                förstfödde.  Föreskrifter om leviternas
                     tjänstgöring vid helgedomen.

  1.  Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt, vid den tid då
      HERREN talade med Mose på Sinai berg.
  2.  Dessa äro namnen på Arons söner: Nadab, den förstfödde, och
      Abihu, Eleasar och Itamar.
  3.  Dessa voro namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade
      mottagit handfyllning till att vara präster.
  4.  Men Nadab och Abihu föllo döda ned inför HERRENS ansikte, när de
      framburo främmande eld inför HERRENS ansikte i Sinais öken; och
      de hade inga söner.  Sedan voro Eleasar och Itamar präster under
      sin fader Aron.

  5.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  6.  Levi stam skall du låta få tillträde hit; du skall låta dem stå
      inför prästen Aron för att betjäna honom.
  7.  De skola iakttaga vad han har att iakttaga, och vad hela
      menigheten har att iakttaga, inför uppenbarelsetältet, i det att
      de förrätta tjänsten vid tabernaklet.
  8.  Och de skola hava vården om alla uppenbarelsetältets tillbehör,
      och iakttaga vad Israels barn hava att iakttaga, i det att de
      förrätta tjänsten vid tabernaklet.
  9.  Alltså skall du giva leviterna åt Aron och hans söner; de skola
      vara honom givna såsom gåva av Israels barn.
 10.  Men Aron och hans söner skall du anbefalla att iakttaga vad som
      hör till deras prästämbete.  Om någon främmande kommer därvid,
      skall han dödas.
 11.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 12.  Se, jag har själv bland Israels barn uttagit leviterna i stället
      för allt förstfött bland Israels barn, allt som öppnar
      moderlivet, så att leviterna skola tillhöra mig.
 13.  Ty mig tillhör allt förstfött; på den dag då jag slog allt
      förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i
      Israel, såväl människor som boskap.  Mig skola de tillhöra.  Jag
      är HERREN.

 14.  Och HERREN talade till Mose i Sinais öken och sade:
 15.  Mönstra Levi barn, efter deras familjer och efter deras släkter;
      alla av mankön som äro en månad gamla eller därutöver skall du
      inmönstra.
 16.  och Mose inmönstrade dem efter HERRENS befallning, såsom honom
      hade blivit bjudet.
 17.  Och dessa voro Levis söner, efter deras namn: Gerson, Kehat och
      Merari.
 18.  Och dessa voro namnen på Gersons söner, efter deras släkter:
      Libni och Simei.
 19.  Och Kehats söner efter sina släkter voro Amram och Jishar,
      Hebron och Ussiel.
 20.  Och Meraris söner efter sina släkter voro Maheli och Musi.  Dessa
      voro leviternas släkter, efter deras familjer.

 21.  Från Gerson härstammade libniternas släkt och simeiternas släkt;
      dessa voro gersoniternas släkter.
 22.  De av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem av
      mankön som voro en månad gamla eller därutöver dessa inmönstrade
      utgjorde sju tusen fem hundra.
 23.  Gersoniternas släkter hade sitt läger bakom tabernaklet,
      västerut.
 24.  Och hövding för gersoniternas stamfamilj var Eljasaf, Laels son.
 25.  Och Gersons barn skulle vid uppenbarelsetältet hava vården om
      själva tabernaklet och dess täckelse, om dess överdrag och om
      förhänget för ingången till uppenbarelsetältet,
 26.  vidare om förgårdens omhängen och om förhänget för ingången till
      förgården, som omgav tabernaklet och altaret, så ock om dess
      streck -- vad arbete nu kunde förekomma därvid.

 27.  Från Kehat härstammade amramiternas släkt, jishariternas släkt
      hebroniternas släkt och ussieliternas släkt; dessa voro
      kehatiternas släkter.
 28.  När man räknade alla dem av mankön som voro en månad gamla eller
      därutöver, utgjorde de åtta tusen sex hundra; dessa voro de som
      skulle hava vården om de heliga föremålen.
 29.  Kehats barns släkter hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
      söderut.
 30.  Och hövding för de kehatitiska släkternas stamfamilj; var
      Elisafan, Ussiels son.
 31.  De skulle hava vården om arken, bordet, ljusstaken, altarna och
      de tillbehör till de heliga föremålen, som begagnades vid
      gudstjänsten, så ock om förhänget och om allt arbete därvid.
 32.  Men överhövding över alla leviterna var Eleasar, prästen Arons
      son; han var förman för dem som skulle hava vården om de heliga
      föremålen.

 33.  Från Merari härstammade maheliternas släkt och musiternas släkt;
      dessa voro merariternas släkter.
 34.  Och de av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem
      av mankön som voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde sex
      tusen två hundra.
 35.  Och hövding för de meraritiska släkternas stamfamilj var Suriel,
      Abihails son.  De hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
      norrut.
 36.  Och Meraris barn fingo till åliggande att hava vården om
      bräderna till tabernaklet, om dess tvärstänger, stolpar och
      fotstycken och om alla dess tillbehör och om allt arbete därvid,
 37.  så ock om stolparna till förgården runt omkring med deras
      fotstycken, deras pluggar och streck.

 38.  Men mitt för tabernaklet, på framsidan, mitt för
      uppenbarelsetältet, österut, hade Mose och Aron och hans söner
      sitt läger; dessa skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
      helgedomen, vad Israels barn hade att iakttaga; men om någon
      främmande kom därvid, skulle han dödas.

 39.  De inmönstrade av leviterna som Mose och Aron inmönstrade efter
      deras släkter, enligt HERRENS befallning, alla av mankön som
      voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde tillsammans
      tjugutvå tusen.

 40.  Och HERREN sade till Mose: Mönstra allt förstfött av mankön
      bland Israels barn, alla som äro en månad gamla eller därutöver,
      och räkna antalet av deras namn.
 41.  Och tag ut åt mig -- ty jag är HERREN -- leviterna i stället för
      allt förstfött bland Israels barn, så ock leviternas boskap i
      stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.

 42.  Och Mose mönstrade allt förstfött bland Israels barn, såsom
      HERREN hade bjudit honom.
 43.  Och de förstfödde av mankön, vart namn räknat särskilt, de som
      voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde, så många som
      inmönstrades, tillsammans tjugutvå tusen två hundra sjuttiotre.

 44.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 45.  Du skall uttaga leviterna i stället för allt förstfött bland
      Israels barn, så ock leviternas boskap i stället för dessas
      boskap; så att leviterna skola tillhöra mig.  Jag är HERREN.
 46.  Men till lösen för de två hundra sjuttiotre personer med vilka
      antalet av Israels barns förstfödde överstiger leviternas antal,
 47.  skall du taga fem siklar för var person; du skall taga upp dessa
      efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugu gera.
 48.  Och du skall giva penningarna åt Aron och hans söner såsom lösen
      för de övertaliga bland folket.

 49.  Och Mose tog lösesumman av dem som voro övertaliga, när man
      räknade dem som voro lösta genom leviterna.
 50.  Av Israels barns förstfödde tog han penningarna, ett tusen tre
      hundra sextiofem siklar, efter helgedomssikelns vikt.
 51.  Och Mose gav lösesumman åt Aron och hans söner, efter HERRENS
      befallning, såsom HERREN hade bjudit Mose.


[https://runeberg.org/bibeln/04_04.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet

                    Leviternas tjänsteåligganden.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  2.  Räknen bland Levi barn antalet av Kehats barn, efter deras
      släkter och efter deras familjer,
  3.  dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, alla tjänstbara män som kunna förrätta sysslor vid
      uppenbarelsetältet.
  4.  Och detta skall vara Kehats barns tjänstgöring vid
      uppenbarelsetältet: de skola hava hand om de högheliga
      föremålen.
  5.  När lägret skall bryta upp, skola Aron och hans söner gå in och
      taga ned den förlåt som hänger framför arken och med den
      övertäcka vittnesbördets ark;
  6.  däröver skola de lägga ett överdrag av tahasskinn och över detta
      ytterligare breda ett kläde, helt och hållet mörkblått; sedan
      skola de sätta in stängerna.
  7.  Och över skådebrödsbordet skola de breda ett mörkblått kläde och
      ställa därpå faten, skålarna och bägarna, ävensom kannorna till
      drickoffren; »det beständiga brödet» skall ock läggas därpå.
  8.  Häröver skola de breda ett rosenrött kläde och betäcka detta med
      ett överdrag av tahasskinn; sedan skola de sätta in stängerna.
  9.  Och de skola taga ett mörkblått kläde och därmed övertäcka
      ljusstaken och dess lampor, lamptänger och brickor, så ock alla
      tillhörande oljekärl som begagnas under tjänstgöringen därvid;
 10.  och de skola lägga den med alla dess tillbehör i ett överdrag av
      tahasskinn och sedan lägga alltsammans på en bår.
 11.  Över det gyllene altaret skola de likaledes breda ett mörkblått
      kläde och betäcka detta med ett överdrag av tahasskinn, sedan
      skola de sätta in stängerna.
 12.  Och de skola taga alla gudstjänstredskap, som begagnas vid
      tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i ett mörkblått kläde
      och betäcka dem med ett överdrag av tahasskinn, och sedan lägga
      dem på en bår.
 13.  Och de skola taga bort askan från altaret och breda över det ett
      purpurrött kläde
 14.  och lägga därpå alla tillbehör som begagnas under tjänstgöringen
      därvid, fyrfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, korteligen,
      altarets alla tillbehör; och däröver skola de breda ett överdrag
      av tahasskinn och så sätta in stängerna.

 15.  Sedan nu Aron och hans söner, när lägret skall bryta upp, så
      hava övertäckt de heliga föremålen och alla tillbehör till dessa
      heliga föremål, skola därefter Kehats barn komma för att bära;
      men de må icke röra vid de heliga föremålen, ty då skola de
      dö.  Detta är vad Kehats barn hava att bära av det som hör till
      uppenbarelsetältet.

 16.  Och Eleasars, prästen Arons sons åliggande skall vara att hava
      vården om oljan till ljusstaken, om den välluktande rökelsen, om
      det dagliga spisoffret och om smörjelseoljan; hans åliggande
      skall vara att hava vården om hela tabernaklet och om allt vad
      däri är, de heliga föremålen och deras tillbehör.

 17.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
 18.  Låten icke kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam.
 19.  Utan gören på följande sätt med dem, för att de må leva och icke
      dö, när de nalkas de högheliga föremålen: Aron och hans söner
      skola gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra
      eller bära
 20.  men själva må de icke gå in och se de heliga föremålen, icke ens
      ett ögonblick, ty då skola de dö.

 21.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 22.  Räkna ock antalet av Gersons barn, efter deras familjer och
      efter deras släkter.
 23.  Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
      arbete vid uppenbarelsetältet.
 24.  Detta skall vara gersoniternas släkters tjänstgöring, vad de
      hava att göra och vad de hava att bära:
 25.  de skola bära de tygvåder av vilka tabernaklet bildas,
      uppenbarelsetältets täckelse, dess överdrag och det överdrag av
      tahasskinn som ligger ovanpå detta, förhänget för ingången till
      uppenbarelsetältet,
 26.  vidare omhängena till förgården, förhänget för porten till
      förgården, som omgiver tabernaklet och altaret, så ock
      tillhörande streck och alla redskap till arbetet därvid; och
      allt som härvid är att göra skola de förrätta.
 27.  På det sätt Aron och hans söner bestämma skall Gersons barns
      hela tjänstgöring försiggå, i fråga om allt vad de hava att bära
      och göra; och I skolen överlämna i deras vård allt vad de hava
      att bära.
 28.  Detta är den tjänstgöring som Gersons barns släkter skola hava
      vid uppenbarelsetältet; och vad de hava att iakttaga skola de
      utföra under ledning av Itamar, prästen Arons son

 29.  Meraris barn skall du inmönstra, efter deras släkter och efter
      deras familjer.
 30.  Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
      arbete vid uppenbarelsetältet.
 31.  Och detta är vad som skall åligga dem att bära, allt vad som hör
      till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet: bräderna till
      tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken,
 32.  så ock stolparna till förgården runt omkring med deras
      fotstycken, pluggar och streck, korteligen, alla deras tillbehör
      och allt som hör till arbetet därvid; och I skolen lämna dem
      uppgift på de särskilda föremål som det åligger dem att bära.
 33.  Detta skall vara de meraritiska släkternas tjänstgöring, allt
      vad som hör till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet; och
      det skall utföras under ledning av Itamar, prästen Arons son.

 34.  Och Mose och Aron och menighetens hövdingar inmönstrade Kehats
      barn, efter deras släkter och efter deras familjer,
 35.  dem som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
      uppenbarelsetältet.
 36.  Och de av dem som inmönstrades, efter deras släkter, utgjorde
      två tusen sju hundra femtio.
 37.  Så många voro de av kehatiternas släkter som inmönstrades,
      summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
      som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning genom
      Mose.

 38.  Och de av Gersons barn som inmönstrades, efter deras släkter och
      efter deras familjer,
 39.  de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
      uppenbarelsetältet,
 40.  dessa som inmönstrades efter sina släkter och efter sina
      familjer utgjorde två tusen sex hundra trettio.
 41.  Så många voro de av Gersons barns släkter som inmönstrades,
      summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
      som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning.

 42.  Och de av Meraris barns släkter som inmönstrades, efter deras
      släkter och efter deras familjer,
 43.  de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
      uppenbarelsetältet,
 44.  dessa som inmönstrades efter sina släkter utgjorde tre tusen två
      hundra.
 45.  Så många voro de av Meraris barns släkter som inmönstrades, de
      som Mose och Aron inmönstrade efter HERRENS befallning genom
      Mose.

 46.  De av leviterna som Mose och Aron och Israels hövdingar
      inmönstrade, efter deras släkter och efter deras familjer,
 47.  de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, alla som kunde förrätta något tjänstgöringsarbete eller
      något bärarearbete vid uppenbarelsetältet,
 48.  dessa som inmönstrades utgjorde tillsammans åtta tusen fem
      hundra åttio.
 49.  Efter HERRENS befallning blevo de inmönstrade genom Mose, var
      och en till det som han hade att göra eller bära, och var och en
      fick det åliggande som HERREN hade bjudit Mose.


[https://runeberg.org/bibeln/04_05.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet

                 Åtgärder för lägrets renhet.  Lag om
               orättrådighet mot Herren.  Lag om hustru
                     som misstänkes för otrohet.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Bjud Israels barn att de skaffa bort ur lägret var och en som är
      spetälsk eller har flytning och var och en som har blivit oren
      genom någon död.
  3.  En sådan, vare sig man eller kvinna, skolen I skaffa bort; till
      något ställe utanför lägret skolen I skicka honom, för att han
      icke må orena deras läger; jag har ju min boning mitt ibland
      dem.

  4.  Och Israels barn gjorde så; de skickade dem till ett ställe
      utanför lägret; såsom HERREN hade tillsagt Mose, så gjorde
      Israels barn.

  5.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  6.  Tala till Israels barn: Om någon, vare sig man eller kvinna,
      begår någon synd -- vad det nu må vara, vari en människa kan
      försynda sig -- i det han gör sig skyldig till en orättrådighet
      mot HERREN, och denna person alltså ådrager sig skuld,
  7.  så skall han bekänna den synd han har begått, och ersätta det
      han har förbrutit sig på till dess fulla belopp och lägga
      femtedelen av värdet därtill; och detta skall han giva åt den
      som han har förbrutit sig emot.
  8.  Men om denne icke har efterlämnat någon bördeman, åt vilken
      ersättning kan givas för det han har förbrutit sig på, då skall
      ersättningen för detta givas åt HERREN och tillhöra prästen,
      utom försoningsväduren, med vilken försoning bringas för den
      skyldige.
  9.  Och alla heliga gåvor som Israels barn giva såsom en gärd,
      vilken de bära fram till prästen, skola tillhöra denne;
 10.  honom skola allas heliga gåvor tillhöra; vad någon giver åt
      prästen skall tillhöra denne.

 11.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 12.  Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru har svikit
      sin man och varit honom otrogen,
 13.  i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med
      henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon
      har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om
      alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit
      gripen på bar gärning,
 14.  men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får
      misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har
      låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom,
      så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon
      icke har låtit skända sig:
 15.  så skall mannen föra sin hustru till prästen och såsom offer för
      henne bära fram en tiondedels efa kornmjöl, men ingen olja skall
      han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
      misstankeoffer, ett åminnelseoffer, som bringar en missgärning i
      åminnelse.
 16.  Och prästen skall föra henne fram och ställa henne inför HERRENS
      ansikte.
 17.  Och prästen skall taga heligt vatten i ett lerkärl, och sedan
      skall prästen taga något av stoftet på tabernaklets golv och
      lägga i vattnet.
 18.  Och prästen skall ställa kvinnan fram inför HERRENS ansikte och
      lösa upp kvinnans hår och lägga på hennes händer
      åminnelseoffret, det är misstankeoffret; men prästen själv skall
      hålla i sin hand det förbannelsebringande olycksvattnet.
 19.  Därefter skall prästen besvärja kvinnan och säga till henne: »Om
      ingen har lägrat dig och du icke har svikit din man genom att
      låta skända dig, så må detta förbannelsebringande olycksvatten
      icke skada dig.
 20.  Men om du har svikit din man och låtit skända dig, i det att
      någon annan än din man har beblandat sig med dig»
 21.  (prästen besvärjer nu kvinnan med förbannelsens ed, i det han
      säger till kvinnan:) »Då må HERREN göra dig till ett exempel som
      man nämner, när man förbannar och svär bland ditt folk; HERREN
      må då låta din länd förvissna och din buk svälla upp;
 22.  ja, när du har fått detta förbannelsebringande vatten in i ditt
      liv, då må det komma din buk att svälla upp och din länd att
      förvissna.»  Och kvinnan skall säga: »Amen, amen.»
 23.  Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser på ett blad
      och därefter avtvå dem i olycksvattnet
 24.  och giva kvinnan det förbannelsebringande olycksvattnet att
      dricka, för att detta förbannelsebringande vatten må bliva henne
      till olycka, när hon har fått det i sig.
 25.  Och prästen skall taga misstankeoffret ur kvinnans hand och
      vifta detta offer inför HERRENS ansikte och bära det fram till
      altaret.
 26.  Och prästen skall av offret taga en handfull, det som utgör
      själva altaroffret, och förbränna det på altaret; därefter skall
      han giva kvinnan vattnet att dricka.
 27.  Och när han så har givit henne vattnet att dricka, då skall
      detta ske: om hon har låtit skända sig och varit sin man
      otrogen, så skall det förbannelsebringande vattnet, när hon har
      fått det i sig, bliva henne till olycka, i det att hennes buk
      sväller upp och hennes länd förvissnar; och kvinnan skall bliva
      ett exempel som man nämner, när man förbannar bland hennes folk.
 28.  Men om kvinnan icke har låtit skända sig, utan är ren, då skall
      hon förbliva oskadd och kunna undfå livsfrukt.

 29.  Detta är misstankelagen, om huru förfaras skall, när en kvinna
      har svikit sin man och låtit skända sig,
 30.  eller när eljest misstankens ande kommer över en man, så att han
      misstänker sin hustru; han skall då ställa hustrun fram inför
      HERRENS ansikte, och prästen skall med henne göra allt vad denna
      lag stadgar.
 31.  Så skall mannen vara fri ifrån missgärning, men hustrun kommer
      att bära på missgärning.


[https://runeberg.org/bibeln/04_06.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet

                     Nasirlöften.  Den prästerliga
                            välsignelsen.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      Om någon, vare sig man eller kvinna, har att fullgöra ett
      nasirlöfte, ett löfte att vara HERRENS nasir,
  3.  så skall han avhålla sig från vin och starka drycker; han skall
      icke dricka någon syrad dryck av vin eller någon annan syrad
      stark dryck; intet slags druvsaft skall han dricka, ej heller
      skall han äta druvor, vare sig friska eller torra.
  4.  Så länge hans nasirtid varar, skall han icke äta något som
      kommer av vinträdet, icke ens dess kartar eller späda skott.
  5.  Så länge hans nasirlöfte varar, skall ingen rakkniv komma på
      hans huvud; till dess att den tid är ute, under vilken han skall
      vara HERRENS nasir, skall han vara helig och låte håret växa
      långt på sitt huvud.
  6.  Så länge han är HERRENS nasir, skall han icke nalkas någon död.
  7.  Icke ens genom sin fader eller sin moder, sin broder eller sin
      syster får han ådraga sig orenhet, om de dö ty han bär på sitt
      huvud tecknet till att han är sin Guds nasir;
  8.  så länge hans nasirtid varar, är han helgad åt HERREN.
  9.  Men om någon oförtänkt och plötsligt dör i hans närhet, och
      därmed orenar hans huvud, på vilket han bär nasirtecknet, så
      skall han raka sitt huvud den dag han bliver ren; han skall raka
      det på sjunde dagen.
 10.  Och på åttonde dagen skall han bära fram till prästen två
      turturduvor eller två unga duvor, till uppenbarelsetältets
      ingång.
 11.  Och prästen skall offra en till syndoffer och en till brännoffer
      och bringa försoning för honom, till rening från den synd han
      har dragit över sig genom den döde; sedan skall han samma dag
      åter helga sitt huvud;
 12.  han skall inviga sig till nasir åt HERREN för lika lång tid som
      han förut hade lovat.  Och han skall föra fram ett årsgammalt
      lamm till skuldoffer.  Den förra löftestiden skall vara ogill,
      därför att hans nasirat blev orenat.

 13.  Och detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är ute
      skall han föras fram till uppenbarelsetältets ingång;
 14.  och han skall såsom sitt offer åt HERREN frambära ett årsgammalt
      felfritt lamm av hankön till brännoffer och ett årsgammalt
      felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri vädur till
      tackoffer,
 15.  därjämte en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl, begjutna
      med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja, så ock
      tillhörande spis offer och drickoffer.
 16.  Och prästen skall bära fram detta inför HERRENS ansikte och
      offra hans syndoffer och hans brännoffer.
 17.  Och väduren skall han offra till tackoffer åt HERREN, jämte
      korgen med de osyrade bröden; prästen skall ock offra
      tillhörande spisoffer och drickoffer.
 18.  Och nasiren skall vid ingången till uppenbarelsetältet raka sitt
      huvud, på vilket han bär nasirtecknet, och taga sitt huvudhår,
      sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under
      tackoffret.
 19.  Och prästen skall taga den kokta vädursbogen, och därjämte ur
      korgen en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka, och lägga detta på
      nasirens händer, sedan denne har rakat av sig nasirtecknet.
 20.  Och prästen skall vifta detta såsom ett viftoffer inför HERRENS
      ansikte; det skall vara helgat åt prästen, jämte
      viftoffersbringan och offergärdslåret.  Sedan får nasiren åter
      dricka vin.

 21.  Detta är lagen om den som har avlagt ett nasirlöfte, och om vad
      han på grund av nasirlöftet skall offra åt HERREN, förutom vad
      han eljest kan anskaffa; efter innehållet i det löfte han har
      avlagt skall han göra, enligt lagen om hans nasirat.

 22.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 23.  Tala till Aron och hans söner och säg: När I välsignen Israels
      barn, skolen I säga så till dem:
 24.  HERREN välsigne dig och bevare dig.
 25.  HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
 26.  HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

 27.  Så skola de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då
      välsigna dem.

[https://runeberg.org/bibeln/04_07.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet

                    Stamhövdingarnas skänker till
                             helgedomen.

  1.  Då nu Mose hade satt upp tabernaklet och smort och helgat det,
      med alla dess tillbehör, och hade satt upp altaret med alla dess
      tillbehör, och smort och helgat detta,
  2.  framburos offergåvor av Israels hövdingar, huvudmännen för
      stamfamiljerna, det är stamhövdingarna, som stodo i spetsen för
      de inmönstrade.
  3.  De förde fram såsom sin offergåva inför HERRENS ansikte sex
      övertäckta vagnar och tolv oxar: två hövdingar tillhopa en vagn
      och var hövding en oxe; dessa förde de fram inför tabernaklet.
  4.  Och HERREN sade till Mose:
  5.  »Tag emot detta av dem för att bruka det till
      uppenbarelsetältets tjänst; och lämna det åt leviterna,
      alltefter beskaffenheten av vars och ens tjänst.»
  6.  Och Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem åt leviterna.
  7.  Två vagnar och fyra oxar gav han åt Gersons barn, efter
      beskaffenheten av deras tjänst;
  8.  fyra vagnar och åtta oxar gav han åt Meraris barn, efter
      beskaffenheten av den tjänst de förrättade under ledning av
      Itamar, prästen Arons son;
  9.  men åt Kehats barn gav han icke något, ty dem ålåg att hava hand
      om de heliga föremålen, och dessa skulle bäras på axlarna.

 10.  Och hövdingarna förde fram skänker till altarets invigning, när
      det smordes; hövdingarna förde fram dessa sina offergåvor inför
      altaret.
 11.  Och HERREN sade till Mose: »Låt hövdingarna, en i sänder, var
      och en på sin dag, föra fram sina offergåvor till altarets
      invigning.»

 12.  Och den som på första dagen förde fram sin offergåva var
      Naheson, Amminadabs son, av Juda stam
 13.  Hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 14.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 15.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 16.  och en bock till syndoffer,
 17.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Nahesons, Amminadabs sons, offergåva.

 18.  På andra dagen förde Netanel, Suars son, hövdingen för Isaskar,
      fram sin gåva;
 19.  han framförde såsom sin offergåva ett silverfat, ett hundra
      trettio siklar i vikt, och en silverskål om sjuttio siklar,
      efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet
      med olja, till spisoffer,
 20.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 21.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 22.  och en bock till syndoffer,
 23.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Netanels, Suars sons, offergåva.

 24.  På tredje dagen kom hövdingen för Sebulons barn, Eliab, Helons
      son;
 25.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer
 26.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 27.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 28.  och en bock till syndoffer,
 29.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva.

 30.  På fjärde dagen kom hövdingen för Rubens barn, Elisur, Sedeurs
      son;
 31.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 32.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 33.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 34.  och en bock till syndoffer,
 35.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Elisurs, Sedeurs sons, offergåva.

 36.  På femte dagen kom hövdingen för Simeons barn, Selumiel,
      Surisaddais son;
 37.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 38.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 39.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 40.  och en bock till syndoffer,
 41.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Selumiels, Surisaddais sons, offergåva.

 42.  På sjätte dagen kom hövdingen för Gads barn, Eljasaf, Deguels
      son;
 43.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 44.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 45.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 46.  och en bock till syndoffer,
 47.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva.

 48.  På sjunde dagen kom hövdingen för Efraims barn, Elisama,
      Ammihuds son;
 49.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 50.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 51.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 52.  och en bock till syndoffer,
 53.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Elisamas, Ammihuds sons, offergåva.

 54.  På åttonde dagen kom hövdingen för Manasse barn, Gamliel,
      Pedasurs son;
 55.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 56.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 57.  vidare en ungtjur en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 58.  och en bock till syndoffer,
 59.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Gamliels Pedasurs sons, offergåva.

 60.  På nionde dagen kom hövdingen för Benjamins barn, Abidan,
      Gideonis son;
 61.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 62.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 63.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 64.  och en bock till syndoffer,
 65.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva.

 66.  På tionde dagen kom hövdingen för Dans barn, Ahieser,
      Ammisaddais son;
 67.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 68.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 69.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 70.  och en bock till syndoffer,
 71.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Ahiesers, Ammisaddais sons, offergåva.

 72.  På elfte dagen kom hövdingen för Asers barn, Pagiel, Okrans son;
 73.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 74.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 75.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 76.  och en bock till syndoffer,
 77.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva.

 78.  På tolfte dagen kom hövdingen för Naftali barn, Ahira, Enans
      son;
 79.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 80.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 81.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 82.  och en bock till syndoffer,
 83.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva.

 84.  Detta var vad Israels hövdingar skänkte till altarets invigning,
      när det smordes: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv
      guldskålar.
 85.  Vart fat kom på ett hundra trettio silversiklar och var skål på
      sjuttio siklar, så att silvret i dessa kärl sammanlagt utgjorde
      två tusen fyra hundra siklar, efter helgedomssikelns vikt.
 86.  Av de tolv guldskålarna, som voro fulla med rökelse, vägde var
      och en tio siklar, efter helgedomssikelns vikt, så att guldet i
      skålarna sammanlagt utgjorde ett hundra tjugu siklar.
 87.  Brännoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tolv tjurar,
      vartill kommo tolv vädurar, tolv årsgamla lamm, med tillhörande
      spisoffer, och tolv bockar till syndoffer.
 88.  Och tackoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tjugufyra
      tjurar, vartill kommo sextio vädurar, sextio bockar och sextio
      årsgamla lamm.  Detta var vad som skänktes till altarets
      invigning, sedan det hade blivit smort.

 89.  Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med
      honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå
      vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna; där
      talade rösten till honom.


[https://runeberg.org/bibeln/04_08.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet

                  Lamporna på ljusstaken.  Leviternas
                  invigning; deras tjänstgöringstid.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp lamporna,
      skall detta ske så, att de sju lamporna kasta sitt sken över
      platsen framför ljusstaken.»
  3.  Och Aron gjorde så; han satte upp lamporna så, att de kastade
      sitt sken över platsen framför ljusstaken, såsom HERREN hade
      bjudit Mose.
  4.  Och ljusstaken var gjord på följande sätt: den var av guld i
      drivet arbete; också dess fotställning och blommorna därpå voro
      i drivet arbete.  Efter det mönster som HERREN hade visat Mose
      hade denne låtit göra ljusstaken.

  5.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  6.  Du skall bland Israels barn uttaga leviterna och rena dem.
  7.  Och på följande sätt skall du göra med dem för att rena dem: Du
      skall stänka reningsvatten på dem; och de skola låta raka hela
      sin kropp och två sina kläder och skola så rena sig.
  8.  Sedan skola de taga en ungtjur, med tillhörande spisoffer av
      fint mjöl, begjutet med olja; därjämte skall du taga en annan
      ungtjur till syndoffer.
  9.  Och du skall föra leviterna fram inför uppenbarelsetältet, och
      du skall församla Israels barns hela menighet
 10.  Och när du har fört leviterna fram inför HERRENS ansikte, skola
      Israels barn lägga sina händer på dem.
 11.  Och Aron skall vifta leviterna inför HERRENS ansikte såsom ett
      viftoffer från Israels barn, och de skola sedan hava till
      åliggande att förrätta HERRENS tjänst.
 12.  Och leviterna skola lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och
      den ena skall du offra till syndoffer och den andra till
      brännoffer åt HERREN, för att bringa försoning för leviterna.
 13.  Så skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och
      vifta dem såsom ett viftoffer åt HERREN.
 14.  På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så
      att leviterna skola tillhöra mig.
 15.  Därefter skola leviterna gå in och göra tjänst vid
      uppenbarelsetältet, sedan du har renat dem och viftat dem såsom
      ett viftoffer;
 16.  ty bland Israels barn äro de givna åt mig såsom gåva; i stället
      för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels
      barn, har jag uttagit dem åt mig.
 17.  Ty mig tillhör allt förstfött bland, Israels barn, både
      människor och boskap; på den dag då jag slog allt förstfött i
      Egyptens land helgade jag det åt mig.
 18.  Och jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland
      Israels barn.
 19.  Och jag har bland Israels barn givit leviterna såsom gåva åt
      Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid
      uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, på det
      att ingen hemsökelse må drabba Israels barn, därigenom att
      Israels barn nalkas helgedomen.

 20.  Och Mose och Aron och Israels barns hela menighet gjorde så med
      leviterna; Israels barn gjorde med leviterna i alla stycken
      såsom HERREN hade bjudit Mose angående dem.
 21.  Och leviterna renade sig och tvådde sina kläder, och Aron
      viftade dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och Aron
      bragte försoning för dem och renade dem.
 22.  Därefter gingo leviterna in och förrättade sin tjänst vid
      uppenbarelsetältet under Aron och hans söner.  Såsom HERREN hade
      bjudit Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.

 23.  och HERREN talade till Mose och sade:
 24.  Detta är vad som skall gälla angående leviterna: Den som är
      tjugufem år gammal eller därutöver skall infinna sig och göra
      tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet.
 25.  Men när leviten bliver femtio år gammal, skall han vara fri
      ifrån att tjäna med arbete; han skall då icke längre arbeta.
 26.  Han må betjäna sina bröder vid uppenbarelsetältet med att
      iakttaga vad som där är att iakttaga; men något bestämt arbete
      skall han icke förrätta.  Så skall du förfara med leviterna i vad
      som angår deras åligganden.


[https://runeberg.org/bibeln/04_09.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet

                  Påskhögtid i öknen.  Molnskyn över
                             tabernaklet.

  1.  Och HERREN talade till Mose Sinais öken, i första månaden av det
      andra året efter deras uttåg ur Egyptens land; han sade:
  2.  Israels barn skola ock hålla påsk högtid på den bestämda tiden.
  3.  På fjortonde dagen i denna månad, vid aftontiden, skolen I hålla
      den, på bestämd tid.  Enligt alla stadgar och föreskrifter därom
      skolen I hålla den.

  4.  Så sade då Mose till Israels barn att de skulle hålla
      påskhögtid.
  5.  Och de höllo påskhögtid i först månaden, på fjortonde dagen i
      månaden, vid aftontiden, i Sinais öken Israels barn gjorde i
      alla stycken såsom HERREN hade bjudit Mose

  6.  Men där voro några män som hade blivit orena genom en död
      människa, så att de icke kunde hålla påskhögtid på den dagen;
      dessa trädde på den dagen fram inför Mose och Aron.
  7.  Och männen sade till honom: »Vi hava blivit orena genom en död
      människa; skall det därför förmenas oss att bland Israels barn
      bära fram HERRENS offergåva på bestämd?»
  8.  Mose svarade dem: »Stannen så vill jag höra vad HERREN bjuder
      angående eder.»

  9.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 10.  Tala till Israels barn och säg: Om någon bland eder eller edra
      efterkommande har blivit oren genom en död, eller är ute på resa
      långt borta, och han ändå vill hålla HERRENS påskhögtid
 11.  så skall han hålla den i andra månaden, på fjortonde dagen, vid
      aftontiden.  Med osyrat bröd och bittra örter skall han äta
      påskalammet.
 12.  Intet därav skall lämnas kvar till morgonen, och intet ben skall
      sönderslås därpå.  I alla stycken skall påskhögtiden hållas såsom
      stadgat är därom.
 13.  Men om någon som är ren, och som icke är ute på resa ändå
      underlåter att hålla påskhögtid, så skall han utrotas ur sin
      släkt, eftersom han icke har burit fram HERRENS offergåva på
      bestämd tid; den mannen bär på synd.
 14.  Och om någon främling bor hos eder och vill hålla HERRENS
      påskhögtid, så skall han hålla den enligt den stadga och
      föreskrift som gäller för påskhögtiden.  En och samma stadga
      skall gälla för eder, lika väl för främlingen som för infödingen
      i landet.

 15.  Och på den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn
      tabernaklet, vittnesbördets tält, och om aftonen, och sedan ända
      till morgonen, var det såsom såge man en eld över tabernaklet.
 16.  Så var det beständigt: molnskyn övertäckte det, och om natten
      var det såsom såge man en eld.
 17.  Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet, bröto Israels barn
      strax upp, och på det ställe där molnskyn stannade, där slogo
      Israels barn läger.
 18.  Efter HERRENS befallning bröto Israels barn upp, och efter
      HERRENS befallning slogo de läger.  Så länge molnskyn vilade över
      tabernaklet, lågo de i läger.
 19.  Och om molnskyn en längre tid förblev över tabernaklet, så
      iakttogo Israels barn vad HERREN bjöd dem iakttaga och bröto
      icke upp.
 20.  Stundom kunde det hända att molnskyn allenast några få dagar
      stannade över tabernaklet; då lågo de efter HERRENS befallning i
      läger och bröto sedan upp efter HERRENS befallning.
 21.  Stundom kunde det ock hända att molnskyn stannade allenast från
      aftonen till morgonen; när då molnskyn om morgonen höjde sig,
      bröto de upp; eller om så var, att molnskyn stannade en dag och
      en natt och sedan höjde sig, så bröto de upp då.
 22.  Eller om den stannade två dagar, eller en månad, eller vilken
      tid som helst, så att molnskyn länge förblev vilande över
      tabernaklet, så lågo Israels barn stilla i läger och bröto icke
      upp; men när den sedan höjde sig, bröto de upp.
 23.  Efter HERRENS befallning slogo de läger, och efter HERRENS
      befallning bröto de upp.  Vad HERREN bjöd dem iakttaga, det
      iakttogo de, efter HERRENS befallning genom Mose.


[https://runeberg.org/bibeln/04_10.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet

                  Silvertrumpeterna.  Uppbrottet från
                 Sinai.  Förhandling med Hobab.  Moses
                 bön, när arken bröt upp, och när den
                             sattes ned.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Gör dig två trumpeter av silver; i drivet arbete skall du göra
      dem.  Dessa skall du bruka, när menigheten skall sammankallas,
      och när lägren skola bryta upp.

  3.  När man stöter i dem båda, skall hela menigheten församla sig
      till dig, vid ingången till uppenbarelsetältet.
  4.  Men när man stöter allenast i den ena, skola hövdingarna,
      huvudmännen för Israels ätter, församla sig till dig.
  5.  Och när I blåsen en larmsignal, skola de läger bryta upp, som
      ligga österut.
  6.  Men när I blåsen larmsignal för andra gången, skola de läger
      bryta upp, som ligga söderut.  När lägren skola bryta upp, skall
      man blåsa larmsignal,
  7.  men när församlingen skall sammankallas, skolen I icke blåsa
      larmsignal, utan stöta i trumpeterna.
  8.  Och Arons söner, prästerna, äro de som skola blåsa i
      trumpeterna.  Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från
      släkte till släkte.
  9.  Och om I, i edert land, dragen ut till strid mot någon eder ovän
      som angriper eder, så skolen I blåsa larmsignal med trumpeterna;
      härigenom skolen I då bringas i åminnelse inför HERRENS, eder
      Guds, ansikte, och I skolen så bliva frälsta ifrån edra fiender.
 10.  Och när I haven en glädjedag och haven edra högtider och
      nymånader, skolen I stöta i trumpeterna, då I offren edra
      brännoffer och tackoffer; så skola de bringa eder i åminnelse
      inför eder Guds ansikte.  Jag är HERREN, eder Gud.»
 11.  I andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen i månaden höjde
      sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel.
 12.  Då bröto Israels barn upp från Sinais öken och tågade från
      lägerplats till lägerplats; och molnskyn stannade i öknen Paran.
 13.  Och när de nu första gången bröto upp, efter HERRENS befallning
      genom Mose,
 14.  var Juda barns läger under sitt baner det första som bröt upp,
      häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
      Naheson, Amminadabs son.
 15.  Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars barns stam
      var Netanel, Suars son.
 16.  Och anförare för den här som utgjordes av Sebulons barns stam
      var Eliab, Helons son.
 17.  Därefter, sedan tabernaklet hade blivit nedtaget, bröto Gersons
      barn och Meraris barn upp och buro tabernaklet.
 18.  Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning
      efter häravdelning; och anförare för denna här var Elisur,
      Sedeurs son.
 19.  Och anförare för den här som utgjordes av Simeons barns stam var
      Selumiel, Surisaddais son.
 20.  Och anförare för den här som utgjordes av Gads barns stam var
      Eljasaf, Deguels son.
 21.  Därefter bröto kehatiterna upp och buro de heliga tingen, och de
      andra satte upp tabernaklet, innan dessa hunno fram.
 22.  Därefter bröt Efraims barns läger upp under sitt baner,
      häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
      Elisama, Ammihuds son.
 23.  Och anförare för den här som utgjordes av Manasse barns stam var
      Gamliel, Pedasurs son.
 24.  Och anförare for den här som utgjordes av Benjamins barns stam
      var Abidan, Gideonis son.
 25.  Därefter bröt Dans barns läger upp under sitt baner, såsom
      eftertrupp i hela lägertåget, häravdelning efter häravdelning;
      och anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddais son.
 26.  Och anförare för den här som utgjordes av Asers barns stam var
      Pagiel, Okrans son.
 27.  Och anförare för den här som utgjordes av Naftali barns stam var
      Ahira, Enans son.
 28.  I denna ordning bröto Israels barn upp, häravdelning efter
      häravdelning.  Och de bröto nu upp.

 29.  Och Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel,
      Moses svärfader: »Vi bryta nu upp och tåga till det land om
      vilket HERREN har sagt: 'Det vill jag giva eder.'  Följ du med
      oss, så vilja vi göra dig gott, ty HERREN har lovat Israel vad
      gott är.
 30.  Men han svarade honom: »Jag vill icke följa med, utan jag vill
      gå hem till mitt land och till min släkt.»
 31.  Då sade han: »Ack nej, övergiv oss icke.  Du vet ju bäst var vi
      kunna lägra oss i öknen; bliv du därför nu vårt öga.
 32.  Om du följer med oss, skola vi låta också dig få gott av det
      goda som HERREN gör mot oss.

 33.  Så bröto de upp och tågade från HERRENS berg tre dagsresor.  Och
      HERRENS förbundsark gick framför dem tre dagsresor, för att utse
      viloplats åt dem.
 34.  Och HERRENS molnsky svävade över dem om dagen, när de bröto upp
      från sitt lägerställe.
 35.  Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:
        »Stå upp, HERRE;
            må dina fiender varda förskingrade,
        och må de som hata dig fly för ditt ansikte.»
 36.  Och när den sattes ned, sade han:
        »Kom tillbaka, HERRE,
        till Israels ätters mångtusenden.»

[https://runeberg.org/bibeln/04_11.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet

                   Folkets knorrande i Tabeera och
                 Kibrot-Hattaava.  De sjuttio äldste.
                               Vaktlar.

  1.  Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN.  Ty när HERREN
      hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna
      ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
  2.  Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så
      stannade elden av.
  3.  Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld
      hade brunnit ibland dem.

  4.  Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad;
      Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack
      om vi hade kött att äta!
  5.  Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock
      gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
  6.  Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få
      intet annat se än manna.

  7.  Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som
      bdelliumharts.
  8.  Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter
      på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det
      sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint
      bakverk med olja.
  9.  När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.

 10.  Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var
      och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes
      storligen, och Mose själv blev misslynt.
 11.  Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din
      tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon,
      att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
 12.  Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du
      säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom
      spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed
      har lovat åt deras fäder?
 13.  Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk?  De gråta
      ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få
      äta.'
 14.  Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig
      för tungt.
 15.  Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag
      har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»

 16.  Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de
      äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och
      till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
      uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
 17.  Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av
      den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de
      bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper
      bära den ensam.
 18.  Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så
      skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN
      och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta!  I Egypten var oss gott
      att vara!'  Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
 19.  Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke
      allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
 20.  utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på
      eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven
      förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit
      inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur
      Egypten?'»
 21.  Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk
      som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva
      dem, så att de hava att äta en månads tid!'
 22.  Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att
      det räcker till för dem?  Eller skall man samla ihop alla havets
      fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»
 23.  HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort?  Du skall nu få
      se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»

 24.  Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt.
      Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät
      dem ställa sig runt omkring tältet.
 25.  Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av
      den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio
      äldste.  Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket
      de sedan icke mer gjorde.
 26.  Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och
      den andre Medad.  Också på dem föll anden, ty de voro bland de
      uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de
      profeterade i lägret.
 27.  Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och
      sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»
 28.  Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin
      ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem
      det.»
 29.  Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig?  Ack att
      fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN
      läte sin Ande komma över dem!»
 30.  Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

 31.  Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig
      vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på
      vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt
      över marken.
 32.  Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten
      och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta
      någon samlade var tio homer.  Och de bredde ut dem runt omkring
      lägret.
 33.  Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det
      var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN
      anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
 34.  Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man
      dem av folket, som hade gripits av lystnad.

 35.  Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
      och i Haserot stannade de.


[https://runeberg.org/bibeln/04_12.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet

               Mirjam och Aron sätta sig upp emot Mose.
                           Mirjam straffas.

  1.  Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska
      kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen
      tagit en etiopisk kvinna till hustru.
  2.  Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med?  Talar
      han icke också med oss?»  Och HERREN hörde detta.
  3.  Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan
      människa på jorden.
  4.  Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I
      tre, till uppenbarelsetältet.»  Och de gingo ditut, alla tre.
  5.  Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången
      till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo
      båda ditut.
  6.  Och han sade: »Hören nu mina ord.  Eljest om någon är en profet
      bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner
      och talar med honom i drömmar.
  7.  Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han
      betrodd.
  8.  Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord,
      och han får skåda HERRENS gestalt.  Varför haven I då icke haft
      försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
  9.  Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
 10.  När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam
      vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick
      han se att hon var spetälsk.
 11.  Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan
      av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
 12.  Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till
      hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
 13.  Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter
      frisk.»
 14.  HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i
      ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar.  Må
      hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret;
      sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
 15.  Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och
      folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.


[https://runeberg.org/bibeln/04_13.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet

                          De tolv spejarna.

  1.  Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen
      Paran.
  2.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  3.  »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill
      giva åt Israels barn.  En man ur var fädernestam skolen I sända,
      men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.»
  4.  Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS
      befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels
      barn.
  5.  Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs
      son;
  6.  av Simeons stam: Safat, Horis son;
  7.  av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;
  8.  av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son;
  9.  av Efraims stam: Hosea, Nuns son;
 10.  av Benjamins stam: Palti, Rafus son;
 11.  av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;
 12.  av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;
 13.  av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;
 14.  av Asers stam: Setur, Mikaels son;
 15.  av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son;
 16.  av Gads stam; Geuel, Makis son.
 17.  Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja
      landet.  Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
 18.  Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.

      Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen
      vidare upp till Bergsbygden.
 19.  Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är
      starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
 20.  och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt,
      och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i
      befästa städer,
 21.  och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om
      träd finnas där eller icke.  Varen vid gott mod, och tagen med
      eder hit av landets frukt.»  Det var nämligen vid den tid då de
      första druvorna voro mogna

 22.  Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till
      Rehob, där vägen går till Hamat.
 23.  De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde
      Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar.  Men Hebron byggdes
      sju år före Soan i Egypten.
 24.  Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en
      ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två
      man.  Därtill togo de granatäpplen och fikon.
 25.  Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som
      Israels barn där skuro av.
 26.  Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat
      landet.
 27.  De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns
      hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse
      inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
 28.  De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du
      sände oss.  Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här
      är dess frukt.
 29.  Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro
      välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar
      av Anak.
 30.  Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna
      bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»

 31.  Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot
      Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty
      förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
 32.  Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke
      draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
 33.  Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade
      bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och
      bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla
      människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
 34.  Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte
      då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de
      om oss.


[https://runeberg.org/bibeln/04_14.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet

                Folkets knorrande.  Spejarnas straff.  De
               knorrandes försök att söderifrån tränga
                          in i Kanaans land.

  1.  Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
      natten.
  2.  Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
      menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens
      land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
  3.  Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
      måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
      fiendens byte?  Det vore förvisso bättre för oss att vända
      tillbaka till Egypten.»
  4.  Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända
      tillbaka till Egypten.»
  5.  Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
      hela församlade menighet.
  6.  Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
      dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
  7.  och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava
      genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
  8.  Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
      landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och
      honung.
  9.  Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
      landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
      oss.  Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
      frukten icke för dem.»

 10.  Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem.  Då visade
      sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
      barn.
 11.  Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta
      mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
      mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
 12.  Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
      göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
 13.  Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med
      din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
 14.  och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
      hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
      HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
      står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
      och i en eldstod om natten.
 15.  Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
      hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
 16.  'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
      som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
      öknen.'
 17.  Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
      sagt:
 18.  'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
      missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
      ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
      efterkommande i tredje och fjärde led.'
 19.  Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
      såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
      Egypten och ända hit.»
 20.  Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
 21.  Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
      av HERRENS härlighet:
 22.  av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
      gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
      frestat mig och icke velat höra min röst,
 23.  av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
      deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
 24.  Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
      allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
      det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
      besitta det.
 25.  Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
      eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
      öknen, åt Röda havet till.»

 26.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
 27.  »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
      mig?  Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
 28.  Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
      göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
 29.  Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
      gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
      som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
      mot mig.
 30.  Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
      upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
      Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
 31.  Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
      byte?  dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
      det land som I haven föraktat.
 32.  I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i
      öknen.
 33.  Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
      år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
      dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
 34.  Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
      under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra
      missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
      hand ifrån eder.'
 35.  Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
      onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
      skola de förgås, här skola de dö.»

 36.  Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
      som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
      mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
 37.  dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
      genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
 38.  Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
      Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

 39.  Och Mose talade detta till alla Israels barn.  Då blev folket
      mycket sorgset.
 40.  Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp
      mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja
      nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava
      syndat.»
 41.  Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning?
      Det kan ju icke lyckas väl.
 42.  HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det
      att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
 43.  Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen
      falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och
      HERREN skall därför icke vara med eder.»
 44.  Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men
      HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
 45.  Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i
      bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo
      dem ända till Horma.


[https://runeberg.org/bibeln/04_15.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet

                  Tillägg till lagarna om offer och
                  förstlingsgåvor.  En sabbatsbrytare
                    stenad.  Stadga om tofsarna på
                        israeliternas kläder.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i
      det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo,
  3.  viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett
      slaktoffer -- vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller
      det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra
      högtidsoffer -- för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom
      fäkreatur eller småboskap,
  4.  så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram
      såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
      fjärdedels hin olja;
  5.  och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till
      vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det
      är ett slaktoffer.
  6.  Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels
      efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja,
  7.  och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin,
      till er välbehaglig lukt för HERREN.
  8.  Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till
      slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det
      gäller tackoffer åt HERREN.
  9.  Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre
      tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja,
 10.  och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett
      eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

 11.  Vad här är sagt skall offras till var tjur, var vädur, vart djur
      av småboskapen, vare sig får eller get.
 12.  Efter antalet av de djur I offren skolen I offra till vart och
      ett vad här är sagt, efter deras antal.
 13.  Var inföding skall offra detta, såsom här är sagt, när han vill
      offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
 14.  Och när en främling som vistas hos eder, eller som i kommande
      släkten bor ibland eder, vill offra ett eldsoffer till en
      välbehaglig lukt för HERREN, så skall han offra på samma sätt
      som I offren.
 15.  Inom församlingen skall en och samma stadga gälla för eder och
      för främlingen som bor ibland eder.  Detta skall vara en
      evärdlig stadga för eder från släkte till släkte: I själva och
      främlingen skolen förfara på samma sätt inför HERRENS ansikte.
 16.  Samma lag och samma rätt skall gälla för eder och för främlingen
      som bor hos eder.

 17.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 18.  Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det
      land dit jag vill föra eder,
 19.  skolen I, då I äten av landets bröd, giva åt HERREN en offergärd
      därav.
 20.  Såsom förstling av edert mjöl skolen I giva en kaka till
      offergärd; I skolen giva den, likasom I given en offergärd från
      eder loge.
 21.  Av förstlingen av edert mjöl skolen I giva åt HERREN en
      offergärd, släkte efter släkte.

 22.  Och om I begån synd ouppsåtligen, i det att I underlåten att
      göra efter något av dessa bud som HERREN har kungjort för Mose,
 23.  efter något av det som HERRENS har bjudit eder genom Mose, från
      den dag då HERREN gav sina bud och allt framgent, släkte efter
      släkte,
 24.  så skall, om synden har blivit begången ouppsåtligen, utan att
      menigheten visste det, hela menigheten offra en ungtjur såsom
      brännoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN, med det
      spisoffer och det drickoffer som på föreskrivet sätt skall
      offras därtill, och tillika en bock såsom syndoffer.
 25.  Och prästen skall bringa försoning för Israels barns hela
      menighet, och så bliver dem förlåtet; ty det var en ouppsåtlig
      synd, och de hava burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt
      HERREN, och sitt syndoffer inför HERRENS ansikte för sin
      ouppsåtliga synd.
 26.  Ja, så bliver dem förlåtet, Israels barns hela menighet och
      främlingen som bor ibland dem; ty hela folket var delaktigt i
      den ouppsåtliga synden.

 27.  Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom
      syndoffer föra fram en årsgammal get.
 28.  Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat
      sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att
      honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
 29.  För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor
      ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när
      någon begår synd ouppsåtligen.
 30.  Men den som begår något med upplyft hand, evad han är inföding
      eller främling, han hånar HERREN, och han skall utrotas ur sitt
      folk.
 31.  Ty HERRENS ord har han föraktat, och mot hans bud har han
      brutit; utan förskoning skall han utrotas; missgärning vilar på
      honom.

 32.  Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att
      samla ihop ved på sabbatsdagen.
 33.  Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom
      fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
 34.  Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte
      de honom i förvar.
 35.  Och HERREN sade till Mose: »Mannen skall straffas med döden;
      hela menigheten skall stena honom utanför lägret.»
 36.  Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade
      honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.

 37.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 38.  Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras
      efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och
      sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
 39.  Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen
      därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och
      icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I
      nu löpen efter i trolös avfällighet.
 40.  Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud
      och vara helgade åt eder Gud.
 41.  Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
      för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.


[https://runeberg.org/bibeln/04_16.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet

                  Koras, Datans och Abirams uppror.

  1.  Och Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt
      Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens
      söner, dessa togo till sig folk
  2.  och gjorde uppror emot Mose; och dem följde två hundra femtio
      män av Israels barn, hövdingar i menigheten, ombud i
      folkförsamlingen, ansedda män.
  3.  Och de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: »Nu
      må det vara nog.  Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och
      HERREN är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över
      HERRENS församling?»
  4.  När Mose hörde detta, föll han ned på sitt ansikte.
  5.  Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: »I morgon
      skall HERREN göra kunnigt vem som hör honom till, och vem som är
      den helige åt vilken han giver tillträde till sig.  Och den han
      utväljer, honom skall han giva tillträde till sig.
  6.  Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din
      hop,
  7.  och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS
      ansikte i morgon; den man som HERREN då utväljer, han är den
      helige.  Ja, nu må det vara nog, I Levi söner.»

  8.  Ytterligare sade Mose till Kora: Hören nu, I Levi söner.
  9.  Är det eder icke nog att Israels Gud har avskilt eder från
      Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån
      förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten
      och betjäna den?
 10.  Åt dig, och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han
      givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet!
 11.  Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven
      rotat eder samman mot HERREN -- ty vad är Aron, att I knorren
      mot honom?»

 12.  Och Mose sände och lät kalla till sig Datan och Abiram, Eliabs
      söner.  Men de sade: »vi komma icke.
 13.  Är det icke nog att du har fört oss hitupp ur ett land som flöt
      av mjölk och honung, för att låta oss dö I öknen?  Vill du nu ock
      upphäva dig till herre över oss?
 14.  Ingalunda har du fört oss in i ett land som flyter av mjölk och
      honung, eller givit oss åkrar och vingårdar till arvedel.  Eller
      tror du att du kan sticka ut ögonen på dessa människor?  Nej, vi
      komma icke.»
 15.  Då blev Mose mycket vred och sade till HERREN: »Se icke till
      deras offergåva.  Icke så mycket som en enda åsna har jag tagit
      av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.»

 16.  Och Mose sade till Kora: »Du och hela din hop mån inställa eder
      inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron.
 17.  Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse
      därpå, och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte,
      två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron mån ock taga var
      sitt fyrfat.»
 18.  Och de togo var och en sitt fyrfat och lade eld därpå och
      strödde rökelse därpå, och ställde sig vid ingången till
      uppenbarelsetältet; och Mose och Aron likaså.
 19.  Och Kora församlade mot dem hela menigheten vid ingången till
      uppenbarelsetältet.  Då visade sig HERRENS härlighet för hela
      menigheten.
 20.  och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
 21.  »Skiljen eder från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
      förgöra dem.»
 22.  Då föllo de ned på sina ansikten och sade: »O Gud, du Gud som
      råder över allt kötts anda, skall du förtörnas på hela
      menigheten, därför att en enda man syndar?»
 23.  Då talade HERREN till Mose och sade:
 24.  »Tala till menigheten och säg: Dragen eder bort ifrån platsen
      runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe.»

 25.  Och Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste
      i Israel följde honom.
 26.  Och han talade till menigheten och sade: »Viken bort ifrån dessa
      ogudaktiga människors tält, och kommen icke vid något som
      tillhör dem, på det att I icke mån förgås genom alla deras
      synder.»
 27.  Då drogo de sig bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans
      och Abirams lägerställe; men Datan och Abiram hade gått ut och
      ställt sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och
      barn, både stora och små.
 28.  Och Mose sade: »Därav skolen I förnimma att det är HERREN som
      har sänt mig för att göra alla dessa gärningar, och att jag icke
      har handlat efter eget tycke:
 29.  om dessa dö på samma sätt som andra människor dö, eller drabbas
      av hemsökelse på samma sätt som andra människor, så har HERREN
      icke sänt mig;
 30.  men om HERREN här låter något alldeles nytt ske, i det att
      marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad de hava, så
      att de levande fara ned i dödsriket, då skolen I därav veta att
      dessa människor hava föraktat HERREN.»
 31.  Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken
      under dem,
 32.  och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och
      allt Koras folk och alla deras ägodelar;
 33.  och de foro levande ned i dödsriket, de med allt vad de hade,
      och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.
 34.  Och hela Israel, som stod runt omkring dem, flydde vid deras
      rop, ty de fruktade att bliva uppslukade av jorden.
 35.  Men eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio
      männen som hade burit fram rökelse.

 36.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 37.  »Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall taga
      fyrfaten ut ur branden, men kasta ut elden i dem långt bort,
 38.  ty de hava blivit heliga.  Och dessa fyrfat -- de mäns som genom
      sin synd förverkade sina liv -- dem skall man hamra ut till
      plåtar för att därmed överdraga altaret; ty de hava varit
      framburna inför HERRENS ansikte och hava därigenom blivit
      heliga.  Och de skola så vara ett tecken för Israels barn.»
 39.  Då tog prästen Eleasar kopparfyrfaten som de uppbrända männen
      hade burit fram, och man hamrade ut dem för att därmed överdraga
      altaret,
 40.  till en påminnelse för Israels barn att ingen främmande, ingen
      som icke vore av Arons säd, måtte träda fram för att antända
      rökelse inför HERRENS ansikte, på det att det icke skulle gå
      honom såsom det gick Kora och hans hop: allt i enlighet med vad
      HERREN hade sagt honom genom Mose.

 41.  Men dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot
      Mose och Aron och sade: »Det är I som haven dödat HERRENS folk.»
 42.  Då nu menigheten församlade sig emot Mose och Aron, vände dessa
      sig mot uppenbarelsetältet och fingo då se molnskyn övertäcka
      det; och HERRENS härlighet visade sig.
 43.  Då gingo Mose och Aron fram inför uppenbarelsetältet.
 44.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 45.  »Gån bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
      förgöra dem.»  Då föllo de ned på sina ansikten.
 46.  Och Mose sade till Aron: »Tag ditt fyrfat och lägg eld från
      altaret därpå och strö rökelse därpå, och bär det så med hast
      bort till menigheten och bringa försoning för dem; ty
      förtörnelse har gått ut från HERRENS ansikte, och hemsökelsen
      har begynt.»
 47.  Då tog Aron det som Mose hade tillsagt honom och skyndade mitt
      in i församlingen, och se, hemsökelsen hade redan begynt ibland
      folket, men han lade rökelsen på och bragte försoning för
      folket.
 48.  När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde
      hemsökelsen.
 49.  Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton
      tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull.
 50.  Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets
      ingång; och hemsökelsen hade upphört.


[https://runeberg.org/bibeln/04_17.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet

                         Arons stav grönskar.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem
      äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj,
      tillsammans tolv stavar.  Vars och ens namn skall du skriva på
      hans stav.
  3.  Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för
      denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.
  4.  Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför
      vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.
  5.  Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall
      grönska.  Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande,
      så att jag slipper höra huru de knorra mot eder.»
  6.  Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras
      stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans
      tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.
  7.  Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets
      tält.

  8.  När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då
      grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar
      och utslagna blommor och mogna mandlar.
  9.  Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla
      Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.
 10.  Och HERREN sade till Mose: »Lägg Arons stav tillbaka framför
      vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för
      de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så
      att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.»
 11.  Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde
      han.

 12.  Och Israels barn ropade till Mose: »Se, vi omkomma, vi förgås,
      vi förgås allasammans!
 13.  Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel,
      han dör.  Skola vi då verkligen alla omkomma?»


[https://runeberg.org/bibeln/04_18.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet

               Prästernas och leviternas åligganden och
                             rättigheter.

  1.  Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus
      jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen;
      och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som
      vidlåder edert prästämbete.
  2.  Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du
      låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig
      och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören
      tjänst inför vittnesbördets tält.
  3.  Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som
      eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid
      de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I
      mån dö.
  4.  De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga
      vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men
      ingen främmande får komma eder nära.
  5.  Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och
      vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över
      Israels barn.
  6.  Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn;
      en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta
      tjänsten vid uppenbarelsetältet.
  7.  Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till
      edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är
      innanför förlåten, och skolen så göra tjänst.  Jag giver eder
      edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande
      kommer därvid, skall han dödas.

  8.  Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall
      förvaras av det som gives mig såsom gärd.  Av Israels barns alla
      heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina
      söner, såsom en evärdlig rätt.
  9.  Detta skall tillhöra dig av det!  högheliga som icke lämnas åt
      elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer
      eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt
      mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.
 10.  På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det,
      det skall vara dig heligt.
 11.  Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels
      barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina
      söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt;
      var och en i ditt hus som är ren må äta det:
 12.  allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd,
      förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt
      dig.
 13.  Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de
      bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus
      som är ren må äta därav.
 14.  Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.
 15.  Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det
      är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det
      skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är
      förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som
      är förstfött bland orena djur.
 16.  Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem,
      när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har
      bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna
      räknad till tjugu gera.
 17.  Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller
      getter må du icke taga lösen; det är heligt.  Deras blod skall
      du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom
      ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.
 18.  Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig
      likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.
 19.  Alla heliga gåvor som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd,
      dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig,
      såsom en evärdlig rätt.  Ett evärdligt saltförbund[1] inför
      HERRENS ansikte skall detta vara för dig och för dina
      avkomlingar jämte dig.
 20.  och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon
      arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall
      vara din lott och arvedel bland Israels barn.

 21.  Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel,
      såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid
      uppenbarelsetältet.
 22.  Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid
      uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd
      och så träffas av döden;
 23.  utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet,
      och de skola bära de missgärningar som begås.  Detta skall vara
      en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland
      Israels barn skola de icke hava någon arvedel.
 24.  Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den
      giver jag åt leviterna till arvedel.  Därför är det som jag
      säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels
      barn.

 25.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 26.  Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn
      mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem
      såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en
      tionde av tionden.
 27.  Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från
      logen och vin och olja från pressen.
 28.  På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av
      Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av
      tionden skolen I giva åt prästen Aron.
 29.  Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som
      tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva
      den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.
 30.  Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa
      av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva
      vad loge och press avkasta.
 31.  I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty
      det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.
 32.  När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för
      deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga
      Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.
      
[1]  Se Saltförbund i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/04_19.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet

                   Den röda kon.  Stänkelsevattnet.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

  2.  Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels
      barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke
      har något lyte, och som icke har burit något ok.
  3.  Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut
      henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.
  4.  Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt
      finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av
      uppenbarelsetältet.
  5.  Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och
      kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.
  6.  Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och
      kasta det i elden vari kon brännes upp.
  7.  Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten;
      därefter får han gå in i lägret.  Dock skall prästen vara oren
      ända till aftonen.
  8.  Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten
      och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.
  9.  Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga
      den utanför lägret på en ren plats.  Den skall förvaras åt
      Israels barns menighet, till stänkelsevatten.  Det är ett
      syndoffer.
 10.  Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina
      kläder och vara oren ända till aftonen.  Detta skall vara en
      evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor
      ibland dem.
 11.  Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall
      vara oren i sju dagar.
 12.  Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen,
      så bliver han ren.  Men om han icke renar sig på tredje dagen och
      på sjunde dagen, så bliver han icke ren.
 13.  Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa
      som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS
      tabernakel, och han skall utrotas ur Israel.  Därför att
      stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara
      oren; orenhet låder alltjämt vid honom.

 14.  Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en
      som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara
      oren i sju dagar.
 15.  Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola
      vara orena.
 16.  Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit
      för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid
      människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.
 17.  Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av
      askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten
      därpå i ett kärl.
 18.  Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och
      stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som
      hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller
      vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller
      vid graven.
 19.  Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen
      bestänka den som har blivit oren.  När så på sjunde dagen hans
      rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i
      vatten, så bliver han ren om aftonen.
 20.  Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han
      utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom;
      stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.
 21.  Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga.  Mannen som
      stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon
      annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till
      aftonen.
 22.  Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som
      kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.


[https://runeberg.org/bibeln/04_20.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet

                  Mirjams död.  Vattnet ur klippan i
                Meriba.  Edoméernas avoghet.  Arons död.

  1.  Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den
      första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och
      blev där också begraven.

  2.  Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
      och Aron.
  3.  Och folket begynte tvista med Mose och sade: »O att också vi
      hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS
      ansikte!
  4.  Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att
      vi och vår boskap måste dö här?
  5.  Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma
      till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller
      vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att
      dricka?»
  6.  Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till
      uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten.  Då
      visade sig HERRENS härlighet för dem.
  7.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  8.  »Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron,
      och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva
      vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan
      och giver menigheten och dess boskap att dricka.
  9.  Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom
      han hade bjudit honom.
 10.  Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan;
      där sade han till dem: »Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur
      denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»
 11.  Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två
      gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess
      boskap fick dricka.
 12.  Men HERREN sade till Mose och Aron: »Eftersom I icke trodden på
      mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför
      skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har
      givit dem.»
 13.  Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN,
      och där han bevisade sig helig på dem.

 14.  Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och
      lät säga: »Så säger din broder Israel: Du känner alla de
      vedermödor som vi hava haft att utstå,
 15.  huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i
      Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa
      behandlade av egyptierna.
 16.  Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en
      ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades,
      staden som ligger vid gränsen till ditt område.
 17.  Låt oss tåga genom ditt land.  Vi skola icke taga vägen över
      åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora
      vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller
      till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
 18.  Men Edom svarade honom: »Du får icke tåga genom mitt land.  Om du
      det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.»
 19.  Men Israels barn sade till honom: »På den allmänna farvägen
      skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt
      vatten, skall jag betala det.  Jag begär ju ingenting: allenast
      att få tåga vägen fram härigenom.»
 20.  Han svarade: »Nej, du får icke tåga härigenom.»  Och Edom drog ut
      mot honom med mycket folk och ned stor makt.
 21.  Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt
      område, vek Israel av och gick undan för honom.

 22.  Och de bröto upp från Kades.  Och Israels barn, hela menigheten,
      kommo till berget Hor.
 23.  Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till
      Edoms land, och sade:
 24.  »Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i
      det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren
      gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
 25.  Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på
      berget Hor,
 26.  och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar.  Så
      skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.»
 27.  Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på
      berget Hor inför hela menighetens ögon.
 28.  Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son
      Eleasar.  Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och
      Eleasar stego ned från berget.
 29.  Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan,
      begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.


[https://runeberg.org/bibeln/04_21.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet

                Konungen i Arad besegrad.  Kopparormen.
                         Sihon och Og slagna.

  1.  Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde
      att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid
      med Israel och tog några av dem till fånga.
  2.  Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
      detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till
      spillo.»
  3.  Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand,
      och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället
      namnet Horma.

  4.  Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet
      till, för att gå omkring Edoms land.  Men under vägen blev
      folket otåligt.
  5.  Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: »Varför haven
      I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen?  Här
      finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den
      usla föda vi få.»
  6.  Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo
      folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
  7.  Då kom folket till Mose och sade: »Vi hava syndat därmed att vi
      talade mot HERREN och mot dig.  Bed till HERREN att han tager
      bort dessa ormar ifrån oss.»  Och Mose bad för folket.
  8.  Då sade HERREN till Mose: »Gör dig en orm och sätt upp den på en
      stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den,
      så skall han bliva vid liv.»
  9.  Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång;
      när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på
      kopparormen och blev så vid liv.

 10.  Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
 11.  och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i
      öknen som ligger framför Moab, österut.
 12.  Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
 13.  Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där
      denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp,
      flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram
      mellan Moabs land och amoréernas.
 14.  Därför heter det i »Boken om HERRENS krig»:
        »Vaheb i Sufa
        och dalarna där Arnon går fram,
 15.    och dalarnas sluttning,
        som sänker sig mot Ars bygd
        och stöder sig mot Moabs gräns.»

 16.  Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN
      sade till Mose: »Församla folket, så vill jag giva dem vatten.»
 17.  Då sjöng Israel denna sång:

        »Flöda, du brunn!  Ja, sjungen om den,
 18.    om brunnen som furstar grävde,
        som folkets ypperste borrade,
        med spiran, med sina stavar.

 19.  Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel,
      från: Nahaliel till Bamot,
 20.  från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga,
      där man kan se ut över ödemarken.

 21.  Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och
      lät säga:
 22.  »Låt mig taga genom ditt land.  Vi skola icke vika av ifrån
      vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur
      brunnarna.  Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit
      igenom ditt område.»
 23.  Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område,
      utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen,
      till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med
      Israel.
 24.  Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från
      Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons
      barns gräns var befäst.
 25.  Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i
      amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
 26.  Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne
      hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån
      honom hela hans land ända till Arnon.
 27.  Därför säga skalderna:

        »Kommen till Hesbon!
        Byggas och befästas
            skall Sihons stad.
 28.    Ty eld gick ut från Hesbon,
        en låga från Sihons stad;
        den förtärde Ar i Moab,
        dem som bodde på Arnons höjder.
 29.    Ve dig, Moab!
        Förlorat är du, Kemos' folk!
        Han lät sina söner bliva slagna på flykten
        och sina döttrar föras bort i fångenskap,
        bort till amoréernas konung, Sihon.
 30.    Vi sköto ned dem -- förlorat var Hesbon,
        landet ända till Dibon;
        vi härjade ända till Nofa,
        Nofa, som når till Medeba.»

 31.  Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
 32.  Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess
      underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
 33.  Sedan vände de sig åt annat hål.  och drogo upp åt Basan
      till.  Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till
      strid mot dem, till Edrei.
 34.  Men HERREN sade till Mose: »Frukta icke för honom, ty i din hand
      har jag givit honom och allt hans folk och hans land.  Och du
      skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon,
      amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
 35.  Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto
      ingen av dem slippa undan.  Så intogo de hans land.


[https://runeberg.org/bibeln/04_22.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet

                      Balak låter hämta Bileam.

  1.  Och Israels barn bröto upp och lägrade sig på Moabs hedar, på
      andra sidan Jordan mitt emot Jeriko.

  2.  Och Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot
      amoréerna.
  3.  Och Moab bävade storligen för folket, därför att det var så
      talrikt; Moab gruvade sig för Israels barn.
  4.  Och Moab sade till de äldste i Midjan: »Nu kommer denna hop att
      äta upp allt som finnes här runt omkring oss, likasom oxen äter
      upp vad grönt som finnes på marken.»  Och Balak, Sippors son,
      var på den tiden konung i Moab.
  5.  Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid
      floden, i hans stamfränders land, för att kalla honom till sig;
      han lät säga: »Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten;
      se, det övertäcker marken, och det har lägrat sig mitt emot mig.
  6.  Så kom nu och förbanna åt mig detta folk, ty det är mig för
      mäktigt; kanhända skall jag då kunna slå det och förjaga det ur
      landet.  Ty jag vet att den du välsignar, han är välsignad, och
      den du förbannar, han bliver förbannad.»
  7.  Så gingo nu de äldste i Moab och de äldste i Midjan åstad och
      hade med sig spådomslön; och de kommo till Bileam och framförde
      till honom Balaks ord.
  8.  Och han sade till dem: »Stannen här över natten, så vill jag
      sedan giva eder svar efter vad HERREN talar till mig.»  Då
      stannade Moabs furstar kvar hos Bileam.
  9.  Och Gud kom till Bileam; han sade: »Vad är det för män som du
      har hos dig?»
 10.  Bileam svarade Gud: »Balak, Sippors son, konungen i Moab, har
      sänt till mig detta bud:
 11.  'Se, här är det folk som har dragit ut ur Egypten, och det
      övertäcker marken.  Så kom nu och förbanna det åt mig; kanhända
      skall jag då kunna giva mig i strid med det och förjaga det.'»
 12.  Då sade Gud till Bileam: »Du skall icke gå med dem; du skall
      icke förbanna detta folk, ty det är välsignat.»
 13.  Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sade han alltså till
      Balaks furstar: »Gån hem till edert land, ty HERREN vill icke
      tillstädja mig att följa med eder.»
 14.  Då stodo Moabs furstar upp och gingo hem till Balak och sade:
      »Bileam vägrade att följa med oss.»

 15.  Men Balak sände ännu en gång åstad furstar, flera och
      förnämligare än de förra.
 16.  Och de kommo till Bileam och sade till honom: »Så säger Balak
      Sippors son: 'Låt dig icke avhållas från att komma till mig;
 17.  ty jag vill bevisa dig övermåttan stor ära, och allt vad du
      begär av mig skall jag göra.  Kom nu och förbanna åt mig detta
      folk.'»
 18.  Då svarade Bileam och sade till Balaks tjänare: »Om Balak än
      gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde
      jag dock icke överträda HERRENS min Guds befallning, så att jag
      gjorde något däremot, vare sig litet eller stort.
 19.  Men stannen nu också I kvar har över natten, för att jag må
      förnimma vad HERREN ytterligare kan vilja tala till mig.»
 20.  Och Gud kom till Bileam om natten och sade till honom: »Om dessa
      män hava kommit för att kalla dig, så stå upp och följ med dem.
      Men allenast vad jag säger dig skall du göra.»
 21.  Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sadlade han alltså sin
      åsninna och följde med Moabs furstar.

 22.  Men då han nu följde med, upptändes Guds vrede, och HERRENS
      ängel ställde sig på vägen för att hindra honom, där han red på
      sin åsninna, åtföljd av två sina tjänare.
 23.  När då åsninnan såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget
      svärd i sin hand, vek hon av ifrån vägen och gick in på åkern;
      men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på
      vägen.
 24.  Därefter ställde sig HERRENS ängel i en smal gata mellan
      vingårdarna, där murar funnos på båda sidor.
 25.  När nu åsninnan såg HERRENS ängel, trängde hon sig mot muren och
      klämde så Bileams ben mot muren; och han slog henne ännu en
      gång.
 26.  Då gick HERRENS ängel längre fram och ställde sig på ett trångt
      ställe, där ingen utväg fanns att vika undan, vare sig till
      höger eller till vänster.
 27.  När åsninnan nu såg HERRENS ängel, lade hon sig ned under
      Bileam.  Då upptändes Bileams vrede och han slog åsninnan med sin
      stav.
 28.  Men HERREN öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: »Vad
      har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?»
 29.  Bileam svarade åsninnan: »Du har ju handlat skamligt mot mig; om
      jag hade haft ett svärd i min hand, skulle jag nu hava dräpt
      dig.»
 30.  Men åsninnan sade till Bileam: »Är icke jag din egen åsninna,
      som du har ridit på i all din tid intill denna dag?  Och har jag
      någonsin förut plägat göra så mot dig?  Han svarade: »Nej.»
 31.  Och HERREN öppnade Bileams ögon, så att han såg HERRENS ängel
      stå på vägen med ett draget svärd i sin hand.  Då bugade han sig
      och föll ned på sitt ansikte.
 32.  Och HERRENS ängel sade till honom: »Varför har du nu tre gånger
      slagit din åsninna?  Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty
      denna väg leder till fördärv och är mig emot.
 33.  Och åsninnan såg mig, och hon har nu tre gånger vikit undan for
      mig.  Om hon icke hade vikit undan för mig, så skulle jag nu hava
      dräpt dig, men låtit henne leva.»
 34.  Då sade Bileam till HERRENS ängel: »Jag har syndat, ty jag
      visste icke att du stod mig emot på vägen.  Om nu min resa
      misshagar dig, så vill jag vända tillbaka.»
 35.  Men HERRENS ängel svarade Bileam: »Följ med dessa män; men intet
      annat än vad jag säger dig skall du tala.»  Så följde då Bileam
      med Balaks furstar.

 36.  När Balak hörde att Bileam kom, gick han honom till mötes till
      Ir i Moab, vid gränsen där Arnon flyter, vid yttersta gränsen.
 37.  Och Balak sade till Bileam: »Sände jag icke enträget bud till
      dig för att kalla dig hit?  Varför ville du då icke begiva dig
      till mig?  Skulle jag icke kunna bevisa dig tillräcklig ära?»
 38.  Bileam svarade Balak: »Du ser nu att jag har kommit till
      dig.  Men det står ingalunda i min egen makt att tala något.  Vad
      Gud lägger i min mun, det måste jag tala.»
 39.  Sedan följde Bileam med Balak, och de kommo till Kirjat-Husot.
 40.  Och Balak slaktade fäkreatur och småboskap och sände till Bileam
      och de furstar som voro med honom.
 41.  Och följande morgon tog Balak Bileam med sig och förde honom upp
      på Bamot-Baal; och han kunde från denna plats se en del av
      folket.


[https://runeberg.org/bibeln/04_23.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet

                       Bileam välsignar Israel.

  1.  Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
      skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.»
  2.  Balak gjorde såsom Bileam sade; och Balak och Bileam offrade en
      tjur och en vädur på vart altare
  3.  Därefter sade Bileam till Balak »Stanna kvar vid ditt
      brännoffer; jag vill gå bort och se om till äventyrs HERREN
      visar sig för mig; och vad helst han uppenbarar för mig, det
      skall jag förkunna för dig.»  Och han gick upp på en kal höjd.
  4.  Och Gud visade sig för Bileam; då sade denne till honom: »De sju
      altarna har jag uppfört, och på vart altare har jag offrat en
      tjur och en vädur.»
  5.  Och HERREN lade i Bileams mun vad han skulle tala; han sade: »Gå
      tillbaka till Balak och tala så och så.»
  6.  När han nu kom tillbaka till honom, fann han honom stående vid
      sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs furstar.
  7.  Då hör han upp sin röst och kvad:

        »Från Aram hämtade mig Balak,
        från österns berg Moabs konung:
        'Kom och förbanna åt mig Jakob,
        kom och tala ofärd över Israel.
  8.    Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar,
        och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över?
  9.    Från klippornas topp ser jag ju honom,
        och från höjderna skådar jag honom:
        se, det är ett folk som bor för sig självt
        och icke anser sig likt andra folkslag.
 10.    Vem kan räkna Jakob, tallös såsom stoftet,
        eller tälja ens fjärdedelen av Israel?
        Må jag få dö de rättfärdigas död,
        och blive mitt slut såsom deras!»

 11.  Då sade Balak till Bileam: »Vad har du gjort mot mig!  Till att
      förbanna mina fiender hämtade jag dig, och nu har du i stället
      välsignat dem.»
 12.  Men han svarade och sade: »Skulle jag då icke akta på vad HERREN
      lägger i min mun, och tala det?»

 13.  Och Balak sade till honom: »Följ nu med mig till ett annat
      ställe, varifrån du ser dem; du ser här allenast en del av dem,
      du ser dem icke allasammans.  Från det stället må du förbanna dem
      åt mig.»
 14.  Och han tog honom med sig till Väktarplanen på toppen av Pisga.
      Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en vädur på
      vart altare.
 15.  Därefter sade han till Balak: »Stanna kvar har vid ditt
      brännoffer; jag själv vill därborta se till, om något visar
      sig.»
 16.  Och HERREN visade sig för Bileam och lade i hans mun vad han
      skulle tala; han sade: »Gå tillbaka till Balak och tala så och
      så.»
 17.  När han nu kom till honom, fann han honom stående vid sitt
      brännoffer, och Moabs furstar stodo där med honom.  Och Balak
      frågade honom: »Vad har HERREN talat?»
 18.  Då hov han upp sin röst och kvad:

        »Stå upp, Balak, och hör;
        lyssna till mig, du Sippors son.
 19.    Gud är icke en människa, så att han kan ljuga,
        icke en människoson, så att han kan ångra något.
        Skulle han säga något och icke göra det,
        tala något och icke fullborda det?
 20.    Se, att välsigna har jag fått i uppdrag;
        han har välsignat, och jag kan icke rygga det.
 21.    Ofärd är icke att skåda i Jakob
        och olycka icke att se i Israel.
        HERREN, hans Gud, är med honom,
        och jubel såsom mot en konung höres där.
 22.    Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten;
        deras styrka är såsom vildoxars.
 23.    Ty trolldom båtar intet mot Jakob,
        ej heller spådom mot Israel.
        Nej, nu måste sägas om Jakob
        och om Israel: 'Vad gör icke Gud!'
 24.    Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna,
        ett folk som reser sig likasom ett lejon.
        Det lägger sig ej ned, förrän det har ätit rov
        och druckit blod av slagna man.»

 25.  Då sade Balak till Bileam: »Om du nu icke vill förbanna dem, så
      må du åtminstone icke välsigna dem.
 26.  Men Bileam svarade och sade till Balak: »Sade jag icke till dig:
      'Allt vad HERREN säger, det måste jag göra'?»

 27.  Och Balak sade till Bileam: »Kom, jag vill taga dig med mig till
      ett annat ställe.  Kanhända skall det behaga Gud att du därifrån
      förbannar dem åt mig.
 28.  Och Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, där man kan
      se ut över ödemarken.
 29.  Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
      skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.
 30.  Och Balak gjorde såsom Bileam sade; och han offrade en tjur och
      en vädur på vart altare.


[https://runeberg.org/bibeln/04_24.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet

               Bileam välsignar ytterligare Israel och
                           återvänder hem.

  1.  Då nu Bileam såg att det var: HERRENS vilja att han skulle
      välsigna Israel, gick han icke, såsom de förra gångerna, bort
      och såg efter tecken, utan vände sitt ansikte mot öknen.
  2.  Och när Bileam lyfte upp sina ögon och såg Israel lägrad efter
      sina stammar, kom Guds Ande över honom.
  3.  Och han hov upp sin röst och kvad:
        »Så säger Bileam, Beors son,
        så säger mannen med det slutna ögat,
  4.    så säger han som hör Guds tal,
        han som skådar syner från den Allsmäktige,
        i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
  5.    Huru sköna äro icke dina tält, du Jakob,
        dina boningar, du Israel!
  6.    De likna dalar som utbreda sig vida,
        de äro såsom lustgårdar invid en ström,
        såsom aloeträd, planterade av HERREN,
        såsom cedrar invid vatten.
  7.    Vatten flödar ur hans ämbar,
        hans sådd bliver rikligen vattnad.
        Större än Agag skall hans konung vara,
        ja, upphöjd bliver hans konungamakt.
  8.    Det är Gud som har fört honom ut ur Egypten.
        Hans styrka är såsom en vildoxes.
        Han skall uppsluka de folk som stå honom emot,
        deras ben skall han sönderkrossa,
        och med sina pilar skall han genomborra dem.
  9.  Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en
      lejoninna -- vem vågar oroa honom?  Välsignad vare den som
      välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!»

 10.  Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop
      händerna.  Och Balak sade till Bileam: »Till att förbanna mina
      fiender kallade jag dig hit, och se, du har i stället nu tre
      gånger välsignat dem.
 11.  Giv dig nu av hem igen.  Jag tänkte att jag skulle få bevisa dig
      stor ära; men se, HERREN har förmenat dig att bliva ärad.»
 12.  Bileam svarade Balak: »Sade jag icke redan till sändebuden som
      du skickade till mig:
 13.  'Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus
      rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS befallning, så att
      jag efter eget tycke gjorde något, vad det vara må.'  Vad HERREN
      säger, det måste jag tala.
 14.  Se, jag går nu hem till mitt folk; men jag vill varsko dig om
      vad detta folk skall göra mot ditt folk i kommande dagar.»
 15.  Och han hov upp sin röst och kvad:
        »Så säger Bileam, Beors son,
        så säger mannen med det slutna ögat,
 16.    så säger han som hör Guds tal
        och har kunskap från den Högste,
        han som skådar syner från den Allsmäktige,
        i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
 17.    Jag ser honom, men icke denna tid,
        jag skådar honom, men icke nära.
        En stjärna träder fram ur Jakob,
        och en spira höjer sig ur Israel.
        Den krossar Moabs tinningar
        och slår ned alla söner till Set.
 18.    Edom skall han få till besittning
        till besittning Seir -- sina fienders länder.
        Ty Israel skall göra mäktiga ting;
 19.    ur Jakob skall en härskare komma;
        han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit.»

 20.  Och han fick se Amalek; då hov han upp sin röst och kvad:
        »En förstling bland folken är Amalek,
         men på sistone hemfaller han åt undergång.»

 21.  Och han fick se kainéerna; då hov han upp sin röst och kvad:
        »Fast är din boning,
        och lagt på klippan är ditt näste.
 22.    Likväl skall Kain bliva utrotad;
        ja, Assur skall omsider föra dig i fångenskap.»

 23.  Och han lov åter upp sin röst och kvad:

        »O ve!  Vem skall bliva vid liv,
        när Gud låter detta ske?
 24.    Skepp skola komma från kittéernas kust,
        de skola tukta Assur, tukta Eber;
        också han skall hemfalla åt undergång.»

 25.  Och Bileam stod upp och vände tillbaka hem; också Balak for sin
      väg.


[https://runeberg.org/bibeln/04_25.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet

               Israeliternas synd med Moabs döttrar och
               deras avgudadyrkan.  Pinehas' nitälskan.

  1.  Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva
      otukt med Moabs döttrar.
  2.  Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
  3.  Och folket åt och tillbad deras gudar.  Och Israel slöt sig till
      Baal-Peor.  Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
  4.  Och HERREN sade till Mose: »Hämta folkets alla huvudman, och låt
      upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes
      glöd må vändas ifrån Israel.»
  5.  Då sade Mose till Israels domare: »Var och en av eder dräpe
      bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor.»

  6.  Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en
      midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets
      ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till
      uppenbarelsetältet.
  7.  När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg
      detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
  8.  och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och
      genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock
      kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet.  Så upphörde
      hemsökelsen bland Israels barn.
  9.  Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra
      tusen.

 10.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 11.  »Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har
      avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat
      bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min
      nitälskan förgjort Israels barn.
 12.  Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
 13.  och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta
      vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme,
      till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning
      för Israels barn.»
 14.  Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den
      midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding
      för en familj bland simeoniterna.
 15.  Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till
      Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.

 16.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 17.  »Angripen midjaniterna och slån dem.
 18.  Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder
      i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska
      hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då
      hemsökelsen drabbade eder för Peors skull.»

[https://runeberg.org/bibeln/04_26.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet

                 Ny mönstring av Israels stammar, på
                             Moabs hedar.

  1.  Efter denna hemsökelse talade HERREN till Mose och till Eleasar,
      prästen Arons son, och sade:
  2.  »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, dem som
      äro tjugu år gamla eller därutöver, efter deras familjer, alla
      stridbara män i Israel.»
  3.  Och Mose och prästen Eleasar talade till dem på Moabs hedar, vid
      Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
  4.  »De som äro tjugu år gamla eller därutöver skola räknas.»  Så
      hade ju HERREN bjudit Mose och Israels barn, dem som hade dragit
      ut ur Egyptens land.

  5.  Ruben var Israels förstfödde.  Rubens barn voro: Av Hanok
      hanokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt,
  6.  av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt.
  7.  Dessa voro rubeniternas släkter.  Och de av dem som inmönstrades
      utgjorde fyrtiotre tusen sju hundra trettio.
  8.  Men Pallus söner voro Eliab.
  9.  Och Eliabs söner voro Nemuel, Datan och Abiram; det var den
      Datan och den Abiram, båda ombud för menigheten, som satte sig
      upp emot Mose och Aron, tillika med Koras hop, när dessa satte
      sig upp emot HERREN,
 10.  varvid jorden öppnade sin mun och uppslukade dem jämte Kora, vid
      det tillfälle då dennes hop omkom, i det att elden förtärde de
      två hundra femtio männen, så att de blevo till en varnagel.
 11.  Men Koras söner omkommo icke.

 12.  Simeons barn, efter deras släkter, voro: Av Nemuel nemueliternas
      släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt,
 13.  av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt.
 14.  Dessa voro simeoniternas släkter, tjugutvå tusen två hundra.

 15.  Gads barn, efter deras släkter, voro: Av Sefon sefoniternas
      släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Suni suniternas släkt,
 16.  av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt,
 17.  av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt.
 18.  Dessa voro Gads barns släkter, så många av dem som inmönstrades,
      fyrtio tusen fem hundra.

 19.  Judas söner voro Er och Onan; men Er och Onan dogo i Kanaans
      land.
 20.  Och Juda barn, efter deras släkter, voro: Av Sela selaniternas
      släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt.
 21.  Men Peres' barn voro: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul
      hamuliternas släkt.
 22.  Dessa voro Juda släkter, så många av dem som inmönstrades,
      sjuttiosex tusen fem hundra.

 23.  Isaskars barn, efter deras släkter, voro: Av Tola tolaiternas
      släkt, av Puva puniternas släkt,
 24.  av Jasub jasubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt.
 25.  Dessa voro Isaskars släkter, så många av dem som inmönstrades,
      sextiofyra tusen tre hundra.

 26.  Sebulons barn, efter deras släkter, voro: Av Sered serediternas
      släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt.
 27.  Dessa voro sebuloniternas släkter, så många av dem som
      inmönstrades, sextio tusen fem hundra.

 28.  Josefs barn, efter deras släkter voro Manasse och Efraim.

 29.  Manasse barn voro: Av Makir makiriternas släkt; men Makir födde
      Gilead; av Gilead kom gileaditernas släkt.
 30.  Dessa voro Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek
      helekiternas släkt,
 31.  av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt,
 32.  av Semida semidaiternas släkt och av Hefer heferiternas släkt.
 33.  Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner, utan allenast
      döttrar; och Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka
      och Tirsa.
 34.  Dessa voro Manasse släkter, och de av dem som inmönstrades
      utgjorde femtiotvå tusen sju hundra.

 35.  Dessa voro Efraims barn, efter deras släkter: Av Sutela
      sutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan
      tahaniternas släkt.
 36.  Men dessa voro Sutelas barn: Av Eran eraniternas släkt
 37.  Dessa voro Efraims barns släkter, så många av dem som
      inmönstrades trettiotvå tusen fem hundra.

      Dessa voro Josefs barn, efter deras släkter.

 38.  Benjamins barn, efter deras släkter, voro: Av Bela belaiternas
      släkt, av Asbel asbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas
      släkt,
 39.  av Sefufam sufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt.
 40.  Men Belas söner voro Ard och Naaman; arditernas släkt; av Naaman
      naamiternas släkt.
 41.  Dessa voro Benjamins barn, efter deras släkter, och de av dem
      som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen sex hundra.

 42.  Dessa voro Dans barn, efter deras släkter: Av Suham suhamiternas
      släkt.  Dessa voro Dans släkter, efter deras släkter.
 43.  Suhamiternas släkter, så många av dem som inmönstrades, utgjorde
      tillsammans sextiofyra tusen fyra hundra.

 44.  Asers barn, efter deras släkter, voro: Av Jimna Jimnasläkten, av
      Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt.
 45.  Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel
      malkieliternas släkt.
 46.  Och Asers dotter hette Sera.
 47.  Dessa voro Asers barns släkter, så många av dem som
      inmönstrades, femtiotre tusen fyra hundra.

 48.  Naftali barn, efter deras släkter, voro: Av Jaseel jaseeliternas
      släkt, av Guni guniternas släkt,
 49.  av Jeser jeseriternas släkt, av Sillem sillemiternas släkt.
 50.  Dessa voro Naftali släkter, efter deras släkter; och de av dem
      som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen fyra hundra.

 51.  Dessa voro de av Israels barn som inmönstrades, sex hundra ett
      tusen sju hundra trettio.

 52.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 53.  Åt dessa skall landet utskiftas till arvedel, efter personernas
      antal.
 54.  Åt en större stam skall du giva en större arvedel, och åt en
      mindre stam en mindre arvedel; åt var stam skall arvedel givas
      efter antalet av dess inmönstrade.
 55.  Men genom lottkastning skall landet utskiftas.  Efter namnen på
      sina fädernestammar skola de få sina arvedelar.
 56.  Efter lottens utslag skall var stam större eller mindre, få sin
      arvedel sig tillskiftad.

 57.  Och dessa voro de av Levi stam som inmönstrades, efter deras
      släkter: Av Gerson gersoniternas släkt av Kehat kehatiternas
      släkt, av Merari merariternas släkt.
 58.  Dessa voro leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas
      släkt maheliternas släkt, musiternas släkt koraiternas
      släkt.  Men Kehat födde Amram.
 59.  Och Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt
      Levi i Egypten; och hon födde åt Amram Aron och Mose och deras
      syster Mirjam.
 60.  Och åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
 61.  Men Nadab och Abihu träffades av döden, när de buro fram
      främmande eld inför HERRENS ansikte.
 62.  Och de av dem som inmönstrades utgjorde tjugutre tusen, alla av
      mankön som voro en månad gamla eller därutöver.  De hade nämligen
      icke blivit inmönstrade bland Israels barn, eftersom icke någon
      arvedel var given åt dem bland Israels barn.

 63.  Dessa voro de som inmönstrades av Mose och prästen Eleasar, när
      dessa mönstrade Israels barn på Moabs hedar, vid Jordan mitt
      emot Jeriko.
 64.  Bland dessa var ingen av dem som förut hade blivit inmönstrade
      av Mose och prästen Aron, när dessa mönstrade Israels barn i
      Sinais öken,
 65.  ty om dem hade HERREN sagt: »De skola döden dö i öknen.»  Därför
      var ingen kvar av dem, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua,
      Nuns son.


[https://runeberg.org/bibeln/04_27.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet

                Selofhads döttrar.  Josua förordnad att
                           efterträda Mose.

  1.  Och Selofhads döttrar trädde fram Selofhads, som var son till
      Hefer, son till Gilead, son till Makir son till Manasse, av
      Manasses, Josefs sons, släkter.  Och hans döttrar hette Mahela,
      Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
  2.  Dessa kommo nu inför Mose och prästen Eleasar och
      stamhövdingarna och hela menigheten, vid ingången till
      uppenbarelsetältet, och sade:
  3.  »Vår fader har dött i öknen, men han var icke med i den hop som
      rotade sig samman mot HERREN, Koras hop, utan han dog genom egen
      synd, och han hade inga söner.
  4.  Icke skall nu vår faders namn utplånas ur hans släkt för det att
      han icke hade någon son?  Giv åt oss en besittning ibland vår
      faders bröder.»
  5.  och Mose bar fram deras sak inför HERREN.
  6.  Då talade HERREN till Mose och sade:
  7.  »Selofhads döttrar hava talat rätt.  Du skall giva också dem en
      arvsbesittning bland deras faders bröder genom att låta deras
      faders arvedel övergå till dem.
  8.  Och till Israels barn skall du tala och säga: När någon dör utan
      att efterlämna någon son, skolen I låta hans arvedel övergå till
      hans dotter.
  9.  Men om han icke har någon dotter, så skolen I giva hans arvedel
      åt hans bröder.
 10.  Har han icke heller några bröder, så skolen I giva hans arvedel
      åt hans faders bröder.
 11.  Men om hans fader icke har några broder, så skolen I giva hans
      arvedel åt närmaste blodsförvant inom hans släkt, och denne
      skall då taga den i besittning.»

      Detta skall vara en rättsstadga för Israels barn, såsom HERREN
      har bjudit Mose.

 12.  Och HERREN sade till Mose: »Stig upp här på Abarimberget, så
      skall du få se det land som jag har givit åt Israels barn.
 13.  Men när du har sett det, skall också du samlas till dina fäder,
      likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder;
 14.  detta därför att I, i öknen Sin, när menigheten tvistade med
      mig, voren gensträviga mot min befallning och icke villen hålla
      mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon.»  Detta
      gällde Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin.

 15.  Och Mose talade till HERREN och sade:
 16.  »Må HERREN, den Gud som råder över allt kötts anda, sätta en man
      över menigheten,
 17.  som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter,
      och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke HERRENS
      menighet kommer att likna får som icke hava någon herde.»
 18.  HERREN svarade Mose: »Tag till dig Josua, Nuns son, ty han är en
      man i vilken ande är, och lägg din hand på honom.
 19.  Och för honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten,
      och insätt honom i hans ämbete inför deras ögon,
 20.  och lägg något av din värdighet på honom, för att Israels barns
      hela menighet må lyda honom.
 21.  Och hos prästen Eleasar skall han sedan hava att inställa sig,
      för att denne genom urims[1] dom må hämta svar åt honom inför
      HERRENS ansikte.  Efter hans ord skola de draga ut och vända
      åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela
      menigheten.»

 22.  och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; han tog Josua
      och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten.
 23.  Och denne lade sina händer på honom och insatte honom i hans
      ämbete, såsom HERREN hade befallt genom Mose.

[1]  Se Urim och tummim i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/04_28.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet

                    Lagar om de dagliga offren och
                            högtidsoffren.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:

  2.  Bjud Israels barn och säg till dem: Mina offer, det som är min
      spis av mina eldsoffer, en välbehaglig lukt för mig, dem skolen
      I akta på, så att I offren dem åt mig på bestämd tid.
  3.  Och säg till dem: Detta är vad I skolen offra åt HERREN såsom
      eldsoffer: två årsgamla felfria lamm till brännoffer för var dag
      beständigt.
  4.  Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
      skall du offra vid aftontiden,
  5.  och såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
      fjärdedels hin olja av stötta oliver.
  6.  Detta är det dagliga brännoffret, som offrades på Sinai berg,
      till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
  7.  Och såsom drickoffer därtill skall du offra en fjärdedels hin,
      till det första lammet; i helgedomen skall drickoffer av stark
      dryck utgjutas åt HERREN.
  8.  Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
      spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det: ett
      eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

  9.  Men på sabbatsdagen skall du offra två årsgamla felfria lamm, så
      ock två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
      spisoffer, samt tillhörande drickoffer.
 10.  Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras var sabbat, jämte
      det dagliga brännoffret med tillhörande drickoffer.

 11.  Och på edra nymånadsdagar skolen I offra till brännoffer åt
      HERREN två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla felfria lamm,
 12.  så ock tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
      spisoffer till var tjur, två tiondedels efa fint mjöl, begjutet
      med olja, såsom spisoffer till väduren,
 13.  och en tiondedels efa fint mjöl begjutet med olja, såsom
      spisoffer till vart lamm: ett brännoffer till en välbehaglig
      lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
 14.  Och de tillhörande drickoffren skola utgöras av en halv hin vin
      till var tjur och en tredjedels hin till väduren och en
      fjärdedels hin till vart lamm.  Detta är nymånadsbrännoffret, som
      skall offras i var och en av årets månader.
 15.  Tillika skolen I offra en bock till syndoffer åt HERREN; den
      skall offras jämte det dagliga brännoffret med tillhörande
      drickoffer.

 16.  Och i första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS
      påsk.
 17.  Och på femtonde dagen i samma månad är högtid; då skall man äta
      osyrat bröd, i sju dagar.
 18.  På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.
 19.  Och såsom eldsoffer, såsom brännoffer åt HERREN, skolen I offra
      två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla lamm; felfria skola
      de vara.
 20.  Och såsom spisoffer därtill skolen I offra fint mjöl, begjutet
      med olja; tre tiondedels efa skolen I offra till var ungtjur och
      två tiondedels efa till väduren;
 21.  en tiondedels efa skall du offra till vart och ett av de sju
      lammen;
 22.  tillika skolen I offra en syndoffersbock till att bringa
      försoning för eder.
 23.  Förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret,
      skolen I offra detta.
 24.  Likadana offer skolen I offra var dag i sju dagar: en
      eldsoffersspis, till en välbehaglig lukt för HERREN.  Jämte det
      dagliga brännoffret skall detta offras, med tillhörande
      drickoffer.
 25.  Och på den sjunde dagen skolen I hålla en helig sammankomst;
      ingen arbetssyssla skolen I då göra.

 26.  Och på förstlingsdagen, då I bären fram ett offer av den nya
      grödan åt HERREN, vid eder veckohögtid, skolen I hålla en
      helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.
 27.  Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
      offra två ungtjurar, en vädur, sju årsgamla lamm,
 28.  och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
      tiondedels efa till var tjur, två tiondedels efa till väduren,
 29.  en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
 30.  tillika skolen I offra en bock till att bringa försoning för
      eder.
 31.  Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer skolen
      I offra detta -- felfria skola djuren vara -- och därjämte
      tillhörande drickoffer.


[https://runeberg.org/bibeln/04_29.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet

                    Fortsättning av offerlagarna.

  1.  Och i sjunde månaden, på första dagen i månaden, skolen I hålla
      en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.  En
      basunklangens dag skall den vara för eder.
  2.  Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
      offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla felfria lamm,
  3.  och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
      tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren
  4.  och en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
  5.  tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer, till att bringa
      försoning för eder --
  6.  detta förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande spisoffer, och
      förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer, och
      förutom de drickoffer som på föreskrivet sätt skola offras till
      båda: allt till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.

  7.  På tionde dagen i samma sjunde månad skolen I ock hålla en helig
      sammankomst, och I skolen då späka eder; intet arbete skolen I
      då göra.
  8.  Och såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen
      I då offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla lamm -- felfria
      skola de vara --
  9.  och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
      tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren,
 10.  en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
 11.  tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer -- detta förutom
      försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande
      spisoffer, och förutom de drickoffer som höra till båda.

 12.  På femtonde dagen i sjunde månaden skolen I ock hålla en helig
      sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.  Då skolen I
      fira en HERRENS högtid, i sju dagar.
 13.  Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
      välbehaglig lukt för HERREN tretton ungtjurar, två vädurar,
      fjorton årsgamla lamm -- felfria skola de vara --
 14.  och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
      tiondedels efa till var och en av de tretton tjurarna, två
      tiondedels efa till var och en av de två vädurarna,
 15.  en tiondedels efa till vart och ett av de fjorton lammen;
 16.  tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer -- detta förutom
      det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och
      drickoffer.
 17.  Och på den andra dagen: tolv ungtjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 18.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 19.  tillika också en bock såsom syndoffer -- detta förutom det
      dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och det drickoffer
      som hör till dem.
 20.  Och på den tredje dagen: elva tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 21.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 22.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 23.  Och på den fjärde dagen; tio tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 24.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet satt,
 25.  tillika också en bock såsom syndoffer -- detta förutom det
      dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 26.  Och på den femte dagen: nio tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 27.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 28.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 29.  Och på den sjätte dagen: åtta tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 30.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 31.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 32.  Och på den sjunde dagen: sju tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 33.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 34.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 35.  På den åttonde dagen skolen I hålla en högtidsförsamling; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.
 36.  Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
      välbehaglig lukt för HERREN en tjur, en vädur, sju årsgamla
      felfria lamm,
 37.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjuren, väduren och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 38.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.

 39.  Dessa offer skolen I offra åt HERREN vid edra högtider, förutom
      edra löftesoffer och frivilliga offer, dessa må nu vara
      brännoffer eller spisoffer eller drickoffer eller tackoffer.

30:1. [1]

[1]  4 Mos 30:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/04_30.html]
  1.  Och Mose sade detta till Israels barn, alldeles såsom HERREN
      hade bjudit honom.

                 Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet

                           Lagar om löften.

  2.  Och Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta
      är vad HERREN har bjudit:
  3.  om någon gör ett löfte åt HERREN, eller svär en ed genom vilken
      han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall
      han icke sedan bryta sitt ord; han skall i alla stycken göra vad
      hans mun har talat.

  4.  Och om en kvinna, medan hon vistas i sin faders hus och ännu är
      ung, gör ett löfte åt HERREN och förbinder sig till
      återhållsamhet i något stycke,
  5.  och hennes fader hör hennes löfte och huru hon förbinder sig
      till återhållsamhet, och hennes fader icke säger något till
      henne därom, så skola alla hennes löften hava gällande kraft,
      och alla hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava
      gällande kraft.
  6.  Men om hennes fader samma dag han hör det säger nej därtill, då
      skola hennes löften och hennes förbindelser till återhållsamhet
      alla vara utan gällande kraft; och HERREN skall förlåta henne,
      eftersom hennes fader sade nej till henne.
  7.  Och om hon bliver gift, och löften då vila på henne, eller något
      obetänksamt ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig,
  8.  och hennes man får höra därom, men icke säger något till henne
      därom samma dag han hör det, så skola hennes löften hava
      gällande kraft, och hennes förbindelser till återhållsamhet
      skola hava gällande kraft.
  9.  Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej därtill,
      då upphäver han därmed hennes givna löfte och det obetänksamma
      ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig; och HERREN
      skall förlåta henne det.
 10.  Men en änkas eller en förskjuten hustrus löfte skall hava
      gällande kraft för henne, vartill hon än må hava förbundit sig.

 11.  Och om en kvinna i sin mans hus gör ett löfte, eller med ed
      förbinder sig till återhållsamhet i något stycke,
 12.  och hennes man hör det, men icke säger något till henne därom --
      icke säger nej till henne -- så skola alla hennes löften hava
      gällande kraft, och alla hennes förbindelser till återhållsamhet
      skola hava gällande kraft.
 13.  Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall
      allt som hennes läppar hava talat vara utan gällande kraft, det
      må nu vara löften eller någon förbindelse till återhållsamhet;
      hennes man har upphävt dem, därför skall HERREN förlåta henne.
 14.  Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser
      till att späka sig kan hennes man giva gällande kraft, och
      hennes man kan ock upphäva dem.
 15.  Men om hennes man icke före påföljande dags ingång säger
      någonting till henne därom, så giver han gällande kraft åt alla
      hennes löften och åt alla de förbindelser till återhållsamhet,
      som vila på henne; han giver dem gällande kraft därigenom att
      han icke säger något till henne därom samma dag han hör dem.
 16.  Men om han upphäver dem först någon tid efter det han har hört
      dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.

 17.  Dessa äro de stadgar som HERREN av Mose angående förhållandet
      mellan en man och hans hustru, och angående förhållandet mellan
      en fader och hans dotter, medan denna ännu är ung och vistas i
      sin faders hus.


[https://runeberg.org/bibeln/04_31.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet

                 Hämnd på midjaniterna.  Fördelning av
                                bytet.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
      samlas till dina fäder.
  3.  Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män
      väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
      HERRENS hämnd på Midjan.
  4.  Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
      I sända ut i striden.»
  5.  Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
      tusen man, väpnade till strid.
  6.  Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
      sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
      denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
  7.  Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
      Mose, och dräpte allt mankön.
  8.  Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
      midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
      midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
      svärd.
  9.  Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
      fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
      deras övriga gods togo de såsom byte.
 10.  Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
      tältläger brände de upp i eld.
 11.  Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
      människor och boskap.
 12.  Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
      och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
      hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.

 13.  Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
      gingo dem till mötes utanför lägret.
 14.  Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
      underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
 15.  Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
 16.  Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
      till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
      därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
 17.  Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
      haft med män, med mankön, att skaffa.
 18.  Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
      dem mån I låta leva för eder räkning.
 19.  Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar.  Var
      och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
      har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
      på sjunde dagen -- såväl I själva som edra fångar.
 20.  Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
      gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
      eder.»

 21.  Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
      kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
 22.  Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
 23.  allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
      det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten.  Men
      allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
 24.  Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
      därefter fån I gå in i lägret.

 25.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 26.  Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
      en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
      för menighetens familjer;
 27.  sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
      hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
 28.  Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
      var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
      skatt åt HERREN.
 29.  Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
      skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
 30.  Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
      uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
      åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
      giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
      iakttaga vid HERRENS tabernakel.

 31.  Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit
      Mose.
 32.  Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade
      tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,
 33.  av fäkreatur sjuttiotvå tusen,
 34.  av åsnor sextioett tusen,
 35.  och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön
      att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.
 36.  Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit
      med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju
      tusen fem hundra,
 37.  varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;
 38.  av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN
      sjuttiotvå;
 39.  av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN
      sextioen;
 40.  av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå
      personer.
 41.  Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen
      Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 42.  Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose
      hade avskilt från krigsfolkets,
 43.  denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre
      hundra trettiosju tusen fem hundra,
 44.  av fäkreatur trettiosex tusen,
 45.  av åsnor trettio tusen fem hundra
 46.  och av människor sexton tusen.
 47.  Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog
      Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav
      detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att
      iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit
      Mose.

 48.  Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
      underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
 49.  Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de
      krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
      fattas bland oss.
 50.  Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
      och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
      av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
      bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»
 51.  Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
      klenoder.
 52.  Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
      underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
      femtio siklar.
 53.  Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
 54.  Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
      underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
      det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
      ansikte.


[https://runeberg.org/bibeln/04_32.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet

               Rubens och Gads stammar samt ena hälften
               av Manasse stam få till besittning landet
                           öster om Jordan.

  1.  Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
      boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
      funno de att detta var en trakt för boskap.
  2.  Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
      prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
  3.  »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
      Beon,
  4.  det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
      land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»
  5.  Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
      så må detta land givas åt dina tjänare till besittning.  Låt oss
      slippa att gå över Jordan.»
  6.  Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I
      stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
  7.  Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
      floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
  8.  Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
      för att bese landet:
  9.  sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
      avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
      HERREN hade givit åt dem.
 10.  Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
 11.  'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
      tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
      har lovat åt Abraham, Isak och Jakob -- eftersom de icke i allt
      hava efterföljt mig
 12.  ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
      son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
 13.  Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
      omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
      dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
 14.  Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
      avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
 15.  Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
      längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
      detta folk.»

 16.  Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar
      åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
 17.  Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
      för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola.  Under
      tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
      så vara skyddade mot landets inbyggare.
 18.  Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
      var och en sin arvedel.
 19.  Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
      Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
      på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
 20.  Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
      eder inför HERREN till kriget,
 21.  så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
      stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
 22.  om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
      underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
      och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
 23.  Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
      då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
 24.  Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
      eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»
 25.  Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina
      tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
 26.  Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
      bliva kvar här i Gileads städer.
 27.  Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
      draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»

 28.  Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
      Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
      stammar.
 29.  Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
      med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
      och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
      landet Gilead till besittning.
 30.  Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
      sin besittning ibland eder i Kanaans land.»
 31.  Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har
      sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
 32.  Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
      så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»

 33.  Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften
      av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike
      och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer
      och dessas områden, landets städer runt omkring.
 34.  Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,
 35.  Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,
 36.  Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.
 37.  Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,
 38.  Nebo och Baal-Meon -- vilkas namn hava ändrats -- och Sibma.
      Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.
 39.  Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och
      intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.
 40.  Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig
      där.
 41.  Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och
      kallade dem Jairs byar.
 42.  Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och
      kallade det Noba, efter sitt eget namn.


[https://runeberg.org/bibeln/04_33.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet

                   Israeliternas lägerplatser under
                           ökenvandringen.

  1.  Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur
      Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.
  2.  Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter,
      alltefter som de ändrade lägerplats.  Och dessa voro nu deras
      lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:

  3.  De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i
      första månaden.  Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut
      med upplyft hand inför alla egyptiers ögon,
  4.  under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit
      bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras
      gudar.
  5.  Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i
      Suckot.
  6.  Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
      begynte.
  7.  Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som
      ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol.
  8.  Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i
      öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i
      Mara.
  9.  Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim
      funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig
      där.
 10.  Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet.
 11.  Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin.
 12.  Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka.
 13.  Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus.
 14.  Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där
      fanns intet vatten åt folket att dricka.
 15.  Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken.
 16.  Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i
      Kibrot-Hattaava.
 17.  Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot.
 18.  Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma.
 19.  Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres.
 20.  Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna.
 21.  Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa.
 22.  Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata.
 23.  Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer.
 24.  Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada.
 25.  Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot.
 26.  Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat.
 27.  Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera.
 28.  Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka.
 29.  Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona.
 30.  Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot.
 31.  Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan.
 32.  Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i
      Hor-Haggidgad.
 33.  Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata.
 34.  Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona.
 35.  och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber.
 36.  Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin,
      det är Kades.
 37.  Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på
      gränsen till Edoms land.

 38.  Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS
      befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns
      uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i
      månaden.
 39.  Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på
      berget Hor.

 40.  Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans
      land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.
 41.  Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.
 42.  Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.
 43.  Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.
 44.  Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid
      Moabs gräns.
 45.  Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.
 46.  Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i
      Almon-Diblataima.
 47.  Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid
      Abarimbergen, framför Nebo.
 48.  Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs
      hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
 49.  Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända
      till Abel-Hassitim på Moabs hedar.

 50.  Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
      Jeriko, och sade:
 51.  Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över
      Jordan, in i Kanaans land,
 52.  skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen
      förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras
      gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder
      skolen I ödelägga.
 53.  Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har
      jag givit landet till besittning.
 54.  Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom
      lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva
      en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var
      och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava
      den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom
      arvedel åt eder.
 55.  Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de
      som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar
      i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
 56.  Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med
      dem.


[https://runeberg.org/bibeln/04_34.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet

                Landets gränser bestämmas.  Skiftesmän
                                utses.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Bjud Israels barn och säg till dem:
      När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall
      tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess
      gränser nå.
  3.  Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed
      Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av
      Salthavet.
  4.  Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå
      fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea.  Och den skall gå
      vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.
  5.  Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå
      ut vid havet.
  6.  Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra
      gränsen.  Detta skall vara eder gräns i väster.
  7.  Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen
      I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.
  8.  Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går
      till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.
  9.  Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid
      Hasar-Enan.  Detta skall vara eder gräns i norr.
 10.  och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från
      Hasar-Enan fram till Sefam.
 11.  Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain,
      och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid
      Kinneretsjön, österut.
 12.  Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet.

      Detta skall vara edert land, med dess gränser runt omkring.

 13.  Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I
      genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det
      land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio
      stammarna och den ena halva stammen.
 14.  Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas
      barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av
      Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel.
 15.  Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på
      andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.
 16.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 17.  Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i
      arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns
      son;
 18.  vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta
      landet,
 19.  och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son;
 20.  av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son;
 21.  av Benjamins stam Elidad, Kislons son;
 22.  av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son;
 23.  av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods
      son,
 24.  och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son;
 25.  av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son;
 26.  av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son;
 27.  av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son;
 28.  av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son.
 29.  Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt
      Israels barn i Kanaans land.


[https://runeberg.org/bibeln/04_35.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet

                  Leviternas fyrtioåtta städer.  Sex
                     fristäder.  Lagar om dråpare.

  1.  Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
      Jeriko, och sade:
  2.  Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning
      skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring
      dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.
  3.  Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande
      utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och
      alla deras övriga djur.
  4.  Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola
      sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.
  5.  Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen
      alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen
      alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i
      mitten.  Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.
  6.  Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst
      vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet
      att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte
      dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,
  7.  så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra
      fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.
  8.  Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns
      besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är
      större, och färre ur den som är mindre.  Var stam skall åt
      leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den
      arvedel han själv har fått.

  9.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 10.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
 11.  skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
      fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
      någon må kunna fly.
 12.  Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
      blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
      till rätta inför menigheten.
 13.  Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
 14.  Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
      övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
 15.  dessa skola vara fristäder.  Israels barn, såväl som främlingen
      och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
      såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
      har dödat någon må kunna fly.

 16.  Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
      är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
      döden.
 17.  Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
      dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
      är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
      döden.
 18.  Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
      dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
      är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
      döden.
 19.  Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
      honom må han döda honom.
 20.  Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
      mod kastar något på honom; så att han dör,
 21.  eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
      som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
      dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
      träffar på honom

 22.  Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
      eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
      vara må;
 23.  eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
      kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
      var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
 24.  då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
      blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
 25.  Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
      menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
      han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
      helig olja smorde översteprästen dör.
 26.  Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
      flytt,
 27.  och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
      fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
      honom.
 28.  Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
      översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
      tillbaka till den ort där han har sin besittning.
 29.  Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
      släkte, var I än ären bosatta.

 30.  Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
      dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
      att man skall kunna döma någon till döden.
 31.  I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
      till döden, utan han skall straffas med döden.
 32.  Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
      fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
      landet.
 33.  I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
      landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
      som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
      utgjutit det.
 34.  I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
      min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
      barn.


[https://runeberg.org/bibeln/04_36.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet

                    Selofhads döttrars giftermål.

  1.  Och huvudmännen för familjerna i Gileads barns släkt -- Gileads,
      som var son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter --
      trädde fram och talade inför Mose och de hövdingar som voro
      huvudmän för Israels barns familjer.
  2.  De sade: »HERREN har bjudit min herre att genom lottkastning
      göra landet såsom arvedel åt Israels barn och HERREN har vidare
      bjudit min herre att giva Selofhads, vår broders, arvedel åt
      hans döttrar.
  3.  Men om nu dessa bliva gifta med någon ur Israels barns andra
      stammar, så tages deras arvedel bort ifrån våra fäders arvedel,
      under det att den stam de komma att tillhöra får sin arvedel
      ökad; på detta sätt bliver en del av vår arvslott oss fråntagen.
  4.  När sedan jubelåret inträder för Israels barn, bliver deras
      arvedel lagd till den stams arvedel, som de komma att tillhöra,
      men från vår fädernestams arvedel tages deras arvedel bort.»

  5.  Då bjöd Mose Israels barn, efter HERRENS befallning, och sade:
      »Josefs barns stam har talat rätt.
  6.  Detta är vad HERREN bjuder angående Selofhads döttrar; han
      säger: De må gifta sig med vem de finna för gott, allenast de
      gifta sig inom en släkt som hör till deras egen fädernestam.
  7.  Ty en arvedel som tillhör någon, av Israels barn må icke gå över
      från en stam till en annan, utan Israels barn skola behålla kvar
      var och en sin fädernestams arvedel.
  8.  Och när en kvinna som inom någon av Israels barns stammar har
      kommit i besittning av en arvedel gifter sig, skall det vara med
      en man av någon släkt som hör till hennes egen fädernestam, så
      att Israels barn förbliva i besittning var och en av sina fäders
      arvedel.
  9.  Ty ingen arvedel må gå över från en stam till en annan, utan
      Israels barns stammar skola behålla kvar var och en sin
      arvedel.»

 10.  Selofhads döttrar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
 11.  Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofhads döttrar, gifte
      sig med sina farbröders söner.
 12.  De blevo alltså gifta inom Manasses, Josefs sons, barns släkter,
      och deras arvedel stannade så kvar inom deras fädernesläkts
      stam.

 13.  Dessa äro de bud och rätter som HERREN genom Mose gav Israels
      barn, på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.

[https://runeberg.org/bibeln/05_01.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 1 Kapitlet

                Mose talar till folket om vad som har
                     skett under ökenvandringen.

  1.  Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan
      Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och
      Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab
  2.  -- elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till
      Kades-Barnea.
  3.  I det fyrtionde året, i elfte månaden.  på första dagen i
      månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren
      hade bjudit honom tala till dem.
  4.  Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som
      bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot,
      vid Edrei.
  5.  På andra sidan Jordan.  i Moabs land, begynte Mose denna
      lagutläggning och sade:
  6.  HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog
      haven I uppehållit eder vid detta berg.
  7.  Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder
      till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på
      Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i
      Kustlandet vid havet -- in i kananéernas land och upp på Libanon,
      ända till den stora floden, floden Frat.
  8.  Se, jag har givit landet i edert våld.  Gån nu och intagen detta
      land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och
      Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»
  9.  Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke
      ensam bära eder.
 10.  HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika
      såsom stjärnorna på himmelen.
 11.  Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och
      välsigna eder, såsom han har lovat eder.
 12.  Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder
      och edert tvistande?
 13.  Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra
      särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över
      eder.»
 14.  I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»
 15.  Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män,
      och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare,
      somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och
      somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda
      stammar.
 16.  Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad
      edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin
      broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen
      rättvist mellan dem.
 17.  I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan
      höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för
      någon människa, ty domen hör Gud till.  Men om något ärende
      bliver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att
      jag får höra det.»
 18.  Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.
 19.  Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och
      fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till
      amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss;
      och vi kommo så till Kades-Barnea.
 20.  Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas
      bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.
 21.  Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld.  Drag ditupp
      och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig.
      Frukta icke och var icke förfärad.»
 22.  Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända
      åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt
      oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på
      vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi
      skola komma till.»
 23.  Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en
      för var stam.
 24.  Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo
      till Druvdalen och bespejade landet.
 25.  Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin
      berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud,
      vill giva oss är gott.»
 26.  Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot
      HERRENS, eder Guds, befallning.
 27.  Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför
      har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i
      amoréernas hand och så förgöra oss.
 28.  Varthän skola vi då draga?  Våra bröder hava förfärat våra
      hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än
      vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi
      sågo där också anakiter.'»
 29.  Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta
      för dem.
 30.  HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för
      eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra
      ögon,
 31.  och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud,
      bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat,
      ända till dess att I nu haven kommit hit.»
 32.  Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,
 33.  som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt
      eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen
      gå, och om dagen i molnskyn.
 34.  Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och
      sade:
 35.  »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få
      se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,
 36.  ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt
      honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt,
      därför att han i allt har efterföljt Herren.»
 37.  Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke
      heller du skall komma ditin.
 38.  Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin.
      Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt
      Israel såsom arv.
 39.  Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
      byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och
      de skola taga det i besittning.
 40.  Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och
      tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
 41.  Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN.
      Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår
      Gud, har bjudit oss.»  Och I omgjordaden eder, var och en tog
      sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.
 42.  Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga
      ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder;
      gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra
      fiender.»
 43.  Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren
      gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod
      upp mot bergsbygden.
 44.  Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och
      jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i
      Seir och drevo eder ända till Horma.
 45.  Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte.  Men
      HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.
 46.  Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.

[https://runeberg.org/bibeln/05_02.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 2 Kapitlet

                Fortsättning av Moses tal: Edom, Moab
                och Ammon angripas icke; amoréen Sihon
                              besegras.

  1.  Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
      mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
      och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs
      bergsbygd.
  2.  Och HERREN talade till mig och sade:
  3.  »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna
      bergsbygd; vänden eder nu mot norr.
  4.  Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
      område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
      fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
  5.  I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land
      skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd,
      eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt
      Esau.
  6.  Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
      dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
  7.  HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
      han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
      fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
      fattats dig.
  8.  Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
      bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
      Esjon-Geber.  Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
      vägen till Moabs öken.
  9.  Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
      inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
      dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
      Lots barn till besittning.
 10.  (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
      folk, sådant som anakiterna.
 11.  Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
      moabiterna kalla dem eméer.
 12.  I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
      dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
      Herren hade givit dem till besittning.)
 13.  Stån nu upp och gån över bäcken Sered.»  Så gingo vi då över
      bäcken Sered.
 14.  Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
      dess vi gingo över bäcken Sered.  var trettioåtta år, och under
      denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
      lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
 15.  Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
      bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.

 16.  Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
 17.  talade HERREN till mig och sade:
 18.  »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,
 19.  och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
      angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
      Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
      eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
      besittning.
 20.  (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
      fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
 21.  De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
      anakiterna.  Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
      och bosatte sig i deras land.
 22.  På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
      det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
      sig i deras land, där de bo ännu i dag.
 23.  Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
      förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
      bosatte sig i deras land.)
 24.  Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon.  Se, jag har
      givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
      våld.  Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
 25.  Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
      för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
      darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
 26.  Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
      konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
 27.  »Låt mig tåga genom ditt land.  Raka vägen skall gå, utan att
      vika av vare sig till höger eller till vänster.
 28.  Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
      allenast att få tåga vägen fram härigenom
 29.  -- detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
      och av moabiterna, Ars inbyggare -- så att jag kan gå över
      Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
 30.  Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
      sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
      förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
      hand, såsom ock nu har skett.
 31.  Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
      och hans land i ditt våld.  Begynn alltså du nu att intaga det,
      så att du får hans land till besittning.»
 32.  Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
      Jahas.
 33.  Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
      jämte hans söner och allt hans folk.
 34.  Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
      stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
      ingen slippa undan.
 35.  Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
      vi intogo.
 36.  Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
      ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
      oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
 37.  Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
      bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
      HERREN, vår Gud, hade så bjudit.

[https://runeberg.org/bibeln/05_03.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 3 Kapitlet

                  Fortsättning av Moses tal: de tre
                 östjordanska stammarnas arvslotter;
                Moses ord till Josua; hans bön att få
                          komma in i Kanaan.

  1.  Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till.
      Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot
      oss, till Edrei.
  2.  Men HERREN sade till mig: »Frukta icke för honom, ty i din hand
      har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt
      som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
  3.  Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan,
      och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem
      slippa undan.
  4.  Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke
      togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike
      i Basan.
  5.  Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och
      bommar.  Därtill kom en stor mängd småstäder.
  6.  Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon,
      konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi
      till spillo, så ock kvinnor och barn.
  7.  Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte.
  8.  Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan
      Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända
      till berget Hermon
  9.  -- vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna
      kallas för Senir --
 10.  alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända
      till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan.
 11.  Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista
      rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt
      är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra
      alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm.
 12.  När vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som
      sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av
      Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna.
 13.  Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena
      hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan;
      detta kallas rafaéernas land.
 14.  Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till
      gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn
      kallade han landet -- nämligen Basan -- för Jairs byar, såsom
      det heter ännu i dag.
 15.  Och åt Makir gav jag Gilead.
 16.  Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända
      till Arnons dal, till dalens mitt -- den utgjorde gränsen -- och
      till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns,
 17.  vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret
      ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan.
 18.  Och jag bjöd eder på den tiden och sade: »HERREN, eder Gud, har
      givit eder detta land till besittning.  Men nu skolen alla I som
      ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra
      bröder, Israels barn.
 19.  Allenast edra hustrur och barn och eder boskap -- jag vet ju att
      I haven mycken boskap -- må stanna kvar i de städer som jag har
      givit eder,
 20.  till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl
      som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
      HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån
      I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var
      och en till sin besittning.»
 21.  Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: »Du har med egna ögon
      sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två
      konungar.  På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du
      drager fram.
 22.  Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida
      för eder.»
 23.  Och på den tiden bad jag till HERREN och sade:
 24.  »Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet
      och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på
      jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar
      som du?
 25.  Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra
      sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.»
 26.  Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och
      ville icke höra mig, utan sade till mig: »Låt det vara nog; tala
      icke vidare till mig om denna sak.
 27.  Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot
      väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty
      över denna Jordan skall du icke komma.
 28.  Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara
      frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i
      spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem
      såsom arv det land du ser.»
 29.  Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.

[https://runeberg.org/bibeln/05_04.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 4 Kapitlet

                Fortsättning av Moses tal: förmaningar
                     till folket.  Tre fristäder.

  1.  Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära
      eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och
      komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra
      fäders Gud, vill giva eder.
  2.  I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I
      skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder
      Guds, bud, som jag giver eder.
  3.  I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om
      Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man
      som följde efter Baal-Peor.
  4.  Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu
      i dag.
  5.  Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud,
      har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I
      nu kommen, för att taga det i besittning.
  6.  I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas
      eder såsom vishet och förstånd av andra folk.  När de få höra
      alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och
      förståndigt folk är detta stora folk.»
  7.  Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära
      som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom?
  8.  Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter
      så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger
      eder?
  9.  Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke
      förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt
      hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och
      dina barnbarn:
 10.  vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid
      Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för
      att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att
      frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn
      detsamma.»
 11.  Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget
      brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln
      och töcken.
 12.  Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen
      ingen gestalt, I hörden allenast en röst.
 13.  Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att
      hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två
      stentavlor.
 14.  Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och
      rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu
      dragen, till att taga det i besittning.
 15.  Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade
      till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på
      eder själva.
 16.  så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att
      göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av
      man eller av kvinna.
 17.  eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad
      fågel som flyger under himmelen,
 18.  eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet
      under jorden.
 19.  Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen,
      månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke
      heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty
      HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen
      till deras del.
 20.  Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur
      smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk,
      såsom nu har skett.
 21.  Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag
      icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som
      HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
 22.  Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I
      skolen gå över den och taga detta goda land i besittning.
 23.  Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN,
      eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot
      HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags
      bild.
 24.  Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, en nitälskande Gud.
 25.  Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven
      blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt
      är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I
      gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed
      förtörnen honom,
 26.  då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I
      med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över
      Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre
      leva där, utan skolen förvisso förgöras.
 27.  Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en
      ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka
      HERREN skall föra eder.
 28.  Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av
      trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta.
 29.  Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om
      du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ.
 30.  När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar,
      då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst.
 31.  Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud.  Han skall icke förgäta
      eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har
      ingått med dina fäder och med ed bekräftat.
 32.  Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den
      dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens
      ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har
      skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt,
 33.  om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har
      hört, och dock har blivit vid liv,
 34.  eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt
      sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under,
      genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora,
      fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort
      med eder i Egypten, inför dina ögon.
 35.  Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är
      Gud, och ingen annan än han.
 36.  Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa
      dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du
      har hört hans ord ur elden.
 37.  Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar
      efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur
      Egypten,
 38.  och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du,
      och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till
      arvedel, såsom nu har skett,
 39.  därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är
      Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan;
 40.  och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver
      dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och
      på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill
      giva dig för all tid.
 41.  Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på
      östra sidan,
 42.  till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon
      utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till
      honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få
      bliva vid liv.
 43.  De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i
      Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam.
 44.  Och detta är den lag som Mose förelade Israels barn,
 45.  dessa äro de vittnesbörd och stadgar och rätter som Mose
      föredrog för Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten,
 46.  på andra sidan Jordan i dalen, mitt emot Bet-Peor, i Sihons
      land, amoréernas konungs, som bodde i Hesbon, och som Mose och
      Israels barn slogo, när de hade dragit ut ur Egypten.
 47.  Ty de intogo hans land och Ogs land, konungens i Basan,
      amoréernas två konungars länder, på andra sidan Jordan, på
      östra sidan,
 48.  från Aroer vid bäcken Arnons strand ända till berget Sion, det
      är Hermon,
 49.  och hela Hedmarken på andra sidan Jordan på östra sidan, ända
      till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar.

[https://runeberg.org/bibeln/05_05.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 5 Kapitlet

                 Förbundet på Horeb.  De tio budorden.
                     Mose inför Herren på berget.

  1.  Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem:

      Hör, Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för
      eder, och lären eder dem och hållen dem och gören efter dem.
  2.  HERREN, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb.
  3.  Icke med våra fäder slöt HERREN detta förbund, utan med oss
      själva som stå här i dag, oss alla som nu leva.
  4.  Ansikte mot ansikte talade HERREN till eder på berget ur elden.
  5.  Jag stod då mellan HERREN och eder, för att förkunna eder vad
      HERREN talade, ty I fruktaden för elden och stegen icke upp på
      berget.  Han sade:

  6.  Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
      träldomshuset.
  7.  Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
  8.  Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av
      det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under
      jorden.
  9.  Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
      HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
      missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
      när man hatar mig,
 10.  men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
      bud.
 11.  Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds namn, ty HERREN skall
      icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
 12.  Håll sabbatsdagen, så att du helgar den, såsom HERREN, din Gud,
      har bjudit dig.
 13.  Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
 14.  men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
      ingen syssla förrätta, ej heller din son eller sin dotter, eller
      din tjänare eller din tjänarinna, eller din oxe eller din åsna
      eller någon av dina dragare, ej heller främlingen som är hos dig
      inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må
      hava ro såväl som du.
 15.  Du skall komma ihåg att du själv har varit träl i Egyptens land,
      och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand
      och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud bjudit dig att hålla
      sabbatsdagen.
 16.  Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit
      dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det
      land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
 17.  Du skall icke dräpa.
 18.  Du skall icke heller begå äktenskapsbrott.
 19.  Du skall icke heller stjäla.
 20.  Du skall icke heller bära falsk vittnesbörd mot din nästa.
 21.  Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru.  Du
      skall icke heller hava lust till din nästas hus, ej heller till
      hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller
      till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något som tillhör
      din nästa.
 22.  Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur
      elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så
      intet mer.  Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt
      mig.
 23.  När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld,
      trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra
      stammar, så ock edra äldste.
 24.  Och I saden: »Se, HERREN, vår Gud, har låtit oss se sin
      härlighet och sin storhet, och vi hava hört hans röst ur elden.
      I dag hava vi sett att Gud kan tala med en människa och dock
      låta henne bliva vid liv.
 25.  Varför skola vi då likväl dö?  Denna stora eld kommer ju att
      förtära oss.  Om vi än vidare få höra HERRENS, vår Guds, röst, så
      måste vi dö.
 26.  Ty vem finnes väl bland allt kött som kan, såsom vi hava gjort,
      höra den levande Gudens röst tala ur elden och dock bliva vid
      liv?
 27.  Träd du fram och hör allt vad HERREN, vår Gud, säger, och tala
      du till oss allt vad HERREN, vår Gud, talar till dig, så vilja
      vi höra det och göra därefter.»
 28.  Och HERREN hörde edra ord, när I så taladen till mig; och HERREN
      sade till mig: »Jag har hört de ord som detta folk har talat till
      dig.  De hava rätt i allt vad de hava talat.
 29.  Ack att de hade sådana hjärtan, att de fruktade mig och hölle
      alla mina bud alltid!  Det skulle ju då gå dem och deras barn väl
      evinnerligen.
 30.  Gå nu och säg till dem: 'Vänden tillbaka till edra tält.'
 31.  Men du själv må stanna kvar här hos mig, så skall förkunna för
      dig alla de bud och stadgar och rätter som du skall lära dem,
      för att de må göra efter dem i det land som jag vill giva dem
      till besittning.»
 32.  Så hållen nu och gören vad HERREN, eder Gud, har bjudit eder.  I
      skolen icke vika av vare sig till höger eller till vänster.
 33.  På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I
      alltid vandra, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder
      väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i
      besittning.

[https://runeberg.org/bibeln/05_06.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 6 Kapitlet

                         Plikter mot Herren.

  1.  Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud,
      har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i
      det land dit I nu dragen, till att taga de i besittning --
  2.  detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller
      alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din som och
      din sonson, i all dina livsdagar, och på det att du må länge
      leva.
  3.  Så skall du nu höra, Israel, och hålla dem och göra efter dem,
      för att det må gå dig väl, och för att I mån föröka eder mycket,
      såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig -- ett land som
      flyter av mjölk och honung.

  4.  Hör, Israel!  HERREN, vår gud, HERREN är en.
  5.  Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av
      all din själ och av all din kraft.
  6.  Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta.
  7.  Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när
      du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig
      och när du står upp.
  8.  Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de
      skola vara såsom ett märke på din panna.
  9.  Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
      portar.

 10.  När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
      med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
      dig -- stora och vackra städer, som du icke har byggt,
 11.  och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
      uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
      olivplanteringar, som du icke har planterat -- och när du då
      äter och bliver mätt,
 12.  så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut
      ur Egyptens land, ur träldomshuset.
 13.  HERREN, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och
      vid hans namn skall du svärja.
 14.  I skolen icke följa efter andra gudar, någon av de folks gudar,
      som bo runt omkring eder,
 15.  ty en nitälskande Gud är HERREN, din Gud, mitt ibland dig, och
      du må taga dig till vara, så att icke HERRENS, din Guds, vrede
      upptändes mot dig, och han utrotar dig från jorden.
 16.  I skolen icke fresta HERREN, eder Gud, såsom I frestaden honom i
      Massa.
 17.  I skolen troget hålla HERRENS, eder Guds, bud och de vittnesbörd
      och stadgar som han hat givit dig.
 18.  Och du skall göra vad rätt och gott är i HERRENS ögon, för att
      det må gå dig väl, och för att du må komma in i det goda land
      som HERREN med ed har lovat åt dina fäder, och taga det i
      besittning,
 19.  därigenom att han driver undan för dig all dina fiender, såsom
      HERREN har lovat.
 20.  När din son i framtiden frågar dig: »Vad betyda de vittnesbörd
      och stadgar och rätter som HERREN, vår Gud, har givit eder?»
 21.  då skall du svara din son: »Vi voro Faraos trälar i Egypten, men
      med stark hand förde HERREN oss ut ur Egypten.
 22.  Och HERREN gjorde stora och gruvliga tecken och under i Egypten
      på Farao och hela hans hus inför våra ögon.
 23.  Men oss förde han ut därifrån, för att låta oss komma in och
      giva oss det land som han med ed har lovat åt våra fäder.
 24.  Och HERREN bjöd oss att göra efter all dessa stadgar och att
      frukta HERREN, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl, i
      det att han behölle oss vid liv, såsom ock hittills har skett.
 25.  Och det skall lända oss till rättfärdighet, när vi hålla och
      göra efter alla dessa bud, inför HERREN, vår Guds, ansikte,
      såsom han har bjudit oss.»

[https://runeberg.org/bibeln/05_07.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 7 Kapitlet

                      Befallning om kananéernas
                          tillspillogivning.

  1.  När HERREN, din Gud låter dig komma in i det land di du nu går,
      för att taga i besittning, och när han för dig förjagar stora
      folk -- hetiterna, girgaséerna, amoréerna, kananéerna,
      perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och
      mäktigare än du --
  2.  när HERREN, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då
      skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med
      dem eller visa dem nåd.
  3.  Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke
      giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till
      hustrur åt dina söner.
  4.  Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och
      tjäna andra gudar, och HERRENS vrede skall då upptändas mot eder
      och han skall med hast förgöra dig.
  5.  Utan så skolen I göra med dem I skolen bryta ned deras altaren
      och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror och
      bränna upp deras beläten i eld.
  6.  Ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud; dig har
      HERREN, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk, framför
      alla andra folk på jorden.
  7.  Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som
      HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre
      än alla andra folk;
  8.  utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed som
      han hade svurit fäder, därför förde HERREN eder ut med stark
      hand och förlossade dig ur träldomshuset, ur Faraos, den
      egyptiske konungens, hand.
  9.  Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den rätte Guden, den
      trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill
      tusende led, när man älskar honom och håller hans bud,
 10.  men som utan förskoning vedergäller och förgör dem som hata
      honom.  Han dröjer icke, när det gäller dem som hata honom; utan
      förskoning vedergäller han dem.
 11.  Så håll nu de bud och stadgar och rätter som jag i dag giver
      dig, och gör efter dem.
 12.  Om I nu hören dessa rätter och hållen dem och gören efter dem,
      så skall HERREN, din Gud, till lön därför låta sitt förbund och
      sin nåd bestå, vad han med ed lovade dina fäder.
 13.  Han skall då älska dig och välsigna sitt livs frukt och din
      marks frukt, din säd, ditt vin och din olja, dina fäkreaturs
      avföda och din småboskaps avel, i det land som han med ed har
      lovat dina fäder att giva dig.
 14.  Välsignad skall du bliva framför alla andra folk; bland dina män
      och kvinnor skall ingen vara ofruktsam, ej heller bland din
      boskap.
 15.  Och HERREN skall avvända från dig all krankhet; ingen av
      Egyptens alla svåra sjukdomar, som du väl känner, skall han
      lägga på dig; han skall i stället låta dem komma över alla dem
      som hata dig.
 16.  Och alla de folk som HERREN, din Gud, giver i din hand skall du
      utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet.  Du skall icke
      heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig.
 17.  Om du ock säger vid dig själv: »Dessa folk äro större än jag;
      huru skall jag kunna fördriva dem?»,
 18.  så må du dock icke frukta för dem; du skall tänka på vad HERREN,
      din Gud gjorde med Farao och med all egyptierna,
 19.  på de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, och på de
      tecken och under och på den starka hand och uträckta arm varmed
      HERREN, din Gud, förde dig ut.  På samma sätt skall HERREN, din
      Gud, nu göra med alla de folk som du fruktar för.
 20.  Därtill skall HERREN, din Gud, sända getingar över dem, till
      dess att de som äro kvar och hålla sig gömda för dig hava blivit
      utrotade.
 21.  Du må icke förskräckas för dem, ty HERREN, din Gud, är mitt
      ibland dig, en stor och fruktansvärd Gud.
 22.  Och HERREN, din Gud, skall förjaga dessa hedningar för dig, men
      blott småningom.  Du skall icke med hast få förgöra dem, på det
      att vilddjuren icke må föröka sig till din skada.
 23.  HERREN, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor
      förvirring bland dem, till dess att de förgöras.
 24.  Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall
      utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under
      himmelen.  Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har
      förgjort dem.
 25.  Deras gudabeläten skola I bränna upp i eld.  Du skall icke hava
      begärelse till det silver och det guld som finnes på dem, och
      icke taga något av detta för din räkning, på det att du icke må
      snärjas därav; ty en styggelse är det för HERREN, din Gud.
 26.  Och du skall icke låta någon styggelse komma in i ditt hus, på det
      att du icke också själv må bliva given till spillo.  Du skall
      räkna det såsom en skändlighet och en styggelse, ty det är givet
      till spillo.

[https://runeberg.org/bibeln/05_08.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 8 Kapitlet

                Herrens välgärningar mot Israel under
               ökenvandringen.  Varning för övermod och
                            ogudaktighet.

  1.  Alla de bud som jag i dag giver dig skolen I hållen, och efter
      dem skolen I göra, för att I mån komma in i och taga i
      besittning det land som HERREN med ed har lovat åt edra
      fäder.
  2.  Och du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg HERREN,
      din Gud, nu i fyrtio åt har låtit dig vandra i öknen, för att
      tukta dig och pröva dig, så att han kunde förnimma vad som var i
      ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller icke.
  3.  Ja, han tuktade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna
      att äta, en mat som du förut icke visste av, och som icke heller
      dina fäder visste av; på det att han skulle lära dig förstå att
      människan lever icke allenast av bröd, utan att hon lever av
      allt det som utgår av HERRENS mun.
  4.  Dina kläder blevo icke utslitna på dig, och din fot svullnade
      icke under dessa fyrtio år.
  5.  Så skall du då förstå i ditt hjärta att HERREN, din Gud, fostrar
      dig, såsom en man fostrar sin son;
  6.  och du skall hålla HERRENS, din Guds, bud, så att du vandrar på
      hans vägar och fruktar honom.
  7.  Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett
      land där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i
      dalar och på berg,
  8.  ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och
      granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung,
  9.  ett land där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet
      skall fattas dig, ett land vars stenar innehålla järn, och ur
      vars berg du skall bryta koppar.
 10.  Där skall du äta och bliva mätt, och du skall så lova HERREN,
      din Gud, för det goda land som han har givit dig.
 11.  Tag dig då till vara för att förgäta HERREN, din Gud, så att du
      icke håller hans bud och rätter och stadgar, som jag i dag giver
      dig.
 12.  Ja, när du äter och bliver mätt, och bygger vackra hus och bor i
      dem,
 13.  när dina fäkreatur och din småboskap förökas, och ditt silver
      och guld förökas, och allt annat du har förökas,
 14.  då må ditt hjärta icke bliva högmodigt, så att du förgäter
      HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
      träldomshuset.
 15.  och som har lett dig genom den stora och fruktansvärda öknen,
      bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark, där
      intet vatten åt dig komma ut ur den hårda klippan,
 16.  och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder
      icke visste av -- detta på det att han skulle tukta dig och
      pröva dig, för att sedan kunna göra dig gott.
 17.  Du må icke säga vid dig själv: »Min egen kraft och min hands
      styrka har förskaffat mig denna rikedom»,
 18.  utan du må komma ihåg att det är HERREN, din Gud, som giver dig
      kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätta det
      förbund som han med ed har ingått med dina fäder -- såsom och
      hittills har skett.
 19.  Men om du förgäter HERREN, din Gud, och följer efter andra gudar
      och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder
      att I förvisso skolen förgås.
 20.  På samma sätt som hedningarna som HERREN förgör för eder skolen
      också I då förgås, därför att I icke hörden HERRENS, eder Guds
      röst.

[https://runeberg.org/bibeln/05_09.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 9 Kapitlet

                Israels olydnad under ökenvandringen.

  1.  Hör, Israel!  Du går nu över Jordan, för att komma ditin och
      underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora
      och befästa upp mot himmelen,
  2.  anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och
      om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks
      barn!»
  3.  Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför
      dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han
      skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du
      skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har
      lovat dig.
  4.  Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga
      vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit
      mig komma in i detta land och taga det i besittning.»  Ty dessa
      hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem
      för dig.
  5.  Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att
      du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan
      dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din
      Gud, fördriver dem för dig.  Så vill ock HERREN uppfylla vad han
      med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
  6.  Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör
      att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till
      besittning; ty du är ett hårdnackat folk.
  7.  Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din
      Gud.  Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända
      till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot
      HERREN.
  8.  Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så
      att han ville förgöra eder.
  9.  När jag hade stigit upp på berget för att taga emot
      stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med
      eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter,
      utan att äta och utan att dricka.
 10.  Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade
      skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de
      ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I
      voren församlade där.
 11.  Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna,
      gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
 12.  Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned
      härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit
      sig till, vad fördärvligt är.  De hava redan vikit av ifrån den
      väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.»
 13.  Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta
      folk är ett hårdnackat folk.
 14.  Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras
      namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag
      sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.»
 15.  Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld;
      och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor.
 16.  Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I
      haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån
      den väg som HERREN hade bjudit eder gå.
 17.  Då fattade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med
      båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon.
 18.  Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra
      gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan
      att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom
      att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom.
 19.  Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av
      vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra
      eder.  Och HERREN hörde mig även denna gång.
 20.  Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra
      honom, och jag bad då jämväl för Aron.
 21.  Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände
      den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev
      fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned
      från berget.
 22.  I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock
      HERREN.
 23.  Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och
      sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit
      eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning
      och trodden honom icke och hörden icke hans röst.
 24.  Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då
      jag lärde känna eder.
 25.  Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio
      dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han
      ville förgöra eder.
 26.  Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke
      ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora
      makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten.
 27.  Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta
      folks hårdhet, ogudaktighet och synd;
 28.  på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut:
      'Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han
      hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem
      ut och lät dem dö i öknen.'
 29.  De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din
      stora kraft och din uträckta arm.»

[https://runeberg.org/bibeln/05_10.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 10 Kapitlet

                     De nya tavlorna.  Arons död.
                 Avskiljandet av Levi stam.  Uppmaning
                     till lydnad mot Herrens bud.

  1.  På den tiden sade HERREN till mig: »Hugg ut åt dig två
      stentavlor, likadana som de förra voro, och stig upp till mig på
      berget; gör dig och en ark av trä.
  2.  Och sedan jag har skrivit på tavlorna samma ord som stodo på de
      förra tavlorna, vilka du slog sönder, skall du lägga dem i
      arken.»
  3.  Så gjorde jag då en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor,
      likadana som de förra voro.  Och jag steg upp på berget och hade
      med mig de två tavlorna.
  4.  Och han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången,
      de tio ord som HERREN hade talat till eder på berget ur elden,
      den dag då I voren församlade där.  Och HERREN gav dem åt mig.
  5.  Sedan vända jag mig om och steg ned från berget och lade
      tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fingo de ligga,
      såsom HERREN hade bjudit mig.
  6.  Och Israels barn bröto upp från Beerot-Bene-Jaakan och tågade
      till Mosera.  Där dog Aron och blev där också begraven; och hans
      som Eleasar blev präst i hans ställe.
  7.  Därifrån bröto de upp och tågade till Gudgoda, och från Gudgoda,
      och från Gudgoda till Jotbata, en trakt som var rik på
      vattenbäckar.
  8.  På den tiden avskilde HERREN Levi stam till att bära HERRENS
      förbundsark, till att stå inför HERRENS ansikte och göra tjänst
      inför honom, och till att välsigna i hans namn, såsom den har
      att göra ännu i dag.
  9.  Därför fick Levi ingen lott eller arvedel jämte sina bröder.
      HERREN är hans arvedel, såsom HERREN, din Gud, har sagt honom.
 10.  Och jag stannade på berget lika länge som förra gången, fyrtio
      dagar och fyrtio nätter; och HERREN hörde mig också denna gång:
      HERREN ville icke fördärva mig.
 11.  Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå åstad framför folket,
      och låt dem bryta upp, för att de må komma in i och taga i
      besittning det land som jag med ed har lovat deras fäder att
      giva dem.»
 12.  Och nu Israel, var är det som HERREN, din Gud, fordrar av dig
      annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du alltid vandrar
      på hans vägar och älskar honom, och att du tjänar HERREN, din
      Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ,
 13.  så att du håller HERRENS bud och stadgar, som jag i dag giver
      dig, på det att det må gå dig väl?
 14.  Se, HERREN, din Gud, tillhör himlarna och himlarnas himmel,
      jorden och allt vad därpå är;
 15.  men allenast vid dina fäder fäste sig HERREN och älskade dem;
      och han utvalde deras avkomlingar efter dem, han utvalde eder
      bland alla folk, såsom I nu själva sen.
 16.  Omskären därför edert hjärtas förhud, och varen icke länge
      hårdnackade.
 17.  Ty HERREN, eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den
      store, den väldige och fruktansvärde Guden, som icke har
      anseende till personen och icke tager mutor;
 18.  som skaffar den faderlöse och änkan rätt, och som älskar
      främlingen och giver honom mat och kläder.
 19.  Därför skolen också I älska främlingen; I haven ju själva varit
      främlingar i Egyptens land.
 20.  HERREN, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och till
      honom skall du hålla dig, och vid hans namn skall du svärja.
 21.  Han är ditt lov, och han din Gud, som har gjort med dig de stora
      och underbara gärningar som du med egna ögon har sett.
 22.  Sjuttio personer voro dina fäder, som drogo ned till Egypten,
      men nu har HERREN, din Gud, gjort dig talrik såsom himmelens
      stjärnor.

[https://runeberg.org/bibeln/05_11.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 11 Kapitlet

                  Fortsatt uppmaning till lydnad mot
                             Herrens bud.

  1.  Så skall du nu älska HERREN, din Gud, och hålla vad han bjuder
      dig hålla, hans stadgar och rätter och bud, alltid.
  2.  Och besinnen i dag -- jag talar nu icke om edra barn, som icke
      hava förnummit och sett det -- huru HERREN, eder Gud, har
      fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans
      uträckta arm,
  3.  de tecken och gärningar som han gjorde i Egypten, med Farao,
      konungen i Egypten, och med hela hans land,
  4.  och vad han gjorde med egyptiernas här, med deras hästar och
      vagnar, huru han lät Röda havets vatten strömma över dem, när de
      förföljde eder, och huru HERREN då förgjorde dem, så att de nu
      icke mer äro till;
  5.  och vad han gjorde med eder i öknen, ända till dess I kommen
      hit,
  6.  och vad han gjorde med Datan och Abiram, Eliabs, Rubens sons,
      söner, huru jorden öppnade sin mun och uppslukade dem med deras
      hus och deras tält och allt levande som följde dem, och detta
      mitt i hela Israel.
  7.  Ty I haven ju med egna ögon sett alla de stora gärningar som
      HERREN har gjort.
  8.  Så hållen då alla de bud som jag i dag giver dig, på det att I
      med frimodighet mån kunna gå in i och intaga det land dit I nu
      dragen, för att taga det i besittning,
  9.  och på det att I mån länge leva i det land som HERREN med ed har
      lovat edra fäder att giva åt dem och deras efterkommande, ett
      land som flyter av mjölk och honung.
 10.  Ty det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning, är
      icke såsom Egyptens land, varifrån I haven dragit ut, där du
      måste trampa upp vatten till den säd du sådde, såsom man gör i
      en köksträdgård;
 11.  nej, det land dit I nu dragen, för att taga det i besittning, är
      ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom
      himmelens regn,
 12.  ett land som HERREN, din Gud, låter sig vårda om, och på vilket
      HERRENS, din Guds, ögon beständigt vila, från årets begynnelse
      till årets slut.
 13.  Om i nu hören de bud som jag i dag giver eder, så att I älsken
      HERREN, eder Gud, och tjänen honom av allt edert hjärta och av
      all eder själ,
 14.  så skall jag giva åt edert land regn i rätt tid, höstregn och
      vårregn, och du skall få inbärga din säd och ditt vin och din
      olja.
 15.  Och jag skall giva din boskap gräs på din mark; och du skall äta
      och bliva mätt.
 16.  Men tagen eder till vara, låten icke edra hjärtan bliva
      förförda, så att I viken av och tjänen andra gudar och
      tillbedjen dem;
 17.  ty då skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och han skall
      tillsluta himmelen, så att regn icke faller och marken icke
      giver sin gröda; och I skolen med hast bliva utrotade ur det
      goda land som HERREN vill giva eder.
 18.  Så skolen I nu lägga dessa mina ord på edert hjärta och edert
      sinne, och I skolen binda dem såsom ett tecken på eder hand, och
      de skola vara såsom ett märke på eder panna;
 19.  och I skolen lära edra barn dem, i det att du talar om dem, när
      du sitter i ditt hus och när du står upp.
 20.  och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
      portar;
 21.  på det att I och edra barn mån länge få bo i det land som HERREN
      med ed har lovat edra fäder att giva dem, lika länge som
      himmelen välver sig över jorden.
 22.  Ty om I hållen alla dessa bud som jag giver eder och gören efter
      dem, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på
      hans vägar och hållen eder till honom,
 23.  då skall HERREN fördriva alla dessa folk för eder, och I skolen
      underlägga eder folk som äro större och mäktigare än I.
 24.  Var ort eder fot beträder skall bliva eder.  Från öknen till
      Libanon, ifrån floden -- floden Frat -- ända till Västra havet
      skall edert område sträcka sig.
 25.  Ingen skall kunna stå eder emot.  Fruktan och förskräckelse för
      eder skall HERREN, eder Gud, låta komma över hela det land I
      beträden, såsom han har lovat eder.
 26.  Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse:
 27.  välsignelse, om I hören HERRENS eder Guds, bud, som jag i dag
      giver eder,
 28.  och förbannelse, om I icke hören HERRENS, eder Guds, bud, utan
      viken av ifrån den väg jag i dag bjuder eder gå och följen efter
      andra gudar, som I icke kännen.
 29.  Och när HERREN, din Gud, har låtit dig komma in i det land dit
      du nu går, för att taga det i besittning, skall du låta berget
      Gerissim bliva platsen för välsignelsen och berget Ebal platsen
      för förbannelsen.
 30.  (Dessa berg ligga, såsom känt är, på andra sidan Jordan, bortom
      Västra vägen, i hedmarkskananéernas land, mitt emot Gilgal,
      bredvid Mores terebintlund.)
 31.  Ty I gån nu över Jordan, för att komma in i och taga i
      besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva eder; I
      skolen taga det i besittning och bo där.
 32.  Hållen då alla de stadgar och rätter som jag i dag förelägger
      eder, och gören efter dem.

[https://runeberg.org/bibeln/05_12.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 12 Kapitlet

                Gudstjänsten bunden vid en enda plats.
                        Varning för avguderi.

  1.  Dessa äro de stadgar och rätter som I skolen hålla och iakttaga
      i det land som HERREN, dina fäders Gud, har givit dig till
      besittning; så länge I leven på jorden skolen I hålla dem.
  2.  I skolen i grund föröda alla platser där de folk som I
      fördriven hava hållit sin gudstjänst, vare sig detta har skett
      på höga berg och höjder eller någonstädes under gröna träd.
  3.  I skolen bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och
      bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras gudabeläten,
      och I skolen utrota deras namn från sådana platser.
  4.  När I tillbedjen HERREN, eder Gud, skolen I icke göra såsom de,
  5.  utan den plats som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra
      stammar till att där fästa sitt namn, denna boning skolen I söka
      och dit skall du gå.
  6.  Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder
      tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, edra
      löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av edra
      fäkreatur och eder småboskap.
  7.  Och där skolen I äta inför HERRENS, eder Guds, ansikte, och
      glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat,
      allt varmed HERREN, din Gud, vara rättast;
  8.  I skolen då icke göra såsom vi nu göra här, var och en vad honom
      tyckes vara rättast.
  9.  I haven ju ännu icke kommit till ro och till den arvedel som
      HERREN, din Gud, vill giva dig.
 10.  Men när I haven gått över Jordan och bon i det land som HERREN,
      eder Gud, vill giva eder till arvedel, och när han har låtit
      eder få ro för alla edra fiender runt omkring, då att I bon i
      trygghet,
 11.  då skolen I till den plats som HERREN, eder Gud, utväljer till
      boning åt sitt namn föra allt vad jag nu bjuder eder: edra
      brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära
      fram såsom offergärd, så ock alla de utvalda löftesoffer som I
      loven HERREN.
 12.  Och så skolen I glädja eder inför HERREN, eder Guds, ansikte,
      med edra söner och döttrar, edra tjänare och tjänarinnor, och
      med leviten som bor inom edra portar, ty han har ju ingen lott
      eller arvedel med eder.
 13.  Tag dig till vara för att offra dina brännoffer på någon annan
      plats som kan falla din in;
 14.  nej, på den plats HERREN utväljer inom en av dina stammar, där
      skall du offra dina brännoffer, och där skall du göra allt vad
      jag eljest bjuder dig.
 15.  Dock får du, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom
      vilken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som
      HERREN, din Gud, giver dig.  Både den som är oren och den som är
      ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
 16.  Men blodet skolen I icke förtära I skolen gjuta ut det på jorden
      såsom vatten.
 17.  Du får alltså icke hemma inom dina portar äta tionde av din säd,
      ditt vin och din olja, ej heller det förstfödda av dina
      fäkreatur och din småboskap, ej heller något av de löftesoffer
      som du lovar, eller av dina frivilliga offer, eller av det din
      hand bär fram såsom offergärd;
 18.  utan inför HERREN, din Guds, ansikte, på den plats som HERREN,
      din Gud, utväljer skall du äta sådant, med din son och din
      dotter, din tjänare och din tjänarinna, och med leviten som bor
      inom dina portar; och så skall du glädja dig inför HERRENS, din
      Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat.
 19.  Tag dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lever
      i ditt land.
 20.  Om du alltså, när HERREN, din Gud, har utvidgat ditt område,
      såsom han har lovat dig, tänker så: »Jag vill äta kött» -- ifall
      det nu lyster för dig att äta kött -- så må du då äta kött, så
      mycket dig lyster.
 21.  Om den plats som HERREN, din Gud, utväljer till att där fästa
      sitt namn ligger för avlägset för dig, så må du, i enlighet med
      vad jag har bjudit dig, slakta av de fäkreatur och av den
      småboskap som HERREN har givit dig, och äta därav hemma inom
      dina portar, så mycket av din lyster.
 22.  Men du skall äta på samma sätt som man äter gasell- eller
      hjortkött; både den som är oren och den som är ren må äta därav.
 23.  Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty
      blodet är själen, och själen skall du icke förtära med köttet.
 24.  Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom
      vatten.
 25.  Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina
      barn efter dig, när du göra vad rätt är i HERRENS ögon.
 26.  Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer,
      dem skall du föra med dig till den plats som HERREN utväljer.
 27.  Och av dina brännoffer skall du offra både köttet och blodet på
      HERRENS, din Guds, altare.  Av dina slaktoffer däremot skall väl
      blodet gjutas ut på HERRENS, din Guds, altare, men köttet må du
      äta.
 28.  Alla dessa bud som jag giver dig skall du hålla och höra, för
      att det må gå dig väl och dina barn efter dig, till evig tid,
      när du gör var gott och rätt är i HERRENS, din Guds, ögon.
 29.  När HERREN, din Gud, har utrotat de folk till vilka du nu
      kommer, för att fördriva dem för dig, när du alltså har
      fördrivit dessa och bosatt dig i deras land,
 30.  tag dig då till vara för att bliva snärjd, så att du efterföljer
      dem, sedan de hava blivit förgjorda för dig; fråga icke efter
      deras gudar, så att du säger: »På vad sätt höllo dessa folk sin
      gudstjänst?  Så vill också jag göra.»
 31.  Nej, på det sättet skall icke du göra, när du tillbeder HERREN,
      din Gud, ty allt som är en styggelse för HERREN, och som han
      hatar, det hava de gjort till sina gudars ära; ja, de gå så
      långt att de bränna upp sina söner och döttrar i eld åt sina
      gudar.

 32.  Allt vad jag bjuder eder, det skolen I hålla och göra.  Du skall
      icke lägga något därtill och icke taga något därifrån.

[https://runeberg.org/bibeln/05_13.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 13 Kapitlet

                     Om förförelse till avguderi.

  1.  Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han
      utlovar åt dig något tecken eller under,
  2.  och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han
      talade med dig, i det att han sade: »Låt oss efterfölja och
      tjäna andra gudar, som I icke kännen»,
  3.  så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den
      drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på
      prov, för att förnimma om I älsken HERREN, eder Gud, av allt
      edert hjärta och av all eder själ.
  4.  HERREN, eder Gud, skolen I efterfölja, honom skolen I frukta,
      hans bud skolen I hålla, hans röst skolen I höra, honom skolen I
      tjäna, och till honom skolen I hålla eder.
  5.  Men den profeten eller drömmaren skall dödas, ty han predikade
      avfall från HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens
      land och förlossat dig ur träldomshuset; och han ville förföra
      dig till att övergiva den väg som HERREN, din Gud, har bjudit
      dig att vandra.  Du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
  6.  Om din broder, din moders son, eller din son eller din dotter,
      eller hustrun i din famn, eller din vän som är för dig såsom
      ditt eget liv, om någon av dessa i hemlighet vill förleda dig, i
      det han säger: »Låt oss gå åstad och tjäna andra gudar, som
      varken du eller dina fäder hava känt»
  7.  -- gudar hos de folk som bo runt omkring eder, nära dig eller
      fjärran ifrån dig, från jordens ena ända till den andra --
  8.  så skall du icke göra honom till viljes eller höra på honom.  Du
      skall icke visa honom någon skonsamhet eller hava misskund och
      undseende med honom,
  9.  utan du skall dräpa honom: först skall din egen hand lyftas mot
      honom för att döda honom, och sedan hela folkets hand.
 10.  Och du skall stena honom till döds, därför att han sökte förföra
      dig till att övergiva HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur
      Egyptens land, ur träldomshuset.
 11.  Och hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan
      icke mer göra något sådant ont bland dig.
 12.  Om du får höra att man i någon av de städer, som HERREN vill
      giva dig till att bo i, berättar
 13.  att män hava uppstått bland dig, onda män som förföra invånarna
      i sin stad, i det att de säga: »Låt oss gå åstad och tjäna andra
      gudar, som I icke kännen»,
 14.  så skall du noga undersöka och rannsaka och efterforska; om det
      då befinnes vara sant och visst att en sådan styggelse har
      blivit förövad bland dig,
 15.  så skall du slå den stadens invånare med svärdsegg; du skall
      giva den och allt vad däri är till spillo; också boskapen där
      skall du slå med svärdsegg.
 16.  Och allt byte du får där skall du samla ihop mitt på torget, och
      därefter skall du bränna upp staden i eld, med allt byte du får
      där, såsom ett heloffer åt HERREN, din Gud; den skall bliva en
      grushög för evärdlig tid, aldrig mer skall den byggas upp.
 17.  Låt intet av det tillspillogivna låda vi din hand, på det att
      HERREN må vända sig ifrån sin vredes glöd och låta barmhärtighet
      vederfaras dig och förbarma sig över dig och föröka dig, såsom
      han med ed har lovat dina fäder att göra,
 18.  om du nämligen hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller
      alla hans bud, som jag i dag giver dig, och gör vad rätt är i
      HERRENS, din Guds, ögon.

[https://runeberg.org/bibeln/05_14.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 14 Kapitlet

                Förbjudna sorgetecken.  Rena och orena
                            djur.  Tionde.

  1.  I ären Herrens, eder Guds, barn.  I skolen icke rista några
      märken på eder eller göra eder skalliga ovanför pannan för någon
      död;
  2.  ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig
      har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla
      andra folk på jorden.
  3.  Du skall icke äta något som är en styggelse.
  4.  Dessa äro de fyrfotadjur som I fån äta: fäkreatur, får och
      getter, hjort,
  5.  gasell, dovhjort, stenbock, dison, teoantilop och
      semer,
  6.  alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna
      i två hälfter, och som idissla; sådana fyrfotadjur fån I
      äta.
  7.  Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av
      dem som hava genomkluvna klövar: kamelen, haren och klippdassen,
      ty de idissla väl, men de hava icke klövar, de skola gälla för
      eder som orena;
  8.  svinet, ty det har väl klövar, men det idisslar icke, det skall
      gälla för eder såsom orent.  Av dessa djurs kött skolen I icke
      äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar.
  9.  Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
      som har fenor och fjäll fån I äta.
 10.  Men intet som icke har fenor och fjäll skolen I äta; det skall
      gälla för eder så som orent.
 11.  Alla rena fåglar fån I äta.
 12.  Men dessa fåglar skolen I icke äta: örnen, lammgamen, havsörnen,
 13.  raafågeln, falken, gladan med dess arter,
 14.  alla slags korpar efter deras arter,
 15.  strutsen tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
 16.  ugglan, uven tinsemetfågeln,
 17.  pelikanen, asgamen, dykfågeln,
 18.  hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.
 19.  Alla flygande smådjur skola ock gälla för eder såsom orena, de
      skola icke ätas.
 20.  Men alla rena flygande djur fån I äta.
 21.  I skolen icke äta något självdött; åt främlingen som bo inom
      dina portar må du giva sådant, och han må äta det; eller ock må
      du sälja det åt en utlänning.  Ty du är ett folk som är helgat
      HERREN, din Gud.

      Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.

 22.  Tionde skall du giva av all sädesgröda som för vart år växer på
      din åker,
 23.  och du skall äta den inför Herrens, din Guds, ansikte, på den
      plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tionden av din
      säd, ditt vin och din olja, så ock din förstfödda av dina
      fäkreatur och din småboskap; ty du skall lära att frukta Herren,
      din Gud, alltid.
 24.  Men om vägen är dig för lång, så att du icke förmår föra det
      dit, eftersom den plats som Herren, din Gud, utväljer till att
      där fästa sitt namn ligger för avlägset för dig -- då nu Herren,
      din Gud, välsigna dig --
 25.  så må du sälja det och knyta in penningarna och taga dem med dig
      och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer.
 26.  Och du må köpa för penningarna vadhelst dig lyster fäkreatur
      eller småboskap, eller vin eller andra starka drycker eller vad
      du eljest kan åstunda; och så skall du hålla måltid där inför
      HERRENS, din Guds, ansikte och glädja dig med ditt husfolk.
 27.  Och leviten som bor inom dina portar skall du då icke glömma
      bort, ty han har ingen lott eller arvedel jämte dig.
 28.  Vid slutet av vart tredje år skall du avskilja all tionde av vad
      du har fått i avkastning under det året och lägga upp det inom
      dina städer.
 29.  Och sedan skall leviten få komma, han som ingen lott eller
      arvedel har jämte dig, så ock främlingen och den faderlöse och
      änkan som bo inom dina portar; och då skola äta och bliva
      mätta.  Så skall du göra, för att Herren din Gud, må välsigna dig
      i alla dina händers verk, i allt vad du gör.

[https://runeberg.org/bibeln/05_15.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 15 Kapitlet

                Friår.  Det förstfödda bland husdjuren.

  1.  Vart sjunde år skall du låta vara ett friår.
  2.  Och så skall förhålla sig med det friåret: Var långivare som har
      lånat något åt sin nästa skall då efterskänka sin fordran.  Han
      får då icke kräva sin nästa och broder, ty ett HERRENS friår
      har då blivit utlyst.
  3.  En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din
      broder, skall du efterskänka det.
  4.  Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren
      skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill
      giva dig till besittning, såsom din arvedel,
  5.  allenast du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla
      dessa bud som jag i dag giver dig och gör efter dem.
  6.  Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, såsom han har lovat dig;
      och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke
      behöva låna av någon, och du skall råda över många folk, men de
      skola icke råda över dig.
  7.  Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av
      dina städer, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så
      skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för
      denne din fattige broder,
  8.  utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna
      honom vad han behöver i sin brist.
  9.  Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt
      hjärta: »Det sjunde året, friåret, är nära», och att du så ser
      med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något;
      han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att
      vila på dig.
 10.  Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara
      motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull
      skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad
      du företager dig.
 11.  Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig
      och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de
      arma och fattiga som du har i ditt land.
 12.  Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller en hebreisk kvinna,
      har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, så skall du på
      det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst;
 13.  och när du släpper honom fri ur din tjänst, skall du icke låta
      honom gå med tomma händer.
 14.  Du skall fastmer förse honom med gåvor från din hjord, från din
      loge och från din vinpress; av det varmed Herren, din Gud, har
      välsignat dig skall du giva honom.
 15.  Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
      land, och att Herren, din Gud, har förlossat dig; därför bjuder
      jag dig detta i dag.
 16.  Men om så skulle hända, att han säger till dig att han icke vill
      lämna dig, därför att han älskar dig och ditt hus, eftersom han
      har haft det gott hos dig,
 17.  så skall du taga en syl och sticka den genom hans öra in i
      dörren; därefter skall han vara din träl evärdligen.  Med din
      tjänarinna skall du göra på samma sätt.
 18.  Du skall icke tycka det vara hårt att du måste släppa din
      tjänare fri ur din tjänst; i sex år har han ju berett dig
      dubbelt så stor förmån som någon avlönad legodräng.  Så skall
      Herren, din Gud, välsigna dig i allt vad du gör.
 19.  Allt förstfött av hankön, som födes bland dina fäkreatur och din
      småboskap, skall du helga åt Herren, din Gud; du skall icke vid
      ditt arbete begagna det som är förstfött bland dina fäkreatur,
      icke heller skall du klippa ullen på det som är förstfött bland
      din småboskap.
 20.  Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du med ditt husfolk för
      vart år äta det på den plats som Herren utväljer.
 21.  Men om djuret har något lyte, om det är halt eller blint eller
      har något annat ont lyte, så skall du icke offra det åt Herren,
      din Gud.
 22.  Inom dina städer må du då äta det; både den som är oren och den
      som är ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
 23.  Men blodet skall du icke förtära; du skall gjuta ut det på
      jorden såsom vatten.

[https://runeberg.org/bibeln/05_16.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 16 Kapitlet

               De tre stora högtiderna.  Domare.  Aseror
                             och stoder.

  1.  Tag i akt månaden Abib och håll Herrens, din Guds, påskhögtid;
      ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om
      natten.
  2.  Du skall då slakta påskoffer åt Herren.  din Gud, av småboskap
      och fäkreatur, på den plats som Herren utväljer till boning åt
      sitt namn.
  3.  Du skall icke äta något syrat därtill; i sju dagar skall du äta
      osyrat bröd därtill, betryckets bröd.  Ty med hast måste du draga
      ut ur Egyptens land.  I alla dina livsdagar må du därför komma
      ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land.
  4.  I sju dagar må man icke se någon surdeg hos dig, i hela ditt
      land; och av det som du slaktar om aftonen på den första dagen
      skall intet kött lämnas kvar över natten till morgonen.
  5.  Du får icke slakta påskoffret inom vilken som helst av de städer
      som Herren, din Gud, vill giva dig,
  6.  utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer
      till boning åt sitt namn, och där skall du slakta påskoffret om
      aftonen, när solen går ned den tid på dagen, då den drog ut ur
      Egypten.
  7.  Och du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din
      Gud, utväljer; sedan må du om morgonen vända tillbaka och gå hem
      till dina hyddor.
  8.  I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen är
      Herrens, din Guds, högtidsförsamling; då skall du icke göra
      något arbete.
  9.  Sju veckor skall du räkna åt dig; från den dag då man begynner
      skära säden skall du räkna sju veckor.
 10.  Därefter skall du hålla Herrens, din Guds, veckohögtid och bära
      fram din hands frivilliga gåva, som du må giva efter råd och
      lägenhet, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din
      Gud, har givit dig.
 11.  Och inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den
      plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du
      själv med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna,
      och med leviten som bor inom dina portar, och främlingen, den
      faderlöse och änkan som du har hos dig.
 12.  Och du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i
      Egypten, och så hålla dessa stadgar och göra efter dem.
 13.  Lövhyddohögtiden skall du hålla, i sju dagar, när du inbärgar
      avkastningen av din loge och av din vinpress.
 14.  Och du skall glädja dig vid denna din högtid, med din son och
      din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med
      främlingen, den faderlöse och änkan som bo inom dina portar.
 15.  I sju dagar skall du hålla Herrens, din Guds, högtid, på den
      plats som Herren utväljer; ty Herren, din Gud, skall välsigna
      dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk,
      och du skall vara uppfylld av glädje.
 16.  Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
      Herrens, din Guds, ansikte, på den plats som han utväljer: vid
      det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid
      lövhyddohögtiden.  Men med tomma händer skall ingen träda fram
      inför Herrens ansikte,
 17.  utan var och en skall: giva vad hans hand förmår, alltefter
      måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig.
 18.  Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de
      städer som Herren, din Gud, vill giva dig, för dina särskilda
      stammar; de skola döma folket med rättvis dom.
 19.  Du skall icke vränga rätten och icke hava anseende till
      personen; och du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de
      visas ögon och förvrida de rättfärdigas sak.
 20.  Rättfärdighet, rättfärdighet skall du eftertrakta, för att du må
      leva och taga i besittning det land som Herren, din Gud, vill
      giva dig.
 21.  Du skall icke plantera åt dig Aseror av något slags träd, vid
      sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall göra åt
      dig;
 22.  icke heller skall du resa åt dig någon stod, ty sådant hatar
      Herren, din Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/05_17.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 17 Kapitlet

                 Straff för avguderi.  Föreskrifter om
                         domare och konungar.

  1.  Du skall icke offra åt Herren, din Gud, något djur av
      fäkreaturen eller av småboskapen, som har något lyte eller något
      annat fel, ty sådant är en styggelse för Herren, din Gud.
  2.  Om bland dig, inom någon av de städer som Herren, din Gud, vill
      giva dig, någon man eller kvinna befinnes göra vad ont är i
      Herrens, din Guds, ögon, i det att han överträder hans förbund,
  3.  och går åstad och tjänar andra gudar och tillbeder dem, eller
      ock solen eller månen eller himmelens hela härskara, mot mitt
      bud,
  4.  och detta bliver berättat för dig, så att du får höra därom, då
      skall du noga undersöka saken; om det då befinnes vara sant och
      visst att en sådan styggelse har blivit förövad i Israel,
  5.  så skall du föra den man eller den kvinna som har gjort denna
      onda gärning ut till din stadsport det må nu vara en man eller
      en kvinna-och stena den skyldige till döds.
  6.  Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall
      dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago.
  7.  Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom,
      och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig vad
      ont är.
  8.  Om det i något fall bliver dig för svårt att själv döma i en
      blodssak eller i en rättsfråga eller i ett misshandlingsmål
      eller överhuvud i någon sak varom man tvistar i dina portar, så
      skall du-stå upp och begiva dig till den plats som HERREN, din
      Gud, utväljer,
  9.  och gå till de levitiska prästerna, och till den som på den
      tiden är domare; dem skall du fråga, och de skola förkunna för
      dig vad som är rätt.
 10.  Och i enlighet med vad de förkunna för dig där, på den plats som
      Herren utväljer.  skall du göra; du skall i alla stycken hålla
      och göra vad de lära dig.
 11.  Efter den lag som de lära dig, och efter den dom som de avkunna
      för dig skall du göra.  Från det som de förkunna för dig skall du
      icke vika av, vare sig till höger eller till vänster.
 12.  Men om någon gör sig skyldig till den förmätenheten att icke
      vilja lyssna till prästen, som står och gör tjänst där inför
      Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö: du
      skall skaffa bort ifrån Israel vad ont är.
 13.  Och allt folket skall höra det och frukta, och de skola icke mer
      göra sig skyldiga till sådan förmätenhet.

 14.  När du kommer in i det land som Herren, din Gud, vill giva dig,
      och du tager det i besittning och bor där om du då säger: »Jag
      vill sätta en konung över mig, såsom alla folk omkring mig
      hava»,
 15.  så skall du till konung över dig sätta den som Herren, din Gud,
      utväljer.  En av dina bröder skall du sätta till konung över dig;
      du får icke sätta till konung över dig en utländsk man, som icke
      är din broder.
 16.  Men han må icke skaffa sig hästar i mängd, och icke sända sitt
      folk tillbaka till Egypten för att skaffa de många hästarna, ty
      Herren har ju sagt till eder: »I skolen icke mer återvända denna
      väg.»
 17.  Icke heller skall han skaffa sig hustrur i mängd, på det att
      hans hjärta icke må bliva avfälligt; och icke heller skall han
      skaffa sig alltför mycket silver och guld.
 18.  Och när han har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han
      hämta denna lag från de levitiska prästerna och taga en avskrift
      därav åt sig i en bok.
 19.  Och den skall han hava hos sig och läsa i den i alla sina
      livsdagar, för att han må lära att frukta Herren, sin Gud, så
      att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör
      efter dem.
 20.  Så skall han göra, för att hans hjärta icke må förhäva sig över
      hans bröder, och för att han icke må vika av ifrån buden, vare
      sig till höger eller till vänster; på det att han och hans söner
      må länge regera; sitt rike, bland Israels folk.

[https://runeberg.org/bibeln/05_18.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 18 Kapitlet

                    Prästernas inkomster.  Hednisk
                   vidskepelse och falska profeter.

  1.  De levitiska prästerna, hela Levi stam, skola ingen lott eller
      arvedel hava med det övriga Israel; av HERRENS eldsoffer och
      hans arvedel skola de hava sitt underhåll.
  2.  De skola icke hava någon arvedel bland sina bröder; Herren är
      deras arvedel, såsom han har sagt dem.
  3.  Och detta skall vara vad prästerna hava rätt att få av folket,
      av dem som offra ett slaktoffer, vare sig av fäkreaturen eller
      av småboskapen: man skall giva prästen bogen, käkstyckena och
      vommen.
  4.  Förstlingen av din säd, ditt vin och din olja, och förstlingen
      av dina fårs ull skall du giva honom.
  5.  Ty honom har Herren, din Gud, utvalt bland alla dina stammar,
      för att han och hans söner alltid skola stå och göra tjänst i
      Herrens namn.
  6.  Och om leviten vill komma från någon av dina städer, inom vilken
      han vistas någonstädes i Israel, så må det stå honom fritt att
      komma, såsom honom lyster, till den plats som Herren utväljer,
  7.  och han må då göra tjänst i HERRENS, sin Guds, namn, likasom
      alla hans bröder, leviterna, som stå där inför HERRENS ansikte.
  8.  De skola alla hava lika mycket till sitt underhåll, oberäknat
      vad någon kan äga genom försäljning av sitt fädernearv.
  9.  När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig,
      skall du icke lära dig att göra efter hedningarnas styggelser.
 10.  Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå
      genom eld, eller som befattar sig med trolldom eller
      teckentydning eller svartkonst eller häxeri,
 11.  ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar,
      eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda.
 12.  Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant, och för
      sådana styggelsers skull fördriver HERREN, din Gud, dem för dig.
 13.  Du skall vara ostrafflig inför HERREN, din Gud.
 14.  Hedningarna som du nu fördriver lyssna väl till sådana som öva
      teckentydning och trolldom, men dig har HERREN, din Gud, icke
      tillstatt sådant.
 15.  En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik,
      skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna
      till.
 16.  Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud,
      vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: »Låt
      mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa
      att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.»
 17.  Och HERREN sade till mig: »De hava rätt i vad de hava talat.
 18.  En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en
      som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han
      skall tala till dem allt vad jag bjuder honom.
 19.  Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt
      namn, så skall jag själv utkräva det av honom.
 20.  Men den profet som är så förmäten, att han i mitt namn talar vad
      jag icke har bjudit honom tala, eller som talar i andra gudars
      namn, den profeten skall dö.
 21.  Och om du säger vid dig själv: 'Huru skola vi känna igen det som
      icke är talat av HERREN?',
 22.  så må du veta: när profeten talar i HERRENS namn, och det som
      han har talat icke sker och icke inträffar, då är detta något
      som HERREN icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat
      det; du skall icke frukta för honom.»

[https://runeberg.org/bibeln/05_19.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 19 Kapitlet

                   Fristäder.  Råmärken.  Vittnesmål.

  1.  När HERREN, din Gud, har utrotat de folk vilkas land HERREN, din
      Gud, vill giva dig, och när du har fördrivit dem och bosatt dig
      i deras städer och i deras hus,
  2.  då skall du avskilja åt dig tre städer i ditt land, det som
      HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
  3.  Du skall försätta vägarna till dem i gott skick åt dig; och du
      skall dela i tre delar det landområde som HERREN, din Gud, giver
      dig till arvedel.  Så skall du göra, för att var och en som har
      dräpt någon må kunna fly dit.
  4.  Och under följande villkor må en dråpare fly till någon av dem
      och så bliva vid liv; om någon dödar sin nästa utan vett och
      vilja, och utan att förut hava burit hat till honom
  5.  -- såsom när någon går med sin nästa ut i skogen för att hugga
      ved, och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet,
      och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne
      dör -- då må en sådan fly till någon av dessa städer och så
      bliva vid liv.
  6.  Detta vare stadgat, för att blodshämnaren, om han i sitt hjärtas
      vrede förföljer dråparen, icke må hinna upp honom, ifall vägen
      är för lång, och slå ihjäl honom, fastän han icke hade förtjänat
      döden, eftersom han icke förut hade burit hat till den andre.
  7.  Därför är det som jag bjuder dig och säger: »Tre städer skall du
      avskilja åt dig.»
  8.  Och när HERREN, din Gud, utvidgar ditt område, såsom han med ed
      har lovat dina fäder, och giver dig allt det land som han har
      sagt att han skulle giva åt dina fäder --
  9.  om du då håller och gör efter alla dessa bud som jag i dag giver
      dig, så att du älskar HERREN, din Gud, och alltid vandrar på
      hans vägar, då skall du lägga ännu tre städer till dessa tre,
 10.  för att oskyldigt blod icke må utgjutas i ditt land, det som
      HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, och blodskuld så
      komma att vila på dig.
 11.  Men om någon bär hat till sin nästa och lägger sig i försåt för
      honom och överfaller honom och slår honom till döds, och sedan
      flyr till någon av dessa städer,
 12.  då skola de äldste i hans stad sända bort och hämta honom
      därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall
      dö.
 13.  Du skall icke visa honom någon skonsamhet, utan du skall skaffa
      bort ifrån Israel skulden för den oskyldiges blod, för att det
      må gå dig väl.
 14.  Du skall icke flytta din nästas råmärke, något råmärke som
      förfäderna hava satt upp i den arvedel du får i det land som
      HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
 15.  Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon
      angående någon missgärning eller synd, vad det nu må vara för en
      synd som någon kan hava begått.  Efter två eller efter tre
      vittnens utsago skall var sak avgöras.
 16.  Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna
      mot honom angående någon förbrytelse,
 17.  så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför
      de män som på den tiden äro präster och domare.
 18.  Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes
      vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin
      broder,
 19.  så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade
      tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
 20.  Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall
      icke vidare göra något sådant ont bland eder.
 21.  Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga for
      öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.

[https://runeberg.org/bibeln/05_20.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 20 Kapitlet

                             Krigslagar.

  1.  Om du drager ut i krig mot dina fiender, och du då får se hästar
      och vagnar och ett folk som är större än du.  så skall du dock
      icke frukta för dem, ty HERREN, din Gud, är med dig, han som har
      fört dig upp ur Egyptens land.
  2.  När I då stån färdiga att gå i striden, skall prästen träda fram
      och tala till folket;
  3.  han skall säga till dem: »Hör, Israel!  I stån nu färdiga att gå
      i strid mot edra fiender.  Edra hjärtan vare icke försagda;
      frukten icke och ängslens icke, och varen icke förskräckta för
      dem,
  4.  ty HERREN, eder Gud, går själv med eder; till att strida för
      eder mot edra fiender och giva eder seger.»
  5.  Och tillsyningsmännen skola tala till folket och säga: »Om någon
      finnes här, som har byggt sig ett nytt hus, men ännu icke invigt
      det, så må han vända tillbaka hem, för att icke.  om han faller
      i striden, en annan må komma att inviga det.
  6.  Och om någon finnes här, som har planterat en vingård, men ännu
      icke fått skörda någon frukt därav, så må han vända tillbaka
      hem, för att icke, om han faller i striden, en annan må komma
      att hämta första skörden av den.
  7.  Och om någon finnes här, som har trolovat sig med en kvinna, men
      ännu icke tagit henne till sig, så må han vända tillbaka hem,
      för att icke om han faller i striden, en annan man må taga henne
      till sig.»
  8.  Vidare skola tillsyningsmännen tala till folket och säga: »Om
      någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må
      han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan
      må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är.»
  9.  Och när tillsyningsmännen så hava talat till folket, skola
      hövitsmän tillsättas övar härens avdelningar, till att gå i
      spetsen för folket.
 10.  När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du
      först tillbjuda den fred.
 11.  Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för
      dig, så skall allt folket som finnes där bliva arbetspliktigt åt
      dig och vara dina tjänare.
 12.  Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot
      dig, så må du belägra den.
 13.  Och om HERREN, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå
      allt mankön där med svärdsegg.
 14.  Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes
      i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte;
      och du må då njuta av det rov som HERREN.  din Gud, låter dig
      taga från dina fiender.
 15.  Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från
      dig, och som icke höra till dessa folks städer.
 16.  Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din
      Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som
      anda har bliva vid liv,
 17.  utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och
      amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
      såsom HERREN din Gud, har bjudit dig.
 18.  Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla
      de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära,
      och så komma eder att synda mot HERREN, eder Gud.
 19.  Om du måste länge belägra en stad för att erövra och intaga den,
      så skall du icke förstöra träden däromkring genom att höja din
      yxa mot dem; du må äta av deras frukt, men du skall icke hugga
      ned dem; träden på marken äro ju icke människor som skola
      belägras av dig.
 20.  Men de träd om vilka du vet att de icke bära ätbar frukt, dem må
      du förstöra och hugga ned för att av dem bygga bålverk mot den
      fientliga staden, till dess att den faller

[https://runeberg.org/bibeln/05_21.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 21 Kapitlet

                Mord av obekant gärningsman.  Äktenskap
                 med fången kvinna.  Förstfödslorätt.
                Vanartig son.  Hängd missdådares kropp.

  1.  Om i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning
      en ihjälslagen människa påträffas liggande på marken, och man
      icke vet vem som har dödat honom,
  2.  så skola dina äldste och dina domare gå ut och mäta upp
      avståndet från platsen där den ihjälslagne påträffas till de
      städer som ligga där runt omkring.
  3.  Och de äldste i den stad som ligger närmast denna plats skola
      taga en kviga som icke har blivit begagnad till arbete, och som
      icke såsom dragare har gått under ok.
  4.  Och de äldste i staden skola föra kvigan ned till en dalgång som
      icke har varit plöjd eller besådd; och där i dalen skola de
      krossa nacken på kvigan.
  5.  Och prästerna, Levi söner, skola träda fram, ty dem har HERREN,
      din Gud, utvalt till att göra tjänst inför honom och till att
      välsigna i HERRENS namn, och såsom de bestämma skola alla
      tvister och alla misshandlingsmål behandlas.
  6.  Och alla de äldste i den staden, de som bo närmast platsen där
      den ihjälslagne påträffades, skola två sina händer över kvigan
      på vilken man hade krossat nacken i dalen;
  7.  och de skola betyga och säga: »Våra händer hava icke utgjutit
      detta blod, och våra ögon hava icke sett dådet.
  8.  Förlåt ditt folk Israel, som du har förlossat, HERRE, och låt
      icke oskyldigt blod komma över någon i ditt folk Israel.»  Så
      bliver denna blodskuld dem förlåten.
  9.  Du skall skaffa bort ifrån dig skulden för det oskyldiga blodet,
      ty du skall göra vad rätt är i HERRENS ögon.
 10.  Om HERREN, din Gud, när du drager ut i krig mot dina fiender,
      giver dem i din hand, så att du tager fångar,
 11.  och du då bland fångarna får se någon skön kvinna som du fäster
      dig vid, och som du vill taga till hustru åt dig,
 12.  så skall du föra henne in i ditt hus, och hon skall raka sitt
      huvud och ansa sina naglar.
 13.  Och hon skall lägga av de kläder hon bar såsom fånge och skall
      bo i ditt hus och få begråta sin fader och sin moder en månads
      tid; därefter må du gå in till henne och äkta henne, så att hon
      bliver din hustru.
 14.  Och om du sedan icke mer finner behag i henne, så må du låta
      henne gå vart hon vill; du får icke sälja henne för
      penningar.  Du får icke heller behandla henne såsom trälinna, då
      du nu har kränkt henne.
 15.  Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han
      försmår, och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar
      som den han försmår, och hans förstfödde son till den försmådda,
 16.  så får mannen icke, när han åt sina söner utskiftar sin egendom
      såsom arv, giva förstfödslorätten åt sonen till den älskar, till
      förfång för sonen till den han försmår, då nu denne är den
      förstfödde,
 17.  utan han skall såsom sin förstfödde erkänna sonen till den
      försmådda och giva honom dubbel lott av allt vad han äger.  Ty
      denne är förstlingen av hans kraft; honom tillhör
      förstfödslorätten.
 18.  Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar
      till sin faders och sin moders ord, och som, fastän de tukta
      honom, ändå icke hör på dem,
 19.  så skola hans fader och hans moder taga honom och föra honom ut
      till de äldste i staden, till stadens port.
 20.  Och de skola säga till de äldste i staden: »Denne vår son är
      vanartig och uppstudsig och vill icke lyssna till våra ord, utan
      är en frossare och drinkare.»
 21.  Då skall allt folket i staden stena honom till döds: du skall
      skaffa bort ifrån dig vad ont är.  Och hela Israel skall höra det
      och frukta.
 22.  Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar döden, och han så
      bliver dödad och du hänger upp honom på trä,
 23.  så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten,
      utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse
      är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land
      som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.

[https://runeberg.org/bibeln/05_22.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 22 Kapitlet

               Föreskrifter om hjälpsamhet, mildhet mot
                       djur m. m.  Kyskhetsbrott.

  1.  Om du ser din broders oxe eller får gå vilse, skall du icke
      undandraga dig att taga vara på djuret; du skall föra det
      tillbaka till din broder.
  2.  Och om din broder icke bor i din närhet, eller om du icke vet
      vem det är, så skall du taga djuret in i ditt hus, och det skall
      vara hos dig, till dess din broder frågar efter det; då skall du
      lämna det tillbaka åt honom.
  3.  På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med
      hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som
      din broder kan hava förlorat, och som du hittar; du får icke
      draga dig undan.
  4.  Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du
      icke undandraga dig att bistå djuret; du skall hjälpa honom att
      resa upp det.
  5.  En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall
      en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en
      styggelse för HERREN, din Gud.
  6.  Om du på din väg träffar på ett fågelbo, i något träd eller på
      marken, med ungar eller ägg i, och modern ligger på ungarna
      eller på äggen, så skall du icke taga både modern och ungarna.
  7.  Du skall låta modern flyga och taga allenast ungarna; så skall
      du göra, för att det må gå dig väl och du må länge leva.
  8.  När du bygger ett nytt hus, skall du förse taket med bröstvärn,
      för att du icke må draga blodskuld över ditt hus, om någon
      faller ned därifrån.
  9.  Du skall icke, för att få två slags skörd i din vingård, så säd
      däri, på det att icke alltsammans, både vad du har sått och vad
      själva vingården avkastar, må hemfalla till helgedomen.
 10.  Du skall icke plöja med oxe och åsna tillsammans.
 11.  Du skall icke kläda dig i tyg av olika garn, av ull och lin
      tillsammans.
 12.  Du skall göra dig tofsar i de fyra hörnen på överklädnaden som
      du höljer dig i.
 13.  Om en man har tagit sig en hustru och gått in till henne, men
      sedan får motvilja mot henne,
 14.  och då påbördar henne skamliga ting och sprider ut ont rykte om
      henne och säger: »Denna kvinna tog jag till hustru; men när jag
      låg hos henne, fann jag icke tecknen till att hon var jungfru»,
 15.  så skola flickans fader och moder taga tecknen till att flickan
      var jungfru och bära dem ut till de äldste i staden, där de
      sitta i porten.
 16.  Och flickans fader skall säga till de äldste: »Jag gav min
      dotter till hustru åt denne man, men han har fått motvilja mot
      henne.
 17.  Och nu påbördar han henne skamliga ting och säger: 'Jag har icke
      funnit tecknen till att din dotter var jungfru'; men här äro
      tecknen till att min dotter var jungfru.»  Och de skola breda ut
      klädet inför de äldste i staden.
 18.  Då skola de äldste i staden taga mannen och tukta honom.
 19.  Och de skola ålägga honom att böta hundra siklar silver, vilka
      han skall giva åt flickans fader, därför att han har spritt ut
      ont rykte om en jungfru i Israel.  Och hon skall vara hans
      hustru, och han får icke skilja sig från henne, så länge han
      lever.
 20.  Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru
      icke funnos,
 21.  då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders
      hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att
      hon har gjort vad som var en galenskap i Israel, då hon bedrev
      otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont
      är.
 22.  Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan
      mans äkta hustru, så skola båda dö, både mannen som låg hos
      kvinnan, och jämväl kvinnan: du skall skaffa bort ifrån Israel
      vad ont är.
 23.  Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar
      henne i staden och lägrar henne,
 24.  så skolen I föra dem båda ut till stadens port och stena dem
      till döds, flickan, därför att hon icke ropade på hjälp i
      staden, och mannen, därför att han kränkte en annans trolovade:
      du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
 25.  Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade
      flickan, och han där tog henne med våld och lägrade henne, så
      skall mannen som lägrade henne ensam dö.
 26.  Men flickan skall du icke göra något, flickan har icke begått
      någon synd som förtjänar döden; utan det är med denna sak, såsom
      när en man överfaller en annan och dräper honom.
 27.  Ty då det var ute på marken som han träffade den trolovade
      flickan, kan hon hava ropat, utan att någon fanns där, som kunde
      frälsa henne.

 28.  Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och
      han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas,
 29.  så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader
      femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru,
      därför att han har kränkt henne; han får icke skilja sig från
      henne, så länge han lever.

 30.  Ingen skall taga sin faders hustru och lyfta på sin faders
      täcke.

[https://runeberg.org/bibeln/05_23.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 23 Kapitlet

                   Föreskrifter om renhet i HERRENS
               församling och i lägret.  Lag om förrymda
                 slavar.  Förbud mot tempelboleri och
               ocker.  Löften.  Druv- och axplockning på
                             annans mark.

  1.  Ingen som är snöpt, vare sig genom krossning eller genom
      stympning, skall komma in i HERRENS församling.
  2.  Ingen som är född i äktenskapsbrott eller blodskam skall komma
      in i HERRENS församling; icke ens den som i tionde led är
      avkomling av en sådan skall komma in i HERRENS församling.
  3.  Ingen ammonit eller moabit skall komma in i HERRENS församling;
      icke ens den som i tionde led är avkomling av en sådan skall
      någonsin komma in i HERRENS församling --
  4.  detta därför att de icke kommo eder till mötes med mat och dryck
      på vägen, när I drogen ut ur Egypten, och därför att han mot dig
      lejde, Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharaim, för att
      denne skulle förbanna dig.
  5.  Men HERREN, din Gud, ville icke höra på Bileam, utan HERREN, din
      Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty
      HERREN, din Gud, älskade dig.
  6.  Du skall aldrig, i all din tid, fråga efter deras välfärd och
      lycka.
  7.  Edoméen skall däremot icke för dig vara en styggelse, ty han är
      din broder.  Egyptiern skall icke heller för dig vara en
      styggelse, ty i hans land har du bott såsom främling.
  8.  Barn som födas av dessa i tredje led må komma in i HERRENS
      församling.
  9.  När du drager ut mot dina fiender och slår läger, skall du taga,
      dig till vara för allt vad orent är.
 10.  Om bland dig finnes någon som icke är ren, därigenom att något
      har hänt honom under natten, så skall han gå ut till något
      ställe utanför lägret; han får icke komma in i lägret.
 11.  Och mot aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går
      ned, får han gå in i lägret.  --
 12.  Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå
      avsides.
 13.  Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du
      vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan
      åter täcka över din uttömning.
 14.  Ty HERREN, din Gud, vandrar fram i ditt läger för att hjälpa dig
      och giva dina fiender i ditt våld; därför skall ditt läger vara
      heligt, så att han icke hos dig ser något som väcker hans leda
      och fördenskull vänder sig bort ifrån dig.
 15.  En träl som har flytt till dig från sin herre skall du icke
      utlämna till hans herre.
 16.  Han skall få stanna hos dig, mitt ibland dig, på det ställe som
      han utväljer inom någon av dina städer, var han finner för gott;
      och du skall icke förtrycka honom.
 17.  Ingen tempeltärna skall finnas bland Israels döttrar, och ingen
      tempelbolare bland Israels söner.
 18.  Du skall icke bära skökolön och hundpenningar in i HERRENS, din
      Guds, hus, till gäldande av något löfte; ty det ena som det
      andra är en styggelse för HERREN, din Gud.
 19.  Du skall icke taga ränta av din broder, varken på penningar
      eller på livsmedel eller på något annat varpå ränta kan tagas.
 20.  Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder, på det
      att HERREN, din Gud, i allt vad du företager dig, må välsigna
      dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning.
 21.  Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke
      dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva
      det av dig, och synd kommer att vila på dig.
 22.  Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke
      därigenom synd att vila på dig.
 23.  Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra, i enlighet
      med det frivilliga löfte du har givit HERREN, din Gud, och
      uttalat med din mun.
 24.  När du kommer in i din nästas vingård, får du där äta druvor,
      så mycket dig lyster, till dess du bliver mätt, men du får icke
      lägga något i ditt kärl.
 25.  När du kommer in på din nästas sädesfält, får du plocka ax med
      din hand, men med skära får du icke komma vid din nästas säd.

[https://runeberg.org/bibeln/05_24.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 24 Kapitlet

                    Frånskild hustru.  Nygift man.
                   Föreskrifter angående pantning,
               människotjuvnad, spetälska.  De fattigas
                              rätt m. m.

  1.  Om en man har tagit sig en hustru och äktat henne, men hon sedan
      icke längre finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne
      har funnit något som väcker hans leda, och om han fördenskull
      har skrivit skiljebrev åt henne och givit henne det i handen och
      skickat bort henne från sitt hus,
  2.  och kvinnan sedan, när hon har lämnat hans hus, går åstad och
      bliver en annans hustru,
  3.  och nu också denne andre man får motvilja mot henne och skriver
      skiljebrev åt henne och giver henne det i handen och skickar
      henne bort ifrån sitt hus, eller om denne andre man som har
      tagit henne till sin hustru dör,
  4.  då får icke hennes förste man, som skickade bort henne, åter
      taga henne till sin hustru, sedan hon har låtit orena sig, ty
      detta vore en styggelse inför HERREN; du skall icke draga synd
      över det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
  5.  Om en man nyligen har tagit sig hustru, behöver han icke gå i
      krigstjänst, ej heller må någon annan tjänstgöring åläggas
      honom.  Han skall vara fri ett år för att stanna hemma och glädja
      den hustru han har tagit.
  6.  Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i
      pant, ty den så gör tager livet i pant.
  7.  Om en man befinnes hava stulit någon av sina bröder, Israels
      barn, och han behandlar denne såsom träl eller säljer honom, så
      skall tjuven dö: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
  8.  Tag dig till vara, så att du, när någon bliver angripen av
      spetälska, noga håller och gör allt som de levitiska prästerna
      lära eder.  Vad jag har bjudit dem skolen I hålla och göra.
  9.  Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med Mirjam på vägen, när I
      drogen ut ur Egypten.
 10.  Om du giver något lån åt din nästa, så skall du icke gå in i
      hans hus och taga pant av honom.
 11.  Du skall stanna utanför, och mannen som du har lånat åt skall
      bära ut panten till dig.
 12.  Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant
      till täcke, när du ligger och sover.
 13.  Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att
      han kan hava sin mantel på sig när han ligger och sover, och så
      välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför
      HERREN, din Gud.
 14.  Du skall icke göra en arm och fattig daglönare orätt, evad han
      är en dina bröder, eller han är en av främlingarna som äro hos
      dig i ditt land, inom dina portar.
 15.  Samma dag han har gjort sitt arbete skall du giva honom hans lön
      och icke låta solen gå ned däröver, eftersom han är arm och
      längtar efter sin lön; han kan eljest ropa över dig till HERREN,
      och så kommer synd att vila på dig.
 16.  Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull och barnen
      skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall
      lida döden genom sin egen synd.
 17.  Du skall icke vränga rätten för främlingen eller den faderlöse,
      och en änkas kläder skall du icke taga i pant;
 18.  du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egypten,
      och att HERREN, din Gud, har förlossat dig därifrån; därför
      bjuder jag dig att iakttaga detta.
 19.  Om du, när du inbärgar skörden på din åker, glömmer en kärve
      kvar på åkern, skall du icke gå tillbaka för att hämta den, ty
      den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan.  Detta
      skall du iakttaga, för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i
      alla dina händers verk.
 20.  När du har slagit ned dina oliver, skall du icke sedan genomsöka
      grenarna; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen den
      faderlöse och änkan.
 21.  När du har avbärgat din vingård, skall du sedan icke göra någon
      efterskörd; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen, den
      faderlöse och änkan.
 22.  Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
      land; därför bjuder jag dig att iakttaga detta.

[https://runeberg.org/bibeln/05_25.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 25 Kapitlet

               Föreskrifter angående avstraffning inför
                   domstol, mildhet mot arbetsdjur,
                 svågeräktenskap, mått och vikt m. m.
                            Amaleks skuld.

  1.  Om en tvist uppstår mellan män, och de komma inför rätta, för
      att man där skall döma mellan dem, så skall man fria den
      oskyldige och fälla den skyldige.
  2.  Om då den skyldige dömes till hudflängning, skall domaren
      befalla honom att lägga sig ned, och skall i sin åsyn låta giva
      honom det antal slag, som svarar emot hans brottslighet.
  3.  Fyrtio slag får han giva honom, men icke mer, så att din
      broder icke bliver vanärad i dina ögon, därigenom att man giver
      honom oskäligt många slag, flera än som sades.
  4.  Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.
  5.  När bröder bo tillsammans, och en av dem dör barnlös, då skall
      den dödes hustru icke gifta sig med någon främmande man utom
      släkten; hennes svåger skall gå in till henne och taga henne
      till hustru, och så äkta henne i sin broders ställe.
  6.  Och den förste son hon föder skall upptaga den döde broderns
      namn, för att dennes namn icke må utplånas ur Israel.
  7.  Men om mannen icke vill taga sin svägerska till äkta, så skall
      svägerskan gå upp i porten, till de äldste, och säga: Min svåger
      vägrar att upprätthålla sin broders namn i Israel; han vill icke
      äkta mig i sin broders ställe.»
  8.  Då skola de äldste i staden där han bor kalla honom till sig och
      tala med honom.  Om han då står fast och säger: »Jag vill icke
      taga henne till äkta»,
  9.  så skall hans svägerska träda fram till honom inför de äldstes
      ögon och draga skon av hans fot och spotta honom i ansiktet och
      betyga och säga: »Så gör man med den man som icke vill uppbygga
      sin broders hus.»
 10.  Och hans hus skall sedan i Israel heta »den barfotades hus».
 11.  Om två män träta med varandra, och den enes hustru kommer för
      att hjälpa sin man mot den andre, när denne slår honom, och hon
      därvid räcker ut sin hand och fattar i hans blygd,
 12.  så skall du hugga av henne handen, utan att visa henne någon
      skonsamhet.
 13.  Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag
      och ett mindre,
 14.  ej heller skall du i ditt hus hava två slags efa-mått, ett
      större och ett mindre.
 15.  Full och riktig vikt skall du hava, fullmåligt och riktigt
      efa-mått skall du ock hava, för att du må länge leva i det land
      som HERREN, din Gud, vill giva dig.
 16.  Ty en styggelse för HERREN, din Gud, är var och en som så gör,
      var och en som gör orätt.
 17.  Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när I drogen ut ur
      Egypten,
 18.  huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog
      din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du
      var trött och utmattad.
 19.  Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina
      fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva
      dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna
      minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
      himmelen.  Förgät icke detta.

[https://runeberg.org/bibeln/05_26.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 26 Kapitlet

                       Förstlingsfrukt.  Tionde.

  1.  När du du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva
      dig till arvedel, och du tager det i besittning och bor där,
  2.  då skall du taga förstling av all markens frukt, av vad du får i
      avkastning av landet som HERREN, din Gud, vill giva dig, och
      lägga detta i en korg och gå därmed till den plats som HERREN,
      din Gud, utväljer till boning åt sitt namn.
  3.  Och du skall gå till den som på den tiden är präst och säga till
      honom: »Jag förklarar i dag för HERREN, din Gud, att jag har
      kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att
      giva oss.»
  4.  Och prästen skall taga korgen ur din hand och sätta den ned
      inför HERRENS, din Guds, altare.
  5.  Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte:
      »Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och
      bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom
      ett stort, mäktigt och talrikt folk.
  6.  Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och
      lade hårt arbete på oss.
  7.  Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår
      röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck.
  8.  Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt
      arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och
      under.
  9.  Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som
      flyter av mjölk och honung.
 10.  Och här bär jag nu fram förstlingen av frukten på den mark som
      du, HERRE, har givit mig.»  Och du skall sätta korgen ned inför
      HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din
      Guds, ansikte.
 11.  Och över allt det goda som HERREN, din Gud har givit åt dig och
      ditt hus skall du glädja dig, och jämte dig leviten och
      främlingen som bor hos dig.
 12.  När du under det tredje året, tiondeåret, har lagt av all tionde
      av vad du då har fått i avkastning och givit den åt leviten,
      främlingen, den faderlöse och änkan, och de hava ätit därav inom
      dina portar och blivit mätta,
 13.  då skall du så säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Jag har
      nu fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har givit det åt
      leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, alldeles
      såsom du har bjudit mig; jag har icke överträtt eller förgätit
      något av dina bud.
 14.  Jag åt intet därav, när jag hade sorg, och jag förde icke bort
      något därav, när jag var oren, ej heller använde jag något därav
      för någon död.  Jag har lyssnat till HERRENS, min Guds, röst; jag
      har i alla stycken gjort såsom du har bjudit mig.
 15.  Skåda nu ned från din heliga boning, himmelen, och välsigna ditt
      folk Israel och det land som du har givit oss, såsom du med ed
      lovade våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung.»
 16.  I dag bjuder dig HERREN, din Gud, att göra efter dessa stadgar
      och rätter; du skall hålla dem och göra efter dem av allt ditt
      hjärta och av all din själ.
 17.  Du har i dag hört HERREN förklara att han vill vara din Gud, och
      att du skall vandra på hans vägar och hålla hans stadgar och bud
      och rätter och lyssna till hans röst.
 18.  Och HERREN har i dag hört dig förklara att du vill vara hans
      egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla
      alla hans bud;
 19.  på det att han över alla folk som han har gjort må upphöja dig
      till lov, berömmelse och ära, och på det att du må vara ett folk
      som är helgat åt HERREN, din Gud, såsom han har sagt.

[https://runeberg.org/bibeln/05_27.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 27 Kapitlet

                Lagens stenar.  Förbannelsen på berget
                                Ebal.

  1.  Och Mose och de äldste i Israel bjödo folket och sade: »Hållen
      alla de bud som jag i dag giver eder.
  2.  Och när I kommen över Jordan, in i det land som HERREN, din Gud,
      vill giva dig, då skall du resa åt dig stora stenar och bestryka
      dem med kalk.
  3.  På dessa skall du, när du har gått över floden, skriva alla
      denna lags ord, för att du må komma in i det land som HERREN,
      din Gud, vill giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung,
      såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig.
  4.  Och när I haven gått över Jordan, skolen I på berget Ebal resa
      dessa stenar om vilka jag i dag giver eder befallning; och du
      skall bestryka dem med kalk.
  5.  Och du skall där åt HERREN, din Gud, bygga ett altare, ett
      altare av stenar, vid vilka du icke skall komma med något järn.
  6.  Av ohuggna stenar skall du bygga HERRENS, din Guds, altare; och
      du skall på det offra brännoffer åt HERREN, din Gud.
  7.  Du skall där ock offra tackoffer och skall äta och glädja dig
      inför HERRENS, din Guds.  ansikte.
  8.  Och du skall på stenarna skriva alla denna lags ord, klart och
      tydligt.»
  9.  Och Mose och de levitiska prästerna talade till hela Israel och
      sade: »Var stilla och hör, Israel!  I dag har du blivit HERRENS,
      din Guds, folk.
 10.  Så skall du då höra HERRENS, din Gud röst och göra efter hans
      bud och stadgar, som jag i dag giver dig.»
 11.  Och Mose bjöd folket på den dagen och sade:
 12.  Dessa stammar skola stå och välsigna folket på berget Gerissim,
      när I haven gått över Jordan: Simeon, Levi, Juda.  Isaskar,
      Josef och Benjamin.
 13.  Och dessa skola stå och uttala förbannelsen på berget Ebal:
      Ruben, Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali.
 14.  Och leviterna skola taga till orda och skola med hög röst inför
      var man i Israel säga så:
 15.  Förbannad vare den man som gör ett beläte, skuret eller gjutet,
      en styggelse för HERREN, ett verk av en konstarbetares händer,
      och som sedan i hemlighet sätter upp det.  Och allt folket skall
      svara och säga: »Amen.»
 16.  Förbannad vare den som visar förakt för sin fader eller sin
      moder.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 17.  Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke.  Och allt
      folket skall säga: »Amen.»
 18.  Förbannad vare den som leder en blind vilse på vägen.  Och allt
      folket skall säga: »Amen.»
 19.  Förbannad vare den som vränger rätten för främlingen, den
      faderlöse och änkan.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 20.  Förbannad vare den som ligger hos sin faders hustru, ty han
      lyfter på sin faders täcke.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 21.  Förbannad vare den som beblandar sig med något djur Och allt
      folket skall säga: »Amen.»
 22.  Förbannad vare den som ligger hos sin syster, sin faders dotter
      eller sin moders dotter.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 23.  Förbannad vare den som ligger hos sin svärmoder.  Och allt folket
      skall säga: »Amen.»
 24.  Förbannad vare den som lönnligen mördar sin nästa.  Och allt
      folket skall säga: »Amen.»
 25.  Förbannad vare den som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig
      och utgjuta hans blod.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 26.  Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör
      efter dem.  Och allt folket skall säga: »Amen.»

[https://runeberg.org/bibeln/05_28.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 28 Kapitlet

                     Välsignelse och förbannelse.

  1.  Om du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla hans
      bud, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skall
      HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden.
  2.  Och alla dessa välsignelser skola då komma över dig och träffa
      dig när du hör HERRENS, din Guds, röst:
  3.  Välsignad skall du vara i staden, och välsignad skall du vara på
      marken.
  4.  Välsignad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt och
      din boskaps frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps
      avel.
  5.  Välsignad skall din korg vara, och välsignat ditt baktråg.
  6.  Välsignad skall du vara vid din ingång, och välsignad skall du
      vara vid din utgång.
  7.  När dina fiender resa sig upp mot dig, skall HERREN låta dem
      bliva slagna av dig; på en väg skola de draga ut mot dig, men på
      sju vägar skola de fly för dig.
  8.  HERREN skall bjuda välsignelsen vara med dig i dina visthus och
      i allt vad du företager dig; han skall välsigna dig i det land
      som HERREN, din Gud, vill giva dig.
  9.  HERREN skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom,
      såsom han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds,
      bud och vandrar på hans vägar.
 10.  Och alla folk på jorden skola se att du är uppkallad efter
      HERRENS namn; och de skola frukta dig.
 11.  Och HERREN skall giva dig överflöd och lycka i ditt livs frukt
      och i din boskaps frukt och i din marks frukt, i det land som
      HERREN med ed har lovat dina fäder att giva dig.
 12.  HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himmelen, till
      att giva åt ditt land regn i rätt tid, och till att välsigna
      alla dina händers verk; och du skall giva lån åt många folk, men
      själv skall du icke behöva låna av någon.
 13.  Och HERREN skall göra dig till huvud och icke till svans, du
      skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör
      HERRENS, din Guds, bud, som jag i dag giver dig, för att du
      skall hålla och göra efter dem,
 14.  och om du icke viker av, vare sig till höger eller till vänster,
      från något av alla de bud som jag i dag giver eder, så att du
      följer efter andra gudar och tjänar dem.
 15.  Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla
      hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter
      dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa
      dig:
 16.  Förbannad skall du vara i staden, och förbannad skall du vara på
      marken.
 17.  Förbannad skall din korg vara, och förbannat ditt baktråg.
 18.  Förbannad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt, dina
      fäkreaturs avföda och din småboskaps avel.
 19.  Förbannad skall du vara vid din ingång, och förbannad skall du
      vara vid din utgång.
 20.  HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst,
      vad det än må vara som du företager dig, till dess du förgöres
      och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har
      övergivit mig.
 21.  HERREN skall låta dig bliva ansatt av pest, till dess han har
      utrotat dig ur det land dit du nu kommer, för att taga det i
      besittning.
 22.  HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med
      brand och med svärd, med sot och rost; och av sådant skall du
      förföljas, till dess du förgås.
 23.  Och himmelen över ditt huvud skall vara såsom koppar, och jorden
      under dig skall vara såsom järn.
 24.  Damm och stoft skall vara det regn HERREN giver åt ditt land;
      från himmelen skall det komma ned över dig, till dess du
      förgöres.
 25.  HERREN skall låta dig bliva slagen av dina fiender; på en väg
      skall du draga ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för
      dem; och du skall bliva en varnagel för alla riken på jorden.
 26.  Och dina dödas kroppar skola bliva mat åt alla himmelens fåglar
      och åt markens djur, och ingen skall skrämma bort dem.
 27.  HERREN skall slå dig med Egyptens bulnader och med bölder, med
      skabb och skorv, så att du icke skall kunna botas.
 28.  HERREN skall slå dig med vanvett och blindhet och
      sinnesförvirring.
 29.  Du skall famla mitt på ljusa dagen, såsom en blind famlar i
      mörkret, och du skall icke lyckas finna vägen; förtryck allenast
      och plundring skall du utstå i all din tid, och ingen skall
      frälsa dig.
 30.  Du skall trolova dig med en kvinna, men en annan man skall sova
      hos henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo däri; du skall
      plantera en vingård, men icke få skörda dess frukt.
 31.  Din oxe skall slaktas inför dina ögon, men du skall icke få äta
      av den; din åsna skall i din åsyn rövas ifrån dig och icke givas
      tillbaka åt dig; dina får skola komma i dina fienders våld, och
      ingen skall hjälpa dig.
 32.  Dina söner och döttrar skola komma i främmande folks våld, och
      dina ögon skola se det och försmäkta av längtan efter dem
      beständigt, men du skall icke förmå göra något därvid.
 33.  Frukten av din mark och av allt ditt arbete skall förtäras av
      ett folk som du icke känner; förtryck allenast och övervåld
      skall du lida i all din tid.
 34.  Och du skall bliva vanvettig av de ting du skall se för dina
      ögon.
 35.  HERREN skall slå dig med svåra bulnader på knän och ben, ja,
      ifrån fotbladet ända till hjässan, så att du icke skall kunna
      botas.
 36.  HERREN skall föra dig och den konung som du sätter över dig bort
      till ett folk som varken du eller dina fäder hava känt, och där
      skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten.
 37.  Och du skall bliva ett föremål för häpnad, ett ordspråk och en
      visa bland alla de folk till vilka HERREN skall föra dig.
 38.  Mycken säd skall du föra ut på åkern, men litet skall du
      inbärga, ty gräshoppor skola förtära den.
 39.  Vingårdar skall du plantera och skall arbeta i dem, men intet
      vin skall du få att dricka och intet att lägga i förvar, ty
      maskar skola äta upp allt.
 40.  Olivplanteringar skall du hava överallt inom ditt land, men med
      oljan skall du icke få smörja din kropp, ty oliverna skola falla
      av.
 41.  Söner och döttrar skall du föda, men du skall icke få behålla
      dem, ty de skola draga bort i fångenskap.
 42.  Alla dina träd och din marks frukt skall ohyra taga i
      besittning.
 43.  Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig, allt mer och
      mer, men du skall stiga ned, allt djupare och djupare.
 44.  Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt
      honom.  Han skall bliva huvudet, och du skall bliva svansen.
 45.  Alla dessa förbannelser skola komma över dig och förfölja dig
      och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du icke hörde
      HERRENS, din Guds, röst och icke höll de bud och stadgar som han
      har givit dig.
 46.  De skola komma över dig såsom tecken och under, och över dina
      efterkommande till evig tid.
 47.  Eftersom du icke tjänade HERREN, din Gud, med glädje och
      hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt,
 48.  skall du få tjäna fiender som HERREN skall sända mot dig, under
      hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall
      lägga ett järnok på din hals, till dess han har förgjort dig.
 49.  HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån
      jordens ända, likt örnen i sin flykt, ett folk vars språk du
      icke förstår,
 50.  ett folk med grym uppsyn, utan försyn för de gamla och utan
      misskund med de unga.
 51.  Det skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark,
      till dess du förgöres, ty det skall icke lämna kvar åt dig vare
      sig säd eller vin eller olja, icke dina fäkreaturs avföda eller
      dina fårs avel, till dess det har gjort slut på dig.
 52.  Och det skall tränga dig i alla dina portar, till dess dina höga
      och fasta murar, som du förtröstade på, falla i hela ditt
      land.  Ja, det skall tränga dig i alla dina portar över hela ditt
      land, det land som HERREN, din Gud, har givit dig.
 53.  Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina
      söner och döttrar, dem som HERREN, din Gud, har givit dig.  I
      sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig.
 54.  En man hos dig, som levde i veklighet och stor yppighet, skall
      då så missunnsamt se på sin broder och på hustrun i sin famn och
      på de barn han ännu har kvar,
 55.  att han icke skall vilja åt någon av dem dela med sig av sina
      barns kött, ty han äter det själv, eftersom han icke har något
      annat kvar.  I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende
      försätta dig i alla dina portar.
 56.  En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan
      yppighet och veklighet, att hon icke ens försökte sätta sin fot
      på jorden, hon skall då så missunnsamt se på mannen i sin famn
      och på sin son och sin dotter,
 57.  att hon missunnar dem efterbörden som kommer fram ur hennes liv,
      och barnen som hon föder; ty då hon nu lider brist på allt
      annat, skall hon själv i hemlighet äta detta.  I sådan nöd och
      sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar.
 58.  Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna
      bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och
      fruktansvärda namn »HERREN, din Gud»,
 59.  så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina
      efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga
      krankheter.
 60.  Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du
      fruktar för, och de skola ansätta dig.
 61.  Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är
      skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till
      dess du förgöres.
 62.  Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället
      för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på
      himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS.
      din Guds, röst.
 63.  Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över
      eder när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall
      HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör
      eder.  Och I skolen ryckas bort ur det land dit du nu kommer, för
      att taga det i besittning.
 64.  Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena
      ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som
      varken du eller dina fäder hava känt, gudar av trä och sten.
 65.  Och bland de folken skall du icke få någon ro eller någon vila
      för din fot; HERREN skall där giva dig ett bävande hjärta och
      förtvinande ögon och en försmäktande själ.
 66.  Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall
      känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt
      liv.
 67.  Om morgonen skall du säga: »Ack att det vore afton!», och om
      aftonen skall du säga: »Ack att det vore morgon!»  Sådan fruktan
      skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för
      dina ögon.
 68.  Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den
      väg om vilken jag sade dig: »Du skall icke se den mer.»  Och där
      skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender, till
      trälar och trälinnor; men ingen skall finnas, som vill köpa.

[https://runeberg.org/bibeln/05_29.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 29 Kapitlet

                       Förmaningstal av Mose.

  1.  Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att
      sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det
      som han hade slutit med dem på Horeb.
  2.  Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven
      sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land,
      med Farao och alla hans tjänare och hela hans land,
  3.  de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen
      och undren.
  4.  Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att
      förstå med, ögon att se med och öron att höra med.
  5.  Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo
      icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din
      fot.
  6.  Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att
      dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud.
  7.  Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i
      Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi
      slogo dem.
  8.  Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt
      rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
  9.  Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I
      mån hava framgång i allt vad I gören.
 10.  I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän,
      edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i
      Israel,
 11.  så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i
      ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare,
 12.  för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det
      edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig.
 13.  Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk
      och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed
      har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
 14.  Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta
      förbund, detta edsförbund,
 15.  utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför
      HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag.
 16.  I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi
      drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat
 17.  Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av
      trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem.
 18.  Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon
      släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN,
      vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland
      eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer
      upp,
 19.  så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt
      hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i
      sitt hjärtas hårdhet.  Ty då skall hela landet, både vått och
      torrt, förgås.
 20.  HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och
      nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och
      all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma
      att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att
      det icke mer skall finnas under himmelen.
 21.  Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till
      att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa
      vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok.
 22.  Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och
      främlingen, som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de
      se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta
      land,
 23.  när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till
      svavel och salt, så att den icke kan besås eller framalstra
      växter, och så att inga örter där kunna komma upp -- såsom det
      blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då
      HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem --
 24.  ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot
      detta land?  Varför brinner hans vrede så starkt?»
 25.  Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina
      fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde
      dem ut ur Egyptens land,
 26.  och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och
      tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade
      givit dem till deras del,
 27.  därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät
      komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna
      bok.
 28.  Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och
      harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat
      land, såsom nu har skett.»
 29.  Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som
      är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid,
      för att vi skola göra efter alla denna lags ord.

[https://runeberg.org/bibeln/05_30.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 30 Kapitlet

                 Fortsättning av Moses förmaningstal.

  1.  Om du nu, när allt detta kommer över dig -- välsignelsen och
      förbannelsen som jag har förelagt dig -- om du lägger detta på
      hjärtat bland alla de folk till vilka HERREN, din Gud, då har
      drivit dig bort,
  2.  och du så vänder åter till HERREN, din Gud, och hör hans röst,
      du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ, i
      alla stycken såsom jag i dag bjuder dig,
  3.  då skall HERREN, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig
      över dig; HERREN, din Gud, skall då åter församla dig från alla
      folk bland vilka han har förstrött dig.
  4.  Om ock dina fördrivna vore vid himmelens ända, skulle HERREN,
      din Gud, församla dig därifrån och hämta dig därifrån.
  5.  Och HERREN, din Gud, skall låta dig komma in i det land som dina
      fäder hava haft till besittning; och du skall taga det i
      besittning, och han skall göra dig gott och skall föröka dig mer
      än han har gjort med dina fäder.
  6.  Och HERREN, din Gud.  skall omskära ditt hjärta och dina
      efterkommandes hjärtan, så att du skall älska HERREN, din Gud,
      av allt ditt hjärta och av all din själ, för att du må leva.
  7.  Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina
      fiender och på dem som hata och förfölja dig.
  8.  Och du skall åter höra HERRENS röst och göra efter alla hans
      bud, som jag i dag giver dig.
  9.  Och HERREN, din Gud, skall giva dig överflöd och lycka i alla
      dina händers verk, i ditt livs frukt och i din boskaps frukt och
      i din marks frukt.  Ty såsom HERREN fröjdade sig över dina fäder,
      skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott,
 10.  när du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller hans bud
      och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du
      vänder åter till HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all
      din själ.
 11.  Ty det bud som jag i dag giver dig är dig icke för svårt och är
      icke långt borta.
 12.  Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: »Vem vill
      för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss
      höra det, så att vi kunna göra därefter?»
 13.  Det är icke heller på andra sidan havet, så att du skulle behöva
      säga: »Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och
      hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra
      därefter?»
 14.  Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så
      att du kan göra därefter.
 15.  Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och
      vad ont är,
 16.  då jag nu i dag bjuder dig att älska HERREN, din Gud, att vandra
      på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att
      du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må
      välsigna dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i
      besittning.
 17.  Men om ditt hjärta vänder sig bort och du icke vill höra, om du
      låter förföra dig, så att du tillbeder andra gudar och tjänar
      dem,
 18.  så förkunnar jag eder i dag att I förvisso skolen förgås.  I
      skolen då icke länge leva i det land dit du nu drager över
      Jordan, för att komma och taga det i besittning.
 19.  Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag
      har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må
      du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva,
 20.  i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och
      håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång
      levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat
      dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem.

[https://runeberg.org/bibeln/05_31.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 31 Kapitlet

               Josua förordnad till Moses efterträdare.
                  Lagboken överlämnad åt leviterna.

  1.  Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel;
  2.  han sade till dem: »Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag
      kan icke mer vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till
      mig: 'Du skall icke komma över denna Jordan.'
  3.  Men HERREN, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa
      folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra
      dig, såsom HERREN har sagt.
  4.  Och HERREN skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og,
      amoréernas konungar, vilka han lät förgås, och såsom han gjorde
      med deras land.
  5.  HERREN skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem
      alldeles såsom jag har bjudit eder.
  6.  Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
      förskräckta för dem; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han
      skall icke lämna dig eller övergiva dig.»
  7.  Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela
      Israel: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk
      gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att
      giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv.
  8.  Och HERREN är den som går framför dig, han skall vara med dig,
      han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta
      och icke vara förfärad.»
  9.  Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi
      söner, som buro HERRENS förbundsark, och åt alla de äldste i
      Israel.
 10.  Och Mose bjöd dem och sade: »Vid slutet av vart sjunde år, när
      friåret är inne, vid lövhyddohögtiden,
 11.  då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din
      Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa
      upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den.
 12.  Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som
      äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära,
      och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra
      efter alla denna lags ord;
 13.  och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra
      den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud.  Detta
      skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över
      Jordan, för att taga det i besittning.
 14.  Och HERREN sade till Mose: »Se, tiden närmar sig att du skall
      dö.  Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i
      uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.»
      Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i
      uppenbarelsetältet.
 15.  Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod, och molnstoden blev
      stående vid ingången till tältet.
 16.  Och HERREN sade till Mose: »Se, när du vilar hos dina fäder,
      skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter
      främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de
      skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med
      dem.
 17.  Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva
      dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras,
      och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de
      säga: 'Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som
      dessa olyckor hava träffat oss.'
 18.  Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för
      allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt
      sig till andra gudar.

 19.  Så tecknen nu upp åt eder följande sång.  Och du skall lära
      Israels barn den och lägga den i deras mun.  Och så skall denna
      sång vara mig ett vittne mot Israels barn.
 20.  Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har
      lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung,
      och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända
      sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta
      mitt förbund.
 21.  Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång
      avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas
      och försvinna ur deras avkomlingars mun.  Jag vet ju med vilka
      tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det
      land som jag med ed lovade dem.»

 22.  Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn
      lära den.

 23.  Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var
      frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det
      land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med
      dig.»

 24.  Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en
      bok,
 25.  bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade:
 26.  »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder
      Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot
      dig.
 27.  Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet.  Se, ännu
      medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga
      mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min
      död!
 28.  Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra
      tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga
      himmel och jord till vittnen mot dem.
 29.  Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad
      fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit
      eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I
      gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom
      edra händers verk.»

 30.  Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång
      från början till slutet.

[https://runeberg.org/bibeln/05_32.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 32 Kapitlet

                          Moses avskedssång.

  1.    Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala;
        och jorden höre min muns ord.
  2.    Såsom regnet drype min lära,
        såsom daggen flöde mitt tal,
        såsom rikligt regn på grönska
        och såsom en regnskur på gräsets brodd.
  3.    Ty HERRENS namn vill jag förkunna;
        ja, given ära åt vår Gud.

  4.    Vår klippa -- ostraffliga äro hans gärningar,
        ty alla hans vägar äro rätta.
        En trofast Gud och utan svek,
        rättfärdig och rättvis är han.
  5.    De åter handlade illa mot honom;
        de voro icke hans barn, utan en skam för Israel,
        det vrånga och avoga släktet!
  6.    Är det så du lönar HERREN,
        du dåraktiga och ovisa folk?
        Är han då icke din fader, som skapade dig?
        Han danade ju dig och beredde dig.

  7.    Tänk på de dagar som fordom voro;
        akta på förgångna släktens år.
        Fråga din fader, han skall förkunna dig det,
        dina äldste, de skola säga dig det.
  8.    När den Högste gav arvslotter åt folken,
        när han fördelade människors barn,
        då utstakade han gränserna för folken
        efter antalet av Israels barn.
  9.    Ty HERRENS folk är hans del,
        Jakob är hans arvedels lott.
 10.    Han fann honom i öknens land,
        i ödsligheten, där ökendjuren tjöto.
        Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård,
        han bevarade honom såsom sin ögonsten.
 11.    Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt
        och svävar upp ovanför sina ungar,
        så bredde han ut sina vingar och tog honom
        och bar honom på sina fjädrar.
 12.    HERREN allena ledsagade honom,
        och ingen främmande gud jämte honom.
 13.    Han förde honom fram över landets höjder
        och lät honom äta av markens gröda;
        han lät honom suga honung ur hälleberget
        och olja ur den hårda klippan.
 14.    Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,
        fett av lamm fick du ock,
        vädurar från Basan och bockar,
        därtill fetaste märg av vete;
        och av druvors blod drack du vin.

 15.    Då blev Jesurun[1] fet och istadig;
        du blev fet och tjock och stinn.
        Han övergav Gud, sin skapare,
        och föraktade sin frälsnings klippa.
 16.    Ja, de retade honom genom sina främmande gudar,
        med styggelser förtörnade de honom.
 17.    De offrade åt onda andar, skengudar,
        åt gudar som de förut icke kände,
        nya, som nyss hade kommit till,
        och som edra fäder ej fruktade för.
 18.    Din klippa, som hade fött dig, övergav du,
        du glömde Gud, som hade givit dig livet.

 19.    När HERREN såg detta, förkastade han dem,
        ty han förtörnades på sina söner och döttrar.
 20.    Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem,
        jag vill se vilket slut de få;
        ty ett förvänt släkte äro de,
        barn i vilka ingen trohet är.
 21.    De hava retat mig med gudar som icke äro gudar,
        förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka;
        därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk,
        med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.
 22.    Ty eld lågar fram ur min näsa,
        och den brinner ända till dödsrikets djup;
        den förtär jorden med dess gröda
        och förbränner bergens grundvalar.
 23.    Jag skall hopa olyckor över dem,
        alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.
 24.    De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd,
        av farsoter som bittert pina;
        jag skall sända över dem vilddjurs tänder
        och stoftkrälande ormars gift.
 25.    Ute skall svärdet förgöra deras barn,
        och inomhus skall förskräckelsen göra det:
        ynglingar såväl som jungfrur,
        spenabarn tillsammans med gråhårsmän.
 26.    Jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem,
        göra slut på deras åminnelse bland människor',
 27.    om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig grämelse,
        att deras ovänner skulle misstyda det,
        att de skulle säga: 'Vår hand var så stark,
        det var icke HERREN som gjorde allt detta.'»

 28.    Ty ett rådlöst folk äro de,
        och förstånd finnes icke i dem.
 29.    Vore de visa, så skulle de begripa detta,
        de skulle första vilket slut de måste få.
 30.    Huru kunde en jaga tusen framför sig
        och två driva tiotusen på flykten,
        om icke deras klippa hade sålt dem,
        och om icke HERREN hade prisgivit dem?
 31.    Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa;
        våra fiender kunna själva döma därom.
 32.    Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott,
        det stammar från Gomorras fält;
        deras druvor äro giftiga druvor,
        deras klasar hava bitter smak.
 33.    Deras vin är drakars etter,
        huggormars gruvligaste gift.

 34.    Ja, sådant ligger förvarat hos mig,
        förseglat i mina förrådshus.
 35.    Min är hämnden och vedergällningen,
        sparad till den tid då deras fot skall vackla.
        Ty nära är deras ofärds dag,
        och vad dem väntar kommer med hast.
 36.    Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk,
        och över sina tjänare skall han förbarma sig,
        när han ser att deras kraft är borta,
        och att det är ute med alla och envar.
 37.    Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar,
        klippan till vilken de togo sin tillflykt?
 38.    Var äro de som åto deras slaktoffers fett
        och drucko deras drickoffers vin?
        Må de stå upp och hjälpa eder,
        må de vara edert beskärm.
 39.    Sen nu att jag allena är det,
        och att ingen Gud finnes jämte mig.
        Jag dödar, och jag gör levande,
        jag har slagit, men jag helar ock.
        Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.

 40.    Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen,
        jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:
 41.    när jag har vässt mitt ljungande svärd
        och min hand tager till att skipa rätt,
        då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner
        och vedergällning av dem som hata mig.
 42.    Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod,
        och mitt svärd skall mätta sig av kött,
        av de slagnas och fångnas blod,
        av fiendehövdingars huvuden.

 43.    Jublen, I hedningar, över hans folk,
        ty han hämnas sina tjänares blod,
        han utkräver hämnd av sina ovänner
        och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.

 44.  Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång
      inför folket.
 45.  Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela
      Israel,
 46.  sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till
      vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem,
      att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.
 47.  Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller
      edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land
      dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»
 48.  Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
 49.  »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent
      emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva
      åt Israels barn till besittning.
 50.  Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall
      samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget
      Hor och blev samlad till sina fäder;
 51.  detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn
      vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke
      höllen mig helig bland Israels barn.
 52.  Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma
      dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»

[1]  Se Jesurun i Ordförkl

[https://runeberg.org/bibeln/05_33.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 33 Kapitlet

               Moses välsignelse över Israels stammar.

  1.  Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn
      före sin död;
  2.  han sade:
        »HERREN kom från Sinai,
        och från Seir gick hans sken upp för dem;
        man kom fram i glans från berget Paran,
        ut ur hopen av mångtusen heliga;
        på hans högra sida brann i eld en lag för dem.
  3.    Ja, han vårdar sig om folken;
        folkets heliga äro alla under din hand.
        De ligga vid din fot,
        de hämta upp av dina ord.

  4.    Mose gav åt oss en lag,
        en arvedel for Jakobs menighet.
  5.    Och Jesurun fick en konung,
        när folkets hövdingar församlades,
        Israels stammar allasammans.»

  6.    »Må Ruben leva och icke dö;
        dock blive hans män en ringa hop.

  7.  Och detta sade han om Juda:
        »Hör, o HERRE, Judas röst,
        och låt honom komma till sitt folk.
        Med sina händer utförde han dess sak;
        bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»

  8.  Och om Levi sade han:
        »Dina tummim och dina urim,
        de tillhöra din frommes skara,
        dem du frestade i Massa,
        dem du tvistade med vid Meribas vatten,
  9.    dem som sade om fader och moder: 'Jag ser dem icke',
        och som icke ville kännas vid sina bröder,
        ej heller veta av sina barn.
        Ty de aktade på ditt tal,
        och ditt förbund höllo de.
 10.    De lära Jakob dina rätter och Israel din lag,
        de bära fram rökverk för din näsa
        och heloffer på ditt altare.
 11.    Välsigna, HERRE, hans kraft,
        och låt hans händers verk behaga dig.
        Krossa länderna på hans motståndare,
        på hans fiender, så att de icke kunna resa sig.»

 12.  Om Benjamin sade han:
        »HERRENS vän är han,
        han skall bo i trygghet hos honom,
        hos honom som överskygger honom alltid,
        och som har sin boning mellan hans höjder.»

 13.  Och om Josef sade han:
        »Välsignat av HERREN vare hans land
        med himmelens ädlaste gåvor, med dagg,
        med gåvor från djupet som utbreder sig därnere,
 14.    med solens ädlaste alster
        och månvarvens ädlaste frukter,
 15.    med de uråldriga bergens yppersta skatter
        och de eviga höjdernas ädlaste frukt,
 16.    med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär,
        och med nåd från honom som bodde i busken.
        Detta komme över Josefs huvud,
        över hans hjässa, furstens bland bröder.
 17.    Härlig är den förstfödde bland hans tjurar,
        såsom en vildoxes äro hans horn;
        med dem stångar han ned alla folk,
        ja ock dem som bo vid jordens ändar.
        Sådana äro Efraims tiotusenden.
        sådana Manasses tusenden.»

 18.  Och om Sebulon sade han:
        »Gläd dig, Sebulon, när du drager ut,
        och du, Isaskar, i dina tält.
 19.    Folk inbjuda de till sitt berg;
        där offra de rätta offer.
        Ty havens rikedom få de suga,
        och de skatter som sanden döljer.»

 20.  Och om Gad sade han:
        »Lovad vare han som gav så rymligt land åt Gad!
        Lik en lejoninna har han lägrat sig,
        han krossar både arm och hjässa.
 21.    Han utsåg åt sig förstlingslandet,
        ty där var hans härskarlott förvarad.
        Dock drog han med bland folkets hövdingar;
        HERRENS rätt utförde han
        och hans domar, tillsammans med det övriga Israel.»

 22.  Och om Dan sade han:
        »Dan är ett ungt lejon,
        som rusar ned från Basan.»

 23.  Och om Naftali sade han:
        »Naftali har fått riklig nåd
        och välsignelse till fyllest av HERREN.
        Västern och södern tage du i besittning.»

 24.  Och om Aser sade han:
        »Välsignad bland söner vare Aser!
        Han blive älskad av sina bröder,
        och han doppe sin fot i olja.
 25.    Av järn och koppar vare dina riglar;
        och så länge du lever, må din kraft bestå.»

 26.    »Ingen är lik Gud, o Jesurun;
        till din hjälp far han fram på himmelen
        och i sin höghet på skyarna.
 27.    En tillflykt är han, urtidens Gud,
        och härnere råda hans eviga armar.
        Han förjagade fienderna för dig,
        han sade: Förgör dem.
 28.    Så fick Israel bo i trygghet,
        Jakobs källa vara i ro,
        i ett land med säd och vin,
        under en himmel som dryper av dagg.
 29.    Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik?
        Du är ett folk som får seger genom HERREN,
        genom honom som är din skyddande sköld,
        honom som är ditt ärorika svärd.
        Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet,
        och du skall gå fram över deras höjder.»

[https://runeberg.org/bibeln/05_34.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 34 Kapitlet

                              Moses död.

  1.  Och Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av
      Pisga, gent emot Jeriko.  Och HERREN lät honom se hela landet:
      Gilead ända till Dan,
  2.  och hela Naftali och Efraims och Manasses land, och hela Juda
      land, ända till Västra havet,
  3.  och Sydlandet och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko --
      Palmstaden -- ända till Soar.
  4.  Och HERREN sade till honom: »Detta är det land som jag med ed
      har lovat åt Abraham.  Isak och Jakob, i det jag sade: 'Åt din
      säd skall jag giva det.'  Jag har nu låtit dig se det med dina
      ögon, men ditin skall du icke komma.»
  5.  Och HERRENS tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade
      sagt.
  6.  Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor;
      men ännu intill denna dag har ingen fått veta var hans grav är.
  7.  Och Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans
      ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit.
  8.  Och Israels barn begräto Mose på Moabs hedar i trettio dagar;
      därmed voro gråtodagarna ute, vid sorgefesten efter Mose.
  9.  Och Josua, Nuns son, var full med vishetens ande, ty Mose hade
      lagt sina händer på honom; och Israels barn lydde honom och
      gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
 10.  Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med
      vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte --
 11.  ingen, om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade
      sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans
      tjänare och med hela hans land,
 12.  och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och
      på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde
      inför hela Israel.

[https://runeberg.org/bibeln/06_01.html]
                          Josua, 1 Kapitlet

                 Herrens befallning till Josua att gå
                över Jordan.  Josuas uppmaning till de
                tre östjordanska stammarna att hjälpa
                    sina bröder med erövringen av
                          Västjordanlandet.

  1.  Efter HERRENS tjänare Moses död sade HERREN till Josua, Nuns
      son, Moses tjänare:
  2.  »Min tjänare Mose är död; så stå nu upp och gå över denna
      Jordan, du med allt detta folk, in i det land som jag vill giva
      dem, giva åt Israels barn.
  3.  Var ort som eder fot beträder har jag givit eder, såsom jag
      lovade Mose.
  4.  Från öknen till Libanon däruppe och ända till den stora floden,
      floden Frat, över hetiternas land och ända till Stora havet
      västerut skall edert område sträcka sig.
  5.  Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar; såsom jag
      har varit med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall
      icke lämna dig eller övergiva dig.
  6.  Var frimodig och oförfärad; ty du skall utskifta åt detta folk
      såsom arv det land som jag med ed har lovat deras fäder att giva
      dem.
  7.  Allenast må du vara helt frimodig och oförfärad till att i alla
      stycken hålla den lag som min tjänare Mose har givit dig och
      göra efter den; vik icke av därifrån vare sig till höger eller
      till vänster; på det att du må hava framgång i allt vad du
      företager dig.
  8.  Låt icke denna lagbok vara skild från din mun; tänk på den både
      dag och natt, så att du i alla stycken håller det som är skrivet
      i den och gör därefter; ty då skola dina vägar vara lyckosamma,
      och då skall du hava framgång.
  9.  Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var
      nu icke förskräckt eller försagd.  Ty HERREN, din Gud, är med dig
      i allt vad du företager dig.»
 10.  Då bjöd Josua folkets tillsyningsmän och sade:
 11.  »Gån igenom lägret och bjuden folket och sägen: 'Reden till
      reskost åt eder; ty om tre dagar skolen I gå över denna Jordan,
      för att komma in i och taga i besittning det land som HERREN,
      eder Gud, vill giva eder till besittning.'»
 12.  Men till rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse
      stam sade Josua:
 13.  »Tänken på det som HERRENS tjänare Mose bjöd eder, när han sade:
      'HERREN, eder Gud, vill låta eder komma till ro och giva eder
      detta land.'
 14.  Edra hustrur, edra barn och eder boskap må nu stanna kvar i det
      land som Mose har givit eder här på andra sidan Jordan; men I
      själva, så många av eder som äro tappra stridsmän, skolen draga
      väpnade åstad i spetsen för edra bröder och hjälpa dem,
 15.  till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro såväl
      som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
      HERREN, eder Gud, vill giva dem.  Sedan mån I vända tillbaka till
      det land som skall vara eder besittning; det mån I då taga i
      besittning, det land som HERRENS tjänare Mose har givit eder här
      på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
 16.  Då svarade de Josua och sade: »Allt vad du har bjudit oss vilja
      vi göra, och varthelst du sänder oss, dit vilja vi gå.
 17.  Såsom vi i allt hava lytt Mose, så vilja vi ock lyda dig;
      allenast må HERREN, din Gud, vara med dig, såsom han var med
      Mose.
 18.  Var och en som är gensträvig mot dina befallningar och icke
      lyssnar till dina ord, vadhelst du bjuder honom, han skall bliva
      dödad.  Allenast må du vara frimodig och oförfärad.»

[https://runeberg.org/bibeln/06_02.html]
                          Josua, 2 Kapitlet

               Spejare sändas till Jeriko och mottagas
                              av Rahab.

  1.  Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och
      sade: »Gån och besen landet och Jeriko.»  De gingo åstad och
      kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där
      lade de sig till vila.
  2.  Men för konungen i Jeriko blev inberättat: »I natt hava några
      män kommit hit från Israels barn för att utforska landet.»
  3.  Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: »Lämna ut de
      män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava
      kommit hit för att utforska hela landet.»
  4.  Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon:
      »Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de
      voro;
  5.  och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt,
      gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden
      eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.»
  6.  Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under
      linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.
  7.  Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot
      vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna
      hade begivit sig åstad.
  8.  Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till
      dem på taket
  9.  och sade till dem: »Jag vet att HERREN har givit eder detta
      land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja,
      att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.
 10.  Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut
      framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort
      med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och
      Og, huru I gåven dem till spillo.
 11.  Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har
      ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i
      himmelen och nere på jorden.
 12.  Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort
      barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken
      därpå,
 13.  och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar
      leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.»
 14.  Männen sade till henne: »Med vårt eget liv svara vi för edert,
      såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss
      landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet.»
 15.  Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus
      låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.
 16.  Och hon sade till dem: »Gån upp i bergsbygden, så att edra
      förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre
      dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen
      I sedan fortsätta eder färd.»
 17.  Och männen sade till henne: »Vi vilja likväl vara fria ifrån den
      ed som du nu har tagit av oss,
 18.  om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda
      snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och
      likaledes om du icke har din fader och din moder och dina
      bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.
 19.  Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme
      hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot
      någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må
      dennes blod komma över vårt huvud.
 20.  Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria
      ifrån den ed som du har tagit av oss.»
 21.  Hon svarade: »Vare det såsom I haven sagt.»  Och så lät hon dem
      gå, och de drogo åstad.  Men hon band det röda snöret i fönstret.
 22.  Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade
      där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt
      tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men
      hade icke funnit dem.
 23.  Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från
      bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns
      son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits
      dem.
 24.  Och de sade till Josua: »HERREN har givit hela landet i vår
      hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss.»

[https://runeberg.org/bibeln/06_03.html]
                          Josua, 3 Kapitlet

                        Övergången av Jordan.

  1.  Bittida följande morgon bröt Josua med alla Israels barn upp
      från Sittim och kom till Jordan; där stannade de om natten,
      innan de gingo över.
  2.  Men efter tre dagar gingo tillsyningsmännen genom lägret
  3.  och bjödo folket och sade: »Så snart I fån se HERRENS, eder
      Guds, förbundsark, och att de levitiska prästerna bära den,
      skolen ock I bryta upp från eder plats och följa efter den
  4.  -- låten dock mellan den och eder vara ett avstånd av vid pass
      två tusen alnar; närmare mån I icke komma den -- på det att I
      mån kunna veta vilken väg I skolen gå, ty I haven icke förut
      dragit den vägen fram.»
  5.  Och Josua sade till folket: »Helgen eder, ty i morgon skall
      HERREN göra under bland eder.»
  6.  Därefter sade Josua till prästerna: »Tagen förbundsarken och
      dragen åstad framför folket.»  Då togo de förbundsarken och gingo
      framför folket.
  7.  Och HERREN sade till Josua: »I dag skall jag begynna att göra
      dig stor i hela Israels ögon, på det att de må förnimma, att
      såsom jag har varit med Mose, så vill jag ock vara med dig.
  8.  Bjud du nu prästerna som bära förbundsarken och säg: 'Så snart I
      kommen till den yttersta randen av Jordans vatten, skolen I
      stanna där, vid Jordan.'»
  9.  Då sade Josua till Israels barn: »Träden fram hit och hören
      HERRENS, eder Guds, ord.»
 10.  Och Josua sade: »Härav skolen I förnimma att en levande Gud är
      mitt ibland eder, och att han förvisso vill fördriva för eder
      kananéerna, hetiterna, hivéerna, perisséerna, girgaséerna,
      amoréerna och jebuséerna:
 11.  förbundsarken, hela jordens Herres förbundsark, drager nu
      framför eder över Jordan.
 12.  Väljen alltså ut tolv män ur Israels stammar, en man för var
      stam.
 13.  Så snart då prästerna som bära HERRENS, hela jordens Herres, ark
      stå stilla med sina fötter i Jordans vatten, det vatten som
      kommer uppifrån, bliva avskuret i sitt lopp, och det skall stå
      såsom en samlad hög.»
 14.  Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och
      prästerna som buro förbundsarken gingo framför folket.
 15.  När nu de som buro arken kommo till Jordan, så att prästerna,
      som buro arken, med sina fötter vidrörde yttersta randen av
      vattnet i Jordan, vilken under hela skördetiden är full över
      alla sina bräddar,
 16.  då stannade det vatten som kom uppifrån, och blev stående såsom
      en samlad hög långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger
      bredvid Saretan; och det vatten som flöt ned mot Hedmarkshavet,
      Salthavet, blev sålunda helt och hållet avskuret.  Och folket
      gick över mitt emot Jeriko.
 17.  Men prästerna som buro HERRENS förbundsark stodo orörliga på
      torr mark mitt i Jordan; och hela Israel gick över på torr mark,
      till dess att allt folket helt och hållet hade kommit över
      Jordan.

[https://runeberg.org/bibeln/06_04.html]
                          Josua, 4 Kapitlet

                Åminnelsestenar i Gilgal och i Jordan.

  1.  Då nu allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade
      HERREN till Josua:
  2.  »Väljen ut bland folket tolv män, en man ur var stam,
  3.  och bjuden dem och sägen: 'Tagen här ur Jordan, från den plats
      där prästerna stodo med sina fötter, tolv stenar, och lyften upp
      dem och fören dem över med eder, och läggen ned dem på det
      ställe, där I skolen lägra eder i natt.'»
  4.  Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland
      Israels barn, en man ur var stam.
  5.  Och Josua sade till dem: »Dragen åstad framför HERRENS, eder
      Guds, ark, och gån ut mitt i Jordan; och var och en av eder må
      där lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels barns
      stammar.
  6.  Detta skall nämligen bliva ett minnesmärke bland eder.  När då
      edra barn i framtiden fråga: 'Vad betyda dessa stenar?',
  7.  skolen I svara dem så: 'De betyda att Jordans vatten här blev
      avskuret i sitt lopp, framför HERRENS förbundsark; ja, när den
      gick över Jordan, blev Jordans vatten avskuret i sitt lopp.
      Därför skola dessa stenar vara ett åminnelsemärke för Israels
      barn till evärdlig tid.'»
  8.  Då gjorde Israels barn såsom Josua bjöd dem; de togo upp tolv
      stenar ur Jordan, såsom HERREN hade tillsagt Josua, efter
      antalet av Israels barns stammar; och de förde dem över med sig
      till lägerstället och lade ned dem där.
  9.  Tillika reste Josua tolv stenar mitt i Jordan, på samma plats
      där prästerna som buro förbundsarken hade stått med sina fötter;
      och de finnas kvar där ännu i dag.
 10.  Och prästerna som buro arken blevo stående mitt i Jordan, till
      dess att allt det var fullgjort, som HERREN hade bjudit Josua
      att tillsäga folket, alldeles i enlighet med vad Mose förut hade
      bjudit Josua; och folket gick över med hast.
 11.  Men när allt folket helt och hållet hade kommit över, gick ock
      HERRENS ark över, jämte prästerna, och tog plats framför folket.
 12.  Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
      drogo väpnade åstad i spetsen för Israels barn, såsom Mose hade
      tillsagt dem.
 13.  Det var vid pass fyrtio tusen män som så drogo åstad, väpnade
      till strid, för att kämpa inför HERREN på Jerikos hedmarker.
 14.  På den dagen gjorde HERREN Josua stor i hela Israels ögon, och
      de fruktade honom, såsom de fruktat Mose, så länge denne levde.
 15.  Och HERREN sade till Josua:
 16.  »Bjud prästerna som bära vittnesbördets ark att stiga upp ur
      Jordan.»
 17.  Och Josua bjöd prästerna och sade: »Stigen upp ur Jordan.»
 18.  När då prästerna som buro HERRENS förbundsark stego upp ur
      Jordan, hade deras fötter knappt hunnit upp på torra landet,
      förrän Jordans vatten vände tillbaka till sin plats och nådde,
      såsom förut, upp över alla sina bräddar.
 19.  Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur
      Jordan; och de lägrade sig i Gilgal, på gränsen av östra
      Jerikoområdet.
 20.  Och de tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan reste Josua i
      Gilgal.
 21.  Och han sade till Israels barn: »När nu edra barn i framtiden
      fråga sina fäder: 'Vad betyda dessa stenar?',
 22.  då skolen I göra det kunnigt för edra barn och säga: 'Israel
      gick på torr mark över denna Jordan,
 23.  i det att HERREN, eder Gud, lät vattnet i Jordan torka ut
      framför eder, till dess I haden gått över den, likasom HERREN,
      eder Gud, gjorde med Röda havet, som han lät torka ut framför
      oss, till dess vi hade gått över det;
 24.  på det att alla folk på jorden må förnimma huru stark HERRENS
      hand är, så att I frukten HERREN, eder Gud, alltid.'»

[https://runeberg.org/bibeln/06_05.html]
                          Josua, 5 Kapitlet

               Israels barn omskäras.  Påskhögtid hålles
                     i Kanaan, och mannat upphör.
                    Hövitsmannen över Herrens här.

  1.  Då nu alla amoréernas konungar på andra sidan Jordan, på västra
      sidan, och alla kananéernas konungar vid havet hörde huru HERREN
      hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan
      vi gingo över den, blevo deras hjärtan förfärade, och de hade
      icke längre mod att stå emot Israels barn.
  2.  Vid den tiden sade HERREN till Josua: »Gör dig stenknivar och
      omskär åter Israels barn, för andra gången.»
  3.  Då gjorde Josua sig stenknivar och omskar Israels barn vid
      Förhudshöjden.
  4.  Och orsaken varför Josua omskar dem var denna: allt det folk av
      mankön, som hade dragit ut ur Egypten, alla stridbara män, hade
      dött i öknen under vägen, efter uttåget ur Egypten.
  5.  Ty väl hade bland folket alla de som voro med under uttåget
      blivit omskurna, men de bland folket, som voro födda i öknen
      under vägen, efter uttåget ur Egypten, de voro alla oomskurna.
  6.  Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, under vilken tid
      alla stridbara män i folket, som hade dragit ut ur Egypten,
      förgingos, eftersom de icke hörde HERRENS röst, varför ock
      HERREN svor att han icke skulle låta dem se det land som han med
      ed hade lovat deras fäder att giva oss, ett land som flyter av
      mjölk och honung.
  7.  Men deras barn, som han hade låtit uppstå i deras ställe, dem
      omskar nu Josua, ty de hade förhud, eftersom de icke hade blivit
      omskurna under vägen.
  8.  Och när allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar där
      de voro i lägret, till dess de hade blivit läkta.
  9.  Och HERREN sade till Josua: »I dag har jag avvältrat[1] från
      eder Egyptens smälek.»  Och detta ställe fick namnet Gilgal[1],
      såsom det heter ännu i dag.
 10.  Medan nu Israels barn voro lägrade i Gilgal, höllo de påskhögtid
      den fjortonde dagen i månaden, om aftonen, på Jerikos hedmarker.
 11.  Och dagen efter påskhögtiden åto de osyrat bröd och rostade ax
      av landets säd, just på den dagen.
 12.  Och mannat upphörde dagen därefter, då de nu åto av landets säd,
      och Israels barn fingo icke manna mer, utan de åto det året av
      landet Kanaans avkastning.
 13.  Och medan Josua var vid Jeriko, hände sig att han, i det han
      lyfte upp sina ögon, fick se en man stå där framför sig med ett
      draget svärd i sin hand.  Då gick Josua fram till honom och
      frågade honom: »Tillhör du oss eller våra ovänner?»
 14.  Han svarade: »Nej, jag är hövitsman över HERRENS här, och jag
      har just nu kommit hit.»  Då föll Josua ned till jorden på sitt
      ansikte och bugade sig; sedan sade han till honom: »Vad har min
      herre att säga till sin tjänare?»
 15.  Hövitsmannen över HERRENS här sade då till Josua: »Drag dina
      skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig.»  Och Josua
      gjorde så.

[1]  De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.

[https://runeberg.org/bibeln/06_06.html]
                          Josua, 6 Kapitlet

                          Jerikos erövring.

  1.  Och Jeriko hade sina portar stängda, det höll sig tillstängt för
      Israels barn; ingen gick ut eller in.
  2.  Men HERREN sade till Josua: »Se, jag har givit Jeriko med dess
      konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.
  3.  Tågen nu omkring staden, så många stridbara män I ären, runt
      omkring staden en gång; så skall du göra i sex dagar.
  4.  Och sju präster skola bära de sju jubelbasunerna framför arken;
      men på sjunde dagen skolen I tåga omkring staden sju gånger; och
      prästerna skola stöta i basunerna.
  5.  Och när det blåses i jubelhornet med utdragen ton, och I hören
      basunljudet, skall allt folket upphäva ett stort härskri; då
      skola stadsmurarna falla på stället, och folket skall draga in
      över dem, var och en rätt fram.»
  6.  Då kallade Josua, Nuns son, till sig prästerna och sade till
      dem: »Tagen förbundsarken, och sju präster skola bära sju
      jubelbasuner framför HERRENS ark.»
  7.  Och till folket blev sagt: »Dragen ut och tågen omkring staden;
      och den väpnade skaran skall draga framför HERRENS ark.»
  8.  Då nu Josua hade sagt detta till folket, drogo de sju präster
      som buro jubelbasunerna framför HERREN åstad och stötte i
      basunerna; och HERRENS förbundsark följde efter dem.
  9.  Och den väpnade skaran gick framför prästerna som stötte i
      basunerna, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter
      arken, under det att man alltjämt stötte i basunerna.
 10.  Men Josua hade bjudit folket och sagt: »I skolen icke upphäva
      något härskri eller låta höra eder röst eller ens låta något ord
      utgå av eder mun, förrän den dag då jag säger till eder: 'Häven
      upp ett härskri'; då skolen I upphäva ett härskri.»
 11.  Och när han så hade låtit bära HERRENS ark omkring staden, runt
      omkring den en gång, gingo de in i lägret och stannade i lägret
      över natten.
 12.  Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo
      HERRENS ark.
 13.  Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför
      HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den
      väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade
      tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt
      stötte i basunerna.
 14.  De tågade också nu på andra dagen en gång omkring staden och
      återvände sedan till lägret; så gjorde de i sex dagar.
 15.  Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens
      uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt;
      endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden.
 16.  Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade Josua
      till folket: »Häven upp ett härskri, ty HERREN har givit eder
      staden.
 17.  Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt
      HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro
      inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi
      hade sänt åstad.
 18.  Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I
      icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av
      det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att
      hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det.
 19.  Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall
      vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt.»
 20.  Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna.  Ja,
      när folket hörde basunljudet, hov det upp ett stort härskri; då
      föllo murarna på stället, och folket drog över dem in i staden,
      var och en rätt fram; så intogo de staden.
 21.  Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden, både män
      och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor,
      och slogo dem med svärdsegg.
 22.  Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: »Gån
      in i skökans hus och fören kvinnan, jämte alla som tillhöra
      henne, ut därifrån, såsom I med ed haven lovat henne.»
 23.  Då gingo de unga män som hade varit där såsom spejare ditin och
      förde ut Rahab, jämte hennes fader och moder och hennes bröder
      och alla som tillhörde henne; hela hennes släkt förde de ut.  Och
      de släppte dem utanför Israels läger.
 24.  Men staden med allt vad som fanns däri brände de upp i eld;
      allenast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn
      lade de till skatten i HERRENS hus.
 25.  Men skökan Rahab och hennes faders hus och alla som tillhörde
      henne lät Josua leva, och hon fick bo bland Israels folk, intill
      denna dag; detta därför att hon gömde de utskickade som Josua
      hade sänt åstad för att bespeja Jeriko.
 26.  På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: »Förbannad vare
      inför HERREN den man som tager sig före att åter bygga upp denna
      stad, Jeriko.  När han lägger dess grund, må detta kosta honom
      hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta
      kosta honom hans yngste son.»
 27.  Och HERREN var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över
      hela landet.

[https://runeberg.org/bibeln/06_07.html]
                          Josua, 7 Kapitlet

                      Akan förgriper sig på det
                 tillspillogivna och bliver straffad.

  1.  Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty
      Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda
      stam, tog något av det tillspillogivna.  Då upptändes HERRENS
      vrede mot Israels barn.
  2.  Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger
      vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp
      och bespejen landet.»  Så drogo då männen upp och bespejade Ai.
  3.  Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt
      folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre
      tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai.  Du behöver icke
      låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare
      äro få.»
  4.  Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men
      dessa måste fly för ajiterna.
  5.  Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,
      förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och
      slogo dem på sluttningen där.  Då blev folkets hjärta förfärat,
      det blev såsom vatten.
  6.  Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och
      föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg
      där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.
  7.  Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta
      folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så
      förgöra oss?  O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra
      sidan Jordan!
  8.  Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till
      flykten för sina fiender?
  9.  När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,
      skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från
      jorden.  Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?»
 10.  Men HERREN svarade Josua: »Stå upp.  Varför ligger du så på ditt
      ansikte?
 11.  Israel har syndat, de hava överträtt det förbund[1] som jag
      stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava
      stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.
 12.  Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de
      måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva
      hemfallna åt tillspillogivning.  Jag vill icke mer vara med eder,
      om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.
 13.  Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.
      Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes
      hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,
      förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.
 14.  I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i
      den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena
      släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN
      låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra
      träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten
      skall den ena mannen efter den andra träda fram.
 15.  Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse
      på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad
      han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde
      vad som var en galenskap i Israel.»
 16.  Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den
      ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.
 17.  När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten
      seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,
      den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.
 18.  När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den
      andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son
      till Sera av Juda stam.
 19.  Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels
      Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj
      intet för mig.»
 20.  Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot
      HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:
 21.  jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra
      siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till
      detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i
      mitten av mitt tält, och silvret underst.»
 22.  Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade
      till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret
      underst.
 23.  Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels
      barns menighet och lade det ned inför HERREN.
 24.  Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och
      silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,
      hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han
      hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.
 25.  Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss?  Nu skall ock
      HERREN i dag låta olycka komma över[1] dig.»  Och Israels
      menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade
      stenar på dem.
 26.  Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar
      ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd.  Därav
      fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.

[1]  Se Förbund i Ordförkl.
[2]  Hebr. akár.

[https://runeberg.org/bibeln/06_08.html]
                          Josua, 8 Kapitlet

                Ai erövrat.  Altaret på Ebal och lagens
                        stenar.  Lagen uppläst.

  1.  Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke och var icke förfärad;
      tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.
      Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans
      stad och hans land.
  2.  Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du
      gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet
      därifrån och boskapen, såsom edert byte.  Lägg nu ett bakhåll mot
      staden, på andra sidan därom.»
  3.  Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot
      Ai.  Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste
      stridsmännen, och sände dem ut om natten.
  4.  Och han bjöd dem och sade: »Given akt: I skolen lägga eder i
      bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke
      alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.
  5.  Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, rycka
      fram mot staden.  När de då draga ut mot oss såsom förra gången,
      vilja vi fly för dem.
  6.  Då skola de draga efter oss, till dess vi hava lockat dem långt
      bort ifrån staden; ty de skola tänka: 'De flyr för oss, nu såsom
      förra gången.'
  7.  Men under det att vi fly för dem, skolen I bryta fram ifrån
      bakhållet och intaga staden, ty HERREN, eder Gud, har givit den
      i eder hand.
  8.  Och så snart I haven fått staden i edert våld, skolen I tända
      eld på den; efter HERRENS ord skolen I så göra.  Given akt på vad
      jag nu har bjudit eder.»
  9.  Så sände Josua dem åstad, och de gingo och lade sig i bakhåll
      mellan Betel och Ai, väster om Ai.  Men Josua stannade över
      natten bland folket.
 10.  Och bittida följande morgon mönstrade Josua folket och drog så,
      med de äldste i Israel i spetsen för folket, upp till Ai.
 11.  Och allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med ditupp
      och ryckte allt närmare, till dess de kommo mitt emot staden;
      där lägrade de sig norr om Ai, med dalen mellan sig och Ai.
 12.  Men han tog vid pass fem tusen man och lade dem i bakhåll mellan
      Betel och Ai, väster om staden.
 13.  Och sedan folket hade blivit uppställt, såväl hela lägret, norr
      om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen.
 14.  När konungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden, han
      själv med allt sitt folk, och drogo bittida om morgonen ut till
      strid mot Israel, bort till den utsedda platsen, framför
      hedmarken; han själv visste nämligen icke att ett bakhåll var
      lagt mot honom på andra sidan om staden.
 15.  Och Josua och hela Israel läto slå sig av dem och flydde åt
      öknen till.
 16.  Då uppbådades allt folket i staden till att förfölja dem; och
      under det att de förföljde Josua, blevo de lockade långt bort
      ifrån staden.
 17.  Icke en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, utan alla drogo
      ut efter Israel och lämnade staden öppen, i det att de förföljde
      Israel.

 18.  Och HERREN sade till Josua: »Räck ut lansen, som du har i din
      hand, mot Ai, ty jag skall giva det i din hand.»  Då räckte Josua
      ut lansen, som han hade i sin hand, mot staden.
 19.  Och de som lågo i bakhåll bröto med hast upp från sin plats och
      skyndade åstad, så snart han räckte ut sin hand, och kommo in i
      staden och intogo den; och de tände strax eld på staden.
 20.  När då männen från Ai vände sig om, fingo de se röken från
      staden stiga upp mot himmelen; och de hade ingen utväg att fly,
      vare sig hit eller dit, då nu det folk som flydde åt öknen vände
      sig mot sina förföljare.
 21.  Ty när Josua och hela Israel sågo att de som lågo i bakhåll hade
      intagit staden, och att röken steg upp från staden, vände de om
      och angrepo ajiterna.
 22.  De andra drogo nu också ut från staden emot dem, så att de kommo
      mitt emellan israeliterna och fingo dem på båda sidor om sig,
      och dessa nedgjorde dem då och läto ingen av dem slippa undan
      och rädda sig.
 23.  Men konungen i Ai blev levande tagen till fånga och förd till
      Josua.
 24.  Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i
      öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så hade
      fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel
      tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där.
 25.  Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde
      tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai.
 26.  Ty Josua drog icke tillbaka sin hand, med vilken han hade räckt
      ut lansen, förrän alla Ais invånare hade blivit givna till
      spillo.
 27.  Allenast boskapen och rovet från denna stad togo israeliterna
      såsom sitt byte, efter den befallning som HERREN hade givit
      Josua.
 28.  Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för
      evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.
 29.  Och konungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han fick
      hänga ända till aftonen.  Men när solen gick ned, tog man på
      Josuas befallning hans döda kropp ned från pålen och kastade den
      vid ingången till stadsporten; och man uppkastade över den ett
      stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag.
 30.  Då byggde Josua åt HERREN, Israels Gud, ett altare på berget
      Ebal,
 31.  såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit Israels barn, och såsom
      det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna
      stenar, vid vilka man icke hade kommit med något järn; och på
      det offrade de brännoffer åt HERREN och slaktade tackoffer.
 32.  Och han lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den
      lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn.
 33.  Och Israels menighet, med dess äldste och tillsyningsmän och
      domare, stod på båda sidor om arken, så att de hade framför sig
      de levitiska prästerna som buro HERRENS förbundsark, menigheten,
      främlingar såväl som infödingar, den ena hälften vänd mot berget
      Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med
      vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit, nämligen att man först
      skulle välsigna Israels folk.
 34.  Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och
      förbannelsen, alldeles såsom det var skrivet i lagboken.
 35.  Icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att
      uppläsa inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och
      inför de främlingar som följde med dem.

[https://runeberg.org/bibeln/06_09.html]
                          Josua, 9 Kapitlet

                         Gibeoniternas list.

  1.  Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i
      Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet
      upp emot Libanon, hörde vad som hade skett -- hetiterna,
      amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna --
  2.  slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och
      Israel.

  3.  Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko
      och Ai,
  4.  togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och
      föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina
      åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar
      av skinn,
  5.  och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i
      utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till
      reskost var torrt och söndersmulat.
  6.  Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom
      och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land;
      sluten nu förbund med oss.»
  7.  Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt
      ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»
  8.  Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.»  Josua
      frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»
  9.  De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket
      avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava
      hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten
 10.  och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på
      andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i
      Basan, som bodde i Astarot.
 11.  Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss:
      'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till
      dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med
      oss.'
 12.  Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till
      reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till
      eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.
 13.  Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu
      sönderspruckna.  Och dessa kläder och skor som vi hava på oss
      hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»
 14.  Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS
      mun.
 15.  Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem,
      att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin
      ed.

 16.  Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund
      med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de
      bodde mitt ibland dem.
 17.  Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras
      städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och
      Kirjat-Jearim.
 18.  Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens
      hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud.  Men
      hela menigheten knorrade mot hövdingarna.
 19.  Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår
      ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid
      dem.
 20.  Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva,
      på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull
      som vi hava svurit dem.»
 21.  Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de
      måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten,
      såsom hövdingarna hade sagt till dem.
 22.  Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade:
      »Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta
      från eder', fastän I bon mitt ibland oss?
 23.  Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att
      vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»
 24.  De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina
      tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att
      han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets
      inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv,
      när I kommen, och så gjorde vi detta.
 25.  Och se, nu äro vi i din hand.  Vad dig synes gott och rätt att
      göra med oss, det må du göra.»
 26.  Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns
      hand, så att de icke dräpte dem;
 27.  men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva
      vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare -- såsom de
      äro ännu i dag -- på den plats som han skulle utvälja.

[https://runeberg.org/bibeln/06_10.html]
                          Josua, 10 Kapitlet

                 Segern vid Gibeon över fem konungar.
                  Erövringen av det sydliga Kanaan.

  1.  Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade
      intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med
      Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko
      och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med
      Israel och fingo bo mitt ibland dem,
  2.  fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor
      stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och
      dess män voro alla tappra.
  3.  Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham,
      konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia,
      konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät
      säga:
  4.  »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå
      gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels
      barn.»
  5.  Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i
      Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i
      Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar;
      och de belägrade Gibeon och angrepo det.
  6.  Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto
      säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp
      till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna
      över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot
      oss.»
  7.  Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och
      alla sina tappraste stridsmän.
  8.  Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har
      givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»
  9.  Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten,
      sedan han hade brutit upp från Gilgal.
 10.  Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se
      israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid
      Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon
      och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.
 11.  Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den
      sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar
      falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att
      de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till
      och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.

 12.  Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna
      i Israels barns våld; han sade inför Israel:
        »Du sol, stå stilla i Gibeon,
        du måne, i Ajalons dal!»

 13.  Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket
      hade tagit hämnd på sina fiender.

      Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok».  Solen blev
      stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att
      gå ned.
 14.  Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna,
      i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för
      Israel.

 15.  Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.

 16.  Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid
      Mackeda.
 17.  Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem
      konungarna gömda i grottan till Mackeda.»
 18.  Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan,
      och sätten dit folk för att bevaka den.
 19.  Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och
      nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina
      städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand.»

 20.  Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort
      nederlag och nedgjort dem -- varvid dock några av dem lyckades
      rädda sig och komma in i de befästa städerna --
 21.  vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid
      Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av
      Israels barn.
 22.  Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till
      mig, ut ur grottan.»
 23.  De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur
      grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i
      Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.
 24.  När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade
      Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för
      krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt
      edra fötter på dessa konungars halsar.»  Och de trädde fram och
      satte sina fötter på deras halsar.
 25.  Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke
      försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall
      HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»
 26.  Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem
      pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.
 27.  Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från
      pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och
      framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga
      kvar där ännu i denna dag.
 28.  Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och
      dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem
      som voro därinne och lät ingen slippa undan.  Och han gjorde med
      konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen
      i Jeriko.
 29.  Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och
      belägrade Libna.
 30.  Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de
      slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne,
      och läto ingen därinne slippa undan.  Och han gjorde med dess
      konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
 31.  Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och
      belägrade och angrep det.
 32.  Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på
      andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem
      som voro därinne -- alldeles såsom de hade gjort med Libna.
 33.  Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men
      Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa
      undan.
 34.  Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de
      belägrade och angrepo det.
 35.  Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med
      svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som
      voro därinne -- alldeles såsom han hade gjort med Lakis.
 36.  Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och
      belägrade det.
 37.  Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med
      svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro
      därinne, och han lät ingen slippa undan -- alldeles såsom han
      hade gjort med Eglon.  Han gav det till spillo med alla dem som
      voro därinne.
 38.  Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och
      belägrade det.
 39.  Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder,
      och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo
      alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan.  Han
      gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade
      gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess
      konung.
 40.  Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet
      och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen
      slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom
      HERREN, Israels Gud, hade bjudit.
 41.  Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock
      hela landet Gosen ända till Gibeon.
 42.  Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång,
      ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.
 43.  Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid
      Gilgal.

[https://runeberg.org/bibeln/06_11.html]
                          Josua, 11 Kapitlet

                Det nordliga Kanaan intaget.  Återblick
                      på de gjorda erövringarna.

  1.  Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till
      Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen
      i Aksaf
  2.  och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på
      Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i
      Nafot-Dor, västerut,
  3.  vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna,
      hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till
      hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.
  4.  Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik
      som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor
      myckenhet.
  5.  Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade
      sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.
  6.  Men HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty i morgon
      vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i
      Israels våld.  På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och
      deras vagnar skall du bränna upp i eld.»

  7.  Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid
      Meroms vatten och anföll dem.
  8.  Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och
      förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till
      Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.
  9.  Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på
      deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät
      han bränna upp i eld.
 10.  Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor
      och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden
      för alla dessa riken.
 11.  Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna
      till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och
      själva Hasor brände han upp i eld.
 12.  Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med
      alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg
      och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.
 13.  Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på
      höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.
 14.  Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels
      barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med
      svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som
      anda hade bliva kvar.
 15.  Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit
      Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det
      som HERREN hade bjudit Mose.
 16.  Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och
      hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels
      bergsbygd och dess lågland,
 17.  landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till
      Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla
      konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.
 18.  I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.
 19.  Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad
      som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med
      strid.
 20.  Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och
      mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och
      för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de
      förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 21.  Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i
      Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och
      i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till
      spillo.
 22.  I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i
      Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.
 23.  Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat
      Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras
      avdelningar och stammar.  Och landet hade nu ro från krig.

[https://runeberg.org/bibeln/06_12.html]
                          Josua, 12 Kapitlet

                  De besegrade konungarna uppräknas.

  1.  Dessa voro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och
      vilkas land de togo i besittning på andra sidan Jordan, på östra
      sidan, landet från bäcken Arnon ända till berget Hermon, så ock
      hela Hedmarken på östra sidan:
  2.  Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon och rådde över
      landet Aroer vid bäcken Arnons strand och från dalens mitt, samt
      över ena hälften av Gilead ända till bäcken Jabbok, som är
      Ammons barns gräns,
  3.  ävensom över Hedmarken ända upp till Kinarotsjön, på östra
      sidan, och ända ned till Hedmarkshavet, Salthavet, på östra
      sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten
      nedanför Pisgas sluttningar.
  4.  Vidare intogo de Ogs område, konungens i Basan, vilken var en av
      de sista rafaéerna och bodde i Astarot och Edrei.
  5.  Han rådde över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan
      ända till gesuréernas och maakatéernas område, så ock över andra
      hälften av Gilead, till Sihons område, konungens i Hesbon.
  6.  HERRENS tjänare Mose och Israels barn hade slagit dessa; och
      HERRENS tjänare Mose hade givit landet till besittning åt
      rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
  7.  Och följande voro de konungar i landet, som Josua och Israels
      barn slogo på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad
      i Libanonsdalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir.
      (Josua gav sedan landet till besittning åt Israels stammar,
      efter deras avdelningar,
  8.  såväl Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna
      som ock Öknen och Sydlandet, hetiternas, amoréernas,
      kananéernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land.)
  9.  De voro: konungen i Jeriko en, konungen i Ai, som ligger bredvid
      Betel, en,
 10.  konungen i Jerusalem en, konungen i Hebron en,
 11.  konungen i Jarmut en, konungen i Lakis en,
 12.  konungen i Eglon en, konungen i Geser en,
 13.  konungen i Debir en, konungen i Geder en,
 14.  konungen i Horma en, konungen i Arad en,
 15.  konungen i Libna en, konungen i Adullam en,
 16.  konungen i Mackeda en, konungen i Betel en,
 17.  konungen i Tappua en, konungen i Hefer en,
 18.  konungen i Afek en, konungen i Lassaron en,
 19.  konungen i Madon en, konungen i Hasor en,
 20.  konungen i Simron-Meron en, konungen i Aksaf en,
 21.  konungen i Taanak en, konungen i Megiddo en,
 22.  konungen i Kedes en, konungen i Jokneam vid Karmel en,
 23.  konungen över Dor i Nafat-Dor en, konungen över Goim vid Gilgal
      en,
 24.  konungen i Tirsa en -- tillsammans trettioen konungar.

[https://runeberg.org/bibeln/06_13.html]
                          Josua, 13 Kapitlet

                  Herrens befallning till Josua att
               fördela landet.  Rubens och Gads stammars
               och halva Manasse stams områden öster om
                               Jordan.

  1.  Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN
      till honom: »Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu
      återstår av landet en mycket stor del som skall intagas.
  2.  Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas
      kretsar och hela gesuréernas land.
  3.  Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons
      område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad
      filistéernas fem hövdingar innehava -- den i Gasa, den i Asdod,
      den i Askelon, den i Gat och den i Ekron -- så ock avéernas
      område,
  4.  hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör
      sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område.
  5.  och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från
      Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till
      Hamat --
  6.  alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till
      Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för
      Israels barn.  Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel
      till arvedel, såsom jag har bjudit dig.
  7.  Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio
      stammarna och åt ena hälften av Manasse stam.»
  8.  Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin
      arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra
      sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem:
  9.  landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i
      dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon,
 10.  jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas
      konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område,
 11.  vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela
      Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka,
 12.  hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei,
      och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose
      hade slagit och fördrivit dem.
 13.  Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna;
      därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk,
      såsom de göra ännu i dag.
 14.  (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel.  HERRENS, Israels
      Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.)
 15.  Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter.
 16.  De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från
      staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba,
 17.  Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal,
      Bet-Baal-Meon,
 18.  Jahas, Kedemot, Mefaat,
 19.  Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget,
 20.  Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot,
 21.  alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs,
      hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose
      jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba,
      Sihons lydfurstar, som bodde där i landet.
 22.  Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med
      svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem.
 23.  Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen.
      Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
      sina byar.
 24.  Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras
      släkter.
 25.  De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och
      hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger
      gent emot Rabba,
 26.  vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim,
      och från Mahanaim ända till Lidebirs område,
 27.  samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga
      av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde
      gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan
      Jordan, på östra sidan.
 28.  Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
      sina byar.
 29.  Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så
      att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina
      släkter.
 30.  Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan,
      hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan,
      sextio städer,
 31.  alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs
      huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn,
      nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter.
 32.  Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på
      andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan.
 33.  Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel.  HERREN, Israels
      Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.

[https://runeberg.org/bibeln/06_14.html]
                          Josua, 14 Kapitlet

                 Västjordanlandets fördelning.  Kalebs
                               arvedel.

  1.  Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans
      land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
      huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade
      åt dem,
  2.  nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom
      HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den
      ena halva stammen.
  3.  Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av
      Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade
      han icke givit någon arvedel bland dem.
  4.  Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt
      leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan
      allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för
      deras boskap och deras övriga egendom.
  5.  Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de
      utskiftade landet
  6.  Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen
      Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN
      sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.
  7.  Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig
      åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav
      sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.
  8.  Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets
      hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.
  9.  Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det
      land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns
      arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt
      HERREN, min Gud.'
 10.  Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i
      ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose -- de
      år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.
 11.  Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände
      mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare
      sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.
 12.  Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den
      dagen.  Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där
      finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att
      jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»
 13.  Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron
      till arvedel.
 14.  Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till
      arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade
      efterföljt HERREN, Israels Gud.
 15.  Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen
      bland anakiterna.  Och landet hade nu ro från krig.

[https://runeberg.org/bibeln/06_15.html]
                          Josua, 15 Kapitlet

                    Juda stams gränser och städer.

  1.  Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut
      intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder.
  2.  Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess
      sydligaste vik,
  3.  gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig
      så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och
      drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.
  4.  Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens
      bäck; sedan gick gränsen ut vid havet.  »Detta», sade han, »skall
      vara eder gräns i söder.»
  5.  Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp.  Och
      gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där
      Jordan har sitt utlopp.
  6.  Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr
      om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens
      sons, sten.
  7.  Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i
      nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot
      Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till
      Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan.
  8.  Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus'
      höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till
      toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut,
      i norra ändan av Refaimsdalen.
  9.  Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till
      Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons
      bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är
      Kirjat-Jearim.
 10.  Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd
      och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om
      denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna.
 11.  Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig
      gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån
      ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet.
 12.  Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen.
      Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter.
 13.  Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till
      Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks
      faders, stad, det är Hebron.
 14.  Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och
      Talmai, Anaks avkomlingar.
 15.  Därifrån drog han upp mot Debirs invånare.  Men Debir hette
      fordom Kirjat-Sefer.
 16.  Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
      det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
 17.  När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han
      honom sin dotter Aksa till hustru.
 18.  Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
      stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
      åsnan.  Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
 19.  Hon sade: »Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort
      mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.»  Då
      gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.
 20.  Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter.
 21.  Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms
      gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur,
 22.  Kina, Dimona, Adada,
 23.  Kedes, Hasor och Jitnan,
 24.  Sif, Telem, Bealot,
 25.  Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor,
 26.  Amam, Sema, Molada,
 27.  Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet,
 28.  Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja,
 29.  Baala, Ijim, Esem,
 30.  Eltolad, Kesil, Horma,
 31.  Siklag, Madmanna, Sansanna,
 32.  Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon -- tillsammans tjugunio städer
      med sina byar.
 33.  I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna,
 34.  Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam,
 35.  Jarmut och Adullam, Soko och Aseka,
 36.  Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim -- fjorton städer med
      sina byar;
 37.  Senan, Hadasa, Migdal-Gad,
 38.  Dilean, Mispe, Jokteel,
 39.  Lakis, Boskat, Eglon,
 40.  Kabbon, Lamas, Kitlis,
 41.  Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda -- sexton städer med sina
      byar;
 42.  Libna, Eter, Asan,
 43.  Jifta, Asna, Nesib,
 44.  Kegila, Aksib och Maresa -- nio städer med sina byar;
 45.  Ekron med underlydande städer och byar;
 46.  från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt
      dithörande byar;
 47.  vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med
      underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram
      till Stora havet, som utgjorde gränsen.
 48.  Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko,
 49.  Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir,
 50.  Anab, Estemo, Anim,
 51.  Gosen, Holon och Gilo -- elva städer med sina byar;
 52.  Arab, Ruma, Esean,
 53.  Janum, Bet-Tappua, Afeka,
 54.  Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior -- nio städer med
      sina byar;
 55.  Maon, Karmel, Sif, Juta,
 56.  Jisreel, Jokdeam och Sanoa,
 57.  Kain, Gibea och Timna -- tio städer med sina byar;
 58.  Halhul, Bet-Sur, Gedor,
 59.  Maarat, Bet-Anot och Eltekon -- sex städer med sina byar;
 60.  Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba -- två städer med
      sina byar;
 61.  I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka,
 62.  Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi -- sex städer med sina byar.
 63.  Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke
      fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i
      Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.

[https://runeberg.org/bibeln/06_16.html]
                          Josua, 16 Kapitlet

               Josefs barns och särskilt Efraims barns
                               arvedel.

  1.  Och lotten föll ut för Josefs barn sålunda: Landet från Jordan
      vid Jeriko till Jerikos vatten österut, öknen, som från Jeriko
      höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel.
  2.  Och gränsen gick vidare från Betel till Lus och så fram till
      arkiternas område, mot Atarot.
  3.  Därefter gick den västerut ned till jafletiternas område, ända
      till Nedre Bet-Horons område och till Geser; sedan gick den ut
      vid havet.
  4.  Detta fingo nu Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel.
  5.  Efraims barn fingo, efter sina släkter, sina gränser sålunda:
      Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot-Addar ända
      till Övre Bet-Horon.
  6.  Sedan gick gränsen ut vid havet.  I norr var Mikmetat gräns.
      Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo.  Därefter
      gick den fram där i öster till Janoa.
  7.  Från Janoa gick den ned till Atarot och Naara, träffade så
      Jeriko och gick ut vid Jordan.
  8.  Från Tappua gick gränsen västerut till Kanabäcken och gick sedan
      ut vid havet.  Detta var Efraims barns stams arvedel, efter deras
      släkter.
  9.  Dit hörde ock de städer som avsöndrades åt Efraims barn inom
      Manasse barns arvedel, alla dessa städer med sina byar.
 10.  Men de fördrevo icke kananéerna som bodde i Geser; därför bodde
      ock kananéerna kvar bland Efraims barn, såsom de göra ännu i
      dag, men de blevo arbetspliktiga tjänare under dem.

[https://runeberg.org/bibeln/06_17.html]
                          Josua, 17 Kapitlet

                  Manasse arvedel väster om Jordan.

  1.  Och Manasse stam fick sin lott sålunda, ty han var Josefs
      förstfödde: Makir, Manasses förstfödde, Gileads fader, fick
      Gilead och Basan, ty han var en stridsman.
  2.  Manasses övriga barn fingo ock land, efter sina släkter:
      Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers
      barn, och Semidas barn.  Dessa voro Manasses, Josefs sons,
      manliga avkomlingar, efter deras släkter.
  3.  Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir,
      son till Manasse, hade inga söner, utan allenast döttrar; och
      hans döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
  4.  Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
      stamhövdingarna och sade: »HERREN bjöd Mose att giva oss en
      arvedel bland våra bröder.»  Då gav man dem, efter HERRENS
      befallning, en arvedel bland deras faders bröder.
  5.  Alltså blevo de lotter som tillföllo Manasse tio -- förutom
      Gileads land och Basan på andra sidan Jordan --
  6.  eftersom Manasses döttrar fingo en arvedel bland hans söner.  Men
      Gileads land hade Manasses övriga barn fått.
  7.  Och Manasse fick sin gräns bestämd sålunda: Den gick från Aser
      till Mikmetat, som ligger gent emot Sikem; därefter gick gränsen
      åt höger, till En-Tappuas inbyggare.
  8.  (Tappuas land tillföll nämligen Manasse, men själva Tappua,
      inemot Manasse gräns, tillföll Efraims barn.)
  9.  Och gränsen gick vidare ned till Kanabäcken, söder om bäcken;
      men städerna där tillföllo Efraim, fastän de lågo bland Manasse
      städer.  Manasse gräns gick vidare norr om bäcken och gick sedan
      ut vid havet.
 10.  Det som låg söder om den tillföll Efraim, men det som låg norr
      om den tillföll Manasse, och deras gräns var havet; och i norr
      nådde de till Aser och i öster till Isaskar.
 11.  Och inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Sean med underlydande
      orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor och
      underlydande orter, invånarna i En-Dor och underlydande orter,
      invånarna i Taanak och underlydande orter, invånarna i Megiddo
      och underlydande orter, de tre höjdernas land.
 12.  Men Manasse barn kunde icke intaga dessa städer, utan kananéerna
      förmådde hålla sig kvar där i landet.
 13.  När sedan Israels barn blevo de starkare, gjorde de kananéerna
      arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
 14.  Och Josefs barn talade till Josua och sade: »Varför har du givit
      oss till arvedel allenast en lott och ett skifte, fastän vi äro
      ett talrikt folk, då ju HERREN hitintills har välsignat oss?»
 15.  Då svarade Josua dem: »Om du är ett för talrikt folk, så drag
      upp till skogsbygden och röj dig där mark i perisséernas och
      rafaéernas land, eftersom Efraims bergsbygd är dig för trång.»
 16.  Men Josefs barn sade: »I bergsbygden finnes icke rum nog för
      oss; och de kananéer som bo i dalbygden hava allasammans
      stridsvagnar av järn, både de som bo i Bet-Sean och underlydande
      orter och de som bo i Jisreels dal.»
 17.  Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: »Du är ett
      talrikt folk och har stor kraft, därför skall du icke hava
      allenast en lott;
 18.  utan du skall få en bergsbygd, som ju ock är en skogsbygd, men
      som du skall röja upp, så att till och med utkanterna därav
      skola tillhöra dig.  Ty du måste fördriva kananéerna, eftersom de
      hava stridsvagnar av järn och äro så starka.»

[https://runeberg.org/bibeln/06_18.html]
                          Josua, 18 Kapitlet

                Uppenbarelsetältet i Silo.  Anordningar
               till fördelning av landområden åt de sju
                 stammar som ännu ej hade fått någon
                  arvedel.  Benjamins stams arvedel.

  1.  Och Israels barns hela menighet församlade sig i Silo och
      uppsatte där uppenbarelsetältet, då nu landet var dem
      underdånigt.
  2.  Men ännu återstodo av Israels barn sju stammar som icke hade
      fått sin arvedel sig tillskiftad.
  3.  Därför sade Josua till Israels barn: »Huru länge viljen I
      försumma att gå åstad och taga i besittning det land som HERREN,
      edra fäders Gud, har givit eder?
  4.  Utsen åt eder tre män för var stam, så skall jag sända dem
      åstad, för att de må stå upp och draga omkring i landet och
      sätta upp en beskrivning däröver, efter som vars och ens arvedel
      skall bliva, och så komma tillbaka till mig.
  5.  De skola nämligen uppdela det åt sig i sju delar, varvid Juda
      skall förbliva vid sitt område i söder och Josefs hus förbliva
      vid sitt område i norr.
  6.  Och sedan skolen I sätta upp beskrivningen över landet, efter
      dessa sju delar, och bära den hit till mig, så vill jag kasta
      lott för eder här inför HERREN, vår Gud.
  7.  Ty leviterna få ingen särskild del bland eder, utan HERRENS
      prästadöme är deras arvedel; och Gad och Ruben och ena hälften
      av Manasse stam hava redan fått sin arvedel på andra sidan
      Jordan, på östra sidan, den arvedel som HERRENS tjänare Mose gav
      dem.»
  8.  Och männen stodo upp och gingo åstad; och när de gingo åstad
      bjöd Josua dem att de skulle sätta upp en beskrivning över
      landet, i det han sade: »Gån åstad och dragen omkring i landet
      och sätten upp en beskrivning däröver, och vänden sedan tillbaka
      till mig, så vill jag kasta lott för eder här inför HERREN i
      Silo.»
  9.  Så gingo då männen åstad och drogo genom landet och satte upp en
      beskrivning över det, efter dess sju delar, med dess städer, och
      kommo så tillbaka till Josua i lägret vid Silo.
 10.  Sedan kastade Josua lott för dem i Silo inför HERREN, och Josua
      utskiftade där landet åt Israels barn, efter deras avdelningar.
 11.  Då nu lotten drogs för Benjamins barns stam, efter deras
      släkter, föll den ut så, att det område som lotten gav dem låg
      mellan Juda barns och Josefs barns områden.
 12.  Deras gräns på norra sidan begynte vid Jordan, och gränsen drog
      sig så upp mot Jerikos höjd i norr och uppåt bergsbygden
      västerut och gick så ut i öknen vid Bet-Aven.
 13.  Därifrån gick gränsen fram till Lus, till höjden söder om Lus,
      det är Betel; sedan gick gränsen ned till Atrot-Addar över
      berget söder om Nedre Bet-Horon.
 14.  Och gränsen drog sig vidare framåt och böjde sig på västra sidan
      söderut från berget som ligger gent emot Bet-Horon, söder därom,
      och gick så ut till Kirjat-Baal, det är staden Kirjat-Jearim
      inom Juda barns område.  Detta var västra sidan.
 15.  Och södra sidan begynte vid ändan av Kirjat-Jearims område, och
      gränsen gick så åt väster fram till Neftoavattnets källa.
 16.  Sedan gick gränsen ned till ändan av det berg som ligger gent
      emot Hinnoms sons dal, norrut i Refaimsdalen, och därefter ned i
      Hinnomsdalen, på södra sidan om Jebus' höjd, och gick så ned
      till Rogelskällan.
 17.  Därefter drog den sig norrut och gick fram till Semeskällan och
      vidare till Gelilot, som ligger mitt emot Adummimshöjden, och
      gick så ned till Bohans, Rubens sons, sten.
 18.  Vidare gick den fram till den höjd som ligger framför Hedmarken,
      norrut, och så ned till Hedmarken.
 19.  Sedan gick gränsen fram till Bet-Hoglas höjd, norrut, och så
      gick gränsen ut till Salthavets norra vik, vid Jordans södra
      ända.  Detta var södra gränsen.
 20.  Men på östra sidan var Jordan gränsen.  Detta var Benjamins barns
      arvedel med dess gränser runt omkring, efter deras släkter.
 21.  Och de städer som tillföllo Benjamins barns stam, efter deras
      släkter, voro: Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis,
 22.  Bet-Haaraba, Semaraim, Betel,
 23.  Avim, Para, Ofra,
 24.  Kefar-Haammoni, Ofni och Geba -- tolv städer med sina byar;
 25.  Gibeon, Rama, Beerot,
 26.  Mispe, Kefira, Mosa,
 27.  Rekem, Jirpeel, Tarala,
 28.  Sela, Elef, Jebus, det är Jerusalem, Gibeat och Kirjat --
      fjorton städer med sina byar.  Detta var nu Benjamins barns
      arvedel, efter deras släkter.

[https://runeberg.org/bibeln/06_19.html]
                          Josua, 19 Kapitlet

                 Simeons, Sebulons, Isaskars, Asers,
                Naftalis och Dans stammars arvslotter.
                      Josuas särskilda arvedel.

  1.  Och den andra lotten föll ut för Simeon, för Simeons barns stam,
      efter deras släkter; och de fingo sin arvedel inom Juda barns
      arvedel.
  2.  De fingo inom dessas arvedel Beer-Seba, Seba, Molada,
  3.  Hasar-Sual, Bala, Esem,
  4.  Eltolad, Betul, Horma,
  5.  Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa,
  6.  Bet-Lebaot och Saruhen -- tretton städer med deras byar;
  7.  Ain, Rimmon, Eter och Asan -- fyra städer med deras byar;
  8.  därtill alla de byar som lågo runt omkring dessa städer, ända
      till Baalat-Beer, det sydliga Rama.  Detta var Simeons barns
      arvedel, efter deras släkter.
  9.  Ur Juda barns skifte fingo Simeons barn sin arvedel, ty Juda
      barns lott var för stor för dem; därför fingo Simeons barn sin
      arvedel inom deras arvedel.
 10.  Den tredje lotten drogs ut för Sebulons barn, efter deras
      släkter; och gränsen för deras arvedel gick ända till Sarid.
 11.  Därifrån drog sig deras gräns västerut uppåt till Mareala och
      träffade Dabbeset och träffade vidare dalen som ligger gent emot
      Jokneam.
 12.  På andra sidan från Sarid, österut mot solens uppgång, vände den
      sig åt Kislot-Tabors område och gick vidare till Dobrat och upp
      till Jafia.
 13.  Därifrån gick den fram österut mot solens uppgång till Gat-Hefer
      och Et-Kasin och vidare till det Rimmon som sträcker sig till
      Nea.
 14.  Härförbi böjde sig gränsen i norr till Hannaton och gick så ut
      vid Jifta-Els dal.
 15.  Och den omfattade Kattat, Nahalal, Simron, Jidala och Bet-Lehem
      -- tolv städer med deras byar.
 16.  Detta var Sebulons barns arvedel, efter deras släkter, de nämnda
      städerna med sina byar.
 17.  För Isaskar föll den fjärde lotten ut, för Isaskars barn, efter
      deras släkter.
 18.  Och deras gräns omfattade Jisreel, Kesullot, Sunem,
 19.  Hafaraim, Sion, Anaharat,
 20.  Rabbit, Kisjon, Ebes,
 21.  Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes;
 22.  och gränsen träffade Tabor, Sahasuma och Bet-Semes; och deras
      gräns gick ut vid Jordan -- sexton städer med deras byar.
 23.  Detta var Isaskars barns stams arvedel, efter deras släkter,
      städerna med sina byar.
 24.  Den femte lotten föll ut för Asers barns stam, efter deras
      släkter.
 25.  Och deras gräns omfattade Helkat, Hali, Beten, Aksaf,
 26.  Alammelek, Amead och Miseal; och vid havet träffade den Karmel
      och Sihor-Libnat.
 27.  Därefter vände den sig åt öster till Bet-Dagon och träffade
      Sebulon och Jifta-Els dal i norr, vidare Bet-Haemek och Negiel
      och gick så ut till Kabul i norr.
 28.  Och den omfattade Ebron, Rehob, Hammon och Kana, ända upp till
      Stora Sidon.
 29.  Och gränsen vände sig till Rama och gick fram till den befästa
      staden Tyrus; sedan vände sig gränsen till Hosa och gick så ut
      vid havet där landsträckan vid Aksib begynner.
 30.  Och den omfattade Umma, Afek och Rehob -- tjugutvå städer med
      deras byar.
 31.  Detta var Asers barns stams arvedel, efter deras släkter, de
      nämnda städerna med sina byar.
 32.  För Naftali barn föll den sjätte lotten ut, för Naftali barn,
      efter deras släkter.
 33.  Och deras gräns gick från Helef, från terebinten i Saanannim
      till Adami-Hannekeb och Jabneel, ända till Lackum, och gick så
      ut vid Jordan.
 34.  Och gränsen vände sig västerut till Asnot-Tabor och gick vidare
      därifrån till Huckok; den träffade Sebulon i söder, och Aser
      träffade den i väster och Juda med Jordan i öster.
 35.  Och den omfattade de befästa städerna Siddim, Ser och Hammat,
      Rackat och Kinneret,
 36.  Adama, Rama, Hasor,
 37.  Kedes, Edrei, En-Hasor,
 38.  Jireon och Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Semes -- nitton
      städer med deras byar.
 39.  Detta var Naftali barns stams arvedel efter deras släkter,
      städerna med sina byar.
 40.  För Dans barns stam, efter deras släkter, föll den sjunde lotten
      ut.
 41.  Och gränsen för deras arvedel omfattade Sorga, Estaol, Ir-Semes,
 42.  Saalabbin, Ajalon, Jitla,
 43.  Elon, Timna, Ekron,
 44.  Elteke, Gibbeton, Baalat,
 45.  Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon,
 46.  Me-Hajarkon och Harackon, tillika med området framför Jafo.
 47.  (Men när sedan Dans barns område gick förlorat för dem, drogo
      Dans barn upp och belägrade Lesem och intogo det och slogo dess
      invånare med svärdsegg; och sedan de så hade tagit det i
      besittning, bosatte de sig där och kallade Lesem för Dan, efter
      Dans, sin faders, namn.)
 48.  Detta var Dans barns stams arvedel, efter deras släkter, de
      nämnda städerna med sina byar.
 49.  När Israels barn så hade utskiftat landet efter dess gränser,
      gåvo de åt Josua, Nuns son, en särskild arvedel ibland sig.
 50.  Efter HERRENS befallning gåvo de honom nämligen den stad som han
      begärde, Timnat-Sera i Efraims bergsbygd; och han bebyggde
      staden och bosatte sig där.
 51.  Dessa voro de arvslotter som prästen Eleasar och Josua, Nuns
      son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar
      utskiftade genom lottkastning i Silo inför HERRENS ansikte, vid
      ingången till uppenbarelsetältet.  Så avslutade de nu
      fördelningen av landet.

[https://runeberg.org/bibeln/06_20.html]
                          Josua, 20 Kapitlet

                         De sex fristäderna.

  1.  Och HERREN talade till Josua och sade:
  2.  »Tala till Israels barn och säg: Utsen åt eder de fristäder om
      vilka jag har talat till eder genom Mose,
  3.  de städer till vilka en dråpare som ouppsåtligen, utan vett och
      vilja, har dödat någon må kunna fly; och I skolen hava dem såsom
      tillflyktsorter undan blodshämnaren.
  4.  Och när någon flyr till en av dessa städer, skall han stanna vid
      ingången till stadsporten och omtala sin sak för de äldste i den
      staden; därefter må de taga honom in i staden till sig och giva
      honom en plats där han får bo ibland dem.
  5.  Och om blodshämnaren förföljer honom, skola de icke överlämna
      dråparen i hans hand, eftersom han utan vett och vilja har dödat
      sin nästa, och utan att förut hava burit hat till honom.
  6.  Och han skall stanna kvar där i staden, till dess han har stått
      till rätta inför menigheten, och till dess den dåvarande
      översteprästen har dött; sedan må dråparen vända tillbaka och
      komma till sin stad från vilken han har flytt.»
  7.  Så helgade de då därtill Kedes i Galileen, i Naftali bergsbygd,
      Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det är Hebron, i Juda
      bergsbygd.
  8.  Och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan,
      utsågo de därtill inom Rubens stam Beser i öknen på slätten,
      inom Gads stam Ramot i Gilead, och inom Manasse stam Golan i
      Basan.
  9.  Dessa voro de städer som för alla Israels barn, och för de
      främlingar som bodde ibland dem, bestämdes att vara orter till
      vilka var och en som ouppsåtligen hade dödat någon finge fly, så
      att han skulle slippa dö för blodshämnarens hand, innan han hade
      stått till rätta inför menigheten.

[https://runeberg.org/bibeln/06_21.html]
                          Josua, 21 Kapitlet

               Leviternas fyrtioåtta städer; bland dem
                         tretton präststäder.

  1.  Och huvudmännen för leviternas familjer trädde fram inför
      prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för
      familjerna inom Israels barns stammar
  2.  och talade till dem i Silo i Kanaans land, och sade: »HERREN
      bjöd genom Mose att man skulle giva oss städer att bo i, med
      tillhörande utmarker för vår boskap.»
  3.  Så gåvo då Israels barn, efter HERRES befallning, av sina
      arvslotter åt leviterna följande städer med tillhörande
      utmarker.
  4.  För kehatiternas släkter föll lotten ut så, att bland dessa
      leviter prästen Arons söner genom lotten fingo ur Juda stam, ur
      simeoniternas stam och ur Benjamins stam tretton städer.
  5.  Och Kehats övriga barn fingo genom lotten ur Efraims stams
      släkter, ur Dans stam och ur ena hälften av Manasse stam tio
      städer.
  6.  Gersons barn åter fingo genom lotten ur Isaskars stams släkter,
      ur Asers stam, ur Naftali stam och ur andra hälften av Manasse
      stam, i Basan, tretton städer.
  7.  Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
      stam och ur Sebulons stam tolv städer.
  8.  Israels barn gåvo nu åt leviterna dessa städer med tillhörande
      utmarker, genom lottkastning, såsom HERREN hade bjudit genom
      Mose.
  9.  Ur Juda barns stam och ur Simeons barns stam gav man följande
      här namngivna städer:
 10.  Bland kehatiternas släkter bland Levi barn fingo Arons söner
      följande, ty dem träffade lotten först:
 11.  Man gav dem Arbas, Anoks faders, stad, det är Hebron, i Juda
      bergsbygd, med dess utmarker runt omkring.
 12.  Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man till
      besittning åt Kaleb, Jefunnes son.
 13.  Åt prästen Arons söner gav man alltså dråparfristaden Hebron med
      dess utmarker, vidare Libna med dess utmarker,
 14.  Jattir med dess utmarker, Estemoa med dess utmarker,
 15.  Holon med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
 16.  Ain med dess utmarker, Jutta med dess utmarker och Bet-Semes med
      dess utmarker -- nio städer ur dessa två stammar;
 17.  och ur Benjamins stam Gibeon med dess utmarker, Geba med dess
      utmarker,
 18.  Anatot med dess utmarker och Almon med dess utmarker -- fyra
      städer.
 19.  De städer som Arons söner, prästerna, fingo utgjorde alltså
      tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
 20.  Och Kehats barns släkter av leviterna, nämligen de övriga Kehats
      barn, fingo ur Efraims stam följande städer, som lotten bestämde
      åt dem:
 21.  Man gav dem dråparfristaden Sikem med dess utmarker i Efraims
      bergsbygd, Geser med dess utmarker,
 22.  Kibsaim med dess utmarker och Bet-Horon med dess utmarker --
      fyra städer;
 23.  och ur Dans stam Elteke med dess utmarker, Gibbeton med dess
      utmarker,
 24.  Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker --
      fyra städer;
 25.  och ur ena hälften av Manasse stam Taanak med dess utmarker och
      Gat-Rimmon med dess utmarker -- två städer.
 26.  De städer som de övriga Kehats barns släkter fingo utgjorde
      alltså tillsammans tio, med tillhörande utmarker.
 27.  Bland leviternas släkter fingo vidare Gersons barn ur ena
      hälften av Manasse stam dråparfristaden Golan i Basan med dess
      utmarker och Beestera med dess utmarker -- två städer;
 28.  och ur Isaskars stam Kisjon med dess utmarker, Dobrat med dess
      utmarker,
 29.  Jarmut med dess utmarker och En-Gannim med dess utmarker -- fyra
      städer;
 30.  och ur Asers stam Miseal med dess utmarker, Abdon med dess
      utmarker,
 31.  Helkat med dess utmarker och Rehob med dess utmarker -- fyra
      städer;
 32.  och ur Naftali stam dråparfristaden Kedes i Galileen med dess
      utmarker, Hammot-Dor med dess utmarker och Kartan med dess
      utmarker -- tre städer.
 33.  Gersoniternas städer, efter deras släkter, utgjorde alltså
      tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
 34.  Och de övriga leviterna, Meraris barns släkter, fingo ur
      Sebulons stam Jokneam med dess utmarker, Karta med dess
      utmarker,
 35.  Dimna med dess utmarker och Nahalal med dess utmarker -- fyra
      städer.
 36.  [1]
 37.  [1]
 38.  och ur Gads stam dråparfristaden Ramot i Gilead med dess
      utmarker, Mahanaim med dess utmarker,
 39.  Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker --
      tillsammans fyra städer.
 40.  De städer som dessa de övriga leviternas släkter, Meraris barn,
      fingo på sin lott, efter sina släkter, utgjorde alltså
      tillsammans tolv städer.
 41.  Tillsammans utgjorde levitstäderna inom Israels barns
      besittningsområde fyrtioåtta städer med tillhörande utmarker.
 42.  Var och en av dessa städer skulle bestå av själva staden och
      tillhörande utmarker runt omkring.  Så var det med alla dessa
      städer.
 43.  Så gav då HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade
      lovat giva åt deras fäder; och de togo det i besittning och
      bosatte sig där.
 44.  Och HERREN lät dem hava ro på alla sidor, alldeles såsom han med
      ed hade lovat deras fäder; och ingen av deras fiender kunde stå
      dem emot, utan HERREN gav alla deras fiender i deras hand.
 45.  Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels
      hus; det gick allt i fullbordan.

[1]  V. 36--37 se Gamla testamentets text i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/06_22.html]
                          Josua, 22 Kapitlet

                         Altaret vid Jordan.

  1.  Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena
      hälften av Manasse stam
  2.  och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose
      har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag
      har befallt eder.
  3.  I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke
      övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder
      Guds, bud har befallt eder hålla.
  4.  Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro,
      såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra
      hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS
      tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.
  5.  Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som
      HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN,
      eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans
      bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert
      hjärta och av all eder själ.»
  6.  Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem
      till sina hyddor.
  7.  Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan,
      och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på
      andra sidan Jordan, på västra sidan.  Då nu Josua lät dem gå hem
      till sina hyddor, välsignade han dem
  8.  och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de
      stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med
      silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet;
      skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.»
  9.  Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
      stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort
      ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land,
      det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava
      sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.
 10.  När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
      kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de
      där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.
 11.  Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn
      och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett
      altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på
      andra sidan om de övriga israeliternas område.»
 12.  När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet
      i Silo för att draga upp till strid mot dem.
 13.  Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads
      barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas,
      prästen Eleasars son,
 14.  och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom
      Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin
      familj inom Israels ätter.
 15.  Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena
      hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och
      sade:
 16.  »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som
      I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån
      HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda
      nu satt eder upp mot HERREN?
 17.  Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från
      vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en
      hemsökelse drabbade HERRENS menighet?
 18.  Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN?  Om I i dag
      sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans
      förtörnelse drabba Israels hela menighet.
 19.  Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara
      orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till
      besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra
      besittningar där bland oss.  Sätten eder icke upp mot HERREN och
      sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare,
      ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.
 20.  När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det
      tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela
      menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom
      den missgärningen?
 21.  Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
      stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:
 22.  »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel
      må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet
      och otrohet mot HERREN -- du må då i dag undandraga oss din
      hjälp!  --
 23.  om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss
      bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller
      spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv
      utkräva vad vi hava förskyllt.
 24.  Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde
      hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle
      kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN,
      Israels Gud?
 25.  HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I
      Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.'
      Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta
      HERREN.
 26.  Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men
      icke till brännoffer eller till slaktoffer,
 27.  utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan
      bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS
      tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och
      tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till
      våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.'
 28.  Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss
      och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av
      HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till
      brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne
      mellan oss och eder.'
 29.  Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända
      oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer
      eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår
      Guds, altare, som står framför hans tabernakel.»
 30.  Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen
      huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad
      Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det
      dem.
 31.  Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads
      barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt
      ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan
      otrohet mot HERREN.  Därmed haven I ock räddat Israels barn undan
      HERRENS hand.»
 32.  Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna
      tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i
      Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin
      berättelse härom inför dem.
 33.  Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de
      tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att
      fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.
 34.  Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade:
      »Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»

[https://runeberg.org/bibeln/06_23.html]
                          Josua, 23 Kapitlet

                        Josua förmanar folket.

  1.  En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för
      alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och
      kommen till hög ålder,
  2.  kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän,
      dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: »Jag är nu
      gammal och kommen till hög ålder.
  3.  Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med
      alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde
      själv för eder.
  4.  Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning
      fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån
      Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de
      folk jag har utrotat.
  5.  Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och
      förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i
      besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.
  6.  Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är
      föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare
      sig till höger eller till vänster,
  7.  och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här
      jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid
      dem eller tjänen och tillbedjen dem.
  8.  Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven
      gjort ända till denna dag,
  9.  varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk,
      så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.
 10.  En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder
      Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.
 11.  Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN,
      eder Gud.
 12.  Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till
      återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och
      befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och
      de med eder,
 13.  då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall
      fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder
      till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor
      och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta
      goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
 14.  Se, jag går nu all världens väg.  Så besinnen då av allt edert
      hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det
      goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt
      gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.
 15.  Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har
      kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma
      över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land,
      som HERREN, eder Gud, har givit eder.
 16.  Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som
      han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar
      och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder,
      och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han
      har givit eder.»

[https://runeberg.org/bibeln/06_24.html]
                          Josua, 24 Kapitlet

               Josuas sista tal till folket.  Förnyelse
                av förbundet.  Josuas död.  Josefs ben
                       begravas.  Eleasars död.

  1.  Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han
      kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare
      och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud.
  2.  Och Josua sade till allt folket: »Så säger HERREN, Israels Gud:
      På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde
      ock Tera, Abrahams och Nahors fader.  Och de tjänade där andra
      gudar.
  3.  Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och
      lät honom vandra omkring i hela Kanaans land.  Och jag gjorde
      hans säd talrik; jag gav honom Isak,
  4.  och åt Isak gav jag Jakob och Esau.  Och jag gav Seirs bergsbygd
      till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till
      Egypten.
  5.  Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de
      gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut.
  6.  Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit
      till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och
      ryttare ned i Röda havet.
  7.  Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan
      eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det
      övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med
      egyptierna.  Sedan bodden I i öknen en lång tid.
  8.  Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på
      andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag
      gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag
      förgjorde dem för eder.
  9.  Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig
      i strid med Israel.  Och han sände och lät kalla till sig Bileam,
      Beors son, för att denne skulle förbanna eder.
 10.  Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder,
      och jag räddade eder ur hans hand.
 11.  Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo
      sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna,
      perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och
      jebuséerna; men jag gav dem i eder hand.
 12.  Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades
      amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller
      din båge.
 13.  Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något
      arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I
      bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden
      planterat fingen I äta.
 14.  Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget;
      skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan
      floden och i Egypten, och tjänen HERREN.
 15.  Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder
      i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder
      tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som
      dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon.  Men jag och
      mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.»
 16.  Då svarade folket och sade: »Bort det, att vi skulle övergiva
      HERREN och tjäna andra gudar!
 17.  Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra
      fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra
      ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den
      väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi
      hava dragit fram.
 18.  HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som
      bodde i landet.  Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår
      Gud.»
 19.  Josua sade till folket: »I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är
      en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava
      fördrag med edra överträdelser och synder.
 20.  Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han
      vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i
      stället för att han hittills har låtit det gå eder väl.»
 21.  Men folket sade till Josua: »Icke så, utan vi vilja tjäna
      HERREN.»
 22.  Då sade Josua till folket: »I ären nu själva vittnen mot eder,
      att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom.»  De
      svarade: »Ja.»
 23.  Han sade: »Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven
      bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud.»
 24.  Folket svarade Josua: »HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans
      röst vilja vi höra.»
 25.  Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och
      förelade dem lag och rätt i Sikem.
 26.  Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok.  Och han tog en
      stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS
      helgedom.
 27.  Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara
      vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat
      med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken
      eder Gud.»
 28.  Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.
 29.  En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra
      tio år gammal.
 30.  Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i
      Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
 31.  Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
      äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av
      alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel.
 32.  Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten,
      begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av
      Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn
      fingo detta till arvedel.
 33.  Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son
      Pinehas' stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims
      bergsbygd.

[https://runeberg.org/bibeln/07_01.html]
                        Domarboken, 1 Kapitlet

                 Israeliternas strider med kananéerna
                          efter Josuas död.

  1.  Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN och sade: »Vem
      bland oss skall först draga upp mot kananéerna och strida mot
      dem?»
  2.  HERREN sade: »Juda skall göra det; se, jag har givit landet i
      hans hand.»
  3.  Då sade Juda till sin broder Simeon: »Drag upp med mig in i min
      arvslott, och låt oss strida mot kananéerna, så skall jag sedan
      tåga med dig in i din arvslott.»  Så tågade då Simeon med honom.
  4.  När nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananéerna och perisséerna i
      deras hand, så att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.
  5.  Ty vid Besek träffade de på Adoni-Besek och stridde mot honom och
      slogo så kananéerna och perisséerna.
  6.  Och Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grepo honom
      och höggo av honom hans tummar och stortår.
  7.  Då sade Adoni-Besek: »Sjuttio konungar med avhuggna tummar och
      stortår hämtade upp smulorna under mitt bord; efter mina
      gärningar har Gud nu vedergällt mig.»  Sedan förde de honom till
      Jerusalem, och där dog han.

  8.  Men Juda barn belägrade Jerusalem och intogo det och slogo dess
      invånare med svärdsegg; därefter satte de eld på staden.
  9.  Sedan drogo Juda barn ned för att strida mot de kananéer som
      bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Låglandet.
 10.  Och Juda tågade åstad mot de kananéer som bodde i Hebron --
      vilket fordom hette Kirjat-Arba -- och de slogo Sesai, Ahiman
      och Talmai.
 11.  Därifrån tågade de åstad mot Debirs invånare.  Men Debir hette
      fordom Kirjat-Sefer.
 12.  Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
      det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
 13.  När då Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det,
      gav han honom sin dotter Aksa till hustru.
 14.  Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
      stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
      åsnan.  Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
 15.  Hon sade till honom: »Låt mig få en avskedsskänk; eftersom du
      har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig
      vattenkällor.»  Då gav Kaleb henne Illitkällorna och
      Tatitkällorna.

 16.  Och kainéens, Moses svärfaders, barn hade dragit upp från
      Palmstaden med Juda barn till Juda öken, söder om Arad; de gingo
      åstad och bosatte sig bland folket där.

 17.  Men Juda tågade åstad med sin broder Simeon, och de slogo de
      kananéer som bodde i Sefat; och de gåvo staden till spillo; så
      fick den namnet Horma[1].
 18.  Därefter intog Juda Gasa med dess område, Askelon med dess
      område och Ekron med dess område.
 19.  Och HERREN var med Juda, så att de intogo bergsbygden; men de
      kunde icke fördriva dem som bodde i dalbygden, därför att dessa
      hade stridsvagnar av järn.
 20.  Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och
      han fördrev därifrån Anaks tre söner.
 21.  Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av
      Benjamins barn; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins
      barn i Jerusalem, såsom de göra ännu dag.

 22.  Så drogo ock männen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var
      med dem.
 23.  Och männen av Josefs hus läto bespeja Betel, samma stad som
      fordom hette Lus.
 24.  Då fingo deras kunskapare se en man gå ut ur staden, och de sade
      till honom: »Visa oss var vi kunna komma in i staden, så vilja
      vi sedan göra barmhärtighet med dig.»
 25.  När han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden,
      slog de stadens invånare med svärdsegg; men den mannen och hela
      hans släkt läto de gå.
 26.  Och mannen begav sig till hetiternas land; där byggde han en
      stad och gav den namnet Lus, såsom den heter ännu i dag.

 27.  Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej
      heller Taanak med underlydande orter; och ej heller fördrevo de
      invånarna i Dor och underlydande orter, ej heller invånarna i
      Jibleam och underlydande orter, ej heller invånarna i Megiddo
      och underlydande orter, utan kananéerna förmådde hålla sig kvar
      där i landet.
 28.  När sedan israeliterna blevo de starkare, läto de kananéerna
      bliva arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.

 29.  Icke heller fördrev Efraim de kananéer som bodde i Geser, utan
      kananéerna bodde kvar bland dem där i Geser.

 30.  Sebulon fördrev icke invånarna i Kitron och invånarna i Nahalol,
      utan kananéerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga
      under dem.

 31.  Aser fördrev icke invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, ej
      heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.
 32.  Alltså bodde aseriterna bland kananéerna, landets gamla
      inbyggare; ty de fördrevo dem icke.

 33.  Naftali fördrev icke invånarna i Bet-Semes, ej heller invånarna
      i Bet-Anat, utan bodde ibland kananéerna, landets gamla
      inbyggare; men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo
      arbetspliktiga åt dem.

 34.  Men amoréerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de
      tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.
 35.  Och amoréerna förmådde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och
      Saalbim; men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de
      blevo arbetspliktiga under dessa.
 36.  Och amoréernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från
      Sela vidare uppåt.

[1]  Se noten till 4 Mos. 21:3.

[https://runeberg.org/bibeln/07_02.html]
                        Domarboken, 2 Kapitlet

                 Bestraffning av Israels ohörsamhet.
                    Tillståndet under domartiden.

  1.  Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim.  Och han sade:
      »Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land
      som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag
      skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.
      >1 Mos. 15,18. 17,7 f. 5 Mos. 29,14 f.
  2.  I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I
      skolen bryta ned deras altaren.'  Men I haven icke velat höra min
      röst.  Vad haven I gjort!  --
      >2Mos. 23,32f.  34,12 f. 4 Mos. 33,52 f. 2 Mos. 7,2 f. 12,3.
  3.  Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder,
      utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva
      eder till en snara.'»
      >5 Mos. 7,16. Jos. 23,13.
  4.  När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn,
      brast folket ut i gråt.
  5.  Och de gåvo den platsen namnet Bokim[2]; och de offrade där åt
      HERREN.

  6.  Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var
      och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.
      >Jos. 24,28.
  7.  Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
      äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett
      alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.
      >Jos. 24,31.
  8.  Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra
      tio år gammal.
      >Jos. 24,29 f.
  9.  Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i
      Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
 10.  När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina
      fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste
      av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.
      >5 Mos. 31,16.
 11.  Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade
      Baalerna.
      >4 Mos.25,3.Dom. 8,33. 2 Kon. 1,2,6.
 12.  De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur
      Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som
      bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de
      HERREN.
 13.  Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,
      >Dom. 10,6 f. 1 Sam. 31,10. 1 Kon. 11,5,33. 2Kon.23,13.
 14.  upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i
      plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i
      deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde
      stå emot sina fiender.
      >Dom. 3,8. 4,2. Ps. 44,13. Jes. 50,1.
 15.  Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo
      i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit
      att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.
      >3 Mos. 26,17, 33. 5 Mos. 28,15 f.
 16.  Då lät HERREN domare[2] uppstå, som frälste dem ur deras
      plundrares hand.
      >Dom. 3,9 f., 15.
 17.  Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös
      avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast
      av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för
      HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.

 18.  När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med
      domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren
      levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare,
      förbarmade sig HERREN.
      >Dom. 10,16.
 19.  Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad
      fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter
      andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från
      sina gärningar och sin hårdnackenhet.
 20.  Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade:
      »Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade
      för deras fäder, och icke har velat höra min röst,
 21.  därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda
      man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;
 22.  ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla
      HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den,
      eller om de icke vilja det.»
      >Dom. 3,4.
 23.  Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med
      hast; han gav dem icke i Josuas hand.

[1]  D. ä. de gråtande.
[2]  Se Domare i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/07_03.html]
                        Domarboken, 3 Kapitlet

                       Otniel, Ehud och Samgar.

  1.  Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem
      sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke
      hade varit med om alla krigen i Kanaan
      >5 Mos. 7,22.
  2.  -- allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle
      få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra
      krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana
      --:
  3.  filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt
      de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget
      Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.
      >Jos. 13,2 f.
  4.  Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om
      de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.
      >5 Mos 8,2 Dom 2,22.
  5.  Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna,
      amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
  6.  togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar
      åt deras söner och tjänade deras gudar.
      >2 Mos. 23,32 f. 34,16. 5 Mos. 7,3 f.

  7.  Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde
      HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.
  8.  Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
      Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels
      barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.
  9.  Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland
      Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen
      Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.
 10.  HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och
      när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen
      i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim
      övermäktig.
 11.  Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son.
      >Dom 8,28.

 12.  Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav
      HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de
      gjorde vad ont var i HERRENS ögon.
 13.  Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han
      åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.
 14.  Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i
      aderton år.

 15.  Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem
      en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt
      man.  När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till
      Eglon, konungen i Moab,
 16.  gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band
      detta under sina kläder vid sin högra länd.
 17.  Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab.  Men
      Eglon var en mycket fet man.
 18.  När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade
      burit dem gå sin väg.
 19.  Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och
      lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.»  När
      denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo
      omkring honom ut därifrån.
 20.  Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i
      sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har
      ett ord från Gud att säga dig.»  Då stod han upp från sin stol.
 21.  Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin
      högra länd och stötte det i hans buk,
 22.  så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan
      omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans
      buk.  Därefter gick Ehud ut i försalen;
 23.  och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen
      dörrarna till salen efter sig och riglade dem.
 24.  Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när
      de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de:
      »Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»
      >1 Sam. 24,4.
 25.  Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke
      öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva,
      och se, då låg deras herre död där på golvet.
 26.  Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan
      hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.
 27.  Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims
      bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom
      i spetsen för sig.
 28.  Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit
      edra fiender, moabiterna, i eder hand.»  Då drogo de efter honom
      längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna
      och läto ingen komma över.
 29.  Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans
      ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.
 30.  Så blev Moab då kuvat under Israels hand.  Och landet hade nu ro
      i åttio år.
 31.  Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex
      hundra man, med en oxpik.  Också han frälste Israel.

[https://runeberg.org/bibeln/07_04.html]
                        Domarboken, 4 Kapitlet

                  Debora.  Baraks seger över Sisera.
                             Siseras död.

  1.  Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när
      Ehud var död.
  2.  Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som
      regerade i Hasor.  Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde
      i Haroset-Haggoim.
      >Jos. 11,10. 1 Sam. 12,9.
  3.  Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra
      stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i
      tjugu år.

  4.  Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden
      domarinna i Israel.
  5.  Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i
      Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for
      att hon skulle skipa rätt.
  6.  Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från
      Kedes i Naftali, och sade till honom: »Se, HERREN, Israels Gud,
      bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen
      man av Naftali barn och Sebulons barn.
      >Hebr. 11,32.
  7.  Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar
      och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din
      hand.»
  8.  Barak sade till henne: »Om du går med mig, så går jag, men om du
      icke går med mig, så går icke heller jag.»
  9.  Då svarade hon: »Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då
      icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall sälja
      Sisera i en kvinnas hand.»  Så stod Debora upp och gick med Barak
      till Kedes.

 10.  Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio
      tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.
 11.  Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna,
      Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser
      ända till terebinten i Saannim vid Kedes.
      >4 Mos. 10,29. Dom. 1,16.
 12.  Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade
      dragit upp på berget Tabor.
 13.  Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar
      av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från
      Haroset-Haggoim till bäcken Kison.
 14.  Men Debora sade till Barak: »Stå upp, ty detta är den dag på
      vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit
      ut framför dig.»  Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio
      tusen man följde honom.
 15.  Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och
      hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och
      Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.
      >Ps. 83,10.
 16.  Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till
      Haroset-Haggoim.  Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke
      en enda kom undan.

 17.  Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels,
      kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin,
      konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.
 18.  Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: »Kom in, min
      herre, kom in till mig, frukta intet.»  Så gick han då in till
      henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.
 19.  Och han sade till henne: »Giv mig litet vatten att dricka, ty
      jag är törstig.»  Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att
      dricka och höljde sedan åter över honom.
 20.  Och han sade till henne: »Ställ dig vid ingången till tältet;
      och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej.»
 21.  Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i
      sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen
      genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken.  Så
      dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av
      trötthet.
      >Judit 13,6 f.
 22.  I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut
      emot honom och sade till honom: »Kom hit, så skall jag visa dig
      den man som du söker.»  När han då gick in till henne, fick han
      se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.

 23.  Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av
      Israels barn.
 24.  Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i
      Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.

[https://runeberg.org/bibeln/07_05.html]
                        Domarboken, 5 Kapitlet

                    Deboras och Baraks segersång.

  1.  De sjöngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:

  2.    Att härförare förde an i Israel,
          att folket villigt följde dem --
          loven HERREN därför!
      >Dom. 4,10.
  3.    Hören, I konungar;
          lyssnen, I furstar.
        Till HERRENS ära
          vill jag, vill jag sjunga,
        lovsäga HERREN,
          Israels Gud.

  4.    HERRE, när du drog ut från Seir,
        när du gick fram ifrån Edoms mark,
        då bävade jorden,
          då strömmade det från himmelen,
        då strömmade vatten
          ned ifrån molnen;
      >2 Mos. 19,16 f. 5 Mos. 2,3 f. 33,2. Ps. 68,8 f. 77,18. 97,5. 114,7.
  5.    bergen skälvde
          inför HERRENS ansikte,
        ja, Sinai inför HERRENS,
          Israels Guds, ansikte.

  6.    I Samgars dagar,
          Anats sons,
        i Jaels dagar
          lågo vägarna öde;
        vandrarna måste färdas
           svåra omvägar.
      >Dom. 3,31.
  7.    Inga styresmän funnos,
          inga funnos mer i Israel,
        förrän du stod upp, Debora,
        stod upp såsom en moder i Israel.
      >Dom. 4,4.
  8.    Man valde sig nya gudar;
          då nådde striden fram till portarna.
        Men ingen sköld, intet spjut var att se
        hos de fyrtio tusen i Israel.
      >5 Mos. 32,17. 1 Sam. 13,19 f.

  9.    Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar
        och dem bland folket, som villigt följde;
 10.    ja, loven HERREN.
        I som riden på vita åsninnor,
          I som sitten hemma på mattor,
        och I som vandren på vägen, talen härom.
 11.    När man under rop
          skiftar byte mellan vattenhoarna,
        då lovprisar man där
          HERRENS rättfärdiga gärningar,
        att han i rättfärdighet regerar i Israel.
        Då drog HERRENS folk
          ned till portarna.
 12.    Upp, upp, Debora!
        Upp, upp, sjung din sång!
        Stå upp, Barak;
          tag dig fångar,
          du Abinoams son.

 13.    Då satte folkets kvarleva
          de tappre till anförare,
        HERREN satte mig
          till anförare över hjältarna.
 14.    Från Efraim kommo män
          som hade rotfäst sig i Amalek;
        Benjamin följde dig
          och blandade sig med dina skaror.
        Ned ifrån Makir
          drogo hövdingar åstad,
        och från Sebulon män
         som buro anförarstav.
      >Jos. 17,1. Dom. 12,15.
 15.    Furstarna i Isaskar
          slöto sig till Debora;
        och likasom Isaskar,
         så gjorde ock Barak;
        ned i dalen skyndade man i dennes spår.

          Bland Rubens ätter
          höllos stora rådslag.
 16.    Men varför satt du kvar
          ibland dina fållor
        och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?
        Ja, av Rubens ätter
        fördes stora överläggningar.
 17.    Gilead stannade
          på andra sidan Jordan.
        Och Dan varför -- dröjer han
          ännu vid skeppen?
        Aser satt kvar
          vid havets strand,
          vid sina vikar stannade han.
      >Jos. 13,24 f. 19,24 f., 40 f.
 18.    Men Sebulon var ett folk
          som prisgav sitt liv åt döden,
        Naftali likaså,
          på stridsfältets höjder.

 19.    Konungar drogo fram och stridde
        ja, då stridde Kanaans konungar
        vid Taanak, invid Megiddos vatten;
        men byte av silver vunno de icke.
 20.    Från himmelen fördes strid,
        stjärnorna stridde
        från sina banor mot Sisera.
      >2 Mos. 14,24 f. Jos. 10,l2 f. Dom. 4,15.

 21.    Bäcken Kison ryckte dem bort,
          urtidsbäcken,
          bäcken Kison.
        Gå fram, min själ, med makt!
      >Dom. 4,13.
 22.    Då stampade hästarnas hovar,
        när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.
 23.    Förbannen Meros,
          säger HERRENS ängel,
        ja, förbannen dess inbyggare,
        därför att de ej kommo
          HERREN till hjälp,
        HERREN till hjälp bland hjältarna.

 24.    Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,
        Hebers hustru, kainéens,
        välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!
      >Dom. 4,17 f. Judit 13,18.
 25.    Vatten begärde han;
            då gav hon honom mjölk,
        gräddmjölk bar hon fram
            i högtidsskålen.
 26.    Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,
        sin högra hand efter arbetshammaren
        med den slog hon Sisera
            och krossade hans huvud,
        spräckte hans tinning
            och genomborrade den.
 27.    Vid hennes fötter sjönk han ihop,
            föll omkull och blev liggande;
        ja, vid hennes fötter
            sjönk han ihop och föll omkull;
        där han sjönk ihop,
            där föll han dödsslagen.

 28.    Ut genom fönstret
            skådade hon och ropade,
        Siseras moder,
            ut genom gallret:
        »Varför dröjer väl
            hans vagn att komma?
        Varför äro de så senfärdiga,
            hans vagnshästars fötter?»
 29.    Då svara de klokaste
            av hennes hovtärnor,
        och själv giver hon sig
            detsamma svaret:
 30.    »Förvisso vunno de byte,
            som de nu utskifta:
        en flicka, ja, två
            åt envar av männen,
        byte av praktvävnader för Siseras räkning,
        byte av praktvävnader, brokiga tyger;
        en präktig duk, ja, två brokiga dukar
        för de fångnas halsar.»

 31.    Så må alla dina fiender
            förgås, o HERRE.
        Men de som älska honom må likna solen,
            när den går upp i hjältekraft.

      Och landet hade nu ro i fyrtio år.
      >Ps. 19,6. Matt. 13,43.

[https://runeberg.org/bibeln/07_06.html]
                        Domarboken, 6 Kapitlet

                   Gideons kallelse.  Begynnelse av
                           befrielseverket.

  1.  Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav
      HERREN dem i Midjans hand, i sju år.
  2.  Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn
      till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu äro att se i
      bergen, så ock grottorna och bergfästena.
  3.  Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna
      och österlänningarna upp emot dem
      >5 Mos. 28,33.
  4.  och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets
      gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i
      Israel, inga får, oxar eller åsnor.
  5.  Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så
      talrika som gräshoppor; de själva och deras kameler voro
      oräkneliga.  Och de föllo in i landet för att fördärva det.
  6.  Så kom Israel i stort elände genom Midjan; då ropade Israels
      barn till HERREN.
  7.  Och när Israels barn ropade till HERREN för Midjans skull,
  8.  sände HERREN en profet till Israels barn.  Denne sade till dem:
      »Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört eder upp ur
      Egypten och hämtat eder ut ur träldomshuset.
  9.  Jag har räddat eder från egyptiernas hand och från alla edra
      förtryckares hand; jag har förjagat dem för eder och givit eder
      deras land.
 10.  Och jag sade till eder: Jag är HERREN, eder Gud; I skolen icke
      frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I bon.
      Men I villen icke höra min röst.
      >2 Kon. 17,35, 38 f.

 11.  Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra,
      som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att
      klappa ut vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan.
 12.  För honom uppenbarade sig nu HERRENS ängel och sade till honom:
      »HERREN är med dig, du tappre stridsman.»
 13.  Gideon svarade honom: »Ack min herre, om HERREN är med oss,
      varför har då allt detta kommit över oss?  Och var äro alla hans
      under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: 'Se,
      HERREN har fört oss upp ur Egypten'?  Nu har ju HERREN
      förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.»
      >2 Mos. 13,14.
 14.  Då vände sig HERREN till honom och sade: »Gå åstad i denna din
      kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.»
      >Hebr.11,32 f.
 15.  Han svarade honom: »Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel?  Min
      ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den
      ringaste i min faders hus.»
 16.  HERREN sade till honom: »Jag vill vara med dig, så att du skall
      slå Midjan, såsom voro det en enda man.»
      >2 Mos 3.12
 17.  Men han svarade honom: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, så
      låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig.
 18.  Gå icke bort härifrån, förrän jag har kommit tillbaka till dig
      och hämtat ut min offergåva och lagt fram den för dig.»  Han
      sade: »Jag vill stanna, till dess du kommer igen.»

 19.  Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd
      av en efa mjöl; därefter lade han köttet i en korg och hällde
      spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under
      terebinten och satte fram det.
 20.  Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade
      brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet
      däröver.»  Och han gjorde så.
 21.  Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och
      rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom
      eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet;
      och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn.
      >3 Mos. 9,24. 1 Kon. 18,38 f. 2 Krön. 7,1.
 22.  Då såg Gideon att det var HERRENS ängel.  Och Gideon sade: »Ve
      mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ängel
      ansikte mot ansikte!»
      >2 Mos. 33,20 f. Dom. 13,22 f.
 23.  Men HERREN sade till honom: »Frid vare med dig, frukta icke; du
      skall icke dö.»
 24.  Då byggde Gideon där ett altare åt HERREN och kallade det HERREN
      är frid; det finnes kvar ännu i dag i det abiesritiska Ofra.

 25.  Den natten sade HERREN till honom: »Tag den tjur som tillhör din
      fader och den andra sjuåriga tjuren.  Riv sedan ned det
      Baalsaltare som tillhör din fader, och hugg sönder Aseran som
      står därinvid.
      >5 Mos.7,5.
 26.  Bygg därefter upp ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna
      fasta plats, och uppför det på övligt sätt; tag så den andra
      tjuren och offra den till brännoffer på styckena av Aseran som
      du har huggit sönder.»
 27.  Då tog Gideon tio av sina tjänare med sig och gjorde såsom
      HERREN sade sagt till honom.  Men eftersom han fruktade att göra
      det om dagen, av rädsla för sin faders hus och för männen i
      staden, gjorde han det om natten.
 28.  Bittida följande morgon fingo mannen i staden se att Baals
      altare låg nedbrutet, att Aseran därinvid var sönderhuggen, och
      att den andra tjuren hade blivit offrad såsom brännoffer på det
      nyuppbyggda altaret.
 29.  Då sade de till varandra: »Vem har gjort detta?»  Och när de
      frågade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon,
      Joas' son, hade gjort det.
 30.  Då sade männen i staden till Joas: »För din son hitut, han måste
      dö; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit
      sönder Aseran som stod därinvid.»
 31.  Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: »Viljen I utföra
      Baals sak, viljen I komma honom till hjälp?  Den som vill utföra
      hans sak, han skall bliva dödad innan nästa morgon.  Är han Gud,
      så utföre han själv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans
      altare.
      >1 Kon. 18,21.
 32.  Härav kallade man honom då Jerubbaal, i det man sade: »Baal
      utföre sin sak[1] mot honom, eftersom han har brutit ned hans
      altare.»
      >Dom. 7,1.

 33.  Och midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla
      tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i
      Jisreels dal.
 34.  Men Gideon hade blivit beklädd med HERRENS Andes kraft; han
      stötte i basun, och abiesriterna församlade sig och följde efter
      honom.
      >1 Krön. 12,18. 2 Krön. 24,20. Luk. 24,49.
 35.  Och han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att ock de
      övriga församlade sig och följde efter honom; likaledes sände
      han budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då
      också upp, de andra till mötes.

 36.  Och Gideon sade till Gud: »Om du verkligen vill genom min hand
      frälsa Israel, såsom du har lovat,
 37.  så se nu här: jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen;
      ifall dagg kommer allenast på ullen, under det att marken eljest
      överallt förbliver torr, då vet jag att du genom min hand skall
      frälsa Israel, såsom du har lovat.»
 38.  Och det skedde så, ty när han bittida dagen därefter kramade ur
      ullen, kunde han av den pressa ut så mycket dagg, att en hel
      skål blev full med vatten.
 39.  Men Gideon sade till Gud: »Må din vrede icke upptändas mot mig,
      därför att jag talar ännu en enda gång.  Låt mig få försöka
      blott en gång till med ullen: gör nu så, att allenast ullen
      förbliver torr, under det att dagg kommer eljest överallt på
      marken.»
      >1 Mos. 18,30 f.
 40.  Och Gud gjorde så den natten; allenast ullen var torr, men
      eljest hade dagg kommit överallt på marken.

[1]  Hebr. jareb.

[https://runeberg.org/bibeln/07_07.html]
                        Domarboken, 7 Kapitlet

                   Gideons seger över midjaniterna.

  1.  Bittida följande morgon drog Jerubbaal, det är Gideon, åstad med
      allt folket som följde honom, och de lägrade sig vid
      Harodskällan; han hade då midjaniternas läger norr om sig, från
      Morehöjden ned i dalen.
      >Dom. 6,32.
  2.  Men HERREN sade till Gideon: »Folket som har följt dig är för
      talrikt för att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty
      Israel kunde då berömma sig mot mig och säga: 'Min egen hand har
      frälst mig.'
      >5 Mos. 8,17 f.
  3.  Låt därför nu utropa för folket och säga: Om någon fruktar och
      är rädd, så må han vända tillbaka hem och skynda bort ifrån
      Gileads berg.»  Då vände tjugutvå tusen man av folket tillbaka,
      så att allenast tio tusen man stannade kvar.
      >5 Mos. 20,8. 1 Mack. 3,56.
  4.  Men HERREN sade till Gideon: »Folket är ännu för talrikt; för
      dem ned till vattnet, så skall jag där göra ett urval av dem åt
      dig.  Den om vilken jag då säger till dig: 'Denne skall gå med
      dig', han får gå med dig, men var och en om vilken jag säger
      till dig: 'Denne skall icke gå med dig', han får icke gå med.»
  5.  Så förde han då folket ned till vattnet.  Och HERREN sade till
      Gideon: »Alla som läppja av vattnet, såsom hunden gör, dem skall
      du ställa för sig, och likaså alla som falla ned på knä för att
      dricka.»
  6.  Då befanns antalet av dem som hade läppjat av vattnet, genom att
      med handen föra det till munnen, vara tre hundra man; allt det
      övriga folket hade fallit ned på knä för att dricka vatten.
  7.  Och HERREN sade till Gideon: »Med de tre hundra män som hava
      läppjat av vattnet skall jag frälsa eder och giva Midjan i din
      hand; allt det andra folket må begiva sig hem, var och en till
      sitt.»
      >1 Sam. 14,6. 2 Krön. 14,11.
  8.  Då tog hans folk till sig sitt munförråd och sina basuner,
      därefter lät han alla de andra israeliterna gå hem, var och en
      till sin hydda; han behöll allenast de tre hundra männen.  Och
      midjaniternas läger hade han nedanför sig i dalen.

  9.  Och HERREN sade den natten till honom: »Stå upp och drag ned i
      lägret, ty jag har givit det i din hand.
 10.  Men om du fruktar för att draga ditned, så må du gå förut med
      din tjänare Pura ned till lägret
 11.  och höra efter, vad man där talar; sedan skall du få mod till
      att draga ditned och bryta in i lägret.»  Så gick han då med sin
      tjänare Pura ned till förposterna i lägret.
 12.  Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna lågo
      där i dalen, talrika såsom gräshoppor; och deras kameler voro
      oräkneliga, talrika såsom sanden på havets strand.
      >Dom. 6,3,5,33
 13.  Då nu Gideon kom dit, höll en man just på att förtälja en dröm
      för en annan.  Han sade: »Jag har nyss haft en dröm.  Jag tyckte
      att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger.  Den
      kom ända fram till tältet och slog emot det, så att det föll, och
      vände upp och ned på det, och tältet blev så liggande.»
 14.  Då svarade den andre och sade: »Detta betyder intet annat än
      israeliten Gideons, Joas' sons, svärd; Gud har givit Midjan och
      hela lägret i hans hand.»
 15.  När Gideon hörde denna dröm förtäljas och hörde dess uttydning,
      föll han ned och tillbad.  Därefter vände han tillbaka till
      Israels läger och sade: »Stån upp, ty HERREN har givit
      midjaniternas läger i eder hand.

 16.  Och han delade sina tre hundra män i tre hopar och gav
      allasammans basuner i händerna, så ock tomma krukor, med facklor
      inne i krukorna.
 17.  Och han sade till dem: »Sen på mig och gören såsom jag; så snart
      jag har kommit till utkanten av lägret, skolen I göra såsom jag
      gör.
 18.  När nämligen jag och alla som jag har med mig stöta i basunerna,
      skolen ock I stöta i basunerna runt omkring hela lägret och
      ropa: 'För HERREN och för Gideon!'»

 19.  Så kommo nu Gideon och de hundra män, som han hade med sig, till
      utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten ingick; och man
      hade just ställt ut vakterna.  Då stötte de i basunerna och
      krossade krukorna som de hade i sina händer.
 20.  De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de
      fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i
      basunerna och stötte i dem; och de ropade: »HERRENS och Gideons
      svärd!»
 21.  Men de stodo stilla, var och en på sin plats, runt omkring
      lägret.  Då begynte alla i lägret att löpa hit och dit och skria
      och fly.
 22.  Och när de stötte i de tre hundra basunerna, vände HERREN den
      enes svärd mot den andre i hela lägret; och de som voro i lägret
      flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till stranden
      vid Abel-Mehola, förbi Tabbat.
      >1 Sam. 14,20. 2 Krön. 20,23. Ps. 83,10.
 23.  Och åter församlade sig israeliterna, från Naftali och Aser och
      från hela Manasse, och förföljde midjaniterna.

 24.  Och Gideon hade sänt omkring budbärare i hela Efraims bergsbygd
      och låtit säga: »Dragen ned mot Midjan och besätten i deras väg
      vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan.»  Så församlade
      sig alla Efraims män och besatte vattendragen ända till
      Bet-Bara, ävensom Jordan.
 25.  Och de togo två midjanitiska hövdingar, Oreb och Seeb, till
      fånga, och dräpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dräpte de vid
      Seebspressen, och förföljde så midjaniterna.  Men Orebs och
      Seebs huvuden förde de över till Gideon på andra sidan Jordan.
      >Ps. 83,12. Jes. 9,4. 1O,26.

[https://runeberg.org/bibeln/07_08.html]
                        Domarboken, 8 Kapitlet

                   Efraimiternas knot.  Segern över
                midjaniterna fullföljd.  Gideons vägran
               att bliva konung.  Hans efod i Ofra.  Hans
                   söner.  Hans död och begravning.

  1.  Men Efraims män sade till honom: »Huru har du kunnat handla så
      mot oss?  Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till
      strid mot Midjan?»  Och de foro häftigt ut mot honom.
      >Dom. 12,1.
  2.  Han svarade dem: »Vad har jag då uträttat i jämförelse med
      eder?  Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers
      vinbärgning?
      > Dom. 6,11, 34.
  3.  I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb
      och Seeb.  Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?»  Då
      han så talade, stillades deras vrede mot honom.

  4.  När sedan Gideon kom till Jordan, gick han över jämte de tre
      hundra män som han hade med sig; och de voro trötta av
      förföljandet.
  5.  Han sade därför till männen i Suckot: »Given några kakor bröd åt
      folket som följer mig, ty de äro trötta; se, jag är nu i färd
      med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna.»
  6.  Men de överste i Suckot svarade: »Har du då redan Seba och
      Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi skola giva bröd
      åt din här?»
  7.  Gideon sade »Nåväl; när HERREN, giver Seba och Salmunna i min
      hand, skall jag söndertröska edert kött med ökentörnen och
      tistlar.»
  8.  Så drog han vidare därifrån upp till Penuel och talade på samma
      sätt till dem som voro där; och männen i Penuel gåvo honom samma
      svar som männen i Suckot hade givit.
  9.  Då sade han ock till männen i Penuel: »När jag kommer
      välbehållen tillbaka, skall jag riva ned detta torn.»

 10.  Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin här hos
      sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av
      österlänningarnas hela här; ty de stupade utgjorde ett hundra
      tjugu tusen svärdbeväpnade män.
 11.  Och Gideon drog upp på karavanvägen, öster om Noba och Jogbeha,
      och överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger.
      >Mos. 32,35, 42.
 12.  Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han
      tog de två midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fånga
      och skingrade hela hären.

 13.  När därefter Gideon, Joas' son, vände tillbaka från striden, ned
      från Hereshöjden,
 14.  fick han fatt på en ung man, en av invånarna i Suckot, och
      utfrågade denne, och han måste skriva upp åt honom de överste i
      Suckot och de äldste där, sjuttiosju män.
 15.  När han sedan kom till männen i Suckot, sade han: »Se här äro nu
      Seba och Salmunna, om vilka I hånfullt saden till mig: 'Har du
      redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi
      skola giva bröd åt dina trötta män?'»
 16.  Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och
      tistlar och lät männen i Suckot få känna dem.
 17.  Och tornet i Penuel rev han ned och dräpte männen i staden.
 18.  Och till Seba och Salmunna sade han: »Hurudana voro de män som I
      dräpten på Tabor?»  De svarade: »De voro lika dig; var och en såg
      ut såsom en konungason.»
 19.  Han sade: »Då var det mina bröder, min moders söner.  Så sant
      HERREN lever: om I haden låtit dem leva, skulle jag icke hava
      dräpt eder.»
 20.  Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: »Stå upp och dräp
      dem.»  Men gossen drog icke ut sitt svärd, ty han var försagd,
      eftersom han ännu var allenast en gosse.
 21.  Då sade Seba och Salmunna: »Stå upp, du själv, och stöt ned oss;
      ty sådan mannen är, sådan är ock hans styrka.»  Så stod då Gideon
      upp och dräpte Seba och Salmunna.  Och han tog för sin räkning de
      prydnader som sutto på deras kamelers halsar.
      >PS. 83,12.

 22.  Och israeliterna sade till Gideon: »Råd du över oss, och såsom
      du så ock sedan din son och din sonson; ty du har frälst oss ur
      Midjans hand.»
 23.  Men Gideon svarade dem: »Jag vill icke råda över eder, och min
      son skall icke heller råda över eder, utan HERREN skall råda
      över eder.»
 24.  Och Gideon sade ytterligare till dem: »Ett vill jag dock begära
      av eder: var och en av eder må giva mig den näsring han har fått
      såsom byte.»  Ty midjaniterna buro näsringar av guld, eftersom de
      voro ismaeliter.
 25.  De svarade: »Ja, vi vilja giva dig dem.»  Och de bredde ut ett
      kläde, och var och en kastade på detta den näsring han hade fått
      såsom byte.
 26.  Och guldringarna, som han hade begärt, befunnos väga ett tusen
      sju hundra siklar i guld -- detta förutom de halsprydnader, de
      örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska konungarna
      hade burit, och förutom de kedjor som hade suttit på deras
      kamelers halsar.
 27.  Och Gideon lät därav göra en efod och satte upp den i sin stad,
      Ofra; och hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter
      den.  Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.
      >2 Mos. 28,4, 6 f f. Dom. 17,5.

 28.  Så blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer
      sitt huvud.  Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon
      levde.
      >Dom 3,11.

 29.  Men Jerubbaal, Joas' son, gick hem och stannade sedan i sitt
      hus.
 30.  Och Gideon hade sjuttio söner, som hade utgått från hans länd,
      ty han ägde många hustrur.
 31.  En bihustru som han hade i Sikem födde honom ock en son; denne
      gav han namnet Abimelek.
 32.  Och Gideon, Joas' son, dog i en god ålder och blev begraven i
      sin fader Joas' grav i det abiesritiska Ofra

 33.  Men när Gideon var död, begynte Israels barn åter i trolös
      avfällighet löpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till
      gud åt sig.
      >Dom.9,4.
 34.  Israels barn tänkte icke på HERREN, sin Gud, som hade räddat
      dem från alla deras fienders hand runt omkring.
 35.  Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek, till
      gengäld för allt det goda som han hade gjort mot Israel.
      >Dom. 9,5 f.

[https://runeberg.org/bibeln/07_09.html]
                        Domarboken, 9 Kapitlet

                 Abimeleks ogärningar och undergång.

  1.  Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders bröder i
      Sikem och talade till dem och till alla som voro besläktade med
      hans morfaders hus, och sade:
      >Dom. 8,30 f.
  2.  »Talen så till alla Sikems borgare: Vilket är bäst för eder: att
      sjuttio män, alla Jerubbaals söner, råda över eder, eller att en
      enda man råder över eder?  Kommen därjämte ihåg att jag är edert
      kött och ben.»
  3.  Då talade hans moders bröder till hans förmån allt detta inför
      alla Sikems borgare.  Och dessa blevo vunna för Abimelek, ty de
      tänkte: »Han är ju vår broder.»
  4.  Och de gåvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel;
      för dessa lejde Abimelek löst folk och äventyrare, vilkas
      anförare han blev.
      >Dom. 8,33.
  5.  Därefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dräpte där
      sina bröder, Jerubbaals söner, sjuttio män, och detta på en och
      samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty
      han hade gömt sig.
      >2 Kon. 10,7.
  6.  Sedan församlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i
      Millo och gingo åstad och gjorde Abimelek till konung vid
      Vård-terebinten invid Sikem.
      >Jos. 24,25 f.
  7.  När man berättade detta far Jotam, gick han åstad och ställde
      sig på toppen av berget Gerissim och hov upp sin röst och ropade
      och sade till dem: »Hören mig, I Sikems borgare, för att Gud ock
      må höra eder.
      >Mos. 11.29 f.
  8.  Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung över
      sig.  Och de sade till olivträdet: 'Bliv du konung över oss'
  9.  Men olivträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min fetma,
      som både gudar och människor ära mig för, och gå bort för att
      svaja över de andra träden?'
 10.  Då sade träden till fikonträdet: 'Kom du och bliv konung över
      oss.'
 11.  Men fikonträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min sötma
      och min goda frukt och gå bort för att svaja över de andra
      träden?'
 12.  Då sade träden till vinträdet: 'Kom du och bliv konung över
      oss.'
 13.  Men vinträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min vinmust,
      som gör både gudar och människor glada, och gå bort för att
      svaja över de andra träden?'
      >Ps. 104,15.
 14.  Då sade alla träden till törnbusken: 'Kom du och bliv konung
      över oss.'
 15.  Törnbusken svarade träden: 'Om det är eder uppriktiga mening att
      smörja mig till konung över eder, så kommen och tagen eder
      tillflykt under min skugga; varom icke, så skall eld gå ut ur
      törnbusken och förtära cedrarna på Libanon.'
 16.  Så hören nu: om I haven förfarit riktigt och redligt däri att I
      haven gjort Abimelek till konung, och om I haven förfarit väl
      mot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergällt honom efter
      hans gärningar --
 17.  ty I veten att min fader stridde för eder och vågade sitt liv
      för att rädda eder från Midjans hand,
 18.  under det att I däremot i dag haven rest eder upp mot min faders
      hus och dräpt hans söner, sjuttio män, på en och samma sten, och
      gjort Abimelek, hans tjänstekvinnas son, till konung över Sikems
      borgare, eftersom han är eder broder --
 19.  om I alltså denna dag haven förfarit riktigt och redligt mot
      Jerubbaal och hans hus, då mån I glädja eder över Abimelek, och
      han må ock glädja sig över eder;
 20.  varom icke, så må eld gå ut från Abimelek och förtära Sikems
      borgare och dem som bo i Millo, och från Sikems borgare och från
      dem som bo i Millo må eld gå ut och förtära Abimelek.»
 21.  Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och där
      bosatte han sig för att vara i säkerhet för sin broder Abimelek.

 22.  När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,
 23.  sände Gud en tvedräktsande mellan Abimelek och Sikems borgare,
      så att Sikems borgare avföllo från Abimelek.
 24.  Detta skedde, för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle
      bliva hämnat, och för att deras blod skulle komma över deras
      broder Abimelek som dräpte dem, så ock över Sikems borgare, som
      lämnade honom understöd, så att han kunde dräpa sina bröder.
 25.  För att skada honom lade Sikems borgare nu folk i försåt på
      bergshöjderna, och dessa plundrade alla som drogo vägen fram
      därförbi.  Detta blev berättat för Abimelek.

 26.  Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina bröder, och de drogo in
      i Sikem.  Och Sikems borgare fattade förtroende för honom.
 27.  Så hände sig en gång att de gingo ut på fältet och avbärgade
      sina vingårdar och pressade druvorna och höllo en glädjefest,
      och de gingo därvid in i sin guds hus och åto och drucko, och
      uttalade förbannelser över Abimelek.
 28.  Och Gaal, Ebeds son, sade: »Vad är Abimelek, och vad är Sikem,
      eftersom vi skola tjäna honom?  Han är ju Jerubbaals son, och
      Sebul är hans tillsyningsman.  Nej, tjänen män som härstamma från
      Hamor, Sikems fader.  Varför skulle vi tjäna denne?
      >1 Mos. 34,2.
 29.  Ack om jag hade detta folk under min vård!  Då skulle jag driva
      bort Abimelek.»  Och i fråga om Abimelek sade han: »Föröka din
      här och drag ut.»

 30.  Men när Sebul, hövitsmannen i staden, fick höra vad Gaal, Ebeds
      son, hade sagt, upptändes hans vrede.
 31.  Och han sände listeligen bud till Abimelek och lät säga: »Se,
      Gaal, Ebeds son, och hans bröder hava kommit till Sikem, och de
      hålla just nu på att uppvigla staden mot dig.
 32.  Bryt därför nu upp om natten, du med ditt folk, och lägg dig i
      bakhåll på fältet.
 33.  Sedan må du i morgon bittida, när solen går upp, störta fram mot
      staden.  När han då med sitt folk drager ut mot dig, må du göra
      med honom vad tillfället giver vid handen.»
 34.  Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade
      sig i bakhåll mot Sikem, i fyra hopar.

 35.  Och Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till
      stadsporten; och i detsamma bröt Abimelek med sitt folk fram
      ifrån bakhållet.
 36.  När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: »Se, där kommer
      folk ned från bergshöjderna.»  Men Sebul svarade honom: »Det är
      skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut såsom människor.»
 37.  Gaal tog åter till orda och sade: »Jo, där kommer folk ned från
      Mittelhöjden, och en annan hop kommer på vägen från
      Teckentydarterebinten.»
 38.  Då sade Sebul till honom: »Var är nu din stortalighet, du som
      sade: 'Vad är Abimelek, eftersom vi skola tjäna honom?'  Se, här
      kommer det folk som du så föraktade.  Drag nu ut och strid mot
      dem.
 39.  Så drog då Gaal ut i spetsen för Sikems borgare och gav sig i
      strid med Abimelek.
 40.  Men Abimelek jagade honom på flykten, och han flydde undan för
      honom; och många föllo slagna ända fram till stadsporten.
 41.  Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans
      bröder och lät dem icke längre stanna i Sikem.

 42.  Dagen därefter gick folket ut på fältet; och man berättade detta
      för Abimelek.
 43.  Då tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i
      bakhåll på fältet.  Och när han fick se att folket gick ut ur
      staden, bröt han upp och anföll dem och nedgjorde dem.
 44.  Abimelek och de hopar han hade med sig störtade nämligen fram
      och ställde sig vid ingången till stadsporten; men de båda andra
      hoparna störtade fram mot alla som voro på fältet och nedgjorde
      dem.
 45.  När så Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den
      och dräpte det folk som fanns därinne Sedan rev han ned staden
      och beströdde platsen med salt.

 46.  När besättningen i Sikems torn hörde detta, begåvo de sig alla
      till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.
 47.  Och när det blev berättat for Abimelek att hela besättningen i
      Sikems torn hade församlat sig där,
 48.  gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek
      tog en yxa i sin hand och högg av en trädgren och lyfte upp den
      och lade den på axeln; och han sade till sitt folk: »Gören med
      hast detsamma som I haven sett mig göra.»
 49.  Då högg också allt folket av var sin gren och följde efter
      Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tände
      upp eld till att förbränna valvet jämte dem som voro där.  Så
      omkommo ock alla de människor som bodde i Sikems torn, vid pass
      tusen män och kvinnor.

 50.  Och Abimelek drog åstad till Tebes och belägrade Tebes och intog
      det.
 51.  Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla män
      och kvinnor, alla borgare i staden, och stängde igen om sig;
      sedan stego de upp på tornets tak.
 52.  Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram
      till porten på tornet för att bränna upp den i eld.
 53.  Men en kvinna kastade en kvarnsten ned på Abimeleks huvud och
      bräckte så hans huvudskål.
 54.  Då ropade han med hast på sin vapendragare och sade till honom:
      »Drag ut ditt svärd och döda mig, för att man icke må säga om
      mig: En kvinna dräpte honom.»  Då genomborrade hans tjänare
      honom, så att han dog.
      >1 Sam. 31,4.
 55.  När nu israeliterna sågo att Abimelek var död, gingo de hem, var
      och en till sitt.
 56.  Alltså lät Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader,
      då han dräpte sina sjuttio bröder, komma tillbaka över honom.
 57.  Och allt det onda som Sikems män hade gjort lät Gud ock komma
      tillbaka över deras huvuden.  Så gick Jotams, Jerubbaals sons,
      förbannelse i fullbordan på dem.

[https://runeberg.org/bibeln/07_10.html]
                       Domarboken, 10 Kapitlet

                  Tola och Jair.  Israel åter i sina
                            fienders hand.

  1.  Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son till
      Pua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir,
      i Efraims bergsbygd.
  2.  Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blev
      begraven i Samir.

  3.  Efter honom uppstod gileaditen Jair.  Han var domare i Israel i
      tjugutvå år.
  4.  Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; och
      de hade trettio städer.  Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar,
      och de ligga i Gileads land.
      >4 Mos.32,41. 5 Mos. 3,14. Dom. 12.14. 1 Krön. 2,22.
  5.  Och Jair dog och blev begraven i Kamon.

  6.  Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och
      tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs,
      Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN och
      tjänade honom icke.
  7.  Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
      filistéernas och Ammons barns hand.
  8.  Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det
      året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde
      på andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.
  9.  Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också
      med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor
      nöd.
 10.  Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat mot
      dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»
 11.  Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst eder
      från egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?
 12.  Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna och
      maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från
      deras hand.
 13.  Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill
      jag icke mer frälsa eder.
      >5 Mos. 32,15 f., 19 f.
 14.  Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de
      frälsa eder, om I nu ären i nöd.
      >5 Mos. 32,38. Jer. 2,28.
 15.  Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du med
      oss alldeles såsom dig täckes.  Allenast rädda oss nu denna
      gång.»
      >1 Sam. 12,10.
 16.  Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och
      tjänade HERREN.  Då kunde han icke längre lida att se Israels
      vedermöda.
      >Dom. 2,18. PS. 78,65 f.

 17.  Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men
      Israels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.
 18.  Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra:
      »Vem vill begynna striden mot Ammons barn?  Den som det vill
      skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»
      >Dom. 11,6 f.

[https://runeberg.org/bibeln/07_11.html]
                       Domarboken, 11 Kapitlet

                  Jefta.  Hans seger och löfte.  Hans
                               dotter.

  1.  Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till
      en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
      >Hebr. 11,32.
  2.  Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans
      hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till
      honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son
      till en kvinna som icke är hans hustru.»
  3.  Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet
      Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg
      med honom.

  4.  Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
  5.  Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste
      i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
  6.  Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi
      strida mot Ammons barn.»
  7.  Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och
      drivit mig ut ur min faders hus.  Huru kunnen I då nu, när I
      ären i nöd, komma till mig?»
  8.  De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu
      kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot
      Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads
      inbyggare.»
  9.  Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka
      för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld,
      så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
 10.  Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal.
      Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
 11.  Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom
      till hövding och anförare över sig.  Och Jefta uttalade inför
      HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.

 12.  Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät
      säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot
      mig och angripit mitt land?»
 13.  Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog
      upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till
      Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
      >4 Mos. 21,24.
 14.  Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
 15.  och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit
      något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
      >5 Mos. 2,9,18 f., 37.
 16.  Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom
      öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
 17.  skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt
      mig tåga genom ditt land.'  Men konungen i Edom hörde icke därpå.
      De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke
      heller Då stannade Israel i Kades.
      >4 Mos. 20,14 f.
 18.  Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och
      Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på
      andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är
      Moabs gräns.
      >4 Mos. 21,13.
 19.  Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung,
      konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss
      genom ditt land tåga dit vi skola.'
      >4 Mos. 21,21 f. 5 Mos. 2,26 f.
 20.  Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt
      land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i
      Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
 21.  Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels
      hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas
      land, ty dessa bodde då i detta land.
 22.  De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok,
      och från öknen ända till Jordan.
      >5 Mos. 2,36.
 23.  Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt
      folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
 24.  Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det
      tager du i besittning?  Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud,
      fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
      >1 Kon. 11,7. 2 Kon. 23,13.
 25.  Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons
      konungen i Moab?  Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med
      Israel eller giva sig i strid med dem.
      >4 Mos. 22,2 f.
 26.  När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande
      orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda
      sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke
      tagit detta ifrån oss?
 27.  Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då
      du nu överfaller mig.  HERREN, domaren, må i dag döma mellan
      Israels barn och Ammons barn.»
 28.  Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom
      genom sändebuden.

 29.  Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och
      Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i
      Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
 30.  Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
      Ammons barn i min hand,
 31.  så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut
      emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn,
      det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till
      brännoffer.»
 32.  Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem;
      och HERREN gav dem i hans hand.
 33.  Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog
      landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och
      ända till Abel-Keramim.  Alltså blevo Ammons barn kuvade under
      Israels barn.
 34.  När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans
      dotter ut emot honom med pukor och dans.  Och hon var hans enda
      barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
      >2 Mos. 15,20. 1 Sam. 18,6.
 35.  I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och
      ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till
      jorden, du drager olycka över mig!  Ty jag har öppnat min mun
      inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord
      tillbaka.»
      >4 Mos. 30,3. 5 Mos. 23,21.
 36.  Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför
      HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu
      har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
 37.  Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min
      begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på
      bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
 38.  Han svarade: »Du får gå åstad.»  Och han tillstadde henne att
      vara borta i två månader.  Då gick hon åstad med sina väninnor
      och begrät sin jungfrudom på bergen.
 39.  Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han
      förfor då med henne efter det löfte han hade gjort.  Och hon hade
      icke känt någon man.
 40.  Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter
      år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under
      fyra dagar vart år.

[https://runeberg.org/bibeln/07_12.html]
                       Domarboken, 12 Kapitlet

               Efraimiternas knot och nederlag.  Jeftas
                     död.  Ibsan, Elon och Abdon.

  1.  Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade
      till Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn
      utan att kalla på oss till att tåga med dig?  Nu vilja vi bränna
      upp ditt hus jämte dig själv i eld.
      >Dom. 8,1.
  2.  Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd med
      Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke
      frälsa mig ur deras hand.
  3.  Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min
      själ[1] i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN
      gav dem i min hand.  Varför haven I då nu dragit upp emot mig
      till att strida emot mig?»
      >1 Sam. 19,5. 28,21. Ps. 119,109.

  4.  Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med
      Efraim.  Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen
      sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting,
      varken Efraim eller Manasse.»
  5.  Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för
      efraimiterna.  Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade:
      »Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en
      efraimit?»  Om han då svarade nej,
  6.  så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'[2].»  Sade han då
      »sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala
      ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid
      vadställena över Jordan.  På detta sätt föllo vid det tillfället
      fyrtiotvå tusen efraimiter.

  7.  Och Jefta var domare i Israel i sex år.  Sedan dog gileaditen
      Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.

  8.  Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel.
  9.  Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han
      fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner
      utifrån.  Och han var domare i Israel i sju år.
 10.  Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.

 11.  Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var
      han domare i Israel.
 12.  Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i
      Sebulons land.

 13.  Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.
 14.  Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida
      på sjuttio åsnor.  Och han var domare i Israel i åtta år.
      >Dom. 10,4.
 15.  Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i
      Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.

[1]  Se Själ i Ordförkl.
[2]  Se Schibbolet i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/07_13.html]
                       Domarboken, 13 Kapitlet

                           Simsons födelse.

  1.  Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gav
      HERREN dem i filistéernas hand, i fyrtio år.

  2.  I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa;
      hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.
  3.  Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till
      henne: »Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men du
      skall bliva havande och föda en son.
  4.  Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starka
      drycker ej heller äter något orent.
      >4 Mos. 6,2 f. Dom. 16,l7. 1 Sam 1,11. Luk. 1,15.
  5.  Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvud
      ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir
      allt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till att
      frälsa Israel ur filistéernas hand.»
  6.  Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: »En
      gudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycket
      fruktansvärd.  Jag frågade honom icke varifrån han var, och sitt
      namn lät han mig icke veta.
  7.  Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och föda en
      son; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke något
      orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ända
      till sin död.'»

  8.  Och Manoa bad till HERREN och sade: »Ack Herre, låt gudsmannen
      som du sände hit åter komma till oss, för att han må lära oss
      huru vi skola göra med gossen som skall födas.»
  9.  Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru,
      när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke var
      hos henne.
 10.  Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man;
      hon sade till honom: »Mannen som kom till mig häromdagen har
      uppenbarat sig för mig.»
 11.  Manoa stod upp och följde sin hustru; och när han kom till
      mannen, frågade han honom: »Är du den man som förut talade med
      min hustru?»  Han svarade: »Ja.»
 12.  Då sade Manoa: »När det som du har sagt går i fullbordan, vad är
      då att iakttaga med gossen?  Hur skall man göra med honom?»
 13.  HERRENS ängel svarade Manoa »Din hustru skall taga sig till
      vara för allt varom jag har talat med henne.
 14.  Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin eller
      starka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta något
      orent.  Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla.»
 15.  Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Låt oss få hålla dig kvar,
      så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig.»
      >Dom. 6,18.
 16.  Men HERRENS ängel svarade Manoa: »Om du ock håller mig kvar,
      skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ett
      brännoffer, så offra detta åt HERREN.»  Ty Manoa förstod icke att
      det var HERRENS ängel.
      >Tob. 12,19.
 17.  Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Vad är ditt namn?  Säg oss
      det, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går i
      fullbordan.»
      >1 Mos.32,29 f.
 18.  HERRENS ängel sade till honom: »Varför frågar du efter mitt
      namn?  Det är alltför underbart.»
      >Jes. 9,6.
 19.  Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade upp
      den på klippan åt HERREN.  Då lät han något underbart ske i
      Manoas och hans hustrus åsyn.
      >Dom. 6,19 f.
 20.  När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligen
      HERRENS ängel upp, i lågan från altaret.  Då Manoa och hans
      hustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte
 21.  Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hans
      hustru.  Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.
 22.  Och Manoa sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, eftersom vi
      hava sett Gud.»
      >2 Mos. 33,20 f. 5 Mos. 5,26. Dom. 6,22.
 23.  Men hans hustru svarade honom: »Om HERREN hade velat döda oss,
      så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer av
      vår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade han
      nu låtit oss höra sådant.»
 24.  Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;
      och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.
 25.  Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var i
      Dans läger, mellan Sorga och Estaol.
      >Dom. 18,11 f.

[https://runeberg.org/bibeln/07_14.html]
                       Domarboken, 14 Kapitlet

                    Simsons bröllop och hans gåta.

  1.  När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna se
      en kvinna, en av filistéernas döttrar.
  2.  Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader och
      moder och sade: »Jag har i Timna sett en kvinna, en av
      filistéernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru.»
  3.  Hans fader och moder sade till honom: »Finnes då ingen kvinna
      bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du
      vill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurna
      filistéerna?»  Simson sade till sin fader: »Skaffa mig denna, ty
      hon behagar mig.»
      >2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3.
  4.  Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN,
      som sökte sak med filistéerna.  På den tiden rådde nämligen
      filistéerna över Israel.
      >Dom. 13,1.
  5.  Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just
      som de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt
      lejon rytande emot honom.
  6.  Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet,
      såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade
      någonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader och
      moder vad han hade gjort.
      >1 Sam. 17.35.
  7.  När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade
      Simson.
  8.  En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek
      då av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han i
      lejonets kropp se en bisvärm med honung.
  9.  Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan
      han gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, och
      de åto.  Men han talade icke om för dem att det var ur lejonets
      kropp han hade skrapat honungen.

 10.  När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ett
      gästabud, ty så plägade de unga männen göra.
 11.  Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner,
      som skulle vara hos honom.
 12.  Till dem sade Simson: »Jag vill förelägga eder en gåta; om I
      under de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den och
      gissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortor
      och trettio högtidsdräkter.
 13.  Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva mig
      trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.»  De sade
      till honom: »Förelägg oss din gåta, låt oss höra den.»
 14.  Då sade han till dem:
        »Från storätaren utgick ätbart,
        från den grymme kom sötma.»

      Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.
 15.  På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: »Locka din man
      till att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna upp
      dig och din faders hus i eld.  Icke haven I väl bjudit oss hit
      för att utarma oss?»
 16.  Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: »Du hatar
      mig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt mina
      landsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den.»
      Han svarade henne: »Icke ens åt min fader eller min moder har
      jag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?»
 17.  Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllo
      gästabudet.  Och på sjunde dagen sade han henne lösningen,
      eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen på
      gåtan åt sina landsmän.
 18.  Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen i
      staden det svaret:
        »Vad är sötare än honung,
        och vad är grymmare än ett lejon?»

      Men han sade till dem: »Haden I icke plöjt med min kviga, så
      haden I icke gissat min gåta.»

 19.  Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelon
      och slog där ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav
      högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan.  Och
      hans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin faders
      hus.
 20.  Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, som
      han hade haft till sin särskilda följesven.

[https://runeberg.org/bibeln/07_15.html]
                       Domarboken, 15 Kapitlet

                Simson och de tre hundra rävarna.  Hans
                        bedrift med åsnekäken.

  1.  En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besöka
      sin hustru, och förde med sig en killing.  Och han sade: »Låt
      mig gå in till min hustru i kammaren.»  Men hennes fader ville
      icke tillstädja honom att gå in;
  2.  hennes fader sade: »Jag höll för säkert att du hade fattat hat
      till henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven.  Men
      hon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna i
      stället för den andra.»
  3.  Men Simson svarade dem: »Denna gång är jag utan skuld gent emot
      filistéerna, om jag gör dem något ont.»
  4.  Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han
      facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte
      in en fackla mitt emellan de två svansarna.
  5.  Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på
      filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och
      oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.
  6.  Då nu filistéerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingo
      de det svaret: »Det har Simson, timnitens måg, därför att denne
      tog hans hustru och gav henne åt hans bröllopssven.»  Då drogo
      filistéerna åstad och brände upp både henne och hennes fader i
      eld.
  7.  Men Simson sade till dem: »Om I beten eder så, skall jag
      sannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder.»
  8.  Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gå
      eller stå.  Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftan
      vid Etam.

  9.  Då drogo filistéerna upp och lägrade sig i Juda; och de spridde
      sig i Lehi.
 10.  Och Juda män sade: »Varför haven I dragit hitupp mot oss?»  De
      svarade: »Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för att
      göra mot honom såsom han har gjort mot oss.»
 11.  Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etam
      och sade till Simson: »Du vet ju att filistéerna råda över oss;
      huru har du då kunnat göra så mot oss?»  Han svarade dem: »Såsom
      de hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.»
 12.  De sade till honom: »Vi hava kommit hitned för att binda dig och
      sedan lämna dig i filistéernas hand.»  Simson sade till dem: »Så
      given mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig.»
 13.  De svarade honom: »Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan
      lämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig.»  Så bundo de
      honom med två nya tåg och förde honom upp, bort ifrån klippan.
 14.  När han nu kom till Lehi, skriade filistéerna och sprungo emot
      honom.  Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hans
      armar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och banden
      likasom smälte bort ifrån hans händer.
 15.  Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och han
      räckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusen
      män.
 16.  Sedan sade Simson:
        »Med åsnekäken slog jag
            en skara, ja, två;
        med åsnekäken slog jag
            tusen man.»

 17.  När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig.  Och man
      kallade den platsen Ramat-Lehi[1].
 18.  Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERREN
      och sade: »Du själv har genom din tjänare givit denna stora
      seger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i de
      oomskurnas hand!»
 19.  Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut
      vatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och
      han fick liv igen.  Därav kallades källan Den ropandes
      källa i Lehi, såsom den heter ännu i dag.

 20.  Och han var domare i Israel under filistéernas tid, i tjugu år.

[1]  D. ä. käkkastet eller käkhöjden.

[https://runeberg.org/bibeln/07_16.html]
                       Domarboken, 16 Kapitlet

                Simsons bedrift med Gasas stadsportar.
               Delila.  Simson övervunnen och fängslad.
                   Hans sista bedrift och död.  Hans
                             begravning.

  1.  Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick in
      till henne.
  2.  När då gasiterna fingo höra att Simson hade kommit dit,
      omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vid
      stadsporten.  Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte:
      »Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vi
      dräpa honom.»
  3.  Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod
      han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda
      dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och lade
      alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det
      berg som ligger gent emot Hebron.
  4.  Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid
      bäcken Sorek.
  5.  Då kommo filistéernas hövdingar upp till henne och sade till
      henne: »Locka honom till att uppenbara för dig varav det beror
      att han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga,
      så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva dig
      ett tusen ett hundra siklar silver var.»
      >Dom. 14,15.
  6.  Då sade Delila till Simson: »Säg mig varav det beror att du är
      så stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.»
  7.  Simson svarade henne: »Om man bunde mig med sju friska
      sensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag och
      vore såsom en vanlig människa.»
  8.  Då buro filistéernas hövdingar till henne sju friska
      sensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med
      dem.
  9.  Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren.  Sedan
      ropade hon till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»  Då
      slet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnodd
      slites sönder, när den kommer intill elden.  Alltså hade man
      ingenting fått veta om hans styrka.
 10.  Då sade Delila till Simson: »Du har ju bedragit mig och ljugit
      för mig.  Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»
 11.  Han svarade henne: »Om man bunde mig med nya tåg, som ännu icke
      hade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och vore
      såsom en vanlig människa.»
 12.  Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade så till
      honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»; och folk låg i
      försåt i den inre kammaren.  Men han slet tågen av sina armar,
      såsom hade det varit trådar.
 13.  Då sade Delila till Simson: »Hittills har du bedragit mig och
      ljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»  Han
      svarade henne: »Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvud
      i ränningen till din väv.»
 14.  Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan till
      honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»  När han då vaknade
      upp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen till
      väven.
 15.  Då sade hon till honom: »Huru kan du säga att du har mig kär, du
      som icke är uppriktig mot mig?  Tre gånger har du nu bedragit
      mig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark.»
 16.  Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran
      och plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,
      >Dom. 14,l7.
 17.  och yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne:
      »Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasir
      allt ifrån min moders liv.  Därför, om man rakar håret av mig,
      viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsom
      alla andra människor.»
      >4 Mos. 6,5. Dom. 13,5.

 18.  Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sin
      hemlighet, sände hon bud och kallade till sig filistéernas
      hövdingar; hon lät säga: »Kommen hitupp ännu en gång, ty han har
      nu yppat för mig hela sin hemlighet.»  Då kommo filistéernas
      hövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.
 19.  Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedan
      hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av
      de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över
      honom, och hans styrka vek ifrån honom.
 20.  Därefter ropade hon: »Filistéerna äro över dig, Simson!»  När han
      då vaknade upp ur sömnen, tänkte han: »Jag gör mig väl fri, nu
      såsom de förra gångerna, och skakar mig lös»; ty han visste icke
      att HERREN hade vikit ifrån honom.
 21.  Men filistéerna grepo honom och stucko ut ögonen på
      honom.  Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom med
      kopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.
      > 2 Mos. 11,5. 2 Kon. 25,7.
 22.  Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivit
      avrakat.

 23.  Och filistéernas hövdingar församlade sig för att anställa en
      stor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade:
      »Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand.»
 24.  Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:
      »Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårt
      land och slog så många av oss ihjäl.»
 25.  Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: »Låt hämta
      Simson, för att han må förlusta oss.»  Och Simson blev hämtad ur
      fängelset och måste vara dem till förlustelse.  Och de hade
      ställt honom mellan pelarna.
 26.  Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: »Släpp
      mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att
      jag får luta mig mot dem.»
 27.  Och huset var fullt med män och kvinnor, och filistéernas alla
      hövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män och
      kvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.
 28.  Men Simson ropade till HERREN och sade: »Herre, HERRE, tänk på
      mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får
      taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.»
      >Judit 13,7. Hebr. 11,32 f.
 29.  Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade
      på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra
      handen och i den andra med vänstra.
 30.  Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.»  Sedan
      böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över
      hövdingarna och allt folket som fanns där.  Och de som han så
      dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan
      han levde.

 31.  Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honom
      upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans
      fader Manoas grav.  Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.
      >Dom. 15,20.

[https://runeberg.org/bibeln/07_17.html]
                       Domarboken, 17 Kapitlet

                          Mikas bilddyrkan.

  1.  I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.
  2.  Denne sade till sin moder: »De ett tusen ett hundra silversiklar
      som blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade en
      förbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hos
      mig.  Det var jag som tog dem.»  Då sade hans moder: »Välsignad
      vare du, min son, av HERREN!»
  3.  Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åt
      sin moder.  Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessa
      penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må
      låta göra en skuren och en gjuten gudabild.  Här lämnar jag dem
      nu tillbaka åt dig.»
  4.  Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder.  Då tog hans moder
      två hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och denne
      gjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan
      ställdes in i Mikas hus.
  5.  Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och
      husgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner till
      präst åt sig.
      >1 Mos. 31,19. 2 Mos. 28,4,6,41.  Dom. 8,27. 1 Sam. 19,13.
  6.  På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
      honom behagade.
      >Dom.18,1. 21,25.

  7.  I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han var
      levit och bodde där såsom främling.
  8.  Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, för
      att se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och under
      sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.
  9.  Då frågade Mika honom: »Varifrån kommer du?»  Han svarade honom:
      »Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd på
      vandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kan
      bo.»
 10.  Mika sade till honom: »Stanna kvar hos mig, och bliv fader[1]
      och präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklar
      silver och vad kläder du behöver, och därtill din föda.»  Då
      följde leviten med honom.
 11.  Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och denne
      behandlade den unge mannen såsom sin son.
 12.  Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den unge
      mannen blev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.
 13.  Och Mika sade: »Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott,
      eftersom jag har fått leviten till präst.»

[1]  Se Fader i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/07_18.html]
                       Domarboken, 18 Kapitlet

               Daniterna röva Mikas gudabilder, intaga
                   Lais och införa där bilddyrkan.

  1.  På den tiden fanns ingen konung i Israel.  Och på den tiden sökte
      sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty ända dittills
      hade icke något område tillfallit den såsom arvedel bland
      Israels övriga stammar.
      >Jos. 19,40 f. Dom. 1,34. 17,6.
  2.  Så sände då Dans barn ur sin släkt fem män, uttagna bland dem,
      tappra män, från Sorga och Estaol, till att bespeja landet och
      undersöka det; och de sade till dem: »Gån åstad och undersöken
      landet.»  Så kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas
      hus; där stannade de över natten.
  3.  När de nu voro vid Mikas hus och kände igen den unge levitens
      sätt att tala, gingo de fram till honom och frågade honom: »Vem
      har fört dig hit?  Och vad gör du på detta ställe, och huru har
      du det här?»
      >Dom. 17,7 f.
  4.  Han omtalade då för dem: »Så och så gjorde Mika med mig; han gav
      mig lön, och jag blev präst åt honom.»
  5.  Då sade de till honom: »Fråga då Gud, så att vi få veta om den
      resa som vi äro stadda på skall bliva lyckosam.»
  6.  Prästen svarade dem: »Gån i frid.  Den resa som I ären stadda på
      står under HERRENS beskydd.»
  7.  Då gingo de fem männen vidare och kommo till Lais; och de sågo
      huru folket därinne bodde i trygghet, på sidoniernas sätt,
      stilla och trygga, och att ingen gjorde någon skada i landet
      genom att tillvälla sig makten; och de bodde långt ifrån
      sidonierna och hade intet att skaffa med andra människor.

  8.  När de sedan kommo åter till sina bröder i Sorga och Estaol,
      frågade deras bröder dem: »Vad haven I att säga?»
  9.  De svarade: »Upp, låt oss draga åstad mot dem!  Ty vi hava besett
      landet och funnit det mycket gott.  Skolen då I sitta stilla?
      Nej, varen ej sena till att tåga åstad, så att I kommen dit och
      intagen landet.
 10.  När I kommen dit, kommen I till ett folk som känner sig tryggt,
      och landet har utrymme nog.  Ja, Gud har givit det i eder hand --
      en ort där ingen brist är på något som jorden kan bära.»

 11.  Så bröto sex hundra man av daniternas släkt, omgjordade med
      vapen, upp därifrån, nämligen från Sorga och Estaol.
 12.  De drogo upp och lägrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda.  Därför
      kallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det ligger
      bakom Kirjat-Jearim.
      >Dom. 13,25.
 13.  Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo så
      fram till Mikas hus.
 14.  De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais' land togo
      då till orda och sade till sina bröder: »I mån veta att här i
      husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten
      Gudabild.  Så betänken nu vad I bören göra.»
 15.  Då drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till
      Mikas hus, och hälsade honom.
 16.  Men de sex hundra männen av Dans barn ställde sig vid ingången
      till porten, omgjordade med sina vapen som de voro.
 17.  Och de fem män som hade varit åstad för att bespeja landet gingo
      upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,
      så ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att
      prästen stod vid ingången till porten jämte de sex hundra
      vapenomgjordade männen.
 18.  När nu de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den
      skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna
      gudabilden, sade prästen till dem: »Vad är det I gören!»
 19.  De svarade honom: »Tig, lägg handen på din mun, och gå med oss
      och bliv fader[1] och präst åt oss.  Vilket är bäst för dig: att
      vara präst för en enskild mans hus eller att vara präst för en
      hel stam och släkt i Israel?»
 20.  Då blev prästens hjärta glatt, och han tog emot efoden och
      husgudarna och den skurna gudabilden och slöt sig till folket.

 21.  Sedan vände de sig åt annat håll och gingo vidare, och läto
      därvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset
      föras främst i tåget.
 22.  Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikas
      hus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikas
      hus, och som under tiden hade samlat sig.
 23.  Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika:
      »Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?»
 24.  Han svarade: »I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig,
      därtill ock prästen, och så gån I eder väg.  Vad har jag nu mer
      kvar?  Och ändå frågen I mig: 'Vad fattas dig?'!»
 25.  Men Dans barn sade till honom: »Låt oss icke höra ett ord mer
      från dig.  Eljest kan det hända att några män i förbittring hugga
      ned eder, och då bliver du orsak till att I förloren livet, både
      du själv och ditt husfolk.»
 26.  Därefter fortsatte Dans barn sin väg; och när Mika såg att de
      voro starkare än han, vände han om och drog tillbaka hem igen.
 27.  Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga och
      därtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levde
      stilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men staden
      brände de upp i eld.
      >Jos. 19,47.
 28.  Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrån
      Sidon, och folket däri hade intet att skaffa med andra
      människor; den låg i Bet-Rehobs dal.  Sedan byggde de åter upp
      staden och bosatte sig där.
 29.  Och de gåvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son
      till Israel; förut hade staden hetat Lais.
 30.  Och Dans barn ställde där upp åt sig den skurna gudabilden; och
      Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voro
      präster åt daniternas stam, ända till dess att landets folk
      fördes bort i fångenskap.
      >2 Mos. 2,22. 18,3. Dom. 17,10. 1 Kon. 12,30.  2 Kon. 17,23.
 31.  De ställde upp åt sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,
      och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i
      Silo.
      >Jos. 18,1.

[1]  Se Fader i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/07_19.html]
                       Domarboken, 19 Kapitlet

                     Det skändliga dådet i Gibea.

  1.  På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde en
      levitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd.  Denne tog till
      bihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.
      >Dom. 17,6. 18,1. 21,25.
  2.  Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom till
      sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tid
      av fyra månader.
  3.  Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för att
      tala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hade
      med sig sin tjänare och ett par åsnor.  Hon förde honom då in i
      sin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick han
      glad emot honom.
  4.  Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att han
      stannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro där
      nätterna över.
  5.  När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och han
      gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg:
      »Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa.»
  6.  Då satte de sig ned och åto båda tillsammans och
      drucko.  Därefter sade kvinnans fader till mannen: »Beslut dig
      för att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt.»
  7.  Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfader
      honom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där över
      natten.
  8.  På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för att
      resa; då sade kvinnans fader: »Vederkvick dig först, och dröjen
      så till eftermiddagen.»  Därefter åto de båda tillsammans.
  9.  När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och
      sin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom:
      »Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagen
      nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låt
      ditt hjärta vara glatt.  Sedan kunnen I i morgon bittida företaga
      eder färd, så att du får komma hem till din hydda.»
 10.  Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redo
      och reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus,
      det är Jerusalem.  Och han hade med sig ett par sadlade åsnor;
      och hans bihustru följde honom.

 11.  Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sade
      tjänaren till sin herre: »Kom, låt oss taga in i denna
      jebuséstad och stanna där över natten.»
 12.  Men hans herre svarade honom: »Vi skola icke taga in i en
      främmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare,
      fram till Gibea.»
 13.  Och han sade ytterligare till sin tjänare: »Kom, låt oss försöka
      hinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibea
      eller Rama.»
 14.  Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gick
      solen ned.
 15.  Då togo de in där och kommo för att stanna över natten i
      Gibea.  Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppna
      platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över
      natten.
 16.  Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete på
      fältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsom
      främling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.
 17.  När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande
      mannen på den öppna platsen i staden.  Då sade den gamle mannen:
      »Vart skall du resa, och varifrån kommer du?»
 18.  Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda
      till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe;
      därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i
      Juda.  Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här taga
      emot mig i sitt hus.
 19.  Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vin
      åt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljer
      oss, dina tjänare, så att intet fattas oss.»
 20.  Då sade den gamle mannen: »Frid vare med dig!  Men låt mig få
      sörja för allt som kan fattas dig.  Härute på den öppna platsen
      må du icke stanna över natten.»
 21.  Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna.  Och
      sedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.

 22.  Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades
      plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på
      dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset:
      »För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi få
      känna honom.»
      >1 Mos. 19,4 f. Hos. 9,9. 10,9.
 23.  Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem:
      »Nej, mina bröder, gören icke så illa.  Eftersom nu denne man har
      kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.
 24.  Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en
      bihustru.  Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och
      göra med dem vad I finnen för gott.  Men med denne man mån I icke
      göra någon sådan galenskap.
 25.  Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru
      och förde henne ut till dem.  Och de kände henne och hanterade
      henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när
      morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.
 26.  Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till
      mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det
      blev dager.
 27.  När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren till
      huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin
      bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.
 28.  Han sade till henne: »Stå upp och låt oss gå.»  Men hon gav intet
      svar.  Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen
      sig redo och reste hem till sitt.
 29.  Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-
      hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv
      stycken och sände styckena omkring över hela Israels land.
 30.  Och var och en som såg detta sade: »Något sådant har icke hänt
      eller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo upp
      ur Egyptens land ända till denna dag.  Övervägen detta, rådslån
      och sägen edert ord.»

[https://runeberg.org/bibeln/07_20.html]
                       Domarboken, 20 Kapitlet

                    Utrotningskriget mot Benjamin.

  1.  Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sig
      såsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileads
      land, inför HERREN i Mispa.
      >Dom. 11,11.
  2.  Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram
      i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade mån
      till fots.
  3.  Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade
      dragit upp till Mispa.

      Och Israels barn sade: »Omtalen huru denna ogärning har
      tillgått.»
  4.  Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda
      och sade: »Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för
      att stanna där över natten.
      >Dom. 19,15 f.
  5.  Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om
      natten för att våldföra sig på mig.  Mig tänkte de dräpa, och
      min bihustru kränkte de, så att hon dog.
      >Dom. 19,22 f.
  6.  Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena
      omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade
      gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.
  7.  Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn.  Läggen nu fram
      förslag och råd här på stället.»
  8.  Då stod allt folket upp såsom en man och sade: »Ingen av oss må
      gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.
  9.  Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå
      över det.
 10.  På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män,
      och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för
      att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det
      kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom
      tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i
      Israel.»
 11.  Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom
      en man.

 12.  Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar
      och läto säga; »Vad är det för en ogärning som har blivit
      begången ibland eder!
 13.  Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem
      och skaffa bort ifrån Israel vad ont är.»  Men benjaminiterna
      ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas,
      ord.
 14.  I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till
      Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.
 15.  På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessa
      städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring
      medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra
      utvalda män.
 16.  Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro
      vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret,
      utan att fela.
 17.  Och när Israels män -- Benjamin frånräknad -- mönstrades,
      utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa
      voro krigsmän.
 18.  Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud.
      Israels barn sade: »Vem bland oss skall först draga ut i striden
      mot Benjamins barn?»  HERREN svarade: »Juda först.»
      >Dom. 1,1.

 19.  Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig
      framför Gibea.
 20.  Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels
      män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.
 21.  Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen
      tjugutvå tusen man av Israel.
 22.  Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp
      sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt
      upp sig första dagen.
 23.  Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikte
      ända till aftonen; och de frågade HERREN: »Skall jag ännu en
      gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?»  Och
      HERREN svarade: »Dragen ut mot honom.»
      >Jos. 7,6.

 24.  När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins
      barn,
 25.  drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn
      och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans
      svärdbeväpnade män.
 26.  Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till
      Betel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte och
      fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade
      brännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.
      >Dom. 21,2.
 27.  Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på den
      tiden där,
 28.  och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför
      den på den tiden); de sade: »Skall jag ännu en gång draga ut
      till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå
      därifrån?»  HERREN svarade: »Dragen upp; ty i morgon skall jag
      giva honom i din hand.»
      >Jos. 22,13, 30. 24,33.

 29.  Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.
      >Jos. 8,12 f.
 30.  Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på
      tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea
      likasom de förra gångerna.
 31.  Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt
      bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna,
      fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på
      den som går upp till Betel och på den som går till Gibea över
      fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.
 32.  Då tänkte Benjamins barn: »De äro slagna av oss, nu likasom
      förut.»  Men Israels barn hade träffat det avtalet: »Vi vilja fly
      och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.
 33.  Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro,
      och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det
      att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats
      vid Maare-Geba.
 34.  Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent
      emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att
      olyckan var dem så nära.
 35.  Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn
      nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra
      man, allasammans svärdbeväpnade män.

 36.  Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna.  Israels män gåvo
      nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som
      de hade lagt mot Gibea.
      >Jos. 8,18 f.
 37.  Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de
      som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden
      med svärdsegg.
 38.  Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som
      lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken
      stiga upp från staden.
 39.  Israels män vände alltså ryggen i striden.  Men sedan Benjamin i
      början hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända ett
      trettiotal, och därvid hade tänkt: »Förvisso äro de slagna av
      oss, nu likasom i den förra striden»,
 40.  då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, det
      avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden.  Och de fingo nu
      se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.
 41.  När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män
      förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.
 42.  Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men
      fienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna där
      nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.
 43.  De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned
      dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.
 44.  Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert
      folk.
 45.  Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
      klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna,
      fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo
      av dem två tusen man.
 46.  Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin
      tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro
      tappert folk.
 47.  Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
      klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons
      klippa i fyra månader.
 48.  Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och
      slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som
      ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de
      träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade
      på.

[https://runeberg.org/bibeln/07_21.html]
                       Domarboken, 21 Kapitlet

                    Benjamins stam upprättas åter.

  1.  Men Israels män hade svurit i Mispa och sagt: »Ingen av oss
      skall giva sin dotter till hustru åt någon benjaminit.»
  2.  Och nu kom folket till Betel och stannade där ända till aftonen
      inför Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gråt
      >Dom. 20,26.
  3.  och sade: »Varför, o HERRE, Israels Gud, har sådant fått ske i
      Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?»
  4.  Dagen därefter stod folket bittida upp och byggde där ett altare
      och offrade brännoffer och tackoffer.
  5.  och Israels barn sade: »Finnes någon bland Israels alla stammar,
      som icke kom upp till HERREN med den övriga församlingen?»  Ty
      man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till
      HERREN i Mispa skulle straffas med döden.
  6.  Och Israels barn ömkade sig över sin broder Benjamin och sade:
      »Nu har en hel stam blivit borthuggen från Israel.
  7.  Vad skola vi göra för dem som äro kvar, så att de kunna få
      hustrur?  Ty själva hava vi ju svurit vid HERREN att icke åt dem
      giva hustrur av våra döttrar.»
  8.  Och då frågade åter: »Finnes bland Israels stammar någon som
      icke kom upp till HERREN i Mispa?»  Och se, från Jabes i Gilead
      hade ingen kommit till lägret, till församlingen där.
      >Dom. 20,1 f.
  9.  Ty när folket mönstrades, befanns det att ingen av invånarna i
      Jabes i Gilead var där.

 10.  Då sände menigheten dit tolv tusen av de tappraste männen och
      bjöd dessa och sade: »Gån åstad och slån invånarna i Jabes i
      Gilead med svärdsegg, också kvinnor och barn.
 11.  Ja, detta är vad I skolen göra: allt mankön och alla de kvinnor
      som hava haft med mankön att skaffa skolen I giva till spillo.
      >4 Mos. 31,17.
 12.  Men bland invånarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga
      kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med män, med
      mankön, att skaffa.  Dessa förde de då till lägret i Silo i
      Kanaans land.
 13.  Sedan sände hela menigheten åstad och underhandlade med de
      benjaminiter som befunno sig på Rimmons klippa, och tillbjöd dem
      fred.
      >Dom. 20,47.
 14.  Så vände nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de
      kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva.  Men dessa
      räckte ingalunda till för dem.

 15.  Och folket ömkade sig över Benjamin, eftersom HERREN hade gjort
      en rämna bland Israels stammar.
 16.  Och de äldste i menigheten sade: »Vad skola vi göra med dem som
      äro kvar, så att de kunna få hustrur?  Ty alla kvinnor äro ju
      utrotade ur Benjamin.»
      >Dom. 20,48.
 17.  Och de sade ytterligare: »De undkomna av Benjamin måste få en
      besittning, så att icke en stam bliver utplånad ur Israel.
 18.  Men själva kunna vi icke åt dem giva hustrur av våra döttrar, ty
      Israels barn hava svurit och sagt: Förbannad vare den som giver
      en hustru åt Benjamin.»
 19.  Och de sade vidare: »En HERREN högtid plägar ju hållas år efter
      år i Silo, som ligger norr om Betel, öster om den väg som går
      från Betel upp till Sikem, och söder om Lebona.»
 20.  Och de bjödo Benjamins barn och sade: »Gån åstad och läggen eder
      i försåt i vingårdarna.
 21.  När I då fån se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina
      dansar, skolen I komma fram ur vingårdarna, och var och en av
      eder skall bland Silos döttrar rycka till sig en som kan bliva
      hans hustru; därefter skolen I begiva eder hem till Benjamins
      land.
 22.  Om sedan deras fäder eller deras bröder komma och beklaga sig
      för oss, vilja vi säga till dem: 'Förunnen oss dem; ty ingen av
      oss har tagit sig någon hustru i kriget.  I haven ju då icke
      själva givit dem åt dessa; ty i sådant fall haden I ådragit eder
      skuld.'»
 23.  Och Benjamins barn gjorde så och skaffade sig hustrur, lika
      många som de själva voro, bland de dansande kvinnor som de
      rövade.  Sedan begåvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde
      åter upp städerna och bosatte sig i dem.
 24.  Också de övriga israeliterna begåvo sig bort därifrån, var och
      en till sin stam och sin släkt, och drogo ut därifrån, var och
      en till sin arvedel.

 25.  På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
      honom behagade.
      >Dom. 17,6. 18,1.

[https://runeberg.org/bibeln/08_01.html]
                           Rut, 1 Kapitlet

               Elimelek utvandrar till Moabs land.  Hans
                hustru återvänder efter hans död till
                  Bet-Lehem och med henne Rut, hennes
                              sonhustru.

  1.  På den tid då domarna regerade uppstod hungersnöd i landet.  Då
      drog en man från Bet-Lehem i Juda åstad med sin hustru och sina
      båda söner för att bosätta sig i Moabs land under någon tid.
  2.  Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi, och hans båda söner
      Mahelon och Kiljon; och de voro efratiter, från Bet-Lehem i Juda.
      Så kommo de nu till Moabs land och vistades där.
  3.  Och Elimelek, Noomis man, dog; men hon levde kvar med sina båda
      söner.
  4.  Dessa skaffade sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa och
      den andra Rut.
  5.  Och sedan de hade bott där vid pass tio år, dogo också de båda,
      Mahelon och Kiljon; men kvinnan levde kvar efter sina båda söner
      och sin man.
  6.  Då stod hon upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från
      Moabs land; ty hon hade hört i Moabs land att HERREN hade sett
      till sitt folk och givit det bröd.

  7.  Så begav hon sig, jämte sina båda sonhustrur, från det ställe
      där hon hade vistats.  Men när de nu gingo sin väg fram, för att
      komma tillbaka till Juda land,
  8.  sade Noomi till sina båda sonhustrur: »Vänden om och gå hem
      igen, var och en till sin moder.
  9.  HERREN bevise godhet mot eder, såsom I haven gjort mot de båda
      döda och mot mig.  HERREN give eder att I mån finna ro, var i sin
      mans hus.»  Därefter kysste hon dem.  Men de brusto ut i gråt
 10.  och sade till henne: »Nej, vi vilja följa med dig tillbaka till
      ditt folk.»
 11.  Men Noomi svarade: »Vänden om, mina döttrar.  Varför skullen I gå
      med mig?  Kan väl jag ännu en gång få söner i mitt liv, vilka
      kunna bliva män åt eder?
 12.  Vänden om, mina döttrar, och gån hem, ty jag är nu för gammal
      att överlämna mig åt en man.  Och om jag än kunde tänka: 'Jag har
      ännu hopp', ja, om jag ock redan i natt överlämnade mig åt en
      man och så verkligen födde söner,
 13.  icke skullen I därför vänta, till dess att de hade blivit
      fullvuxna, icke skullen I därför stänga eder inne och förbliva
      utan män?  Bort det, mina döttrar!  Jag känner redan bedrövelse
      nog för eder skull, eftersom HERRENS hand så har drabbat mig.»
 14.  Då brusto de åter ut i gråt.  Och Orpa kysste sin svärmoder till
      avsked, men Rut höll sig alltjämt intill henne.
 15.  Då sade hon: »Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk
      och till sin gud; vänd ock du tillbaka och följ din svägerska.»
 16.  Men Rut svarade: »Sök icke intala mig att övergiva dig och vända
      tillbaka ifrån dig.  Ty dit du går vill ock jag gå, och där du
      stannar vill ock jag stanna.  Ditt folk är mitt folk, och din Gud
      är min Gud.
 17.  Där du dör vill ock jag dö, och där vill jag bliva begraven.
      HERREN straffe mig nu och framgent, om något annat än döden
      kommer att skilja mig från dig.»
 18.  Då hon nu såg att denna stod fast i sitt beslut att gå med
      henne, upphörde hon att tala därom med henne.

 19.  Så gingo de båda med varandra, till dess att de kommo till
      Bet-Lehem.  Och när de kommo till Bet-Lehem, kom hela staden i
      rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: »Detta är ju
      Noomi!»
 20.  Men hon sade till dem: »Kallen mig icke Noomi, utan kallen mig
      Mara, ty den Allsmäktige har låtit mycken bedrövelse komma över
      mig.
 21.  Rik drog jag härifrån, och tomhänt har HERREN låtit mig komma
      tillbaka.  Varför kallen I mig då Noomi, när HERREN har vittnat
      emot mig, när den Allsmäktige har låtit det gå mig så illa?»

 22.  Så kom då Noomi tillbaka med sin sonhustru, moabitiskan Rut, i
      det hon vände tillbaka från Moabs land.  Och de kommo till
      Bet-Lehem, när kornskörden begynte.

[https://runeberg.org/bibeln/08_02.html]
                           Rut, 2 Kapitlet

                    Rut plockar ax på Boas' åker.

  1.  Men Noomi hade en frände på sin mans sida, en rik man av
      Elimeleks släkt, vid namn Boas.
  2.  Och moabitiskan Rut sade till Noomi: »Låt mig gå ut på åkern och
      plocka ax efter någon inför vilkens ögon jag finner nåd.»  Hon
      svarade henne: »Ja, gå, min dotter.»
  3.  Då gick hon åstad och kom till en åker och plockade där ax efter
      skördemännen; och det hände sig så för henne att åkerstycket
      tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.
  4.  Och Boas kom just då dit från Bet-Lehem; och han sade till
      skördemännen: »HERREN vare med eder.»  De svarade honom: »HERREN
      välsigne dig.»
  5.  Och Boas frågade den bland tjänarna, som hade uppsikt över
      skördemännen: »Vem tillhör den unga kvinnan där?»
  6.  Tjänaren som hade uppsikt över skördemännen svarade och sade:
      »Det är en moabitisk kvinna, den kvinna som med Noomi har kommit
      hit från Moabs land.
  7.  Hon bad att hon skulle få plocka och hopsamla ax bland kärvarna,
      efter skördemännen; och så kom hon, och hon har hållit på allt
      sedan i morse ända till denna stund, utom att hon nyss har vilat
      något litet därinne.»
  8.  Då sade Boas till Rut: »Hör, min dotter: du skall icke gå bort
      och plocka ax på någon annan åker, ej heller gå härifrån, utan
      du skall hålla dig till mina tjänarinnor här.
  9.  Se efter, var skördemännen arbeta på åkern, och gå efter dem;
      jag har förbjudit mina tjänare att göra dig något för när.  Och
      om du bliver törstig, så gå till kärlen och drick av det som
      mina tjänare hämta.»
 10.  Då föll hon ned på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och
      sade till honom: »Varför har jag funnit sådan nåd för dina ögon,
      att du tager dig an mig, fastän jag är en främling?»
 11.  Boas svarade och sade till henne: »För mig har blivit berättat
      allt vad du har gjort mot din svärmoder efter din mans död, huru
      du har övergivit din fader och din moder och ditt fädernesland,
      och vandrat åstad till ett folk som du förut icke kände.
 12.  HERREN vedergälle dig för vad du har gjort; ja, må full lön
      tillfalla dig från HERREN, Israels Gud, till vilken du har
      kommit, för att finna tillflykt under hans vingar.»
 13.  Hon sade: »Så må jag då finna nåd för dina ögon, min herre; ty
      du har tröstat mig och talat vänligt med din tjänarinna, fastän
      jag icke är såsom någon av dina tjänarinnor.»

 14.  Och när måltidsstunden var inne, sade Boas till henne: »Kom
      hitfram och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinet.»  Då
      satte hon sig vid sidan av skördemännen; och han lade för henne
      rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick därtill över.
 15.  Och när hon därefter stod upp för att plocka ax, bjöd Boas sina
      tjänare och sade: »Låten henne ock få plocka ax mellan kärvarna,
      och förfördelen henne icke.
 16.  Ja, I mån till och med draga ut strån ur knipporna åt henne och
      låta dem ligga, så att hon får plocka upp dem, och ingen må
      banna henne därför.»
 17.  Så plockade hon ax på åkern ända till aftonen; och när hon
      klappade ut det som hon hade plockat, var det vid pass en efa
      korn.

 18.  Och hon tog sin börda och gick in i staden, och hennes svärmoder
      fick se vad hon hade plockat.  Därefter tog hon fram och gav
      henne vad hon hade fått över, sedan hon hade ätit sig mätt.
 19.  Då sade hennes svärmoder till henne: »Var har du i dag plockat
      ax, och var har du arbetat?  Välsignad vare han som har tagit sig
      an dig!»  Då berättade hon för sin svärmoder hos vem hon hade
      arbetat; hon sade: »Den man som jag i dag har arbetat hos heter
      Boas.»
 20.  Då sade Noomi till sin sonhustru: »Välsignad vare han av HERREN,
      därför att han icke har undandragit sig att bevisa godhet både
      mot de levande och mot de döda!»  Och Noomi sade ytterligare till
      henne: »Den mannen är vår nära frände, en av våra bördemän.»
 21.  Moabitiskan Rut sade: »Han sade ock till mig: 'Håll dig till
      mina tjänare, ända till dess att de hava inbärgat hela min
      skörd.'»
 22.  Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: »Ja, det är bäst, min
      dotter, att du går med hans tjänarinnor, så att man icke
      behandlar dig illa, såsom det kunde ske på en annan åker.»
 23.  Så höll hon sig då till Boas' tjänarinnor och plockade ax där,
      till dess både korn- och veteskörden voro avslutade.  Men hon
      bodde hos sin svärmoder.

[https://runeberg.org/bibeln/08_03.html]
                           Rut, 3 Kapitlet

                        Rut vid Boas' fötter.

  1.  Och hennes svärmoder Noomi sade till henne: »Min dotter, jag
      vill söka skaffa dig ro, för att det må gå dig väl.
  2.  Så hör då: Boas, med vilkens tjänarinnor du har varit
      tillsammans, är ju vår frände.  Och just i natt kastar han korn
      på sin tröskplats.
  3.  Så två dig nu och smörj dig och kläd dig, och gå ned till
      tröskplatsen.  Men laga så, att mannen icke får se dig, förrän
      han har ätit och druckit.
  4.  När han då lägger sig, så se efter, var han lägger sig, och gå
      dit och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där; han
      skall då själv säga dig vad du bör göra.»
  5.  Hon svarade: »Allt vad du säger vill jag göra.»

  6.  Och hon gick ned till tröskplatsen och gjorde alldeles såsom
      hennes svärmoder hade bjudit henne.
  7.  Ty när Boas hade ätit och druckit, så att hans hjärta blev
      glatt, och sedan han hade gått åstad och lagt sig invid
      sädeshögen, kom hon oförmärkt och lyfte upp täcket vid hans
      fötter och lade sig där.
  8.  Vid midnattstiden blev mannen uppskrämd och böjde sig framåt och
      fick då se en kvinna ligga vid hans fötter.
  9.  Och han sade: »Vem är du?»  Hon svarade: »Jag är Rut, din
      tjänarinna.  Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, ty du är
      min bördeman.»
 10.  Då sade han: »Välsignad vare du av HERREN, min dotter!  Du har nu
      givit ett större bevis på din kärlek än förut, därigenom att du
      icke har lupit efter unga män, vare sig fattiga eller rika.
 11.  Så frukta nu icke, min dotter; allt vad du säger vill jag göra
      dig.  Ty allt folket i min stad vet att du är en rättskaffens
      kvinna.
 12.  Nu är det visserligen sant att jag är din bördeman; men en annan
      bördeman finnes, som är närmare än jag.
 13.  Stanna nu kvar i natt; om han i morgon vill taga dig efter
      bördesrätt, gott, må han då göra det, så sant HERREN lever.  Ligg
      nu kvar ända till morgonen.»

 14.  Så låg hon vid hans fötter ända till morgonen, men hon fick stå
      upp, innan ännu någon kunde känna igen den andre; ty han tänkte:
      »Det får icke bliva känt att kvinnan har kommit hit till
      tröskplatsen.»
 15.  Och han sade: »Räck hit manteln som du har på dig, och håll fram
      den.»  Och hon höll fram den.  Då mätte han upp sex mått korn och
      gav henne att bära; därefter gick hon in i staden.

 16.  Och när hon kom till sin svärmoder, sade denna: »Huru har det
      gått för dig, min dotter?»  Då berättade hon för henne allt vad
      mannen hade gjort mot henne;
 17.  och hon sade: »Dessa sex mått korn gav han mig, i det han sade:
      'Du skall icke komma tomhänt hem till din svärmoder.'»
 18.  Då svarade hon: »Bida, min dotter, till dess du får se huru
      saken avlöper; ty mannen skall icke giva sig till ro, med mindre
      han i dag för saken till sitt slut.»

[https://runeberg.org/bibeln/08_04.html]
                           Rut, 4 Kapitlet

                Boas tager Rut till hustru.  Hon bliver
                        stammoder till David.

  1.  Och Boas hade gått upp till stadsporten och satt sig där.  Då
      hände sig att den bördeman som Boas hade talat om gick där fram;
      då nämnde han honom vid namn och sade: »Kom hit och sätt dig
      här.»  Och han kom och satte sig.
  2.  Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och
      sade: »Sätten eder här.»  Och de satte sig.
  3.  Sedan sade han till bördemannen: »Det åkerstycke som tillhörde
      vår broder Elimelek har Noomi sålt, hon som kom tillbaka från
      Moabs land.
  4.  Därefter tänkte jag att jag skulle underrätta dig därom och
      säga: Köp det inför dem som här sitta och inför mitt folks
      äldste.  Om du vill taga det efter bördesrätt, så säg mig det, så
      att jag får veta det, ty ingen annan äger bördesrätt än du
      och, näst dig, jag själv.»  Han sade: »Jag vill taga det efter
      bördesrätt.»
  5.  Då sade Boas: »När du köper åkern av Noomis hand, då köper du
      den ock av moabitiskan Rut, den dödes hustru, med skyldighet att
      uppväcka den dödes namn och fästa det vid hans arvedel.»
  6.  Bördemannen svarade: »Då kan jag icke begagna mig av min
      bördesrätt, ty jag skulle därmed fördärva min egen arvedel.
      Börda du åt dig vad jag skulle hava bördat, ty jag kan icke göra
      det.»

  7.  Men när någon bördade något eller avtalade ett byte, var det
      fordom sed i Israel att han, till stadfästelse av ett sådant
      avtal, drog av sig sin sko och gav den åt den andre; och detta
      gällde såsom ett vittnesbörd i Israel.
  8.  Så sade nu bördemannen till Boas: »Köp du det»; och han drog
      därvid av sig sin sko.
  9.  Då sade Boas till de äldste och till allt folket: »I ären i dag
      vittnen till att jag nu har köpt av Noomis hand allt vad som har
      tillhört Kiljon och Mahelon.
 10.  Därjämte har jag ock köpt moabitiskan Rut, Mahelons hustru, till
      hustru åt mig, för att uppväcka den dödes namn och fästa det vid
      hans arvedel, på det att den dödes namn icke må bliva utrotat
      bland hans bröder eller ur porten till hans stad.  I ären i dag
      vittnen härtill.»
 11.  Och allt folket i stadsporten, så ock de äldste, svarade: »Ja,
      och HERREN låte den kvinna som nu går in i ditt hus bliva lik
      Rakel och Lea, de båda som hava byggt upp Israels hus.  Och må du
      förkovra dig storligen i Efrata och göra dig ett namn i
      Bet-Lehem.
 12.  Och blive ditt hus såsom Peres' hus, hans som Tamar födde åt
      Juda, genom de avkomlingar som HERREN skall giva dig med denna
      unga kvinna.»

 13.  Så tog då Boas Rut till sig, och hon blev hans hustru, och han
      gick in till henne; och HERREN gav henne livsfrukt, och hon
      födde en son.
 14.  Då sade kvinnorna till Noomi: »Lovad vare HERREN, som i dag har
      så gjort, att det icke fattas dig en bördeman som skall få ett
      namn i Israel!
 15.  Han skall bliva dig en tröstare och en försörjare på din
      ålderdom; ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon
      som är mer för dig än sju söner.»
 16.  Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev dess
      sköterska.
 17.  Och grannkvinnorna sade: »Noomi har fått en son»; och de gåvo
      honom namn, de kallade honom Obed.  Han blev fader till Isai,
      Davids fader.

 18.  Och detta är Peres' släktregister: Peres födde Hesron;
 19.  Hesron födde Ram; Ram födde Amminadab;
 20.  Amminadab födde Naheson; Naheson födde Salma;
 21.  Salmon födde Boas; Boas födde Obed;
 22.  Obed födde Isai, och Isai födde David.


[https://runeberg.org/bibeln/09_01.html]
                   Första Samuelsboken, 1 Kapitlet

                           Samuels födelse.

  1.  I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette
      Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son
      till Suf, en efraimit.
      >1 Krön. 6,27, 33 f.
  2.  Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna.
      Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
  3.  Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att
      tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda
      söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.
      >2 Mos. 23,17. 5 Mos. 16,16. Jos. 18,1.
  4.  En dag offrade nu Elkana.  Och han plägade giva sin hustru
      Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av
      offret;
      >3 Mos. 7,15. 5 Mos. 27,7.
  5.  men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade
      Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.
  6.  Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede,
      mycket retas med henne, därför att HERREN hade gjort henne
      ofruktsam.
  7.  För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus,
      gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på
      samma sätt.  Och nu grät hon och åt intet.
  8.  Då sade hennes man Elkana till henne: »Hanna, varför gråter du?
      Varför äter du icke?  Varför är du så sorgsen?  Är jag icke mer
      för dig än tio söner?

  9.  En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan
      prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att
      Hanna stod upp
 10.  och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under
      bitter gråt.
 11.  Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se
      till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta
      din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så
      vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen
      rakkniv skall komma på hans huvud.»
      >4 Mos. 6,5. 30,7 f. Dom. 13,5.
 12.  När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på
      hennes mun
 13.  -- Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes
      läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke -- då trodde Eli
      att hon var drucken.
 14.  Därför sade Eli till henne: »Huru länge skall du bete dig såsom
      en drucken?  Laga så, att ruset går av dig.»
 15.  Men Hanna svarade och sade: »Nej, min herre, jag är en hårt
      prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men
      jag utgöt nu min själ för HERREN.
      >Ps. 42,5. 62,9.
 16.  Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt
      myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala
      ända till denna stund.»
 17.  Då svarade Eli och sade: »Gå i frid.  Israels Gud skall giva dig
      vad du har utbett dig av honom.»
 18.  Hon sade: »Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon.»  Så gick
      kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så
      sorgsen ut.

 19.  Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN,
      vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama.  Och Elkana kände
      sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,
 20.  Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om;
      denne gav hon namnet Samuel, »ty», sade hon, »av HERREN har jag
      utbett mig honom.»[1]
 21.  När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att
      offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,
 22.  gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: »Jag vill
      vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra
      honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte
      och sedan stanna där för alltid.»
 23.  Hennes man Elkana sade till henne: »Gör vad du finner för gott;
      stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast
      uppfylla sitt ord.»  Så stannade då hustrun hemma och gav sin son
      di, till dess hon skulle avvänja honom.

 24.  Men sedan hon hade avvant[2] honom, tog hon honom med sig
      ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde
      hon honom in i HERRENS hus i Silo.  Men gossen var ännu helt ung.
 25.  Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.
 26.  Och hon sade: »Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre,
      jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.
 27.  Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad
      mig av honom.
 28.  Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge
      han lever, skall han vara given åt HERREN.»  Och de tillbådo där
      HERREN.

[1]  Namnet Samuel är sammansatt av två hebreiska ord som betyda höra
     och Gud.
[2]  Se Avvänja i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/09_02.html]
                   Första Samuelsboken, 2 Kapitlet

                Hannas lovsång.  Samuel i Herrens hus.
                   Elis söner.  Domsordet över Eli.

  1.  Och Hanna bad och sade:

        »Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN;
        mitt horn är upphöjt genom HERREN.
        Min mun är vitt upplåten mot mina fiender;
        ty jag gläder mig över din frälsning.
      >Luk. 1,46 f.
  2.    Ingen är helig såsom HERREN
        ty ingen finnes förutom dig;
        ingen klippa är såsom vår Gud.
      >Ps. 86,8. Jes. 44,8.

  3.    Fören icke beständigt så mycket högmodigt tal;
        vad fräckt är gånge icke ut ur eder mun.
        Ty HERREN är en Gud som vet allt,
        och hos honom vägas gärningarna.
  4.    Hjältarnas bågar äro sönderbrutna,
        men de stapplande omgjorda sig med kraft.
  5.    De som voro mätta måste taga lega för bröd,
        men de som ledo hunger hungra icke mer.
        Ja, den ofruktsamma föder sju barn,
        men den moder som fick många
        barn vissnar bort.
      >Ps. 34,11.

  6.    HERREN dödar och gör levande,
        han för ned i dödsriket och upp
        därifrån.
      >5 Mos. 32,39. Ps. 71,20. Vish. 16,13. Tob. 13,2.
  7.    HERREN gör fattig, han gör ock rik;
        han ödmjukar, men han upphöjer ock.
      >Syr. 7,11. 11,l4.
  8.    Han upprättar den ringe ur stoftet,
        ur dyn lyfter han den fattige upp,
        ty han vill låta dem sitta bredvid furstar,
        och en härlig tron giver han dem till arvedel.
        Ty jordens grundfästen äro HERRENS,
        och jordkretsen har han ställt på dem.
      >Job 5,11. Ps. 24,1 f. 75,8. 102,26. 104,5. 113,7 f.

  9.    Sina frommas fötter bevarar han,
        men de ogudaktiga förgöras i mörkret,
        ty ingen förmår något genom egen kraft.
      >Ps. 91,11. 97,10. 121,8. 145,20.
 10.    De som strida mot HERREN bliva krossade,
        ovan dem dundrar han i himmelen;
        ja, HERREN dömer jordens ändar.
        Men han giver makt åt sin konung,
        han upphöjer sin smordes horn.
      >2 Mos. 9,23 f. Dom. 5,20. 1 Sam. 7,10. Ps. 89,25.

 11.  Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen däremot gjorde tjänst
      inför HERREN under prästen Eli.
 12.  Men Elis söner voro onda män, de ville icke veta av HERREN.
      >Jer. 2,8.
 13.  På följande sätt plägade nämligen prästerna gå till väga med
      folket: så ofta någon offrade ett slaktoffer, kom prästens
      tjänare, medan köttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin
      hand;
      >3 Mos. 7,34. 10,14.
 14.  den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller
      grytan, och allt vad han så fick upp med gaffeln, det tog
      prästen.  Så gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till
      Silo.
 15.  Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens
      tjänare och sade till den som offrade: »Giv hit kött, så att jag
      kan steka det åt prästen, ty han vill icke hava kokt kött av
      dig, utan rått.»
      >3 Mos. 3,3 f. 7,31.
 16.  Om då mannen svarade honom: »Först skall man nu förbränna det
      feta; tag sedan vad dig lyster», så sade han: »Nej, nu strax
      skall du lämna det, eljest tager jag det med våld.»
 17.  Och de unga männens synd var så mycket större inför HERREN som
      folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer.

 18.  Men Samuel gjorde tjänst inför HERRENS ansikte, och var redan
      såsom gosse iklädd linne-efod.
      >2 Mos. 28,4, 6 f.
 19.  Därtill plägade hans moder vart år göra åt honom en liten kåpa,
      som hon hade med sig till honom, när hon jämte sin man begav sig
      upp för att offra det årliga slaktoffret.
 20.  Då plägade Eli välsigna Elkana jämte hans hustru och säga:
      »HERREN skänke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i
      stället för den som hon utbad sig genom sin bön till HERREN.»
      Och så gingo de hem igen.
 21.  Och HERREN såg till Hanna, och hon blev havande och födde tre
      söner och två döttrar.  Men gossen Samuel växte upp i HERRENS
      hus.

 22.  Då nu Eli, som var mycket gammal, fick höra allt vad hans söner
      gjorde mot hela Israel, och att de lågo hos de kvinnor som hade
      tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet,
      >2 Mos. 38,8. 1 Sam. 4,15.
 23.  sade han till dem: »Varför gören I sådant, allt detta onda som
      jag hör allt folket här tala om eder?
 24.  Icke så, mina söner!  Det rykte jag hör vara gängse bland HERRENS
      folk är icke gott.
 25.  Om en människa försyndar sig mot en annan, så kan Gud medla för
      henne; men om en människa försyndar sig mot HERREN, vem kan då
      göra sig till medlare för henne?»  Men de lyssnade icke till sin
      faders ord, ty HERREN ville döda dem.
 26.  Gossen Samuel däremot växte till i ålder och välbehag både för
      HERREN och för människor.
      >Luk 2,40, 52.

 27.  Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: »Så säger
      HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de
      ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus?
 28.  Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till
      präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse
      och bära efod inför mitt ansikte?  Och gav jag icke åt din faders
      hus Israels barns alla eldsoffer?
 29.  Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har
      påbjudit i min boning?  Och huru kan du ära dina söner mer än
      mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt
      folk Israel bär fram?
 30.  Därför säger HERREN, Israels Gud: Väl har jag sagt att ditt och
      din faders hus skulle få göra tjänst inför mig evärdligen.  Men
      nu säger HERREN: Bort det!  Ty dem som ära mig vill jag ock ära,
      men de som förakta mig skola komma på skam.
      >1 Kon. 2,27.
 31.  Se, dagar skola komma, då jag skall avhugga din arm och din
      faders hus' arm, så att ingen skall bliva gammal i ditt hus.
 32.  Och du skall få se min boning lida nöd, trots allt det goda som
      vederfares Israel.  Och ingen skall någonsin bliva gammal i ditt
      eget hus.
 33.  Dock vill jag icke från mitt altare utrota var man av din släkt,
      så att jag kommer dina ögon att förtvina och din själ att
      försmäkta; men alla som växa upp i ditt hus skola dö, när de
      hava hunnit till manlig ålder.
 34.  Och tecknet härtill skall för dig vara det som skall övergå dina
      båda söner Hofni och Pinehas: på en och samma dag skola de båda
      dö.
      >1 Sam. 4,11.
 35.  Men jag skall låta en präst uppstå åt mig, som bliver
      beståndande, en som gör efter vad i mitt hjärta och min själ är;
      åt honom skall jag bygga ett hus som bliver beståndande, och han
      skall göra tjänst inför min smorde beständigt.
      >1 Kon. 2,35. 1 Krön. 29,22.
 36.  Och var och en som bliver kvar av ditt hus skall komma och falla
      ned för honom, för att få en silverpenning eller en kaka bröd;
      han skall säga: 'Anställ mig vid någon prästsyssla, så att jag
      får en bit bröd att äta.'»

[https://runeberg.org/bibeln/09_03.html]
                   Första Samuelsboken, 3 Kapitlet

                  Herren uppenbarar sig för Samuel.

  1.  Så gjorde nu den unge Samuel tjänst inför HERREN under Eli.  Och
      HERRENS ord var sällsynt på den tiden, profetsyner voro icke
      vanliga.
      >Ps. 74,9. Klag. 2,9. Am. 8,11.
  2.  Då nu en gång Eli, vilkens ögon hade begynt att bliva skumma, så
      att han icke kunde se, låg och sov på sin plats,
      >1 Sam. 4,15.
  3.  innan ännu Guds lampa hade slocknat, och medan också Samuel låg
      och sov, då hände sig i HERRENS tempel, där Guds ark stod,
      >2 Mos. 27,20 f. 3 Mos. 24,2 f.
  4.  att HERREN ropade på Samuel.  Denne svarade: »Här är jag.»
  5.  Därefter skyndade han till Eli och sade: »Här är jag; du ropade
      ju på mig.»  Men han svarade: »Jag har icke ropat; gå tillbaka
      och lägg dig.»  Och han gick och lade sig.
  6.  Men HERREN ropade ännu en gång på Samuel; och Samuel stod upp
      och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju på mig.»
      Men han svarade: »Jag har icke ropat, min son; gå tillbaka och
      lägg dig.»
  7.  Samuel hade nämligen ännu icke lärt att känna igen HERREN, och
      ännu hade icke något HERRENS ord blivit uppenbarat för honom.
  8.  Men HERREN ropade åter på Samuel, för tredje gången; och han
      stod upp och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju
      på mig.  Då förstod Eli att det var HERREN som ropade på
      ynglingen.
  9.  Därför sade Eli till Samuel: »Gå och lägg dig; och om han vidare
      ropar på dig, så säg: 'Tala, HERRE; din tjänare hör.»  Och Samuel
      gick och lade sig på sin plats.

 10.  Då kom HERREN och ställde sig där och ropade såsom de förra
      gångerna: »Samuel!  Samuel!»  Samuel svarade: »Tala, din tjänare
      hör.»
 11.  Då sade HERREN till Samuel: »Se, jag skall i Israel göra något
      som kommer att genljuda i båda öronen på var och en som får höra
      det.
      >2 Kon. 21,12. Jer. 19,3.
 12.  På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har
      uttalat över hans hus, det första till det sista.
      >1 Sam. 2,30 f.
 13.  Ty jag har förkunnat för honom att jag skall vara domare över
      hans hus till evig tid, därför att han har syndat, i det han
      visste huru hans söner drogo förbannelse över sig och dock icke
      höll dem tillbaka.
 14.  Därför har jag ock med ed betygat om Elis hus: Sannerligen, Elis
      hus' missgärning skall icke någonsin kunna försonas, vare sig
      med slaktoffer eller med någon annat offergåva.»
      >3 Mos. 4,3 f.

 15.  Och Samuel låg kvar ända tills morgonen, då han öppnade
      dörrarna till HERRENS hus.  Och Samuel fruktade för att omtala
      synen for Eli.
 16.  Men Eli ropade på Samuel och sade: »Samuel, min son!»  Denne
      svarade: »Här är jag.»
 17.  Han sade: »Vad var det han talade till dig?  Dölj det icke för
      mig.  Gud straffe dig nu och framgent, om du döljer for mig
      något enda ord av det han talade till dig.»
 18.  Då omtalade Samuel för honom alltsammans och dolde intet för
      honom.  Och han sade: »Han är HERREN; han göre vad honom
      täckes.»

 19.  Men Samuel växte upp, och HERREN var med honom och lät intet av
      allt vad han hade talat falla till jorden.
      >1 Sam. 2,21 26. Judit 6,9
 20.  Och hela Israel, från Dan ända till Beer-Seba, förstod att
      Samuel var betrodd att vara HERRENS profet.
      >Dom. 20,1. Syr. 46,15
 21.  Och HERREN fortfor att låta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade
      sig för Samuel i Silo genom HERRENS ord.
 22.  Och Samuels ord kom till hela Israel.

[https://runeberg.org/bibeln/09_04.html]
                   Första Samuelsboken, 4 Kapitlet

                    Israels nederlag i striden mot
               filistéerna; arken tagen och Elis söner
                      dödade.  Elis död.  I-Kabod.

  1.  Och Israel drog ut till strid mot filistéerna och lägrade sig
      vid Eben-Haeser, under det filistéerna hade lägrat sig vid
      Afek.
      >1 Sam. 7,12
  2.  Filistéerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel, och
      striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av
      filistéerna; dessa nedgjorde på slagfältet vid pass fyra tusen
      man.
  3.  När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel:
      »Varför har HERREN i dag låtit oss bliva slagna av filistéerna?
      Låt oss hämta hit till oss från Silo HERRENS förbundsark, för
      att den må komma och vara ibland oss och frälsa oss från våra
      fienders hand.»
      >1 Sam. 14,18.
  4.  Så sände då folket till Silo, och de buro därifrån HERREN
      Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna; och Elis båda
      söner, Hofni och Pinehas, följde därvid med Guds förbundsark.
      >2 Mos. 25,17 f. 2 Sam. 6,2. Ps. 80,2. 99,1.

  5.  Då nu HERRENS förbundsark kom in i lägret, hov hela Israel upp
      ett stort jubelrop, så att det dånade i marken.
  6.  När då filistéerna hörde jubelropet, sade de: »Vad betyder detta
      stora jubelrop i hebréernas läger?»  Och de fingo veta att
      HERRENS ark hade kommit in i lägret.
  7.  Då blevo filistéerna förskräckta, ty de tänkte: »Gud har kommit
      in i lägret.»  Och de sade: »Ve oss!  Något sådant har förut icke
      hänt.
  8.  Ve oss!  Vem kan rädda oss från denne väldige Guds hand?  Det var
      denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.
      >2 Mos. 7-10.
  9.  Men fatten dock mod och varen män, I filistéer, så att I icke
      bliven trälar åt hebréerna, såsom de hava varit trälar åt
      eder.  Ja, varen män och striden.»
      >Dom. 13,1. 15,11.
 10.  Så stridde nu filistéerna, och israeliterna blevo slagna och
      flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket
      stort: av Israel föllo trettio tusen man fotfolk.
 11.  Därtill blev Guds ark tagen, och Elis båda söner, Hofni och
      Pinehas, blevo dödade.
      >1 Sam. 2,34. Ps. 78,61.
 12.  Och en benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma
      dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.
      >Jos. 7,6. 2 Sam. 1,2.
 13.  Och när han kom dit, satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och
      såg utåt, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark.  Då nu
      mannen kom in i staden med budskapet, höjde hela staden upp
      klagorop.
 14.  Och när Eli hörde klagoropet, sade han: »Vad betyder detta
      larm?»  Då kom mannen skyndsamt dit och berättade det för Eli.
 15.  Men Eli var nittioåtta år gammal och hans ögon voro starrblinda,
      så att han icke kunde se.
      >1 Sam. 3,2. 1 Kon. 14,4;
 16.  Och mannen sade till Eli: »Jag är den som har kommit från
      slagfältet; jag har i dag flytt ifrån slagfältet.»  Då sade han:
      »Huru har det gått, min son?»
 17.  Budbäraren svarade och sade: »Israel har flytt för filistéerna,
      mycket folk har också stupat; dina båda söner, Hofni och
      Pinehas, äro ock döda, och därtill har Guds ark blivit tagen.»
 18.  När han nämnde om Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid
      sidan av porten och bröt nacken av sig och dog; ty mannen var
      gammal och tung.  Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.
 19.  Och när hans sonhustru, Pinehas' hustru, som var havande och
      nära att föda, fick höra ryktet om att Guds ark var tagen, och
      att hennes svärfader och hennes man voro döda, sjönk hon ned och
      födde sitt barn, ty födslovåndorna kommo över henne.
 20.  Och när hon då höll på att dö, sade kvinnorna som stodo omkring
      henne: »Frukta icke; du har fött en son.»  Men hon svarade intet
      och aktade icke därpå.
      >1 Mos. 35,17.
 21.  Och hon kallade gossen I-Kabod[1], och sade: »Härligheten är
      borta från Israel.»  Därmed syftade hon på att Guds ark var
      tagen, så ock på sin svärfader och sin man.
 22.  Hon sade: »Härligheten är borta från Israel», eftersom Guds ark
      var tagen.

[1]  Namnet kan översättas med utan härlighet

[https://runeberg.org/bibeln/09_05.html]
                   Första Samuelsboken, 5 Kapitlet

               Herrens ark i Dagons tempel.  Filistéerna
                      hemsökta av Herrens hand.

  1.  När filistéerna hade tagit Guds ark, förde de den från
      Eben-Haeser till Asdod.
  2.  Där togo filistéerna Guds ark och förde in den i Dagons tempel
      och ställde den bredvid Dagon.
      >Dom. 16,23.
  3.  Men när asdoditerna bittida dagen därefter kommo dit, fingo de
      se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS ark.  Då togo
      de Dagon och satte honom upp igen på hans plats.
  4.  Men när de dagen därefter åter kommo dit bittida om morgonen,
      fingo de ånyo se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS
      ark; och Dagons huvud och hans båda händer lågo avslagna på
      tröskeln, allenast fiskdelen[1] satt kvar på honom.
  5.  I Asdod trampar därför ännu i dag ingen på Dagons tröskel,
      varken någon av Dagons präster, ej heller någon annan som går in
      i Dagons tempel.
  6.  Och HERRENS hand var tung över asdoditerna; han anställde
      förödelse bland dem, i det han slog dem med bölder, såväl i
      Asdod som inom tillhörande områden.
  7.  Då nu invånarna i Asdod sågo att så skedde, sade de: »Israels
      Guds ark får icke stanna hos oss, ty hans hand vilar hårt på oss
      och på vår gud Dagon.»
  8.  Och de sände bud och läto församla till sig alla filistéernas
      hövdingar och sade: »Vad skola vi göra med Israels Guds ark?»  De
      svarade: »Israels Guds ark må flyttas till Gat.»  Då flyttade de
      Israels Guds ark dit.
  9.  Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en
      mycket stor förvirring i staden; han slog invånarna i staden,
      både små och stora, så att bölder slogo upp på dem.
 10.  Då sände de Guds ark till Ekron.  Men när Guds ark kom till
      Ekron, ropade ekroniterna: »De hava flyttat Israels Guds ark
      till oss för att döda oss och vårt folk.»
 11.  Och de sände bud och läto för samla alla filistéernas hövdingar
      och sade: »Sänden bort Israels Guds ark, så att den får komma
      tillbaka till sin plats igen och icke dödar oss och vårt folk.»
      Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden; Guds hand
      låg mycket tung på den.
 12.  De av invånarna som icke dogo blevo slagna med bölder; och ropet
      från staden steg upp mot himmelen.

[1]  Se Dagon i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/09_06.html]
                   Första Samuelsboken, 6 Kapitlet

               Herrens ark föres tillbaka till Israels
                                land.

  1.  Sedan nu HERRENS ark hade varit i filistéernas land i sju
      månader,
  2.  tillkallade filistéerna sina präster och spåmän och sade: »Vad
      skola vi göra med HERRENS ark?  Låten oss veta på vilket sätt vi
      skola sända den till dess plats igen.»
  3.  De svarade: »Om I viljen sända bort Israels Guds ark, skolen I
      icke sända bort den utan skänker; I måsten giva åt honom ett
      skuldoffer.  Då skolen I bliva botade, och det skall då också
      bliva eder kunnigt varför hans hand icke drager sig tillbaka
      från eder.»
  4.  Då frågade de: »Vad för ett skuldoffer skola vi giva åt honom?»
      De svarade: »Fem bölder av guld och fem jordråttor av guld, lika
      många som filistéernas hövdingar; ty en och samma hemsökelse har
      träffat alla, också edra hövdingar.
  5.  I skolen göra avbildningar av edra bölder och avbildningar av
      jordråttorna som fördärva edert land; given så ära åt Israels
      Gud.  Kanhända tager han då bort sin tunga hand från eder, så ock
      från eder gud och från edert land.
      >1 Sam. 5,6.
  6.  Varför tillsluten I edra hjärtan, såsom egyptierna och Farao
      tillslöto sina hjärtan?  Måste icke dessa, sedan han hade utfört
      stora gärningar bland dem, släppa israeliterna, så att de fingo
      gå?
      >1 Mos 7,13, 22. 8,15. 12,29 f.
  7.  Så gören eder nu en ny vagn, och tagen två kor som giva di, och
      som icke hava burit något ok, och spännen korna för vagnen, men
      skiljen deras kalvar ifrån dem och låten dem stanna hemma.
  8.  Tagen så HERRENS ark och sätten den på vagnen, och läggen de
      gyllene klenoder I given honom såsom skuldoffer ned i ett skrin
      vid sidan av den, och låten den så gå åstad.
  9.  Sedan skolen I se efter: om den tager vägen till sitt land, upp
      mot Bet-Semes, så var det han som gjorde oss allt detta stora
      onda; men om så icke sker, då veta vi att det icke var hans hand
      som hemsökte oss.  Detta har då träffat oss allenast av en
      händelse.»

 10.  Männen gjorde så; de togo två kor som gåvo di och spände dem för
      vagnen; men deras kalvar behöllo de hemma.
 11.  Och de satte HERRENS ark på vagnen, därtill ock skrinet med
      jordråttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna.
 12.  Och korna gingo raka vägen fram åt Bet-Semes till; de höllo
      alltjämt samma stråt och gingo där råmande, utan att vika av
      vare sig till höger eller till vänster.  Och filistéernas
      hövdingar gingo efter dem ända till Bet-Semes' område.
 13.  Men betsemesiterna höllo på med veteskörd i dalen.  När de nu
      lyfte upp sina ögon, fingo de se arken; och de blevo glada, då
      de sågo den.
 14.  Men när vagnen kom till betsemesiten Josuas åker, stannade den
      där; och där låg en stor sten.  Då höggo de sönder trävirket på
      vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN.
 15.  Leviterna hade nämligen lyft ned HERRENS ark jämte skrinet som
      stod därbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade
      satt detta på den stora stenen.  Sedan offrade invånarna i
      Bet-Semes på den dagen brännoffer och slaktoffer åt HERREN.
 16.  Och när filistéernas fem hövdingar hade sett detta, vände de
      samma dag tillbaka till Ekron.

 17.  De svulster av guld som filistéerna gåvo såsom skuldoffer åt
      HERREN utgjorde: för Asdod en, för Gasa en, för Askelon en, för
      Gat en, för Ekron en.
 18.  Men jordråttorna av guld voro lika många som filistéernas alla
      städer under de fem hövdingarna, varvid medräknas både befästa
      städer och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, på
      vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar ännu i dag,
      på betsemesiten Josuas åker.
 19.  Av invånarna i Bet-Semes blevo ock många slagna, därför att de
      hade sett på HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket,
      femtio tusen man.  Och folket sörjde däröver att HERREN hade
      slagit så många bland folket.
      >4 Mos. 4,5 f., 20.
 20.  Och invånarna i Bet-Semes sade: »Vem kan bestå inför HERREN,
      denne helige Gud?  Och till vem skall han draga bort ifrån oss?»
 21.  Och de skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och
      läto säga: »Filistéerna hava sänt tillbaka HERRENS ark; kommen
      hitned och hämten den upp till eder.

[https://runeberg.org/bibeln/09_07.html]
                   Första Samuelsboken, 7 Kapitlet

               Arken i Kirjat-Jearim.  Vattenösningen i
                Mispa.  Seger över filistéerna.  Samuel
                            såsom domare.

  1.  Då kommo Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark ditupp och
      förde den in i Abinadabs hus på höjden.  Och hans son Eleasar
      helgade de till att hava vården om HERRENS ark.
      >2 Sam. 6,4.
  2.  Och från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim förflöt
      en lång tid: tjugu år förgingo; och hela Israels hus suckade nu
      efter HERREN.
  3.  Men Samuel sade till hela Israels hus: »Om I av allt edert
      hjärta viljen vända om till HERREN, så skaffen bort ifrån eder
      de främmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hjärtan
      till HERREN och tjänen honom allena, så skall han rädda eder
      ifrån filistéernas hand.»
      >1 Mos. 35,2. 5 Mos. 6,4 f. Jos. 24,23. Matt. 4,10. Luk. 4,8.
  4.  Då skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och
      tjänade HERREN allena.
      >Dom. 10,16.

  5.  Och Samuel sade: »Församlen hela Israel i Mispa, så vill jag där
      bedja till HERREN för eder.»
      >Dom. 20,1. 1 Sam. 10,l7.
  6.  Då församlade de sig i Mispa och öste upp vatten och göto ut det
      inför HERREN och fastade den dagen; och de sade där: »Vi hava
      syndat mot HERREN.»  Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.
      >Klag. 2,19.

  7.  Men när filistéerna hörde att Israels barn hade församlat sig i
      Mispa, drogo filistéernas hövdingar ditupp mot Israel.  Då
      Israels barn hörde detta, blevo de förskräckta för filistéerna.
  8.  Och Israels barn sade till Samuel: »Hör icke upp att ropa för
      oss till HERREN, vår Gud, att han må frälsa oss ifrån
      filistéernas hand.»
      >Syr. 46,16.
  9.  Då tog Samuel ett dilamm och offrade det såsom ett heloffer,
      till brännoffer åt HERREN; och Samuel ropade till HERREN för
      Israel, och HERREN bönhörde honom.
 10.  Under det att Samuel offrade brännoffret, ryckte nämligen
      filistéerna fram till strid mot Israel; men HERREN lät ett
      starkt tordön dundra över filistéerna på den dagen och
      förvirrade dem, så att de blevo slagna av Israel.
      >Jos. 1O,10. 1 Sam. 2,10. 2 Sam. 22,14.
 11.  Och Israels män drogo ut från Mispa och förföljde filistéerna
      och nedgjorde dem, under det att de förföljde dem ända till
      trakten nedanför Bet-Kar.
 12.  Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav
      den namnet Eben-Haeser[1], i det han sade: »Allt härintill har
      HERREN hjälpt oss.»
      >1 Sam. 4,1.

 13.  Så blevo filistéerna kuvade och kommo icke mer in i Israels land
      Och HERRENS hand var emot filistéerna, så länge Samuel levde.
 14.  Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel kommo
      tillbaka till Israel, allasammans, från Ekron ända till Gat; och
      det tillhörande området tog Israel också igen ifrån
      filistéerna.  Och mellan Israel och amoréerna blev fred.
 15.  Och Samuel var domare i Israel, så länge han levde.
 16.  Vart år färdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och
      han dömde Israel på alla dessa platser.
 17.  Sedan plägade han vända tillbaka till Rama, ty där var hans hem,
      och där dömde han eljest Israel där byggde han ock ett altare åt
      HERREN.

[1]  D. ä. hjälpstenen.

[https://runeberg.org/bibeln/09_08.html]
                   Första Samuelsboken, 8 Kapitlet

               Samuels söner.  Israels barns önskan att
                            få en konung.

  1.  Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare
      över Israel
  2.  Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade
      sitt domarsäte i Beer-Seba.
      >1 Krön. 6,28.
  3.  Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån
      och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.
      >2 Mos. 23,8. 5 Mos. 16,19. 24,17.

  4.  Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel
      i Rama.
      >1 Sam. 7,17.
  5.  Och de sade till honom: »Du är ju nu gammal, och dina söner
      vandra icke på dina vägar.  Så sätt nu en konung över oss till
      att döma oss, såsom alla andra folk hava.»
      >5 Mos. 17,14 f. Hos. 13,10 f. Apg. 13,21.
  6.  Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: »Giv oss en
      konung, for att han må döma oss.»  Och Samuel bad till HERREN.
      >1 Sam. 12,l7.
  7.  Då sade HERREN till Samuel: »Lyssna till folkets ord, och gör
      allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat,
      nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall
      vara konung över dem.
      >1 Sam. 10,l9. Hos. 8,4.
  8.  Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur
      Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och
      tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.
  9.  Så lyssna nu till deras ord.  Dock må du högtidligt varna dem och
      förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över
      dem.»
      >5 Mos. 17,14 f.

 10.  Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
      allt vad HERREN hade talat.
 11.  Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
      över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
      vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
      löpa framför hans vagnar.
      >2 Sam. 15,1.
 12.  Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
      underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
      inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
      vagnsredskap.
 13.  Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
      bagerskor.
 14.  Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
      och skall giva dem åt sina tjänare;
 15.  och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
      och giva åt sina hovmän och tjänare.
 16.  Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
      edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
      behov.
 17.  Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
      trälar.
 18.  När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
      utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.

 19.  Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
      en konung måste vi hava över oss.»
 20.  Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
      dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
      våra krig.»
 21.  Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
      till HERREN.
 22.  Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
      konung över dem.»  Då sade Samuel till Israels män: »Gån hem, var
      och en till sin stad.»

[https://runeberg.org/bibeln/09_09.html]
                   Första Samuelsboken, 9 Kapitlet

                Saul utses av Herren till konung genom
                               Samuel.

  1.  I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till
      Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit;
      och han var en rik man.
      >1 Sam. 14,51.
  2.  Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland
      Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var
      huvudet högre än allt folket.
  3.  Nu hade Kis', Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom;
      därför sade Kis till sin son Saul: »Tag med dig en av tjänarna
      och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna.»
  4.  Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom
      Salisalandet; men de funno dem icke.  Så gingo de genom
      Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom
      Benjamins land, men de funno dem icke heller där.
  5.  När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren
      som han hade med sig: »Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde
      eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för
      vår skull.»
  6.  Men han svarade honom: »Se, i denna stad finnes en gudsman; han
      är en ansedd man; allt vad han säger, det sker.  Låt oss nu gå
      dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava
      företagit oss.»
  7.  Då sade Saul till sin tjänare: »Men om vi gå dit, vad skola vi
      då taga med oss åt mannen?  Brödet är ju slut i våra ränslar, och
      vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt
      gudsmannen.  Eller vad hava vi väl?»
      >1 Kon. 14,3. 2 Kon. 4,42.
  8.  Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: »Se, här har jag i
      min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt
      gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå.»
  9.  (Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud:
      »Kom, låt oss gå till siaren.»  Ty den som man nu kallar profet
      kallade man fordom siare.)
      >4 Mos. 12,6.
 10.  Saul sade till sin tjänare: »Ditt förslag är gott; kom, låt oss
      gå.»  Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.

 11.  När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några
      flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de:
      »Är siaren här?»
 12.  De svarade dem och sade: »Ja, helt nära.  Skynda dig nu, ty han
      har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en
      offerfest på offerhöjden.
 13.  Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på
      höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han
      kommer.  Han skall välsigna offret; först sedan begynna de
      inbjudna att äta.  Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I
      träffa honom.»
 14.  Så gingo de upp till staden.  Och just när de kommo in i staden,
      mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.

 15.  Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och
      sagt:
 16.  »I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från
      Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt
      folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filistéernas
      hand.  Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har
      kommit till mig.»
      >2 Mos. 3,9.
 17.  När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen:
      »Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall
      styra mitt folk.»

 18.  Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: »Säg mig var
      siaren bor.»
 19.  Samuel svarade Saul och sade: »Jag är siaren.  Gå före mig upp på
      offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag.  Men i morgon
      vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag
      giva dig besked.
 20.  Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta
      för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro
      återfunna.  Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel,
      om icke dig och hela din faders hus?»
 21.  Saul svarade och sade: »Jag är ju en benjaminit, från en av de
      minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste
      bland alla släkter i Benjamins stammar.  Varför talar du då till
      mig på det sättet?»
 22.  Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen
      och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass
      trettio män.
 23.  Och Samuel sade till kocken: »Giv hit det stycke som jag gav
      dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig.»
 24.  Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte
      det fram för Saul; och Samuel sade: »Se, här sättes nu fram för
      dig det som har blivit sparat; ät därav.  Ty just för denna stund
      blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit
      folket.»  Så åt Saul den dagen med Samuel.

 25.  Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden.  Sedan
      samtalade han med Saul uppe på taket.
 26.  Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade
      Samuel uppåt taket till Saul och sade: »Stå upp, så vill jag
      ledsaga dig till vägs.»  Då stod Saul upp, och de gingo båda
      åstad, han och Samuel.
      >5 Mos. 22,8.
 27.  När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till
      Saul: »Säg till tjänaren att han skall gå före oss» -- och han
      fick gå -- »men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig
      höra vad Gud har talat.»

[https://runeberg.org/bibeln/09_10.html]
                   Första Samuelsboken, 10 Kapitlet

                  Saul smord till konung av Samuel.
                        Konungavalet i Mispa.

  1.  Och Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på hans huvud och
      kysste honom och sade: »Se, HERREN har smort dig till furste
      över sin arvedel.
      >5 Mos. 9,26. 32,9.
  2.  När du nu går ifrån mig, skall du invid Rakels grav, vid
      Benjamins gräns, vid Selsa, träffa två män; dessa skola säga
      till dig: 'Åsninnorna som du gick åstad att söka äro återfunna;
      din fader tänker därför icke mer på åsninnorna, men han är
      orolig för eder skull och säger: Vad skall jag göra för att
      finna min son?'
      >1 Mos. 35,19. 1 Sam. 9,5.
  3.  Och när du har gått därifrån ett stycke fram och kommit till
      Tabors terebint skall du där möta tre män som äro på väg upp
      till Gud i Betel.  En bär tre killingar, en bär tre brödkakor,
      och en bär en vinlägel.
  4.  Dessa skola hälsa dig och giva dig två bröd, och du skall taga
      emot vad de giva.
  5.  Sedan kommer du till Guds Gibea, där filistéernas fogdar
      äro.  Och när du kommer dit in i staden, skall du träffa på en
      skara profeter, som komma ned från offerhöjden där, med
      psaltare, puka, flöjt och harpa före sig, under det att de
      själva äro i profetisk hänryckning.
  6.  Och HERRENS Ande skall komma över dig, så att också du fattas av
      hänryckning likasom de; och du skall då bliva förvandlad till en
      annan människa.
  7.  När du nu ser att dessa tecken inträffa, då må du göra vad
      tillfället giver vid handen, ty Gud är med dig.
  8.  Sedan må du gå ned före mig till Gilgal, så skall jag komma
      ditned till dig, för att offra brännoffer och tackoffer; sju
      dagar skall du vänta till dess jag kommer till dig och förkunnar
      för dig vad du skall göra.
      >1 Sam. 13,8.

  9.  I det han nu vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade
      Gud hans sinne och gav honom ett annat hjärta; och alla dessa
      tecken inträffade samma dag.
 10.  När de kommo till Gibea, mötte honom där en skara profeter; då
      kom Guds Ande över honom, så att han, mitt ibland dem, själv
      fattades av profetisk hänryckning.
 11.  Då nu alla som förut kände honom fingo se honom vara i
      hänryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: »Vad
      har skett med Kis' son?  Är ock Saul bland profeterna?»
 12.  Men en av männen därifrån svarade och sade: »Vem är då dessas
      fader?»  -- Härav uppkom ordspråket: »Är ock Saul bland
      profeterna?»
      >1 Sam. 19,24.

 13.  Men när hans profetiska hänryckning hade upphört, gick han upp
      på offerhöjden.
 14.  Då frågade Sauls farbroder honom och hans tjänare: »Var haven I
      varit?»  Han svarade: »Borta för att söka åsninnorna.  Men när vi
      sågo att de ingenstädes voro att finna, gingo vi till Samuel.»
      >1 Sam. 14,50.
 15.  Då sade Sauls farbroder: »Tala om for mig vad Samuel sade till
      eder.»
 16.  Saul svarade sin farbroder: »Han omtalade för oss att åsninnorna
      voro återfunna.»  Men vad Samuel hade sagt om konungadömet
      omtalade han icke för honom.

 17.  Därefter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa.
 18.  Och han sade till Israels barn: »Så säger HERREN, Israels Gud:
      Jag har fört Israel upp ur Egypten, och jag räddade eder icke
      allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungadömen
      som förtryckte eder.
 19.  Men nu haven I förkastat eder Gud, som själv frälste eder ur
      alla edra olyckor och trångmål, och haven sagt till honom: 'Sätt
      en konung över oss.'  Så träden nu fram inför HERREN efter edra
      stammar och edra ätter.»
      >1 Sam. 8:7, 19 f.  l2:12.
 20.  Därpå lät Samuel alla Israels stammar gå fram; då träffades
      Benjamin stam av lotten.
      >Jos. 7,14.
 21.  När han sedan lät Benjamins stam gå fram efter dess släkter,
      träffades Matris släkt av lotten; därpå träffades Saul, Kis' son,
      av lotten, men när de då sökte efter honom, stod han icke att
      finna.
 22.  Då frågade de HERREN ännu en gång: »Har någon mer kommit hit?
      HERREN svarade: »Han har gömt sig bland trossen.»
 23.  Då skyndade de dit och hämtad honom därifrån, och när han nu
      trädde fram bland folket, var han huvudet högre än allt folket.
      >1 Sam. 9,2.
 24.  Och Samuel sade till allt folket: »Här sen I nu den som HERREN
      har utvalt; ingen är honom lik bland allt folket.»  Då jublade
      allt folket och ropade: »Leve konungen!»
      >1 Kon. 1:25,39.  2 Kon. 11:12.

 25.  Och Samuel kungjorde för folket konungadömets rätt och tecknade
      upp den i en bok och lade ned den inför HERREN.  Sedan lät Samuel
      allt folket gå hem, var och en till sitt.
      >5 Mos. 17,14 f. 1 Sam. 8,11 f.
 26.  Också Saul gick hem till Gibea; och honom följde en härskara av
      män vilkas hjärtan Gud hade rört.
 27.  Men några onda män sade: »Vad hjälp skulle denne kunna giva
      oss?»  Och de föraktade honom och buro icke fram skänker till
      honom.  Men han låtsade som om han icke märkte det.
      >2 Krön. 17,5.

[https://runeberg.org/bibeln/09_11.html]
                   Första Samuelsboken, 11 Kapitlet

               Saul besegrar ammoniterna.  Han får sitt
                         konungadöme förnyat.

  1.  Och ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabes i Gilead.  Då
      sade alla män i Jabes till Nahas: »Slut fördrag med oss, så
      vilja vi bliva dig underdåniga.»
  2.  Men ammoniten Nahas svarade dem: »På det villkoret vill jag
      sluta fördrag med eder, att jag får sticka ut högra ögat på eder
      alla och därmed tillfoga hela Israel smälek.»
  3.  De äldste i Jabes sade till honom: »Giv oss sju dagars uppskov,
      så att vi kunna skicka sändebud över hela Israels land; om då
      ingen vill hjälpa oss, så skola vi giva oss åt dig.»

  4.  Så kommo nu sändebuden till Sauls Gibea och omtalade detta för
      folket.  Då brast allt folket ut i gråt.
  5.  Men just då kom Saul gående bakom sina oxar från åkern.  Och Saul
      frågade: »Vad fattas folket, eftersom de gråta?»  Och de
      förtäljde för honom vad mannen från Jabes hade sagt.
  6.  Då kom Guds Ande över Saul, när han hörde detta, och hans vrede
      upptändes högeligen.
      >Dom. 14,6. 1 Sam. 10,10
  7.  Och han tog ett par oxar och styckade dem och sände styckena
      omkring över hela Israels land med sändebuden och lät säga: »Den
      som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall så
      göras.»  Då föll en förskräckelse ifrån HERREN över folket, så
      att de drogo ut såsom en man.
      >Dom. 20,1.
  8.  Och han mönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då tre
      hundra tusen, och Juda män trettio tusen.

  9.  Och de sade till sändebuden som hade kommit: »Så skolen I säga
      till männen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjälp, när
      solen bränner som hetast.»  Och sändebuden kommo och förkunnade
      detta för männen i Jabes; och dessa blevo glada däröver.
 10.  Nu läto männen i Jabes säga: »I morgon vilja vi giva oss åt
      eder, och I mån då göra med oss vadhelst I finnen för gott.»
 11.  Dagen därefter fördelade Saul folket i tre hopar; och de trängde
      in i lägret vid morgonväkten och nedgjorde ammoniterna, och
      upphörde först när det var som hetast på dagen.  Och de som kommo
      undan blevo så kringspridda, att icke två av dem kommo undan
      tillsammans.
 12.  Då sade folket till Samuel: »Vilka voro de som sade: 'Skulle
      Saul bliva konung över oss!'  Given hit dessa män, så att vi få
      döda dem.»
      >1 Sam. 10,27.
 13.  Men Saul sade: »På denna dag skall ingen dödas, ty i dag har
      HERREN givit seger åt Israel.»
      >2 Sam. 19,22.

 14.  Och Samuel sade till folket: »Kom, låt oss gå till Gilgal och
      där förnya konungadömet.»
 15.  Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung där,
      inför HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade där tackoffer
      inför HERRENS ansikte.  Och Saul och alla Israels män voro där
      uppfyllda av glädje.

[https://runeberg.org/bibeln/09_12.html]
                   Första Samuelsboken, 12 Kapitlet

                  Samuel avlägger räkenskap för sin
                  förvaltning och talar till folket.

  1.  Och Samuel sade till hela Israel: »Se, jag har lyssnat till edra
      ord och gjort allt vad I haven begärt av mig; jag har satt en
      konung över eder.
      >1 Sam 8:7, 22.
  2.  Nu är det eder konung som skall vara eder ledare, nu då jag är
      gammal och grå; I haven ju redan mina söner ibland
      eder.  Hittills är det jag som har varit eder ledare, från min
      ungdom ända till denna dag.
  3.  Se har står jag, vittnen nu mot mig inför HERREN och inför hans
      smorde.  Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons
      åsna?  Har jag förtryckt någon eller övat våld mot någon?  Har
      jag tagit mutor av någon, för att jag skulle se genom fingrarna
      med honom?  Jag vill då giva eder ersättning därför.»
      >Syr. 46,19. Apg. 20,33.
  4.  De svarade: »Du har icke förtryckt oss, du har icke övat våld
      mot oss; och från ingen människa har du tagit något.»
  5.  Då sade han till dem: »HERREN vare vittne mot eder, och hans
      smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit något
      i min hand.»  De svarade: »Ja, vare det så.»

  6.  Samuel sade till folket: »Ja, HERREN vare vittne, han som lät
      Mose och Aron uppstå och förde edra fäder upp ur Egyptens land.
  7.  Så träden nu fram, för att jag må gå till rätta med eder inför
      HERREN angående allt gott som HERREN i sin rättfärdighet har
      gjort mot eder och mot edra fäder.
  8.  När Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra fäder till
      HERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde edra fäder ut
      ur Egypten och läto dem bosätta sig här i landet.
      >1 Mos. 46,6. 2 Mos. 2,23 f. 3,9 f. 4,14f. Jos. 24,5.
  9.  Men när de glömde HERREN, sin Gud, sålde han dem i Siseras hand,
      härhövitsmannens i Hasor, och i filistéernas hand och i Moabs
      konungs hand, och dessa stridde mot dem.
      >Dom. 3,12 f. 4,1 f. 10,6 f. 13,1. Ps. 44,13.
 10.  Men de ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi hava
      övergivit HERREN och tjänat Baalerna och Astarterna; men rädda
      oss nu från våra fienders hand, så vilja vi tjäna dig.'
      >Dom. 10,10.
 11.  Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och
      räddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att I
      fingen bo i trygghet.
      >Dom. 6:11 f.  11:1 f.  1 Sam. 7:5 f., 7 f.
 12.  Men när I sågen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder,
      saden I till mig: 'Nej, en konung måste regera över oss', fastän
      det är HERREN, eder Gud, som är eder konung.
      >1 Sam. 8:5 f., 19 f.
 13.  Och se, här är nu den konung I haven utvalt, den som I haven
      begärt; se, HERREN har satt en konung över eder.
      >1 Sam. 10,19.
 14.  Allenast mån I nu frukta HERREN och tjäna honom och höra hans
      röst och icke vara gensträviga mot HERRENS befallning.  Ja, både
      I och den konung som regerar över eder mån följa HERREN, eder
      Gud.
 15.  Men om I icke hören HERRENS röst, utan ären gensträviga mot
      HERRENS befallning, då skall HERRENS hand drabba eder likasom
      edra fäder.
 16.  Träden nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall göra
      inför edra ögon.
 17.  Nu är ju tiden för veteskörden; men jag vill ropa till HERREN
      att han må låta det dundra och regna.  Så skolen I märka och se
      huru mycket ont I haven gjort i HERRENS ögon genom eder begäran
      att få en konung.»
      >1 Sam. 8,6.

 18.  Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN lät det dundra och
      regna på den dagen.  Då betogs allt folket av stor fruktan för
      HERREN och för Samuel.
 19.  Och allt folket sade till Samuel: »Bed för dina tjänare till
      HERREN, din Gud, att vi icke må dö, eftersom vi till alla våra
      andra synder ock hava lagt det onda att vi hava begärt att få en
      konung.»
 20.  Samuel sade till folket: »Frukten icke.  Väl haven I gjort allt
      detta onda; men viken nu blott icke av ifrån HERREN, utan tjänen
      HERREN av allt edert hjärta.
      >5 Mos. 6:5.
 21.  Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunna
      hjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.
      >Jes. 44,9 f.
 22.  Ty HERREN skall icke förskjuta sitt folk, för sitt stora namns
      skull, eftersom HERREN har behagat att göra eder till sitt
      folk.
      >Ps. 100,3.
 23.  Vare det ock fjärran ifrån mig att jag skulle så synda mot
      HERREN, att jag upphörde att bedja för eder!  Jag vill fastmer
      lära eder den goda och rätta vägen.
 24.  Allenast frukten HERREN och tjänen honom troget av allt edert
      hjärta.  Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!
 25.  Men om I gören vad ont är, så skolen både I och eder konung
      förgås.»

[https://runeberg.org/bibeln/09_13.html]
                   Första Samuelsboken, 13 Kapitlet

                    Kriget mot filistéerna.  Sauls
                 egenmäktiga offer.  Israels betryck.

  1.  Saul hade varit konung ett år, och när han nu regerade över
      Israel på andra året,
  2.  utvalde han åt sig tre tusen män ur Israel.  Av dessa hade Saul
      själv hos sig två tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett
      tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin.  Men det övriga
      folket hade han låtit gå hem, var och en till sin hydda.
  3.  Och Jonatan dräpte filistéernas fogde i Geba; och filistéerna
      fingo höra det.  Men Saul lät stöta i basun över hela landet och
      säga: »Detta må hebréerna höra.»
  4.  Så fick hela Israel höra omtalas att Saul hade dräpt
      filistéernas fogde, och att Israel därigenom hade blivit
      förhatligt för filistéerna.  Och folket bådades upp att följa
      Saul till Gilgal.
  5.  Under tiden hade filistéerna församlat sig för att strida mot
      Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk
      så talrikt som sanden på havets strand; och de drogo upp och
      lägrade sig vid Mikmas, öster om Bet-Aven.
  6.  Då nu israeliterna sågo sig vara i nöd, i det att folket svårt
      ansattes, gömde sig folket i grottor, i skogssnår och bland
      klippor, i fasta valv och i gropar.
  7.  Och somliga av hebréerna gingo över Jordan in i Gads och Gileads
      land.  Men Saul var ännu kvar i Gilgal; och allt folket följde
      honom med bävan.
  8.  När han nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade
      bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket
      skingra sig och gå ifrån honom.
      >1 Sam. 10,8.
  9.  Då sade Saul: »Fören fram till mig brännoffers- och
      tackoffersdjuren.»  Därpå frambar han brännoffret.
 10.  Men just när han hade slutat att frambära brännoffret, kom
      Samuel.  Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom.
 11.  Men Samuel sade: »Vad har du gjort!»  Saul svarade: »När jag såg
      att folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du
      icke kom inom den bestämda tiden, fastän filistéerna voro
      församlade vid Mikmas,
 12.  då tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, och
      jag har ännu icke bönfallit inför HERREN.  Då tog jag mod till
      mig och offrade brännoffret.»
 13.  Samuel sade till Saul: »Du har handlat dåraktigt.  Du har icke
      hållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle
      HERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid.
 14.  Men nu skall ditt konungadöme icke bliva beståndande.  HERREN har
      sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har HERREN
      förordnat till furste över sitt folk, eftersom du icke har
      hållit vad HERREN bjöd dig.»
      >Ps. 89,20 f. Apg. 13,22.

 15.  Därefter stod Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i
      Benjamin.  Men Saul mönstrade det folk som fanns hos honom: vid
      pass sex hundra man.
 16.  Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det
      folk som fanns hos dem, under det att filistéerna hade lägrat
      sig vid Mikmas.
 17.  Och en härskara, delad i tre hopar, drog ut ur filistéernas läger
      för att härja: en hop tog vägen till Ofra i Sualslandet,
 18.  en hop tog vägen till Bet-Horon, och en hop tog vägen till det
      område som vetter åt Seboimsdalen, åt öknen till.

 19.  Ingen smed fanns då i hela Israels land, ty filistéerna fruktade
      att hebréerna skulle låta göra sig svärd eller spjut.
      >Dom. 5,8
 20.  Och så måste en israelit alltid begiva sig ned till filistéerna,
      om han ville låta vässa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa
      eller sin skära,
 21.  när det hade blivit något fel med eggen på skärorna eller
      plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller när
      oxpikarnas uddar behövde rätas.
 22.  Härav kom sig, att när striden skulle stå, ingen enda av Sauls
      och Jonatans folk hade ett svärd eller ett spjut; allenast Saul
      själv och hans son Jonatan hade sådana.

 23.  Men filistéerna läto en utpost rycka fram till passet vid
      Mikmas.

[https://runeberg.org/bibeln/09_14.html]
                   Första Samuelsboken, 14 Kapitlet

                Jonatans tappra bedrift.  Filistéernas
                 nederlag.  Sauls obetänksamma förbud.
                  Hans strider med grannfolken.  Hans
                          släktförhållanden.

  1.  Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin
      vapendragare: »Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där
      på andra sidan.»  Men han omtalade det icke för sin fader.
  2.  Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron,
      och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra
      man;
      >1 Sam. 13,15.
  3.  och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till
      Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden.  Och
      folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.
      >1 Sam 4,19 f.
  4.  Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till
      filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den
      ena hette Boses och den andra Sene.
      >1 Sam. 13,23.
  5.  Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i
      söder, mitt emot Geba.
  6.  Och Jonatan sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå över
      till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något
      för oss.  Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få
      likasåväl som genom många.»
      >Dom. 7:4, 7.  2 Krön. 14:11.  1 Mack. 3:18.
  7.  Hans vapendragare svarade honom: »Gör allt vad du har i sinnet.
      Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.»
  8.  Då sade Jonatan: »Välan, vi skola gå över till männen där och
      laga så, att de få se oss.
  9.  Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram
      till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp
      till dem.
      >1 Mos. 24,12 f.
 10.  Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vi
      stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall
      för oss vara tecknet härtill.»
 11.  När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade
      filistéerna: »Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt
      sig.»
      >1 Sam. 13,6.
 12.  Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans
      vapendragare och sade: »Kommen hitupp till oss, så skola vi väl
      lära eder!»  Då sade Jonatan till sin vapendragare: »Följ mig
      ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.»
 13.  Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans
      vapendragare följde honom.  Och de föllo för Jonatan; och hans
      vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.
      >3 Mos. 26,7 f.
 14.  I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans
      vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett
      halvt plogland.
 15.  Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt
      folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos
      ock av förskräckelse.  Och marken darrade, så att en
      förskräckelse ifrån Gud uppstod.
      >1 Mos. 35,5. 2 Mos. 14,24 f. 1 Sam. 7,10. 13,16 f. Ps. 76,13.

 16.  Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i
      upplösning, och att man sprang hit och dit.
 17.  Då sade Saul till folket som han hade hos sig: »Hållen mönstring
      och sen efter, vem som har gått ifrån oss.»  När de då höllo
      mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro
      där.
 18.  Då sade Saul till Ahia: »För hit Guds ark.»  Ty Guds ark fanns på
      den tiden bland Israels barn.
      >1 Sam. 4,3 f.
 19.  Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i
      filistéernas läger allt mer och mer.  Då sade Saul till prästen:
      »Låt det vara.»
 20.  Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig
      och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade
      lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring
      hade uppstått.
      >Dom. 7,22. 2 Krön. 20,23.
 21.  Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och
      som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret,
      dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul
      och Jonatan.
 22.  Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd
      hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem
      och deltogo i striden.
 23.  Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes
      ända bortom Bet-Aven.

 24.  När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul
      folket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någon
      föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina
      fiender.»  Så smakade då ingen av folket någon föda.
 25.  Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på
      marken.
 26.  Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den
      utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till
      munnen, ty folket fruktade för eden.
 27.  Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med
      eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och
      doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till
      munnen; då kunde hans ögon åter se klart.
 28.  Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader har
      bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den man
      som dag förtär någon föda.'»  Och folket var uttröttat.
 29.  Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka över
      landet.  Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag
      smakade något litet av honungen här.
 30.  Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av
      bytet som de hade tagit från sina fiender -- huru mycket större
      skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!»
 31.  Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem
      från Mikmas till Ajalon.  Och folket var mycket uttröttat.
 32.  Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och
      kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet
      med blodet i.
 33.  När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndar
      mot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »I
      haven handlat brottsligt.  Vältren nu fram till mig en stor
      sten.»
      >1 Mos. 9:4.  3 Mos. 3:17.  7:26 f.  17:10 f., 13 f.  19:26.
      >5 Mos. 12:16, 23 f.  15:23.
 34.  Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem
      'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten
      dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet
      med blodet i.'»  Då förde allt folket, var och en med egen hand,
      om natten fram sina oxar och slaktade dem där.
 35.  Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första
      altare som han byggde åt HERREN.

 36.  Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förfölja
      filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det
      bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem
      bliver kvar.»  De svarade: »Gör allt vad dig täckes.»  Men prästen
      sade: »Låt oss träda fram hit till Gud.»
 37.  Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förfölja
      filistéerna?  Vill du då giva dem i Israels hand?»  Men han gav
      honom intet svar den dagen.
      >1 Sam. 28,6.
 38.  Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för
      att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har
      blivit begången.
 39.  Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den
      ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.»  Men
      ingen bland allt folket svarade honom.
 40.  Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, så
      vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.»  Folket
      svarade Saul: »Gör vad dig täckes.»
 41.  Och Saul sade till HERREN, Israels Gud: »Låt sanningen komma i
      dagen.»  Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick
      fritt.
      >Jos. 7,14 f. Jon. 1,7.
 42.  Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.»  Då
      träffades Jonatan av lotten.
 43.  Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.»  Då
      omtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av staven
      som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå
      -- och så skall jag nu dö!»
 44.  Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste
      döden dö, Jonatan.»
 45.  Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har
      förskaffat Israel denna stora seger?  Bort det!  Så sant HERREN
      lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty
      med Guds hjälp har han i dag utfört detta.»  Och folket köpte
      Jonatan fri ifrån döden.
 46.  Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna;
      filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.

 47.  När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning,
      förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot
      Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot
      filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.
 48.  Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel
      från dess plundrares hand.
 49.  Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda
      döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.
      >1 Sam. 31,2. 1 Krön. 8,33. 9,39.
 50.  Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter.  Hans härhövitsman
      hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
 51.  Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till
      Abiel.
      >1 Sam. 9,1

 52.  Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul
      levde.  Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog
      han honom i sin tjänst.

[https://runeberg.org/bibeln/09_15.html]
                   Första Samuelsboken, 15 Kapitlet

                 Sauls seger över amalekiterna.  Hans
                ohörsamhet och förkastelse.  Samuel och
                                Agag.

  1.  Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörja
      dig till konung över sitt folk Israel.  Så hör nu HERRENS ord.
      >1 Sam. 9,15 f. 10,1.
  2.  Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han
      gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han
      drog upp ur Egypten.
      >2 Mos. 17,8 f. 5 Mos. 25,17 f.
  3.  Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo,
      med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och
      kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både
      kameler och åsnor.»
  4.  Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra
      tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.

  5.  När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i
      dalen.
  6.  Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder från
      amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder
      tillsammans med dem.  I bevisaden ju barmhärtighet mot alla
      Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.»  Då skilde sig
      kainéerna från amalekiterna.
      >4 Mos. 10,29. 24,21. Dom. 1,16. 4,11.
  7.  Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram
      emot Sur, som ligger öster om Egypten.
      >1 Mos. 25,18.
  8.  Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt
      folket gav han till spillo, och han slog dem med
      svärdsegg.
      >4 Mos. 24,7.
  9.  Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst
      bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som
      var av värde; sådant ville de icke giva till spillo.  All boskap
      däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.

 10.  Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:
 11.  »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt
      sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.»  Detta
      gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela
      den natten.
      >1 Mos. 6,6 f.
 12.  Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta
      Saul.  Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till
      Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade
      vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.
 13.  När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignad
      vare du av HERREN.  Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.»
 14.  Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder i
      mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag
      hör?»
 15.  Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty
      folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra
      det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till
      spillo.»
 16.  Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna för
      dig vad HERREN i natt har talat till mig.  Han sade till honom:
      »Tala.»
 17.  Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du
      blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till
      konung över Israel.
      >1 Sam. 9,21. 10,1
 18.  Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spillo
      amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du
      har förgjort dem.'
 19.  Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över
      bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?»
 20.  Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått den
      väg på vilken HERREN har sänt mig.  Jag har fört hit Agag,
      Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.
 21.  Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av det
      tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.»
 22.  Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag till
      brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst?
        Nej, lydnad är bättre än offer,
        och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.
      >Pred. 4,l7. Hos. 6,6. Syr. 35,1 f. Matt. 9,13. 12,7.
 23.    Ty gensträvighet är trolldomssynd,
        och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.

      Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat
      dig, och du skall icke längre vara konung.»
      >Hos. 4,6.
 24.  Saul sade till Samuel: »Jag har syndat därmed att jag har
      överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag
      fruktade för folket och lyssnade till deras ord.
 25.  Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att
      jag får tillbedja HERREN.»
 26.  Samuel sade till Saul: »Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då
      du har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, så
      att du icke längre får vara konung över Israel.»
      >1 Sam. 16,1.
 27.  När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på
      hans mantel, och den rycktes sönder.
 28.  Och Samuel sade till honom: »HERREN har i dag ryckt Israels
      konungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än
      du.
      >1 Sam. 28,17.
 29.  Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han
      är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.»
      >4 Mos. 23,19. Ps. 33,4.
 30.  Han svarade: »Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran
      inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder
      tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud.»
 31.  Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad
      HERREN.

 32.  Och Samuel sade: »Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.»  Då
      gick Agag med glatt mod fram till honom.  Och Agag sade: »Välan,
      snart är dödens bitterhet överstånden.»
 33.  Men Samuel sade: »Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så
      skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.»  Därpå
      högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.
 34.  Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt
      hem i Sauls Gibea.
 35.  Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel
      sörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjort
      Saul till konung över Israel.

[https://runeberg.org/bibeln/09_16.html]
                   Första Samuelsboken, 16 Kapitlet

                David smörjes till konung.  Han kommer
                           till Sauls hov.

  1.  Och HERREN sade till Samuel: »Huru länge tänker du sörja över
      Saul?  Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre att
      han skall vara konung över Israel.  Fyll ditt horn med olja och
      gå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en av
      hans söner har jag utsett åt mig till konung.»
      >1 Sam. 15,26. 17,12. Apg. 13,22.
  2.  Men Samuel sade: »Huru skall jag kunna gå dit?  Om Saul får höra
      det, så dräper han mig.»  HERREN svarade: »Tag en kviga med dig
      och säg: 'Jag har kommit för att offra åt HERREN.'
  3.  Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då själv
      låta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig den
      jag säger dig.»
  4.  Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-Lehem
      Men när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräckta
      och frågade: »Allt står väl rätt till?»
  5.  Han svarade: »Ja.  Jag har kommit för att offra åt HERREN.  Helgen
      eder och kommen med mig till offret.»  Och han helgade Isai och
      hans söner och inbjöd dem till offret.
      >2 Mos. 19,10.

  6.  När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: »Förvisso
      står HERRENS smorde här inför honom.»
      >1 Sam. 17,13 f.
  7.  Men HERREN sade till Samuel »Skåda icke på hans utseende och på
      hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom.  Ty det är
      icke såsom en människa ser; en människa ser på det som är för
      ögonen men HERREN ser till hjärtat.»
      >5 Mos. 10:17.  1 Krön. 28:9.  2 Krön. 19:7.  Ps. 7:10.
      >Jer. 11:20.  17:10.  20:12.  Apg. 10:34.
  8.  Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram för
      Samuel.  Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»
  9.  Då lät Isai Samma gå fram.  Men han sade: »Icke heller denne har
      HERREN utvalt.»
 10.  På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; men
      Samuel sade till Isai: »HERREN har icke utvalt någon av dessa.»
 11.  Och Samuel frågade Isai: »Är detta alla ynglingarna?»  Han
      svarade: »Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall med
      fåren.»  Då sade Samuel till Isai: »Sänd åstad och hämta hit
      honom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommer
      hit.»
      >2 Sam. 7,8. Ps. 78,70 f. 89,20 f.
 12.  Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt och
      hade sköna ögon och ett fagert utseende.  Och HERREN sade: »Stå
      upp och smörj honom, ty denne är det.»
 13.  Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans
      bröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och allt
      framgent.  Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.
      >1 Sam. 11,6.

 14.  Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av en
      ond ande från HERREN.
 15.  Då sade Sauls tjänare till honom: »Eftersom en ond ande från Gud
      kväljer dig,
 16.  må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, att
      de söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han må
      spela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; så
      skall det bliva bättre med dig.»
 17.  Då sade Saul till sina tjänare: »Sen eder för min räkning om
      efter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom till
      mig.»
 18.  En av männen svarade då och sade: »Betlehemiten Isai har en son
      som jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsman
      och en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är med
      honom.»
 19.  Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: »Sänd till mig din
      son David, som vaktar fåren.»
 20.  Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en
      vinlägel och en killing, och sände detta med sin son David till
      Saul.
 21.  Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honom
      mycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.
 22.  Och Saul sände till Isai och lät säga: »Låt David stanna kvar i
      min tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon.»
 23.  När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och
      spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom,
      och den onde anden vek ifrån honom.

[https://runeberg.org/bibeln/09_17.html]
                   Första Samuelsboken, 17 Kapitlet

                    David dödar filistéen Goljat.

  1.  Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade
      sig vid det Soko som hör till Juda.  Och de lägrade sig mellan
      Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
  2.  Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i
      Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot
      filistéerna.
  3.  Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna
      stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan
      sig.
  4.  Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn
      Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
      >Jos. 11,22.
  5.  Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett
      fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar
      koppar.
  6.  Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på
      sin rygg.
  7.  Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet
      höll sex hundra siklar järn.  Och hans sköldbärare gick framför
      honom.
      >2 Sam. 21,19. 1 Krön. 20,5.
  8.  Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till
      dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid?  Jag
      står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare;
      väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
  9.  Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara
      eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned
      honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
 10.  Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels
      här.  Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
 11.  Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de
      gripna av förfäran och stor fruktan.

 12.  Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i
      Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid
      en gammal man vid framskriden ålder.
      >1 Sam. 16,1.
 13.  Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul
      ut i kriget.  Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i
      kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och
      den tredje Samma.
      >1 Sam. 16,6 f.
 14.  David var den yngste.  De tre äldsta hade nu följt med Saul.
      >1 Sam. 16,11.
 15.  Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta
      sin faders får i Bet-Lehem.
 16.  Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom
      han och ställde sig där.
 17.  Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders
      räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och
      skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
 18.  Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman.  Du
      skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära
      av dem en mottagningspant.
 19.  Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen
      och strida mot filistéerna.»

 20.  Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare,
      tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade
      bjudit honom.  När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som
      då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
 21.  Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot
      varandra.
 22.  Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade
      bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
 23.  Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han
      som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här
      och talade såsom förut; och David hörde det.
 24.  Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom
      och fruktade storligen.
 25.  Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp?  Han
      träder upp för att smäda Israel.  Men den man som slår ned honom
      vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han
      giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i
      Israel.»
 26.  Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den
      man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan
      smälek från Israel?  Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar
      smäda den levande Gudens här?»
 27.  Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de
      sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
 28.  Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen;
      då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har
      du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla
      fårhjorden där i öknen?  Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas
      ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
      >1 Sam. 16,6 f.
 29.  David svarade: »Vad har jag då gjort?  Det var ju allenast en
      fråga.»
 30.  Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin
      fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
 31.  Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för
      Saul, och denne lät hämta honom.

 32.  Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla.  Din
      tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
 33.  Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté
      och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han
      är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
 34.  Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin
      faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett
      får av hjorden,
      >Syr. 47,3 f.
 35.  så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet
      ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så
      fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
 36.  Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det
      gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa
      djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
 37.  Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon
      och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.»  Då sade
      Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
 38.  Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en
      kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
 39.  Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och
      prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något
      sådant.  Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty
      jag har aldrig försökt sådant.»  Därpå lade David det av sig.
 40.  Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta
      stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och
      tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
 41.  Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans
      sköld bärare gick framför honom.
 42.  Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom;
      ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
      >1 Sam. 16,12.
 43.  Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund,
      eftersom du kommer emot mig med käppar?»  Och filistéen
      förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
 44.  Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag
      giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
 45.  David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut
      och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som
      är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
      >Ps. 20,8. 118,10 f.
 46.  HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag
      skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall
      denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt
      himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder
      förnimma att Israel har en Gud.
 47.  Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd
      och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han
      skall giva eder i vår hand.»

 48.  När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig
      David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till
      mötes.
 49.  Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och
      slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in
      i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
 50.  Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog
      filistéen till döds,
 51.  utan att David därvid hade något svärd i sin hand.  Sedan sprang
      David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans
      svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom
      dödsstöten och högg av hans huvud därmed.  När filistéerna nu
      sågo att deras kämpe var död, flydde de.
      >1 Mack. 4,30.
 52.  Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri och
      förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända
      intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på
      vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
 53.  Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna,
      vände de tillbaka och plundrade deras läger.
 54.  Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men
      hans vapen lade han i sitt tält.
      >1 Sam. 21,9.

 55.  När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han
      härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?»  Abner
      svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
 56.  Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
 57.  När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl
      filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul,
      medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
 58.  Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David
      svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»

[https://runeberg.org/bibeln/09_18.html]
                   Första Samuelsboken, 18 Kapitlet

               Jonatans och Davids vänskap.  Sauls avund
                 och mordiska anslag.  Mikal given åt
                         David såsom hustru.

  1.  Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig
      Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom
      lika kär som sitt eget liv.
      >1 Sam. 19,1. 20,17.
  2.  Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer
      vända tillbaka till sin faders hus.
      >1 Sam. 17,15.
  3.  Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom
      lika kär som sitt eget liv.
      >1 Sam. 20,16 f. 23,18.
  4.  Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den
      åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin
      båge och sitt bälte
  5.  Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände
      honom; Saul satte honom därför över krigsfolket.  Och allt folket
      fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.

  6.  Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava
      slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels
      städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel,
      med pukor och trianglar.
      >2 Mos. 15,20. Dom. 11,34.
  7.  Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda:
        »Saul har slagit sina tusen,
        men David sina tio tusen.»
      >2 Mos. 15,2l. 1 Sam. 21,11. 29,5.

  8.  Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han
      sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de
      givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»
  9.  Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt
      framgent.

 10.  Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han
      rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han
      dagligen plägade.  Och Saul hade sitt spjut i handen.
      >1 Sam. 16,14 f. 19,9 f.
 11.  Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David
      fast vid väggen.»  Men David böjde sig undan för honom, två
      gånger.

 12.  Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom,
      sedan han hade vikit ifrån Saul.
 13.  Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde
      honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare
      och anförare.
 14.  Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med
      honom.
 15.  Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom
      än mer.
 16.  Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras
      ledare och anförare.

 17.  Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill
      jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper
      man i min tjänst, och för HERRENS krig.»  Ty Saul tänkte: »Min
      hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»
 18.  Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina
      levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel,
      eftersom jag skulle bliva konungens måg?»
 19.  När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt
      David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten
      Adriel.  --
      >2 Sam. 21,8.
 20.  Men Sauls dotter Mikal hade David kär.  Och när man omtalade
      detta för Saul, behagade det honom.
 21.  Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att
      hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar
      honom.»  Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu
      bliva min måg.»
 22.  Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med
      David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare
      hava dig kär; du bör nu bliva konungens måg.»
 23.  Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron.  Men David
      sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens
      måg?  Jag är ju en fattig och ringa man.»
 24.  Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David
      sagt.»
 25.  Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen
      begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra
      filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.»  Saul
      hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom
      filistéernas hand.
      >1 Mos. 34,12. 2 Mos. 22,16 f.
 26.  När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville
      David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan
      tiden ännu var förlupen,
 27.  stod David upp och drog åstad med sina män och slog av
      filistéerna två hundra man.  Och David tog deras förhudar med
      sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han
      skulle bliva konungens måg.  Och Saul gav honom så sin dotter
      Mikal till hustru.
      >2 Sam. 3,14.
 28.  Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls
      dotter Mikal hade honom kär.
 29.  Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids
      fiende för hela livet.

 30.  Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut,
      hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så
      att hans namn blev mycket berömt.

[https://runeberg.org/bibeln/09_19.html]
                   Första Samuelsboken, 19 Kapitlet

                Jonatans försök att blidka sin fader.
                 Sauls förnyade mordanslag och Davids
               flykt.  David hos Samuel i Rama och bland
                             profeterna.

  1.  Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om
      att döda David; men Sauls son Jonatan var David mycket
      tillgiven.
      >1 Sam. 18,1. 20,17.
  2.  Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: »Min fader
      Saul söker att döda dig.  Tag dig alltså till vara i morgon och
      håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.
  3.  Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på
      marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; om
      jag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.
  4.  Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade
      till honom: »Konungen må icke försynda sig på sin tjänare David
      ty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjort
      har varit till stort gagn för dig.
  5.  Han tog ju sin själ[1] i sin hand och slog ned filistéen, och
      HERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett det
      och glatt dig däråt.  Varför skulle du då försynda dig på
      oskyldigt blod genom att döda David utan sak?»
      >Dom. 12,3. 1 Sam. 17,48 f. 28,21. Ps 119,109.
  6.  Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: »Så sant
      HERREN lever, han skall icke dödas.»
  7.  Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade för
      honom allt som hade blivit sagt.  Därefter förde Jonatan David
      till Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.
      >1 Sam. 18,2.

  8.  När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde mot
      filistéerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de
      flydde för honom.

  9.  Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt
      hus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.
      >1 Sam. 16,14 f. 18,10 f.
 10.  Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; men
      denne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet in
      i väggen.  Och David flydde och kom undan samma natt.
 11.  Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag att
      vakta på honom och att sedan om morgonen döda honom.  Men Mikal,
      Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: »Om du icke i
      natt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man.»
      >Ps. 59,1 f.
 12.  Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav
      sig på flykten och kom så undan.
      >Apg. 9,25.
 13.  Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte
      myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över
      honom.
 14.  När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sade
      hon: »Han är sjuk.»
 15.  Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträde
      till David själv och sade: »Bären honom i sängen hitupp till
      mig, så att jag får döda honom.»
 16.  Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden som
      låg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.
 17.  Då sade Saul till Mikal: »Varför har du så bedragit mig och
      släppt min fiende, så att han har kommit undan?»  Mikal svarade
      Saul: »Han sade till mig: 'Släpp mig; eljest dödar jag dig.'»

 18.  När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till
      Samuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjort
      honom.  Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.
 19.  Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.
 20.  Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David.  Men när
      Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk
      hänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare,
      kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.
      >1 Sam. 10,10 f.
 21.  När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; men
      också de fattades av hänryckning.  Och när han då ytterligare,
      för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattades
      också dessa av hänryckning.
 22.  Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den stora
      brunnen i Seku, frågade han: »Var äro Samuel och David?»  Man
      svarade: »De äro i Najot vid Rama.»
 23.  Då begav han sig dit, till Najot vid Rama.  Men Guds Ande kom
      också över honom, så att han hela vägen gick i profetisk
      hänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vid
      Rama.
 24.  Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också han
      blev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned och
      låg där naken hela den dagen och hela natten.  Därför plägar man
      säga: »Är ock Saul bland profeterna?»
      >1 Sam. 10,12.

[1]  Se själ i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/09_20.html]
                   Första Samuelsboken, 20 Kapitlet

                Jonatans sista försök att försona sin
                fader med David.  Förnyelse av Jonatans
                     och Davids vänskapsförbund.

  1.  Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och
      sade: »Vad har jag gjort?  Vilken missgärning, vilken synd har
      jag begått mot din fader, eftersom han står efter mitt liv?»
  2.  Han svarade honom: »Bort det!  Du skall icke dö.  Min fader gör
      ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att
      uppenbara det för mig.  Varför skulle då min fader dölja detta
      för mig?  Nej, så skall icke ske.»
  3.  Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet
      väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han:
      'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva
      bedrövad.'  Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever:
      det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»
  4.  Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra
      för dig.»
  5.  David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulle
      då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå
      och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.
      >4 Mos. 10.10. 28,11 f. Ps. 81.4.
  6.  Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillstånd
      av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där
      hela släkten nu firar sin årliga offerfest.'
  7.  Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg.  Men om
      han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min
      ofärd.
  8.  Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din
      tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig.  Men om det finnes
      någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du
      föra mig till din fader?»
      >1 Sam. 18:3 f.
  9.  Då sade Jonatan: »Bort det!  Om jag märker att min fader har
      beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso
      omtala det för dig.»
 10.  Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta,
      eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»
 11.  Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.»  Och de
      gingo båda ut på marken.

 12.  Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag
      finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i
      övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag
      förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.
 13.  HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min
      fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter
      dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet.  Och
      HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.
 14.  Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall
      du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig,
      så att jag slipper att dö?
 15.  Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt
      hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender
      ifrån jorden?»
 16.  Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde
      sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
      >1 Sam. 18,3 f. 23,18.
 17.  Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom,
      ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;
      >1 Sam. 18,1. 19,1.
 18.  Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall då
      saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.
 19.  Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde
      dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig
      bredvid Eselstenen.
      >1 Sam. 19,2 f.
 20.  Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom
      sköte jag till måls.
 21.  Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp
      pilarna.  Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakom
      dig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kan
      du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.
 22.  Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga
      framför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERREN
      dig bort.
 23.  Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN
      vittne mellan mig och dig till evig tid.»
 24.  Och David gömde sig ute på marken.  Och när nymånaden var inne,
      satte konungen sig till bords för att äta.
 25.  Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen;
      och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida.  Men
      Davids plats stod tom.
 26.  Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänt
      honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»
      >3 Mos. 7:19 f.  11:24 f.  15:16 f.  5 Mos. 23:10 f.
 27.  Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen,
      dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har
      Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»
 28.  Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att få
      gå till Bet-Lehem;
 29.  han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden,
      och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit
      nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka
      mina bröder.'  Därför har han icke kommit till konungens bord.»
 30.  Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom:
      »Du son till en otuktig kvinna!  Visste jag då icke att du hade
      funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam
      för din moders blygd!
 31.  Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din
      konungamakt säker.  Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit
      till mig, ty han är dödens barn.»
      >1 Sam. 15,28.
 32.  Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför
      skall han dödas?  Vad har han gjort?»
      >1 Sam. 19,4.
 33.  Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och
      nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
 34.  Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den
      andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull,
      därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.

 35.  Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade
      utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
 36.  Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna som
      jag skjuter av.»  Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över
      honom.
 37.  Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit
      pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju
      framför dig, längre bort.»
 38.  Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig,
      stanna icke!»  Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen
      och kom till sin herre.
 39.  Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och
      David visste det.
 40.  Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig
      och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»
 41.  Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan;
      och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre
      gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David
      grät överljutt.
 42.  Och Jonatan sade till David: »Gå i frid.  Blive det såsom vi båda
      svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan
      mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig
      tid.'»
 43.  Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i
      staden igen.

[https://runeberg.org/bibeln/09_21.html]
                   Första Samuelsboken, 21 Kapitlet

                David hos prästen Ahimelek i Nob.  Hans
                    flykt till konung Akis i Gat.

  1.  Och David kom till prästen Ahimelek i Nob.  Men Ahimelek blev
      förskräckt, när han fick se David, och frågade honom: »Varför
      kommer du ensam och har ingen med dig?»
  2.  David svarade prästen Ahimelek: »Konungen har givit mig ett
      uppdrag, men han sade till mig: 'Ingen får veta något om det
      uppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.'  Och
      mina män har jag visat till det och det stället.
  3.  Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan
      finnas.»
  4.  Prästen svarade David och sade »Vanligt bröd har jag icke till
      hands; allenast heligt bröd finnes -- om eljest dina män hava
      avhållit sig från kvinnor.»
      >2 Mos. 19,16. 3 Mos. 24,5 f.
  5.  David svarade prästen och sade till honom: »Ja, sannerligen,
      kvinnor hava på sista tiden varit skilda från oss; när jag drog
      åstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga.  Därför, om
      också vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock i
      dag heligt, vad våra tillhörigheter angår.»
      >3 Mos. 15,16 f.
  6.  Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke något
      annat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte,
      men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat bröd
      samma dag det gamla togs bort.
      >Matt. 12,3 f. Mark. 2,25 f. Luk. 6,3 f.
  7.  Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt i
      förvar inför HERREN, en edomé vid namn Doeg, den förnämste av
      Sauls herdar.
      >1 Sam. 22,9. Ps. 52,1 f.
  8.  Och David frågade Ahimelek ytterligare: »Har du icke här till
      hands något spjut eller något svärd?  Ty varken mitt svärd eller
      mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag
      krävde så stor skyndsamhet.»
  9.  Prästen svarade: »Jo, det svärd som har tillhört filistéen
      Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes,
      inhöljt i ett kläde, där bakom efoden.  Vill du taga det med dig,
      så tag det; ty något annat än det har jag icke.»  David sade:
      »Dess like finnes icke; giv mig det.»
      >1 Sam. 17,54. 22,10. 23,6.

 10.  Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom till
      Akis, konungen i Gat.
      >1 Sam. 27,2. Ps. 56,1.
 11.  Men Akis' tjänare sade till honom: »Detta är ju David, landets
      konung!  Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen:
        'Saul har slagit sina tusen,
        men David sina tio tusen.'
      >1 Sam. 18,7. 29,5.

 12.  David lade märke till dessa ord, och han begynte storligen
      frukta för Akis, konungen i Gat.
 13.  Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och betedde
      sig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritade
      på dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.
      >Ps. 34,1.
 14.  Då sade Akis till sina tjänare: »I sen ju huru vanvettigt mannen
      beter sig.  Varför fören I honom till mig?
 15.  Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövden
      föra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt inför
      mig?  Skulle en sådan få komma in i mitt hus?»

[https://runeberg.org/bibeln/09_22.html]
                   Första Samuelsboken, 22 Kapitlet

                David flykting i Juda och Moab.  Doegs
                   angivelse.  Mordet på prästerna.

  1.  Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams
      grotta.  Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra
      detta, kommo de ditned till honom.
      >Ps. 57,1. 142,1.
  2.  Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något
      trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla
      missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man
      slöto sig så till honom.
  3.  Därifrån begav sig David till Mispe i Moab.  Och han sade till
      konungen i Moab: »Låt min fader och min moder få komma hitöver
      och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med
      mig.»
  4.  Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo
      stanna hos denne, så länge David var på borgen.
  5.  Men profeten Gad sade till David: »Du skall icke stanna här på
      borgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.»  Då
      drog David bort därifrån och kom till Heretskogen.
      >Ps. 63,1.

  6.  Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män
      som voro med honom.  Då nu Saul en dag satt i Gibea under
      tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att
      alla hans tjänare stodo omkring honom,
  7.  sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: »Hören,
      I benjaminiter.  Skall då också Isais son åt eder alla giva
      åkrar och vingårdar och göra eder alla till över- och
      underhövitsmän?
      >1 Sam. 8,14.
  8.  Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har
      uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais
      son.  Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har
      uppenbarat det för mig.  Min son har ju uppeggat min tjänare till
      att stämpla mot mig, såsom nu sker.»
      >1 Sam. 18,3. 20,16.
  9.  Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då
      och sade: »Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs
      son, i Nob.
      >1 Sam. 21,7. Ps. 52,1 f.
 10.  Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav
      honom ock filistéen Goljats svärd.»
      >1 Sam. 21:6, 9.

 11.  Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek,
      Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob.  Och de
      kommo alla till konungen.
 12.  Då sade Saul: »Hör mig, du Ahitubs son.»  Han svarade: »Jag hör
      dig, min herre.»
 13.  Saul sade till honom: »Varför haven I sammansvurit eder mot mig,
      du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd
      och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp
      mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?»
 14.  Ahimelek svarade konungen och sade: »Vem bland alla dina tjänare
      är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg
      och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?
      >1 Sam. 18,27.
 15.  Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom?
      Bort det!  Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min
      faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om
      allt detta.»
 16.  Men konungen sade: »Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och
      hela din faders hus.»
 17.  Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom:
      »Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med
      David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det
      icke för mig.»  Men konungens tjänare ville icke uträcka sina
      händer till att stöta ned HERRENS präster.
 18.  Då sade konungen till Doeg: »Träd du fram och stöt ned
      prästerna.»  Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna
      och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.
      >2 Mos. 28,40.
 19.  Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både
      män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor
      och får blevo slagna med svärdsegg.
      >1 Sam. 21,1.
 20.  Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar,
      kom undan, och denne flydde bort till David.
 21.  Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS
      präster.
 22.  Då sade David till Ebjatar: »Jag förstod redan då att edoméen
      Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul.  Det är
      jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.
      >1 Sam. 21,7.
 23.  Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv,
      han står ock efter ditt liv.  Hos mig är du i gott förvar.»

[https://runeberg.org/bibeln/09_23.html]
                   Första Samuelsboken, 23 Kapitlet

                Kegilas räddning genom David.  Jonatan
               hos David.  Sifiternas förräderi.  David
                            i öknen Maon.

  1.  Och man berättade för David: »Filistéerna hålla nu på att
      belägra Kegila, och de plundra logarna.»
  2.  Då frågade David HERREN: »Skall jag draga åstad och slå dessa
      filistéer?»  HERREN svarade David: »Drag åstad och slå
      filistéerna och fräls Kegila.»
      >1 Sam. 30,7 f. 2 Sam. 5,19.
  3.  Men Davids män sade till honom: »Vi leva ju i fruktan redan här
      i Juda.  Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, mot
      filistéernas här!»
  4.  Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honom
      och sade: »Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva
      filistéerna i din hand.»
  5.  Då drog David med sina män till Kegila och stridde mot
      filistéerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett
      stort nederlag.  Så frälste David invånarna i Kegila.

  6.  När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde
      han efoden med sig ditned.
      >1 Sam. 21,9. 22,20.

  7.  Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in i
      Kegila.  Då sade Saul: »Gud har förkastat honom och givit honom i
      min hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i en
      stad med portar och bommar.»
  8.  Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draga
      ned till Kegila och där innesluta David och hans man.
  9.  Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sade
      han till prästen Ebjatar: »Bär hit efoden.»
      >1 Sam. 30,7.
 10.  Och David sade: »HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att
      Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för
      min skull.
 11.  Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom?  Skall Saul komma
      hitned, såsom din tjänare har hört?  HERRE, Israels Gud,
      förkunna det för din tjänare.»  HERREN svarade: »Han skall komma
      hitned.»
 12.  David frågade ytterligare: »Skola Kegilas borgare då utlämna mig
      och mina man åt Saul?»  HERREN svarade: »De skola utlämna eder.»
 13.  Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex
      hundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart de
      kunde.  När det då blev berättat för Saul att David hade flytt
      undan från Kegila avstod han från att draga ut.

 14.  Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll
      sig bland bergen i öknen Sif.  Och Saul sökte alltjämt efter
      honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
 15.  Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul
      hade dragit ut för att söka döda honom.
 16.  Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och
      styrkte hans mod i Gud.
 17.  Han sade till honom: »Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall
      icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag
      skall då hava andra platsen, näst efter dig.  Detta vet ock min
      fader Saul.»
      >1 Sam. 15,28. 20,31. 24,21.
 18.  Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN.  Och David stannade
      kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
      >1 Sam. 18,3 f. 20,16.

 19.  Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: »David
      håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på
      Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.
      >1 Sam. 26,1. Ps. 54,1 f.
 20.  Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra
      det.  Vår sak bliver det då att utlämna honom åt konungen.»
 21.  Då sade Saul: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
      velat spara mig bekymmer.
 22.  Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda
      på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som
      har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket
      listig.
 23.  Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan
      gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått
      visshet, så vill jag sedan gå med eder.  Ty finnes han i landet,
      skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland
      alla Juda ätter.»
 24.  Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul.  Men David och hans
      män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.

 25.  När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om
      talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och
      stannade så i öknen Maon.  När Saul hörde detta, satte han efter
      David in i öknen Maon.
 26.  Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på
      andra sidan.  Men just som David var stadd på flykt för att komma
      undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna
      David och hans män för att taga dem till fånga
 27.  kom en budbärare till Saul och sade: »Skynda dig och kom, ty
      filistéerna hava fallit in i landet.»
 28.  Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot
      filistéerna.  Därav fick det stället namnet Sela-Hammalekot[1].

[1]  Betydelsen oviss; möjligen skiljeklippan.

[https://runeberg.org/bibeln/09_24.html]
                   Första Samuelsboken, 24 Kapitlet

                      David och Saul i grottan.

  1.  Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis
      bergfästen.
  2.  Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade
      man för honom att David var i En-Gedis öken.
      >1 Sam. 23,27 f.
  3.  Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog
      åstad för att söka efter David och hans män på
      Stenbocksklipporna.
      >1 Sam. 26,2.
  4.  Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en
      grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr.  Men David
      och hans män sutto längst inne i grottan.
      >Dom. 3,24.
  5.  Då sade Davids män till honom: »Se, detta är den dag om vilken
      HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din
      hand, så att du får göra med honom vad du finner för gott.»  Då
      stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.
      >1 Sam. 26,8.
  6.  Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade
      skurit av fliken på Sauls mantel.
  7.  Och han sade till sina män: »HERREN låte det vara fjärran ifrån
      mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde,
      att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS
      Smorde.»
      >2 Sam. 1,14 f.
  8.  Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde
      dem icke att överfalla Saul.  Men när Saul hade stått upp och
      gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,
  9.  då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter
      Saul: »Min herre konung!»  När då Saul såg sig tillbaka, böjde
      David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
 10.  Och David sade till Saul: »Varför hör du på sådana människors
      ord, som säga att David söker din ofärd?
 11.  Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när
      HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man
      uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: 'Jag vill icke uträcka
      min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.
 12.  Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min
      hand.  Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke
      dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något
      ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat
      mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv.
 13.  HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas
      mig på dig, men min hand skall icke röra dig.
      >3 Mos. 19,18. Rom. 12,19. 1 Petr. 2,23.
 14.  Det är såsom det gamla ordspråket säger: 'Från de ogudaktiga
      kommer vad ogudaktigt är'; därför skall hand icke röra dig.»
 15.  Efter vem har Israels konung dragit ut?  Efter vem är det du
      jagar?  Efter en död hund, efter en enda liten loppa!
      >1 Sam. 26,20.
 16.  Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se
      härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din
      hand.»
      >Ps. 43,1

 17.  När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: »Det är ju
      din röst, min son David.»  Och Saul brast ut i gråt.
      >1 Sam. 26,17.
 18.  Och han sade till David: »Du är rättfärdigare än jag, ty du har
      bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
 19.  Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du
      icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din
      hand.
      >1 Sam. 26,21.
 20.  Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå
      sin väg i ro?  HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du
      denna dag har gjort mig.
 21.  Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels
      konungadöme skall förbliva i din hand.
      >1 Sam. 23,17.
 22.  Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina
      avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders
      hus.»
 23.  Då svor David Saul denna ed.  Därefter drog Saul hem; men David
      och hans män drogo upp till borgen.

[https://runeberg.org/bibeln/09_25.html]
                   Första Samuelsboken, 25 Kapitlet

                Samuels död och begravning.  Nabal och
                       Abigail.  Davids hustrur.

  1.  Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll
      dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i
      Rama.

      Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.
      >1 Sam. 7,17. 28,3.
  2.  I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och
      den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen
      getter.  Och han höll just då på att klippa sina får i
      Karmel.
      >Jos. 15,55.
  3.  Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail.  Hustrun hade
      ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård
      och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
  4.  När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,
  5.  sände han dit tio unga män; och David sade till männen: »Gån upp
      till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från
      mig.
  6.  Och I skolen säga till mina bröder där: »Frid vare med dig själv
      frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
  7.  Jag har nu hört att du håller på med fårklippning.  Nu är det så
      att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava
      gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för
      dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
  8.  Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det.  Låt
      nu våra män finna nåd för dina ögon.  Vi hava ju kommit hit på
      en glad dag.  Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad
      du kan hava till hands.»
  9.  När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till
      Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de
      stilla.
 10.  Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: »Vem är David, vem är
      Isais son?  I denna tid är det många tjänare som rymma från sina
      herrar.
 11.  Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag
      har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka
      jag icke ens vet varifrån de äro?»
 12.  Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit
      tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.
 13.  Då sade David till sina män: »Var och en omgjorde sig med sitt
      svärd.»  Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl
      David själv omgjordade sig med sitt svärd.  Och vid pass fyra
      hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid
      trossen.
 14.  Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och
      sade: »David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa
      vår herre, men han visade av dem.
 15.  Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig
      lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss
      under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi
      voro därute på marken.
 16.  De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi
      vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
 17.  Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog
      beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en
      ond man, så att ingen vågar säga något åt honom.»

 18.  Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar,
      fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra
      russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på
      åsnor.
 19.  Och hon sade till sina tjänare: »Gån framför mig, jag vill komma
      efter eder.»  Men för sin man Nabal sade hon intet härom.
 20.  När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget,
      fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så
      att hon måste möta dem.
 21.  Men David hade sagt: »Förgäves har jag skyddat allt vad den
      mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har
      kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.
      >Ps. 35,12.
 22.  Så sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall
      av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar
      till i morgon.»
 23.  Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och
      föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
 24.  Hon föll till hans fötter och sade: »På mig vilar denna
      missgärning, herre.  Men låt din tjänarinna få tala inför dig,
      och hör på din tjänarinnas ord.
 25.  Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde
      mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han,
      och dårskap[1] bor i honom.  Men jag, din tjänarinna, har icke
      sett de män som du, min herre, sände.
 26.  Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv
      lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig
      blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina
      fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå
      Nabal.
 27.  Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört
      till min herre, givas åt de män som följa min herre.
      >1 Mos. 33,11.
 28.  Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit.  Ty HERREN skall
      förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande,
      eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva
      skyldig till något ont, så länge du lever.
 29.  Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så
      må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN,
      din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och
      slunga det bort.
      >Ps. 6,11. 31,21. 73,19. 97,10.
 30.  När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har
      talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel,
 31.  skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till
      hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak,
      och att min herre själv har skaffat sig rätt.  Men när HERREN gör
      min herre gott, så tänk på din tjänarinna.»
 32.  Då sade David till Abigal: »Välsignad vare HERREN, Israels Gud
      som i dag har sänt dig mig till mötes!
 33.  Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv,
      som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och
      skaffa mig rätt med egen hand!
 34.  Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig
      från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig
      till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen
      av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.»
 35.  Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom;
      och han sade till henne: »Far i frid hem igen.  Se, jag har
      lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.»
      >Ords. 15,1.

 36.  När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus
      ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals
      hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken.  Därför
      omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det
      blev dager.
 37.  Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans
      hustru för honom vad som hade hänt.  Då blev hans hjärta såsom
      dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.
 38.  Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han
      dog.

 39.  När David hörde att Nabal var död, sade han: »Lovad vare HERREN,
      som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som
      har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att
      HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!»
      Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få
      henne till sin hustru.
 40.  När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de
      till henne och sade: »David har sänt oss till dig för att få dig
      till hustru åt sig.»
 41.  Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och
      sade: »Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres
      tjänares fötter.»
 42.  Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna,
      likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe.  Och hon
      följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans
      hustru.
 43.  David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att
      dessa båda blevo hans hustrur.
 44.  Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti,
      Lais' son, från Gallim.
      >2 Sam. 3,15.

[1]  Hebr. nebalá.

[https://runeberg.org/bibeln/09_26.html]
                   Första Samuelsboken, 26 Kapitlet

               David skonar för andra gången Sauls liv.

  1.  Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller
      sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»
      >1 Sam. 23,19. Ps. 54,1 f.
  2.  Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män
      utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
      >1 Sam. 24,3.
  3.  Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot
      ödemarken, vid vägen.  Men David uppehöll sig då i öknen.  Och när
      David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
  4.  sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade
      kommit.
  5.  Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade
      lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin
      härhövitsman Abner, Ners son.  Saul låg nämligen i vagnborgen,
      och folket var lägrat runt
  6.  Och David tog till orda och sade till hetiten Ahimelek och till
      Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till
      Saul i lägret?»  Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»
      >1 Krön. 2,16.
  7.  Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo
      Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden
      invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
  8.  Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende
      i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med
      spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva
      giva honom mer än den.»
      >1 Sam. 24:5.  2 Sam. 16:9.
  9.  Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har
      uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»
 10.  Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må
      själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig
      ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
      >Rom. 12,19.
 11.  men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle
      uträcka min hand mot HERRENS smorde.  Tag nu likväl spjutet som
      står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå
      vår väg.
 12.  Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och
      sedan gingo de sin väg.  Men ingen såg eller märkte det eller ens
      vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung
      sömn falla över dem.

 13.  Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han
      sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort
      mellan dem.
 14.  Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade:
      »Vill du icke svara, Abner?»  Abner svarade och sade: »Vem är du
      som så ropar till konungen?»
 15.  David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i
      Israel.  Varför har du då icke vakat över din herre, konungen?  En
      av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
 16.  Vad du har gjort är icke väl gjort.  Så sant HERREN lever, I
      haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder
      herre, HERRENS smorde.  Se nu efter: var äro konungens spjut och
      vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»
 17.  Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst,
      min son David.»  David svarade: »Ja, min herre konung.»
      >1 Sam. 24,17.
 18.  Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin
      tjänare?  Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
 19.  Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN
      som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av
      en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade
      inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag
      icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel.  De säga ju: 'Gå bort
      och tjäna andra gudar.'
 20.  Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS
      ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en
      enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»
      >1 Sam. 24,15.
 21.  Då sade Saul: »Jag har syndat.  Kom tillbaka, min son David; ty
      jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag
      har varit dyrt aktat i dina ögon.  Se, jag har handlat i mycket
      stor dårskap och förvillelse.»
      >1 Sam. 24,18 f.
 22.  David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en
      av dina män komma hitöver och hämta det.
 23.  Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet
      och trofasthet.  HERREN gav dig ju i dag i min hand, men jag ville
      icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
 24.  Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så
      må ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han
      räddar mig ur all nöd.»
 25.  Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David!  Vad du
      företager dig, det skall du ock förmå utföra.»  Därefter gick
      David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.

[https://runeberg.org/bibeln/09_27.html]
                   Första Samuelsboken, 27 Kapitlet

                  David hos Akis i Gat och i Siklag.

  1.  Men David sade till sig själv: »En dag skall jag nu i alla fall
      omkomma genom Sauls hand.  Ingen annan räddning finnes för mig än
      att fly undan till filistéernas land; då måste Saul avstå ifrån
      att vidare söka efter mig över hela Israels område, och så
      undkommer jag hans hand.»
  2.  Och David bröt upp och drog med sina sex hundra man över till
      Akis, Maoks son, konungen i Gat.
      >1 Sam. 21,10.
  3.  Och David stannade hos Akis i Gat med sina män, var och en med
      sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel
      och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
      >1 Sam. 25,42 f.
  4.  Och när det blev berättat för Saul att David hade flytt till
      Gat, sökte han icke vidare efter honom.
  5.  Men David sade till Akis: »Om jag har funnit nåd för dina ögon,
      så låt mig få min bostad i någon av landsortsstäderna, så att
      jag får vistas där.  Varför skulle din tjänare bo i huvudstaden
      hos dig?»
  6.  Då gav Akis honom samma dag Siklag.  Därför hör Siklag ännu i dag
      under Juda konungar.
  7.  Den tid David bodde i filistéernas land var sammanräknat ett år
      och fyra månader.
      >1 Sam. 29,3.

  8.  Men David drog upp med sina män, och de företogo plundringståg i
      gesuréernas, girsiternas och amalekiternas land.  Ty dessa
      stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Sur och ända
      intill Egyptens land.
      >1 Sam. 15,7.
  9.  Och så ofta David härjade i landet, lät han varken män eller
      kvinnor bliva vid liv; men får och fäkreatur och åsnor och
      kameler och kläder tog han med sig och vände så tillbaka och kom
      till Akis.
      >2 Mos. 17,14. 5 Mos. 25,19.
 10.  När då Akis sade: »Haven I väl i dag företagit något
      plundringståg?», svarade David: »Ja, i den del av Sydlandet, som
      tillhör Juda», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
      jerameeliterna», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
      kainéerna.»
      >Dom. 1,16.
 11.  Men att David lät varken män eller kvinnor bliva vid liv och
      komma till Gat, det skedde därför att han tänkte: »De kunde
      eljest förråda oss och säga: 'Så och så har David gjort, så har
      han betett sig under hela den tid han har bott i filistéernas
      land.'»
 12.  Därför trodde Akis David och tänkte: »Han har nu gjort sig
      förhatlig för sitt folk Israel och kommer att bliva min tjänare
      för alltid.

[https://runeberg.org/bibeln/09_28.html]
                   Första Samuelsboken, 28 Kapitlet

                  David i filistéernas här.  Saul hos
                     andebesvärjerskan i En-Dor.

  1.  Vid den tiden församlade filistéerna sina krigshärar för att
      strida mot Israel.  Och Akis sade till David: »Du må veta att du
      med dina män nu måste draga ut med mig i härnad.»
  2.  David svarade Akis: »Välan, då skall du ock få märka vad din
      tjänare kan uträtta.»  Akis sade till David »Välan, jag sätter
      dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt.»

  3.  Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter
      honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama.  Och Saul
      hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.
      >2 Mos. 22,18. 3 Mos. 19,31. 20,27.  5 Mos. 18,10 f.
      >1 Sam. 25,1.

  4.  Så församlade sig nu filistéerna och kommo och lägrade sig vid
      Sunem.  Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig
      vid Gilboa.
  5.  Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och
      förskräcktes högeligen i sitt hjärta.
  6.  Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken
      genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.
      >2 Mos. 28,30. 4 Mos. 12,6. 27,21. 1 Sam. 14,37.
  7.  Då sade Saul till sina tjänare: »Söken upp åt mig någon
      andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne.»
      Hans tjänare svarade honom: »I En-Dor finnes en
      andebesvärjerska.»

  8.  Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och
      gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten.  Och
      han sade: »Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag
      säger dig.»
  9.  Men kvinnan svarade honom: »Du vet ju själv vad Saul har gjort,
      huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet.  Varför
      lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?»
 10.  Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: »Så sant HERREN
      lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom
      missgärning.»
 11.  Kvinnan frågade: »Vem skall jag då mana upp åt dig?»  Han
      svarade: »Mana upp Samuel åt mig.»
 12.  Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop.  Och
      kvinnan sade till Saul: »Varför har du bedragit mig?  Du är ju
      Saul.»
 13.  Konungen sade till henne: »Frukta icke.  Vad är det då du ser?»
      Kvinnan svarade Saul: »Jag ser ett gudaväsen komma upp ur
      jorden.»
 14.  Han frågade henne: »Huru ser han ut?»  Hon svarade: »Det är en
      gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa.»  Då förstod Saul att
      det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och
      bugade sig.
 15.  Och Samuel sade till Saul: »Varför har du stört min ro och manat
      mig upp?»  Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filistéerna hava
      begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig
      icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar.  Därför har
      jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall
      göra.»
      >1 Sam. 18,12.
 16.  Men Samuel svarade: »Varför frågar du mig, då nu HERREN har
      vikit ifrån dig och blivit din fiende?
      >1 Sam. 16,14.
 17.  HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig:
      HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt
      David.
      >1 Sam. 15,28. 1 Kon. 11,11.
 18.  Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna
      hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.
      >1 Sam. 15,18 f.
 19.  HERREN skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i
      morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels
      läger skall HERREN giva i filistéernas hand.»
      >1 Sam. 31,6 f.
 20.  Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han
      över Samuels ord.  Också voro hans krafter uttömda, ty på ett
      helt dygn hade han ingenting ätit.
 21.  Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen
      förskräckt han var, sade hon till honom: »Se, din tjänarinna
      lyssnade till din begäran; Jag tog min själ[1] i min hand och
      hörsammade den önskan du uttalade till mig.
      >Dom. 12,3. 1 Sam. 19,5. Ps. 119,109.
 22.  Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig
      sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter,
      innan du går dina färde.»
 23.  Men han vägrade och sade: »Jag vill icke äta.»  Då bådo honom
      hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till
      deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.
 24.  Och kvinnan hade en gödd kalv i huset; den slaktade hon nu i
      hast.  Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav
      osyrat bröd.
 25.  Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de
      åto.  Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.

[1]  Se själ i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/09_29.html]
                   Första Samuelsboken, 29 Kapitlet

                   David misstänkes av filistéernas
                       hövdingar och bortvisas.

  1.  Filistéerna församlade nu alla sina härar i Afek, medan
      israeliterna voro lägrade vid källan i Jisreel.
      >1 Sam. 4,1.
  2.  Då nu filistéernas hövdingar tågade fram med avdelningar på
      hundra och tusen, och David och hans män därvid tågade sist
      fram, tillika med Akis,
  3.  sade filistéernas furstar: »Vad hava dessa hebréer här att
      göra?»  Men Akis svarade filistéernas furstar: »Denne David är ju
      Sauls, Israels konungs, tjänare, som nu har varit hos mig över
      år och dag, och jag har icke funnit något ont hos honom, från
      den dag han gick över till mig ända till denna dag.
      >1 Sam. 27,7.
  4.  Då blevo filistéernas furstar förtörnade på honom; och
      filistéernas furstar sade till honom: »Låt mannen vända om och
      gå tillbaka till den ort du har anvisat honom; han får icke
      draga med med oss till strid, för att han icke under striden må
      bliva vår motståndare.  Ty varigenom skulle han väl bättre kunna
      göra sig behaglig för sin herre än genom dessa mäns huvuden?
      >1 Krön. 12,19.
  5.  Han är ju den David till vilkens ära man sjunger så under
      dansen:
        'Saul har slagit sina tusen,
        men David sina tio tusen.'»
      >1 Sam. 18,7. 21,11.

  6.  Då kallade Akis David till sig och sade till honom: »Så sant
      HERREN lever, du är en redlig man, och att du går ut och in här
      hos mig i lägret är mig välbehagligt, ty jag har icke funnit
      något ont hos dig, från den dag du kom till mig ända till denna
      dag; men för hövdingarna är du icke välbehaglig.
  7.  Så vänd nu tillbaka och gå i frid, för att du icke må göra något
      som misshagar filistéernas hövdingar.»
  8.  David sade till Akis: »Vad har jag då gjort, och vad har du
      funnit hos din tjänare, från den dag jag kom i din tjänst ända
      till denna dag, eftersom jag icke får gå åstad och strida mot
      min herre konungens fiender?»
  9.  Akis svarade och sade till David: »Jag vet bäst att du är mig
      välbehaglig såsom en Guds ängel; men filistéernas furstar säga:
      'Han får icke draga upp med oss i striden.'
 10.  Så stå nu upp bittida i morgon, jämte din herres tjänare som
      hava kommit hit med dig; och när I i morgon haven stått bittida
      upp, mån I draga edra färde, så snart det har blivit dager.»
 11.  Då stod David bittida upp med sina män för att om morgonen draga
      tillbaka till filistéernas land.  Men filistéerna drogo upp till
      Jisreel.

[https://runeberg.org/bibeln/09_30.html]
                   Första Samuelsboken, 30 Kapitlet

                Siklags förstöring genom amalekiterna
                       och Davids hämnd på dem.

  1.  När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade
      amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade
      intagit Siklag och bränt upp det i eld.
      >1 Sam. 27,8 f
  2.  Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört
      bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört
      bort dem och gått sin väg.
  3.  När nu David med sina män kom till staden och fick se att den
      var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och
      döttrar voro bortförda såsom fångar,
  4.  brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess
      att de icke förmådde gråta mer.
  5.  Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail,
      karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
      >1 Sam. 25,42 f. 27,3.
  6.  Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så
      förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och
      döttrars skull.  Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
  7.  Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit
      till mig efoden.»  Då bar Ebjatar fram efoden till David.
      >1 Sam. 23,9.
  8.  David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna
      rövarskara?  Kan jag då hinna upp den?»  Han svarade honom: »Sätt
      efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa
      räddning.»
      >1 Sam. 23:2.  2 Sam. 5:19.

  9.  Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo
      till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
 10.  Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som
      sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå
      över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

 11.  Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med
      sig till David.  Och när de hade givit honom bröd att äta och
      vatten att dricka
 12.  och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och
      två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom
      igen.  På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
 13.  Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?»
      Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en
      amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan,
      därför att jag blev sjuk.
 14.  Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör
      keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av
      Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i
      eld.»
      >Jos 14,13 f. 15,13 f. Hes. 25,16. Sef. 2,5.
 15.  David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den
      rövarskaran?»  Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke
      dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig
      ned till den rövarskaran.»
 16.  Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt
      på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det
      stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda
      land.
 17.  Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på
      med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra
      hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
 18.  Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda
      hustrur räddade David också.
 19.  Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens
      dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade
      tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
 20.  David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför
      den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

 21.  Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit
      för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar
      vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det
      folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och
      hälsade dem.
 22.  Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt
      med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde
      med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava
      räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina
      barn med sig och gå hem.»
 23.  Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det
      som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand
      denna rövarskara, som kom över oss.
 24.  Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder?
      Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall
      deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med
      varandra.»
      >4 Mos. 31,26 f. Jos. 22,8.
 25.  Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han
      gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i
      dag.
 26.  När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till
      de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en
      skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
 27.  Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet
      och de äldste i Jattir;
 28.  till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i
      Estemoa;
 29.  till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och
      de äldste i kainéernas städer;
 30.  till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i
      Atak;
 31.  till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade
      vandrat omkring med sina män.

[https://runeberg.org/bibeln/09_31.html]
                   Första Samuelsboken, 31 Kapitlet

               Sauls och hans söners död i striden mot
                    filistéerna.  Deras begravning.

  1.  Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
      filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
      >1 Sam. 28,4. 1 Krön. 10,1 f.
  2.  Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner.  Och
      filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
      >1 Sam. 14,49. 1 Krön. 8,33. 9,39.
  3.  När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
      över honom, greps han av stor förskräckelse för skyttarna.
  4.  Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
      genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
      genomborra mig och hantera mig skändligt.»  Men hans vapendragare
      ville det icke, ty han fruktade storligen.  Då tog Saul själv
      svärdet och störtade sig därpå.
      >Dom. 9,54.
  5.  Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
      på sitt svärd och följde honom i döden.

  6.  Så dogo då med varandra på den dagen Saul och hans tre söner och
      hans vapendragare, och därjämte alla hans män.
  7.  Och när israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan
      Jordan förnummo att Israels män hade flytt, och att Saul och
      hans söner voro döda, övergåvo de städerna och flydde; sedan
      kommo filistéerna och bosatte sig i dem.

  8.  Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
      funno då Saul och hans tre söner, där de lågo fallna på berget
      Gilboa.
  9.  Då höggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och
      sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det
      glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.
 10.  Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde
      de upp på Bet-Sans mur.

 11.  Men när invånarna i Jabes i Gilead hörde vad filistéerna hade
      gjort med Saul,
 12.  stodo de upp, alla stridbara män, och gingo hela natten och togo
      Sauls och hans söners kroppar ned från Bet-Sans mur, och begåvo
      sig därefter till Jabes och förbrände dem där.
      >2 Krön. 16,14. 21,19. Jer. 34,5.
 13.  Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes
      och fastade så i sju dagar.

[https://runeberg.org/bibeln/10_01.html]
                    Andra Samuelsboken, 1 Kapitlet

               Budskapet om Sauls död.  Davids klagosång
                        över Saul och Jonatan.

  1.  Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över
      Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i
      Siklag,
      >1 Sam. 30,17 f., 26.
  2.  då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger,
      med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.  Och när han
      kom in till David, föll han ned till jorden och bugade
      sig.
      >Jos.7,6. 1 Sam. 4,12.
  3.  David frågade honom: »Varifrån kommer du?»  Han svarade honom:
      »Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»
  4.  Då sade David till honom: »Huru har det gått?  Säg mig det.»  Han
      svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava
      också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»
  5.  David frågade den unge mannen som berättade detta för honom:
      »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»
  6.  Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom
      svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där
      fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar
      och ryttare ansatte honom.
      >1 Sam. 31,1 f.
  7.  När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och
      jag svarade: 'Här är jag.'
  8.  Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag
      var en amalekit.
  9.  Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig
      dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet
      ännu alltjämt är kvar i mig.'
 10.  Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju
      att han icke skulle kunna överleva sitt fall.  Och jag tog
      diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på
      hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»
 11.  Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock
      alla de män som voro där med honom.
 12.  Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen
      för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och
      för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.
 13.  Och David frågade den unge mannen som hade framfört
      underrättelsen till honom: »Varifrån är du?»  Han svarade: »Jag
      är son till en amalekit som lever här såsom främling.»
 14.  David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att
      uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»
      >1 Sam. 24,7. 26,11. Ps. 105,15.
 15.  Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt
      ned honom.»  Och han slog honom till döds.
 16.  Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty
      din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har
      dödat HERRENS smorde.'»

 17.  Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son
      Jonatan,
 18.  och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den
      är upptecknad i »Den redliges bok»:
      >Jos. 10,13.

 19.    »Din härlighet, Israel,
            ligger slagen på dina höjder.
        Huru hava icke hjältarna fallit!
      >1 Mack. 9 21.

 20.    Förkunnen det icke i Gat,
        bebåden det ej på Askelons gator,
        för att filistéernas döttrar icke må glädja sig,
        de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
      >Mik. 1,10.

 21.    I Gilboa berg,
            på eder må ej falla
            dagg eller regn,
        ej ses offergärdsskördar.
        Ty hjältarnas sköld
            blev där till smälek,
        Sauls sköld,
            ej sedan smord med olja.

 22.    Från slagnas blod,
            från hjältars hull
        vek Jonatans båge
            icke tillbaka,
        vände Sauls svärd
            ej omättat åter.
      >1 Sam. 14,6 f., 47 f.

 23.    Saul och Jonatan,
            så kära och ljuvliga
            för varandra i livet,
        de blevo ej heller
            skilda i döden,
        de två, som voro snabbare än örnar,
            starka mer än lejon.

 24.    Israels döttrar,
            gråten över Saul,
        över honom som klädde eder
            i scharlakan och praktskrud
        och prydde edra kläder
            med gyllene smycken.

 25.    Huru hava icke hjältarna
            fallit i striden!
        Jonatan ligger slagen
            på dina höjder.

 26.    Jag sörjer över dig,
            du min broder Jonatan;
            mycket ljuvlig var du mig.
        Dyrbar var mig din kärlek,
            mer än kvinnokärlek.
      >1 Sam. 18,3. 19,1.

 27.    Huru hava icke hjältarna fallit,
        de båda stridssvärden förgåtts!»

[https://runeberg.org/bibeln/10_02.html]
                    Andra Samuelsboken, 2 Kapitlet

               David konung över Juda.  Is-Boset konung
                 över Israel.  Krig mellan dem.  Asael
                           dödad av Abner.

  1.  Därefter frågade David HERREN: »Skall jag draga upp till någon
      av Juda städer?»  HERREN svarade honom: »Drag upp.»  Då frågade
      David: »Vart skall jag draga upp?», Han svarade: »Till Hebron.»
      >1 Sam 23.2 f. 30,7 f.
  2.  Så drog då David ditupp jämte sina båda hustrur, Ahinoam från
      Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
      >1 Sam. 25,40 f. 27,3.
  3.  David lät ock sina män draga ditupp, var och en med sitt
      husfolk; och de bosatte sig i Hebrons städer.
      >Jos. 21,11.
  4.  Dit kommo nu Juda män och smorde David till konung över Juda
      hus.

      När man berättade för David att det var männen i Jabes i Gilead
      som hade begravit Saul,
      >1 Sam. 31,13.
  5.  skickade David sändebud till männen i Jabes i Gilead och lät
      säga till dem: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
      bevisat eder herre Saul den barmhärtighetstjänsten att begrava
      honom!
  6.  Så må nu ock HERREN bevisa barmhärtighet och trofasthet mot
      eder.  Själv vill jag också göra eder gott, därför att I haven
      gjort detta.
  7.  Varen alltså nu vid gott mod och oförskräckta, fastän eder herre
      Saul är död; det är nu jag som av Juda hus har blivit smord till
      konung över dem.»

  8.  Men Abner, Ners son, Sauls härhövitsman, tog Sauls son Is-Boset
      och förde honom över till Mahanaim
      >1 Sam. 14,50.
  9.  och gjorde honom till konung i Gilead och asuréernas land och
      Jisreel, så ock över Efraim, Benjamin och hela det övriga
      Israel.
 10.  Sauls son Is-Boset var fyrtio år gammal, när han blev konung
      över Israel, och han regerade i två år.  Allenast Juda hus höll
      sig till David.
 11.  Den tid David var konung i Hebron över Juda hus utgjorde
      sammanräknat sju år och sex månader.
      >2 Sam. 5,5.

 12.  Och Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk ifrån
      Mahanaim till Gibeon.
 13.  Joab, Serujas son, och Davids folk drogo också ut; och de mötte
      varandra vid Gibeons damm.  Där stannade de på var sin sida om
      dammen.
      >1 Krön. 2,16.
 14.  Och Abner sade till Joab: »Må vi låta några unga män stå upp och
      utföra en krigslek i vår åsyn.»  Joab svarade: »Må så ske.»
 15.  Då stodo de upp och gingo fram i lika antal: tolv för Benjamin
      och för Sauls son Is-Boset, och tolv av Davids folk.
 16.  Och de fattade varandra i huvudet och stötte svärdet i sidan på
      varandra och föllo så allasammans därför blev detta ställe
      kallat Helkat-Hassurim[1] vid Gibeon.

 17.  Sedan begynte en mycket hård strid på den dagen; men Abner och
      Israels män blevo slagna av Davids folk.
 18.  Nu funnos där tre söner till Seruja: Joab, Abisai och Asael.  Och
      Asael var snabbfotad såsom en gasell på fältet.
 19.  Och Asael förföljde Abner, utan att vika undan vare sig till
      höger eller till vänster från Abner.
 20.  Då vände Abner sig om och sade: »Är det du, Asael?»  Han svarade:
      »Ja.»
 21.  Då sade Abner till honom: »Vänd dig åt annat håll, åt höger
      eller åt vänster.  Angrip någon av de yngre och försök att taga
      hans rustning.»  Men Asael ville icke låta honom vara.
 22.  Då sade Abner ännu en gång till Asael: »Låt mig vara.  Du vill
      väl icke att jag skall slå dig till jorden?  Huru skulle jag
      sedan kunna se din broder Joab i ansiktet?»
 23.  När han ändå icke ville låta honom vara, gav Abner honom med
      bakändan av sitt spjut en stöt i underlivet, så att spjutet gick
      ut baktill; och han föll ned där och dog på stället.  Och var och
      en som kom till platsen där Asael hade fallit ned och dött
      stannade där.
      >2 Sam. 3,27, 30. 20,12.

 24.  Och Joab och Abisai förföljde Abner.  Men när solen hade gått ned
      och de hade kommit till Ammahöjden, som ligger gent emot Gia, åt
      Gibeons öken till,
 25.  då samlade sig Benjamins barn tillhopa bakom Abner, så att de
      utgjorde en sluten skara, och intogo en ställning på toppen av
      en och samma höjd.
 26.  Och Abner ropade till Joab och sade: »Skall då svärdet få
      oavlåtligen frossa?  Förstår du icke att detta måste leda till
      ett bittert slut?»  Huru länge tänker du dröja, innan du befaller
      ditt folk att upphöra med att förfölja sina bröder?»
 27.  Joab svarade: »Så sant Gud lever: om du ingenting hade sagt, då
      hade folket först i morgon fått draga sig tillbaka och upphöra
      att förfölja sina bröder.»
 28.  Därefter lät Joab stöta i basunen; då stannade allt folket och
      förföljde icke mer Israel.  Och sedan stridde de icke vidare.

 29.  Men Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten;
      därefter gingo de över Jordan och tågade vidare hela förmiddagen
      och kommo så till Mahanaim.
 30.  Joab åter samlade tillhopa allt folket, sedan han hade upphört
      att förfölja Abner; då fattades av Davids folk nitton man utom
      Asael.
 31.  Davids folk hade däremot slagit till döds tre hundra sextio man
      av Benjamin och av Abners folk.
 32.  Och de togo upp Asael och begrovo honom i hans faders grav i
      Bet-Lehem.  Därefter tågade Joab och hans män hela natten och
      kommo i dagningen till Hebron.

[1]  Betydelsen oviss; möjligen svärdsåkern.

[https://runeberg.org/bibeln/10_03.html]
                    Andra Samuelsboken, 3 Kapitlet

               Davids söner.  Abner går över till David,
               men dödas av Joab.  David sörjer däröver.

  1.  Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt.  Därunder
      blev David allt starkare och starkare, men Sauls hus allt
      svagare och svagare.
      >1 Sam. 13,14. 15,23, 28.

  2.  I Hebron föddes söner åt David.  hans förstfödde var Amnon, som
      han fick med Ahinoam från Jisreel.
      >1 Sam. 25,43. 1 Krön. 3,1 f
  3.  Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, karmeliten
      Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som
      var dotter till Talmai, konungen i Gesur.
      >1 Sam. 25,42. 27,3
  4.  Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte var Sefatja,
      Abitals son.
  5.  Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru
      Egla.  Dessa föddes åt David i Hebron.

  6.  Så länge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, bistod
      Abner kraftigt Sauls hus.
  7.  Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter; och
      Is-Boset sade till Abner: »Varför har du gått in till min faders
      bihustru?»
      >2 Sam. 21,8.
  8.  För dessa hans ord blev Abner mycket vred och sade: »Är jag då
      ett hundhuvud från Juda land?  Just då jag bevisar barmhärtighet
      mot din fader Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och
      icke har låtit dig falla i Davids hand, just då tillvitar du mig
      att hava begått en missgärning med denna kvinna.
  9.  Gud straffe Abner nu och framgent, om jag icke hädanefter
      handlar så mot David som HERREN med ed har lovat honom:
 10.  jag vill göra så, att konungadömet tages ifrån Sauls hus, och
      att i stället Davids tron bliver upprest över både Israel och
      Juda, från Dan ända till Beer-Seba.»
      >Dom. 20,1. 1 Sam. 3 20.
 11.  Då tordes han icke säga ett ord mer åt Abner, av fruktan för
      honom.

 12.  Men Abner skickade strax sändebud till David och lät säga: »Vem
      tillhör landet?», och lät vidare säga: »Slut förbund med mig,
      så skall jag bistå dig och göra så, att hela Israel går över
      till dig.»
 13.  Han svarade: »Gott!  Jag vill sluta förbund med dig.  Men en sak
      fordrar jag av dig, nämligen att du icke träder fram inför mitt
      ansikte utan att hit medföra Mikal, Sauls dotter, när du kommer
      för att träda fram inför mitt ansikte.»
 14.  Därefter skickade David sändebud till Is-Boset, Sauls son, och
      lät säga: »Giv mig åter min hustru Mikal, som jag förvärvade mig
      för ett hundra filistéers förhudar.»
      >1 Sam. 18,25 f.
 15.  Då sände Is-Boset åstad och lät taga henne ifrån hennes man,
      Paltiel, Lais' son.
      >1 Sam. 25,44.
 16.  Men hennes man gick med henne och följde henne under beständig
      gråt ända till Bahurim.  Här sade Abner till honom: »Vänd om och
      gå dina färde.»  Då vände han om.

 17.  Och Abner hade underhandlat med de äldste i Israel och sagt:
      »Sedan lång tid tillbaka haven I sökt att få David till konung
      över eder.
 18.  Fullborden nu edert uppsåt, ty så har HERREN sagt om David:
      Genom min tjänare Davids hand skall jag frälsa mitt folk Israel
      ifrån filistéernas hand och ifrån alla dess fienders hand.»
 19.  Likaledes talade Abner härom med benjaminiterna.  Därefter gick
      Abner ock åstad for att tala med David i Hebron om allt vad
      Israel och hela Benjamins hus hade funnit lämpligt att svara.
      >1 Krön 12,29.
 20.  När då Abner, åtföljd av tjugu man, kom till David i Hebron,
      gjorde David ett gästabud för Abner och hans män.
 21.  Och Abner sade till David: »Jag vill stå upp och gå åstad och
      församla hela Israel till min herre konungen, för att de må
      sluta förbund med dig, så att du bliver konung på vad villkor
      dig lyster.»  Sedan lät David Abner gå, och han drog bort i frid.

 22.  Just då kommo Davids folk och Joab hem från ett strövtåg och
      förde med sig ett stort byte; men Abner var nu icke längre kvar
      hos David i Hebron, ty denne hade låtit honom gå, och han hade
      dragit bort i frid.
 23.  Men när Joab och hela hans här kom hem, berättade man för honom
      och sade: »Abner, Ners son, kom till konungen, och denne lät
      honom gå, och han drog bort i frid.»
 24.  Då gick Joab in till konungen och sade: »Vad har du gjort!  Då nu
      Abner hade kommit till dig, varför lät du då honom gå, så att
      han fritt kunde draga sina färde?
 25.  Du känner väl Abner, Ners son?  Han kom hit för att bedraga dig.
      Han ville utforska ditt görande och låtande, och utforska allt
      vad du förehar.
 26.  Sedan, när Joab hade gått ut från David, sände han bud efter
      Abner, och sändebuden förde denne tillbaka från Bor-Hassira.  Men
      David visste intet därom.
 27.  När Abner så hade kommit tillbaka till Hebron, förde Joab honom
      avsides till mitten av porten, under förevändning att tala
      enskilt med honom; där sårade han honom till döds med en stöt i
      underlivet -- detta for att hämnas sin broder Asaels blod.
      >2 Sam. 2,23. 20,10. 1 Kon. 2,5.
 28.  När David sedan fick höra detta, sade han: »Jag och mitt
      konungadöme äro oskyldiga inför HERREN evinnerligen till Abners,
      Ners sons blod.
 29.  Må det komma över Joabs huvud och över hela hans faders hus; och
      må i Joabs hus aldrig fattas män som hava flytning, eller som
      äro spetälska, eller som stödja sig på krycka, eller som falla
      för svärd, eller som lida brist på bröd.»
      >3 Mos 15,2 f. 1 Kon. 2,5 f., 28 f.
 30.  Så hade nu Joab och hans broder Abisai dräpt Abner, därför att
      denne hade dödat deras broder Asael vid Gibeon, under striden.

 31.  Och David sade till Joab och allt folket som var med honom:
      »Riven sönder edra kläder och höljen eder i sorgdräkt och hållen
      dödsklagan efter Abner.»  Och konung David gick själv bakom
      båren.
 32.  Så begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gråt vid
      Abners grav, och allt folket grät.
 33.  Och konungen sjöng följande klagosång över Abner:
        »Måste då Abner dö en gudlös dåres död?
 34.    Dina händer voro ju ej bundna,
        dina fötter ej slagna i fjättrar.
        Du föll såsom man faller för ogärningsmän.»

      Då begrät allt folket honom ännu mer.»

 35.  Och allt folket kom för att förmå David att äta något under
      dagens lopp; men David betygade med ed och sade: »Gud straffe
      mig nu och framgent, om jag smakar bröd eller något annat,
      förrän solen har gått ned.»
 36.  När folket hörde detta, behagade det dem alla väl, likasom allt
      annat som konungen gjorde behagade allt folket väl.
 37.  Och allt folket och hela Israel insåg då att konungen ingen del
      hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.
 38.  Och konungen sade till sina tjänare: »I veten nogsamt att en
      furste och en stor man i dag har fallit i Israel.
 39.  Men jag är ännu svag, fastän jag är smord till konung, och dessa
      män, Serujas söner, äro starkare än jag.  HERREN vedergälle den
      som ont gör, efter hans ondska.»
      >Ps. 62,13. 125,5.

[https://runeberg.org/bibeln/10_04.html]
                    Andra Samuelsboken, 4 Kapitlet

               Is-Boset mördas.  Mördarna bestraffas av
                                David.

  1.  Då nu Sauls son hörde att Abner var död i Hebron, sjönk allt
      hans mod, och hela Israel var förskräckt.
  2.  Men Sauls son hade till hövitsmän för sina strövskaror två män,
      av vilka den ene hette Baana och den andre Rekab, söner till
      Rimmon från Beerot, av Benjamins barn.  Ty också Beerot räknas
      till Benjamin;
      >Jos. 18,25.
  3.  men beerotiterna flydde till Gittaim och bodde där sedan såsom
      främlingar, vilket de göra ännu i dag.
      >Neh. 11,33.
  4.  (Också Jonatan, Sauls son, hade lämnat efter sig en son, som nu
      var ofärdig i fötterna.  Han var nämligen fem år gammal, när
      budskapet om Saul och Jonatan kom från Jisreel, och då tog hans
      sköterska honom och flydde; men under hennes bråda flykt föll
      han omkull och blev därefter halt; och han hette Mefiboset.)
      >2 Sam. 9,3 f. 1 Krön. 8,34.
  5.  Nu gingo beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana åstad och
      kommo till Is-Bosets hus, då det var som hetast på dagen, medan
      han låg i sin middagssömn.
  6.  När de så, under förevändning att hämta vete, hade kommit in i
      det inre av huset, sårade de honom med en stöt i underlivet;
      därefter flydde Rekab och hans broder Baana undan.
  7.  De kommo alltså in i huset, när han låg på sin vilobädd i
      sovkammaren, och sårade honom till döds och höggo huvudet av
      honom; därpå togo de hans huvud och färdades genom Hedmarken
      hela natten.
  8.  Och de förde så Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade
      till konungen: »Se här är Is-Bosets, Sauls sons, din fiendes,
      huvud, hans som stod efter ditt liv.  HERREN har i dag givit min
      herre konungen hämnd på Saul och hans efterkommande.»

  9.  Då svarade David Rekab och hans broder Baana, beerotiten Rimmons
      söner, och sade till dem: »Så sant HERREN lever, han som har
      förlossat mig från all nöd:
      >1 Kon. 1,29.
 10.  den som förkunnade för mig och sade: 'Nu är Saul död', och som
      menade sig vara en glädjebudbärare, honom lät jag gripa och
      dräpa i Siklag, honom som jag eljest skulle hava givit
      budbärarlön;
      >2 Sam. 1,15.
 11.  huru mycket mer skall jag icke då nu, när ogudaktiga män hava
      dräpt en oskyldig man i hans eget hus, på hans säng, utkräva
      hans blod av eder hand och utrota eder från jorden!»
 12.  På Davids befallning dräpte hans män dem sedan och höggo av
      deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron.
      Men Is-Bosets huvud togo de, och de begrovo det i Abners grav i
      Hebron.
      >2 Sam. 3,32.

[https://runeberg.org/bibeln/10_05.html]
                    Andra Samuelsboken, 5 Kapitlet

                 David konung över hela Israel.  Hans
               erövring av Jerusalem.  Hans vänskap med
                   Hiram.  Davids hustrur och söner.
                  Filistéernas anfall och nederlag.

  1.  Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade
      så: »Vi äro ju ditt kött och ben.
      >1 Krön. 11,1 f.
  2.  Redan för länge sedan, då Saul ännu var konung över oss, var det
      du som var ledare och anförare för Israel.  Och till dig har
      HERREN sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du
      skall vara en furste över Israel.»
      >1 Sam. 25,30. 2 Sam. 7,8. Ps. 78,71.
  3.  När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,
      slöt konung David ett förbund med dem där i Hebron, inför
      HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel.
      >1 Sam. 16,13. 2 Sam. 2,4. 1 Krön. 12,23 f.
  4.  David var trettio år gammal, när han blev konung, och han
      regerade i fyrtio år.
      >1 Kon. 2,11. 1 Krön. 29,27 f.
  5.  I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i
      Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och
      Juda.
      >2 Sam. 2,11. 1 Krön. 3,4.

  6.  Och konungen drog med sina män till Jerusalem, mot jebuséerna,
      som bodde där i landet.  De sade då till David: »Hitin kommer du
      icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David
      icke skall komma hitin.»
      >Jos. 15,63. Dom. 1,21.
  7.  Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad.
  8.  Och David sade på den dagen: »Vemhelst som slår ihjäl en jebusé
      och tränger fram till vattenledningen, han slår ihjäl just dessa
      halta och blinda, som David hatar.»  Därför plägar man säga:
      »Ingen blind och halt må komma in i huset.»
  9.  Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids
      stad.  Där uppförde David byggnader runt omkring, från Millo och
      vidare inåt.
 10.  Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN,
      härskarornas Gud, var med honom.
      >2 Sam. 3,1.

 11.  Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med
      cederträ, därjämte ock timmermän och stenhuggare; och de byggde
      ett hus åt David.
      >1 Krön. 14,1 f.
 12.  Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över
      Israel, och att han hade upphöjt hans konungadöme, för sitt folk
      Israels skull.

 13.  Och David tog sig ännu flera bihustrur och hustrur från
      Jerusalem, sedan han hade kommit från Hebron; och åt David
      föddes ännu flera söner och döttrar.
      >1 Krön. 3,9.
 14.  Dessa äro namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem:
      Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
      >1 Krön. 3,5 f.
 15.  Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia,
 16.  Elisama, Eljada och Elifelet.

 17.  Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till
      konung över Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
      David.  När David hörde detta, drog han ned till borgen.
 18.  Och sedan filistéerna hade kommit fram, spridde de sig i
      Refaimsdalen.
 19.  Då frågade David HERREN: »Skall jag draga upp mot filistéerna?
      Vill du då giva dem i min hand?»  HERREN svarade David: »Drag
      upp; ty jag skall giva filistéerna i din hand.
      >1 Sam. 23,2. 30,7 f.
 20.  Och David kom till Baal-Perasim, och där slog David dem.  Då sade
      han: »HERREN har brutit ned[1] mina fiender inför mig, likasom
      en vattenflod bryter ned.»  Därav fick det stället namnet
      Baal-Perasim.
      >Jes. 28,21.
 21.  De lämnade där efter sig sina avgudabilder, och David och hans
      män togo dessa med sig.

 22.  Men filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i
      Refaimsdalen.
 23.  När David då frågade HERREN, svarade han: »Du skall icke draga
      ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem
      från det håll där bakaträden stå.
 24.  Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar,
      skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig
      till att slå filistéernas här.»
 25.  David gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog
      filistéerna och förföljde dem från Geba ända fram emot Geser.

[https://runeberg.org/bibeln/10_06.html]
                    Andra Samuelsboken, 6 Kapitlet

                Guds ark föres ifrån Abinadabs hus och
                sättes in i Obed-Edoms hus.  Den hämtas
               sedan till Jerusalem.  Mikal visar David
                             missaktning.

  1.  Åter församlade David allt utvalt manskap i Israel, trettio
      tusen man.
      >1 Krön. 13,l f.
  2.  Och David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk ifrån
      Baale-Juda, för att därifrån föra upp Guds ark, som hade fått
      sitt namn efter HERREN Sebaot, honom som tronar på keruberna.
      >2 Mos. 25,17 f. Jos. 15,9,60. 1 Sam. 4,4. Ps. 80,2. 99,1.
  3.  Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån
      Abinadabs hus på höjden; och Ussa och Ajo, Abinadabs söner,
      körde den nya vagnen.
      >1 Sam. 6,7. 7,1.
  4.  Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och
      följde själva med, och Ajo gick därvid framför arken.
  5.  Och David och hela Israels hus fröjdade sig inför HERREN, med
      allahanda instrumenter av cypressträ, med harpor, psaltare,
      pukor, skallror och cymbaler.
  6.  Men när de kommo till Nakonslogen, räckte Ussa ut sin hand mot
      Guds ark och fattade i den, ty oxarna snavade.
  7.  Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för
      hans förseelse, så att han föll ned död där vid Guds
      ark.
      >4 Mos. 4,15, 20.
  8.  Men det gick David hårt till sinne att HERREN så hade brutit ned
      Ussa[1]; och han kallade det ställe Peres-Ussa, såsom det heter
      ännu i dag.
  9.  Och David betogs av sådan fruktan för HERREN på den dagen, att
      han sade: »Huru skulle jag töras låta HERRENS ark komma till
      mig?»
 10.  Därför ville David icke låta flytta in HERRENS ark till sig i
      David stad, utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
      >2 Sam 5,7,9.
 11.  Sedan blev HERRES ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre
      månader; men HERREN välsignade Obed-Edom och hela hans hus.

 12.  När det nu blev berättat för konung David att HERREN hade
      välsignat Obed-Edoms hus och allt vad han hade, för Guds arks
      skull, då gick David åstad och hämtade Guds ark ur Obed-Edoms
      hus upp till Davids stad under jubel.
      >1 Krön. 15,11 f.
 13.  Och när de som buro HERRENS ark hade gått sex steg framåt,
      offrade han en tjur och en gödkalv.
      >1 Kon. 8,5.
 14.  Själv dansade David med all makt inför HERREN, och därvid var
      David iklädd en linne-efod.
      >Ps. 84,3.
 15.  Så hämtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel
      och basuners ljud.
 16.  När då HERRENS ark kom in i Davids stad, blickade Mikal, Sauls
      dotter, ut genom fönstret, och när hon såg konung David hoppa
      och dansa inför HERREN fick hon förakt för honom i sitt hjärta.
      >1 Krön. 15,29.
 17.  Sedan de hade fört HERRENS ark ditin, ställde de den på dess
      plats i tältet som David hade slagit upp åt den; och därefter
      offrade David brännoffer inför HERREN, så ock tackoffer.
      >Krön 15,1. 16,1 f.
 18.  När David hade offrat brännoffret och tackoffret välsignade han
      folket i HERREN Sebaots namn.
      >1 Kon. 8,55.
 19.  Och åt allt folket, åt var och en i hela hopen av israeliter,
      både man och kvinna, gav han en kaka bröd, ett stycke kött och
      en druvkaka.  Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.

 20.  Men när David kom tillbaka för att hälsa sitt husfolk, gick
      Mikal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: »Huru härlig har
      icke Israels konung visat sig i dag, då han i dag har blottat sig
      för sina tjänares tjänstekvinnors ögon, såsom löst folk plägar
      göra!»
 21.  Då sade David till Mikal: »Inför HERREN, som har utvalt mig
      framför din fader och hela hans hus, och som har förordnat mig
      till furste över HERRENS folk, över Israel -- inför HERREN
      fröjdade jag mig.
 22.  Dock kände jag mig rätteligen för ringa till detta, ja, jag var
      i mina ögon allt för låg därtill.  Skulle jag då söka ära hos
      tjänstekvinnorna, om vilka du talade?»
 23.  Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn, så länge hon levde.

[1]  Hebr. parás péres be-Ussá.

[https://runeberg.org/bibeln/10_07.html]
                    Andra Samuelsboken, 7 Kapitlet

               David vill bygga ett hus åt Herren, men
               Herren förkunnar att han i stället skall
                    bygga ett hus åt David.  Davids
                         tacksägelse och bön.

  1.  Då nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade låtit honom få
      ro runt omkring för alla hans fiender,
      >1 Krön. 17,1 f.
  2.  sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av
      cederträ, under det att Guds ark bor i ett tält.
      >2 Sam. 5,11. 6,17.
  3.  Natan sade till konungen: »Välan, gör allt vad du har i sinnet;
      ty HERREN är med dig.»
  4.  Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade:
  5.  »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du
      bygga mig ett hus att bo i?
      >1 Krön. 22,6 f. Jes. 66,1.
  6.  Jag har ju icke bott i något hus, allt ifrån den dag då jag
      förde Israels barn upp ur Egypten ända till denna dag, utan jag
      har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
      >2 Mos. 26,1 f. 1 Kon. 8,16.
  7.  Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla
      Israels barn, talat och sagt så till någon enda av Israels
      stammar, som jag har förordnat till herde för mitt folk Israel:
      'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?'
  8.  Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN
      Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat
      dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.
      >1 Sam. 16,11 f. 2 Sam. 5,2. Ps. 78,70 f.
  9.  Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla
      dina fiender för dig.  Och jag vill göra dig ett namn, så stort
      som de störstes namn på jorden.
 10.  Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det,
      så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva
      oroat.  Orättfärdiga människor skola icke mer förtrycka det,
      såsom fordom skedde,
      >2 Mos. 15,17. Ps. 44,8. 80,9.
 11.  och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade
      domare över mitt folk Israel; och jag skall låta dig få ro för
      alla dina fiender.  Så förkunnar nu HERREN för dig att HERREN
      skall uppbygga ett hus åt dig.
 12.  När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter
      dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv; och jag skall
      befästa hans konungadöme.
      >1 Kon. 8,19 f.
 13.  Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans
      konungatron för evig tid.
      >1 Kon. 5,5. 6,1. 1 Krön. 28,6 f. Ps. 89,4 f.
 14.  Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att
      jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med
      ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som
      hemsöka människors barn;
      >1 Krön. 22,10. Ps. 89,27. Hebr. 1,5. Upp.21,7.
 15.  men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika
      ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig.
      >1 Sam. 15,26.
 16.  Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig
      till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.»
 17.  Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn
      talade nu Natan till David.
 18.  Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte
      och sade: »Vem är jag, Herre, HERRE, och vad är mitt hus,
      eftersom du har låtit mig komma härtill?
      >1 Mos. 32,10.
 19.  Och detta har ändå synts dig vara för litet, Herre, HERRE; du
      har ock talat angående din tjänares hus om det som ligger långt
      fram i tiden.  Och härom har du talat på människosätt, Herre,
      HERRE!
 20.  Vad skall nu David vidare tala till dig?  Du känner ju din
      tjänare, Herre, HERRE.
      >Ps. 139 1.
 21.  För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt
      detta stora och förkunnat det för din tjänare.
 22.  Därför är du ock stor HERRE Gud, ty ingen är dig lik, och ingen
      Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron.
      >5 Mos. 3,24. 4,35. 32,39. 1 Sam. 2,2. Ps. 83,19. 86,19.
      >Jes. 44,6. 45,21. Mark. 12,29, 32.
 23.  Och var finnes på jorden något enda folk likt ditt folk Israel,
      något folk som en Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig
      till ett folk, för att så göra sig ett namn -- ja, för att göra
      dessa stora ting med eder och dessa fruktansvärda gärningar med
      ditt land, inför ditt folk, det som du förlossade åt dig från
      Egypten, från hedningarna och deras gudar.
      >5 Mos. 4,7 f., 32 f. 33,29. Ps. 147,19 f.
 24.  Och du har berett åt dig ditt folk Israel, dig till ett folk för
      evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud.
 25.  Så uppfyll nu, HERRE Gud, för evig tid vad du har talat om din
      tjänare och om hans hus; gör såsom du har talat.
 26.  Då skall ditt namn bliva stort till evig tid, så att man skall
      säga: 'HERREN Sebaot är Gud över Israel.'  Och så skall din
      tjänare Davids hus bestå inför dig.
 27.  Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare
      och sagt: 'Jag vill bygga dig ett hus.'  Därför har din tjänare
      fått frimodighet att bedja till dig denna bön.
 28.  Och nu, Herre, HERRE, du är Gud, och dina ord äro sanning; och
      du du har lovat din tjänare detta goda,
 29.  så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver
      evinnerligen inför dig.  Ja, du, Herre, HERRE, har lovat det,
      och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat
      evinnerligen.»

[https://runeberg.org/bibeln/10_08.html]
                    Andra Samuelsboken, 8 Kapitlet

                  Davids segrar och byte.  Hans inre
                     styrelse och hans ämbetsmän.

  1.  En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem.  Därvid
      bemäktigade sig David huvudstaden och tog den ur filistéernas
      hand.
      >1 Krön. 18,1 f.
  2.  Han slog ock moabiterna och mätte dem med snöre, i det att han
      lät dem lägga sig ned på jorden: med två snörlängder mätte han
      ut den del av dem, som skulle dödas, och med en full snörlängd
      den del som han låt leva.  Så blevo moabiterna David underdåniga
      och förde till honom skänker.
      >4 Mos. 24,17.
  3.  Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, när
      denne hade dragit åstad för att utsträcka sitt välde till
      floden.
      >1 Sam. 14,47.
  4.  Och David tog till fånga av han folk ett tusen sju hundra
      ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära
      fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som
      han skonade.
      >Jos. 11,6.
  5.  När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa
      Hadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man
      av dem.
  6.  Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus, och
      araméerna blevo David underdåniga och förde till honom
      skänker.  Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
  7.  Och David tog de gyllene sköldar som Hadadesers tjänare hade
      burit och förde dem till Jerusalem.
  8.  Och från Hadadesers städer Beta och Berotai tog konung David
      koppar i stor myckenhet.

  9.  Då nu Toi, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit
      Hadadesers hela här,
 10.  sände han sin son Joram till konung David för att hälsa honom
      och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med
      Hadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Tois
      fiende.  Och han hade med sig kärl av silver, av guld och av
      koppar.
 11.  Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade
      gjort med det silver och guld han hade tagit från alla de folk
      som han hade underlagt sig:
 12.  från araméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och
      amalekiterna, så ock med det byte han hade tagit från Hadadeser,
      Rehobs son, konungen i Soba.

 13.  Och när David kom tillbaka från sin seger över araméerna, gjorde
      han sig ytterligare ett namn i Saltdalen, där han slog aderton
      tusen man.
      >Ps. 60,2.
 14.  Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar;
      och alla edoméer blevo David underdåniga.  Så gav HERREN seger åt
      David, varhelst han drog fram.
      >4 Mos. 24,18. 2 Kon. 8,20 f.

 15.  David regerade nu över hela Israel; och David skipade lag och
      rätt åt allt sitt folk.
 16.  Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat
      Ahiluds son, var kansler.
      >2 Sam. 20,23 f.
 17.  Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro präster,
      och Seraja var sekreterare.
 18.  Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och
      peletéerna; dessutom voro Davids söner präster.
      >1 Kon. 1,38.

[https://runeberg.org/bibeln/10_09.html]
                    Andra Samuelsboken, 9 Kapitlet

                   David bevisar barmhärtighet mot
                              Mefiboset.

  1.  Och David sade: »Finnes ännu någon kvar av Sauls hus, mot vilken
      jag kan bevisa barmhärtighet för Jonatans skull?»
  2.  Nu hade Sauls hus haft en tjänare vid namn Siba; honom hämtade
      man till David.  Då sade konungen till honom: »Är du Siba?»  Han
      svarade: »Ja, din tjänare.»
  3.  Konungen frågade: »Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilken
      jag kan bevisa barmhärtighet, såsom Gud är barmhärtig?»  Siba
      svarade konungen: Ȁnnu finnes kvar en son till Jonatan, en som
      är ofärdig i fötterna.»
      >1 Sam. 20,14 f. 2 Sam. 4,4.
  4.  Konungen frågade honom »Var är han?»  Siba svarade konungen: »Han
      är nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.»
      >2 Sam. 17,27 f.
  5.  Då sände konung David och lät hämta honom från Makirs, Ammiels
      sons, hus i Lo-Debar.
  6.  När så Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David,
      föll han ned på sitt ansikte och bugade sig.  Då sade David:
      »Mefiboset!»  Han svarade: »Ja, din tjänare hör.»
  7.  David sade till honom: »Frukta icke, ty jag vill bevisa
      barmhärtighet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill
      giva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skall
      äta vid mitt bord beständigt.»
  8.  Då bugade han sig och sade: »Vad är jag, din tjänare, eftersom
      du vänder dig till en sådan död hund som jag är?»
      >1 Sam. 24,15. 2 Kon. 8,13.

  9.  Därefter tillkallade konungen Siba, Sauls tjänare, och sade till
      honom; »Allt som Saul och hela hans hus har ägt giver jag åt
      din herres son.
 10.  Och du med dina söner och dina tjänare skall bruka jorden åt
      honom och inbärga skörden, för att din herres son må hava bröd
      att äta, dock skall Mefiboset, din herres son, beständigt äta
      vid mitt bord.»  Siba hade nämligen femton söner och tjugu
      tjänare.
 11.  Då sade Siba till konungen: »Din tjänare skall i alla stycken
      göra såsom min herre konungen bjuder sin tjänare.»  »Ja», svarade
      han, »Mefiboset skall äta vid mitt bord, såsom vore han en av
      konungens söner.»
 12.  Mefiboset hade en liten son, som hette Mika.  Och alla som bodde
      i Sibas hus blevo Mefibosets tjänare.
 13.  Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han beständigt
      skulle äta vid konungens bord.  Och han var halt på båda
      fötterna.

[https://runeberg.org/bibeln/10_10.html]
                   Andra Samuelsboken, 10 Kapitlet

                 Ammons barn vanära Davids sändebud.
               David slår dem och deras bundsförvanter
                              araméerna.

  1.  En tid härefter dog Ammons barns konung, och hans son Hanun blev
      konung efter honom.
      >1 Krön. 19,1 f.
  2.  Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,
      likasom hans fader bevisade mig vänskap.»  Och David sände några
      av sina tjänare för att trösta honom i hans sorg efter
      fadern.  När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land,
  3.  sade Ammons barns furstar till sin herre Hanun: »Menar du att
      David därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig att
      han ärar din fader?  Nej, för att undersöka staden, för att
      bespeja och sedan fördärva den har David sänt sina tjänare till
      dig.»
  4.  Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget
      och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät
      dem så gå.
  5.  När man berättade detta för David, sände han bud emot dem; ty
      männen voro ju mycket vanärade.  Och konungen lät säga: »Stannen
      i Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen så
      tillbaka.»

  6.  Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
      David, sände de bort och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba
      tjugu tusen man fotfolk, av konungen i Maaka ett tusen man och
      av Tobs män tolv tusen.
  7.  När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
      tappraste krigarna.
  8.  Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid framför
      stadsporten; men de från Aram-Soba och Rehob, ävensom Tobs män
      och maakatéerna, ställde upp sig för sig själva på fältet.
      >Dom. 11,3.
  9.  Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
      sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
      ställde sedan upp sig mot araméerna.
 10.  Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai,
      vilken med dem ställde upp sig mot Ammons barn.
 11.  Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du
      komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
      så vill jag tåga till din hjälp.
 12.  Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
      folk och för vår Guds städer.  Sedan må HERREN göra vad honom
      täckes.»
 13.  Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot araméerna
      och de flydde för honom.
 14.  Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de
      för Abisai och begåvo sig in i staden.  Då drog Joab bort ifrån
      Ammons barn och begav sig tillbaka till Jerusalem.
 15.  Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
      församlade de sig allasammans.
 16.  Och Hadadeser sände bud att de araméer som bodde på andra sidan
      floden skulle rycka ut; dessa kommo då till Helam, anförda av
      Sobak, Hadadesers härhövitsman.
 17.  När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
      och gick över Jordan och kom till Helam; och araméerna ställde
      upp sig i slagordning mot David och gåvo sig i strid med honom.
 18.  Men araméerna flydde för Israel, och David dräpte av araméerna
      manskapet på sju hundra vagnar, så ock fyrtio tusen ryttare;
      deras härhövitsman Sobak slog han ock där till döds.
 19.  Då alltså Hadadesers alla lydkonungar sågo att de hade blivit
      slagna av israeliterna, ingingo de fred med dem och blevo dem
      underdåniga.  Efter detta fruktade araméerna för att vidare
      hjälpa Ammons barn.

[https://runeberg.org/bibeln/10_11.html]
                   Andra Samuelsboken, 11 Kapitlet

               Rabbas belägring.  Davids äktenskapsbrott
                   med Bat-Seba och hans blodskuld.

  1.  Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
      sände David åstad Joab och med honom sina tjänare och hela
      Israel; och de härjade Ammons barns land och belägrade Rabba,
      medan David stannade kvar i Jerusalem.
      >2 Sam. 12,26 f. 1 Krön. 20,1.
  2.  Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger
      och gick omkring på konungshusets tak, att han från taket fick
      se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att skåda.
  3.  David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan, och man
      sade: »Det är Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.»
  4.  Då sände David några män med uppdrag att hämta henne, och hon
      kom till honom, och han låg hos henne, när hon hade helgat sig
      från sin orenhet.  Sedan återvände hon hem.
      >3 Mos. 15,19.

  5.  Men kvinnan blev havande; hon sände då åstad och lät underrätta
      David därom och säga: »Jag är havande.»
  6.  Då sände David till Joab detta bud: »Sänd till mig hetiten
      Uria.»  Så sände då Joab Uria till David.
  7.  Och när Uria kom till David, frågade denne om det stod väl till
      med Joab och med folket, och huru kriget gick.
  8.  Därefter sade David till Uria: »Gå nu ned till ditt hus och två
      dina fötter.»  När då Uria gick ut ur konungens hus, sändes en
      gåva från konungen efter honom.
  9.  Men Uria lade sig till vila vid ingången till konungshuset,
      jämte hans herres alla andra tjänare, och gick icke ned till
      sitt eget hus.
 10.  Detta berättade man för David och sade: »Uria har icke gått ned
      till sitt hus.»  Då sade David till Uria: »Du kommer ju från
      resan; varför har du då icke gått ned till ditt hus?»
 11.  Uria svarade David: »Arken och Israel och Juda bo nu i
      lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare äro
      lägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för att
      äta och dricka och ligga hos min hustru?  Så sant du lever, så
      sant din själ lever: jag vill icke göra så.»
      >1 Sam. 4,3 f.
 12.  Då sade David till Uria: »Stanna här också i dag, så vill jag i
      morgon sända dig åstad.»  Så stannade då Uria i Jerusalem den
      dagen och den följande.
 13.  Och David inbjöd honom till sig och lät honom äta och dricka med
      sig och gjorde honom drucken.  Men om aftonen gick han ut och
      lade sig på sitt läger tillsammans med sin herres tjänare, och
      gick icke ned till sitt hus.
 14.  Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med
      Uria.
 15.  I brevet skrev han så: »Ställen Uria längst fram, där striden är
      som häftigast, och dragen eder sedan tillbaka från honom, så att
      han bliver slagen till döds.»
 16.  Under belägringen av staden skickade då Joab Uria till den plats
      där han visste att de tappraste männen funnos.
 17.  Och männen i staden gjorde ett utfall och gåvo sig i strid med
      Joab, och flera av folket, av Davids tjänare, föllo; också
      hetiten Uria dödades.
 18.  Då sände Joab och lät berätta för David allt vad som hade hänt
      under striden.
 19.  Och han bjöd budbäraren och sade: »När du har omtalat för
      konungen allt vad som har hänt under striden,
 20.  då upptändes kanske konungens vrede, och han säger till dig:
      'Varför gingen I under striden så nära intill staden?  Vissten I
      icke att de skulle skjuta uppifrån muren?
 21.  Vem var det som slog ihjäl Abimelek, Jerubbesets son?  Var det icke
      en kvinna som kastade en kvarnsten ned på honom från muren, så
      att han dödades, där i Tebes?  Varför gingen I då så nära intill
      muren?'  Men då skall du säga: 'Din tjänare Uria, hetiten, är ock
      död.'»
      >Dom. 9,53.

 22.  Budbäraren gick åstad och kom och berättade för David allt vad
      Joab hade sänt honom att säga;
 23.  budbäraren sade till David: »Männen blevo oss övermäktiga och
      drogo ut mot oss på fältet, men vi slogo dem tillbaka ända till
      stadsporten.
 24.  Då sköto skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att flera
      av konungens tjänare dödades; din tjänare Uria, hetiten, är ock
      död.»
 25.  Då sade David till budbäraren: »Så skall du säga till Joab: 'Låt
      icke detta förtryta dig, ty svärdet förtär än den ene, än den
      andre; fortsatt med kraft stadens belägring och förstör den.'
      Och intala honom så mod.»

 26.  Då nu Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon
      dödsklagan efter sin man.
 27.  Och när sorgetiden var förbi, sände David och lät hämta henne
      hem till sig, och hon blev hans hustru; därefter födde hon honom
      en son.  Men vad David hade gjort misshagade HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/10_12.html]
                   Andra Samuelsboken, 12 Kapitlet

                 Natans strafftal till David.  Davids
                 ånger.  Barnets död.  Salomos födelse.
                           Rabbas erövring.

  1.  Och HERREN sände Natan till David.  När han kom in till honom,
      sade han till honom: »Två män bodde i samma stad; den ene var
      rik och den andre fattig.
  2.  Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.
  3.  Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som han
      hade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom och
      hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och
      drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom
      en dotter.
  4.  Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icke
      taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande
      som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens
      lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.»
  5.  Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade
      till Natan: »Så sant HERREN lever: dödens barn är den man som
      har gjort detta.
  6.  Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde
      sådant, och eftersom han var så obarmhärtig.»
      >2 Mos. 22,1.
  7.  Men Natan sade till David: »Du är den mannen.  Så säger HERREN,
      Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag
      har räddat dig ur Sauls hand.
      >1 Sam. 16,1, 13.
  8.  Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i
      din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda.  Och om
      detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare
      giva dig både ett och annat.
  9.  Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är i
      hans ögon?  Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, och
      hans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom har
      du dräpt med Ammons barns svärd.
      >2 Sam. 11,15 f., 27.
 10.  Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evig
      tid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias
      hustru till hustru åt dig.
 11.  Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig från
      ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon
      och giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrur
      mitt på ljusa dagen.
      >5 Mos. 28,30.  2 Sam. 13,1 f. 15,1 f. 16,22. 18,9 f. 1 Kon. 1,5 f.
 12.  Ty väl har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta detta
      ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.»

 13.  Då sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.»  Natan
      sade till David: »Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du
      skall icke dö.
      >Ps. 51,1 f. Syr. 47,11.
 14.  Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fiender
      att förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt dig
      döden dö.»
      >2 Sam. 11,27.
 15.  Sedan gick Natan hem igen.  Och HERREN slog barnet som Urias
      hustru hade fött åt David, han slog det, så att det blev
      dödssjukt.
 16.  Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och
      när han kom hem, låg han på bara marken över natten.
 17.  Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att
      förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och
      han åt icke heller något med dem.

 18.  Men på sjunde dagen dog barnet.  Då fruktade Davids tjänare att
      om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vi
      talade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju icke
      lyssna till våra ord.  Huru skulle vi då kunna säga till honom
      att barnet har dött?  Han kunde göra något ont.»
 19.  Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod
      han att barnet hade dött.  Då frågade David sina tjänare: »Har
      barnet dött?»  De svarade: »Ja.»
 20.  Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och
      bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad.  Och när
      han kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åt
      honom, och han åt.
 21.  Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt?
      Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men så
      snart barnet har dött, står du upp och äter!»
 22.  Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag,
      ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och
      låter barnet få leva.'
 23.  Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta?  Kan jag
      väl skaffa honom tillbaka igen?  Jag går bort till honom, men han
      kommer icke tillbaka till mig.»

 24.  Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne
      och låg hos henne.  Och hon födde en son, åt vilken han gav
      namnet Salomo.  Och HERREN älskade honom
      >1 Krön. 3,5. 22,9. Matt. 1,6.
 25.  och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom
      namnet Jedidja[1], för HERRENS skull.

 26.  Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog
      konungastaden.
      >2 Sam. 11,1. 1 Krön. 20,1.
 27.  Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: »Jag har
      angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
 28.  Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag
      den, så att det icke bliver jag som intager staden och får bära
      namnet därför.»
 29.  Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep
      det och intog det.
 30.  Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde en
      talent guld och var prydd med en dyrbar sten.  Den sattes nu på
      Davids huvud.  Och han förde ut byte från staden i stor
      myckenhet.
 31.  Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och
      tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt
      Molok.  Så gjorde han mot Ammons barns alla städer.  Sedan vände
      David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

[1]  D. ä. Herrens älskling.

[https://runeberg.org/bibeln/10_13.html]
                   Andra Samuelsboken, 13 Kapitlet

                   Amnon kränker Tamar och dödas av
                         Absalom; denne flyr.

  1.  Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön
      syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till
      henne.
      >2 Sam. 3,2.
  2.  Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att
      han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke
      vara möjligt att göra henne något.
  3.  Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids
      broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
      >1 Sam. 16,9. 2 Sam. 21,21. 1 Krön. 2,13.
  4.  Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd
      ut, du konungens son?  Vill du icke säga mig det?»  Amnon
      svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms
      syster Tamar.»
  5.  Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk.
      När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom:
      'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt
      henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan
      få den ur hennes hand att äta.'»
  6.  Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk.  När nu konungen kom för
      att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster
      Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att
      jag kan få dem ur hennes hand att äta.»

  7.  Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till
      din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»
  8.  Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg
      till sängs.  Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav
      kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
  9.  Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon;
      men han ville icke äta.  Och Amnon sade: »Låt alla gå ut
      härifrån.  Då gingo alla ut därifrån.
 10.  Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att
      jag får den ur din hand att äta.»  Då tog Tamar kakorna som hon
      hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
 11.  Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta,
      fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos
      mig, min syster.»
 12.  Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty
      sådant får icke ske i Israel.  Gör icke en sådan galenskap.
      >3 Mos 18,9. 20,17. 5 Mos. 27,22.
 13.  Vart skulle jag då taga vägen med min skam?  Och du själv skulle
      ju sedan i Israel hållas för en dåre.  Tala nu med konungen; han
      vägrar nog icke att giva mig åt dig.»
 14.  Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne
      övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
 15.  Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja,
      den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han
      hade haft till henne.  Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå
      din väg.»
 16.  Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt
      brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du
      har gjort med mig.»
 17.  Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man
      som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut
      härifrån, och rigla du dörren efter henne.»
 18.  Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro
      konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur.  När
      tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
 19.  tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida
      livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade
      handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
      >Job 2,12. Jer. 2,37.
 20.  Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon
      varit hos dig?  Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder.
      Lägg denna sak icke så på sinnet.»  Så stannade då Tamar i sin
      broder Absaloms hus i svår sorg.
 21.  Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
 22.  Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty
      Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster
      Tamar.

 23.  Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som
      ligger vid Efraim.  Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
 24.  Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava
      fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå
      med din tjänare.»
      >1 Sam. 25,2, 36.
 25.  Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke
      allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.»  Och
      fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom
      sin avskedshälsning.
 26.  Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon
      gå med oss.»  Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå
      med dig?»
 27.  Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de
      övriga konungasönerna gå med honom.

 28.  Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons
      hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder:
      'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan.  Det är ju jag
      som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom
      käcka män.»
 29.  Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit.
      Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på
      sin mulåsna och flydde.
 30.  Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att
      Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en
      enda av dem fanns kvar.
 31.  Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på
      marken, under det att alla hans tjänare stodo där med
      sönderrivna kläder.
 32.  Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda
      och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de
      unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död.
      Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne
      kränkte hans syster Tamar.
 33.  Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit
      sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är
      död.»

 34.  Emellertid flydde Absalom.  -- När nu mannen som stod på vakt
      lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen
      bakom honom, vid sidan av berget.
 35.  Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner.
      Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»
 36.  Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de
      brusto ut i gråt.  Också konungen och alla hans tjänare gräto
      häftigt och bitterligen.
 37.  Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs
      son, konungen i Gesur.  Och David sörjde hela tiden sin son.
      >2 Sam. 3,3.
 38.  Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade
      han där i tre år.
 39.  Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han
      tröstade sig över att Amnon var död.

[https://runeberg.org/bibeln/10_14.html]
                   Andra Samuelsboken, 14 Kapitlet

               Kvinnan från Tekoa inför David.  Absaloms
                       återkomst och benådning.

  1.  Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot
      Absalom.
  2.  Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna
      och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i
      sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en
      kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
  3.  Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.»
      Joab lade nu orden i hennes mun.
  4.  Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till
      jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o
      konung!»
  5.  Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?»  Hon svarade: »Ack,
      jag är änka; min man är död.
  6.  Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med
      varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan
      och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
  7.  Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de
      säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda
      honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom;
      på det sättet förgöra vi ock arvingen.'  På det att efter min
      man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja
      de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»
      >5 Mos. 19,11 f.
  8.  Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva
      befallning om dig.»
  9.  Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre
      konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen
      och hans tron vare utan skuld.»
 10.  Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till
      mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
 11.  Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att
      blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke
      förgöra min son.»  Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett
      hår av din son skall falla på jorden.»
      >4 Mos 35,10 f. 5 Mos. 19,2 f. Jos. 20,1 f.
 12.  Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min
      herre konungen.»  Han sade: »Tala.»
 13.  Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk?  När
      konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld,
      eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
 14.  Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på
      jorden, vilket icke kan samlas upp igen.  Men Gud tager icke
      livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den
      förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
      >Ps. 89,49. Hes. 18,23, 32.
 15.  Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre
      konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig.  Då
      tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända
      skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
 16.  Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från
      den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds
      arvedel.
 17.  Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva
      mig ro.  Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör
      allt, både gott och ont.  Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
      >2 Sam. 19,27.

 18.  Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig
      något av det varom jag nu vill fråga dig.»  Kvinnan sade: »Min
      herre konungen tale.»
 19.  Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?»
      Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung:
      om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det,
      vare sig åt höger eller åt vänster.  Ja, det är din tjänare Joab
      som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun
      allt vad jag har sagt.
 20.  För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab
      handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel
      och vet allt som sker på jorden.»

 21.  Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du
      önskar.  Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
 22.  Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och
      välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare
      att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom
      konungen uppfyller sin tjänares önskan.»
 23.  Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom
      till Jerusalem.
      >2 Sam. 13,27.
 24.  Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han
      får icke komma inför mitt ansikte.  Då begav sig Absalom till
      sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.

 25.  Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som
      man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa
      fanns icke något fel på honom
 26.  Och när han lät klippa håret på sitt huvud -- vid slutet av vart
      år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han
      måste låta klippa det -- så befanns det, att när man vägde håret
      från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter
      konungsvikt.
 27.  Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet
      Tamar; hon var en skön kvinna.
      >2 Sam. 18,18

 28.  När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma
      inför konungens ansikte,
 29.  sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till
      konungen; men han ville icke komma till honom.  Och han sände
      bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
 30.  Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett
      åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu
      dit och tänden eld därpå.»  Så tände då Absaloms tjänare eld på
      åkerstycket.
 31.  Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom:
      »Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»
 32.  Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom
      hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga:
      'Varför fick jag komma hem från Gesur?  Det hade varit bättre
      för mig, om jag ännu vore kvar där.'  Nu vill jag komma inför
      konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må
      han döda mig.
 33.  Då gick Joab till konungen och sade honom detta.  Denne kallade
      då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned
      för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför
      konungen.  Och konungen kysste Absalom.

[https://runeberg.org/bibeln/10_15.html]
                   Andra Samuelsboken, 15 Kapitlet

               Absaloms stämplingar och uppror.  Davids
                                flykt.

  1.  En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill
      ock femtio man som löpte framför honom.
      >1 Kon. 1,5.
  2.  Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av
      vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg
      till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade
      Absalom honom till sig och frågade: »Från vilken stad är du?»
      När han då svarade: »Din tjänare är från den och den av Israels
      stammar»,
  3.  sade Absalom till honom: »Din sak är visserligen god och rätt,
      men du har ingen som hör på dig hos konungen.»
  4.  Och Absalom tillade: »Ack om jag bleve satt till domare i
      landet!  Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme
      till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.»
  5.  Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han
      ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.
  6.  På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för
      att få någon sak avdömd hos konungen.  Så förledde Absalom
      Israels män.

  7.  Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade till
      konungen: »Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria det
      löfte som jag har gjort åt HERREN.
  8.  Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram;
      jag sade: 'Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så
      vill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.'»
      >1 Mos. 28,20 f. 2 Sam. 13.37 f
  9.  Konungen sade till honom: »Gå i frid.»  Då stod han upp och begav
      sig till Hebron.
 10.  Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammar
      och lät säga: »När I hören basunen ljuda, så sägen: 'Nu har
      Absalom blivit konung i Hebron.'»
 11.  Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som
      voro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta om
      någonting.
 12.  Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämta
      giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo.  Och
      sammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhet
      gick folket över till Absalom.
      >1 Krön. 27,33.

 13.  Men en budbärare kom till David och sade: »Israels män hava vänt
      sina hjärtan till Absalom.»
 14.  Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i
      Jerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes för
      oss undan Absalom.  Skynden eder åstad, så att han icke med hast
      kommer över oss och för olycka över oss och slår stadens
      invånare med svärdsegg.»
      >Ps. 3,1 f.
 15.  Konungens tjänare svarade konungen: »Till allt vad min herre
      konungen behagar äro dina tjänare redo.
 16.  Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; dock
      lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.
 17.  Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men de
      stannade vid Bet-Hammerhak.
 18.  Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ock
      alla keretéerna och peletéerna; och alla gatiterna, sex hundra
      man, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbi
      framför konungen.
      >2 Sam. 8,18.
 19.  Då sade konungen till gatiten Ittai: »Varför går också du med
      oss?  Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju en
      främling och därtill landsflyktig från ditt hem.
 20.  I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss
      på var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart?  Vänd
      tillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd och
      trofasthet bevisas eder.»
 21.  Men Ittai svarade konungen och sade: »Så sant HERREN lever, och
      så sant min herre konungen lever: på den plats där min herre
      konungen är, där vill ock din tjänare vara, det må gälla liv
      eller död.»
      >Rut 1,16 f.
 22.  Då sade David till Ittai: »Kom då och drag med.»  Och gatiten
      Ittai drog med jämte alla sina män och alla kvinnor och barn som
      han hade med sig.
 23.  Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram.  Och
      då nu konungen gick över bäcken Kidron, gick ock allt folket
      över och tog vägen åt öknen.
      >Joh. 18,1.
 24.  Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och de
      buro med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark --
      varvid också Ebjatar kom ditupp -- till dess att allt folket
      hade hunnit draga fram ur staden.
 25.  Då sade konungen till Sadok: »För Guds ark tillbaka in i
      staden.  Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig komma
      tillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.
      >Ps. 27,4.
 26.  Men om han säger så: 'Jag har icke behag till dig' -- se, då är
      jag redo; han göre då med mig såsom honom täckes.»
      >1 Sam. 3,18. 2 Sam. 10,12.
 27.  Och konungen sade till prästen Sadok: »Du är ju siare; vänd
      tillbaka till staden i frid.  Och din son Ahimaas och Ebjatars
      son Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.
      >1 Sam. 9,9. 2 Sam. 17,17.
 28.  Se, jag vill dröja vid färjställena i öknen, till dess att ett
      budskap kommer från eder med underrättelser till mig.
 29.  Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och
      stannade där.

 30.  Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud
      ock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ock
      höljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.
      >2 Sam. 19,4. Est. 6,12. Jer. 14,3 f
 31.  Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland dem
      som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: »HERRE, gör
      Ahitofels råd till dårskap.»
      >Jobs 5,12.
 32.  När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägade
      tillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderriven
      livklädnad och med jord på sitt huvud.
 33.  David sade till honom: »Om du går med mig, så bliver du mig till
      besvär.
 34.  Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom:
      'Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit din
      faders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', så kan du
      gagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.
      >2 Sam. 17,6 f.
 35.  Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du får
      höra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok och
      Ebjatar.
 36.  De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas,
      och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om allt
      vad I fån höra.»
 37.  Så gick då Husai, Davids vän[1], in i staden.  Och jämväl Absalom
      drog in i Jerusalem.

[1]  Se Vän i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/10_16.html]
                   Andra Samuelsboken, 16 Kapitlet

                Sibas anklagelse mot Mefiboset.  Simeis
                förbannelser.  Husais list.  Ahitofels
                            skändliga råd.

  1.  När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då
      mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor,
      som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra
      fruktkakor och en vinlägel.
      >2 Sam. 9,2 f.
  2.  Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?»  Siba
      svarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida
      på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och
      vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»
  3.  Konungen sade: »Men var är din herres son?»  Siba svarade
      konungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall
      Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»
      >2 Sam. 19,27.
  4.  Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skall
      vara ditt.»  Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finna
      nåd för dina ögon, min herre konung.»

  5.  När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde
      därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette
      Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.
      >2 Sam. 19,19. 1 Kon. 2,8 f.
  6.  Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids
      tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne,
      både till höger och till vänster.
  7.  Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: »Bort,
      bort, du blodsman, du ogärningsman!
  8.  HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du
      som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu
      konungadömet åt din son Absalom.  Se, nu har du kommit i den
      olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.»
  9.  Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall den
      döda hunden där få förbanna min herre konungen?  Låt mig gå dit
      och hugga huvudet av honom.»
      >1 Sam. 24,15. 26,8. 2 Sam. 9,8. 19,21.
 10.  Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
      söner?  Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit
      honom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'
      >2 Sam. 19,22. 1 Kon. 2,8 f., 36 f. Joh. 18,11.
 11.  Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina
      tjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står
      mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne
      benjaminit!  Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har
      befallt honom det.
 12.  Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN
      åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag
      uttalas över mig.»
 13.  Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick
      längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i
      förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides
      med honom.
 14.  När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit
      till Ajefim, rastade han där.

 15.  Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till
      Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.
 16.  När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai
      till Absalom: »Leve konungen!  Leve konungen!»
 17.  Absalom sade till Husai: »Är det så du visar din kärlek mot din
      vän?  Varför har du icke följt med din vän?»
 18.  Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk och
      alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos
      honom vill jag stanna.
 19.  Och dessutom, vilken bör jag tjäna?  Bör jag icke tjäna inför
      hans son?  Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag
      ock göra det inför dig.»
 20.  Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett råd om vad vi
      skola göra.»
 21.  Ahitofel sade till Absalom: »Gå in till din faders bihustrur,
      som han har lämnat kvar för att vakta huset.  Då får hela Israel
      höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så
      styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.
      >2 Sam. 15,16.
 22.  Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så
      gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels
      ögon.
      >2 Sam. 12,11 f.
 23.  Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket
      som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd
      av Ahitofel både för David och för Absalom.

[https://runeberg.org/bibeln/10_17.html]
                   Andra Samuelsboken, 17 Kapitlet

                Ahitofels råd förkastas.  Han dödar sig
                       själv.  David i Mahanaim.

  1.  Och Ahitofel sade till Absalom: »Låt mig utvälja tolv tusen män,
      så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.
  2.  Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han är
      utmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga till
      flykten; sedan kan jag döda konungen, när han står där
      övergiven.
  3.  Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig.  Ty om det
      så går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka;
      allt folket får då frid.»
  4.  Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.
  5.  Likväl sade Absalom: »Kalla ock arkiten Husai hit, så att vi
      också få höra vad han har att säga.
      >2 Sam. 16,16.
  6.  När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: »Så
      och så har Ahitofel talat.  »Skola vi göra såsom han har sagt?
      Varom icke, så tala du.»
  7.  Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givit
      är icke gott.»
      >2 Sam. 15,34.
  8.  Och Husai sade ytterligare: »Du känner din fader och hans män,
      och vet att de äro hjältar och bistra såsom en björninna från
      vilken man har tagit ungarna ute på marken.  Och din fader är ju
      en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.
  9.  Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annat
      ställe.  Om nu redan i början några av folket här fölle, så
      skulle var och en som finge höra talas därom säga att det folk
      som följer Absalom har lidit ett nederlag;
 10.  och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsom
      ett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att din
      fader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.
 11.  Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända till
      Beer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vid
      havet; och själv må du draga med i striden.
      >Dom. 20,1.
 12.  När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas,
      skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; och
      då skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro med
      honom
 13.  Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skulle
      hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga
      den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna
      därav.
 14.  Då sade Absalom och alla Israels män: »Arkiten Husais råd är
      bättre än Ahitofels råd.»  HERREN hade nämligen skickat det så,
      att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle
      låta olycka komma över Absalom.
      >Job 5,12 f.

 15.  Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: »Det och det
      rådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jag
      har givit det och det rådet.
 16.  Så sänden nu med hast bud och låten säga David: 'Stanna icke
      över natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, för
      att icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.'»
 17.  Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, och
      en tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de själva
      gå med budskapet till konung David.  Ty de tordes icke gå in i
      staden och visa sig där.
      >Jos. 15,7. 18,16. 2 Sam. 15,27.
 18.  Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom.  Då gingo
      båda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, som
      på sin gård hade en brunn; i den stego de ned.
 19.  Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över
      brunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märka
      något.
      >Jos. 2,4, 6.
 20.  Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågade
      var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: »De gingo över
      bäcken där.»  Då sökte de, men utan att finna, och vände så
      tillbaka till Jerusalem.
 21.  Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnen
      och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till
      David: »Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och det
      rådet har Ahitofel givit, till eder ofärd.»
 22.  Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och de
      gingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknades
      ingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.

 23.  Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han
      sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han
      hade beställt om sitt hus, hängde han sig.  Och när han var död,
      blev han begraven i sin faders grav.

 24.  Så hade nu David kommit till Mahanaim, när Absalom med alla
      Israels män gick över Jordan.
 25.  Men Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären.  Och Amasa
      var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gått
      in till Abigal, Nahas' dotter och Serujas, Joabs moders, syster.
      >2 Sam. 19,13. 1 Krön. 2,16 f.
 26.  Och Israel och Absalom lägrade sig i Gileads land.
 27.  Men när David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas' son, från
      Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, från
      Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit från Rogelim,
      >2 Sam. 9,4. 19,31 f. 1 Kon. 2.7.
 28.  låtit föra dit sängar, skålar, lerkärl, så ock vete, korn, mjöl
      och rostade ax, ävensom bönor, linsärter och annat rostat,
 29.  därjämte honung, gräddmjölk, får och nötostar till mat åt David
      och hans folk; ty de tänkte: »Folket är hungrigt, trött och
      törstigt i öknen.

[https://runeberg.org/bibeln/10_18.html]
                   Andra Samuelsboken, 18 Kapitlet

                  Striden mellan David och Absalom.
                   Absaloms död.  Davids klagan vid
                           budskapet därom.

  1.  Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän
      över dem.
  2.  Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs
      befäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders,
      befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl.  Och konungen
      sade till folket: »Jag vill ock själv draga ut med eder.»
  3.  Men folket svarade: »Du får icke draga ut; ty om vi måste fly,
      aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar
      man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av
      oss.  Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till
      hjälp från staden.
      >2 Sam. 21,17.
  4.  Då sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bäst vill jag
      göra.»  Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det
      att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.
  5.  Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nu
      varligt med den unge mannen Absalom.»  Och allt folket hörde huru
      konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.
  6.  Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i
      Efraims skog.
  7.  Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många
      stupade där på den dagen: tjugu tusen man.
  8.  Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen
      förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.

  9.  Och Absalom kom i Davids tjänares väg.  Absalom red då på sin
      mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta
      grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev
      hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på
      sprang sin väg.
      >2 Sam. 14,26.
 10.  Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: »Jag såg
      där borta Absalom hänga i en terebint.»
 11.  Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: »Om du
      såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden?  Jag
      skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.»
 12.  Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge väga upp tusen siklar
      silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min
      hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och
      Ittai, så att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, på den unge
      mannen Absalom.'
 13.  Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade
      du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva
      dolt för konungen.»
 14.  Joab sade: »Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.»
      Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms
      bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under
      terebinten.
 15.  Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av
      dem blev Absalom till fullo dödad.

 16.  Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja
      Israel, ty Joab ville skona folket.
 17.  Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen
      och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom.  Men
      hela Israel flydde, var och en till sin hydda.
      >Jos. 7,26. 8,29.
 18.  Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en
      stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: »Jag har ingen son
      som kan bevara mitt namns åminnelse.  Den stoden hade han
      uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms
      minnesvård.
      >1 Mos. 14,17. 2 Sam. 14,27.

 19.  Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad och
      förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom
      fri ifrån hans fienders hand.»
 20.  Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare;
      en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag
      förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son
      är död.»
 21.  Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta för
      konungen vad du har sett.»  Då föll etiopiern ned för Joab och
      skyndade därpå åstad.
 22.  Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt också
      mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.»  Joab
      sade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke
      kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»
 23.  Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.»  Då sade han
      till honom: »Så skynda då.»  Och Ahimaas skyndade åstad och tog
      vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.

 24.  Under tiden satt David inne i porten.  Och väktaren gick upp på
      porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han
      se en man komma ensam springande.
 25.  Väktaren ropade och förkunnade det för konungen.  Då sade
      konungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att
      kungöra.»  Och han kom allt närmare.
 26.  Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då
      ropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter en
      man komma ensam springande.»  Konungen sade: »Denne är ock en
      glädjebudbärare.»
 27.  Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig den
      förste vara Ahimaas, Sadoks son.»  Då sade konungen: »Det är en
      god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»

 28.  Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!»  Därefter
      föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen och
      sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de
      människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»
 29.  Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannen
      Absalom?»  Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joab
      avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag
      vet icke vad det var.»
 30.  Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.»  Då gick han åt
      sidan och blev stående där
 31.  Just då kom etiopiern.  Och etiopiern sade: »Mottag, min herre
      konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri
      ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»
 32.  Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den unge
      mannen Absalom?»  Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herre
      konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att
      göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.
 33.  Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över
      porten och grät.  Och under det att han gick, ropade han så: »Min
      son Absalom, min son, min son Absalom!  Ack, att jag hade fått dö
      i ditt ställe!  Absalom, min son, min son!»
      >2 Sam. 19,4.

[https://runeberg.org/bibeln/10_19.html]
                   Andra Samuelsboken, 19 Kapitlet

                 Joabs strafftal till David.  Israels
                ånger.  Juda mäns uppmaning till David
                att vända tillbaka.  Simeis benådning.
               Mefibosets självförsvar.  Barsillai.  Kiv
                       mellan Israel och Juda.

  1.  Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde
      Absalom.
  2.  Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket,
      eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var
      bedrövad för sin sons skull.
  3.  Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor
      pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt
      under striden.
  4.  Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med
      hög röst: »Min son Absalom!  Absalom, min son, min son!»
      >2 Sam. 18,33.
  5.  Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag
      alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag
      hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv
      och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
  6.  Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig.
      I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och
      tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom
      vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle
      detta hava varit dig mer till behag.
  7.  Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty
      jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en
      enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall
      för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava
      övergått dig från din ungdom ända till nu.»
  8.  Då stod konungen upp och satte sig i porten.  Och man gjorde
      kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.»
      Då kom allt folket inför konungen.  Men Israel hade flytt, var
      och en till sin hydda.
      >2 Sam. 18,17.

  9.  Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå
      varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders
      hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst
      fly ur landet för Absalom.
 10.  Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit
      dödad i striden.  Varför sägen I då icke ett ord om att föra
      konungen tillbaka?»

 11.  Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och
      Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför
      skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem?  Ty vad
      hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.
 12.  I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben.  Varför
      skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'
 13.  Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben?  Gud
      straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall
      bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»
      >2 Sam. 17,25. 1 Krön. 2,16 f.
 14.  Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att
      de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv
      med alla dina tjänare.»
 15.  Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade
      kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över
      Jordan.

 16.  Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim,
      skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung
      David.
 17.  Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba,
      vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner
      och tjugu tjänare.  Dessa hade nu hastat ned till Jordan före
      konungen.
      >2 Sam. 9,2, 10. 16,1 f.
 18.  Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för
      att användas efter hans gottfinnande.  Men Simei, Geras son,
      föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,
 19.  och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min
      missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på
      den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må
      konungen icke akta därpå.
      >2 Sam. 16,5 f.
 20.  Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag
      nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min
      herre konungen.
 21.  Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke
      Simei dödas för detta?  Han har ju förbannat HERRENS smorde.»
      >2 Sam. 16,9.
 22.  Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
      söner, eftersom I i dag ären mig till hinders?  Skulle väl i dag
      någon dödas i Israel?  Vet jag då icke att jag i dag har blivit
      konung över Israel?»
      >1 Sam. 11,13.
 23.  Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.»  Och
      konungen gav honom sin ed därpå.
      >1 Kon. 2,8 f., 36 f.

 24.  Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen.
      Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller
      hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen
      drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.
 25.  När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade
      konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»
 26.  Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig.  Ty din
      tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och
      så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.
 27.  Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen.  Min
      herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig
      täckes.
      >2 Sam. 14,17, 20. 16,1 f.
 28.  Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min
      herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem
      som få äta vid ditt bord.  Vad har jag då rätt att ytterligare
      begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»
      >2 Sam. 9,10 f.
 29.  Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom?
      Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»
      >2 Sam. 16,4.
 30.  Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans,
      sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»

 31.  Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog
      sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över
      Jordan.
      >2 Sam. 17,27 f.
 32.  Barsillai var då mycket gammal: åttio år.  Han hade sörjt för
      konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var
      en mycket rik man.
      >1 Kon. 2,7.
 33.  Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så
      skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»
 34.  Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu
      hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till
      Jerusalem?
 35.  Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan
      bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad
      jag äter eller för vad jag dricker?  Eller kan jag ännu njuta av
      att höra sångare och sångerskor sjunga?  Varför skulle din
      tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?
 36.  Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över
      Jordan.  Varför skulle väl konungen giva mig en sådan
      vedergällning?
 37.  Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad,
      där jag har min faders och min moders grav.  Men se här är din
      tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och
      gör för honom vad dig täckes.»
 38.  Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall
      göra för honom vad du vill.  Och allt vad du begär av mig skall
      jag göra dig.»
 39.  Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick
      också över.  Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av
      honom.  Sedan vände denne tillbaka hem igen.

 40.  Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så
      ock allt Juda folk.  Och de, jämte hälften av Israels folk,
      förde konungen ditöver.
 41.  Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade
      till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen
      bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med
      alla Davids män, över Jordan?»
 42.  Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss
      närmast; varför vredgens I då häröver?  Hava vi levat på
      konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»
 43.  Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del
      än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David.  Varför
      haven I då ringaktat oss?  Och voro icke vi de som först talade
      om att hämta vår konung tillbaka?»  Men Juda män läto ännu
      hårdare ord falla än Israels män.
      >2 Sam. 5,1 f.

[https://runeberg.org/bibeln/10_20.html]
                   Andra Samuelsboken, 20 Kapitlet

                Sebas uppror.  Joabs mordiska falskhet
               mot Amasa.  Sebas död.  Davids ämbetsmän.

  1.  Nu hände sig att där fanns en illasinnad man vid namn Seba,
      Bikris son, en benjaminit.  Denne stötte i basun och sade:

        »Vi hava ingen del i David
        och ingen arvslott i Isais son.
        Israel drage hem, var och en till sin hydda.»
      >1 Kon. 12,16.

  2.  Då övergåvo alla Israels män David och följde Seba, Bikris son;
      men Juda män höllo sig till sin konung och följde honom från
      Jordan ända till Jerusalem.
  3.  Så kom David hem igen till Jerusalem.  Och konungen tog då de tio
      bihustrur som han hade lämnat kvar för att vakta huset, och satte
      in dem i ett särskilt hus till att där förvaras; och han gav dem
      underhåll, men gick icke in till dem.  Där förblevo de nu
      instängda till sin dödsdag och levde redan under hans livstid
      såsom änkor.
      >2 Sam. 15,16. 16,21 f.

  4.  Och konungen sade till Amasa: »Båda upp åt mig Juda män inom tre
      dagar, och inställ dig sedan själv här.»
      >2 Sam. 19,13.
  5.  Amasa begav sig då åstad för att uppbåda Juda; men när han
      dröjde utöver den tid som hade blivit honom förelagd,
  6.  sade David till Abisai: »Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva
      farligare för oss än Absalom.  Tag du din herres tjänare och sätt
      efter honom, så att han icke bemäktigar sig några befästa städer
      och tillfogar oss för stor skada.»
  7.  Alltså drogo Joabs män tillika med keretéerna och peletéerna
      och alla hjältarna ut efter honom; de drogo ut från Jerusalem
      för att sätta efter Seba, Bikris son.
  8.  Men när de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom
      Amasa emot dem.  Joab var då klädd i livrocken som plägade utgöra
      hans dräkt, och ovanpå den hade han ett bälte, med ett svärd i
      skidan, bundet över sina länder; men när han gick fram, föll det
      ut.
  9.  Och Joab sade till Amasa: »Står det väl till med dig, min
      broder?»  Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen
      såsom för att kyssa honom.
 10.  Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade
      i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet,
      så att hans inälvor runno ut på jorden.  Så dog han, utan att
      den andre behövde giva honom någon ytterligare stöt.  Därefter
      fortsatte Joab och hans broder Abisai att förfölja Seba, Bikris
      son.
      >2 Sam. 3,27. 1 Kon. 2,5.
 11.  Men en av Joabs tjänare stod kvar därbredvid och ropade: »Var
      och en som är Joabs vän och håller med David, han följe efter
      Joab.»
 12.  Nu låg Amasa sölad i sitt blod mitt på vägen; och mannen såg
      allt folket stannade.  Då förde han Amasa undan från vägen in på
      åkern och kastade ett kläde över honom, eftersom han såg huru
      alla de som kommo därförbi stannade.
 13.  Så snart han var bortskaffad från vägen, drogo alla förbi och
      följde Joab för att sätta efter Seba, Bikris son.

 14.  Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och
      Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och
      följde honom ända ditin.
 15.  Men de kommo och belägrade honom där i Abel vid Bet-Hammaaka och
      kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren.
      Och allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och
      kullstöta den.
 16.  Då ropade en klok kvinna från staden: »Hören!  Hören!  Sägen till
      Joab att han kommer hit, så att jag får tala med honom.»
 17.  När han då kom fram till kvinnan, frågade hon: »Är du Joab?»  Han
      svarade: »Ja.»  Hon sade till honom: »Hör din tjänarinnas ord.»
      Han svarade: »Jag hör.»
 18.  Då sade hon: »Fordom plägade man säga så: 'I Abel skall man
      fråga till råds'; sedan kunde man utföra sina planer.
 19.  Vi äro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du söker att
      förgöra en stad som är en moder i Israel.  Varför vill du
      förstöra HERRENS arvedel?»
 20.  Joab svarade och sade: »Bort det, bort det, att jag skulle vilja
      förstöra och fördärva!
 21.  Det är icke så, utan en man från Efraims bergsbygd vid namn
      Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utlämnen
      allenast honom, så vill jag draga bort ifrån staden.»  Kvinnan
      svarade Joab: »Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig
      över muren.»
 22.  Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och
      de höggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till
      Joab.  Då stötte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig
      och drog bort ifrån staden, var och en till sin hydda.  Och Joab
      vände tillbaka till konungen i Jerusalem.

 23.  Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja,
      Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna.
      >2 Sam. 8,16 f. 1 Kon. 4,2 f. 1 Krön. 18,15 f.
 24.  Adoram hade uppsikten över de allmänna arbetena, och Josafat,
      Ahiluds son, var kansler.
 25.  Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro präster.
 26.  Dessutom var ock jairiten Ira präst hos David.

[https://runeberg.org/bibeln/10_21.html]
                   Andra Samuelsboken, 21 Kapitlet

               Treårig hungersnöd.  Försoning för Sauls
               blodsdåd mot gibeoniterna.  Strider med
                             filistéerna.

  1.  Men under Davids tid uppstod en hungersnöd, som varade oavbrutet
      i tre år; då sökte David HERRENS ansikte.  HERREN svarade: »För
      Sauls och hans blodbefläckade hus' skull sker detta, därför att
      han dödade gibeoniterna.
      >4 Mos. 27,21.
  2.  Då kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem.
      Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av
      amoréerna och fastän Israels barn hade givit dem sin ed, hade
      Saul, i sin nitälskan för Israels barn och för Juda, försökt att
      nedgöra dem.
      >Jos. 9,15, 19.
  3.  David sade nu till gibeoniterna: »Vad skall jag göra för eder,
      och varmed skall jag bringa försoning, så att I välsignen
      HERRENS arvedel?»
  4.  Gibeoniterna svarade honom: »Vi fordra icke silver och guld av
      Saul och hans hus, ej heller hava vi rätt att döda någon man i
      Israel.»  Han frågade: »Vad begären I då att jag skall göra för
      eder?»
  5.  De svarade konungen: »Den man som ville förgöra oss, och som
      stämplade mot oss, för att vi skulle bliva utrotade och icke mer
      hava bestånd någonstädes inom Israels land,
  6.  av hans söner må sju utlämnas till oss, så att vi få upphänga
      dem för HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea.»  Konungen sade:
      »Jag skall utlämna dem.»
      >4 Mos. 25,4.
  7.  Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, för den
      ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit
      varandra.
      >1 Sam. 18,3 f. 20,15 f., 23, 42. 23,18.
  8.  Däremot tog konungen de två söner, Armoni och Mefiboset, som
      Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, och de fem söner som
      Mikal, Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais
      son
      >1 Sam. 18,19. 2 Sam. 3,7.
  9.  och överlämnade dem åt gibeoniterna, och dessa upphängde dem på
      berget inför HERREN, så att de omkommo, alla sju på en gång.  Och
      det var under de första skördedagarna, när kornskörden begynte,
      som de blevo dödade.
 10.  Då tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdräkt och hade den till sitt
      läger ovanpå klippan från det att skörden begynte, ända till
      dess att vattnet strömmade ned över dem från himmelen; och hon
      tillstadde icke himmelens fåglar att slå ned på dem om dagen, ej
      heller markens vilda djur att göra det om natten.

 11.  När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls
      bihustru, hade gjort
 12.  begav sig David åstad och hämtade Sauls och hans son Jonatans
      ben från borgarna i Jabes i Gilead.  Dessa hade nämligen i
      hemlighet tagit deras kroppar bort ifrån den öppna platsen i
      Bet-San, där filistéerna hade hängt upp dem, när filistéerna
      slogo Saul på Gilboa.
      >1 Sam. 31,11 f.
 13.  Och då han hade fört Sauls och hans son Jonatans ben upp
      därifrån, samlade man ock ihop de upphängdas ben.
 14.  Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins
      land, i Sela, i hans fader Kis' grav; man gjorde allt vad
      konungen hade bjudit.  Och därefter hörde Gud landets bön.
      >Jos. 18,28.

 15.  Åter uppstod krig mellan filistéerna och Israel.  Och David drog
      ned med sina tjänare, och de stridde mot filistéerna.  Men David
      blev trött;
 16.  och Jisbo-Benob, en av rafaéernas avkomlingar, vilkens lans
      vägde tre hundra siklar koppar, och som var iklädd en ny
      rustning, tänkte då döda David.
 17.  Men Abisai, Serujas son, kom honom till hjälp och slog filistéen
      till döds.  Då besvuro Davids män honom att han icke mer skulle
      draga ut med dem i striden, så att han icke utsläckte Israels
      lampa.
      >2 Sam. 18,3. 1 Kon. 11,36. 15,4. 2 Kon. 8,19 Ps. 132,17. Ords. 13,9.
 18.  Därefter stod åter en strid med filistéerna vid Gob; husatiten
      Sibbekai slog då ned Saf, en av rafaéernas avkomlingar.
      >1 Krön. 20,4.

 19.  Åter stod en strid med filistéerna vid Gob; Elhanan,
      Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog då ned gatiten Goljat, som
      hade ett spjut vars skaft liknade en vävbom.
      >1 Sam. 17,7. 1 Krön. 20,5.
 20.  Åter stod en strid vid Gat.  Där var en reslig man som hade sex
      fingrar på var hand och sex tår på var fot, eller tillsammans
      tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaéerna.
 21.  Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
      Simeai, Davids broder.
      >1 Sam. 16,9.  2 Sam. 13,3. 1 Krön. 2,13.

 22.  Dessa fyra voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
      Davids och hans tjänares hand.

[https://runeberg.org/bibeln/10_22.html]
                   Andra Samuelsboken, 22 Kapitlet

                    David prisar Herrens frälsande
                             segerkraft.

  1.  Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade
      räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
      >Ps. 18,1 f.
  2.  Han sade:

        HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
      >5 Mos. 32,4
  3.    Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,
        min sköld och min frälsnings horn,
          mitt värn och min tillflykt,
        min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
      >Ps. 3,4. 144,2. Luk. 1,69. Hebr. 2,13.
  4.    HERREN, den högtlovade, åkallar jag,
        och från mina fiender bliver jag frälst.
      >Ps. 146,2.

  5.    Ty dödens bränningar omvärvde mig,
        fördärvets strömmar förskräckte mig,
      >Ps. 55,5.
  6.    dödsrikets band omslöto mig,
        dödens snaror föllo över mig.
      >Ps. 116,3.
  7.    Men jag åkallade HERREN i min nöd,
        ja, jag gick med min åkallan till min Gud.
        Och han hörde från sin himmelska boning min röst,
        och mitt rop kom till hans öron.
      >Ps. 3,5. Jon. 2,3 f.

  8.    Då skalv jorden och bävade,
        himmelens grundvalar darrade;
        de skakades, ty hans vrede var upptänd.
      >Ps. 68,9.
  9.    Rök steg upp från hans näsa
        och förtärande eld från hans mun,
        eldsglöd ljungade från honom.
      >2 Mos. 19,18. 24.17. 5 Mos. 4,24. 32,22.
 10.    Och han sänkte himmelen och for ned
        och töcken var under hans fötter.

 11.    Han for på keruben och flög,
        han sågs komma på vindens vingar
      >PS. 99,1. 104,3. Hes. 9,3.
 12.    Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom:
        vattenhopar, tjocka moln.
      >Ps. 97,2. Jes. 45,15. 50,3
 13.    Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.

 14.    HERREN dundrade från himmelen
        den Högste lät höra sin röst.
      >Ps. 29,3.
 15.    Han sköt pilar och förskingrade dem,
        ljungeld och förvirrade dem.
      >1 Sam. 7,10. Ps. 148,8.
 16.    Havets bäddar kommo i dagen,
        jordens grundvalar blottades,
        för HERRENS näpst,
        för hans vredes stormvind.

 17.    Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,
        han drog mig upp ur de stora vattnen.
      >Ps. 32,6. 69,2 f. 144,7.
 18.    Han räddade mig från min starke fiende,
        från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
      >1 Sam. 23,1 f.
 19.    De överföllo mig på min olyckas dag,
        men HERREN blev mitt stöd.
 20.    Han förde mig ut på rymlig plats
        han räddade mig, ty han hade behag till mig.

 21.    HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;
        efter mina händers renhet vedergäller han mig.
      >Job 22,30. Ps. 17,1.
 22.    Ty jag höll mig på HERRENS vägar
        och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
 23.    nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,
        och från hans stadgar vek jag icke av.
 24.    Så var jag ostrafflig för honom
        och tog mig till vara för missgärning.
      >1 Kon. 14,8. 15,5.

 25.    Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,
        efter min renhet inför hans ögon.
      >1 Sam. 26,23 f.
 26.    Mot den fromme bevisar du dig from,
        mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
 27.    Mot den rene bevisar du dig ren,
        men mot den vrånge bevisar du dig avog.
      >3 Mos. 26,23 f. Ords. 3,34. Hes. 7,27.
 28.    och du frälsar ett betryckt folk,
        men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
      >Dan. 4,34. Luk. 1,51 f.

 29.    Ja, du, HERRE, är min lampa;
        ty HERREN gör mitt mörker ljust.
      >Ps. 112,4.
 30.    Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,
        med min Gud stormar jag murar.
      >Ps. 60,14. Fil. 4,13.
 31.    Guds väg är ostrafflig,
        HERRENS tal är luttrat.
        En sköld är han för alla
          som taga sin tillflykt till honom.
      >Ps. 12,7. Ords. 30,5.

 32.    Ty vem är Gud förutom HERREN,
        och vem är en klippa förutom vår Gud?
      >5 Mos. 4,35. 32,39. 1 Sam. 2,2. Jes. 43,11. 44,6, 8.
 33.    Gud, du som var mitt starka värn
        och ledde den ostrafflige på hans väg,
 34.    du som gjorde hans fötter såsom hindens
        och ställde mig på mina höjder,
      >Hab. 3,19.
 35.    du som lärde mina händer att strida
        och mina armar att spänna kopparbågen!
      >Ps. 144,1.

 36.    Du gav mig din frälsnings sköld
        och din bönhörelse gjorde mig stor,
 37.    du skaffade rum för mina steg, där jag gick,
        och mina fötter vacklade icke.
      >Ps. 17,5. 31,9.
 38.    Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem;
        jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
 39.    Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem,
          så att de icke mer reste sig;
        de föllo under mina fötter.

 40.    Du omgjordade mig med kraft till striden,
        du böjde mina motståndare under mig.
 41.    Mina fiender drev du på flykten för mig,
        dem som hatade mig förgjorde jag.
 42.    De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste;
        efter HERREN, men han svarade dem icke.
      >Joh. 9,31.
 43.    Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden,
        jag krossade och förtrampade dem
          såsom orenlighet på gatan.

 44.    Du räddade mig ur mitt folks strider,
        du bevarade mig till ett huvud över hedningar;
        folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
 45.    Främlingar visade mig underdånighet;
        vid blotta ryktet hörsammade de mig.
      >5 Mos 33,29.
 46.    Ja, främlingarnas mod vissnade bort;
        de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.

 47.    HERREN lever!  Lovad vare min klippa,
        upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
 48.    Gud, som har givit mig hämnd
        och lagt folken under mig;
 49.    du som har fört mig ut från mina fiender
        och upphöjt mig över mina motståndare,
        räddat mig från våldets man!
 50.    Fördenskull vill jag tacka dig,
        HERRE, bland hedningarna,
        och lovsjunga ditt namn.
      >Rom. 15,9.
 51.    Ty du giver din konung stor seger
        och gör nåd mot din smorde,
        mot David och hans säd till evig tid.
      >2 Sam. 7,8 f.

[https://runeberg.org/bibeln/10_23.html]
                   Andra Samuelsboken, 23 Kapitlet

                Davids sista ord.  Förteckning på hans
                               hjältar.

  1.  Dessa voro Davids sista ord:

        Så säger David, Isais son,
        så säger den man som blev högt upphöjd,
        Jakobs Guds smorde,
        Israels ljuvlige sångare:
  2.    HERRENS Ande har talat genom mig,
        och hans ord är på min tunga;
      >Matt. 22,43. Apg. 1,16.
  3.    Israels Gud har så sagt,
        Israels klippa har så talat till mig:
        »Den som råder över människorna rätt,
        den som råder i Guds fruktan,
  4.    han är lik morgonens ljus,
          när solen går upp,
          en morgon utan moln,
        då jorden grönskar
          genom solsken efter regn.
      >Job 22,28. Ps. 97,11.

  5.    Ja, är det icke så
          med mitt hus inför Gud?
        Han har ju upprättat med mig
          ett evigt förbund,
        i allo stadgat och betryggat.
        Ja, visst skall han låta
          all frälsning och glädje
          växa upp åt mig.
      >2 Sam. 7,12 f.

  6.    Men de onda äro allasammans
          lika bortkastade törnen,
        som man ej vill taga i med handen.
  7.    Och måste man röra vid dem,
        så rustar man sig
          med järn och med spjutskaft,
        och bränner sedan upp dem
          i eld på stället.

  8.  Dessa äro namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en
      takemonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
      spjut över åtta hundra som hade blivit slagna på en gång.
      >1 Krön. 11,10 f.
  9.  Och näst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en
      ahoait.  Han var en av de tre hjältar som voro med David, när de
      blevo smädade av filistéerna, som där hade församlat sig till
      strid; Israels män drogo sig då tillbaka.
      >1 Krön. 27,4.
 10.  Men han höll stånd och högg in på filistéerna, till dess att
      hans hand blev så trött att den var såsom faststelnad vid
      svärdet; och HERREN beredde så en stor seger på den dagen.  Sedan
      hade folket allenast att vända om och följa med honom för att
      plundra.
 11.  Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit.  En gång
      hade filistéerna församlat sig, så att de utgjorde en hel
      skara.  Och där var ett åkerstycke, fullt med linsärter.  Och
      folket flydde för filistéerna.
 12.  Då ställde han sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
      slog filistéerna; och HERREN beredde så en stor seger.

 13.  En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned och kommo
      vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara
      filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
      >1 Sam. 22,1. 2 Sam. 5,18.
 14.  Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
      fanns i Bet-Lehem.
 15.  Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva
      mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
 16.  Då bröto de tre hjältarna sig igenom filistéernas läger och
      hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det
      och buro det till David.  Men han ville icke dricka det, utan göt
      ut det såsom ett drickoffer åt HERREN.
 17.  Han sade nämligen: »Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta!
      Skulle jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för
      sina liv?»  Och han ville icke dricka det.  Sådana ting hade de
      tre hjältarna gjort.

 18.  Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av tre
      andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade
      blivit slagna.  Och han hade ett stort namn bland de tre.
 19.  Han var visserligen mer ansedd än någon annan i detta tretal,
      och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom
      han dock icke.
 20.  Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
      segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
      och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
      lejonet i brunnen.
 21.  Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så ansenlig att
      skåda.  Fastän egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned
      mot honom, väpnad allenast med sin stav.  Och han ryckte spjutet
      ur egyptierns hand och dräpte honom med hans eget spjut.
 22.  Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort.  Och han hade ett
      stort namn bland de tre hjältarna.
 23.  Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre
      första kom han icke.  Och David insatte honom i sin livvakt.

 24.  Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son,
      från Bet-Lehem;
      >1 Krön. 27,7.
 25.  haroditen Samma; haroditen Elika;
 26.  peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son;
      >1 Krön. 27,9 f.
 27.  anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai;
 28.  ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai;
      >1 Krön. 27,13
 29.  netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i
      Benjamins barns stam;
 30.  Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas' dalar;
      >1 Krön. 27,14.
 31.  arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet;
 32.  saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan;
 33.  harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son;
 34.  Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam,
      Ahitofels son;
      >2 Sam. 15,12.
 35.  Hesro från Karmel; arabiten Paarai;
 36.  Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani;
 37.  ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab,
      Serujas son;
 38.  jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
 39.  hetiten Uria.

      Tillsammans utgjorde de trettiosju.
      >2 Sam. 11,3, 6 f.

[https://runeberg.org/bibeln/10_24.html]
                   Andra Samuelsboken, 24 Kapitlet

                Folkräkning.  Pest.  Altaret på Araunas
                             tröskplats.

  1.  Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han
      uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och
      Juda.»
      >1 Krön. 21,1 f.
  2.  Då sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans här: »Far
      igenom alla Israels stammar, från Dan ända till Beer-Seba, och
      anställen en folkräkning, så att jag får veta huru stor
      folkmängden är.»
      >2 Mos. 30,12 f. Dom. 20,1.
  3.  Joab svarade konungen: »Må HERREN, din Gud, föröka detta folk
      hundrafalt, huru talrikt det än är, och må min herre konungen få
      se detta med egna ögon.  Men varför har min herre konungen fått
      lust till sådant?»
  4.  Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab och härens
      andra hövitsmän; alltså drog Joab jämte härens andra hövitsmän
      ut i konungens tjänst för att anställa folkräkning i Israel.

  5.  Och de gingo över Jordan och lägrade sig vid Aroer, på högra
      sidan om staden i Gads dal, och åt Jaeser till.
      >5 Mos. 2,36. Jos. 13,16.
  6.  Därifrån kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo
      de till Dan-Jaan och så runt omkring till Sidon.
  7.  Därefter kommo de till Tyrus' befästningar och till hivéernas
      och kananéernas alla städer; slutligen drogo de till Beer-Seba i
      Juda sydland.
  8.  Och sedan de så hade farit igenom hela landet, kommo de efter
      nio månader och tjugu dagar hem till Jerusalem.
  9.  Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkräkningen
      utvisade: i Israel funnos åtta hundra tusen stridbara,
      svärdbeväpnade män, och Juda män voro fem hundra tusen.
      >1 Krön. 27,24.

 10.  Men Davids samvete slog honom, sedan han hade låtit räkna
      folket, och David sade till HERREN: »Jag har syndat storligen i
      vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjänares
      missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt.»
      >2 Sam. 12,13.
 11.  Då nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till
      profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:
      >1 Sam. 9,9. 22,5.
 12.  »Gå och tala till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger
      jag dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall
      göra dig.»
 13.  Då gick Gad in till David och förkunnade detta för honom.  Han
      sade till honom: »Vill du att hungersnöd under sju år skall
      komma i ditt land?  Eller att du i tre månader skall nödgas fly
      för dina ovänner, medan de förfölja dig?  Eller att pest i tre
      dagar skall hemsöka ditt land?  Betänk nu och eftersinna vilket
      svar jag skall giva honom som har sänt mig.»
      >Jer. 29,17. Hes 6,11 f.
 14.  David svarade Gad: »Jag är i stor vånda.  Men låt oss då falla i
      HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är stor; i människohand vill
      jag icke falla.»
      >Syr. 2,18.

 15.  Så lät då HERREN pest komma i Israel, från morgonen intill den
      bestämda tiden; därunder dogo av folket, ifrån Dan ända till
      Beer-Seba, sjuttio tusen män.
 16.  Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att
      fördärva det, ångrade HERREN det onda, och han sade till ängeln,
      folkets fördärvare: »Det är nog; drag nu din hand tillbaka.»  Och
      HERRENS ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats.
      >2 Mos. 12,23.
 17.  Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till
      HERREN så: »Det är ju jag som har syndat, det är jag som har
      gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort?  Må din
      hand vända sig mot mig och min faders hus.»
      >4 Mos 16,22.
 18.  Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: »Gå åstad
      och res ett altare åt HERREN på jebuséen Araunas tröskplats.»
 19.  Och David gick åstad efter Gads ord, såsom HERREN hade bjudit.
 20.  När Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans
      tjänare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden
      på sitt ansikte för konungen.
 21.  Och Arauna sade: »Varför kommer min herre konungen till sin
      tjänare?»  David svarade: »För att köpa tröskplatsen av dig och
      där bygga ett altare åt HERREN; och må så hemsökelsen upphöra
      bland folket.»
 22.  Då sade Arauna till David: »Min herre konungen tage till sitt
      offer vad honom täckes.  Se här äro fäkreaturen till brännoffer,
      och här äro tröskvagnarna, jämte fäkreaturens ok, till ved.
 23.  Alltsammans, o konung, giver Arauna åt konungen.»  Och Arauna
      sade ytterligare till konungen: »Må HERREN, din Gud, vara dig
      nådig.»
 24.  Men konungen svarade Arauna: »Nej, jag vill köpa det av dig för
      ett bestämt pris; ty jag vill icke offra åt HERREN, min Gud,
      brännoffer som jag har fått för intet.»  Och David köpte
      tröskplatsen och fäkreaturen för femtio siklar silver.
 25.  Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
      och tackoffer.  Och HERREN lyssnade till landets bön, och
      hemsökelsen upphörde bland Israel.
      >1 Krön. 22,1. 2 Krön. 3,1.

[https://runeberg.org/bibeln/11_01.html]
                   Första Konungaboken, 1 Kapitlet

                 Abisag från Sunem hos konung David.
                 Adonias försök att upphäva sig till
                konung.  Salomo Davids efterträdare på
                               tronen.

  1.  Konung David var nu gammal och kommen till hög ålder; och ehuru
      man höljde täcken över honom, kunde han dock icke hålla sig
      varm.
  2.  Då sade hans tjänare till honom: »Må man för min herre konungens
      räkning söka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva
      konungens tjänarinna och sköta honom.  Om hon får ligga i din
      famn, så bliver min herre konungen varm»
  3.  Så sökte de då över hela Israels land efter en skön flicka; och
      de funno Abisag från Sunem och förde henne till konungen.
  4.  Hon var en mycket skön flicka, och hon skötte nu konungen och
      betjänade honom, men konungen hade intet umgänge med henne.
  5.  Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: »Det är jag som
      skall bliva konung.»  Och han skaffade sig vagnar och ryttare,
      därtill ock femtio man som löpte framför honom.
      >2 Sam. 3,4. 15,1. 1 Krön. 3,2.
  6.  Hans fader hade aldrig velat bedröva honom med att säga: »Varför
      gör du så?»  Han var ock mycket fager; och hans moder hade fött
      honom näst efter Absalom.
      >2 Sam. 14,25.
  7.  Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med
      prästens Ebjatar, och dessa slöto sig till Adonia och
      understödde honom.
      >1 Kon. 2,22, 28.
  8.  Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan,
      Simei, Rei och Davids hjältar höllo icke med Adonia.
      >2 Sam. 23,8, f.

  9.  Och Adonia slaktade får och fäkreatur och gödkalvar vid
      Soheletstenen, som ligger vid Rogelskällan; och han inbjöd dit
      alla sina bröder, konungens söner, och alla de Juda män som voro
      i konungens tjänst.
      >Jos. 15,7. 18,l6.
 10.  Men profeten Natan, Benaja, hjältarna och sin broder Salomo
      inbjöd han icke.

 11.  Då sade Natan så till Bat-Seba, Salomos moder: »Du har väl hört
      att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att vår herre
      David vet därom?
 12.  Men jag vill nu giva dig ett råd, för att du må kunna rädda ditt
      liv och din son Salomos liv.
 13.  Gå in till konung David och säg till honom: 'Har du icke, min
      herre konung, själv med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din
      son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min
      tron?  Varför har då Adonia blivit konung?'
 14.  Och medan du ännu är där och talar med konungen, skall jag efter
      dig komma in och bekräfta dina ord.»

 15.  Så gick då Bat-Seba in till konungen, i kammaren.  Konungen var
      nu mycket gammal; och Abisag från Sunem betjänade konungen.
 16.  Och Bat-Seba bugade sig och föll ned för konungen.  Då frågade
      konungen: »Vad önskar du?»
 17.  Hon sade till honom: »Min herre, du har ju själv lovat din
      tjänarinna med en ed vid HERREN, din Gud: 'Din son Salomo skall
      bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron.'
 18.  Men se, nu har Adonia blivit konung, fastän du, min herre
      konung, ännu icke har fått veta det.
 19.  Och han har slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet,
      och han har inbjudit alla konungens söner och prästen Ebjatar
      och härhövitsmannen Joab; men din tjänare Salomo har han icke
      inbjudit.
 20.  På dig, min herre konung, äro nu hela Israels ögon riktade, i
      förväntan att du skall kungöra för dem vem som skall sitta på
      min herre konungens tron efter honom.
 21.  Eljest torde hända, att när min herre konungen har gått till
      vila hos sina fäder, då bliva jag och min son Salomo hållna
      såsom brottslingar.»

 22.  Medan hon ännu höll på att tala med konungen, kom profeten
      Natan.
 23.  Och man anmälde det för konungen och sade: »Profeten Natan är
      här.»  När han så kom inför konungen, föll han ned till jorden på
      sitt ansikte för konungen.
 24.  Och Natan sade: »Min herre konung, är det väl du som har sagt
      att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta
      på din tron?
 25.  Ty han har i dag gått ned och slaktat tjurar och gödkalvar och
      får i myckenhet, och har inbjudit alla konungens söner och
      härhövitsmännen och prästen Ebjatar, och de hålla nu på med att
      äta och dricka hos honom; och de ropa: 'Leve konung Adonia!'
 26.  Men mig, din tjänare, och prästen Sadok och Benaja, Jojadas son,
      och din tjänare Salomo har han icke inbjudit.
 27.  Kan väl detta hava utgått från min herre konungen, utan att du
      har låtit dina tjänare vet vem som skall sitta på min herre
      konungens tron efter honom?»

 28.  Då svarade konung David och sade: »Kallen hit till mig
      Bat-Seba.»  När hon nu kom inför konungen och stod inför
      konungen,
 29.  betygade konungen med ed och sade: »Så sant HERREN lever, han
      som har förlossat mig från all nöd:
      >2 Sam. 4,9.
 30.  såsom jag lovade dig med ed vid HERREN, Israels Gud, då jag
      sade: 'Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall
      sitta på min tron i mitt ställe', så vill jag denna dag göra.»
 31.  Då bugade sig Bat-Seba, med ansiktet mot jorden, och föll ned
      för konungen och sade: »Må min herre, konung David, leva
      evinnerligen!»
 32.  Och konung David sade: »Kallen till mig prästen Sadok och
      profeten Natan och Benaja, Jojadas son.  När dessa kommo inför
      konungen,
 33.  sade konungen till dem: »Tagen eder herres tjänare med eder och
      sätten min son Salomo på min egen mulåsna och fören honom med
      till Gihon.
      >2 Krön 32,30. 33,14.
 34.  Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung
      över Israel; sedan skolen I stöta i basun och ropa: 'Leve konung
      Salomo!'
 35.  Därefter skolen I följa honom hitupp, och när han kommer hit,
      skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara konung i
      mitt ställe.  Ty det är honom jag har förordnat att vara furste
      över Israel och Juda.»
 36.  Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: »Amen.  Så
      bjude ock HERREN, min herre konungens Gud.
 37.  Såsom HERREN har varit med min herre konungen, så vare han ock
      med Salomo.  Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min
      herres, konung Davids, tron.»
 38.  Så gingo nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas
      son, ditned, jämte keretéerna och peletéerna, och satte Salomo
      på konung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
      >2 Sam. 8,18. 1 Krön. 18,l7.
 39.  Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde
      Salomo.  Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade:
      »Leve konung Salomo!»
      >1 Sam. 10,24. 2 Kon. 11,l2. 1 Krön. 29,22.
 40.  Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på
      flöjter och visade sin glädje med ett så stort jubel, att jorden
      kunde rämna av deras rop.
 41.  Men Adonia och alla de inbjudna som han hade hos sig hörde
      detta, just då de hade slutat att äta.  När Joab nu hörde
      basunljudet, sade han: »Varför höres detta larm från staden?»
 42.  Medan han ännu talade, kom Jonatan, prästen Ebjatars son; och
      Adonia sade: »Kom hit, ty du är en rättskaffens man och har nog
      ett gott glädjebudskap att förkunna.»
 43.  Jonatan svarade och sade till Adonia: »Nej, vår herre, konung
      David, har gjort Salomo till konung.
 44.  Och konungen har med honom sänt åstad prästen Sadok och profeten
      Natan och Benaja, Jojadas son, jämte keretéerna och peletéerna,
      och de hava satt honom på konungens mulåsna.
 45.  Därefter hava prästen Sadok och profeten Natan i Gihon smort
      honom till konung, och sedan hava de dragit upp därifrån under
      jubel, och hela staden har kommit i rörelse.  Härav kommer det
      buller som I haven hört.
 46.  Salomo sitter nu ock på konungatronen.
 47.  Vidare hava konungens tjänare kommit och lyckönskat vår herre
      konung David, och sagt: 'Din Gud låte Salomos namn bliva ännu
      större än ditt namn, och hans tron ännu mäktigare än din tron.'
      Och konungen har tillbett, nedböjd på sin säng;
 48.  ja, konungen har sagt så: 'Lovas vare HERREN, Israels Gud, som i
      dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag med egna
      ögon har fått se det!»
 49.  Då blevo alla de inbjudna som voro hos Adonia förskräckta och
      stodo upp och gingo bort, var och en sin väg.
 50.  Men Adonia fruktade så för Salomo, att han stod upp och gick
      bort och fattade i hornen på altaret.
      >2 Mos. 27,2.
 51.  Och det blev berättat för Salomo: »Se, Adonia fruktar för konung
      Salomo; därför har han fattat i hornen på altaret och sagt:
      'Konung Salomo måste lova mig i dag med ed att han icke skall
      döda sin tjänare med svärd.'»
 52.  Då sade Salomo: »Om han vill vara en rättskaffens man, så skall
      icke ett hår av hans huvud falla till jorden; men om något ont
      bliver funnet hos honom, så skall han dö.»
      >1 Sam. 14,45.
 53.  Därefter sände konung Salomo åstad och lät hämta honom från
      altaret; och han kom och föll ned för konung Salomo.  Då sade
      Salomo till honom: »Gå hem till ditt.»

[https://runeberg.org/bibeln/11_02.html]
                   Första Konungaboken, 2 Kapitlet

                Davids sista ord till Salomo.  Hans död
               och begravning.  Adonias, Ebjatars, Joabs
                          och Simeis straff.

  1.  Då nu tiden tillstundade att David skulle dö, bjöd han sin son
      Salomo och sade:
  2.  »Jag går nu all världens väg; så var då frimodig och visa dig
      såsom en man.
      >Jos. 23,14.
  3.  Och håll vad HERREN, din Gud, bjuder dig hålla, så att du vandrar
      på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och rätter och
      vittnesbörd, såsom det är skrivet i Moses lag, på det att du må
      hava framgång i allt vad du gör, och överallt dit du vänder dig;
      >5 Mos. 17,l8 f. 29,9. Jos. 1,7 f. 23,6.
  4.  så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han
      sade: 'Om dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför
      mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då' --
      sade han -- 'skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av
      dig.'
      >2 Sam. 7,12 f. Ps. 132,11 f.
  5.  Vidare: du vet väl vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig,
      huru han gjorde mot de två härhövitsmännen i Israel, Abner, Ners
      son, och Amasa, Jeters son, huru han dräpte dem, så att han i
      fredstid utgöt blod, likasom hade det varit krig, och, likasom
      hade det varit krig, lät blod komma på bältet som han hade
      omkring sina länder, och på skorna som han hade på sina fötter.
      >2 Sam 3,27. 20,9 f.
  6.  Så gör nu efter din vishet, och låt icke hans grå hår få med
      frid fara ned i dödsriket.
  7.  Men mot gileaditen Barsillais söner skall du bevisa godhet, så
      att de få vara med bland dem som äta vid ditt bord; ty på sådant
      sätt bemötte de mig, när jag flydde för din broder Absalom.
      >2 Sam. 17,27 f. 19,31 f.
  8.  Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från
      Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga förbannelser på den dag
      då jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig
      till mötes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och
      sade: 'Jag skall icke döda dig med svärd.'
      >2 Sam. 16,5 f. 19,16 f.
  9.  Men nu må du icke låta honom bliva ostraffad, ty du är en vis
      man och vet väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans
      grå hår med blod fara ned i dödsriket.»
 10.  och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
      Davids stad.
      >2 Sam. 5,7. Apg. 2,29. 13,36.
 11.  Den tid David regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
      regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
      år.
      >2 Sam. 5,4 f. 1 Krön. 3,4. 29,26 f.
 12.  Och Salomo satte sig på sin fader Davids tron, och han
      konungamakt blev starkt befäst.

 13.  Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder.  Hon
      frågade då: »Har du gott att meddela?»  Han svarade: »Ja.»
 14.  Därefter sade han: »Jag har något att tala med dig om.»  Hon
      svarade: »Tala.»
 15.  Då sade han: »Du vet själv att konungadömet tillhörde mig, och
      att hela Israel fäste sina blickar på mig, i förväntan att jag
      skulle bliva konung.  Men så gick konungadömet ifrån mig och blev
      min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans.
      >1 Kon. 1,5 f. 1 Krön. 22,9 f. 28,5.
 16.  Nu har jag en enda bön till dig.  Visa icke bort mig.»  Hon
      svarade honom: »Tala.»
 17.  Då sade han: »Säg till konung Salomo -- dig visar han ju icke
      bort -- att han giver mig Abisag från Sunem till hustru.»
      >1 Kon. 1,3 f.
 18.  Bat-Seba svarade: »Gott!  Jag skall själv tala med konungen om
      dig.»

 19.  Så gick då Bat-Seba in till konung Salomo för att tala med honom
      om Adonia.  Då stod konungen upp och gick emot henne och bugade
      sig för henne och satte sig därefter på sin stol; man ställde
      ock fram en stol åt konungens moder, och hon satte sig på hans
      högra sida.
 20.  Därefter sade hon: »Jag har en enda liten bön till dig.  Visa
      icke bort mig.»  Konungen svarade henne: »Framställ din bön, min
      moder; jag vill ingalunda visa bort dig.»
 21.  Då sade hon: »Låt giva Abisag från Sunem åt din broder Adonia
      till hustru.»
 22.  Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: »Varför begär
      du endast Abisag från Sunem åt Adonia?  Du kunde lika gärna
      begära konungadömet åt honom -- han är ju min äldste broder --
      ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son.»
      >1 Kon. 1,7, 19.
 23.  Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: »Gud
      straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall
      få umgälla att han har talat detta.
 24.  Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt
      mig på min fader Davids tron, och som, enligt sitt löfte, har
      uppbyggt åt mig ett hus: i dag skall Adonia dödas.»
 25.  Därefter sände konung Salomo åstad och lät utföra detta genom
      Benaja, Jojadas son; denne stötte ned honom, så att han dog.
 26.  Och till prästen Ebjatar sade konungen: »Gå bort till ditt
      jordagods i Anatot, ty du har förtjänat döden; men i dag vill
      jag icke döda dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark
      framför min fader David, och eftersom du med min fader har lidit
      allt vad han har fått lida.
      >1 Sam. 22,20 f. 2 Sam. 15,24.
 27.  Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom icke längre vara
      HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han
      hade talat i Silo över Elis hus.
      >1 Sam. 2,30 f.
 28.  Då nu ryktet härom kom till Joab -- som ju hade slutit sig till
      Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom -- flydde
      han till HERRENS tält och fattade i hornen på altaret.
 29.  Men när det blev berättat för konung Salomo att Joab hade flytt
      till HERRENS tält, och att han stod invid altaret, sände Salomo
      åstad Benaja, Jojadas son, och sade: »Gå och stöt ned honom.»
      >1 Kon. 1,50.
 30.  När Benaja så kom till HERRENS tält, sade han till honom: »Så
      säger konungen: Gå bort härifrån.»  Men han svarade: »Nej; här
      vill jag dö.»  När Benaja framförde detta till konungen och sade:
      »Så och så har Joab sagt, så har han svarat mig»,
 31.  sade konungen till honom: »Gör såsom han har sagt, stöt ned
      honom och begrav honom, så att du befriar mig och min faders hus
      från skulden för det blod som Joab utan sak har utgjutit.
      >2 Mos. 21,14.
 32.  Och må HERREN låta hans blod komma tillbaka över hans eget
      huvud, därför att han stötte ned två män som voro rättfärdigare
      och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min
      fader David visste det, nämligen Abner, Ners son,
      härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen
      i Juda.
      >2 Sam. 3,27. 20,9 f.
 33.  Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans
      efterkommandes huvud för evigt.  Men åt David och hans
      efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid
      till evig tid.
      >2 Sam. 3,29.
 34.  Så gick då Benaja, Jojadas son, ditupp och stötte ned honom och
      dödade honom; och han blev begraven där han bodde i öknen.
 35.  Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över
      hären; och prästen Sadok hade konungen satt i Ebjatars ställe.
      >1 Sam. 2,35. 1 Kon. 4,4. 1 Krön. 29,22.

 36.  Därefter sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade
      till honom: »Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och
      därifrån får du icke gå ut, varken hit eller dit.
 37.  Ty det må du veta, att på den dag du går ut och går över bäcken
      Kidron skall du döden dö.  Ditt blod kommer då över ditt eget
      huvud.»
 38.  Simei sade till konungen: »Vad du har talat är gott; såsom min
      herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra.»  Och Simei
      bodde i Jerusalem en lång tid.
 39.  Men tre år därefter hände sig att två tjänare flydde ifrån Simei
      till Akis, Maakas son, konungen i Gat.  Och man berättade för
      Simei och sade: »Dina tjänare äro i Gat.»
      >1 Sam. 27,2.
 40.  Då stod Simei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i
      Gat för att söka efter sina tjänare.  Simei begav sig alltså
      åstad och hämtade sina tjänare från Gat.
 41.  Men när det blev berättat för Salomo att Simei hade begivit sig
      från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka,
 42.  sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom:
      »Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och
      sagt till dig: 'Det må du veta, att på den dag du går ut och
      begiver dig hit eller dit skall du döden dö'?  Och du svarade
      mig: 'Vad du har sagt är gott, och jag har hört det.'
 43.  Varför har du då icke aktat på din ed vid HERREN och på det bud
      som jag har givit dig?»
 44.  Och konungen sade ytterligare till Simei: »Du känner själv allt
      det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort min fader
      David.  HERREN skall nu låta din ondska komma tillbaka över ditt
      eget huvud.
      >2 Sam. 16,5 f. Ps. 54,7. 62,13.
 45.  Men konung Salomo skall bliva välsignad, och Davids tron skall
      bliva befäst inför HERREN till evig tid.»
 46.  På konungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram
      och stötte ned honom, så att han dog.  Och konungadömet blev
      befäst i Salomos hand.

[https://runeberg.org/bibeln/11_03.html]
                   Första Konungaboken, 3 Kapitlet

               Salomos förmälning.  Hans offer och dröm
                     i Gibeon.  Hans domarvishet.

  1.  Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog
      Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och
      där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så
      ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
      >1 Kon. 7,8. 9,24.
  2.  Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna
      tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
      >2 Krön. 33,17.
  3.  Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids
      stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände
      offereld där.

  4.  Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta
      var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo
      på altaret där.
      >1 Krön. 16,39 f. 21,29. 2 Krön. 1,3 f.
  5.  I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om
      natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva
      dig.»
      >2 Krön. 1,7 f.
  6.  Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min
      fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet,
      rättfärdighet och rättsinnighet mot dig.  Och du bevarade åt
      honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på
      hans tron, såsom ju nu har skett.
      >1 Kon. 1,48.
  7.  Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung
      efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt
      förstår att vara ledare och anförare.
  8.  Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt,
      ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas
      för sin myckenhets skull.
      >1 Mos. 13,16. 1 Kon. 4,20.
  9.  Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara
      domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem
      förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
 10.  Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
 11.  Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och
      icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett
      om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att
      akta på vad rätt är,
 12.  se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett
      så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits
      före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
      >1 Kon. 4,31. 10,23 f. Pred. 1,16.
 13.  Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen
      både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall
      vara din like.
      >Vish. 7,11. Matt. 6,33.
 14.  Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar
      och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig
      länge leva.»
      >5 Mos. 4,40.
 15.  Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm.  Och när
      han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens
      förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och
      därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.

 16.  Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram
      inför honom.
 17.  Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre.  Jag och denna kvinna
      bo i samma hus.  Och jag födde barn där i huset hos henne.
 18.  Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde
      ock denna kvinna ett barn.  Och vi voro tillsammans, utan att
      någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i
      huset.
 19.  Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl
      honom.
 20.  Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under
      det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin
      döde son lade hon i min famn.
 21.  När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di,
      fick jag se att han var död.  Men när jag såg nogare på honom om
      morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade
      fött.»
 22.  Då sade den andra kvinnan: »Det är icke så.  Min son är den som
      lever, och din son är den som är död.»  Men den första svarade:
      »Det är icke så.  Din son är den som är död, och min son är den
      som lever.»  Så tvistade de inför konungen.
 23.  Då sade konungen: »Den ena säger: 'Denne, den som lever, är min
      son, och din son är den som är död.'  Och den andra säger: 'Det
      är icke så.  Din son är den som är död, och min son är den som
      lever.'»
 24.  Därefter sade konungen: »Tagen hit ett svärd.»  Och när man hade
      burit svärdet fram till konungen,
 25.  sade konungen: »Huggen det levande barnet i två delar, och given
      den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.»
 26.  Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till
      konungen -- ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen --
      hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden
      det icke.»  Men den andra sade: »Må det vara varken mitt eller
      ditt; huggen det itu.»
      >Jes. 49,15.
 27.  Då tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande
      barnet; döden det icke.  Hon är dess moder.»
 28.  När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade
      fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var
      i honom till att skipa rätt.

[https://runeberg.org/bibeln/11_04.html]
                   Första Konungaboken, 4 Kapitlet

                 Salomos ämbetsmän och hovstat.  Hans
                               vishet.

  1.  Konung Salomo var nu konung över hela Israel.
  2.  Och dessa voro hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var
      präst;
  3.  Elihoref och Ahia, Sisas söner, voro sekreterare; Josafat,
      Ahiluds son, var kansler;
  4.  Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare; Sadok och Ebjatar voro
      präster;
      >1 Kon. 2,26 f., 35.
  5.  Asarja, Natans son, var överfogde; Sabud, Natans son, en präst,
      var konungens vän[1];
  6.  Ahisar var överhovmästare; Adoniram, Abdas son, hade uppsikten
      över de allmänna arbetena.
      >2 Sam. 20,24. 1 Kon. 5,13 f.

  7.  Och Salomo hade satt över hela Israel tolv fogdar, som skulle
      sörja för vad konungen och hans hus behövde; var och en hade
      årligen sin månad, då han skulle sörja för dessa behov.
  8.  Och följande voro deras namn: Ben-Hur i Efraims bergsbygd;
  9.  Ben-Deker i Makas, Saalbim, Bet-Semes, Elon, Bet-Hanan;
 10.  Ben-Hesed i Arubbot, vilken hade Soko och hela Heferlandet;
 11.  Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor -- denne fick Salomos dotter Tafat
      till hustru --;
 12.  Baana, Ahiluds son, i Taanak och Megiddo och i hela den del av
      Bet-Sean, som ligger på sidan om Saretan, nedanför Jisreel, från
      Bet-Sean ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam;
 13.  Ben-Geber i Ramot i Gilead; han hade Manasses son Jairs byar,
      som ligga i Gilead; han hade ock landsträckan Argob, som ligger
      i Basan, sextio stora städer med murar och kopparbommar;
 14.  Ahinadab, Iddos son, i Mahanaim;
 15.  Ahimaas i Naftali; också han hade tagit en dotter av Salomo,
      Basemat, till hustru;
 16.  Baana, Husais son, i Aser och Alot;
 17.  Josafat, Paruas son, i Isaskar;
 18.  Simei, Elas son, i Benjamin;
 19.  Geber, Uris son, i Gileads land, det land som hade tillhört
      Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan; ty allenast
      en enda fogde fanns i det landet.
 20.  Juda och Israel voro då talrika, så talrika som sanden vid
      havet; och man åt och drack och var glad.
      >1 Mos. 13,16. 22,17. 2 Sam. 17,11. 1 Kon. 3,8.

 21.  Så var nu Salomo herre över alla riken ifrån floden till
      filistéernas land och ända ned till Egyptens gräns; de förde
      skänker till Salomo och voro honom underdåniga, så länge han
      levde.
      >2 Krön. 9,26.
 22.  Och vad Salomo för var dag behövde av livsmedel var: trettio
      korer fint mjöl och sextio korer vanligt mjöl,
 23.  tio gödda oxar, tjugu valloxar och hundra far, förutom hjortar,
      gaseller, dovhjortar och gödda fåglar.
 24.  Ty han rådde över hela landet på andra sidan floden, ifrån Tifsa
      ända till Gasa, över alla konungar på andra sidan floden; och
      han hade fred på alla sidor, runt omkring,
 25.  Så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt
      vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så
      länge Salomo levde.
      >3 Mos. 26,5. Dom. 20,1 Mik. 4,4. Sak. 3,10.
 26.  Och Salomo hade fyrtio tusen spann vagnshästar och tolv tusen
      ridhästar.
      >1 Kon. 10,26. 2 Krön. 1,14. 9,25.
 27.  Och de nämnda fogdarna sörjde var sin månad för konung Salomos
      behov, och för allas som hade tillträde till konung Salomos
      bord; de läto intet fattas.
 28.  Och kornet och halmen för hästarna och travarna förde de, var
      och en i sin ordning, till det ställe där han uppehöll sig.

 29.  Och Gud gav Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och så
      mycken insikt, att den kunde liknas vid sanden på havets strand,
 30.  så att Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet
      och all Egyptens vishet.
 31.  Han var visare än alla andra människor, visare än esraiten Etan
      och Heman och Kalkol och Darda, Mahols söner; och ryktet om
      honom gick ut bland alla folk runt omkring.
      >1 Krön. 2,6. Ps. 88,1. 89,1.
 32.  Han diktade tre tusen ordspråk[2], och hans sånger voro ett
      tusen fem.
 33.  Han talade om träden, från cedern på Libanon ända till isopen,
      som växer fram ur väggen.  Han talade ock om fyrfotadjuren, om
      fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna.
      >Vish. 7,20.
 34.  Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från
      alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom.
      >1 Kon. 10,1 f., 24.

[1]  Se Vän i Ordförkl.
[2]  Se Ordspråk i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/11_05.html]
                   Första Konungaboken, 5 Kapitlet

                  Vänskapen mellan Hiram och Salomo.
                 Förberedelser till tempelbyggnaden.

  1.  Och Hiram, konungen i Tyrus, sände sina tjänare till Salomo,
      sedan han hade fått höra att denne hade blivit smord till konung
      efter sin fader; ty Hiram hade alltid varit Davids vän.
      >2 Sam. 5,11. 1 Krön. 14,1. 2 Krön. 2,3 f.
  2.  Och Salomo sände till Hiram och lät säga:
  3.  »Du vet själv att min fader David icke kunde bygga något hus åt
      HERRENS, sin Guds, namn, för de krigs skull med vilka fienderna
      runt omkring ansatte honom, till dess att HERREN lade dem under
      hans fötter
  4.  Men nu har HERREN, min Gud, låtit mig få ro på alla sidor; ingen
      motståndare finnes, och ingen olycka är på färde.
  5.  Därför tänker jag nu på att bygga ett hus åt HERRENS, min Guds,
      namn, såsom HERREN talade till min fader David, i det han sade:
      'Din son, den som jag skall sätta på din tron efter dig, han
      skall bygga huset åt mitt namn.'
      >2 Sam. 7,13. 1 Krön. 22,10. 28,6.
  6.  Så bjud nu att man hugger åt mig cedrar på Libanon.  Härvid skola
      mina tjänare vara dina tjänare behjälpliga; och jag vill giva
      dig betalning för dina tjänares arbete, alldeles såsom du själv
      begär.  Ty du vet själv att bland oss icke finnes någon som är så
      skicklig att hugga virke som sidonierna.»

  7.  Då nu Hiram hörde Salomos ord, blev han mycket glad; och han
      sade: »Lovad vare HERREN i dag, han som har givit David en så
      vis son till att regera över detta talrika folk!»
      >1 Kon. 10,9.
  8.  Och Hiram sände till Salomo och lät säga: »Jag har hört det
      budskap du har sänt till mig.  Jag vill göra allt vad du begär i
      fråga om cederträ och cypressträ.
  9.  Mina tjänare skola föra virket från Libanon ned till havet, och
      jag skall låta lägga det i flottar på havet och föra det till
      det ställe som du anvisar mig, och lossa det där; men du må
      själv avhämta det.  Du åter skall göra vad jag begär, nämligen
      förse mitt hus med livsmedel.»
 10.  Så gav då Hirom åt Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han
      begärde.
 11.  Men Salomo gav åt Hiram tjugu tusen korer vete, till föda för
      hans hus, och tjugu korer olja av stötta oliver.  Detta gav
      Salomo åt Hiram för vart år.
 12.  Och HERREN hade givit Salomo vishet, såsom han hade lovat
      honom.  Och vänskap rådde mellan Hiram och Salomo; och de slöto
      förbund med varandra.
      >1 Kon. 3,12.

 13.  Och konung Salomo bådade upp arbetsfolk ur hela Israel, och
      arbetsfolket utgjorde trettio tusen man.
 14.  Dessa sände han till Libanon, tio tusen i vår månad, skiftevis,
      så att de voro en månad på Libanon och två månader hemma; och
      Adoniram hade uppsikten över de allmänna arbetena.
      >1 Kon. 4,6.
 15.  Och Salomo hade sjuttio tusen män som buro bördor, och åttio
      tusen som höggo sten i bergen,
      >2 Krön. 2,2, 18.
 16.  förutom de överfogdar som av Salomo voro anställda över
      arbetet, tre tusen tre hundra, vilka hade befälet över folket
      som utförde arbetet.
 17.  Och på konungens befallning bröto de stora och dyrbara stenar,
      för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten,
 18.  Och Salomos byggningsmän och Hiroms byggningsmän och männen
      från Gebal höggo och tillredde både det trävirke och de stenar
      som behövdes till att bygga huset.
      >Hes. 27,9.

[https://runeberg.org/bibeln/11_06.html]
                   Första Konungaboken, 6 Kapitlet

                           Tempelbyggnaden.

  1.  I det fyra hundra åttionde året efter Israels barns uttåg ur
      Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över
      Israel, i månaden Siv, det är den andra månaden, begynte han
      bygga huset åt HERREN.
      >2 Krön. 3,1 f.
  2.  Huset som konung Salomo byggde åt HERREN var sextio alnar långt,
      tjugu alnar brett och trettio alnar högt.
  3.  Förhuset framför tempelsalen var tjugu alnar långt, framför
      husets kortsida, och tio alnar brett, där det låg framför huset.
  4.  Och han gjorde fönster på huset, slutna fönster, med bjälkramar.
  5.  Och runt omkring huset, utmed dess vägg, uppförde han en
      ytterbyggnad, som gick runt omkring husets väggar, både utmed
      tempelsalen och utmed koret; och han gjorde däri sidokamrar runt
      omkring.
  6.  Den nedersta våningen i ytterbyggnaden var fem alnar bred, den
      mellersta sex alnar bred och den tredje sju alnar bred; ty han
      hade gjort avsatser på huset runt omkring utvändigt, för att
      icke behöva göra fästhål i husets väggar.
  7.  Och när huset uppfördes, byggdes det av sten som hade blivit
      färdighuggen vid stenbrottet; alltså hördes varken hammare eller
      yxa eller andra järnverktyg vid huset, när det byggdes.
      >1 Kon. 5,17 f.
  8.  Dörren till mellersta sidokammaren hade sin plats på husets
      södra sida, och genom en trappgång kom man upp till den
      mellersta våningen, och från den mellersta våningen upp till den
      tredje.
  9.  Så byggde han huset och fullbordade det.  Och han panelade huset
      med inläggningar och med cederplankor i rader.
 10.  Och i ytterbyggnaden utmed hela huset byggde han våningarna fem
      alnar höga; och den var fäst vid huset med cederbjälkar.

 11.  Och HERRENS ord kom till Salomo; han sade:
 12.  »Med detta hus som du nu bygger skall så ske: om du vandrar
      efter mina stadgar och gör efter mina rätter och håller alla
      mina bud och vandrar efter dem, så skall jag på dig uppfylla
      mitt ord, det som jag talade till din fader David:
      >2 Sam. 7,12 f. 1 Kon. 2,4. 9,4 f.
 13.  jag skall bo mitt ibland Israels barn och skall icke övergiva
      mitt folk Israel.»
      >2 Mos. 29,45. 3 Mos. 26,11.

 14.  Så byggde nu Salomo huset och fullbordade det.
 15.  Han täckte husets väggar invändigt med bräder av cederträ.  Från
      husets golv ända upp till takbjälkarna överklädde han det med
      trä invändigt; husets golv överklädde han med bräder av
      cypressträ.
 16.  Och han täckte de tjugu alnarna i det innersta av huset med
      bräder av cederträ, från golvet ända upp till bjälkarna; så
      inrättade han rummet därinne åt sig till ett kor: det
      allraheligaste.
 17.  Och fyrtio alnar mätte den del av huset, som utgjorde
      tempelsalen därframför.
 18.  Och innantill hade huset en beläggning av cederträ med
      utsirningar i form av gurkfrukter och blomsterband; alltsammans
      var där av cederträ, ingen sten syntes.
 19.  Och ett kor inredde han i det inre av huset för att där ställa
      HERRENS förbundsark.
 20.  Och framför koret, som var tjugu alnar långt, tjugu alnar brett
      och tjugu alnar högt, och som han överdrog med fint guld, satte
      han ett altare, överklätt med cederträ.
 21.  Och Salomo överdrog det inre av huset med fint guld.  Och med
      kedjor av guld stängde han för koret; och jämväl detta överdrog
      han med guld.
 22.  Alltså överdrog han hela huset med guld, till dess att hela
      huset var helt och hållet överdraget med guld.  Han överdrog ock
      med guld hela det altare som hörde till koret.
 23.  Och till koret gjorde han två keruber av olivträ.  Den ena av dem
      var tio alnar hög;
      >2 Mos. 25,18 f. 37,7 f.
 24.  och den kerubens ena vinge var fem alnar, och kerubens andra
      vinge var ock fem alnar, så att det var tio alnar från den ena
      vingspetsen till den andra.
 25.  Den andra keruben var ock tio alnar.  Båda keruberna hade samma
      mått och samma form:
 26.  den ena keruben var tio alnar hög och likaså den andra keruben.
 27.  Och han ställde keruberna i de innersta av huset, och keruberna
      bredde ut sina vingar, så att den enas ena vinge rörde vid den
      ena väggen och den andra kerubens ena vinge rörde vid den andra
      väggen; och mitt i huset rörde deras båda andra vingar vid
      varandra.
 28.  Och han överdrog keruberna med guld.

 29.  Och alla husets väggar runt omkring utsirade han med snidverk i
      form av keruber, palmer och blomsterband; så både i det inre
      rummet och i det yttre.
 30.  Och husets golv överdrog han med guld; så både i det inre rummet
      och i det yttre.
 31.  För ingången till koret gjorde han dörrar av
      olivträ.  Dörrinfattningen hade formen av en femkant.
 32.  Och de båda dörrarna av olivträ prydde han med utsirningar i
      form av keruber, palmer och blomsterband, och överdrog dem med
      guld; han lade ut guldet över keruberna och palmerna.
 33.  Likaså gjorde han för ingången till tempelsalen dörrposter av
      olivträ, i fyrkant,
 34.  och två dörrar av cypressträ, var dörr bestående av två
      dörrhalvor som kunde vridas.
 35.  Och han utsirade dem med keruber, palmer och blomsterband, och
      överdrog dem med guld, som lades jämnt över snidverken.

 36.  Vidare byggde han den inre förgårdsmuren av tre varv huggna
      stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ.

 37.  I det fjärde året blev grunden lagd till HERRENS hus, i månaden
      Siv.
 38.  Och i det elfte året, månaden Bul, det är den åttonde månaden,
      var huset färdigt till alla sina delar alldeles såsom det skulle
      vara.  Han byggde alltså därpå i sju år.

[https://runeberg.org/bibeln/11_07.html]
                   Första Konungaboken, 7 Kapitlet

                   Salomos palats.  Jakin och Boas;
                kopparhavet; de tio bäckenställen med
                 sina bäcken; andra föremål som hörde
                          till Herrens hus.

  1.  Men på sitt eget hus byggde Salomo i tretton år, innan han fick
      hela sitt hus färdigt.
  2.  Han byggde Libanonskogshuset, hundra alnar långt, femtio alnar
      brett och trettio alnar högt, med fyra rader pelare av cederträ
      och med huggna bjälkar av cederträ ovanpå pelarna.
  3.  Det hade ock ett tak av cederträ över sidokamrarna, vilka vilade
      på pelarna, som tillsammans voro fyrtiofem, femton i var rad.
  4.  Och det hade bjälklag i tre rader; och fönsteröppningarna sutto
      mitt emot varandra i tre omgångar.
  5.  Alla dörröppningar och dörrposter voro fyrkantiga, av bjälkar;
      och fönsteröppningarna sutto alldeles mitt emot varandra i tre
      omgångar.
  6.  Vidare gjorde han pelarförhuset, femtio alnar långt och trettio
      alnar brett, och framför detta också ett förhus med pelare, och
      med ett trapphus framför dessa.
  7.  Och han gjorde tronförhuset, där han skulle skipa rätt,
      domsförhuset; det var belagt med cederträ från golv till tak.
  8.  Och hans eget hus, där han själv skulle bo, på den andra gården,
      innanför förhuset, var byggt på samma sätt.  Salomo byggde ock
      ett hus, likadant som detta förhus, åt Faraos dotter, som han
      hade tagit till hustru.
      >1 Kon. 3,1. 9,24.

  9.  Allt detta var av dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock
      och sågade med såg invändigt och utvändigt, alltsammans, ända
      ifrån grunden upp till taklisterna; och likaså allt därutanför,
      ända till den stora förgårdsmuren.
 10.  Och grunden var lagd med dyrbara och stora stenar, stenar av tio
      alnars längd och av åtta alnars längd.
 11.  Därovanpå lågo dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock,
      ävensom cederbjälkar.
 12.  Och den stora förgårdsmuren där runt omkring var uppförd av tre
      varv huggna stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ.  Så
      var det ock med den inre förgårdsmuren till HERRENS hus, så
      jämväl med husets förhus.
 13.  Och konung Salomo sände och lät hämta Hiram från Tyrus.
      >2 Krön. 2,13 f.
 14.  Denne var son till en änka av Naftali stam, och hans fader var
      en tyrisk man, en kopparsmed; han hade konstskicklighet och
      förstånd och kunskap i fullt mått till att utföra alla slags
      arbeten av koppar.  Han kom nu till konung Salomo och utförde
      alla hans arbeten.
      >2 Mos. 31,3 f.

 15.  Han förfärdigade de båda pelarna av koppar.  Aderton alnar hög
      var den ena pelaren, och en tolv alnar lång tråd mätte omfånget
      av den andra pelaren.
      >2 Kon. 25,17. 2 Krön. 3,15 f. Jer. 52,21 f.
 16.  Han gjorde ock två pelarhuvuden, gjutna av koppar, till att
      sätta ovanpå pelarna; vart pelarhuvud var fem alnar högt.
 17.  Nätlika utsirningar, som bildade ett nätverk, hängprydnader i
      form av kedjor funnos på pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna,
      sju på vart pelarhuvud.
 18.  Och han gjorde pelarna så, att två rader gingo runt omkring över
      det ena av de nätverk som tjänade till att betäcka
      pelarhuvudena, vilka höjde sig över granatäpplena; och likadant
      gjorde han på det andra pelarhuvudet.
 19.  Och pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna inne i förhuset voro
      utformade till liljor, och mätte fyra alnar.
 20.  På båda pelarna funnos pelarhuvuden, också ovantill invid den
      bukformiga delen inemot nätverket.  Och granatäpplena voro två
      hundra, i rader runt omkring, över det andra pelarhuvudet.
 21.  Pelarna ställde han upp vid förhuset till tempelsalen.  Åt den
      pelare han ställde upp på högra sidan gav han namnet Jakin, och
      åt den han ställde upp på vänstra sidan gav han namnet Boas.
 22.  Överst voro pelarna utformade till liljor.  Så blev då arbetet
      med pelarna fullbordat.

 23.  Han gjorde ock havet, i gjutet arbete.  Det var tio alnar från
      den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
      högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
      >2 Krön. 4,2 f. Jer. 52,20.
 24.  Och under kanten voro gurklika sirater, som omgåvo det runt
      omkring -- tio alnar brett som det var -- så att de gingo runt
      omkring havet.  De gurklika siraterna sutto i två rader, och de
      voro gjutna i ett stycke med det övriga.
 25.  Det stod på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot väster,
      tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod ovanpå
      dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
 26.  Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
      kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja.  Det rymde två
      tusen bat.

 27.  Vidare gjorde han de tio bäckenställen, av koppar.  Vart ställ
      var fyra alnar långt, fyra alnar brett och tre alnar högt.
      >2 Krön. 4,14.
 28.  Och på följande sätt voro dessa ställ gjorda.  De voro försedda
      med sidolister, vilka sidolister hade sin plats mellan
      hörnlisterna.
 29.  På dessa sidolister mellan hörnlisterna funnos avbildade lejon,
      tjurar och keruber, och likaså på hörnlisterna upptill.  Under
      lejonen och tjurarna sutto nedhängande blomsterslingor.
 30.  Vart ställ hade fyra hjul av koppar med axlar av koppar; och
      dess fyra fötter voro försedda med bärarmar.  Dessa bärarmar voro
      gjutna till att sitta under bäckenet, och mitt för var och en
      sutto blomsterslingor.
 31.  Sin öppning hade det inom kransstycket, som höjde sig en aln
      uppåt.  öppningen i detta var rund; det var så gjort, att det
      kunde tjäna såsom underlag, och det mätte en och en halv
      aln.  Också på dess öppning funnos utsirningar.  Men sidolisterna
      därtill voro fyrkantiga, icke runda.
 32.  De fyra hjulen sutto under sidolisterna, och hjulens hållare
      voro fästa vid bäckenstället.  Vart hjul mätte en och en halv
      aln.
 33.  Hjulen voro gjorda såsom vagnshjul; och deras hållare, deras
      ringar, deras ekrar och deras navar voro allasammans gjutna.
 34.  Fyra bärarmar funnos på vart ställ, i de fyra hörnen; bärarmarna
      voro gjorda i ett stycke med sitt ställ.
 35.  Överst på vart ställ var en helt och hållet rund uppsats, en
      halv aln hög; och ovantill på vart ställ sutto dess hållare, så
      ock dess sidolister gjorda i ett stycke därmed.
 36.  Och på hållarnas ytor och på sidolisterna inristade han keruber,
      lejon och palmer, alltefter som utrymme fanns på var och en, så
      ock blomsterslingor runt omkring.
 37.  På detta sätt gjorde han de tio bäckenställen; de voro alla
      gjutna på samma sätt och hade samma mått och samma form

 38.  Han gjorde ock tio bäcken, av koppar.  Fyrtio bat rymde vart
      bäcken, och vart bäcken mätte fyra alnar; till vart och ett av
      de tio bäckenställen gjordes ett bäcken.
      >2 Krön. 4,6.
 39.  Och han ställde fem av bäckenställen på högra sidan om huset och
      fem på vänstra sidan om huset.  Och havet ställde han på högra
      sidan om huset, åt sydost.
      >2 Krön. 4,10.
 40.  Hirom gjorde dessa bäcken, så ock skovlarna och skålarna.

      Så förde Hiram allt det arbete till slut, som han fick utföra åt
      konung Salomo för HERRENS hus:
      >2 Mos. 27,3. 2 Krön. 4,11 f.
 41.  nämligen två pelare, och de två klotformiga pelarhuvuden som
      sutto ovanpå pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de
      båda klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
 42.  därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda nätverken,
      två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de båda
      klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så skulle
      bliva betäckta,
 43.  Vidare de tio bäckenställen och de tio bäckenen på
      bäckenställen,
 44.  så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna under
      havet,
 45.  vidare askkärlen, skovlarna och skålarna, korteligen, alla redan
      nämnda föremål som Hiram gjorde åt konung Salomo för HERRENS
      hus.  Allt var av polerad koppar.
 46.  På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
      Suckot och Saretan.
 47.  Och för den övermåttan stora myckenhetens skull lämnade Salomo
      alla föremålen ovägda, så att kopparens vikt icke blev utrönt.

 48.  Salomo gjorde ock alla övriga föremål som skulle finnas i
      HERRENS hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet som
      skådebröden skulle ligga på,
      >2 Krön. 4,19 f.
 49.  så ock ljusstakarna, fem på högra sidan och fem på vänstra
      framför koret, av fint guld, med blomverket, lamporna och
      lamptängerna av guld,
      >2 Krön. 4,7.
 50.  vidare faten, knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten,
      av fint guld, äntligen de gyllene gångjärnen till de dörrar som
      ledde till det innersta av huset, det allraheligaste, och till
      de dörrar i huset, som ledde till tempelsalen.
 51.  Sedan allt det arbete som konung Salomo lät utföra på HERRENS
      hus var färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade
      helgat åt HERREN: silvret, guldet och kärlen; detta lade han in
      i skattkamrarna i HERRENS hus.
      >2 Sam. 8,7,11 f. 2 Krön. 5,1.

[https://runeberg.org/bibeln/11_08.html]
                   Första Konungaboken, 8 Kapitlet

               Herrens ark föres in i templet.  Templet
                               inviges.

  1.  Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
      för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till konung
      Salomo i Jerusalem, för att hämta HERRENS förbundsark upp från
      Davids stad, det är Sion.
      >2 Sam. 5,9. 2 Krön. 5,2 f.
  2.  Så församlade sig då till konung Salomo alla Israels män under
      högtiden i månaden Etanim, det är den sjunde månaden.
  3.  När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
      prästerna upp arken.
  4.  Och de hämtade HERRENS ark och uppenbarelsetältet ditupp, jämte
      alla heliga föremål som funnos i tältet; prästerna och leviterna
      hämtade det ditupp.
      >4 Mos. 4,15.
  5.  Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
      menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
      småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
      täljas eller räknas.
      >2 Sam. 6,13.
  6.  Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
      husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
      vingar.
      >2 Mos. 26,33 f.
  7.  Ty keruberna bredde ut sina vingar fram över den plats där arken
      stod, så att arken och dess stänger ovantill betäcktes av
      keruberna.
  8.  Och stängerna voro så långa, att deras ändar väl kunde ses från
      helgedomen framför koret, men däremot icke voro synliga längre
      ute.  Och de hava blivit kvar där ända till denna dag.
  9.  I arken fanns intet annat än de två stentavlor som Mose hade
      lagt ned däri vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels
      barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.
      >2 Mos. 25,16, 21. Hebr. 9,4.

 10.  Men när prästerna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn
      HERRENS hus,
      >2 Mos. 40,34. 4 Mos. 9,15.
 11.  så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
      tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus.
      >2 Krön. 7,1 f.
 12.  Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
      >2 Mos. 19,9. 20,21. 3 Mos. 16,2. 5 Mos. 4,11. 2 Krön. 6,1 f.
 13.  Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, berett en plats där
      du må förbliva till evig tid.»
 14.  Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
      församling, under det att Israels hela församling förblev
      stående.
 15.  Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har
      fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han
      sade:
 16.  'Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har
      jag icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i
      den bygga ett hus där mitt namn skulle vara; men David har jag
      utvalt till att råda över mitt folk Israel.'
      >2 Sam. 7,6, 13.
 17.  Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
      HERRENS, Israels Guds, namn;
      >2 Sam. 7,2. 1 Krön. 17,1 28,2.
 18.  men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
      bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
      du har detta i sinnet;
 19.  dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
      utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
      >2 Sam. 7,12 f
 20.  Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
      min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
      HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
      namn.
 21.  Och där har jag tillrett ett rum för arken, i vilken förvaras
      det förbund som HERREN slöt med våra fäder, när han förde dem ut
      ur Egyptens land.»

 22.  Därefter trädde Salomo fram för HERRENS altare inför Israels
      hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen
 23.  och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i
      himmelen eller nere på jorden, du som håller förbund och bevarar
      nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt
      hjärta,
 24.  du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
      vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand,
      såsom nu har skett.
 25.  Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
      David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
      komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
      dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
      inför mig, såsom du har vandrat inför mig.'
      >1 Kon. 2,4.
 26.  Så låt nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din
      tjänare David, min fader, bliva sanna.
 27.  Men kan då Gud verkligen bo på jorden?  Himlarna och himlarnas
      himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus som
      jag har byggt!
      >2 Krön. 2,6. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Jer. 23,24.
      >Apg. 7,48 f. 17,24.

 28.  Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
      Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare nu
      uppsänder till dig,
 29.  och låter dina ögon natt och dag vara öppna och vända mot detta
      hus -- den plats varom du har sagt: 'Mitt namn skall vara där'
      -- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot
      denna plats.
      >2 Mos. 20,24. 5 Mos. 12,11. 1 Kon. 9,3. 2 Kon. 21,4.
 30.  Ja, hör på den åkallan som din tjänare och ditt folk Israel
      uppsända, vända mot denna plats.  Må du höra den och låta den
      komma upp till himmelen, där du bor; och när du hör, så må du
      förlåta.

 31.  Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
      och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
      altare i detta hus,
      >2 Mos. 22,10 f.
 32.  må du då höra det i himmelen och utföra ditt verk och skaffa
      dina tjänare rätt, i det att du dömer den skyldige skyldig och
      låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
      den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.

 33.  Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att de
      hava syndat mot dig, men de omvända sig till dig och prisa ditt
      namn och bedja och åkalla dig i detta hus,
 34.  må du då höra det i himmelen och förlåta ditt folk Israels synd
      och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt
      deras fäder.

 35.  Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
      att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
      plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
      bönhör dem,
 36.  må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
      folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
      skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
      du har givit åt ditt folk till arvedel.

 37.  Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot eller
      rost, om gräshoppor eller gräsmaskar komma, om fienden tränger
      folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
      plåga eller sjukdom kommer, vilken det vara må,
 38.  och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
      vilken det vara må, eller från hela ditt folk Israel, när de var
      för sig känna plågan därav i sitt hjärta och så uträcka sina
      händer mot detta hus,
 39.  må du då höra det i himmelen, där du bor, och förlåta och utföra
      ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans
      gärningar, eftersom du känner hans hjärta -- ty du allena känner
      alla människors hjärtan --
      >1 Sam. 16,7. 1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 17,10. 20,12.
 40.  på det att de alltid må frukta dig, så länge de leva i det land
      som du har givit åt våra fäder.

 41.  Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
      ifrån fjärran land för ditt namns skull
 42.  -- ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din
      starka hand och din uträckta arm -- om någon sådan kommer och
      beder, vänd mot detta hus,
 43.  må du då i himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
      främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
      ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
      förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
      namn.
      >Jes. 56,6 f. Matt. 21,13.
 44.  Om ditt folk drager ut i strid mot sin fiende, på den väg du
      sänder dem, och de då bedja till HERREN, vända i riktning mot den
      stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt
      ditt namn,
 45.  må du då i himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
      rätt.

 46.  Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke
      syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
      våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
      fiendens land, fjärran eller nära,
      >Ords. 20,9. Pred. 7,21. Rom. 3,23. 1 Joh. 1,8. Jak. 3,2.
 47.  men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
      omvända sig och åkalla dig i landet där man håller dem fångna
      och säga: 'Vi hava syndat och gjort illa, vi hava varit
      ogudaktiga',
      >Dan. 9,5 f.
 48.  om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
      själ, i sina fienders land -- deras som hava fört dem i
      fångenskap -- och bedja till dig, vända i riktning mot sitt
      land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som
      du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,
      >Dan. 6,10 f.
 49.  må du då i himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan och
      skaffa dem rätt
 50.  och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot dig, och alla de
      överträdelser som de hava begått mot dig, och låta dem finna
      barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att dessa
      förbarma sig över dem.
 51.  Ty de äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur
      Egypten, den smältugnen.
      >2 Mos 1,11, 14. 5 Mos. 4,20.
 52.  Ja, låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och
      ditt folk Israels åkallan, så att du hör på dem, så ofta de ropa
      till dig.
      >Ps. 121,4
 53.  Ty du har själv avskilt dem åt dig till arvedel bland alla folk
      på Jorden, såsom du talade genom din tjänare Mose, när du förde
      våra fäder ut ur Egypten, o Herre, HERRE.»
      >2 Mos. 19,5. 5 Mos. 7,6. 14,2.

 54.  När Salomo hade slutat att med dessa ord bedja och åkalla
      HERREN, stod han upp från HERRENS altare, där han hade legat på
      sina knän med händerna uträckta mot himmelen,
 55.  och trädde fram och välsignade Israels hela församling med hög
      röst och sade:
      >2 Sam. 6,18.
 56.  »Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles
      såsom han har sagt!  Alls intet har uteblivit av allt det goda
      som han lovade genom sin tjänare Mose.
      >5 Mos. 12,10. Jos. 21,45. 23,14.
 57.  Så vare då HERREN, vår Gud, med oss, såsom han har varit med
      våra fäder.  Han må icke övergiva oss och förskjuta oss,
 58.  utan böja våra hjärtan till sig, så att vi alltid vandra på hans
      vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, dem som han har
      givit våra fäder.
 59.  Och må dessa mina ord, med vilka jag har bönfallit inför HERRENS
      ansikte, vara nära HERREN, vår Gud, dag och natt, så att han
      skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel, efter
      var dags behov;
 60.  på det att alla folk på jorden må förnimma att HERREN är Gud,
      och ingen annan.
      >5 Mos. 4,35, 39.
 61.  Och må edra hjärtan vara hängivna åt HERREN, vår Gud, så att I
      alltjämt vandren efter hans stadgar och hållen hans bud, såsom I
      nu gören.»

 62.  Och konungen jämte hela Israel offrade slaktoffer inför HERRENS
      ansikte.
      >2 Krön. 7,4 f.
 63.  Till det tackoffer som Salomo offrade åt HERREN tog han tjugutvå
      tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av småboskapen.  Så
      invigdes HERRENS hus av konungen och alla Israels barn.
 64.  På samma dag helgade konungen den mellersta delen av förgården
      framför HERRENS hus, ty där offrade han brännoffret, spisoffret
      och fettstyckena av tackoffret, eftersom kopparaltaret, som stod
      inför HERRENS ansikte, var för litet för att brännoffret,
      spisoffret och fettstyckena av tackoffret skulle kunna rymmas
      där.

 65.  Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden, och med honom hela
      Israel -- en stor församling ifrån hela landet, allt ifrån det
      ställe där vägen går till Hamat ända till Egyptens bäck -- inför
      HERRENS, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar,
      tillsammans fjorton dagar.
      >2 Krön. 7,8 f.
 66.  På åttonde dagen lät han folket gå, och de togo avsked av
      konungen.  Sedan gingo de till sina hyddor, fulla av glädje och
      fröjd över allt det goda som HERREN hade gjort mot sin tjänare
      David och sitt folk Israel.

[https://runeberg.org/bibeln/11_09.html]
                   Första Konungaboken, 9 Kapitlet

               Ny uppenbarelse för Salomo.  Uppgörelsen
                  med Hiram.  Salomos arbetsfolk och
                  byggnader.  Hans offerordning.  Hans
                               flotta.

  1.  Då nu Salomo hade byggt HERRENS hus färdigt, så ock
      konungshuset, ävensom allt annat som han hade känt åstundan och
      lust att utföra,
      >2 Krön. 7,11 f
  2.  uppenbarade sig HERREN för andra gången för Salomo, likasom han
      förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon.
      >1 Kon. 3,5 f
  3.  Och HERREN sade till honom »Jag har hört den bön och åkallan som
      du har uppsänt till mig; detta hus som du har byggt har jag
      helgat, till att där fästa mitt namn för evig tid.  Och mina ögon
      och mitt hjärta skola vara där alltid.
      >5 Mos 12,11. 1 Kon. 8,22 f. Ps. 132,14.
  4.  Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, med
      ostraffligt hjärta och i redlighet, så att du gör allt vad jag
      har bjudit dig och håller mina stadgar och rätter
      >1 Kon. 3,14. 11,38.
  5.  då skall jag upprätthålla din konungatron över Israel
      evinnerligen, såsom jag lovade angående din fader David, när jag
      sade: 'Aldrig skall på Israels tron saknas en avkomling av dig.'
      >2 Sam. 7,12 f. 1 Kon. 2,4. 1 Krön. 17,11. 22,10.
  6.  Men om I och edra barn vänden om och övergiven mig, och icke
      hållen de bud och stadgar som jag har förelagt eder, utan gån
      bort och tjänen andra gudar och tillbedjen dem,
      >Jos. 23,16.
  7.  då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem;
      och det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag förkasta
      ifrån mitt ansikte; och Israel skall bliva ett ordspråk och en
      visa bland alla folk.
      >5 Mos. 28,37. Jer. 7,15. 24,9.
  8.  Och huru upphöjt detta hus nu än må vara, skall då var och en
      som går därförbi bliva häpen och vissla.  Och när man frågar:
      'Varför har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
      >5 Mos. 29,24 f. Jer. 22,8 f.
  9.  då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sin Gud, som
      hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höllo sig till
      andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har HERREN
      låtit allt detta onda komma över dem.'»

 10.  När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på de
      två husen, HERRENS hus och konungshuset,
      >1 Kon. 6,38. 7,1. 2 Krön. 8,1 f.
 11.  gav konung Salomo tjugu städer i Galileen åt Hiram, konungen i
      Tyrus, som hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld,
      så mycket han begärde.
 12.  Men när Hiram från Tyrus begav sig ut för att bese de städer som
      Salomo hade givit honom, behagade de honom icke,
 13.  utan han sade: »Vad är detta för städer som du har givit mig,
      min broder?»  Och han kallade dem Kabuls land, såsom de heta ännu
      i dag.
 14.  Men Hiram sände till konungen ett hundra tjugu talenter guld.

 15.  Och på följande sätt förhöll det sig med det arbetsfolk som
      konung Salomo bådade upp för att bygga HERRENS hus och hans eget
      hus och Millo, ävensom Jerusalems murar, så ock Hasor, Megiddo
      och Geser.
      >2 Sam. 5,9. 1 Kon. 5,13.
 16.  (Farao, konungen i Egypten, hade nämligen dragit upp och intagit
      Geser och bränt upp det i eld och dräpt de kananéer som bodde i
      staden, varefter han hade givit den till hemgift åt sin dotter,
      Salomos hustru.
      >Jos. 16,10.
 17.  Men Salomo byggde upp Geser, ävensom Nedre Bet-Horon,
 18.  så ock Baalat och Tamar i öknen där i landet,
 19.  vidare alla Salomos förrådsstäder, vagnsstäderna och
      häststäderna, och vad annat Salomo kände åstundan att bygga i
      Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det land som lydde under
      hans välde.)
      >1 Kon. 4,26. 10,26.
 20.  Allt det folk som fanns kvar av amoréerna, hetiterna,
      perisséerna hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
      icke voro av Israels barn --
 21.  deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
      i det Israels barn icke hade förmått giva dem till spillo, dessa
      pålade Salomo att vara arbetspliktiga tjänare, såsom de äro ännu
      i dag.
 22.  Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till träl, utan de blevo
      krigare och blevo hans tjänare och hövitsman och kämpar, eller
      uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
      >3 Mos. 25,39 f.
 23.  Överfogdarna över Salomos arbeten voro fem hundra femtio; dessa
      hade befälet över folket som utförde arbetet.

 24.  Men så snart Faraos dotter hade flyttat upp från Davids stad
      till det hus som han hade byggt åt henne, byggde han ock
      Millo.
      >1 Kon. 3,1. 7,8.
 25.  Och Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och tackoffer
      på det altare som han hade byggt åt HERREN, och tände därjämte
      rökelsen inför HERRENS ansikte.  Så hade han då gjort huset
      färdigt.
      >2 Krön. 4,1. 7,7.
 26.  Konung Salomo byggde ock en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid
      Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land.
 27.  På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt
      skeppsmanskap, som åtföljde Salomos folk.
 28.  De foro till Ofir och hämtade därifrån guld, fyra hundra tjugu
      talenter, som de förde till konung Salomo.

[https://runeberg.org/bibeln/11_10.html]
                   Första Konungaboken, 10 Kapitlet

                Drottningens av Saba besök hos Salomo.
                Salomos rikedom och prakt, hans vishet
                 och storhet.  Hans vagnar och hästar.

  1.  När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och vad han
      hade gjort för HERRENS namn, kom hon för att sätta honom på prov
      med svåra frågor.
      >2 Krön. 9,1 f. Matt. 12,42. Luk. 11,31.
  2.  Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, med kameler,
      som buro välluktande kryddor och guld i stor myckenhet, så ock
      ädla stenar.  Och när hon kom inför Salomo, förelade hon honom
      allt vad hon hade i tankarna.
  3.  Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
      förborgat för konungen, utan han kunde giva henne svar på allt.
  4.  När nu drottningen av Saba såg all Salomos vishet, och såg huset
      som han hade byggt,
  5.  och såg rätterna på hans bord, och såg huru hans tjänare sutto
      där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
      och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och när
      hon såg brännoffren som han offrade i HERRENS hus, då blev hon
      utom sig av förundran.
  6.  Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
      mitt land om dig och om din vishet.
  7.  Jag ville icke tro vad man sade, förrän jag själv kom och med
      egna ögon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till
      hälften har blivit omtalat för mig.  Du har långt mer vishet och
      rikedom, än jag genom ryktet hade hört.
  8.  Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt
      få stå inför dig och höra din visdom.
  9.  Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
      att han har satt dig på Israels tron!  Ja, därför att HERREN
      älskar Israel evinnerligen, därför har han satt dig till konung,
      för att du skall skipa lag och rätt.»
      >1 Kon. 5,7.

 10.  Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så ock
      välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; en så
      stor myckenhet av välluktande kryddor, som drottningen av Saba
      gav åt konung Salomo, har aldrig mer blivit införd.
 11.  När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den
      från Ofir almugträ i stor myckenhet, ävensom ädla stenar.
      >1 Kon. 9,26 f.
 12.  Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
      till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna.  Så
      mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller
      blivit sett i landet.
 13.  Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
      åstundade och begärde, och skänkte henne i sin konungsliga
      frikostighet också annat därutöver.  Sedan vände hon om och for
      till sitt land igen med sina tjänare.

 14.  Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
      sextiosex talenter,
 15.  förutom det som inkom genom kringresande handelsmän och genom
      krämares köpenskap, så ock från Erebs alla konungar och från
      ståthållarna i landet.
 16.  Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
      guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar guld;
 17.  likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
      till var sådan sköld tre minor guld; och konungen satte upp dem
      i Libanonskogshuset.
      >1 Kon. 7,2.
 18.  Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
      den med fint guld.
 19.  Tronen hade sex trappsteg, och tronens ryggstycke var ovantill
      avrundat; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
      stodo utmed armstöden;
 20.  och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
      sidor.  Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
      rike.
 21.  Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
      i Libanonskogshuset voro av fint guld; av silver fanns intet,
      det aktades icke för något i Salomos tid.
 22.  Ty konungen hade en egen Tarsisflotta på havet jämte Hirams
      flotta; en gång vart tredje år kom Tarsisflottan hem och förde
      med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
 23.  Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
      både i rikedom och i vishet.
      >1 Kon. 3,12 f. 1 Krön. 29,25. 2 Krön. 1,1.
 24.  Från alla länder kom man för att besöka Salomo och höra den
      vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
      >1 Kon. 4,34.
 25.  Och var och en förde med sig skänker: föremål av silver och av
      guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
      mulåsnor.  Så skedde år efter år.
 26.  Salomo samlade ock vagnar och ridhästar, så att han hade ett
      tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
      han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
      >1 Kon. 4,26. 9,19. 2 Krön. 1,14 f.
 27.  Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
      som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
      Låglandet.
 28.  Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
      antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
      bestämt pris.
      >2 Krön. 1,16.
 29.  Var vagn som hämtades upp från Egypten och infördes kostade sex
      hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio.  Sammalunda
      infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
      konungar och till konungarna i Aram.

[https://runeberg.org/bibeln/11_11.html]
                   Första Konungaboken, 11 Kapitlet

                 Salomos gemåler och bihustrur; hans
                avfall från Herren.  Uppror mot Salomo;
                     Ahias profetia.  Salomos död.

  1.  Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska
      kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor,
      sidoniskor och hetitiskor,
  2.  kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn:
      »I skolen icke inlåta eder med dem, och de få icke inlåta sig
      med eder; de skola förvisso eljest förleda edra hjärtan att
      avfalla till deras gudar.»  Till dessa höll sig Salomo och
      älskade dem.
      >2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3 f. 17,17.
  3.  Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur.
      Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall.
  4.  Ja, när Salomo blev gammal, förledde kvinnorna hans hjärta att
      avfalla till andra gudar, så att hans hjärta icke förblev
      hängivet åt HERREN, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta
      hade varit.
  5.  Så kom Salomo att följa efter Astarte, sidoniernas gudinna, och
      Milkom, ammoniternas styggelse.
      >Dom. 2,13. 2 Kon. 23,13.
  6.  Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde icke i
      allt efter HERREN, såsom hans fader David hade gjort.
  7.  Salomo byggde nämligen då en offerhöjd åt Kemos, moabiternas
      styggelse, på berget öster om Jerusalem, och likaså en åt Molok,
      Ammons barns styggelse.
      >4 Mos. 21,29. 2 Kon. 23,13.
  8.  På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, så att
      de fingo tända offereld och frambära offer åt sina gudar.

  9.  Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade
      avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade
      uppenbarat sig för honom,
      >1 Kon. 3,5. 9,2.
 10.  och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak,
      att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som
      han icke hade hållit.
      >1 Kon. 6,12.
 11.  Därför sade HERREN till Salomo: »Eftersom det är så med dig, och
      eftersom du icke har hållit det förbund och de stadgar som jag
      har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt
      din tjänare.
      >1 Sam. 15,28. 28,17. 1 Kon. 12,15 f. 14,8,
 12.  Men för din fader Davids skull vill jag icke göra detta i din
      tid; först ur din sons hand skall jag rycka det.
 13.  Dock skall jag icke rycka hela riket ifrån honom, utan en stam
      skall jag giva åt din son, för min tjänare Davids skull och för
      Jerusalems skull, som jag har utvalt.»

 14.  Och HERREN lät en motståndare till Salomo uppstå i edoméen
      Hadad.  Denne var av konungasläkten i Edom.
 15.  Ty när David var i strid med Edom, och härhövitsmannen Joab drog
      upp för att begrava de slagna och därvid förgjorde allt mankön i
      Edom
      >2 Sam. 8,14. 1 Krön. 18,12 f.
 16.  -- ty Joab och hela Israel stannade där i sex månader, till dess
      att han hade utrotat allt mankön i Edom --
 17.  då flydde Adad jämte några edomeiska män som hade varit i hans
      faders tjänst, och de togo vägen till Egypten; Hadad var då en
      ung gosse.
 18.  De begav sig åstad från Midjan och kommo till Paran; och de togo
      folk med sig från Paran och kommo så till Egypten, till Farao,
      konungen i Egypten.  Denne gav honom ett hus och anslog ett
      underhåll åt honom och gav honom land.
 19.  Och Hadad fann mycken nåd för Faraos ögon, så att denne gav
      honom till hustru en syster till sin gemål, en syster till
      drottning Tapenes.
 20.  Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och
      Tapenes lät avvänja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i
      Faraos hus bland Faraos söner.
 21.  Då nu Hadad i Egypten hörde att David hade gått till vila hos
      sina fäder, och att härhövitsmannen Joab var död, sade han till
      Farao: »Låt mig fara hem till mitt land.»
 22.  Men Farao sade till honom: »Vad fattas dig här hos mig, eftersom
      du vill fara till ditt land?»  Han svarade: »Hindra mig icke,
      utan låt mig gå.

 23.  Och Gud lät ännu en motståndare till honom uppstå i Reson,
      Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen
      i Soba.
 24.  När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne
      folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa
      drogo därefter till Damaskus och slogo sig ned där och gjorde
      sig till herrar i Damaskus.
      >2 Sam. 8,3 f. 10,18.
 25.  Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och
      gjorde det skada, han såväl som Hadad.  Han avskydde Israel; och
      han blev konung över Aram.
 26.  Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till
      Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och
      var änka.  Denne reste sig upp mot konungen.
      >2 Krön. 13,6.
 27.  Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var
      följande.  Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det
      blottade stället på sin fader Davids stad.
      >2 Sam. 5,7, 9. 1 Kon. 9,15, 24.
 28.  Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge
      mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det
      arbete som ålåg Josefs hus.
 29.  Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut
      ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på
      vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro
      ensamma på fältet.
 30.  Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och
      ryckte sönder den i tolv stycken.
 31.  Därefter sade han till Jerobeam: »Tag här tio stycken för
      dig.  Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket
      ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
 32.  den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids
      skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur
      alla Israels stammar.
      >Ps. 132,11 f.
 33.  Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett
      Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom,
      Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort
      vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom
      hans fader David gjorde.
 34.  Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket,
      utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever,
      för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han
      höll mina bud och stadgar.
 35.  Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt
      dig, nämligen de tio stammarna.
 36.  En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David
      alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som
      jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
      >2 Sam. 21,17. 1 Kon. 15,4. 2 Kon. 8,19.  2 Krön. 21,7.
      >Ps. 132,17. Ords. 13,9.
 37.  Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad
      dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
 38.  Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina
      vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina
      stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag
      vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande,
      såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt
      dig.  --
      >1 Kon. 3,14. 9,4.
 39.  Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke
      för alltid.»

 40.  Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod
      upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten.  Och
      han stannade i Egypten till Salomos död.

 41.  Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om
      hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
      >2 Krön. 9,29 f.
 42.  Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio
      år.
 43.  Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin
      fader Davids stad.  Och hans son Rehabeam blev konung efter
      honom.

[https://runeberg.org/bibeln/11_12.html]
                   Första Konungaboken, 12 Kapitlet

                  Rehabeam konung.  De tio stammarnas
               avfall från Davids hus.  Jerobeam konung
                över Israel.  Profeten Semajas budskap.
                Jerobeams kalvdyrkan i Dan och Betel.

  1.  Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
      Sikem för att göra honom till konung.
      >2 Krön. 10,1 f.
  2.  När Jerobeam, Nebats son, hörde detta -- han var då ännu kvar i
      Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde
      alltså i Egypten,
      >1 Kon. 11,40.
  3.  men de sände ditbort och läto kalla honom åter -- då kom han
      tillstädes jämte Israels hela församling och talade till
      Rehabeam och sade:
  4.  »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
      arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
      tjäna dig.»
  5.  Han svarade dem: »Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen
      så tillbaka till mig.»  Och folket gick.

  6.  Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
      tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
      »Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
  7.  De svarade honom och sade: »Om du i dag underkastar dig detta
      folk och bliver dem till tjänst, om du lyssnar till deras bön
      och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina
      tjänare.»
  8.  Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
      utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
      och som nu voro i hans tjänst.
  9.  Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
      som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
      lagt på oss'?»
 10.  De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
      sade: »Så bör du säga till detta folk som har talat till dig och
      sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
      -- så bör du tala till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
      min faders länd.
 11.  Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
      ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
      eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.'»
 12.  Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
      dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
      tillbaka till mig på tredje dagen.»
 13.  Då gav konungen folket ett hårt svar; ty han aktade icke på det
      råd som de gamle hade givit honom.
 14.  Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Har min
      fader gjort edert ok tungt, så skall jag göra edert ok ännu
      tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta
      eder med skorpiongissel.»
 15.  Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
      HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade
      talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
      >1 Kon. 11,11, 31 f.
 16.  Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
      gav folket konungen detta svar:

      »Vad del hava vi i David?  Ingen arvslott hava vi i Isais son.
      Drag hem till dina hyddor, Israel.  Se nu själv om ditt hus, du
      David.»

      Därefter drog Israel hem till sina hyddor.
      >2 Sam. 20,1. Ords. 15,1.
 17.  Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
      Rehabeam konung.
 18.  Och när konung Rehabeam sände åstad Adoram, som hade uppsikten
      över de allmänna arbetena, stenade hela Israel denne till döds;
      och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
      och fly till Jerusalem.
      >2 Sam. 20,24.
 19.  Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
      ända till denna dag.
 20.  Men när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka,
      sände de och läto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde
      honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids
      hus, utom Juda stam allena.
 21.  Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda
      hus och Benjamins stam, ett hundra åttio tusen utvalda krigare,
      för att de skulle strida mot Israels hus och återvinna
      konungadömet åt Rehabeam, Salomos son.
      >2 Krön. 11,1 f.
 22.  Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;
 23.  han sade: »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till
      hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:
 24.  Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
      bröder, Israels barn.  Vänden tillbaka hem, var och en till sitt,
      ty vad som har skett har kommit från mig.»  Och de lyssnade till
      HERRENS ord och vände om och gingo sin väg, såsom HERREN hade
      befallt.
 25.  Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig
      där.  Därifrån drog han åstad och befäste Penuel.
      >1 Mos. 32,30.
 26.  Och Jerobeam sade vid sig själv: »Såsom nu är, kan riket komma
      tillbaka till Davids hus.
 27.  Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS
      hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras
      herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända
      tillbaka till Rehabeam, Juda konung.»
 28.  Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar
      av guld.  Därefter sade han till folket: »Nu må det vara nog med
      edra färder upp till Jerusalem.  Se, här är din Gud, Israel, han
      som har fört dig upp ur Egyptens land.»
      >2 Mos. 32,4, 8. 2 Kon. 17,16.
 29.  Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp
      i Dan.
      >Dom. 18,29 f.
 30.  Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att
      träda fram inför den ena av dem.
      >2 Mos. 20,4. 1 Kon. 14,16. 2 Kon. 10,29. 17,21.
 31.  Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster
      allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn.
      >1 Kon. 13,33. 2 Krön. 11,15. 13,9.
 32.  Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde
      dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till
      altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som
      han hade låtit göra.  Och de män som han hade gjort till
      offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel.
      >3 Mos. 23,34 f.

                   Första Konungaboken, 13 Kapitlet

                Gudsmannen från Juda och hans profetia
               mot altaret i Betel.  Den gamle profeten
                i Betel och gudsmannens död.  Jerobeams
                       fortsatta försyndelser.

 33.  Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp
      på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han av eget
      påfund hade valt.  Han anordnade nämligen då en högtid för
      Israels barn och steg upp till altaret för att där tända
      offereld.

[https://runeberg.org/bibeln/11_13.html]
  1.  Men då kom på HERRENS befallning en gudsman från Juda till
      Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända
      offereld.
  2.  Och mannen ropade mot altaret på HERRENS befallning och sade:
      »Altare!  Altare!  Så säger HERREN: Se, åt Davids hus skall födas
      en son vid namn Josia, han skall på dig slakta
      offerhöjdsprästerna som antända offereld på dig, och människoben
      skall man då bränna upp på dig.»
      >2 Kon. 23,15 f.
  3.  På samma gång angav han ett tecken, i det han sade: »Detta är
      tecknet på att det är HERREN som har talat: se, altaret skall
      rämna, och askan därpå skall spillas ut.»
  4.  När konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot
      altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade:
      »Gripen honom.»  Men handen som han hade räckt ut mot honom
      förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig
      igen.
  5.  Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut; det var
      det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.
  6.  Då tog konungen till orda och sade till gudsmannen: »Bönfall
      inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag må kunna draga
      min hand tillbaka till mig igen.»  Och gudsmannen bönföll inför
      HERREN; och konungen kunde då draga sin hand tillbaka till sig
      igen, och den var likadan som förut.
      >2 Mos. 8,8. 9,28. 10,17. 4 Mos. 21,7.
  7.  Då talade konungen till gudsmannen: »Kom hem med mig och
      vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gåva.»
  8.  Men gudsmannen svarade konungen: »Om du än vill giva mig hälften
      av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig;
      här på orten vill jag varken äta eller dricka.
      >4 Mos. 22,18. 24,13.
  9.  Ty så har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall
      varken äta eller dricka, och ej heller vända tillbaka samma väg
      du har gått hit.»
 10.  Därefter gick han sina färde en annan väg och vände icke
      tillbaka samma väg han hade kommit till Betel.

 11.  Men i Betel bodde en gammal profet.  Dennes son kom och förtäljde
      för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru
      han hade talat till konungen.  När de hade förtäljt detta för
      sin fader,
 12.  frågade deras fader dem vilken väg han hade gått.  Och hans söner
      visste vilken väg gudsmannen som kom från Juda hade gått.
 13.  Då sade han till sina söner: »Sadlen åsnan åt mig.»  När de då
      hade sadlat åsnan åt honom, satte han sig på den
 14.  och begav dig åstad efter gudsmannen och fann honom sittande
      under terebinten; och han frågade honom: »Är du den gudsman som
      har kommit från Juda?»  Han svarade: »Ja.»
 15.  Då sade han till honom: »Kom med mig hem och ät med mig.»
 16.  Men han svarade: »Jag kan icke vända om med dig och följa dig,
      och jag vill icke äta eller dricka med dig här på orten;
 17.  ty så har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken äta
      eller dricka där; du skall icke heller gå tillbaka samma väg du
      har gått dit.»
 18.  Han sade till honom: »Jag är ock en profet såsom du, och en
      ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: 'För
      honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.'»
      Men häri ljög han för honom.
 19.  Då vände han tillbaka med honom och åt i hans hus och drack.
 20.  Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till
      profeten som hade fört honom tillbaka.
 21.  Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och
      sade: »Så säger HERREN: Därför att du har varit gensträvig mot
      HERRENS ord och icke hållit det bud som HERREN, din Gud, har
      givit dig,
 22.  utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort där han hade
      förbjudit, dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp
      icke komma i dina fäders grav.
 23.  Sedan han nu hade ätit och druckit, sadlade han åsnan åt honom,
      åt profeten som han hade fört tillbaka.
 24.  Och denne begav sig åstad; men ett lejon kom emot honom på vägen
      och dödade honom.  Sedan låg hans döda kropp utsträckt där på
      vägen, under det att åsnan stod bredvid den; och lejonet stod
      också bredvid den döda kroppen.
      >1 Kon. 20,36.
 25.  Då nu folk som gick därförbi fick se den döda kroppen ligga
      utsträckt på vägen och lejonet stå bredvid den döda kroppen,
      gingo de in i staden där den gamle profeten bodde och omtalade
      det där.
 26.  När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde
      det, sade han: »Det är gudsmannen, han som var gensträvig mot
      HERRENS ord; därför har HERREN givit honom i lejonets våld, och
      det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som
      HERREN hade talat till honom.»
 27.  Därefter tillsade han sina söner att de skulle sadla åsnan åt
      honom; och de sadlade den.
 28.  Så begav han sig åstad och fann den döda kroppen liggande
      utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stående bredvid den
      döda kroppen; lejonet hade icke ätit av den döda kroppen och ej
      heller krossat åsnan.
 29.  Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan
      och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i
      sin stad för att hålla dödsklagan och begrava honom.
 30.  Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo
      dödsklagan efter honom och ropade: »Ack ve, min broder!»
      >Jer. 22,18.
 31.  Då han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: »När
      jag dör, så begraven mig i den grav där gudsmannen ligger
      begraven; läggen mina ben vid sidan av hans ben.
 32.  Ty förvisso skall det ord gå i fullbordan, som han på HERRENS
      befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus
      i Samariens städer.»
      >2 Kon. 23,15 f.

 33.  Dock vände Jerobeam efter detta icke om från sin onda väg, utan
      gjorde åter allahanda man ur folket till offerhöjdspräster; vem
      som hade lust därtill fick av honom mottaga handfyllning till
      att vara offerhöjdspräst.
      >2 Mos. 28,41. 1 Kon. 12,31.
 34.  På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och
      en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.

[https://runeberg.org/bibeln/11_14.html]
                   Första Konungaboken, 14 Kapitlet

                  Ahias profetia mot Jerobeams hus.
                 Jerobeams död.  Rehabeams regering i
               Juda.  Jerusalems plundring genom Sosak.
                            Rehabeams död.

  1.  Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk.
  2.  Då sade Jerobeam till sin hustru: »Stå upp och förkläd dig, så
      att ingen kan märka att du är Jerobeams hustru, och gå till
      Silo, ty där bor profeten Ahia, han som förkunnade om mig att
      jag skulle bliva konung över detta folk.
      >1 Kon. 11,29 f. 12,15.
  3.  Och tag med dig tio bröd, därtill smått bakverk och en kruka
      honung, och gå in till honom; han skall då förkunna för dig huru
      det skall gå med gossen.»
  4.  Jerobeams hustru gjorde så; hon stod upp och gick till Silo och
      kom till Ahias hus.  Och Ahia kunde icke se, ty hans ögon voro
      starrblinda av ålderdom.
      >1 Sam. 4,15.
  5.  Men HERREN hade sagt till Ahia: »Just nu kommer Jerobeams hustru
      för att förfråga sig hos dig om sin son, ty han är sjuk; så och
      så skall du tala till henne.  Men när hon kommer, skall hon
      ställa sig främmande.
  6.  Då nu Ahia hörde ljudet av hennes steg, när hon kom i dörren,
      sade han: »Kom in, du Jerobeams hustru.  Varför ställer du dig
      främmande?  Jag har ju fått uppdrag att giva dig ett hårt
      budskap.
  7.  Gå och säg Jerobeam: Så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag har
      upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk
      Israel
  8.  och har ryckt riket från Davids hus och givit det åt dig.  Men du
      har icke varit sådan som min tjänare David, som höll mina bud
      och följde efter mig av allt sitt hjärta, så att han gjorde
      allenast vad rätt var i mina ögon;
      >1 Kon. 11,11, 31.
  9.  utan du har gjort mer ont än alla som hava varit före dig och
      har gått bort och gjort dig andra gudar, nämligen gjutna
      beläten, för att förtörna mig, och har kastat mig bakom din
      rygg.
 10.  Därför skall jag låta olycka komma över Jerobeams hus och utrota
      allt mankön av Jerobeams hus, både små och stora i Israel; och
      jag skall bortsopa Jerobeams hus, såsom man sopar bort
      orenlighet, till dess det bliver en ände därpå.
      >1 Kon. 15,29. 16,3 f. 21,21.
 11.  Den av Jerobeams hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
      och den som dör ute på marken, skola himmelens fåglar äta upp.
      Ty så har HERREN talat.
 12.  Så stå du nu upp och gå hem igen.  När din fot träder in i
      staden, skall barnet dö.
 13.  Och hela Israel skall hålla dödsklagan efter honom, och man
      skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han
      komma i en grav, därför att i Jerobeams hus dock hos honom blev
      funnet något som var gott inför HERREN, Israels Gud.
 14.  Men HERREN skall låta en konung över Israel uppstå åt sig, en
      konung som skall utrota Jerobeams hus.  Detta är den dagen; och
      vad skall icke nu ske!
 15.  HERREN skall slå Israel, så att det bliver likt vassen, som
      vaggar hit och dit i vattnet.  Och han skall rycka upp Israel ur
      detta goda land, som han har givit åt deras fäder, och skall
      förströ dem på andra sidan floden, därför att de hava gjort sig
      Aseror och därmed förtörnat HERREN.
      >2 Kon. 17,18, 23,
 16.  Och han skall prisgiva Israel för de synders skull som Jerobeam
      har begått, och genom vilka han har kommit Israel att synda.»
      >1 Kon. 12,28 f.
 17.  Då stod Jerobeams hustru upp och gick sin väg och kom till
      Tirsa; och just som hon beträdde husets tröskel, gav gossen upp
      andan.
 18.  Och man begrov honom, och hela Israel höll dödsklagan efter
      honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin
      tjänare, profeten Ahia.

 19.  Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om hans krig och om hans
      regering, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
 20.  Den tid Jerobeam regerade var tjugutvå år.  Så gick han till vila
      hos sina fäder; och hans son Nadab blev konung efter honom.
 21.  Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda.  Fyrtioett år
      gammal var Rehabeam, när han blev konung, och han regerade
      sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla
      Israels stammar, till att där fästa sitt namn.  Hans moder hette
      Naama, ammonitiskan.
      >2 Krön. 12,13 f.
 22.  Och Juda gjorde vad ont var i HERRENS ögon; med de synder som
      de begingo retade de honom långt mer, än deras fäder hade gjort.
 23.  Ty också de byggde sig offerhöjder och reste stoder och Aseror
      på alla höga kullar och under alla gröna träd;
 24.  ja, också tempelbolare funnos i landet.  De gjorde efter alla
      styggelser hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels
      barn.
      >5 Mos. 18,9. 23,17.

 25.  Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sosak, konungen i
      Egypten, upp mot Jerusalem.
      >1 Kon. 11,40. 2 Krön. 12,2 f., 9 f.
 26.  Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i
      konungshuset; alltsammans tog han.  Han tog ock alla de gyllene
      sköldar som Salomo hade låtit göra.
      >1 Kon. 10,16 f.
 27.  I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
      dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
      höllo vakt vid ingången till konungshuset.
 28.  Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna
      dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.
 29.  Vad nu mer är att säga om Rehabeam och om allt vad han gjorde,
      det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
      >2 Krön. 12,15 f.
 30.  Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de
      levde.
      >1 Kon. 15,6.
 31.  Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
      sina fäder i Davids stad.  Hans moder hette Naama,
      ammonitiskan.  Och hans son Abiam blev konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/11_15.html]
                   Första Konungaboken, 15 Kapitlet

               Abiam konung i Juda.  Asa konung i Juda.
                Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
                Israels konung.  Nadab konung i Israel.
                 Baesas sammansvärjning och Jerobeams
                hus' undergång.  Baesa konung i Israel.

  1.  I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regeringsår blev
      Abiam konung över Juda.
      >2 Krön. 13,1 f.
  2.  Han regerade tre år i Jerusalem.  Hans moder hette Maaka,
      Abisaloms dotter.
  3.  Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade begått
      före honom, och hans hjärta var icke hängivet åt HERREN, hans
      Gud, såsom hans fader Davids hjärta hade varit.
      >1 Kon. 12,28 f.
  4.  Allenast för Davids skull lät HERREN, hans Gud, honom få en
      lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom
      och lät Jerusalem hava bestånd --
      >2 Sam. 21,17. 1 Kon. 11,36. 2 Kon. 8,19. Ps. 132,17. Ords. 13,9.
  5.  detta därför att David gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och
      icke vek ifrån något som han bjöd honom, så länge han levde,
      utom i saken med hetiten Uria.
      >2 Sam. 11,1 f. 12,9.

  6.  Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge den
      förre levde.
      >1 Kon. 14,30. 2 Krön. 12,15.

  7.  Vad nu mer är att säga om Abiam och om allt vad han gjorde, det
      finnes upptecknat i Juda konungars krönika.  Men Abiam och
      Jerobeam lågo i krig med varandra.
  8.  Och Abiam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Davids stad.  Och hans son Asa blev konung efter honom.
      >2 Krön. 14,1 f.
  9.  I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regeringsår blev Asa
      konung över Juda.
 10.  Han regerade fyrtioett år i Jerusalem.  Hans moder hette Maaka,
      Abisaloms dotter.
 11.  Och Asa gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader
      David hade gjort
 12.  Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de
      eländiga avgudabeläten som hans fader hade låtit göra.
      >1 Kon. 14,24.
 13.  Ja, sin moder Maaka avsatte han från hennes drottningsvärdighet,
      därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran; Asa högg nu
      ned styggelsen och brände upp den i Kidrons dal.
      >2 Krön. 15,16 f,
 14.  Men offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjärta
      hängivet åt HERREN, så länge han levde.
 15.  Och han förde in i HERRENS hus både vad hans fader och vad han
      själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
 16.  Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra, så
      länge de levde.
 17.  Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte befästa
      Rama, för att hindra att någon komme vare sig till eller ifrån
      Asa, Juda konung.
      >2 Krön. 16,1 f.
 18.  Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i
      HERRENS hus, ävensom skatterna i konungshuset, och lämnade detta
      åt sina tjänare; därefter sände konung Asa dem till Ben-Hadad,
      son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde
      i Damaskus, och lät säga:
      >2 Kon. 12,18. 16,8. 18,15.
 19.  »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
      min fader och din fader.  Se, här sänder jag dig skänker av
      silver och guld, så bryt då nu ditt förbund med Baesa, Israels
      konung, för att han må lämna mig i fred.»
 20.  Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
      krigshövitsmän mot Israels städer och förhärjade Ijon, Dan,
      Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot jämte hela Naftali land.
      >2 Kon. 15,29.
 21.  När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och höll
      sig sedan stilla i Tirsa.
 22.  Men konung Asa bådade upp hela Juda, ingen fritagen; och de
      förde bort stenar och trävirke som Baesa använde till att
      befästa Rama.  Därmed befäste nu konung Asa Geba i Benjamin, så
      ock Mispa.
 23.  Allt vad mer är att säga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt
      vad han gjorde och om de städer han byggde, det finnes
      upptecknat i Juda konungars krönika.  Men på sin ålderdom fick
      han en sjukdom i sina fötter.
      >2 Krön. 16,11 f.
 24.  Och Asa gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina
      fäder i sin fader Davids stad.  Och hans son Josafat blev konung
      efter honom.
      >2 Krön. 17,1.

 25.  Men Nadab, Jerobeams son, blev konung över Israel i Asas, Juda
      konungs, andra regeringsår, och han regerade över Israel i två
      år.
 26.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
      väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
      synda.
      >1 Kon. 12,28 f.
 27.  Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en
      sammansvärjning mot honom, och Baesa dräpte honom vid Gibbeton,
      som tillhörde filistéerna; Nadab med hela Israel höll nämligen
      på med att belägra Gibbeton.
 28.  I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår var det som Baesa
      dödade honom, och han blev så själv konung i hans ställe.
 29.  Och när han hade blivit konung förgjorde han hela Jerobeams hus;
      han lät intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan
      utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom
      sin tjänare Ahia från Silo --
      >1 Kon 14,10, 14.
 30.  detta för de synders skull som Jerobeam hade begått, och genom
      vilka han kom Israel att synda, så att han därmed förtörnade
      HERREN, Israels Gud.
      >1 Kon. 12,28 f.

 31.  Vad nu mer är att säga om Nadab och om allt vad han gjorde det
      finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
 32.  Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra,
      länge de levde.
 33.  I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår blev Baesa, Ahias son,
      konung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra år.
 34.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams
      väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
      synda.
      >1 Kon. 12,28 f.

[https://runeberg.org/bibeln/11_16.html]
                   Första Konungaboken, 16 Kapitlet

                  Jehus profetia mot Baesas hus.  Ela
               konung i Israel.  Simris sammansvärjning
               och Baesas hus' undergång.  Simri konung
                i Israel; inbördes krig.  Omri och Ahab
                          konungar i Israel.

  1.  Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:
  2.  »Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste
      över mitt folk Israel.  Men du har vandrat på Jerobeams väg och
      kommit mitt folk Israel att synda, så att de hava förtörnat mig
      genom sina synder.
      >1 Kon. 12,28 f. 14,7 f.
  3.  Därför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra
      med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.
      >1 Kon. 14,10 f. 15,29. 21,21 f.
  4.  Den av Baesas hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp, och
      den av hans hus, som dör ute på marken, skola himmelens fåglar
      äta upp.»

  5.  Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hans
      bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
      >2 Krön. 16,1 f.
  6.  Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
      Tirsa.  Och hans son Ela blev konung efter honom.
  7.  Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit
      till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han
      hade gjort i HERRENS ögon, då han förtörnade honom genom sina
      händers verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeams
      hus, utan ock därför att han hade förgjort detta.

  8.  I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesas
      son, konung över Israel i Tirsa och regerade i två år.
  9.  Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften av
      stridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom.  Och en
      gång, då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus,
      överhovmästarens i Tirsa,
 10.  kom Simri dit och slog honom till döds -- det var i Asas, Juda
      konungs, tjugusjunde regeringsår -- och han själv blev så konung
      i hans ställe.
 11.  Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde
      han hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar,
      varken hans blodsförvanter eller hans vänner.
 12.  Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som
      HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu --
 13.  detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade
      begått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att
      de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar som
      de dyrkade.

 14.  Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det
      finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

 15.  I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konung
      och regerade i sju dagar, i Tirsa.  Folket höll då på att belägra
      Gibbeton, som tillhörde filistéerna.
 16.  Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas
      »Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräpt
      konungen.»  Då gjorde hela Israel samma dag Omri, den
      israelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.
 17.  Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de
      angrepo Tirsa.
 18.  Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in i
      konungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämte
      sig själv i eld och omkom så --
 19.  detta för de synders skull som han hade begått, i det att han
      gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams väg
      och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade
      kommit Israel att synda.
      >1 Kon. 12,28 f.

 20.  Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning som
      han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars
      krönika.

 21.  Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften av
      folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom
      till konung, och den andra hälften höll sig till Omri.
 22.  Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhanden
      över den del som höll sig till Tibni, Ginats son.  Och när Tibni
      var död, blev Omri konung.

 23.  I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konung
      över Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sex
      år.
 24.  Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; och
      han bebyggde berget och kallade staden som han byggde där
      Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.
 25.  Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont
      än någon av dem som hade varit före honom.
      >Mik. 6,16.
 26.  Han vandrade i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och i de
      synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de
      förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar de
      dyrkade.
      >1 Kon. 12,28 f.

 27.  Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om de
      bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars
      krönika.
 28.  Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
      Samaria.  Och hans son Ahab blev konung efter honom.
 29.  Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs,
      trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, i
      tjugutvå år över Israel i Samaria.
 30.  Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer än
      någon av dem som hade varit före honom.
 31.  Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons,
      synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal,
      sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal och
      tillbad honom.
      >1 Kon. 12,28 f.
 32.  Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade
      byggt i Samaria.
 33.  Därtill lät Ahab göra Aseran.  Så gjorde Ahab mer till att
      förtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungar
      som hade varit före honom.
 34.  Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko.  Men när
      han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram,
      och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste
      son Segib -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom
      Josua, Nuns son.
      >Jos. 6,26.

[https://runeberg.org/bibeln/11_17.html]
                   Första Konungaboken, 17 Kapitlet

                 Profeten Elia inför Ahab, vid bäcken
                    Kerit och hos änkan i Sarefat.

  1.  Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i
      Gilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han
      vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller
      regn falla, med mindre jag säger det.»
      >Syr. 48,1 f. Jak. 5,17 f.

  2.  Och HERRENS ord kom till honom; han sade:
  3.  »Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken
      Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
  4.  Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att
      där
        förse dig med föda.»
  5.  Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick
      bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut
      i Jordan.
  6.  Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och
      bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.

  7.  Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke
      regnade i landet.
  8.  Då kom HERRENS ord till honom; han sade:
  9.  »Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll
      dig där.  Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med
      föda.»
      >Luk. 4,25 f.
 10.  Han stod upp och gick till Sarefat.  Och när han kom till
      stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved.  Då ropade
      han till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så
      att jag får dricka.»
 11.  När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och
      sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»
 12.  Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke
      en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet
      olja i kruset.  Och se, här har jag samlat ihop ett par
      vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min
      son, för att vi må äta det och sedan dö.»
      >2 Kon. 4,2 f.
 13.  Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du har
      sagt.  Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut
      den till mig; red sedan till åt dig och din son.
 14.  Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga
      slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då
      HERREN låter det regna på jorden.»
 15.  Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt.  Och hon hade
      sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång
      tid.
      >Matt. 10,40 f.
 16.  Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i
      enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.

 17.  Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev
      sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke
      mer andades.
 18.  Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman?
      Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva
      ihågkommen, så att min son måste dö.»
      >Luk, 5,8.
 19.  Men han sade till henne: »Giv mig din son.»  Och han tog honom ur
      hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade
      honom på sin säng.
 20.  Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl
      kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du
      har dödat hennes son?»
 21.  Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade
      till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ
      komma tillbaka in i honom.»
      >2 Kon. 4,34 f. Apg. 20,10.
 22.  Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i
      honom, och han fick liv igen.
 23.  Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav
      honom åt hans moder.  Och Elia sade: »Se, din son lever.»
      >Luk. 7,15.
 24.  Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och
      att HERRENS ord i din mun är sanning.»

[https://runeberg.org/bibeln/11_18.html]
                   Första Konungaboken, 18 Kapitlet

                Elia och Obadja.  Elias möte med Ahab.
                 Elias och Baalsprofeternas offer på
                    Karmel.  Elias bön om regn och
                             bönhörelsen.

  1.  En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;
      han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan
      låta det regna på jorden.»
      >Jak. 5,17 f.
  2.  Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab.  Men hungersnöden
      var då stor i Samaria.
  3.  Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja
      dyrkade HERREN med stor iver.
  4.  Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett
      hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta
      och försett dem med mat och dryck.
  5.  Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla
      vattenkällor och alla bäckar.  Kanhända skola vi finna gräs, så
      att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att
      slakta ned någon boskap.»
  6.  Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.
      Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.
  7.  När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot
      sig.  Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och
      sade: »Är du här, min herre Elia?»
  8.  Han svarade honom: »Ja.  Gå och säg till din herre: 'Elia är
      här.'»
  9.  Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill
      giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?
 10.  Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller
      något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;
      och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det
      riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.
 11.  Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'
 12.  Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort
      dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap
      till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig.  Och
      dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min
      ungdom.
      >2 Kon. 2,16. Apg. 8,39.
 13.  Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när
      Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av
      HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och
      försåg dem med mat och dryck?
 14.  Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'  --
      för att han skall dräpa mig.»
 15.  Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens
      tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»

 16.  Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;
      och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.
 17.  Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du
      som drager olycka över Israel?»
 18.  Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel,
      utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud,
      och därmed att du följer efter Baalerna.
      >1 Kon, 16.31 f.
 19.  Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget
      Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra
      hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»
 20.  Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla
      profeterna på berget Karmel.

 21.  Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge
      viljen I halta på båda sidor?  Är det HERREN som är Gud, så
      följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.»
      Och folket svarade honom icke ett ord.
      >Jos. 24,15. Dom. 6,31.
 22.  Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS
      Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.
      >1 Kon. 19,10.
 23.  Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena
      tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld
      därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på
      veden, utan att tända eld därpå.
 24.  Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla
      HERRENS namn.  »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.»
      Allt folket svarade och sade.  »Ditt förslag är gott.»
 25.  Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena
      tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen
      därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»
 26.  Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan
      åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och
      ropade: »Baal, svara oss.»  Men icke ett ljud hördes, och ingen
      svarade.  Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man
      hade gjort.
      >Hab. 2,19.
 27.  När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen
      ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något
      att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på
      resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»
 28.  Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,
      med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.
      >5 Mos. 14,1.
 29.  När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt
      raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret
      frambäres.  Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen
      tycktes heller akta på dem.
      >2 Mos. 29,39. 4 Mos. 28,3 f.

 30.  Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.»  Så
      trädde nu allt folket fram till honom.  Då satte han åter i
      stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.
 31.  Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar --
      den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel
      skall vara ditt namn.»
      >1 Mos. 32,28. 35,10. Jos. 4,5, 20. 2 Kon. 17,34.
 32.  Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde
      omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två
      sea-mått.
 33.  Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på
      veden.
 34.  Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut
      vattnet över brännoffret och veden.»  Han sade ytterligare:
      »Gören så ännu en gång.»  Och de gjorde så för andra
      gången.  Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.»  Och de
      gjorde så för tredje gången.
 35.  Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också
      graven med vatten.
 36.  Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten
      Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt
      det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är
      din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt
      detta.»
      >2 Mos 3,6. Matt. 22,32.
 37.  Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det
      är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»
 38.  »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,
      stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.
      >3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 2 Krön. 7,1.
 39.  När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och
      sade: »HERREN är det som är Gud!  HERREN är det som är Gud!»
 40.  Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen av
      dem komma undan.»  Och de grepo dem.  Och Elia lät föra dem ned
      till bäcken Kison och slakta dem där.
      >6 Mos. 13,5. 18,20.
 41.  Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, ty
      jag hör bruset av regn.»
 42.  Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka.  Men Elia steg
      upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt
      ansikte mellan sina knän.
 43.  Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.»
      Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.»
      Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.
 44.  När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litet
      moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.»  Då sade
      han: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att
      regnet icke håller dig kvar.»
 45.  Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och
      ett starkt regn föll.  Och Ahab steg upp i sin vagn och for till
      Jisreel.
      >Jak 5,18.
 46.  Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina
      länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.

[https://runeberg.org/bibeln/11_19.html]
                   Första Konungaboken, 19 Kapitlet

               Elias flykt och uppenbarelse vid Horeb.
                           Elias kallelse.

  1.  Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och
      huru han hade dräpt alla profeterna med svärd,
      >1 Kon 18,40.
  2.  Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: »Gudarna
      straffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tid
      låter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessas liv.»
  3.  När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för att
      rädda sitt liv, och han kom så till Beer-Seba, som hör till Juda;
      där lämnade han kvar sin tjänare.
  4.  Men själv gick han ut i öknen en dagsresa.  Där satte han sig
      under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: »Det är
      nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag är icke förmer än mina
      fäder.»
      >Jon. 4,3. Tob. 3,6.
  5.  Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske.  Men se, då
      rörde en ängel vid honom och sade till honom: »Stå upp och ät.»
  6.  När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd,
      sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus med
      vatten.  Och han åt och drack och lade sig åter ned.
  7.  Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för andra gången, och
      sade: »Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång.»
  8.  Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av den
      maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg
      Horeb.
      >2 Mos. 3,1 f.  24,18. 34,28. 5 Mos 10,4. Matt. 4,2.
  9.  Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.

      Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: »Vad vill du
      här, Elia?»
 10.  Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.  Ty
      Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren
      och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de
      stå efter att taga mitt liv.»
      >1 Kon. 18,4, 22. Rom. 11,2 f.
 11.  Han sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.»  Då gick
      HERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss
      berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke var
      HERREN i stormen.  Efter stormen kom en jordbävning; men icke var
      HERREN i jordbävningen.
      >2 Mos. 34,6. Apg. 2,2.
 12.  Efter jordbävningen kom en eld; men icke var HERREN i elden.
      Efter elden kom ljudet av en sakta susning.
 13.  Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln
      och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.  Då kom en
      röst till honom och sade: »Vad vill du här, Elia?»
      >2 Mos. 3,6.
 14.  Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.
      Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina
      altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar,
      och de stå efter att taga mitt liv.»
 15.  HERREN sade till honom: »Gå nu tillbaka igen, och tag vägen till
      Damaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till konung över
      Aram.
      >2 Kon. 8,13.
 16.  Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över
      Israel.  Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa,
      Safats son, från Abel-Mehola.
      >2 Kon. 9,1 f.
 17.  Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honom
      skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom
      skall Elisa döda.
      >2 Kon. 9,14 f.
 18.  Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de
      knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har
      givit honom hyllningskyss.»
      >Job 31,27. Hos. 13,2. Rom. 11,4.

 19.  När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son,
      som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och
      själv körde han det tolfte paret.  Och Elia gick fram till honom
      och kastade sin mantel över honom.
      >2 Kon. 2,13 f.
 20.  Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: »Låt mig
      först få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följa
      dig.»  Han sade till honom: »Välan, du må gå tillbaka igen; du
      vet ju vad jag har gjort med dig.»
      >Luk. 9,61.
 21.  Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar
      och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött;
      detta gav han åt folket, och de åto.  Därefter stod han upp och
      följde Elia och blev hans tjänare.

[https://runeberg.org/bibeln/11_20.html]
                   Första Konungaboken, 20 Kapitlet

               Ahab besegrar araméerna två gånger.  Han
                 giver deras konung Ben-Hadad fri och
                   bestraffas därför av en profet.

  1.  Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade
      med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar.  Han drog
      upp och belägrade Samaria och ansatte det.
  2.  Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels
      konung,
  3.  och lät säga honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt
      guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn
      tillhör mig ock.»
  4.  Israels konung svarade och sade: »Såsom du har sagt, min herre
      konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.»
  5.  Men sändebuden kommo tillbaka och sade: »Så säger Ben-Hadad: Jag
      har ju sänt till dig och låtit säga: 'Ditt silver och ditt guld,
      dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.'
  6.  Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina
      tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina
      tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med
      sig och föra bort.»

  7.  Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och
      sade: »Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv.  Ty när
      han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt
      silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.»
  8.  Alla de äldste och allt folket sade till honom: »Hör icke på
      honom och gör honom icke till viljes.»
  9.  Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: »Sägen till min herre
      konungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare,
      det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.»  Och
      sändebuden vände tillbaka med detta svar.
 10.  Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: »Gudarna straffe mig
      nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla
      händerna på allt det folk som följer mig.»
 11.  Men Israels konung svarade och sade: »Sägen så: Icke må den som
      omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det
      av sig.»
 12.  Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med
      konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: »Gören
      eder redo.»  Och de gjorde sig redo till att angripa staden.

 13.  Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade:
      »Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop?  Se, jag vill i dag
      giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är
      HERREN.»
 14.  Då frågade Ahab: »Genom vem?  Han svarade: »Så säger HERREN:
      Genom landshövdingarnas män.»  Han frågade ytterligare: »Vem
      skall begynna striden?»  Han svarade: »Du själv.»
 15.  Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två
      hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla
      Israels barn, sju tusen man.
 16.  Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad
      höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med
      de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp.
 17.  Landshövdingarnas män drogo först ut.  Och de kunskapare som
      Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från
      Samaria.
 18.  Då sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen
      dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem
      ock levande.»
 19.  Men när dessa -- landshövdingarnas män och hären som följde dem
      -- hade kommit ut ur staden,
 20.  höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och
      Israel förföljde dem.  Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan
      på en häst, jämte några ryttare.
 21.  Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och
      vagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag.
 22.  Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till
      honom: »Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra,
      ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.»

 23.  Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: »Deras gud
      är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga.  Låt oss
      nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem
      övermäktiga.
 24.  Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna
      från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe.
 25.  Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har
      förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt
      oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva
      dem övermäktiga.»  Och han lyssnade till deras ord och gjorde så.

 26.  Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp till
      Afek för att strida mot Israel.
 27.  Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med
      livsmedel och tågade därefter emot dem.  Och Israels barn lägrade
      sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att
      araméerna uppfyllde landet.
 28.  Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »Så
      säger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: 'HERREN är en
      bergsgud och icke en dalgud', därför giver jag hela denna stora
      hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.»
 29.  Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar.  På sjunde
      dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméerna
      hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag.
 30.  De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned
      över tjugusju tusen man, dem som återstodo.  Ben-Hadad flydde
      också och kom in i staden och sprang från kammare till
      kammare.
      >1 Kon. 22,25.
 31.  Då sade hans tjänare till honom: »Vi hava hört att konungarna av
      Israels hus äro nådiga konungar.  Låt oss därför sätta säcktyg
      om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels
      konung; kanhända låter han dig då få leva.»
 32.  Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina
      huvuden och kommo så till Israels konung och sade: »Din tjänare
      Ben-Hadad beder: 'Låt mig få leva.'»  Han svarade: »Är han ännu
      vid liv, han min broder?»
 33.  Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att
      taga fasta därpå och sade: »Ja, din broder är Ben-Hadad.»  Han
      sade: »Gån och hämten honom hit.»  Då gav sig Ben-Hadad åt honom,
      och han lät honom stiga upp i sin vagn.
 34.  Och Ben-Hadad sade till honom: »De städer som min fader tog från
      din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning
      få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra
      i Samaria.»  »Välan», sade Ahab, »på sådana villkor vill jag giva
      dig fri.»  Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.
 35.  Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en
      annan: »Slå till mig.»  Men mannen vägrade att slå honom.
 36.  Då sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat till
      HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går
      ifrån mig.»  Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon
      emot honom och slog ned honom.
      >1 Kon. 13,24.
 37.  Sedan träffade han en annan man och sade: »Slå till mig.»  Och
      mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav.
 38.  Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan
      han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över
      ögonen.
 39.  När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade:
      »Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man
      kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: 'Vakta
      denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle
      hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.'
 40.  Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än
      där, att mannen kom undan.»  Israels konung sade till honom: »Din
      dom är given; du har ju själv avkunnat den.»
 41.  Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels
      konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna.
 42.  Och han sade till konungen: »Så säger HERREN: Därför att du har
      släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo,
      skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk
      såsom det har gått hans folk.»
      >1 Sam. 15,3, 9, 16. 1 Kon. 22,34.
 43.  Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom
      till Samaria.

[https://runeberg.org/bibeln/11_21.html]
                   Första Konungaboken, 21 Kapitlet

                 Nabots vingård och mordet på Nabot.
                Elias strafftal mot Ahab och hans hus.
                             Ahabs ånger.

  1.  Därefter hände sig följande.  Jisreeliten Nabot hade en vingård i
      Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
  2.  Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för
      att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära
      intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,
      eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom
      betalning för den.»
  3.  Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig
      att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.»
      >3 Mos. 25,23 f. Hes. 46,18.
  4.  Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars
      skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:
      »Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.»  Och han lade
      sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.
  5.  Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:
      »Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?»
  6.  Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten
      Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för
      penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan
      vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få
      min vingård.'
  7.  Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över
      Israel?  Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa
      dig jisreeliten Nabot vingård.
  8.  Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under
      det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och
      förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.
  9.  Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot
      sitta längst fram bland folket.
 10.  Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten
      dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot
      Gud och konungen.'  Fören så ut honom och stenen honom till
      döds.»
 11.  Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i
      hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt
      dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till
      dem.
 12.  De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland
      folket.
 13.  Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och
      de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot
      har talat förgripligt mot Gud och konungen.»  Då förde man honom
      utanför staden och stenade honom till döds.
 14.  Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har
      blivit stenad till döds.»
 15.  Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon
      till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i
      besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;
      ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.»
 16.  Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav
      sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i
      besittning.
 17.  Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
 18.  »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i
      Samaria.  Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått
      ned för att taga den i besittning.
 19.  Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du
      till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?'  Därefter
      skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma
      ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna
      slicka också ditt blod.'»
      >1 Kon. 22,38. 2 Kon. 9,25 f. Ps. 68,24.
 20.  Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du min
      fiende?»  Han svarade: »Ja, jag har funnit dig.  Eftersom du har
      sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,
 21.  därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall
      bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,
      både små och stora i Israel.
      >1 Kon. 14,10. 2 Kon. 9,8 f. 10,10 f.
 22.  Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
      Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
      hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel att
      synda.
      >1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
 23.  Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola äta
      upp Isebel invid Jisreels murar.
      >2 Kon. 9,10, 33 f.
 24.  Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
      och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.»
      >1 Kon. 14,11. 16,4,

 25.  (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att
      göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel
      uppeggade honom därtill.
 26.  Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de
      eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka
      HERREN fördrev för Israels barn.)

 27.  Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder och
      svepte säcktyg om sin kropp och
      fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.
 28.  Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
 29.  »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig?  Därför att han så
      ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans
      tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över
      hans hus.»
      >2 Kon. 9,22 f.

[https://runeberg.org/bibeln/11_22.html]
                   Första Konungaboken, 22 Kapitlet

                Ahabs och Josafats tåg mot Aram.  Ahabs
                 död.  Josafats regering i Juda.  Hans
                     död.  Ahasja konung i Israel.

  1.  Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan
      Aram och Israel.
  2.  Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels
      konung.
      >2 Krön. 18,2 f.
  3.  Och Israels konung sade till sina tjänare: »I veten ju att Ramot
      i Gilead tillhör oss.  Och likväl sitta vi stilla och taga det
      icke ifrån konungen i Aram.»
  4.  Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra
      Ramot i Gilead?»  Josafat svarade Israels konung: »Jag såsom du,
      mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»
      >2 Kon. 3,7 f.
  5.  Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
      först HERREN härom.»
      >2 Kon. 3,11.
  6.  Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra
      män, och frågade dem: »Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead
      för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?»  De
      svarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»
  7.  Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
      vi kunna fråga genom honom?»
  8.  Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
      Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
      förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast
      olycka.»  Josafat sade: »Konungen säge icke så.»
  9.  Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
      skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
 10.  Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
      sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias
      port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
 11.  Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
      säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
      förgöras.»
 12.  Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
      upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
      giva det i konungens hand.»

 13.  Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom
      och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
      lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och
      lova också du lycka.»
 14.  Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
      det som HERREN säger till mig.»
      >4 Mos. 22,38.
 15.  När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
      skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
      eller skola vi avstå därifrån?»  Han svarade honom: »Drag ditupp,
      så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens
      hand.»
 16.  Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
      besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
      namn?»
 17.  Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
      får som icke hava någon herde.  Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
      någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
      sitt.'»
      >4 Mos. 27,17. Matt. 9,36
 18.  Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
      denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»

 19.  Men han sade: »Hör alltså HERRENS ord.  Jag såg HERREN sitta på
      sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans
      högra sida och på hans vänstra.
 20.  Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i
      Gilead, för att han må falla där?'  Då sade den ene så och den
      andre så.
 21.  Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
      'Jag vill locka honom därtill.'  HERREN frågade honom: 'På vad
      sätt?'
      >Job 1,6.
 22.  Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
      hans profeters mun.'  Då sade han: 'Du må försöka att locka
      honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
 23.  Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina
      profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
      komma över dig.»

 24.  Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
      kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
      ifrån mig för att tala med dig?»
 25.  Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
      springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
      >1 Kon. 20,30.
 26.  Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka till
      Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
 27.  Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen
      honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem.»
 28.  Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
      icke talat genom mig.»  Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
      folk, allasammans.»
      >Mik. 1,2.
 29.  Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
      Ramot i Gilead.
 30.  Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
      när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
      kläder.»  Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i
      striden.
 31.  Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå
      vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
      sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
      >1 Kon. 20,16, 24.
 32.  När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
      »Förvisso är detta Israels konung», och vände sig därför till
      anfall mot honom.  Då gav Josafat upp ett rop.
 33.  Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var
      Israels konung, vände de om och läto honom vara.
 34.  Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
      konung i en fog på rustningen.  Då sade denne till sin körsven:
      »Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
      >1 Kon. 20,42.
 35.  Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod
      upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav han
      upp andan.  Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.
 36.  Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: »Var och en till
      sin stad igen!  Var och en till sitt land igen!»

 37.  Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man
      begrov konungen där i Samaria.
 38.  Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna
      hans blod, och skökorna badade sig däri -- såsom HERREN hade
      sagt.
      >1 Kon. 21,19 2 Kon. 9,25 f.

 39.  Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om
      elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han
      byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
 40.  Och Ahab gick till vila hos sina fäder.  Och hans son Ahasja blev
      konung efter honom.

 41.  Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels
      konungs, fjärde regeringsår.
      >1 Kon 15,24.
 42.  Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han
      regerade tjugufem år i Jerusalem.  Hans moder hette Asuba,
      Silhis dotter.
 43.  Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av
      ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
 44.  Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
      att frambära offer och tända offereld på höjderna.
      >1 Kon. 15,14.
 45.  Och Josafat höll fred med Israels konung.

 46.  Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han
      utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars
      krönika.
 47.  Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där,
      vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.
      >1 Kon. 15,12.
 48.  I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.
      >2 Sam. 8,14.
 49.  Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå till
      Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo
      skeppsbrott vid Esjon-Geber.
      >1 Kon. 9,28. 2 Krön. 20,36 f.
 50.  Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »Låt mitt folk fara med
      ditt folk på skeppen.»  Men Josafat ville icke.

 51.  Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
      sina fäder i sin fader Davids stad.  Och hans son Joram blev
      konung efter honom.

 52.  Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i
      Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade
      över Israel i två år.
 53.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
      och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som
      hade kommit Israel att synda.
      >1 Kon. 12,28 f. 16,31.
 54.  Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN,
      Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.

[https://runeberg.org/bibeln/12_01.html]
                    Andra Konungaboken, 1 Kapitlet

               Ahasjas sjukdom.  Hans budskickning till
                   guden i Ekron.  Eld från himmelen
                   nedkallad av Elia.  Ahasjas död.

  1.  Efter Ahabs död avföll Moab från Israel.
      >2 Kon. 3.5.

  2.  Och Ahasja störtade ned genom gallret i sin Övre sal i Samaria
      och skadade sig, så att han blev sjuk.  Då skickade han åstad
      sändebud och sade till dem: »Gån och frågen Baal-Sebub, guden i
      Ekron, om jag skall tillfriskna från denna sjukdom.»
  3.  Men HERRENS ängel hade talat så till tisbiten Elia: »Stå upp och
      gå emot konungens i Samaria sändebud och tala så till dem: 'Är
      det därför att ingen Gud finnes i Israel som I gån åstad och
      frågen Baal-Sebub, guden i Ekron?
  4.  Därför att I gören detta, säger HERREN så: Du skall icke komma
      upp ur den säng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden
      dö.'»  Och Elia gick.

  5.  När sedan sändebuden kommo tillbaka till konungen, frågade han
      dem: »Varför kommen I tillbaka?»
  6.  De svarade honom: »En man kom emot oss och sade till oss: 'Gån
      tillbaka till konungen, som har sänt eder, och talen så till
      honom: Så säger HERREN: Är det därför att ingen Gud finnes i
      Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i
      Ekron?  Därför att du så gör skall du icke komma upp ur den säng
      i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'»
  7.  Då frågade han dem: »Huru såg den mannen ut, som kom emot eder
      och talade till eder på detta sätt?»
  8.  De svarade honom: »Mannen bar en hårmantel och var omgjordad med
      en lädergördel om sina länder.»  Då sade han: »Det var tisbiten
      Elia.»
      >Sak. 13,4. Matt. 3,4.
  9.  Och han sände till honom en underhövitsman med femtio man.  Och
      när denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget,
      sade han till honom: »Du gudsman, konungen befaller dig att
      komma ned.»
 10.  Men Elia svarade och sade till underhövitsmannen: »Om jag är en
      gudsman, så komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina
      femtio.»  Då kom eld ned från himmelen och förtärde honom och
      hans femtio.
      >Luk. 9,54.
 11.  Och han sände åter till honom en annan underhövitsman med
      femtio man.  Denne tog till orda och sade till honom: »Du
      gudsman, så säger konungen: Kom strax ned.»
 12.  Men Elia svarade och sade till dem: »Om jag är en gudsman, så
      komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina femtio.»  Då
      kom Guds eld ned från himmelen och förtärde honom och hans
      femtio.
 13.  Åter sände han åstad en tredje underhövitsman med femtio man
      Och denne tredje underhövitsman drog ditupp, och när han kom
      fram, föll han ned på sina knän för Elia och bad honom och sade
      till honom: »Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio
      tjänares liv vara något aktat i dina ögon.
 14.  Se, eld har kommit ned från himmelen och förtärt de första två
      underhövitsmännen med deras femtio man; men låt nu mitt liv vara
      något aktat i dina ögon.
 15.  Och HERRENS ängel sade till Elia: »Gå ned med honom, frukta icke
      för honom.»  Då stod han upp och gick med honom ned till konungen
 16.  Och han sade till denne: »Så säger HERREN: Eftersom du skickade
      sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron -- likasom om i
      Israel icke funnes någon Gud, som du kunde fråga härom --
      fördenskull skall du icke få komma upp ur den säng i vilken du
      har lagt dig, ty du skall döden dö.»
 17.  Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat;
      och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Juda
      konungs, andra regeringsår.  Han hade nämligen ingen son.
      >2 Kon. 3,1. 2 Krön. 21,3.

 18.  Vad nu mer är att säga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnes
      upptecknat i Israels konungars krönika.

[https://runeberg.org/bibeln/12_02.html]
                    Andra Konungaboken, 2 Kapitlet

               Elias sista besök hos profetlärjungarna.
               Hans himmelsfärd.  Elisa vid Jordan och i
                Jeriko.  Vattnet i Jeriko.  Gossarna vid
                                Betel.

  1.  Vid den tid då HERREN ville upptaga Elia till himmelen i en
      stormvind gingo Elia och Elisa från Gilgal.
  2.  Och Elia sade till Elisa: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
      till Betel.»  Men Elisa svarade: »Så sant HERREN lever, och så
      sant du själv lever, jag lämnar dig icke.  Och de gingo ned till
      Betel.
  3.  Då kommo profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade till
      honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån dig,
      upp över ditt huvud?»  Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
      stilla.»
  4.  Och Elia sade till honom: »Elisa, stanna här, ty HERREN har sänt
      mig till Jeriko.»  Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
      sant du själv lever, jag lämnar dig icke.»  Och de kommo till
      Jeriko.
  5.  Då gingo profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade
      till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån
      dig, upp över ditt huvud?»  Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
      stilla.»
  6.  Och Elia sade till honom: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
      till Jordan.»  Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
      sant du själv lever, jag lämnar dig icke.»  Och de gingo båda
      åstad.
  7.  Men femtio män av profetlärjungarna gingo ock åstad och ställde
      sig på något avstånd, längre bort, under det att de båda stodo
      vid Jordan.
  8.  Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog på vattnet; då
      delade sig detta åt två sidor.  Och de gingo så båda på torr mark
      därigenom.
      >2 Mos. 14,21 f. Jos. 3,16.

  9.  När de hade kommit över, sade Elia till Elisa: »Bed mig om vad
      jag skall göra för dig, innan jag bliver tagen ifrån dig.»  Elisa
      sade »Må en dubbel arvslott av din ande falla mig till.»
      >5 Mos. 21,7. Syr. 48,12.
 10.  Han svarade: »Du har bett om något svårt.  Men om du ser mig, när
      jag bliver tagen ifrån dig, då kommer det dock att så ske dig;
      varom icke, så sker det ej.»
 11.  Under det att de nu gingo och talade, syntes plötsligt en vagn
      eld, med hästar av eld, och skilde de båda från varandra; och
      Elia for i stormvinden upp till himmelen.
      >1 Mos. 5,24. 1 Mack. 2,58.
 12.  Och Elisa såg det och ropade: »Min fader, min fader!  Du som för
      Israel är både vagnar och ryttare!»  Sedan såg han honom icke
      mer.  Och han fattade i sina kläder och rev sönder dem i två
      stycken.
      >2 Kon. 6,17. 13,14.
 13.  Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och
      vände så om och ställde sig vid Jordans strand.
      >1 Kon. 19,l9.
 14.  Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog på
      vattnet och sade: »Var är HERREN, Elias Gud?»  Då nu också Elisa
      slog på vattnet, delade det sig åt två sidor, och han gick över.

 15.  När profetlärjungarna, som voro vid Jeriko på något avstånd,
      sågo detta, sade de: »Elias ande vilar på Elisa.»  Och de kommo
      honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.
 16.  Och de sade till honom: »Se, bland dina tjänare finnas femtio
      raska män; låt dessa gå och söka efter din herre.  Kanhända har
      HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg eller
      i någon dal.»  Men han svarade: »Sänden ingen åstad.
      >1 Kon. 18,12.
 17.  Men när de länge och väl enträget hade bett honom därom, sade
      han: »Så sänden då åstad.»  Då sände de åstad femtio män; och
      dessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.
 18.  När de sedan kommo tillbaka till honom, medan han ännu vistades
      i Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I icke
      skullen gå?»

 19.  Och männen i staden sade till Elisa: »Stadens läge är ju gott,
      såsom min herre ser, men vattnet är dåligt, och därav komma
      missfall i landet.»
      >2 Mos. 15,23 f.
 20.  Han sade: »Hämten hit åt mig en ny skål och läggen salt däri.»
      Och de hämtade en åt honom.
 21.  Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt däri och
      sade: »Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död
      och missfall skola icke mer komma därav.
 22.  Och vattnet blev sunt, och har förblivit så ända till denna dag,
      i enlighet med det ord Elisa talade.
 23.  Därifrån begav han sig upp till Betel.  Och under det han var på
      väg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte
      driva gäck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du
      flintskalle!  Upp med dig, du flintskalle!»
 24.  När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en
      förbannelse över dem i HERRENS namn.  Då kommo två björninnor ut
      ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen.
 25.  Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan därifrån
      tillbaka till Samaria.

[https://runeberg.org/bibeln/12_03.html]
                    Andra Konungaboken, 3 Kapitlet

                 Joram konung i Israel.  Hans krigståg
               tillsammans med Josafat mot konung Mesa
                 i Moab.  Elisas profetia.  Moabiternas
                              nederlag.

  1.  Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats,
      Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.
      >2 Kon. 1,17.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans
      fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans
      fader hade låtit göra.
      >1 Kon. 16,31 f.
  3.  Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom
      vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han
      icke.
      >1 Kon. 12,28 f.

  4.  Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till
      konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra
      tusen vädurar.
  5.  Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i
      Israel.
      >2 Kon, 1,1.
  6.  Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
  7.  Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och
      lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig.  Vill du
      draga med mig för att strida mot Moab?»  Han svarade: »Ja, jag
      vill draga ditupp -- jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk,
      mina hästar såsom dina hästar!»
      >1 Kon. 22,4.
  8.  Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?»  Han svarade
      »Vägen genom Edoms öken.»

  9.  Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i
      Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet
      vatten för hären och för djuren som de hade med sig.
 10.  Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa
      dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
 11.  Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi
      kunna fråga HERREN genom honom?»  Då svarade en av Israels
      konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han
      som plägade gjuta vatten på Elias händer.»
      >1 Kon. 22,5, 7.
 12.  Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.»  Israels konung och
      Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.
 13.  Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att
      göra?  Gå du till din faders profeter och till din moders
      profeter.»  Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN
      skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem
      i Moabs hand!»
 14.  Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare
      jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så
      skulle jag icke akta på dig eller se till dig.
 15.  Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.»  Så ofta harpospelaren
      spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.
      >1 Sam. 10,5.
 16.  Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid
      grop.
 17.  Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se
      något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så
      att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och
      edra övriga djur.
 18.  Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock
      giva Moab i eder hand.
 19.  Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga
      städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla
      vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med
      stenar.»
 20.  Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres,
      strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med
      vatten.
      >2 Mos. 29,39 f.
 21.  Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit
      upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför
      ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.
 22.  Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på
      vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.
 23.  Då sade de: »Det är blod!  Konungarna hava helt visst råkat i
      strid och därvid dräpt varandra.  Nu till plundring, Moab!»
 24.  Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och
      slogo moabiterna, så att de flydde för dem.  Och de drogo in i
      landet och slogo ytterligare moabiterna.
 25.  Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken
      kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem,
      och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd
      fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av
      Kir-Hareset.  Men när slungkastarna omringade staden och besköto
      den
 26.  och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden,
      tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig
      igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
 27.  Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter
      honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer.  Då
      drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp
      och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.

[https://runeberg.org/bibeln/12_04.html]
                    Andra Konungaboken, 4 Kapitlet

                   Elisa och änkans olja.  Elisa hos
                sunemitiskan.  Hennes son återuppväckt
                  genom Elisa.  »Döden i grytan.»  Ett
                     hundra män mättade av Elisa.

  1.  Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade
      till Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vet
      att din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägare
      och vill taga mina båda söner till trälar.
      >3 Mos. 25,39 f. Matt. 18,25.
  2.  Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig?  Säg mig, vad
      har du i huset?»  Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat i
      huset än en flaska smörjelseolja.»
      >1 Kon. 17,12 f.
  3.  Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar,
      tomma kärl, men icke för få.
  4.  Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjut
      i alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undan
      det.»
  5.  Då gick hon ifrån honom.  Och sedan hon hade stängt igen dörren
      om sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hon
      göt i.
  6.  Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åt
      mig ännu ett kärl.»  Men han svarade henne: »Här finnes intet
      kärl mer.  Då stannade oljan av.
  7.  Och hon kom och berättade detta för gudsmannen.  Då sade han: »Gå
      och sälj oljan, och betala din skuld.  Sedan må du med dina
      söner leva av det som bliver över.»

  8.  En dag kom Elisa över till Sunem.  Där bodde en rik kvinna, som
      nödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan kom
      ditöver, tog han in där och åt.
  9.  Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att han
      som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman.
 10.  Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in
      åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han
      kan få taga in där, när han kommer till oss.»
 11.  Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och ligga
      där.
 12.  Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.»
      Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren.
 13.  Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: 'Se, du har
      haft allt detta besvär för oss.  Vad kan nu jag göra för dig?  Har
      du något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?'»
      Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.»
 14.  Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?»  Gehasi
      svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.»
 15.  Så sade han då: »Kalla henne hitin.»  Då kallade han dit henne,
      och hon stannade i dörren.
 16.  Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en son
      i famnen.»  Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla
      icke din tjänarinna något sådant.»
      >1 Mos. 18,10.
 17.  Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid
      den tid som Elisa hade sagt henne.

 18.  Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick ut
      till sin fader hos skördemännen.
 19.  Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud!  Mitt huvud!»
      Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hans
      moder.
 20.  Han tog honom då och förde honom till hans moder.  Och han satt i
      hennes knä till middagstiden; då gav han upp andan.
 21.  Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde
      igen om honom och gick ut.
 22.  Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en av
      tjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen;
      sedan kommer jag strax tillbaka.»
 23.  Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom?  Det är ju
      varken nymånad eller sabbat.»  Hon svarade: »Oroa dig icke!»
 24.  Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv på
      framåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag säger
      dig till.»
 25.  Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel.
      Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han till
      sin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan.
      >2 Kon. 2,25.
 26.  Skynda nu emot henne och fråga henne: 'Allt står väl rätt till
      med dig och med din man och med gossen?'»  Hon svarade: »Ja.»
 27.  Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon om
      hans fötter.  Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan;
      men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ är
      bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtit
      mig få veta det.»
 28.  Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son?  Sade jag
      icke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?»
 29.  Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stav
      i din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke på
      honom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hans
      hälsning.  Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.»
      >Luk. 10,4.
 30.  Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant du
      själv lever, jag släpper dig icke.»  Då stod han upp och följde
      med henne.
 31.  Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossens
      ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår av
      förnimmelse kunde märkas.  Då vände han om och gick honom till
      mötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har icke
      vaknat upp.»
 32.  Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död på
      hans säng.
 33.  Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till
      HERREN.
      >Matt. 6,6. Apg. 9,40.
 34.  Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att han
      hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer
      på hans händer.  När han så lutade sig ned över gossen, blev
      kroppen varm.
      >1 Kon. 17,21 f. Apg. 20,10 f.
 35.  Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg så
      åter upp i sängen och lutade sig ned över honom.  Då nös gossen,
      ända till sju gånger.  Och därpå slog gossen upp ögonen.
 36.  Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.»
      Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sade
      han: »Tag din son.»
 37.  Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot
      jorden.  Därefter tog hon sin son och gick ut.

 38.  Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet.
      När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han till
      sin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppa
      åt profetlärjungarna.»
      >2 Kon. 2,1. 6,1.
 39.  Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; då
      fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han något
      som liknade gurkor, sin mantel full.  När han sedan kom in, skar
      han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke till
      dem.
 40.  Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta.  Men så snart
      de hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade:
      »Döden är i grytan, du gudsman!»  Och de kunde icke äta.
 41.  Då sade han: »Skaffen hit mjöl.»  Detta kastade han i
      grytan.  Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.»
      Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.

 42.  Och en man kom från Baal-Salisa och förde med sig åt gudsmannen
      förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren säd i sin
      påse.  Då sade han: »Giv det åt folket att äta.»
      >4 Mos. 18,31. Matt. 14,15 f. 15,32 f. Mark. 6,35 f. 8,1 f.
      >Luk. 9,12 f. Joh. 6,5 f.
 43.  Men hans tjänare sade: »Huru skall jag kunna sätta fram detta
      för hundra män?»  Han sade: »Giv det åt folket att äta; ty så
      säger HERREN: De skola äta och få över.
 44.  Då satte han fram det för dem.  Och de åto och fingo över, såsom
      HERREN hade sagt.

[https://runeberg.org/bibeln/12_05.html]
                    Andra Konungaboken, 5 Kapitlet

               Naaman botad från spetälska genom Elisa.
                 Gehasis oredlighet och hans straff.

  1.  Naaman, den arameiske konungens härhövitsman, hade stort
      anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade
      HERREN givit seger åt Aram; och han var en tapper stridsman, men
      spetälsk.
  2.  Nu hade araméerna, en gång då de drogo ut på strövtåg, fört med
      sig såsom fånge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjänst
      hos Naamans hustru.
  3.  Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i
      Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!»
  4.  Då gick hon åstad och berättade detta för sin herre och sade:
      »Så och så har flickan ifrån Israels land sagt.
  5.  Konungen i Aram svarade: »Far dit, så skall jag sända brev till
      konungen i Israel.»  Så for han då och tog med sig tio talenter
      silver och sex tusen siklar guld, så ock tio högtidsdräkter.
  6.  Och han överlämnade brevet till Israels konung, och däri stod
      det: »Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att
      jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria
      honom från hans spetälska.»
  7.  När Israels konung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder
      och sade: »Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra
      levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria
      en man från hans spetälska?  Märken nu och sen huru han söker sak
      med mig.»
      >5 Mos. 32,39. 1 Sam. 2,6.

  8.  Men när gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit
      sönder sina kläder, sände han till konungen och lät säga:
      »Varför har du rivit sönder dina kläder?  Låt honom komma till
      mig, så skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»
  9.  Så kom då Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid
      dörren till Elisas hus.
 10.  Då sände Elisa ett bud ut till honom och lät säga: »Gå bort och
      bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bliva sig
      likt, och du skall bliva ren.»
      >Joh. 9,7.
 11.  Men Naaman blev vred och for sin väg, i det han sade: »Jag
      tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla
      HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över
      stället och så taga bort spetälskan.
 12.  Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bättre än alla
      vatten Israel?  Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att
      bliva ren.»  Så vände han om och for sin väg i vrede.
 13.  Men hans tjänare gingo fram och talade till honom och sade: »Min
      fader, om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då
      icke hava gjort det?  Huru mycket mer nu, då han allenast har
      sagt till dig: 'Bada dig, så bliver du ren'!
 14.  Då for han ned och doppade sig i Jordan sju gånger, såsom
      gudsmannen hade sagt; och hans kött blev då åter sig likt,
      friskt såsom en ung gosses kött, och han blev ren.
      >Luk. 4,27.

 15.  Därefter vände han tillbaka till gudsmannen med hela sin skara
      och gick in och trädde fram för honom och sade: »Se, nu vet jag
      att ingen Gud finnes på hela jorden utom i Israel.  Så tag nu
      emot en tacksamhetsskänk av din tjänare.»
 16.  Men han svarade: »Så sant HERREN lever, han vilkens tjänare jag
      är, jag vill icke taga emot den.»  Och fastän han enträget bad
      honom att taga emot den, ville han icke.
 17.  Då sade Naaman: »Om du icke vill detta, så låt då din tjänare få
      så mycket jord som ett par mulåsnor kunna bära.  Ty din tjänare
      vill icke mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar,
      utan allenast åt HERREN.
 18.  Detta må dock HERREN förlåta din tjänare: när min herre går in i
      Rimmons tempel för att där böja knä, och han då stöder sig vid
      min hand, och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då
      HERREN förlåta din tjänare, när jag så böjer knä i Rimmons
      tempel.
 19.  Han sade till honom: »Far i frid.»

      Men när hän hade lämnat honom och farit ett stycke väg framåt,
 20.  tänkte Gehasi, gudsmannen Elisas tjänare: »Se, min herre har
      släppt denne Naaman från Aram, utan att taga emot av honom vad
      han hade fört med sig.  Så sant HERREN lever, jag vill skynda
      efter honom och söka få något av honom.»
 21.  Så gav sig då Gehasi åstad efter Naaman.  Men när Naaman såg
      någon skynda efter sig, steg han med hast ned från vagnen och
      gick emot honom och sade: »Allt står väl rätt till?»
 22.  Han svarade: »Ja; men min herre har sänt mig och låter säga:
      'Just nu hava två unga män, profetlärjungar, kommit till mig
      från Efraims bergsbygd; giv dem en talent silver och två
      högtidsdräkter.'»
 23.  Naaman svarade: »Värdes taga två talenter.»  Och han bad honom
      enträget och knöt så in två talenter silver i två pungar och tog
      fram två högtidsdräkter, och lämnade detta åt två av sina
      tjänare, och dessa buro det framför honom.
 24.  Men när han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade
      det i förvar i huset; sedan lät han männen gå sin väg.
 25.  Därefter gick han in och trädde fram för sin herre.  Då frågade
      Elisa honom: »Varifrån kommer du, Gehasi?»  Han svarade: »Din
      tjänare har ingenstädes varit.»
 26.  Då sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var
      med, när en man vände om från sin vagn och gick emot dig?  Är det
      nu tid att du skaffar dig silver och skaffar dig kläder, så ock
      olivplanteringar, vingårdar, får och fäkreatur, tjänare och
      tjänarinnor,
 27.  nu då Naamans spetälska kommer att låda vid dig och vid dina
      efterkommande för evigt?»  Så gick denne ut ifrån honom, vit
      såsom snö av spetälska.
      >2 Mos. 4,6. 4 Mos 12,10.

[https://runeberg.org/bibeln/12_06.html]
                    Andra Konungaboken, 6 Kapitlet

                Elisa och den tappade yxan.  Kriget med
               araméerna.  Deras här slagen av Elisa med
                   blindhet.  Svår hungersnöd i det
               belägrade Samaria.  Profetia om räddning.

  1.  Profetlärjungarna sade till Elisa: »Se, rummet där vi sitta
      inför dig är för trångt för oss.»
      >2 Kon. 4,38.
  2.  Låt oss därför gå till Jordan och därifrån hämta var sin
      timmerstock, så att vi där kunna bygga oss ett annat hus att
      sitta i.»  Han svarade: »Gån åstad.»
  3.  Men en av dem sade: »Värdes själv gå med dina tjänaren.»  Han
      varade: »Ja, jag skall gå med.»
  4.  Så gick han med dem.  Och när de kommo till Jordan, begynte de
      hugga ned träd.
  5.  Men under det att en av dem höll på att fälla en stock, föll
      yxjärnet i vattnet.  Då gav han upp ett rop och sade: »Ack, min
      herre, yxan var ju lånad.»
  6.  Gudsmannen frågade: »Var föll den i?»  Och han visade honom
      stället.  Då högg han av ett stycke trä och kastade det i där
      och fick så järnet att flyta upp.
  7.  Sedan sade han: »Tag nu upp det.»  Då räckte mannen ut sin hand
      och tog det.

  8.  Och konungen i Aram låg i krig med Israel.  Men när han rådförde
      sig med sina tjänare och sade: »På det och det stället vill jag
      lägra mig»,
  9.  då sände gudsmannen bud till Israels konung och lät säga: »Tag
      dig till vara för att tåga fram vid det stället, ty araméerna
      ligga där.»
 10.  Då sände Israels konung till det ställe som gudsmannen hade
      angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till
      vara där.  Detta skedde icke allenast en gång eller två gånger.
 11.  Häröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till
      sig sina tjänare och sade till dem: »Kunnen I icke säga mig vem
      av de våra det är som håller med Israels konung?»
 12.  Då svarade en av hans tjänare: »Icke så, min herre konung; men
      Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som
      du talar i din sovkammare.»
 13.  Han sade: »Gån och sen till, var han finnes, så att jag kan
      sända åstad och gripa honom.»  Och man berättade för honom att
      han var i Dotan.

 14.  Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här; och de kommo
      dit om natten och omringade staden.
 15.  När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick
      ut, fick han se att en här hade lägrat sig runt omkring staden
      med hästar och vagnar.  Då sade tjänaren till honom: »Ack, min
      herre, huru skola vi nu göra?»
 16.  Han svarade: »Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de
      som äro med dem.»
      >2 Krön. 32,7. 1 Joh. 4,4.
 17.  Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, så att han
      ser.»  Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att
      berget var fullt med hästar och vagnar av eld, runt omkring
      Elisa.
      >1 Mos. 32,1 f. 2 Kon. 2,11 f. 13,14. Ps. 34,8.

 18.  När de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade:
      »Slå detta folk med blindhet.»  Då slog han dem med blindhet,
      såsom Elisa bad.
      >1 Mos. 19,11.
 19.  Och Elisa sade till dem: »Detta är icke den rätta vägen eller
      den rätta staden.  Följen mig, så skall jag föra eder till den
      man som I söken.»  Därefter förde han dem till Samaria.
 20.  Men när de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas
      ögon, så att de se.»  Då öppnade HERREN deras ögon, och de fingo
      se att de voro mitt i Samaria.
 21.  När då Israels konung såg dem, sade han till Elisa: »Skall jag
      hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»
 22.  Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem.  Du plägar ju icke ens
      hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och
      båge.  Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och
      dricka, och låt dem sedan gå till sin herre igen»
 23.  Då tillredde han åt dem en stor måltid, och när de hade ätit och
      druckit, lät han dem gå; och de gingo till sin herre igen.  Sedan
      kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land.

 24.  Därefter hände sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela
      sin här och drog upp och belägrade Samaria.
 25.  Och medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor
      hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett
      åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.
 26.  Och en gång då Israels konung gick omkring på muren ropade en
      kvinna till honom och sade: »Hjälp, min herre konung!»
 27.  Han svarade: »Hjälper icke HERREN dig, varifrån skall då jag
      kunna skaffa hjälp åt dig?  Från logen eller från vinpressen?»
 28.  Och konungen frågade henne: »Vad fattas dig?»  Hon svarade:
      »Kvinnan där sade till mig: 'Giv hit din son, så att vi få äta
      honom i dag, så skola vi äta min son i morgon.'
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53, 57. Klag. 4,10.
 29.  Så kokade vi min son och åto upp honom.  Nästa dag sade jag till
      henne: 'Giv nu hit din son, så att vi få äta honom.'  Men då
      gömde hon undan sin son.»
 30.  När konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder, där
      han gick på muren.  Då fick folket se att han hade säcktyg
      inunder, närmast kroppen.
 31.  Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas,
      Safats sons, huvud i dag får sitta kvar på honom.»
      >1 Kon. 19,2.

 32.  Så sände han då dit en man före sig, under det att Elisa satt i
      sitt hus och de äldste sutto där hos honom.  Men innan den
      utskickade hann fram till honom, sade han till de äldste: »Sen I
      huru denne mördarson sänder hit en man för att taga mitt huvud?
      Men sen nu till, att I stängen igen dörren, när den utskickade
      kommer; och spärren så vägen för honom med den.  Jag hör nu ock
      ljudet av hans herres steg efter honom.»
 33.  Medan han ännu talade med dem, kom den utskickade ned till
      honom.  Och denne sade: »Se, detta är en olycka som kommer från
      HERREN; huru skall jag då längre kunna hoppas på HERREN?»
      >1 Kon. 21,19.
7:1.  [1]
7:2.  [1]

[1]  2 Kon 7:1--2 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/12_07.html]
  1.  Men Elisa svarade: »Hören HERRENS ord.  Så säger HERREN: I morgon
      vid denna tid skall man få ett sea-mått fint mjöl för en sikel,
      så ock två sea-mått korn för en sikel, i Samarias port.»
  2.  Den kämpe vid vilkens hand konungen stödde sig svarade då
      gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde fönster på
      himmelen, huru skulle väl detta kunna ske?»  Han sade: »Du skall
      få se det med egna ögon, men du skall icke få äta därav.»

                    Andra Konungaboken, 7 Kapitlet

                 De spetälska vid Samarias stadsport.
                 Araméernas flykt.  Tvivlarens straff.

  3.  Utanför stadsporten uppehöllo sig då fyra spetälska män.  Dessa
      sade till varandra: »Varför skola vi stanna kvar här, till dess
      vi dö?»
      >3 Mos 13,46.
  4.  Om vi besluta oss för att gå in i staden nu då hungersnöd är i
      staden, så skola vi dö där, och om vi stanna här, skola vi ock
      dö.  Välan då, låt oss gå över till araméernas läger; låta de oss
      leva, så få vi leva, och döda de oss, så må vi dö.»
  5.  Så stodo de då upp i skymningen för att gå in i araméernas
      läger.  Men när de kommo till utkanten av araméernas läger, se,
      då fanns ingen människa där.
  6.  Ty Herren hade låtit ett dån av vagnar och hästar höras i
      araméernas läger, ett dån såsom av en stor här, så att de hade
      sagt till varandra: »Förvisso har Israels konung lejt hjälp mot
      oss av hetiternas och egyptiernas konungar, för att dessa skola
      komma över oss.»
      >Jes. 13,4.
  7.  Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade
      övergivit sina tält, sina hästar och åsnor, lägret sådant det
      stod; de hade flytt för att rädda sina liv.
  8.  När de spetälska nu kommo till utkanten av lägret, gingo de in i
      ett tält och åto och drucko, och togo därur silver och guld och
      kläder, och gingo så bort och gömde det.  Sedan vände de
      tillbaka och gingo in i ett annat tält och togo vad där fanns,
      och gingo så bort och gömde det.
  9.  Men därefter sade de till varandra: »Vi bete oss icke rätt.  I
      dag kunna vi frambära ett glädjebudskap.  Men om vi nu tiga och
      vänta till i morgon, när det bliver dager, så skall det
      tillräknas oss såsom missgärning.  Välan då, låt oss gå och
      berätta detta i konungens hus.
 10.  Så gingo de åstad och ropade an vakten vid stadsporten och
      berättade för dem och sade: »Vi kommo till araméernas läger, men
      där fanns ingen människa, och icke ett ljud av någon människa
      hördes; där stodo allenast hästarna och åsnorna bundna och
      tälten såsom de pläga stå.»
 11.  Detta ropades sedan ut av dem som höllo vakt vid porten, och man
      förkunnade det också inne i konungens hus.
 12.  Konungen stod då upp om natten och sade till sina tjänare: »Jag
      vill säga eder vad araméerna hava för händer mot oss.  De veta
      att vi lida hungersnöd, därför hava de gått ut ur lägret och
      gömt sig ute på marken, i det de tänka att de skola gripa oss
      levande, när vi nu gå ut ur staden, och att de så skola komma in
      i staden.»
 13.  Men en av hans tjänare svarade och sade: »Låt oss taga fem av de
      återstående hästarna, dem som ännu finnas kvar härinne -- det
      skall ju eljest gå dem såsom det går hela hopen av israeliter
      som ännu äro kvar härinne, eller såsom det har gått hela hopen
      av israeliter som redan hava omkommit -- och låt oss sända åstad
      och se efter.»
 14.  Så tog man då två vagnar med hästar för, och konungen sände dem
      åstad efter araméernas här och sade: »Faren åstad och sen
      efter.»
 15.  Dessa foro nu efter dem ända till Jordan; och se, hela vägen var
      full med kläder och andra saker som araméerna hade kastat ifrån
      sig, när de hastade bort.  Och de utskickade kommo tillbaka och
      berättade detta för konungen.
 16.  Då drog folket ut och plundrade Araméernas läger; och nu fick
      man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och likaså två sea-mått
      korn för en sikel, såsom HERREN hade sagt.

 17.  Och den kämpe vid vilkens hand konungen plägade stödja sig hade
      av honom blivit satt till att hålla ordning vid stadsporten; men
      folket trampade honom till döds i porten, detta i enlighet med
      gudsmannens ord, vad denne hade sagt, när konungen kom ned till
      honom.
 18.  Ty när gudsmannen sade till konungen: »I morgon vid denna tid
      skall man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och
      likaså ett sea-mått fint mjöl för en sikel»,
 19.  då svarade kämpen gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde
      fönster på himmelen, huru skulle väl något sådant kunna ske?»  Då
      sade han: »Du skall få se det med egna ögon, men du skall icke
      få äta därav.»
 20.  Så gick det honom ock, ty folket trampade honom till döds i
      porten.

[https://runeberg.org/bibeln/12_08.html]
                    Andra Konungaboken, 8 Kapitlet

                 Sunemitiskan och de sju hungeråren.
                  Elisa och Hasael.  Joram och Ahasja
                   konungar i Juda.  Krig med Edom.

  1.  Och Elisa talade till den kvinna vilkens son han hade gjort
      levande, han sade: »Stå upp och drag bort med ditt husfolk och
      vistas var du kan, ty HERREN har bjudit hungersnöden komma, och
      den har redan kommit in i landet och skall räcka i sju år.»
      >Rut 1,1. 2 Kon 4,33 f.
  2.  Då stod kvinnan upp och gjorde såsom gudsmannen sade; hon drog
      bort med sitt husfolk och vistades i filistéernas land i sju år.
  3.  Men när de sju åren voro förlidna, kom kvinnan tillbaka ifrån
      filistéernas land; och hon gick åstad för att anropa konungen om
      att återfå sitt hus och sin åker.
  4.  Och konungen höll då på att tala med Gehasi, gudsmannens
      tjänare, och sade: »Förtälj för mig alla de stora ting som Elisa
      har gjort.»
  5.  Och just som han förtäljde för konungen huru han hade gjort en
      död levande, då kom den kvinna vilkens son han hade gjort
      levande och anropade konungen om att återfå sitt hus och sin
      åker.  Då sade Gehasi: »Min herre konung, detta är kvinnan, och
      detta är hennes son, den som Elisa har gjort levande.»
  6.  Då frågade konungen kvinnan, och hon förtäljde allt för
      honom.  Sedan lät konungen henne få en hovman med sig och sade:
      »Skaffa tillbaka allt vad som tillhör henne, och därtill all
      avkastning av åkern, från den dag då hon lämnade landet ända
      till nu.»
  7.  Och Elisa kom till Damaskus, under det att Ben-Hadad, konungen i
      Aram, låg sjuk.  När man nu berättade för denne att gudsmannen
      hade kommit dit,
  8.  sade konungen till Hasael: »Tag skänker med dig och gå
      gudsmannen till mötes, och fråga HERREN genom honom om jag skall
      tillfriskna från denna sjukdom.
      >1 Kon. 14,2 f. 2 Kon. 1,2.
  9.  Så gick då Hasael honom till mötes och tog med sig skänker, allt
      det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler
      kunde bära.  Och han kom och trädde fram för honom och sade: »Din
      son Ben-Hadad, konungen i Aram, har sänt mig till dig och låter
      fråga: 'Skall jag tillfriskna från denna sjukdom?'»
 10.  Elisa svarade honom: »Gå och säg till honom: 'Du skall
      tillfriskna.'  Men HERREN har uppenbarat för mig att han likväl
      skall dö.»
 11.  Och gudsmannen stirrade framför sig och betraktade honom länge
      och väl; därefter begynte han gråta.
 12.  Då sade Hasael: »Varför gråter min herre?»  Han svarade: »Därför
      att jag vet huru mycket ont du skall göra Israels barn: du skall
      sätta eld på deras fästen, deras unga män skall du dräpa med
      svärd, deras späda barn skall du krossa, och deras havande
      kvinnor skall du upprista.»
      >2 Kon. 10,32 f. 12,17 f. 13,7.
 13.  Hasael sade: »Vad är väl din tjänare, den hunden, eftersom han
      skulle kunna göra så stora ting?»  Elisa svarade: »HERREN har
      uppenbarat för mig att du skall bliva konung över Aram.»
      >1 Sam. 24,15. 2 Sam. 9,8. 1 Kon. 19,15 f.
 14.  Och han gick ifrån Elisa och kom till sin herre.  Då frågade
      denne honom: »Vad sade Elisa till dig?»  Han svarade: »Han sade
      till mig att du skall tillfriskna.»
 15.  Men dagen därefter tog han täcket och doppade det i vatten och
      bredde ut det över hans ansikte; detta blev hans död.  Och Hasael
      blev konung efter honom.

 16.  I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, femte regeringsår, medan
      Josafat var konung i Juda, blev Joram, Josafats son, konung i
      Juda.
      >2 Krön. 21,1 f.
 17.  Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
      regerade åtta år i Jerusalem.
 18.  Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
      gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
      ont var i HERRENS ögon.
 19.  Dock ville HERREN icke fördärva Juda, för sin tjänare Davids
      skull, enligt sitt löfte till honom, att han skulle låta honom
      och hans söner hava en lampa för alltid.
      >2 Sam. 7,13, 16. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps 132,17. Ord.s 13,9.

 20.  I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
      över sig.
      >2 Sam. 8,14. 1 Kon. 22,48. 2 Kon. 3,9. 1 Krön. 18,12 f.
 21.  Då drog Joram över till Sair med alla sina stridsvagnar.  Och om
      natten gjorde han ett anfall på edoméerna, som hade omringat
      honom, och slog dem och hövitsmannen över deras vagnar, men
      folket flydde till sina hyddor.
 22.  Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
      ända till denna dag.  Vid just samma tid avföll ock Libna.
      >1 Mos. 27,40. Jos. 21,13.

 23.  Vad nu mer är att säga om Joram och om allt vad han gjorde, det
      finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
 24.  Och Joram gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
      sina fäder i Davids stad.  Och hans son Ahasja blev konung efter
      honom.
      >2 Krön. 22,1 f.

 25.  I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, tolfte regeringsår blev
      Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
      >2 Kon 9,29.
 26.  Tjugutvå år gammal var Ahasja, när han blev konung, och han
      regerade ett år i Jerusalem.  Hans moder hette Atalja, dotter
      till Omri, Israels konung.
      >1 Kon. 16,29. 2 Krön. 21,8.
 27.  Han vandrade på Ahabs hus' väg och gjorde vad ont var i HERRENS
      ögon likasom Ahabs hus; han var ju nära besläktad med Ahabs hus.
 28.  Och han drog åstad med Joram, Ahabs son, och stridde mot Hasael,
      konungen i Aram, vid Ramot Gilead.  Men Joram blev sårad av
      araméerna.
 29.  Då vände konung Joram tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig
      från de sår som araméerna hade tillfogat honom vid Rama, i
      striden mot Hasael, konungen i Aram.  Och Ahasja, Jorams son,
      Juda konung, for ned för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel,
      eftersom denne låg sjuk.
      >2 Kon. 9,15 f.

[https://runeberg.org/bibeln/12_09.html]
                    Andra Konungaboken, 9 Kapitlet

                Jehu smörjes och utropas till konung.
                 Han dödar Joram, Ahasja och Isebel.

  1.  Profeten Elisa kallade till sig en av profetlärjungarna och sade
      till honom: »Omgjorda dina länder och tag denna oljeflaska med
      dig, och gå till Ramot i Gilead.
  2.  Och när du har kommit dit, så sök upp Jehu, son till Josafat,
      son till Nimsi, och gå in och bed honom stå upp, där han sitter
      bland sina bröder, och för honom in i den innersta kammaren.
      >1 Kon. 19,16.
  3.  Tag så oljeflaskan och gjut olja på hans huvud och säg: 'Så
      säger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.'  Öppna
      sedan dörren och fly, utan att dröja.»
  4.  Så gick då den unge mannen, profetens tjänare, åstad till Ramot
      i Gilead.
  5.  Och när han kom dit, fick han se härens hövitsmän sitta där.  Då
      sade han: »Jag har ett ärende till dig, hövitsman.»  Jehu
      frågade: »Till vem av oss alla här?»  Han svarade: »Till dig
      själv, hövitsman.»
  6.  Då stod han upp och gick in i huset; och han göt oljan på hans
      huvud och sade till honom: »Så säger HERREN Israels Gud: Jag har
      smort dig till konung över HERRENS folk, över Israel.
      >2 Krön. 22,7.
  7.  Och du skall förgöra Ahabs, din herres, hus; ty jag vill på
      Isebel hämnas mina tjänare profeterna blod, ja, alla HERRENS
      tjänares blod.
      >1 Kon 18,4. 19,10.
  8.  Och Ahabs hela hus skall förgås jag skall utrota allt mankön av
      Ahab hus, både små och stora i Israel.
      >1 Kon. 14,10. 21,21 f.
  9.  Och jag skall göra med Ahab hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
      Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
      hus.
      >1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
 10.  Och hundarna skola äta upp Isebel på Jisreels åkerfält, och
      ingen skall begrava henne.»  Därefter öppnade han dörren och
      flydde.

 11.  När sedan Jehu åter kom ut till sin herres tjänare, frågade man
      honom: »Allt står väl rätt till?  Varför kom denne vanvetting
      till dig?»  Han svarade dem: »I kännen ju den mannen och hans
      tal.»
      >Jer. 29,26 f. Hos. 9,7.
 12.  Men de sade: »Du vill bedraga oss; säg oss sanningen.»  Då sade
      han: »Så och så talade han till mig och sade: 'Så säger HERREN:
      Jag har smort dig till konung över Israel.'»
 13.  Strax tog då var och en av dem sin mantel och lade den under
      honom på själva trappan; och de stötte i basun och ropade: »Jehu
      har blivit konung.»
      >Matt. 21,8.

 14.  Och Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, anstiftade nu en
      sammansvärjning mot Joram.  (Joram hade då med hela Israel legat
      vid Ramot i Gilead för att försvara det mot Hasael, konungen i
      Aram;
 15.  men själv hade konung Joram vänt tillbaka, för att i Jisreel
      låta hela sig från de sår som araméerna hade tillfogat honom
      under hans strid mot Hasael, konungen i Aram.) Och Jehu sade:
      »Om I så viljen, så låten ingen slippa ut ur staden, som kan gå
      åstad och berätta detta i Jisreel.»
      >2 Kon. 8,28 f.
 16.  Och Jehu steg upp i sin vagn och for till Jisreel, ty Joram låg
      sjuk där; och Ahasja, Juda konung, hade farit ditned för att
      besöka Joram.
 17.  När nu väktaren som stod på tornet i Jisreel fick se Jehus
      skara, då han kom, sade han: »Jag ser en skara.»  Då bjöd Joram
      att man skulle taga en ryttare och sända honom dem till mötes
      och låta honom fråga om allt stode rätt till.
 18.  Ryttaren red honom då till mötes och sade: »Konungen låter fråga
      'Allt står väl rätt till?'»  Då svarade Jehu: »Vad kommer den
      saken dig vid?  Vänd, och följ efter mig.»  Och väktaren berättade
      och sade: »Den utskickade har hunnit fram till dem, men han
      kommer icke tillbaka.»
 19.  Då sände han en annan ryttare.  När denne hade hunnit fram till
      dem, sade han: »Konungen låter fråga: 'Allt står väl rätt
      till?'»  Jehu svarade: »Vad kommer den saken dig vid?  Vänd, och
      följ efter mig.»
 20.  Väktaren berättade åter och sade: »Han har hunnit fram till dem
      men han kommer icke tillbaka.  På deras sätt att fara fram ser
      det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en
      vanvetting.»

 21.  Då sade Joram: »Spänn för.»  Och man spände för hans vagn.  Och
      Joram, Israels konung, for nu ut med Ahasja, Juda konung, var
      och en i sin vagn; de foro ut för att möta Jehu.  Och de träffade
      tillsammans med honom på jisreeliten Nabots åkerstycke.
      >1 Kon. 21,1
 22.  När Joram nu fick se Jehu, sade han: »Allt står väl rätt till,
      Jehu?»  Denne svarade: »Huru skulle det kunna stå rätt till, så
      länge som du tål din moder Isebels avgudiska väsen och hennes
      många trolldomskonster?»
 23.  Då svängde Joram om vagnen och flydde, i det han ropade till
      Ahasja: »Förräderi, Ahasja!»
 24.  Men Jehu hade fattat bågen i sin hand och sköt Joram i ryggen,
      att pilen gick ut genom hjärtat, och han sjönk ned i sin vagn.
 25.  Därefter sade han till sin livkämpe Bidkar: »Tag honom och kasta
      ut honom på jisreeliten Nabots åkerstycke; kom ihåg huru HERREN,
      när jag och du bredvid varandra redo bakom hans fader Ahab, om
      denne uttalade den utsagan:
      >1 Kon. 21,19. 22,38.
 26.  'Sannerligen, så visst som jag i går såg Nabots och hans söners
      blod, säger HERREN, skall jag just på detta åkerstycke
      vedergälla dig, säger HERREN.'  Tag därför honom nu och kasta ut
      honom här på åkerstycket, i enlighet med HERRENS ord.»

 27.  När Ahasja, Juda konung, såg detta, flydde han åt Trädgårdshuset
      till.  Men Jehu jagade efter honom och ropade: »Skjuten ned också
      honom i vagnen.»  Så skedde ock på Gurhöjden vid Jibleam; men han
      flydde vidare till Megiddo och dog där.
      >2 Krön. 22,9.
 28.  Sedan förde hans tjänare honom i vagnen till Jerusalem; och man
      begrov honom i hans grav hos hans fäder, i Davids stad.
 29.  Ahasja hade blivit konung över Juda i Jorams, Ahabs sons, elfte
      regeringsår.
      >2 Kon. 8,25.

 30.  Så kom nu Jehu till Jisreel.  När Isebel fick höra detta,
      sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och såg ut
      genom fönstret.
 31.  Och när Jehu kom in genom porten, ropade hon: »Allt står väl
      rätt till, du, Simri, som har dräpt din herre?»
      >1 Kon. 16,10, 18.
 32.  Han lyfte sitt ansikte upp mot fönstret och sade: »Vem håller
      med mig?  Vem?»  Då sågo två eller tre hovmän ut, ned på honom.
 33.  Han sade: »Störten ned henne.»  Och de störtade ned henne, så att
      hennes blod stänkte på väggen och på hästarna; och han körde
      över henne.
 34.  Därefter gick han in och åt och drack.  Sedan sade han: »Tagen
      vara på henne, den förbannade, och begraven henne, ty hon är
      dock en konungadotter.»
      >1 Kon. 16,31.
 35.  Men när de då gingo åstad för att begrava henne, funno de av
      henne intet annat än huvudskålen, fötterna och händerna.
 36.  och de vände tillbaka och berättade detta för honom.  Då sade
      han: »Detta är vad HERREN talade genom sin tjänare tisbiten
      Elia, i det han sade: 'På Jisreels åkerfält skola hundarna äta
      upp Isebels kött;
      >1 Kon. 21,23.
 37.  och Isebels döda kropp skall ligga såsom gödsel på marken på
      Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är
      Isebel.'»

[https://runeberg.org/bibeln/12_10.html]
                   Andra Konungaboken, 10 Kapitlet

               Jehu förgör Ahabs hus och utrotar Baals
                  tjänare.  Hasael intager stycken av
                       Israels land.  Jehu dör.

  1.  Men Ahab hade sjuttio söner i Samaria.  Och Jehu skrev brev och
      sände till Samaria, till de överste i Jisreel, de äldste, och
      till de fostrare som Ahab hade utsett;
  2.  han skrev: »Nu, när detta brev kommer eder till handa, I som
      haven eder herres söner hos eder, och som haven vagnarna och
      hästarna hos eder, och därtill en befäst stad och vapen,
  3.  mån I utse den som är bäst och lämpligast av eder herres söner
      och sätta honom på hans faders tron och strida för eder herres
      hus.»
  4.  Men de blevo övermåttan förskräckta och sade: »De två konungarna
      hava ju icke kunnat hålla stånd mot honom; huru skulle då vi
      kunna hålla stånd!»
      >2 Kon. 9,24 27.
  5.  Och överhovmästaren och hövdingen över staden och de äldste och
      konungasönernas fostrare sände till Jehu och läto säga: »Vi äro
      dina tjänare; allt vad du säger oss villa vi göra.  Vi vilja icke
      göra någon till konung; gör vad dig täckes.»

  6.  Då skrev han ett annat brev till dem, vari det stod: »Om I
      hållen med mig och viljen lyssna till mina ord, så tagen
      huvudena av eder herres söner och kommen i morgon vid denna tid
      till mig i Jisreel.»  De sjuttio konungasönerna bodde nämligen
      hos de store i staden, vilka fostrade dem.
  7.  Då nu brevet kom dem till handa, togo de konungasönerna och
      slaktade dem, alla sjuttio, och lade deras huvuden i korgar och
      sände dem till honom i Jisreel.
      >Dom. 9,5.
  8.  När då ett bud kom och berättade för honom att de hade fört dit
      konungasönernas huvuden, sade han: »Läggen dem till i morgon i
      två högar vid ingången till porten.»
  9.  Och om morgonen gick han ut och ställde sig där och sade till
      allt folket: »I ären utan skuld.  Det är jag som har anstiftat
      sammansvärjningen mot min herre och dräpt honom; men vem har
      slagit ihjäl alla dessa?
 10.  Märken nu huru intet av HERRENS ord faller till jorden, intet
      som HERREN har talat mot Ahabs hus.  Ja, HERREN har gjort vad han
      har sagt genom sin tjänare Elia.»
      >1 Kon. 21,19, 21 f.
 11.  Sedan, dräpte Jehu alla som voro kvar av Ahabs hus i Jisreel, så
      ock alla hans store och hans förtrogne och hans präster; han lät
      ingen slippa undan.

 12.  Därefter stod han upp och begav sig åstad till Samaria; men
      under vägen, när Jehu kom till Bet-Eked-Haroim,
 13.  träffade han på Ahasjas, Juda konungs, bröder.  Han frågade dem:
      »Vilka ären I?»  De svarade: »Vi äro Ahasjas bröder, och vi äro
      på väg ned för att hälsa på konungasönerna och konungamoderns
      söner.»
      >2 Krön. 22,8.
 14.  Han sade: »Gripen dem levande.»  Då grepo de dem levande och
      slaktade dem och kastade dem i Bet-Ekeds brunn, alla fyrtiotvå;
      han lät ingen av dem bliva kvar.
 15.  När han sedan begav sig därifrån, träffade han Jonadab, Rekabs
      son, som kom honom till mötes; och han hälsade på honom och sade
      till honom: »Är du lika redligt sinnad mot mig som jag är mot
      dig?»  Jonadab svarade: »Ja.»  »Är det så», sade han, »så räck mig
      din hand.»  Då räckte han honom sin hand; och han lät honom stiga
      upp till sig i vagnen.
      >Jer. 35,6.
 16.  Och han sade: »Far med mig och se huru jag nitälskar för
      HERREN.»  Så körde man åstad med honom i hans vagn.
 17.  Och när han kom till Samaria, dräpte han alla som voro kvar av
      Ahabs hus i Samaria och förgjorde det så, i enlighet med det ord
      som HERREN hade talat till Elia.

 18.  Och Jehu församlade allt folket och sade till dem: »Ahab har
      tjänat Baal litet; Jehu skall tjäna honom mycket.
      >1 Kon. 16,31 f.
 19.  Så kallen nu hit till mig alla Baals profeter, alla hans tjänare
      och alla hans präster -- ingen får saknas -- ty jag har ett
      stort offer åt Baal i sinnet; var och en som saknas skall mista
      livet.»  Men Jehu gjorde så med led list, i avsikt att utrota
      Baals tjänare.
 20.  Därefter sade Jehu: »Pålysen en helig högtidsförsamling åt
      Baal.»  Då lyste man ut en sådan.
 21.  Och Jehu sände bud över hela Israel, och alla Baals tjänare
      kommo; Ingen underlät att komma.  Och de gingo in i Baals tempel,
      och Baals tempel blev fullt, ifrån den ena ändan till den andra.
 22.  Sedan sade han till föreståndaren för klädkammaren: »Tag fram
      kläder åt alla Baals tjänare.»  Och han tog fram kläderna åt dem.
 23.  Därefter gick Jehu in i Baals tempel med Jonadab, Rekabs
      son.  Och han sade till Baals tjänare: »Sen nu noga efter, att
      här bland eder icke finnes någon HERRENS tjänare, utan allenast
      sådana som tjäna Baal.

 24.  De gingo alltså in för att offra slaktoffer och brännoffer.  Men
      Jehu hade därutanför ställt åttio man och sagt: »Om någon
      slipper undan av de män som jag nu överlämnar i edra händer, så
      skall liv givas för liv.»
 25.  Och när man hade offrat brännoffret, sade Jehu till drabanterna
      och kämparna: »Gån in och slån ned dem; låten ingen komma ut.»
      Och de slogo dem med svärdsegg, och drabanterna och kämparna
      kastade undan deras kroppar.  Därefter gingo de in i det inre av
      Baals tempel
      >1 Kon. 18,40.
 26.  och kastade ut stoderna ur Baals tempel och brände upp dem.
      >2 Kon. 11,18.
 27.  Och själva Baalsstoden bröto de ned; de bröto ock ned Baals
      tempel och gjorde därav avträden, som finnas kvar ännu i dag.

 28.  Så utrotade Jehu Baal ur Israel.
 29.  Men från de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
      hade kommit Israel att synda, från dem avstod icke Jehu, icke
      från guldkalvarna i Betel och Dan.
      >1 Kon. 12,28 f.
 30.  Och HERREN sade till Jehu: »Därför att du har väl utfört vad
      rätt var i mina ögon, och gjort mot Ahabs hus allt vad jag hade
      i sinnet, därför skola dina söner till fjärde led sitta på
      Israels tron.
      >2 Kon. 15,12.
 31.  Men Jehu tog dock icke i akt att vandra efter HERRENS, Israels
      Guds, lag av allt sitt hjärta; han avstod icke från de Jerobeams
      synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

 32.  Vid denna tid begynte HERREN skära bort stycken från Israel, ty
      Hasael slog israeliterna utefter hela deras gräns
      >1 Kon. 19,17. 2 Kon. 8,12.
 33.  och intog östra sidan om Jordan hela landet Gilead, gaditernas,
      rubeniternas och manassiternas land, området från Aroer vid
      bäcken Arnon, både Gilead och Basan.

 34.  Vad nu mer är att säga om Jehu, om allt vad han gjorde och om
      alla hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
      krönika.
 35.  Och Jehu gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Samaria.  Och hans son Joahas blev konung efter honom.
      >2 Kon. 13,1.
 36.  Den tid Jehu regerade över Israel Samaria var tjuguåtta år.

[https://runeberg.org/bibeln/12_11.html]
                   Andra Konungaboken, 11 Kapitlet

                Atalja upphäver sig till regentinna i
                  Juda.  Prästen Jojada gör Joas till
                       konung och dödar Atalja.

  1.  När Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död, stod
      hon upp och förgjorde hela konungasläkten.
      >2 Krön. 22,10 f.
  2.  Men just när konungabarnen skulle dödas, tog Joseba, konung
      Jorams dotter, Ahasjas syster, Joas, Ahasjas son, och skaffade
      honom jämte hans amma hemligen undan, in i sovkammaren; där höll
      man honom dold för Atalja, så att han icke blev dödad.
  3.  Sedan var han hos henne i HERRENS hus, där han förblev gömd i
      sex år, medan Atalja regerade i landet.

  4.  Men i det sjunde året sände Jojada åstad och lät hämta karéernas
      och drabanternas underhövitsmän och förde dem in till sig i
      HERRENS hus; och sedan han hade gjort en överenskommelse med dem
      och tagit en ed av dem i HERRENS hus visade han dem konungens
      son.
      >2 Krön. 23,1 f.
  5.  Därefter bjöd han dem och sade: »Detta är vad I skolen göra: en
      tredjedel av eder, I som haven att inträda i vakthållningen på
      sabbaten, skall hålla vakt i konungshuset
  6.  och en tredjedel vid Surporten och en tredjedel vid porten bakom
      drabanterna; så skolen hålla vakt vid huset var i sin ordning.
  7.  Men de båda andra avdelningarna av eder, nämligen alla som hava
      att avgå från vakthållningen på sabbaten, de skola hålla vakt i
      HERRENS hus hos konungen.
  8.  I skolen ställa eder runt omkring; konungen, var och en med sina
      vapen i handen; och om någon vill tränga sig inom leden, skall
      han dödas.  Och I skolen följa konungen, vare sig han går ut
      eller in.

  9.  Underhövitsmännen gjorde allt vad prästen Jojada hade bjudit
      dem; var och en av dem tog sina män, både de som skulle inträda
      i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå därifrån på
      sabbaten, och de kommo så till prästen Jojada.
 10.  Och prästen gav åt underhövitsmännen det spjut och de sköldar
      som hade tillhört konung David, och som funnos i HERRENS hus.
 11.  Och drabanterna ställde upp sig, var och en med sina vapen i
      handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
      altaret och mot huset, runt omkring konungen.
 12.  Därefter förde han ut konungasonen och satte på honom kronan och
      gav honom vittnesbördet[1]; och de gjorde honom till konung och
      smorde honom.  Och de klappade i händerna och ropade: »Leve
      konungen!»
      >5 Mos. 17,18 f. 1 Sam. 10,24. 1 Kon. 1,25, 39.

 13.  När Atalja nu hörde drabanternas och folkets rop, gick hon in i
      HERRENS hus till folket.
 14.  Där fick hon då se konungen stå vid pelaren, såsom övligt var,
      och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
      höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna.  Då
      rev Atalja sönder sina kläder och utropade: »Sammansvärjning!
      Sammansvärjning!»
 15.  Men prästen Jojada gav underhövitsmännen som anförde skaran
      denna befallning: »Fören henne ut mellan leden, och om någon
      följer henne, så må han dödas med svärd.»  Prästen ville nämligen
      förhindra att hon dödades i HERRENS hus.
 16.  Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit till den plats
      där hästarna plägade föras in i konungshuset, dödades hon där.
 17.  Och Jojada slöt det förbundet mellan HERREN, konungen och
      folket, att de skulle vara ett HERRENS folk; han slöt ock ett
      förbund mellan konungen och folket.
 18.  Och hela folkmängden begav sig till Baals tempel och rev ned det
      och förstörde i grund dess altaren och dess bilder; och Mattan,
      Baals präst, dräpte de framför altarna.  Därefter ställde
      prästen ut vakter vid HERRENS hus.
      >2 Kon. 10,26 f. 2 Krön. 31,1.
 19.  Och han tog med sig underhövitsmännen jämte karéerna och
      drabanterna och hela folkmängden, och de förde konungen ned från
      HERRENS hus och gingo in i konungshuset genom Drabantporten; och
      han satte sig på konungatronen.
 20.  Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn.  Men
      Atalja hade de dödat med svärd i konungshuset.

                   Andra Konungaboken, 12 Kapitlet

                Joas konung i Juda.  Insamling för att
                sätta templet i stånd.  Hasaels tåg mot
                    Jerusalem.  Joas dödad genom en
                           sammansvärjning.

 21.  Joas var sju år gammal, när han blev konung.

[1]  Se vittnesbördet i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/12_12.html]
  1.  I Jehus sjunde regeringsår blev Joas konung, och han regerade
      fyrtio år i Jerusalem.  Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
      >2 Krön. 24,1 f.
  2.  Och Joas gjorde vad rätt var HERRENS ögon, så länge han levde,
      prästen Jojada hade varit hans lärare.
  3.  Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
      att frambära offer och tända offereld på höjderna.
      >1 Kon. 15,14.

  4.  Och Joas sade till prästerna: »Alla penningar vilka såsom heliga
      gåvor inflyta till HERRENS hus, gångbara penningar, sådana som
      utgöra lösen för personer, efter det värde som för var och en
      bestämmes, och alla penningar som någon av sitt hjärta manas att
      bära till HERRENS hus,
      >3 Mos. 27,2 f. 2 Kon. 22,4.
  5.  dem skola prästerna taga emot, var och en av sina bekanta, och
      de skola därmed sätta i stånd vad som är förfallet på HERRENS
      hus, överallt där något förfallet finnes.»
  6.  Men i konung Joas' tjugutredje regeringsår hade prästerna ännu
      icke satt i stånd vad som var förfallet på huset.
  7.  Då kallade konung Joas till sig prästen Jojada och de övriga
      prästerna och sade till dem: »Varför sätten I icke i stånd vad
      som är förfallet på huset?  Nu fån I icke längre taga emot
      penningar av edra bekanta, utan I skolen lämna dem ifrån eder
      till det som är förfallet på huset.»
  8.  Och prästerna samtyckte till att icke taga emot penningar av
      folket, och ej heller befatta sig med att sätta i stånd vad som
      var förfallet på huset.
  9.  Då tog prästen Jojada en kista och borrade ett hål på locket och
      ställde den bredvid altaret, på högra sidan, när man går in i
      HERRENS hus.  Och prästerna som höllo vakt vid tröskeln lade dit
      alla penningar som inflöto till HERRENS hus.
      >2 Krön. 24,8 f.
 10.  Men så snart de då märkte att mycket penningar fanns i kistan,
      gick konungens sekreterare ditupp jämte översteprästen, och de
      knöto in och räknade sedan de penningar som funnos i HERRENS
      hus.
 11.  Därefter överlämnades de uppvägda penningarna åt de män som
      förrättade arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus, och
      dessa betalade ut dem åt de timmermän och byggningsmän som
      arbetade på HERRENS hus,
 12.  och åt murarna och stenhuggarna, så ock till inköp av trävirke
      och huggen sten för att sätta i stånd vad som var förfallet på
      HERRENS hus, korteligen, till alla utgifter för att sätta huset i
      stånd.
 13.  Men man gjorde inga silverfat för HERRENS hus, ej heller
      knivar, skålar, trumpeter eller andra föremål av guld eller av
      silver, för de penningar som inflöto till HERRENS hus,
      >1 Kon. 7,50.
 14.  utan man gav dem åt arbetarna, och dessa satte därför HERRENS
      hus i stånd.
 15.  Och man höll icke någon räkenskap med de män åt vilka
      penningarna överlämnades, för att de skulle giva dem åt
      arbetarna, utan de fingo handla på heder och tro.
 16.  Men skuldoffers- och syndofferspenningarna gingo icke till
      HERRENS hus utan tillföllo prästerna.
      >3 Mos. 5,15 f. 7,7. 4 Mos. 5,9 f.

 17.  På den tiden drog Hasael, konungen i Aram, upp och belägrade Gat
      och intog det, därefter ställde Hasael sitt tåg upp mot
      Jerusalem.
      >2 Kon. 8,12. 2 Krön. 24,23 f.
 18.  Då tog Joas, Juda konung, allt vad hans fäder Josafat, Joram och
      Ahasja, Juda konungar, hade helgat åt HERREN, och vad han själv
      hade helgat åt HERREN, och allt guld som fanns i skattkamrarna i
      HERRENS hus och i konungshuset, och sände det till Hasael,
      konungen i Aram, och då lämnade denne Jerusalem i fred.
      >1 Kon. 15,18 f. 2 Kon. 16,8. 18,15.

 19.  Vad nu mer är att säga om Joas och om allt vad han gjorde, det
      finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
 20.  Och hans tjänare uppreste sig och sammansvuro sig och dräpte
      Joas i Millobyggnaden, som sträcker sig ned mot Silla.
      >2 Kon. 14,5.
 21.  Det var hans tjänare Josakar, Simeats son, och Josabad, Somers
      son, som slogo honom till döds.  Och man begrov honom hos hans
      fäder i Davids stad.  Och hans son Amasja blev konung efter honom

[https://runeberg.org/bibeln/12_13.html]
                   Andra Konungaboken, 13 Kapitlet

               Joahas konung i Israel; Israels betryck
                 och räddning.  Joas konung i Israel.
               Elisas sjukdom, profetia och död.  Undret
                    i hans grav.  Joas' segrar över
                              araméerna.

  1.  I Joas', Ahasjas sons, Juda konungs, tjugutredje regeringsår
      blev Joahas, Jehus son, konung över Israel i Samaria och
      regerade i sjutton år.
      >2 Kon. 10,35.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde efter de
      Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
      Israel att synda; från dem avstod han icke.
      >1 Kon 12,28 f.
  3.  Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han gav dem i
      Hasaels, den arameiske konungens, hand och i Ben-Hadads, Hasaels
      sons, hand hela denna tid.
      >Dom. 2,14.  1 Kon. 19,15. 2 Kon. 8,12 f. 1O,32 f.
  4.  (Men Joahas bönföll inför HERREN, och HERREN hörde honom,
      eftersom han såg Israels betryck, då nu konungen i Aram
      förtryckte dem.
  5.  Och HERREN gav åt Israel en frälsare, så att de blevo räddade ur
      araméernas hand; sedan bodde Israels barn i sina hyddor såsom
      förut.
  6.  Dock avstodo de icke från de Jerobeams hus' synder genom vilka
      denne hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem.  Aseran
      fick också stå kvar i Samaria.)
      >1 Kon. 16,33.
  7.  Ty han hade icke låtit Joahas behålla mer folk än femtio
      ryttare, tio vagnar och tio tusen man fotfolk; så illa förgjorde
      dem konungen i Aram; han slog dem, så att de blevo såsom stoft,
      när man tröskar.

  8.  Vad nu mer är att säga om Joahas, om allt vad han gjorde och om
      hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
      krönika.
  9.  Och Joahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Samaria.  Och hans son Joas blev konung efter honom.
 10.  I Joas', Juda konungs, trettiosjunde regeringsår blev Joas,
      Joahas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i sexton
      år.
 11.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
      någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
      hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem.
      >1 Kon. 12,28 f.

 12.  Vad nu mer är att säga om Joas, om allt vad han gjorde och om
      hans bedrifter, om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
      upptecknat i Israels konungars krönika.
      >2 Kon. 14,8 f. 15 f. 2 Krön. 25,17 f.
 13.  Och Joas gick till vila hos sina fäder, och Jerobeam besteg hans
      tron.  Och Joas blev begraven i Samaria, hos Israels konungar.

 14.  Men när Elisa låg sjuk i den sjukdom varav han dog, kom Joas,
      Israels konung, ned till honom.  Och han satt hos honom gråtande
      och sade: »Min fader, min fader!  Du som för Israel är både
      vagnar och ryttare!»
      >2 Kon. 2,12.
 15.  Då sade Elisa till honom: »Hämta en båge och pilar.»  Och han
      hämtade åt honom en båge och pilar.
 16.  Då sade han till Israels konung: »Fatta i bågen med din hand.»
      Och när han hade gjort detta, lade Elisa sina händer på
      konungens händer.
 17.  Därefter sade han: »Öppna fönstret mot öster.»  Och när han hade
      öppnat det, sade Elisa: »Skjut.»  Och han sköt.  Då sade han: »En
      HERRENS segerpil, en segerpil mot Aram!  Du skall slå araméerna
      vid Afek, så att de förgöras.»
 18.  Därefter sade han: »Tag pilarna.»  Och när han hade tagit dem,
      sade han till Israels konung: »Slå på jorden.»  Då slog han tre
      gånger och sedan höll han upp.
 19.  Då blev gudsmannen vred på honom och sade: »Du skulle slagit fem
      eller sex gånger, ty då skulle du hava slagit araméerna så, att
      de hade blivit förgjorda; men nu kommer du att slå araméerna
      allenast tre gånger.»

 20.  Så dog då Elisa, och man begrov honom.  Men moabitiska
      strövskaror plägade falla in i landet, vid årets ingång.
 21.  Så hände sig, att just när några höllo på att begrava en man,
      fingo de se en strövskara; då kastade de mannen i Elisas
      grav.  När då mannen kom i beröring med Elisas ben, fick han liv
      igen och reste sig upp på sina fötter.

 22.  Och Hasael, konungen i Aram, hade förtryckt Israel, så länge
      Joahas levde.
 23.  Men HERREN blev dem nådig och förbarmade sig över dem och vände
      sig till dem, för det förbunds skull som han hade slutit med
      Abraham, Isak och Jakob; ty han ville icke fördärva dem, och han
      hade ännu icke kastat dem bort ifrån sitt ansikte.
      >1 Mos. 17,7 f. 2 Mos. 2,24. 3 Mos. 26,42.
 24.  Och Hasael, konungen i Aram, dog, och hans son Ben-Hadad blev
      konung efter honom.
 25.  Då tog Joas, Joahas' son, tillbaka från Ben-Hadad, Hasaels son,
      de städer som denne i krig hade tagit ifrån hans fader
      Joahas.  Tre gånger slog Joas honom och återtog så Israels
      städer.

[https://runeberg.org/bibeln/12_14.html]
                   Andra Konungaboken, 14 Kapitlet

                   Amasja bliver konung i Juda och
                  bestraffar sin faders mördare.  Han
                 segrar över edoméerna.  Han förklarar
                 Israels konung Joas krig, men bliver
                      slagen.  Han dödas genom en
               sammansvärjning.  Asarja bliver konung i
               Juda.  Jerobeam II bliver konung i Israel
                 och återställer sitt rikes gränser.

  1.  I Joas', Joahas' sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
      Amasja, Joas' son, konung i Juda.
      >2 Kon, 12,21. 2 Krön. 25,1 f.
  2.  Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tjugunio år i Jerusalem.  Hans moder hette Joaddin, från
      Jerusalem.
  3.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke såsom hans
      fader David; men han gjorde i allt såsom hans fader Joas hade
      gjort.
      >2 Kon. 12,2 f.
  4.  Offerhöjderna blevo likväl icke avskaffade, utan folket fortfor
      att frambära offer och tända offereld på höjderna.
  5.  Och sedan konungadömet hade blivit befäst i hans hand, lät han
      dräpa dem av sina tjänare, som hade dräpt hans fader, konungen.
      >2 Kon. 12,20 f.
  6.  Men mördarnas barn dödade han icke, i enlighet med vad
      föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
      »Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull, och barnen
      skola icke dödas för sina föräldrars skull, utan var och en
      skall dö genom sin egen synd.»
      >5 Mos. 24,16. Hes. 18,20.
  7.  Han slog edoméerna i Saltdalen, tio tusen man, och intog Sela
      med strid och gav det namnet Jokteel, såsom det heter ännu i
      dag.
  8.  Därefter skickade Amasja sändebud till Joas, son till Joahas,
      son till Jehu, Israels konung, och lät säga: »Kom, låt oss
      drabba samman med varandra.»
  9.  Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
      lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
      på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
      hustru.'  Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
      törnbusken och trampade ned den.
      >Dom. 9,8 f.
 10.  Du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig i ditt hjärta.
      Men låt dig nöja med den äran, och stanna hemma.  Varför utmanar
      du olyckan, dig själv och Juda med dig till fall?»
 11.  Men Amasja ville icke höra härpå, och Joas, Israels konung, drog
      då upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja,
      Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda.
 12.  Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
      till sin hydda.
 13.  Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Ahasja, blev
      tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung.  Och när de
      kommo till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur
      vid Efraimsporten, och därifrån ända till Hörnporten, fyra
      hundra alnar.
 14.  Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i
      HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, därtill ock
      gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.

 15.  Vad nu mer är att säga om Joas, om vad han gjorde och om hans
      bedrifter och om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
      upptecknat i Israels konungars krönika.
      >2 Kon. 13,12 f.
 16.  Och Joas gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
      Samaria, hos Israels konungar.  Och hans son Jerobeam blev konung
      efter honom.
 17.  Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
      Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
 18.  Vad nu mer är att säga om Amasja, det finnes upptecknat i Juda
      konungars krönika.
 19.  Och en sammansvärjning anstiftades mot honom i Jerusalem, så att
      han måste fly till Lakis.  Då sändes män efter honom till Lakis,
      och dessa dödade honom där.
 20.  Sedan förde man honom därifrån på hästar; och han blev begraven
      i Jerusalem hos sina fäder i Davids stad.

 21.  Och allt folket i Juda tog Asarja som då var sexton år gammal,
      och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
      >2 Kon. 15,1 f. 2 Krön. 26,1 f.
 22.  Det var han som befäste Elat; ock han lade det åter under Juda,
      sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.

 23.  I Amasjas, Joas' sons, Juda konungs, femtonde regeringsår blev
      Jerobeam, Joas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i
      fyrtioett år.
 24.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
      någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
      hade kommit Israel att synda.
      >1 Kon. 12,28 f.
 25.  Han återvann Israels område, från det ställe där vägen går till
      Hamat ända till Hedmarkshavet, i enlighet med det ord som
      HERREN, Israels Gud, hade talat genom sin tjänare profeten Jona,
      Amittais son, från Gat-Hahefer.
      >Jon. 1,1.
 26.  Ty HERREN såg att Israels betryck var mycket svårt, och att det
      var ute med alla och envar, och att Israel icke hade någon
      hjälpare.
      >5 Mos. 32,36.
 27.  Och HERREN hade ännu icke beslutit att utplåna Israels namn
      under himmelen; därför frälste han dem genom Jerobeam, Joas'
      son.

 28.  Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om allt vad han gjorde och
      om hans bedrifter och hans krig, så ock om huru han åt Israel
      återvann den del av Damaskus och Hamat, som en gång hade
      tillhört Juda, det finnes upptecknat i Israels konungars
      krönika.
      >2 Sam. 8,6.
 29.  Och Jerobeam gick till vila hos sina fäder, Israels
      konungar.  Och hans son Sakarja blev konung efter honom.
      >2 Kon. 15,8.

[https://runeberg.org/bibeln/12_15.html]
                   Andra Konungaboken, 15 Kapitlet

                  Asarja (Ussia) konung i Juda; hans
                 spetälska.  Sakarja konung i Israel;
                       dödad av Sallum genom en
               sammansvärjning.  Sallum konung i Israel;
                  dödad av Menahem.  Menahem konung i
                Israel; Puls infall i Israel.  Pekaja
               konung i Israel; dödad av Peka genom en
                sammansvärjning.  Peka konung i Israel;
                Tiglat-Pilesers infall i Israel; Peka
               dödad av Hosea genom en sammansvärjning.
                         Jotam konung i Juda.

  1.  I Jerobeams, Israels konungs, tjugusjunde regeringsår blev
      Asarja, Amasjas son, konung i Juda.
      >2 Kon. 14,21.
  2.  Han var sexton år gammal, när han blev konung, och han regerade
      femtiotvå år i Jerusalem.  Hans moder hette Jekolja, från
      Jerusalem.
      >2 Krön. 26,3 f.
  3.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
      fader Amasja hade gjort.
      >2 Kon. 14,3 f.
  4.  Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
      att frambära offer och tända offereld på höjderna.
  5.  Men HERREN hemsökte konungen, så att han blev spetälsk för hela
      sitt liv; och han bodde sedan i ett särskilt hus.  Jotam,
      konungens son, förestod då hans hus och dömde folket i landet.
      >3 Mos. 13,46.

  6.  Vad nu mer är att säga om Asarja och om allt vad han gjorde, det
      finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
  7.  Och Asarja gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
      hos hans fäder i Davids stad.  Och hans son Jotam blev konung
      efter honom.

  8.  I Asarjas, Juda konungs, trettioåttonde regeringsår blev
      Sakarja, Jerobeams son, konung över Israel i Samaria och
      regerade i sex månader.
      >2 Kon. 14,29.
  9.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fäder hade
      gjort; han avstod icke från de Jerobeams, Nebats sons, synder
      genom vilka denne hade kommit Israel att synda.
      >1 Kon. 12,28 f.
 10.  Och Sallum, Jabes' son, anstiftade en sammansvärjning mot honom
      och slog honom till döds i folkets åsyn, och blev så konung i
      hans ställe

 11.  Vad nu mer är att säga om Sakarja, det finnes upptecknat i
      Israels konungars krönika.
 12.  Så, uppfylldes det ord som HERREN, hade talat till Jehu, när han
      sade: »Dina söner till fjärde led skola sitta på Israels tron.»
      Det skedde så.
      >2 Kon. 10,30.

 13.  Sallum, Jabes' son, blev konung i Ussias, Juda konungs,
      trettionionde regeringsår, och han regerade en månads tid i
      Samaria.
 14.  Men då drog Menahem, Gadis son, upp från Tirsa och kom till
      Samaria och slog Sallum, Jabes' son, till döds i Samaria, och
      blev så konung i hans ställe
 15.  Vad nu mer är att säga om Sallum och om den sammansvärjning han
      anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
 16.  Vid den tiden förhärjade Menahem Tifsa med allt vad därinne var,
      så ock hela dess område, från Tirsa; ty staden hade icke öppnat
      portarna, därför härjade han den, och alla dess havande kvinnor
      lät han upprista.

 17.  I Asarjas, Juda konungs, trettionionde regeringsår blev Menahem,
      Gadis son, konung över Israel och regerade i tio år, i Samaria.
 18.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke, så länge
      han levde, från de Jerobeams Nebats sons, synder genom vilka
      denne hade kommit Israel att synda.
      >1 Kon. 12,28 f.
 19.  Och Pul, konungen i Assyrien, föll in i landet; då gav Menahem
      åt Pul tusen talenter silver, för att han skulle understödja
      honom och befästa konungadömet i hans hand.
      >1 Krön. 5,26.
 20.  Och de penningar som Menahem skulle giva åt konungen i Assyrien
      tog han ut genom att lägga skatt på alla rika män i Israel, en
      skatt av femtio siklar silver på var och en.  Så vände då
      konungen i Assyrien tillbaka och stannade icke där i landet.
      >2 Kon. 23,35.

 21.  Vad nu mer är att säga om Menahem och om allt vad han gjorde,
      det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
 22.  Och Menahem gick till vila hos sina fäder.  Och hans son Pekaja
      blev konung efter honom.

 23.  I Asarjas, Juda konungs, femtionde regeringsår blev Pekaja,
      Menahems son, konung över Israel i Samaria och regerade i två
      år.
 24.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från de
      Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
      Israel att synda.
      >1 Kon. 12,28 f.
 25.  Och Peka, Remaljas son, hans livkämpe, anstiftade en
      sammansvärjning mot honom och dräpte honom i Samaria, i
      konungshusets palatsbyggnad, han tillika med Argob och Arje;
      därvid hade han med sig femtio gileaditer.  Så dödade han honom
      och blev konung i hans ställe.

 26.  Vad nu mer är att säga om Pekaja och om allt vad han gjorde, det
      finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

 27.  I Asarjas, Juda konungs, femtioandra regeringsår blev Peka,
      Remaljas son, konung över Israel i Samaria och regerade i tjugu
      år.
 28.  Han gjorde vad ont var i HERRENS Ögon; han avstod icke från de
      Jerobeams; Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
      Israel att synda.
      >1 Kon. 12,28 f.
 29.  I Pekas, Israels konungs, tid kom Tiglat-Pileser, konungen i
      Assyrien, och intog Ijon, Abel-Bet-Maaka, Janoa, Kedes, Hasor,
      Gilead och Galileen, hela Naftali land, och förde folket bort
      till Assyrien.
      >1 Kon. 15,20.
 30.  Och Hosea, Elas son, anstiftade en sammansvärjning mot Peka,
      Remaljas son, och slog honom till döds och blev så konung i hans
      ställe, i Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsår.
      >2 Kon. 17,1.

 31.  Vad nu mer är att säga om Peka och om allt vad han gjorde, det
      finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
      >2 Krön. 28,6.

 32.  I Pekas, Remaljas sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
      Jotam, Ussias son, konung i Juda.
      >2 Krön. 27,1 f.
 33.  Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade sexton år i Jerusalem.  Hans moder hette Jerusa, Sadoks
      dotter.
 34.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon; han gjorde alldeles
      såsom hans fader Ussia hade gjort.
 35.  Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
      att frambära offer och tända offereld på höjderna.  Han byggde
      Övre porten till HERRENS hus.

 36.  Vad nu mer är att säga om Jotam, om vad han gjorde, det finnes
      upptecknat i Juda konungars krönika.
 37.  Vid den tiden begynte HERREN att låta Juda hemsökas av Resin,
      konungen i Aram, och av Peka, Remaljas son.
      >2 Kon. 16,5. Jes. 7,1.
 38.  Och Jotam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
      sina fäder i sin fader Davids stad.  Och hans son Ahas blev
      konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/12_16.html]
                   Andra Konungaboken, 16 Kapitlet

               Ahas konung i Juda.  Resins och Pekas tåg
                 mot Jerusalem och Ahas' förbund med
                 Tiglat-Pileser.  Ahas' nya altare och
                     olagliga offer; hans övriga
                            försyndelser.

  1.  I Pekas, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår blev Ahas, Jotams
      son, konung i Juda.
      >2 Krön. 28,1 f.
  2.  Tjugu år gammal var Ahas, när han blev konung, och han regerade
      sexton år i Jerusalem.  Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS,
      sin Guds, ögon, såsom hans fader David,
  3.  utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock sin son
      gå genom eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN
      hade fördrivit för Israels barn.
      >3 Mos. 18,21. 5 Mos. 18,10. 2 Kon. 8,18.
  4.  Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
      kullarna och under alla gröna träd.

  5.  På den tiden drogo Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas
      son, Israels konung, upp för att erövra Jerusalem; och de
      inneslöto Ahas, men kunde icke erövra staden.
      >2 Kon. 15,37. Jes. 7,1
  6.  Vid samma tid återvann Resin, konungen i Aram, Elat åt Aram och
      jagade Juda män bort ifrån Elot.  Därefter kommo araméerna till
      Elat och bosatte sig där, och där bo de ännu i dag.
      >1 Kon. 9,26. 2 Kon. 14,22.
  7.  Men Ahas skickade sändebud till Tiglat-Pileser, konungen i
      Assyrien, och lät säga: »Jag är din tjänare och din son.  Drag
      hitupp och fräls mig från Arams konung och från Israels konung,
      ty de hava överfallit mig.»
  8.  Och Ahas tog det silver och guld som fanns i HERRENS hus och i
      konungshusets skattkamrar, och sände det såsom skänk till
      konungen i Assyrien.
      >1 Kon. 15,18 f. 2 Kon. 12,18. 18,15.
  9.  Och konungen i Assyrien lyssnade till honom: konungen i Assyrien
      drog upp mot Damaskus och intog det och förde bort folket till
      Kir och dödade Resin.
      >Am. 1,5.
 10.  Sedan for konung Ahas till Damaskus för att där möta
      Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien.  Och när konung Ahas fick se
      altaret i Damaskus, sände han till prästen Uria en avteckning av
      altaret och en mönsterbild till ett sådant, alldeles såsom det
      var gjort.
 11.  Sedan byggde prästen Uria altaret; alldeles efter den föreskrift
      som konung Ahas hade sänt till honom från Damaskus gjorde
      prästen Uria det färdigt, till dess konung Ahas kom tillbaka
      från Damaskus.
 12.  När så konungen efter sin hemkomst från Damaskus fick se
      altaret, trädde han fram till altaret och steg upp till det.
 13.  Därefter förbrände han sitt brännoffer och sitt spisoffer och
      utgöt sitt drickoffer; och blodet av det tackoffer som han
      offrade stänkte han på altaret.
 14.  Men kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, flyttade han
      undan från husets framsida, från platsen mellan det nya altaret
      och HERRENS hus, och ställde det på norra sidan om detta altare.
      >2 Krön 4,1.
 15.  Och konung Ahas bjöd prästen Uria och sade: »På det stora
      altaret skall du förbränna morgonens brännoffer och aftonens
      spisoffer, ävensom konungens brännoffer jämte hans spisoffer,
      så ock brännoffer, spisoffer och drickoffer för allt folket i
      landet; och allt blodet, såväl av brännoffer som av slaktoffer,
      skall du stänka därpå.  Men vad Jag skall göra med kopparaltaret,
      det vill jag närmare betänka.»
 16.  Och prästen Uria gjorde alldeles såsom konung Ahas bjöd honom.
 17.  Konung Ahas lösbröt ock sidolisterna på bäckenställen och tog
      bort bäckenet från dem; och havet lyfte han ned från
      kopparoxarna som stodo därunder och ställde det på ett stengolv.
      >1 Kon. 7,27 f.
 18.  Och den täckta sabbatsgången som man hade byggt vid huset, så
      ock konungens yttre ingångsväg, förlade han inom HERRENS hus,
      för den assyriske konungens skull.
 19.  Vad nu mer är att säga om Ahas, om vad han gjorde, det finnes
      upptecknat i Juda konungars krönika.
 20.  Och Ahab gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
      sina fäder i Davids stad.  Och hans son Hiskia blev konung efter
      honom.
      >2 Kon. 18,1.

[https://runeberg.org/bibeln/12_17.html]
                   Andra Konungaboken, 17 Kapitlet

                    Israels rikes undergång genom
                  assyrierna.  Samariterna och deras
                         blandade gudsdyrkan.

  1.  I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son,
      konung i Samaria över Israel och regerade i nio år.
      >2 Kon. 15,30.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke såsom de
      israelitiska konungar som hade varit före honom
  3.  Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea
      måste bliva honom underdånig och giva honom skänker.
  4.  Men sedan märkte konungen i Assyrien att Hosea förehade
      stämplingar, i det att han skickade sändebud till So, konungen i
      Egypten och icke, såsom förut, vart år sände skänker till
      konungen i Assyrien Då lät konungen i Assyrien spärra in honom
      och hålla honom bunden i fängelse.
  5.  Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog
      upp mot Samaria och belägrade det i tre år.
      >2 Kon. 18,9 f.
  6.  I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria
      och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och
      vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens städer.

  7.  Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade
      fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske
      konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.
      >3 Mos.18,3.
  8.  De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade
      fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels
      konungar hade uppgjort.
      >1 Kon. 14,24. 2 Kon. 16,3.
  9.  Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin
      Gud; de hade byggt sig offerhöjder på alla sina boningsorter,
      vid väktartornen såväl som i de befästa städerna.
 10.  De hade rest stoder och Aseror åt sig på alla höga kullar och
      under alla gröna träd.
      >2 Kon. 16,4.
 11.  Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, likasom de folk
      som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting,
      så att de förtörnade HERREN.
 12.  De hade tjänat de eländiga avgudarna, fastän HERREN hade sagt
      till dem: »I skolen icke göra så.
      >2 Mos. 20,2 f. 23,12, 24. 5 Mos 5,7 f.
 13.  Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina
      profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och
      hållen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav
      edra fäder -- så ock vad jag har låtit säga eder genom mina
      tjänare profeterna.»
      >1 Sam. 9,9.
 14.  Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder,
      vilka icke trodde på HERREN, sin Gud.
      >2 Mos. 34,9. 5 Mos. 31,27. Mal. 3,6.
 15.  De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit
      med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och
      följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet,
      likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade
      förbjudit dem att göra såsom dessa.
      >3 Mos. 18,3, 24. Rom. 1,21 f.
 16.  De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna
      beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo
      himmelens hela härskara och tjänade Baal.
      >2 Mos. 32,4, 8. 1 Kon. 12,28 f. 16,31 f.
 17.  Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade
      sig med spådom och övade trolldom de sålde sig till att göra vad
      ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom därmed.
      >3 Mos. 18,21. 20,3 f. 5 Mos. 18,10. 2 Kon. 16,3.

 18.  Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem
      från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda
      stam allena.
      >1 Kon. 14,15 f, Hos. 1,6.
 19.  Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade
      efter de stadgar som Israel hade uppgjort.
      >2 Kon. 8,18.
 20.  Så förkastade då HERREN all Israels säd och tuktade dem och gav
      dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrån
      sitt ansikte.
      >Dom. 2,14.
 21.  Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort
      Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till
      att avfalla från HERREN och kom dem att begå en stor synd.
      >1 Kon. 12,16 f., 20, 28 f.
 22.  Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade
      gjort; de avstodo icke från dem.
 23.  Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, såsom har
      hade hotat genom alla sina tjänare profeterna.  Så blev Israel;
      bortfört från sitt land till Assyrien, där de äro ännu i dag.
      >5 Mos. 28,36 f., 63 f. Am. 5,27.

 24.  Och konungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava,
      Hamat och Sefarvaim och bosätta sig i Samariens städer, i
      Israels barns ställe.  Så togo då dessa Samarien i besittning och
      bosatte sig i dess städer.
 25.  Men då de under den första tiden av sin vistelse där icke
      fruktade HERREN, sände HERREN bland dem lejon, som anställde
      förödelse bland dem.
      >3 Mos. 26,21 f.
 26.  Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De
      folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens
      städer veta icke huru landets Gud skall dyrkas därför har han
      sänt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke
      veta huru landets Gud skall dyrkas.»
 27.  Då bjöd konungen i Assyrien och sade: »Låten en av de präster
      som I haven fört bort därifrån fara dit; må de fara dit och
      bosätta sig där.  Och må han lära dem huru landets Gud skall
      dyrkas.»
 28.  Så kom då en av de präster som: de hade fört bort ifrån Samarien
      och bosatte sig i Betel; och han lärde dem huru de skulle frukta
      HERREN.

 29.  Väl gjorde sig vart folk sin egen gud och ställde upp denne i de
      offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig,
      i de städer där det bodde.
 30.  Folket ifrån Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrån Kut
      gjorde sig en Nergal, och folket ifrån Hamat gjorde sig en
      Asima;
 31.  aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna
      brände upp sina barn i eld åt Adrammelek och Anammelek,
      Sefarvaims gudar.
 32.  Men de fruktade också HERREN.  Och de gjorde män ur sin egen
      krets till offerhöjdspräster åt sig, och dessa offrade åt dem i
      offerhöjdshusen.
      >1 Kon. 12,31.
 33.  Så fruktade de visserligen HERREN, men de tjänade därjämte sina
      egna gudar, på samma sätt som de folk ifrån vilka man hade fört
      bort dem.
 34.  Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra
      icke efter de stadgar och den rätt som de hava fått, icke efter
      den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans åt
      vilken han gav namnet Israel.
      >1 Mos. 32,28. 35,10. 1 Kon. 18,31.
 35.  Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I
      skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller
      tjäna dem eller offra åt dem.
      >2 Mos. 23,13. Dom. 6,10.
 36.  Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor
      makt och uträckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I
      tillbedja och åt honom skolen I offra.
 37.  Och de stadgar och rätter, den lag och de bud som han har
      föreskrivit eder, dem skolen I hålla och göra i all tid; men I
      skolen icke frukta andra gudar.
 38.  Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgäta; I
      skolen icke frukta andra gudar.
 39.  Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, så skall han rädda
      eder ur alla edra fienders hand.»
 40.  Men de ville icke höra härpå, utan gjorde likasom förut.
 41.  Så fruktade då dessa folk HERREN, men tjänade därjämte sina
      beläten.  Också deras barn och deras barnbarn göra ännu i dag
      såsom deras fäder gjorde.

[https://runeberg.org/bibeln/12_18.html]
                   Andra Konungaboken, 18 Kapitlet

               Hiskia konung i Juda.  Sanheribs tåg mot
                      Jerusalem.  Rab-Sakes tal.

  1.  I Hoseas, Elas sons, Israels konungs, tredje regeringsår blev
      Hiskia, Ahas' son, konung i Juda.
      >2 Kon. 16,20. 2 Krön. 28,27. 29,1 f.
  2.  Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tjugunio år i Jerusalem.  Hans moder hette Abi, Sakarjas
      dotter.
  3.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
      fader David hade gjort.
  4.  Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ned
      Aseran.  Han krossade ock den kopparorm som Mose hade gjort; ty
      ända till denna tid hade Israels barn tänt offereld åt
      denne.  Man kallade honom Nehustan.
      >2 Mos. 34,13. 4 Mos. 21,9. 5 Mos. 7,5. 2 Krön. 31,1.
  5.  På HERREN, Israels Gud, förtröstade han, så att ingen var honom
      lik bland alla Juda konungar efter honom, ej heller bland dem
      som hade varit före honom.
      >2 Kon. 23,25.
  6.  Han höll sig till HERREN och vek icke av ifrån honom, utan höll
      hans bud, dem som HERREN hade givit Mose.
      >5 Mos. 10,20. 11,22 f. Ps. 119,51, 102.
  7.  Och HERREN var med honom, så att han hade framgång i allt vad
      han företog sig.  Han avföll från konungen i Assyrien och
      upphörde att vara honom underdånig.
      >Jos. 1,7. 1 Sam. 18,14. 2 Kon. 16,7 f.
  8.  Han slog ock filistéerna och intog deras land ända till Gasa med
      dess område, såväl väktartorn som befästa städer.

  9.  I konung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons,
      Israels konungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, konungen i
      Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det.
      >2 Kon. 17,5 f.
 10.  Och de intogo det efter tre år, i Hiskias sjätte regeringsår;
      under detta år, som var Hoseas, Israels konungs, nionde
      regeringsår, blev Samaria intaget.
 11.  Och konungen i Assyrien förde Israel bort till Assyrien och
      förflyttade dem till Hala och till Habor, en ström i Gosan, och
      till Mediens städer --
 12.  detta därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, utan
      överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade
      bjudit; de ville varken höra eller göra det.

 13.  Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib,
      konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda
      och intog dem.
      >2 Krön. 32,1 f. Jes. 36,1 f. Syr. 48,18 f.
 14.  Då sände Hiskia, Juda konung, till Assyriens konung i Lakis och
      lät säga: »Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred.
      Vad du lägger på mig vill jag bära.»  Då ålade konungen i
      Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter
      silver och trettio talenter guld.
 15.  Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och
      i konungshusets skattkamrar.
      >1 Kon. 15,18. 2 Kon. 12,18. 16,8.
 16.  Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till
      HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia,
      Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen
      i Assyrien.

 17.  Men konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Tartan, Rab-Saris
      och Rab-Sake med en stor här mot konung Hiskia i
      Jerusalem.  Dessa drogo då upp och kommo till Jerusalem; och när
      de hade dragit ditupp och kommit fram, stannade de vid Övre
      dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.
      >Jes. 7,3.
 18.  Och de begärde att få tala med konungen.  Då gingo
      överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och
      kansleren Joa, Asafs son, ut till dem.
      >Jes. 22,20 f.
 19.  Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den
      store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en
      förtröstan som du nu har hängivit dig åt?
 20.  Du menar väl att allenast munväder behövs för att veta råd och
      hava makt att föra krig.  På vem förtröstar du då, eftersom du
      har satt dig upp mot mig?
 21.  Du förtröstar val nu på den bräckta rörstaven Egypten, men se,
      när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och
      genomborrar den.  Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för
      alla som förtrösta på honom.
      >Hes. 29,6 f.
 22.  Eller sägen I kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår
      Gud'?  Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia
      avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta
      altare skolen I tillbedja, har i Jerusalem'?
 23.  Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill
      giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till
      dem.
 24.  Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av
      min herres ringaste tjänare?  Och du sätter din förtröstan till
      Egypten, i hopp om att så få vagnar och ryttare!
 25.  Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta
      ställe för att fördärva det?  Nej, det är HERREN som har sagt
      till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»

 26.  Då sade Eljakim, Hilkias son, och Sebna och Joa till Rab-Sake:
      »Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket,
      och tala icke med oss på judiska inför folket som står på
      muren.»
 27.  Men Rab-Sake svarade dem: »Är det då till din herre och till dig
      som min herre har sänt mig att tala dessa ord?  Är det icke
      fastmer till de män som sitta på muren, och som jämte eder skola
      nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»
 28.  Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på
      judiska och talade och sade: »Hören den store konungens, den
      assyriske konungens, ord.
 29.  Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår
      icke rädda eder ur min hand
 30.  Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN,
      därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss, och
      denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens
      hand.'
      >2 Kon. 19,10.
 31.  Hören icke på Hiskia.  Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp
      i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och
      en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en
      ur sin brunn,
 32.  till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt
      edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och
      vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få
      leva och icke dö.  Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda
      eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.'
 33.  Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt
      land ur den assyriske konungens hand?
      >2 Kon. 19,12 f. Jes. 10,10 f.
 34.  Var äro Hamats och Arpads gudar?  Var äro Sefarvaims, Henas och
      Ivas gudar?  Eller hava de räddat Samaria ur min hand?
 35.  Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land
      ur min hand, eftersom I menen att HERREN skall rädda Jerusalem
      ur min hand?»
 36.  Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade
      så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»
 37.  Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna
      och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna
      kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.
      >1 Mos. 37,29, 34. 2 Sam. 1,11. Matt. 26,65.

[https://runeberg.org/bibeln/12_19.html]
                   Andra Konungaboken, 19 Kapitlet

                   Jesajas profetia mot assyrierna.
                           Sanheribs fall.

  1.  Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och
      höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.
      >Jes. 37,1 f.
  2.  Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste
      bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten
      Jesaja, Amos' son.
  3.  Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och
      smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till
      födseln, men kraft att föda finnes icke.
      >Hos 13,13.
  4.  Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med
      vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att
      smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa
      ord, som han, HERREN, din Gud, har hört.  Så bed nu en bön för
      den kvarleva som ännu finnes.»
      >2 Kon. 18,28 f.
  5.  När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,
  6.  sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så
      säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem med
      vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
  7.  Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, på
      grund av ett rykte som han skall få höra, vänder tillbaka till
      sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget
      land.
  8.  Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen
      upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört att han hade
      brutit upp från Lakis.

  9.  Men när Sanherib fick höra säga om Tirhaka, konungen i Etiopien,
      att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han
      åter sändebud till Hiskia och sade:
 10.  »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud,
      som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker:
      'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens
      hand.'
      >2 Kon. 18,30 f.
 11.  Du har nu hört vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla
      andra länder, huru de hava givit dem till spillo.  Och du skulle
      nu bliva räddad!
 12.  Hava väl de folk som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef
      och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?
 13.  Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över
      Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»

 14.  När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick
      han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför
      HERRENS ansikte.
 15.  Och Hiskia bad inför HERRENS ansikte och sade: »HERRE, Israels
      Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder
      över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.
      >1 Sam. 4,4. Ps. 80,2. 99,1.
 16.  HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och
      se.  Ja, hör Sanheribs ord, det budskap varmed han har smädat den
      levande Guden.
 17.  Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött folken
      och deras land.
 18.  Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga
      gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde
      de förgöra dem.
      >Ps. 115,4. 135,15 f.
 19.  Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla
      riken på jorden förnimma att du, HERRE, allena är Gud.»

 20.  Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och låt säga: »Så
      säger HERREN, Israels Gud: Det varom du har bett mig angående
      Sanherib, konungen i Assyrien, det har jag hört.
 21.  Så är nu detta det ord som HERREN har talat om honom:

        Hon föraktar dig och bespottar dig,
            jungfrun dottern Sion;
        hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem.
 22.    vem har du smädat och hädat,
            och mot vem har du upphävt din röst?
        Alltför högt har du upplyft dina ögon --
            Ja, mot Israels Helige.
 23.    Genom dina sändebud smädade du Herren,
            när du sade: 'Med mina många vagnar
        drog jag upp på bergens höjder,
            längst upp på Libanon;
        jag högg ned dess höga cedrar
            och väldiga cypresser;
        jag trängde fram till dess innersta gömslen,
            dess frodigaste skog;
 24.    jag grävde brunnar och drack ut
            främmande vatten,
        och med min fot uttorkade jag
            alla Egyptens strömmar.'
 25.    Har du icke hört att jag för länge sedan
            beredde detta?
        Av ålder bestämde jag ju så;
            och nu har jag fört det fram:
        du fick makt att ödelägga befästa städer
            till grusade stenhopar.
 26.    Deras invånare blevo maktlösa,
            de förfärades och stodo med skam.
        Det gick dem såsom gräset på marken
            och gröna örter,
        såsom det som växer på taken,
            och säd som förbrännes,
        förrän strået har vuxit upp.
      >Ps. 129,6.
 27.    Om du sitter eller går ut
        eller går in, så vet jag det,
        och huru du rasar mot mig.
      >Ps. 139,2
 28.    Men då du nu så rasar mot mig,
            och då ditt övermod har nått till mina öron,
        skall jag sätta min krok i din näsa
            och mitt betsel i din mun
        och föra dig tillbaka samma väg
        som du har kommit på.
      >Hes. 29,4. 38,4.

 29.  Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta vad
      som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd; men det
      tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och
      äta deras frukt.
      >3 Mos. 25,5.
 30.  Och den räddade skara av Juda hus, som bliver kvar, skall åter
      skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.
 31.  Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från
      Sions berg.  HERRENS nitälskan skall göra detta.
 32.  Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:

        Han skall icke komma in i denna stad
        och icke skjuta någon pil ditin;
        han skall icke mot den föra fram någon sköld
        eller kasta upp någon vall mot den.
 33.    Samma väg han kom skall han vända tillbaka,
        och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.
 34.    Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad
        för min och min tjänare Davids skull.»
      >2 Kon. 20,6.

 35.  Och samma natt gick HERRENS ängel ut och slog i assyriernas
      läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida
      följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där
      överallt
      >2 Krön. 32,20 f.  Syr. 48,21. 1 Mack. 7,41. 2 Mack. 8,19.
 36.  Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka;
      och han stannade sedan i Nineve.
 37.  Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han
      dräpt med svärd av Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa
      undan till Ararats land.  Och hans son Esarhaddon blev konung
      efter honom.
      >Tob. 1,21.

[https://runeberg.org/bibeln/12_20.html]
                   Andra Konungaboken, 20 Kapitlet

               Hiskias sjukdom.  Sändebuden från Babel.
                             Hiskias död.

  1.  Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos'
      son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN:
      Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»
      >2 Krön. 32,24 f. Jes. 38,1 f.
  2.  Då vände han sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN och
      sade:
  3.  »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat inför dig i trohet
      och med hängivet hjärta och gjort vad gott är i dina ögon.»  Och
      Hiskia grät bitterligen.
  4.  Men innan Jesaja hade hunnit ut ur den inre staden, kom HERRENS
      ord till honom; han sade:
  5.  »Vänd om och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger
      HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett
      dina tårar.  Se, jag vill göra dig frisk; i övermorgon skall du
      få gå upp i HERRENS hus.
  6.  Och jag skall föröka din livstid med femton år; jag skall ock
      rädda dig och denna stad ur den assyriske konungens hand.  Ja,
      jag skall beskärma denna stad, för min skull och för min tjänare
      Davids skull.
      >2 Kon. 19,34.
  7.  Och Jesaja sade: »Hämten hit en fikonkaka.»  Då hämtade man en
      sådan och lade den på bulnaden.  Och han tillfrisknade.

  8.  Och Hiskia sade till Jesaja: »Vad för ett tecken gives mig
      därpå att HERREN skall göra mig frisk, så att jag i övermorgon
      får gå upp i HERRENS hus?»
  9.  Jesaja svarade: »Detta skall för dig vara tecknet från HERREN
      därpå att HERREN skall göra vad han har lovat: skuggan har gått
      tio steg framåt; skall den nu gå tio steg tillbaka?»
 10.  Hiskia sade: »Det är lätt för skuggan att sträcka sig tio steg
      framåt.  Nej, låt skuggan gå tio steg tillbaka.»
 11.  Då ropade profeten Jesaja till HERREN, och han lät skuggan på
      Ahas' solvisare gå tillbaka de tio steg som den redan hade lagt
      till rygga.
      >Syr. 48,23.

 12.  Vid samma tid sände Berodak-Baladan, Baladans son, konungen i
      Babel, brev och skänker till Hiskia, ty han hade sport att
      Hiskia hade varit sjuk.
      >Jes. 39,1 f.
 13.  Och när Hiskia hade hört på dem, visade han dem hela sitt
      förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och
      sina dyrbara oljor, och hela sitt tyghus och allt vad som fanns
      i hans skattkamrar.  Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i
      hans ägo, som han icke visade dem.

 14.  Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:
      »Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?»
      Hiskia svarade: »De hava kommit ifrån fjärran land, ifrån
      Babel.»
 15.  Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?»  Hiskia svarade:
      »Allt som är i mitt hus hava de sett; intet finnes i mina
      skattkamrar, som jag icke har visat dem.»
 16.  Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERRENS ord:
 17.  Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus, och som
      dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till
      Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.
      >2 Kon. 24,13 f.
 18.  Och söner till dig, de som skola utgå av dig, och som du skall
      föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den
      babyloniske konungens palats.»
      >Dan. 1,3 f.
 19.  Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord som du har
      talat.»  Och han sade ytterligare: »Ja, om nu blott frid och
      trygghet få råda i min tid.»
 20.  Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter,
      och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde
      vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars
      krönika.
      >Syr. 48,17.
 21.  Och Hiskia gick till vila hos sina fäder.  Och hans son Manasse
      blev konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/12_21.html]
                   Andra Konungaboken, 21 Kapitlet

               Manasse konung i Juda.  Profetiskt ord om
                 Juda rikes undergång.  Amon konung i
                                Juda.

  1.  Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
      regerade femtiofem år i Jerusalem.  Hans moder hette Hefsi-Ba.
      >2 Krön. 33,1 f.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
      seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
  3.  Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
      förstört, och reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, likasom
      Ahab, Israels konung, hade gjort, och tillbad och tjänade
      himmelens hela härskara.
      >1 Kon. 16,33. 2 Kon. 18,4.
  4.  Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
      sagt: »Vid Jerusalem vill jag fästa mitt namn.»
      >5 Mos. 12,5. 1 Kon. 8,29. 9,3. 2 Krön. 7,12.
  5.  Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
      förgårdarna till HERRENS hus.
  6.  Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och
      svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde
      mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade
      honom.
      >3 Mos. 18,21. 19,26. 20,2, 27. 5 Mos. 18,10 f. 1 Sam. 28,9. Jer 32,35.
  7.  Och Aserabelätet som han hade låtit göra satte han i det hus om
      vilket HERREN hade sagt till David och till hans son Salomo:
      »Vid detta hus och vid Jerusalem som jag har utvalt bland alla
      Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid
      >2 Sam. 7,10, 13. Ps. 132,13.
  8.  Och jag skall icke mer låta Israel vandra flyktig bort ifrån det
      land som jag har givit åt deras fäder, om de allenast hålla och
      göra allt vad jag har bjudit dem, och det alldeles efter den lag
      som min tjänare Mose har givit dem.»
  9.  Men de lyssnade icke härtill, och Manasse förförde dem, så att
      de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för
      Israels barn.
 10.  Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade:
 11.  »Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser
      och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom
      hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit
      också Juda att synda,
      >Jer. 15,4.
 12.  därför säger HERREN, Israels Gud, så: 'Se, jag skall låta en
      sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall
      genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.
      >1 Sam. 3,11. Jer. 19,3.
 13.  Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre[1] som jag
      brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs
      hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett
      fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned.
      >2 Kon. 10,11, 17. 17,6, 23.  Jes. 34,11. Klag. 2,8.
 14.  Och jag skall förskjuta kvarlevan av min arvedel och giva dem i
      deras fienders hand, så att de skola bliva ett rov och ett byte
      för alla sina fiender --
 15.  detta därför att de hava gjort vad ont är i mina ögon och
      beständigt förtörnat mig, från den dag då deras fader drogo ut
      ur Egypten ända till denna dag.'»
 16.  Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet,
      att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den
      andra -- detta förutom den särskilda syns genom vilken han kom
      Juda att synda och göra vad ont var i HERRENS ögon.
      >2 Kon. 24,3 f.

 17.  Vad nu mer är att säga om Manasse och om allt vad han gjorde så
      ock om den synd han begick det finnes upptecknat i Juda
      konungars krönika.
 18.  Och Manasse gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
      trädgården till sitt hus, i Ussas trädgård.  Och hans son Amon
      blev konung efter honom.

 19.  Amon var tjugutvå år gammal när han blev konung, och han
      regerade två år i Jerusalem.  Hans moder hette Mesullemet, Harus'
      dotter, från Jotba.
 20.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
      hade gjort.
 21.  Han vandrade i allt på samma väg som hans fader hade vandrat,
      och tjänade och tillbad de eländiga avgudar som hans fader hade
      tjänat.
 22.  Han övergav HERREN, sina fäders Gud, och vandrade icke på
      HERRENS väg.
 23.  Och Amons tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade konungen
      hemma i hans hus.
 24.  Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
      konung Amon.  Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
      konung efter honom.
 25.  Vad nu mer är att säga om Amon, om vad han gjorde, det finnes
      upptecknat i Juda konungars krönika.  Och man begrov honom i
      hans grav i Ussas trädgård.  Och hans son Josia blev konung efter
      honom.

[1]  Se Mätsnöre i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/12_22.html]
                   Andra Konungaboken, 22 Kapitlet

               Josia konung i Juda.  Anordningar för att
               sätta templet i stånd.  Lagboken funnen
                av översteprästen Hilkia.  Profetissan
                      Huldas svar till konungen.

  1.  Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
      trettioett år i Jerusalem.  Hans moder hette Jedida, Adajas
      dotter, från Boskat.
      >2 Krön. 34,1 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade i allt på
      sin fader Davids väg och vek icke av vare sig till höger eller
      till vänster.
      >Syr. 49,1 f.

  3.  I sitt adertonde regeringsår sände konung Josia sekreteraren
      Safan, son till Asalja, Mesullams son, åstad till HERRENS hus
      och sade:
  4.  »Gå upp till översteprästen Hilkia, och bjud honom att göra i
      ordning de penningar som hava influtit till HERRENS hus, sedan
      de hava blivit insamlade ifrån folket av dem som hålla vakt vid
      tröskeln.
      >2 Kon. 12,4 f.
  5.  Och han skall överlämna dem åt de män som förrätta arbete såsom
      tillsyningsmän vid HERRENS hus, och dessa skola giva dem åt de
      män som arbeta vid HERRENS hus, för att sätta i stånd vad som är
      förfallet på huset,
  6.  nämligen åt timmermännen, byggningsmännen och murarna, så ock
      till att inköpa trävirke och huggen sten för att sätta huset i
      stånd.
  7.  Dock skall man icke hålla någon räkenskap med dem angående de
      penningar som överlämnas åt dem, utan de skola få handla på
      heder och tro.»

  8.  Och översteprästen Hilkia sade till sekreteraren Safan: »Jag har
      funnit lagboken i HERRENS hus.»  Och Hilkia gav boken åt Safan,
      och han läste den.
      >5 Mos. 31,24 f.
  9.  Därefter gick sekreteraren Safan in till konungen och avgav sin
      berättelse inför konungen; han sade: »Dina tjänare hava tömt ut
      de penningar som funnos i templet, och hava överlämnat dem åt de
      män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus.»
 10.  Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
      »Prästen Hilkia har givit mig en bok.»  Och Safan föreläste den
      för konungen.
 11.  När konungen nu hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder.
 12.  Och konungen bjöd prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och
      Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens
      tjänare, och sade:
 13.  »Gån och frågen HERREN för mig och för folket, ja, för hela
      Juda, angående det som står i denna bok som nu har blivit
      funnen.  Ty stor är HERRENS vrede, den som är upptänd mot oss,
      därför att våra fäder icke hava velat lyssna till denna boks ord
      och icke hava gjort allt som är oss föreskrivet.

 14.  Då gingo prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till
      profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
      son till Tikva, Harhas' son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
      staden.  Och de talade med henne.
 15.  Då sade hon till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
      den man som har sänt eder till mig:
 16.  Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
      skall jag låta olycka komma, allt vad som står i den bok som
      Juda konung har läst --
 17.  detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
      andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
      verk.  Min vrede skall upptändas mot denna plats och skall icke
      bliva utsläckt.
 18.  Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
      till honom skolen I säga så: Så säger HERRES, Israels Gud,
 19.  angående de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev
      bevekt och du ödmjukade dig inför HERREN, när du hörde vad jag
      har talat mot denna plats och mot dess invånare, nämligen att de
      skola bliva ett föremål för häpnad och ett exempel som man
      nämner, när man förbannar, och eftersom du rev sönder dina
      kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig,
      säger HERREN.
 20.  Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas
      till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se
      all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.»  Och
      de vände till baka till konungen med detta svar.

[https://runeberg.org/bibeln/12_23.html]
                   Andra Konungaboken, 23 Kapitlet

                   Josias reformation.  Hans död vid
                Megiddo.  Joahas och Jojakim konungar i
                                Juda.

  1.  Då sände konungen åstad män som församlade till honom alla de
      äldste i Juda och Jerusalem.
      >2 Krön. 34,29 f.
  2.  Och konungen gick upp i HERRENS hus, och alla Juda män och alla
      Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och
      profeterna, ja, allt folket, ifrån den minste till den
      störste.  Och han läste upp för dem allt vad som stod i
      förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus
      >2 Kon. 22,8.
  3.  Och konungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS
      ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
      hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt
      hjärta och av all själ, och upprätthålla detta förbunds ord, dem
      som voro skrivna i denna bok.  Och allt folket trädde in i
      förbundet.
      >Jos. 24,25 f. 2 Kon. 11,14.

  4.  Därefter bjöd konungen översteprästen Hilkia och prästerna näst
      under honom, så ock dem som höllo vakt vid tröskeln, att de
      skulle föra bort ur HERRENS tempel alla de redskap som voro
      gjorda åt Baal och Aseran och åt himmelens hela härskara.  Och
      han lät bränna upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men
      askan efter dem lät han föra till Betel.
      >2 Kon. 21,7.
  5.  Han avsatte ock de avgudapräster som Juda konungar hade
      tillsatt, för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer
      och runt omkring Jerusalem, så ock dem som tände offereld åt
      Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himmelens
      hela härskara.
      >2 Kon. 21,3.
  6.  Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför
      Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons
      dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den
      allmänna begravningsplatsen.
      >2 Krön. 34,4.
  7.  Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus,
      dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.
      >1 Kon. 14,24.
  8.  Och han lät föra alla prästerna bort ifrån Juda städer och
      orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från
      Geba ända till Beer-Seba; och han bröt ned offerhöjderna vid
      stadsportarna, både den som låg vid ingången till
      stadshövitsmannen Josuas port och den som låg till vänster, när
      man gick in genom stadsporten.
      >Jer. 11,13.
  9.  Dock fingo offerhöjdsprästerna icke stiga upp till HERRENS
      altare i Jerusalem; de fingo allenast äta osyrat bröd ibland
      sina bröder.
      >Hes. 44,10 f.
 10.  Han orenade ock Tofet i Hinnoms barns dal, för att ingen skulle
      låta sin son eller dotter gå genom eld, till offer åt Molok.
      >3 Mos. 18,21. Jer. 7,31.
 11.  Och han skaffade bort de hästar som Juda konungar hade invigt åt
      solen och ställt upp så, att man icke kunde gå in i HERRENS hus,
      vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim; och solens vagnar
      brände han upp i eld.
 12.  Och altarna på taket över Ahas' sal, vilka Juda konungar hade
      låtit göra, och de altaren som Manasse hade låtit göra på de
      båda förgårdarna till HERRENS hus, dem bröt konungen ned; sedan
      skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons
      dal.
      >2 Kon. 21,5.  2 Krön. 30,14. Jer. 19,13. Sef. 1,5.
 13.  Och offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets
      berg, vilka Salomo, Israels konung, hade byggt åt Astarte,
      sidoniernas styggelse, åt Kemos, Moabs styggelse, och åt Milkom,
      Ammons barns skändlighet, dem orenade konungen.
      >4 Mos. 21,29. 1 Kon. 11,5, 7.
 14.  Han slog sönder stoderna och högg ned Aserorna; och platsen där
      de hade stått fyllde han med människoben.
      >2 Mos. 34,13. 5 Mos. 7,5.
 15.  Också altaret i Betel, den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son,
      hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare
      med offerhöjden bröt han ned; därefter brände han upp
      offerhöjden[1] och stötte sönder den till stoft och brände
      tillika upp Aseran.
      >1 Kon. 12,28 f. 13,2, 32.
 16.  När då Josia såg sig om och fick se gravarna som voro där på
      berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och
      brände upp dem på altaret och orenade det så -- i enlighet med
      det HERRENS ord som hade blivit förkunnat av gudsmannen som
      förkunnade att detta skulle ske.
      >2 Krön. 34,5.
 17.  Och han frågade: »Vad är det för en vård som jag ser där?»
      Folket i staden svarade honom: »Det är den gudsmans grav, som
      kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske,
      som du nu har gjort.»
      >1 Kon. 13,29 f.
 18.  Då sade han: »Låten honom vara; ingen må röra hans ben.»  Så
      lämnade man då hans ben i fred, och tillika benen av den profet
      som hade kommit dit från Samarien.
      >1 Kon. 13,11 f.
 19.  Därjämte skaffade Josia bort alla de offerhöjdshus i Samariens
      städer, som Israels konungar hade byggt upp, och med vilka de
      hade kommit förtörnelse åstad; och han gjorde med dem alldeles
      på samma sätt som han hade gjort i Betel.
 20.  Och alla offerhöjdspräster som funnos där slaktade han på
      altarna och brände människoben ovanpå dem.  Därefter vände han
      tillbaka till Jerusalem.
      >1 Kon. 18,40.

 21.  Och konungen bjöd allt folket och sade: »Hållen HERRENS, eder
      Guds, påskhögtid, såsom det är föreskrivet i denna förbundsbok.»
      >2 Mos. 12,3 f. 5 Mos. 16,2 f. 2 Krön. 35,1 f.
 22.  Ty en sådan påskhögtid hade icke blivit hållen sedan den tid då
      domarna dömde Israel, icke under Israels konungars och Juda
      konungars hela tid.
 23.  Först i konung Josias adertonde regeringsår hölls en sådan
      HERRENS påskhögtid i Jerusalem.
 24.  Därjämte skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen,
      husgudarna och de eländiga avgudarna, och alla styggelser som
      voro att se i Juda land och i Jerusalem, på det att han skulle
      upprätthålla lagens ord, dem som voro skrivna i den bok som
      prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.
      >3 Mos. 19,31. 20,27. 5 Mos. 18,10 f. Jes. 8,19.
 25.  Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av
      allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade
      vänt sig till HERREN, i enlighet med Moses hela lag; och efter
      honom uppstod ej heller någon som var honom lik.
      >2 Kon. 18,5.
 26.  Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu
      hans vrede hade blivit upptänd mot Juda, för allt det varmed
      Manasse hade förtörnat honom.
      >2 Kon. 21,2 f.
 27.  Och HERREN sade: »Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt
      ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill
      förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, så ock det
      hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.»
      >1 Kon. 8,29. 9,3. 2 Kon 24,3 f.

 28.  Vad nu mer är att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det
      finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

 29.  I hans tid drog Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot konungen
      i Assyrien, till floden Frat.  Då tågade konung Josia emot honom,
      men blev dödad av honom vid Megiddo, under första
      sammandrabbningen.
      >2 Krön. 35,20 f. Jer. 46,2.
 30.  Och hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort ifrån
      Megiddo till Jerusalem och begrovo honom i hans grav.  Men folket
      i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom
      till konung efter hans fader.
      >2 Krön. 36,1 f. Jer. 22,11 f.
 31.  Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tre månader i Jerusalem.  Hans moder hette Hamutal,
      Jeremias dotter, från Libna.
      >2 Kon. 24,18.
 32.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
      hade gjort.
 33.  Och Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla i Hamats land
      och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem; och han pålade
      landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent
      guld.
 34.  Och Farao Neko gjorde Josias son Eljakim till konung i hans
      fader Josias ställe och förändrade hans namn till Jojakim.  Men
      Joahas tog han med sig, och denne kom så till Egypten och dog
      där.
 35.  Och Jojakim betalade ut silvret och guldet åt Farao; men han
      måste skattlägga landet för att kunna utbetala dessa penningar
      enligt Faraos befallning.  Efter som var och en av folket i
      landet blev uppskattad, indrevs från dem silvret och guldet, för
      att sedan utbetalas åt Farao Neko.
      >2 Kon. 15,20.

 36.  Jojakim var tjugufem år gammal, när han blev konung; och han
      regerade elva år i Jerusalem.  Hans moder hette Sebida, Pedajas
      dotter, från Ruma.
 37.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
      hade gjort.

[1]  Se Höjd i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/12_24.html]
                   Andra Konungaboken, 24 Kapitlet

                  Jojakims fall.  Jojakin och Sidkia
                           konungar i Juda.

  1.  I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och
      Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan
      avföll han från honom.
      >2 Krön. 36,6 f.
  2.  Då sände HERREN över honom kaldéernas; araméernas, moabiternas
      och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att
      förgöra det -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat
      genom sina tjänare profeterna.
      >2 Kon. 20,17. 22,15 f. Jer. 13,9 f.
  3.  Ja, det var efter HERRENS ord som detta kom över Juda, i det att
      han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade
      begått och för allt vad denne hade förövat,
      >2 Kon. 21,11 f. 23,27. Jer. 15,4.
  4.  jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde
      Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.
      >2 Kon. 21,16.

  5.  Vad nu mer är att säga om Jojakim och om allt vad han gjorde,
      det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
  6.  Och Jojakim gick till vila hos sina fäder.  Och hans son Jojakin
      blev konung efter honom.

  7.  Därefter drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty
      konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i
      Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat.»

  8.  Jojakin var aderton år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tre månader i Jerusalem.  Hans moder hette Nehusta,
      Elnatans dotter, från Jerusalem.
      >2 Krön. 36,9 f.
  9.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader
      hade gjort.

 10.  På den tiden drogo den babyloniske konungen Nebukadnessars
      tjänare upp till Jerusalem, och staden blev belägrad.
 11.  Och Nebukadnessar, konungen i Babel, kom till staden, medan hans
      tjänare belägrade den.
 12.  Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel, med sin
      moder och med sina tjänare, sina hövitsmän och hovmän; och
      konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde
      regeringsår.
 13.  Och han förde bort därifrån alla skatter i HERRENS hus och
      skatterna i konungshuset, han lösbröt ock beläggningen från alla
      gyllene föremål som Salomo, Israels konung, hade låtit göra för
      HERRENS tempel, detta i enlighet med vad HERREN hade hotat.
      >2 Kon. 20,17. Jes. 30,6.
 14.  Och han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän
      och alla tappra stridsmän; tio tusen förde han bort, jämväl alla
      timmermän och smeder.  Inga andra lämnades kvar än de ringaste av
      folket i landet.
      >1 Sam. 13,19.
 15.  Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens
      moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i
      landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel,
      >Jer. 22,26.
 16.  så ock alla stridsmännen, sju tusen, och timmermännen och
      smederna, ett tusen, allasammans raska och krigsdugliga
      män.  Dessa fördes nu av den babyloniske konungen i fångenskap
      till Babel.
      >Jer. 52,28 f.
 17.  Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung
      i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.
      >Jer. 37,1 f.

 18.  Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
      regerade elva år i Jerusalem.  Hans moder hette Hamital, Jeremias
      dotter, från Libna.
      >2 Kon. 23,31. 1 Krön. 3,15. 2 Krön. 36,11 f. Jer. 52,1 f.
 19.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
      hade gjort.
 20.  Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
      och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.

[https://runeberg.org/bibeln/12_25.html]
                   Andra Konungaboken, 25 Kapitlet

                     Jerusalems förstöring genom
               Nebukadnessar och Juda rikes undergång.
                     Gedalja.  Jojakins benådning.

      Och Sidkia avföll från konungen i Babel.

  1.  Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden; på tionde dagen
      i månaden, kom Nebukadnessar, konungen i Babel, med hela sin här
      till Jerusalem och belägrade det; och de byggde en belägringsmur
      runt omkring det.
      >2 Krön. 36,17 f. Jer. 39,1 f. 52,4 f.
  2.  Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
      elfte regeringsår.
  3.  Men på nionde dagen i månaden var hungersnöden så stor i staden,
      att mängden av folket icke hade något att äta.
  4.  Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde om natten
      genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den
      kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden;
      och folket tog vägen åt Hedmarken till.
  5.  Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp honom på
      Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och
      skingrat sig.
  6.  Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
      konungen i Ribla; där höll man rannsakning och dom med honom.
  7.  Och Sidkias barn slaktade man inför hans ögon, och på Sidkia
      själv stack man ut ögonen; och man fängslade honom med
      kopparfjättrar och förde honom till Babel.

  8.  I femte månaden, på sjunde dagen i månaden, detta i den
      babyloniske konungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom
      den babyloniske konungens tjänare Nebusaradan, översten för
      drabanterna, till Jerusalem.
  9.  Denne brände upp HERRENS hus och konungshuset: ja, alla hus i
      Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
      eld.
 10.  Och murarna runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av
      kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig,
 11.  och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
      överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock den
      övriga hopen, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
      bort i fångenskap.
 12.  Men av de ringaste i landet lämnade översten för drabanterna
      några kvar till vingårdsmän och åkermän.
      >2 Kon. 24,14.

 13.  Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
      HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde kopparen till
      Babel.
      >1 Kon. 7,15 f., 23 f., 27 f. Jer. 27,19 f.
 14.  Och askkärlen, skovlarna, knivarna, skålarna och alla kopparkärl
      som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort.
 15.  Likaledes tog översten för drabanterna bort fyrfaten och
      offerskålarna, allt som var av rent guld eller av rent silver.
      >1 Kon. 7,50.
 16.  Vad angår de två pelarna, havet, som var allenast ett, och
      bäckenställen, som Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så
      kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas.
 17.  Aderton alnar hög var den ena pelaren, och ovanpå den var ett
      pelarhuvud av koppar, och pelarhuvudet var tre alnar högt, och
      ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt
      omkring, alltsammans av koppar; och likadant var det på den
      andra pelaren, över nätverket.
      >2 Krön. 3,15 f.

 18.  Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
      Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
      vid tröskeln,
 19.  och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
      krigsfolket, och fem av konungens närmaste män, som påträffades
      i staden, så ock sekreteraren, den härhövitsman som plägade
      utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
      av landets folk, som påträffades i staden --
 20.  dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
      till den babyloniske konungen i Ribla.
 21.  Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
      blev Juda bortfört från sitt land.

 22.  Men över det folk som blev kvar i Juda land, det folk som
      Nebukadnessar, konungen i Babel, lät bliva kvar där, satte han
      Gedalja, son till Ahikam, son till Safan.
      >Jer. 40,5 f.
 23.  När då alla krigshövitsmännen jämte sina män fingo höra att
      konungen i Babel hade satt Gedalja över landet, kommo de till
      Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son, Johanan, Kareas
      son, netofatiten Seraja, Tanhumets son, och Jaasanja,
      maakatitens son, med sina män.
 24.  Och Gedalja gav dem och deras män sin ed och sade till dem:
      »Frukten icke för kaldéernas tjänare.  Stannen kvar i landet,
      och tjänen konungen i Babel, så skall det gå eder väl.»

 25.  Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
      Elisama, av konungslig börd, och hade med sig tio män, och de
      slogo ihjäl Gedalja, så ock de judar och kaldéer som voro hos
      honom i Mispa.
      >Jer. 41,1 f.
 26.  Då bröt allt folket upp, från den minste till den störste,
      tillika med krigshövitsmännen, och begav sig till Egypten; ty de
      fruktade för kaldéerna.

 27.  Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
      blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugusjunde
      dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel -- samma år
      han blev konung -- Jojakin, Juda konung, till nåder och befriade
      honom ur fängelset;
 28.  Och han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen
      bland de konungar som voro hos honom i Babel.
 29.  Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord,
      så länge han levde.
 30.  Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen, visst för
      var dag, så länge han levde.

[https://runeberg.org/bibeln/13_01.html]
                   Första Krönikeboken, 1 Kapitlet

                Adams, Noas, Sems, Abrahams och Esaus
                        söner.  Edoms konungar.

  1.  Adam, Set, Enos,
      >1 Mos 5,3 f.
  2.  Kenan, Mahalalel, Jered,
  3.  Hanok, Metusela, Lemek,
  4.  Noa, Sem, Ham och Jafet.
      >1 Mos. 9,18.

  5.  Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
      Tiras.
      >1 Mos. 10,2 f.
  6.  Gomers söner voro Askenas, Difat och Togarma.
  7.  Javans söner voro Elisa och Tarsisa, kittéerna och rodanéerna.
  8.  Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan.
  9.  Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka.  Raemas
      söner voro Saba och Dedan.

 10.  Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
      välde på jorden.
 11.  Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
 12.  patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
      och kaftoréerna.
 13.  Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
 14.  så ock jebuséerna, amoréerna och girgaséerna,
 15.  hivéerna, arkéerna, sinéerna,
 16.  arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.

 17.  Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram, så ock Us,
      Hul, Geter och Mesek.
 18.  Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
 19.  Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg[1], ty i hans
      tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan.
 20.  Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
 21.  Hadoram, Usal, Dikla,
 22.  Ebal, Abimael, Saba,
 23.  Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.

 24.  Sem, Arpaksad, Sela,
      >1 Mos. 11,10 f.
 25.  Eber, Peleg, Regu,
 26.  Serug, Nahor, Tera,
 27.  Abram, det är Abraham
      >1 Mos. 17,11.
 28.  Abrahams söner voro Isak och Ismael.
      >1 Mos. 16,15. 21,2 f.
 29.  Detta är deras släkttavla: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare
      Kedar, Adbeel och Mibsam,
      >1 Mos. 25,13 f.
 30.  Misma och Duma, Massa, Hadad och Tema,
 31.  Jetur, Nafis och Kedma.  Dessa voro Ismaels söner.
 32.  Och de söner som Ketura, Abrahams bihustru, födde voro Simran,
      Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua.  Joksans söner voro Saba
      och Dedan.
      >1 Mos. 25,2 f.
 33.  Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa.  Alla
      dessa voro Keturas söner.
 34.  Och Abraham födde Isak.  Isaks söner voro Esau och Israel.
      >1 Mos. 25,19 f.

 35.  Esaus söner voro Elifas, Reguel, Jeus, Jaelam och Kora.
      >1 Mos. 36,1 f.
 36.  Elifas' söner voro Teman och Omar, Sefi och Gaetam, Kenas, Timna
      och Amalek
 37.  Reguels söner voro Nahat, Sera, Samma och Missa.

 38.  Men Seirs söner voro Lotan, Sobal, Sibeon, Ana, Dison, Eser och
      Disan.
 39.  Lotans söner voro Hori och Homam; och Lotans syster var Timna.
 40.  Sobals söner voro Aljan, Manahat och Ebal, Sefi och Onam.  Och
      Sibeons söner voro Aja och Ana.
 41.  Anas söner voro Dison.  Och Disons söner voro Hamran, Esban,
      Jitran och Keran.
 42.  Esers söner voro Bilhan, Saavan, Jaakan.  Disans söner voro Us
      och Aran.

 43.  Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
      någon israelitisk konung var konung där: Bela, Beors son, och
      hans stad hette Dinhaba.
 44.  När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
      honom.
 45.  När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
      honom.
 46.  När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
      som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
 47.  När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
 48.  När Samla dog, blev Saul, från Rehobot vid floden, konung efter
      honom.
 49.  När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom
 50.  När Baal-Hanan dog, blev Hadad konung efter honom; och hans stad
      hette Pagi, och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred,
      var dotter till Me-Sahab.
 51.  Men när Hadad hade dött, voro dessa Edoms stamfurstar: fursten
      Timna, fursten Alja, fursten Jetet,
 52.  fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
 53.  fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
 54.  fursten Magdiel, fursten Iram.  Dessa voro Edoms stamfurstar.

[1]  D. ä. delning.

[https://runeberg.org/bibeln/13_02.html]
                   Första Krönikeboken, 2 Kapitlet

               Jakobs, Judas, Hesrons och Kalebs söner.

  1.  Dessa voro Israels söner: Ruben, Simeon, Levi och Juda, Isaskar
      och Sebulon,
      >1 Mos. 29,32 f. 30,3 f. 35,22 f. 46,8 f.
  2.  Dan, Josef och Benjamin, Naftali, Gad och Aser.

  3.  Judas söner voro Er, Onan och Sela; dessa tre föddes åt honom av
      Suas dotter, kananeiskan.  Men Er, Judas förstfödde, misshagade
      HERREN; därför dödade han honom.
      >1 Mos. 38,2 f.
  4.  Och Tamar, hans sonhustru, födde åt honom Peres och Sera, så att
      Judas söner voro tillsammans fem.
      >1 Mos. 38,27 f.

  5.  Peres' söner voro Hesron och Hamul.
      >Rut. 4,18 f. Matt. 1,3 f.
  6.  Seras söner voro Simri, Etan, Heman, Kalkol och Dara,
      tillsammans fem.
  7.  Men Karmis söner voro Akar, som drog olycka över Israel, när han
      trolöst förgrep sig på det tillspillogivna.
      >Jos. 7,1 f.
  8.  Och Etans söner voro Asarja.

  9.  Och de söner som föddes åt Hesron voro Jerameel, Ram och
      Kelubai.
 10.  Och Ram födde Amminadab, och Amminadab födde Naheson, hövding
      för Juda barn.
      >4 Mos. 1,7.
 11.  Naheson födde Salma, och Salma födde Boas.
 12.  Boas födde Obed, och Obed födde Isai.
 13.  Isai födde Eliab, som var hans förstfödde, Abinadab, den andre,
      och Simea, den tredje,
      >1 Sam. 16,6 f. 17,12 f. 2 Sam. 13,3.
 14.  Netanel, den fjärde, Raddai, den femte,
 15.  Osem, den sjätte, David, den sjunde.
 16.  Och deras systrar voro Seruja och Abigail.  Och Serujas söner
      voro Absai, Joab och Asael, tillsammans tre.
      >1 Sam. 26,6. 2 Sam. 2,18.
 17.  Och Abigail födde Amasa, och Amasas fader var ismaeliten Jeter.
      >2 Sam. 17,26.

 18.  Och Kaleb, Hesrons son, födde ett barn av kvinnkön, Asuba,
      därtill ock Jeriot; och dessa voro henne söner: Jeser, Sobab och
      Ardon.
 19.  Och när Asuba dog, tog Kaleb Efrat till hustru åt sig, och hon
      födde åt honom Hur.
      >1 Krön. 4,4.
 20.  Och Hur födde Uri, och Uri födde Besalel.
      >2 Mos. 31,2.
 21.  Därefter gick Hesron in till Makirs, Gileads faders, dotter;
      henne tog han till hustru, när han var sextio år gammal.  Och hon
      födde åt honom Segub.
 22.  Och Segub födde Jair; denne hade tjugutre städer i Gileads land.
      >Dom. 10,3 f.
 23.  Men gesuréerna och araméerna togo ifrån dem Jairs byar jämte
      Kenat med underlydande orter, sextio städer.  Alla dessa voro
      söner till Makir, Gileads fader.
      >4 Mos. 32,41 f.
 24.  Och sedan Hesron hade dött i Kaleb-Efrata, födde Hesrons hustru
      Abia åt honom Ashur, Tekoas fader.

 25.  Och Jerameels, Hesrons förstföddes, söner voro Ram, den
      förstfödde, vidare Buna, Oren och Osem samt Ahia.
 26.  Men Jerameel hade en annan hustru som hette Atara; hon var moder
      till Onam.
 27.  Och Rams, Jerameels förstföddes, söner voro Maas, Jamin och
      Eker.
 28.  Onams söner voro Sammai och Jada; och Sammais söner voro Nadab
      och Abisur.
 29.  Och Abisurs hustru hette Abihail; hon födde åt honom Aban och
      Molid.
 30.  Nadabs söner voro Seled och Appaim.  Seled dog barnlös.
 31.  Men Appaims söner voro Jisei; Jiseis söner voro Sesan; Sesans
      söner voro Alai.
 32.  Jadas, Sammais broders, söner voro Jeter och Jonatan.  Jeter dog
      barnlös.
 33.  Men Jonatans söner voro Pelet och Sasa.  Dessa voro Jerameels
      söner.
 34.  Men Sesan hade inga söner, utan allenast döttrar.  Nu hade Sesan
      en egyptisk tjänare som hette Jarha.
 35.  Och Sesan gav sin dotter till hustru åt sin tjänare Jarha, och
      hon födde åt honom Attai.
 36.  Attai födde Natan, och Natan födde Sabad.
 37.  Sabad födde Eflal, och Eflal födde Obed.
 38.  Obed födde Jehu, och Jehu födde Asarja.
 39.  Asarja födde Heles, och Heles födde Eleasa.
 40.  Eleasa födde Sisamai, och Sisamai födde Sallum.
 41.  Sallum födde Jekamja, och Jekamja födde Elisama.

 42.  Och Kalebs, Jerameels broders, söner voro Mesa, hans förstfödde,
      som var Sifs fader, och Maresas, Hebrons faders, söner.
 43.  Men Hebrons söner voro Kora, Tappua, Rekem och Sema.
 44.  Sema födde Raham, Jorkeams fader.  Men Rekem födde Sammai.
 45.  Sammais son var Maon, och Maon var Bet-Surs fader.

 46.  Och Efa, Kalebs bihustru, födde Haran, Mosa och Gases; och Haran
      födde Gases.
 47.  Och Jadais söner voro Regem, Jotam, Gesan, Pelet, Efa och Saaf.
 48.  Kalebs bihustru Maaka födde Seber och Tirhana.
 49.  Hon födde ock Saaf, Madmannas fader, Seva, Makbenas fader och
      Gibeas fader.  Och Kalebs dotter var Aksa.
      >Jos. 15,16.

 50.  Dessa voro Kalebs söner: Hurs, Efratas förstföddes, son var
      Sobal Kirjat-Jearims fader,
 51.  vidare Salma, Bet-Lehems fader, och Haref, Bet-Gaders fader.
 52.  Söner till Sobal, Kirjat-Jearims fader, voro Haroe och hälften
      av Hammenuhot-släkten.
      >1 Krön. 4,2.
 53.  Men Kirjat-Jearims släkter voro jeteriterna, putiterna,
      sumatiterna och misraiterna.  Från dem utgingo sorgatiterna och
      estaoliterna.
 54.  Salmas söner voro Bet-Lehem och netofatiterna, Atrot-Bet-Joab,
      så ock hälften av manahatiterna, sorgiterna.
 55.  Och de skriftlärdes släkter, deras som bodde i Jaebes, voro
      tireatiterna, simeatiterna, sukatiterna.  Dessa voro de kainéer
      som härstammade från Hammat, fader till Rekabs släkt.
      >Dom. 1,16. Jer. 35,2 f.

[https://runeberg.org/bibeln/13_03.html]
                   Första Krönikeboken, 3 Kapitlet

                 Davids barn.  Juda konungar.  Jekonjas
                                söner.

  1.  Dessa voro de söner som föddes åt David i Hebron: Amnon, den
      förstfödde, av Ahinoam från Jisreel; Daniel, den andre, av
      Abigail från Karmel;
      >2 Sam. 3,2 f.
  2.  Absalom, den tredje, son till Maaka, som var dotter till Talmai,
      konungen i Gesur; Adonia, den fjärde, Haggits son;
  3.  Sefatja, den femte, av Abital; Jitream, den sjätte, av hans
      hustru Egla.
  4.  Dessa sex föddes åt honom i Hebron, där han regerade i sju år
      och sex månader.  I Jerusalem åter regerade han i trettiotre år.
      >2 Sam. 5,4 f. 1 Kon. 2,11. 1 Krön. 29,27.

  5.  Och dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Simea, Sobab, Natan
      och Salomo, tillsammans fyra, av Bat-Sua, Ammiels dotter;
      >2 Sam. 5,14 f.
  6.  vidare Jibhar, Elisama, Elifelet,
  7.  Noga, Nefeg, Jafia,
  8.  Elisama, Eljada och Elifelet, tillsammans nio.

  9.  Detta var alla Davids söner, förutom sönerna med bihustrurna;
      och Tamar var deras syster.
      >2 Sam. 13,1.
 10.  Salomos son var Rehabeam.  Hans son var Abia; hans son var Asa;
      hans son var Josafat.
      >1 Kon. 11,43. 14,31. Matt. 1,7 f.
 11.  Hans son var Joram; hans son var Ahasja; hans son var Joas.
      >2 Kon. 8,16, 24. 11,2.
 12.  Hans son var Amasja; hans son var Asarja; hans son var Jotam.
      >2 Kon. 12,21. 15,1, 7.
 13.  Hans son var Ahas; hans son var Hiskia; hans son var Manasse.
      >2 Kon. 15,38. 16,20. 20,21.
 14.  Hans son var Amon; hans son var Josia.
      >2 Kon. 21,18, 26.
 15.  Josias söner voro Johanan den förstfödde, Jojakim, den andre,
      Sidkia, den tredje, Sallum, den fjärde.
      >2 Kon. 23,30, 34. 24,17.
 16.  Jojakims söner voro hans son Jekonja och dennes son Sidkia.

 17.  Jekonjas söner voro Assir och dennes son Sealtiel,
 18.  vidare Malkiram, Pedaja, Senassar, Jekamja, Hosama och Nedabja.
 19.  Pedajas söner voro Serubbabel och Simei.  Serubbabels söner voro
      Mesullam och Hananja, och deras syster var Selomit,
 20.  vidare Hasuba, Ohel, Berekja, Hasadja och Jusab-Hesed,
      tillsammans fem.
 21.  Hananjas söner voro Pelatja och Jesaja, vidare Refajas söner,
      Arnans söner, Obadjas söner och Sekanjas söner.
 22.  Sekanjas söner voro Semaja, Semajas söner voro Hattus, Jigeal,
      Baria, Nearja och Safat, tillsammans sex.
 23.  Nearjas söner voro Eljoenai, Hiskia och Asrikam, tillsammans
      tre.
 24.  Eljoenais söner voro Hodauja, Eljasib, Pelaja, Ackub, Johanan,
      Delaja och Anani, tillsammans sju.

[https://runeberg.org/bibeln/13_04.html]
                   Första Krönikeboken, 4 Kapitlet

                Tillägg till Judas släkttavla.  Simeons
                                söner.

  1.  Judas söner voro Peres, Hesron, Karmi, Hur och Sobal.
      >1 Mos. 38,29. 46,12. 1 Krön. 2,4.
  2.  Och Reaja, Sobals son, födde Jahat, och Jahat födde Ahumai och
      Lahad.  Dessa voro sorgatiternas släkter.
      >1 Krön. 2,52 f.
  3.  Och dessa voro Abi-Etams söner: Jisreel, Jisma och Jidbas, och
      deras syster hette Hasselelponi,
  4.  vidare Penuel, Gedors fader, och Eser, Husas fader.  Dessa voro
      söner till Hur, Efratas förstfödde, Bet-Lehems fader.
      >1 Krön. 2,19

  5.  Och Ashur, Tekoas fader, hade två hustrur, Helea och Naara.
      >1 Krön. 2,24
  6.  Naara födde åt honom Ahussam, Hefer, Timeni och ahastariterna.
      Dessa voro Naaras söner.
  7.  Och Heleas söner voro Seret, Jishar och Etnan.
  8.  Och Kos födde Anub och Hassobeba, så ock Aharhels, Harums sons,
      släkter.

  9.  Men Jaebes var mer ansedd än sina bröder; hans moder hade givit
      honom namnet Jaebes, i det hon sade: »Jag har fött honom
      med smärta[1].»
 10.  Och Jaebes åkallade Israels Gud och sade: »O att du ville
      välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med
      mig!  O att du ville avvända vad ont är, så att jag sluppe att
      känna någon smärta!»  Och Gud lät det ske, som han begärde.

 11.  Och Kelub, Suhas broder, födde Mehir; han var Estons fader.
 12.  Och Eston födde Bet-Rafa, Pasea och Tehinna, Ir-Nahas'
      fader.  Dessa voro männen från Reka.

 13.  Och Kenas söner voro Otniel och Seraja.  Otniels söner voro
      Hatat.
      >Jos. 15,17. Dom. 3,9.
 14.  Och Meonotai födde Ofra.  Och Seraja födde Joab, fader till
      Timmermansdalens släkt, ty dessa voro timmermän.
      >Neh. 11,35.
 15.  Och Kalebs, Jefunnes sons, söner voro Iru, Ela och Naam, så ock
      Elas söner och Kenas.
      >4 Mos. 32,12.

 16.  Och Jehallelels söner voro Sif och Sifa, Tirja och Asarel.

 17.  Och Esras son var Jeter, vidare Mered, Efer och Jalon.  Och
      kvinnan blev havande och födde Mirjam, Sammai och Jisba,
      Estemoas fader.
 18.  Och hans judiska hustru födde Jered, Gedors fader, och Heber,
      Sokos fader, och Jekutiel, Sanoas fader.  Men de andra voro
      söner till Bitja, Faraos dotter, som Mered hade tagit till
      hustru.

 19.  Och söner till Hodias hustru, Nahams syster, voro Kegilas fader,
      garmiten, och maakatiten Estemoa.

 20.  Och Simons söner voro Amnon och Rinna, Ben-Hanan och Tilon.

      Och Jiseis söner voro Sohet och Sohets son.

 21.  Söner till Sela, Judas son, voro Er, Lekas fader, och Laeda,
      Maresas fader, och de släkter som tillhörde linnearbetarnas hus,
      av Asbeas hus,
      >1 Mos. 38,5.
 22.  vidare Jokim och männen i Koseba samt Joas och Saraf, som blevo
      herrar över Moab, så ock Jasubi-Lehem.  Men detta tillhör en
      avlägsen tid.
 23.  Dessa voro krukmakarna och invånarna i Netaim och Gedera; de
      bodde där hos konungen och voro i hans arbete.

 24.  Simeons söner voro Nemuel och Jamin, Jarib, Sera och Saul.
      >1 Mos. 46,10.
 25.  Hans son var Sallum; hans son var Mibsam; hans son var Misma.
 26.  Mismas söner voro hans son Hammuel, dennes son Sackur och
      dennes son Simei.
 27.  Och Simei hade sexton söner och sex döttrar; men hans bröder
      hade icke många barn.  Och deras släkt i sin helhet förökade sig
      icke så mycket som Juda barn.
 28.  Och de bodde i Beer-Seba, Molada och Hasar-Sual,
      >Jos. 19,1 f.
 29.  i Bilha, i Esem och i Tolad,
 30.  i Betuel, i Horma och i Siklag,
 31.  i Bet-Markabot, i Hasar-Susim, i Bet-Birei och i Saaraim.  Dessa
      voro deras städer, till dess att David blev konung.
 32.  Och deras byar voro Etam och Ain, Rimmon, Token och Asan -- fem
      städer;
 33.  därtill alla deras byar, som lågo runt omkring dessa städer,
      ända till Baal.  Dessa voro deras boningsorter; och de hade sitt
      särskilda släktregister.

 34.  Vidare: Mesobab, Jamlek och Josa, Amasjas son,
 35.  och Joel och Jehu, son till Josibja, son till Seraja, son till
      Asiel,
 36.  och Eljoenai, Jaakoba, Jesohaja, Asaja, Adiel, Jesimiel och
      Benaja,
 37.  så ock Sisa, son till Sifei, son till Allon, son till Jedaja, son
      till Simri son till Semaja.
 38.  Dessa nu nämnda voro hövdingar i sina släkter, och deras
      familjer utbredde sig och blevo talrika.
 39.  Och de drogo fram mot Gedor, ända till östra sidan av dalen, för
      att söka bete för sin boskap.
 40.  Och de funno fett och gott bete, och landet hade utrymme nog,
      och där var stilla och lugnt, ty de som förut bodde där voro
      hamiter.
 41.  Men dessa som här hava blivit upptecknade vid namn kommo i
      Hiskias, Juda konungs, tid och förstörde deras tält och slogo de
      meiniter som funnos där och gåvo dem till spillo, så att de nu
      icke mer äro till, och bosatte sig i deras land; ty där fanns
      bete för deras boskap.
 42.  Och av dem, av Simeons barn, drogo fem hundra man till Seirs
      bergsbygd; och Pelatja, Nearja, Refaja och Ussiel, Jiseis söner,
      stodo i spetsen för dem.
 43.  Och de slogo den sista kvarlevan av amalekiterna; sedan bosatte
      de sig där och bo där ännu i dag.

[1]  Hebr beóseb.

[https://runeberg.org/bibeln/13_05.html]
                   Första Krönikeboken, 5 Kapitlet

               Rubens och Gads stammar och ena hälften
                 av Manasse stam.  Deras bortförande i
                            fångenskapen.

  1.  Och Rubens söner, Israels förstföddes -- han var nämligen den
      förstfödde, men därför att han oskärade sin faders bädd, blev
      hans förstfödslorätt given åt Josefs, Israels sons, söner, dock
      icke så, att denne skulle upptagas i släktregistret såsom den
      förstfödde;
      >1 Mos. 29,32. 35,22. 48,5 f. 49,4.
  2.  ty väl var Juda den mäktigaste bland sina bröder, och furste
      blev en av hans avkomlingar, men förstfödslorätten blev dock
      Josefs --
      >1 Mos. 49,8 f.
  3.  Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
      och Karmi.
      >1 Mos. 46,9. 2 Mos. 6,14. 4 Mos. 26,5 f.
  4.  Joels söner voro hans son Semaja, dennes son Gog, dennes son
      Simei,
  5.  dennes son Mika, dennes son Reaja, dennes son Baal,
  6.  så ock dennes son Beera, som Tillegat-Pilneeser, konungen i
      Assyrien, förde bort i fångenskap; han var hövding för
      rubeniterna.
      >2 Kon. 15,29.
  7.  Och hans bröder voro, efter sina släkter, när de upptecknades i
      släktregistret efter sin ättföljd: Jegiel, huvudmannen, Sakarja
  8.  och Bela, son till Asas, son till Sema, son till Joel; han bodde
      i Aroer, och hans boningsplatser nådde ända till Nebo och
      Baal-Meon.
      >4 Mos. 32,38.
  9.  Och österut nådde hans boningsplatser ända fram till öknen som
      sträcker sig ifrån floden Frat; ty de hade stora boskapshjordar
      i Gileads land.
 10.  Men i Sauls tid förde de krig mot hagariterna, och dessa föllo
      för deras hand; då bosatte de sig i deras hyddor utefter hela
      östra sidan av Gilead.

 11.  Och Gads barn hade sina boningsplatser gent emot dem i landet
      Basan ända till Salka:
      >Jos. 13,24 f.
 12.  Joel, huvudmannen, och Safam därnäst, och vidare Jaanai och
      Safat i Basan.
 13.  Och deras bröder voro, efter sina familjer, Mikael, Mesullam,
      Seba, Jorai, Jaekan, Sia och Eber, tillsammans sju.
 14.  Dessa voro söner till Abihail, son till Huri, son till Jaroa,
      son till Gilead, son till Mikael, son till Jesisai, son till
      Jado, son till Bus.
 15.  Men Ahi, son till Abdiel, son till Guni, var huvudman för deras
      familjer.
 16.  Och de bodde i Gilead i Basan och underlydande orter, så ock på
      alla Sarons utmarker, så långt de sträckte sig.
 17.  Alla dessa blevo upptecknade i släktregistret i Jotams, Juda
      konungs, och i Jerobeams, Israels konungs, tid.
      >2 Kon. 14,23. 15,7.

 18.  Rubens barn och gaditerna och ena hälften av Manasse stam, de av
      dem, som voro krigsdugliga och buro sköld och svärd och spände
      båge och voro stridskunniga, utgjorde fyrtiofyra tusen sju
      hundra sextio stridbara män.
 19.  Och de förde krig mot hagariterna och mot Jetur, Nafis och
      Nodab.
      >1 Mos. 25,15. 1 Krön. 1,31.
 20.  Och seger beskärdes dem i striden mot dessa, så att hagariterna
      och alla som voro med dem blevo givna i deras hand; ty de ropade
      till Gud under striden, och han bönhörde dem, därför att de
      förtröstade på honom.
 21.  Och såsom byte förde de bort deras boskapshjordar, femtio tusen
      kameler, två hundra femtio tusen får och två tusen åsnor, så ock
      ett hundra tusen människor.
 22.  Ty många hade fallit slagna, eftersom striden var av Gud.  Sedan
      bosatte de sig i deras land och bodde där ända till
      fångenskapen.
      >2 Kon. 17.6.

 23.  Halva Manasse stams barn bodde ock där i landet, från Basan ända
      till Baal-Hermon och Senir och Hermons berg, och de voro
      talrika.
 24.  Och dessa voro huvudmän för sina familjer: Efer, Jisei, Eliel,
      Asriel, Jeremia, Hodauja och Jadiel, tappra stridsmän,
      namnkunniga män, huvudmän för sina familjer.

 25.  Men de blevo otrogna mot sina fäders Gud, i det att de i trolös
      avfällighet lupo efter de gudar som dyrkades av de folk där i
      landet, som Gud hade förgjort för dem.
      >2 Mos. 34,15 f.
 26.  Då uppväckte Israels Gud den assyriske konungen Puls ande och
      den assyriske konungen Tillegat-Pilnesers ande och lät folket
      föras bort i fångenskap, såväl rubeniterna och gaditerna som ena
      hälften av Manasse stam, och lät dem komma till Hala, Habor,
      Hara och Gosans ström, där de äro ännu i dag.
      >2 Kon. 15,19, 29. 17,6.

[https://runeberg.org/bibeln/13_06.html]
                   Första Krönikeboken, 6 Kapitlet

                     Levi stam och dess bostäder.

  1.  Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
      >1 Mos. 46,11. 2 Mos. 6,16 f. 4 Mos. 26,57 f. 1 Krön. 23,6 f
  2.  Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel.
  3.  Amrams barn voro Aron, Mose och Mirjam.  Arons söner voro Nadab
      och Abihu, Eleasar och Itamar.
      >2 Mos. 2,1 f. 4 Mos. 3,2.
  4.  Eleasar födde Pinehas, Pinehas födde Abisua.
  5.  Abisua födde Bucki, och Bucki födde Ussi.
  6.  Ussi födde Seraja, och Seraja födde Merajot.
  7.  Merajot födde Amarja, och Amarja födde Ahitub.
  8.  Ahitub födde Sadok, och Sadok födde Ahimaas.
      >2 Sam. 8,17. 15,27
  9.  Ahimaas födde Asarja, och Asarja födde Johanan.
 10.  Johanan födde Asarja; det var han som var präst i det tempel som
      Salomo byggde i Jerusalem.
 11.  Asarja födde Amarja, och Amarja födde Ahitub.
 12.  Ahitub födde Sadok, och Sadok födde Sallum.
 13.  Sallum födde Hilkia, och Hilkia födde Asarja.
      >2 Kon. 22,4.
 14.  Asarja födde Seraja, och Seraja födde Josadak.
 15.  Men Josadak måste gå med i fångenskap, när HERREN lät Juda och
      Jerusalem föras bort genom Nebukadnessar.
      >2 Kon. 25,1 f.

 16.  Levis söner voro Gersom, Kehat och Merari.
      >4 Mos. 3,16 f.
 17.  Och dessa voro namnen på Gersoms söner: Libni och Simei.
 18.  Och Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel.
 19.  Meraris söner voro Maheli och Musi.  Dessa voro leviternas
      släkter, efter deras fäder.
 20.  Från Gersom härstammade hans son Libni, dennes son Jahat, dennes
      son Simma,
 21.  dennes son Joa, dennes son Iddo, dennes son Sera, dennes son
      Jeaterai.
 22.  Kehats söner voro hans son Amminadab, dennes son Kora, dennes
      son Assir,
 23.  dennes son Elkana, dennes son Ebjasaf, dennes son Assir,
 24.  dennes son Tahat, dennes son Uriel, dennes son Ussia och dennes
      son Saul.
 25.  Elkanas söner voro Amasai och Ahimot.
 26.  Hans son var Elkana; hans son var Elkana-Sofai; hans son var
      Nahat.
 27.  Hans son var Eliab; hans son var Jeroham; hans son var Elkana.
      >1 Sam. 1,1.
 28.  Och Samuels söner voro Vasni, den förstfödde, och Abia.
      >1 Sam. 8,2.
 29.  Meraris söner voro Maheli, dennes son Libni, dennes son Simei,
      dennes son Ussa,
 30.  dennes son Simea, dennes son Haggia, dennes son Asaja.

 31.  Och dessa voro de som David anställde för att ombesörja sången i
      HERRENS hus, sedan arken hade fått en vilostad.
 32.  De gjorde tjänst inför uppenbarelsetältets tabernakel såsom
      sångare, till dess att Salomo byggde HERRENS hus i Jerusalem; de
      stodo där och förrättade sin tjänst, såsom det var föreskrivet
      för dem.
 33.  Dessa voro de som så tjänstgjorde, och dessa voro deras söner:

      Av kehatiternas barn: Heman, sångaren, son till Joel, son till
      Samuel,
 34.  son till Elkana, son till Jeroham, son till Eliel, son till Toa,
 35.  son till Sif, son till Elkana, son till Mahat, son till Amasai,
 36.  son till Elkana, son till Joel, son till Asarja, son till
      Sefanja,
 37.  son till Tahat, son till Assir, son till Ebjasaf, son till Kora,
 38.  son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, son till Israel;
 39.  vidare hans broder Asaf, som hade sin plats på hans högra sida,
      Asaf, son till Berekja, son till Simea,
 40.  son till Mikael, son till Baaseja, son till Malkia,
 41.  son till Etni, son till Sera, son till Adaja,
 42.  son till Etan, son till Simma, son till Simei,
 43.  son till Jahat, son till Gersom, son till Levi.
 44.  Och deras bröder, Meraris barn stodo på den vänstra sidan: Etan
      son till Kisi, son till Abdi, son till Malluk,
 45.  son till Hasabja, son till Amasja, son till Hilkia,
 46.  son till Amsi, son till Bani, son till Semer,
 47.  son till Maheli, son till Musi, son till Merari, son till Levi.

 48.  Och deras bröder, de övriga leviterna, hade blivit givna till
      allt slags tjänstgöring vid tabernaklet, Guds hus.
 49.  Men Aron och hans söner ombesörjde offren på brännoffersaltaret
      och på rökelsealtaret, och skulle utföra all förrättning i det
      allraheligaste och bringa försoning för Israel, alldeles såsom
      Mose, Guds tjänare, hade bjudit.
      >2 Mos. 30,7 f. 4 Mos. 4,16.
 50.  Och dessa voro Arons söner: hans son Eleasar, dennes son
      Pinehas, dennes son Abisua,
 51.  dennes son Bucki, dennes son Ussi, dennes son Seraja,
 52.  dennes son Merajot, dennes son Amarja, dennes son Ahitub,
 53.  dennes son Sadok, dennes son Ahimaas.

 54.  Och dessa voro deras boningsorter, efter deras tältläger inom
      deras område: Åt Arons söner av kehatiternas släkt -- ty dem
      träffade nu lotten --
      >Jos. 21,9 f.
 55.  åt dem gav man Hebron i Juda land med dess utmarker runt
      omkring.
 56.  Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man åt
      Kaleb, Jefunnes son.
 57.  Åt Arons söner gav man alltså fristäderna Hebron och Libna med
      dess utmarker, vidare Jattir och Estemoa med dess utmarker.
      >5 Mos. 19,1 f.
 58.  Hilen med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
 59.  Asan med dess utmarker och Bet-Semes med dess utmarker;
 60.  och ur Benjamins stam Geba med dess utmarker, Alemet med dess
      utmarker och Anatot med dess utmarker, så att deras städer
      tillsammans utgjorde tretton städer, efter deras släkter.

 61.  Och Kehats övriga barn fingo ur en stamsläkt, nämligen den
      stamhalva som utgjorde ena hälften av Manasse stam, genom
      lottkastning tio städer.
 62.  Gersoms barn åter fingo, efter sina släkter, ur Isaskars stam,
      ur Asers stam, ur Naftali stam och ur Manasse stam i Basan
      tretton städer.
 63.  Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
      stam och ur Sebulons stam genom lottkastning tolv städer.

 64.  Så gåvo Israels barn åt leviterna dessa städer med deras
      utmarker.
 65.  Genom lottkastning gåvo de åt dem ur Juda barns stam, ur Simeons
      barns stam och ur Benjamins barns stam dessa städer, som de
      namngåvo.

 66.  Och bland Kehats barns släkter fingo några följande städer ur
      Efraims stam såsom sitt område:
      >Jos. 21,20 f.
 67.  Man gav dem fristäderna Sikem med dess utmarker i Efraims
      bergsbygd, Geser med dess utmarker,
 68.  Jokmeam med dess utmarker, Bet-Horon med dess utmarker;
 69.  vidare Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess
      utmarker;
 70.  och ur ena hälften av Manasse stam Aner med dess utmarker och
      Bileam med dess utmarker.  Detta tillföll Kehats övriga barns
      släkt.

 71.  Gersoms barn fingo ur den släkt som utgjorde ena hälften av
      Manasse stam Golan i Basan med dess utmarker och Astarot med
      dess utmarker;
      >Jos. 21,27 f.
 72.  och ur Isaskars stam Kedes med dess utmarker, Dobrat med dess
      utmarker,
 73.  Ramot med dess utmarker och Anem med dess utmarker;
 74.  och ur Asers stam Masal med dess utmarker, Abdon med dess
      utmarker,
 75.  Hukok med dess utmarker och Rehob med dess utmarker;
 76.  och ur Naftali stam Kedes i Galileen med dess utmarker, Hammon
      med dess utmarker och Kirjataim med dess utmarker.

 77.  Meraris övriga barn fingo ur Sebulons stam Rimmono med dess
      utmarker och Tabor med dess utmarker,
      >Jos. 21,34 f.
 78.  och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, öster om Jordan, ur
      Rubens stam Beser i öknen med dess utmarker, Jahas med dess
      utmarker,
 79.  Kedemot med dess utmarker och Mefaat med dess utmarker;
 80.  och ur Gads stam Ramot i Gilead med dess utmarker, Mahanaim med
      dess utmarker,
 81.  Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker.

[https://runeberg.org/bibeln/13_07.html]
                   Första Krönikeboken, 7 Kapitlet

                Isaskars, Benjamins, (Dans,) Naftalis,
                 Manasses, Efraims och Asers stammar.

  1.  Och Isaskars söner voro Tola och Pua, Jasib och Simron,
      tillsammans fyra.
      >1 Mos. 46,13. 4 Mos. 26,23 f.
  2.  Tolas söner voro Ussi, Refaja, Jeriel, Jamai, Jibsam och Samuel,
      huvudmän för sina familjer, ättlingar av Tola, tappra stridsmän,
      upptecknade efter sin ättföljd.  I Davids tid var deras antal
      tjugutvå tusen sex hundra.
  3.  Ussis söner voro Jisraja, och Jisrajas söner voro Mikael, Obadja
      och Joel samt Jissia, tillhopa fem, allasammans huvudmän.
  4.  Och med dem följde stridbara härskaror, trettiosex tusen man,
      efter sin ättföljd och sina familjer; ty de hade många hustrur
      och barn.
  5.  Och deras bröder i alla Isaskars släkter voro tappra stridsmän;
      åttiosju tusen utgjorde tillsammans de som voro upptecknade i
      deras släktregister.

  6.  Benjamins söner voro Bela, Beker och Jediael, tillsammans tre.
      >1 Mos. 46,21. 4 Mos. 26,38 f. 1 Krön. 8,1 f.
  7.  Belas söner voro Esbon, Ussi, Ussiel, Jerimot och Iri,
      tillsammans fem, huvudmän för sina familjer, tappra stridsmän;
      de som voro upptecknade i deras släktregister utgjorde tjugutvå
      tusen trettiofyra.
  8.  Bekers söner voro Semira, Joas, Elieser, Eljoenai, Omri,
      Jeremot, Abia, Anatot och Alemet.  Alla dessa voro Bekers söner.
  9.  De som voro upptecknade i deras släktregister, efter sin
      ättföljd, efter huvudmannen för sina familjer, tappra stridsmän,
      utgjorde tjugu tusen två hundra.
 10.  Jediaels söner voro Bilhan; Bilhans söner voro Jeus, Benjamin,
      Ehud, Kenaana, Setan, Tarsis och Ahisahar.
 11.  Alla dessa voro Jediaels söner, upptecknade efter huvudmännen
      för sina familjer, tappra stridsmän, sjutton tusen två hundra
      stridbara krigsmän.
 12.  Och Suppim och Huppim voro Irs söner.  -- Men Husim voro Ahers
      söner.
      >1 Mos. 46,23.

 13.  Naftalis söner voro Jahasiel, Guni, Jeser och Sallum, Bilhas
      söner.
      >1 Mos. 46,24. 4 Mos. 26,48 f.
 14.  Manasses söner voro Asriel, som kvinnan födde; hans arameiska
      bihustru födde Makir, Gileads fader.
 15.  Och Makir tog hustru åt Huppim och Suppim.  Hans syster hette
      Maaka.  Och den andre hette Selofhad.  Och Selofhad hade döttrar.
      >4 Mos. 26,33. 27,1.
 16.  Och Maaka, Makirs hustru, födde en son och gav honom namnet
      Peres, men hans broder hette Seres.  Hans söner voro Ulam och
      Rekem.
 17.  Ulams söner voro Bedan.  Dessa voro söner till Gilead, son till
      Makir, son till Manasse.
 18.  Och hans syster var Hammoleket; hon födde Is-Hod, Abieser och
      Mahela.
 19.  Och Semidas söner voro Ajan, Sekem, Likhi och Aniam.

 20.  Och Efraims söner voro Sutela, dennes son Bered, dennes son
      Tahat, dennes son Eleada, dennes son Tahat,
      >4 Mos. 26,35 f.
 21.  dennes son Sabad och dennes son Sutela, så ock Eser och
      Elead.  Och män från Gat, som voro födda där i landet, dräpte dem,
      därför att de hade dragit ned för att taga deras boskapshjordar.
 22.  Då sörjde Efraim, deras fader, i lång tid, och hans bröder kommo
      för att trösta honom.
 23.  Och han gick in till sin hustru, och hon blev havande och födde
      en son; och han gav honom namnet Beria, därför
      att det hade skett under en olyckstid[1] för hans
      hus.
 24.  Hans dotter var Seera; hon byggde Nedre och Övre Bet-Horon, så
      ock Ussen-Seera.
 25.  Och hans son var Refa; hans son var Resef, ävensom Tela; hans
      son var Tahan.
 26.  Hans son var Laedan; hans son var Ammihud; hans son var Elisama.
      >4 Mos. 1,10.
 27.  Hans son var Non; hans son var Josua.
      >Jos. 1,1.
 28.  Och deras besittning och deras boningsorter voro Betel med
      underlydande orter, österut Naaran och västerut Geser med
      underlydande orter, vidare Sikem med underlydande orter, ända
      till Aja med underlydande orter.
 29.  Men i Manasse barns ägo voro Bet-Sean med underlydande orter,
      Taanak med underlydande orter, Megiddo med underlydande orter,
      Dor med underlydande orter.  Här bodde nu Josefs, Israels sons,
      barn.
      >Jos. 17,11.

 30.  Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
      var Sera.
      >1 Mos. 46,17. 4 Mos. 26,44 f.
 31.  Berias söner voro Heber och Malkiel; han var Birsaits fader.
 32.  Och Heber födde Jaflet, Somer och Hotam, så ock Sua, deras
      syster.
 33.  Och Jaflets söner voro Pasak, Bimhal och Asvat.  Dessa voro
      Jaflets söner.
 34.  Semers söner voro Ahi och Rohaga, Jaba och Aram.
 35.  Hans broder Helems söner voro Sofa, Jimna, Seles och Amal.
 36.  Sofas söner voro Sua, Harnefer, Sual, Beri och Jimra,
 37.  Beser, Hod, Samma, Silsa, Jitran och Beera.
 38.  Jeters söner voro Jefunne, Pispa och Ara.
 39.  Och Ullas söner voro Ara, Hanniel och Risja.
 40.  Alla dessa voro Asers söner, huvudmän för sina familjer, utvalda
      tappra stridsmän, huvudmän bland hövdingarna; och de som voro
      upptecknade i deras släktregister såsom dugliga till krigstjänst
      utgjorde ett antal av tjugusex tusen man.

[1]  Hebr. beraá.

[https://runeberg.org/bibeln/13_08.html]
                   Första Krönikeboken, 8 Kapitlet

                   Benjamins stam med Sauls släkt.

  1.  Och Benjamin födde Bela, sin förstfödde, Asbel, den andre, och
      Ahara, den tredje,
      >1 Mos. 46,21. 4 Mos. 26,38 f. 1 Krön. 7,6 f.
  2.  Noha, den fjärde, och Rafa, den femte.
  3.  Bela hade följande söner: Addar, Gera, Abihud,
  4.  Abisua, Naaman, Ahoa,
  5.  Gera, Sefufan och Huram.

  6.  Och dessa voro Ehuds söner, och de voro familjehuvudmän för dem
      som bodde i Geba, och som blevo bortförda till Manahat,
  7.  dit Gera jämte Naaman och Ahia förde bort dem: han födde Ussa
      och Ahihud.

  8.  Och Saharaim födde barn i Moabs land, sedan han hade skilt sig
      från sina hustrur, Husim och Baara;
  9.  med sin hustru Hodes födde han där Jobab, Sibja, Mesa, Malkam,
 10.  Jeus, Sakeja och Mirma.  Dessa voro hans söner, huvudmän för
      familjer.
 11.  Med Husim hade han fött Abitub och Elpaal.
 12.  Och Elpaals söner voro Eber, Miseam och Semed.  Han var den som
      byggde Ono och Lod med underlydande orter.

 13.  Beria och Sema -- vilka voro familjehuvudmän för Ajalons
      invånare och förjagade Gats invånare --
 14.  så ock Ajo, Sasak och Jeremot.
 15.  Och Sebadja, Arad, Eder,
 16.  Mikael, Jispa och Joha voro Berias söner.
 17.  Och Sebadja, Mesullam, Hiski, Heber,
 18.  Jismerai, Jislia och Jobab voro Elpaals söner.
 19.  Och Jakim, Sikri, Sabdi,
 20.  Elienai, Silletai, Eliel,
 21.  Adaja, Beraja och Simrat voro Simeis söner.
 22.  Och Jispan, Eber, Eliel,
 23.  Abdon, Sikri, Hanan,
 24.  Hananja, Elam, Antotja,
 25.  Jifdeja och Peniel voro Sasaks söner.
 26.  Och Samserai, Seharja, Atalja,
 27.  Jaaresja, Elia och Sikri voro Jerohams söner.
 28.  Dessa vore huvudman för familjer, huvudmän efter sin ättföljd;
      de bodde i Jerusalem.

 29.  I Gibeon bodde Gibeons fader, vilkens hustru hette Maaka.
      >1 Krön. 9,35 f.
 30.  Och hans förstfödde son var Abdon; vidare Sur, Kis, Baal, Nadab,
 31.  Gedor, Ajo och Seker.
 32.  Men Miklot födde Simea.  Också dessa bodde jämte sina bröder i
      Jerusalem, gent emot sina bröder.

 33.  Och Ner födde Kis, Kis födde Saul, och Saul födde Jonatan,
      Malki-Sua, Abinadab och Esbaal.
      >1 Sam. 9,1. 14,49 f.
 34.  Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal födde Mika.
      >2 Sam. 4,4.
 35.  Mikas söner voro Piton, Melek, Taarea och Ahas.
 36.  Ahas födde Joadda, Joadda födde Alemet, Asmavet och Simri, och
      Simri födde Mosa.
 37.  Mosa födde Binea.  Hans son var Rafa; hans son var Eleasa; hans
      son var Asel.
 38.  Och Asel hade sex söner, och dessa hette Asrikam, Bokeru,
      Ismael, Searja, Obadja och Hanan.  Alla dessa voro Asels söner.
 39.  Och hans broder Eseks söner voro Ulam, hans förstfödde, Jeus,
      den andre, och Elifelet, den tredje.
 40.  Och Ulams söner voro tappra stridsmän, som voro skickliga i att
      spänna båge; och de hade många söner och sonsöner: ett hundra
      femtio.

      Alla dessa voro av Benjamins barn
      >Dom. 20,16.

[https://runeberg.org/bibeln/13_09.html]
                   Första Krönikeboken, 9 Kapitlet

               Jerusalems invånare.  Tjänstgöringen vid
               helgedomen.  Ytterligare om Sauls släkt.

  1.  Och hela Israel blev upptecknat i släktregister, och de finnas
      uppskrivna i boken om Israels konungar.  Och Juda fördes i
      fångenskap bort till Babel för sin otrohets skull.
      >2 Sam. 24,9. 2 Kon. 24,10 f. 25,1 f.
  2.  Men de förra invånarna som bodde där de hade sin arvsbesittning,
      i sina städer, utgjordes av vanliga israeliter, präster, leviter
      och tempelträlar.

  3.  I Jerusalem bodde en del av Juda barn, av Benjamins barn och av
      Efraims och Manasse barn, nämligen:
      >Neh. 11,4 f.
  4.  Utai, son till Ammihud, son till Omri, son till Imri, son till
      Bani, av Peres', Judas sons, barn;
  5.  av siloniterna Asaja, den förstfödde, och hans söner;
  6.  av Seras barn Jeguel och deras broder, sex hundra nittio;
  7.  av Benjamins barn Sallu, son till Mesullam, son till Hodauja,
      son till Hassenua,
  8.  vidare Jibneja, Jerohams son, och Ela, son till Ussi, son till
      Mikri, och Mesullam, son till Sefatja, son till Reguel, son till
      Jibneja,
  9.  så ock deras bröder, efter deras ättföljd, nio hundra
      femtiosex.  Alla dessa män voro huvudmän för familjer, var och en
      för sin familj.
 10.  Och av prästerna: Jedaja, Jojarib och Jakin,
      >Neh. 11,10 f.
 11.  vidare Asarja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till
      Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
      >1 Krön. 6,12 f. Neh. 11,11 f.
 12.  vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pashur, son till
      Malkia, vidare Maasai, son till Adiel, son till Jasera, son till
      Mesullam, son till Mesillemit, son till Immer,
 13.  så ock deras bröder, huvudmän för sina familjer, ett tusen sju
      hundra sextio, dugande män i de sysslor som hörde till
      tjänstgöringen i Guds hus.

 14.  Och av leviterna: Semaja, som till Hassub, son till Asrikam, son
      till Hasabja, av Meraris barn,
 15.  vidare Bakbackar, Heres och Galal, så ock Mattanja, son till
      Mika, son till Sikri, son till Asaf,
 16.  vidare Obadja, son till Semaja, son till Galal, son till
      Jedutun, så ock Berekja, son till Asa, son till Elkana, som
      bodde i netofatiternas byar.
 17.  Och dörrvaktarna: Sallum, Ackub, Talmon och Ahiman med sina
      bröder; men Sallum var huvudmannen.
 18.  Och ända till nu göra de tjänst vid Konungsporten, på östra
      sidan.  Dessa voro dörrvaktarna i Levi barns läger.
 19.  Men Sallum, son till Kore, son till Ebjasaf, son till Kora, hade
      jämte sina bröder, dem som voro av hans familj, koraiterna, till
      tjänstgöringssyssla att hålla vakt vid tältets trösklar; deras
      fäder hade nämligen i HERRENS läger hållit vakt vid ingången.
 20.  Och Pinehas, Eleasars son, hade förut varit furste över dem --
      med honom vare HERREN!
 21.  Sakarja, Meselemjas son, var dörrvaktare vid ingången till
      uppenbarelsetältet.
 22.  Alla dessa voro utvalda till dörrvaktare vid trösklarna: två
      hundra tolv.  De blevo i sina byar upptecknade i
      släktregistret.  David och siaren Samuel hade tillsatt dem att
      tjäna på heder och tro.
      >1 Sam. 9,9.
 23.  De och deras söner stodo därför vid portarna till HERRENS hus,
      tälthuset, och höllo vakt.
 24.  Efter de fyra väderstrecken hade dörrvaktarna sina platser: i
      öster, väster, norr och söder.
 25.  Och deras bröder, de som fingo bo i sina byar, skulle var sjunde
      dag, alltid på samma timme, infinna sig hos dem.
 26.  Ty på heder och tro voro dessa fyra anställda såsom förmän för
      dörrvaktarna.  Detta var nu leviterna.  De hade ock uppsikten
      över kamrarna och förvaringsrummen i Guds hus.
 27.  Och de vistades om natten runt omkring Guds hus, ty dem ålåg att
      hålla vakt, och de skulle öppna dörrarna var morgon.
 28.  Somliga av dem hade uppsikten över de kärl som användes vid
      tjänstgöringen.  De buro nämligen in dem, efter att hava räknat
      dem, och buro sedan ut dem, efter att åter hava räknat dem.
 29.  Och somliga av dem voro förordnade till att hava uppsikten över
      de andra kärlen, över alla andra helgedomens kärl, så ock över
      det fina mjölet och vinet och oljan och rökelsen och de
      välluktande kryddorna.
 30.  Men somliga av prästernas söner beredde salvan av de välluktande
      kryddorna.
      >2 Mos. 30,25.
 31.  Och Mattitja, en av leviterna, koraiten Sallums förstfödde, hade
      på heder och tro uppsikten över bakverket.
 32.  Och somliga av deras bröder, kehatiternas söner, hade uppsikten
      över skådebröden och skulle tillreda dem för var sabbat.
      >3 Mos. 24,5 f.
 33.  Men de andra, nämligen sångarna, huvudmän för levitiska
      familjer, vistades i kamrarna, fria ifrån annan tjänstgöring, ty
      dag och natt voro de upptagna av sina egna sysslor.

 34.  Dessa voro huvudmännen för de levitiska familjerna, huvudman
      efter sin ättföljd; de bodde i Jerusalem.

 35.  I Gibeon bodde Gibeons fader Jeguel, vilkens hustru hette Maaka.
      >1 Krön. 8,29 f.
 36.  Och hans förstfödde son var Abdon; vidare Sur, Kis, Baal, Ner,
      Nadab
 37.  Gedor, Ajo, Sakarja och Miklot.
 38.  Men Miklot födde Simeam.  Också de bodde jämte sina bröder i
      Jerusalem, gent emot sina bröder.
 39.  Och Ner födde Kis, Kis födde Saul, och Saul födde Jonatan,
      Malki-Sua, Abinadab och Esbaal.
      >1 Sam. 14,49 f.
 40.  Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal födde Mika.
 41.  Mikas söner voro Piton, Melek och Taharea.
 42.  Ahas födde Jaera, Jaera födde Alemet, Asmavet och Simri, och
      Simri födde Mosa.
 43.  Mosa födde Binea.  Hans son var Refaja; hans son var Eleasa; hans
      son var Asel.
 44.  Och Asel hade sex söner, och dessa hette Asrikam, Bokeru,
      Ismael, Searja, Obadja och Hanan.  Dessa voro Asels söner

[https://runeberg.org/bibeln/13_10.html]
                   Första Krönikeboken, 10 Kapitlet

               Sauls och hans söners död i striden mot
                    filistéerna.  Deras begravning.

  1.  Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
      filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
      >1 Sam. 31,1 f.
  2.  Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner.  Och
      filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
  3.  När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
      över honom, greps han av förskräckelse för skyttarna.
  4.  Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
      genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
      hantera mig skändligt.»  Men hans vapendragare ville det icke, ty
      han fruktade storligen.  Då tog Saul själv svärdet och störtade
      sig därpå.
  5.  Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
      på sitt svärd och dog.

  6.  Så dogo då Saul och hans tre söner; och alla som hörde till hans
      hus dogo på samma gång.
  7.  Och när alla israeliterna i dalen förnummo att deras här hade
      flytt, och att Saul och hans söner voro döda, övergåvo de sina
      städer och flydde; sedan kommo filistéerna och bosatte sig i
      dem.

  8.  Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
      funno då Saul och hans söner, där de lågo fallna på berget
      Gilboa.
  9.  Och de plundrade honom och togo med sig hans huvud och hans
      vapen och sände dem omkring i filistéernas land och läto
      förkunna det glada budskapet för sina avgudar och för folket.
 10.  Och de lade hans vapen i sitt gudahus, men hans huvudskål hängde
      de upp i Dagons tempel.

 11.  Men när allt folket i Jabes i Gilead hörde allt vad filistéerna
      hade gjort med Saul,
 12.  stodo de upp, alla stridbara män, och togo Sauls och hans söners
      lik och förde dem till Jabes; och de begrovo deras ben under
      terebinten i Jabes och fastade så i sju dagar.

 13.  Detta blev Sauls död, därför att han hade begått otrohet mot
      HERREN, i det att han icke hade hållit HERRENS ord, så ock
      därför att han hade frågat en ande och sökt svar hos en sådan.
      >1 Sam. 15,10 f. 28,7 f.
 14.  Han hade icke sökt svar hos HERREN; därför dödade HERREN
      honom.  Och sedan överflyttade han konungadömet på David, Isais
      son.

[https://runeberg.org/bibeln/13_11.html]
                   Första Krönikeboken, 11 Kapitlet

                 David konung över hela Israel.  Hans
                erövring av Jerusalem.  Förteckning på
                            hans hjältar.

  1.  Då församlade sig hela Israel till David i Hebron och sade: »Vi
      äro ju ditt kött och ben.
      >2 Sam. 5,1 f. 1 Krön. 12,23 f.
  2.  Redan för länge sedan, redan då Saul ännu var konung, var det du
      som var ledare och anförare för Israel.  Och till dig har HERREN,
      din Gud, sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja,
      du skall vara en furste över mitt folk Israel.»
      >1 Sam. 13,14. 18,5 f. 19,8.
  3.  När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,
      slöt David ett förbund med dem där i Hebron, inför HERREN; och
      sedan smorde de David till konung över Israel, i enlighet med
      HERRENS ord genom Samuel.
      >1 Sam. 16,18.

  4.  Och David drog med hela Israel till Jerusalem, det är Jebus; där
      befunno sig jebuséerna, som ännu bodde kvar i landet.
      >2 Sam. 5,6 f.
  5.  Och invånarna i Jebus sade till David: »Hitin kommer du icke.»
      Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad
  6.  Och David sade: »Vemhelst som först slår ihjäl en jebusé, han
      skall bliva hövding och anförare.»  Och Joab, Serujas son, kom
      först ditupp och blev så hövding.
  7.  Sedan tog David sin boning i bergfästet; därför kallade man det
      Davids stad.
  8.  Och han uppförde befästningsverk runt omkring staden, från Millo
      och allt omkring; och Joab återställde det övriga av staden.
  9.  Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN Sebaot
      var med honom

 10.  Och dessa äro de förnämsta bland Davids hjältar, vilka gåvo
      honom kraftig hjälp att bliva konung, de jämte hela Israel, och
      så skaffade honom konungaväldet, enligt HERRENS ord angående
      Israel.
      >2 Sam. 23,8 f.
 11.  Detta är förteckningen på Davids hjältar: Jasobeam, son till en
      hakmonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
      spjut över tre hundra som hade blivit slagna på en gång.
      >1 Krön. 27,2.
 12.  Och efter honom kom ahoaiten Eleasar, son till Dodo; han var en
      av de tre hjältarna.
      >1 Krön. 27,4.
 13.  Han var med David vid Pas-Dammim, när filistéerna där hade
      församlat sig till strid.  Och där var ett åkerstycke, fullt med
      korn.  Och folket flydde för filistéerna.
 14.  Då ställde de sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
      slogo filistéerna; och HERREN lät dem så vinna en stor seger.

 15.  En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned över
      klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning
      filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
      >1 Sam. 22,1.
 16.  Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
      fanns i Bet-Lehem.
 17.  Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva
      mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
 18.  Då bröto de tre sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten
      ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det
      till David.  Men David ville icke dricka det, utan göt ut det
      såsom ett drickoffer åt HERREN.
 19.  Han sade nämligen: »Gud låte det vara fjärran ifrån mig att jag
      skulle göra detta!  Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava
      vågat sina liv?  Ty med fara för sina liv hava de burit det
      hit.»  Och han ville icke dricka det.  Sådana ting hade de tre
      hjältarna gjort.

 20.  Absai, Joabs broder, var den förnämste av tre andra; han svängde
      en gång sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna.  Och
      han hade ett stort namn bland de tre.
 21.  Han var dubbelt mer ansedd än någon annan i detta tretal, och
      han var deras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock
      icke.
 22.  Vidare Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
      segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
      och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
      lejonet i brunnen.
      >1 Krön. 27,5 f.
 23.  Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så reslig: fem
      alnar lång.  Fastän egyptiern i handen hade ett spjut som liknade
      en vävbom, gick han ned mot honom, väpnad allenast med sin
      stav.  Och han ryckte spjutet ur egyptiern hand och dräpte honom
      med hans eget spjut.
 24.  Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort.  Och han hade ett
      stort namn bland de tre hjältarna.
 25.  Ja, han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de
      tre första kom han icke.  Och David satte honom till anförare för
      sin livvakt.

 26.  De tappra hjältarna voro: Asael, Joabs broder, Elhanan, Dodos
      son, från Bet-Lehem;
      >2 Sam. 2,18. f Krön. 27,7 f.
 27.  haroriten Sammot; peloniten Heles;
 28.  tekoaiten Ira, Ickes' son; anatotiten Abieser;
 29.  husatiten Sibbekai; ahoaiten Ilai;
 30.  netofatiten Maherai; netofatiten Heled, Baanas son;
 31.  Itai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam;
      pirgatoniten Benaja;
 32.  Hurai från Gaas' dalar; arabatiten Abiel;
 33.  baharumiten Asmavet; saalboniten Eljaba;
 34.  gisoniten Bene-Hasem; harariten Jonatan, Sages son;
 35.  harariten Ahiam, Sakars son; Elifal, Urs son;
 36.  mekeratiten Hefer; peloniten Ahia;
 37.  Hesro från Karmel; Naarai, Esbais son;
 38.  Joel, broder till Natan; Mibhar, Hagris son;
 39.  ammoniten Selek; berotiten Naherai, vapendragare åt Joab,
      Serujas son;
 40.  jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
 41.  hetiten Uria; Sabad, Alais son;
      >2 Sam. 11,3, 6 f.
 42.  rubeniten Adina, Sisas son, en huvudman bland rubeniterna, och
      jämte honom trettio andra;
 43.  Hanan, Maakas son, och mitniten Josafat;
 44.  astarotiten Ussia; Sama och Jeguel, aroeriten Hotams söner;
 45.  Jediael, Simris son, och hans broder Joha, tisiten;
 46.  Eliel-Hammahavim samt Jeribai och Josauja, Elnaams söner, och
      moabiten Jitma;
 47.  slutligen Eliel, Obed och Jaasiel-Hammesobaja.

[https://runeberg.org/bibeln/13_12.html]
                   Första Krönikeboken, 12 Kapitlet

                Förteckning på dem som gingo över till
               David i Sauls tid.  Antalet av de krigare
                som gjorde David till konung i Hebron.

  1.  Och dessa voro de som kommo till David i Siklag, medan han ännu
      höll sig undan för Saul, Kis' son; de hörde till de hjältar som
      bistodo honom under kriget.
      >1 Sam. 27,6.
  2.  De voro väpnade med båge och skickliga i att, både med höger och
      med vänster hand, slunga stenar och avskjuta pilar från
      bågen.  Av Sauls stamfränder, benjaminiterna, kommo:
      >Dom. 20,16.
  3.  Ahieser, den förnämste, och Joas, gibeatiten Hassemaas söner;
      Jesuel och Pelet, Asmavets söner; Beraka; anatotiten Jehu;
  4.  gibeoniten Jismaja, en av de trettio hjältarna, anförare för de
      trettio; Jeremia; Jahasiel; Johanan; gederatiten Josabad;
  5.  Eleusai; Jerimot; Bealja; Semarja; harufiten Sefatja;
  6.  koraiterna Elkana, Jissia, Asarel, Joeser och Jasobeam;
  7.  Joela och Sebadja, söner till Jeroham, av strövskaran.

  8.  Och av gaditerna avföllo några och gingo till David i bergfästet
      i öknen, tappra män, krigsmän skickliga att strida, rustade med
      sköld och spjut; de hade en uppsyn såsom lejon och voro snabba
      såsom gaseller på bergen:
  9.  Eser, den förnämste, Obadja, den andre, Eliab, den tredje,
 10.  Masmanna, den fjärde, Jeremia, den femte,
 11.  Attai, den sjätte, Eliel, den sjunde,
 12.  Johanan, den åttonde, Elsabad, den nionde,
 13.  Jeremia, den tionde, Makbannai, den elfte.
 14.  Dessa hörde till Gads barn och till de förnämsta i hären; den
      ringaste av dem var ensam så god som hundra, men den ypperste så
      god som tusen.
 15.  Dessa voro de som i första månaden gingo över Jordan, när den
      var full över alla sina bräddar, och som förjagade alla dem som
      bodde i dalarna, åt öster och åt väster.

 16.  Av Benjamins och Juda barn kommo några män till David ända till
      bergfästet.
 17.  Då gick David ut emot dem och tog till orda och sade till dem:
      »Om I kommen till mig i fredlig avsikt och viljen bistå mig, så
      är mitt hjärta redo till förening med eder; men om I kommen för
      att förråda mig åt mina ovänner, fastän ingen orätt är i mina
      händer, då må våra fäders Gud se därtill och straffa det.»
 18.  Men Amasai, den förnämste bland de trettio, hade blivit beklädd
      med andekraft, och han sade:

         »Dina äro vi, David,
             och med dig stå vi, du Isais son.
         Frid vare med dig, frid,
             och frid vare med dem som bistå dig
         ty din Gud har bistått dig!»

      Och David tog emot dem och gav dem plats bland de förnämsta i
      sin skara.
      >Dom. 6,34. 2 Krön. 24,80. Luk. 24,49.

 19.  Från Manasse gingo några över till David, när han med
      filistéerna drog ut i strid mot Saul, dock fingo de icke bistå
      dessa; ty när filistéernas hövdingar hade rådplägat, skickade de
      bort honom, i det de sade: »Det gäller huvudet för oss, om han
      går över till sin herre Saul.
      >1 Sam. 29,4.
 20.  När han då drog till Siklag, gingo dessa från Manasse över till
      honom: Adna, Josabad, Jediael, Mikael, Josabad, Elihu och
      Silletai, huvudmän för de ätter som tillhörde Manasse.
 21.  Dessa bistodo David mot strövskaran, ty de voro allasammans
      tappra stridsmän och blevo hövitsmän i hären.
      >1 Sam. 30,15 f.
 22.  Dag efter dag kommo nämligen allt flera till David för att bistå
      honom, så att hans läger blev övermåttan stort.

 23.  Detta är de tal som angiva summorna av det väpnade krigsfolk som
      kom till David i Hebron, för att efter HERRENS befallning flytta
      Sauls konungamakt över på honom:
      >2 Sam. 5,1 f. 1 Krön. 11,1 f.
 24.  Juda barn, som buro sköld och spjut, sex tusen åtta hundra,
      väpnade till strid;
 25.  av Simeons barn tappra krigsmän, sju tusen ett hundra;
 26.  av Levi barn fyra tusen sex hundra;
 27.  därtill Jojada, fursten inom Arons släkt, och med honom tre
      tusen sju hundra;
 28.  så ock Sadok, en tapper yngling, med sin familj, tjugutvå
      hövitsmän;
 29.  av Benjamins barn, Sauls stamfränder, tre tusen (ty ännu vid den
      tiden höllo de flesta av dem troget med Sauls hus);
      >2 Sam. 3,19.
 30.  av Efraims barn tjugu tusen åtta hundra, tappra stridsmän,
      namnkunniga män i sina familjer;
 31.  av ena hälften av Manasse stam aderton tusen namngivna män, som
      kommo för att göra David till konung;
 32.  av Isaskars barn kommo män som väl förstodo tidstecknen och
      insågo vad Israel borde göra, två hundra huvudmän, därtill alla
      deras stamfränder under deras befäl;
 33.  av Sebulon stridbara män, rustade till krig med alla slags
      vapen, femtio tusen, som samlades endräktigt;
 34.  av Naftali ett tusen hövitsmän, och med dem trettiosju tusen,
      väpnade med sköld och spjut;
 35.  av daniterna krigsrustade män, tjuguåtta tusen sex hundra;
 36.  av Aser stridbara män, rustade till krig, fyrtio tusen;
 37.  och från andra sidan Jordan, av rubeniterna, gaditerna och andra
      hälften av Manasse stam, ett hundra tjugu tusen, väpnade med
      alla slags vapen som brukas vid krigföring.
 38.  Alla dessa krigsmän, ordnade till strid, kommo i sina hjärtans
      hängivenhet till Hebron för att göra David till konung över hela
      Israel.  Också hela det övriga Israel var enigt i att göra David
      till konung.
 39.  Och de voro där hos David i tre dagar och åto och drucko, ty
      deras bröder hade försett dem med livsmedel.
 40.  De som bodde närmast dem, ända upp till Isaskar, Sebulon och
      Naftali, tillförde dem ock på åsnor, kameler, mulåsnor och oxar
      livsmedel i myckenhet till föda: mjöl, fikonkakor och
      russinkakor, vin och olja, fäkreatur och småboskap; ty glädje
      rådde i Israel.

[https://runeberg.org/bibeln/13_13.html]
                   Första Krönikeboken, 13 Kapitlet

                Guds ark föres ifrån Kirjat-Jearim och
                     sättes in i Obed-Edoms hus.

  1.  Och David rådförde sig med över- och underhövitsmännen, med alla
      furstarna.
      >2 Sam. 6,1 f.
  2.  Sedan sade David till Israels hela församling: »Om I så finnen
      för gott, och om detta är från HERREN, vår Gud, så låt oss sända
      bud åt alla håll till våra övriga bröder i alla Israels
      landsändar, och därjämte till prästerna och leviterna i de
      städer kring vilka de hava sina utmarker, att de må församla sig
      till oss;
  3.  och låt oss flytta vår Guds ark till oss, ty i Sauls tid frågade
      vi icke efter den.»
  4.  Och hela församlingen svarade att man skulle göra så, ty
      förslaget behagade hela folket.
  5.  Så församlade då David hela Israel, från Sihor i Egypten ända
      dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från
      Kirjat-Jearim.
      >Jos. 13,3, 5.
  6.  Och David drog med hela Israel upp till Baala, det är
      Kirjat-Jearim, som hör till Juda, för att därifrån föra upp
      Guds, HERRENS, ark, hans som tronar på keruberna, och efter
      vilken den hade fått sitt namn.
      >Jos. 15,9, 60.
  7.  Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån
      Abinadabs hus; och Ussa och Ajo körde vagnen.
      >1 Sam. 7,1.
  8.  Och David och hela Israel fröjdade sig inför Gud av all makt,
      med sånger och med harpor, psaltare, pukor, cymbaler och
      trumpeter.
  9.  Men när de kommo till Kidonslogen, räckte Ussa ut sin hand för
      att fatta I arken, ty oxarna snavade.
 10.  Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och därför att han hade
      räckt ut sin hand mot arken, slog han honom, så att han föll ned
      död där inför Gud.
      >4 Mos. 4,15, 19 f. 1 Krön. 15,13.
 11.  Men det gick David hårt till sinnes att HERREN så hade
      brutit ned Ussa[1]; och han kallade det stället
      Peres-Ussa, såsom det heter ännu i dag.
 12.  Och David betogs av sådan fruktan för Gud på den dagen, att han
      sade: »Huru skulle jag töras låta föra Guds ark till mig?»
 13.  Därför lät David icke flytta in arken till sig i Davids stad,
      utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
 14.  Sedan blev Guds ark kvar vid Obed-Edoms hus, där den stod i sitt
      eget hus, i tre månader; men HERREN välsignade Obed-Edoms hus
      och allt vad som hörde honom till.

[1]  Hebr. parás péres be-Ussá.

[https://runeberg.org/bibeln/13_14.html]
                   Första Krönikeboken, 14 Kapitlet

               Davids vänskap med Hiram.  Davids hustrur
                  och söner.  Filistéernas anfall och
                              nederlag.

  1.  Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med
      cederträ, därjämte ock murare och timmermän, för att de skulle
      bygga honom ett hus.
      >2 Sam. 5,11 f.
  2.  Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över
      Israel; ty han hade låtit hans rike bliva övermåttan upphöjt,
      för sitt folk Israels skull.
  3.  Och David tog sig ännu flera hustrur i Jerusalem, och David
      födde ännu flera söner och döttrar.
  4.  Dessa äro namnen på de söner som han fick i Jerusalem: Sammua,
      Sobab, Natan, Salomo,
      >2 Sam. 5,13 f. 1 Krön. 3,6 f.
  5.  Jibhar, Elisua, Elpelet,
  6.  Noga, Nefeg, Jafia,
  7.  Elisama, Beeljada och Elifelet.

  8.  Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till
      konung över hela Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
      David.  När David hörde detta, drog han ut mot dem.
      >2 Sam. 5,17 f.
  9.  Då nu filistéerna hade fallit in i Refaimsdalen och där företogo
      plundringståg,
 10.  frågade David Gud: »Skall jag draga upp mot filistéerna?  Vill du
      då giva dem i min hand?»  HERREN svarade honom: »Drag upp; jag
      vill giva dem i din hand.»
 11.  Och de drogo upp till Baal-Perasim, och där slog David dem.  Då
      sade David: »Gud har brutit ned[1] mina fiender
      genom min hand, likasom en vattenflod bryter ned.» Därav fick
      det stället namnet Baal-Perasim.
      >Jes. 28,21.
 12.  De lämnade där efter sig sina gudar; och David befallde att
      dessa skulle brännas upp i eld.
      >5 Mos. 7,5, 25.
 13.  Men filistéerna företogo ännu en gång plundringståg i dalen.
      >2 Sam. 5,22 f.
 14.  När David då åter frågade Gud, svarade Gud honom: »Du skall icke
      draga upp efter dem; du må kringgå dem på en omväg, så att du
      kommer över dem från det håll där bakaträden stå.
 15.  Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, drag
      då ut till strid, ty då har Gud dragit ut framför dig till att
      slå filistéernas här.»
 16.  David gjorde såsom Gud hade bjudit honom; och de slogo
      filistéernas här och förföljde dem från Gibeon ända till Geser.
 17.  Och ryktet om David gick ut i alla länder, och HERREN lät
      fruktan för honom komma över alla folk.

[1]  Hebr. parás.

[https://runeberg.org/bibeln/13_15.html]
                   Första Krönikeboken, 15 Kapitlet

                Efter nödiga förberedelser föres Guds
               ark till Jerusalem.  Mikal får förakt för
                                David.

  1.  Och han uppförde åt sig hus i Davids stad; sedan beredde han en
      plats åt Guds ark och slog upp ett tält åt den.
      >2 Sam. 6,17. 1 Krön. 16,1.
  2.  Därvid befallde David: »Inga andra än leviterna må bära Guds
      ark; ty dem har HERREN utvalt till att bära Guds ark och till
      att göra tjänst inför honom för evärdlig tid.»
      >4 Mos. 4,15.
  3.  Och David församlade hela Israel till Jerusalem för att hämta
      HERRENS ark upp till den plats som han hade berett åt den.
  4.  Och David samlade tillhopa Arons barn och leviterna;
  5.  av Kehats barn: Uriel, deras överste, och hans bröder, ett
      hundra tjugu;
  6.  av Meraris barn: Asaja, deras överste, och hans bröder, två
      hundra tjugu;
  7.  av Gersoms barn: Joel, deras överste, och hans bröder, ett
      hundra trettio;
  8.  av Elisafans barn: Semaja, deras överste, och hans bröder, två
      hundra;
  9.  av Hebrons barn: Eliel, deras överste, och hans bröder, åttio;
 10.  av Ussiels barn: Amminadab, deras överste, och hans bröder, ett
      hundra tolv.

 11.  Och David kallade till sig prästerna Sadok och Ebjatar jämte
      leviterna Uriel, Asaja, Joel, Semaja, Eliel och Amminadab.
 12.  Och han sade till dem: »I ären huvudmän för leviternas familjer.
      Helgen eder tillika med edra bröder, och hämten så HERRENS,
      Israels Guds, ark upp till den plats som jag har berett åt
      den.
      >2 Mos. 19,10.
 13.  Ty därför att I förra gången icke voren tillstädes var det som
      HERREN, vår Gud, bröt ned en av oss, till straff för att vi icke
      sökte honom så, som tillbörligt var.»
      >2 Sam. 6,6 f. 1 Krön. 13,10 f.
 14.  Då helgade prästerna och leviterna sig till att hämta upp
      HERRENS, Israels Guds, ark.
 15.  Och såsom Mose hade bjudit i enlighet med HERRENS ord, buro nu
      Levi barn Guds ark med stänger, som vilade på deras axlar.
      >2 Mos. 25,14. 4 Mos. 7,9.

 16.  Och David sade till de översta bland leviterna att de skulle
      förordna sina bröder sångarna till tjänstgöring med
      musikinstrumenter, psaltare, harpor och cymbaler, som de skulle
      låta ljuda, under det att de höjde glädjesången.
 17.  Leviterna förordnade då Heman, Joels son, och av hans bröder
      Asaf, Berekjas son, och av dessas bröder, Meraris barn, Etan,
      Kusajas son,
 18.  och jämte dem deras bröder av andra ordningen Sakarja, Ben,
      Jaasiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Benaja, Maaseja,
      Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom och Jegiel,
      dörrvaktarna.
 19.  Och sångarna, Heman, Asaf och Etan, skulle slå kopparcymbaler.
 20.  Sakarja, Asiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Maaseja och
      Benaja skulle spela på psaltare, till Alamót.
 21.  Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom, Jegiel och Asasja
      skulle leda sången med harpor, till Seminit.
 22.  Kenanja, leviternas anförare, när de buro, skulle undervisa i
      att bära, ty han var kunnig i sådant.
 23.  Berekja och Elkana skulle vara dörrvaktare vid arken.
 24.  Sebanja, Josafat, Netanel, Amasai, Sakarja, Benaja och Elieser,
      prästerna, skulle blåsa i trumpeter framför Guds ark.  Slutligen
      skulle Obed-Edom och Jehia vara dörrvaktare vid arken.
 25.  Så gingo då David och de äldste i Israel och överhövitsmännen
      åstad för att hämta HERRENS förbundsark upp ur Obed-Edoms hus,
      under jubel.
      >2 Sam. 6,12 f.
 26.  Och då Gud skyddade leviterna som buro HERRENS förbundsark,
      offrade man sju tjurar och sju vädurar.
 27.  Därvid var David klädd i en kåpa av fint linne; så voro ock alla
      leviterna som buro arken, så ock sångarna och Kenanja, som
      anförde sångarna, när de buro.  Och därjämte bar David en
      linne-efod.
 28.  Och hela Israel hämtade upp HERRENS förbundsark under jubel och
      basuners ljud; och man blåste i trumpeter och slog cymbaler och
      lät psaltare och harpor ljuda.

 29.  När då HERRENS förbundsark kom till Davids stad, blickade Mikal,
      Sauls dotter, ut genom fönstret, och då hon såg konung David
      dansa och göra sig glad, fick hon förakt för honom i sitt
      hjärta.

[https://runeberg.org/bibeln/13_16.html]
                   Första Krönikeboken, 16 Kapitlet

               Offer och lovsånger, när arken föres in
                     i Jerusalem.  Anordningar för
                       gudstjänsten vid arken.

  1.  Sedan de hade fört Guds ark ditin, ställde de den i tältet som
      David hade slagit upp åt den, och framburo därefter brännoffer
      och tackoffer inför Guds ansikte.
      >2 Sam. 6,17 f. 1 Krön. 15,1.
  2.  När David hade offrat brännoffret och tackoffret, välsignade han
      folket i HERRENS namn.
      >4 Mos. 6,23 f.
  3.  Och åt var och en av alla israeliterna, både man och kvinna, gav
      han en kaka bröd, ett stycke kött och en druvkaka.

  4.  Och han förordnade vissa leviter till att göra tjänst inför
      HERRENS ark, för att de skulle prisa, tacka och lova HERREN,
      Israels Gud:
      >Syr. 47,9 f.
  5.  Asaf såsom anförare, näst efter honom Sakarja, och vidare
      Jegiel, Semiramot, Jehiel, Mattitja, Eliab, Benaja, Obed-Edom
      och Jegiel med psaltare och harpor; och Asaf skulle slå
      cymbaler.
  6.  Men prästerna Benaja och Jahasiel skulle beständigt stå med sina
      trumpeter framför Guds förbundsark.
  7.  På den dagen var det som David först fastställde den ordningen
      att man genom Asaf och hans bröder skulle tacka HERREN på detta
      sätt:

  8.    »Tacken HERREN,
             åkallen hans namn,
         gören hans gärningar kunniga bland folken.
      >Ps. 105,1 f. Jes. 12,4.
  9.    Sjungen till hans ära,
             lovsägen honom,
         talen om alla hans under.
 10.    Berömmen eder av hans heliga namn;
         glädje sig av hjärtat
             de som söka HERREN.

 11.    Frågen efter HERREN och hans makt,
         söken hans ansikte beständigt.
 12.    Tänken på de underbara verk som han har gjort,
         på hans under och hans muns domar,
      >5 Mos. 26,8.
 13.    I Israels, hans tjänares, säd,
         I Jakobs barn, hans utvalda.

 14.    Han är HERREN, vår Gud;
         över hela jorden gå hans domar.
 15.    Tänken evinnerligen på hans förbund,
         intill tusen släkten på vad han har stadgat,
 16.    på det förbund han slöt med Abraham
         och på hans ed till Isak.
      >1 Mos 15,18. 17,1 f. 22,16 f. 26,2 f. Luk. 1,72 f.

 17.    Han fastställde det för Jakob till en stadga,
         för Israel till ett evigt förbund;
 18.    han sade: 'Åt dig vill jag giva Kanaans land,
         det skall bliva eder arvedels lott.'
      >1 Mos. 13,13. 28,13. 35,12.
 19.    Då voren I ännu en liten hop,
         I voren ringa och främlingar därinne.

 20.    Och de vandrade åstad ifrån folk till folk
         ifrån ett rike bort till ett annat.
 21.    Han tillstadde ingen att göra dem skada,
         han straffade konungar för deras skull:
      >1 Mos. 12,17. 20,3, 7, 18.
 22.    'Kommen icke vid mina smorda,
         och gören ej mina profeter något ont.'

 23.    Sjungen till HERRENS ära,
             alla länder,
         båden glädje var dag,
             förkunnen hans frälsning.
      >Ps. 96,1 f.
 24.    Förtäljen bland hedningarna hans ära,
         bland alla folk hans under.

 25.    Ty stor är HERREN
             och högt lovad,
         och fruktansvärd är han
             mer än alla gudar.
      >2 Mos. 15,11. Ps. 86,8.
 26.    Ty folkens alla gudar äro avgudar,
         men HERREN är den som har gjort himmelen.
 27.    Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
         makt och fröjd i hans boning.

 28.    Given åt HERREN,
             I folkens släkter,
         given åt HERREN
             ära och makt;
 29.    given åt HERREN
             hans namns ära,
         bären fram skänker
             och kommen inför hans ansikte,
         tillbedjen HERREN
             i helig skrud.
      >Ps. 29,1 f.
 30.    Bäven för hans ansikte,
             alla länder;
         se, jordkretsen står fast
             och vacklar icke.

 31.    Himmelen vare glad,
             och jorden fröjde sig,
         och bland hedningarna säge man:
         'HERREN är nu konung!'
      >Ps. 97,1.
 32.    Havet bruse
             och allt vad däri är,
         marken glädje sig
             och allt som är därpå;
      >Ps. 98,7 f.
 33.    ja, då juble
             skogens träd
         inför HERREN, ty han kommer
             för att döma jorden.

 34.    Tacken HERREN, ty han är god,
         ty hans nåd varar evinnerligen,
      >Ps. 106,1. 107,1. 118,1. 136,1.
 35.    och sägen: 'Fräls oss, du vår frälsnings Gud,
         församla oss och rädda oss från hedningarna,
         så att vi få prisa ditt heliga namn
         och berömma oss av ditt lov.'
      >Ps. 106,47 f.

 36.  Lovad vare HERREN, Israels Gud,
      från evighet till evighet!»

      Och allt folket sade: »Amen», och lovade HERREN.
      >PS. 41,14 . 72,18.

 37.  Och han gav där, inför HERRENS förbundsark, åt Asaf och hans
      bröder uppdraget att beständigt göra tjänst inför arken, var dag
      med de för den dagen bestämda sysslorna.
 38.  Men Obed-Edom och deras bröder voro sextioåtta; och Obed-Edom,
      Jedituns son, och Hosa gjorde han till dörrvaktare.
 39.  Och prästen Sadok och hans bröder, prästerna, anställde han
      inför HERRENS tabernakel, på offerhöjden i Gibeon,
      >1 Kon. 3,4. 1 Krön. 21,29. 2 Krön. 1,3.
 40.  för att de beständigt skulle offra åt HERREN brännoffer på
      brännoffersaltaret, morgon och afton, och göra allt vad som var
      föreskrivet i HERRENS lag, den som han hade givit åt Israel;
      >2 Mos. 29,38 f. 4 Mos. 28,3 f.
 41.  och jämte dem Heman och Jedutun och de övriga namngivna utvalda,
      på det att de skulle tacka HERREN, därför att hans nåd varar
      evinnerligen.
 42.  Och hos dessa, nämligen Heman och Jedutun, förvarades trumpeter
      och cymbaler åt dem som skulle spela, så ock andra instrumenter
      som hörde till gudstjänsten.  Och Jedutuns söner gjorde han till
      dörrvaktare.
 43.  Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt; men David
      vände om för att hälsa sitt husfolk.
      >2 Sam. 6,19 f.

[https://runeberg.org/bibeln/13_17.html]
                   Första Krönikeboken, 17 Kapitlet

               David vill bygga ett hus åt Herren, men
               Herren förkunnar att han i stället skall
                    bygga ett hus åt David.  Davids
                         tacksägelse och bön.

  1.  Då nu David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: »Se,
      jag bor i ett hus av cederträ, under det att HERRENS förbundsark
      står under ett tält.»
      >2 Sam. 7,1 f.
  2.  Natan sade till David: »Gör allt vad du har i sinnet; ty Gud är
      med dig.»
  3.  Men om natten kom Guds ord till Natan; han sade:
  4.  »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Icke du
      skall bygga mig det hus som jag skall bo i.
  5.  Jag har ju icke bott i något hus, från den dag då jag förde
      Israel hitupp ända till denna dag, utan jag har flyttat ifrån
      tält till tält, ifrån tabernakel till tabernakel.
  6.  Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med hela
      Israel, talat och sagt så till någon enda av Israels domare, som
      jag har förordnat till herde för mitt folk: 'Varför haven I icke
      byggt mig ett hus av cederträ?'
  7.  Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN
      Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat
      dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.
      >1 Sam. 16,11 f. 2 Sam. 5,2. Ps. 78,70 f.
  8.  Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla
      dina fiender för dig.  Och jag vill göra dig ett namn, sådant som
      de störstes namn på jorden.
  9.  Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det,
      så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat.
      Orättfärdiga människor skola icke mer föröda det, såsom fordom
      skedde,
 10.  och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade
      domare över mitt folk Israel; och jag skall kuva alla dina
      fiender.  Så förkunnar jag nu för dig att HERREN skall bygga ett
      hus åt dig.
 11.  Ty det skall ske, att när din tid är ute och du går till dina
      fäder skall jag efter dig upphöja din son, en av dina
      avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt.
 12.  Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron
      för evig tid.
      >1 Kon. 5,5. 6,1. 1 Krön. 28,6 f. Ps. 89,4 f. 132,13.
 13.  Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och min
      nåd skall jag icke låta vika ifrån honom, såsom jag lät den vika
      ifrån din företrädare.
      >Ps. 89,27. Hebr. 1,5.
 14.  Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för
      evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.»
      >Luk. 1,32 f.

 15.  Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn
      talade nu Natan till David.
 16.  Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte
      och sade: »Vem är jag, HERRE Gud, och vad är mitt hus, eftersom
      du har låtit mig komma härtill?
 17.  Och detta har likväl synts dig vara för litet, o Gud; du har
      talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i
      tiden.  Ja, du har sett till mig på människosätt, for att upphöja
      mig, HERRE Gud.
 18.  Vad skall nu David vidare säga till dig om den ära du har
      bevisat din tjänare?  Du känner ju din tjänare.
 19.  HERRE, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort
      allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting.
 20.  HERRE, ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter
      allt vad vi hava hört med våra öron.
      >5 Mos. 3,24. 4,32 f. 1 Kon. 8,23. Ps. 86,8.  Jes. 37,16.
      >Dan. 3,29. Hos. 13,4.
 21.  Och var finnes på jorden något enda folk som är likt ditt folk
      Israel, vilket Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till
      ett folk -- för att så göra dig ett stort och fruktansvärt namn,
      i det att du förjagade hedningarna för ditt folk, det som du
      hade förlossat ifrån Egypten?
      >5 Mos. 4,7 f.
 22.  Och du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig
      tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud
 23.  Så må nu, HERRE, vad du har talat om din tjänare och om hans hus
      bliva fast för evig tid; gör såsom du har talat.
 24.  Då skall ditt namn anses fast och bliva stort till evig tid, så
      att man skall säga: 'HERREN Sebaot, Israels Gud, är Gud över
      Israel.'  Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.
 25.  Ty du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du skall
      bygga honom ett hus; därför har din tjänare dristat att bedja
      inför dig.
 26.  Och nu, HERRE, du är Gud; och då du har lovat din tjänare detta
      goda,
 27.  så må du nu ock värdigas välsigna din tjänares hus, så att det
      förbliver evinnerligen inför dig.  Ty vad du, HERRE, välsignar,
      det är välsignat evinnerligen.»

[https://runeberg.org/bibeln/13_18.html]
                   Första Krönikeboken, 18 Kapitlet

                  Davids segrar och byte.  Hans inre
                     styrelse och hans ämbetsmän.

  1.  En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem.  Därvid
      tog han Gat med underlydande orter ur filistéernas hand.
      >2 Sam. 8,1 f.
  2.  Han slog ock moabiterna; så blevo moabiterna David underdåniga
      och förde till honom skänker.
      >4 Mos. 24,17.
  3.  Likaledes slog David Hadareser, konungen i Soba, vid Hamat, när
      denne hade dragit åstad för att befästa sitt välde vid floden
      Frat.
  4.  Och David tog ifrån honom ett tusen vagnar och tog till fånga
      sju tusen ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät
      avskära fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra
      hästar, som han skonade.
      >Jos. 11,6, 9.

  5.  När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa
      Hadareser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man
      av dem.
  6.  Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus; och
      araméerna blevo David underdåniga och förde till honom
      skänker.  Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
  7.  Och David tog de gyllene sköldar som Hadaresers tjänare hade
      burit och förde dem till Jerusalem.
  8.  Och från Hadaresers städer Tibhat och Kun tog David koppar i
      stor myckenhet; därav gjorde sedan Salomo kopparhavet, pelarna
      och kopparkärlen.
      >1 Kon. 7,15, 23, 45.

  9.  Då nu Tou, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit
      Hadaresers, konungens i Soba, hela här,
 10.  sände han sin son Hadoram till konung David för att hälsa honom
      och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med
      Hadareser och slagit honom; ty Hadareser hade varit Tous
      fiende.  Han sände ock alla slags kärl av guld, silver och
      koppar.
 11.  Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade
      gjort med det silver och guld han hade hemfört från alla andra
      folk: från edoméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och
      amalekiterna.

 12.  Och sedan Absai, Serujas son, hade slagit edoméerna i Saltdalen,
      aderton tusen man,
      >Ps. 60,2.
 13.  insatte han fogdar i Edom; och alla edoméer blevo David
      underdåniga.  Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog
      fram.
      >4 Mos. 24,18. 2 Kon. 8,20 f.

 14.  David regerade nu över hela Israel; och han skipade lag och rätt
      åt allt sitt folk.
 15.  Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat,
      Ahiluds son, var kansler.
      >2 Sam. 20,23 f.
 16.  Sadok, Ahitubs son, och Abimelek, Ebjatars son, voro präster,
      och Sausa var sekreterare.
 17.  Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och
      peletéerna; men Davids söner voro de förnämste vid konungens
      sida.
      >1 Kon. 1,38.

[https://runeberg.org/bibeln/13_19.html]
                   Första Krönikeboken, 19 Kapitlet

                 Ammons barn vanära Davids sändebud.
               David slår dem och deras bundsförvanter
                              araméerna.

  1.  En tid härefter dog Nahas, Ammons barns konung, och hans son
      blev konung efter honom.
      >2 Sam. 10,1 f.
  2.  Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,
      eftersom hans fader bevisade mig vänskap.»  Och David skickade
      sändebud för att trösta honom i hans sorg efter fadern.  När så
      Davids tjänare kommo till Ammons barns land, till Hanun, för att
      trösta honom,
  3.  sade Ammons barns furstar till Hanun: »Menar du att David därmed
      att han sänder tröstare till dig vill visa dig att han ärar din
      fader?  Nej, för att undersöka och fördärva och bespeja landet
      hava hans tjänare kommit till dig.»
  4.  Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka dem och skära av deras
      kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät dem så gå.
  5.  Och man kom och berättade för David vad som hade hänt männen; då
      sände han bud emot dem, ty männen voro ju mycket vanärade.  Och
      konungen lät säga: »Stannen i Jeriko, till dess edert skägg
      hinner växa ut, och kommen så tillbaka.»

  6.  Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
      David, sände Hanun och Ammons barn ett tusen talenter silver för
      att leja sig vagnar och ryttare från Aram-Naharaim, från
      Aram-Maaka och från Soba.
  7.  De lejde sig trettiotvå tusen vagnar, ävensom hjälp av konungen
      i Maaka med hans folk; dessa kommo och lägrade sig framför
      Medeba.  Ammons barn församlade sig ock från sina städer och
      kommo för att strida.
  8.  När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
      tappraste krigarna.
  9.  Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid vid
      ingången till staden; men de konungar som hade kommit dit
      ställde upp sig för sig själva på fältet.
 10.  Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
      sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
      ställde sedan upp sig mot araméerna.
 11.  Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai, och
      dessa fingo ställa upp sig mot Ammons barn.
 12.  Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du
      komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
      så vill jag hjälpa dig.
 13.  Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
      folk och för vår Guds städer.  Sedan må HERREN göra vad honom
      täckes.
 14.  Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot
      araméerna, och de flydde för honom.
 15.  Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de
      för hans broder Absai och begåvo sig in i staden.  Då begav sig
      Joab till Jerusalem.

 16.  Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
      sände de bud att de araméer som bodde på andra sidan floden
      skulle rycka ut, anförda av Sofak, Hadaresers härhövitsman.
 17.  När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
      och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, ställde han
      upp sig i slagordning mot dem; och när David hade ställt upp sig
      till strid mot araméerna, gåvo dessa sig i strid med honom.
 18.  Men araméerna flydde undan för Israel, och David dräpte av
      araméerna manskapet på sju tusen vagnar, så ock fyrtio tusen man
      fotfolk; härhövitsmannen Sofak dödade han ock.
 19.  Då, alltså Hadaresers tjänare sågo att de hade blivit slagna av
      israeliterna, ingingo de fred med David och blevo honom
      underdåniga.  Efter detta ville araméerna icke vidare hjälpa
      Ammons barn.

[https://runeberg.org/bibeln/13_20.html]
                   Första Krönikeboken, 20 Kapitlet

                Rabbas belägring och erövring.  Strider
                           med filistéerna.

  1.  Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
      tågade Joab ut med krigshären och härjade Ammons barns land, och
      kom så och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i
      Jerusalem.  Och Joab intog Rabba och förstörde det.
      >2 Sam. 11,1. 12,26 f.
  2.  Och David tog deras konungs krona från hans huvud, den befanns
      väga en talent guld och var prydd med en dyrbar sten.  Den sattes
      nu på Davids huvud.  Och han förde ut byte från staden i stor
      myckenhet.
  3.  Och folket därinne förde han ut och söndersargade dem med sågar
      och tröskvagnar av järn och med bilor.  Så gjorde David mot
      Ammons barns alla städer.  Sedan vände David med allt folket
      tillbaka till Jerusalem.

  4.  Därefter uppstod en strid med filistéerna vid Geser; husatiten
      Sibbekai slog då ned Sippai, en av rafaéernas avkomlingar; så
      blevo de kuvade.
      >2 Sam. 21,18. 1 Krön. 11,29. 27,11,

  5.  Åter stod en strid med filistéerna; Elhanan, Jaurs son, slog då
      ned Lami, gatiten Goljats broder, som hade ett spjut vars skaft
      liknade en vävbom.
      >1 Sam. 17,7. 2 Sam. 21,19.

  6.  Åter stod en strid vid Gat.  Där var en reslig man som hade sex
      fingrar och sex tår, tillsammans tjugufyra; han var ock en
      avkomling av rafaéerna.
      >2 Sam. 21,20 f.
  7.  Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
      Simea, Davids broder.

  8.  Dessa voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
      Davids och hans tjänares hand.
      >2 Sam. 21,22.

[https://runeberg.org/bibeln/13_21.html]
                   Första Krönikeboken, 21 Kapitlet

                Folkräkning.  Pest.  Altaret på Ornans
                             tröskplats.

  1.  Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att
      räkna Israel.
      >2 Sam. 24,1 f.
  2.  Då sade David till Joab och till folkets andra hövitsman: »Gån
      åstad och räknen Israel, från Beer-Seba ända till Dan, och given
      mig besked därom, så att jag får veta huru många de äro.»
  3.  Joab svarade: »Må HERREN än vidare föröka sitt folk hundrafalt.
      Äro de då icke, min herre konung, allasammans min herres
      tjänare?  Varför begär då min herre sådant?  Varför skulle man
      därmed draga skuld över Israel?
  4.  Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab.  Alltså
      drog Joab ut och for omkring i hela Israel, och kom så hem igen
      till Jerusalem.

  5.  Och Joab uppgav för David vilken slutsumma folkräkningen
      utvisade: i Israel funnos tillsammans elva hundra tusen
      svärdbeväpnade män, och i Juda funnos fyra hundra sjuttio tusen
      svärdbeväpnade man.
  6.  Men Levi och Benjamin hade han icke räknat jämte de andra, ty
      konungens befallning var en styggelse för Joab.
      >1 Krön. 27,24.

  7.  Vad som hade skett misshagade Gud, och han hemsökte Israel.
  8.  Då sade David till Gud: »Jag har syndat storligen däri att jag
      har gjort detta; men tillgiv nu din tjänares missgärning, ty jag
      har handlat mycket dåraktigt.»
  9.  Men HERREN talade till Gad, Davids siare, och sade:
 10.  »Gå och tala till David och säg: Så säger HERREN: Tre ting
      lägger jag fram för dig; välj bland dem ut åt dig ett som du
      vill att jag skall göra dig.»
 11.  Då gick Gad in till David och sade till honom: »Så säger HERREN:
 12.  Tag vilketdera du vill: antingen hungersnöd i tre år, eller
      förödelse i tre månader genom dina ovänners anfall, utan att du
      kan undkomma dina fienders svärd, eller HERRENS svärd och pest i
      landet under tre dagar, i det att HERRENS ängel sprider fördärv
      inom hela Israels område.  Eftersinna nu vilket svar jag skall
      giva honom som har sänt mig.»
 13.  David svarade Gad: »Jag är i stor vånda.  Men låt mig då falla i
      HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är mycket stor; i
      människohand vill jag icke falla.»
 14.  Så lät då HERREN pest komma i Israel, så att sjuttio tusen män
      av Israel föllo.
 15.  Och Gud sände en ängel mot Jerusalem till att fördärva det.  Men
      när denne höll på att fördärva, såg HERREN därtill och ångrade
      det onda, så att han sade till ängeln, Fördärvaren[1]: »Det är
      nog; drag nu din hand tillbaka.»  Och HERRENS ängel stod då vid
      jebuséen Ornans tröskplats.
 16.  När nu David lyfte upp sina ögon och fick se HERRENS ängel
      stående mellan jorden och himmelen med ett blottat svärd i sin
      hand, uträckt över Jerusalem, då föllo han och de äldste, höljda
      i sorgdräkt, ned på sina ansikten.
 17.  Och David sade till Gud: »Det var ju jag som befallde att folket
      skulle räknas.  Det är då jag som har syndat och gjort vad ont
      är; men dessa, min hjord, vad hava de gjort?  HERRE, min Gud, må
      din hand vända sig mot mig och min faders hus, men icke mot ditt
      folk, så att det bliver hemsökt.»

 18.  Men HERRENS ängel befallde Gad att säga till David att David
      skulle gå åstad och resa ett altare åt HERREN på jebuséen Ornans
      tröskplats.
 19.  Och David gick åstad på grund av det ord som Gad hade talat i
      HERRENS namn.
 20.  Då Ornan nu vände sig om, fick han se ängeln; och hans fyra
      söner som voro med honom, gömde sig.  Men Ornan höll på att
      tröska vete.
 21.  Och David kom till Ornan; när då Ornan såg upp och fick se
      David, gick han fram ifrån tröskplatsen och föll ned till jorden
      på sitt ansikte för David.
 22.  Och David sade till Ornan: »Giv mig den plats där du tröskar din
      säd, så att jag där kan bygga ett altare åt HERREN; giv mig den
      för full betalning; och må så hemsökelsen upphöra bland folket.»
 23.  Då sade Ornan till David: »Tag den, och må sedan min herre
      konungen göra vad honom täckes.  Se, här giver jag dig
      fäkreaturen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet
      till spisoffer; alltsammans giver jag.»
 24.  Men konung David svarade Ornan: »Nej, jag vill köpa det för full
      betalning; ty jag vill icke taga åt HERREN det som är ditt, och
      offra brännoffer som jag har fått för intet.»
 25.  Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld, i
      full vikt.
 26.  Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
      och tackoffer.  Han ropade till HERREN, och han svarade honom med
      eld från himmelen på brännoffersaltaret.
      >3 Mos. 9,24. 1 Kon. 18,38.
 27.  Och på HERRENS befallning stack ängeln sitt svärd tillbaka i
      skidan.

 28.  Då, när David förnam att HERREN hade bönhört honom på jebuséen
      Ornans tröskplats, offrade han där.
 29.  Men HERRENS tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod
      jämte brännoffersaltaret, vid den tiden på offerhöjden i Gibeon.
      >1 Krön. 16,39.
 30.  Dock vågade David icke komma inför Guds ansikte för att söka
      honom; så förskräckt var han för HERRENS ängels svärd.

[1]  Se Fördärvaren i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/13_22.html]
                   Första Krönikeboken, 22 Kapitlet

                      Davids förberedelser till
                           tempelbyggnaden.

  1.  Och David sade: »Här skall HERREN Guds hus stå, och här altaret
      för Israels brännoffer.»

  2.  Och David befallde att man skulle samla tillhopa de främlingar
      som funnos i Israels land; och han anställde hantverkare, som
      skulle hugga ut stenar för att därmed bygga Guds hus.
      >2 Krön. 2,17 f.
  3.  Och David anskaffade järn i myckenhet till spikar på dörrarna i
      portarna och till krampor, så ock koppar i sådan myckenhet att
      den icke kunde vägas,
  4.  och cederbjälkar i otalig mängd; ty sidonierna och tyrierna
      förde cederträ i myckenhet till David.
  5.  David tänkte nämligen: »Min son Salomo är ung och späd, men
      huset som skall byggas åt HERREN måste göras övermåttan stort,
      så att det bliver namnkunnigt och prisat i alla länder; jag vill
      därför skaffa förråd åt honom.»  Så skaffade David förråd i
      myckenhet före sin död.
      >1 Krön. 29,1.

  6.  Och han kallade till sig sin son Salomo och bjöd honom att bygga
      ett hus åt HERREN, Israels Gud.
  7.  Och David sade till sin son Salomo: »Jag hade själv i sinnet att
      bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn.
      >2 Sam. 7,2 f. 1 Krön. 17,1 f.
  8.  Men HERRENS ord kom till mig; han sade: Du har utgjutit blod i
      myckenhet och fört stora krig; du skall icke bygga ett hus åt
      mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket blod på jorden, i
      min åsyn.
      >1 Kon. 5,2. 1 Krön. 28,3.
  9.  Men se, åt dig skall födas en son; han skall bliva en fridsäll
      man, och jag skall låta honom få fred med alla sina fiender runt
      omkring; ty Salomo[1] skall han heta, och
      frid[2] och ro skall jag låta vila över Israel i
      hans dagar.
 10.  Han skall bygga ett hus åt mitt namn; han skall vara min son,
      och jag skall vara hans fader.  Och jag skall befästa hans
      konungatron över Israel för evig tid.
      >2 Sam. 7,13 f. 1 Kon. 5,5. 1 Krön. 17,11 f.Ps. 89,27.
      >Hebr. 1,5.
 11.  Så vare nu HERREN med dig, min son; må du bliva lyckosam och få
      bygga HERRENS, din Guds, hus, såsom han har lovat om dig.
 12.  Må HERREN allenast giva dig klokhet och förstånd, när han sätter
      dig till härskare över Israel, och förhjälpa dig till att hålla
      HERRENS, din Guds, lag.
 13.  Då skall du bliva lyckosam, om du håller och gör efter de
      stadgar och rätter som HERREN har bjudit Mose att ålägga
      Israel.  Var frimodig och oförfärad; frukta icke och var icke
      försagd.
      >5 Mos. 31,7 f. Jos. 1,7. 1 Kon. 2,2 f. 1 Krön. 28,20.
 14.  Och se, trots mitt betryck har jag nu anskaffat till HERRENS hus
      ett hundra tusen talenter guld och tusen gånger tusen talenter
      silver, därtill av koppar och järn mer än som kan vägas, ty så
      mycket är det; trävirke och sten har jag ock anskaffat, och mer
      må du själv anskaffa.
      >1 Krön. 29,2.
 15.  Arbetare har du ock i myckenhet hantverkare, stenhuggare och
      timmermän, och därtill allahanda folk som är kunnigt i allt
      slags annat arbete.
 16.  På guldet, silvret, kopparen och järnet kan ingen räkning
      hållas.  Upp då och gå till verket; och vare HERREN med dig!»

 17.  Därefter bjöd David alla Israels furstar att de skulle
      understödja hans son Salomo; han sade:
 18.  »HERREN, eder Gud, är ju med eder och har låtit eder få ro på
      alla sidor; ty han har givit landets förra inbyggare i min hand,
      och landet har blivit HERREN och hans folk underdånigt.
      >1 Krön. 23,25.
 19.  Så vänden nu edert hjärta och eder själ till att söka HERREN,
      eder Gud; och stån upp och byggen HERREN Guds helgedom, så att
      man kan föra HERRENS förbundsark och vad annat som hör till Guds
      helgedom in i det hus som skall byggas åt HERRENS namn.»

[1]  Hebr. Schelomó.
[2]  Hebr. schalóm.

[https://runeberg.org/bibeln/13_23.html]
                   Första Krönikeboken, 23 Kapitlet

                   Leviternas antal, indelning och
                            ämbetsgöromål.

  1.  Och när David blev gammal och levnadsmätt, gjorde han sin son
      Salomo till konung över Israel.
      >1 Kon. 1,13, 33 f.

  2.  Och han församlade alla Israels furstar, så ock prästerna och
      leviterna.
  3.  Och leviterna blevo räknade, de nämligen som voro trettio år
      gamla eller därutöver; och deras antal, antalet av alla personer
      av mankön, utgjorde trettioåtta tusen.
  4.  »Av dessa», sade han, »skola tjugufyra tusen förestå sysslorna
      vid HERRENS hus, och sex tusen vara tillsyningsmän och domare;
      >5 Mos. 16,18.
  5.  fyra tusen skola vara dörrvaktare och fyra tusen skola lovsjunga
      HERREN till de instrumenter som jag har låtit göra för
      lovsången.»
      >2 Krön. 29,25.
  6.  Och David delade dem i avdelningar efter Levis söner, Gerson
      Kehat och Merari.
      >1 Mos. 46,11. 1 Krön. 6,1.

  7.  Till gersoniterna hörde Laedan och Simei.
      >2 Mos. 6,17. 4 Mos. 3,18. 1 Krön. 6,16 f.
  8.  Laedans söner voro Jehiel, huvudmannen, Setam och Joel,
      tillsammans tre.
  9.  Simeis söner voro Selomot, Hasiel och Haran, tillsammans
      tre.  Dessa voro huvudmän för Laedans familjer.
 10.  Och Simeis söner voro Jahat, Sina, Jeus och Beria.  Dessa voro
      Simeis söner, tillsammans fyra.
 11.  Jahat var huvudmannen, och Sisa var den andre.  Men Jeus och
      Beria hade icke många barn; därför fingo de utgöra allenast en
      familj, en ordning.

 12.  Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel, tillsammans
      fyra.
      >2 Mos. 6,18.
 13.  Amrams söner voro Aron och Mose.  Och Aron blev jämte sina söner
      för evärdlig tid avskild till att helgas såsom höghelig, till
      att för evärdlig tid antända rökelse inför HERREN och göra tjänst
      inför honom och välsigna i hans namn.
      >2 Mos. 6,20. 28,1. 4 Mos. 6,23 f. 5 Mos, 10,8. 21,5. Hebr. 5,4.
 14.  Men gudsmannen Moses söner räknades till Levi stam.
 15.  Moses söner voro Gersom och Elieser.
      >2 Mos. 2,22. 18,3 f.
 16.  Gersoms söner voro Sebuel, huvudmannen.
 17.  Och Eliesers söner voro Rehabja, huvudmannen.  Elieser hade inga
      andra söner; men Rehabjas söner voro övermåttan talrika.
 18.  Jishars söner voro Selomit, huvudmannen.
 19.  Hebrons söner voro Jeria, huvudmannen, Amarja, den andre,
      Jahasiel, den tredje, och Jekameam, den fjärde.
      >1 Krön. 24,23.
 20.  Ussiels söner voro Mika, huvudmannen, och Jissia, den andre.

 21.  Meraris söner voro Maheli och Musi.  Mahelis söner voro Eleasar
      och Kis.
 22.  När Eleasar dog, lämnade han inga söner efter sig, utan allenast
      döttrar; men Kis' söner, deras fränder, togo dessa till hustrur.
      >1 Krön. 24,28.
 23.  Musis söner voro Maheli, Eder och Jeremot, tillsammans tre.
      >1 Krön. 24,30.

 24.  Dessa voro Levi barn, efter deras familjer, huvudmännen för
      familjerna, så många av dem som inmönstrades, vart namn räknat
      särskilt, var person för sig, de som kunde förrätta sysslor vid
      tjänstgöringen i HERRENS hus, nämligen de som voro tjugu år
      gamla eller därutöver.
 25.  Ty David sade: »HERREN, Israels Gud, har låtit sitt folk komma
      till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid;
      >1 Krön. 22,18.
 26.  därför behöva icke heller leviterna mer bära tabernaklet och
      alla redskap till tjänstgöringen därvid.»
 27.  (Enligt berättelsen om Davids sista tid räknades nämligen av
      Levi barn de som voro tjugu år gamla eller därutöver.)
 28.  De fingo i stället sin plats vid Arons söners sida för
      tjänstgöringen i HERRENS hus, i vad som rörde förgårdarna och
      kamrarna och reningen av allt heligt och sysslorna vid
      tjänstgöringen i Guds hus,
 29.  vare sig det gällde skådebröden eller det fina mjölet till
      spisoffret eller de osyrade tunnkakorna eller plåtarna eller det
      hopknådade mjölet, eller något mått och mål,
 30.  eller att var morgon göra tjänst genom att tacka och lova
      HERREN, och likaledes var afton,
 31.  eller att offra alla brännoffer åt HERREN på sabbaterna, vid
      nymånaderna och vid högtiderna, till bestämt antal och såsom det
      var föreskrivet för dem, beständigt, inför HERRENS ansikte.
 32.  De skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
      uppenbarelsetältet och vid det heliga, vad Arons söner, deras
      bröder, hade att iakttaga vid tjänstgöringen i HERRENS hus.
      >4 Mos. 18,4.

[https://runeberg.org/bibeln/13_24.html]
                   Första Krönikeboken, 24 Kapitlet

                Prästernas och leviternas avdelningar.

  1.  Och Arons söner hade följande avdelningar: Arons söner voro
      Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
  2.  Men Nadab och Abihu dogo före sin fader; och de hade inga
      söner.  Så blevo allenast Eleasar och Itamar präster.
      >3 Mos. 1O,1 f. 4 Mos. 3,4. 26,61.
  3.  Och David jämte Sadok, av Eleasars söner, och Ahimelek, av
      Itamars söner, indelade dem och bestämde den ordning i vilken de
      skulle göra tjänst.
      >2 Krön. 8,14.
  4.  Då nu Eleasars söner befunnos hava flera huvudmän än Itamars
      söner, indelade man dem så, att Eleasars söner fingo sexton
      huvudmän för sina familjer och Itamars söner åtta huvudmän för
      sina familjer.
  5.  Man indelade dem genom lottkastning, de förra såväl som de
      senare, ty helgedomens furstar och Guds furstar togos både av
      Eleasars söner och av Itamars söner.
  6.  Och Semaja, Netanels son, sekreteraren, av Levi stam, tecknade
      upp dem i närvaro av konungen, furstarna och prästen Sadok och
      Ahimelek, Ebjatars son, och i närvaro av huvudmännen för
      prästernas och leviternas familjer.  Lotterna drogos skiftevis
      för Eleasars och för Itamars familjer.
  7.  Den första lotten föll ut för Jojarib, den andra för Jedaja,
  8.  den tredje för Harim, den fjärde för Seorim,
  9.  den femte för Malkia, den sjätte för Mijamin,
 10.  den sjunde för Hackos, den åttonde för Abia,
      >Luk. 1,6.
 11.  den nionde för Jesua, den tionde för Sekanja,
 12.  den elfte för Eljasib, den tolfte för Jakim,
 13.  den trettonde för Huppa, den fjortonde för Jesebab,
 14.  den femtonde för Bilga, den sextonde för Immer,
 15.  den sjuttonde för Hesir, den adertonde för Happisses,
 16.  den nittonde för Petaja, den tjugonde för Hesekiel,
 17.  den tjuguförsta för Jakin, den tjuguandra för Gamul,
 18.  den tjugutredje for Delaja, den tjugufjärde för Maasja.
 19.  Detta blev den ordning i vilken de skulle göra tjänst, när de
      gingo in i HERRENS hus, såsom det var föreskrivet för dem genom
      deras fader Aron, i enlighet med vad HERREN, Israels Gud, hade
      bjudit honom.

 20.  Vad angår de övriga Levi barn, så hörde till Amrams barn Subael,
      till Subaels barn Jedeja,
 21.  till Rehabja, det är till Rehabjas barn, huvudmannen Jissia,
 22.  till jishariterna Selomot, till Selomots barn Jahat.
 23.  Och benajiter voro Jeria, Amarja, den andre, Jahasiel, den
      tredje, och Jekameam, den fjärde.
      >1 Krön. 23,19 f.
 24.  Ussiels barn voro Mika; till Mikas barn hörde Samur.
 25.  Mikas broder var Jissia; till Jissias barn hörde Sakarja.
 26.  Meraris barn voro Maheli och Musi, Jaasia-Benos söner.
 27.  Meraris barn voro dessa av Jaasia-Beno, och vidare Soham, Sackur
      och Ibri.
 28.  Mahelis son var Eleasar, men denne hade inga söner.
 29.  Till Kis, det är Kis' barn, hörde Jerameel.
 30.  Men Musis barn voro Maheli, Eder och Jerimot.  Dessa voro
      leviternas barn, efter deras familjer.
 31.  Också dessa kastade lott likasåväl som deras bröder, Arons
      söner, i närvaro av konung David, Sadok, Ahimelek och
      huvudmännen för prästernas och leviternas familjer, huvudmännen
      för familjerna likasåväl som deras yngsta bröder.
      >1 Krön. 25,8. 26,13.

[https://runeberg.org/bibeln/13_25.html]
                   Första Krönikeboken, 25 Kapitlet

                     Tempelsångarnas avdelningar.

  1.  Och David jämte härhövitsmännen avskilde till tjänstgöring
      Asafs, Hemans och Jedutuns söner, som hade profetisk anda till
      att spela på harpor, psaltare och cymbaler.  Och detta är
      förteckningen på dem, på de män som fingo denna tjänstgöring
      till åliggande.
  2.  Av Asafs söner: Sackur, Josef, Netanja och Asarela, Asafs söner,
      under ledning av Asaf, som hade profetisk anda till att spela,
      under konungens ledning.
  3.  Av Jedutun: Jedutuns söner Gedalja, Seri, Jesaja, Hasabja och
      Mattitja, tillsammans sex, med harpor, under ledning av sin
      fader Jedutun, som hade profetisk anda till att spela tack- och
      lovsånger till HERREN.
  4.  Av Heman: Hemans söner Buckia, Mattanja, Ussiel, Sebuel och
      Jerimot, Hananja, Hanani, Eliata, Giddalti och Romamti-Eser,
      Josbekasa, Malloti, Hotir, Mahasiot.
  5.  Alla dessa voro söner till Heman, som var konungens siare,
      enligt det löfte Gud hade givit, att han ville upphöja hans
      horn; därför gav Gud Heman fjorton söner och tre döttrar.

  6.  Alla dessa stodo var och en under sin faders ledning, när de
      utförde sången i HERRENS hus till cymbaler, psaltare och harpor
      och så gjorde tjänst i Guds hus; de stodo under konungens,
      Asafs, Jedutuns och Hemans ledning.

  7.  Och antalet av dem jämte deras bröder, av dem som hade blivit
      undervisade i sången till HERREN ära, alla de däri kunniga,
      utgjorde två hundra åttioåtta.

  8.  Och de kastade lott om tjänstgöringen, alla, den minste
      likasåväl som den störste, den kunnige jämte lärjungen.
      >1 Krön. 24,31
  9.  Den första lotten kom ut för Asaf och föll på Josef; den andre
      blev Gedalja, han själv med sina bröder och söner, tillsammans
      tolv;
 10.  den tredje blev Sackur, med sin söner och bröder, tillsammans
      tolv
 11.  den fjärde lotten kom ut för Jisri, med hans söner och bröder,
      tillsammans tolv;
 12.  den femte blev Netanja, med sina söner och bröder, tillsammans
      tolv;
 13.  den sjätte blev Buckia, med sina söner och bröder, tillsammans
      tolv;
 14.  den sjunde blev Jesarela, med sina söner och bröder, tillsammans
      tolv;
 15.  den åttonde blev Jesaja, med sin söner och bröder, tillsammans
      tolv
 16.  den nionde blev Mattanja, med sina söner och bröder, tillsammans
      tolv;
 17.  den tionde blev Simei, med sina söner och bröder, tillsammans
      tolv
 18.  den elfte blev Asarel, med sin söner och bröder, tillsammans
      tolv
 19.  den tolfte lotten kom ut för Hasabja, med hans söner och bröder
      tillsammans tolv;
 20.  den trettonde blev Subael, med sina söner och bröder,
      tillsammans tolv;
 21.  den fjortonde blev Mattitja, med sina söner och bröder,
      tillsammans tolv;
 22.  den femtonde lotten kom ut för Jeremot, med hans söner och
      bröder, tillsammans tolv;
 23.  den sextonde för Hananja, med hans söner och bröder, tillsammans
      tolv;
 24.  den sjuttonde för Josbekasa, med hans söner och bröder,
      tillsammans tolv;
 25.  den adertonde för Hanani, med hans söner och bröder, tillsammans
      tolv;
 26.  den nittonde för Malloti, med hans söner och bröder, tillsammans
      tolv;
 27.  den tjugonde för Elijata, med hans söner och bröder, tillsammans
      tolv;
 28.  den tjuguförsta för Hotir, med hans söner och bröder,
      tillsammans tolv;
 29.  den tjuguandra för Giddalti, med hans söner och bröder,
      tillsammans tolv;
 30.  den tjugutredje för Mahasiot, med hans söner och bröder,
      tillsammans tolv;
 31.  den tjugufjärde för Romamti-Eser, med hans söner och bröder,
      tillsammans tolv.

[https://runeberg.org/bibeln/13_26.html]
                   Första Krönikeboken, 26 Kapitlet

                      Dörrvaktarnas avdelningar.
               Tillsyningsmännen över tempelskatterna.
               Innehavarna av de världsliga sysslorna.

  1.  Vad angår dörrvaktarnas avdelningar, så hörde till koraiterna
      Meselemja, Kores son, av Asafs barn.
  2.  Och Meselemja hade söner: Sakarja var den förstfödde, Jediael
      den andre, Sebadja den tredje, Jatniel den fjärde,
  3.  Elam den femte, Johanan den sjätte, Eljoenai den sjunde.
  4.  Och Obed-Edom hade söner: Semaja var den förstfödde, Josabad den
      andre, Joa den tredje, Sakar den fjärde, Netanel den femte,
  5.  Ammiel den sjätte, Isaskar den sjunde, Peulletai den åttonde; ty
      Gud hade välsignat honom.
  6.  Åt hans son Semaja föddes ock söner, som blevo furstar inom sin
      familj, ty de voro dugande män.
  7.  Semajas söner voro Otni, Refael och Obed, Elsabad och hans
      bröder, dugliga män, Elihu och Semakja.
  8.  Alla dessa hörde till Obed-Edoms avkomlingar, de själva och
      deras söner och bröder, dugliga och kraftfulla män i tjänsten,
      tillsammans sextiotvå avkomlingar av Obed-Edom.
  9.  Meselemja hade ock söner och bröder, dugliga män, tillsammans
      aderton.
 10.  Och Hosa, av Meraris barn, hade söner: Simri var huvudmannen, ty
      visserligen var han icke förstfödd, men hans fader insatte honom
      till huvudman;
 11.  Hilkia var den andre, Tebalja den tredje, Sakarja den
      fjärde.  Hosas söner och bröder voro tillsammans tretton.

 12.  Dessa avdelningar av dörrvaktarna, nämligen dessa deras
      huvudmän, fingo nu, likasåväl som deras bröder, sina åligganden
      för att göra tjänst i HERRENS hus.
 13.  Och om var port kastade de lott, den minste såväl som den
      störste, efter sina familjer.
      >1 Krön. 24,31. 25,8.
 14.  Den lott som angav öster föll då på Selemja; och för hans son
      Sakarja, en rådklok man, kastade man lott, och för honom kom ut
      den lott som angav norr;
 15.  för Obed-Edom den lott som angav söder, under det att hans söner
      fingo på sin del förrådshuset;
 16.  för Suppim och för Hosa den lott som angav platsen västerut, vid
      Salleketporten, där vägen höjer sig uppåt, det ena vaktstället
      invid det andra.
 17.  Österut voro sex leviter, norrut fyra för var dag, söderut fyra
      för var dag, och vid förrådshuset två i sänder;
 18.  vid Parbar västerut voro fyra vid vägen och två vid själva
      Parbar.
      >2 Kon. 23,11.
 19.  Dessa voro dörrvaktarnas avdelningar, av koraiternas barn och
      av Meraris barn.

 20.  Och av leviterna hade Ahia uppsikten över Guds hus skatter och
      vården om de förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat
      åt HERREN.
 21.  Laedans barn, nämligen gersoniternas barn av Laedans släkt,
      huvudmannen för gersoniten Laedans familj, jehieliterna,
      >1 Krön. 23,7 f.
 22.  det är jehieliternas barn, Setam och hans broder Joel, hade
      uppsikten över skatterna i HERRENS hus.
 23.  Vad angår amramiterna, jishariterna, hebroniterna och
      ossieliterna,
 24.  så var Sebuel, son till Gersom, son till Mose, överuppsyningsman
      över skatterna.
      >1 Krön. 23,16 f.
 25.  Och hans bröder av Eliesers släkt voro dennes son Rehabja, dennes
      son Jesaja, dennes son Joram, dennes son Sikri och dennes son
      Selomot.
      >1 Krön. 24,21.
 26.  Denne Selomot och hans bröder hade uppsikten över alla förråd
      som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN av konung
      David, så ock av huvudmännen för familjerna, ävensom av över-
      och underhövitsmännen och av härhövitsmännen.
 27.  Från krigen och av bytet hade de helgat detta för att hålla
      HERRENS hus vid makt;
      >4 Mos. 31,25 f.
 28.  likaledes allt vad siaren Samuel och Saul, Kis' son, och Abner,
      Ners son, och Joab, Serujas son, hade helgat -- korteligen, var
      och en som helgade något lämnade det under Selomits och hans
      bröders vård.
      >1 Sam. 9,9.

 29.  Av jishariterna togos Kenanja och hans söner till de världsliga
      sysslorna i Israel, till att vara tillsyningsmän och domare.
 30.  Av hebroniterna togos Hasabja och hans bröder, dugliga män, ett
      tusen sju hundra, till ämbetsförvaltningen i Israel på andra
      sidan Jordan, på västra sidan, till alla slags sysslor åt HERREN
      och till konungens tjänst.
 31.  För hebroniterna var Jeria huvudman, för hebroniterna efter
      deras ättföljd och familjer.  (I Davids fyrtionde regeringsår
      anställdes undersökning rörande dem; och bland dem funnos då
      dugande män i Jaeser i Gilead.)
 32.  Hans bröder, dugliga män, vore två tusen sju hundra, huvudmän
      för familjer.  Dem satte konung David över rubeniterna, gaditerna
      och ena hälften av Manasse stam, för att ombesörja alla Guds och
      konungens angelägenheter.

[https://runeberg.org/bibeln/13_27.html]
                   Första Krönikeboken, 27 Kapitlet

                  De tolv häravdelningarna.  Israels
                stamhövdingar.  Tillsyningsmännen över
               konungens skatter och jordegendom.  Andra
                              ämbetsmän.

  1.  Och detta är förteckningen på Israels barn, efter deras antal
      med huvudmännen för deras familjer och med över- och
      underhövitsmännen och med deras tillsyningsmän vilka tjänade
      konungen i allt som rörde krigsfolkets avdelningar, vilka
      avdelningar kommo och avgingo skiftevis för var och en av årets
      alla månader, var avdelning tjugufyra tusen man stark.

  2.  Över den första avdelningen, den som tjänstgjorde under första
      månaden, hade Jasobeam, Sabdiels son, befälet.  Och i hans
      avdelning voro tjugufyra tusen.
      >1 Krön. 11,11.
  3.  Han hörde till Peres' barn och var huvudanförare för alla
      härhövitsmän som tjänstgjorde under första månaden.
  4.  Över den andra månadens avdelning hade ahoaiten Dodai befälet,
      det var hans avdelning; där var ock fursten Miklot.  Och i hans
      avdelning voro tjugufyra tusen.
      >2 Sam. 23,9 f. 1 Krön. 11,12.
  5.  Den tredje härhövitsmannen, den som tjänstgjorde under tredje
      månaden, var Benaja, prästen Jojadas son, såsom
      huvudanförare.  Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
      >2 Sam. 23,29 f. 1 Krön. 11,22 f.
  6.  Denne Benaja var en hjälte bland de trettio och hade befälet
      över de trettio.  Och vid hans avdelning var hans son Ammisabad.
  7.  Den fjärde, den som tjänstgjorde under fjärde månaden, var
      Asael, Joabs broder, och efter honom hans son Sebadja.  Och i
      hans avdelning voro tjugufyra tusen
      >2 Sam. 2,18 f. 23,24 f. 1 Krön. 11,26 f.
  8.  Den femte, den som tjänstgjorde under femte månaden, var
      hövitsmannen Samhut, jisraiten.  Och i hans avdelning voro
      tjugufyra tusen.
  9.  Den sjätte, den som tjänstgjorde under sjätte månaden, var
      tekoaiten Ira, Ickes' son.  Och i hans avdelning voro tjugufyra
      tusen.
 10.  Den sjunde, den som tjänstgjorde under sjunde månaden, var
      peloniten Heles, av Efraims barn.  Och i hans avdelning voro
      tjugufyra tusen.
 11.  Den åttonde, den som tjänstgjorde under åttonde månaden, var
      husatiten Sibbekai, som hörde till seraiterna.  Och i hans
      avdelning voro tjugufyra tusen.
      >2 Sam. 21,18. 1 Krön. 20,4.
 12.  Den nionde, den som tjänstgjorde under nionde månaden, var
      anatotiten Abieser, som hörde till benjaminiterna.  Och i hans
      avdelning voro tjugufyra tusen.
 13.  Den tionde, den som tjänstgjorde under tionde månaden, var
      netofatiten Maherai, som hörde till seraiterna.  Och i hans
      avdelning voro tjugufyra tusen.
 14.  Den elfte, den som tjänstgjorde under elfte månaden, var
      pirgatoniten Benaja, av Efraims barn.  Och i hans avdelning voro
      tjugufyra tusen.
 15.  Den tolfte, den som tjänstgjorde under tolfte månaden, var
      netofatiten Heldai, som hörde till Otniels släkt.  Och i hans
      avdelning voro tjugufyra tusen.

 16.  Och Israels stamhövdingar voro dessa: furste för rubeniterna var
      Elieser, Sikris son; för simeoniterna Sefatja, Maakas son;
 17.  för Levi Hasabja, Kemuels son; för Arons släkt Sadok;
 18.  för Juda Elihu, en av Davids bröder; för Isaskar Omri, Mikaels
      son;
 19.  för Sebulon Jismaja, Obadjas son; för Naftali Jerimot, Asriels
      son;
 20.  för Efraims barn Hosea, Asasjas son; för ena hälften av Manasse
      stam Joel, Pedajas son;
 21.  för andra hälften av Manasse, den i Gilead, Jiddo, Sakarjas son;
      för Benjamin Jaasiel, Abners son;
 22.  för Dan Asarel, Jerohams son.  Dessa voro Israels stamhövdingar.

 23.  Men David tog i förteckningen icke upp dem som voro under tjugu
      år, ty HERREN hade lovat att han ville föröka Israel såsom
      stjärnorna på himmelen.
      >1 Mos. 15,5. 22,17. 26,4. 4 Mos. 1,2 f.
 24.  Joab, Serujas son, begynte räkningen, men fullbordade den icke,
      ty genom den kom förtörnelse över Israel; och antalet togs icke
      upp i någon förteckning i konung Davids krönika.
      >2 Sam. 24,13 f. 1 Krön. 21,4 f.

 25.  Uppsikten över konungens skatter hade Asmavet, Adiels son; över
      förråden på fälten, i städerna och byarna och fästningstornen
      Jonatan, Ussias son;
 26.  över dem som arbetade på fältet med jordbruket Esri, Kelubs son;
 27.  över vingårdarna ramatiten Simei; över de vinförråd som man hade
      samlat i vingårdarna sifmiten Sabdi;
 28.  över olivplanteringarna och mullbärsfikonträden i Låglandet
      gaderiten Baal-Hanan; över oljeförråden Joas.
 29.  Över de fäkreatur som betade i Saron saroniten Sitrai, och över
      fäkreaturen i dalarna Safat, Adlais son;
 30.  över kamelerna ismaeliten Obil; över åsninnorna meronotiten
      Jedeja;
 31.  över småboskapen hagariten Jasis.  Alla dessa voro uppsyningsmän
      över konung Davids ägodelar.
 32.  Men Jonatan, Davids farbroder, var rådgivare; han var en
      förståndig och skriftlärd man.  Jehiel, Hakmonis son, var
      anställd hos konungens söner.
 33.  Ahitofel var konungens rådgivare, och arkiten Husai var
      konungens vän[1].
      >2 Sam. 15,12, 37.
 34.  Efter Ahitofel kom Jojada, Benajas son, och Ebjatar.  Och Joab
      var konungens härhövitsman.
      >2 Sam. 8,16 f. 1 Krön. 18,15 f.

[1]  Se Vän i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/13_28.html]
                   Första Krönikeboken, 28 Kapitlet

                David ställer Salomo fram för folket;
                    giver honom mönsterbilder och
                    beskrivningar till ledning vid
                            tempelbygget.

  1.  Och David församlade till Jerusalem alla Israels hövdingar,
      stamhövdingarna och häravdelningarnas hövitsmän, dem som voro i
      konungens tjänst, och över- och underhövitsmännen och
      uppsyningsmännen över alla konungens och hans söners ägodelar
      och boskap, så ock hovmännen och hjältarna och alla tappra
      stridsmän.
  2.  Och konung David stod upp från sin plats och sade: »Hören mig,
      mina bröder och mitt folk.  Jag hade själv i sinnet att bygga ett
      hus till vilostad för HERRENS förbundsark och för vår Guds
      fotapall, och jag hade skaffat förråd till byggnadsverket.
      >2 Sam. 7,2 f. 1 Kon. 8,17 f. 1 Krön 17,1 f. 22,7 f.
  3.  Men Gud sade till mig: 'Du skall icke bygga ett hus åt mitt
      namn, ty du är en krigsman och har utgjutit blod.'
      >1 Kon. 5,3.
  4.  Dock utvalde HERREN, Israels Gud mig ur hela min faders hus till
      att vara konung över Israel evärdligen.  Ty Juda utvalde han
      till furste, och i Juda hus min faders hus, och bland min faders
      söner hade han behag till mig, så att han gjorde mig till konung
      över hela Israel.
      >1 Mos. 49,8 f. 1 Sam. 16,1, 12 f. 1 Krön. 5,2.
  5.  Och bland alla mina söner -- ty HERREN har givit mig många söner
      -- utvalde han min son Salomo till att sitta på HERRENS
      konungatron och härska över Israel.
      >1 Krön. 17,11 f.
  6.  Och han sade till mig: 'Din son Salomo är den som skall bygga
      mitt hus och mina förgårdar; ty honom har jag utvalt till min
      son, och jag skall vara hans fader.
      >2 Sam. 7,13 f. 1 Kon. 5,5. 6,12. Ps. 89,4 f.
  7.  Och jag skall befästa hans konungamakt för evigt, om han är
      ståndaktig i att göra efter mina bud och rätter, såsom han nu
      gör.'
  8.  Och nu säger jag inför hela Israel, HERRENS församling, och
      inför vår Gud, som hör det: Hållen och akten på alla HERRENS,
      eder Guds, bud, så att I fån besitta det goda landet och lämna
      det såsom arv åt edra barn efter eder till evärdlig tid.
  9.  Och du, min son Salomo, må lära känna din faders Gud och tjäna
      honom med hängivet hjärta och med villig själ; ty HERREN
      rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar.  Om du
      söker honom, så låter han sig finnas av dig, men om du övergiver
      honom, då förkastar han dig evinnerligen.
      >5 Mos. 1O,17. 1 Sam. 16,7. 2 Krön. 15,2. Ps. 7,10. Jes. 55,6.
      >Jer. 11,20. 17,1O. 20,12. Upp. 2,23.
 10.  Så se nu till; ty HERREN har utvalt dig att bygga ett hus till
      helgedomen.  Var frimodig och gå till verket.»

 11.  Och David gav åt sin son Salomo en mönsterbild av förhuset och
      tempelbyggnaderna, och av förrådskamrarna, de övre salarna och
      de inre rummen, och av nådastolens[1] boning;
 12.  vidare en mönsterbild av allt som han hade tänkt ut i sitt sinne
      rörande förgårdarna till HERRENS hus, och rörande alla kamrarna
      runt omkring för Guds hus' skatter och för de förråd som
      utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN;
 13.  vidare föreskrifter rörande prästernas och leviternas
      avdelningar och alla sysslor som skulle förekomma vid
      tjänstgöringen i HERRENS hus, och rörande alla kärl som skulle
      användas vid tjänstgöringen i HERRENS hus,
 14.  och rörande guldet, med uppgift på den vikt i guld, som kom på
      vart särskilt kärl till tjänstgöringen, och rörande alla kärl av
      silver, med uppgift på den vikt som kom på vart särskilt kärl
      till tjänstgöringen.
 15.  Och han angav vikten på de gyllene ljusstakarna med tillhörande
      lampor av guld, med uppgift på vikten i var särskild ljusstake
      med dess lampor, så ock rörande silverljusstakarna, med uppgift
      på vikten i var ljusstake med dess lampor, alltefter
      beskaffenheten av den tjänstförrättning vid vilken ljusstaken
      skulle användas;
 16.  likaledes rörande vikten på guldet till skådebrödsborden, vart
      bord för sig, och rörande silvret till silverborden.
 17.  Och han gav honom föreskrifter rörande gafflarna och skålarna
      och kannorna av rent guld, och rörande de gyllene bägarna, med
      uppgift på vikten i var särskild bägare, och rörande
      silverbägarna, med uppgift på vikten i var särskild bägare;
 18.  likaså rörande rökelsealtaret av rent guld, med uppgift på
      vikten; så ock en mönsterbild av vagnen, de gyllene keruberna,
      som skulle breda ut sina vingar och övertäcka HERRENS
      förbundsark.
      >Ps. 18,11.
 19.  »Om alltsammans», sade han, »har HERREN undervisat mig genom en
      skrift av sin hand, om allt som skall utföras enligt
      mönsterbilden.»

 20.  Och David sade till sin son Salomo: »Var frimodig och oförfärad
      och gå till verket; frukta icke och var icke försagd.  Ty HERREN
      Gud, min Gud, skall vara med dig.  Han skall icke lämna dig och
      icke övergiva dig, till dess att allt som skall utföras för
      tjänstgöringen i HERRENS hus har blivit fullbordat.
      >5 Mos. 31,6 f. Jos. 1,7, 9. I Krön. 22,13.
 21.  Och se, här äro prästernas och leviternas avdelningar, som skola
      förrätta allt slags tjänst i Guds hus.  Och till allt som skall
      utföras har du hos dig allahanda villigt folk, utrustat med
      vishet till allt slags arbete; därjämte äro hövdingarna och allt
      folket redo till allt vad du befaller.»

[1]  Se Nådastolen i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/13_29.html]
                   Första Krönikeboken, 29 Kapitlet

                   Davids och furstarnas gåvor till
                 templet.  Davids bön och tacksägelse.
                              Hans död.

  1.  Och konung David sade till hela församlingen: »Min son Salomo
      den ende som Gud har utvalt, är ung och späd, och arbetet är
      stort, ty denna borg är icke avsedd för en människa, utan för
      HERREN Gud.
      >1 Krön. 22,5.
  2.  Därför har jag, så vitt jag har förmått, för min Guds hus
      anskaffat guld till det som skall vara av guld, silver till det
      som skall vara av silver, koppar till det som skall vara av
      koppar, järn till det som skall vara av järn, och trä till det
      som skall vara av trä, dessutom onyxstenar och andra
      infattningsstenar, svartglänsande och brokiga stenar,
      korteligen, alla slags dyrbara stenar, så ock marmor i
      myckenhet.
      >1 Krön. 22,14.
  3.  Och därjämte, eftersom jag har min Guds hus kärt, giver jag nu
      vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver
      allt vad jag förut har anskaffat för det heliga huset:
  4.  tre tusen talenter guld, guld från Ofir, och sju tusen talenter
      renat silver till att därmed överdraga byggnadernas väggar,
  5.  till att göra av guld vad som skall vara av guld, och till att
      göra av silver vad som skall vara av silver, ja, till allt slags
      arbete som utföres av konstnärer.  Vill då någon annan nu i dag
      frivilligt fylla sin hand med gåvor åt HERREN?»
      >2 Mos. 35,4 f.

  6.  Då kommo frivilligt familjehövdingarna och Israels
      stamhövdingar, så ock över- och underhövitsmännen och tillika
      uppsyningsmännen över konungens arbeten,
      >2 Mos. 35,21 f., 27 f. 4 Mos. 7,2 f., 10 f. 1 Krön. 28,1 f.
  7.  och de gåvo till arbetet på Guds hus fem tusen talenter guld,
      tio tusen dariker, tio tusen talenter silver, aderton tusen
      talenter koppar och ett hundra tusen talenter järn.
  8.  Och var och en som hade ädla stenar i sin ägo gav dem till
      skatten i HERRENS hus, under gersoniten Jehiels vård.
      >1 Krön. 26,21 f.
  9.  Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet
      hjärta buro de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN; konung
      David gladde sig ock högeligen.

 10.  Och David lovade HERREN inför hela församlingen; David sade:
      »Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till
      evighet!
 11.  Dig, HERRE, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och
      majestät, ja, allt vad i himmelen och på jorden är.  Ditt, o
      HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över
      allt.
      >1 Tim. 1,17. Upp. 4,11. 5,12 f.
 12.  Rikedom och ära komma från dig, du råder över allt, och i din
      hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som
      helst stort och starkt.
      >2 Krön. 20,6.
 13.  Så tacka vi dig nu, vår Gud, och lova ditt härliga namn.
 14.  Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle
      förmå att giva sådana frivilliga gåvor?  Nej, från dig kommer
      allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig.
 15.  Ty vi äro främlingar hos dig och gäster såsom alla våra fäder;
      såsom en skugga äro våra dagar på jorden, och intet är här att
      lita på.
      >3 Mos. 25,23. Job 8,9. 14,1 f. Ps. 39,13. 90,5 f. 102,12.
      >119,19. Pred. 7,1. Vish. 2,5.  Hebr. 11,13.
 16.  HERRE, vår Gud, alla dessa håvor som vi hava anskaffat för att
      bygga dig ett hus åt ditt heliga namn -- från din hand hava de
      kommit, och ditt är alltsammans.
 17.  Och jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till
      vad rätt är.  Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla
      dessa frivilliga gåvor; och nu har jag ock sett med glädje huru
      ditt folk, som står har, har burit fram åt dig sina frivilliga
      gåvor.
      >1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Upp. 2,23.
 18.  HERRE, Abrahams, Isaks och Israels, våra fäders, Gud, låt
      evinnerligen ditt folks hjärtas håg och tankar vara redo till
      sådant, och vänd deras hjärtan till dig.
 19.  Och giv min son Salomo ett hängivet hjärta, så att han håller
      dina bud, dina vittnesbörd och dina stadgar, och utför allt
      detta och bygger denna borg, vartill jag har skaffat förråd.»

 20.  Därefter sade David till hela församlingen: »Loven HERREN, eder
      Gud.»  Då lovade hela församlingen HERREN, sina fäders Gud, och
      de bugade sig och föllo ned för HERREN och för konungen.
 21.  Och dagen efter denna dag slaktade de slaktoffer åt HERREN och
      offrade brännoffer åt HERREN: tusen tjurar, tusen vädurar och
      tusen lamm med tillhörande drickoffer, därtill slaktoffer i
      myckenhet för hela Israel.
 22.  Och de åto och drucko inför HERRENS ansikte på den dagen med
      stor glädje.  Och de gjorde för andra gången Salomo, Davids son,
      till konung; de smorde honom till en HERRENS furste, och Sadok
      till präst.
 23.  Och så satt Salomo på HERRENS tron såsom konung efter sin fader
      David, och han blev lyckosam; och hela Israel lydde honom.
      >1 Kon. 1,35.
 24.  Och alla hövdingarna och hjältarna och därjämte alla konung
      Davids söner underkastade sig konung Salomo.
 25.  Och HERREN gjorde Salomo övermåttan stor inför hela Israel, och
      lät hans konungsliga härlighet bliva större än någons som före
      honom hade varit konung över Israel.
      >1 Kon. 2,12. 10,23 f. 2 Krön. 1,1.

 26.  Men David, Isais son, hade regerat över hela Israel.
 27.  Den tid han regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
      regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
      år.
      >2 Sam. 5,4 f. 1 Kon. 2,11. 1 Krön. 3,4.
 28.  Och han dog i en god ålder, mätt på att leva och mätt på rikedom
      och ära.  Och hans son Salomo blev konung efter honom.

 29.  Och vad som är att säga om konung David, om hans första tid
      såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i siaren Samuels
      krönika, i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika,
      >1 Krön.  21,9.
 30.  tillika med hela hans regering och hans bedrifter och de
      skickelser som övergingo honom och Israel och alla andra länder
      och riken.

[https://runeberg.org/bibeln/14_01.html]
                    Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet

                Salomos offer och dröm i Gibeon.  Hans
                          vagnar och hästar.

  1.  Salomo, Davids son, befäste sig nu i sin konungamakt, i det att
      HERREN, hans Gud, var med honom och gjorde honom övermåttan
      stor.
      >1 Kon. 2,12, 46. 10,23 f. 1 Krön. 29,25.
  2.  Och sedan Salomo hade låtit kallelse utgå till hela Israel, till
      över- och underhövitsmännen, till domarna och till alla
      hövdingar i hela Israel, huvudmännen för familjerna,
  3.  begav han sig med hela denna församling till offerhöjden i
      Gibeon, ty där stod Guds uppenbarelsetält, som HERRENS tjänare
      Mose hade gjort i öknen.
      >2 Mos. 27,21. 36,8 f.  1 Kon. 3,4. 1 Krön. 16,39 f. 21,29.
  4.  Guds ark däremot hade David hämtat från Kirjat-Jearim upp till
      den plats som David hade berett åt den, ty han hade åt den
      slagit upp ett tält i Jerusalem.
      >2 Sam. 6,17. 1 Krön. 13,6. 15,1.
  5.  Men kopparaltaret, som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade
      gjort, det hade man ställt upp framför HERRENS tabernakel; och
      Salomo och församlingen gingo dit för att fråga honom.
      >2 Mos. 38,1 f.
  6.  Där offrade nu Salomo inför HERRENS ansikte på kopparaltaret,
      som stod vid uppenbarelsetältet; han offrade på det tusen
      brännoffer.
  7.  Och om natten uppenbarade sig Gud för Salomo; han sade till
      honom: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»
      >1 Kon. 3,5 f.
  8.  Salomo svarade Gud: »Du har gjort stor nåd med min fader David
      och har låtit mig bliva konung efter honom.
      >1 Krön. 28,5.
  9.  Så låt nu, HERRE Gud, ditt ord till min fader David visa sig
      vara sant; ty du har själv gjort mig till konung över ett folk
      som är så talrikt som stoftet på jorden.
      >1 Mos. 13,16.
 10.  Giv mig nu vishet och förstånd till att vara detta folks ledare
      och anförare; ty vem skulle eljest kunna vara domare för detta
      ditt stora folk?»
 11.  Då sade Gud till Salomo: »Eftersom du är så till sinnes, och
      icke har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners
      liv, och ej heller bett om långt liv, utan har bett om vishet
      och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk, över
      vilket jag har gjort dig till konung,
 12.  därför vare vishet och förstånd dig givna; därtill vill jag ock
      giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före
      dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket
      därav.»
      >1 Kon. 4,31 f.  2 Krön. 9,22 f. Vish. 7,11. Matt. 6,33.

 13.  Sedan nu Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon, begav han
      sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem och regerade där över
      Israel.
 14.  Och Salomo samlade vagnar och ridhästar, så att han hade ett
      tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
      han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
      >1 Kon. 4,26. 10,26 f. 2 Krön. 9,25 f.
 15.  Och konungen styrde så, att silver och guld blev lika vanligt i
      Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som
      mullbärsfikonträ i Låglandet.
 16.  Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
      antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
      bestämt pris.
 17.  Var vagn som de hämtade upp från Egypten och införde kostade sex
      hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio.  Sammalunda
      infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
      konungar och till konungarna i Aram.

[https://runeberg.org/bibeln/14_02.html]
                    Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet

                 Förberedelser till tempelbyggnaden.
                  Vänskapen mellan Salomo och Huram.

  1.  Och Salomo tänkte nu på att bygga ett hus åt HERRENS namn och
      ett hus åt sig själv till konungaboning.
  2.  Därför avräknade Salomo sjuttio tusen män till att vara bärare,
      åttio tusen man till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex
      hundra till att hava uppsikt över de andra.
      >1 Kon. 5,15 f.
  3.  Och Salomo sände till Huram, konungen i Tyrus, och lät säga:
      »Visa samma vänskap mot mig som mot min fader David, till vilken
      du sände cederträ, för att han skulle bygga sig ett hus att bo
      i.
      >2 Sam. 5,11. 1 Kon. 5,2 f. 1 Krön. 14,1.
  4.  Nu vill jag bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga
      det åt honom, för att man där må antända välluktande rökelse
      inför hans ansikte, och hava skådebröden beständigt upplagda,
      och offra brännoffer morgon och afton, på sabbaterna, vid
      nymånaderna och vid HERRENS, vår Guds, högtider; ty så är det
      för evärdlig tid stadgat för Israel.
      >3 Mos. 24,5 f. 4 Mos. 28,3 f., 9 f., 11 f.
  5.  Och det hus som jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är
      större än alla andra gudar.
      >2 Mos. 18,11.
  6.  Vem förmår väl att bygga honom ett hus?  Himlarna och himlarnas
      himmel rymma honom ju icke.  Vem är då jag, att jag skulle kunna
      bygga honom ett hus, om icke för att antända rökelse inför hans
      ansikte?
      >1 Kon. 8,27. 2 Krön. 6,18. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Jer. 23,24.
      >Apg. 7,48 f. 17,24.
  7.  Så sänd mig nu en konstförfaren man som kan arbeta i guld,
      silver, koppar och järn, så ock i purpurrött, karmosinrött och
      mörkblått garn, och som är skicklig i att utföra snidverk,
      tillsammans med de konstförfarna män som jag har hos mig här i
      Juda och Jerusalem, och som min fader David har anställt.
  8.  Och sänd mig cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, ty
      jag vet att dina tjänare äro skickliga i att hugga virke på
      Libanon; och mina tjänare äro redo att vara dina tjänare
      behjälpliga.
  9.  Må du skaffa mig virke i myckenhet, ty huset som jag vill bygga
      skall vara stort och härligt.
 10.  Och jag är villig att åt timmermännen som hugga virket giva, för
      dina tjänares räkning, tjugu tusen korer tröskat vete, tjugu
      tusen korer korn, tjugu tusen bat vin och tjugu tusen bat olja.»
      >1 Kon. 5,11.

 11.  Härpå svarade Huram, konungen i Tyrus, i ett brev som han sände
      till Salomo: »Därför att HERREN älskar sitt folk, har han satt
      dig till konung över dem.»
      >1 Kon. 10,9.
 12.  Och Huram skrev ytterligare: »Lovad vare HERREN, Israels Gud,
      himmelens och jordens skapare, han som har givit konung David en
      vis son, så utrustad med klokhet och förstånd, att han kan bygga
      ett hus åt HERREN och ett hus åt sig själv till konungaboning!
      >1 Mos. 1,1. 2 Mos. 20,11. 1 Kon. 5,7. Ps. 33,6. 96,5. 102,26.
      >Apg. 4,24. 14,15. Upp. 10,6.
 13.  Så sänder jag nu en konstförfaren och förståndig man, nämligen
      Huram-Abi.
 14.  Han är son till en av Dans döttrar, och hans fader är en tyrisk
      man; han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar,
      järn, sten och trä, så ock i purpurrött, mörkblått, vitt och
      karmosinrött garn, och tillika att utföra alla slags snidverk
      och att väva alla slags konstvävnader; honom må du låta utföra
      arbetet tillsammans med dina och min herres, din fader Davids,
      konstförfarna män.
      >1 Kon. 7,14.
 15.  Må alltså nu min herre sända till sina tjänare vetet och kornet,
      oljan och vinet som han har talat om.
 16.  Då vilja vi hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och
      flotta det till dig på havet till Jafo; men därifrån må du själv
      låta föra det upp till Jerusalem.»
      >Esr. 3,7.
 17.  Och Salomo lät räkna alla främmande män i Israels land, likasom
      hans fader David förut hade anställt en räkning av dem.  Och de
      befunnos vara ett hundra femtiotre tusen sex hundra.
      >1 Krön. 22,2.
 18.  Av dem utsåg han sjuttio tusen till att vara bärare, åttio tusen
      till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex hundra till att
      hava uppsikt över folket och hålla det till arbete.
      >1 Kon. 5,15 f.

[https://runeberg.org/bibeln/14_03.html]
                    Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet

                   Tempelbyggnaden.  Jakin och Boas.

  1.  Och Salomo begynte att bygga HERRENS hus i Jerusalem, på berget
      Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där
      han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade
      utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats.
      >2 Sam. 24,18, 25. 1 Krön. 21,18, 26.
  2.  Han begynte att bygga på andra dagen i andra månaden, i sitt
      fjärde regeringsår.
      >1 Kon. 6,1 f.

  3.  När Salomo då skulle bygga Guds hus, lade han grunden så, att
      det blev sextio alnar långt och tjugu alnar brett, efter det
      gamla alnmåttet.
  4.  Förhuset, som låg framför långhuset, framför husets kortsida,
      mätte tjugu alnar, och dess höjd var ett hundra tjugu, och han
      överdrog det innantill med rent guld.
  5.  Huvudbyggnaden beklädde han med cypressträ, detta åter beklädde
      han med bästa guld, och prydde det med palmer och kedjeverk.
  6.  Därjämte smyckade han huset med dyrbara stenar.  Men guldet var
      från Parvaim.
  7.  Och han beklädde huset, bjälkarna, trösklarna, ävensom väggarna
      och dörrarna däri med guld, och lät inrista keruber på väggarna.

  8.  Vidare tillredde han det rum som skulle vara det allraheligaste;
      det låg utefter husets kortsida och var tjugu alnar långt och
      tjugu alnar brett.  Och han beklädde det med bästa guld, sex
      hundra talenter i vikt.
  9.  Och spikarna däri vägde femtio siklar i guld.  De övre salarna
      beklädde han ock med guld.
 10.  Och till det rum som var det allraheligaste gjorde han två
      keruber, i bildhuggeriarbete, och man överdrog dem med guld.
 11.  Längden på kerubernas vingar tillsammans var tjugu alnar.  Den
      enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och
      hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens
      vinge.
 12.  Och den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid
      husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde
      intill den första kerubens vinge.
 13.  Alltså bredde dessa keruber ut sina vingar tjugu alnar vitt,
      under det att de stodo på sina fötter, med ansiktena vända
      inåt.
      >2 Mos. 25,20.
 14.  Och han gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött, karmosinrött
      och vitt garn och prydde den med keruber.
      >2 Mos. 26,30 f.

 15.  Och han gjorde två pelare till att stå framför huset, trettiofem
      alnar höga; och huvudet som satt ovanpå var och en av dem var
      fem alnar.
      >1 Kon. 7,15 f. 2 Kon. 25,17. Jer. 52,21 f.
 16.  Och han gjorde kedjor till koret och satte ock sådana upptill på
      pelarna.  Och vidare gjorde han hundra granatäpplen och satte dem
      på kedjorna.
 17.  Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på
      högra sidan och den andra på vänstra; åt den högra gav han
      namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.

[https://runeberg.org/bibeln/14_04.html]
                    Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet

               Brännoffersaltaret; kopparhavet; de tio
                bäckenen; de tio ljusstakarna; de tio
                skådebrödsborden; de två förgårdarna;
                  annat som hörde till Herrens hus.

  1.  Och han gjorde ett altare av koppar, tjugu alnar långt, tjugu
      alnar brett och tio alnar högt.
      >2 Mos. 27,1 f. 2 Krön. 7,7.

  2.  Han gjorde ock havet, i gjutet arbete.  Det var tio alnar från
      den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
      högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
      >1 Kon. 7,23 f.
  3.  Och runt omkring nedantill voro bilder som föreställde oxar, och
      omgåvo det runt omkring -- tio alnar brett som det var -- så att
      de omslöto havet runt omkring; oxarna bildade två rader och voro
      gjutna i ett stycke med det övriga.
  4.  Det stod ock på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot
      väster, tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod
      ovanpå dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
  5.  Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
      kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja.  Det rymde och
      höll tre tusen bat.

  6.  Vidare gjorde han tio bäcken och ställde fem på högra sidan och
      fem på vänstra, för att brukas vid tvagning; i dem skulle man
      nämligen skölja vad som hörde till brännoffret.  Men havet var
      för prästerna till att två sig i.
      >1 Kon. 7,38 f.

  7.  Vidare gjorde han de gyllene ljusstakarna, tio till antalet,
      sådana de skulle vara, och ställde dem i tempelsalen, fem på
      högra sidan och fem på vänstra.
      >1 Kon. 7,49.

  8.  Vidare gjorde han tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på
      högra sidan och fem på vänstra.  Han gjorde ock ett hundra
      skålar av guld.

  9.  Och han gjorde prästernas förgård och den stora yttre förgården,
      så ock dörrar till denna förgård; och dörrarna överdrog han med
      koppar.
      >1 Kon. 6,36.
 10.  Och havet ställde han på högra sidan, åt sydost.
 11.  Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna.

      Så förde Hiram det arbete till slut, som han fick utföra åt
      konung Salomo för Guds hus:
      >1 Kon. 7,40 f.
 12.  nämligen två pelare, och de två kloten och pelarhuvudena ovanpå
      pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de båda
      klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
 13.  och därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda
      nätverken, två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de
      båda klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så
      skulle bliva betäckta.
 14.  Vidare gjorde han bäckenställen och gjorde tillika bäckenen på
      bäckenställen,
 15.  så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna därunder.
 16.  Och askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla dithörande
      föremål gjorde Huram-Abiv åt konung Salomo till HERRENS
      hus.  Allt var av blank koppar.
 17.  På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
      Suckot och Sereda.
 18.  Och Salomo lät göra en så stor myckenhet av alla dessa föremål,
      att kopparens vikt icke kunde utrönas.

 19.  Alltså gjorde Salomo alla föremål som skulle finnas i Guds hus:
      det gyllene altaret, borden som skådebröden skulle ligga på,
      >1 Kon. 7,48 f.
 20.  så ock ljusstakarna med sina lampor, som skulle tändas på
      föreskrivet sätt, framför koret, av fint guld,
 21.  med blomverket, lamporna och lamptängerna av guld -- allt av
      yppersta guld;
 22.  vidare knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten, av fint
      guld.  Och vad angår ingångarna i huset, så voro både de dörrar
      i dess innersta, som ledde till det allraheligaste, och de
      dörrar i huset, som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.

[https://runeberg.org/bibeln/14_05.html]
                    Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet

                   Herrens ark föres in i templet.

  1.  Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för HERRENS hus var
      färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat åt
      HERREN: silvret, guldet och alla kärlen; detta lade han in i
      skattkamrarna i Guds hus.
      >1 Kon. 7,51. 1 Krön. 28,14.

  2.  Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
      för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till Jerusalem,
      för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är
      Sion.
      >1 Kon. 8,1 f.
  3.  Så församlade sig då till konungen alla Israels män under
      högtiden, den som firades i sjunde månaden.
  4.  När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
      leviterna upp arken.
  5.  Och de hämtade arken och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla
      heliga föremål som funnos i tältet; de levitiska prästerna
      hämtade det ditupp.
  6.  Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
      menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
      småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
      täljas eller räknas.
  7.  Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
      husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
      vingar.
  8.  Keruberna höllo nämligen sina vingar utbredda över den plats där
      arken stod, så att arken och dess stänger ovantill övertäcktes
      av keruberna.
  9.  Och stängerna voro så långa, att deras ändar, som sköto ut från
      arken, väl kunde ses framför koret, men däremot icke voro
      synliga längre ute.  Och den har blivit kvar där ända till denna
      dag.
 10.  I arken fanns intet annat än de två tavlor som Mose hade lagt
      dit vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan
      de hade dragit ut ur Egypten.

 11.  Men när prästerna gingo ut ur helgedomen (ty alla präster som
      funnos där hade helgat sig, utan avseende på vilken avdelning de
      tillhörde;
 12.  och leviterna, samtliga sångarna, Asaf, Heman och Jedutun med
      sina söner och bröder, stodo, klädda i vitt linne, med cymbaler,
      psaltare och harpor öster om altaret, och jämte dem ett hundra
      tjugu präster som blåste i trumpeter;
      >1 Krön. 25,1 f.
 13.  och trumpetblåsarna och sångarna stämde på en gång och enhälligt
      upp HERRENS lov och pris), och när man nu lät trumpeter och
      cymbaler och andra instrumenter ljuda och begynte lova HERREN,
      därför att han är god, och därför att hans nåd varar
      evinnerligen, då blev huset, HERRENS hus, uppfyllt av en
      molnsky,
      >2 Krön. 7,3. Esr. 3,10 f. Ps. 136,1.
 14.  så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
      tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde Guds hus.
      >1 Kon. 8,10 f. 2 Krön. 7,1 f.

[https://runeberg.org/bibeln/14_06.html]
                    Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet

                   Salomos tal och bön vid templets
                              invigning.

  1.  Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
      >1 Kon. 8,12 f.
  2.  Men jag har byggt ett hus till boning åt dig och berett en plats
      där du må förbliva till evig tid.»
  3.  Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
      församling, under det att Israels hela församling förblev
      stående.
  4.  Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sina händer
      har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det
      han sade:
  5.  'Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag
      icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den
      bygga ett hus där mitt namn skulle vara, ej heller har jag
      utvalt någon man till att vara en furste över mitt folk Israel;
      >2 Sam. 7,6
  6.  men Jerusalem har jag nu utvalt, för att mitt namn skall vara
      där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk
      Israel.'
  7.  Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
      HERRENS, Israels Guds, namn;
      >1 Krön. 28,2 f.
  8.  men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
      bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
      du har detta i sinnet;
  9.  dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
      utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
      >2 Sam. 7,12 f.
 10.  Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
      i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
      HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
      namn.
 11.  Och där har jag satt arken, i vilken förvaras det förbund som
      HERREN slöt med Israels barn.»

 12.  Därefter trädde han fram för HERRENS altare inför Israels hela
      församling och uträckte sina händer.
 13.  Ty Salomo hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem
      alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre
      förgården, på den stod han nu.  Och han föll ned på sina knän
      inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot
      himmelen
 14.  och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, i himmelen
      eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina
      tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,
      >2 Mos. 15,11. 5 Mos. 4,39. 7,9.
 15.  du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
      vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så
      som nu har skett.
      >1 Krön. 22,9.
 16.  Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
      David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
      komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
      dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
      efter min lag, såsom du har vandrat inför mig.'
      >2 Sam. 7,16. 1 Kon. 2,4. Ps. 132,11 f.
 17.  Så låt nu, HERRE, Israels Gud, det ord som du har talat till din
      tjänare David bliva sant.

 18.  Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna?
      Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket
      mindre då detta hus som jag har byggt!
      >2 Krön. 2,6. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Apg. 7,48 f. 17,24.
 19.  Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
      Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare
      uppsänder till dig
 20.  och låter dina ögon dag och natt vara öppna och vända mot detta
      hus -- den plats varom du har sagt att du där vill fästa ditt
      namn -- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd
      mot denna plats.
      >2 Mos 20,24.
 21.  Ja, hör på de böner som din tjänare och ditt folk Israel
      uppsända, vända mot denna plats.  Må du höra dem från himmelen,
      där du bor; och när du hör, så må du förlåta.

 22.  Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
      och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
      altare i detta hus,
 23.  må du då höra det från himmelen och utföra ditt verk och skaffa
      dina tjänare rätt, i det att du vedergäller den skyldige och
      låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
      den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.

 24.  Och om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att
      de hava syndat mot dig, men de omvända sig och prisa ditt namn
      och bedja och åkalla inför ditt ansikte i detta hus
 25.  må du då höra det från himmelen och förlåta ditt folk Israels
      synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit
      åt dem och deras fäder.

 26.  Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
      att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
      plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
      bönhör dem,
 27.  må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
      folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
      skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
      du har givit åt ditt folk till arvedel.

 28.  Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot och
      rost, om gräshoppor och gräsmaskar komma, om fienderna tränga
      folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
      plåga och sjukdom kommer, vilken det vara må,
      >2 Krön. 20,9.
 29.  och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
      vilken det vara må, eller ock från hela ditt folk Israel, när de
      var för sig känna den plåga och smärta som har drabbat dem, och
      de så uträcka sina händer mot detta hus,
 30.  må du då höra det från himmelen, där du bor, och förlåta och
      giva var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner
      hans hjärta -- ty du allena känner människornas hjärtan --
      >1 Sam. 16,7. 1 Krön. 28,9. Ps. 7,10.  Jer. 11,20. 17,10. 20,12.
 31.  på det att de alltid må frukta dig och vandra på dina vägar, så
      länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.

 32.  Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
      ifrån fjärran land, för ditt stora namns och din starka hands
      och din uträckta arms skull, om någon sådan kommer och beder,
      vänd mot detta hus,
      >Jes. 56,6 f.
 33.  må du då från himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
      främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
      ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
      förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
      namn.

 34.  Om ditt folk drager ut till strid mot sina fiender, på den väg
      du sänder dem, och de då bedja till dig, vända i riktning mot
      denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt
      åt ditt namn,
 35.  må du då från himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
      rätt.

 36.  Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke
      syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
      våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
      något annat land, fjärran eller nära,
      >Ords. 20,9. Pred. 7,21. Rom. 3,23.  1 Joh. 1,8. Jak. 3,2.
 37.  men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
      omvända sig och åkalla dig i fångenskapens land och säga: 'Vi
      hava syndat, vi hava gjort illa och varit ogudaktiga',
 38.  om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
      själ, i fångenskapens land, dit man har fört dem i fångenskap,
      och bedja, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit
      åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det
      hus som jag har byggt åt ditt namn,
 39.  må du då från himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan
      och skaffa dem rätt och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot
      dig.

 40.  Ja, min Gud, låt nu dina ögon vara öppna och dina öron akta på
      vad som bedes på denna plats.
 41.  Ja:

        Stå upp, HERRE Gud, och kom till din vilostad,
        du och din makts ark.
        Dina präster, HERRE Gud, vare klädda i frälsning,
        och dina fromma glädje sig över ditt goda.
      >4 Mos. 10,35. Ps. 132,8 f. 16.
 42.    HERRE Gud, visa icke tillbaka din smorde;
        tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.
      >2 Sam. 7,13 f.

[https://runeberg.org/bibeln/14_07.html]
                    Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet

                  Eld från himmelen.  Fortsättning av
               templets invigning.  Ny uppenbarelse för
                               Salomo.

  1.  När Salomo hade slutat sin bön, kom eld ned från himmelen och
      förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet
      uppfyllde huset.
      >3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 1 Kon. 8,10 f.  18,38 f. 2 Krön. 5,14.
      >2 Mack. 2,10.
  2.  Och prästerna kunde icke gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS
      härlighet uppfyllde HERRENS hus.
  3.  Då nu alla Israels barn sågo huru elden kom ned, och sågo
      HERRENS härlighet över huset, föllo de ned på den stenlagda
      gården, med ansiktena mot jorden, och tillbådo HERREN och
      tackade honom, därför att han är god, och därför att hans nåd
      varar evinnerligen.
      >2 Krön. 5,13. Esr. 3,10 f. Ps. 136,1.
  4.  Och konungen och allt folket offrade slaktoffer inför HERRENS
      ansikte.
      >1 Kon 8,62 f.
  5.  Konung Salomo offrade såsom slaktoffer tjugutvå tusen tjurar
      och ett hundra tjugu tusen av småboskapen.  Så invigdes Guds hus
      av konungen och allt folket.
  6.  Och prästerna stodo där i sina tjänstförrättningar, och
      leviterna stodo med HERRENS musikinstrumenter, som konung David
      hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka HERREN, därför
      att hans nåd varar evinnerligen; David lät nämligen dem utföra
      lovsången.  Men prästerna stodo mitt emot dem och blåste i
      trumpeter, medan hela Israel förblev stående.
  7.  Och Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför
      HERRENS hus; ty där offrade han brännoffren och fettstyckena av
      tackoffret eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra
      icke kunde rymma brännoffret, spisoffret och fettstyckena.
      >2 Krön. 4,1

  8.  Tid detta tillfälle firade Salomo högtiden i sju dagar, och med
      honom hela Israel, en mycket stor församling ifrån hela landet,
      allt ifrån det ställe där vägen går till Hamat ända till
      Egyptens bäck.
      >1 Kon. 8,65 f.
  9.  Och på åttonde dagen höllo de högtidsförsamling.  Ty altarets
      invigning firade de i sju dagar och högtiden i sju dagar.
      >3 Mos. 23,36.
 10.  Men på tjugutredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem
      till sina hyddor; och de voro fulla av glädje och fröjd över det
      goda som HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt
      folk Israel.

 11.  Så fullbordade Salomo HERRENS hus och konungshuset; och allt vad
      Salomo hade haft i sinnet att utföra i HERRENS hus och i sitt
      eget hus hade lyckats honom väl.
      >1 Kon. 9,1 f.
 12.  Och HERREN uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till
      honom: »Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till
      offerplats.
      >2 Mos. 20,24. 5 Mos. 12,5.
 13.  Om jag tillsluter himmelen, så att regn icke faller, om jag
      bjuder gräshoppor att fördärva landet, eller om jag sänder pest
      bland mitt folk,
 14.  men mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, då ödmjukar
      sig och beder och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina
      onda vägar, så vill jag höra det från himmelen och förlåta deras
      synd och skaffa bot åt deras land.
 15.  Så skola nu mina ögon vara öppna och mina öron akta på vad som
      bedes på denna plats.
      >2 Krön. 6,40.
 16.  Och nu har jag utvalt och helgat detta hus, för att mitt namn
      skall vara där till evig tid.  Och mina ögon och mitt hjärta
      skola vara där alltid.
 17.  Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, så
      att du gör allt vad jag har bjudit dig och håller mina stadgar
      och rätter,
 18.  då skall jag upprätthålla din konungatron, såsom jag lovade din
      fader David, när jag sade: 'Aldrig skall den tid komma, då en
      avkomling av dig icke råder över Israel.'
 19.  Men om I vänden om och övergiven de stadgar och bud som jag har
      förelagt eder, och gån bort och tjänen andra gudar och
      tillbedjen dem,
 20.  då skall jag rycka upp dem som så göra ur mitt land, det som jag
      har givit dem; och detta hus som jag har helgat åt mitt namn
      skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och jag skall göra det
      till ett ordspråk och en visa bland alla folk.
      >5 Mos. 28,37. Jer. 7,15.
 21.  Och över detta hus, som har varit så upphöjt, skall då var och
      en som går därförbi bliva häpen.  Och när någon frågar: 'Varför
      har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
      >6 Mos. 29,24 f. Jer. 22,8 f.
 22.  då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sina fäders
      Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höllo sig till
      andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har han
      låtit allt detta onda komma över dem.'»

[https://runeberg.org/bibeln/14_08.html]
                    Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet

                    Salomos byggnadsföretag.  Hans
                 arbetsfolk.  Hans offerordning.  Hans
                               flotta.

  1.  När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på
      HERRENS hus och på sitt eget hus,
      >1 Kon. 9,10.
  2.  byggde Salomo upp de städer som Huram hade givit honom och lät
      Israels barn bosätta sig i dem.
  3.  Och Salomo drog till Hamat-Soba och bemäktigade sig det.
  4.  Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som
      i Hamat äro byggda av honom.
      >1 Kon. 9,17 f.
  5.  Vidare byggde han upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och
      gjorde dem till fasta städer med murar, portar och bommar,
  6.  så ock Baalat och alla Salomos förrådsstäder, ävensom alla
      vagnsstäderna och häststäderna, och allt annat som Salomo kände
      åstundan att bygga i Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det
      land som lydde under hans välde.

  7.  Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoréerna,
      perisséerna, hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
      icke voro av Israel --
  8.  deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
      i det att Israels barn icke hade utrotat dem, dessa pålade
      Salomo att vara arbetspliktiga, såsom de äro ännu i dag.
  9.  Men somliga av Israels barn gjorde Salomo icke till trälar vid
      de arbeten han utförde, utan de blevo krigare och hövitsmän för
      hans kämpar, eller uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
 10.  Och konung Salomos överfogdar voro två hundra femtio; dessa hade
      befälet över folket.

 11.  Och Salomo lät Faraos dotter flytta upp från Davids stad till
      det hus som han hade byggt åt henne; ty han sade: »Jag vill icke
      att någon kvinna skall bo i Davids, Israels konungs, hus, ty det
      är en helig plats, eftersom HERRENS ark har kommit dit.»
      >1 Kon. 3,1. 7,8. 9,24.

 12.  Nu offrade Salomo brännoffer åt HERREN på HERRENS, altare, det
      som han hade byggt framför förhuset;
      >1 Kon. 9,25.
 13.  han offrade var dag de för den dagen bestämda offren, efter
      Moses bud, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre
      gånger om året, nämligen vid det osyrade brödets högtid, vid
      veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
      >3 Mos. 23,37. 4 Mos. 28,2 f. 5 Mos. 16,16.
 14.  Och efter sin fader Davids anordning fastställde han de
      avdelningar i vilka prästerna skulle tjänstgöra, ävensom
      leviternas åligganden, att de skulle utföra lovsången och
      betjäna prästerna -- var dag de för den dagen bestämda
      åliggandena -- så ock huru dörrvaktarna, efter sina avdelningar,
      skulle hålla vakt vid de särskilda portarna; ty så hade
      gudsmannen David bjudit.
      >1 Krön. 24,3 f. 26,1 f.
 15.  Och man vek icke av ifrån vad konungen hade bjudit angående
      prästerna och leviterna, varken i fråga om någon annan
      angelägenhet eller i fråga om förråden.
 16.  Så utfördes allt Salomos arbete, först intill den dag då grunden
      lades till HERRENS hus, och sedan intill dess det blev
      fullbordat.  Och så var då HERRENS hus färdigt.

 17.  Vid denna tid drog Salomo till Esjon-Geber och till Elot, på
      havsstranden, i Edoms land.
      >1 Kon. 9,26 f.
 18.  Och Huram sände till honom skepp genom sitt folk, och därjämte
      av sitt folk sjökunnigt manskap.  De foro med Salomos folk till
      Ofir och hämtade därifrån fyra hundra femtio talenter guld, som
      de förde till konung Salomo.

[https://runeberg.org/bibeln/14_09.html]
                    Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet

                Drottningens av Saba besök hos Salomo.
                Salomos rikedom och prakt, hans vishet
                      och storhet.  Salomos död.

  1.  När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon för
      att i Jerusalem sätta Salomo på prov med svåra frågor.  Hon kom
      med ett mycket stort följe och förde med sig kameler, som buro
      välluktande kryddor och guld i myckenhet, så ock ädla
      stenar.  Och när hon kom inför konung Salomo, förelade hon honom
      allt vad hon hade i tankarna.
      >1 Kon. 10,1 f. Matt. 12,42. Luk. 11,31.
  2.  Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
      förborgat för Salomo, utan han kunde giva henne svar på allt.
  3.  När nu drottningen av Saba såg Salomos vishet, och såg huset som
      han hade byggt,
  4.  och såg rätterna på hans bord och såg huru hans tjänare sutto
      där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
      och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och
      huru de voro klädda, och när hon såg den trappgång på vilken han
      gick upp till HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.
  5.  Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
      mitt land om dig och om din vishet.
  6.  Jag ville icke tro vad man sade förrän jag själv kom och med
      egna ögon fick se det; men nu finner jag att vidden av din
      vishet icke ens till hälften har blivit omtalad för mig.  Du är
      vida förmer, än jag genom ryktet hade hört.
  7.  Sälla äro dina män, och sälla äro dessa dina tjänare, som
      beständigt få stå inför dig och höra din visdom.
  8.  Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
      att han har satt dig på sin tron till att vara konung inför
      HERREN, din Gud!  Ja, därför att din Gud älskar Israel och vill
      hålla det vid makt evinnerligen, därför har han satt dig till
      konung över dem, för att du skall skipa lag och rätt.»

  9.  Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så och
      välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar;
      sådana välluktande kryddor som de vilka drottningen av Saba gav
      åt konung Salomo hava eljest icke funnits.
 10.  När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir,
      hemförde också de algumträ och ädla stenar.
 11.  Av algumträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
      till konungshuset, så ock harpor och psaltare för
      sångarna.  Sådant hade aldrig förut blivit sett i Juda land.
 12.  Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
      åstundade och begärde, förutom vad som svarade emot det hon hade
      medfört åt konungen.  Sedan vände hon om och for till sitt land
      igen med sina tjänare.

 13.  Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
      sextiosex talenter,
 14.  förutom det som infördes genom kringresande handelsmän och andra
      köpmän; också Arabiens alla konungar och ståthållarna i landet
      förde guld och silver till Salomo.
 15.  Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
      guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar uthamrat
      guld;
 16.  likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
      till var sådan sköld tre hundra siklar guld; och konungen satte
      upp dem i Libanonskogshuset.
 17.  Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
      den med rent guld.
 18.  Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid
      tronen; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
      stodo utmed armstöden;
 19.  och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
      sidor.  Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
      rike.
 20.  Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
      i Libanonskogshuset voro av fint guld; silver aktades icke för
      något i Salomos tid.
 21.  Ty konungen hade skepp som gingo till Tarsis med Hurams folk; en
      gång vart tredje år kommo Tarsis-skeppen hem och förde med sig
      guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.

 22.  Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
      både i rikedom och i vishet.
 23.  Alla konungar på jorden kommo för att besöka Salomo och höra den
      vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
 24.  Och var och en av dem förde med sig skänker: föremål av silver
      och av guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
      mulåsnor.  Så skedde år efter år.

 25.  Och Salomo hade fyra tusen spann hästar med vagnar och tolv
      tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i
      Jerusalem, hos konungen själv.
      >1 Kon. 4,26. 2 Krön. 1,14 f.
 26.  Och han var herre över alla konungar ifrån floden ända till
      filistéernas land och sedan ända ned till Egyptens gräns.
      >1 Kon. 4,21.
 27.  Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
      som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
      Låglandet.
 28.  Och hästar infördes till Salomo från Egypten och från alla andra
      länder.

 29.  Vad nu vidare är att säga om Salomo, om hans första tid såväl
      som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Natans
      krönika, i siloniten Ahias profetia och i siaren Jedais syner om
      Jerobeam, Nebats son.
 30.  Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.
 31.  Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
      i hans fader Davids stad.  Och hans son Rehabeam blev konung
      efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/14_10.html]
                   Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet

                  Rehabeam konung.  De tio stammarnas
                       avfall från Davids hus.

  1.  Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
      Sikem för att göra honom till konung.
      >1 Kon. 12,1 f.
  2.  När Jerobeam, Nebats son, hörde detta, där han var i Egypten --
      dit hade han nämligen flytt för konung Salomo -- vände han
      tillbaka från Egypten.
  3.  Och de sände bort och läto kalla honom åter.  Då kom Jerobeam
      tillstädes jämte hela Israel och talade till Rehabeam och sade:
  4.  »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
      arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
      tjäna dig.»
  5.  Han svarade dem: »Vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka
      till mig.»  Och folket gick.

  6.  Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
      tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
      »Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
  7.  De svarade honom och sade: »Om du visar dig god mot detta folk
      och är nådig mot dem och talar goda ord till dem, så skola de
      för alltid bliva dina tjänare.»
  8.  Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
      utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
      och som nu voro i hans tjänst.
  9.  Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
      som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
      lagt på oss'?»
 10.  De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
      sade: »Så bör du säga till folket som har talat till dig och
      sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
      -- så bör du säga till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
      min faders länd.
 11.  Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
      ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
      eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.'»

 12.  Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
      dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
      tillbaka till mig på tredje dagen.»
 13.  Då gav konungen dem ett hårt svar; ty konung Rehabeam aktade
      icke på de gamles råd.
 14.  Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Jag
      skall göra edert ok tungt, ja, jag skall göra det ännu tyngre än
      förut; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det
      med skorpiongissel.»
 15.  Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
      Gud, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade
      talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
 16.  Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
      gav folket konungen detta svar:

        »Vad del hava vi i David?
        Ingen arvslott hava vi i Isais son.
        Israel drage hem, var och en till sin hydda.
        Se nu själv om ditt hus, du David.»

      Därefter drog hela Israel hem till sina hyddor.
 17.  Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
      Rehabeam konung.

 18.  Och när konung Rehabeam sände åstad Hadoram, som hade uppsikten
      över de allmänna arbetena, stenade Israels barn denne till döds;
      och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
      och fly till Jerusalem.
 19.  Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
      ända till denna dag.

[https://runeberg.org/bibeln/14_11.html]
                   Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet

                 Profeten Semajas budskap.  Rehabeams
                   byggnadsföretag.  Prästernas och
                leviternas invandring från Israel till
                  Juda.  Rehabeams hustrur och barn.

  1.  Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och
      Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de
      skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.
      >1 Kon. 12,21 f.
  2.  Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:
  3.  »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla
      israeliter i Juda och Benjamin:
  4.  Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
      bröder.  Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som
      har skett har kommit från mig.»  Och de lyssnade till HERRENS ord
      och vände om och drogo icke mot Jerobeam.

  5.  Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda
      och gjorde dem till fasta platser.
  6.  Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa,
  7.  Bet-Sur, Soko, Adullam
  8.  Gat, Maresa, Sif,
  9.  Adoraim, Lakis, Aseka,
 10.  Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde
      dem till fasta städer.
 11.  Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar
      i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin;
 12.  var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och
      spjut; han befäste dem mycket starkt.  Och Juda och Benjamin
      förblevo under hans välde.

 13.  Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom
      från alla sina områden;
 14.  ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar
      och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med
      sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS
      präster,
      >2 Krön. 13,9.
 15.  och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de
      onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.
      >1 Kon. 12,31.
 16.  Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina
      hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till
      Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.
 17.  I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde
      Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de
      på Davids och Salomos väg.

 18.  Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till
      Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons,
      dotter.
      >1 Sam. 16,6. 17,13.
 19.  Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.
 20.  Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter.  Hon
      födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.
      >1 Kon. 15,2.
 21.  Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina
      andra hustrur och bihustrur -- ty han hade tagit aderton hustrur
      och sextio bihustrur -- och han födde tjuguåtta söner och sextio
      döttrar.
 22.  Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland
      sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.
 23.  Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins
      landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och
      gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.

[https://runeberg.org/bibeln/14_12.html]
                   Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet

               Sisaks anfall på Juda.  Semajas profetia.
                  Jerusalems plundring genom Sisak.
                            Rehabeams död.

  1.  När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade
      blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.
  2.  Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i
      Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot
      HERREN;
      >1 Kon. 14,25.
  3.  han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen
      ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från
      Egypten: libyer, suckéer och etiopier.
  4.  Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till
      Jerusalem.
      >2 Krön. 11,5 f.

  5.  Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda
      furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för
      Sisak; och han sade till dem: »Så säger HERREN: I haven
      övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder
      i Sisaks hand.»
  6.  Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade:
      »HERREN är rättfärdig.»
  7.  När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till
      Semaja; han sade: »Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke
      fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och
      min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks
      hand.
  8.  Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära
      sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att
      tjäna främmande konungadömen.»

  9.  Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem.  Och han
      tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset;
      alltsammans tog han.  Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo
      hade låtit göra.
      >1 Kon. 10,16. 14,26 f. 2 Krön. 9,15 f.
 10.  I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
      dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
      höllo vakt vid ingången till konungshuset.
 11.  Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock
      drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till
      drabantsalen.

 12.  Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede
      ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom.  Också
      fanns ännu något gott i Juda.
 13.  Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och
      fortsatte att regera.  Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal,
      när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem,
      den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att
      där fästa sitt namn.  Hans moder hette Naama, ammonitiskan.
      >2 Mos. 20,24. 1 Kon. 14,21 f. 2 Krön. 6,6.
 14.  Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till
      att söka HERREN.

 15.  Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl
      som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och
      siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt.  Och Rehabeam
      och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.
      >1 Kon. 14,29 f. 15,6.
 16.  Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
      Davids stad.  Och hans son Abia blev konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/14_13.html]
                   Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet

                 Abia konung i Juda.  Hans seger över
                              Jerobeam.

  1.  I konung Jerobeams adertonde regeringsår blev Abia konung över
      Juda.
      >1 Kon. 15,1 f.
  2.  Han regerade tre år i Jerusalem.  Hans moder hette Mikaja,
      Uriels dotter, från Gibea.  Men Abia och Jerobeam lågo i krig med
      varandra.
  3.  Och Abia begynte kriget med en här av tappra krigsmän, fyra
      hundra tusen utvalda män; men Jerobeam ställde upp sig till
      strid mot honom med åtta hundra tusen utvalda tappra stridsmän.
  4.  Och Abia steg upp på berget Semaraim i Efraims bergsbygd och
      sade: »Hören mig, du, Jerobeam, och I, hela Israel.
  5.  Skullen I icke veta att det är HERREN, Israels Gud, som har
      givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom
      själv och hans söner, genom ett saltförbund?[1]
      >4 Mos. 18,19.
  6.  Men Jerobeam, Nebats son, Salomos, Davids sons, tjänare,
      uppreste sig och avföll från sin herre.
      >1 Kon. 11,26.
  7.  Och till honom församlade sig löst folk, onda män, och de blevo
      Rehabeam, Salomos son, för starka, eftersom Rehabeam ännu var
      ung och försagd och därför icke kunde stå dem emot.
  8.  Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme, som
      tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos
      eder de guldkalvar som Jerobeam har låtit göra åt eder till
      gudar.
      >1 Kon. 12,28.
  9.  Haven I icke fördrivit HERRENS präster, Arons söner, och
      leviterna, och själva gjort eder präster, såsom de främmande
      folken göra?  Vemhelst som kommer med en ungtjur och sju vädurar
      for att taga handfyllning, han får bliva präst åt dessa gudar,
      som icke äro gudar.
      >2 Mos. 28,41 32,29. 1 Kon. 12,31.  2 Krön. 11,14 f.
 10.  Men vi hava HERREN till vår Gud, och vi hava icke övergivit
      honom.  Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför
      HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna;
 11.  och de förbränna åt HERREN brännoffer var morgon och var afton
      och antända välluktande rökelse och lägga upp bröd på det
      gyllene bordet och tända var afton den gyllene ljusstaken med
      dess lampor.  Ty vi hålla vad HERREN, vår Gud, har bjudit oss
      hålla, men I haven övergivit honom.
      >2 Mos. 25,30, 37. 29,38 f. 30,34 f. 3 Mos. 24,6 f. 2 Krön. 2,4.
 12.  Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster
      med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder.  I Israels
      barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det
      icke gå eder väl.»
      >4 Mos. 10,9.

 13.  Men Jerobeam hade låtit kringgå dem och lagt ett bakhåll för att
      falla dem i ryggen; så stodo de nu mitt emot Juda män och hade
      sitt bakhåll bakom dem.
 14.  När då Juda män vände sig om, fingo de se att de hade fiender
      både framför sig och bakom sig.  Då ropade de till HERREN, och
      prästerna blåste i trumpeterna.
 15.  Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo
      upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna
      av Abia och Juda.
 16.  Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
 17.  Och Abia med sitt folk anställde ett stort nederlag bland dem,
      så att fem hundra tusen unga män av Israel föllo slagna.
 18.  Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn
      voro starka, ty de stödde sig på HERREN sina fäders Gud.
 19.  Och Abia förföljde Jerobeam och tog ifrån honom några städer:
      Betel med underlydande orter, Jesana med underlydande orter och
      Efron med underlydande orter.
 20.  Och Jerobeam förmådde ingenting mer, så länge Abia levde; och
      han blev hemsökt av HERREN, så att han dog.

 21.  Men Abia befäste sitt välde; och han tog sig fjorton hustrur och
      födde tjugutvå söner och sexton döttrar.
 22.  Vad nu mer är att säga om Abia, om hans företag och om annat som
      rör honom, det finnes upptecknat i profeten Iddos »Utläggning».
      >2 Krön. 24,27.

[1]  Se Saltförbund i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/14_14.html]
                   Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet

                  Asa konung i Juda.  Hans seger över
                             etiopierna.

  1.  Och Abia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Davids stad.  Och hans son Asa blev konung efter honom.  Under
      hans tid hade landet ro i tio år.
      >1 Kon. 15,8.
  2.  Och Asa gjorde vad gott och rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon.
      >1 Kon 15,11 f.
  3.  Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och
      slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.
  4.  Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och
      hålla lagen och budorden.
  5.  Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och
      solstoderna; och riket hade ro under honom.
  6.  Och han byggde fasta städer i Juda, eftersom landet hade ro och
      han under dessa år icke hade något krig; ty HERREN hade givit
      honom lugn.
  7.  Han sade nämligen till Juda: »Låt oss bygga dessa städer och
      förse dem runt omkring med murar och torn, med portar och
      bommar, medan vi ännu hava landet i vår makt, därför att vi hava
      sökt HERREN, vår Gud; ty vi hava sökt honom, och han har låtit
      oss få lugn på alla sidor.»  Så byggde de då, och allt gick väl.
  8.  Och Asa hade en här som var väpnad med stora sköldar och med
      spjut, och som utgjordes av tre hundra tusen man från Juda,
      vartill kommo två hundra åttio tusen man från Benjamin, som voro
      väpnade med små sköldar och spände båge.  Alla dessa voro tappra
      stridsmän.

  9.  Men Sera från Etiopien drog ut mot dem med en här av tusen
      gånger tusen man och tre hundra vagnar; och han kom till Maresa.
 10.  Och Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i
      Sefatas dal vid Maresa.
 11.  Och Asa ropade till HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, förutom
      dig finnes ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och
      den svage.  Så hjälp oss, HERRE, vår Gud, ty på dig stödja vi
      oss, och i ditt namn hava vi kommit hit mot denna hop.  HERRE, du
      är vår Gud; mot dig förmår ju ingen människa något.»
      >Dom, 7,2, 7. 1 Sam. 14,6.

 12.  Och HERREN lät etiopierna bliva slagna av Asa och Juda, så att
      etiopierna flydde.
      >2 Krön. 16,8.
 13.  Och Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar; och av
      etiopierna föllo så många, att ingen av dem kom undan med livet,
      ty de blevo nedgjorda av HERREN och hans här.  Och folket tog
      byte i stor myckenhet.
 14.  Och de intogo alla städer runt omkring Gerar, ty en
      förskräckelse ifrån HERREN hade kommit över dessa; och de
      plundrade alla städerna, ty i dem fanns mycket att plundra.
 15.  Till och med boskapsskjulen bröto de ned och förde bort
      småboskap i myckenhet och kameler, och vände så tillbaka till
      Jerusalem.

[https://runeberg.org/bibeln/14_15.html]
                   Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet

                 Asarjas profetia.  Asas tacksägelse.

  1.  Och över Asarja, Odeds son, kom Guds Ande.
  2.  Han gick ut mot Asa och sade till honom: »Hören mig, du, Asa,
      och I, hela Juda och Benjamin.  HERREN är med eder, när I ären
      med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av
      eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder.
      >5 Mos. 4,29. 1 Krön. 28,9. 2 Krön. 24,20. 33,12 f. Jer. 29,13.
  3.  En lång tid var ju Israel utan den sanne Guden, utan präster som
      undervisade dem, och utan någon lag.
      >Dom. 2,10 f. 17,6. 21,25.
  4.  Men i sin nöd omvände de sig till HERREN, Israels Gud, och när
      de sökte honom, lät han sig finnas av dem.
      >Dom. 3,9, 15. 10,10 f.
  5.  Under de tiderna fanns ingen trygghet, när man gick ut eller in;
      utan stor förvirring rådde bland alla dem som bodde här i
      länderna,
      >Dom. 5,6 f.
  6.  och folk drabbade samman med folk och stad med stad; ty Gud
      förvirrade dem med allt slags nöd.
      >Dom. 12,4 f. 20,1 f.
  7.  Men varen I frimodiga, låten icke modet falla, ty edert verk
      skall få sin lön.»
      >Jer. 31,16. 1 Kor. 15,58.

  8.  När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog
      han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och
      Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i
      Efraims bergsbygd, och upprättade åter HERRENS altare, det som
      stod framför HERRENS förhus.
  9.  Och han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar
      ifrån Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många
      från Israel hade gått över till honom, när de sågo att HERREN,
      hans Gud, var med honom.
 10.  Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden av Asas
      femtonde regeringsår,
 11.  och offrade på den dagen åt HERREN sju hundra tjurar och sju
      tusen djur av småboskapen, uttagna av det byte som de hade fört
      med sig.
      >2 Krön. 14,13.
 12.  Och de ingingo det förbundet att de skulle söka HERREN, sina
      fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ,
      >Jos. 24,25. 2 Kon. 23,3.
 13.  och att var och en som icke sökte HERREN, Israels Gud, han
      skulle bliva dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
      >5 Mos. 13,9. 17,5.
 14.  Och de gåvo HERREN sin ed med hög röst och under jubel, och
      under det att trumpeter och basuner ljödo.
 15.  Och hela Juda gladde sig över eden; ty de hade svurit den av
      allt sitt hjärta, och de sökte HERREN med hela sin vilja, och
      han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.

 16.  Konung Asa avsatte ock sin moder Maaka från hennes
      drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse
      åt Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och krossade de och brände
      upp den i Kidrons dal.
      >1 Kon. 15,13 f.
 17.  Men offerhöjderna blevo icke avskaffade ur Israel; dock var Asas
      hjärta gudhängivet, så länge han levde.
 18.  Och han förde in i Guds hus både vad hans fader och vad han
      själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.

 19.  Och intet krig uppstod förrän i Asas trettiofemte regeringsår.

[https://runeberg.org/bibeln/14_16.html]
                   Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet

                Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
                Israels konung.  Hananis profetia.  Asas
                           sjukdom och död.

  1.  I Asas trettiosjätte regeringsår drog Baesa, Israels konung, upp
      mot Juda och begynte befästa Rama, för att hindra att någon
      komme vare sig från eller till Asa, Juda konung.
      >1 Kon. 15,17 f.
  2.  Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i HERRENS hus och i
      konungshuset, och sände det till Ben-Hadad, konungen i Aram, som
      bodde i Damaskus, och lät säga:
      >2 Kom 12,18. 16,8.
  3.  »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
      min fader och din fader.  Se, här sänder jag dig silver och guld;
      så bryt då ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han
      må lämna mig i fred.»
  4.  Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
      krigshövitsmän mot Israels städer, och de förhärjade Ijon, Dan
      och Abel-Maim samt alla förrådshus i Naftali städer.
  5.  När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och lät
      sina arbeten där upphöra.
  6.  Men konung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån
      Rama stenar och trävirke som Baesa använde till att befästa
      det.  Därmed befäste han så Geba och Mispa.

  7.  Vid samma tid kom siaren Hanani till Asa, Juda konung, och sade
      till honom: »Eftersom du stödde dig på konungen i Aram och icke
      stödde dig på HERREN, din Gud, därför har den arameiske
      konungens här sluppit undan din hand.
  8.  Voro icke etiopierna och libyerna en väldig här, med vagnar och
      ryttare i stor myckenhet?  Men därför att du då stödde dig på
      HERREN, gav han dem i din hand.
      >2 Krön. 14,9, 12.
  9.  TY HERRENS ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft
      skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt
      honom.  Härutinnan har du handlat dåraktigt.  Därför skall du
      hädanefter hava ständiga strider.»
      >1 Kon. 15,32. Job 34,21. Ords. 15,3. Jer. 16,17. 32,19. Sak. 4,10.
 10.  Men Asa blev förtörnad på siaren och satte honom i stockhuset;
      så förbittrad var han på honom för vad han hade sagt.  Vid samma
      tid förfor Asa ock våldsamt mot andra av folket.

 11.  Men vad som är att säga om Asa, om hans första tid såväl som om
      hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels
      konungar.
 12.  Och i sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i sina
      fötter, och sjukdomen blev övermåttan svår; men oaktat sin
      sjukdom sökte han icke HERREN, utan allenast läkares hjälp.
 13.  Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt
      fyrtioförsta regeringsår.
 14.  Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt
      sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade
      fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt
      beredda, och anställde till hans ära en mycket stor
      förbränning[1].
      >1 Sam. 31,12. 2 Krön. 21,19. Jer. 34,5.

[1]  Sorgebruk i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/14_17.html]
                   Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet

                Josafat konung i Juda.  Hans nitälskan
                 för Herrens lag.  Hans makt och hans
                              hövitsmän.

  1.  Och hans son Josafat blev konung; efter honom.  Han befäste sitt
      välde mot Israel.
      >1 Kon. 15,24. 22,41.
  2.  Han lade in krigsfolk i alla Juda fasta städer och lade in
      besättningar i Juda land och i de Efraims städer som hans fader
      Asa hade intagit.
  3.  Och HERREN var med Josafat, ty han vandrade på sin fader Davids
      första vägar och sökte icke Baalerna,
  4.  utan sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud och gjorde
      icke såsom Israel.
  5.  Därför befäste HERREN konungadömet i hans hand, och hela Juda
      gav skänker åt Josafat, så att hans rikedom och ära blev stor.
      >1 Sam. 10,27. 2 Krön. 18,1.
  6.  Och då hans frimodighet växte på HERRENS vägar, skaffade han
      också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda.

  7.  Och i sitt tredje regeringsår sände han ut sina hövdingar
      Ben-Hail, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja, till att
      undervisa i Juda städer,
  8.  och med dem några leviter, nämligen leviterna Semaja, Netanja,
      Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och
      Tob-Adonia; och de hade med sig prästerna Elisama och Joram.
  9.  Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS lagbok med sig; de
      foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.
 10.  Och en förskräckelse ifrån HERREN kom över alla riken i de
      länder som lågo omkring Juda, så att de icke vågade kriga mot
      Josafat.
 11.  Och en del av filistéerna förde skänker till Josafat och gåvo
      silver i skatt.  Därtill förde ock araberna till honom småboskap,
      sju tusen sju hundra vädurar och sju tusen sju undra bockar.

 12.  Så blev Josafat allt mäktigare och till slut övermåttan
      mäktig.  Och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
 13.  Han hade stora upplag i Juda städer; och krigsfolk, tappra
      stridsmän, hade han i Jerusalem.
 14.  Och detta var ordningen bland dem, efter deras familjer.  Till
      Juda hörde följande överhövitsmän: hövitsmannen Adna och med
      honom tre hundra tusen tappra stridsmän;
 15.  därnäst hövitsmannen Johanan och med honom två hundra åttio
      tusen;
 16.  därnäst Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i
      HERRENS tjänst, och med honom två hundra tusen tappra stridsmän.
 17.  Men från Benjamin voro: Eljada, en tapper stridsman, och med
      honom två hundra tusen, väpnade med båge och sköld;
 18.  därnäst Josabad och med honom ett hundra åttio tusen, rustade
      till strid.
 19.  Dessa voro de som gjorde tjänst hos konungen; därtill kommo de
      som konungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.

[https://runeberg.org/bibeln/14_18.html]
                   Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet

                Ahabs och Josafats tåg mot Aram.  Ahabs
                                 död.

  1.  När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade
      han sig med Ahab.
      >2 Kon. 8,18. 2 Krön. 17,5. 21,6.
  2.  Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria.  Och
      Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får
      och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga
      upp mot Ramot i Gilead.
      >1 Kon. 22,2 f.
  3.  Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: »Vill
      du draga med mig mot Ramot i Gilead?»  Han svarade honom: »Jag
      såsom du, och mitt folk såsom ditt folk!  Jag vill följa med dig
      i striden.»
  4.  Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
      först HERREN härom.»
  5.  Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och
      frågade dem: »Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att
      belägra det, eller skall jag avstå därifrån?»  De svarade: »Drag
      ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.»
  6.  Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
      vi kunna fråga genom honom?»
  7.  Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
      Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
      förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan
      beständigt allenast olycka.»  Josafat sade: »Konungen säge icke
      så.»
  8.  Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
      skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
  9.  Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
      sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid
      Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför
      dem.
 10.  Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
      säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
      förgöras.»
 11.  Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
      upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
      giva det i konungens hand.»

 12.  Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom
      och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
      lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova
      också du lycka.»
 13.  Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
      det som min Gud säger.»
 14.  När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
      skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
      eller skall jag avstå därifrån?»  Han svarade: »Dragen ditupp, så
      skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.»
 15.  Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
      besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
      namn?»
 16.  Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
      får som icke hava någon herde.  Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
      någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
      sitt.'»
 17.  Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
      denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»

 18.  Men han sade: »Hören alltså HERRENS ord.  Jag såg HERREN sitta på
      sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och
      på hans vänstra.
 19.  Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga
      upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?'  Då sade den
      ene så och den andre så.
 20.  Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
      'Jag vill locka honom därtill.'  HERREN frågade honom: 'På vad
      sätt?'
 21.  Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
      hans profeters mun.»  Då sade han: 'Du må försöka att locka honom
      därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
 22.  Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina
      profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
      komma över dig.»

 23.  Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
      kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
      ifrån mig för att tala med dig?»
      >Joh. 18,22. Apg. 23,2.
 24.  Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
      springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
 25.  Men Israels konung sade: »Tagen Mika och fören honom tillbaka
      till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
 26.  Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och
      bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen
      tillbaka.»
 27.  Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
      icke talat genom mig.»  Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
      folk, allasammans.»
      >Mik. 1,2.

 28.  Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
      Ramot i Gilead.
 29.  Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
      när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
      kläder.»  Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i
      striden.
 30.  Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina
      vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
      sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
 31.  När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
      »Detta är Israels konung», och omringade honom därför, i avsikt
      att anfalla honom.  Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN
      hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
 32.  Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke
      var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
 33.  Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
      konung i en fog på rustningen.  Då sade denne till sin körsven:
      »Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
 34.  Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels
      konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot
      araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.

[https://runeberg.org/bibeln/14_19.html]
                   Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet

               Profeten Jehus straffande ord.  Josafats
                      omsorg om rättsskipningen.

  1.  Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till
      Jerusalem.
  2.  Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade
      till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige?  Skall du då
      älska dem som hata HERREN?  För vad du har gjort vilar nu HERRENS
      förtörnelse över dig.
      >2 Krön. 16,7.
  3.  Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat
      Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.»
      >2 Krön. 17,3 f.
  4.  Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut
      bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och
      förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
  5.  Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer,
      särskilda för var stad.
      >5 Mos. 16,18.
  6.  Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I
      dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande,
      så ofta I dömen.
      >Rom. 13,1 f.
  7.  Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder.  Given akt på
      vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han
      har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.»
      >5 Mos. 1,17. 10,17. 1 Sam. 16,7. Job 34,19.  Apg. 10,34. Rom. 2,11
      >Gal. 2,6. Ef. 6,9. Kol. 3,25. 1 Petr. 1,17.
  8.  Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och
      prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att
      döma HERRENS dom och avgöra rättstvister.  När de sedan vände
      tillbaka till Jerusalem,
      >5 Mos. 17,8 f.
  9.  bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan,
      redligt och med hängivet hjärta.
 10.  Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som
      bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest
      tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I
      varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN,
      varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder.  Så
      skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.
 11.  Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla
      HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i
      alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän
      under eder.  Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN
      skall vara med den som är god.»

[https://runeberg.org/bibeln/14_20.html]
                   Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet

               Josafats underbara seger över fientliga
                 grannfolk.  Hans förbund med Ahasja.

  1.  Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av
      ammoniterna för att strida mot Josafat.
  2.  Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor
      hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram,
      och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).»
  3.  Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka
      HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.
  4.  Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från
      alla Juda städer kom man för att söka HERREN.
  5.  Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i
      HERRENS hus, framför den nya förgården,
  6.  och sade:

      »HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som
      råder över alla hednafolkens riken?  I din hand är kraft och
      makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.
      >1 Krön. 29,11.
  7.  Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för
      ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig
      tid?
  8.  De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn,
      i det de sade:
  9.  'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller
      hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig,
      ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår
      nöd, och du skall då höra och hjälpa.'
      >1 Kon. 8,33 f., 37 f. 2 Krön. 6,24 f., 28 f. 7,13 f.
 10.  Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs
      bergsbygd -- genom vilkas område du icke tillstadde Israel att
      gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg
      bort ifrån dem och icke förgjorde dem --
      >5 Mos. 2,4 f., 9, 19.
 11.  se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att
      förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har
      givit oss till besittning.
 12.  Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem?  Ty vi förmå intet
      mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke
      vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»
      >Ps. 121,1. 123,1.

 13.  Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina
      hustrur och söner.
 14.  Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till
      Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en
      levit, av Asafs söner,
 15.  och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems
      invånare, och du konung Josafat.  Så säger HERREN till eder:
      Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty
      striden är icke eder, utan Guds.
 16.  Dragen i morgon ned mot dem.  De draga då upp på Hassishöjden,
      och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels
      öken.
 17.  Men därvid bliver det icke eder sak att strida.  I skolen
      allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN
      frälsar eder, I av Juda och Jerusalem.  Frukten icke och varen
      icke förfärade.  Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall
      vara med eder.»
      >2 Mos. 14,13 f.
 18.  Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda
      män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo
      HERREN.
 19.  Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas
      barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och
      stark röst.

 20.  Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken.  Och
      när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av
      Juda och I Jerusalems invånare.  Haven tro på HERREN, eder Gud,
      så skolen I hava ro.  Och tron på hans profeter, så skolen I
      bliva lyckosamma.»
      >Jes. 7,9.
 21.  Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män
      som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud,
      under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle
      sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.»
      >Ps. 106,1 136,1.
 22.  Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett
      angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån
      Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo
      slagna.
 23.  Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs
      bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de
      hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra
      varandra.
      >Dom. 7,22. 1 Sam. 14,20.

 24.  När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut
      över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa
      ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.
 25.  Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och
      taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av
      döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket
      att de icke kunde bära det.  Och de fortsatte plundringen i tre
      dagar; så stort var bytet.
 26.  Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där
      lovade de[1] HERREN, och därav fick det stället
      namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.

 27.  Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i
      spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade
      berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.
 28.  Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter
      och tågade till HERRENS hus.
 29.  Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande
      rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.
 30.  Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på
      alla sidor.

 31.  Så regerade Josafat över Juda.  han var trettiofem år gammal,
      när han blev konung, och han regerade tjugufem år i
      Jerusalem.  Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
      >1 Kon. 22,41 f.
 32.  Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån
      den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
 33.  Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket
      icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.

 34.  Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som
      om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons,
      krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.
      >2 Krön. 19,2 .

 35.  Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels
      konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;
 36.  han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till
      Tarsis.  Och de byggde skepp i Esjon-Geber.
 37.  Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat;
      han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall
      HERREN låta ditt företag bliva om intet.»  Och somliga av skeppen
      ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.

[1]  Hebr. berekú.

[https://runeberg.org/bibeln/14_21.html]
                   Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet

                 Joram konung i Juda.  Krig med Edom.
               Skrivelse från profeten Elia.  Straffdom
                             över Joram.

  1.  Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
      sina fäder i Davids stad.  Och hans son Joram blev konung efter
      honom.
      >1 Kon. 22,51. 2 Kon. 8,16.
  2.  Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja,
      Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till
      Josafat, Israels konung.
  3.  Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och
      dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet
      hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde.
  4.  När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst
      sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av
      Israels furstar,

  5.  Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han
      regerade åtta år i Jerusalem.
      >2 Kon. 8,17 f.
  6.  Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
      gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
      ont var i HERRENS ögon.
  7.  Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds
      skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att
      han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.
      >2 Sam. 7,12 f. 21,l7. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps. 132,11, 17
      >Ords. 13,9.

  8.  I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
      över sig.
      >2 Kon. 8,20 f.
  9.  Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina
      stridsvagnar.  Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna,
      som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över
      deras vagnar.
 10.  Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
      ända till denna dag.  Vid samma tid avföll ock Libna från hans
      välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
 11.  Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så
      Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.

 12.  Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så
      lydande: »Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke
      vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs,
      vägar,
 13.  utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda
      och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt
      som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina
      bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre
      än du.
 14.  Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så
      ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger;
 15.  och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina
      inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola
      falla ut i följd av sjukdomen.»

 16.  Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers
      som bodde närmast etiopierna;
 17.  och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt
      gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och
      hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom
      Joahas, sin yngste son.
 18.  Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig
      sjukdom i inälvorna.
 19.  Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans
      inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men
      hans folk anställde ingen förbränning[1] till hans ära, såsom de
      hade gjort efter hans fäder.
      >1 Sam. 31,12. 2 Krön. 16,14. Jer. 34,5.
 20.  Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
      regerade åtta år i Jerusalem.  Och han gick bort utan att bliva
      saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i
      konungagravarna.
      >2 Krön. 24,25. 28,27.

[1]  Se Sorgebruk i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/14_22.html]
                   Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet

                Ahasja bliver konung i Juda.  Han dödas
                  av Jehu.  Atalja upphäver sig till
                          regentinna i Juda.

  1.  Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till
      konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den
      rövarskara som med araberna hade kommit till lägret.  Så blev då
      Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
      >2 Kon. 8,25 f.
  2.  Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han
      regerade ett år i Jerusalem.  Hans moder hette Atalja, Omris
      dotter.
  3.  Också han vandrade på Ahabs hus' vägar, ty hans moder var hans
      rådgiverska i ogudaktighet.
  4.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty
      därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till
      sitt eget fördärv.
  5.  Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram,
      Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i
      Aram, vid Ramot i Gilead.  Men Joram blev sårad av araméerna.
  6.  Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de
      sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i
      Aram.  Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att
      besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk.
      >2 Kon. 9,16.
  7.  Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle
      komma till Joram.  Ty när han hade kommit dit, for han med Joram
      för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att
      utrota Ahabs hus.
      >2 Kon. 9,1 f.
  8.  Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs
      hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja,
      som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem.
      >2 Kon. 10,12 f.
  9.  Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll
      sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade
      honom.  Men därefter begrovo de honom, ty de sade: »Han var dock
      son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta.»  Och av
      Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga
      konungadömet.
      >2 Kon. 9,27 f.

 10.  När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död,
      stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda
      hus.
      >2 Kon. 11,1 f.
 11.  Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern
      Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i
      det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där
      höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru --
      som ju ock var Ahasjas syster -- honom dold för Atalja, så att
      denna icke fick döda honom.
 12.  Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år,
      medan Atalja regerade i landet.

[https://runeberg.org/bibeln/14_23.html]
                   Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet

               Prästen Jojada gör Joas till konung och
                            dödar Atalja.

  1.  Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig
      med underhövitsmännen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans
      son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat,
      Sikris son.
      >2 Kon. 11,4 f.
  2.  Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur
      alla Juda städer, så ock huvudmännen för Israels familjer.  Och
      när de kommo till Jerusalem,
  3.  Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen.  Och
      Jojada sade till dem: »Konungens son skall nu vara konung, såsom
      HERREN har talat angående Davids söner.
      >2 Sam. 7,12 f. 2 Krön. 21,7.
  4.  Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder,
      nämligen de präster och leviter som hava att inträda i
      vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna
  5.  och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid
      Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till
      HERRENS hus.
  6.  Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna
      gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga.  Men allt
      det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem
      iakttaga.
  7.  Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en
      med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i
      huset, skall han dödas.  Och I skolen följa konungen, vare sig
      han går in eller ut.»

  8.  Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade
      bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle
      inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå
      därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara
      fri ifrån tjänstgöring.
  9.  Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de
      sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som
      funnos i Guds hus.
 10.  Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i
      handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
      altaret och mot huset, runt omkring konungen.
 11.  Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och
      gåvo honom vittnesbördet[1] och gjorde honom till konung; och
      Jojada och hans söner smorde honom och ropade: »Leve konungen!»
      >5 Mos. 17,18 f.

 12.  När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade
      konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket.
 13.  Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången,
      och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
      höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och
      huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången.  Då
      rev Atalja sönder sina kläder och ropade: »Sammansvärjning!
      Sammansvärjning!»
      >4 Mos. 10,10. 2 Kon. 23,3. 1 Krön. 25,1 f.
 14.  Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran
      träda fram, och han sade till dem: »Fören henne ut mellan leden,
      och om någon följer henne, så må han dödas med svärd.»  Prästen
      förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus.
 15.  Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där
      Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.

 16.  Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och
      konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk.
 17.  Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och
      slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst,
      dräpte de framför altarna.
 18.  Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde
      detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat
      i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra
      brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med
      jubel och sång, efter Davids anordning.
      >3 Mos. 1,3 f. 1 Krön. 23,27 f. 24,3 f.
 19.  Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för
      att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren.
 20.  Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och
      mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen
      ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre
      porten; och de satte konungen på konungatronen.
 21.  Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn.  Men
      Atalja hade de dödat med svärd.

[1]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/14_24.html]
                   Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet

                Joas konung i Juda.  Insamling för att
               sätta templet i stånd.  Joas' avfall från
                Herren.  Sakarjas profetia.  Araméernas
               tåg mot Jerusalem.  Joas dödad genom en
                           sammansvärjning.

  1.  Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade
      fyrtio år i Jerusalem.  Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
      >2 Kon. 12,1 f.
  2.  Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen
      Jojada levde.
  3.  Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och
      döttrar.

  4.  Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.
  5.  Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem:
      »Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel
      in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen
      bedriva denna sak med skyndsamhet.»  Men leviterna skyndade sig
      icke.
  6.  Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till
      honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda
      och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade,
      och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets
      tabernakel?
      >2 Mos. 35,5 f.
  7.  Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud
      hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt
      till Baalerna.»

  8.  På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde
      den utanför porten till HERREN hus.
      >2 Kon. 12,9 f
  9.  Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds
      tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt
      HERREN.
      >2 Mos. 30,12 f. 3 Mos. 27,2 f.
 10.  Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med
      glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var
      insamlat.
 11.  Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till
      de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då
      märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens
      sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan
      och buro den sedan tillbaka till dess plats.  Så gjorde de gång
      efter annan och samlade in penningar i myckenhet.
 12.  Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle
      utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och
      timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och
      kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.
 13.  Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick
      framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess
      förra skick och satte det i gott stånd.
 14.  Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till
      konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus,
      kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld
      och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt,
      så länge Jojada levde.

 15.  Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett
      hundra trettio år gammal var han vid sin död.
 16.  Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att
      han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.

 17.  Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för
      konungen; då lyssnade konungen till dem.
 18.  Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade
      Aserorna och avgudarna.  Då kom förtörnelse över Juda och
      Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig.
 19.  Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN;
      och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.

 20.  Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds
      Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem:
      »Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till
      ingen fromma?  Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock
      övergivit eder.»
      >Dom. 6,34. 1 Krön. 12,18. Luk. 24,49.
 21.  Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt
      konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.
      >Matt. 23,35.
 22.  Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes
      fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son.  Men denne sade
      i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»

 23.  Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot
      honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur
      folket alla folkets furstar.  Och allt byte som de togo sände de
      till konungen i Damaskus.
      >2 Kon. 12,17 f.
 24.  Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en
      ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik
      här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders
      Gud.  Så fingo de utföra straffdomen över Joas.

 25.  Och när dessa drogo bort ifrån honom -- ty de lämnade honom kvar
      illa sjuk -- sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att
      han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom
      på hans säng; detta blev hans död.  Och man begrov honom i
      Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.
      >2 Krön. 21,20. 28,27.
 26.  Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till
      ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.
 27.  Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot
      honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i
      »Utläggning av Konungaboken».  Och hans son Amasja blev konung
      efter honom.
      >2 Krön. 13,22.

[https://runeberg.org/bibeln/14_25.html]
                   Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet

                   Amasja bliver konung i Juda och
                  bestraffar sin faders mördare.  Han
                 sätter upp en krigshär; segrar över
               edoméerna; förklarar Israels konung Joas
               krig, men bliver slagen.  Han dödas genom
                         en sammansvärjning.

  1.  Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tjugunio år i Jerusalem.  Hans moder hette Joaddan,
      från Jerusalem.
      >2 Kon. 14,1 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt
      hängivet hjärta.
  3.  Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa
      dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.
      >2 Krön. 24,25.
  4.  Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad
      föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
      »Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen
      skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall
      dö genom sin egen synd.»
      >5 Mos. 24,16. Hes. 18,20.

  5.  Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter
      sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda
      och Benjamin.  Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år
      gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen
      utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.
      >4 Mos. 1,3.
  6.  Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen
      tappra stridsmän ur Israel.
  7.  Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke
      Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel,
      icke med hela hopen av Efraims barn;
  8.  utan du själv må allena draga åstad.  Grip verket an, gå
      frimodigt ut i striden.  Gud skall eljest låta dig komma på fall
      genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.»
  9.  Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de
      hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?»
      Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.»
 10.  Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från
      Efraim och lät dem gå hem igen.  Häröver blevo dessa högeligen
      förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.

 11.  Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog
      till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.
      >2 Kon. 14,7.
 12.  Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde
      de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från
      klippspetsen, så att de alla krossades.
 13.  Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka,
      och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo
      plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon;
      och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.

 14.  När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna,
      förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till
      gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt
      dem.
 15.  Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom
      en profet; denne sade till honom: »Varför söker du detta folks
      gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din
      hand?»
 16.  När denne så talade till honom, svarade han honom: »Hava vi satt
      dig till konungens rådgivare?  Håll upp, om du icke vill att man
      skall dräpa dig.»  Då höll profeten upp och sade: »Jag förstår nu
      att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta
      sätt och icke vill höra på mitt råd.»

 17.  Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände
      han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung,
      och lät säga: »Kom, låt oss drabba samman med varandra.»
      >2 Kon. 13,12. 14,8 f .
 18.  Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
      lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
      på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
      hustru.'  Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
      törnbusken och trampade ned den.
 19.  Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig
      ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära.  Men stanna nu hemma.
      Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till
      fall?»
 20.  Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för
      att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt
      Edoms gudar.
 21.  Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med
      varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör
      till Juda.
 22.  Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
      till sin hydda.
 23.  Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev
      tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung.  Och när
      denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av
      Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra
      hundra alnar.
 24.  Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds
      hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock
      gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
      >1 Krön. 26,15.

 25.  Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
      Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
      >2 Kon. 14,17 f.
 26.  Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som
      om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och
      Israels konungar.
 27.  Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man
      anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han
      måste fly till Lakis.  Då sändes män efter honom till Lakis, och
      dessa dödade honom där.
 28.  Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos
      hans fäder i Juda huvudstad.

[https://runeberg.org/bibeln/14_26.html]
                   Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet

                  Ussia (Asarja) konung i Juda.  Hans
               krigshär och hans makt.  Hans förbrytelse
                    mot Herren och hans spetälska.

  1.  Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal,
      och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
      >Kon. 14,21 f.
  2.  Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda,
      sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
  3.  Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han
      regerade femtiotvå år i Jerusalem.  Hans moder hette Jekilja,
      från Jerusalem.
      >2 Kon. 15,2 f.
  4.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
      fader Amasja hade gjort.
      >2 Krön. 25,2.
  5.  Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på
      Guds syner.  Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom
      väl.
  6.  Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats,
      Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område
      och annorstädes i filistéernas land.
  7.  Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som
      bodde i Gur-Baal och mot maoniterna.
  8.  Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom
      sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.

  9.  Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över
      Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.
 10.  Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han
      hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten.  Jordbruks-
      och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga
      fälten, ty han var en vän av åkerbruk.
 11.  Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade
      skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid
      mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen
      Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens
      hövitsmän.
 12.  Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för
      familjerna var två tusen sex hundra.
 13.  Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem
      hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens
      hjälp mot fienden.
 14.  Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar,
      pansar och bågar, så ock med slungstenar.
 15.  Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt
      uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för
      att med dem avskjuta pilar och stora stenar.  Och ryktet om honom
      gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt.
 16.  Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att
      han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot
      HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att
      antända rökelse på rökelsealtaret.
 17.  Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio
      HERRENS präster, oförskräckta män.
      >1 Krön. 6,10.
 18.  Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: »Det hör
      icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det
      tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända
      rökelse.  Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse,
      och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.»
      >2 Mos. 30,7 f. 4 Mos. 18,7 f.
 19.  Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin
      hand för att antända rökelse.  Men just som han for ut mot
      prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas
      närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.
 20.  Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till
      honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom
      strax ut därifrån.  Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN
      så hemsökte honom.
 21.  Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i
      ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från
      HERRENS hus.  Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde
      folket i landet.
      >2 Kon. 15,5 f.

 22.  Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om
      hans sista, det har profeten Jesaja, Amos' son, tecknat upp.
 23.  Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
      hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke
      därpå att han hade varit spetälsk.  Och hans son Jotam blev
      konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/14_27.html]
                   Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet

                         Jotam konung i Juda.

  1.  Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
      regerade sexton år i Jerusalem.  Hans moder hette Jerusa, Sadoks
      dotter.
      >2 Kon. 15,32 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
      fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i
      HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var.
      >2 Krön. 26,16.
  3.  Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren
      utförde han stora byggnadsarbeten.
      >Neh. 3,26. 11,21.
  4.  Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna
      byggde han borgar och torn.
      >2 Krön. 26,10.
  5.  Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem
      övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett
      hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer
      korn.  Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa
      år och året därpå.
  6.  Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför
      HERREN, sin Gud.

  7.  Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra
      företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda
      konungar.
  8.  Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade sexton år i Jerusalem.
  9.  Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Davids stad.  Och hans son Ahas blev konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/14_28.html]
                   Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet

                  Ahas konung i Juda.  Araméernas och
                 israeliternas anfall på Juda.  Ahas'
                  misslyckade försök att få hjälp av
                       Assyrien.  Hans avguderi.

  1.  Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade
      sexton år i Jerusalem.  Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS
      ögon, såsom hans fader David,
      >2 Kon. 16,1 f.
  2.  utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra
      gjutna beläten åt Baalerna.
  3.  Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp
      sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som
      HERREN hade fördrivit för Israels barn.
      >5 Mos. 18,10. Jer. 7,30 f. 19,2 f.
  4.  Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
      kullarna och under alla gröna träd.

  5.  Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens
      hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar
      och förde dem till Damaskus.  Han blev ock given i Israels
      konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.
      >Jes. 7,1.
  6.  Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man
      på en enda dag, allasammans stridbara män.  Detta skedde därför
      att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
  7.  Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja,
      konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana,
      konungens närmaste man.
  8.  Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen
      fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo
      därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.

  9.  Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot
      hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin
      vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder
      hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp
      till himmelen.
 10.  Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och
      trälinnor åt eder.  Därmed dragen I ju allenast skuld över eder
      själva inför HERREN, eder Gud.
 11.  Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från
      edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»

 12.  Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja,
      Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och
      Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo
      från kriget
 13.  och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I
      förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och
      varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld.  Vår
      skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.»
 14.  Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de
      överste och hela församlingen.
 15.  Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna.  Alla
      som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit
      såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och
      smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta
      sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till
      deras bröder där.  Sedan vände de tillbaka till Samaria.

 16.  Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien,
      med begäran att de skulle hjälpa honom.
      >2 Kon. 16,7 f.
 17.  Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och
      tagit fångar.
 18.  Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och
      sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock
      Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och
      Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.
 19.  Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske
      konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda
      och varit otrogen mot HERREN.
 20.  Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och
      angrep honom, i stället för att understödja honom.
 21.  Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de
      överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det
      honom dock icke.
 22.  Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom
      otrohet mot HERREN.
 23.  Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit
      honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar
      hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att
      de ock må hjälpa mig.»  Men i stället var det dessa som kommo
      honom och hela Israel på fall.
      >2 Kon. 16,10 f.
 24.  Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder
      kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus,
      och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.
      >2 Kon. 16,17.
 25.  Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att
      där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN,
      sina fäders Gud.

 26.  Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under
      hans första tid såväl som under hans sista, det finnes
      upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.
      >2 Kon. 16,19 f.
 27.  Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i
      Israels konungars gravar.  Och hans son Hiskia blev konung efter
      honom.
      >2 Krön. 21,20. 24,25.

[https://runeberg.org/bibeln/14_29.html]
                   Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet

                     Hiskia bliver konung i Juda.
                      Gudstjänsten återställes.

  1.  Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tjugunio år i Jerusalem.  Hans moder hette Abia,
      Sakarjas dotter.
      >2 Kon. 18,1 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
      fader David hade gjort.

  3.  I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han
      dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd
      >2 Krön. 28,24.
  4.  Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på
      den öppna platsen mot öster.
  5.  Och han sade till dem: »Hören mig, I leviter.  Helgen nu eder
      själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen
      orenheten ut ur helgedomen.
  6.  Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår
      Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån
      HERRENS boning och vände honom ryggen.
  7.  De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna,
      tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt
      Israels Gud.
  8.  Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem,
      och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för
      häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon.
      >5 Mos. 28,25.
  9.  Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner
      och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap.
      >2 Krön. 28,5 f.
 10.  Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN,
      Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss.
 11.  Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN
      utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför
      honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt
      honom.»
      >2 Mos. 28,1. 4 Mos. 3,6 f.

 12.  Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas
      son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och
      Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och
      Eden, Joas son;
 13.  av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och
      Mattanja;
 14.  av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och
      Ussiel.
 15.  Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom
      konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att
      rena HERRENS hus.
 16.  Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena
      det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på
      förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro
      ut den i Kidrons dal.
 17.  De begynte att helga templet på första dagen i första månaden,
      och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS
      förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på
      sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete.
 18.  Då gingo de in till konung Hiskia och sade: »Vi hava renat hela
      HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och
      skådebrödsbordet med alla dess tillbehör.
 19.  Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin
      otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de
      stå nu framför HERRENS altare.»

 20.  Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i
      staden och gick upp i HERRENS hus.
 21.  Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock
      sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för
      Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta
      på HERRENS altare.
      >3 Mos. 4,14.
 22.  Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och
      stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och
      stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte
      blodet på altaret.
      >3 Mos. 8,15, 19, 24. Hebr. 9,21.
 23.  Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och
      församlingen, och de lade sina händer på dem.
      >2 Mos. 29,10. 3 Mos. 4,15.
 24.  Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer
      komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen
      hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela
      Israel.

 25.  Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS
      hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad,
      konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom
      var givet av HERREN genom hans profeter.
      >1 Krön. 6,31 f. 16,4 f. 23,6 f. 25,1 f., 6.
 26.  Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och
      prästerna med trumpeterna.
      >4 Mos. 10,8 f.
 27.  Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret;
      och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång
      ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids,
      Israels konungs, instrumenter.
 28.  Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och
      trumpeterna skallade -- allt detta ända till dess brännoffret
      var fullbordat.
 29.  Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla
      som voro där tillstädes med honom, och tillbådo.
 30.  Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova
      HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov
      med glädje och böjde sig ned och tillbådo.

 31.  Och Hiskia tog till orda och sade: »I haven nu tagit
      handfyllning till HERRENS tjänst.  Så träden nu hit och fören
      fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus.»  Då förde
      församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av
      sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer.
      >3 Mos. 7,12 f.
 32.  Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var
      sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla
      dessa till brännoffer åt HERREN.
 33.  Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur
      av småboskapen.
 34.  Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden
      på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder
      leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess
      prästerna hade helgat sig.  Ty i fråga om att helga sig hade
      leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.
      >2 Krön. 30,3.
 35.  Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo
      fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde
      till brännoffren.

      Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus.
 36.  Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett
      åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd.

[https://runeberg.org/bibeln/14_30.html]
                   Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet

                         Hiskias påskhögtid.

  1.  Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev
      också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till
      HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds,
      påskhögtid.
      >2 Kon. 23,21. 2 Krön. 35,1.
  2.  Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i
      Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;
      >2 Mos. 12,2 f. 4 Mos. 9,10 f.
  3.  ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu
      icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade
      hunnit församla sig till Jerusalem.
      >2 Krön. 29,34.
  4.  Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra
      så.
  5.  Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba
      ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels
      Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den
      samfällt, såsom föreskrivet var.

  6.  Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans
      förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt
      konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till
      HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända
      om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska
      konungarnas hand.
      >2 Krön. 28,20 f. Mal. 3,7.
  7.  Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot
      HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse,
      såsom I själva haven sett.
      >2 Krön. 29,8 f.
  8.  Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan
      underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som
      han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det
      att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.
  9.  Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn
      finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få
      vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig
      och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån
      eder, om I vänden om till honom.»
      >2 Mos. 34,7.
 10.  Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land
      och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade
      dem.
 11.  Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig
      och kommo till Jerusalem.
 12.  Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett
      endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de
      överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.

 13.  Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det
      osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor
      församling.
 14.  Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i
      Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och
      kastade dem i Kidrons dal.
 15.  Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden;
      prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade
      helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.
      >2 Krön. 29,34.
 16.  Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom
      det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och
      prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av
      leviterna.
 17.  Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför
      måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena,
      och så helga dem åt HERREN.
 18.  Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och
      Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto
      påskalammet på annat sätt än föreskrivet var.  Men Hiskia hade
      bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en
      >3 Mos. 7,21. 4 Mos. 9,6 f.
 19.  som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders
      Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.»
 20.  Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.

 21.  Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem,
      det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och
      leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga
      instrumenter, HERREN till ära.
 22.  Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl
      förfarna i HERRENS tjänst.  Och de åto av högtidsoffren under de
      sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN,
      sina faders Gud.
 23.  Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu
      sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju
      dagarna.
 24.  Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt
      församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur,
      och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett
      tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur.  Och ett stort
      antal präster helgade sig.
      >2 Krön. 35,7 f.
 25.  Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna,
      så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel,
      ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller
      som bodde i Juda.
 26.  Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids
      sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta
      skett i Jerusalem.
 27.  Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och
      deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans
      heliga boning.
      >4 Mos. 6,23 f.

[https://runeberg.org/bibeln/14_31.html]
                   Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet

                 Prästernas och leviternas underhåll.

  1.  När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade
      varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder
      stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och
      altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till
      dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels
      barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.
      >2 Kon. 18,4. 2 Krön. 32,12.

  2.  Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar,
      alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen,
      så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt
      bestämda göromål, när brännoffer och tackoffer skulle offras,
      till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna
      till HERRENS läger.
      >3 Mos. 8,35. 4 Mos. 4,3 f.
  3.  Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren,
      nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till
      att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid
      högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag.
      >4 Mos. 28,1 f.
  4.  Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna
      och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid
      HERRENS lag.
      >4 Mos. 18,8 f. Neh. 13,10 f.
  5.  Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen
      en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens
      avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet.
      >2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,22.
  6.  Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde
      ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av
      de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp
      dem i särskilda högar.
  7.  I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde
      månaden hade de slutat därmed.
  8.  När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de
      HERREN och hans folk Israel.
  9.  Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna.
 10.  Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade;
      »Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus,
      hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty
      HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna
      stora rikedom.»

 11.  Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i
      HERRENS hus, och man inredde sådana.
 12.  Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga
      gåvorna, allt på heder och tro.  Och överuppsyningsman däröver
      var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder
      Simei.
 13.  Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel,
      Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och
      hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och
      Asarja, fursten i Guds hus.
 14.  Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra
      sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och
      skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren.
 15.  Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och
      Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja
      utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den
      minste såväl som åt den störste.
      >5 Mos. 18,8. Jos. 21,9 f.
 16.  Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister
      upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och
      därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de
      för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som
      hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter
      sina avdelningar.
 17.  Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort
      efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som
      voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda
      åligganden, alltefter sina avdelningar.
      >1 Krön. 23,27 f.
 18.  Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina
      späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro.  Ty på
      heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt.
 19.  Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers
      utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som
      åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro
      upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.

 20.  Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin
      Gud, vad gott och rätt och sant var.
 21.  Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt,
      vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick
      lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det
      lyckades honom väl.

[https://runeberg.org/bibeln/14_32.html]
                   Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet

                Sanheribs tåg mot Juda.  Hans tjänares
                tal.  Sanheribs fall.  Hiskias sjukdom.
               Hans rikedom och sändebuden från Babel.
                             Hiskias död.

  1.  Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom
      Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade
      dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.
      >2 Kon. 18,13 f. Jes. 36,1 f. Syr. 48,17 f.
  2.  Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra
      Jerusalem,
  3.  rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att
      täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de
      hjälpte honom härmed.
  4.  Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde
      för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de
      assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan
      myckenhet.»
  5.  Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den
      var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan
      mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra
      skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
      >2 Krön. 25,23.
  6.  Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem
      till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade
      uppmuntrande till dem och sade:
  7.  »Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
      förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har
      med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.
      >2 Kon. 6,16. 1 Joh. 4,4.
  8.  Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och
      han skall hjälpa oss och föra våra krig.  Och folket tryggade sig
      vid Hiskias, Juda konungs, ord.
      >Jer. 17,5, 7.

  9.  Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien -- som nu med hela
      sin härsmakt låg framför Lakis -- sina tjänare till Jerusalem,
      till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i
      Jerusalem, och lät säga:
 10.  »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I,
      eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?
 11.  Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger
      och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den
      assyriske konungens hand.'
 12.  Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och
      altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare
      skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'?
      >2 Krön. 31,1.
 13.  Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders
      alla folk?  Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra
      länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?
 14.  Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till
      spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur
      min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min
      hand!»
 15.  Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron
      honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har
      förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders
      hand.  Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur
      min hand!»
 16.  Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans
      tjänare Hiskia.
 17.  Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels
      Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som
      dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk
      ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk
      ur min hand.»
 18.  Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med
      hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så
      att man sedan skulle kunna intaga staden.
 19.  Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de
      främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.

 20.  Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos'
      son, och ropade till himmelen.
      >2 Kon. 19,14 f.
 21.  Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra
      stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske
      konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till
      sitt land.  Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han
      där nedhuggen med svärd av sina egna söner.
      >2 Kon. 19,35 f. Jes. 37,36 f.
 22.  Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs,
      den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han
      beskyddade dem på alla sidor.
 23.  Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara
      gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad
      av alla folk.

 24.  Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk.  Då bad han till HERREN, och
      han svarade honom och gav honom ett undertecken.
      >2 Kon. 20,1 f. Jes. 38,1 f.
 25.  Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom
      bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse
      över honom och över Juda och Jerusalem.
 26.  Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och
      Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem
      icke, så länge Hiskia levde.

 27.  Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade
      byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och
      för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda
      dyrbara håvor av andra slag,
 28.  så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja,
      ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han
      skaffat för sina fållor.
 29.  Och han hade byggt sig städer och förvärvat sig stor rikedom på
      får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora
      ägodelar.
 30.  Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och
      ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad.  Och Hiskia var
      lyckosam i allt vad han företog sig.
 31.  Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro
      skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett
      i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det
      att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.
      >5 Mos. 8,2. 2 Kon. 20,12 f. Jes. 39,1 f.

 32.  Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar,
      det finnes upptecknat i »Profeten Jesajas, Amos' sons, syner», i
      boken om Judas och Israels konungar.
      >2 Kon. 20,20 f.
 33.  Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom
      på den plats där man går upp till Davids hus' gravar; och hela
      Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans
      död.  Och hans son Manasse blev konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/14_33.html]
                   Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet

                  Manasse och Amon konungar i Juda.

  1.  Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
      regerade femtiofem år i Jerusalem.
      >2 Kon. 21,1 f.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
      seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
  3.  Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
      brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och
      tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
      >2 Krön. 31,1.
  4.  Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
      sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.»
      >5 Mos. 12,5. 2 Sam. 7,10, 13. 1 Kon. 8,29, 9,3. 2 Krön. 7,12.
  5.  Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
      förgårdarna till HERRENS hus.
  6.  Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade
      teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig
      andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i
      HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
  7.  Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus,
      om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo:
      »Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla
      Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
      >2 Krön. 7,16.
  8.  Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land
      som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra
      allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar
      och rätter som de hava fått genom Mose.»
  9.  Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de
      gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels
      barn.

 10.  Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke
      därpå.
      >2 Kon. 21,10 f.
 11.  Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över
      dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med
      kopparfjättrar och förde honom till Babel.
      >5 Mos. 28,36. 2 Kon. 19,28. Hes. 19,4.
 12.  Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud,
      och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
 13.  Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans
      bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom
      konung.  Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
 14.  Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot
      Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och
      gjorde den mycket hög.  Och han insatte krigshövitsmän i alla
      befästa städer i Juda.
 15.  Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur
      HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det
      berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem
      utanför staden.
 16.  Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och
      lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels
      Gud.
 17.  Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN,
      sin Gud.
      >1 Kon. 3,2.

 18.  Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud
      och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels
      Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
      >2 Kon. 21,17 f.
 19.  Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd
      och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder
      och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig,
      härom är skrivet i Hosais krönika.
 20.  Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
      där han bodde.  Och hans son Amon blev konung efter honom.

 21.  Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han
      regerade två år i Jerusalem.
      >2 Kon, 21,19 f.
 22.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
      hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit
      göra offrade Amon, och han tjänade dem.
 23.  Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse
      hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
 24.  Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom
      hemma i hans hus.
 25.  Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
      konung Amon.  Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
      konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/14_34.html]
                   Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet

               Josia konung i Juda.  Begynnelsen av hans
                reformation.  Anordningar för att sätta
                 templet i stånd.  Lagboken funnen av
                 översteprästen Hilkia.  Profetissan
                      Huldas svar till konungen.
                Fortsättningen av Josias reformation.

  1.  Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
      trettioett år i Jerusalem.
      >2 Kon. 22,1 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader
      Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till
      vänster.

  3.  I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling,
      begynte han att söka sin fader Davids Gud; och i det tolfte året
      begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och
      Aserorna och från de skurna och gjutna belätena.
  4.  Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som
      voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna
      och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft
      och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt
      dem.
      >2 Kon. 23,6.
  5.  Och prästernas ben brände han upp på deras altaren.  Så renade
      han Juda och Jerusalem.
      >2 Kon. 23,16.
  6.  Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali
      genomsökte han överallt husen.
  7.  Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och
      belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela
      Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.

  8.  Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena
      landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja,
      hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas' son, för att
      sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd.
  9.  Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de
      penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de
      leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från
      Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela
      Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare;
 10.  de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom
      tillsyningsmän vid HERRENS hus.  Sedan gåvos penningarna av dessa
      män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus
      med att laga huset och sätta det i stånd,
 11.  de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa
      huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle
      timra upp de hus som Juda konungar hade förstört.
      >2 Krön. 24,7.
 12.  Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och
      tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat
      och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam,
      av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på
      musikinstrumenter.
 13.  De hade ock tillsynen över bärarna, så att föreståndare funnos för
      alla arbetarna vid de särskilda göromålen.  Av leviterna togos
      ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.

 14.  När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS
      hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit
      given genom Mose
 15.  Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: »Jag
      har funnit lagboken i HERRENS hus.»  Och Hilkia gav boken åt
      Safan.
 16.  Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin
      berättelse inför konungen och sade: »Allt vad dina tjänare hava
      fått i uppdrag att göra, det göra de.
 17.  Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och
      hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna.»
 18.  Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
      »Prästen Hilkia har givit mig en bok.»  Och Safan föreläste därur
      för konungen
 19.  När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.
 20.  Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon,
      Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare,
      och sade:
 21.  »Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av
      Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har
      blivit funnen.  Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten
      över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och
      icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.»

 22.  Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till
      profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
      son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
      staden.  Och de talade med henne såsom dem bjudet var.
 23.  Då svarade hon dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
      den man som har sänt eder till mig:
 24.  Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
      skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro
      skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung --
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
 25.  detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
      andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
      verk.  Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke
      bliva utsläckt.
 26.  Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
      till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud,
      angående de ord som du har hört:
 27.  Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud,
      när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja,
      ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät
      inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.
 28.  Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas
      till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se
      all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och
      dess invånare.»  Och de vände tillbaka till konungen med detta
      svar.

 29.  Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda
      och Jerusalem.
      >2 Kon. 23,1 f.
 30.  Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och
      Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt
      folket, ifrån den störste till den minste.  Och han läste upp för
      dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i
      HERRENS hus.
 31.  Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS
      ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
      hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt
      hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem
      som voro skrivna i denna bok.
      >2 Krön. 15,12.
 32.  Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i
      förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders
      Guds, förbund.
 33.  Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla
      landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna
      HERREN, sin Gud.  Så länge han levde, veko de icke av ifrån
      HERREN, sina fäders Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/14_35.html]
                   Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet

               Josias påskhögtid.  Hans död vid Megiddo.

  1.  Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade
      påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
      >2 Mos. 12,6. 2 Kon. 23,21 f. 2 Krön. 30,1.
  2.  Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till
      tjänstgöringen i HERRENS hus.
  3.  Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som
      voro helgade åt HERREN: »Sätten den heliga arken i det hus som
      Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt.  Den skall icke
      mer vara en börda på edra axlar.  Tjänen nu HERREN, eder Gud, och
      hans folk Israel.
      >4 Mos. 7,9.
  4.  Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt
      vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son
      Salomos föreskrifter,
  5.  och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det
      meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en
      levitisk familj kommer på vart skifte.
  6.  Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för
      edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose.»

  7.  Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap,
      dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen,
      alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så
      ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda
      egendom.
      >2 Krön. 30,24.
  8.  Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt
      folket, åt prästerna och leviterna.  Hilkia, Sakarja och Jehiel,
      furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra
      lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur.
  9.  Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja,
      Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt
      leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till
      påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.

 10.  Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde
      sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna,
      efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit.
 11.  Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med
      blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden.
 12.  Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det
      meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle
      offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok.  På
      samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen.
      >3 Mos. 3,14 f.
 13.  Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men
      tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och
      delade ut det med hast åt allt det meniga folket.
      >2 Mos. 12,8 f.
 14.  Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty
      prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att
      offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda
      till både åt sig och åt prästerna, Arons söner.
 15.  Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och
      Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och
      dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå
      ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna,
      redde till åt dem.
      >1 Krön. 25,1 f.

 16.  Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att
      man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare,
      såsom konung Josia hade bjudit.
 17.  De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och
      firade det osyrade brödets högtid i sju dagar.
 18.  En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan
      profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit
      en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte
      prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som
      voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare.
 19.  I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.

 20.  Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd,
      drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis,
      som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom.
      >2 Kon. 23,29 f.
 21.  Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: »Vad har du
      med mig att göra, du Juda konung?  Det är icke mot dig jag nu
      kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att
      skynda.  Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig
      till vara, så att han icke fördärvar dig.»
 22.  Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde
      Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos
      ord, som dock kommo från Guds mun.  Och det kom till strid på
      Megiddos slätt.
 23.  Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade
      till sina tjänare: »Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.»
 24.  Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i
      hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp
      andan och blev begraven där hans fäder voro begravna.  Och hela
      Juda och Jerusalem sörjde Josia.
      >Sak. 12,11.
 25.  Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia.  Och alla sångare och
      sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man
      gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i
      Israel.  De finnas upptecknade bland »Klagosångerna».

 26.  Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han
      gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag,
 27.  och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som
      under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och
      Juda konungar

[https://runeberg.org/bibeln/14_36.html]
                   Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet

                 Joahas, Jojakim, Jojakin och Sidkia
                konungar i Juda.  Jerusalems förstöring
                 genom Nebukadnessar.  och Juda rikes
                       undergång.  Kores' påbud.

  1.  Och folket i landet tog Josias son Joahas och gjorde honom till
      konung i Jerusalem efter hans fader.
      >2 Kon. 23,30 f.
  2.  Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tre månader i Jerusalem.
  3.  Konungen i Egypten avsatte honom i Jerusalem och pålade landet
      en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.
  4.  Och konungen i Egypten gjorde hans broder Eljakim till konung
      över Juda och Jerusalem och förändrade hans namn till Jojakim
      men hans broder Joahas, honom tog Neko med sig, och han förde
      honom till Egypten.

  5.  Jojakim var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
      regerade elva år i Jerusalem.  Han gjorde vad ont var i HERRENS,
      sin Guds, ögon.
  6.  Och Nebukadnessar, konungen i Babel, drog upp mot honom och
      fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom bort till
      Babel.
      >2 Kon. 24,1 f.
  7.  Och en del av kärlen i HERRENS hus förde Nebukadnessar till
      Babel, och han satte in dem i sitt tempel i Babel.
      >Dan. 1,2.

  8.  Vad nu mer är att säga om Jojakim och om de styggelser som han
      gjorde, och om vad han eljest har befunnits vara skyldig till,
      det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar.  Och
      hans son Jojakin blev konung efter honom.
      >2 Kon. 24,5 f.

  9.  Jojakin var åtta år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem.  Han gjorde vad
      ont var i HERRENS ögon.
      >2 Kon. 24,8 f.
 10.  Och vid följande års början sände konung Nebukadnessar och lät
      hämta honom till Babel, tillika med de dyrbara kärlen i HERRENS
      hus; och han gjorde hans broder Sidkia till konung över Juda och
      Jerusalem.

 11.  Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
      regerade elva år i Jerusalem.
      >2 Kon. 24,18 f. Jer. 37,1 f. 52,1 f.
 12.  Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade
      sig icke för profeten Jeremia, som talade HERRENS ord.
 13.  Han avföll från konung Nebukadnessar, som hade tagit ed av honom
      vid Gud.  Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så
      att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud.
      >Hes. 17,13 f.
 14.  Alla de översta bland prästerna och folket försyndade sig ock
      storligen i otrohet mot Gud med hedningarnas alla styggelser och
      orenade HERRENS hus, som han hade helgat i Jerusalem.
 15.  Och HERREN, deras faders Gud, skickade sina budskap till dem
      titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt
      folk och sin boning.
 16.  Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och
      bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk
      växte så, att ingen bot mer fanns.
 17.  Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras
      unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken
      ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt
      blev givet i hans hand.
      >2 Kon. 25.1 f.
 18.  Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i
      HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter,
      allt förde han till Babel.
 19.  Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och
      alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de
      dyrbara föremål som funnos där.
 20.  Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap
      till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner,
      till dess att perserna kommo till väldet --
 21.  för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas --
      alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
      sabbater.  Ty medan det låg öde, hade det sabbat -- till dess att
      sjuttio år hade gått till ända.
      >3 Mos. 26,34 f. Jer. 25,12. 29,10. Dan. 9,2.

 22.  Men i den persiske konungens Kores' första regeringsår uppväckte
      HERREN -- för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle
      fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
      lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
      följande:
      >Esr. 1,1 f. Jes. 44,28.
 23.  »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
      HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
      bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.  Vemhelst nu bland eder,
      som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han
      drage ditupp.»

[https://runeberg.org/bibeln/15_01.html]
                           Esra, 1 Kapitlet

                Kores' påbud.  Judarnas tillredelser för
                       hemfärden.  Tempelkärlen.

  1.  Men i den persiske konungen Kores' första regeringsår uppväckte
      HERREN -- för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle
      fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
      lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
      följande:
      >2 Krön. 36,22 f. Jer. 25,12. 29,10.
  2.  »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
      HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
      bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.
  3.  Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare
      hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga
      på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud som bor i
      Jerusalem.
      >Esr. 4,3. 5,13. Ps. 76,2 f.
  4.  Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort
      där han bor såsom främling få hjälp med silver och guld, med
      gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds
      hus i Jerusalem.»

  5.  Då stodo huvudmännen för Judas och Benjamins familjer upp,
      ävensom prästerna och leviterna, alla de vilkas ande Gud
      uppväckte till att draga upp och bygga på HERRENS hus i
      Jerusalem.
  6.  Och alla de som bodde i deras grannskap understödde dem med
      silverkärl, med guld, med gods och boskap och med dyrbara
      skänker, detta förutom allt vad man eljest frivilligt gav.

  7.  Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som
      Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in
      i sin guds hus.
      >2 Kon. 24,13. 25,14 f.  2 Krön. 36,7, 18. Esr. 5,14.
  8.  Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren
      Mitredat, och denne räknade upp den åt Sesbassar, hövdingen för
      Juda.
  9.  Och detta var antalet av dem: trettio bäcken av guld, ett tusen
      bäcken av silver, tjugunio andra offerkärl,
 10.  trettio bägare av guld, fyra hundra tio silverbägare av ringare
      slag, därtill ett tusen andra kärl.
 11.  Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra
      hundra.  Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade
      varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.

[https://runeberg.org/bibeln/15_02.html]
                           Esra, 2 Kapitlet

                 Förteckning på dem som återvände med
                   Serubbabel.  Gåvor till templet.

  1.  Och dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
      landsflykt och fångenskap i Babel, till vilken de hade blivit
      bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände
      tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad,
      >Esr. 8,1 f. Neh. 7,5 f.
  2.  i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Seraja,
      Reelaja, Mordokai, Bilsan, Mispar, Bigvai, Rehum och Baana.

      Detta var antalet män av Israels meniga folk:
  3.  Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå;
  4.  Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå;
  5.  Aras barn: sju hundra sjuttiofem;
  6.  Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta
      hundra tolv;
  7.  Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
  8.  Sattus barn: nio hundra fyrtiofem;
  9.  Sackais barn: sju hundra sextio;
 10.  Banis barn: sex hundra fyrtiotvå;
 11.  Bebais barn: sex hundra tjugutre;
 12.  Asgads barn: ett tusen två hundra tjugutvå;
 13.  Adonikams barn: sex hundra sextiosex;
 14.  Bigvais barn: två tusen femtiosex;
 15.  Adins barn: fyra hundra femtiofyra;
 16.  Aters barn av Hiskia: nittioåtta;
 17.  Besais barn: tre hundra tjugutre;
 18.  Joras barn: ett hundra tolv;
 19.  Hasums barn: två hundra tjugutre;
 20.  Gibbars barn: nittiofem;
 21.  Bet-Lehems barn: ett hundra tjugutre;
 22.  männen från Netofa: femtiosex;
 23.  männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta;
 24.  Asmavets barn: fyrtiotvå;
 25.  Kirjat-Arims, Kefiras och Beerots barn: sju hundra fyrtiotre;
 26.  Ramas och Gebas barn: sex hundra tjuguen;
 27.  männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå;
 28.  männen från Betel och Ai: två hundra tjugutre;
 29.  Nebos barn: femtiotvå;
 30.  Magbis' barn: ett hundra femtiosex;
 31.  den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
 32.  Harims barn: tre hundra tjugu;
 33.  Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjugufem;
 34.  Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem;
 35.  Senaas barn: tre tusen sex hundra trettio.

 36.  Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre;
 37.  Immers barn: ett tusen femtiotvå;
 38.  Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju;
 39.  Harims barn: ett tusen sjutton.

 40.  Av leviterna: Jesuas och Kadmiels barn, av Hodaujas barn:
      sjuttiofyra;
 41.  av sångarna: Asafs barn: ett hundra tjuguåtta;
 42.  av dörrvaktarnas barn: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn,
      Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: alla tillsammans ett
      hundra trettionio.

 43.  Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn,
 44.  Keros' barn, Siahas barn, Padons barn,
 45.  Lebanas barn, Hagabas barn, Ackubs barn,
 46.  Hagabs barn, Samlais barn, Hanans barn,
 47.  Giddels barn, Gahars barn, Reajas barn,
 48.  Resins barn, Nekodas barn, Gassams barn,
 49.  Ussas barn, Paseas barn, Besais barn,
 50.  Asnas barn, Meunims barn, Nefisims barn,
 51.  Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn,
 52.  Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn,
 53.  Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn,
 54.  Nesias barn, Hatifas barn.

 55.  Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Hassoferets barn, Perudas
      barn,
 56.  Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn,
 57.  Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amis barn.

 58.  Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans
      tre hundra nittiotvå.

 59.  Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
      Kerub, Addan och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
      och sin släkt och huruvida de voro av Israel:
 60.  Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra femtiotvå.
 61.  Och av prästernas barn: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais
      barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till
      hustru och blev uppkallad efter deras namn.
      >2 Sam. 19,31 f.
 62.  Dessa sökte efter sina släktregister, men kunde icke finna dem;
      därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
 63.  Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
      högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.
      >2 Mos. 28,30. 4 Mos. 27,21.

 64.  Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
      hundra sextio,
 65.  förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
      hundra trettiosju.  Och till dem hörde två hundra sångare och
      sångerskor.
 66.  De hade sju hundra trettiosex hästar, två hundra fyrtiofem
      mulåsnor,
 67.  fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu
      åsnor.

 68.  Och somliga av huvudmännen för familjerna gåvo, när de kommo
      till HERRENS hus i Jerusalem, frivilliga gåvor till Guds hus,
      för att det åter skulle byggas upp på samma plats.
 69.  De gåvo, efter som var och en förmådde, till arbetskassan i guld
      sextioett tusen dariker och i silver fem tusen minor, så ock ett
      hundra prästerliga livklädnader.
 70.  Och prästerna, leviterna, en del av meniga folket, sångarna,
      dörrvaktarna och tempelträlarna bosatte sig i sina städer: hela
      Israel i sina städer.

[https://runeberg.org/bibeln/15_03.html]
                           Esra, 3 Kapitlet

                Brännoffersaltaret.  Lövhyddohögtiden.
                       Templets grundläggning.

  1.  När sjunde månaden nalkades och Israels barn nu voro bosatta i
      sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem.
      >Dom. 20,1. Neh. 8,1.
  2.  Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och
      Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde
      Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det
      var föreskrivet i gudsmannen Moses lag.
      >3 Mos. 6,9 f. 5 Mos. 12,13 f. Matt. 1,12.
  3.  De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade
      kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt
      HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer.
      >4 Mos. 28,3 f.

  4.  Och de höllo lövhyddohögtiden, såsom det var föreskrivet, och
      offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat
      sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet,
      >3 Mos. 23,34 f. 4 Mos. 29,12 f.
  5.  och därefter det dagliga brännoffret och de offer som hörde till
      nymånaderna och till alla HERRENS övriga helgade högtider, så
      ock alla de offer som man frivilligt frambar åt HERREN.
      >Neh. 10,32 f.

  6.  På första dagen i sjunde månaden begynte de att offra brännoffer
      åt HERREN, innan grunden till HERRENS tempel ännu var lagd.
  7.  Och de gåvo penningar åt stenhuggare och timmermän, så ock
      matvaror, dryckesvaror och olja åt sidonierna och tyrierna, för
      att dessa sjöledes skulle föra cederträ från Libanon till Jafo,
      i enlighet med den tillåtelse som Kores, konungen i Persien,
      hade givit dem.
      >2 Krön. 2,16.

  8.  Och året näst efter det då de hade kommit till Guds hus i
      Jerusalem, i andra månaden, begyntes verket av Serubbabel,
      Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder,
      prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen
      hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde
      leviterna, dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att
      förestå arbetet på HERRENS hus.
  9.  Och Jesua med sina söner och bröder och Kadmiel med sina söner,
      Judas söner, allasammans, blevo anställda till att hava uppsikt
      över dem som utförde arbetet på Guds hus, sammaledes ock
      Henadads söner med sina söner och bröder, leviterna.
      >Esr. 2,40.

 10.  Och när byggningsmännen lade grunden till HERRENS tempel,
      ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock
      leviterna, Asafs barn, med cymbaler, till att lova HERREN, efter
      Davids, Israels konungs, anordning.
      >2 Krön. 29,25 f.
 11.  Och de sjöngo, under lov och tack till HERREN, därför att han är
      god, och därför att hans nåd varar evinnerligen över Israel.
      Och allt folket jublade högt till HERRENS lov, därför att
      grunden till HERRENS hus var lagd.
      >2 Krön. 5,13. 7,3. Ps. 136,1.
 12.  Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för
      familjerna, de gamle som hade sett det förra huset, gräto
      högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus, många åter
      jublade och voro så glada att de ropade med hög röst.
      >Hagg. 2,2 f.
 13.  Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet
      och folkets högljudda gråt; ty folket ropade så högt att ljudet
      därav hördes vida omkring.

[https://runeberg.org/bibeln/15_04.html]
                           Esra, 4 Kapitlet

                       Tempelbygget förhindrat.

  1.  Men när ovännerna till Juda och Benjamin fingo höra att de som
      hade återkommit ifrån fångenskapen höllo på att bygga ett tempel
      åt HERREN, Israels Gud,
  2.  gingo de till Serubbabel och till huvudmännen för familjerna och
      sade till dem: »Vi vilja bygga tillsammans med eder, ty vi söka
      eder Gud, likasom I, och åt honom offra vi alltsedan den tid då
      den assyriske konungen Esarhaddon lät föra oss hit.»
      >2 Kon. 17,24 f.
  3.  Men Serubbabel och Jesua och de övriga huvudmännen för Israels
      familjer sade till dem: »Det är icke tillbörligt att I
      tillsammans med oss byggen ett hus åt vår Gud, utan vi vilja för
      oss själva med varandra bygga huset åt HERREN, Israels Gud,
      såsom konung Kores, konungen i Persien, har bjudit oss.»
      >Esr. 1,3. 5,13.
  4.  Men folket i landet bedrev det så, att judafolkets mod föll och
      de avskräcktes från att bygga vidare.
  5.  Och de lejde mot dem män som genom sina råd gjorde deras rådslag
      om intet, så länge Kores, konungen i Persien, levde, och sedan
      ända till dess att Darejaves, konungen i Persien, kom till
      regeringen.

  6.  (Sedermera, under Ahasveros' regering, redan i begynnelsen av
      hans regering, skrev man en anklagelseskrift mot dem som bodde i
      Juda och Jerusalem.
  7.  Och i Artasastas tid skrevo Bislam, Mitredat och Tabeel samt
      dennes övriga medbröder till Artasasta, konungen i Persien.  Och
      det som stod i skrivelsen var skrivet med arameiska bokstäver
      och avfattat på arameiska.
  8.  Likaledes skrevo rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai ett
      brev om Jerusalem till konung Artasasta av följande innehåll.
  9.  De skrevo då, rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai och de
      andra, deras medbröder: diniterna och afaresatkiterna,
      tarpeliterna, afaresiterna, arkeviterna, babylonierna,
      susaniterna, dehaviterna, elamiterna
 10.  och de andra folk som den store och mäktige Asenappar hade fört
      bort och låtit bosätta sig i staden Samaria och annorstädes i
      landet på andra sidan floden o. s. v.
 11.  Och detta är vad som stod skrivet i det brev som de sände till
      konung Artasasta: »Dina tjänare, männen på andra sidan floden
      o. s. v.
 12.  Det vare veterligt för konungen att de judar som drogo upp från
      dig hava kommit hit till oss i Jerusalem, och de hålla nu på att
      bygga upp den upproriska och onda staden, att sätta murarna i
      stånd och att förbättra grundvalarna.
 13.  Så må nu konungen veta, att om denna stad bliver uppbyggd och
      murarna bliva satta i stånd, skola de varken giva skatt eller
      tull eller vägpenningar, och sådant skall bliva till men för
      konungarnas inkomster.
 14.  Alldenstund vi nu äta palatsets salt[1], och det icke är
      tillbörligt att vi åse huru skada tillskyndas konungen, därför
      sända vi nu och låta konungen veta detta,
 15.  för att man må göra efterforskningar i dina fäders krönikor; ty
      av dessa krönikor skall du finna och erfara att denna stad har
      varit en upprorisk stad, till förfång för konungar och länder,
      och att man i den har anstiftat oroligheter ända ifrån äldsta
      tider, varför ock denna stad har blivit förstörd.
 16.  Så låta vi nu konungen veta, att om denna stad bliver uppbyggd
      och dess murar bliva satta i stånd, så skall du i följd härav
      icke mer hava någon del i landet på andra sidan floden.»
 17.  Då sände konungen följande svar till rådsherren Rehum och
      sekreteraren Simsai och de andra, deras medbröder, som bodde i
      Samaria och i det övriga landet på andra sidan floden: »Frid
      o. s. v.
 18.  Den skrivelse som I haven sänt till oss har noggrant blivit
      uppläst för mig.
 19.  Och sedan jag hade givit befallning att man skulle göra
      efterforskningar, fann man att denna stad ända ifrån äldsta
      tider har plägat sätta sig upp mot konungar, och att uppror och
      oroligheter där hava anstiftats.
 20.  I Jerusalem hava ock funnits mäktiga konungar, som hava varit
      herrar över allt land som ligger på andra sidan floden, och
      skatt, tull och vägpenningar hava blivit dem givna.
      >1 Kon. 4,21.
 21.  Så utfärden nu en befallning att man förhindrar dessa män att
      bygga upp denna stad, till dess jag giver befallning därom.
 22.  Och sen till, att I icke handlen försumligt i denna sak, så att
      skadan icke växer, konungarna till förfång.»
 23.  Så snart nu vad som stod i konung Artasastas skrivelse hade
      blivit läst för Rehum och sekreteraren Simsai och deras
      medbröder, gingo de med hast till judarna i Jerusalem och
      hindrade dem med våld och makt.)

 24.  Så förhindrades nu arbetet på Guds hus i Jerusalem.  Och det
      blev förhindrat ända till den persiske konungen Darejaves' andra
      regeringsår.

[1]  Se Salt i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/15_05.html]
                           Esra, 5 Kapitlet

                   Arbetet på tempelbyggnaden ånyo
                upptaget.  Brev till konung Darejaves.

  1.  Men profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterna,
      profeterade för judarna i Juda och Jerusalem, i Israels Guds
      namn, efter vilket de voro uppkallade.
      >Hagg. 1,1 f. Sak. 1,1 f. 6,11 f.
  2.  Och Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, stodo då
      upp och begynte bygga på Guds hus i Jerusalem, och med dem Guds
      profeter, som understödde dem.
      >Syr. 49,12.
  3.  Vid samma tid kommo till dem Tattenai, ståthållaren i landet på
      andra sidan floden, och Setar-Bosenai och dessas medbröder, och
      sade så till dem: »Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta
      hus och att sätta denna mur i stånd?»
  4.  Då sade vi dem vad de män hette, som uppförde byggnaden.
  5.  Och över judarnas äldste vakade deras Guds öga, så att man
      lovade att icke lägga något hinder i vägen för dem, till dess
      saken hade kommit inför Darejaves; sedan skulle man sända dem en
      skrivelse härom.
      >Ps. 33,18. 34,16.

  6.  Detta är nu vad som stod skrivet i det brev som Tattenai,
      ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai
      och hans medbröder, afarsekiterna, som bodde på andra sidan
      floden, sände till konung Darejaves;
  7.  de sände nämligen till honom en berättelse, och däri var så
      skrivet:

      »Frid vare i allo med konung Darejaves.
  8.  Det vare veterligt för konungen att vi kommo till det judiska
      hövdingdömet, till den store Gudens hus.  Detta håller man nu på
      att bygga upp med stora stenar, och i väggarna lägger man in
      trävirke; och arbetet bedrives med omsorg och har god framgång
      under deras händer.
  9.  Då frågade vi de äldste där och sade till dem så: 'Vem har givit
      eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i
      stånd?'
 10.  Vi frågade dem ock huru de hette, för att kunna underrätta dig
      därom, och för att teckna upp namnen på de män som stodo i
      spetsen för dem.
 11.  Och detta var det svar som de gåvo oss: 'Vi äro himmelens och
      jordens Guds tjänare, och vi bygga nu upp det hus som fordom,
      för många år sedan, var uppbyggt här, och som en stor konung i
      Israel hade byggt och fulländat.
      >1 Kon. 6,1 f.
 12.  Men eftersom våra fäder förtörnade himmelens Gud, gav han dem i
      kaldéen Nebukadnessars, den babyloniske konungens, hand; och han
      förstörde detta hus och förde folket bort till Babel.
      >2 Kon. 25,8 f. 2 Krön. 36,16 f.
 13.  Men i den babyloniske konungen Kores' första regeringsår gav
      konung Kores befallning att man åter skulle bygga upp detta Guds
      hus.
      >2 Krön. 36,22 f. Esr. 1,3.
 14.  Och tillika tog konung Kores ur templet i Babel de kärl av guld
      och silver, som hade tillhört Guds hus, men som Nebukadnessar
      hade tagit ur templet i Jerusalem och fört till templet i Babel;
      och de överlämnades åt en man vid namn Sesbassar, som han hade
      satt till ståthållare.
      >Esr. 1,8. 6,5.
 15.  Och till honom sade han: Tag dessa kärl och far åstad och sätt
      in dem i templet i Jerusalem; ty Guds hus skall åter byggas upp
      på sin plats.
 16.  Så kom då denne Sesbassar hit och lade grunden till Guds hus i
      Jerusalem.  Och från den tiden och intill nu har man byggt
      därpå, och det är ännu icke färdigt.'
 17.  Om det nu täckes konungen, må man göra efterforskningar i
      konungens skattkammare därborta i Babel om det är så, att konung
      Kores har givit tillåtelse att bygga detta Guds hus i Jerusalem;
      därefter må konungen meddela oss sin vilja härom.»

[https://runeberg.org/bibeln/15_06.html]
                           Esra, 6 Kapitlet

                     Svar från konung Darejaves.
                    Tempelbyggnadens fullbordan och
                        invigning.  Påskhögtid.

  1.  Då gav konung Darejaves befallning att man skulle göra
      efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades.
  2.  Och i Ametas borg, i hövdingdömet Medien, fann man en bokrulle i
      vilken följande var upptecknat till hågkomst:
  3.  »I konung Kores' första regeringsår gav konung Kores denna
      befallning: 'Guds hus i Jerusalem, det huset skall byggas upp
      till att vara en plats där man frambär offer; och dess
      grundvalar skola göras fasta.  Det skall byggas sextio alnar
      högt och sextio alnar brett,
      >2 Krön. 36,22 f. Esr. 1,1 f.
  4.  med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke; och
      vad som fordras för omkostnaderna skall utgivas från konungens
      hus.
      >1 Kon. 6,36.
  5.  De kärl av guld och silver i Guds hus, som Nebukadnessar tog ur
      templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man ock giva
      tillbaka, så att de komma åter till sin plats i templet i
      Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.'  --
      >Esr. 1,7. 5,14.
  6.  Alltså, du Tattenai, som är ståthållare i landet på andra sidan
      floden, och du Setar-Bosenai, och I afarsekiter, de nämndas
      medbröder på andra sidan floden: hållen eder fjärran därifrån.
      >Esr. 5,3.
  7.  Lämnen arbetet på detta Guds hus ostört.  Judarnas ståthållare
      och judarnas äldste må bygga detta Guds hus på dess plats.
  8.  Och härmed giver jag befallning om huru I skolen förfara med
      dessa judarnas äldste, när de bygga på detta Guds hus.  Av de
      penningar som givas åt konungen i skatt från landet på andra
      sidan floden skall vad som fordras för omkostnaderna redligt
      utgivas åt dessa män, så att hinder icke uppstår i arbetet.
  9.  Och vad de behöva, ungtjurar, vädurar och lamm till brännoffer
      åt himmelens Gud, så och vete, salt, vin och olja, det skall,
      efter uppgift av prästerna i Jerusalem, utgivas åt dem dag för
      dag utan någon försummelse,
 10.  för att de må kunna frambära offer, till en välbehaglig lukt åt
      himmelens Gud, och för att de må bedja för konungens och hans
      söners liv.
 11.  Och härmed giver jag befallning, att om någon överträder denna
      förordning, så skall en bjälke brytas ut ur hans hus, och på den
      skall man upphänga och fästa honom, och hans hus skall göras
      till en plats för orenlighet, därför att han har så gjort.
 12.  Och må den Gud som har låtit sitt namn bo där slå ned alla
      konungar och folk som uträcka sin hand till att överträda denna
      förordning, och till att förstöra detta Guds hus i Jerusalem.
      Jag, Darejaves, giver denna befallning.  Blive den redligt
      fullgjord!»

 13.  Alldenstund nu konung Darejaves hade sänt ett sådant bud, blev
      detta redligt fullgjort av Tattenai, ståthållaren i landet på
      andra sidan floden, och av Setar-Bosenai, så ock av deras
      medbröder.
 14.  Och judarnas äldste byggde vidare och hade god framgång i
      arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons,
      profetiska tal; man byggde och fullbordade det såsom Israels Gud
      hade befallt, och såsom Kores och Darejaves och Artasasta, den
      persiske konungen, hade befallt.
      >Esr. 5,1.

 15.  Och huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar, i
      konung Darejaves' sjätte regeringsår.
 16.  Och Israels barn, prästerna och leviterna och de övriga som hade
      återkommit ifrån fångenskapen, firade invigningen av detta Guds
      hus med glädje.
 17.  Och till invigningen av detta Guds hus offrade de ett hundra
      tjurar, två hundra vädurar och fyra hundra lamm, så ock till
      syndoffer för hela Israel tolv bockar, efter antalet av Israels
      stammar.
      >4 Mos. 7,10 f. Esr. 8,35.
 18.  Och man anställde prästerna, efter deras skiften, och leviterna,
      efter deras avdelningar, till att förrätta Guds tjänst i
      Jerusalem, såsom det var föreskrivet i Moses bok.
      >4 Mos. 3,6. 8,9 f.

 19.  Och de som hade återkommit ifrån fångenskapen höllo påskhögtid
      på fjortonde dagen i första månaden.
      >2 Mos. 12,6.
 20.  Ty prästerna och leviterna hade då allasammans renat sig, så att
      de alla voro rena; och de slaktade påskalammet för alla dem som
      hade återkommit ifrån fångenskapen, också för sina bröder,
      prästerna, likasåväl som för sig själva.
 21.  Och de israeliter som hade återvänt ifrån fångenskapen åto
      därav, jämte alla sådana som hade avskilt sig från den hedniska
      landsbefolkningens orenhet och slutit sig till dem för att söka
      HERREN, Israels Gud.
 22.  Och de höllo det osyrade brödets högtid i sju dagar med glädje;
      ty HERREN hade berett dem glädje, i det att han hade vänt den
      assyriske konungens hjärta till dem, så att han understödde dem
      i arbetet på Guds, Israels Guds, hus.

[https://runeberg.org/bibeln/15_07.html]
                           Esra, 7 Kapitlet

                 Esras avresa till Jerusalem.  Konung
                        Artasastas skrivelse.

  1.  Efter en tids förlopp, under den persiske konungen Artasastas
      regering, hände sig att Esra, son till Seraja, son till Asarja,
      son till Hilkia,
  2.  son till Sallum, son till Sadok, son till Ahitub,
  3.  son till Amarja, son till Asarja, son till Merajot,
  4.  son till Seraja, son till Ussi, son till Bucki,
  5.  son till Abisua, son till Pinehas, son till Eleasar, son till
      Aron, översteprästen --
  6.  det hände sig att denne Esra drog upp från Babel; han var en
      skriftlärd, väl förfaren i Moses lag, den som HERREN, Israels
      Gud, hade utgivit.  Och konungen gav honom allt vad han begärde,
      eftersom HERRENS, hans Guds, hand var över honom.
  7.  Också en del av Israels barn och av prästerna, leviterna,
      sångarna, dörrvaktarna och tempelträlarna drog upp till
      Jerusalem i Artasastas sjunde regeringsår.
  8.  Och han kom till Jerusalem i femte månaden, i konungens sjunde
      regeringsår.
  9.  Ty på första dagen i första månaden blev det bestämt att man
      skulle draga upp från Babel; och på första dagen i femte månaden
      kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda hand var över honom.
      >Esr. 8,18, 31.
 10.  Ty Esra hade vänt sitt hjärta till att begrunda HERRENS lag och
      göra efter den, och till att i Israel undervisa i lag och rätt.

 11.  Så stod nu skrivet i den skrivelse som konung Artasasta gav åt
      prästen Esra, den skriftlärde, som var lärd i det som HERREN
      hade bjudit och stadgat för Israel:
 12.  »Artasasta, konungarnas konung, till prästen Esra, den i
      himmelens Guds lag lärde, o. s. v. med övlig fortsättning.
 13.  Jag giver härmed befallning att var och en i mitt rike av
      Israels folk och av dess präster och leviter, som är villig att
      fara till Jerusalem, må fara med dig,
 14.  alldenstund du är sänd av konungen och hans sju rådgivare till
      att hålla undersökning om Juda och Jerusalem efter din Guds lag,
      som är i din hand,
      >Est. 1,10, 14.
 15.  och till att föra dit det silver och guld som konungen och hans
      rådgivare av fritt beslut hava givit åt Israels Gud, vilken har
      sin boning i Jerusalem,
      >Esr. 8,25.
 16.  så ock allt det silver och guld som du kan få i hela Babels
      hövdingdöme, tillika med de frivilliga gåvor som folket och
      prästerna giva till sin Guds hus i Jerusalem.
 17.  Alltså skall du nu för dessa penningar såsom en redlig man köpa
      tjurar, vädurar och lamm, jämte sådant som behöves till
      dithörande spisoffer och drickoffer; och detta skall du offra på
      altaret i eder Guds hus i Jerusalem.
      >Esr. 6,9.
 18.  Och vad du och dina bröder finnen för gott att göra med det
      silver och guld som bliver över, det mån I göra efter eder Guds
      vilja.
 19.  Och alla de kärl som givas dig till tempeltjänsten i din Guds
      hus skall du avlämna inför Jerusalems Gud.
 20.  Och vad du måste utbetala för det som härutöver behöves till din
      Guds hus, det må du låta utbetala ur konungens skattkammare.
 21.  Och jag, konung Artasasta, giver härmed befallning till alla
      skattmästare i landet på andra sidan floden att allt vad prästen
      Esra, den i himmelens Guds lag lärde, begär av eder, det skall
      redligt göras och givas,
 22.  ända till hundra talenter silver, hundra korer vete, hundra bat
      vin och hundra bat olja, så ock salt utan särskild föreskrift.
 23.  Allt vad himmelens Gud befaller skall noggrant göras och givas
      till himmelens Guds hus, för att icke vrede må komma över
      konungens och hans söners rike.
 24.  Och vi göra eder veterligt att ingen skall hava makt att lägga
      skatt, tull eller vägpenningar på någon präst eller levit,
      sångare, dörrvaktare, tempelträl eller annan tjänare i detta
      Guds hus.
 25.  Och du, Esra, må, efter din Guds vishet, den som har blivit dig
      betrodd, förordna domare och lagkloke till att döma allt folket
      i landet på andra sidan floden, alla dem som känna din Guds
      lagar; och om någon icke känner dessa, skolen I lära honom dem.
 26.  Och var och en som icke gör efter din Guds lag och konungens
      lag, över honom skall dom fällas med rättvisa, vare sig till död
      eller till landsförvisning eller till penningböter eller till
      fängelse.»

 27.  Lovad vare HERREN, våra fäders Gud, som ingav konungen sådant i
      hjärtat, nämligen att han skulle förhärliga HERRENS hus i
      Jerusalem,
 28.  och som lät mig finna nåd inför konungen och hans rådgivare och
      inför alla konungens mäktiga hövdingar!

 29.  Och jag kände mig frimodig, eftersom HERRENS, min Guds, hand var
      över mig, och jag församlade en del av huvudmännen i Israel till
      att draga upp med mig.

[https://runeberg.org/bibeln/15_08.html]
                           Esra, 8 Kapitlet

                 Förteckning på dem som återvände med
                Esra.  Leviter som följde med.  Fasta.
                Guld och silver till templet.  Ankomst
                        till Jerusalem.  Offer.

  1.  Och dessa voro de huvudmän för familjerna, som under konung
      Artasastas regering med mig drogo upp från Babel, och så förhöll
      det sig med deras släkter:
      >Esr. 2,1 f. Neh. 7,5 f.
  2.  Av Pinehas' barn Gersom; av Itamars barn Daniel; av Davids barn
      Hattus;
  3.  av Sekanjas barn, av Pareos' barn, Sakarja och med honom i
      släktregistret upptagna män, ett hundra femtio;
  4.  av Pahat-Moabs barn Eljoenai, Serajas son, och med honom två
      hundra män;
  5.  av Sekanjas barn Jahasiels son och med honom tre hundra män;
  6.  av Adins barn Ebed, Jonatans son, och med honom femtio män;
  7.  av Elams barn Jesaja, Ataljas son, och med honom sjuttio män;
  8.  av Sefatjas barn Sebadja, Mikaels son, och med honom åttio män;
  9.  av Joabs barn Obadja, Jehiels son och med honom två hundra
      aderton män;
 10.  av Selomits barn Josifjas son och med honom ett hundra sextio
      män;
 11.  av Bebais barn Sakarja, Bebais son, och med honom tjuguåtta män;
 12.  av Asgads barn Johanan, Hackatans son, och med honom ett hundra
      tio män;
 13.  av Adonikams barn de sistkomna, vilka hette Elifelet, Jegiel och
      Semaja, och med dem sextio män;
 14.  av Bigvais barn Utai och Sabbud och med dem sjuttio män.

 15.  Och jag församlade dessa till den ström som flyter till Ahava,
      och vi voro lägrade där i tre dagar.  Men när jag närmare gav
      akt på folket och prästerna, fann jag där ingen av Levi barn.
 16.  Då sände jag åstad huvudmännen Elieser, Ariel, Semaja, Elnatan,
      Jarib, Elnatan, Natan, Sakarja och Mesullam och lärarna Jojarib
      och Elnatan;
 17.  jag bjöd dem gå till Iddo, huvudmannen i Kasifja, och jag lade
      dem i munnen de ord som de skulle tala till Iddo och hans broder
      och till tempelträlarna i Kasifja, på det att man skulle sända
      till oss tjänare för vår Guds hus.
 18.  Och eftersom vår Guds goda hand var över oss, sände de till oss
      en förståndig man av Mahelis, Levis sons, Israels sons, barn,
      ävensom Serebja med hans söner och bröder, aderton män,
 19.  vidare Hasabja och med honom Jesaja, av Meraris barn, med dennes
      bröder och deras söner, tjugu män,
 20.  så ock två hundra tjugu tempelträlar, alla namngivna, av de
      tempelträlar som David och hans förnämsta män hade givit till
      leviternas tjänst.

 21.  Och jag lät där, vid Ahavaströmmen, lysa ut en fasta, för att vi
      skulle ödmjuka oss inför vår Gud, till att av honom utbedja oss
      en lyckosam resa för oss och våra kvinnor och barn och all vår
      egendom.
 22.  Ty jag blygdes för att av konungen begära krigsfolk och ryttare
      till att hjälpa oss mot fiender på vägen, eftersom vi hade sagt
      till konungen: »Vår Guds hand är över alla dem som söka honom,
      och så går det dem väl, men hans makt och hans vrede äro emot
      alla dem som övergiva honom.»
 23.  Därför fastade vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde
      oss.

 24.  Och jag avskilde tolv av de översta bland prästerna, så ock
      Serebja och Hasabja och med dem tio av deras bröder.
 25.  Och jag vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen, den gärd
      till vår Guds hus, som hade blivit given av konungen och hans
      rådgivare och hövdingar och av alla de israeliter som voro där.
      >Esr. 7,15.
 26.  Jag vägde upp åt dem sex hundra femtio talenter silver jämte
      silverkärl till ett värde av ett hundra talenter, så ock ett
      hundra talenter guld,
 27.  därtill tjugu bägare av guld, till ett värde av tusen dariker,
      samt två kärl av fin, glänsande koppar, dyrbara såsom guld.
 28.  Och jag sade till dem: »I ären helgade åt HERREN, och kärlen äro
      helgade, och silvret och guldet är en frivillig gåva åt HERREN,
      edra fäders Gud.
 29.  Så vaken däröver och bevaren det, till dess I fån väga upp det i
      Jerusalem inför de översta bland prästerna och leviterna och de
      översta inom Israels familjer, i kamrarna i HERRENS hus.»
      >Neh. 10,39. 12,44.
 30.  Då togo prästerna och leviterna emot det uppvägda, silvret och
      guldet och kärlen, för att de skulle föra det till Jerusalem,
      till vår Guds hus.

 31.  Och vi bröto upp från Ahavaströmmen på tolfte dagen i första
      månaden för att draga till Jerusalem; och vår Guds hand var över
      oss och räddade oss undan fiender och försåt på vägen.
 32.  Och vi kommo till Jerusalem och blevo stilla där i tre dagar.
 33.  Men på fjärde dagen uppvägdes silvret och guldet och kärlen i
      vår Guds hus, och överlämnades åt prästen Meremot, Urias son,
      och jämte honom åt Eleasar, Pinehas' son, och jämte dessa åt
      leviterna Josabad, Jesuas son, och Noadja, Binnuis som --
 34.  alltsammans efter antal och vikt, och hela vikten blev då
      upptecknad.

 35.  De landsflyktiga som hade återkommit ifrån fångenskapen offrade
      nu till brännoffer åt Israels Gud tolv tjurar för hela Israel,
      nittiosex vädurar, sjuttiosju lamm och tolv syndoffersbockar,
      alltsammans till brännoffer åt HERREN.
      >Esr. 6,17.
 36.  Och de överlämnade konungens påbud åt konungens satraper och åt
      ståthållarna i landet på andra sidan floden, och dessa gåvo
      understöd åt folket och åt Guds hus.

[https://runeberg.org/bibeln/15_09.html]
                           Esra, 9 Kapitlet

                  Israels äktenskapsförbindelser med
                främmande kvinnor.  Esras klagan inför
                      Gud över folkets otrohet.

  1.  Sedan allt detta hade skett, trädde några av furstarna fram till
      mig och sade: »Varken folket i Israel eller prästerna och
      leviterna hava hållit sig avskilda från de främmande folken,
      såsom tillbörligt hade varit för de styggelsers skull som hava
      bedrivits av dem, av kananéerna, hetiterna, perisséerna,
      jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
  2.  Ty av deras döttrar hava de tagit hustrur åt sig och åt sina
      söner, och så har det heliga släktet blandat sig med de
      främmande folken; och furstarna och föreståndarna hava varit de
      första att begå sådan otrohet.»
      >2 Mos. 34,15 f. 5 Mos. 7,3. Dom. 3,6.
  3.  När jag nu hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa
      och ryckte av mig huvudhår och skägg och blev sittande i djup
      sorg.
  4.  Och alla de som fruktade för vad Israels Gud hade talat mot
      sådan otrohet som den de återkomna fångarna hade begått, de
      församlade sig till mig, under det att jag förblev sittande i
      min djupa sorg ända till tiden för aftonoffret.

  5.  Men vid tiden för aftonoffret stod jag upp från min bedrövelse
      och rev sönder min livrock och min kåpa; därefter föll jag ned
      på mina knän och uträckte mina händer till HERREN, min Gud,
  6.  och sade: »Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt
      ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss
      över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen.
      >1 Mos. 18,20 f. 2 Krön. 28,9. Ps. 38,5. Dan. 9,7 f.
      >Bar. 1,15 f.
  7.  Från våra fäders dagar ända till denna dag hava vi varit i stor
      skuld, och genom våra missgärningar hava vi, med våra konungar
      och präster, blivit givna i främmande konungars hand, och hava
      drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam, såsom det går
      oss ännu i dag.
  8.  Men nu har ett litet ögonblick nåd vederfarits oss från HERREN,
      vår Gud, så att han har låtit en räddad skara bliva kvar av oss,
      och givit oss fotfäste på sin heliga plats, för att han, vår
      Gud, så skulle låta ljus gå upp för våra ögon och giva oss något
      litet andrum i vår träldom.
  9.  Ty trälar äro vi, men i vår träldom har vår Gud icke övergivit
      oss, utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens konungar,
      så att de hava givit oss andrum till att upprätta vår Guds hus
      och bygga upp dess ruiner och bereda oss en hägnad plats i Juda
      och Jerusalem.
 10.  Och vad skola vi nu säga, o vår Gud, efter allt detta?  Vi hava
      ju övergivit dina bud,
 11.  dem som du gav genom dina tjänare profeterna, i det du sade:
      'Det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning, är ett
      besmittat land, genom de främmande folkens besmittelse, och
      genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det
      från den ena ändan till den andra.
      >3 Mos. 18,25 f. 20,23.
 12.  Så given nu icke edra döttrar åt deras söner, och tagen icke
      deras döttrar till hustrur åt edra söner.  Ja, I skolen aldrig
      fråga efter deras välfärd och lycka -- detta på det att I mån
      bliva starka, så att I fån äta av landets goda och lämna det
      till besittning åt edra barn för evärdlig tid.'
      >5 Mos. 7,2 f. 23,6.
 13.  Skulle vi väl nu, efter allt vad som har kommit över oss genom
      våra onda gärningar och genom den stora skuld vi hava ådragit
      oss, och sedan du, vår Gud, har skonat oss mer än våra
      missgärningar förtjänade, och låtit en skara av oss, sådan som
      denna, bliva räddad --
 14.  skulle vi väl nu på nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med
      folk som bedriva sådana styggelser?  Skulle du då icke vredgas
      på oss, ända därhän att du förgjorde oss, så att intet mer vore
      kvar och ingen räddning funnes?
 15.  HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig, ty av oss har allenast
      blivit kvar en räddad skara, såsom i dag nogsamt synes.  Och se,
      nu ligga vi här i vår skuld inför dig, ty vid sådant kan ingen
      bestå inför dig.»

[https://runeberg.org/bibeln/15_10.html]
                          Esra, 10 Kapitlet

                Israel renar sig genom att avlägsna de
                         främmande kvinnorna.

  1.  Då nu Esra så bad och bekände, där han låg gråtande framför Guds
      hus, församlade sig till honom av Israel en mycket stor skara,
      män, kvinnor och barn; ty också folket grät bitterligen.
  2.  Och Sekanja, Jehiels son, av Ulams barn, tog till orda och sade
      till Esra: »Ja, vi hava varit otrogna mot vår Gud, i det att vi
      hava tagit till oss främmande kvinnor från de andra folken här i
      landet.  Dock finnes ännu hopp för Israel.
  3.  Så låt oss nu sluta ett förbund med vår Gud, att vi, i kraft av
      Herrens rådslut och de mäns som frukta för vår Guds bud, vilja
      avlägsna ifrån oss alla sådana kvinnor jämte deras barn; så bör
      ju ske efter lagen.
  4.  Stå upp, ty dig åligger denna sak, och vi vilja vara med dig.  
      Var frimodig och grip verket an.»

  5.  Då stod Esra upp och tog en ed av de översta bland prästerna,
      leviterna och hela Israel, att de skulle göra såsom det var
      sagt; och de gingo eden.
  6.  Och Esra stod upp från platsen framför Guds hus och gick in i
      Johanans, Eljasibs sons, tempelkammare.  Och när han hade kommit
      dit, kunde han varken äta eller dricka; så sörjde han över den
      otrohet som de återkomna fångarna hade begått.

  7.  Och man lät utropa i Juda och Jerusalem, bland alla dem som hade
      återkommit ifrån fångenskapen, att de skulle församla sig i
      Jerusalem;
  8.  och vilken som icke komme till den tredje dagen därefter, i
      enlighet med furstarnas och de äldstes beslut, hans hela egendom
      skulle givas till spillo, och han själv skulle avskiljas från de
      återkomna fångarnas församling.
      >3 Mos. 27,28.
  9.  Så församlade sig då alla Judas och Benjamins män i Jerusalem
      till den tredje dagen, det är på tjugonde dagen i nionde
      månaden; och allt folket stannade på den öppna platsen vid Guds
      hus, skälvande både på grund av den sak som förelåg och på grund
      av det starka regnet.
 10.  Och prästen Esra stod upp och sade till dem: »I haven varit
      otrogna, i det att I haven tagit till eder främmande kvinnor och
      därigenom ökat Israels skuld.
 11.  Men bekännen det nu, HERREN, edra fäders Gud, till pris, och
      gören hans vilja: skiljen eder från de andra folken här i landet
      och från de främmande kvinnorna.»
 12.  Då svarade hela församlingen och sade med hög röst: »Såsom du
      har sagt, så tillkommer det oss att göra.
 13.  Men folket är talrikt, och regntiden är nu inne, och man kan
      icke stå härute; detta ärende kan ej heller avslutas på en dag
      eller två, ty vi hava mycket förbrutit oss härutinnan.
 14.  Må därför våra furstar stå redo för hela församlingen, och må
      alla i våra städer, som hava tagit till sig främmande kvinnor,
      infinna sig på bestämda tider, och med dem de äldste i var stad
      och domarna där, till dess att vi hava avvänt ifrån oss vår Guds
      vredes glöd i denna sak.»
 15.  Allenast Jonatan, Asaels son, och Jaseja, Tikvas son, trädde upp
      häremot, och Mesullam jämte leviten Sabbetai understödde dem.
 16.  Men de som hade återkommit ifrån fångenskapen gjorde såsom det
      var sagt.  Och man utsåg prästen Esra och några av huvudmännen
      för familjerna, efter de särskilda familjerna, alla namngivna;
      och på första dagen i tionde månaden satte de sig att rannsaka
      härom.
 17.  Och till första dagen i första månaden hade de avslutat
      rannsakningen om allt som angick de män vilka hade tagit till
      sig främmande kvinnor.

 18.  Bland prästernas söner befunnos följande hava tagit till sig
      främmande kvinnor: Av Jesuas, Josadaks sons, barn och hans
      bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalja,
 19.  vilka nu gåvo sin hand därpå att de skulle avlägsna ifrån sig
      sina kvinnor; och de skulle frambära en vädur såsom skuldoffer
      för den skuld de hade ådragit sig;
 20.  av Immers barn: Hanani och Sebadja;
 21.  av Harims barn: Maaseja, Elia, Semaja, Jehiel och Ussia;
 22.  av Pashurs barn: Eljoenai, Maaseja, Ismael, Netanel, Josabad och
      Eleasa.
 23.  Av leviterna: Josabad, Simei och Kelaja, som ock hette Kelita,
      Petaja, Juda och Elieser;
 24.  av sångarna: Eljasib; av dörrvaktarna: Sallum, Telem och Uri.
 25.  Av det övriga Israel: av Pareos' barn: Ramja, Issia, Malkia
      Mijamin, Eleasar, Malkia och Benaja;
 26.  av Elams barn: Mattanja, Sakarja, Jehiel, Abdi, Jeremot och
      Elia;
 27.  av Sattus barn: Eljoenai, Eljasib, Mattanja, Jeremot, Sabad och
      Asisa;
 28.  av Bebais barn: Johanan, Hananja, Sabbai, Atlai;
 29.  av Banis barn: Mesullam, Malluk, Adaja, Jasub, Seal och Jeremot;
 30.  av Pahat-Moabs barn: Adna och Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja,
      Besalel, Binnui och Manasse;
 31.  vidare Harims barn: Elieser, Issia, Malkia, Semaja, Simeon,
 32.  Benjamin, Malluk, Semarja;
 33.  av Hasums barn: Mattenai, Mattatta, Sabad, Elifelet, Jeremai,
      Manasse, Simei;
 34.  av Banis barn: Maadai, Amram och Uel,
 35.  Benaja, Bedeja, Keluhi,
 36.  Vanja, Meremot, Eljasib,
 37.  Mattanja, Mattenai och Jaasu,
 38.  vidare Bani, Binnui, Simei,
 39.  vidare Selemja, Natan och Adaja,
 40.  Maknaddebai, Sasai, Sarai,
 41.  Asarel, Selemja, Semarja,
 42.  Sallum, Amarja, Josef;
 43.  av Nebos barn: Jegiel, Mattitja, Sabad, Sebina, Jaddu, Joel och
      Benaja.
 44.  Alla dessa hade tagit främmande kvinnor till hustrur; och bland
      dessa funnos kvinnor som hade fött barn.

[https://runeberg.org/bibeln/16_01.html]
                         Nehemja, 1 Kapitlet

                  Nehemjas bön vid underrättelsen om
                       tillståndet i Jerusalem.

  1.  Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

      I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans
      borg,
  2.  hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män
      kommo från Juda.  Och jag frågade dem om judarna, den räddade
      skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
  3.  De sade till mig: »De kvarblivna, de som efter fångenskapen
      finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och
      Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i
      eld.»
  4.  När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera
      dagar och fastade och bad inför himmelens Gud.
  5.  Och jag sade: »Ack HERRE, himmelens Gud, du store och
      fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem
      som älska dig och hålla dina bud,
  6.  låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör
      din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och
      natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner
      Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också
      jag och min faders hus hava syndat.
  7.  Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud
      och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose.
  8.  Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade:
      'Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken;
  9.  men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter
      dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända,
      likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats
      som jag har utvalt till boning åt mitt namn.'
 10.  De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom
      din stora kraft och din starka hand.
 11.  Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad
      dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din
      tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför
      denne man.»

      Jag var då munskänk hos konungen.

[https://runeberg.org/bibeln/16_02.html]
                         Nehemja, 2 Kapitlet

                 Nehemja får tillstånd att bygga upp
                    Jerusalems murar och vidtager
                        förberedelser därtill.

  1.  I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett
      tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och
      gav det åt honom.  Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför
      honom;
  2.  men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut?  Du
      är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.»  Då blev jag
      övermåttan häpen.
  3.  Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen!
      Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders
      gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?»
  4.  Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?»  Då bad jag en
      bön till himmelens Gud
  5.  och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du
      finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig
      fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det
      att jag åter må bygga upp den.»
  6.  Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid
      hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma
      tillbaka?»  Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara,
      uppgav jag för honom en bestämd tid.
  7.  Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må
      brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
      att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
  8.  så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga
      skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp
      portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till
      stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min
      bostad.»  Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds
      goda hand var över mig.

  9.  När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
      gav jag dem konungens brev.  Och konungen hade sänt med mig
      härhövitsmän och ryttare.
 10.  Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
      tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon
      hade kommit för att se Israels barn till godo.

 11.  När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre
      dagar,
 12.  stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat
      för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för
      Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med
      mig.
 13.  Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan
      och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro
      nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
 14.  Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men
      där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig.
 15.  Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och
      vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.

 16.  Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och
      vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för
      judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som
      skulle få med arbetet att göra.
 17.  Men nu sade jag till dem: »I sen själva i vilken nöd vi äro,
      huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i
      eld.  Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke
      längre må vara till smälek.»
 18.  Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig
      nådig, så ock vad konungen hade lovat mig.  Då sade de: »Vi vilja
      stå upp och bygga.»  Och de togo mod till sig för det goda
      verket.

 19.  Men när horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
      tjänstemannen, och araben Gesem hörde detta, bespottade de oss
      och visade förakt för oss; och de sade: »Vad är det I gören?
      Viljen I sätta eder upp mot konungen?»
 20.  Då gav jag dem detta svar: »Himmelens Gud skall låta det gå oss
      väl, och vi, hans tjänare, vilja stå upp och bygga; men I haven
      ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem.»

[https://runeberg.org/bibeln/16_03.html]
                         Nehemja, 3 Kapitlet

                 Jerusalems murar och portar sättas i
                                stånd.

  1.  Och översteprästen Eljasib och hans bröder, prästerna, stodo upp
      och byggde Fårporten, vilken de helgade, och i vilken de sedan
      satte in dörrarna.  Vidare byggde de ända fram till Hammeatornet,
      som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet.
  2.  Därbredvid byggde Jerikos män; och därbredvid byggde Sackur,
      Imris son.
  3.  Fiskporten byggdes av Hassenaas barn; de timrade upp den och
      satte in dess dörrar, dess riglar och bommar.
  4.  Därbredvid arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på
      att sätta muren i stånd; därbredvid arbetade Mesullam, son till
      Berekja, son till Mesesabel; och därbredvid arbetade Sadok,
      Baanas son.
  5.  Därbredvid arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem
      ville icke böja sin hals till att tjäna sin Herre.
  6.  Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son, och Mesullam,
      Besodjas son; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess
      riglar och bommar.
  7.  Därbredvid arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon
      jämte männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren
      i landet på andra sidan floden.
  8.  Därbredvid arbetade Ussiel, Harhajas son, jämte guldsmederna;
      och därbredvid arbetade Hananja, en av salvoberedarna.  Det
      nästföljande stycket av Jerusalem lät man vara, ända till Breda
      muren.
  9.  Därbredvid arbetade Refaja, Hurs son, hövdingen över ena hälften
      av Jerusalems område.
 10.  Därbredvid arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget
      hus; och därbredvid arbetade Hattus, Hasabnejas son.
 11.  En annan sträcka sattes i stånd av Malkia, Harims son, och av
      Hassub, Pahat-Moabs son, och därjämte Ugnstornet.
 12.  Därbredvid arbetade Sallum, Hallohes' son, hövdingen över andra
      hälften av Jerusalems område, han själv med sina döttrar.
 13.  Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde
      upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar.  De
      byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten.
 14.  Och Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, hövdingen
      över Bet-Hackerems område; han byggde upp den och satte in dess
      dörrar, dess riglar och bommar.
 15.  Och Källporten sattes i stånd av Sallun, Kol-Hoses son,
      hövdingen över Mispas område; han byggde upp den och lade tak
      därpå och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar.  Han
      byggde ock muren vid Vattenledningsdammen, invid den kungliga
      trädgården, ända fram till trapporna som föra ned från Davids
      stad.
 16.  Därnäst sattes ett stycke i stånd av Nehemja, Asbuks son,
      hövdingen över ena hälften av Bet-Surs område, nämligen stycket
      ända fram till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram
      till den grävda dammen och till Hjältehuset.
 17.  Därnäst arbetade leviterna under Rehum, Banis son; därbredvid
      arbetade Hasabja, hövdingen över ena hälften av Kegilas område,
      för sitt område.
 18.  Därnäst arbetade deras bröder under Bavai, Henadads son,
      hövdingen över andra hälften av Kegilas område.
 19.  Därbredvid sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jesuas son,
      hövdingen över Mispa, nämligen från platsen mitt emot uppgången
      till tyghuset i Vinkeln.
 20.  Därnäst sattes, under ivrigt arbete, en annan sträcka i stånd av
      Baruk, Sabbais son, från Vinkeln ända fram till ingången till
      översteprästen Eljasibs hus.
 21.  Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Meremot, son till
      Uria, son till Hackos, från ingången till Eljasibs hus ända dit
      där Eljasibs hus slutar.
 22.  Därnäst arbetade prästerna, männen från Jordanslätten.
 23.  Därnäst arbetade Benjamin och Hassub, mitt emot sitt eget hus;
      därnäst arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja,
      utmed sitt eget hus.
 24.  Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Binnui, Henadads son,
      från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till
      Hörnet.
 25.  Palal, Usais son, satte i stånd stycket från platsen mitt emot
      Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre konungshuset,
      vid fängelsegården; därnäst kom Pedaja, Pareos' son.
 26.  (Men tempelträlarna bodde på Ofel ända fram till platsen mitt
      emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.)
 27.  Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av tekoaiterna, från
      platsen mitt emot det stora utskjutande tornet ända fram till
      Ofelmuren.
 28.  Ovanför Hästporten arbetade prästerna, var och en mitt emot sitt
      eget hus.
 29.  Därnäst arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus; och
      därnäst arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra
      porten.
 30.  Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Hananja, Selemjas
      son, och Hanun, Salafs sjätte son; därnäst arbetade Mesullam,
      Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare.
 31.  Därnäst sattes ett stycke i stånd av Malkia, en av guldsmederna,
      ända fram till tempelträlarnas och köpmännens hus, mitt emot
      Mönstringsporten och vidare fram till Hörnsalen.
 32.  Och mellan Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och
      köpmännen på att sätta muren i stånd.

[https://runeberg.org/bibeln/16_04.html]
                         Nehemja, 4 Kapitlet

                       Svårigheter vid bygget.

  1.  När nu Sanballat hörde att vi höllo på att bygga upp muren,
      vredgades han och blev högeligen förtörnad.  Och han bespottade
      judarna
  2.  och talade så inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk:
      »Vad är det dessa vanmäktiga judar göra?  Skall man låta dem
      hållas?  Skola de få offra?  Skola de kanhända i sinom tid
      fullborda sitt verk?  Skola de kunna giva liv åt stenarna i
      grushögarna, där de ligga förbrända?»
  3.  Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: »Huru de än
      bygga, skall dock en räv komma deras stenmur att rämna, blott
      han hoppar upp på den.»

  4.  Hör, vår Gud, huru föraktade vi äro.  Låt deras smädelser falla
      tillbaka på deras egna huvuden.  Ja, låt dem bliva utplundrade i
      ett land dit de föras såsom fångar.
  5.  Överskyl icke deras missgärningar, och låt deras synd icke varda
      utplånad ur din åsyn, eftersom de hava varit de byggande till
      förargelse.

  6.  Och vi byggde på muren, och hela muren blev hopfogad till sin
      halva höjd; och folket arbetade med gott mod.

  7.  Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och
      asdoditerna hörde att man alltjämt höll på med att laga upp
      Jerusalems murar, och att rämnorna begynte igentäppas, då blevo
      de mycket vreda.
  8.  Och de sammansvuro sig allasammans att gå åstad och angripa
      Jerusalem och störa folket i deras arbete.
  9.  Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag
      och natt för att skydda oss mot dem.
 10.  Men judarna sade: »Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför
      mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.»
 11.  Våra ovänner åter sade: »Innan de få veta eller se något, skola
      vi stå mitt ibland dem och dräpa dem; så skola vi göra slut på
      arbetet.»
 12.  När nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och från alla
      håll uppmanade oss, väl tio gånger, att vi skulle draga oss
      tillbaka till dem,
 13.  då ställde jag upp folket i de lägsta och mest öppna delarna av
      staden bakom muren; jag ställde upp dem efter släkter, med sina
      svärd, spjut och bågar.
 14.  Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till
      ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: »Frukten
      icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde, och
      striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur
      och edra hus.»

 15.  Sedan våra fiender sålunda hade fått förnimma att saken var oss
      bekant, och att Gud hade gjort deras råd om intet, kunde vi alla
      vända tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.
 16.  Från den dagen var ena hälften av mina tjänare sysselsatt med
      arbetet, under det att andra hälften stod väpnad med sina spjut,
      sköldar, bågar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda
      hus.
 17.  De som byggde på muren och de som lassade på och buro bördor
      gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo
      de vapnet.
 18.  Och de som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid sin
      länd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en
      basunblåsare.
 19.  Jag hade nämligen sagt till ädlingarna och föreståndarna och det
      övriga folket: »Arbetet är stort och vidsträckt, och vi äro
      spridda över muren, långt ifrån varandra.
 20.  Där I nu hören basunen ljuda, dit skolen I församla eder till
      oss; vår Gud skall strida för oss.»
 21.  Så gjorde ock vi vårt arbete, under det att hälften av folket
      stod väpnad med sina spjut från morgonrodnadens uppgång, till
      dess att stjärnorna kommo fram.
 22.  Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin
      tjänare skulle stanna över natten inne i Jerusalem, så att vi om
      natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete.
 23.  Och varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som
      gjorde vakt hos mig lade av kläderna; vapnen höllos av var och
      en för lika nödvändiga som vatten.

[https://runeberg.org/bibeln/16_05.html]
                         Nehemja, 5 Kapitlet

                 Ockrarnas bestraffning.  De rikas och
                      Nehemjas uppoffringar för
                           byggnadsarbetet.

  1.  Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot
      sina judiska bröder.
  2.  Några sade: »Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få
      säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.»
  3.  Och några sade: »Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi
      pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.»
  4.  Och andra sade: »Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och
      vingårdar till skatten åt konungen.
  5.  Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och
      våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra
      söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava
      redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något
      därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.»

  6.  När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket
      vred.
  7.  Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag
      ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: »Det är ocker I
      bedriven mot varandra.»  Därefter sammankallade jag en stor
      folkförsamling emot dem.
  8.  Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmåga friköpt våra
      judiska bröder som voro sålda åt hedningarna.  Skolen nu I sälja
      edra bröder?  Skola de behöva sälja sig åt oss?»  Då tego de och
      hade intet att svara.
  9.  Och jag sade: »Vad I gören är icke rätt.  I borden ju vandra i
      vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge
      orsak att smäda oss.
 10.  Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och
      säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran.
 11.  Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar,
      olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på
      penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att
      fordra av dem.»
 12.  De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något
      av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.»  Och jag tog en ed av
      dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så.
 13.  Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: »Var och en
      som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån
      hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på
      allt.»  Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN.
      Därefter gjorde folket såsom det var sagt.

 14.  Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att
      vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas
      tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år,
      varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten.
 15.  De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat
      folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än
      fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit
      hårt mot folket.  Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
 16.  Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi
      oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där.
 17.  Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man
      vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt
      omkring oss.
 18.  Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex
      utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad;
      och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag.  Men
      likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet
      tyngde så svårt på folket.

 19.  Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och
      räkna mig det till godo!

[https://runeberg.org/bibeln/16_06.html]
                         Nehemja, 6 Kapitlet

                 Försåtliga anslag mot Nehemja.  Muren
                               färdig.

  1.  När nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och våra övriga
      fiender hörde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer
      fanns någon rämna i den -- om jag ock vid den tiden ännu icke
      hade satt in dörrar i portarna --
  2.  då sände Sanballat och Gesem bud till mig och läto säga: »Kom,
      låt oss träda tillsammans i Kefirim i Onos dal.»  De tänkte
      nämligen göra mig något ont.
  3.  Men jag skickade bud till dem och lät säga: »Jag har ett stort
      arbete för händer och kan icke komma ned.  Arbetet kan ju icke
      vila, såsom dock måste ske, om jag lämnade det och komme ned
      till eder.»
  4.  Och de sände samma bud till mig fyra gånger; men var gång gav
      jag dem samma svar som förut.
  5.  Då sände Sanballat för femte gången till mig sin tjänare med
      samma bud, och denne hade nu med sig ett öppet brev.
  6.  Däri var skrivet: »Det förljudes bland folken, och påstås jämväl
      av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att
      det är därför du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras
      konung -- sådant säger man.
  7.  Du lär ock hava beställt profeter som i Jerusalem skola utropa
      och förkunna att du är konung i Juda.  Eftersom nu konungen nog
      får höra talas härom, därför må du nu komma, så att vi få rådslå
      med varandra.»
  8.  Då sände jag bud till honom och lät svara: »Intet av det du
      säger har någon grund, utan det är dina egna påfund.»
  9.  De ville nämligen alla skrämma oss, i tanke att vi då skulle
      förlora allt mod till arbetet, och att detta så skulle bliva
      ogjort.

      Styrk du nu i stället mitt mod!

 10.  Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till
      Mehetabel; han höll sig då inne.  Och han sade: »Låt oss
      tillsammans gå till Guds hus, in i templet, och sedan stänga
      igen templets dörrar.  Ty de skola komma för att dräpa dig; om
      natten skola de komma för att dräpa dig.»
 11.  Men jag svarade: »Skulle en man sådan som jag vilja fly?  Eller
      kan väl en man av mitt slag gå in i templet och dock bliva vid
      liv?  Nej, jag vill icke gå dit.»
 12.  Jag förstod nämligen att Gud icke hade sänt honom, utan att han
      förebådade mig sådant, blott därför att Tobia och Sanballat hade
      lejt honom.
 13.  Han var lejd, för att jag skulle låta skrämma mig till att göra
      såsom han sade och därmed försynda mig; på detta sätt ville de
      framkalla ont rykte om mig, för att sedan kunna smäda mig.

 14.  Tänk, min Gud på Tobia, ävensom Sanballat, efter dessa hans
      gärningar, så ock på profetissan Noadja och de andra profeterna
      som ville skrämma mig!

 15.  Och muren blev färdig på tjugufemte dagen i månaden Elul, efter
      femtiotvå dagar.
 16.  När nu alla våra fiender hörde detta, betogos de, alla de
      kringboende folken, av fruktan, och sågo att de hade kommit illa
      till korta; ty de förstodo nu att detta arbete var vår Guds
      verk.

 17.  Vid denna tid sände ock Juda ädlingar många brev till Tobia, och
      brev från Tobia ankommo ock till dem.
 18.  Ty många i Juda voro genom ed förbundna med honom; han var
      nämligen måg till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade
      tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son.
 19.  Dessa plägade också inför mig tala gott om honom, och vad jag
      sade buro de fram till honom.  Tobia sände ock brev för att
      skrämma mig.

[https://runeberg.org/bibeln/16_07.html]
                         Nehemja, 7 Kapitlet

               Bevakningen av Jerusalem.  Förteckning på
                     de med Serubbabel återkomna.

  1.  När nu muren var uppbyggd, satte jag in dörrarna; och
      dörrvaktare, sångare och leviter blevo anställda.
  2.  Och till befälhavare över Jerusalem satte jag min broder Hanani
      jämte Hananja, hövitsman i borgen, ty denne hölls för en
      pålitlig man och var gudfruktig mer än många andra.
  3.  Och jag sade till dem: »Jerusalems portar må icke öppnas, förrän
      solen är högt uppe; och medan vakten ännu står kvar, skall man
      stänga dörrarna och sätta bommarna för.  Och I skolen ställa ut
      vakter av Jerusalems invånare, var och en på hans post, så att
      envar får stå framför sitt eget hus.»

  4.  Och staden var vidsträckt och stor, men där fanns icke mycket
      folk, och husen voro icke uppbyggda.

  5.  Och min Gud ingav mig i hjärtat att jag skulle församla
      ädlingarna, föreståndarna och folket för att upptecknas i
      släktregister.  Då fann jag släktförteckningen över dem som först
      hade dragit upp, och jag fann däri så skrivet:

  6.  »Dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
      landsflykt och fångenskap till vilken de hade blivit bortförda
      av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till
      Jerusalem och till Juda, var och en till sin stad,
  7.  i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Asarja,
      Raamja, Nahamani, Mordokai, Bilsan, Misperet, Bigvai, Nehum och
      Baana.

      Detta var antalet män av Israels meniga folk:
  8.  Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå;
  9.  Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå;
 10.  Aras barn: sex hundra femtiotvå;
 11.  Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta
      hundra aderton;
 12.  Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
 13.  Sattus barn: åtta hundra fyrtiofem;
 14.  Sackais barn: sju hundra sextio;
 15.  Binnuis barn: sex hundra fyrtioåtta;
 16.  Bebais barn: sex hundra tjuguåtta;
 17.  Asgads barn: två tusen tre hundra tjugutvå;
 18.  Adonikams barn: sex hundra sextiosju;
 19.  Bigvais barn: två tusen sextiosju;
 20.  Adins barn: sex hundra femtiofem;
 21.  Aters barn av Hiskia: nittioåtta;
 22.  Hasums barn: tre hundra tjuguåtta;
 23.  Besais barn: tre hundra tjugufyra;
 24.  Harifs barn: ett hundra tolv;
 25.  Gibeons barn: nittiofem;
 26.  männen från Bet-Lehem och Netofa: ett hundra åttioåtta;
 27.  männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta;
 28.  männen från Bet-Asmavet: fyrtiotvå;
 29.  männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: sju hundra
      fyrtiotre;
 30.  männen från Rama och Geba: sex hundra tjuguen;
 31.  männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå;
 32.  männen från Betel och Ai: ett hundra tjugutre;
 33.  männen från det andra Nebo: femtiotvå;
 34.  den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
 35.  Harims barn: tre hundra tjugu;
 36.  Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem;
 37.  Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjuguen;
 38.  Senaas barn: tre tusen nio hundra trettio.

 39.  Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre;
 40.  Immers barn: ett tusen femtiotvå;
 41.  Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju;
 42.  Harims barn: ett tusen sjutton.

 43.  Av leviterna: Jesuas barn av Kadmiel, av Hodevas barn:
      sjuttiofyra;
 44.  av sångarna: Asafs barn: ett hundra fyrtioåtta;
 45.  av dörrvaktarna: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs
      barn, Hatitas barn, Sobais barn: ett hundra trettioåtta.

 46.  Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn,
 47.  Keros' barn, Sias barn, Padons barn,
 48.  Lebanas barn, Hagabas barn, Salmais barn,
 49.  Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn,
 50.  Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn,
 51.  Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn,
 52.  Besais barn, Meunims barn, Nefusesims barn,
 53.  Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn,
 54.  Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn,
 55.  Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn,
 56.  Nesias barn, Hatifas barn.

 57.  Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Soferets barn, Peridas
      barn,
 58.  Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn,
 59.  Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amons
      barn.

 60.  Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans
      tre hundra nittiotvå.

 61.  Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
      Kerub, Addon och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
      och sin släkt, och huruvida de voro av Israel:
 62.  Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra fyrtiotvå.
 63.  Och av prästerna: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn,
      hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till hustru och
      blev uppkallad efter deras namn.
 64.  Dessa sökte efter sina släktregister, men man kunde icke finna
      dem; därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
 65.  Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
      högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.

 66.  Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
      hundra sextio,
 67.  förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
      hundra trettiosju.  Och till dem hörde två hundra fyrtiofem
      sångare och sångerskor.
 68.  [1]
 69.  Och de hade fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju
      hundra tjugu åsnor.

 70.  Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo skänker till
      arbetet.  Ståthållaren gav till kassan i guld ett tusen dariker,
      därtill femtio skålar och fem hundra trettio prästerliga
      livklädnader.
 71.  Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo till
      arbetskassan i guld tjugu tusen dariker och i silver två tusen
      två hundra minor.
 72.  Och det övriga folkets gåvor utgjorde i guld tjugu tusen dariker
      och i silver två tusen minor, så ock sextiosju prästerliga
      livklädnader.
 73.  Och prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, en del av
      meniga folket samt tempelträlarna, korteligen hela Israel,
      bosatte sig i sina städer.»

[1]  V. 68 se Gamla testamentets text i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/16_08.html]
                         Nehemja, 8 Kapitlet

               Lagen föreläses.  Lövhyddohögtiden firas.

  1.  När sjunde månaden nalkades och Israels barn voro bosatta i sina
      städer, församlade sig folket, alla såsom en man, på den öppna
      platsen framför Vattenporten; och de bådo Esra, den skriftlärde,
      att hämta fram Moses lagbok, den som HERREN hade givit åt
      Israel.
  2.  Då framlade prästen Esra lagen för församlingen, för både män
      och kvinnor, alla som kunde förstå vad de hörde; detta var på
      första dagen i sjunde månaden.
  3.  Och han föreläste därur vid den öppna platsen framför
      Vattenporten, från dagningen till middagen, för män och kvinnor,
      dem som kunde förstå det; och allt folket lyssnade till
      lagboken.
  4.  Och Esra, den skriftlärde, stod på en hög träställning som man
      hade gjort för det ändamålet; och bredvid honom stodo Mattitja,
      Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida, och
      till vänster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hasum, Hasbaddana,
      Sakarja och Mesullam.
  5.  Och Esra öppnade boken, så att allt folket såg det, ty han stod
      högre än allt folket; och när han öppnade den, stod allt folket
      upp.
  6.  Och Esra lovade den store HERREN Gud, och allt folket svarade:
      »Amen, Amen», med uppräckta händer; och de böjde sig ned och
      tillbådo HERREN med ansiktet mot jorden.
  7.  Och Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetai, Hodia,
      Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och de andra
      leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod där, var
      och en på sin plats.
  8.  Och de föreläste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade
      meningen, så att man förstod det som lästes.

  9.  Och Nehemja, han som var ståthållare, och prästen Esra, den
      skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till
      allt folket: »Denna dag är helgad åt HERREN, eder Gud; sörjen
      icke och gråten icke.»  Ty allt folket grät, när de hörde lagens
      ord.
 10.  Och han sade ytterligare till dem: »Gån bort och äten eder bästa
      mat och dricken edert sötaste vin, och sänden omkring gåvor
      därav till dem som icke hava något tillrett åt sig, ty denna dag
      är helgad åt vår Herre.  Och varen icke bedrövade, ty fröjd i
      HERREN är eder starkhet.»
 11.  Också leviterna lugnade allt folket och sade: »Varen stilla, ty
      dagen är helig; varen icke bedrövade.»
 12.  Och allt folket gick bort och åt och drack; de sände ock omkring
      gåvor av den mat de hade tillagat och gjorde sig mycket glada;
      ty de hade aktat på det som man hade kungjort för dem.

 13.  Dagen därefter församlade sig huvudmännen för hela folkets
      familjer, så ock prästerna och leviterna, till Esra, den
      skriftlärde, för att giva närmare akt på lagens ord.
 14.  Och de funno skrivet i lagen att HERREN genom Mose hade bjudit
      att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde
      månaden,
 15.  och att man skulle kungöra och låta utropa i alla deras städer
      och i Jerusalem och säga: »Gån ut på bergen och hämten löv av
      olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmträd
      och andra lummiga träd, och gören lövhyddor, såsom det är
      föreskrivet.»
 16.  Då gick folket ut och hämtade sådant och gjorde sig hyddor på
      tak och på gårdar, var och en åt sig, så ock på gårdarna till
      Guds hus och på den öppna platsen vid Vattenporten och på den
      öppna platsen vid Efraimsporten.
 17.  Och hela församlingen, så många som hade kommit tillbaka ifrån
      fångenskapen, gjorde sig lövhyddor och bodde i dessa hyddor.  Ty
      från Jesuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels
      barn icke gjort så.  Och där rådde mycket stor glädje.
 18.  Och man föreläste ur Guds lagbok var dag, från den första dagen
      till den sista.  Och de höllo högtid i sju dagar, och på åttonde
      dagen hölls en högtidsförsamling på föreskrivet sätt.

[https://runeberg.org/bibeln/16_09.html]
                         Nehemja, 9 Kapitlet

                      Faste-, bot- och bönedag.

  1.  Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn
      och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina
      huvuden.
  2.  Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar
      och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders
      missgärningar.
  3.  Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur
      HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under
      en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin
      Gud.
  4.  Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och
      Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst
      till HERREN, sin Gud.
  5.  Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia,
      Sebanja och Petaja sade:

      »Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet.
      Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov
      och pris.
  6.  Du allena är HERREN.  Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och
      hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och allt
      vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid liv; och
      himmelens härskara tillbeder dig.
  7.  Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det
      kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
  8.  Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med
      honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas,
      hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas
      land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är
      rättfärdig.

  9.  Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop
      vid Röda havet.
 10.  Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på
      allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt
      mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.
 11.  Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på
      torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom
      stenar, i väldiga vatten.
 12.  Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en
      eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå.
 13.  Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen
      och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och
      bud.
 14.  Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar
      och lag genom din tjänare Mose.
 15.  Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten
      komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå
      och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat
      giva åt dem.

 16.  Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de
      icke hörde på dina bud.
 17.  De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort
      med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en
      anförare, för att vända tillbaka till sin träldom.  Men du är en
      förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet;
      och du övergav dem icke.
 18.  Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din
      Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig
      skyldiga till stora hädelser,
 19.  så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora
      barmhärtighet.  Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde
      dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den
      väg de skulle gå.
 20.  Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade
      du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade.
 21.  I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem;
      deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke.
 22.  Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på
      skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde
      konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan
 23.  Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen,
      och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att
      de skulle komma dit och taga det i besittning.
 24.  Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för
      dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både
      konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de
      ville.
 25.  Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i
      besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar,
      vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto
      och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna
      goda.

 26.  Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din
      lag bakom sin rygg och dräpte dina profeter, som varnade dem och
      ville omvända dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora
      hädelser.
 27.  Då gav du dem i deras ovänners hand, så att dessa förtryckte dem;
      men när de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det från
      himmelen, och efter din stora barmhärtighet gav du dem frälsare,
      som frälste dem ur deras ovänners hand.
 28.  När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig.  Då
      överlämnade du dem i deras fienders hand, så att dessa fingo råda
      över dem; men när de åter ropade till dig, då hörde du det från
      himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger.
 29.  Och du varnade dem och ville omvända dem till din lag; men de voro
      övermodiga och hörde icke på dina bud, utan syndade mot dina
      rätter, om vilka det gäller att den människa som gör efter dem får
      leva genom dem; de spjärnade emot i gensträvighet och voro
      hårdnackade och ville icke höra.
 30.  Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande
      genom dina profeter, men de lyssnade icke därtill; då gav du
      dem i de främmande folkens hand.
 31.  Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem
      och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud.

 32.  Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som
      håller förbund och bevarar nåd, nu må du icke akta för ringa all
      den vedermöda som har träffat oss, våra konungar, våra furstar,
      våra präster, våra fäder och hela ditt folk, ifrån de assyriska
      konungarnas dagar ända till denna dag.
 33.  Nej, du är rättfärdig vid allt det som har kommit över oss; ty du
      har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga.
 34.  Och våra konungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
      hava icke gjort efter din lag och icke aktat på dina bud och på de
      varningar som du har låtit komma till dem.
 35.  Och fastän de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade
      givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplåtit
      för dem, hava de ändå icke tjänat dig och icke omvänt sig från sina
      onda gärningar.
 36.  Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder,
      för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi
      andras tjänare,
 37.  och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra
      synders skull har satt över oss.  Och de råda över våra kroppar och
      vår boskap såsom de vilja, och vi äro i stor nöd.»

                         Nehemja, 10 Kapitlet

                  Förbundets förnyelse och innehåll.

 38.  På grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det
      skriftligen; och på skrivelsen, som försågs med sigill, stodo våra
      furstars, våra leviters och våra prästers namn.

[https://runeberg.org/bibeln/16_10.html]
  1.  Följande namn stodo på skrivelserna som buro sigillen: Nehemja,
      ståthållaren, Hakaljas son, och Sidkia,
  2.  Seraja, Asarja, Jeremia,
  3.  Pashur, Amarja, Malkia,
  4.  Hattus, Sebanja, Malluk,
  5.  Harim, Meremot, Obadja,
  6.  Daniel, Ginneton, Baruk,
  7.  Mesullam, Abia, Mijamin,
  8.  Maasja, Bilgai, Semaja; dessa voro prästerna.
  9.  Och leviterna voro: Jesua, Asanjas son, Binnui, av Henadads barn,
      Kadmiel,
 10.  så ock deras bröder: Sebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan,
 11.  Mika, Rehob, Hasabja,
 12.  Sackur, Serebja, Sebanja,
 13.  Hodia, Bani och Beninu.
 14.  Folkets huvudmän voro: Pareos, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani,
 15.  Bunni, Asgad, Bebai,
 16.  Adonia, Bigvai, Adin,
 17.  Ater, Hiskia, Assur,
 18.  Hodia, Hasum, Besai,
 19.  Harif, Anatot, Nobai,
 20.  Magpias, Mesullam, Hesir,
 21.  Mesesabel, Sadok, Jaddua,
 22.  Pelatja, Hanan, Anaja,
 23.  Hosea, Hananja, Hassub,
 24.  Hallohes, Pilha, Sobek,
 25.  Rehum, Hasabna, Maaseja,
 26.  Ahia, Hanan, Anan,
 27.  Malluk, Harim och Baana.

 28.  Och det övriga folket, prästerna, leviterna, dörrvaktarna,
      sångarna, tempelträlarna och alla de som hade avskilt sig från de
      främmande folken och vänt sig till Guds lag, så ock deras hustrur,
      söner och döttrar, alla som hade kommit till moget förstånd,
 29.  dessa slöto sig till sina förnämligare bröder och gingo ed och
      svuro att de skulle vandra efter Guds lag, den som hade blivit
      given genom Guds tjänare Mose, och att de skulle hålla och göra
      efter alla HERRENS, vår HERRES, bud och rätter och stadgar,
 30.  att vi icke skulle giva våra döttrar åt de främmande folken, ej
      heller taga deras döttrar till hustrur åt våra söner.
 31.  Och när de främmande folken förde in handelsvaror eller något slags
      säd till salu på sabbatsdagen, skulle vi icke köpa det av dem på
      sabbat eller helgdag; och vi skulle låta vart sjunde år vara friår
      och då avstå från alla slags krav.
 32.  Och vi fastställde för oss den förpliktelsen att såsom vår gärd
      årligen erlägga en tredjedels sikel till tjänsten i vår Guds hus,
 33.  nämligen till skådebröden, och till det dagliga brännoffret, och
      till offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, och till
      tackoffren, och till syndoffren för Israels försoning, och till
      allt arbete i vår Guds hus.
 34.  Och vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott angående
      vedoffret, huru man årligen skulle föra det till vår Guds hus på
      bestämda tider, efter våra familjer, för att antändas på HERRENS,
      vår Guds, altare, såsom det är föreskrivet i lagen.
 35.  Och vi skulle årligen föra till HERRENS hus förstlingen av vår
      mark, och förstlingen av all frukt på alla slags träd,
 36.  och de förstfödda av våra söner och av vår boskap, såsom det är
      föreskrivet i lagen; vi skulle föra till vår Guds hus de förstfödda
      både av våra fäkreatur och av vår småboskap, till prästerna som
      gjorde tjänst i vår Guds hus.
 37.  Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergärder, så ock av allt
      slags trädfrukt, av vin och olja skulle vi föra till prästerna, in
      i kamrarna i vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna;
      ty det var leviterna som skulle uppbära tionden i alla de städer
      vid vilka vi brukade jorden.
 38.  Och en präst, en av Arons söner, skulle vara med leviterna, när
      leviterna uppburo tionden; och själva skulle leviterna föra tionden
      av sin tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar.
 39.  Ty såväl de övriga israeliterna som Levi barn skulle föra sin
      offergärd av säd, vin och olja in i dessa kamrar, där helgedomens
      kärl och de tjänstgörande prästerna, ävensom dörrvaktarna och
      sångarna voro.  Alltså skulle vi icke försumma vår Guds hus.

[https://runeberg.org/bibeln/16_11.html]
                         Nehemja, 11 Kapitlet

                 Folkets fördelning på Jerusalem och
                        landets övriga orter.

  1.  Och folkets furstar bodde i Jerusalem; men det övriga folket
      kastade lott, för att så var tionde man skulle utses att bo i
      Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondedelar skulle bo i de
      andra städerna.
  2.  Och folket välsignade alla de män som frivilligt bosatte sig i
      Jerusalem.

  3.  Och de huvudmän i hövdingdömet, som bodde i Jerusalem, bodde var
      och en där han hade sin arvsbesittning, i sin stad; vanliga
      israeliter, präster, leviter och tempelträlar, så ock Salomos
      tjänares barn.
  4.  I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn,
      nämligen:

      Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till
      Amarja, son till Sefatja, son till Mahalalel, av Peres' barn,
  5.  så ock Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja,
      son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja, silonitens son.
  6.  Peres' barn som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans fyra hundra
      sextioåtta stridbara män.
  7.  Och Benjamins barn voro dessa: Sallu, son till Mesullam, son till
      Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till
      Itiel, son till Jesaja,
  8.  och näst honom Gabbai och Sallai, nio hundra tjuguåtta.
  9.  Joel, Sikris son, var tillsyningsman över dem, och Juda, Hassenuas
      son, var den andre i befälet över staden.

 10.  Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin
 11.  samt Seraja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till Sadok,
      son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
 12.  så ock deras bröder, som förrättade sysslorna i huset, åtta hundra
      tjugutvå; vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelalja, son
      till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia,
 13.  så ock hans bröder, huvudmän för familjer, två hundra fyrtiotvå;
      vidare Amassai, son till Asarel, son till Asai, son till
      Mesillemot, son till Immer,
 14.  så ock deras bröder, dugande män, ett hundra tjuguåtta; och
      tillsyningsman över dem var Sabdiel, Haggedolims son.

 15.  Och av leviterna: Semaja, son till Hassub, son till Asrikam, son
      till Hasabja, son till Bunni,
 16.  så ock Sabbetai och Josabad, som hade uppsikten över de yttre
      sysslorna vid Guds hus och hörde till leviternas huvudmän,
 17.  vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf,
      sånganföraren, som vid bönen tog upp lovsången, och Bakbukja, den
      av hans bröder, som var närmast efter honom, och Abda, son till
      Sammua, son till Galal, son till Jeditun.
 18.  Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans två hundra
      åttiofyra.
 19.  Och dörrvaktarna, Ackub, Talmon och deras bröder, som höllo vakt
      vid portarna, voro ett hundra sjuttiotvå.

 20.  Och de övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de
      andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel.
 21.  Men tempelträlarna bodde på Ofel, och Siha och Gispa hade uppsikten
      över tempelträlarna.
 22.  Och tillsyningsman bland leviterna i Jerusalem vid sysslorna i Guds
      hus var Ussi, son till Bani, son till Hasabja, son till Mattanja,
      son till Mika, av Asafs barn, sångarna.
 23.  Ty ett kungligt påbud var utfärdat angående dem, och en bestämd
      utanordning var för var dag fastställd för sångarna.
 24.  Och Petaja, Mesesabels son, av Seras, Judas sons, barn, gick
      konungen till handa i var sak som rörde folket.

 25.  Och i byarna med tillhörande utmarker bodde ock en del av Juda
      barn: i Kirjat-Arba och underlydande orter, I Dibon och
      underlydande orter, i Jekabseel och dess byar,
 26.  vidare i Jesua, Molada, Bet-Pelet
 27.  och Hasar-Sual, så ock i Beer-Seba och underlydande orter,
 28.  i Siklag, ävensom i Mekona och underlydande orter,
 29.  i En-Rimmon, Sorga, Jarmut,
 30.  Sanoa, Adullam och deras byar, i Lakis med dess utmarker, i Aseka
      och underlydande orter; och de hade sina boningsorter från Beer-
      Seba ända till Hinnoms dal.
 31.  Och Benjamins barn hade sina boningsorter från Geba: i Mikmas och
      Aja, så ock i Betel och underlydande orter,
 32.  i Anatot, Nob, Ananja,
 33.  Hasor, Rama, Gittaim,
 34.  Hadid, Seboim, Neballat,
 35.  Lod, Ono, och Timmermansdalen.
 36.  Och av leviterna blevo några avdelningar från Juda räknade till
      Benjamin.

[https://runeberg.org/bibeln/16_12.html]
                         Nehemja, 12 Kapitlet

                Förteckning på de präster och leviter
                som återvände med Serubbabel.  Murens
                   invigning.  Prästers och leviters
                      tjänstgöring och avlöning.

  1.  Och dessa voro de präster och leviter som drogo upp med Serubbabel,
      Sealtiels son, och Jesua: Seraja, Jeremia, Esra,
  2.  Amarja, Malluk, Hattus,
  3.  Sekanja, Rehum, Meremot,
  4.  Iddo, Ginnetoi, Abia,
  5.  Mijamin, Maadja, Bilga,
  6.  Semaja, Jojarib, Jedaja,
  7.  Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja.  Dessa voro huvudmän för prästerna
      och för sina bröder i Jesuas tid.
  8.  Och leviterna voro: Jesua, Binnui, Kadmiel, Serebja, Juda och
      Mattanja, som jämte sina bröder förestod lovsången;
  9.  vidare Bakbukja och Unno, deras bröder, som hade sina platser mitt
      emot dem, så att var avdelning hade sin tjänstgöring.

 10.  Och Jesua födde Jojakim, och Jojakim födde Eljasib, och Eljasib
      Jojada,
 11.  och Jojada födde Jonatan, och Jonatan födde Jaddua.

 12.  Och i Jojakims tid voro huvudmännen för prästernas familjer
      följande: för Seraja Meraja, för Jeremia Hananja,
 13.  för Esra Mesullam, för Amarja Johanan,
 14.  för Malluki Jonatan, för Sebanja Josef,
 15.  för Harim Adna, för Merajot Helkai,
 16.  för Iddo Sakarja, för Ginneton Mesullam,
 17.  för Abia Sikri, för Minjamin, för Moadja Piltai,
 18.  för Bilga Sammua, för Semaja Jonatan,
 19.  för Jojarib Mattenai, för Jedaja Ussi,
 20.  för Sallai Kallai, för Amok Eber,
 21.  för Hilkia Hasabja, för Jedaja Netanel.

 22.  I Eljasibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blevo
      huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, ävenså prästerna
      under persern Darejaves' regering.
 23.  Huvudmännen för Levi barns familjer äro upptecknade i krönikeboken,
      ända till Johanans, Eljasibs sons, tid.
 24.  Och leviternas huvudmän voro Hasabja, Serebja och Jesua, Kadmiels
      son, samt deras bröder, som stodo mitt emot dem för att lova och
      tacka, såsom gudsmannen David hade bjudit, den ena tjänstgörande
      avdelningen jämte den andra.
 25.  Mattanja, Bakbukja, Obadja, Mesullam, Talmon och Ackub höllo såsom
      dörrvaktare vakt över förrådshusen vid portarna.

 26.  Dessa levde i Jojakims, Jesuas sons, Josadaks sons, tid, och i
      Nehemjas, ståthållarens, och i prästen Esras, den skriftlärdes,
      tid.

 27.  Och när Jerusalems mur skulle invigas, uppsökte man leviterna på
      alla deras orter och förde dem till Jerusalem för att hålla
      invignings- och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med
      cymbaler, psaltare och harpor.
 28.  Då församlade sig sångarnas barn såväl från nejden runt omkring
      Jerusalem som från netofatiternas byar,
 29.  ävensom från Bet-Haggilgal och från Gebas och Asmavets utmarker; ty
      sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem.
 30.  Och prästerna och leviterna renade sig och renade sedan folket,
      portarna och muren.

 31.  Och jag lät Juda furstar stiga upp på muren.  Därefter anordnade jag
      två stora lovsångskörer och högtidståg; den ena kören gick till
      höger ovanpå muren, fram till Dyngporten.
 32.  Och dem följde Hosaja och ena hälften av Juda furstar
 33.  samt Asarja, Esra och Mesullam,
 34.  Juda, Benjamin, Semaja och Jeremia,
 35.  ävensom några av prästerna söner med trumpeter, vidare Sakarja, son
      till Jonatan, son till Semaja, son till Mattanja, son till Mikaja,
      son till Sackur, son till Asaf,
 36.  så ock hans bröder Semaja, Asarel, Milalai, Gilalai, Maai, Netanel
      och Juda samt Hanani, med gudsmannen Davids musikinstrumenter; och
      Esra, den skriftlärde, gick i spetsen för dem.
 37.  Och de gingo över Källporten och rakt fram uppför trapporna till
      Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till
      Vattenporten mot öster.
 38.  Och efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde
      jag med andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet
      ända till Breda muren,
 39.  vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten och genom
      Hananeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid
      Fängelseporten.
 40.  Sedan trädde de båda lovsångskörerna upp i Guds hus, och likaså jag
      och ena hälften av föreståndarna jämte mig,
 41.  så ock prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenai,
      Sakarja och Hananja, med trumpeterna,
 42.  och Maaseja, Semaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser.
      Och sångarna läto sången ljuda under Jisrajas anförarskap.
 43.  Och de offrade på den dagen stora offer och voro glada, ty Gud hade
      berett dem stor glädje; också kvinnor och barn voro glada.  Och
      glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.

 44.  Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna
      där offergärder, förstling och tionde nedlades; de skulle i dem
      hopsamla från stadsåkrarna det som efter lagen tillkom prästerna
      och leviterna.  Ty glädje rådde i Juda över att prästerna och
      leviterna nu gjorde sin tjänst.
 45.  Dessa iakttogo nu vad som var att iakttaga vid gudstjänsten och vid
      reningarna, och likaså gjorde sångarna och dörrvaktarna sin tjänst,
      såsom David och hans son Salomo hade bjudit.
 46.  Ty redan i fordom tid, på Davids och Asafs tid, hans som var
      anförare för sångarna, sjöngos lov- och tacksägelsesånger till Gud.
 47.  Och nu under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel åt
      sångarna och dörrvaktarna vad som tillkom dem för var dag; och man
      gav åt leviterna deras helgade andel, och leviterna gåvo åt Arons
      söner deras helgade andel.

[https://runeberg.org/bibeln/16_13.html]
                         Nehemja, 13 Kapitlet

                  Israels rening från allt främmande
                väsen.  Nehemjas anordningar härför vid
                  hans andra ankomst till Jerusalem.

  1.  Vid samma tid föreläste man ur Moses bok för folket, och man fann
      däri skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få
      komma in i Guds församling,
  2.  därför att de icke hade kommit Israels barn till mötes med mat och
      dryck, utan hade lejt Bileam emot dem till att förbanna dem; fastän
      vår Gud förvandlade förbannelsen till välsignelse.
  3.  Och när de hade hört lagen, avskilde de allt slags främmande folk
      från Israel.
  4.  Men en tid förut hade prästen Eljasib, som var satt att förestå
      kammaren i vår Guds hus, och som var en frände till Tobia,
  5.  åt denne inrett en stor kammare, där man förut plägade lägga in
      spisoffret, rökelsen och kärlen och den tionde av säd, vin och
      olja, som var bestämd åt leviterna, sångarna och dörrvaktarna, så
      ock offergärden åt prästerna.
  6.  Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den
      babyloniske konungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag
      återkommit till konungen.  Men sedan jag efter någon tid hade utbett
      mig tillstånd av konungen,
  7.  begav jag mig till Jerusalem.  Och när jag där förnam det onda som
      Eljasib hade gjort till förmån för Tobia, då han hade inrett åt
      honom en kammare i förgårdarna till Guds hus,
  8.  misshagade detta mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag
      ut ur kammaren.
  9.  Därefter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag lät
      åter ställa in i dem Guds hus' kärl, så ock spisoffret och
      rökelsen.

 10.  Och när jag vidare fick veta att man icke hade givit åt leviterna
      vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för
      att förrätta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt
      jordagods,
 11.  då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: »Varför har Guds
      hus blivit så försummat?»  Och jag hämtade dem tillhopa och lät
      dem inställa sig på sina platser.
 12.  Och hela Juda förde fram till förrådshusen sin tionde av säd, vin
      och olja;
 13.  och jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och
      Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav
      dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty
      dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja
      utdelningen åt sina bröder.

 14.  Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar
      bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för
      tjänstgöringen där!

 15.  Vid samma tid såg jag i Juda huru man trampade vinpressarna på
      sabbaten och förde hem säd, som man lastade på åsnor, så ock vin,
      druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man
      förde sådant till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag varnade dem,
      när de sålde dessa livsförnödenheter.
 16.  Och tyrierna, som vistades där, förde in fisk och alla slags varor
      och sålde dem på sabbaten till judarna, och detta i Jerusalem.
 17.  Då förebrådde jag Juda ädlingar detta och sade till dem: »Huru
      kunnen I handla så illa och därmed ohelga sabbatsdagen?
 18.  Var det icke därför att edra fäder gjorde sådant som vår Gud lät
      all denna olycka komma över oss och över denna stad?  Och nu dragen
      I ännu större vrede över Israel genom att så ohelga sabbaten.»
 19.  Och så snart det begynte bliva mörkt i Jerusalems portar före
      sabbaten, tillsade jag att man skulle stänga dörrarna; jag tillsade
      ock att man icke skulle öppna dem förrän efter sabbaten.  Och jag
      ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna, för att intet
      lastgods skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
 20.  Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför
      Jerusalem över natten, och det både en och två gånger.
 21.  Men jag varnade dem och sade till dem: »Varför stannen I över
      natten framför muren?  Om I ännu en gång gören så, skall jag låta
      min hand drabba eder.»
 22.  Och jag tillsade leviterna att de skulle rena sig och komma och
      hålla vakt vid portarna, för att sabbatsdagen måtte hållas helig.

      Tänk ock därför på mig, min Gud, och hav misskund med mig efter din
      stora nåd!

 23.  På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig
      asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor.
 24.  Och deras barn talade till hälften asdoditiska -- ty judiska kunde
      de icke tala riktigt -- eller ock något av de andra folkens
      tungomål.
 25.  Då förebrådde jag dem detta och uttalade förbannelser över dem, ja,
      några av dem slog jag och ryckte jag i skägget.  Och jag besvor dem
      vid Gud och sade: »I skolen icke giva edra döttrar åt deras söner,
      ej heller skolen I av deras döttrar taga hustrur åt edra söner
      eller åt eder själva.
 26.  Var det icke med sådant som Salomo, Israels konung, försyndade sig?
      Det fanns bland de många folken ingen konung som var hans like, ty
      han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till konung över
      hela Israel.  Likväl kommo de främmande kvinnorna också honom att
      synda.
 27.  Och nu skulle vi om eder få höra att I haven gjort allt detta
      stora onda och varit otrogna mot vår Gud, i det att I haven tagit
      till eder främmande kvinnor!»
 28.  Och en son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var måg till
      horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifrån mig.

 29.  Tänk på dem, min Gud, därför att de hava befläckat prästadömet och
      prästadömets och leviternas förbund!

 30.  Så renade jag folket ifrån allt främmande väsen; och jag
      fastställde vad prästerna och leviterna skulle iakttaga, var och en
      i sin syssla,
 31.  och huru vedoffret på bestämda tider skulle avlämnas, och huru med
      förstlingsgåvorna skulle förfaras.

      Tänk härpå, min Gud, och räkna mig det till godo!

[https://runeberg.org/bibeln/17_01.html]
                          Ester, 1 Kapitlet

                Konung Ahasveros' gästabud.  Drottning
               Vastis ohörsamhet och domen över henne.

  1.  I Ahasveros' tid -- den Ahasveros' som regerade från Indien ända
      till Etiopien, över ett hundra tjugusju hövdingdömen --
  2.  under den tiden, medan konung Ahasveros satt på konungatronen i
      Susans borg, tilldrog sig följande.
  3.  I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina
      furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och
      hans förnämsta män och furstarna i hövdingdömena voro samlade
      inför honom.
  4.  Och han lät dem under många dagar se sin konungsliga härlighet
      och rikedom och sin storhets glans och prakt -- under ett hundra
      åttio dagar.
  5.  Och när dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju
      dagars gästabud för allt det folk som fanns i Susans borg, både
      stora och små, i den inhägnade trädgård som hörde till
      konungapalatset.
  6.  Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, uppsatta
      med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på pelare
      av vit marmor.  Soffor av guld och silver stodo på ett golv som
      var inlagt med grön och vit marmor och med pärlglänsande och
      svart sten.
  7.  Och dryckerna sattes fram i gyllene kärl, det ena icke likt det
      andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, såsom det hövdes
      hos en konung.
  8.  Och när man drack, gällde den lagen att intet tvång skulle råda;
      ty konungen hade befallt alla sina hovmästare att de skulle
      rätta sig efter vars och ens önskan.
  9.  Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för
      kvinnorna i konung Ahasveros' kungliga palats.
 10.  När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet,
      befallde han Mehuman, Bisseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar
      och Karkas, de sju hovmän som gjorde tjänst hos konung
      Ahasveros,
 11.  att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona,
      inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se
      hennes skönhet, ty hon var fager att skåda.
 12.  Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde
      henne det genom hovmännen.  Då blev konungen mycket förtörnad.
      och hans vrede upptändes.
 13.  Och konungen frågade de vise som voro kunniga i tidstecknens
      tydning (ty konungens ärenden plägade så läggas fram för alla i
      lag och rätt kunniga;
 14.  och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres,
      Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som
      voro konungens närmaste män och innehade främsta platsen i
      riket); han frågade:
 15.  »Vad skall man efter lag göra med drottning Vasti, då hon nu
      icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovmännen?»
 16.  Memukan svarade inför konungen och furstarna: »Icke mot konungen
      allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och
      alla folk i alla konung Ahasveros' hövdingdömen.
 17.  Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor,
      och skall leda till att de förakta sina män, då de ju kunna
      säga: 'Konung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning
      Vasti inför honom, men hon kom icke.'
 18.  Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, när de
      få höra vad drottningen har gjort, åberopa detta inför alla
      konungens furstar, och därav skall komma förakt och förtret mer
      än nog.
 19.  Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig
      befallning utgå -- och må denna upptecknas i Persiens och
      Mediens lagar, så att den bliver orygglig -- att Vasti icke mer
      skall få komma inför konung Ahasveros' ansikte; och hennes
      konungsliga värdighet give konungen åt en annan, som är bättre
      än hon.
 20.  När så den förordning som konungen utfärdar bliver kunnig i hela
      hans rike, så stort det är, då skola alla kvinnor giva sina män
      tillbörlig ära, både stora och små.»
 21.  Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde
      såsom Memukan hade sagt.
 22.  Skrivelser blevo sända till alla konungens hövdingdömen, till
      vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess
      tungomål, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala
      sitt folks tungomål.

[https://runeberg.org/bibeln/17_02.html]
                          Ester, 2 Kapitlet

                Ester bliver drottning.  Mordokai röjer
                         en sammansvärjning.

  1.  Efter en tids förlopp, sedan konung Ahasveros' vrede hade lagt
      sig, tänkte han åter på Vasti och vad hon hade gjort, och vad
      som var beslutet om henne.
  2.  Då sade konungens män som betjänade honom: »Må man för konungens
      räkning söka upp unga och fagra jungfrur,
  3.  och må konungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa
      män som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till
      fruhuset i Susans borg och överlämna dem åt konungens hovman
      Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad nödigt är till deras
      beredelse.
  4.  Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i
      Vastis ställe.»  Detta tal behagade konungen, och han gjorde så.
  5.  I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai, son
      till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit;
  6.  denne hade blivit bortförd från Jerusalem med de fångar som
      fördes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, när denne
      fördes bort av Nebukadnessar, konungen i Babel.
  7.  Han var fosterfader åt Hadassa, som ock kallades Ester, hans
      farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder.  Hon
      var en flicka med skön gestalt, fager att skåda; och efter
      hennes faders och moders död hade Mordokai upptagit henne såsom
      sin egen dotter.
  8.  Då nu konungens befallning och påbud blev kunnigt, och många
      unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och överlämnades
      åt Hegai, blev ock Ester hämtad till konungshuset och överlämnad
      åt kvinnovaktaren Hegai.
  9.  Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför
      skyndade han att giva henne vad nödigt var till hennes
      beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva
      henne från konungshuset de sju tärnor som utsågos åt henne.  Och
      han lät henne med sina tärnor flytta in i den bästa delen av
      fruhuset.
 10.  Men om sitt folk och sin släkt hade Ester icke yppat något, ty
      Mordokai hade förbjudit henne att yppa något därom.
 11.  Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till
      fruhuset, för att få veta huru det stod till med Ester, och vad
      som vederfors henne.
 12.  Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller andra av
      de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros, sedan med
      henne hade förfarits i tolv månader såsom det var påbjudet om
      kvinnorna (så lång tid åtgick nämligen till att bereda dem: sex
      månader med myrraolja och sex månader med välluktande kryddor
      och annat som var nödigt till kvinnornas beredelse),
 13.  när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick hon taga med
      sig ifrån fruhuset till konungshuset allt vad hon begärde.
 14.  Och sedan hon om aftonen hade gått ditin, skulle hon om
      morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset och
      överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vakten över
      bihustrurna.  Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om
      icke konungen hade funnit sådant behag i henne, att hon
      uttryckligen blev kallad till honom.
 15.  Då nu ordningen att gå in till konungen kom till Ester, dotter
      till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne
      till sin dotter, begärde hon intet annat än det som konungens
      hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till.  Och Ester fann
      nåd för allas ögon, som sågo henne.
 16.  Ester blev hämtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i
      tionde månaden, det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår.
 17.  Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och
      hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra
      jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud
      och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.
 18.  Och konungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och
      tjänare, ett gästabud till Esters ära; och han beviljade
      skattelindring åt sina hövdingdömen och delade ut skänker, såsom
      det hövdes en konung.
 19.  När sedermera jungfrur för andra gången samlades tillhopa och
      Mordokai satt i konungens port
 20.  (men Ester hade, såsom Mordokai bjöd henne, icke yppat något om
      sin släkt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais
      befallning, likasom när hon var under hans vård),
 21.  vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port,
      blevo Bigetan och Teres, två av de hovmän hos konungen, som
      höllo vakt vid tröskeln, förbittrade på konung Ahasveros och
      sökte tillfälle att bära hand på honom.
 22.  Härom fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning
      Ester; därefter omtalade Ester det för konungen på Mordokais
      vägnar.
 23.  Saken blev nu undersökt och så befunnen; och de blevo båda
      upphängda på trä.  Och detta upptecknades i krönikan, för
      konungen.

[https://runeberg.org/bibeln/17_03.html]
                          Ester, 3 Kapitlet

                   Hamans onda anslag mot judarna.

  1.  En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman,
      Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen
      bland alla de furstar som voro hos honom.
  2.  Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä
      och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom.
      Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.
  3.  Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till
      Mordokai: »Varför överträder du konungens bud?»
  4.  Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han
      lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om
      Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för
      dem att han var en jude.
  5.  När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för
      honom, uppfylldes han med vrede.
  6.  Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på
      Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai
      var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos
      i Ahasveros' hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän.
  7.  I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros' tolfte
      regeringsår, kastades pur, det är
      lott, inför Haman om var särskild dag och var
      särskild månad intill tolfte månaden, det är månaden Adar.
  8.  Och Haman sade till konung Ahasveros: »Här finnes ett folk som
      bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes
      alla hövdingdömen.  Deras lagar äro olika alla andra folks, och
      de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen
      värdigt att låta dem vara.
  9.  Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas,
      att man skall förgöra dem.  Tio tusen talenter silver skall jag
      då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i
      konungens skattkamrar.»
 10.  Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten
      Haman, Hammedatas son, judarnas ovän.
 11.  Därefter sade konungen till Haman: »Silvret vare dig skänkt, och
      med folket må du göra såsom du finner för gott.»
 12.  Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen
      i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman
      ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna
      över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de
      särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till
      vart folk på dess tungomål.  I konung Ahasveros' namn utfärdades
      skrivelsen, och den beseglades med konungens ring.
 13.  Sedan kringsändes med ilbud brev till alla konungens
      hövdingdömen, att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna,
      både unga och gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma
      dag, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är
      månaden Adar, varvid ock deras ägodelar såsom byte skulle givas
      till plundring.
 14.  I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
      öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle
      vara redo den dagen.
 15.  Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast
      åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg.  Men
      konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att
      bestörtning rådde i staden Susan.

[https://runeberg.org/bibeln/17_04.html]
                          Ester, 4 Kapitlet

                  Mordokais och judarnas bedrövelse.
                Budskapen till Ester och Esters svar.

  1.  När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder
      sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i
      staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
  2.  Och han begav sig till konungens port och stannade framför den,
      ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i
      sorgdräkt.
  3.  Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom
      blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade,
      ja, de flesta satte sig i säck och aska.
  4.  När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta
      för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon
      skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom
      i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
  5.  Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen
      hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till
      Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han
      gjorde så.
  6.  När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden
      framför konungens port,
  7.  berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och
      uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga
      upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra
      judarna.
  8.  Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i
      Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att
      han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga
      henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och
      söka nåd hos honom för sitt folk.
  9.  Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
 10.  Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
 11.  »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen
      veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till
      konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för
      var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen
      räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han
      får leva.  Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att
      komma till konungen.»
 12.  När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
 13.  sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke
      att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du
      är i konungens hus.
 14.  Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp
      och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och
      din faders hus, I skolen förgöras.  Vem vet om du icke just för
      en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?»
 15.  Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
 16.  »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen
      fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre
      dygn, vare sig dag eller natt.  Jag med mina tärnor vill ock
      sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän
      det är emot lagen.  Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.»
 17.  Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade
      bjudit honom.

[https://runeberg.org/bibeln/17_05.html]
                          Ester, 5 Kapitlet

               Esters gästabud för konungen och Haman.
                    Hamans högmod och förtrytelse.

  1.  På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde
      in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva
      konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga
      palatset, mitt emot palatsets dörr.
  2.  När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd
      för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene
      spira, som han hade i sin hand; då gick Ester fram och rörde vid
      ändan av spiran.
  3.  Och konungen sade till henne: »Vad önskar du, drottning Ester,
      och vad är din begäran?  Gällde den ock hälften av riket, så
      skall den beviljas dig.»
  4.  Ester svarade: »Om det så täckes konungen, må konungen jämte
      Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för
      honom.»
  5.  Då sade konungen: »Skynden att hämta hit Haman, för att så må
      ske, som Ester har begärt.»  Så kommo då konungen och Haman till
      gästabudet, som Ester hade tillrett.
  6.  Och när vinet dracks, sade konungen till Ester: »Vad är din bön?
      Den vare dig beviljad.  Och vad är din begäran?  Gällde den ock
      hälften av riket, så skall den uppfyllas.»
  7.  Ester svarade och sade: »Min bön och min begäran är:
  8.  om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes
      konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må
      konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill
      tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har
      befallt.»
  9.  Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods.  Men
      när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod
      upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede
      mot Mordokai.
 10.  Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät
      hämta sina vänner och sin hustru Seres.
 11.  Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om
      sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit
      honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de
      andra furstarna och konungens övriga tjänare.
 12.  Och Haman sade ytterligare: »Icke heller har drottning Ester
      låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud,
      som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till
      henne, jämte konungen.
 13.  Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge
      jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.»
 14.  Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: »Låt
      resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen,
      att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med
      konungen till gästabudet.»  Detta behagade Haman, och han lät
      resa upp pålen.

[https://runeberg.org/bibeln/17_06.html]
                          Ester, 6 Kapitlet

                  Mordokais upphöjelse.  Hamans sorg.

  1.  Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta
      krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man
      föreläste ur den för konungen.
  2.  Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom
      Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid
      tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros.
  3.  Konungen frågade: »Vilken ära och upphöjelse har vederfarits
      Mordokai för detta?»  Konungens män, som betjänade honom,
      svarade: »Intet sådant har vederfarits honom.»
  4.  Då sade konungen: »Är någon nu tillstädes på gården?»  Och Haman
      hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för
      att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den
      påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning.
  5.  Så svarade honom då konungens tjänare: »Ja, Haman står därute på
      gården.»  Konungen sade: »Låt honom komma in.»
  6.  När då Haman kom in, sade konungen till honom: »Huru skall man
      göra med den man, som konungen vill ära?»  Men Haman tänkte i
      sitt hjärta: »Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?»
  7.  Därför sade Haman till konungen: »Om konungen vill ära någon,
  8.  så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har
      burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på
      vilkens huvud en kunglig krona är fäst;
  9.  och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens
      förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som
      konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen
      fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så
      gör man med den man, som konungen vill ära.'»
 10.  Då sade konungen till Haman: »Skynda dig att taga klädnaden och
      hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som
      sitter i konungens port.  Underlåt intet av allt vad du har
      sagt.»
 11.  Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på
      Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i
      staden och utropade framför honom: »Så gör man med den man, som
      konungen vill ära.»
 12.  Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman
      skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.
 13.  Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina
      vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans
      hustru Seres till honom: »Om Mordokai, som du har begynt att stå
      tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom,
      utan skall komma alldeles till korta för honom.»
 14.  Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för
      att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade
      tillrett.

[https://runeberg.org/bibeln/17_07.html]
                          Ester, 7 Kapitlet

                          Hamans undergång.

  1.  Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning
      Ester.
  2.  Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på
      andra dagen: »Vad är din bön, drottning Ester?  Den vare dig
      beviljad.  Och vad är din begäran?  Gällde den ock hälften av
      riket, så skall den uppfyllas.»
  3.  Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nåd för
      dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt
      liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran.
  4.  Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och
      förgöras.  Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och
      trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke
      sådan, att vi borde besvära konungen därmed.»
  5.  Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem
      är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?»
  6.  Ester sade: »En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman
      där.»  Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen.
  7.  Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut
      i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja
      drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade
      beslutit hans ofärd.
  8.  När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från
      palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där
      Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot
      drottningen, härinne i min närvaro?»  Knappt hade detta ord gått
      över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.
  9.  Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans
      hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa
      upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant
      gagn.»  Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.»
 10.  Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp
      för Mordokai.  Sedan lade sig konungens vrede.

[https://runeberg.org/bibeln/17_08.html]
                          Ester, 8 Kapitlet

                Judarna få tillåtelse att försvara sig
                     och hämnas på sina fiender.

  1.  Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans,
      judarnas oväns, hus.  Och Mordokai fick tillträde till konungen,
      ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne.
  2.  Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån
      Haman, och gav den åt Mordokai.  Och Ester satte Mordokai över
      Hamans hus.
  3.  Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll
      ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle
      avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade
      förehaft mot judarna.
  4.  Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester
      stod upp och trädde fram inför konungen
  5.  och sade: »Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd
      inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är
      honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla
      de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag,
      och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens
      hövdingdömen.
  6.  Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest
      träffade mitt folk?  Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se
      mina landsmän förgöras?»
  7.  Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden
      Mordokai: »Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv
      har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand
      på judarna.
  8.  Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen
      namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens
      ring.  Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och
      beseglad med konungens ring, kan icke återkallas.»
  9.  Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på
      tjugutredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en
      skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till
      judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i
      hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra
      tjugusju hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift
      och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med
      deras skrift och på deras tungomål.
 10.  Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade
      den med konungens ring.  Därefter kringsände han brev med ilbud
      till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna,
 11.  att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla
      sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och
      hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som
      angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar
      såsom byte skulle givas till plundring,
 12.  detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen,
      nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden
      Adar.
 13.  I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
      öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna
      skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender.
 14.  Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de
      kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet
      hade blivit utfärdat i Susans borg.
 15.  Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av
      mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en
      mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan
      jublade och var glad.
 16.  För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära.
 17.  Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning
      och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo
      gästabud och högtid.  Och många ur de främmande folken blevo
      judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.

[https://runeberg.org/bibeln/17_09.html]
                          Ester, 9 Kapitlet

                     Judarnas hämnd.  Purimsfesten.

  1.  På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den
      dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då
      judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga --
      fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina
      motståndare övermäktiga --
  2.  på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung
      Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte
      deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för
      dem hade fallit över alla folk.
  3.  Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och
      ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty
      förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem.
  4.  Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut
      i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och
      större.
  5.  Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland
      sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de
      ville med sina motståndare.
  6.  I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män.
  7.  Och Parsandata, Dalefon, Aspata,
  8.  Porata, Adalja, Aridata,
  9.  Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,
 10.  judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men
      till plundring räckte de icke ut sin hand.
 11.  Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i
      Susans borg.
 12.  Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava
      judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner;
      vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen?
      Vad är nu din bön?  Den vare dig beviljad.  Och vad är
      ytterligare din begäran?  Den skall uppfyllas.»
 13.  Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i
      morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter
      påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på
      pålen.»
 14.  Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev
      utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda.
 15.  och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på
      fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra
      män; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
 16.  Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen,
      församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för
      sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina
      motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
 17.  Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde
      dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och
      glädjedag.
 18.  De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den
      trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den
      femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.
 19.  Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i
      landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en
      glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor
      till varandra av den mat de hava tillagat.
 20.  Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser
      till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och
      fjärran,
 21.  och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år,
      skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,
 22.  eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för
      sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade
      blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid.
      Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och
      glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den
      mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.
 23.  Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra,
      det varom Mordokai hade skrivit till dem --
 24.  detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän,
      hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och
      hade kastat pur, det är lott, till
      att plötsligt överfalla och förgöra dem;
 25.  varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit
      befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som
      denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans
      eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit
      upphängda på pålen.
 26.  Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter
      ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt
      som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och
      vad som hade vederfarits dem,
 27.  stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina
      efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid,
      år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem
      och på den för dem bestämda tiden,
 28.  och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i
      var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa
      purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras
      åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.
 29.  Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai
      uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att
      stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om
      purim.
 30.  Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till
      alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros'
      rike,
 31.  för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar
      på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning
      Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva
      och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och
      övliga klagorop.

 32.  Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim
      stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.

[https://runeberg.org/bibeln/17_10.html]
                          Ester, 10 Kapitlet

                           Mordokais makt.

  1.  Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i
      havet.
  2.  Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom
      berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde
      Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska
      konungarnas krönika.
  3.  Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han
      var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom
      han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina
      landsmän till deras välfärd.

[https://runeberg.org/bibeln/18_01.html]
                           Job, 1 Kapitlet

                   Jobs välstånd, olyckor, tålamod.

  1.  I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och
      redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
  2.  Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;
  3.  och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par
      oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd.  Så
      var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.

  4.  Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud,
      den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de
      sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka
      tillsammans med dem.
  5.  När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job
      efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då
      ett brännoffer för var och en av dem.  Ty Job tänkte »Kanhända
      hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om
      Gud».  Så gjorde Job för var gång.

  6.  Men nu hände sig en dag att Guds söner[1] kommo och trädde fram
      inför HERREN, och Åklagaren[2] kom också med bland dem.
  7.  Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?»  Åklagaren
      svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
      från en färd omkring på den.»
  8.  Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
      Job?  Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
      redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.»
  9.  Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job
      fruktar Gud?
 10.  Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt
      vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans
      boskapshjordar hava utbrett sig i landet.
 11.  Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger;
      förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot
      dig.»
 12.  HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare
      givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut
      din hand.»  Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.

 13.  När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko
      vin i den äldste broderns hus,
 14.  Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen,
      och åsninnorna betade därbredvid;
 15.  då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de
      med svärdsegg.  Jag var den ende som kom undan, för att jag
      skulle underrätta dig därom.»
 16.  Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll
      ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och
      förtärde dem.  Jag var den ende som kom undan, för att jag
      skulle underrätta dig därom.»

 17.  Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna
      ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över
      kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med
      svärdsegg.  Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle
      underrätta dig därom.»

 18.  Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade:
      Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste
      broderns hus;
 19.  då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra
      hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos.  Jag
      var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig
      därom.»

 20.  Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på
      sitt huvud.  Och han föll ned till jorden och tillbad
 21.  och sade:
        »Naken kom jag ur min moders liv,
        och naken skall jag vända åter dit;
        HERREN gav, och HERREN tog.
        Lovat vare HERRENS namn!»

 22.  Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot
      Gud.

[1]  Se Änglar i Ordförkl.
[1]  Se Djävul i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/18_02.html]
                           Job, 2 Kapitlet

                     Job ytterligare prövad.  Hans
                 ståndaktighet under sjukdomen.  Hans
                       hustru och hans vänner.

  1.  Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram
      inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde
      fram inför HERREN.
  2.  Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?»  Åklagaren
      svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
      från en färd omkring på den.»
  3.  Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
      Job?  Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
      redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu
      håller han fast vid sin ostrafflighet.  Så har du då uppeggat
      mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»
  4.  Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man
      äger giver man ju för att själv slippa undan.
  5.  Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso
      skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»
  6.  HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand;
      allenast hans liv må du skona.»
  7.  Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med
      svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.

  8.  Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt
      mitt i askan.
  9.  Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din
      ostrafflighet?  Tala fritt ut om Gud, och dö.»
 10.  Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna
      skulle tala.  Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke
      också taga emot det onda?»

      Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.

 11.  Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade
      träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas
      från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama.  Och de
      avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att
      ömka honom och trösta honom.

 12.  Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att
      de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och
      revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned
      över sina huvuden.
 13.  Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter,
      utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de
      sågo att hans plåga var mycket stor.

[https://runeberg.org/bibeln/18_03.html]
                           Job, 3 Kapitlet

                  Jobs första tal: Han förbannar sin
                   födelsedag och önskar sig döden.

  1.  Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
  2.  Job tog till orda och sade:

  3.    Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,
        och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

  4.    Må den dagen vändas i mörker,
        må Gud i höjden ej fråga efter den
        och intet dagsljus lysa däröver.
  5.    Mörkret och dödsskuggan börde den åter,
        molnen lägre sig över den;
        förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

  6.    Den natten må gripas av tjockaste mörker;
        ej må den få fröjda sig bland årets dagar,
        intet rum må den finna inom månadernas krets.
  7.    Ja, ofruktsam blive den natten,
        aldrig höje sig jubel under den.
  8.    Må den förbannas av dem som besvärja dagar,
        av dem som förmå mana upp Leviatan.
  9.    Må dess grynings stjärnor förmörkas,
        efter ljus må den bida, utan att det kommer,
        morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
 10.    eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,
        ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

 11.    Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,
        förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
 12.    Varför funnos knän mig till mötes,
        och varför bröst, där jag fick di?

 13.    Hade så icke skett, låge jag nu i ro,
        jag finge då sova, jag njöte då min vila,
 14.    vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,
        män som byggde sig palatslika gravar,
 15.    ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld
        och hade sina hus uppfyllda av silver;
 16.    eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,
        lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

 17.    Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,
        där få de uttröttade komma till vila;
 18.    där hava alla fångar fått ro,
        de höra där ingen pådrivares röst.
 19.    Små och stora äro där varandra lika,
        trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

 20.    Varför skulle den olycklige skåda ljuset?
        Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
 21.    åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,
        och spana därefter mer än efter någon skatt,
 22.    åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel --
        och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
 23.    varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,
        åt en man så kringstängd av Gud?

 24.    Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,
        och såsom vatten strömma mina klagorop.
 25.    ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,
        och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
 26.    Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;
        ångest kommer över mig.

[https://runeberg.org/bibeln/18_04.html]
                           Job, 4 Kapitlet

                Elifas' första tal: Förmaning till Job
                   att vara tålig; allenast syndare
                      straffas; en nattlig syn.

  1.  Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

  2.    Misstycker du, om man dristar tala till dig?
        Vem kan hålla tillbaka sina ord?

  3.    Se, många har du visat till rätta,
        och maktlösa händer har du stärkt;
  4.    dina ord hava upprättat den som stapplade,
        och åt vacklande knän har du givit kraft.

  5.    Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,
        när det är dig det drabbar, förskräckes du.
  6.    Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt
        och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

  7.    Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?
        och var skedde det att de redliga måste gå under?
  8.    Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv
        och de som utså olycka, de skörda och sådant;
  9.    för Guds andedräkt förgås de
        och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

 10.    Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,
        och unglejonens tänder brytas ut;
 11.    Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,
        och lejoninnans ungar bliva förströdda.

 12.    Men till mig smög sakta ett ord,
        mitt öra förnam det likasom en viskning,
 13.    När tankarna svävade om vid nattens syner
        och sömnen föll tung på människorna,
 14.    då kom en förskräckelse och bävan över mig,
        med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

 15.    En vindpust for fram över mitt ansikte,
        därvid reste sig håren på min kropp.
 16.    Och något trädde inför mina ögon,
        en skepnad vars form jag icke skönjde;
        och jag hörde en susning och en röst:

 17.    »Kan då en människa hava rätt mot Gud
        eller en man vara ren inför sin skapare?
 18.    Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,
        jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
 19.    huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,
        dem som hava sin grundval i stoftet!

        De krossas sönder så lätt som mal;
 20.    när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;
        innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
 21.    Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,
        oförtänkt måste de dö.»

[https://runeberg.org/bibeln/18_05.html]
                           Job, 5 Kapitlet

               Fortsättning av Elifas' första tal: Den
                    oförnuftiges undergång och den
                         frommes upprättelse.

  1.    Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig,
        och till vilken av de heliga kan du vända dig?
  2.    Se, dåren dräpes av sin grämelse,
        och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

  3.    Jag såg en dåre, fast var han rotad,
        men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
  4.    Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning,
        de förtrampas i porten utan räddning.
  5.    Av hans skörd äter vem som är hungrig,
        den rövas bort, om och hägnad med törnen;
        efter hans rikedom gapar ett giller.

  6.    Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet,
        ej ur marken skjuter olyckan upp;
  7.    nej, människan varder född till olycka,
        såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

  8.    Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud,
        åt Gud hemställde jag min sak,
  9.    åt honom som gör stora och outrannsakliga ting,
        under, flera än någon kan räkna,
 10.    åt honom som låter regnet falla på jorden
        och sänder vatten ned över markerna,
 11.    när han vill upphöja de ringa
        och förhjälpa de sörjande till frälsning.

 12.    Han är den som gör de klokas anslag om intet,
        så att deras händer intet uträtta med förnuft;
 13.    han fångar de visa i deras klokskap
        och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
 14.    mitt på dagen råka de ut för mörker
        och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

 15.    Så frälsar han från deras tungors svärd,
        han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
 16.    Den arme kan så åter hava ett hopp,
        och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

 17.    Ja, säll är den människa som Gud agar;
        den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
 18.    Ty om han och sargar, så förbinder han ock,
        om han slår, så hela ock hans händer.
 19.    Sex gånger räddar han dig ur nöden,
        ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

 20.    I hungerstid förlossar han dig från döden
        och i krig undan svärdets våld.
 21.    När tungor svänga gisslet, gömmes du undan;
        du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

 22.    Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le,
        för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
 23.    ty med markens stenar står du i förbund,
        och med djuren på marken har du ingått fred.
 24.    Och du får se huru din hydda står trygg;
        när du synar din boning, saknas intet däri.

 25.    Du får ock se huru din ätt förökas,
        huru din avkomma bliver såsom markens örter.
 26.    I graven kommer du, när du har hunnit din mognad,
        såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

 27.    Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det;
        hör därpå och betänk det väl.

[https://runeberg.org/bibeln/18_06.html]
                           Job, 6 Kapitlet

               Jobs svar på Elifas' första tal: Tyngden
                     av Jobs olycka; hans vänners
                           obarmhärtighet.

  1.  Då tog Job till orda och sade:

  2.    Ack att min grämelse bleve vägd
        och min olycka lagd jämte den på vågen!
  3.    Se, tyngre är den nu än havets sand,
        därför kan jag icke styra mina ord.
  4.    Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,
        och min ande indricker deras gift;
        ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

  5.    Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,
        icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
  6.    Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,
        och vem finner behag i slemörtens saft?
  7.    Så vägrar nu min själ att komma vid detta,
        det är för mig en vämjelig spis.

  8.    Ack att min bön bleve hörd,
        och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
  9.    O att det täcktes Gud att krossa mig,
        att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
 10.    Då funnes ännu för mig någon tröst,
        jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;
        jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

 11.    Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?
        Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
 12.    Min kraft är väl ej såsom stenens,
        min kropp är väl icke av koppar?
 13.    Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,
        var utväg har blivit mig stängd.

 14.    Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,
        men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
 15.    Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,
        ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
 16.    som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,
        när snön har fallit och gömt sig i dem,
 17.    men som åter försvinna, när de träffas av hettan,
        och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

 18.    Vägfarande där i trakten vika av till dem,
        men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
 19.    Temas vägfarande skådade dithän,
        Sabas köpmanståg hoppades på dem;
 20.    men de kommo på skam i sin förtröstan,
        de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

 21.    Ja, likaså ären I nu ingenting värda,
        handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
 22.    Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,
        taga av edert gods för att lösa mig ut,
 23.    att I skolen rädda mig undan min ovän,
        köpa mig fri ur våldsverkares hand?

 24.    Undervisen mig, så vill jag tiga,
        lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
 25.    Gott är förvisso uppriktigt tal,
        men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

 26.    Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,
        och skall den förtvivlade få tala för vinden?
 27.    Då kasten I väl också lott om den faderlöse,
        då lären I väl köpslå om eder vän!

 28.    Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;
        icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
 29.    Vänden om!  Må sådan orätt icke ske;
        ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
 30.    Skulle väl orätt bo på min tunga,
        och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

[https://runeberg.org/bibeln/18_07.html]
                           Job, 7 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Elifas' första
                tal, i det han vänder sig till Gud med
               klagan över människolivets vedermöda och
                   över sitt eget tröstlösa elände.

  1.    En stridsmans liv lever ju människan på jorden,
        och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
  2.    Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,
        lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

  3.    Så har jag fått till arvedel månader av elände;
        nätter av vedermöda hava blivit min lott.
  4.    Så snart jag har lagt mig, är min fråga:
        »När skall jag då få stå upp?»
        Ty aftonen synes mig så lång;
        jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

  5.    Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,
        med en skorpa lik jord;
        min hud skrymper samman och faller sönder.

  6.    Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;
        de försvinna utan något hopp.
  7.    Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,
        att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
  8.    Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;
        bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

  9.    Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,
        så är den som har farit ned i dödsriket;
        han kommer ej åter upp därifrån.
 10.    Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
        och hans plats vet icke av honom mer.

 11.    Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,
        jag vill taga till orda i min andes ångest,
        jag vill klaga i min själs bedrövelse.
 12.    Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,
        så att du måste sätta ut vakt mot mig?

 13.    När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,
        att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
 14.    då förfärar du mig genom drömmar,
        och med syner förskräcker du mig.

 15.    Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,
        hellre dö än vara blott knotor!
 16.    Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.
        Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

 17.    Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,
        aktar på henne så noga,
 18.    synar henne var morgon,
        prövar henne vart ögonblick?

 19.    Huru länge skall det dröja,
        innan du vänder din blick ifrån mig,
        lämnar mig i fred ett litet andetag?
 20.    Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,
        du människornas bespejare?

        Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp
        och låtit mig bliva en börda för mig själv?
 21.    Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,
        icke tillgiva mig min missgärning?
        Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;
        om du söker efter mig, så är jag icke mer.

[https://runeberg.org/bibeln/18_08.html]
                           Job, 8 Kapitlet

                Bildads första tal: Guds hand drabbar
                 allenast de onda; om Job söker Gud,
                      skall han bliva upprättad.

  1.  Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

  2.    Huru länge vill du hålla på med sådant tal
        och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
  3.    Skulle väl Gud kunna kränka rätten?
        Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

  4.    Om dina barn hava syndat mot honom
        och han gav dem i sina överträdelsers våld,
  5.    så vet, att om du själv söker Gud
        och beder till den Allsmäktige om misskund,
  6.    då, om du är ren och rättsinnig,
        ja, då skall han vakna upp till din räddning
        och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
  7.    och så skall din första tid synas ringa,
        då nu din sista tid har blivit så stor.

  8.    Ty fråga framfarna släkten,
        och akta på vad fäderna hava utrönt
  9.    -- vi själva äro ju från i går och veta intet,
        en skugga äro våra dagar på jorden;
 10.    men de skola undervisa dig och säga dig det,
        ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

 11.    »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank,
        eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
 12.    Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd,
        måste den då vissna, före allt annat gräs.

 13.    Så går det alla som förgäta Gud;
        den gudlöses hopp måste varda om intet.
 14.    Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig
        och hans förtröstan lik spindelns väv.
 15.    Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd;
        han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

 16.    Lik en frodig planta växer han i solens sken,
        ut över lustgården sträcka sig hans skott;
 17.    kring stenröset slingra sig hans rötter,
        mellan stenarna bryter han sig fram.

 18.    Men när så Gud rycker bort honom från hans plats,
        då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
 19.    Ja, så går det med hans levnads fröjd,
        och ur mullen få andra växa upp.»

 20.    Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig,
        han håller ej heller de onda vid handen.
 21.    Så bida då, till dess han fyller din mun med löje
        och dina läppar med jubel.
 22.    De som hata dig varda då höljda med skam,
        och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

[https://runeberg.org/bibeln/18_09.html]
                           Job, 9 Kapitlet

                Jobs svar på Bildads första tal: Ingen
               kan gå till rätta med Gud, men utan sak
                         har Gud hemsökt Job.

  1.  Därefter tog Job till orda och sade:

  2.    Ja, förvisso vet jag att så är;
        huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
  3.    Vill han gå till rätta med henne,
        så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
  4.    Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,
        vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
  5.    honom som oförtänkt flyttar bort berg
        och omstörtar dem i sin vrede;
  6.    honom som kommer jorden att vackla från sin plats,
        och dess pelare bäva därvid;
  7.    honom som befaller solen, så går hon icke upp,
        och som sätter stjärnorna under försegling;
  8.    honom som helt allena spänner ut himmelen
        och skrider fram över havets toppar;
  9.    honom som har gjort Karlavagnen och Orion,
        Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
 10.    honom som gör stora och outrannsakliga ting
        och under, flera än någon kan räkna?

 11.    Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,
        han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
 12.    Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?
        Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

 13.    Gud, han ryggar icke sin vrede;
        för honom har Rahabs följe måst böja sig;
 14.    huru skulle jag då våga svara honom,
        välja ut ord till att tala med honom?

 15.    Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;
        jag finge anropa min motpart om misskund.
 16.    Och om han än svarade mig på mitt rop,
        så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

 17.    Ty med storm hemsöker han mig
        och slår mig med sår på sår, utan sak.
 18.    Han unnar mig icke att hämta andan;
        nej, med bedrövelser mättar han mig.

 19.    Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!»,
        gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
 20.    Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;
        vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

 21.    Men ostrafflig är jag!  Jag aktar ej mitt liv,
        jag frågar icke efter, om jag får leva.
 22.    Det må gå som det vill, nu vare det sagt:
        han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

 23.    Om en landsplåga kommer med plötslig död,
        så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
 24.    Jorden är given i de ogudaktigas hand,
        och täckelse sätter han för dess domares ögon.
        Är det ej han som gör det, vem är det då?

 25.    Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare,
        de fly bort utan att hava sett någon lycka;
 26.    de ila åstad såsom en farkost av rör,
        såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

 27.    Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer,
        att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
 28.    Så måste jag dock bäva för alla mina kval;
        jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

 29.    Nej, såsom skyldig måste jag stå där;
        varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
 30.    Om jag än tvår mig i snö
        och renar mina händer i lutsalt,
 31.    så skall du dock sänka mig ned i pölen,
        så att mina kläder måste vämjas vid mig.

 32.    Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom,
        ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
 33.    ingen skiljeman finnes mellan oss,
        ingen som har myndighet över oss båda.

 34.    Må han blott vända av från mig sitt ris,
        och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
 35.    då skall jag tala utan att rädas för honom,
        ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

[https://runeberg.org/bibeln/18_10.html]
                           Job, 10 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Bildads första
                tal, i det han vänder sig till Gud med
                    klagan över att Gud handlar så
                skoningslöst mot sitt eget verk; bättre
                 vore för Job att aldrig hava blivit
                                född.

  1.    Min själ är led vid livet.
        Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,
        jag vill tala i min själs bedrövelse.

  2.    Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;
        låt mig veta varför du söker sak mot mig.
  3.    Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,
        medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

  4.    Har du då ögon som en varelse av kött,
        eller ser du såsom människor se?
  5.    Är din ålder som en människas ålder,
        eller äro dina år såsom en mans tider,
  6.    eftersom du letar efter missgärning hos mig
        och söker att hos mig finna synd,
  7.    du som dock vet att jag icke är skyldig,
        och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

  8.    Dina händer hava danat och gjort mig,
        helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
  9.    Tänk på huru du formade mig såsom lera;
        och nu låter du mig åter varda till stoft!

 10.    Ja, du utgöt mig såsom mjölk,
        och såsom ostämne lät du mig stelna.
 11.    Med hud och kött beklädde du mig,
        av ben och senor vävde du mig samman.
 12.    Liv och nåd beskärde du mig,
        och genom din vård bevarades min ande.

 13.    Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,
        jag vet att du hade detta i sinnet:
 14.    om jag syndade, skulle du vakta på mig
        och icke lämna min missgärning ostraffad.

 15.    Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!
        Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,
        jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

 16.    Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig
        och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
 17.    Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram
        och alltmer låta mig känna din förtörnelse;
        med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

 18.    Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?
        Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
 19.    hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;
        från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

 20.    Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,
        lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
 21.    innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,
        bort till mörkrets och dödsskuggans land,
 22.    till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,
        dit där dödsskugga och förvirring råder,
        ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

[https://runeberg.org/bibeln/18_11.html]
                           Job, 11 Kapitlet

                 Sofars första tal: I sin fåkunnighet
                 förstår Job icke Guds vishet; om han
                 omvände sig, så skulle allt åter gå
                              honom väl.

  1.  Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

  2.    Skall sådant ordflöde bliva utan svar
        och en så stortalig man få rätt?
  3.    Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad,
        så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
  4.    Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt,
        och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?

  5.    Nej, om allenast Gud ville tala
        och upplåta sina läppar till att svara dig,
  6.    om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter,
        huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått,
        då insåge du att Gud, dig till förmån,
        har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.

  7.    Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet
        eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
  8.    Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra?
        djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?
  9.    Dess längd sträcker sig vidare än jorden,
        och i bredd överträffar den havet.

 10.    När han vill fara fram och spärra någon inne
        eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
 11.    Han är ju den som känner lögnens män,
        fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
 12.    Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd,
        som en vildåsnefåle kan födas till människa.

 13.    Om du nu rätt bereder ditt hjärta
        och uträcker dina händer till honom,
 14.    om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand
        och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
 15.    ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam,
        du står fast och har intet att frukta.

 16.    Ja, då skall du förgäta din olycka,
        blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
 17.    Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken;
        och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
 18.    Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp;
        du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

 19.    Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig,
        och många skola söka din ynnest.
 20.    Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta;
        ingen tillflykt skall mer finnas för dem,
        och deras hopp skall vara att få giva upp andan.

[https://runeberg.org/bibeln/18_12.html]
                           Job, 12 Kapitlet

               Jobs svar på Sofars första tal: För den
                Allsmäktige och Allvise är människors
                        makt och vishet intet.

  1.  Därefter tog Job till orda och sade:

  2.    Ja, visst ären I det rätta folket,
        och med eder kommer visheten att dö ut!
  3.    Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I,
        icke står jag tillbaka för eder;
        ty vem är den som ej begriper slikt?

  4.    Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän,
        jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud;
        man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!

  5.    Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker;
        förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
  6.    Men förhärjares hyddor åtnjuta frid,
        och trygghet få sådana som trotsa Gud,
        de som hava sin gud i sin hand.

  7.    Men fråga du boskapen, den må undervisa dig,
        och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
  8.    eller tala till jorden, hon må undervisa dig,
        fiskarna i havet må giva dig besked.

  9.    Vem kan icke lära genom allt detta
        att det är HERRENS hand som har gjort det?
 10.    I hans han är ju allt levandes själ
        och alla mänskliga varelsers anda.

 11.    Skall icke öra pröva orden,
        likasom munnen prövar matens smak?
 12.    Vishet tillkommer ju de gamle
        och förstånd dem som länge hava levat.

 13.    Hos Honom finnes vishet och makt,
        hos honom råd och förstånd.
 14.    Se, vad han river ned, det bygges ej upp;
        för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
 15.    Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt,
        han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

 16.    Hos honom är kraft och klokhet,
        den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
 17.    Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt,
        och domare gör han till dårar.
 18.    Han upplöser konungars välde
        och sätter fångbälte om deras höfter.

 19.    Präster utblottar han, han för dem i landsflykt,
        och de säkrast rotade kommer han på fall.
 20.    Välbetrodda män berövar han målet
        och avhänder de äldste deras insikt.
 21.    Han utgjuter förakt över furstar
        och lossar de starkes gördel.

 22.    Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker,
        dödsskuggan drager han fram i ljuset.
 23.    Han låter folkslag växa till -- och förgör dem;
        han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
 24.    Stamhövdingar i landet berövar han förståndet,
        han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
 25.    De famla i mörkret och hava intet ljus,
        han kommer dem att ragla såsom druckna.

[https://runeberg.org/bibeln/18_13.html]
                           Job, 13 Kapitlet

                 Fortsättning av Jobs svar på Sofars
               första tal: Job vill lägga fram sin sak
               för den Allsmäktige; ed oärligt tal bör
                ingen försvara Gud; Gud själv må säga
                         vari Job har syndat.

  1.    Ja, alltsammans har mitt öga sett,
        mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
  2.    Vad I veten, det vet också jag;
        icke står jag tillbaka för eder.
  3.    Men till den Allsmäktige vill jag nu tala,
        det lyster mig att gå till rätta med Gud.

  4.    Dock, I ären män som spinna ihop lögn,
        allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
  5.    Om I ändå villen alldeles tiga!
        Det kunde tillräknas eder som vishet.
  6.    Hören nu likväl mitt klagomål,
        och akten på mina läppars gensagor.

  7.    Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal
        och honom till förmån bruka oärligt tal?
  8.    Skolen I visa eder partiska för honom
        eller göra eder till sakförare för Gud?
  9.    Icke kan sådant ändas väl,
        när han håller räfst med eder?
        Eller kunnen I gäckas med honom,
        såsom man kan gäckas med en människa?

 10.    Nej, förvisso skall han straffa eder,
        om I visen en hemlig partiskhet.
 11.    Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder,
        och fruktan för honom skall falla över eder.
 12.    Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska,
        edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

 13.    Tigen nu för min, så skall jag tala,
        gånge så över mig vad det vara må.
 14.    Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna
        och taga min själ i min hand.
 15.    Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat;
        min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
 16.    Redan detta skall lända mig till frälsning,
        ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

 17.    Hören, hören då mina ord,
        och låten min förklaring tränga in i edra öron.
 18.    Se, här lägger jag saken fram;
        jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
 19.    Eller gives det någon som kan vederlägga mig?
        Ja, då vill jag tiga -- och dö.

 20.    Allenast två ting må du ej göra mot mig,
        så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
 21.    din hand må du ej låta komma mig när,
        och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
 22.    Sedan må du åklaga, och jag vill svara,
        eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

 23.    Huru är det alltså med mina missgärningar och synder?
        Låt mig få veta min överträdelse och synd.
 24.    Varför döljer du ditt ansikte
        och aktar mig såsom din fiende?
 25.    Vill du skrämma ett löv som drives av vinden,
        vill du förfölja ett borttorkat strå?

 26.    Du skriver ju bedrövelser på min lott
        och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
 27.    du sätter mina fötter i stocken,
        du vaktar på alla vägar,
        för mina fotsulor märker du ut stegen.
 28.    Och detta mot en som täres bort lik murket trä,
        en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

[https://runeberg.org/bibeln/18_14.html]
                           Job, 14 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Sofars första
                tal, i det han vänder sig till Gud med
               klagan över det mänskliga livets elände.

  1.    Människan, av kvinna född,
        lever en liten tid och mättas av oro;
  2.    lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,
        hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

  3.    Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,
        ja, du drager mig till doms inför dig.
  4.    Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!
        Sådant kan ju aldrig ske.

  5.    Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,
        hennes månaders antal fastställt av dig,
        har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
  6.    vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,
        låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

  7.    För ett träd finnes ju kvar något hopp;
        hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,
        och telningar behöva ej fattas därpå.
  8.    Om än dess rot tynar hän i jorden
        och dess stubbe dör bort i mullen,
  9.    så kan det grönska upp genom vattnets ångor
        och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

 10.    Men om en man dör, så ligger han där slagen;
        om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
 11.    Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,
        och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
 12.    så ligger mannen där och står ej mer upp,
        han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;
        aldrig väckes han upp ur sin sömn.

 13.    Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,
        fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,
        staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
 14.    fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!
        Då skulle jag hålla min stridstid ut,
        ända till dess att min avlösning komme.

 15.    Du skulle då ropa på mig,
        och jag skulle svara dig;
        efter dina händers verk skulle du längta;
 16.    ja, du skulle då räkna mina steg,
        du skulle ej akta på min synd.
 17.    I en förseglad pung låge då min överträdelse,
        och du överskylde min missgärning.

 18.    Men såsom själva berget faller och förvittrar,
        och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
 19.    såsom stenar nötas sönder genom vattnet,
        och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,
        så gör du ock människans hopp om intet.

 20.    Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;
        du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
 21.    Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;
        om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
 22.    Hennes kropp känner blott sin egen plåga,
        hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

[https://runeberg.org/bibeln/18_15.html]
                           Job, 15 Kapitlet

                   Elifas' andra tal: Jobs ord äro
                  oförståndiga och övermodiga; ingen
                människa är rättfärdig; de ogudaktiga
                      undkomma icke sitt straff.

  1.  Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

  2.    Skall en vis man tala så i vädret
        och fylla upp sitt bröst med östanvind?
  3.    Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,
        med ord som ingenting bevisa?

  4.    Än mer, du gör gudsfruktan om intet
        och kommer med klagolåt inför Gud.
  5.    Ty din ondska lägger dig orden i munnen,
        och ditt behag står till illfundigt tal.
  6.    Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,
        dina egna läppar vittna emot dig.

  7.    Var du den första människa som föddes,
        och fick du liv, förrän höjderna funnos?
  8.    Blev du åhörare i Guds hemliga råd
        och fick så visheten i ditt våld?
  9.    Vad vet du då, som vi icke veta?
        Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
 10.    Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,
        ja, en som övergår din fader i ålder.

 11.    Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,
        och det ord som i saktmod talas med dig?
 12.    Vart föres du hän av ditt sinne,
        och varför välva dina ögon så,
 13.    i det du vänder ditt raseri mot Gud
        och öser ut ord ur din mun?

 14.    Vad är en människa, att hon skulle vara ren?
        Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
 15.    Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,
        och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
 16.    huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,
        den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

 17.    Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;
        det som jag har skådat vill jag förtälja,
 18.    vad visa män hava gjort kunnigt,
        lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
 19.    ifrån dem som allena fingo landet till gåva,
        och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

 20.    Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,
        under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
 21.    Skräckröster ljuda i hans öron;
        när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
 22.    Han har intet hopp om räddning ur mörkret,
        ty svärdet lurar på honom.

 23.    Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?
        Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
 24.    Ångest och trångmål förskräcka honom,
        han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

 25.    Ty mot Gud räckte han ut sin hand,
        och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
 26.    han stormade mot honom med trotsig hals,
        med sina sköldars ryggar i sluten hop;
 27.    han höljde sitt ansikte med fetma
        och samlade hull på sin länd;
 28.    han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,
        i hus som ej fingo bebos,
        ty till stenhopar voro de bestämda.

 29.    Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,
        hans skördar luta ej tunga mot jorden.
 30.    Han kan icke undslippa mörkret;
        hans telningar skola förtorka av hetta,
        och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

 31.    I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,
        ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
 32.    I förtid skall hans mått varda fyllt,
        och hans krona skall ej grönska mer.
 33.    Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,
        lik ett olivträd som fäller sina blommor.

 34.    Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,
        såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
 35.    Man går havande med olycka och föder fördärv;
        den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

[https://runeberg.org/bibeln/18_16.html]
                           Job, 16 Kapitlet

                 Jobs svar på Elifas' andra tal: Jobs
               vänner äro usla tröstare; oförskyllt har
                 han blivit hemsökt; dock har han ett
                vittne i himmelen, till vilket han nu
                             vänder sig.

  1.  Därefter tog Job till orda och sade:

  2.    Över nog har jag fått höra av sådant;
        usla tröstare ären I alla.
  3.    Är det nu slut på detta tal i vädret,
        eller eggar dig ännu något till gensvar?

  4.    Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;
        ja, jag ville att I voren i mitt ställe!
        Då kunde jag hopsätta ord mot eder
        och skaka mot eder mitt huvud till hån.
  5.    Med munnen kunde jag då styrka eder
        och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

  6.    Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga;
        och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
  7.    Nej, nu har all min kraft blivit tömd;
        du har ju förött hela mitt hus.
  8.    Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd;
        min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

  9.    I vrede söndersliter och ansätter man mig,
        man biter sina tänder samman emot mig;
        ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
 10.    Man spärrar upp munnen mot mig,
        smädligt slår man mig på mina kinder;
        alla rota sig tillsammans emot mig.

 11.    Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor
        och kastar mig i de ogudaktigas händer.
 12.    Jag satt i god ro, då krossade han mig;
        han grep mig i nacken och slog mig i smulor.

        Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
 13.    från alla sidor träffa mig hans pilar,
        han genomborrar mina njurar utan förskoning,
        min galla gjuter han ut på jorden.
 14.    Han bryter ned mig med stöt på stöt,
        han stormar emot mig såsom en kämpe.

 15.    Säcktyg bär jag hopfäst över min hud,
        och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
 16.    Mitt anlete är glödande rött av gråt,
        och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
 17.    Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer,
        och fastän min bön är ren!

 18.    Du jord, överskyl icke mitt blod,
        och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
 19.    Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,
        och i höjden den som skall tala för mig.

 20.    Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje,
        därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
 21.    Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud
        och åt ett människobarn mot dess nästa.
 22.    Ty få äro de år som skola upprinna,
        innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

[https://runeberg.org/bibeln/18_17.html]
                           Job, 17 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Elifas' andra
               tal, i det han beder till Gud om försvar
               mot vännerna.  Själv väntar han sig intet
                           annat än döden.

  1.    Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,
        bland gravar får jag min lott.
  2.    Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,
        och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

  3.    Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;
        vilken annan vill giva mig sitt handslag?
  4.    Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,
        därför skall du icke låta dem triumfera.
  5.    Den som förråder sina vänner till plundring,
        på hans barn skola ögonen försmäkta.

  6.    Jag är satt till ett ordspråk bland folken;
        en man som man spottar i ansiktet är jag.
  7.    Därför är mitt öga skumt av grämelse,
        och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

  8.    De redliga häpna över sådant,
        och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
  9.    Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,
        och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
 10.    Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,
        jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

 11.    Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,
        vad som var mitt hjärtas begär.
 12.    Men natten vill man göra till dag,
        ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

 13.    Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,
        i mörkret skall jag bädda mitt läger;
 14.    till graven måste jag säga: »Du är min fader»,
        till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
 15.    Vad bliver då av mitt hopp,
        ja, mitt hopp, vem får skåda det?
 16.    Till dödsrikets bommar far det ned,
        då jag nu själv går till vila i stoftet.

[https://runeberg.org/bibeln/18_18.html]
                           Job, 18 Kapitlet

                Bildads andra tal: Huru än Job rasar,
                 förbliver det så, att den ogudaktige
               kommer på fall och förgås med hela sitt
                                 hus.

  1.  Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

  2.    Huru länge skolen I gå på jakt efter ord?
        Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.
  3.    Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur,
        räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?
  4.    Du som i din vrede sliter sönder dig själv,
        menar du att dör din skull jorden skall bliva öde
        och klippan flyttas bort från sin plats?

  5.    Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut,
        och lågan av hans eld icke giva något sken.
  6.    Ljuset skall förmörkas i hans hydda,
        och lampan slockna ut för honom.
  7.    Hans väldiga steg skola stäckas,
        hans egna rådslag bringa honom på fall.

  8.    Ty han rusar med sina fötter in i nätet,
        försåten lura, där han vandrar fram;
  9.    snaran griper honom om hälen,
        och gillret tager honom fatt;
 10.    garn till att fånga honom äro lagda på marken
        och snärjande band på hans stig.

 11.    Från alla sidor ängsla honom förskräckelser,
        de jaga honom, varhelst han går fram.
 12.    Olyckan vill uppsluka honom,
        och ofärd står redo, honom till fall.
 13.    Under hans hud frätas hans lemmar bort,
        ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

 14.    Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort,
        och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.
 15.    I hans hydda får främlingar bo,
        och svavel utströs över hans boning.

 16.    Nedantill förtorkas hans rötter,
        och ovantill vissnar hans krona bort.
 17.    Hans åminnelse förgås ifrån jorden,
        hans namn lever icke kvar i världen.
 18.    Från ljus stötes han ned i mörker
        och förjagas ifrån jordens krets.
 19.    Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk,
        och ingen i hans boningar skall slippa undan.

 20.    Över hans ofärdsdag häpna västerns folk,
        och österns män gripas av rysning.
 21.    Ja, så sker det med den orättfärdiges hem,
        så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/18_19.html]
                           Job, 19 Kapitlet

               Jobs svar på Bildads andra tal: Gud gör
                 orätt, när han så bryter ned Job och
                låter honom bliva övergiven av dem som
                hava varit hans närmaste; dock vet Job
                      att hans förlossare lever.

  1.  Därefter tog Job till orda och sade:

  2.    Huru länge skolen I bedröva min själ
        och krossa mig sönder med edra ord?
  3.    Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig
        och kränkt mig utan all försyn.

  4.    Om så är, att jag verkligen har farit vilse,
        då är förvillelsen min egen sak.
  5.    Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,
        och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
  6.    så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt
        och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

  7.    Se, jag klagar över våld, men får intet svar;
        jag ropar, men får icke rätt.
  8.    Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram,
        och över mina stigar breder han mörker.
  9.    Min ära har han avklätt mig,
        och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

 10.    Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;
        han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
 11.    Sin vrede låter han brinna mot mig
        och aktar mig såsom sina ovänners like.
 12.    Hans skaror draga samlade fram
        och bereda sig väg till anfall mot mig;
        de lägra sig runt omkring min hydda.

 13.    Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;
        mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
 14.    Mina närmaste hava dragit sig undan,
        och mina förtrogna hava förgätit mig.

 15.    Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;
        en främmande man har jag blivit i deras ögon.
 16.    Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;
        ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

 17.    Min andedräkt är vidrig för min hustru,
        jag väcker leda hos min moders barn.
 18.    Till och med de små barnen visa mig förakt;
        så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
 19.    Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;
        de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

 20.    Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;
        knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

 21.    Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,
        då nu Guds hand så har hemsökt mig.
 22.    Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,
        och aldrig bliva mätta av mitt kött?

 23.    Ack att mina ord skreves upp,
        ack att de bleve upptecknade i en bok,
 24.    ja, bleve med ett stift av järn och med bly
        för evig tid inpräglade i klippan!

 25.    Dock, jag vet att min förlossare lever,
        och att han till slut skall stå fram över stoftet.
 26.    Och sedan denna min sargade hud är borta,
        skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
 27.    Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,
        för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;
        därefter trånar jag i mitt innersta.

 28.    Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»
        -- såsom vore skulden att finna hos mig --
 29.    då mån I taga eder till vara för svärdet,
        ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;
        så mån I då besinna att en dom skall komma.

[https://runeberg.org/bibeln/18_20.html]
                           Job, 20 Kapitlet

                Sofars andra tal: De ogudaktigas jubel
                varar kort, deras orättfångna rikedom
                       förrinner såsom vatten.

  1.  Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

  2.    På sådant tal giva mina tankar mig ett svar,
        än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
  3.    Smädlig tillrättavisning måste jag höra,
        och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

  4.    Vet du då icke att så har varit från evig tid,
        från den stund då människor sattes på jorden:
  5.    att de ogudaktigas jubel varar helt kort
        och den gudlöses glädje ett ögonblick?

  6.    Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen
        och hans huvud når intill molnen,
  7.    Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck;
        de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
  8.    Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer;
        han förjagas såsom en syn om natten.
  9.    Det öga som såg honom ser honom icke åter,
        och hans plats får ej skåda honom mer.
 10.    Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma,
        hans händer återbära hans vinning.
 11.    Bäst ungdomskraften fyller hans ben,
        skall den ligga i stoftet med honom.

 12.    Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun,
        så att han gömmer den under sin tunga,
 13.    är rädd om den och ej vill gå miste därom,
        utan håller den förvarad inom sin gom,
 14.    så förvandlas denna kost i hans inre,
        bliver huggormsetter i hans liv.
 15.    Den rikedom han har slukat måste han utspy;
        av Gud drives den ut ur hans buk.
 16.    Ja, huggormsgift kommer han att dricka,
        av etterormens tunga bliver han dräpt.
 17.    Ingen bäck får vederkvicka hans syn,
        ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

 18.    Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav;
        hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
 19.    Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där;
        han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
 20.    Han visste ej av någon ro för sin buk,
        men han skall icke rädda sig med sina skatter.
 21.    Intet slapp undan hans glupskhet,
        därför äger och hans lycka intet bestånd.
 22.    Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd,
        och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

 23.    Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld;
        sin vredes glöd skall Gud sända över honom
        och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

 24.    Om han flyr undan för vapen av järn,
        så genomborras han av kopparbågens skott.
 25.    När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg,
        när den ljungande udden kommer fram ur hans galla,
        då falla dödsfasorna över honom.

 26.    Idel mörker är förvarat åt hans skatter;
        till mat gives honom eld som brinner utan pust,
        den förtär vad som är kvar i hans hydda.
 27.    Himmelen lägger hans missgärning i dagen,
        och jorden reser sig upp emot honom.
 28.    Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos,
        likt förrinnande vatten, på vredens dag.

 29.    Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud,
        sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

[https://runeberg.org/bibeln/18_21.html]
                           Job, 21 Kapitlet

               Jobs svar på Sofars andra tal: Vännerna
                borde besinna att lidandet visst icke
                   alltid faller på de ondas lott.

  1.  Därefter tog Job till orda och sade:

  2.    Hören åtminstone på mina ord;
        låten det vara den tröst som I given mig.
  3.    Haven fördrag med mig, så att jag får tala;
        sedan jag har talat, må du bespotta.

  4.    Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?
        Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
  5.    Akten på mig, så skolen I häpna
        och nödgas lägga handen på munnen.
  6.    Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,
        och förfäran griper mitt kött.

  7.    Varför få de ogudaktiga leva,
        ja, med åldern växa till i rikedom?
  8.    De se sina barn leva kvar hos sig,
        och sin avkomma hava de inför sina ögon.
  9.    Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;
        Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

 10.    När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;
        lätt kalva deras kor, och icke i otid.
 11.    Sina barn släppa de ut såsom en hjord,
        deras piltar hoppa lustigt omkring.
 12.    De stämma upp med pukor och harpor,
        och glädja sig vid pipors ljud.
 13.    De förnöta sina dagar i lust,
        och ned till dödsriket fara de i frid.

 14.    Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,
        dina vägar vilja vi icke veta av.
 15.    Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?
        och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

 16.    Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,
        och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

 17.    Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,
        huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,
        och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
 18.    De borde ju bliva såsom halm för vinden,
        lika agnar som stormen rycker bort.

 19.    »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»
        Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
 20.    Med egna ögon borde han se sitt fall,
        och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
 21.    Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,
        när hans månaders antal har nått sin ände?

 22.    »Skall man då lära Gud förstånd,
        honom som dömer över de högsta?»

 23.    Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,
        där han sitter i allsköns frid och ro;
 24.    hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,
        och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
 25.    Den andre måste dö med bedrövad själ,
        och aldrig fick han njuta av någon lycka.
 26.    Tillsammans ligga de så i stoftet,
        och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

 27.    Se, jag känner väl edra tankar
        och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
 28.    I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,
        av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

 29.    Haven I då ej frågat dem som vida foro,
        och akten I ej på deras vittnesbörd:
 30.    att den onde bliver sparad på ofärdens dag
        och bärgad undan på vredens dag?
 31.    Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?
        Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

 32.    Och när han har blivit bortförd till graven,
        så vakar man sedan där vid kullen.
 33.    Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.
        I hans spår drager hela världen fram;
        före honom har och otaliga gått.

 34.    Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?
        Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

[https://runeberg.org/bibeln/18_22.html]
                           Job, 22 Kapitlet

                Elifas' tredje tal: Jobs lidanden äro
                          straffet för forna
                obarmhärtighetssynder; må han omvända
                 sig till Gud, så skall allt åter gå
                              honom väl.

  1.  Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

  2.    Kan en man bereda Gud något gagn,
        så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?
  3.    Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig,
        eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?

  4.    Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig,
        och som han går med dig till doms?
  5.    Har då icke din ondska varit stor,
        och voro ej dina missgärningar utan ände?
  6.    Jo, du tog pant av din broder utan sak,
        du plundrade de utblottade på deras kläder.
  7.    Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka,
        och den hungrige nekade du bröd.

  8.    För den väldige ville du upplåta landet,
        och den myndige skulle få bo däri,
  9.    men änkor lät du gå med tomma händer,
        och de faderlösas armar blevo krossade.

 10.    Därför omgives du nu av snaror
        och förfäras av plötslig skräck.
 11.    ja, av ett mörker där du intet ser,
        och av vattenflöden som övertäcka dig.

 12.    I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning,
        och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;
 13.    därför tänker du: »Vad kan Gud veta?
        Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?
 14.    Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser;
        och på himlarunden är det han har sin gång.»

 15.    Vill du då hålla dig på forntidens väg,
        där fördärvets män gingo fram,
 16.    de män som bortrycktes, innan deras tid var ute,
        och såsom en ström flöt deras grundval bort,
 17.    de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss»,
        ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?
 18.    Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda.
        De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

 19.    De rättfärdiga skola se det och glädja sig,
        och den oskyldige skall få bespotta dem:
 20.    »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade,
        och deras överflöd har elden förtärt.»

 21.    Men sök nu förlikning och frid med honom;
        därigenom skall lycka falla dig till.
 22.    Tag emot undervisning av hans mun,
        och förvara hans ord i ditt hjärta.

 23.    Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad;
        men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.
 24.    Ja kasta din gyllene skatt i stoftet
        och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,
 25.    så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt,
        det ädlaste silver varder han för dig.

 26.    Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige
        och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.
 27.    När du då beder till honom, skall han höra dig,
        och de löften du gör skall du få infria.
 28.    Allt vad du besluter skall då lyckas för dig,
        och ljus skall skina på dina vägar.
 29.    Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!»,
        så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.
 30.    Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld;
        genom dina händers renhet räddas en sådan.

[https://runeberg.org/bibeln/18_23.html]
                           Job, 23 Kapitlet

                 Jobs svar på Elifas' tredje tal: Han
                klagar över att han ej får lägga fram
                      för Gud sin rättvisa sak.

  1.  Därefter tog Job till orda och sade:

  2.    Också i dag vill min klaga göra uppror.
        Min hand kännes matt för min suckans skull.
  3.    Om jag blott visste huru jag skulle finna honom,
        huru jag kunde komma dit där han bor!

  4.    Jag skulle då lägga fram för honom min sak
        och fylla min mun med bevis.
  5.    Jag ville väl höra vad han kunde svara mig,
        och förnimma vad han skulle säga till mig.

  6.    Icke med övermakt finge han bekämpa mig,
        nej, han borde allenast lyssna till mig.
  7.    Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man,
        ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

  8.    Men går jag mot öster, så är han icke där;
        går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
  9.    har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke;
        döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

 10.    Han vet ju vilken väg jag har vandrat;
        han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
 11.    Vid hans spår har min for hållit fast,
        hans väg har jag följt, utan att vika av.
 12.    Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg;
        mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

 13.    Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom?
        Vad honom lyster, det gör han ock.
 14.    Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del,
        och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

 15.    Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte;
        när jag betänker det, fruktar jag för honom.
 16.    Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt,
        den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
 17.    ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom,
        dödsnatten undanhöll han mig.

[https://runeberg.org/bibeln/18_24.html]
                           Job, 24 Kapitlet

                 Fortsättning av Jobs svar på Elifas'
               tredje tal: Klagan över att Gud låter de
                  värnlösa så lida och icke straffar
                     våldsmännens missgärningar.

  1.    Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?
        varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

  2.    Se, råmärken flyttar man undan,
        rövade hjordar driver man i bet;
  3.    de faderlösas åsna för man bort
        och tager änkans ko i pant.
  4.    Man tränger de fattiga undan från vägen,
        de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

  5.    Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;
        dit gå de och möda sig och söka något till täring;
        hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
  6.    På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,
        de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
  7.    Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;
        de hava intet att skyla sig med i kölden.
  8.    Av störtskurar från bergen genomdränkas de;
        de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

  9.    Den faderlöse slites från sin moders bröst,
        och den betryckte drabbas av utpantning.
 10.    Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,
        hungrande nödgas de bära på kärvar.
 11.    Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,
        de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
 12.    Utstötta ur människors samfund jämra de sig,
        ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.
        Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

 13.    Andra hava blivit fiender till ljuset;
        de känna icke dess vägar
        och hålla sig ej på dess stigar.
 14.    Vid dagningen står mördaren upp
        för att dräpa den betryckte och fattige;
        och om natten gör han sig till tjuvars like.
 15.    Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,
        han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,
        och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

 16.    När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,
        men under dagen stänga de sig inne;
        ljuset vilja de icke veta av.
 17.    Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,
        med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

 18.    »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,
        förbannad bliver hans del i landet;
        till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
 19.    Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,
        så förtär dödsriket den som har syndat.
 20.    Hans moders liv förgäter honom,
        maskar frossa på honom,
        ingen finnes, som bevarar hans minne;
        såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
 21.    Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,
        och när någon icke gör gott mot änkan.»

 22.    Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,
        de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
 23.    han giver dem trygghet, så att de få vila,
        och hans ögon vaka över deras vägar.
 24.    När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,
        de sjunka då ned och dö som alla andra;
        likasom axens toppar vissna de bort.
 25.    Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,
        vem kan göra mina ord om intet?

[https://runeberg.org/bibeln/18_25.html]
                           Job, 25 Kapitlet

                Bildads tredje tal: Mot Gud kan ingen
                 hava rätt; ingen är ren i hans ögon.

  1.  Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

  2.    Hos honom är väldighet och förskräckande makt,
        hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.
  3.    Vem finnes, som förmår räkna hans skaror?
        Och vem överstrålas ej av hans ljus?

  4.    Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud
        eller en av kvinna född kunna befinnas ren?
  5.    Se, ej ens månen skiner nog klart,
        ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;
  6.    huru mycket mindre då människan, det krypet,
        människobarnet, den masken!

[https://runeberg.org/bibeln/18_26.html]
                           Job, 26 Kapitlet

                 Jobs svar på Bildads tredje tal: Job
                    behöver icke Bildads tröst och
                undervisning; själv kan han både inse
                      och beskriva Guds allmakt.

  1.  Därefter tog Job till orda och sade:

  2.    Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige,
        huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
  3.    Vilka råd har du ej givit den ovise,
        och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
  4.    Vem gav dig kraft att tala sådana ord,
        och vems ande var det som kom till orda ur dig?

  5.    Dödsrikets skuggor gripas av ångest,
        djupets vatten och de som bo däri.
  6.    Dödsriket ligger blottat för honom,
        och avgrunden har intet täckelse.

  7.    Han spänner ut nordanrymden över det tomma
        och hänger upp jorden på intet.
  8.    Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte,
        och skyarna brista icke under bördan.
  9.    Han gömmer sin tron för vår åsyn,
        han omhöljer den med sina skyar.
 10.    En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen,
        där varest ljus ändas i mörker.

 11.    Himmelens pelare skälva,
        de gripas av förfäran vid hans näpst.
 12.    Med sin kraft förskräckte han havet,
        och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
 13.    Blott han andades, blev himmelen klar;
        hans hand genomborrade den snabba ormen.

 14.    Se, detta är allenast utkanterna av hans verk;
        en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom.
        Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?

[https://runeberg.org/bibeln/18_27.html]
                           Job, 27 Kapitlet

                Jobs sluttal till vännerna: Han håller
               fast vid sin rättfärdighet och beskriver
               huru den ogudaktige drabbas av straffet.

  1.  Åter hov Job upp sin röst och kvad:

  2.    Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,
        den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
  3.    aldrig, så länge ännu min ande är i mig
        och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
  4.    aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är,
        och min tunga bära fram oärligt tal.

  5.    Bort det, att jag skulle giva eder rätt!
        Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
  6.    Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,
        mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

  7.    Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där
        och min motståndare såsom orättfärdig.
  8.    Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres,
        när hans själ ryckes bort av Gud?
  9.    Månne Gud skall höra hans rop,
        när nöden kommer över honom?
 10.    Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,
        kan han åkalla Gud alltid?

 11.    Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;
        huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
 12.    Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;
        huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

 13.    Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,
        vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

 14.    Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;
        hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
 15.    De som slippa undan läggas i graven genom pest,
        och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

 16.    Om han ock hopar silver såsom stoft
        och lägger kläder på hög såsom lera,
 17.    så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög,
        och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

 18.    Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,
        det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
 19.    Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;
        men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

 20.    Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,
        om natten rövas han bort av stormen.
 21.    Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,
        den rycker honom undan från hans plats.

 22.    Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;
        för hans hand måste han flykta med hast.
 23.    Då slår man ihop händerna, honom till hån;
        man visslar åt honom på platsen där han var.

[https://runeberg.org/bibeln/18_28.html]
                           Job, 28 Kapitlet

                  Fortsättning av Jobs sluttal till
                      vännerna: Vishetens gruva.

  1.    Silvret har ju sin gruva,
        sin fyndort har guldet, som man renar;
  2.    järn hämtas upp ur jorden,
        och stenar smältas till koppar.

  3.    Man sätter då gränser för mörkret,
        och rannsakar ned till yttersta djupet,
  4.    Där spränger man schakt långt under markens bebyggare,
        där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot,
        där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

  5.    Ovan ur jorden uppväxer bröd,
        men därnere omvälves den såsom av eld.
  6.    Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste,
        guldmalm hämtar man ock där.

  7.    Stigen ditned är ej känd av örnen,
        och falkens öga har ej utspanat den;
  8.    den har ej blivit trampad av stolta vilddjur,
        intet lejon har gått därfram.

  9.    Ja, där bär man hand på hårda stenen;
        bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
 10.    In i klipporna bryter man sig gångar,
        där ögat får se allt vad härligt är.
 11.    Vattenådror täppas till och hindras att gråta.
        Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

 12.    Men visheten, var finnes hon,
        och var har förståndet sin boning?
 13.    Priset för henne känner ingen människa;
        hon står ej att finna i de levandes land.
 14.    Djupet säger: »Hon är icke här»,
        och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

 15.    Hon köper icke för ädlaste metall,
        med silver gäldas ej hennes värde.
 16.    Hon väges icke upp med guld från Ofir,
        ej med dyrbar onyx och safir.

 17.    Guld och glas kunna ej liknas vid henne;
        hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
 18.    Koraller och kristall må icke ens nämnas;
        svårare är förvärva vishet än pärlor.
 19.    Etiopisk topas kan ej liknas vid henne;
        hon väges icke upp med renaste guld.

 20.    Ja, visheten, varifrån kommer väl hon,
        och var har förståndet sin boning?
 21.    Förborgad är hon för alla levandes ögon,
        för himmelens fåglar är hon fördold;
 22.    avgrunden och döden giva till känna;
        »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

 23.    Gud, han är den som känner vägen till henne,
        han är den som vet var hon har sin boning.
 24.    Ty han förmår skåda till jordens ändar,
        allt vad som finnes under himmelen ser han.

 25.    När han mätte ut åt vinden dess styrka
        och avvägde vattnen efter mått,
 26.    när han stadgade en lag för regnet
        och en väg för tordönets stråle,
 27.    då såg han och uppenbarade henne,
        då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

 28.    Och till människorna sade han så:
        »Se Herrens fruktan, det är vishet,
        och att fly det onda är förstånd.»

[https://runeberg.org/bibeln/18_29.html]
                           Job, 29 Kapitlet

                   Jobs slutbetraktelse: Med saknad
               påminner han sig huru lycklig och aktad
                           han fordom var.

  1.  Åter hov Job upp sin röst och kvad:

  2.    Ack att jag vore såsom i forna månader,
        såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
  3.    då hans lykta sken över mitt huvud
        och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

  4.    Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,
        då Guds huldhet vilade över min hydda,
  5.    då ännu den Allsmäktige var med mig
        och mina barn stodo runt omkring mig,
  6.    då mina fötter badade i gräddmjölk
        och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

  7.    När jag då gick upp till porten i staden
        och intog mitt säte på torget,
  8.    då drogo de unga sig undan vid min åsyn,
        de gamla reste sig upp och blevo stående.
  9.    Då höllo hövdingar tillbaka sina ord
        och lade handen på munnen;
 10.    furstarnas röst ljöd då dämpad,
        och deras tunga lådde vid gommen.

 11.    Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,
        och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
 12.    ty jag räddade den betryckte som ropade,
        och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

 13.    Den olyckliges välsignelse kom då över mig,
        och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
 14.    I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;
        rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
 15.    Ögon blev jag då åt den blinde,
        och fötter var jag åt den halte.

 16.    Jag var då en fader för de fattiga,
        och den okändes sak redde jag ut.
 17.    Jag krossade den orättfärdiges käkar
        och ryckte rovet undan hans tänder.

 18.    Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,
        mina dagar skola bliva många såsom sanden.
 19.    Min rot ligger ju öppen för vatten,
        och i min krona faller nattens dagg.
 20.    Min ära bliver ständigt ny,
        och min båge föryngras i min hand.»

 21.    Ja, på mig hörde man då och väntade,
        man lyssnade under tystnad på mitt råd.
 22.    Sedan jag hade talat, talade ingen annan;
        såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

 23.    De väntade på mig såsom på regn,
        de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
 24.    När de misströstade, log jag emot dem,
        och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
 25.    Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;
        jag tronade då såsom en konung i sin skara,
        lik en man som har tröst för de sörjande.

[https://runeberg.org/bibeln/18_30.html]
                           Job, 30 Kapitlet

                Fortsättning av Jobs slutbetraktelse:
                 Klagan över att hans forna lycka har
                   vänt sig, så att till och med de
                  föraktligaste uslingar nu anse sig
                bättre än han; plågorna unna honom ej
                 heller ro; Gud själv har blivit hans
                               fiende.

  1.    Och nu le de åt mig,
        människor som äro yngre till åren än jag,
        män vilkas fäder jag aktade ringa,
        ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

  2.    Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,
        dessa människor som sakna all manlig kraft?
  3.    Utmärglade äro de ju av brist och svält;
        de gnaga sin föda av torra öknen,
        som redan i förväg är öde och ödslig.
  4.    Saltörter plocka de där bland snåren,
        och ginströtter är vad de hava till mat.

  5.    Ur människors samkväm drives de ut,
        man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
  6.    I gruvliga klyftor måste de bo,
        i hålor under jorden och i bergens skrevor.
  7.    Bland snåren häva de upp sitt tjut,
        under nässlor ligga de skockade,
  8.    en avföda av dårar och ärelöst folk,
        utjagade ur landet med hugg och slag.

  9.    Och för sådana har jag nu blivit en visa,
        de hava mig till ämne för sitt tal;
 10.    med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,
        de hava ej försyn för att spotta åt mig.
 11.    Nej, mig till plåga, lossa de alla band,
        alla tyglar kasta de av inför mig.

 12.    Invid min högra sida upphäver sig ynglet;
        mina fötter vilja de stöta undan.
        De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
 13.    Stigen framför mig hava de rivit upp.
        De göra sitt bästa till att fördärva mig,
        de som dock själva äro hjälplösa.
 14.    Såsom genom en bred rämna bryta de in;
        de vältra sig fram under murarnas brak.
 15.    Förskräckelser välvas ned över mig.
        Såsom en storm bortrycka de min ära,
        och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

 16.    Och nu utgjuter sig min själ inom mig,
        eländesdagar hålla mig fast.
 17.    Natten bortfräter benen i min kropp,
        och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
 18.    Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,
        såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
 19.    I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,
        och själv är jag nu lik stoft och aska.

 20.    Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;
        jag står här, men de bespejar mig allenast.
 21.    Du förvandlas för mig till en grym fiende,
        med din starka hand ansätter du mig.
 22.    Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,
        och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
 23.    Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,
        till den boning dit allt levande församlas.

 24.    Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,
        ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
 25.    Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,
        och ömkade sig min själ ej över den fattige?

 26.    Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;
        jag hoppades på ljus, men mörker kom.
 27.    Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,
        eländesdagar hava ju mött mig.

 28.    Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;
        mitt i församlingen står jag upp och skriar.
 29.    En broder har jag blivit till schakalerna,
        och en frände är jag vorden till strutsarna.
 30.    Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,
        benen i min kropp äro förbrända av hetta.
 31.    I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,
        mina pipors klang i högljudd gråt.

[https://runeberg.org/bibeln/18_31.html]
                           Job, 31 Kapitlet

                Fortsättning av Jobs slutbetraktelse:
                 Han bedyrar att hans vandel i livets
               olika förhållanden har varit ostrafflig.

  1.    Ett förbund slöt jag med mina ögon:
        aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
  2.    Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,
        vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
  3.    Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,
        och olycka drabbar ogärningsmän.
  4.    Ser icke han mina vägar,
        räknar han ej alla mina steg?

  5.    Har jag väl umgåtts med lögn,
        och har min fot varit snar till svek?
  6.    Nej, må jag vägas på en riktig våg,
        så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

  7.    Hava mina steg vikit av ifrån vägen,
        har mitt hjärta följt efter mina ögon,
        eller låder vid min händer en fläck?
  8.    Då må en annan äta var jag har sått,
        och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

  9.    Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,
        så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
 10.    Då må min hustru mala mjöl åt en annan,
        och främmande män må då famntaga henne.
 11.    Ja, sådant hade varit en skändlighet,
        en straffbar missgärning hade det varit,
 12.    en eld som skulle förtära intill avgrunden
        och förhärja till roten all min gröda.

 13.    Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,
        när de hade någon tvist med mig?
 14.    Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,
        och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
 15.    Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,
        han, densamme, har berett dem i modersskötet.

 16.    Har jag vägrat de arma vad de begärde
        eller låtit änkans ögon försmäkta?
 17.    Har jag ätit mitt brödstycke allena,
        utan att den faderlöse och har fått äta därav?
 18.    Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,
        och från min moders liv var jag änkors ledare.

 19.    Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,
        se en fattig ej äga något att skyla sig med?
 20.    Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,
        och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

 21.    Har jag lyft min hand mot den faderlöse,
        därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
 22.    Då må min axel lossna från sitt fäste
        och min arm brytas av ifrån sin led.
 23.    Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud
        och skulle stå maktlös inför hans majestät.

 24.    Har jag satt mitt hopp till guldet
        och kallat guldklimpen min förtröstan?
 25.    Var det min glädje att min rikedom blev så stor,
        och att min hand förvärvade så mycket?

 26.    Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,
        och månen, huru härligt den gick fram,
 27.    att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,
        så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
 28.    Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;
        därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

 29.    Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd
        och fröjdats, när olycka träffade honom?
 30.    Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,
        ej att med förbannelse begära hans liv.

 31.    Och kan mitt husfolk icke bevittna
        att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
 32.    Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,
        mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

 33.    Har jag på människovis skylt mina överträdelser
        och gömt min missgärning i min barm,
 34.    av fruktan för den stora hopen
        och av rädsla för stamfränders förakt,
        så att jag teg och ej gick utom min dörr?

 35.    Ack att någon funnes, som ville höra mig!
        Jag har sagt mitt ord.  Den Allsmäktige må nu svara mig;
        ack att jag finge min vederparts motskrift!
 36.    Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,
        såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
 37.    Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,
        lik en furste skulle jag då träda inför honom.

 38.    Har min mark höjt rop över mig,
        och hava dess fåror gråtit med varandra?
 39.    Har jag förtärt dess gröda obetald
        eller utpinat dess brukares liv?
 40.    Då må törne växa upp för vete,
        och ogräs i stället för korn.

      Slut på Jobs tal.

[https://runeberg.org/bibeln/18_32.html]
                           Job, 32 Kapitlet

                  Elihu uppträder.  Han förebrår Jobs
                 vänner att de icke hava kunnat svara
                             honom rätt.

  1.  De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig
      själv för rättfärdig.
  2.  Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd
      av vrede.  Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne
      menade sig hava rätt mot Gud;
  3.  och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de
      icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
  4.  Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de
      andra voro äldre till åren än han.
  5.  Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att
      svara, upptändes hans vrede.

  6.  Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;

        Ung till åren är jag,
        I däremot ären gamla.
        Därför höll jag mig tillbaka och var försagd
        och lade ej fram för eder min mening.
  7.    Jag tänkte: »Må åldern tala,
        och må årens mängd förkunna visdom.»

  8.    Dock, på anden i människorna kommer det an,
        den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
  9.    Icke de åldriga äro alltid visast,
        icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
 10.    Därför säger jag nu: Hör mig;
        jag vill lägga fram min mening, också jag.

 11.    Se, jag väntade på vad I skullen tala,
        jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,
        efter skäl som I skullen draga fram.
 12.    Ja, noga aktade jag på eder.
        Men se, ingen fanns, som vederlade Job,
        ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

 13.    Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;
        Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
 14.    Skäl mot min mening har han icke lagt fram,
        ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

 15.    Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,
        målet i munnen hava de mist.
 16.    Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,
        då de stå där och ej mer hava något svar!
 17.    Nej, också jag vill svara i min ordning,
        jag vill lägga fram min mening, också jag.
 18.    Ty, fullt upp har jag av skäl,
        anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
 19.    Ja, mitt inre är såsom instängt vin,
        likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

 20.    Så vill jag då tala och skaffa mig luft,
        jag vill upplåta mina läppar och svara.
 21.    Jag får ej hava anseende till personen,
        och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
 22.    Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;
        huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

[https://runeberg.org/bibeln/18_33.html]
                           Job, 33 Kapitlet

                   Elihu förebrår Job att denne har
               klandrat Gud för orättvis hårdhet, Gud,
                  som dock än genom hemlighetsfulla
               varningar för det onda, än genom sträng
                aga söker bereda människors frälsning.

  1.    Men hör nu, Job, mina ord,
        och lyssna till allt vad jag vill säga.
  2.    Se, jag upplåter nu mina läppar,
        min tunga tager till orda i min mun.
  3.    Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal,
        och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

  4.    Guds ande är det som har gjort mig,
        den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
  5.    Om du förmår, så må du nu svara mig;
        red dig till strid mot mig, träd fram.
  6.    Se, jag är likställd med dig inför Gud,
        jag är danad av en nypa ler, också jag.
  7.    Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig,
        ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

  8.    Men nu sade du så inför mina öron,
        så ljödo de ord jag hörde:
  9.    »Ren är jag och fri ifrån överträdelse,
        oskyldig är jag och utan missgärning;
 10.    men se, han finner på sak mot mig,
        han aktar mig såsom sin fiende.
 11.    Han sätter mina fötter i stocken,
        vaktar på alla mina vägar.»

 12.    Nej, häri har du orätt, svarar jag dig.
        Gud är ju förmer än en människa.
 13.    Huru kan du gå till rätta med honom,
        såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
 14.    Både på ett sätt och på två talar Gud,
        om man också ej aktar därpå.

 15.    I drömmen, i nattens syn,
        när sömnen har fallit tung över människorna
        och de vila i slummer på sitt läger,
 16.    då öppnar han människornas öron
        och sätter inseglet på sina varningar till dem,
 17.    när han vill avvända någon från en ogärning
        eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
 18.    Så bevarar han hennes själ från graven
        och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

 19.    Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger
        och genom ständig oro, allt intill benen.
 20.    Hennes sinne får leda vid maten,
        och hennes själ vid den föda hon älskade.
 21.    Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se,
        ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
 22.    Så nalkas hennes själ till graven
        och hennes liv hän till dödens makter.

 23.    Men om en ängel då finnes, som vakar över henne,
        en medlare, någon enda av de tusen,
        och denne får lära människan hennes plikt,
 24.    då förbarmar Gud sig över henne och säger;
        »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven;
        lösepenningen har jag nu fått.»

 25.    Hennes kropp får då ny ungdomskraft,
        hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
 26.    När hon då beder till Gud, är han henne nådig
        och låter henne se sitt ansikte med jubel;
        han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

 27.    Så får denne då sjunga inför människorna och säga:
        »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten,
        dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;
 28.    ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven,
        och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

 29.    Se, detta allt kommer Gud åstad,
        både två gånger och tre, för den mannen,
 30.    till att rädda hans själ från graven,
        så att han får njuta av de levandes ljus.

 31.    Akta nu härpå, du Job, och hör mig;
        tig, så att jag får tala.
 32.    Dock, har du något att säga, så svara mig;
        tala, ty gärna gåve jag dig rätt.
 33.    Varom icke, så är det du som må höra på mig;
        du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

[https://runeberg.org/bibeln/18_34.html]
                           Job, 34 Kapitlet

                 Elihu försvarar Guds rättfärdighet.

  1.  Och Elihu tog till orda och sade:

  2.    Hören, I vise, mina ord;
        I förståndige, lyssnen till mig.
  3.    Örat skall ju pröva orden,
        och munnen smaken hos det man vill äta.
  4.    Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är,
        samfällt söka förstå vad gott är.

  5.    Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig.
        Gud har förhållit mig min rätt.
  6.    Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare;
        dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

  7.    Var finnes en man som är såsom Job?
        Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,
  8.    han gör sig till ogärningsmäns stallbroder
        och sällar sig till ogudaktiga människor.
  9.    Ty han säger: »Det gagnar en man till intet,
        om han håller sig väl med Gud.»

 10.    Hören mig därför, I förståndige män:
        Bort det, att Gud skulle begå någon orätt,
        att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!
 11.    Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar
        och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.
 12.    Ty Gud gör i sanning intet som är orätt,
        den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

 13.    Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden,
        och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?
 14.    Om han ville tänka allenast på sig själv
        och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,
 15.    då skulle på en gång allt kött förgås,
        och människorna skulle vända åter till stoft.

 16.    Men märk nu väl och hör härpå,
        lyssna till vad mina ord förkunna.
 17.    Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är?
        Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?
 18.    Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman»,
        eller till en furste: »Du ogudaktige»?

 19.    Gud har ju ej anseende till någon hövdings person,
        han aktar den rike ej för mer än den fattige,
        ty alla äro de hans händers verk.

 20.    I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten:
        folkhopar gripas av bävan och förgås,
        de väldige ryckas bort, utan människohand.

 21.    Ty hans ögon vakta på var mans vägar,
        och alla deras steg, dem ser han.
 22.    Intet mörker finnes och ingen skugga så djup,
        att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.
 23.    Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa,
        innan hon måste stå till doms inför honom.
 24.    Han krossar de väldige utan rannsakning
        och låter så andra träda fram i deras ställe.

 25.    Ja, han märker väl vad de göra,
        han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.
 26.    Såsom ogudaktiga tuktar han dem
        öppet, inför människors åsyn,
 27.    eftersom de veko av ifrån honom
        och ej aktade på alla hans vägar.
 28.    De bragte så den armes rop inför honom,
        och rop av betryckta fick han höra.

 29.    Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet?
        Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte,
        för ett folk eller för en enskild man,
 30.    när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor
        och hindra dem att bliva snaror för folket?

 31.    Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida,
        jag som ändå intet har förbrutit.
 32.    Visa mig du vad som går över mitt förstånd;
        om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

 33.    Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill?
        Du själv, och icke jag, må döma därom;
        ja, tala du ut vad du menar.

 34.    Men kloka män skola säga så till mig,
        visa män, när de få höra mig:
 35.    »Job talar utan någon insikt,
        hans ord äro utan förstånd.»

 36.    Så må nu Job utstå prövningar allt framgent,
        då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.
 37.    Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska,
        oss till hån slår han ihop sina händer
        och talar stora ord mot Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/18_35.html]
                           Job, 35 Kapitlet

                 Elihu förehåller Job att Gud är för
               upphöjd för att hava gagn eller skada av
               människornas gärningar.  Om den betryckte
               får vänta på räddning, så är det därför
               att han ej ödmjukt söker hjälp hos Gud.

  1.  Och Elihu tog till orda och sade:

  2.    Menar du att sådant är riktigt?
        Kan du påstå att du har rätt mot Gud,
  3.    du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig,
        vad den båtar dig mer än synd?
  4.    Svar härpå vill jag giva dig,
        jag ock dina vänner med dig.

  5.    Skåda upp mot himmelen och se,
        betrakta skyarna, som gå där högt över dig.
  6.    Om du syndar, vad gör du väl honom därmed?
        Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?
  7.    Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom,
        och vad undfår han av din hand?
  8.    Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda
        och för en människoson din rättfärdighet.

  9.    Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många,
        man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;
 10.    men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare,
        han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,
 11.    han som giver oss insikt framför markens djur
        och vishet framför himmelens fåglar?»
 12.    Därför är det man får ropa utan svar
        om skydd mot de ondas övermod.

 13.    Se, på fåfängliga böner hör icke Gud,
        den Allsmäktige aktar icke på slikt;
 14.    allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom,
        att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

 15.    Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst,
        och att han föga bekymrar sig om människors övermod?
 16.    Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun,
        utan insikt talar han stora ord.

[https://runeberg.org/bibeln/18_36.html]
                           Job, 36 Kapitlet

               Fortsättning på Elihus tal: Guds tuktan
                 avser syndarens förbättring.  Job må
                icke önska sig döden, ej heller mästra
               Gud, vilkens vishet och makt övergå allt
                              förstånd.

  1.  Vidare sade Elihu:

  2.    Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked,
        ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.
  3.    Min insikt vill jag hämta vida ifrån,
        och åt min skapare vill jag skaffa rätt.
  4.    Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn;
        en man med fullgod insikt har du framför dig.

  5.    Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen,
        han som är så väldig i sitt förstånds kraft.
  6.    Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv,
        men åt de arma skaffar han rätt.
  7.    Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga;
        de få trona i konungars krets,
        för alltid låter han dem sitta där i höghet.

  8.    Och om de läggas bundna i kedjor
        och fångas i eländets snaror,
  9.    så vill han därmed visa dem vad de hava gjort,
        och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;
 10.    han vill då öppna deras öra för tuktan
        och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

 11.    Om de då höra på honom och underkasta sig,
        så få de framleva sina dagar i lycka
        och sina år i ljuvlig ro.
 12.    Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen
        och omkomma, när de minst tänka det.
 13.    Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede
        och icke anropa honom, när han lägger dem i band,
 14.    deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden,
        och deras liv skall dela tempelbolares lott.

 15.    Genom lidandet vill han rädda den lidande,
        och genom betrycket vill han öppna hans öra.
 16.    Så sökte han ock draga dig ur nödens gap,
        ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde;
        och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

 17.    Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom;
        ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.
 18.    Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid,
        och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.
 19.    Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd
        och genom allt som nu har prövat din kraft?

 20.    Du må ej längta så ivrigt efter natten,
        den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.
 21.    Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är;
        sådant behagar dig ju mer än att lida.

 22.    Se, Gud är upphöjd genom sin kraft.
        Var finnes någon mästare som är honom lik?
 23.    Vem har föreskrivit honom hans väg,
        och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

 24.    Tänk då på att upphöja hans gärningar,
        dem vilka människorna besjunga
 25.    och som de alla skåda med lust,
        de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

 26.    Ja, Gud är för hög för vårt förstånd,
        hans år äro flera än någon kan utrannsaka.
 27.    Se, vattnets droppar drager han uppåt,
        och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;
 28.    skyarna gjuta dem ut såsom en ström,
        låta dem drypa ned över talrika människor.

 29.    Ja, kan någon fatta molnens utbredning,
        braket som utgår från hans hydda?
 30.    Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen,
        och själva havsgrunden höljer han in däri.
 31.    Ty så utför han sina domar över folken;
        så bereder han ock näring i rikligt mått.
 32.    I ljungeldsljus höljer han sina händer
        och sänder det ut mot dem som begynna strid.
 33.    Budskap om honom bär hans dunder;
        själva boskapen bebådar hans antåg.

[https://runeberg.org/bibeln/18_37.html]
                           Job, 37 Kapitlet

               Fortsättning av Elihus tal: Guds vishet
                 och makt bestyrkas ytterligare genom
                hans herravälde över himmelen med dess
                           tordön och regn.

  1.    Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,
        bävande spritter det upp.
  2.    Hören, hören huru hans röst ljuder vred,
        hören dånet som går ut ur hans mun.
  3.    Han sänder det åstad, så långt himmelen når,
        och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
  4.    Efteråt ryter så dånet,
        när han dundrar med sin väldiga röst;
        och på ljungeldarna spar han ej,
        då hans röst låter höra sig.
  5.    Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,
        stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

  6.    Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,
        så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
  7.    Därmed fjättrar han alla människors händer,
        så att envar som han har skapat kan lära därav.
  8.    Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,
        och i sina kulor lägga de sig till ro.
  9.    Från Stjärngemaket kommer då storm
        och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
 10.    med sin andedräkt sänder Gud frost,
        och de vida vattnen betvingas.

 11.    Skyarna lastar han ock med väta
        och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
 12.    De måste sväva än hit, än dit,
        alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,
        vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
 13.    Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,
        än är det med nåd som han låter dem komma.

 14.    Lyssna då härtill, du Job;
        stanna och betänk Guds under.
 15.    Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång
        och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
 16.    Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,
        den Allvises underbara verk?
 17.    Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,
        när han låter jorden domna under sunnanvinden?
 18.    Kan du välva molnhimmelen så som han,
        så fast som en spegel av gjuten metall?

 19.    Lär oss då vad vi skola säga till honom;
        för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
 20.    Ej må det bebådas honom att jag vill tala.
        Månne någon begär sitt eget fördärv?

 21.    Men synes icke redan skenet?
        Strålande visar han sig ju mellan skyarna,
        där vinden har gått fram och sopat dem undan.
 22.    I guldglans kommer han från norden.
        Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
 23.    den Allsmäktige kunna vi icke fatta,
        honom som är så stor i kraft,
        honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
 24.    Fördenskull frukta människorna honom;
        men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

[https://runeberg.org/bibeln/18_38.html]
                           Job, 38 Kapitlet

               Herrens svar till Job: Job må icke mäta
               sig med honom som har skapat jorden och
                 havet, ljuset och mörkret, snön och
                        regnet och annat mer.

  1.  Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:

  2.    Vem är du som stämplar vishet såsom mörker,
        i det att du talar så utan insikt?
  3.    Omgjorda nu såsom ej man dina länder;
        jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

  4.    Var var du, när jag lade jordens grund?
        Säg det, om du har ett så stort förstånd.
  5.    Vem har fastställt hennes mått -- du vet ju det?
        Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?
  6.    Var fingo hennes pelare sina fästen,
        och vem var det som lade hennes hörnsten,
  7.    medan morgonstjärnorna tillsammans jublade
        och alla Guds söner höjde glädjerop?

  8.    Och vem satte dörrar för havet,
        när det föddes och kom ut ur moderlivet,
  9.    när jag gav det moln till beklädnad
        och lät töcken bliva dess linda,
 10.    när jag åt det utstakade min gräns
        och satte bom och dörrar därför,
 11.    och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare,
        här skola dina stolta böljor lägga sig»?

 12.    Har du i din tid bjudit dagen att gry
        eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,
 13.    där den skulle fatta jorden i dess flikar,
        så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?
 14.    Då ändrar den form såsom leran under signetet,
        och tingen stå fram såsom klädda i skrud;
 15.    då berövas de ogudaktiga sitt ljus,
        och den arm som lyftes för högt brytes sönder.

 16.    Har du stigit ned till havets källor
        och vandrat omkring på djupets botten?
 17.    Hava dödens portar avslöjat sig för dig,
        ja, såg du dödsskuggans portar?
 18.    Har du överskådat jordens vidder?
        Om du känner allt detta, så låt höra.

 19.    Vet du vägen dit varest ljuset bor,
        eller platsen där mörkret har sin boning,
 20.    så att du kan hämta dem ut till deras gräns
        och finna stigarna som leda till deras hus?
 21.    Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född,
        så stort är ju dina dagars antal!

 22.    Har du varit framme vid snöns förrådshus?
        Och haglets förrådshus, du såg väl dem
 23.    -- de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid,
        till stridens och drabbningens dag?
 24.    Vet du vägen dit varest ljuset delar sig,
        dit där stormen sprider sig ut över jorden?

 25.    Vem har åt regnflödet öppnat en ränna
        och banat en väg för tordönets stråle,
 26.    till att sända regn över länder där ingen bor,
        över öknar, där ingen människa finnes,
 27.    till att mätta ödsliga ödemarker
        och giva växt åt gräsets brodd?

 28.    Säg om regnet har någon fader,
        och vem han är, som födde daggens droppar?
 29.    Ur vilken moders liv är det isen gick fram,
        och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
 30.    Se, vattnet tätnar och bliver likt sten,
        så ytan sluter sig samman över djupet.

 31.    Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe?
        Och förmår du att lossa Orions band?
 32.    Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram,
        och som leder Björninnan med hennes ungar?
 33.    Ja, förstår du himmelens lagar,
        och ordnar du dess välde över jorden?

 34.    Kan du upphöja din röst till molnen
        och förmå vattenflöden att övertäcka dig?
 35.    Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå,
        så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?

 36.    Vem har lagt vishet i de mörka molnen,
        och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?
 37.    Vem håller med sin vishet räkning på skyarna?
        Och himmelens läglar, vem häller ut dem,
 38.    medan mullen smälter såsom malm
        och jordkokorna klibbas tillhopa?

[https://runeberg.org/bibeln/18_39.html]
                           Job, 39 Kapitlet

                  Fortsättning av Herrens tal: Guds
                godhet, vishet och makt intygas genom
               exempel ur djurvärlden: lejonet, korpen,
                   stengeten, vildåsnan, vildoxen,
                   strutsen, hästen, falken, örnen.

  1.    Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan
        och stillar de unga lejonens hunger,
  2.    när de trycka sig ned i sina kulor
        eller ligga på lur i snåret?
  3.    Vem är det som skaffar mat åt korpen,
        när hans ungar ropar till Gud,
        där de sväva omkring utan föda?

  4.    Vet du tiden för stengetterna att föda,
        vakar du över när hindarna bör kalva?
  5.    Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,
        ja, vet du tiden för dem att föda?

  6.    De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,
        hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
  7.    Deras ungar frodas och växa till på marken,
        så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

  8.    Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,
        vem har lossat den skyggas band?
  9.    Se, hedmarken gav jag henne till hem,
        och saltöknen blev hennes boning.
 10.    Hon ler åt larmet i staden,
        hon hör ingen pådrivares rop.
 11.    Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,
        hon letar efter allt som är grönt.

 12.    Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig
        och att stanna över natten invid din krubba?
 13.    Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm
        och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
 14.    Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,
        kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
 15.    Överlåter du åt honom att föra hem din säd
        och att hämta den tillhopa till din loge?

 16.    Strutshonans vingar flaxa med fröjd,
        men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
 17.    Åt jorden överlåter hon ju sina ägg
        och ruvar dem ovanpå sanden.
 18.    Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,
        att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
 19.    Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;
        att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
 20.    Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,
        han har ej tilldelat henne förstånd.
 21.    Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;
        då ler hon åt både häst och man.

 22.    Är det du som giver åt hästen hans styrka
        och kläder hans hals med brusande man?
 23.    Är det du som lär honom gräshoppans språng?
        Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
 24.    Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft
        och rusar så fram mot väpnade skaror.
 25.    Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,
        han ryggar icke tillbaka för svärd.
 26.    Omkring honom ljuder ett rassel av koger,
        av ljungande spjut och lans.
 27.    Han skakas och rasar och uppslukar marken,
        han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
 28.    För var basunstöt frustar han: Huj!
        Ännu i fjärran vädrar han striden,
        anförarnas rop och larmet av härskrin.

 29.    Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp
        och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
 30.    Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt
        och bygger sitt näste i höjden?
 31.    På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,
        på klippans spets och på branta berget.
 32.    Därifrån spanar han efter sitt byte,
        långt bort i fjärran skådar hans ögon.
 33.    Hans ungar frossa på blod,
        och där slagna ligga, där finner man honom.

                           Job, 40 Kapitlet

                  Herren manar Job ytterligare till
                ödmjukhet, med hänvisning på sina båda
               underskapelser Behemot (flodhästen) och
                        Leviatan (krokodilen).

 34.  Så svarade nu HERREN Job och sade:

 35.    Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?
        Svara då, du som så klagar på Gud!

 36.  Job svarade HERREN och sade:

 37.    Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?
        Jag måste lägga handen på munnen.
 38.    En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;
        ja, två gånger, men jag gör det icke åter.


[https://runeberg.org/bibeln/18_40.html]
  1.  Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:

  2.    Omgjorda såsom en man dina länder;
        jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
  3.    Vill du göra min rätt om intet
        och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?
  4.    Har du en sådan arm som Gud,
        och förmår du dundra med din röst såsom han?
  5.    Pryd dig då med ära och höghet,
        kläd dig i majestät och härlighet.
  6.    Gjut ut din vredes förgrymmelse,
        ödmjuka med en blick allt vad högt är.
  7.    Ja, kuva med en blick allt vad högt är,
        slå ned de ogudaktiga på stället.
  8.    Göm dem i stoftet allasammans,
        ja, fjättra deras ansikten i mörkret.
  9.    Då vill jag prisa dig, också jag,
        för segern som din högra hand har berett dig.

 10.    Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du.
        Han lever av gräs såsom en oxe.
 11.    Och se vilken kraft han äger i sina länder,
        vilken styrka han har i sin buks muskler.
 12.    Han bär sin svans så styv som en ceder,
        ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.
 13.    Hans benpipor äro såsom rör av koppar,
        benen i hans kropp likna stänger av järn.
 14.    Förstlingen är han av vad Gud har gjort;
        hans skapare själv har givit honom hans skära.
 15.    Ty foder åt honom frambära bergen,
        där de vilda djuren alla hava sin lek.
 16.    Under lotusträd lägger han sig ned,
        i skygdet av rör och vass.
 17.    Lotusträd giva honom tak och skugga,
        pilträd hägna honom runt omkring.
 18.    Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke;
        han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.
 19.    Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt,
        vem borrar en snara genom hans nos?

 20.    Kan du draga upp Leviatan med krok
        och med en metrev betvinga hans tunga?
 21.    Kan du sätta en sävhank i hans nos
        eller borra en hake genom hans käft?
 22.    Menar du att han skall slösa på dig många böner
        eller tala till dig med mjuka ord?
 23.    Att han skall vilja sluta fördrag med dig,
        så att du finge honom till din träl för alltid?
 24.    Kan du hava honom till leksak såsom en fågel
        och sätta honom i band åt dina tärnor?
 25.    Pläga fiskarlag köpslå om honom
        och stycka ut hans kropp mellan krämare?
 26.    Kan du skjuta hans hud full med spjut
        och hans huvud med fiskharpuner?
 27.    Ja, försök att bära hand på honom
        du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
 28.    Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket,
        han fälles till marken redan vid hans åsyn.

[https://runeberg.org/bibeln/18_41.html]
                           Job, 41 Kapitlet

                   Fortsättning av beskrivningen på
                              Leviatan.

  1.    Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.
        Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
  2.    Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?
        Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

  3.    Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,
        om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

  4.    Vem mäktar rycka av honom hans pansar?
        Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
  5.    Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?
        Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

  6.    Stolta sitta på honom sköldarnas rader;
        hopslutna äro de med fast försegling.
  7.    Tätt fogar sig den ena intill den andra,
        icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
  8.    Var och en håller ihop med den nästa,
        de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

  9.    När han fnyser, strålar det av ljus;
        hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
 10.    Bloss fara ut ur hans gap,
        eldgnistor springa fram därur.
 11.    Från hans näsborrar utgår rök
        såsom ur en sjudande panna på bränslet.
 12.    Hans andedräkt framgnistrar eldkol,
        och lågor bryta fram ur hans gap.

 13.    På hans hals har kraften sin boning,
        och framför honom stapplar försagdhet.
 14.    Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,
        det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

 15.    Hans hjärta är fast såsom sten,
        fast såsom bottenstenen i kvarnen.
 16.    När han reser sig, bäva hjältar,
        av ångest mista de all sans.
 17.    Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,
        ej heller spjut eller pil eller pansar.
 18.    Han aktar järn såsom halm
        och koppar såsom murket trä.
 19.    Bågskott skrämma honom ej bort,
        slungstenar förvandlas för honom till strå;
 20.    ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,
        han ler åt rasslet av lansar.

 21.    På sin buk bär han skarpa eggar,
        spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
 22.    Han gör djupet sjudande som en gryta,
        likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
 23.    Bakom honom strålar vägen av ljus,
        djupet synes bära silverhår.

 24.    Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,
        otillgänglig för fruktan skapades han.
 25.    På allt vad högt är ser han med förakt,
        konung är han över alla stolta vilddjur.

[https://runeberg.org/bibeln/18_42.html]
                           Job, 42 Kapitlet

                Job ödmjukar sig för Herren, utverkar
                hans tillgift för de tre vännerna och
                     bliver själv åter upprättad.

  1.  Job svarade HERREN och sade:

  2.    Ja, jag vet att du förmår allt,
        och att intet som du besluter är dig för svårt.
  3.    Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker?
        Jag ordade ju om vad jag icke begrep,
        om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.
  4.    Men hör nu, så vill jag tala;
        jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
  5.    Blott hörsägner hade jag förnummit om dig,
        men nu har jag fått se dig med egna ögon.
  6.    Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig,
        i stoft och aska.

  7.  Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från
      Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner,
      därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min
      tjänare Job har gjort.
  8.  Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min
      tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten
      min tjänare Job bedja för eder.  Till äventyrs skall jag då, av
      nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot
      eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt
      är, såsom min tjänare Job har gjort.»

  9.  Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från
      Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och
      HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

 10.  Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom
      själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.
 11.  Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta
      kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och
      ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma
      över honom.  Och de gåvo honom vardera en kesita och en
      guldring.
 12.  Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än
      begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen
      kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.
 13.  Och han fick sju söner och tre döttrar.
 14.  Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den
      tredje Keren-Happuk.
 15.  Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela
      landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.
 16.  Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina
      barn och barnbarn i fyra led.
 17.  Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

[https://runeberg.org/bibeln/19_01.html]
                         Psaltaren, 1 Psalmen

                    De rättfärdigas sällhet och de
                        ogudaktigas undergång.

  1.    Säll är den man
            som icke vandrar
            i de ogudaktigas råd
        och icke träder in
            på syndares väg,
        ej heller sitter
            där bespottare sitta,
  2.    utan har sin lust
            i HERRENS lag
        och tänker på hans lag
            både dag och natt.
  3.    Han är såsom ett träd,
            planterat vid vattenbäckar,
        vilket bär sin frukt i sin tid,
        och vars löv icke vissna;
        och allt vad han gör, det lyckas väl.

  4.    Icke så de ogudaktiga,
        utan de äro såsom agnar
            som vinden bortför.
  5.    Därför skola de ogudaktiga
            icke bestå i domen,
        ej heller syndarna
            i de rättfärdigas församling.
  6.    Ty HERREN känner
            de rättfärdigas väg,
        men de ogudaktigas väg förgås.

[https://runeberg.org/bibeln/19_02.html]
                         Psaltaren, 2 Psalmen

                  Sions konung och hans vedersakare.

  1.    Varför larma hedningarna
        och tänka folken fåfänglighet?
  2.    Jordens konungar resa sig upp,
        och furstarna rådslå med varandra,
        mot HERREN och hans smorde:
  3.    »Låt oss slita sönder deras bojor
        och kasta deras band ifrån oss.»

  4.    Han som bor i himmelen ler,
        HERREN bespottar dem.
  5.    Då talar han till dem i sin vrede,
        och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
  6.    »Jag själv har insatt min konung
        på Sion, mitt heliga berg.»

  7.    Jag vill förtälja om vad beslutet är;
        HERREN sade till mig:
        »Du är min son,
        jag har i dag fött dig.
  8.    Begär av mig,
        så skall jag giva dig hedningarna till arvedel
        och jordens ändar till egendom.
  9.    Du skall sönderslå dem med järnspira,
        såsom lerkärl skall du krossa dem.»

 10.    Så kommen nu till förstånd, I konungar;
        låten varna eder, I domare på jorden.
 11.    Tjänen HERREN med fruktan,
        och fröjden eder med bävan.
 12.    Hyllen sonen, så att han icke vredgas
        och I förgåns på eder väg;
        ty snart kunde hans vrede upptändas.
        Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

[https://runeberg.org/bibeln/19_03.html]
                         Psaltaren, 3 Psalmen

                   Den betrycktes rop till Herren.

  1.  En psalm av David, när han flydde för sin son Absalom.

  2.    HERRE, huru många äro icke mina ovänner!
        Ja, många resa sig upp mot mig.
  3.    Många säga om mig:
        »Det finnes ingen frälsning för honom hos Gud.»

  4.    Men du, HERRE, är en sköld för mig;
        du är min ära och den som upplyfter mitt huvud.
  5.    Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
        och han svarar mig från sitt heliga berg.  Sela.

  6.    Jag lade mig och somnade in;
        jag har åter vaknat upp, ty HERREN uppehåller mig.
  7.    Jag fruktar icke för skaror av många tusen,
        som lägra sig mot mig runt omkring.

  8.    Stå upp, HERRE,
            fräls mig, min Gud;
        ty du slår alla mina fiender på kinden,
        du krossar de ogudaktigas tänder.
  9.    Hos HERREN är frälsningen;
            över ditt folk komme din välsignelse.  Sela.

[https://runeberg.org/bibeln/19_04.html]
                         Psaltaren, 4 Psalmen

                  Förtröstansfull aftonbön i nöden.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en psalm av David.

  2.    När jag ropar, så svara mig,
        du min rättfärdighets Gud,
        du som i trångmål skaffar mig rum;
        var mig nådig och hör min bön.

  3.    I herrar, huru länge skall min ära
            vara vänd i smälek,
        huru länge skolen I älska fåfänglighet
            och fara efter lögn?  Sela.
  4.    Besinnen dock att HERREN
            har utvalt åt sig den fromme;
        HERREN hör,
            när jag ropar till honom.

  5.    Vredgens, men synden icke;
        eftersinnen i edra hjärtan,
            på edra läger, och varen stilla.  Sela.
  6.    Offren rätta offer,
            och förtrösten på HERREN.

  7.    Många säga:
            »Vem skall låta oss se det gott är?»
        Upplyft du över oss
            ditt ansiktes ljus, o HERRE.
  8.    Du giver mig glädje i hjärtat,
            större än andras, när de få säd
            och vin i myckenhet.

  9.    I frid vill jag lägga mig ned,
            och i frid skall jag somna in,
        ty du, HERRE, låter mig bo
            avskild och i trygghet.

[https://runeberg.org/bibeln/19_05.html]
                         Psaltaren, 5 Psalmen

                  Morgonpsalm i templet: Bön mot de
                             ogudaktiga.

  1.  För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David.

  2.    Lyssna till mina ord, HERRE;
        förnim min suckan.
  3.    Akta på mitt klagorop,
            du min konung och min Gud;
        ty till dig vill jag ställa min bön.
  4.    HERRE, bittida hör du nu min röst,
        bittida frambär jag mitt offer till dig
            och skådar efter dig.

  5.    Ty du är icke en Gud
            som har behag till ogudaktighet;
        den som är ond får icke bo hos dig.
  6.    De övermodiga bestå icke inför dina ögon;
        du hatar alla ogärningsmän.
  7.    Du förgör dem som tala lögn;
        de blodgiriga och falska
            äro en styggelse för HERREN.

  8.    Men jag får gå in i ditt hus,
            genom din stora nåd;
        jag får tillbedja i din fruktan,
            vänd mot ditt heliga tempel.
  9.    HERRE, led mig genom din rättfärdighet,
            för mina förföljares skull;
        gör din väg jämn för mig.

 10.    Ty i deras mun är intet visst,
            deras innersta är fördärv,
        en öppen grav är deras strupe,
            sin tunga göra de hal.
 11.    Döm dem, o Gud;
            må de komma på fall med sina anslag.
        Driv bort dem för deras många överträdelsers skull,
            eftersom de äro gensträviga mot dig.

 12.    Men låt alla dem glädjas,
            som taga sin tillflykt till dig;
        evinnerligen må de jubla,
            ty du beskärmar dem;
        i dig må de fröjda sig,
            som hava ditt namn kärt.
 13.    Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige;
        du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.

[https://runeberg.org/bibeln/19_06.html]
                         Psaltaren, 6 Psalmen

                    Bön och bönhörelse i djup nöd.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av
      David.

  2.    HERRE, straffa mig icke i din vrede,
        och tukta mig icke i din förtörnelse.
  3.    Var mig nådig, HERRE,
            ty jag försmäktar;
        hela mig, HERRE,
            ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.
  4.    Ja, min själ är storligen förskräckt;
        ack HERRE, huru länge?

  5.    Vänd åter, HERRE,
            rädda min själ,
        fräls mig för din nåds skull.
  6.    Ty i döden tänker man icke på dig;
        vem tackar dig i dödsriket?

  7.    Jag är så trött av suckande;
        var natt fuktar jag min säng
        och väter mitt läger med mina tårar.
  8.    Av sorg är mitt öga förmörkat;
        det har åldrats för alla mina ovänners skull.

  9.    Viken bort ifrån mig,
            alla I ogärningsmän;
        ty HERREN har hört
            min högljudda gråt.
 10.    HERREN har hört min åkallan,
        min bön upptager HERREN.
 11.    Alla mina fiender skola komma på skam
            och storligen förskräckas;
        de skola vika tillbaka
            och komma på skam med hast.

[https://runeberg.org/bibeln/19_07.html]
                         Psaltaren, 7 Psalmen

                  Bön om Herrens dom i rättvis sak.

  1.  En sång av David, som han sjöng till HERREN för benjaminiten
      Kus' ords skull.

  2.    HERRE, min Gud,
            till dig tager jag min tillflykt;
        fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig,
  3.    så att de icke, såsom lejon, sönderslita min själ
        och rycka bort henne utan räddning.

  4.    HERRE, min Gud,
            har jag gjort sådant,
        och är orätt i mina händer,
  5.    har jag med ont vedergällt ned som höll frid med mig
        eller plundrat den som var min ovän utan sak,
  6.    så förfölje fienden min själ
            och tage henne fatt
        och trampe mitt liv till jorden
        och lägge min ära[1] i stoftet.  Sela.

  7.    Stå upp, HERRE, i din vrede,
        res dig mot mina ovänners raseri
        och vakna upp till min hjälp,
            du som har påbjudit dom.
  8.    Må folkens församling omgiva dig,
        och må du över den vända åter till höjden.

  9.    HERREN håller dom över folken;
        skaffa mig rätt, HERRE,
            efter min rättfärdighet och ostrafflighet.
 10.    Låt de ogudaktigas ondska få en ände,
            men håll den rättfärdige vid makt;
        ty du, som prövar hjärtan och njurar,
            är en rättfärdig Gud.

 11.    Min sköld är i Guds hand;
        han frälsar de rättsinniga.
 12.    Gud är en rättfärdig domare
        och en Gud som dagligen vredgas.
 13.    Om någon icke vill omvända sig,
            så vässer han sitt svärd,
        sin båge spänner han och gör den redo;
 14.    och han riktar mot honom dödande skott,
        sina pilar gör han brinnande.

 15.    Se, denne är i födsloarbete med fördärv,
        han går havande med olycka,
            men han föder ett intet.
 16.    Han gräver en grop och gör den djup,
        men han faller själv i den grav som han gräver.
 17.    Den olycka han tänkte vålla vänder tillbaka på hans huvud,
        och över hans hjässa kommer hans ondska.

 18.    Jag vill tacka HERREN efter hans rättfärdighet
        och lovsjunga HERRENS, den Högstes, namn.

[1]  Se Ära i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_08.html]
                         Psaltaren, 8 Psalmen

                          Gud och människa.

  1.  För sångmästaren, till Gittít; en psalm av David.

  2.    HERRE, vår Herre,
        huru härligt är icke ditt namn
            över hela jorden,
        du som har satt
            ditt majestät på himmelen!
  3.    Av barns och spenabarns mun
            har du upprättat en makt,
            för dina ovänners skull,
        till att nedslå fienden och den hämndgirige.

  4.    När jag ser din himmel,
            dina fingrars verk,
        månen och stjärnorna,
            som du har berett,
  5.    vad är då en människa, att du tänker på henne,
        eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

  6.    Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen;
        med ära och härlighet krönte du honom.
  7.    Du satte honom till herre över dina händers verk;
        allt lade du under hans fötter:
  8.    får och oxar, allasammans,
        så ock vildmarkens djur,
  9.    fåglarna under himmelen och fiskarna i havet,
        vad som vandrar havens vägar.

 10.    HERRE, vår Herre,
        huru härligt är icke ditt namn
            över hela jorden!

[https://runeberg.org/bibeln/19_09.html]
                         Psaltaren, 9 Psalmen[1]

                 Tacksägelse för seger över fiender.

  1.  För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.

  2.    Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta;
        jag vill förtälja alla dina under.
  3.    Jag vill vara glad och fröjdas i dig,
        jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

  4.    Ty mina fiender vika tillbaka,
        de falla och förgås för ditt ansikte.
  5.    Ja, du har utfört min rätt och min sak;
        du sitter på din tron
            såsom en rättfärdig domare.

  6.    Du har näpst hedningarna
            och förgjort de ogudaktiga;
        deras namn har du utplånat
            för alltid och evinnerligen.
  7.    Fienderna äro nedgjorda,
            utrotade för alltid;
        deras städer har du omstörtat,
            deras åminnelse har förgåtts.

  8.    Men HERREN tronar evinnerligen,
        sin stol har han berett till doms;
  9.    och han skall döma jordens krets med rättfärdighet,
        han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

 10.    Så vare då HERREN en borg för den förtryckte,
        en borg i nödens tider.
 11.    Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig;
        ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

 12.    Lovsjungen HERREN,
            som bor i Sion,
        förkunnen bland folken hans gärningar.
 13.    Ty han som utkräver blodskulder
            har kommit ihåg dem;
        han har icke förgätit de betrycktas klagorop.

 14.    Var mig nådig, HERRE;
        se huru jag plågas av dem som hata mig,
        du som lyfter mig upp från dödens portar;
 15.    på det att jag må förtälja allt ditt lov
        och i dottern Sions portar
            fröjda mig över din frälsning.

 16.    Hedningarna hava sjunkit ned
            i den grav som de grävde;
        i det nät som de lade ut
            har deras fot blivit fångad.
 17.    HERREN har gjort sig känd,
            han har hållit dom;
        han snärjer den ogudaktige
            i hans händers verk.  Higgajón.  Sela.

 18.    DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket,
        alla hedningar, de som förgäta Gud.

 19.    Ty icke för alltid
            skall den fattige vara förgäten,
        de betrycktas hopp
            skall ej varda om intet evinnerligen.

 20.    Stå upp, HERRE;
            låt icke människor få överhanden,
        låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.

 21.    Låt, o HERRE,
            förskräckelse komma över dem;
        må hedningarna förnimma
            att de äro människor.  Sela.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_10.html]
                        Psaltaren, 10 Psalmen[1]

                  Klagan och bön mot de ogudaktigas
                               övermod.

  1.    Varför, HERRE,
        står du så långt ifrån
        och fördöljer dig i nödens tider?
  2.    Genom de ogudaktigas övermod
            måste den arme lida.
        Må de fångas i de ränker
            som de hava uttänkt!

  3.    Ty den ogudaktige berömmer sig
            av sin själs lystnad,
        och den rovgirige talar förgripligt
            och föraktar HERREN.
  4.    Den ogudaktige säger i sitt högmod:
            »Han frågar icke därefter.»
        »Det finnes ingen Gud»,
            så äro alla hans tankar.
  5.    Trygga äro alltid hans vägar,
        dina domar gå högt över hans blickar;
        alla sina ovänner räknar han för intet.
  6.    Han säger i sitt hjärta:
            »Jag skall icke vackla,
        över mig skall i evighet
            ingen olycka komma.»
  7.    Hans mun är full av förbannelse,
            av svek och förtryck;
        hans tunga gömmer
            olycka och fördärv.

  8.    Han lägger sig i försåt vid gårdarna,
        i lönndom vill han dräpa den oskyldige;
        hans ögon lura på den olycklige.
  9.    Han ligger i försåt på lönnligt ställe,
            såsom ett lejon i sitt snår,
        han ligger i försåt för att gripa den arme;
        han griper den arme,
            i det han drager honom in i sitt nät.
 10.    Han trycker sig ned, han ligger på lur,
        och de olyckliga falla i hans klor.
 11.    Han säger i sitt hjärta:
            »Gud förgäter det,
        han har dolt sitt ansikte,
            han ser det aldrig.»

 12.    Stå upp, HERRE;
            Gud, upplyft din hand,
        förgät icke de arma.
 13.    Varför skall den ogudaktige
            få förakta Gud
        och säga i sitt hjärta
            att du icke frågar därefter?

 14.    Du har ju sett det, ty du giver akt
            på olycka och jämmer,
            för att taga det i din hand.
        Åt dig överlämnar den olycklige sin sak;
        du blev den faderlöses hjälpare.

 15.    Bryt sönder den ogudaktiges arm,
        och hemsök de ondas ogudaktighet,
            så att du icke mer finner den.
 16.    Ja, HERREN är konung
            alltid och evinnerligen;
        hedningarna utrotas ur hans land.

 17.    De ödmjukas trängtan
            hör du, HERRE;
        du gör deras hjärtan ståndaktiga;
            du låter ditt öra giva akt
 18.    för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt,
        så att människor, komna av jord,
            ej längre vålla skräck.

[1]  Delvis alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_11.html]
                        Psaltaren, 11 Psalmen

                Förtröstan på HERREN, den rättfärdige.

  1.  För sångmästaren; av David.

        Till HERREN Har jag tagit min tillflykt.
        Huru kunnen I då säga till mig:
        »Flyn såsom fåglar till edert berg;
  2.    ty se, de ogudaktiga spänna bågen,
        de hava lagt sin pil på strängen,
        för att i mörkret skjuta på de rättsinniga.
  3.    När grundvalarna upprivas,
        vad kan då den rättfärdige uträtta?»

  4.    HERREN är i sitt heliga tempel,
        HERRENS tron är i himmelen;
        hans ögon skåda,
        hans blickar pröva
            människors barn.
  5.    HERREN prövar den rättfärdige;
        men den ogudaktige och den som älskar våld,
            dem hatar hans själ.

  6.    Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga;
        eld och svavel
            och glödande vind,
        det är den kalk som bliver dem beskärd.
  7.    Ty HERREN är rättfärdig,
            han älskar rättfärdigheten;
        de redliga skola skåda hans ansikte.

[https://runeberg.org/bibeln/19_12.html]
                        Psaltaren, 12 Psalmen

                 Bön mot den överhandtagande ondskan.

  1.  För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

  2.    Fräls, HERRE;
            ty de fromma äro borta,
        de trogna äro försvunna
            ifrån människors barn.
  3.    De tala lögn,
            den ene med den andre;
        med hala läppar tala de,
            och med dubbelt hjärta.

  4.    HERREN utrote
            alla hala läppar,
        den tunga som talar stora ord,
  5.    dem som säga:
            »Genom vår tunga äro vi starka,
        våra läppar stå oss bi;
            vem är herre över oss?»

  6.    »Eftersom de arma lida övervåld
            och de fattiga klaga,
        vill jag nu stå upp»,
            säger HERREN;
        »jag vill skaffa frälsning
            åt den som längtar därefter.»

  7.    HERRENS tal
            är ett rent tal,
        likt silver som rinner ned mot jorden,
            luttrat i degeln,
            renat sju gånger.

  8.    Du, HERRE, skall bevara dem,
        du skall beskydda dem
            för detta släkte evinnerligen.
  9.    Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga,
        då nu uselheten är rådande
            bland människors barn.

[https://runeberg.org/bibeln/19_13.html]
                        Psaltaren, 13 Psalmen

                          Under djup ångest.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Huru länge, HERRE;
            skall du så alldeles förgäta mig?
        Huru länge skall du fördölja
            ditt ansikte för mig?
  3.    Huru länge skall jag
            bekymras i min själ
        och ängslas i mitt hjärta dagligen?
        Huru länge skall min fiende
            förhäva sig över mig?

  4.    Skåda ned, svara mig,
            HERRE, min Gud;
        upplys mina ögon,
            så att jag icke somnar in i döden;
  5.    på det att min fiende icke må säga:
            »Jag blev honom övermäktig»,
        och på att mina ovänner ej må fröjda sig,
            när jag vacklar.

  6.    Jag förtröstar på din nåd,
        mitt hjärta fröjde sig över din frälsning.
        Jag vill sjunga till HERRENS ära,
            ty han har gjort väl mot mig.

[https://runeberg.org/bibeln/19_14.html]
                        Psaltaren, 14 Psalmen

                 Klagan inför HERREN över det rådande
                              fördärvet.

  1.  För sångmästaren; av David.

        Dårarna säga i sina hjärtan:
            »Det finnes ingen Gud.»
        Fördärv och styggelse är deras verk;
            ingen finnes, som gör vad gott är.

  2.    HERREN skådar ned från himmelen
            på människors barn,
        för att se om det finnes någon förståndig,
            någon som söker Gud.

  3.    Nej, alla äro de avfälliga,
            allasammans äro de fördärvade;
        ingen finnes, som gör vad gott är,
            det finnes icke en enda.

  4.    Hava de då intet fått förnimma,
            alla dessa ogärningsmän,
        dessa som uppäta mitt folk,
            likasom åte de bröd,
        och som icke åkalla HERREN?

  5.    Jo, där överföll dem förskräckelse --
        ty Gud är hos de rättfärdigas släkte.
  6.    Den betrycktes rådslag mån I söka bringa på skam,
            HERREN är ju ändå hans tillflykt.

  7.    Ack att från Sion
            komme frälsning för Israel!
        När HERREN vill åter
            upprätta sitt folk,
        då skall Jakob fröjda sig,
            då skall Israel vara glad.

[https://runeberg.org/bibeln/19_15.html]
                        Psaltaren, 15 Psalmen

                 En rätt medlem av HERRENS menighet.

  1.  En psalm av David.

        HERRE, vem får bo i din hydda?
        Vem får dväljas på ditt heliga berg?
  2.    Den som vandrar ostraffligt
            och gör vad rätt är
        och talar sanning av hjärtat;
  3.    den som icke bär förtal på sin tunga,
        den som icke gör sin broder något ont
        och icke drager smälek över sin nästa;
  4.    den som aktar den förkastlige för intet,
        men ärar dem som frukta HERREN;
        den som svär sig till skada, men ej bryter sin ed;
  5.    den som icke driver ocker med sina penningar
        och icke tager mutor för att fälla den oskyldige.
        Den som så handlar, han skall icke vackla till evig tid.

[https://runeberg.org/bibeln/19_16.html]
                        Psaltaren, 16 Psalmen

                   Den frommes tillit till HERREN.

  1.  En sång av David.

        Bevara mig, Gud,
            ty jag tager min tillflykt till dig.
  2.    Jag säger till HERREN:
            »Du är ju Herren;
        för mig finnes intet gott utom dig;
  3.    de heliga som finnas i landet,
        de äro de härliga till vilka jag har allt mitt behag.»

  4.    Men de som taga sig en annan gud,
            de hava stora vedermödor;
        jag vill icke offra deras drickoffer av blod
        eller taga deras namn på mina läppar.
  5.    HERREN är min beskärda del och bägare;
        du är den som uppehåller min arvedel.

  6.    En lott har tillfallit mig i det ljuvliga,
        ja, ett arv som behagar mig väl.
  7.    Jag vill lova HERREN,
            ty han giver mig råd;
        ännu om natten
            manar mig mitt innersta.

  8.    Jag har haft HERREN
            för mina ögon alltid;
        ja, han är på min högra sida,
            jag skall icke vackla.
  9.    Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
            och min ära[1] fröjdar sig;
        jämväl min kropp
            får bo i trygghet.

 10.    Ty du skall icke lämna
            min själ åt dödsriket,
        du skall icke låta din fromme
            få se graven.
 11.    Du skall kungöra mig livets väg;
        inför ditt ansikte är glädje till fyllest,
        ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.

[https://runeberg.org/bibeln/19_17.html]
                        Psaltaren, 17 Psalmen

                 Den oskyldigt förföljdes tillflykt.

  1.  En bön av David.

        Hör, o HERRE, en rättfärdig sak,
        akta på mitt rop,
            lyssna till min bön;
        den kommer icke ifrån falska läppar.
  2.    Av dig må jag få min rätt;
        dina ögon må skåda vad rättvist är.

  3.    Du prövar mitt hjärta,
            du utrannsakar mig, men du finner intet;
        ingen ond tanke går ut ur min mun.
  4.    Efter dina läppars ord,
            och vad människor än må göra,
        tager jag mig till vara
            för våldsverkares stigar.
  5.    Mina steg hålla sig stadigt
            på dina vägar,
        mina fötter vackla icke.

  6.    Så åkallar jag nu dig,
            ty du, Gud, skall svara mig;
        böj ditt öra till mig,
            hör mitt tal.
  7.    Bevisa din underbara nåd,
            du som frälsar undan motståndarna
            dem som taga sin tillflykt till din högra hand.

  8.    Bevara mig såsom en ögonsten,
        beskärma mig under dina vingars skugga
  9.    för de ogudaktiga,
            som vilja fördärva mig,
        för mina dödsfiender,
            som omringa mig.

 10.    Sitt hjärta förstocka de;
        med sin mun tala de stora ord.
 11.    Nu äro de omkring mig, var vi gå,
        deras ögon speja efter
            huru de skola böja mig till jorden.

 12.    Ja, denne är lik ett lejon
            som längtar efter rov,
        lik ett ungt lejon
            som ligger i försåt.

 13.    Stå upp, HERRE;
            träd emot honom, slå honom ned,
        rädda med ditt svärd
            min själ från den ogudaktige,
 14.    ja, med din hand, från människorna, HERRE,
        från denna världens människor,
            som hava sin del i detta livet,
        och vilkas buk du fyller med dina håvor,
            som hava söner i mängd
        och lämna sitt överflöd åt sina barn.

 15.    Men jag skall skåda
            ditt ansikte i rättfärdighet;
        när jag uppvaknar,
            vill jag mätta mig av din åsyn.

[https://runeberg.org/bibeln/19_18.html]
                        Psaltaren, 18 Psalmen

                    HERRENS frälsande segerkraft.

  1.  För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till
      HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla
      hans fienders hand och ur Sauls våld.
  2.  Han sade:

        Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
  3.    HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare,
        min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,
        min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
  4.    HERREN, den högtlovade, åkallar jag,
        och från mina fiender bliver jag frälst.

  5.    Dödens band omvärvde mig,
        och fördärvets strömmar förskräckte mig.
  6.    Dödsrikets band omslöto mig,
        dödens snaror föllo över mig.
  7.    Men jag åkallade HERREN i min nöd
        och ropade till min Gud.
        Han hörde från sin himmelska boning min röst,
        och mitt rop inför honom kom till hans öron.

  8.    Då skalv jorden och bävade,
        och bergens grundvalar darrade;
        de skakades, ty hans vrede var upptänd.
  9.    Rök steg upp från hans näsa
        och förtärande eld från hans mun;
        eldsglöd ljungade från honom.
 10.    Och han sänkte himmelen och for ned,
        och töcken var under hans fötter.

 11.    Han for på keruben och flög,
        han svävade på vindens vingar.
 12.    Han gjorde mörker till sitt täckelse,
        till en hydda som omslöt honom;
        mörka vatten, tjocka moln.
 13.    Av glansen framför honom veko molnen undan;
        hagel föll, och eldsglöd for ned.

 14.    Och HERREN dundrade i himmelen,
        den Högste lät höra sin röst;
        hagel föll, och eldsglöd for ned.
 15.    Han sköt sina pilar och förskingrade dem,
        ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
 16.    Vattnens bäddar kommo i dagen,
        och jordens grundvalar blottades,
        för din näpst, o HERRE,
        för din vredes stormvind.

 17.    Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,
        han drog mig upp ur de stora vattnen.
 18.    Han räddade mig från min starke fiende
        och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
 19.    De överföllo mig på min olyckas dag,
        men HERREN blev mitt stöd.
 20.    Han förde mig ut på rymlig plats;
        han räddade mig, ty han hade behag till mig.

 21.    HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;
        efter mina händers renhet vedergäller han mig.
 22.    Ty jag höll mig på HERRENS vägar
        och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
 23.    nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,
        och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
 24.    Så var jag ostrafflig inför honom
        och tog mig till vara för missgärning.

 25.    Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,
        efter mina händers renhet inför hans ögon.
 26.    Mot den fromme bevisar du dig from,
        mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
 27.    Mot den rene bevisar du dig ren,
        men mot den vrånge bevisar du dig avog.
 28.    Ty du frälsar ett betryckt folk,
        men stolta ögon ödmjukar du.

 29.    Ja, du låter min lampa brinna klart;
        HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
 30.    Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,
        och med min Gud stormar jag murar.
 31.    Guds väg är ostrafflig;
        HERRENS tal är luttrat.
        En sköld är han för alla
            som taga sin tillflykt till honom.

 32.    Ty vem är Gud förutom HERREN,
        och vem är en klippa utom vår Gud?
 33.    Gud, du som omgjordade mig med kraft
        och lät min väg vara lyckosam,
 34.    du som gjorde mina fötter såsom hindens
        och ställde mig på mina höjder,
 35.    du som lärde mina händer att strida
        och mina armar att spänna kopparbågen!

 36.    Du gav mig din frälsnings sköld,
        och din högra hand stödde mig,
            och ditt saktmod gjorde mig stor;
 37.    du skaffade rum för mina steg, där jag gick,
        och mina fötter vacklade icke.
 38.    Jag förföljde mina fiender och hann upp dem;
        jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
 39.    Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig;
        de föllo under mina fötter.

 40.    Du omgjordade mig med kraft till striden,
        du böjde mina motståndare under mig.
 41.    Mina fiender drev du på flykten för mig,
        och dem som hatade mig förgjorde jag.
 42.    De ropade, men det fanns ingen som frälste;
        till HERREN, men han svarade dem icke.
 43.    Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden,
        jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

 44.    Du räddade mig ur folkets strider,
        du satte mig till ett huvud över hedningar;
        folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
 45.    Vid blotta ryktet hörsammade de mig;
        främlingar visade mig underdånighet.
 46.    Ja, främlingarnas mod vissnade bort;
        med bävan övergåvo de sina borgar.

 47.    HERREN lever!  Lovad vare min klippa,
        och upphöjd vare min frälsnings Gud!
 48.    Gud, som har givit mig hämnd
        och tvingat folken under mig;
 49.    du som har befriat mig från mina fiender
        och upphöjt mig över mina motståndare,
        räddat mig från våldets man!
 50.    Fördenskull vill jag tacka dig
            bland hedningarna, HERRE,
        och lovsjunga ditt namn.
 51.    Ty du giver din konung stor seger
        och gör nåd mot din smorde,
        mot David och hans säd till evig tid.

[https://runeberg.org/bibeln/19_19.html]
                        Psaltaren, 19 Psalmen

               Guds uppenbarelse i den skapade världen
                             och i ordet.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Himlarna förtälja
            Guds ära,
        och fästet förkunnar
            hans händers verk;
  3.    den ena dagen talar
            därom till den andra,
        och den ena natten
            kungör det för den andra;
  4.    det är ej ett tal eller språk
        vars ljud icke höres.

  5.    De sträcka sig ut över hela jorden,
        och deras ord gå till världens ändar.
        Åt solen har han gjort
            en hydda i dem;
  6.    och den är såsom en brudgum
            som går ut ur sin kammare,
        den fröjdar sig, såsom en hjälte,
            att löpa sin bana.
  7.    Vid himmelens ända
            är det den går upp,
        och dess omlopp når
            intill himmelens gränser,
        och intet är skylt för dess hetta.

  8.    HERRENS lag är utan brist
            och vederkvicker själen;
        HERRENS vittnesbörd är fast
            och gör den enfaldige vis.
  9.    HERRENS befallningar äro rätta
            och giva glädje åt hjärtat;
        HERRENS bud är klart
            och upplyser ögonen.
 10.    HERRENS fruktan är ren
            och består evinnerligen;
        HERRENS rätter äro sanning,
            allasammans rättfärdiga.
 11.    De äro dyrbarare än guld,
            ja, än fint guld i mängd;
        de äro sötare än honung,
            ja, än renaste honung.

 12.    Av dem hämtar ock din tjänare varning;
        den som håller dem har stor lön.
 13.    Vem märker själv huru ofta han felar?
            Förlåt mig mina hemliga brister.

 14.    Bevara ock din tjänare för fräcka människor;
            låt dem icke få makt med mig,
        så bliver jag ostrafflig och varder fri
            ifrån svår överträdelse.

 15.    Låt min muns tal täckas dig
        och mitt hjärtas tankar,
        HERRE, min klippa och min förlossare.

[https://runeberg.org/bibeln/19_20.html]
                        Psaltaren, 20 Psalmen

                      Lyckönskan över konungen.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    HERREN bönhöre dig
            på nödens dag,
        Jakobs Guds namn
            beskydde dig.
  3.    Han sände dig hjälp från helgedomen,
            och stödje dig från Sion.
  4.    Han tänke på alla dina spisoffer
            och upptage med välbehag ditt brännoffer.  Sela.

  5.    Han give dig vad ditt hjärta begär
        och fullborde alla dina rådslag.
  6.    Må vi få jubla över din seger
        och i vår Guds namn resa upp baneret;
        HERREN uppfylle alla dina böner.

  7.    Nu vet jag att HERREN
            giver seger åt sin smorde;
        han svarar honom från sin heliga himmel,
        genom väldiga gärningar
            giver hans högra hand seger.
  8.    De andra prisa vagnar,
            de prisa hästar,
        men vi prisa HERRENS,
            vår Guds, namn.
  9.    De sjunka ned och falla,
        men vi resa oss upp och bliva beståndande.

 10.    HERRE, giv seger;
        ja, konungen svare oss
            på den tid då vi ropa.

[https://runeberg.org/bibeln/19_21.html]
                        Psaltaren, 21 Psalmen

                     Konungens kraft till seger.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    HERRE, över din makt
            gläder sig konungen;
        huru fröjdas han icke högeligen
            över din seger!
  3.    Vad hans hjärta önskar
            har du givit honom,
        och hans läppars begäran
            har du icke vägrat honom.  Sela.

  4.    Ty du kommer honom till mötes
            med välsignelser av vad gott är;
        du sätter på hans huvud
            en gyllene krona.
  5.    Han bad dig om liv,
            och du gav honom det,
        ett långt liv
            alltid och evinnerligen.

  6.    Stor är hans ära
            genom din seger;
        majestät och härlighet
            beskär du honom.
  7.    Ja, du låter honom bliva
            till välsignelse evinnerligen;
        du fröjdar honom med glädje
            inför ditt ansikte.

  8.    Ty konungen förtröstar på HERREN,
        och genom den Högstes nåd skall han icke vackla.
  9.    Din hand skall nå alla dina fiender;
        din högra hand skall träffa dem som hata dig.

 10.    Du skall låta dem känna det
            såsom i en glödande ugn,
            när du låter se ditt ansikte.
        HERREN skall fördärva dem i sin vrede;
            eld skall förtära dem.
 11.    Deras livsfrukt skall du utrota från jorden
        och deras avkomma från människors barn.

 12.    Ty de ville draga ont över dig;
        de tänkte ut ränker, men de förmå intet.
 13.    Nej, du skall driva dem tillbaka;
        med din båge skall du sikta mot deras anleten.

 14.    Upphöjd vare du, HERREN, i din makt;
        vi vilja besjunga och lovsäga din hjältekraft.

[https://runeberg.org/bibeln/19_22.html]
                        Psaltaren, 22 Psalmen

               Den rättfärdiges lidande och härlighet.

  1.  För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av
      David.

  2.    Min Gud, min Gud,
            varför har du övergivit mig?
        Jag brister ut och klagar,
            men min frälsning är fjärran.
  3.    Men Gud, jag ropar om dagen,
            men du svarar icke,
        så ock om natten,
            men jag får ingen ro.

  4.    Och dock är du den Helige,
        den som tronar på Israels lovsånger.
  5.    På dig förtröstade våra fäder;
        de förtröstade, och du räddade dem.
  6.    Till dig ropade de och blevo hulpna;
        på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

  7.    Men jag är en mask,
            och icke en människa,
        till smälek bland män,
            föraktad av folket.
  8.    Alla som se mig
            bespotta mig;
        de spärra upp munnen,
            de skaka huvudet:
  9.    »Befall dig åt HERREN!
            Han befrie honom,
        han rädde honom,
            ty han har ju behag till honom.»

 10.    Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
        och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
 11.    På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet;
        du är min Gud allt ifrån min moders liv.
 12.    Var icke långt ifrån mig,
            ty nöd är nära,
            och det finnes ingen hjälpare.

 13.    Tjurar i mängd omgiva mig,
        Basans oxar omringa mig.
 14.    Såsom glupande och rytande lejon
        spärrar man upp gapet mot mig.
 15.    Jag är lik vatten som utgjutes,
        alla mina leder hava skilts åt;
        mitt hjärta är såsom vax,
        det smälter i mitt liv.
 16.    Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva,
        min tunga låder vid min gom,
        och du lägger mig i dödens stoft.
 17.    Ty hundar omgiva mig;
        de ondas hop har kringränt mig,
        mina händer och fötter hava de genomborrat.
 18.    Jag kan räkna alla mina ben;
        de skåda därpå, de se med lust på mig.
 19.    De dela mina kläder mellan sig
        och kasta lott om min klädnad.

 20.    Men du, HERRE, var icke fjärran;
        du min starkhet, skynda till min hjälp.
 21.    Rädda min själ från svärdet,
        mitt liv ur hundarnas våld.
 22.    Fräls mig från lejonets gap.
        Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

 23.    Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,
        mitt i församlingen skall jag prisa dig:

 24.    I som frukten HERREN, loven honom;
        ären honom, alla Jakobs barn,
        och bäven för honom, alla Israels barn.
 25.    Ty han föraktade icke den betrycktes elände
        och höll det icke för en styggelse;
        han fördolde icke sitt ansikte för honom,
        och när han ropade, lyssnade han till honom.

 26.    Genom dig skall min lovsång ljuda
            i den stora församlingen;
        mina löften får jag infria
            inför dem som frukta honom.
 27.    De ödmjuka skola äta och bliva mätta,
        de som söka HERREN skola få lova honom;
        ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.
 28.    Alla jordens ändar skola betänka det
            och omvända sig till HERREN.
        Hedningarnas alla släkter
            skola tillbedja inför dig.
 29.    Ty riket är HERRENS,
            och han råder över hedningarna.
 30.    Ja, alla mäktiga på jorden
            skola äta och tillbedja;
        inför honom skola knäböja
            alla de som måste fara ned i graven,
        de som icke kunna behålla
            sin själv vid liv.
 31.    Kommande ättled skola tjäna honom;
        man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.
 32.    Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet,
        ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.

[https://runeberg.org/bibeln/19_23.html]
                        Psaltaren, 23 Psalmen

                           Den gode herden.

  1.  En psalm av David.

        HERREN är min herde, mig skall intet fattas,
  2.    han låter mig vila på gröna ängar;
        han för mig till vatten där jag finner ro,
  3.        han vederkvicker min själ;
        han leder mig på rätta vägar,
            för sitt namns skull.
  4.    Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
            fruktar jag intet ont,
        ty du är med mig;
        din käpp och stav,
            de trösta mig.

  5.    Du bereder för mig ett bord
            i mina ovänners åsyn;
        du smörjer mitt huvud med olja
            och låter min bägare flöda över.
  6.    Godhet allenast och nåd skola följa mig
            i alla mina livsdagar,
        och jag skall åter få bo i HERRENS hus,
            evinnerligen.

[https://runeberg.org/bibeln/19_24.html]
                        Psaltaren, 24 Psalmen

                 Ärans konungs intåg i sin helgedom.

  1.  Av David; en psalm.

        Jorden är HERRENS och allt vad därpå är,
        jordens krets och de som bo därpå.
  2.    Ty han är den som har lagt hennes grund på haven,
        den som på strömmarna har berett henne fäste.

  3.    Vem får gå upp på HERRENS berg,
        och vem får träda in i hans helgedom?
  4.    Den som har oskyldiga händer och rent hjärta,
        den som icke vänder sin själ till lögn
        och den som icke svär falskt.
  5.    Han skall undfå välsignelse av HERREN
        och rättfärdighet av sin frälsnings Gud.
  6.    Sådant är det släkte som frågar efter honom;
        de som söka ditt ansikte, de äro Jakobs barn.  Sela.

  7.    Höjen, I portar, edra huvuden,
        höjen eder, I eviga dörrar,
        för att ärans konung må draga därin.
  8.    Vem är då ärans konung?
        Det är HERREN, stark och väldig,
        HERREN, väldig i strid.

  9.    Höjen, I portar, edra huvuden,
        höjen dem, I eviga dörrar,
        för att ärans konung må draga därin.
 10.    Vem är då denne ärans konung?
        Det är HERREN Sebaot;
        han är ärans konung.  Sela.

[https://runeberg.org/bibeln/19_25.html]
                        Psaltaren, 25 Psalmen[1]

                  Bön om HERRENS hjälp och ledning.

  1.  Av David.

        Till dig, HERRE, upplyfter jag min själ.

  2.    Min Gud, på dig förtröstar jag;
            låt mig icke komma på skam,
        låt icke mina fiender fröjda sig över mig.

  3.    Nej, ingen kommer på skam, som förbidar dig;
        på skam kommer de som, utan sak, handla trolöst.

  4.    HERRE, kungör mig dina vägar,
        lär mig dina stigar.

  5.    Led mig i din sanning, och lär mig,
        ty du är min frälsnings Gud;
        dig förbidar jag alltid.

  6.    Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd,
        ty de äro av evighet.

  7.    Tänk icke på min ungdoms synder
            och på mina överträdelser,
        utan tänk på mig efter din nåd,
            för din godhets skull, HERRE.

  8.    HERREN är god och rättfärdig,
        därför undervisar han syndare om vägen.

  9.    Han leder de ödmjuka rätt,
        han lär de ödmjuka sin väg.

 10.    Alla HERRENS vägar äro nåd och trofasthet
        för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd.

 11.    För ditt namns skull, HERRE,
        förlåt min missgärning, ty den är stor.

 12.    Finnes det en man som fruktar HERREN,
        då undervisar han honom om den väg han bör välja.

 13.    Han själv skall leva i lycka,
        och hans efterkommande skola besitta landet.

 14.    HERREN har sin umgängelse med dem som frukta honom,
        och sitt förbund vill han kungöra för dem.

 15.    Mina ögon se alltid till HERREN,
        ty han drager mina fötter ur nätet.

 16.    Vänd dig till mig och var mig nådig;
        ty jag är ensam och betryckt.

 17.    Mitt hjärtas ångest är stor;
        för mig ut ur mitt trångmål.

 18.    Se till mitt lidande och min vedermöda,
        och förlåt mig alla mina synder.

 19.    Se därtill att mina fiender äro så många
        och hata mig med orätt.

 20.    Bevara min själ och rädda mig;
        låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.

 21.    Ostrafflighet och redlighet bevare mig,
        ty jag förbidar dig.

 22.    Förlossa Israel, o Gud,
        ur all dess nöd.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_26.html]
                        Psaltaren, 26 Psalmen

               Den oskyldiges fasta tillit till HERREN.

  1.  Av David.

        Skaffa mig rätt, HERRE,
        ty jag vandrar i ostrafflighet,
        och jag förtröstar på HERREN utan att vackla.
  2.    Pröva mig, HERRE, och försök mig;
        rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
  3.    Ty din nåd är inför mina ögon,
        och jag vandrar i din sanning.
  4.    Jag sitter icke hos lögnens män,
        och med hycklare har jag icke min umgängelse.
  5.    Jag hatar de ondas församling,
        och hos de ogudaktiga sitter jag icke.
  6.    Jag tvår mina händer i oskuld,
        och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra,
  7.    för att höja min röst till tacksägelse
        och förtälja alla dina under.
  8.    HERRE, jag har din boning kär
        och den plats där din härlighet bor.
  9.    Ryck icke min själ bort med syndare,
        icke mitt liv med de blodgiriga,
 10.    i vilkas händer är skändlighet,
        och vilkas högra hand är full av mutor.
 11.    Jag vandrar ju i ostrafflighet;
        förlossa mig och var mig nådig.

 12.    Ja, min fot står på jämn mark;
        i församlingarna skall jag lova HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/19_27.html]
                        Psaltaren, 27 Psalmen

                Längtan efter HERRENS umgängelse.  Bön
                         under en tid av nöd.

  1.  Av David.

        HERREN är mitt ljus och min frälsning;
            för vem skulle jag frukta?
        HERREN är mitt livs värn;
            för vem skulle jag rädas?
  2.    När de onda draga emot mig
            och vilja uppsluka mig,
        då stappla de själva och falla,
            mina motståndare och fiender.
  3.    Om ock en här lägrar sig mot mig,
            så fruktar ändå icke mitt hjärta;
        om krig uppstår mot mig,
            så är jag dock trygg.

  4.    Ett har jag begärt av HERREN,
            därefter traktar jag:
        att jag må få bo i HERRENS hus
            i alla mina livsdagar,
        för att skåda HERRENS ljuvlighet
            och betrakta hans tempel.
  5.    Ty han döljer mig i sin hydda
            på olyckans dag,
        han beskärmar mig i sitt tjäll,
            han för mig upp på en klippa.

  6.    Och nu skall mitt huvud resa sig
            över mina fiender runt omkring mig,
        och jag vill offra i hans hydda
            jublets offer,
        jag vill sjunga till HERRENS ära
            och lovsäga honom.

  7.    Hör, o HERRE!
        Jag höjer min röst och ropar,
            var mig nådig och svara mig.
  8.    Mitt hjärta förehåller dig ditt ord:
            »Söken mitt ansikte.»
        Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag;
  9.    fördölj icke ditt ansikte för mig.
        Driv icke bort din tjänare i vrede,
            du som har varit min hjälp;
        förskjut mig icke, övergiv mig icke,
            du min frälsnings Gud.
 10.    Nej, om än min fader och min moder övergiva mig,
            skall HERREN upptaga mig.

 11.    Visa mig, HERRE, din väg,
        och led mig på en jämn stig,
            för mina förföljares skull.
 12.    Överlämna mig icke åt mina ovänners vilja;
        ty mot mig uppstå falska vittnen
            och män som andas våld.

 13.    Ja, jag tror förvisso
            att jag skall få se HERRENS goda
            i de levandes land.
 14.    Förbida HERREN,
        var frimodig och oförfärad i ditt hjärta;
            ja, förbida HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/19_28.html]
                        Psaltaren, 28 Psalmen

                   Bön om de gudlösas bestraffning.

  1.  Av David.

        Till dig, HERRE, ropar jag;
        min klippa, var icke stum mot mig.
        Ja, var icke tyst mot mig, så att jag bliver lik
            dem som fara ned i graven.
  2.    Hör mina böners ljud,
            när jag ropar till dig,
        när jag upplyfter mina händer
            mot det allraheligaste i din helgedom.
  3.    Tag mig icke bort med de ogudaktiga
            och med ogärningsmännen,
        som tala vänligt med sin nästa
            men hava ondska i sina hjärtan.
  4.    Giv dem efter deras gärningar
            och efter deras onda väsende,
        giv dem efter deras händers verk,
            vedergäll dem vad de hava gjort.
  5.    Ty de akta icke på HERRENS gärningar,
            icke på hans händer verk;
        därför skall han slå dem ned
            och ej mer bygga upp dem.

  6.    Lovad vare HERREN, ty han har hört
           mina böners ljud!
  7.    HERREN är min starkhet och min sköld;
            på honom förtröstade mitt hjärta.
        Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,
            och med min sång vill jag tacka honom.
  8.    HERREN är sitt folks starkhet,
        och ett frälsningens värn
            är han för sin smorde.
  9.    Fräls ditt folk
            och välsigna din arvedel,
        och var deras herde och bär dem
            till evig tid.

[https://runeberg.org/bibeln/19_29.html]
                        Psaltaren, 29 Psalmen

               Herrens härlighet uppenbarad i tordönet.

  1.  En psalm av David.

        Given åt HERREN,
            I Guds sönder,
        given åt HERREN
            ära och makt;
  2.    given åt HERREN
            hans namns ära,
        tillbedjen HERREN
            i helig skrud.

  3.    HERRENS röst går ovan vattnen;
        Gud, den härlige, dundrar,
        ja, HERREN, ovan de stora vattnen.
  4.    HERRENS röst ljuder med makt,
        HERRENS röst ljuder härligt.

  5.    HERRENS röst
            bräcker cedrar,
        HERREN bräcker
            Libanons cedrar.
  6.    Han kommer dem att hoppa
            likasom kalvar,
        Libanon och Sirjon
            såsom unga vildoxar.
  7.    HERRENS röst
            sprider ljungeldslågor.
  8.    HERRENS röst
            kommer öknen att bäva,
        HERREN kommer Kades'
            öken att bäva.
  9.    HERRENS röst
            bringar hindarna att föda;
        skogarnas klädnad
            rycker den bort.
        I hans himmelska boning
            förkunnar allting hans ära.

 10.    HERREN på sin tron
            bjöd floden komma,
        och HERREN tronar
            såsom konung evinnerligen.
 11.    HERREN skall giva
            makt åt sitt folk,
        HERREN skall välsigna
            sitt folk med frid.

[https://runeberg.org/bibeln/19_30.html]
                        Psaltaren, 30 Psalmen

                      Tacksägelse för räddning.

  1.  En psalm, en sång av David, vid templets invigning.

  2.    Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet,
        du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig.
  3.    HERRE, min Gud,
        jag ropade till dig, och du helade mig.
  4.    HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket,
        du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven.

  5.    Lovsjungen HERREN, I hans fromme,
        och prisen hans heliga namn.
  6.    Ty ett ögonblick varar hans vrede,
            men hela livet hans nåd;
        om aftonen gästar gråt,
            men om morgonen kommer jubel.

  7.    Jag sade, när det gick mig väl:
            »Jag skall aldrig vackla.»
  8.    HERRE, i din nåd
            hade du gjort mitt berg starkt;
        men du fördolde ditt ansikte,
            då förskräcktes jag.

  9.    Till dig, HERRE, ropade jag,
        och till Herren bad jag:
 10.    »Vad vinning har du av mitt blod,
            eller därav att jag far ned i graven?
        Kan stoftet tacka dig,
            kan det förkunna din trofasthet?
 11.    Hör, o HERRE, och var mig nådig;
        HERRE, var min hjälpare.»

 12.    Då förvandlade du min klagan
            i fröjdesprång;
        du klädde av mig sorgens dräkt
            och omgjordade mig med glädje.
 13.    Därför skall min ära[1] lovsjunga dig,
            utan att tystna;
        HERRE, min Gud,
            jag vill tacka dig evinnerligen.

[1]  Se Ära i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_31.html]
                        Psaltaren, 31 Psalmen

                           Bön om räddning.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;
        låt mig aldrig komma på skam,
            befria mig genom din rättfärdighet.
  3.    Böj ditt öra till mig,
            rädda mig snarligen;
        var mig en fast klippa,
            en bort till min frälsning.

  4.    Ty du är mitt bergfäste och min bort,
        och du skall, för ditt namns skull,
            leda och föra mig.
  5.    Du skall draga mig ur det nät
            som de lade ut för mig;
        ty du är mitt värn.

  6.    I din hand befaller jag min ande;
        du förlossar mig, HERRE,
            du trofaste Gud.
  7.    Jag hatar dem som hålla sig
            till fåfängliga avgudar,
        men jag förtröstar på HERREN.

  8.    Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd,
        att du ser till mitt lidande,
        att du låter dig vårda om min själ i nöden
  9.    och icke överlämnar mig i fiendens hand,
        utan ställer mina fötter på rymlig plats.

 10.    Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd;
        av sorg är mitt öga förmörkat,
            ja, min själ såväl som min kropp.
 11.    Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse
            och mina år i suckan;
        min kraft är bruten genom min missgärning,
            och benen i min kropp äro maktlösa.

 12.    För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek,
        ja, till stor smälek för mina grannar
            och till skräck för mina förtrogna;
        de som se mig på gatan
            fly undan för mig.
 13.    Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död;
        jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
 14.    Ty jag hör mig förtalas av många;
            skräck från alla sidor!
        De rådslå med varandra mot mig
        och stämpla för att taga mitt liv.

 15.    Men jag förtröstar på dig, HERRE;
        jag säger: »Du är min Gud.»
 16.    Min tid står i dina händer; rädda mig
            från mina fienders hand och mina förföljare.
 17.    Låt ditt ansikte lysa över din tjänare;
            fräls mig genom din nåd.

 18.    HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig;
        låt de ogudaktiga komma på skam
            och varda tystade i dödsriket.
 19.    Må lögnaktiga läppar förstummas,
        de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige,
            med högmod och förakt.

 20.    Huru stor är icke din godhet,
            den du förvarar åt dem som frukta dig,
        och den du bevisar inför människors barn
            mot dem som taga sin tillflykt till dig!
 21.    Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm
            mot människors sammangaddning;
        du döljer dem i din hydda
            mot tungors angrepp.

 22.    Lovad vare HERREN,
        ty han har bevisat mig sin underbara nåd
            genom att beskära mig en fast stad!
 23.    Ty väl sade jag i min ångest:
        »Jag är bortdriven från dina ögon.»
        Likväl hörde du mina böners ljud,
            när jag ropade till dig.

 24.    Älsken HERREN, alla I hans fromme.
        HERREN bevarar de trogna,
        men han vedergäller i fullt mått
            den som över högmod.
 25.    Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan,
        alla I som sätten edert hopp till HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/19_32.html]
                        Psaltaren, 32 Psalmen

                   Syndabekännelse och förlåtelse.

  1.  Av David; en sång.

        Säll är den vilkens överträdelse är förlåten,
            vilkens synd är överskyld.
  2.    Säll är den människa
            som HERREN icke tillräknar missgärning,
        och i vilkens ande icke är något svek.

  3.    Så länge jag teg, försmäktade mina ben
            vid min ständiga klagan.
  4.    Ty dag och natt var din hand
            tung över mig;
        min livssaft förtorkades
            såsom av sommarhetta.  Sela.

  5.    Då uppenbarade jag min synd för dig
            och överskylde icke min missgärning.
        Jag sade: »Jag vill bekänna
            för HERREN mina överträdelser»;
        då förlät du mig
            min synds missgärning.  Sela.

  6.    Därför skola alla fromma bedja till dig
            på den tid då du är att finna;
        sannerligen, om ock stora vattenfloder komma,
            skola de icke nå till dem.
  7.    Du är mitt beskärm,
            för nöd bevarar du mig;
        med räddningens jubel
            omgiver du mig.  Sela.

  8.    Jag vill lära dig och undervisa dig
            om den väg du skall vandra;
        jag vill giva dig råd
            och låta mitt öga vaka över dig.
  9.    Varen icke såsom hästar och mulåsnor
            utan förstånd,
        på vilka man lägger töm och betsel
            för att tämja dem,
            eljest får man dem ej fram.

 10.    Den ogudaktige har många plågor;
        men den som förtröstar på HERREN,
            honom omgiver han med nåd.
 11.    Varen glada i HERREN
            och fröjden eder, I rättfärdige,
        och jublen, alla I rättsinnige.

[https://runeberg.org/bibeln/19_33.html]
                        Psaltaren, 33 Psalmen

                       HERRENS allmakt och nåd.

  1.    Jublen i HERREN, I rättfärdige;
        lovsång höves de redliga.
  2.    Tacken HERREN på harpa,
        lovsjungen honom till tiosträngad psaltare.
  3.    Sjungen honom en ny sång,
        spelen skönt med jubelklang.

  4.    Ty HERRENS ord är rätt,
        och allt vad han gör är gjort i trofasthet.
  5.    Han älskar rättfärdighet och rätt;
        jorden är full av HERRENS nåd.

  6.    Himmelen är gjord genom HERRENS ord
        och all dess här genom hans muns anda.
  7.    Han samlar havets vatten såsom i en hög;
        han lägger djupen i deras förvaringsrum.

  8.    Hela jorden frukte HERREN;
        för honom bäve alla som bo på jordens krets.
  9.    Ty han sade, och det vart;
        han bjöd, och det stod där.

 10.    HERREN gjorde hedningarnas
            råd om intet,
        han lät folkens tankar
            komma på skam.
 11.    Men HERRENS råd
            består evinnerligen,
        hans hjärtas tankar
            från släkte till släkte.
 12.    Saligt är det folk
            vars Gud HERREN är,
        det folk som han har utvalt
            till arvedel åt sig.

 13.    Ja, från himmelen skådade HERREN ned,
        han såg alla människors barn.
 14.    Från sin boning blickade han ned
        till alla dem som bo på jorden,
 15.    han som har danat allas deras hjärtan,
        han som aktar på alla deras verk.

 16.    En konung segrar icke genom sin stora styrka,
        en hjälte räddas icke genom sin stora kraft.
 17.    Förgäves väntar man sig seger genom hästar,
        med all sin styrka rädda de icke.

 18.    Se, HERRENS öga är vänt till dem som frukta honom,
        till dem som hoppas på hans nåd;
 19.    han vill rädda deras själ från döden
        och behålla dem vid liv i hungerns tid.

 20.    Vår själ väntar efter HERREN;
        han är vår hjälp och sköld.
 21.    Ty i honom gläder sig vårt hjärta,
        vi förtrösta på hans heliga namn.
 22.    Din nåd, HERRE, vare över oss,
        såsom vi hoppas på dig.

[https://runeberg.org/bibeln/19_34.html]
                        Psaltaren, 34 Psalmen[1]

                  HERRENS godhet och räddande hjälp.

  1.  Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och
      denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg.

  2.    Jag vill lova HERREN alltid;
        hans pris skall ständigt vara i min mun.

  3.    Min själ skall berömma sig av HERREN;
        de ödmjuka skola höra det och glädja sig.

  4.    Loven med mig HERREN,
        låtom oss med varandra upphöja hans namn.

  5.    Jag sökte HERREN, och han svarade mig,
        och ur all min förskräckelse räddade han mig.

  6.    De som skåda upp till honom stråla av fröjd,
        och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.

  7.    Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom
        och frälste honom ur all hans nöd.

  8.    HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom,
        och han befriar dem.

  9.    Smaken och sen att HERREN är god;
        säll är den som tager sin tillflykt till honom.

 10.    Frukten HERREN, I hans helige;
        ty de som frukta honom lida ingen brist.

 11.    Unga lejon lida nöd och hungra,
        men de som söka HERREN hava icke brist på något gott.

 12.    Kommen, barn, hören mig;
        jag skall lära eder HERRENS fruktan.

 13.    Är du en man som älskar livet
        och önskar att se goda dagar?

 14.    Avhåll då din tunga från det som är ont
        och dina läppar från att tala svek.

 15.    Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är,
        sök friden och trakta därefter.

 16.    HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga
        och hans öron till deras rop.

 17.    Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda,
        han vill utrota deras åminnelse från jorden.

 18.    När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN
        och räddar dem ur all deras nöd.

 19.    HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta
        och frälsar dem som hava en bedrövad ande.

 20.    Den rättfärdige måste lida mycket,
        men HERREN räddar honom ur allt.

 21.    Han bevarar alla hans ben;
        icke ett enda av dem skall sönderslås.

 22.    Den ogudaktige skall dödas av olyckan,
        och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld.

 23.    Men sina tjänares själar förlossar HERREN,
        och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_35.html]
                        Psaltaren, 35 Psalmen

                Mot förföljare och otacksamma vänner.

  1.  Av David.

        Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;
            strid mot dem som strida mot mig.
  2.    Fatta sköld och skärm,
            och stå upp till min hjälp;
  3.    drag fram spjutet, och spärra vägen
            för mina förföljare.
        Säg till min själ:
            »Jag är din frälsning.»

  4.    Må de komma på skam och blygas,
            som stå efter mitt liv;
        må de vika tillbaka och varda utskämda,
            som hava ont i sinnet mot mig.
  5.    Må de bliva såsom agnar för vinden,
            och HERRENS ängel drive dem bort.
  6.    Deras väg blive mörk och slipprig,
            och HERRENS ängel drive dem bort.

  7.    Ty utan sak hava de försåtligen tillrett
            sin nätgrop för mig,
        utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
  8.    Fördärv komme över den mannen oförtänkt,
        det nät han har utlagt må fånga honom;
        ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

  9.    Men min själ skall fröjda sig i HERREN
            och vara glad över hans frälsning.
 10.    Alla ben i min kropp skola säga:
            »HERRE, vem är dig lik,
        du som räddar den betryckte
            från den som är honom för stark,
        den betryckte och fattige
            ifrån den som plundrar honom?»

 11.    Orättfärdiga vittnen träda fram;
        de utfråga mig om det jag icke vet.
 12.    De löna mig med ont för gott;
        övergiven är min själ.

 13.    Jag åter bar sorgdräkt,
            när de voro sjuka,
        jag späkte min själ med fasta,
        jag bad med nedsänkt huvud;
 14.    såsom gällde det min vän, min broder,
            så skickade jag mig;
        lik den som sörjer sin moder gick jag
            sorgklädd och lutande.

 15.    Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman;
        ja, eländiga människor, som jag icke känner,
            rota sig samman mot mig,
            de smäda mig utan uppehåll.
 16.    Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd,
            bita ihop tänderna mot mig.

 17.    Herre, huru länge skall du se härpå?
        Ryck min själ undan det fördärv de bereda,
        och mitt liv undan lejonen.
 18.    Då skall jag tacka dig i den stora församlingen,
        och bland mycket folk skall jag lova dig.

 19.    Låt icke dem få glädja sig över mig,
            som utan skäl äro mina fiender;
        låt icke dem som utan sak hata mig
            få blinka med ögonen.
 20.    Ty det är icke frid som de tala;
        nej, svekets ord tänka de ut
            mot de stilla i landet.
 21.    De spärra upp munnen mot mig;
        de säga: »Rätt så, rätt så,
            nu se vi det med egna ögon!»

 22.    Du, HERRE, ser det; tig icke.
        Herre, var icke långt ifrån mig.
 23.    Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt,
        för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
 24.    Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet,
            HERRE, min Gud,
        och låt dem icke få glädja sig över mig.
 25.    Låt dem icke säga i sina hjärtan:
            »Rätt så, det gick såsom vi ville!»
        Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»

 26.    Må alla komma på skam och blygas,
            som glädja sig över min ofärd.
        Med skam och blygd må de varda klädda,
            som förhäva sig över mig.
 27.    Men må de jubla och glädja sig,
            som unna mig min rätt,
        och må de alltid kunna säga:
            »Lovad vare HERREN,
        han som unnar sin tjänare gott!»
 28.    Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet
            och hela dagen ditt lov.

[https://runeberg.org/bibeln/19_36.html]
                        Psaltaren, 36 Psalmen

               Den ogudaktiges ondska.  HERRENS godhet.

  1.  För sångmästaren; av HERRENS tjänare David.

  2.    I mitt hjärta betänker jag
            vad synden säger till den ogudaktige,
        till den för vilkens ögon
            Guds fruktan ej finnes.
  3.    Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon:
        att man icke skall finna hans missgärning och hata den.

  4.    Hans muns ord äro fördärv och svek;
        han vill icke göra vad förståndigt och gott är.
  5.    Fördärv tänker han ut på sitt läger,
        han träder på den väg som icke är god;
        han skyr icke för något ont.

  6.    HERRE, upp i himmelen räcker din nåd,
        och din trofasthet allt upp till skyarna.
  7.    Din rättfärdighet är såsom väldiga berg,
        dina rätter såsom det stora havsdjupet;
        både människor och djur hjälper du, HERRE.

  8.    Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud!
        Människors barn hava sin tillflykt
            under dina vingars skugga.
  9.    De varda mättade av ditt hus' rika håvor,
        och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka.
 10.    Ty hos dig är livets källa,
        i ditt ljus se vi ljus.

 11.    Låt din nåd förbliva över dem som känna dig
        och din rättfärdighet över de rättsinniga.
 12.    Låt icke de högmodigas fot komma över mig
        eller de ogudaktigas hand driva mig bort.
 13.    Ja, där ligga ogärningsmännen fallna;
        de äro nedstötta och kunna icke mer resa sig.

[https://runeberg.org/bibeln/19_37.html]
                        Psaltaren, 37 Psalmen[1]

                 De ogudaktigas och de frommas olika
                                lott.

  1.  Av David.

        Harmas icke över de onda,
        avundas icke dem som göra orätt.
  2.    Ty såsom gräs varda de snart avhuggna,
        och såsom gröna örter vissna de.

  3.    Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är,
        förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,
  4.    och hav din lust i HERREN:
        då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.

  5.    Befall din väg åt HERREN
        och förtrösta på honom; han skall göra det.
  6.    Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset
        och din rätt såsom middagens sken.

  7.    Var stilla för HERREN och förbida honom,
        harmas icke över den vilkens väg är lyckosam,
        över den man som umgås med ränker.

  8.    Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara;
        harmas icke; därmed gör du blott illa.
  9.    Ty de onda skola varda utrotade,
        men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.

 10.    Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer;
        och när du ser efter hans plats, då är han borta.
 11.    Men de ödmjuka skola besitta landet
        och hugnas av stor frid.

 12.    Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige
        och biter sina tänder samman mot honom;
 13.    men Herren ler åt honom,
        ty han ser att hans dag kommer.

 14.    De ogudaktiga draga ut svärdet
        och spänna sin båge,
        för att fälla den som är betryckt och fattig,
        för att slakta dem som vandra i redlighet.
 15.    Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta,
        och deras bågar skola brista sönder.

 16.    Det lilla som en rättfärdig har
        är bättre än många ogudaktigas stora håvor.
 17.    Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas;
        men HERREN uppehåller de rättfärdiga.

 18.    HERREN känner de frommas dagar,
        och deras arvedel skall bestå evinnerligen.
 19.    De skola icke komma på skam i den onda tiden,
        och i hungerns dagar skola de varda mättade.

 20.    Ty de ogudaktiga skola förgås;
        HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt:
        de försvinna såsom rök, ja, de försvinna.

 21.    Den ogudaktige lånar och kan icke betala,
        men den rättfärdige är barmhärtig och givmild.
 22.    Ty HERRENS välsignade skola besitta landet,
        men de som han förbannar skola varda utrotade.

 23.    Genom HERREN bliva en mans steg fasta,
        när han har behag till hans väg.
 24.    Om han faller, störtar han dock icke till marken,
        ty HERREN håller honom vid handen.

 25.    Jag har varit ung och är nu gammal,
        men jag har icke sett den rättfärdige övergiven
        eller hans barn gå efter bröd.
 26.    Han är alltid barmhärtig och villig att låna
        och hans barn äro till välsignelse.

 27.    Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är,
        så skall du få bo kvar evinnerligen.
 28.    Ty HERREN älskar vad rätt är
        och övergiver icke sina fromma,
        evinnerligen bliva de bevarade;
        men de ogudaktigas avkomma varder utrotad.
 29.    De rättfärdiga skola besitta landet
        och bo däri evinnerligen.

 30.    Den rättfärdiges mun talar visdom,
        och hans tunga säger vad rätt är.
 31.    Hans Guds lag är i hans hjärta;
        hans steg vackla icke.

 32.    Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige
        och står efter att döda honom,
 33.    men HERREN överlämnar honom icke i hans hand
        och fördömer honom icke, när han dömes.

 34.    Förbida HERREN, och håll dig på hans väg,
        så skall han upphöja dig till att besitta landet;
        du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.

 35.    Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt;
        han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat.
 36.    Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta;
        jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.

 37.    Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige,
        huru fridens man har en framtid.
 38.    Men överträdarna skola allasammans förgås,
        de ogudaktigas framtid varder avskuren.

 39.    Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN;
        han är deras värn i nödens tid.
 40.    HERREN hjälper dem och befriar dem;
        han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem,
        ty de taga sin tillflykt till honom.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_38.html]
                        Psaltaren, 38 Psalmen

                  Den botfärdiges bön om förskoning.

  1.  En psalm av David; till åminnelse.

  2.    HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse,
        och tukta mig icke i din vrede.
  3.    Ty dina pilar hava träffat mig,
        och din hand drabbar mig.

  4.    Det finnes intet helt på min kropp
            för din vredes skull,
        intet helbrägda i mina ben
            för min synds skull.
  5.    Ty mina missgärningar gå mig över huvudet;
        såsom en svår börda
            äro de mig för tunga.

  6.    Mina sår stinka och flyta
        för min dårskaps skull.
  7.    Jag går krokig och mycket lutande;
        hela dagen går jag sörjande.

  8.    Ty mina länder äro fulla av brand,
        och intet helt finnes på min kropp.
  9.    Jag är vanmäktig och illa sönderslagen;
        jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

 10.    Herre, du känner all min trängtan,
        och min suckan är dig icke fördold.
 11.    Mitt hjärta slår häftigt,
            min kraft har övergivit mig;
         mina ögons ljus,
            också det är borta.

 12.    Mina vänner och fränder
            hålla sig fjärran ifrån min plåga,
        och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
 13.    Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv,
        och de som söka min ofärd
            tala vad fördärvligt är;
        på svek tänka de hela dagen.

 14.    Men jag är lik en döv, som intet hör,
        och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
 15.    ja, jag är lik en man som intet hör,
        och som icke har något gensvar i sin mun.

 16.    Se, på dig, HERRE, hoppas jag;
        du skall svara, Herre, min Gud.
 17.    Ty jag fruktar att de annars
            få glädja sig över mig,
        att de skola förhäva sig över mig,
            när min fot vacklar.

 18.    Ty jag är nära att falla,
        och min plåga är alltid inför mig;
 19.    ja, jag måste bekänna min missgärning,
        och jag sörjer över min synd.

 20.    Men mina fiender få leva och äro mäktiga,
        och många äro de som hata mig utan sak,
 21.    de som löna gott med ont,
        och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

 22.    Övergiv mig icke, HERRE;
        min Gud, var icke långt ifrån mig.
 23.    Skynda till min hjälp,
            Herre, du min frälsning.

[https://runeberg.org/bibeln/19_39.html]
                        Psaltaren, 39 Psalmen

                 Bön i svår nöd.  Livets fåfänglighet.

  1.  För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

  2.    Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör,
        så att jag icke syndar med min tunga;
        jag vill akta på att tygla min mun,
        så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
  3.    Jag blev stum och tyst,
        jag teg i min sorg;
            man jag upprördes av smärta.
  4.    Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst:
        när jag begrundade, upptändes en eld i mig;
        jag talade med min tunga.

  5.    HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände,
        och vad som är mina dagars mått,
        så att jag förstår huru förgänglig jag är.
  6.    Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått,
        och min livslängd är såsom intet inför dig;
        fåfänglighet allenast äro alla människor,
            huru säkra de än stå.  Sela.
  7.    Såsom en drömbild allenast gå de fram,
        fåfänglighet allenast är deras ävlan;
        de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

  8.    Och nu, vad förbidar jag, Herre?
        Till dig står mitt hopp.
  9.    Befria mig från alla mina överträdelser,
        låt mig icke bliva till smälek för dåren.
 10.    Jag tiger och upplåter icke min mun;
        ty det är du som har gjort det.
 11.    Vänd av ifrån mig din plåga;
        för din hands aga försmäktar jag.
 12.    Om du tuktar någon
            med näpst för missgärning,
        så är det ute med hans härlighet,
            såsom när mal krossas.
        Fåfänglighet allenast äro alla människor.  Sela.

 13.    Hör min bön, o HERRE,
            och lyssna till mitt rop,
            tig icke vid mina tårar;
        ty jag är en främling i ditt hägn,
        en gäst såsom alla mina fäder.
 14.    Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas,
        innan jag går hädan och icke mer är till.

[https://runeberg.org/bibeln/19_40.html]
                        Psaltaren, 40 Psalmen

                Tacksägelse och bön.  Det rätta offret.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm.

  2.    Stadigt förbidade jag HERREN,
            och han böjde sig till mig
        och hörde mitt rop.
  3.    Han drog mig upp ur fördärvets grop,
            ur den djupa dyn;
        han ställde mina fötter på en klippa,
            han gjorde mina steg fasta;
  4.    han lade i min mun en ny sång,
            en lovsång till vår Gud.
        Det skola många se och varda häpna,
            och skola förtrösta på HERREN.

  5.    Säll är den man som sätter
            sin förtröstan till HERREN;
        och icke vänder sig till dem som äro stolta
            och vika av i lögn.
  6.    Stora äro de under du har gjort,
            HERRE, min Gud,
        och de tankar du har tänkt för oss;
            dig är intet likt.
        Jag ville förkunna dem och tala om dem,
            men de stå icke till att räkna.

  7.    Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag
        -- öppna öron har du givit mig --
        brännoffer och syndoffer begär du icke.
  8.    Därför säger jag: »Se, jag kommer;
        i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.
  9.    Att göra din vilja, min Gud, är min lust,
        och din lag är i mitt hjärta.»

 10.    Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet
            i den stora församlingen;
        se, jag tillsluter icke mina läppar;
            du, HERRE, vet det.
 11.    Din rättfärdighet fördöljer jag icke
            i mitt hjärta,
        om din trohet och din frälsning talar jag;
        jag förtiger icke din nåd och din trofasthet
            för den stora församlingen.

 12.    Du, HERRE, skall icke tillsluta
            din barmhärtighet för mig;
        din nåd och din trofasthet
            må alltid bevara mig.
 13.    Ty lidanden omvärva mig,
            flera än jag kan räkna;
        mina missgärningar hava tagit mig fatt,
            så att jag icke kan se;
        de äro flera än håren på mitt huvud,
            och mitt mod har övergivit mig.

 14.    Värdes, o HERRE, rädda mig;
        HERRE, skynda till min hjälp.
 15.    Må alla de komma på skam och varda utskämda,
        som stå efter mitt liv för att förgöra det;
        må de vika tillbaka och blygas,
            som önska min ofärd.
 16.    Må de häpna i sin skam,
        som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

 17.    Men alla de som söka dig må fröjdas
            och vara glada i dig;
        de som åstunda din frälsning säge alltid:
            »Lovad vare HERREN!»
 18.    Är jag ock betryckt och fattig,
            Herren sörjer dock för mig.
        Min hjälp och min befriare är du;
            min Gud, dröj icke.

[https://runeberg.org/bibeln/19_41.html]
                        Psaltaren, 41 Psalmen

                  Klagan under nöd och förföljelse.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Säll är den som låter sig vårda om den arme;
        honom skall HERREN hjälpa
            på olyckans dag.
  3.    HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv,
            han skall prisas säll i landet.
        Icke skall du överlämna honom
            åt hans fienders vilja!
  4.    HERREN skall på sjukbädden
            stå honom bi;
        vid hans krankhet förvandlar du
            alldeles hans läger.

  5.    Så säger jag då: HERRE;
            var du mig nådig;
        hela du min själ,
            ty jag har syndat mot dig.
  6.    Mina fiender tala
            vad ont är mot mig:
        »När skall han dö
            och hans namn förgås?»
  7.    Kommer någon och besöker mig,
            så talar han falskhet;
        hans hjärta samlar åt honom
            vad ondskefullt är;
        sedan går han ut och talar därom.

  8.    De som hata mig tassla alla
            med varandra mot mig;
        de tänka ut mot mig
            det som är mig till skada.
  9.    »Ohjälplig ofärd
            har drabbat honom,
        han som ligger där
            skall icke mer stå upp.»
 10.    Ja, också min vän,
            som jag litade på,
        han som åt mitt bröd,
            lyfter nu mot mig sin häl.

 11.    Men du, HERRE,
            var mig nådig och upprätta mig,
            så vill jag vedergälla dem.
 12.    Att du har behag till mig,
            det vet jag därav
        att min fiende icke
            får jubla över mig.
 13.    Ty mig uppehåller du,
            för min ostrafflighets skull,
        och låter mig stå
            inför ditt ansikte evinnerligen.
                     ----

 14.  Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!
      Amen, Amen.

[https://runeberg.org/bibeln/19_42.html]
                             Andra boken

                        Psaltaren, 42 Psalmen

                Den bedrövades och förföljdes längtan
                            till Guds hus.

  1.  För sångmästaren; en sång av Koras söner.

  2.    Såsom hjorten trängtar
            till vattenbäckar,
        så trängtar min själ
            efter dig, o Gud.
  3.    Min själ törstar efter Gud,
            efter den levande Guden.
        När skall jag få träda fram
            inför Guds ansikte?
  4.    Mina tårar äro min spis
            både dag och natt,
        ty ständigt säger man till mig:
            »Var är nu din Gud?»
  5.    Men jag vill utgjuta inom mig min själ
            och hava i minne
        huru jag gick med hopen
            upp till Guds hus,
        under fröjderop och tacksägelse,
            i högtidsskaran.

  6.    Varför är du så bedrövad, min själ,
            och så orolig i mig?
        Hoppas på Gud;
            ty jag skall åter få tacka honom
            för frälsning genom honom.

  7.    Min Gud, bedrövad är min själ i mig;
            därför tänker jag på dig
        i Jordans land och på Hermons höjder,
            på Misars berg.
  8.    Djup ropar till djup,
            vid dånet av dina vattenfall;
        alla dina svallande böljor
            gå fram över mig.
  9.    Om dagen må HERREN
            beskära sin nåd,
        och om natten vill jag sjunga till hans ära
        och bedja till mitt livs Gud.
 10.    Jag vill säga till Gud, min klippa:
            »Varför har du förgätit mig,
        varför måste jag gå sörjande,
            trängd av fiender?»
 11.    Det är såsom krossade man benen i min kropp,
            när mina ovänner smäda mig,
        när de beständigt säga till mig:
            »Var är nu din Gud?»

 12.    Varför är du så bedrövad, min själ,
            och varför så orolig i mig?
        Hoppas på Gud;
            ty jag skall åter få tacka honom,
        min frälsning och min Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/19_43.html]
                        Psaltaren, 43 Psalmen

                  Fortsättning av föregående psalm.

  1.    Skaffa mig rätt, o Gud,
        och utför min sak
            mot ett folk utan fromhet;
        rädda mig ifrån falska
            och orättfärdiga människor.
  2.    Ty du är den Gud som är mitt värn;
            varför har du förkastat mig?
        Varför måste jag gå sörjande,
            trängd av fiender?
  3.    Sänd ditt ljus och din sanning;
            må de leda mig,
        må de föra mig till ditt heliga berg
            och till dina boningar,
  4.    så att jag får gå in till Guds altare,
        till Gud, som är min glädje och fröjd,
        och tacka dig på harpa,
            Gud, min Gud.
  5.    Varför är du så bedrövad, min själ,
            och varför så orolig i mig?
        Hoppas på Gud;
            ty jag skall åter få tacka honom,
        min frälsning och min Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/19_44.html]
                        Psaltaren, 44 Psalmen

                 Guds trogna folks bön under en svår
                              krigsnöd.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

  2.    Gud, med våra öron hava vi hört,
            våra fäder hava förtäljt därom för oss:
        om den gärning du gjorde i deras dagar,
        i forntidens dagar.
  3.    Det var du som med din hand
        utrotade hedningarna, men planterade dem;
        du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.
  4.    Ty icke med sitt svärd intogo de landet,
        och deras egen arm gav dem icke seger,
        utan din högra hand och din arm
        och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

  5.    Du, densamme, är min konung, o Gud;
        så tillsäg nu Jakob seger.
  6.    Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner
        och i ditt namn förtrampa våra motståndare.
  7.    Ty icke på min båge förlitar jag mig,
        och mitt svärd kan icke giva mig seger;
  8.    nej, du giver oss seger över våra ovänner,
        och dem som hata oss låter du komma på skam.
  9.    Gud lova vi alltid,
        och ditt namn prisa vi evinnerligen.  Sela.

 10.    Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd,
        och du drager icke ut med våra härar.
 11.    Du låter oss vika tillbaka för ovånnen,
        och de som hata oss taga sig byte.
 12.    Du låter oss bliva uppätna såsom får,
        och bland hedningarna han du förstrött oss.
 13.    Du säljer ditt folk för ett ringa pris,
        stor är icke den vinst du har gjort därpå.
 14.    Du låter oss bliva till smälek för våra grannar,
        till spott och hån för dem som bo omkring oss.
 15.    Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna,
        du låter folken skaka huvudet åt oss.
 16.    Hela dagen är min smälek inför mig,
        och blygsel höljer mitt ansikte,
 17.    när jag hör smädarens och lastarens tal,
        när jag ser fienden och den hämndgirige.

 18.    Allt detta har kommit över oss,
        och vi hava dock icke förgätit dig,
        ej heller svikit ditt förbund.
 19.    Våra hjärtan avföllo icke,
        och våra steg veko ej av ifrån din väg,
 20.    så att du därför har krossat oss i schakalers land
        och övertäckt oss med dödsskugga.

 21.    Om vi hade förgätit vår Guds namn
        och uträckt våra händer till en främmande gud,
 22.    månne icke Gud skulle hava utrannsakat det,
        han som känner hjärtats lönnligheter?
 23.    Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen
        och bliva aktade såsom slaktfår.

 24.    Vakna upp; varför sover du, Herre?
        Vakna, förkasta oss icke för alltid.
 25.    Varför döljer du ditt ansikte
        och förgäter vårt lidande och trångmål?
 26.    Se, vår själ är nedböjd i stoftet,
        vår kropp ligger nedtryckt till jorden.
 27.    Stå upp till vår hjälp,
        och förlossa oss för din nåds skull.

[https://runeberg.org/bibeln/19_45.html]
                        Psaltaren, 45 Psalmen

                       Konungen och hans brud.

  1.  För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett
      kväde om kärlek.

  2.    Mitt hjärta flödar över
            av sköna ord;
        jag säger: min dikt
            gäller en konung;
        en snabb skrivares
            penna är min tunga.

  3.    Du är den skönaste
            bland människors barn,
        ljuvlighet är utgjuten
            över dina läppar;
        så se vi att Gud
            har välsignat dig evinnerligen.
  4.    Omgjorda din länd
            med ditt svärd, du hjälte,
        i ditt majestät och din härlighet.
  5.    Och drag så åstad,
            lyckosam i din härlighet,
        till försvar för sanning,
            för ödmjukhet och rättfärdighet,
        så skall din högra hand lära dig
            underbara gärningar.
  6.    Skarpa äro dina pilar;
            folk skola falla för dig;
        konungens fiender
            skola träffas i hjärtat.
  7.    Gud, din tron förbliver
            alltid och evinnerligen;
        ditt rikes spira
            är rättvisans spira.
  8.    Du älskar rättfärdighet
            och hatar orättfärdighet;
        därför har Gud,
            din Gud, smort dig
        med glädjens olja
            mer än dina medbröder.

  9.    Av myrra, aloe och kassia
            dofta alla dina kläder;
        från elfenbenspalatser
            gläder dig strängaspel.
 10.    Konungadöttrar har du
            såsom tärnor i ditt hov,
        en drottning står vid din högra sida,
            i guld från Ofir.

 11.    Hör, dotter, och giv akt,
            och böj ditt öra härtill:
        Förgät nu ditt folk
            och din faders hus,
 12.    och må konungen få hava
            sin lust i din skönhet;
        ty han är din herre,
            och för honom skall du falla ned.

 13.    Se, dottern Tyrus,
            ja, de rikaste folk
        söka nu att vinna
            din ynnest med skänker.
 14.    Idel härlighet är hon,
            konungadottern i gemaket:
        av guldvirkat tyg
            består hennes dräkt,
 15.    i brokigt vävda kläder
            föres hon till konungen;
        jungfrur, hennes väninnor,
            följa henne åt;
        de ledas in till dig.
 16.    Under glädje och fröjd
            föras de fram,
        de tåga in
            i konungens palats.

 17.    I dina fäders ställe
            skola dina söner träda;
        dem skall du sätta till furstar
            överallt i landet.
 18.    Ditt namn vill jag göra prisat
            bland alla kommande släkten;
        så skola ock folken lova dig,
            alltid och evinnerligen.

[https://runeberg.org/bibeln/19_46.html]
                        Psaltaren, 46 Psalmen

                    Vår Gud är oss en väldig borg.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.

  2.    Gud är vår tillflykt
            och vår starkhet,
        en hjälp i nöden,
            väl beprövad.
  3.    Därför skulle vi icke frukta,
            om än jorden omvälvdes
        och bergen vacklade
            ned i havsdjupet;
  4.    om än dess vågor
            brusade och svallade,
        så att bergen bävade
            vid dess uppror.  Sela.

  5.    En ström går fram, vars flöden
            giva glädje åt Guds stad,
        åt den Högstes heliga boning.
  6.    Gud bor därinne,
            den vacklar icke;
        Gud hjälper den,
            när morgonen gryr.
  7.    Hedningarna larma,
            riken vackla;
        han låter höra sin röst,
            då försmälter jorden.

  8.    HERREN Sebaot är med oss,
        Jakobs Gud är vår borg.  Sela.

  9.    Kommen och skåden
            HERRENS verk:
        gärningar som väcka häpnad
            gör han på jorden.
 10.    Han stillar strider
            intill jordens ända,
        bågen bryter han sönder
            och bräcker spjutet,
        i eld bränner han upp
            stridsvagnarna.
 11.    »Bliven stilla och besinnen
            att jag är Gud;
        hög varder jag bland hedningarna,
            hög på jorden.»

 12.    HERREN Sebaot är men oss,
        Jakobs Gud är vår borg.  Sela.

[https://runeberg.org/bibeln/19_47.html]
                        Psaltaren, 47 Psalmen

                      Gud såsom folkens konung.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

  2.    Klappen i händerna,
            alla folk,
        höjen jubel till Gud
            med fröjderop.
  3.    Ty HERREN är den Högste,
            fruktansvärd är han,
        en stor konung
            över hela jorden.

  4.    Han tvingar folk under oss
        och folkslag under våra fötter.
  5.    Han utväljer åt oss vår arvedel,
        Jakobs, hans älskades, stolthet.  Sela.

  6.    Gud har farit upp under jubel,
        HERREN, under basuners ljud.
  7.    Lovsjungen Gud, lovsjungen;
        lovsjungen vår konung, lovsjungen.

  8.    Ty Gud är konung över hela jorden;
        lovsjungen honom med en sång.
  9.    Gud är nu konung över hedningarna,
        Gud har satt sig på sin heliga tron.

 10.    Folkens ypperste hava församlat sig
        till att bliva ett Abrahams Guds folk.
        Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar;
        högt är han upphöjd.

[https://runeberg.org/bibeln/19_48.html]
                        Psaltaren, 48 Psalmen

               Guds makt bevisad i Jerusalems räddning.

  1.  En sång, en psalm av Koras söner.

  2.    Stor är HERREN
            och högt lovad,
        i vår Guds stad,
            på sitt heliga berg.
  3.    Skönt höjer det sig,
            hela jordens fröjd,
        berget Sion
            längst uppe i norr,
        den store konungens stad.
  4.    Gud har i dess palatser
            gjort sig känd såsom ett värn.

  5.    Ty se, konungarna församlade sig,
            tillhopa drogo de fram.
  6.    De sågo det, då häpnade de;
            de förskräcktes, de flydde.
  7.    Bävan grep dem där,
            ångest lik en barnaföderskas.
  8.    Så krossar du Tarsis-skepp
            med östanvinden.
  9.    Såsom vi hade hört,
            så fingo vi se det,
        i HERREN Sebaots stad,
            i vår Guds stad;
        Gud håller den vid makt
            till evig tid.  Sela.

 10.    Vi tänka, o Gud, på din nåd,
            när vi stå i ditt tempel.
 11.    Såsom ditt namn, o Gud,
        så når ock ditt lov
            intill jordens ändar;
        din högra hand
            är full av rättfärdighet.
 12.    Sions berg glädje sig,
        Juda döttrar fröjde sig,
            för dina domars skull.

 13.    Gån omkring Sion
        och vandren runt därom,
            räknen dess torn;
 14.    given akt på dess murar,
            skriden genom dess palatser,
        så att I kunnen förtälja därom
            för ett kommande släkte.
 15.    Ty sådan är Gud, vår Gud,
            alltid och evinnerligen;
        intill döden skall han
            ledsaga oss.

[https://runeberg.org/bibeln/19_49.html]
                        Psaltaren, 49 Psalmen

               Förgängligheten av de ogudaktigas lycka.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

  2.    Hören detta, alla folk,
        lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
  3.    både låga och höga,
        rika såväl som fattiga.
  4.    Hin mun skall tala visdom,
        och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
  5.    Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal,
        jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

  6.    Varför skulle jag frukta i olyckans dagar,
        när mina förföljares ondska omgiver mig?
  7.    De förlita sig på sina ägodelar
        och berömma sig av sin stora rikedom.
  8.    Men sin broder kan ingen förlossa
        eller giva Gud lösepenning för honom.
  9.    För dyr är lösen för hans själ
        och kan icke betalas till evig tid,
 10.    så att han skulle få leva för alltid
        och undgå att se graven.
 11.    Nej, man skall se att visa män dö,
        att dårar och oförnuftiga förgås likasom de;
        de måste lämna sina ägodelar åt andra.

 12.    De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen,
        deras boningar från släkte till släkte;
        de uppkalla jordagods efter sina namn.
 13.    Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd,
        hon är lik fänaden, som förgöres.

 14.    Den vägen gå de, dårar som de äro,
        och de följas av andra som finna behag i deras tal.  Sela.
 15.    Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket,
            där döden bliver deras herde.
        Så få de redliga makt över dem,
            när morgonen gryr,
        medan deras skepnader förtäras av dödsriket
            och ej få annan boning.
 16.    Men min själ skall Gud förlossa
            ifrån dödsrikets våld,
        ty han skall upptaga mig.  Sela.

 17.    Frukta icke, när en man bliver rik,
        när hans hus växer till i härlighet.
 18.    Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig,
        och hans härlighet följer honom icke ditned.
 19.    Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv,
        ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,
        så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte,
        till dem som aldrig mer se ljuset.

 20.    En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd,
        hon är lik fänaden, som förgöres.

[https://runeberg.org/bibeln/19_50.html]
                        Psaltaren, 50 Psalmen

                      Rätt och orätt gudstjänst.

  1.  En psalm av Asaf.

        Gud, HERREN Gud,
        talar och kallar jorden,
        allt mellan öster och väster.
  2.    Från Sion, skönhetens fullhet,
        träder Gud fram i glans.
  3.    Vår Gud kommer, och han skall icke tiga.
        Förtärande eld går framför honom,
        och omkring honom stormar det med makt.
  4.    Han kallar på himmelen därovan
        och på jorden, för att döma sitt folk:
  5.    »Församlen till mig mina fromma,
        som sluta förbund med mig vid offer.»
  6.    Och himlarna förkunna att han är rättfärdig,
        att Gud är den som skipar rätt.  Sela.

  7.    Hör, mitt folk, jag vill tala;
        Israel, låt mig varna dig.
        Gud, din Gud, är jag.
  8.    Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig;
        dina brännoffer har jag alltid inför mig.
  9.    Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus
        eller bockar ur dina fållor;
 10.    ty mina äro alla skogens djur,
        boskapen på de tusende bergen;
 11.    jag känner alla fåglar på bergen,
        och vad som rör sig på marken är mig bekant.
 12.    Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det;
        ty min är jordens krets med allt vad därpå är.
 13.    Skulle jag äta tjurars kött,
        och skulle jag dricka bockars blod?
 14.    Nej, offra lovets offer åt Gud,
        så skall du få infria dina löften till den Högste.
 15.    Och åkalla mig i nöden,
        så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

 16.    Men till den ogudaktige säger Gud:
        »Huru kan du tala om mina stadgar
        och föra mitt förbund på tungan,
 17.    du som hatar tuktan
        och kastar mina ord bakom dig?
 18.    Om du ser en tjuv, så håller du med honom,
        och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.
 19.    Din mun släpper du lös till vad ont är,
        och din tunga hopspinner svek.
 20.    Du sitter där och förtalar din broder,
        din moders son lastar du!
 21.    Så gör du, och jag tiger,
        och nu tror du att jag är såsom du.
        Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

 22.    I som förgäten Gud, märken detta,
        för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:
 23.    den som offrar lovets offer, han ärar mig;
        och den som aktar på sin väg,
        honom skall jag låta se Guds frälsning.»

[https://runeberg.org/bibeln/19_51.html]
                        Psaltaren, 51 Psalmen

                         Den botfärdiges bön.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David,
  2.  när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till
      Bat-Seba.

  3.    Gud, var mig nådig efter din godhet,
        utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.
  4.    Två mig väl från min missgärning,
        och rena mig från synd.
  5.    Ty jag känner mina överträdelser,
        och min synd är alltid inför mig.

  6.    Mot dig allena har jag syndat
        och gjort vad ont är i dina ögon;
        på det att du må finnas rättfärdig i dina ord
        och rättvis i dina domar.

  7.    Se, i synd är jag född,
        och i synd har min moder avlat mig.
  8.    Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden;
        så lär mig då vishet i mitt innersta.

  9.    Skära mig med isop, så att jag varder ren;
        två mig, så att jag bliver vitare än snö.
 10.    Låt mig förnimma fröjd och glädje,
        låt de ben som du har krossat få fröjda sig.
 11.    Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
        och utplåna alla mina missgärningar.

 12.    Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
        och giv mig på nytt en frimodig ande.
 13.    Förkasta mig icke från ditt ansikte,
        och tag icke din helige Ande ifrån mig.

 14.    Låt mig åter få fröjdas över din frälsning,
        och uppehåll mig med villighetens ande.
 15.    Då skall jag lära överträdarna dina vägar,
        och syndarna skola omvända sig till dig.

 16.    Rädda mig undan blodstider, Gud,
            du min frälsnings Gud,
        så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
 17.    Herre, upplåt mina läppar,
        så att min mun kan förkunna ditt lov.

 18.    Ty du har icke behag till offer,
            eljest skulle jag giva dig sådana;
        till brännoffer har du icke lust.
 19.    Det offer som behagar Gud
            är en förkrossad ande;
        ett förkrossat och bedrövat hjärta
            skall du, Gud, icke förakta.

 20.    Gör väl mot Sion i din nåd,
        bygg upp Jerusalems murar.
 21.    Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig,
            brännoffer och heloffer;
        då skall man offra tjurar på ditt altare.

[https://runeberg.org/bibeln/19_52.html]
                        Psaltaren, 52 Psalmen

                   Tröst mot våld och onda tungor.

  1.  För sångmästaren; en sång av David,
  2.  när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom:
      »David har gått in i Ahimeleks hus.»

  3.    Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare?
        Guds nåd varar ju beständigt.
  4.    Din tunga far efter fördärv,
        den är lik en skarp rakkniv, du arglistige.
  5.    Du älskar ont mer än gott,
        lögn mer än att tala vad rätt är.  Sela.

  6.    Ja, du älskar allt fördärvligt tal,
        du falska tunga.
  7.    Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid,
        han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda
        och utrota dig ur de levandes land.  Sela.

  8.    Och de rättfärdiga skola se det och frukta,
            de skola le åt honom:
  9.    »Se där är den man som icke gjorde
            Gud till sitt värn,
        utan förlitade sig på sin stora rikedom,
            trotsig i sin lystnad!»

 10.    Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd
            i Guds hus;
        jag förtröstar på Guds nåd
            alltid och evinnerligen.
 11.    Jag skall evinnerligen tacka dig
            för att du har gjort det;
        och inför dina fromma
            skall jag förbida ditt namn,
            ty det är gott.

[https://runeberg.org/bibeln/19_53.html]
                        Psaltaren, 53 Psalmen

                  Klagan inför Gud över det rådande
                              fördärvet.

  1.  För sångmästaren, till Mahalát; en sång av David.

  2.    Dårarna säga i sina hjärtan:
            »Det finnes ingen Gud.»
        Fördärv och styggelse är deras onda verk;
            ingen finnes, som gör vad gott är.

  3.    Gud skådar ned från himmelen
            på människors barn,
        för att se om det finnes någon förståndig,
            någon som söker Gud.

  4.    Nej, alla hava de avfallit,
            allasammans äro de fördärvade;
        ingen finnes, som gör vad gott är,
            det finnes icke en enda.

  5.    Hava de då intet fått förnimma,
            dessa ogärningsmän,
        dessa som uppäta mitt folk,
            likasom åte de bröd,
        och som icke åkalla Gud?

  6.    Jo, där överföll dem förskräckelse,
            varest intet förskräckligt var;
        ty Gud förströdde deras ben,
            när de lägrade sig mot dig.
        Så lät du dem komma på skam,
            ja, Gud förkastade dem.

  7.    Ack att från Sion
            komme frälsning för Israel!
        När Gud vill åter
            upprätta sitt folk,
        då skall Jakob fröjda sig,
            då skall Israel vara glad.

[https://runeberg.org/bibeln/19_54.html]
                        Psaltaren, 54 Psalmen

                    Bön om räddning ifrån fiender.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David,
  2.  när sifiterna kommo och sade till Saul: »David håller sig nu
      gömd hos oss.»

  3.    Gud, fräls mig genom ditt namn,
            och skaffa mig rätt genom din makt.
  4.    Gud, hör min bön,
        lyssna till min muns tal.
  5.    Ty främlingar resa sig upp mot mig,
        och våldsverkare stå efter mitt liv;
        de hava icke Gud för ögonen.  Sela.

  6.    Se, Gud är min hjälpare,
        Herren uppehåller min själ.
  7.    Må det onda falla tillbaka på mina förföljare,
        förgör dem, du som är trofast.
  8.    Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta;
        jag skall prisa ditt namn, o HERRE,
            ty det är gott.
  9.    Ja, ur all nöd räddar det mig,
        och mitt öga får se med lust på mina fiender.

[https://runeberg.org/bibeln/19_55.html]
                        Psaltaren, 55 Psalmen

                      Klagan över falska vänner.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David.

  2.    Lyssna, Gud, till min bön,
        och fördölj dig icke för min åkallan.
  3.    Akta på mig och svara mig.
        I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,
  4.    vid fiendens rop,
            vid den ogudaktiges skri.

        Ty de vilja draga fördärv över mig,
            och i vrede ansätta de mig.
  5.    Mitt hjärta ängslas i mitt bröst,
        och dödens fasor hava fallit över mig.
  6.    Fruktan och bävan kommer över mig,
            och förfäran övertäcker mig.

  7.    Därför säger jag:
        Ack att jag hade vingar såsom duvan!
            Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
  8.    Ja, långt bort skulle jag fly,
            jag skulle taga härbärge i öknen.  Sela.
  9.    Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt
            undan stormvind och oväder.

 10.    Fördärva dem, Herre;
            gör deras tungor oense.
        Ty våld och genstridighet
            ser jag i staden.
 11.    Dag och natt gå de omkring den,
            ovanpå dess murar,
        ondska och olycka råda därinne;
 12.    ja, fördärv råder därinne,
        och från dess torg vika icke
            förtryck och svek.

 13.    Se, det är icke en fiende som smädar mig,
            det kunde jag fördraga;
        det är icke min ovän som förhäver sig mot mig,
            för honom kunde jag gömma mig undan.
 14.    Nej, du gör det, du som var min jämlike,
            min vän och förtrogne,
 15.    du som levde med mig
            i ljuvlig förtrolighet,
        du som i Guds hus gick med mig
            i högtidsskaran.

 16.    Döden komme över dem oförtänkt,
        levande fare de ned i dödsriket;
        ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

 17.    Men jag ropar till Gud;
            HERREN skall frälsa mig.
 18.    Afton och morgon och middag
            vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga,
            och han skall höra min röst.
 19.    Han förlossar min själ och skaffar henne ro,
            så att de icke komma vid mig;
        ty de äro många, som stå mig emot.

 20.    Gud skall höra det och giva dem svar,
            han som sitter på sin tron av ålder.  Sela.
        Ty de vilja icke ändra sig,
            och de frukta ej Gud.

 21.    Den mannen bär händer på sin vän;
            han bryter sitt förbund.
 22.    Orden i hans mun äro hala såsom smör,
            men stridslust fyller hans hjärta;
        hans ord äro lenare än olja,
            dock äro de dragna svärd.

 23.    Kasta din börda på HERREN,
            han skall uppehålla dig;
        han skall i evighet icke tillstädja
            att den rättfärdige vacklar.
 24.    Gud, du skall störta dem ned
            i gravens djup;
        de blodgiriga och falska skola ej nå
            sin halva ålder.
        Men jag förtröstar på dig.

[https://runeberg.org/bibeln/19_56.html]
                        Psaltaren, 56 Psalmen

                Förtröstansfull bön under förföljelse.

  1.  För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av
      David, når filistéerna grepo honom i Gat.

  2.    Var mig nådig, o Gud,
            ty människor stå mig efter livet;
        beständigt tränga mig stridsmän.
  3.    Mina förföljare stå mig beständigt efter livet;
        ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.
  4.    Men när fruktan kommer över mig,
        sätter jag min förtröstan på dig.

  5.    Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord,
        på Gud förtröstar jag och skall icke frukta;
        vad kan det som är kött göra mig?

  6.    Beständigt förbittra de livet för mig,
        alla deras tankar gå ut på att skada mig.
  7.    De rota sig samman, de lägga försåt,
        de vakta på mina steg,
            ty de stå efter mitt liv.
  8.    Skulle de räddas med all sin ondska?
        Nej, slå ned folken,
            Gud, i din vrede.

  9.    Du har räknat min flykts dagar.
        Samla mina tårar i din lägel;
            de stå ju i din bok.
 10.    Så måste då mina fiender vika tillbaka
            på den dag då jag ropar;
        det vet jag, att Gud står mig bi.

 11.    Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord;
        med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.
 12.    På Gud förtröstar jag och skall icke frukta;
        vad kunna människor göra mig?

 13.    Jag har löften att infria till dig, o Gud;
        jag vill betala dig lovoffer.
 14.    Ty du har räddat min själ från döden,
        ja, mina fötter ifrån fall,
        så att jag kan vandra inför Gud
            i de levandes ljus.

[https://runeberg.org/bibeln/19_57.html]
                        Psaltaren, 57 Psalmen

                       Bön och lovsång i nöden.

  1.  För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han
      flydde för Saul och var i grottan.

  2.    Var mig nådig, o Gud, var mig nådig;
        ty till dig tager min själ sin tillflykt.
        Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt,
        till dess att det onda är förbi.

  3.    Jag ropar till Gud den Högste,
        till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
  4.    Han skall sända från himmelen och frälsa mig,
        när jag smädas av människor som stå mig efter livet.  Sela.
        Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

  5.    Min själ är omgiven av lejon,
        jag måste ligga bland eldsprutare,
        bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar,
        och vilkas tungor äro skarpa svärd.

  6.    Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;
        över hela jorden sträcke sig din ära.

  7.    De lägga ut nät för mina fötter,
            min själ böjes ned,
        de gräva för mig en grop,
            men de falla själva däri.  Sela.

  8.    Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
        mitt hjärta är frimodigt;
            jag vill sjunga och lova.
  9.    Vakna upp, min ära[1];
        upp, psaltare och harpa!
            Jag vill väcka morgonrodnaden.

 10.    Jag vill tacka dig bland folken, Herre;
            jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
 11.    Ty din nåd är stor allt upp till himmelen
            och din trofasthet allt upp till skyarna.

 12.    Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;
        över hela jorden sträcke sig din ära.

[1]  Se Ära i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_58.html]
                        Psaltaren, 58 Psalmen

                        Bön mot de ogudaktiga.

  1.  För sångmästaren; »Fördärva icke»; av David; en sång.

  2.    Talen I väl i eder stumhet
            vad rättfärdigt är?
        Dömen I såsom rätt är,
            I människors barn?
  3.    Nej, i hjärtat uppgören I
            onda anslag;
        I vägen ut i landet
            edra händers våld.

  4.    De ogudaktiga äro avfälliga
            allt ifrån modersskötet;
        de lögnaktiga fara vilse
            ända från sin moders liv.
  5.    Gift är i dem,
            likt ormens gift;
        en döv huggorm likna de,
            en som tillstoppar sitt öra,
  6.    så att han icke hör tjusarnas röst,
            icke den förfarne besvärjarens.

  7.    Gud, krossa tänderna
            i deras mun;
        bryt ut, o HERRE,
            de unga lejonens kindtänder.
  8.    Låt dem bliva till intet,
            likasom vatten som förrinner.
        När någon skjuter sina pilar,
            blive de såsom utan udd.
  9.    Må han vara lik snigeln,
            som upplöses och förgås,
        lik en kvinnas foster,
            som ej fick skåda solen.

 10.    Förrän edra grytor
            hava hunnit märka bränslet,
        och medan köttet ännu är rått,
            skall en glödvind rycka bort det.
 11.    Den rättfärdige skall glädja sig,
            när han skådar hämnden,
        han skall två sina fötter
            i den ogudaktiges blod.
 12.    Och människorna skola säga:
            »Ja, den rättfärdige får sin lön;
        ja, det finnes en Gud
            som dömer på jorden.»

[https://runeberg.org/bibeln/19_59.html]
                        Psaltaren, 59 Psalmen

               Den oskyldiges bön mot fienders försåt.

  1.  För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul
      sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.

  2.    Rädda mig, min Gud, från mina fiender,
        beskydda mig för mina motståndare.
  3.    Rädda mig från ogärningsmännen,
        och fräls mig från de blodgiriga.
  4.    Ty se, de ligga i försåt för mig;
        grymma människor rota sig samman mot mig,
        utan någon min överträdelse
            eller synd, o HERRE.
  5.    Utan någon min missgärning
            löpa de fram och göra sig redo;
        vakna upp, kom mig till mötes,
            och se härtill.
  6.    Ja, du HERRE Gud Sebaot,
            Israels Gud,
        vakna och hemsök alla hedningar,
        hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän.  Sela.

  7.    Var afton komma de tillbaka,
        de tjuta såsom hundar
            och stryka omkring i staden.
  8.    Se, deras mun flödar över,
        svärd äro på deras läppar,
            ty »vem skulle höra det?»
  9.    Men du, HERRE, ler åt dem;
            du bespottar alla hedningar.

 10.    Mot deras makt vill jag hålla mig till dig,
            ty Gud är min borg.
 11.    Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd,
        Gud låter mig se med lust på mina förföljare.

 12.    Dräp dem icke,
            på det att mitt folk ej må förgäta det;
        låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring,
        och slå dem ned,
            du vår sköld, o Herre.

 13.    Vart ord på deras läppar
            är en synd i deras mun.
        Må de fångas i sitt högmod,
        genom den förbannelse och lögn som de tala.
 14.    Förgör dem i vrede,
            förgör dem, så att de ej mer äro till;
        och må de förnimma
            att det är Gud som råder i Jakob,
            allt intill jordens ändar.  Sela.

 15.    Ja, var afton komma de tillbaka,
        de tjuta såsom hundar
            och stryka omkring i staden.
 16.    De driva omkring efter rov;
        om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.

 17.    Men jag vill sjunga om din makt
        och jubla var morgon över din nåd;
        ty du var för mig en borg
        och en tillflykt, när jag var i nöd.
 18.    Min starkhet, dig vill jag lovsjunga,
        ty Gud är min borg,
            min nåderike Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/19_60.html]
                        Psaltaren, 60 Psalmen

                    Hopp om seger efter nederlag.

  1.  För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till
      att inläras; av David,
  2.  när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom
      tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

  3.    Gud, du har förkastat och förskingrat oss,
        du har varit vred; upprätta oss igen.
  4.    Du har kommit jorden att bäva och rämna;
        hela nu dess revor, ty den vacklar.
  5.    Du har låtit ditt folk se hårda ting,
        du har iskänkt åt oss rusande vin.

  6.    Men åt dem som frukta dig gav du ett baner,
        dit de kunde samla sig för att undfly bågen.  Sela.
  7.    På det att dina vänner må varda räddade,
        må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

  8.    Gud har talat i sin helgedom:
        »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
        och skall avmäta Suckots dal.
  9.    Mitt är Gilead, och mitt är Manasse,
        Efraim är mitt huvuds värn,
        Juda min härskarstav;
 10.    Moab är mitt tvagningskärl,
        på Edom kastar jag min sko;
        höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

 11.    Vem skall föra mig till den fasta staden,
        vem leder mig till Edom?
 12.    Har icke du, o Gud, förkastat oss,
        så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
 13.    Giv oss hjälp mot ovännen;
        ty människors hjälp är fåfänglighet.
 14.    Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
        han skall förtrampa våra ovänner.

[https://runeberg.org/bibeln/19_61.html]
                        Psaltaren, 61 Psalmen

                  Bön om välsignelse över konungen.

  1.  För sångmästaren, till strängaspel; av David.

  2.    Hör, o Gud, mitt rop,
        akta på min bön.
  3.    Från jordens ända
            ropar jag till dig,
            ty mitt hjärta försmäktar;
        för mig upp på en klippa,
            som är mig alltför hög.
  4.    Ty du är min tillflykt,
        ett starkt torn mot fienden.
  5.    Låt mig bo i din hydda evinnerligen;
        under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt.  Sela.

  6.    Ty du, o Gud,
            hör mina löften,
        åt dem som frukta ditt namn
            giver du en arvedel.
  7.    Du förökar konungens dagar;
        hans år skola vara från släkte till släkte.
  8.    Må han sitta på sin tron
            inför Gud evinnerligen;
        låt nåd och trofasthet
            bevara honom.
  9.    Då skall jag lovsjunga
            ditt namn till evig tid,
        i det jag får infria mina löften
            dag efter dag.

[https://runeberg.org/bibeln/19_62.html]
                        Psaltaren, 62 Psalmen

                    Allenast hos Gud är frälsning.

  1.  För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

  2.    Allenast hos Gud söker min själ sin ro;
            från honom kommer min frälsning.
  3.    Allenast han är min klippa och min frälsning,
            min borg, jag skall ej mycket vackla.

  4.    Huru länge viljen I rasa mot denne man,
            samfällt slå honom ned,
        såsom vore han en lutande vägg,
            en sönderbräckt mur?
  5.    De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd,
            de hava behag till lögn;
        med munnen välsigna de,
            men i sitt innersta förbanna de.  Sela.

  6.    Allenast i Gud må du hava din ro, min själ;
            ty från honom kommer mitt hopp.
  7.    Allenast han är min klippa och min frälsning,
            min borg, jag skall icke vackla.
  8.    Hos Gud är min frälsning och min ära;
        min starka klippa,
            min tillflykt har jag i Gud.
  9.    Förtrösta på honom
            alltid, du folk;
        utgjuten för honom edra hjärtan.
        Gud är vår tillflykt.  Sela.

 10.    Allenast ett intet äro människors barn,
            myndiga herrar fåfänglighet;
        i vågskålen äro de för lätta,
            mindre än intet äro de allasammans.
 11.    Förliten eder icke på orätt vinning,
            sätten icke ett fåfängligt hopp till rov:
        om ock eder rikedom växer,
            så akten icke därpå.

 12.    En gång har Gud sagt det,
            ja, två gånger har jag hört det,
        att hos Gud är makten;
 13.        och hos dig, Herre, är nåd.
        Ty du vedergäller
            var och en efter hans gärningar.

[https://runeberg.org/bibeln/19_63.html]
                        Psaltaren, 63 Psalmen

                 Längtan efter Gud och förtröstan på
                                honom.

  1.  En psalm av David, när han var i Juda öken.

  2.    Gud, du är min Gud,
            bittida söker jag dig;
        min själ törstar efter dig,
        min kropp längtar efter dig,
            i ett torrt land,
            som försmäktar utan vatten.

  3.    Så skådar jag nu efter dig i helgedomen,
        för att få se din makt och ära.
  4.    Ty din nåd är bättre än liv;
        mina läppar skola prisa dig.

  5.    Så skall jag då lova dig, så länge jag lever;
        i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

  6.    Min själ varder mättad
            såsom av märg och fett;
        och med jublande läppar
            lovsjunger min mun,
  7.    när jag kommer ihåg dig på mitt läger
        och under nattens väkter tänker på dig.

  8.    Ty du är min hjälp,
        och under dina vingars skugga jublar jag.
  9.    Min själ håller sig intill dig;
        din högra hand uppehåller mig.

 10.    Men dessa som stå efter mitt liv
            och vilja fördärva det,
        de skola fara ned i jordens djup.
 11.    De skola givas till pris åt svärdet,
        rovdjurs byte skola de varda.

 12.    Men konungen skall glädja sig i Gud;
        berömma sig skall var och en som svär vid honom,
        ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.

[https://runeberg.org/bibeln/19_64.html]
                        Psaltaren, 64 Psalmen

                     Bön om beskärm emot fiender.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Hör, o Gud,
            min röst, när jag klagar,
        bevara mitt liv,
            ty fienden förskräcker mig.
  3.    Fördölj mig för de ondas hemliga råd,
        för ogärningsmännens larmande hop;
  4.    ty de vässa sina tungor likasom svärd,
        med bittra ord lägga de an såsom med pilar,
  5.    för att i lönndom skjuta den ostrafflige;
        plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.

  6.    De befästa sig i sitt onda uppsåt,
        de orda om huru de skola lägga ut snaror;
        de säga: »Vem skulle se oss?»
  7.    De tänka ut onda anslag:
        »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!»
        Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.

  8.    Då skjuter Gud dem;
        plötsligt sårar dem hans pil.
  9.    De bringas på fall och få straff för sina tungors skull;
        var och en som ser dem rister huvudet.

 10.    Och alla människor varda förskräckta;
        de förkunna vad Gud har gjort
        och förstå hans verk.
 11.    Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN
            och taga sin tillflykt till honom,
        och alla rättsinniga
            skola berömma sig.

[https://runeberg.org/bibeln/19_65.html]
                        Psaltaren, 65 Psalmen

                        Guds godhets rikedom.

  1.  För sångmästaren; en psalm; en sång av David.

  2.    Gud, dig lovar man
            i stillhet i Sion,
        och till dig får man infria löfte.
  3.    Du som hör bön,
        till dig kommer allt kött.
  4.    Mina missgärningar voro mig övermäktiga;
        men du förlåter våra överträdelser.
  5.    Säll är den som du utväljer och låter komma till dig,
            så att han får bo i dina gårdar.
        Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus,
            det heliga i ditt tempel.

  6.    Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet,
            du vår frälsnings Gud,
        du som är en tillflykt för alla jordens ändar
            och för havet i fjärran;
  7.    du som gör bergen fasta genom din kraft,
            ty du är omgjordad med makt;
  8.    du som stillar havens brus,
            deras böljors brus
            och folkens larm.
  9.    De som bo vid jordens ändar
            häpna för dina tecken;
        österland och västerland
            uppfyller du med jubel.

 10.    Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd,
            rikedom i ymnigt mått;
        Guds källa har vatten till fyllest.
        Du bereder säd åt människorna,
            när du så bereder jorden.
 11.    Dess fåror vattnar du,
            du jämnar det som är upplöjt;
        med regnskurar uppmjukar du den,
            det som växer därpå välsignar du.
 12.    Du kröner året med ditt goda,
        och dina spår drypa av fetma.
 13.    Betesmarkerna i öknen drypa,
        och höjderna omgjorda sig med fröjd.
 14.    Ängarna hölja sig i hjordar,
        och dalarna betäckas med säd;
        man höjer jubelrop och sjunger.

[https://runeberg.org/bibeln/19_66.html]
                        Psaltaren, 66 Psalmen

                            Tack och lov.

  1.  För sångmästaren; en sång, en psalm.

        Höjen jubel till Gud, alla länder;
  2.    lovsjungen hans namns ära,
        given honom ära och pris.
  3.    Sägen till Gud:
            Huru underbara äro icke dina gärningar!
        För din stora makts skull
            visa dina fiender dig underdånighet.
  4.    Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig;
        de skola lovsjunga ditt namn.  Sela.

  5.    Kommen och sen
            vad Gud har gjort;
        underbara äro hans gärningar
            mot människors barn.
  6.    Han förvandlade havet till torrt land;
        till fots gingo de genom floden;
        då gladdes vi över honom.
  7.    Genom sin makt råder han evinnerligen,
        hans ögon giva akt på hedningarna;
        de gensträviga må icke förhäva sig.  Sela.

  8.    Prisen, I folk, vår Gud,
        och låten hans lov ljuda högt;
  9.    ty han har beskärt liv åt vår själ
        och har icke låtit vår fot vackla.
 10.    Ty väl prövade de oss, o Gud,
        du luttrade oss, såsom silver luttras;
 11.    du förde oss in i fängelse,
        du lade en tung börda på vår rygg;
 12.    du lät människor fara fram över vårt huvud,
        vi måste gå genom eld och vatten.
        Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

 13.    Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer,
        jag vill infria mina löften till dig,
 14.    dem till vilka mina låppar öppnade sig,
        och som min mun uttalade i min nöd.
 15.    Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig,
        med offerånga av vädurar;
        jag vill offra både tjurar och bockar.  Sela.

 16.    Kommen och hören, så vill jag förtälja
            för eder, I alla som frukten Gud,
            vad han har gjort mot min själ.
 17.    Till honom ropade jag med min mun,
        och lovsång var redan på min tunga.
 18.    Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta,
        så skulle Herren icke höra mig.
 19.    Men Gud har hört mig,
        han har aktat på mitt bönerop.
 20.    Lovad vare Gud,
            som icke har förkastat min bön
            eller vänt ifrån mig sin nåd!

[https://runeberg.org/bibeln/19_67.html]
                        Psaltaren, 67 Psalmen

                          Guds välsignelse.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång.

  2.    Gud vare oss nådig och välsigne oss,
        han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela,
  3.    för att man på jorden må känna din väg,
        bland alla hedningar din frälsning.

  4.    Folken tacke dig, o Gud,
        alla folk tacke dig.

  5.    Folkslagen glädje sig och juble,
        ty du dömer folken rätt,
        och du leder folkslagen på jorden.  Sela.

  6.    Folken tacke dig, o Gud,
        alla folk tacke dig.

  7.    Jorden har givit sin gröda.
        Gud, vår Gud, välsigne oss.
  8.    Gud välsigne oss,
        och alla jordens ändar
            frukte honom.

[https://runeberg.org/bibeln/19_68.html]
                        Psaltaren, 68 Psalmen

               Israels Guds strider och segrar för sitt
                                folk.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm, en sång.

  2.    Gud står upp;
            hans fiender varda förskingrade,
        och de som hata honom
            fly för hans ansikte.
  3.    Såsom rök fördrives,
            så fördrivas de av dig;
        likasom vaxet
            smälter för eld,
        så förgås de ogudaktiga
            för Guds ansikte.
  4.    Men de rättfärdiga äro glada,
            de fröjda sig inför Gud
            och jubla i glädje.

  5.    Sjungen till Guds ära,
            lovsägen hans namn.
        Gören väg för honom
            som drager fram genom öknarna.
        Hans namn är HERREN,
            fröjdens inför honom;
  6.    de faderlösas fader
            och änkors försvarare,
        Gud i sin heliga boning,
  7.    en Gud som förhjälper
            de ensamma till ett hem,
        och som för de fångna
            ut till lycka;
        allenast de gensträviga
            måste bo i en öken.

  8.    Gud, när du drog ut
            i spetsen för ditt folk,
            när du gick fram i ödemarken, Sela,
  9.    då bävade jorden,
            då utgöt himmelen sina flöden
            inför Guds ansikte;
        ja, Sinai bävade
            för Guds ansikte;
            Israels Guds.
 10.    Ett nåderikt regn
            lät du falla, o Gud;
        ditt arvland, som försmäktade,
            vederkvickte du.
 11.    Din skara fick bo däri;
        genom din godhet beredde du det
            åt de betryckta, o Gud.

 12.    Herren låter höra sitt ord,
        stor är skaran av kvinnor som båda glädje:
 13.    »Härskarornas konungar
            fly, de fly,
        och husmodern därhemma
            får utskifta byte.
 14.    Viljen I då ligga stilla
            inom edra hägnader?
        Duvans vingar
            äro höljda i silver,
        och hennes fjädrar
            skimra av guld.
 15.    När den Allsmäktige förströr
            konungarna i landet,
            faller snö på Salmon.»

 16.    Ett Guds berg
            är Basans berg,
        ett högtoppigt berg
            är Basans berg.
 17.    Men varför sen I så avogt,
            I höga berg,
        på det berg som Gud
            har utkorat till sitt säte,
        det där ock HERREN
            skall bo för alltid?
 18.    Guds vagnar äro tiotusenden,
            tusen och åter tusen;
        Herren drog fram med dem,
            Sinai är nu i helgedomen.
 19.    Du for upp i höjden,
            du tog fångar,
        du undfick gåvor
            bland människorna,
        ja, också de gensträviga
            skola bo hos HERREN Gud.

 20.    Lovad vare Herren!
        Dag efter dag bär han oss;
            Gud är vår frälsning.  Sela.
 21.    Gud är för oss
            en Gud som frälsar,
        och hos HERREN, Herren
            finnes räddning från döden.
 22.    Men Gud sönderkrossar
            sina fienders huvuden,
        krossar hjässan
            på den som går där med skuld.
 23.    Herren säger:
            »Från Basan skall jag hämta dem,
        från havets djup
            skall jag hämta dem upp,
 24.    så att du kan stampa
            med din fot i blod
        och låta dina hundars tunga
            få sin del av fienderna.»

 25.    Man ser, o Gud,
            ditt högtidståg,
        min Guds, min konungs, tåg
            inne i helgedomen.
 26.    Främst gå sångare,
            harpospelare följa efter,
        mitt ibland unga kvinnor
            som slå på pukor.
 27.    Lova Gud i församlingarna,
        loven Herren, I av Israels brunn.
 28.    Där går Benjamin,
            den yngste, han för dem an;
        där går skaran
            av Juda furstar,
        Sebulons furstar,
            Naftalis furstar.

 29.    Din Gud har beskärt dig makt;
            så håll nu vid makt, o Gud,
            vad du har gjort för oss.
 30.    I ditt tempel i Jerusalem
            bäre konungar fram
            sina skänker åt dig.
 31.    Näps odjuret i vassen,
            tjurarnas hop
            med deras kalvar, folken,
        må de ödmjukt hylla dig
            med sina silverstycken.
        Ja, han förströr de folk
            som finna behag i krig.
 32.    De mäktige skola komma
            hit från Egypten,
        Etiopien skall skynda hit till Gud,
            med gåvor i händerna.

 33.    I riken på jorden,
            sjungen till Guds ära;
        lovsägen Herren, Sela,
 34.    honom som far fram
            på urtidshimlarnas himmel.
        Ja, där låter han höra sin röst,
            en mäktig röst.
 35.    Given Gud makten;
        över Israel är hans härlighet,
            och hans makt är i skyarna.
 36.    Fruktansvärd är du,
            Gud, i din helgedom;
        Israels Gud,
            han giver makt
            och styrka åt sitt folk.
        Lovad vare Gud!

[https://runeberg.org/bibeln/19_69.html]
                        Psaltaren, 69 Psalmen

                       Den lidande rättfärdige.

  1.  För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

  2.    Fräls mig, Gud; ty vattnen
            tränga mig inpå livet.
  3.    Jag har sjunkit ned i djup dy,
            där ingen botten är;
        jag har kommit i djupa vatten,
            och svallet vill fördränka mig.
  4.    Jag har ropat mig trött,
            min strupe är förtorkad;
        mina ögon försmäkta
            av förbidan efter min Gud.
  5.    Flera än håren på mitt huvud
            äro de som hata mig utan sak;
        många äro de som vilja förgöra mig,
            de som äro mina fiender utan skäl;
        vad jag icke har rövat,
            det måste jag gälda.
  6.    Du, o Gud,
            känner min dårskap,
        och mina skulder äro icke
            förborgade för dig.
  7.    Låt icke i mig dem komma på skam,
            som förbida dig, Herre,
            HERRE Sebaot;
        Låt icke i mig dem varda till blygd,
            som söka dig,
            du Israels Gud.

  8.    Ty för din skull bär jag smälek,
        för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
  9.    främmande har jag blivit för mina bröder
        och en främling för min moders barn.
 10.    Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig,
        och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
 11.    Jag grät, ja, min själ grät under fasta,
        men det blev mig till smälek.
 12.    Jag klädde mig i sorgdräkt,
        men jag blev för dem ett ordspråk.
 13.    Om mig tassla de, när de sitta i porten;
        i dryckeslag göra de visor om mig.

 14.    Men jag kommer med min bön till dig,
            HERRE, i behaglig tid,
        genom din stora nåd, o Gud;
        svara mig i din frälsande trofasthet.
 15.    Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned;
        låt mig bliva räddad från dem som hata mig
            och från de djupa vattnen.
 16.    Låt icke vattensvallet fördränka mig
        eller djupet uppsluka mig;
        och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
 17.    Svara mig, HERRE,
            ty god är din nåd;
        vänd dig till mig
            efter din stora barmhärtighet.
 18.    Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare,
        ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
 19.    Kom till min själ och förlossa henne;
        befria mig för mina fienders skull.
 20.    Du känner min smälek,
            min skam och blygd;
        du ser alla mina ovänner.
 21.    Smälek har krossat mitt hjärta,
            så att jag är vanmäktig;
        jag väntade på medlidande, men där var intet,
        och på tröstare, men jag fann ingen.
 22.    De gåvo mig galla att äta,
        och ättika att dricka, i min törst.

 23.    Må deras bord framför dem bliva till en snara
        och till ett giller, bäst de gå där säkra;
 24.    må deras ögon förmörkas, så att de icke se;
        gör deras länder vacklande alltid.
 25.    Gjut ut över dem din ogunst,
        och låt din vredes glöd hinna upp dem.
 26.    Deras gård blive öde,
        ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
 27.    eftersom de förfölja dem som du själv har slagit
        och orda om huru de plågas, som du har stungit.
 28.    Låt dem gå från missgärning till missgärning,
        och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
 29.    Må de utplånas ur de levandes bok
        och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

 30.    Men mig som är betryckt och plågad,
        mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
 31.    Jag vill lova Guds namn med sång
        och upphöja honom med tacksägelse.
 32.    Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur,
        något offerdjur med horn och klövar.
 33.    När de ödmjuka se det, skola de glädja sig;
        I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
 34.    Ty HERREN lyssnar till de fattiga
        och föraktar icke sina fångna.
 35.    Honom love himmelen och jorden,
        havet och allt vad som rör sig däri.
 36.    Ty Gud skall frälsa Sion,
        han skall bygga upp Juda städer;
        man skall bo i dem och besitta landet.
 37.    Hans tjänares barn skola få det till arvedel,
        och de som älska hans namn skola bo däri.

[https://runeberg.org/bibeln/19_70.html]
                        Psaltaren, 70 Psalmen

                          Bön om snar hjälp.

  1.  För sångmästaren; av David, till åminnelse.

  2.    Gud, kom till min räddning;
        HERRE, skynda till min hjälp.
  3.    Må de komma på skam och varda utskämda,
            som stå efter mitt liv;
        må de vika tillbaka och blygas,
            som önska min ofärd.
  4.    Må de vända tillbaka i sin skam,
        som säga: »Rätt så, rätt så!»

  5.    Men alla de som söka dig må fröjdas
            och vara glada i dig;
        och de som åstunda din frälsning säge alltid:
            »Lovad vare Gud!»
  6.    Jag är betryckt och fattig;
            Gud, skynda till mig.
        Min hjälp och min befriare är du;
            HERRE, dröj icke.

[https://runeberg.org/bibeln/19_71.html]
                        Psaltaren, 71 Psalmen

                     Bön och förtröstan till Gud.

  1.    Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;
        låt mig aldrig komma på skam.
  2.    Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet;
        böj ditt öra till mig och fräls mig.
  3.    Var mig en klippa där jag får bo,
            och dit jag alltid kan fly,
            du som beskär mig frälsning.
        Ty du är mitt bergfäste och min borg.
  4.    Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,
        ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

  5.    Ty du är mitt hopp, o Herre,
        HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.
  6.    Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet,
        ja, du har förlöst mig ur min moders liv;
        dig gäller ständigt mitt lov.

  7.    Jag har blivit såsom ett vidunder för många;
        men du är min starka tillflykt.
  8.    Låt min mun vara full av ditt lov,
        hela dagen av din ära.
  9.    Förkasta mig icke i min ålderdoms tid,
        övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

 10.    Ty mina fiender säga så om mig,
        och de som vakta på min själ
            rådslå så med varandra:
 11.    »Gud har övergivit honom;
        förföljen och gripen honom,
            ty det finnes ingen som räddar.»

 12.    Gud, var icke långt ifrån mig;
        min Gud, skynda till min hjälp.
 13.    Må de komma på skam och förgås,
            som stå emot min själ;
        må de höljas med smälek och blygd,
            som söka min ofärd.

 14.    Men jag skall alltid hoppas
        och än mer föröka allt ditt lov.
 15.    Min mun skall förtälja din rättfärdighet,
        hela dagen din frälsning,
        ty jag känner intet mått därpå.
 16.    Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar;
        jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

 17.    Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom;
        och intill nu förkunnar jag dina under.
 18.    Så övergiv mig ej heller, o Gud,
        i min ålderdom, när jag varder grå,
        till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte,
        om din makt för alla dem som skola komma.

 19.    Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud.
        Du som har gjort så stora ting,
            o Gud, vem är dig lik?
 20.    Du som har låtit oss pröva
            så mycken nöd och olycka,
        du skall åter göra oss levande
            och föra oss upp igen
            du jordens djup.
 21.    Ja, låt mig växa till alltmer;
            och trösta mig igen.

 22.    Så vill ock jag tacka dig
            med psaltarspel
            för din trofasthet, min Gud;
        jag vill lovsjunga dig till harpa,
            du Israels Helige.
 23.    Mina läppar skola jubla,
            ty jag vill lovsjunga dig;
        ja, jubla skall min själ,
            som du har förlossat.
 24.    Och min tunga skall hela dagen
            tala om din rättfärdighet;
        ty de som sökte min ofärd
            hava kommit på skam och måst blygas.

[https://runeberg.org/bibeln/19_72.html]
                        Psaltaren, 72 Psalmen

                  Bön om välsignelse över Guds folks
                               konung.

  1.  Av Salomo.

        Gud, giv åt konungen dina rätter
            och din rättfärdighet åt konungasonen.
  2.    Han döme ditt folk med rättfärdighet
            och dina betryckta med rätt.
  3.    Bergen bäre frid åt folket,
            så ock höjderna, genom rättfärdighet.
  4.    Han skaffe rätt åt de betryckta i folket,
        han frälse de fattiga
            och krosse förtryckaren.
  5.    Dig frukte man, så länge solen varar,
            och så länge månen skiner,
            från släkte till släkte.
  6.    Han vare lik regnet som faller på ängen,
        lik en regnskur som vattnar jorden.
  7.    I hans dagar blomstre den rättfärdige,
        och stor frid råde,
            till dess ingen måne mer finnes.

  8.    Må han härska från hav till hav
        och ifrån floden intill jordens ändar.
  9.    För honom buge sig öknens inbyggare,
        och hans fiender slicke stoftet.
 10.    Konungarna från Tarsis och havsländerna
            hembäre skänker,
        konungarna av Saba och Seba
            bäre fram gåvor.
 11.    Ja, alla konungar falle ned för honom,
            alla hedningar tjäne honom.

 12.    Ty han skall rädda den fattige som ropar
        och den betryckte och den som ingen hjälpare har.
 13.    Han skall vara mild mot den arme och fattige;
        de fattigas själar skall han frälsa.
 14.    Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ,
        och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.

 15.    Må han leva; må man föra till honom
            guld från Saba.
        Ständigt bedje man för honom,
            alltid välsigne man honom.
 16.    Ymnigt växe säden i landet,
            ända till bergens topp;
        dess frukt må susa
            likasom Libanons skog;
        och folk blomstre upp i städerna
            såsom örter på marken.
 17.    Hans namn förblive evinnerligen;
        så länge solen skiner, fortplante sig hans namn.
        Och i honom välsigne man sig[1];
            alla hedningar prise honom säll.

 18.  Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under!
 19.  Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden
      vare full av hans ära!  Amen, Amen.

 20.  Slut på Davids, Isais sons, böner.

[1]  Se Välsigna sig i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_73.html]
                             Tredje boken

                        Psaltaren, 73 Psalmen

                 Den frommes tröst vid de ogudaktigas
                                lycka.

  1.  En psalm av Asaf.
        Sannerligen, Gud är god mot Israel,
        mot dem som hava rena hjärtan.
  2.    Men jag hade så när stapplat med mina fötter,
        mina steg voro nära att slinta;
  3.    ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,
        när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

  4.    Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,
        och deras hull är frodigt.
  5.    De komma icke i olycka såsom andra dödliga
        och varda icke plågade såsom andra människor.
  6.    Därför är högmod deras halsprydnad,
        våld den klädnad som höljer dem.
  7.    Ur fetma skåda deras ögon fram,
        deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
  8.    De håna och tala förtryck i sin ondska;
        med höga åthävor tala de.
  9.    Med sin mun stiga de upp i himmelen,
        och deras tunga far fram på jorden;
 10.    därför vänder sig deras folk till dem
        och super så in vattnet i fulla drag.
 11.    Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det?
        Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
 12.    Ja, så är det med de ogudaktiga;
        det går dem alltid väl, och de växa i makt.

 13.    Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
        och tvådde mina händer i oskuld;
 14.    jag vart dock plågad hela dagen,
        och var morgon kom tuktan över mig.
 15.    Om jag hade sagt: »Så vill jag lära»,
        då hade jag svikit dina barns släkte.

 16.    När jag nu tänkte efter för att begripa detta,
        syntes det mig alltför svårt,
 17.    till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut
        och aktade på dess ände.
 18.    Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,
        du störtar dem ned i fördärv.
 19.    Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!
        De förgås och få en ände med förskräckelse.
 20.    Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,
        så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
 21.    När mitt hjärta förbittrades
        och jag kände styng i mitt inre,
 22.    då var jag oförnuftig och förstod intet;
        såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

 23.    Dock förbliver jag städse hos dig;
        du håller mig vid min högra hand.
 24.    Du skall leda mig efter ditt råd
        och sedan upptaga mig med ära.
 25.    Vem har jag i himmelen utom dig!
        Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
 26.    Om än min kropp och min själ försmäkta,
        så är dock Gud mitt hjärtas klippa
        och min del evinnerligen.
 27.    Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;
        du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
 28.    Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;
        jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,
        för att kunna förtälja alla dina gärningar.

[https://runeberg.org/bibeln/19_74.html]
                        Psaltaren, 74 Psalmen

                 Klagan och bön, när Guds tempel hade
                           blivit oskärat.

  1.  En sång av Asaf.

        Varför, o Gud,
            har du så alldeles förkastat oss,
        varför ryker din vredes eld
            mot fåren i din hjord?
  2.    Tänk på din menighet,
            som du i fordom tid förvärvade,
        som du förlossade, till att bliva
            din arvedels stam;
        tänk på Sions berg,
            där du har din boning.

  3.    Vänd dina steg till den plats
            där evig förödelse råder;
        allt har ju fienden
            fördärvat i helgedomen.
  4.    Dina ovänner hava skränat
            inne i ditt församlingshus,
        de hava satt upp sina tecken
            såsom rätta tecken.
  5.    Det var en syn, såsom när man höjer
            yxor mot en tjock skog.

  6.    Och alla dess snidverk hava de nu krossat
            med yxa och bila.
  7.    De hava satt eld på din helgedom
        och oskärat ända till grunden
            ditt namns boning.
  8.    De hava sagt i sina hjärtan:
            »Vi vilja alldeles kuva dem.»
        Alla Guds församlingshus
            hava de bränt upp här i landet.

  9.    Våra tecken se vi icke;
            ingen profet finnes mer,
        och hos oss är ingen
            som vet för huru länge.
 10.    Huru länge, och Gud,
            skall ovännen få smäda
        och fienden oavlåtligen
            få förakta ditt namn?
 11.    Varför håller du tillbaka din hand,
            din högra hand?
        Drag den fram ur din barm
            och förgör dem.

 12.    Gud, du är ju
            min konung av ålder,
        du är den som skaffar
            frälsning på jorden.
 13.    Det var du som delade
            havet genom din makt;
        du krossade drakarnas
            huvuden mot vattnet.
 14.    Det var du som bräckte
            Leviatans huvuden
        och gav honom till mat
            åt öknens skaror.

 15.    Det var du som lät källa
            och bäck bryta fram;
        du lät ock starka
            strömmar uttorka.
 16.    Din är dagen,
            din är ock natten,
        du har berett
            ljuset och solen.
 17.    Det är du som har fastställt
            alla jordens gränser;
        sommar och vinter
            äro skapade av dig.

 18.    Så tänk nu på huru fienden
            smädar HERREN,
        och huru ett dåraktigt folk
            föraktar ditt namn.
 19.    Lämna ej ut åt vilddjuren
            din turturduvas själ;
        förgät icke för alltid
            dina betrycktas liv.
 20.    Tänk på förbundet;
            ty i landets smygvrår
            finnes fullt upp av våldsnästen.
 21.    Låt icke den förtryckte
            vika tillbaka med blygd,
        låt den betryckte och den fattige
            lova ditt namn.

 22.    Stå upp, o Gud;
            utför din sak.
        Betänk huru du varder smädad
            hela dagen av dåren.
 23.    Glöm icke bort
            dina ovänners rop,
        dina motståndares larm,
            som alltjämt höjes.

[https://runeberg.org/bibeln/19_75.html]
                        Psaltaren, 75 Psalmen

               Guds frälsande dom och hans vredes kalk.

  1.  För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.

  2.    Vi tacka dig,
            o Gud, vi tacka dig.
        Ditt namn är oss nära;
            man förtäljer dina under.

  3.    »Om jag än bidar min tid,
        så dömer jag dock rätt.
  4.    Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå,
        så håller dock jag dess pelare stadiga.»  Sela.

  5.    Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga»,
        och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»
  6.    Ja, upphöjen icke så högt edert horn,
        talen ej så hårdnackat vad fräckt är.

  7.    Ty icke från öster eller väster,
        ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;
  8.    nej, Gud är den som dömer;
        den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.

  9.    Ty en kalk är i HERRENS hand,
        den skummar av vin
            och är full av tillblandad dryck,
        och han skänker i därav;
        sannerligen, alla ogudaktiga på jorden
        måste dricka dess drägg i botten.

 10.    Men jag skall förkunna det evinnerligen,
        jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
 11.    Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av;
        men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.

[https://runeberg.org/bibeln/19_76.html]
                        Psaltaren, 76 Psalmen

                Israels Guds seger över sina fiender.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.

  2.    Gud är känd i Juda,
        i Israel är hans namn stort;
  3.    i Salem vart hans hydda rest
        och hans boning på Sion.
  4.    Där bröt han sönder bågens ljungeldar,
        sköld och svärd och vad till kriget hör.  Sela.

  5.    Full av ljus och härlighet
        går du fram ifrån segerbytenas berg.
  6.    De stormodiga äro avväpnade,
        de hava slumrat in och sova;
        alla stridsmännen hava måst låta händerna falla.
  7.    För din näpst, du Jakobs Gud,
        ligga domnade både man och häst.

  8.    Du, du är fruktansvärd;
        vem kan bestå inför dig, när du vredgas?
  9.    Från himmelen lät du höra din dom;
        då förskräcktes jorden och vart stilla,
 10.    då när Gud stod upp till dom,
        till att frälsa alla ödmjuka på jorden.  Sela.

 11.    Ty människors vrede varder dig till pris;
        du har vrede till övers att omgjorda dit med.
 12.    Gören löften och infrien dem
            åt HERREN, eder Gud;
        alla de som äro omkring honom
            bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.
 13.    Ty han stäcker furstarnas övermod;
        fruktansvärd är han för konungarna på jorden.

[https://runeberg.org/bibeln/19_77.html]
                        Psaltaren, 77 Psalmen

                Tröst i nödens tid vid tanken på Guds
                             forna under.

  1.  För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.

  2.    Jag vill höja min röst till Gud och ropa;
        jag vill höja min röst till Gud,
            för att han må lyssna till mig.
  3.    På min nöds dag söker jag Herren;
        min hand är utsträckt om natten
            och förtröttas icke;
        min själ vill icke låta trösta sig.
  4.    Jag vill tänka på Gud och klaga;
        jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar.  Sela.

  5.    Mina ögonlock håller du öppna;
        jag är full av oro och kan icke tala.
  6.    Jag tänker på forntidens dagar,
        på år som längesedan hava gått.
  7.    Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel;
        i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer,
        och min ande skall eftersinna.

  8.    Skall då Herren förkasta evinnerligen
        och ingen nåd mer bevisa?
  9.    Är det då ute med hans godhet för beständigt,
        har hans ord blivit till intet för alla tider?
 10.    Har Gud förgätit att vara nådig
        eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet?  Sela.

 11.    Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid,
        den Högstes högra hand är ej såsom förr.
 12.    Jag vill prisa HERRENS gärningar,
        ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
 13.    jag vill begrunda alla dina gärningar
        och eftersinna dina verk.

 14.    Gud, i helighet går din väg;
        vem är en gud så stor som Gud?
 15.    Du är Gud, en Gud som gör under;
        du har uppenbarat din makt bland folken.
 16.    Med väldig arm förlossade du ditt folk,
        Jakobs och Josefs barn.  Sela.

 17.    Vattnen sågo dig, och Gud,
        vattnen sågo dig och våndades,
        själva djupen darrade.
 18.    Molnen göto ut strömmar av vatten,
        skyarna läto höra sin röst,
        och dina pilar foro omkring.
 19.    Ditt dunder ljöd i stormvirveln,
        ljungeldar lyste upp jordens krets,
        jorden darrade och bävade.
 20.    Genom havet gick din väg,
        din stig genom stora vatten,
        och dina fotspår fann man icke.
 21.    Så förde du ditt folk såsom en hjord
        genom Moses och Arons hand.

[https://runeberg.org/bibeln/19_78.html]
                        Psaltaren, 78 Psalmen

                   Undervisning hämtad från Israels
                              historia.

  1.  En sång av Asaf.

        Lyssna, mitt folk, till min undervisning;
        böjen edra öron till min muns ord.
  2.    Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
        uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
  3.    Vad vi hava hört och känna,
        och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
  4.    det vilja vi icke dölja för deras barn;
        för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov
        och hans makt och de under han har gjort.

  5.    Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob
        och stiftade en lag i Israel;
        han påbjöd den för våra fäder,
        och de skulle kungöra den för sina barn.
  6.    Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte,
        för barn som en gång skulle födas,
        och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

  7.    Då skulle de sätta sitt hopp till Gud
        och icke förgäta Guds verk,
        utan taga hans bud i akt.
  8.    Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder,
        ett gensträvigt och upproriskt släkte,
        ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt,
        och vars ande icke var trofast mot Gud.

  9.    Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar,
        vände om på stridens dag.
 10.    De höllo icke Guds förbund,
        och efter hans lag ville de ej vandra.
 11.    De glömde hans gärningar
        och de under han hade låtit dem se.

 12.    Ja, inför deras fäder hade han gjort under,
        i Egyptens land, på Soans mark.
 13.    Han klöv havet och lät dem gå därigenom
        och lät vattnet stå såsom en hög.
 14.    Han ledde dem om dagen med molnskyn,
        och hela natten med eldens sken.
 15.    Han klöv sönder klippor i öknen
        och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
 16.    Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan
        och vatten flyta ned såsom strömmar.

 17.    Likväl syndade de allt framgent mot honom
        och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
 18.    De frestade Gud i sina hjärtan,
        i det de begärde mat för sin lystnad.
 19.    Och de talade mot Gud, de sade:
            »Kan väl Gud
            duka ett bord i öknen?
 20.    Se, visst slog han klippan,
            så att vatten flödade
            och bäckar strömmade fram,
        men kan han ock giva bröd
        eller skaffa kött åt sitt folk?»

 21.    Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det;
        och eld upptändes i Jakob,
        jag, vrede kom över Israel,
 22.    eftersom de icke trodde på Gud
        och ej förtröstade på hans frälsning.

 23.    Och han gav befallning åt skyarna i höjden
        och öppnade himmelens dörrar;
 24.    han lät manna regna över dem till föda,
        och korn från himmelen gav han dem.
 25.    Änglabröd fingo människor äta;
        han sände dem mat till fyllest.

 26.    Han lät östanvinden fara ut på himmelen,
        och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
 27.    Och han lät kött regna över dem såsom stoft,
        bevingade fåglar såsom havets sand;
 28.    han lät det falla ned i sitt läger,
        runt omkring sin boning.

 29.    Då åto de och blevo övermätta;
        han lät dem få vad de hade lystnad efter.
 30.    Men ännu hade de icke stillat sin lystnad,
        ännu var maten i deras mun,
 31.    då kom Guds vrede över dem;
        han sände död bland deras ypperste
        och slog ned Israels unga män.

 32.    Likväl syndade de alltjämt
        och trodde icke på hans under.
 33.    Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse
        och deras år i plötslig undergång.

 34.    När han dräpte folket, frågade de efter honom
        och vände om och sökte Gud.
 35.    De tänkte då på att Gud var deras klippa,
        och att Gud den Högste var deras förlossare;
 36.    och de talade inställsamt för honom med sin mun
        och skrymtade för honom med sin tunga.
 37.    Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom,
        och de voro icke trogna i hans förbund.

 38.    Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning,
        och han vill icke fördärva.
        Därför avvände han ofta sin vrede
        och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
 39.    Ty han tänkte därpå att de voro kött,
        en vind som far bort och icke kommer åter.

 40.    Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen
        och bedrövade honom i ödemarken!
 41.    Ja, de frestade Gud allt framgent
        och förtörnade Israels Helige.
 42.    De betänkte icke vad hans hand hade uträttat
        på den tid då han förlossade dem från ovännen,
 43.    då han gjorde sina tecken i Egypten
        och sina under på Soans mark.

 44.    Där förvandlade han deras strömmar till blod,
        så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
 45.    han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem,
        och paddor, som voro dem till fördärv.

 46.    Han gav deras gröda åt gräsmaskar
        och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
 47.    han slog deras vinträd med hagel
        och deras fikonträd med hagelstenar;
 48.    han gav deras husdjur till pris åt hagel
        och deras boskap åt ljungeldar.

 49.    Han sände över dem sin vredes glöd,
        förgrymmelse och ogunst och nöd,
        en skara av olycksänglar.
 50.    Han gav fritt lopp åt sin vrede;
        han skonade icke deras själ från döden,
        utan gav deras liv till pris åt pesten.
 51.    Och han slog allt förstfött i Egypten,
        kraftens förstling i Hams hyddor.

 52.    Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord
        och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
 53.    Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta;
        men deras fiender övertäcktes av havet.
 54.    Och han lät dem komma till sitt heliga land,
        till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
 55.    Han förjagade hedningarna för dem
        och gav dem deras land till arvslott
        och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

 56.    Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste
        och höllo icke hans vittnesbörd;
 57.    de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder,
        de vände om, lika en båge som sviker.
 58.    De förtörnade honom med sina offerhöjder
        och retade honom genom sina beläten.

 59.    Gud förnam det och vart förgrymmad
        och förkastade Israel med harm.
 60.    Och han försköt sin boning i Silo,
        det tält han hade slagit upp bland människorna;
 61.    han gav sin makt[1] i fångenskap
        och sin ära i fiendehand.

 62.    Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet,
        och på sin arvedel förgrymmades han.
 63.    Deras unga män förtärdes av eld,
        och deras jungfrur blevo utan brudsång.
 64.    Deras präster föllo för svärd,
        och inga änkor kunde hålla klagogråt.

 65.    Då vaknade Herren såsom ur en sömn,
        han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
 66.    Och han slog sina ovänner tillbaka,
        evig smälek lät han komma över dem.
 67.    Han förkastade ock Josefs hydda
        och utvalde icke Efraims stam.

 68.    Men han utvalde Juda stam,
        Sions berg, som han älskade.
 69.    Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen,
        fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
 70.    Och han utvalde sin tjänare David
        och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

 71.    Ja, ifrån fåren hämtade han honom
        och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk,
        och för Israel, sin arvedel.
 72.    Och han var deras herde med redligt hjärta
        och ledde dem med förståndig hand.

[1]  Se Makt i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_79.html]
                        Psaltaren, 79 Psalmen

                 Bön i en tid av allmän och stor nöd.

  1.  En psalm av Asaf.

        Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel,
        de hava orenat ditt heliga tempel,
        de hava gjort Jerusalem till en stenhop.
  2.    De hava givit dina tjänares kroppar
        till mat åt himmelens fåglar,
        dina frommas kött åt markens djur.
  3.    De hava utgjutit deras blod såsom vatten,
            runt omkring Jerusalem,
        och ingen fanns, som begrov dem.
  4.    Vi hava blivit till smälek för våra grannar,
        till spott och hån för dem som bo omkring oss.

  5.    Huru länge, o HERRE,
            skall du så oavlåtligen vredgas,
        huru länge skall din nitälskan
            brinna såsom eld?
  6.    Utgjut din förtörnelse
            över hedningarna, som ej känna dig,
        och över de riken
            som icke åkalla ditt namn.
  7.    Ty de hava uppätit Jakob,
            och hans boning hava de förött.

  8.    Tänk ej, oss till men,
            på förfädernas missgärningar,
        låt din barmhärtighet snarligen
            komma oss till mötes,
            ty vi äro i stort elände.
  9.    Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
            för ditt namns äras skull;
        rädda oss och förlåt oss
            våra synder för ditt namns skull.

 10.    Varför skulle hedningarna få säga:
            »Var är nu deras Gud?»
        Låt det inför våra ögon
            bliva kunnigt på hedningarna
        huru du hämnas dina tjänares
            utgjutna blod.
 11.    Låt de fångnas klagan
            komma inför ditt ansikte,
        låt efter din arms väldighet
            dödens barn bliva vid liv.
 12.    Och giv våra grannar sjufalt
            tillbaka i deras sköte
        den smädelse varmed de hava
            smädat dig, Herre.

 13.    Men vi som äro ditt folk
            och får i din hjord,
        vi vilja tacka dig evinnerligen,
        vi vilja förtälja ditt lov
            från släkte till släkte.

[https://runeberg.org/bibeln/19_80.html]
                        Psaltaren, 80 Psalmen

               Bön om frälsning för Israel, Gud Sebaots
                               vinträd.

  1.  För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en
      psalm.

  2.    Lyssna, du Israels herde,
        du som leder Josef såsom din hjord;
        du som tronar på keruberna, träd fram i glans.
  3.    Låt din makt vakna upp
        till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse,
        och kom till vår frälsning.

  4.    Gud, upprätta oss,
        och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

  5.    HERRE Gud Sebaot,
        huru länge skall du vredgas
            vid ditt folks bön?
  6.    Du har låtit dem äta tårebröd
        och givit dem tårar att dricka i fullt mått.
  7.    Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar,
        och våra fiender bespotta oss.

  8.    Gud Sebaot, upprätta oss,
        och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

  9.    Ett vinträd flyttade du från Egypten,
        du förjagade hedningarna och planterade det.
 10.    Du röjde rum för det,
        och det slog rötter
            och uppfyllde landet.
 11.    Bergen blevo betäckta av dess skugga
        och Guds cedrar av dess rankor;
 12.    det utbredde sina revor ända till havet
        och sina telningar intill floden.

 13.    Varför har du då brutit ned dess hägnad,
        så att alla vägfarande riva till sig därav?
 14.    Vildsvinet från skogen frossar därpå,
        och djuren på marken äta därav.

 15.    Gud Sebaot, vänd åter,
        skåda ned från himmelen och se härtill,
        och låt dig vårda om detta vinträd.
 16.    Skydda trädet som din högra hand har planterat,
        och den son som du har fostrat åt dig.
 17.    Det är förbränt av eld och kringhugget;
        för ditt ansiktes näpst förgås de.
 18.    Håll din hand över din högra hands man,
        över den människoson som du har fostrat åt dig.
 19.    Då skola vi icke vika ifrån dig;
        behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

 20.    HERRE Gud Sebaot, upprätta oss;
        låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

[https://runeberg.org/bibeln/19_81.html]
                        Psaltaren, 81 Psalmen

                     En högtidspsalm för Israel.

  1.  För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.

  2.    Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet,
        höjen jubel till Jakobs Gud.
  3.    Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda,
        ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
  4.    Stöten i basun vid nymånaden,
        vid fullmånen, på vår högtidsdag.

  5.    Ty detta är en stadga för Israel,
        en Jakobs Guds rätt.
  6.    Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef,
        när han drog ut mot Egyptens land.

        Jag hör ett tal som är mig nytt:
  7.    »Jag lyfte bördan från hans skuldra,
        hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
  8.    I nöden ropade du, och jag räddade dig;
        jag svarade dig, höljd i tordön,
        jag prövade dig vid Meribas vatten.  Sela.

  9.    Hör, mitt folk, och låt mig varna dig;
        Israel, o att du ville höra mig!
 10.    Hos dig skall icke finnas någon annan gud,
        och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
 11.    Jag är HERREN, din Gud,
        som har fört dig upp ur Egyptens land;
        låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

 12.    Men mitt folk ville ej höra min röst,
        och Israel var mig icke till viljes.
 13.    Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet,
        det fingo vandra efter sina egna rådslag.

 14.    O att mitt folk ville höra mig,
        och att Israel ville vandra på mina vägar!
 15.    Då skulle jag snart kuva deras fiender
        och vända min hand mot deras ovänner.

 16.    De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet,
        och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
 17.    Och han skulle bespisa det med bästa vete;
        ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»

[https://runeberg.org/bibeln/19_82.html]
                        Psaltaren, 82 Psalmen

                Guds dom över orättfärdiga »furstar»[1].

  1.  En psalm av Asaf.

        Gud står i gudaförsamlingen,
        mitt ibland gudarna håller han dom:

  2.    »Huru länge skolen I döma orätt
        och vara partiska för de ogudaktiga?  Sela.
  3.    Skaffen den arme och faderlöse rätt,
        given den betryckte och torftige rättvisa.
  4.    Befrien den arme och fattige,
        rädden honom från de ogudaktigas hand.

  5.    Men de veta intet och hava intet förstånd,
        de vandra i mörker;
        jordens alla grundvalar vackla.
  6.    Jag har väl sagt att I ären gudar
        och allasammans den Högstes söner;
  7.    men I måsten dock dö, såsom människor dö,
        och falla, likaväl som var furste faller.»

  8.    Ja, stå upp, o Gud;
            håll dom över jorden,
        ty med arvsrätt råder du
            över alla folk.

[1]  Se Änglar i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_83.html]
                        Psaltaren, 83 Psalmen

                  Bön om hjälp mot förenade fiender.

  1.  En sång, en psalm av Asaf.

  2.    Gud, var icke så tyst,
        tig icke och var icke så stilla, o Gud.
  3.    Ty se, dina fiender larma,
        och de som hata dig resa upp huvudet.
  4.    Mot ditt folk förehava de listiga anslag
        och rådslå mot dem som du beskyddar.
  5.    De säga: »Kom, låt oss utrota dem,
            så att de ej mer äro ett folk,
        och så att ingen mer tänker
            på Israels namn.»

  6.    Ty endräktigt rådslå dem med varandra,
        de sluta mot dig ett förbund:
  7.    Edoms tält och ismaeliterna,
        Moab och hagariterna,
  8.    Gebal och Ammon och Amalek,
        filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
  9.    Assur har ock slutit sig till dem,
        han har lånat sin arm åt Lots barn.  Sela.

 10.    Gör med dem såsom du gjorde med Midjan,
        såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
 11.    dem som förgjordes vid En-Dor
        och blevo till gödning åt marken.
 12.    Låt det gå deras ädlingar
            såsom det gick Oreb och Seeb,
        och alla deras furstar
            såsom det gick Seba och Salmunna,
 13.    eftersom de säga: »Guds ängder
            vilja vi intaga åt oss.»

 14.    Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv,
        såsom strå för vinden.
 15.    Lik en eld som förbränner skog
        och lik en låga som avsvedjar berg
 16.    förfölje du dem med ditt oväder,
        och förskräcke du dem med din storm.
 17.    Gör deras ansikten fulla med skam,
        så att de söka ditt namn, o HERRE.

 18.    Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid,
        må de få blygas och förgås.
 19.    Och må de förnimma att du allena
            bär namnet »HERREN»,
        den Högste över hela jorden.

[https://runeberg.org/bibeln/19_84.html]
                        Psaltaren, 84 Psalmen

                Den frommes längtan till och glädje i
                        Herren Sebaots gårdar.

  1.  För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.

  2.    Huru ljuvliga äro icke dina boningar,
            HERRE Sebaot!
  3.    Min själ längtar och trängtar
            efter HERRENS gårdar,
        min själ och min kropp
            jubla mot levande Gud.
  4.    Ty sparven har funnit ett hus
            och svalan ett bo åt sig,
        där hon kan lägga sina ungar[1]:
        dina altaren, HERRE Sebaot,
            min konung och min Gud.

  5.    Saliga äro de som bo i ditt hus;
        de lova dig beständigt.  Sela.

  6.    Saliga äro de människor
            som i dig hava sin starkhet,
            de vilkas håg står till dina vägar.
  7.    När de vandra genom Tåredalen[2],
            göra de den rik på källor,
        och höstregnet höljer den med välsignelser.
  8.    De gå från kraft till kraft;
        så träda de fram inför Gud på Sion.

  9.    HERRE Gud Sebaot,
            hör min bön,
        lyssna, du Jakobs Gud.  Sela.
 10.    Gud, vår sköld, ser härtill,
        och akta på din smordes ansikte.

 11.    Ty en dag i dina gårdar är bättre
            än eljest tusen.
        Jag vill hellre vakta dörren
            i min Guds hus
        än dväljas i de ogudaktigas hyddor.
 12.    Ty HERREN Gud
            är sol och sköld[3];
        HERREN giver
            nåd och ära;
        han vägrar icke dem något gott,
            som vandra i ostrafflighet.
 13.    HERRE Sebaot,
        salig är den människa
            som förtröstar på dig.

[1]  Eller fastmer: Min själ längtade och trängtade efter HERRENS
     gårdar; nu jubla min själ och min kropp mot levande Gud.  Ja,
     sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon har
     lagt sina ungar osv.
[2]  Se Tåredalen i Ordförkl.
[3]  Eller: Ty HERREN Gud är värn och sköld osv.

[https://runeberg.org/bibeln/19_85.html]
                        Psaltaren, 85 Psalmen

               Bön och hopp om förnyad nåd över Herres
                                folk.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

  2.    HERRE, du var förr ditt land nådig,
        du upprättade åter Jakobs hus.
  3.    Du förlät ditt folks missgärning,
        du överskylde all dess synd.  Sela.
  4.    Du lät all din förgrymmelse fara
        och vände dig ifrån din vredes glöd.

  5.    Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud,
        och upphör med din förtörnelse mot oss.
  6.    Vill du då vredgas på oss evinnerligen
        och låta din vrede vara från släkte till släkte?
  7.    Vill du icke åter giva oss liv,
        så att ditt folk får glädjas i dig?
  8.    HERRE, låt oss se din nåd,
        och giv oss din frälsning.

  9.    Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar:
        se, han talar frid till sitt folk
            och till sina fromma;
        må de blott icke vända åter till dårskap.
 10.    Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom,
        och så skall ära bo i vårt land.
 11.    Godhet och trofasthet skola där mötas,
        rättfärdighet och frid kyssas;
 12.    trofasthet skall växa upp ur jorden
        och rättfärdighet blicka ned från himmelen.
 13.    HERREN skall giva oss vad gott är,
        och vårt land skall giva sin gröda.
 14.    Rättfärdighet skall gå framför honom,
        den skall ock stadigt följa i hans spår.

[https://runeberg.org/bibeln/19_86.html]
                        Psaltaren, 86 Psalmen

                  Den frommes bön under förföljelse.

  1.  En bön av David.

        HERRE, böj till mig ditt öra
            och svara mig,
        ty jag är betryckt och fattig.
  2.    Bevara min själ,
            ty jag är from;
        du min Gud,
            fräls din tjänare,
            som förtröstar på dig.
  3.    Var mig nådig, o Herre,
            ty hela dagen
            ropar jag till dig.
  4.    Gläd din tjänares själ,
            ty till dig, Herre,
            upplyfter jag min själ.
  5.    Ty du, o Herre,
            är god och förlåtande
        och stor i nåd mot alla
            som åkalla dig.
  6.    Lyssna, HERRE, till mitt bedjande,
        och akta på mina böners ljud.
  7.    På min nöds dag åkallar jag dig,
        ty du skall svara mig.

  8.    Ingen är dig lik bland gudarna, Herre,
        och intet är såsom dina verk.
  9.    Hedningarna, som du har gjort,
            skola alla komma
            och tillbedja inför dig, Herre,
        och skola ära ditt namn.
 10.    Ty du är stor,
            och du gör stora under;
        du allena är Gud.

 11.    Visa mig, HERRE, din väg;
        jag vill vandra i din sanning.
        Behåll mitt hjärta vid det ena
            att jag fruktar ditt namn.
 12.    Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud,
            av allt mitt hjärta
        och ära ditt namn evinnerligen;
 13.    ty din nåd är stor över mig,
        och du räddar min själ
            ur dödsrikets djup.

 14.    Gud, fräcka människor
            hava rest sig upp mot mig,
        och våldsverkarnas hop
            står efter mitt liv;
        de hava icke dig för ögonen.
 15.    Men du, Herre,
            är en barmhärtig och nådig Gud,
        långmodig och stor
            i mildhet och trofasthet.

 16.    Vänd dig till mig och var mig nådig,
        giv åt din tjänare din makt,
        och fräls din tjänarinnas son.
 17.    Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl;
        och må de som hata mig se med blygd
        att du, o HERRE,
            hjälper mig och tröstar mig.

[https://runeberg.org/bibeln/19_87.html]
                        Psaltaren, 87 Psalmen

                   Sion moderstaden för alla folk.

  1.  Av Koras söner; en psalm, en sång.

        Den stad han har grundat står på de heliga bergen;
  2.    HERREN älskar Sions portar
        mest bland alla Jakobs boningar.
  3.    Härliga ting äro talade om dig,
        du Guds stad.  Sela.

  4.    »Rahab och Babel
            skall jag nämna bland mina bekännare;
        så ock Filisteen och Tyrus och Kus,
        dessa äro födda där.»

  5.    Ja, om Sion skall det sägas:
        »Den ene som den andre är född därinne.»
        Och han, den Högste, skall hålla det vid makt.

  6.    Ja, när HERREN tecknar upp folken,
            då skall han räkna så:
        »Dessa äro födda där.»  Sela.
  7.    Och under sång och dans skall man säga:
        »Alla mina källor äro i dig.»

[https://runeberg.org/bibeln/19_88.html]
                        Psaltaren, 88 Psalmen

                    Klagosång i svåraste lidande.

  1.  En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till
      Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.

  2.    HERRE, min frälsnings Gud,
        dag och natt ropar jag inför dig.
  3.    Låt min bön komma inför ditt ansikte,
        böj ditt öra till mitt rop.

  4.    Ty min själ är mättad med lidanden,
        och mitt liv har kommit nära dödsriket.
  5.    Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven,
        jag är såsom en man utan livskraft.
  6.    Jag är övergiven bland de döda,
        lik de slagna som ligga i graven,
        dem på vilka du icke mer tänker,
        och som äro avskilda från din hand.
  7.    Ja, du har sänkt mig ned underst i graven,
        ned i mörkret, ned i djupet.
  8.    Din vrede vilar tungt på mig,
        och alla dina böljors svall låter du gå över mig.  Sela.

  9.    Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig;
        du har gjort mig till en styggelse för dem;
        jag ligger fången och kan icke komma ut.
 10.    Mitt öga förtvinar av lidande;
        HERRE, jag åkallar dig dagligen,
        jag uträcker mina händer till dig.

 11.    Gör du väl under för de döda,
        eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig?  Sela.
 12.    Förtäljer man i graven om din nåd,
        i avgrunden om din trofasthet?
 13.    Känner man i mörkret dina under,
        och din rättfärdighet i glömskans land?

 14.    Men jag ropar till dig, HERRE,
        och bittida kommer min bön dig till mötes.
 15.    Varför förkastar du, HERRE, min själ,
        varför döljer du ditt ansikte för mig?

 16.    Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom;
        jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
 17.    Din vredes lågor gå över mig,
        dina fasor förgöra mig.
 18.    De omgiva mig beständigt såsom vatten,
        de kringränna mig allasammans.
 19.    Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig;
        i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.

[https://runeberg.org/bibeln/19_89.html]
                        Psaltaren, 89 Psalmen

               Bön om hjälp under åberopande av Herrens
                        nådelöften till David.

  1.  En sång av esraiten Etan.

  2.    Jag vill sjunga om HERRENS
            nådegärningar evinnerligen;
        jag vill låta min mun förkunna din trofasthet,
            från släkte till släkte.
  3.    Ja, jag säger: För evig tid
            skall nåd byggas upp;
        i himmelen, där befäster du
            din trofasthet.

  4.    »Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
        med ed har jag lovat min tjänare David:
  5.    'Jag skall befästa din säd för evig tid
        och bygga din tron från släkte till släkte.'»  Sela.

  6.    Av himlarna prisas
            dina under, o HERRE,
        och i de heligas församling
            din trofasthet.
  7.    Ty vilken i skyn
            kan liknas vid HERREN,
        vilken bland Guds söner
            kan aktas lik HERREN?

  8.    Ja, Gud är mycket förskräcklig
            i de heligas råd
        och fruktansvärd utöver alla
            som äro omkring honom.
  9.    HERRE, härskarornas Gud,
            vem är dig lik?
        Stark är HERREN;
            och din trofasthet är runt omkring dig.

 10.    Du är den som råder
            över havets uppror;
        när dess böljor resa sig,
            stillar du dem.
 11.    Du krossade Rahab,
            så att han låg lik en slagen;
        med din mäktiga arm
            förströdde du dina fiender.

 12.    Din är himmelen,
            din är ock jorden;
        du har grundat jordens krets
            med allt vad därpå är.
 13.    Norr och söder,
            dem har du skapat;
        Tabor och Hermon
            jubla i ditt namn.

 14.    Du har en arm
            med hjältekraft,
        mäktig är din hand,
            hög är din högra hand.
 15.    Rättfärdighet och rätt
            äro din trons fäste,
        nåd och sanning
            stå inför ditt ansikte.

 16.    Saligt är det folk
            som vet vad jubel är,
        de som vandra, o HERRE,
            i ditt ansiktes ljus.

 17.    I ditt namn fröjda de sig alltid,
        och genom din rättfärdighet upphöjas de.

 18.    Ty du är deras starkhet och prydnad,
        och genom din nåd upphöjer du vårt horn.
 19.    Ty han som är vår sköld tillhör HERREN,
        vår konung tillhör Israels Helige.

 20.    På den tiden talade du i en syn
            till dina fromma och sade:
        »Jag har lagt hjälp i en hjältes hans,
        jag har upphöjt en yngling ur folket.

 21.    Jag har funnit min tjänare David
        och smort honom med min helig olja.
 22.    Min hand skall stadigt vara med honom,
        och min arm skall styrka honom.

 23.    Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom,
        och ingen orättfärdig skall förtrycka honom;
 24.    nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom,
        och jag skall hemsöka dem som hata honom.

 25.    Min trofasthet och min nåd skola vara med honom,
        och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt.
 26.    Jag skall lägga havet under hans hand
        och strömmarna under hans högra hand.

 27.    Han skall kalla mig så: 'Du min fader,
        min Gud och min frälsnings klippa.'
 28.    Ja, jag skall göra honom till den förstfödde,
        till den högste bland konungarna på jorden.

 29.    Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen,
        och mitt förbund med honom skall förbliva fast.
 30.    Jag skall låta hans säd bestå till evig tid,
        och hans tron, så länge himmelen varar.

 31.    Om hans barn övergiva min lag
        och icke vandra efter mina rätter,
 32.    om de bryta mot mina stadgar
        och icke hålla mina bud,
 33.    då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris
        och deras missgärning med plågor,
 34.    men min nåd skall jag ej taga ifrån honom,
        och jag skall icke svika i trofasthet.

 35.    Jag skall icke bryta mitt förbund,
        och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra.
 36.    En gång har jag svurit det vid min helighet,
        och mitt löfte till David skall jag icke bryta.

 37.    Hans säd skall förbliva evinnerligen
        och hans tron inför mig så länge som solen;
 38.    såsom månen skall den bestå evinnerligen.
        Och trofast är vittnet i skyn.»  Sela.

 39.    Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde
        och handlat i vrede mot honom.
 40.    Du har upplöst förbundet med din tjänare,
        du har oskärat hans krona
            och kastat den ned till jorden.

 41.    Du har brutit ned alla hans murar,
        du har gjort hans fästen till spillror.
 42.    Alla som gå vägen fram plundra honom,
        han har blivit till smälek för sina grannar.

 43.    Du har upphöjt hans ovänners högra hand
        och berett alla hans fiender glädje.
 44.    Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka
        och icke hållit honom uppe i striden.

 45.    Du har gjort slut på hans glans
        och slagit hans tron till jorden.
 46.    Du har förkortat hans ungdoms dagar,
        du har höljt honom med skam.  Sela.

 47.    Huru länge, o HERRE,
            skall du så alldeles fördölja dig?
        Huru länge skall din vrede
            brinna såsom eld?
 48.    Tänk på huru kort
            mitt liv varar,
        och huru förgängliga du har skapat
            alla människors barn.

 49.    Ty vilken är den man som får leva
            och undgår att se döden?
        Vem räddar din själ
            från dödsrikets våld?  Sela.
 50.    Herre, var äro
            din forna nådegärningar,
        vad du lovade David med ed
            i din trofasthet.

 51.    Tänk, Herre,
            på dina tjänares smälek,
        på vad jag måste fördraga
            av alla de många folken;
 52.    tänk på huru dina fiender
            smäda, o HERRE,
        huru de smäda
            din smordes fotspår.
                     ----

 53.  Lovad vare HERREN evinnerligen!  Amen, Amen.

[https://runeberg.org/bibeln/19_90.html]
                             Fjärde boken

                        Psaltaren, 90 Psalmen

                     Guds evighet och människans
                            förgänglighet.

  1.  En bön av gudsmannen Mose.

        Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
  2.    Förrän bergen blevo till
        och du frambragte jorden och världen,
        ja, från evighet till evighet
            är du, o Gud.

  3.    Du låter människorna vända åter till stoft,
        du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
  4.    Ty tusen år äro i dina ögon
        såsom den dag som förgick i går;
        ja, de äro såsom en nattväkt.

  5.    Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn.
        Om morgonen likna de gräset som frodas;
  6.    det blomstrar upp och frodas om morgonen,
        men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

  7.    Ty vi förgås genom din vrede,
        och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
  8.    Du ställer våra missgärningar inför dig,
        våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

  9.    Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse,
        vi lykta våra år såsom en suck.
 10.    Vårt liv varar sjuttio år
        eller åttio år, om det bliver långt;
        och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,
        ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

 11.    Vem besinnar din vredes makt
        och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
 12.    Lär oss betänka huru få våra dagar äro,
        för att vi må undfå visa hjärtan.

 13.    HERRE, vänd åter.  Huru länge dröjer du?
        Förbarma dig över dina tjänare.
 14.    Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr,
        så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

 15.    Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss,
        så många år som vi hava lidit olycka.
 16.    Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare
        och din härlighet över deras barn.

 17.    Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet
            komme över oss.
        Må du främja för oss
            våra händers verk;
        ja, våra händers verk främje du.

[https://runeberg.org/bibeln/19_91.html]
                        Psaltaren, 91 Psalmen

                Tryggheten under den Högstes beskärm.

  1.    Den som sitter under den Högstes beskärm
        och vilar under den Allsmäktiges skugga,
  2.    han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
        min Gud, på vilken jag förtröstar.»

  3.    Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara
        och ifrån pesten, som fördärvar.
  4.    Med sina fjädrar skall han betäcka dig,
        och under hans vingar skall du finna tillflykt;
        hans trofasthet är sköld och skärm.

  5.    Du skall icke behöva frukta nattens fasor,
        icke pilen, som flyger om dagen,
  6.    icke pesten, som går fram i mörkret,
        eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.

  7.    Om ock tusen falla vid din sida,
        ja, tio tusen vid din högra sida,
        så skall det dock icke drabba dig.
  8.    Dina ögon skola blott skåda därpå med lust,
        och du skall se de ogudaktigas lön.
  9.    Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd»,
        och du har gjort den Högste till din tillflykt.

 10.    Ingen olycka skall vederfaras dig,
        och ingen plåga skall nalkas din hydda.
 11.    Ty han skall giva sina änglar befallning om dig,
        att de skola bevara dig på alla dina vägar.
 12.    De skola bära dig på händerna,
        så att du icke stöter din fot mot någon sten.
 13.    Över lejon och huggormar skall du gå fram,
        du skall trampa ned unga lejon och drakar.

 14.    »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom;
        jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn.
 15.    Han åkallar mig, och jag skall svara honom;
        jag är med honom i nöden,
        jag skall rädda honom och låta honom komma till ära.
 16.    Jag skall mätta honom med långt liv
        och låta honom se min frälsning.»

[https://runeberg.org/bibeln/19_92.html]
                        Psaltaren, 92 Psalmen

                               Lovsång.

  1.  En psalm, en sång för sabbatsdagen.

  2.    Det är gott att tacka HERREN
        och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
  3.    att om morgonen förkunna din nåd,
        och när natten har kommit din trofasthet,
  4.    med tiosträngat instrument och psaltare,
        med spel på harpa.

  5.    Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar;
        jag vill jubla över dina händers verk.
  6.    Huru stora äro icke dina verk, o HERRE!
        Ja, övermåttan djupa äro dina tankar.
  7.    En oförnuftig man besinnar det ej,
        och en dåre förstår icke sådant.

  8.    Om ock de ogudaktiga grönska såsom gräs
        och ogärningsmännen blomstra allasammans,
        så sker det till fördärv för evig tid.
  9.    Men du, HERRE, är hög evinnerligen.
 10.    Ty se, dina fiender, HERRE,
        se, dina fiender förgås,
        alla ogärningsmännen bliva förströdda.

 11.    Men mitt horn gör du högt såsom vildoxens;
        jag varder övergjuten med frisk olja.
 12.    Och med lust får mitt öga skåda på mina förföljare
        och mina öron höra om de onda
            som resa sig upp mot mig.
 13.    Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd,
        såsom en ceder på Libanon växer han till.

 14.    Ja, sådana äro planterade i HERRENS hus;
        de grönska i vår Guds gårdar.
 15.    Ännu när de bliva gamla, skjuta de skott,
        de frodas och grönska;
 16.    så för att de skola förkunna att HERREN är rättfärdig,
        min klippa, han i vilken orätt icke finnes.

[https://runeberg.org/bibeln/19_93.html]
                        Psaltaren, 93 Psalmen

                         Guds rikes fasthet.

  1.    HERREN är min konung!
            Han har klätt sig i härlighet.
        HERREN har klätt sig,
            omgjordat sig med makt;
        därför står jordkretsen fast
            och vacklar icke.
  2.    Din tron står fast ifrån fordom tid,
            du är från evighet.

  3.    HERRE, strömmarna hava upphävt,
        strömmarna hava upphävt sin röst,
        ja, strömmarna upphäva sitt dån.

  4.    Men väldig är HERREN i höjden,
        mer än bruset av stora vatten,
        väldiga vatten, havets bränningar.

  5.    Dina vittnesbörd äro fasta alltigenom;
        helighet höves ditt hus,
        HERRE, evinnerligen.

[https://runeberg.org/bibeln/19_94.html]
                        Psaltaren, 94 Psalmen

                  Bön och hotelse mot Herrens folks
                               fiender.

  1.    Du hämndens Gud, o HERRE,
        du hämndens Gud, träd fram i glans.
  2.    Res dig, du jordens domare,
        vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.

  3.    Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE,
        huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
  4.    Deras mun flödar över av fräckt tal;
        de förhäva sig, alla ogärningsmännen.

  5.    Ditt folk, o HERRE, krossa de,
        och din arvedel förtrycka de.
  6.    Änkor och främlingar dräpa de,
        och faderlösa mörda de.
  7.    Och de säga: »HERREN ser det icke,
        Jakobs Gud märker det icke.»

  8.    Märken själva, I oförnuftiga bland folket;
        I dårar, när kommen I till förstånd?

  9.    Den som har planterat örat,
            skulle han icke höra?
        Den som har danat ögat,
            skulle han icke se?
 10.    Den som håller hedningarna i tukt,
            skulle han icke straffa,
        han som lär människorna förstånd?
 11.    HERREN känner
            människornas tankar,
        han vet att de själva äro fåfänglighet.

 12.    Säll är den man
            som du, HERRE, undervisar,
        och som du lär genom din lag,
 13.    för att skaffa honom ro för olyckans dagar,
        till dess de ogudaktigas grav varder grävd.

 14.    Ty HERREN förskjuter icke sitt folk,
        och sin arvedel övergiver han icke.
 15.    Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
        och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.

 16.    Vem står upp till att försvara mig mot de onda,
        vem bistår mig mot ogärningsmännen?
 17.    Om HERREN icke vore min hjälp,
        så bodde min själ snart i det tysta.

 18.    När jag tänkte: »Min fot vacklar»,
        då stödde mig din når, o HERRE:
 19.    När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
        då gladde din tröst min själ.

 20.    Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig,
        det säte där man över våld i lagens namn,
 21.    där de tränga den rättfärdiges själ
        och fördöma oskyldigt blod?

 22.    Men HERREN bliver för mig en borg,
        min Gud bliver min tillflykts klippa.
 23.    Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem
        och förgör dem för deras ondskas skull.
        Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.

[https://runeberg.org/bibeln/19_95.html]
                        Psaltaren, 95 Psalmen

                 Uppmaning till Israel att prisa och
                           hörsamma HERREN.

  1.    Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN,
        jubel till vår frälsnings klippa.
  2.    Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse
        och höja jubel till honom med lovsånger.

  3.    Ty HERREN är en stor Gud,
        en stor konung över alla gudar.
  4.    Han har jordens djup i sin hand,
        och bergens höjder äro hans;
  5.    hans är havet, ty han har gjort det,
        och hans händer hava danat det torra.

  6.    Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla,
        låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
  7.    Ty han är vår Gud,
        och vi äro det folk som han har till sin hjord,
        vi äro får som stå under hans vård.
  8.    O att I villen i dag höra hans röst!

        Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba,
        såsom på Massas dag i öknen,
  9.    där edra fäder frestade mig,
        där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
 10.    I fyrtio år var det släktet mig till leda,
        och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta,
        och de vilja icke veta av mina vägar.»
 11.    Så svor jag då i min vrede:
        »De skola icke komma in i min vila.»

[https://runeberg.org/bibeln/19_96.html]
                        Psaltaren, 96 Psalmen

                 Uppmaning till alla jordens folk att
                   lovsjunga Herren, världsdomaren.

  1.    Sjungen till HERRENS ära
            en ny sång,
        sjungen till HERRENS ära,
            alla länder.
  2.    Sjungen till HERRENS ära,
            loven hans namn.
        Båden glädje var dag,
            förkunnen hans frälsning.
  3.    Förtäljen bland hedningarna hans ära,
        bland alla folk hans under.

  4.    Ty stor är HERREN
            och högt lovad,
        fruktansvärd är han
            mer än alla gudar.
  5.    Ty folkens alla gudar äro avgudar,
        men HERREN är den som har gjort himmelen.
  6.    Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
        makt och glans i hans helgedom.

  7.    Given åt HERREN,
            I folkens släkter,
        given åt HERREN
            ära och makt;
  8.    given åt HERREN
            hans namns ära,
        bären fram skänker,
            och kommen i hans gårdar.
  9.    Tillbedjen HERREN
            i helig skrud,
        bäven för hans ansikte,
            alla länder.
 10.    Sägen bland hedningarna:
            »HERREN är nu konung!
        Därför står jordkretsen fast och vacklar icke;
        han dömer folken med rättvisa.»

 11.    Himmelen vare glad,
            och jorden fröjde sig;
        havet bruse
            och allt vad däri är.
 12.    Marken glädje sig
            och allt som är därpå,
        ja, då juble
            alla skogens träd.
 13.    inför HERREN, ty han kommer,
        ty han kommer för att döma jorden.
        Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
        och folken med sin trofasthet.

[https://runeberg.org/bibeln/19_97.html]
                        Psaltaren, 97 Psalmen

                 Herrens konungsliga uppenbarelse och
                                makt.

  1.    HERREN är nu konung!
            Därför fröjde sig jorden;
        havsländerna glädje sig, så många som de äro.
  2.    Moln och töcken omgiva honom,
        rättfärdighet och rätt
            äro hans trons fäste.
  3.    Eld går framför honom
        och förbränner hans ovänner runt omkring.

  4.    Hans ljungeldar lysa upp jordens krets;
        jorden ser det och bävar.
  5.    Bergen smälta
            såsom vax för HERREN,
        för hela jordens Herre.
  6.    Himlarna förkunna hans rättfärdighet,
        och alla folk se hans ära.

  7.    Alla de skola komma på skam, som dyrka beläten,
        de som berömma sig av avgudar.
        Alla gudar skola tillbedja honom.
  8.    Sion hör det och gläder sig,
        och Juda döttrar fröjda sig
        för dina domars skull, HERRE.
  9.    Ty du, HERRE, är den Högste
            över hela jorden;
        du är högt upphöjd
            över alla gudar.

 10.    I som älsken HERREN, haten det onda.
        Han bevarar sina frommas själar,
        ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
 11.    Ljus är utsått för den rättfärdige
        och glädje för de rättsinniga.
 12.    Glädjens, I rättfärdige, i HERREN,
        och prisen hans heliga namn.

[https://runeberg.org/bibeln/19_98.html]
                        Psaltaren, 98 Psalmen

                Hela jordens jubel vid Herrens seger.

  1.  En psalm.

        Sjungen till HERREN ära
            en ny sång,
        ty han har gjort under.
        Han har vunnit seger med sin högra hand
        och med sin väldiga arm.
  2.    HERREN har låtit sin frälsning bliva kunnig,
        han har uppenbarat sin rättfärdighet
            för hedningarnas ögon.
  3.    Han har tänkt på sin nåd och trofasthet
            mot Israels hus;
        alla jordens ändar hava sett
            huru vår Gud frälsar.

  4.    Höjen jubel till HERREN, alla länder;
        bristen ut i glädjerop och lovsjungen.
  5.    Lovsjungen HERREN med harpa,
        med harpa och med lovsångs ljud.
  6.    Höjen jubel med trumpeter och med basuners ljud
        inför HERREN, konungen.

  7.    Havet bruse och allt vad däri är,
        jordens krets och de som bo därpå.
  8.    Strömmarna klappe i händerna,
        bergen juble med varandra,
  9.    inför HERREN, ty han kommer
            för att döma jorden.
        Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
        och folken med rättvisa.

[https://runeberg.org/bibeln/19_99.html]
                        Psaltaren, 99 Psalmen

                         Den trefalt helige.

  1.    HERREN är nu konung!
            Därför darra folken.
        Han som tronar på keruberna!
            Därför skälver jorden.
  2.    HERREN är stor i Sion,
        och upphöjd är han
            över alla folk.
  3.    Därför prisar man ditt namn,
            det stora och fruktansvärda.
        Helig är han.

  4.    Och konungen i sin makt
            älskar vad rätt är.
        Ja, du håller rättvisa vid makt,
        rätt och rättfärdighet
            övar du i Jakob.
  5.    Upphöjen HERREN, vår Gud,
        och tillbedjen vid hans fotapall.
        Helig är han.

  6.    Mose och Aron voro bland hans präster,
        och Samuel bland dem som åkallade hans namn;
        de ropade till HERREN,
            och han svarade dem.
  7.    I molnstoden talade
            han då till dem;
        de höllo hans vittnesbörd
            och den lag som han gav dem.

  8.    Ja, HERRE, vår Gud,
            du svarade dem;
        du var mot dem
            en förlåtande Gud --
        och en hämnare över deras gärningar.
  9.    Upphöjen HERREN, vår Gud,
        och tillbedjen inför hans heliga berg.
        Ty helig är HERREN, vår Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/19_a0.html]
                        Psaltaren, 100 Psalmen

                     Uppmaning till Herrens lov.

  1.  En tacksägelsepsalm.

        Höjen jubel till HERREN, alla länder.
  2.    Tjänen HERREN med glädje,
        kommen inför hans ansikte med fröjderop.
  3.    Förnimmen att HERREN är Gud.
        Han har gjort oss, och icke vi själva,
        till sitt folk och till får i sin hjord.
  4.    Gån in i hans portar med tacksägelse,
        i hans gårdar med lov;
        tacken honom, loven hans namn.
  5.    Ty HERREN är god,
            hans nåd varar evinnerligen
        och hans trofasthet från släkte till släkte.

[https://runeberg.org/bibeln/19_a1.html]
                        Psaltaren, 101 Psalmen

                Ostrafflighetens väg för makthavande.

  1.  Av David; en psalm.

        Om nåd och rätt vill jag sjunga,
            dig, HERRE, lovsäga.
  2.    Jag vill akta på ostrafflighetens väg --
            när kommer du till mig?

        Jag vill föra en ostrafflig vandel,
            där jag bor i mitt hus.
  3.    Jag vänder mitt öga ej till det
            som fördärvligt är.

        Att öva orättfärdighet hatar jag;
            sådant skall ej låda vid mig.
  4.    Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig;
            vad ont är vill jag ej veta av.

  5.    Den som i hemlighet förtalar sin nästa,
            honom vill jag förgöra;
        den som har stolta ögon och högmodigt hjärta,
            honom lider jag icke.

  6.    Mina ögon se efter de trogna i landet,
            för att de må bo hos mig;
        den som vandrar på ostrafflighetens väg,
            han får vara min tjänare.

  7.    Den får icke bo i mitt hus,
            som övar svek;
        den som talar lögn skall ej bestå
            inför mina ögon.

  8.    Morgon efter morgon skall jag förgöra
            alla ogudaktiga i landet
        och utrota alla ogärningsmän
            ur HERRENS stad.

[https://runeberg.org/bibeln/19_a2.html]
                        Psaltaren, 102 Psalmen

                     Klagan och hopp till Herren.

  1.  Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt
      bekymmer inför HERREN.

  2.    HERRE, hör min bön,
        och låt mitt rop komma inför dig.
  3.    Dölj icke ditt ansikte för mig,
            när jag är i nöd.
        Böj ditt öra till mig;
        när jag ropar,
            så skynda att svara mig.

  4.    Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök,
        benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
  5.    Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat;
        ty jag förgäter att äta mitt bröd.
  6.    För min högljudda suckans skull
        tränga benen i min kropp ut till huden.

  7.    Jag är lik en pelikan i öknen,
        jag är såsom en uggla bland ruiner.
  8.    Jag får ingen sömn och har blivit lik
            en ensam fågel på taket.
  9.    Hela dagen smäda mig mina fiender;
        de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

 10.    Ty jag äter aska såsom bröd
        och blandar min dryck med gråt,
 11.    för din vredes och förtörnelses skull,
        därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
 12.    Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges,
        och jag själv förvissnar såsom gräs.

 13.    Men du, o HERRE,
            tronar evinnerligen,
        och din åminnelse varar från släkte till släkte.
 14.    Du skall stå upp
            och förbarma dig över Sion;
        se, det är tid att du bevisar det nåd;
            ja, stunden har kommit.
 15.    Ty dina tjänare hava dess stenar kära
        och ömka sig över dess grus.

 16.    Då skola hedningarna frukta HERRENS namn
        och alla jordens konungar din härlighet,
 17.    när en gång HERREN har byggt upp Sion
        och uppenbarat sig i sin härlighet;
 18.    när han har vänt sig till de utblottades bön
        och upphört att förakta deras bön.

 19.    Det skall tecknas upp
            för ett kommande släkte,
        och det folk som varder skapat
            skall lova HERREN,
 20.    att han har blickat ned
            från sin heliga höjd,
        att HERREN har skådat
            från himmelen ned till jorden,
 21.    för att höra den fångnes klagan,
        för att befria dödens barn,
 22.    på det att man i Sion
            må förkunna HERRENS namn
        och hans lov i Jerusalem,
 23.    när alla folk församlas,
        och alla riken, för att tjäna HERREN.

 24.    Han har på vägen nedböjt min kraft,
        han har förkortat mina dagar.
 25.    Jag säger: Min Gud,
            tag mig icke bort i mina halva dagar,
        du vilkens år vara från släkte till släkte.
 26.    I urtiden lade du jordens grund,
        och himlarna äro dina händer verk:
 27.    de skola förgås, men du förbliver,
        de skola alla nötas ut såsom en klädnad;
        du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

 28.    Men du är densamme,
        och dina år skola icke hava någon ände.
 29.    Dina tjänares barn skola få bo i landet,
        och deras avkomma skall bestå inför dig.

[https://runeberg.org/bibeln/19_a3.html]
                        Psaltaren, 103 Psalmen

                  Lovsång till Herren för hans stora
                            barmhärtighet.

  1.  Av David.

        Lova HERREN, min själ,
        och allt det i mig är hans heliga namn.
  2.    Lova HERREN, min själ,
        och förgät icke vad gott han har gjort,
  3.    han som förlåter dig alla dina missgärningar
        och helar alla dina brister,
  4.    han som förlossar ditt liv från graven
        och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
  5.    han som mättar ditt begär med sitt goda,
        så att du bliver ung på nytt såsom en örn.

  6.    HERREN gör rättfärdighetens verk
        och skaffar rätt åt alla förtryckta.
  7.    Han lät Mose se sina vägar,
        Israels barn sina gärningar.
  8.    Barmhärtig och nådig är HERREN,
        långmodig och stor i mildhet.
  9.    Han går icke ständigt till rätta
        och behåller ej vrede evinnerligen.
 10.    Han handlar icke med oss efter våra synder
        och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.

 11.    Ty så hög som himmelen är över jorden,
        så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.
 12.    Så långt som öster är från väster
        låter han våra överträdelser vara från oss.
 13.    Såsom en fader förbarmar sig över barnen,
        så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.
 14.    Ty han vet vad för ett verk vi äro,
        han tänker därpå att vi äro stoft.

 15.    En människas dagar äro såsom gräset,
        hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
 16.    När vinden går däröver, då är det icke mer,
        och dess plats vet icke mer därav.
 17.    Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet
        över dem som frukta honom,
        och hans rättfärdighet intill barnbarn,
 18.    när man håller hans förbund
        och tänker på hans befallningar och gör efter dem.

 19.    HERREN har ställt sin tron i himmelen,
        och hans konungavälde omfattar allt.
 20.    Loven HERREN, I hans änglar,
        I starke hjältar, som uträtten hans befallning,
        så snart I hören ljudet av hans befallning.
 21.    Loven HERREN, I alla hans härskaror,
        I hans tjänare, som uträtten hans vilja.
 22.    Loven HERREN, I alla hans verk,
        varhelst hans herradöme är.
        Min själ, lova HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/19_a4.html]
                        Psaltaren, 104 Psalmen

                    Lovsång till världens skapare.

  1.    Lova HERREN, min själ.
        HERRE, min Gud, du är hög och stor,
        i majestät och härlighet är du klädd.
  2.    Du höljer dig i ljus såsom i en mantel,
        du spänner ut himmelen såsom ett tält;
  3.    du timrar på vattnen dina salar,
        molnen gör du till din vagn,
        och du far fram på vindens vingar.
  4.    Du gör vindar till dina sändebud,
        eldslågor till dina tjänare.

  5.    Du grundade jorden på hennes fästen,
        så att hon icke vacklar till evig tid.
  6.    Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad;
        uppöver bergen stodo vattnen.
  7.    Men för din näpst flydde de;
        för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
  8.    Berg höjde sig, och dalar sänkte sig,
        på den plats som du hade bestämt för dem.
  9.    En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida,
        så att de icke åter skulle betäcka jorden.

 10.    Du lät källor flyta fram i dalarna,
        mellan bergen togo de sin väg.
 11.    De vattna alla markens djur,
        vildåsnorna släcka i dem sin törst.
 12.    Vid dem bo himmelens fåglar,
        från trädens grenar höja de sin röst.

 13.    Du vattnar bergen från dina salar,
        jorden mättas av den frukt du skapar.
 14.    Du låter gräs skjuta upp för djuren
        och örter till människans tjänst.
        Så framalstrar du bröd ur jorden
 15.    och vin, som gläder människans hjärta;
        så gör du hennes ansikte glänsande av olja,
        och brödet styrker människans hjärta.
 16.    HERRENS träd varda ock mättade,
        Libanons cedrar, som han har planterat;
 17.    fåglarna bygga där sina nästen,
        hägern gör sitt bo i cypresserna.
 18.    Stenbockarna hava fått de höga bergen,
        klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

 19.    Du gjorde månen till att bestämma tiderna;
        solen vet stunden då den skall gå ned.
 20.    Du sänder mörker, och det bliver natt;
        då komma alla skogens djur i rörelse,
 21.    de unga lejonen ryta efter rov
        och begära sin föda av Gud.
 22.    Solen går upp; då draga de sig tillbaka
        och lägga sig ned i sina kulor.
 23.    Människan går då ut till sin gärning
        och till sitt arbete intill aftonen.

 24.    Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE!
        Med vishet har du gjort dem alla.
        Jorden är full av vad du har skapat.
 25.    Se ock havet, det stora ock vida:
        ett tallöst vimmel rör sig däri,
        djur både stora och små.
 26.    Där gå skeppen sin väg fram,
        Leviatan, som du har skapat att leka däri.

 27.    Alla vänta de efter dig,
        att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
 28.    Du giver dem, då samla de in;
        du upplåter din hand,
            då varda de mättade med goda håvor.
 29.    Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de;
        du tager bort deras ande, då förgås de
        och vända åter till sitt stoft igen.
 30.    Du sänder ut din ande, då varda de skapade,
        och du förnyar jordens anlete.

 31.    HERRENS ära förblive evinnerligen;
        må HERREN glädja sig över sina verk,
 32.    han som skådar på jorden, och hon bävar,
        han som rör vid bergen, och de ryka.
 33.    Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever;
        jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
 34.    Mitt tal behage honom väl;
        må jag själv få glädja mig i HERREN.
 35.    Men må syndare försvinna ifrån jorden
        och inga ogudaktiga mer vara till.
        Lova HERREN, min själ

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_a5.html]
                        Psaltaren, 105 Psalmen

                     Lovsång till Herren för hans
                     välgärningar mot sitt folk.

  1.    Tacken HERREN,
            åkallen hans namn,
        gören hans gärningar kunniga bland folken.
  2.    Sjungen till hans ära,
            lovsägen honom,
        talen om alla hans under.
  3.    Berömmen eder av hans heliga namn;
        glädje sig av hjärtat
            de som söka HERREN.

  4.    Frågen efter HERREN och hans makt,
        söken hans ansikte beständigt.
  5.    Tänken på de underbara verk som han har gjort,
        på hans under och hans muns domar,
  6.    I Abrahams, hans tjänares, säd,
        I Jakobs barn, hans utvalda.

  7.    Han är HERREN, vår Gud;
        över hela jorden gå hans domar.
  8.    Han tänker evinnerligen på sitt förbund,
        intill tusen släkten på vad han har stadgat,
  9.    på det förbund han slöt med Abraham
        och på sin ed till Isak.

 10.    Han fastställde det för Jakob till en stadga,
        för Israel till ett evigt förbund;
 11.    han sade: ȁt dig vill jag giva Kanaans land,
        det skall bliva eder arvedels lott.»
 12.    Då voro de ännu en liten hop,
        de voro ringa och främlingar därinne.

 13.    Och de vandrade åstad ifrån folk till folk,
        ifrån ett rike bort till ett annat.
 14.    Han tillstadde ingen att göra dem skada,
        han straffade konungar för deras skull:
 15.    »Kommen icke vid mina smorda,
        och gören ej mina profeter något ont.»

 16.    Och när han bjöd hungersnöd komma över landet
        och fördärvade allt deras livsuppehälle,
 17.    då sände han åstad en man framför dem:
        Josef blev såld till träl.
 18.    Man slog hans fötter i bojor,
        i järn fick han ligga fjättrad,
 19.    till den tid då hans ord uppfylldes,
        då HERRENS tal bevisade hans oskuld.

 20.    Då sände konungen och lät släppa honom lös,
        folkens behärskare gav honom fri.
 21.    Han satte honom till herre över sitt hus,
        till att råda över all hans egendom;
 22.    han skulle binda hans furstar efter sin vilja
        och lära hans äldste vishet.

 23.    Och Israel kom till Egypten,
        Jakob blev en gäst i Hams land.
 24.    Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt
        och mäktigare än dess ovänner voro,
 25.    de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk,
        till att lägga onda råd mot hans tjänare.

 26.    Han sände Mose, sin tjänare,
        och Aron, som han hade utvalt.
 27.    De gjorde hans tecken ibland dem
        och under i Hams land.
 28.    Han sände mörker och lät allt bliva mörkt;
        och de stodo icke emot hans ord.

 29.    Han förvandlade deras vatten till blod
        och lät så deras fiskar dö.
 30.    Deras land kom att vimla av paddor,
        ända in i deras konungars kamrar.
 31.    Han bjöd, och flugsvärmar kommo,
        mygg i hela deras land.

 32.    Han gav dem hagel för regn,
        eldslågor sände han i deras land.
 33.    Och han slog deras vinträd och fikonträd
        och bröt sönder träden i deras land.

 34.    Han bjöd, och gräshoppor kommo,
        och gräsmaskar i tallös mängd.
 35.    De åto upp alla örter i deras land,
        de åto upp frukten på deras mark.
 36.    Och han slog allt förstfött i deras land,
        förstlingen av all deras kraft.

 37.    Så förde han dem ut, med silver och guld,
        och i hans stammar var ingen som stapplade.
 38.    Egyptierna gladde sig, när de drogo ut;
        ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.
 39.    Han bredde ut ett moln till skygd,
        och en eld för att lysa om natten.

 40.    De begärde, då lät han vaktlar komma,
        och med bröd från himmelen mättade han dem.
 41.    Han öppnade klippan, och vatten flödade;
        det gick genom öknen såsom en ström.
 42.    Ty han tänkte på sitt heliga ord,
        på sin tjänare Abraham.

 43.    Så förde han ut sitt folk med fröjd,
        med jubel dem som han hade utvalt.
 44.    Han gav åt dem hedningarnas länder,
        och folkens förvärv fingo de till besittning,
 45.    för att de skulle hålla hans stadgar
        och taga hans lagar i akt.

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_a6.html]
                        Psaltaren, 106 Psalmen

               Israels otrohet och Herrens trofasthet.

  1.    Halleluja!
        Tacken HERREN, ty han är god,
        ty hans nåd varar evinnerligen.
  2.    Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar
        och förkunna allt hans lov?
  3.    Saliga äro de som akta på vad rätt är,
        de som alltid öva rättfärdighet.

  4.    Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk,
        besök mig med din frälsning,
  5.    så att jag med lust får se dina utvaldas lycka,
        glädja mig med ditt folks glädje,
        berömma mig med din arvedel.

  6.    Vi hava syndat likasom våra fäder,
        vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
  7.    Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under;
        de tänkte icke på dina många nådegärningar,
        utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

  8.    Men han frälste dem för sitt namns skull,
        för att göra sin makt kunnig.
  9.    Han näpste Röda havet, så att det blev torrt,
        och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

 10.    Han frälste dem från deras motståndares hand
        och förlossade dem ifrån fiendens hand.
 11.    Vattnet övertäckte deras ovänner;
        icke en enda av dem blev kvar.

 12.    Då trodde de på hans ord,
        då sjöngo de hans lov.
 13.    Men snart glömde de hans gärningar,
        de förbidade icke hans råd.

 14.    De grepos av lystnad i öknen
        och frestade Gud i ödemarken.
 15.    Då gav han dem vad de begärde,
        men sände tärande sjukdom över dem.

 16.    Och de upptändes av avund mot Mose i lägret,
        mot Aron, HERRENS helige.
 17.    Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan
        och övertäckte Abirams hop.
 18.    Och eld begynte brinna i deras hop,
        en låga brände upp de ogudaktiga.

 19.    De gjorde en kalv vid Horeb
        och tillbådo ett gjutet beläte;
 20.    sin ära bytte de bort
        mot bilden av en oxe, som äter gräs.

 21.    De glömde Gud, sin frälsare,
        som hade gjort så stora ting i Egypten,
 22.    så underbara verk i Hams land,
        så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

 23.    Då hotade han att förgöra dem;
        men Mose, den man som han hade utvalt,
        trädde fram såsom medlare inför honom
        till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

 24.    De föraktade det ljuvliga landet
        och trodde icke på hans ord.
 25.    De knorrade i sina tält
        och lyssnade icke till HERRENS röst.

 26.    Då lyfte han upp sin hand mot dem
        och svor att slå ned dem i öknen,
 27.    att slå ned deras barn ibland hedningarna
        och förströ dem i länderna.

 28.    Och de slöto sig till Baal-Peor
        och åto det som var offrat åt döda.
 29.    De förtörnade Gud med sina gärningar,
        och en hemsökelse bröt in över dem.

 30.    Men Pinehas trädde fram och skipade rätt,
        och så upphörde hemsökelsen;
 31.    det vart honom räknat till rättfärdighet
        från släkte till släkte, för evig tid.

 32.    De förtörnade honom ock vid Meribas vatten,
        och det gick Mose illa för deras skull.
 33.    Ty de voro gensträviga mot hans Ande,
        och han talade obetänksamt med sina läppar.

 34.    De förgjorde icke de folk
        om vilka HERREN hade givit dem befallning,
 35.    utan beblandade sig med hedningarna
        och lärde sig deras gärningar.
 36.    De tjänade deras avgudar,
        och dessa blevo dem till en snara.

 37.    Och de offrade sina söner och döttrar
        till offer åt onda andar.
 38.    Ja, de utgöto oskyldigt blod,
        sina söners och döttrars blod
        och offrade dessa åt Kanaans avgudar;
        och landet vart ohelgat genom blodskulder.
 39.    Så blevo de orena genom sina gärningar
        och betedde sig trolöst i sina verk.

 40.    Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk,
        och hans arvedel blev honom en styggelse.
 41.    Och han gav dem i hedningars hand,
        så att de som hatade dem fingo råda över dem.

 42.    Deras fiender trängde dem,
        och de blevo kuvade under deras hand.
 43.    Många gånger räddade han dem,
        men de voro gensträviga i sin egenvilja
        och förgingos så genom sin missgärning.

 44.    Men han såg till dem i deras nöd,
        när han hörde deras rop.
 45.    Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund
        och ömkade sig efter sin stora nåd.
 46.    Och han lät dem finna barmhärtighet
        inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

 47.    Fräls oss, HERRE, vår Gud,
        och församla oss från hedningarna,
        så att vi få prisa ditt heliga namn
        och berömma oss av ditt lov.
                     ----

 48.  Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!  Och
      allt folket säge: »Amen, Halleluja!»

[https://runeberg.org/bibeln/19_a7.html]
                             Femte boken

                        Psaltaren, 107 Psalmen

                  Israels förlossades tacksamhet mot
                               HERREN.

  1.    Tacken HERREN, ty han är god,
        ty hans nåd varar evinnerligen.
  2.    Så säge HERRENS förlossade,
        de som han har förlossat ur nöden,
  3.    de som han har församlat ifrån länderna,
        från öster och från väster,
        från norr och från havssidan.

  4.    De irrade omkring i öknen på öde stigar,
        de funno ingen stad där de kunde bo;
  5.    de hungrade och törstade,
        deras själ försmäktade i dem.
  6.    Men de ropade till HERREN i sin nöd,
        och han räddade dem ur deras trångmål.
  7.    Och han ledde dem på en rätt väg,
        så att de kommo till en stad där de kunde bo.
  8.    De må tacka HERREN för hans nåd
        och för hans under med människors barn,
  9.    att han mättade den försmäktande själen
        och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

 10.    De sutto i mörker och dödsskugga,
        fångna i elände och järnbojor,
 11.    därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord
        och hade föraktat den Högstes råd.
 12.    Han kuvade deras hjärtan med olycka;
        de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
 13.    Men de ropade till HERREN i sin nöd,
        och han frälste dem ur deras trångmål;
 14.    han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan,
        och deras bojor slet han sönder.
 15.    De må tacka HERREN för hans nåd
        och för hans under med människors barn,
 16.    att han krossade kopparportarna
        och bröt sönder järnbommarna.

 17.    De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse,
        och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
 18.    deras själ vämjdes vid all mat,
        och de voro nära dödens portar.
 19.    Men de ropade till HERREN i sin nöd,
        och han frälste dem ur deras trångmål.
 20.    Han sände sitt ord och botade dem
        och räddade dem från graven.
 21.    De må tacka HERREN för hans nåd
        och för hans under med människors barn;
 22.    de må offra lovets offer
        och förtälja hans verk med jubel.

 23.    De foro på havet med skepp
        och drevo sin handel på stora vatten;
 24.    där fingo de se HERRENS gärningar
        och hans under på havsdjupet.
 25.    Med sitt ord uppväckte han stormvinden,
        så att den hävde upp dess böljor.
 26.    De foro upp mot himmelen, ned i djupen;
        deras själ upplöstes av ångest.
 27.    De raglade och stapplade såsom druckna,
        och all deras vishet blev till intet.
 28.    Men de ropade till HERREN i sin nöd,
        och han förde dem ut ur deras trångmål.
 29.    Han förbytte stormen i lugn,
        så att böljorna omkring dem tystnade.
 30.    Och de blevo glada att det vart stilla,
        och han förde dem till den hamn dit de ville.
 31.    De må tacka HERREN för hans nåd
        och för hans under med människors barn;
 32.    de må upphöja honom i folkets församling
        och lova honom där de äldste sitta.

 33.    Han gjorde strömmar till öken,
        källsprång till torr mark,
 34.    bördigt land till salthed,
        för dess inbyggares ondskas skull.
 35.    Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
        och torrt land till källsprång.
 36.    Och han lät de hungrande bo där,
        och de byggde en stad där de kunde bo.
 37.    De besådde åkrar och planterade vingårdar,
        som gåvo dem sin frukt i avkastning.
 38.    Han välsignade dem, och de förökades storligen,
        och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
 39.    Väl blevo de sedan ringa och nedböjda,
        i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
 40.    men han som utgjuter förakt över furstar
        och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
 41.    han upphöjde då den fattige ur eländet
        och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
 42.    De redliga se det och glädja sig,
        och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

 43.    Den som är vis, han akte härpå
        och besinne HERRENS nådegärningar.

[https://runeberg.org/bibeln/19_a8.html]
                        Psaltaren, 108 Psalmen

                Lovsång och bön om seger över fiender.

  1.  En sång, en psalm av David.

  2.    Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
        jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära[1].
  3.    Vakna upp, psaltare och harpa;
            jag vill väcka morgonrodnaden.

  4.    Jag vill tacka dig bland folken, HERREN,
            och lovsjunga dig bland folkslagen.
  5.    Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen,
            och din trofasthet allt upp till skyarna.

  6.    Upphöjd vare du, Gud, över himmelen,
            och över hela jorden sträcke sig din ära.

  7.    På det att dina vänner må varda räddade,
        må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.

  8.    Gud har talat i sin helgedom:
        »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
        och skall avmäta Suckots dal.
  9.    Mitt är Gilead, mitt är Manasse,
        Efraim är mitt huvuds värn,
 10.    Juda min härskarstav;
        Moab är mitt tvagningskärl,
        på Edom kastar jag min sko;
        över filistéernas land höjer jag jubelrop.»

 11.    Vem skall föra mig till den fasta staden,
        vem leder mig till Edom?
 12.    Har icke du, o Gud, förkastat oss,
        så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
 13.    Giv oss hjälp mot ovännen;
        ty människors hjälp är fåfänglighet.
 14.    Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
        han skall förtrampa våra ovänner.

[1]  Se Ära i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_a9.html]
                        Psaltaren, 109 Psalmen

                     Mot förrädiska motståndare.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm.

        Min lovsångs Gud, tig icke.
  2.    Ty sin ogudaktiga mun,
            sin falska mun
            hava de upplåtit mot mig,
        de hava talat mot mig
            med lögnaktig tunga.
  3.    Med hätska ord
            hava de omgivit mig,
        de hava begynt strid
            mot mig utan sak.
  4.    Till lön för min kärlek
            stå de mig emot,
        men jag beder allenast.
  5.    De hava bevisat mig
            ont för gott
        och hat för min kärlek.

  6.    Låt en ogudaktig man träda upp emot honom,
        och låt en åklagare stå på hans högra sida.
  7.    När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig,
        och hans bön vare synd.
  8.    Blive hans dagar få,
        hans ämbete tage en annan.
  9.    Varde hans barn faderlösa
        och hans hustru änka.
 10.    Må hans barn alltid
            gå husvilla och tigga
        och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
 11.    Må ockraren få i sin snara
            allt vad han äger,
        och må främmande plundra hans gods.
 12.    Må ingen finnas,
            som hyser misskund med honom,
        och ingen, som förbarmar sig
            över hans faderlösa.
 13.    Hans framtid varde avskuren,
        i nästa led vare sådanas
            namn utplånat.
 14.    Hans fäders missgärning
            varde ihågkommen inför HERREN,
        och hans moders synd
            varde icke utplånad.
 15.    Må den alltid stå
            inför HERRENS ögon;
        ja, sådana mäns åminnelse
            må utrotas från jorden.
 16.    Ty han tänkte ju icke
            på att öva misskund,
        utan förföljde den
            som var betryckt och fattig
        och den vilkens hjärta var bedrövat,
            för att döda dem.
 17.    Han älskade förbannelse,
            och den kom över honom;
        han hade icke behag till välsignelse,
            och den blev fjärran ifrån honom.
 18.    Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad,
        och såsom vatten trängde den in i hans liv
        och såsom olja in i hans ben.
 19.    Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i,
        och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
 20.    Detta vare mina motståndares
            lön från HERREN,
        och deras som tala ont mot min själ.

 21.    Men du, HERRE, Herre,
        stå mig bi för ditt namn skull;
        god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
 22.    Ty jag är betryckt och fattig,
        och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
 23.    Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort;
        jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
 24.    Mina knän äro vacklande av fasta,
        och min kropp förlorar sitt hull.
 25.    Till smälek har jag blivit inför dem;
        när de se mig, skaka de huvudet.

 26.    Hjälp mig, HERRE, min Gud;
        fräls mig efter din nåd;
 27.    och må de förnimma att det är din hand,
        att du, HERRE, har gjort det.
 28.    Om de förbanna,
            så välsigna du;
        om de resa sig upp,
            så komme de på skam,
        men må din tjänare få glädja sig.
 29.    Mina motståndare varde klädda i blygd
        och höljda i skam såsom i en mantel.

 30.    Min mun skall storligen
        tacka HERREN;
        mitt ibland många vill jag lova honom.
 31.    Ty han står på den fattiges högra sida
        för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

[https://runeberg.org/bibeln/19_b0.html]
                        Psaltaren, 110 Psalmen

               Sions konung en präst efter Melki-Sedeks
                                sätt.

  1.  Av David; en psalm.

        HERREN sade till min herre:
        »Sätt dig på min högra sida,
        till dess jag har lagt dina fiender
            dig till en fotapall.»
  2.    Din makts spira skall HERREN
            utsträcka från Sion;
        du skall härska mitt ibland dina fiender.
  3.    Villigt kommer ditt folk,
            när du samlar din här;
        i helig skrud kommer
            din unga skara inför dig,
        såsom daggen kommer
            ur morgonrodnadens sköte.

  4.    HERREN har svurit
        och skall icke ångra sig:
        »Du är en präst till evig tid
        efter Melki-Sedeks sätt.»
  5.    Herren är på din högra sida,
        han skall krossa konungar
            på sin vredes dag.
  6.    Han skall hålla dom bland hedningarna,
            överallt skola döda ligga;
        han skall sönderkrossa huvuden
            vida omkring på jorden.
  7.    Ur bäcken skall han dricka på vägen;
        därför skall han upplyfta huvudet.

[https://runeberg.org/bibeln/19_b1.html]
                        Psaltaren, 111 Psalmen[1]

                 Herrens stora välgärningar mot sitt
                            förbundsfolk.

  1.    Halleluja!
        Jag vill tacka HERREN av allt hjärta
        i de rättsinnigas råd och församling.
  2.    Stora äro HERRENS verk,
        de begrundas av alla som hava sin lust i dem.
  3.    Majestät och härlighet är vad han gör,
        och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.
  4.    Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse;
        nådig och barmhärtig är HERREN.
  5.    Han giver mat åt dem som frukta honom,
        han tänker evinnerligen på sitt förbund.
  6.    Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk,
        i det han gav dem hedningarnas arvedel.
  7.    Hans händers verk äro trofasthet och rätt,
        oryggliga äro alla hans ordningar.
  8.    De stå fasta för alltid och för evigt,
        de fullbordas med trofasthet och rättvisa.
  9.    Han har sänt sitt folk förlossning,
        han har stadgat sitt förbund för evig tid;
        heligt och fruktansvärt är hans namn.
 10.    HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
        ett gott förstånd få alla de som göra därefter.
        Hans lov förbliver evinnerligen.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_b2.html]
                        Psaltaren, 112 Psalmen[1]

                       Den gudfruktiges lycka.

  1.    Halleluja!
        Säll är den man som fruktar HERREN
        och har sin stora lust i hans bud.
  2.    Hans efterkommande skola bliva väldiga på jorden;
        de redligas släkte skall varda välsignat.
  3.    Gods och rikedom skall finnas i hans hus,
        och hans rättfärdighet består evinnerligen.
  4.    För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret,
        nådig och barmhärtig och rättfärdig.
  5.    Väl den som är barmhärtig och giver lån,
        den som stöder all sin sak på rätt!
  6.    Ty han skall icke vackla till evig tid;
        den rättfärdige skall vara i evig åminnelse.
  7.    För ont budskap fruktar han icke;
        hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN.
  8.    Hans hjärta är fast, det fruktar icke,
        till dess han får se med lust på sina ovänner.
  9.    Han utströr, han giver åt de fattiga,
        hans rättfärdighet förbliver evinnerligen;
        hans horn skall varda upphöjt med ära.
 10.    Den ogudaktige skall se det och harmas;
        han skall bita sina tänder samman och täras bort.
        Vad de ogudaktiga önska bliver till intet.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_b3.html]
                        Psaltaren, 113 Psalmen

                Lov till Herren för hans omsorg om den
                                ringe.

  1.    Halleluja!
        Loven, I HERRENS tjänare,
        loven HERRENS namn.
  2.    Välsignat vare HERRENS namn
        från nu och till evig tid.
  3.    Från solens uppgång ända till dess nedgång
        vare HERRENS namn högtlovat.
  4.    HERREN är hög över alla folk,
        hans ära når över himmelen.
  5.    Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud,
        han som sitter så högt,
  6.    han som ser ned så djupt --
        ja, vem i himmelen och på jorden?
  7.    Han som upprättar den ringe ur stoftet,
        han som lyfter den fattige ur dyn,
  8.    för att sätta honom bredvid furstar,
        bredvid sitt folks furstar;
  9.    han som låter den ofruktsamma hustrun
        sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn!

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_b4.html]
                        Psaltaren, 114 Psalmen

                Israels underbara räddning ur Egypten.

  1.    När Israel drog ut ur Egypten,
        Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga,
  2.    då vart Juda hans helgedom,
        Israel hans herradöme.

  3.    Havet såg det och flydde,
        Jordan vände tillbaka.
  4.    Bergen hoppade såsom vädurar,
        höjderna såsom lamm.

  5.    Varför flyr du undan, du hav?
        Du Jordan, varför vänder du tillbaka?
  6.    I berg, varför hoppen I såsom vädurar,
        I höjder, såsom lamm?

  7.    För Herren må du väl bäva, du jord,
        för Jakobs Guds ansikte,
  8.    för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö,
        hårda stenen till en vattenkälla.

[https://runeberg.org/bibeln/19_b5.html]
                        Psaltaren, 115 Psalmen

                        Åt Herre allena äran.

  1.    Icke åt oss, HERRE, icke åt oss,
        utan åt ditt namn giv äran,
        för din nåds, för din sannings skull.
  2.    Varför skulle hedningarna få säga:
        »Var är nu deras Gud?»

  3.    Vår Gud är ju i himmelen;
        han kan göra allt vad han vill.
  4.    Men deras avgudar äro silver och guld,
        verk av människohänder.

  5.    De hava mun och tala icke,
        de hava ögon och se icke,
  6.    de hava öron och höra icke,
        de hava näsa och lukta icke.
  7.    Med sina händer taga de icke,
        med sina fötter gå de icke;
        de hava intet ljud i sin strupe.
  8.    De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
        ja, alla som förtrösta på dem.

  9.    I av Israel, förtrösten på HERREN.
        Ja, han är deras hjälp och sköld.
 10.    I av Arons hus, förtrösten på HERREN.
        Ja, han är deras hjälp och sköld.
 11.    I som frukten HERREN[1], förtrösten på HERREN.
        Ja, han är deras hjälp och sköld.

 12.    HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna,
        han skall välsigna Israels hus,
        han skall välsigna Arons hus,
 13.    han skall välsigna dem som frukta HERREN,
        de små såväl som de stora.

 14.    Ja, HERREN föröke eder,
        seder själva och edra barn.
 15.    Varen välsignade av HERREN,
        av honom som har gjort himmel och jord.
 16.    Himmelen är HERRENS himmel,
        och jorden har han givit åt människors barn.

 17.    De döda prisa icke HERREN,
        ingen som har farit ned i det tysta.
 18.    Men vi, vi skola lova HERREN
        från nu och till evig tid.

        Halleluja!

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_b6.html]
                        Psaltaren, 116 Psalmen

                        Den frälstes lovoffer.

  1.    Jag har HERREN kär, ty han hör
        min röst och mina böner.
  2.    Ja, han har böjt sitt öra till mig;
        i hela mitt liv skall jag åkalla honom.

  3.    Dödens band omvärvde mig,
        och dödsrikets ångest grep mig;
        jag kom i nöd och bedrövelse.
  4.    Men jag åkallade HERRENS namn:
        »Ack HERRE, rädda min själ.»
  5.    HERREN är nådig och rättfärdig,
        vår Gud är barmhärtig.
  6.    HERREN bevarar de enfaldiga;
        jag var i elände, och han frälste mig.
  7.    Vänd nu åter till din ro, min själ,
        ty HERREN har gjort väl mot dig.

  8.    Ja, du har räddat min själ från döden,
        mitt öga från tårar, min fot ifrån fall;
  9.    jag skall få vandra inför HERREN
        i de levandes land.

 10.    Jag tror, ty därför talar jag,
        jag som var storligen plågad,
 11.    jag som måste säga i min ångest:
        »Alla människor äro lögnaktiga.»

 12.    Huru skall jag vedergälla HERREN
        alla hans välgärningar mot mig?
 13.    Jag vill taga frälsningens bägare
        och åkalla HERRENS namn.
 14.    Jag vill infria åt HERREN mina löften,
        ja, i hela hans folks åsyn.

 15.    Dyrt aktad i HERRENS ögon
        är hans frommas död.
 16.    Ack HERRE, jag är ju din tjänare,
        jag är din tjänare, din tjänarinnas son;
        du har lossat mina band.

 17.    Dig vill jag offra lovets offer,
        och HERRENS namn vill jag åkalla.
 18.    Jag vill infria åt HERREN mina löften,
        ja, i hela hans folks åsyn,
 19.    i gårdarna till HERRENS hus,
        mitt i dig, Jerusalem.

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_b7.html]
                        Psaltaren, 117 Psalmen

                 Alla folk uppmanas att lova Herren.

  1.    Loven HERREN, alla hedningar,
        prisen honom, alla folk.
  2.    Ty hans nåd är väldig över oss,
        och HERRENS sanning varar i evighet.

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_b8.html]
                        Psaltaren, 118 Psalmen

                    Tacksägelse- och högtidssång.

  1.    Tacken HERREN, ty han är god,
        ty hans nåd varar evinnerligen.

  2.    Så säge Israel,
        ty hans nåd varar evinnerligen.
  3.    Så säge Arons hus,
        ty hans nåd varar evinnerligen.
  4.    Så säge de som frukta HERREN[1],
        ty hans nåd varar evinnerligen.

  5.    I mitt trångmål åkallade jag HERREN,
        och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
  6.    HERREN står mig bi, jag skall icke frukta;
        vad kunna människor göra mig?
  7.    HERREN står mig bi, han är min hjälpare,
        och jag skall få se med lust på dem som hata mig.

  8.    Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
        än att förlita sig på människor.
  9.    Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
        än att förlita sig på furstar.

 10.    Alla hedningar omringa mig,
        men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
 11.    De omringa mig, ja, de omringa mig,
        men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
 12.    De omringa mig såsom bin,
        men de slockna såsom eld i törne;
        i HERRENS namn skall jag förgöra dem.

 13.    Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla,
        men HERREN hjälper mig.
 14.    HERREN är min starkhet och min lovsång,
        och han blev mig till frälsning.

 15.    Man sjunger med jubel om frälsning
        i de rättfärdigas hyddor:
        »HERRENS högra hand gör mäktiga ting.
 16.    HERRENS högra han upphöjer,
        HERRENS högra hand gör mäktiga ting.»

 17.    Jag skall icke dö, utan leva
        och förtälja HERRENS gärningar.
 18.    Väl tuktade mig HERREN,
        men han gav mig icke åt döden.

 19.    Öppnen för mig rättfärdighetens portar;
        jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.
 20.    Detta är HERRENS port,
        de rättfärdiga skola gå in genom den.
 21.    Jag tackar dig för att du svarade mig
        och blev mig till frälsning.

 22.    Den sten som byggningsmännen förkastade
        har blivit en hörnsten.
 23.    Av HERREN har den blivit detta;
        underbart är det i våra ögon.

 24.    Detta är den dag som HERREN har gjort;
        låtom oss på den fröjdas och vara glada.
 25.    Ack HERRE, fräls!
        Ack HERRE, låt väl gå!

 26.    Välsignad vare han som kommer,
            i HERRENS namn.
        Vi välsigna eder
            från HERRENS hus.
 27.    HERREN är Gud,
            och han gav oss ljus.
        Ordnen eder i högtidsled,
            med lövrika kvistar i händerna,
            fram till altarets horn.
 28.    Du är min Gud, och jag vill tacka dig;
        min Gud, jag vill upphöja dig.
 29.    Tacka HERREN, ty han är god,
        ty hans nåd varar evinnerligen.

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_b9.html]
                        Psaltaren, 119 Psalmen[1]

                Den frommes rika tröst i Herrens ord.

  1.    Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig,
        de som vandra efter HERRENS lag.
  2.    Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt,
        de som av allt hjärta söka honom,
  3.    de som icke göra vad orätt är,
        utan vandra på hans vägar.
  4.    Du har givit befallningar,
        för att de skola hållas med all flit.
  5.    O att mina vägar vore rätta,
        så att jag hölle dina stadgar!
  6.    Då skulle jag icke komma på skam,
        när jag skådade på alla dina bud.
  7.    Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta,
        när jag får lära din rättfärdighets rätter.
  8.    Dina stadgar vill jag hålla;
        övergiv mig icke så helt och hållet.

  9.    Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad?
        När han håller sig efter ditt ord.
 10.    Jag söker dig av allt mitt hjärta;
        låt mig icke fara vilse från dina bud.
 11.    Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta,
        för att jag icke skall synda mot dig.
 12.    Lovad vare du, HERRE!
        Lär mig dina stadgar.
 13.    Med mina läppar förtäljer jag
        alla din muns rätter.
 14.    Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg
        såsom över alla skatter.
 15.    Jag vill begrunda dina befallningar
        och skåda på dina stigar.
 16.    Jag har min lust i dina stadgar,
        jag förgäter icke ditt ord.

 17.    Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva,
        då vill jag hålla ditt ord.
 18.    Öppna mina ögon, så att jag kan skåda
        undren i din lag.
 19.    Jag är en främling på jorden;
        fördölj icke dina bud för mig.
 20.    Min själ är sönderkrossad
        av ständig trängtan efter dina rätter.
 21.    Du näpser de fräcka, de förbannade,
        dem som fara vilse från dina bud.
 22.    Tag bort ifrån mig smälek och förakt,
        ty jag tager i akt dina vittnesbörd.
 23.    Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig,
        men din tjänare begrundar dina stadgar;
 24.    ja, dina vittnesbörd äro min lust,
        de äro mina rådgivare.

 25.    Min själ ligger nedtryckt i stoftet;
        behåll mig vid liv efter ditt ord.
 26.    Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig;
        lär mig dina stadgar.
 27.    Lär mig att förstå dina befallningars väg,
        så vill jag begrunda dina under.
 28.    Min själ gråter av bedrövelse;
        upprätta mig efter ditt ord.
 29.    Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig,
        och förunna mig din undervisning.
 30.    Jag har utvalt sanningens väg,
        dina rätter har jag ställt framför mig.
 31.    Jag håller mig till dina vittnesbörd;
        HERRE, låt mig icke komma på skam.
 32.    Jag vill löpa dina buds väg,
        ty du tröstar mitt hjärta.

 33.    Visa mig, HERRE, dina stadgars väg,
        så vill jag taga den i akt intill änden.
 34.    Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt
        och hålla den av allt hjärta.
 35.    Led mig på dina buds stig,
        ty till den har jag behag.
 36.    Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd,
        och låt det icke vika av till orätt vinning.
 37.    Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet;
        behåll mig vid liv på dina vägar.
 38.    Uppfyll på din tjänare ditt tal,
        ty det leder till din fruktan.
 39.    Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar;
        ty dina rätter äro goda.
 40.    Se, jag längtar efter dina befallningar;
        behåll mig vid liv genom din rättfärdighet.

 41.    Din nåd komme över mig, HERRE,
        din frälsning efter ditt tal;
 42.    Så kan jag giva den svar, som smädar mig;
        ty jag förtröstar på ditt ord.
 43.    Ryck icke sanningens ord
            så helt och hållet bort ifrån min mun,
        ty jag hoppas på dina domar.
 44.    Så vill jag hålla din lag beständigt,
        ja, alltid och evinnerligen.
 45.    Låt mig gå fram på rymlig plats,
        ty jag begrundar dina befallningar.
 46.    Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar,
        och jag skall icke komma på skam.
 47.    Jag vill hava min lust i dina bud,
        ty de äro mig kära;
 48.    jag vill lyfta mina händer upp till dina bud,
            ty de äro mig kära,
        och jag vill begrunda dina stadgar.

 49.    Tänk på ordet till din tjänare,
        eftersom du har givit mig hopp.
 50.    Det är min tröst i mitt lidande
        att ditt tal behåller mig vid liv.
 51.    De fräcka bespotta mig övermåttan;
        likväl viker jag icke ifrån din lag.
 52.    Jag tänker på dina domar i forna tider,
        HERRE, och jag varder tröstar.
 53.    Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull,
        därför att de övergiva din lag.
 54.    Dina stadgar äro lovsånger för mig
        i det hus där jag dväljes.
 55.    Jag tänker om natten på ditt namn,
        HERRE, och jag håller din lag.
 56.    Detta har blivit mig beskärt:
        att jag får taga dina befallningar i akt.

 57.    Min del är HERREN;
        jag har beslutit att hålla dina ord.
 58.    Jag bönfaller inför dig av allt hjärta;
        var mig nådig efter ditt tal.
 59.    Jag betänker mina vägar
        och vänder mina fötter till dina vittnesbörd.
 60.    Jag skyndar mig och dröjer icke
        att hålla dina bud.
 61.    De ogudaktigas snaror omgiva mig,
        men jag förgäter icke din lag.
 62.    Mitt i natten står jag upp för att tacka dig
        för din rättfärdighets rätter.
 63.    Jag sluter mig till alla dem som frukta dig
        och till dem som hålla dina befallningar.
 64.    Jorden är full av din nåd, o HERRE;
        lär mig dina stadgar.

 65.    Du gör din tjänare gott,
        HERRE, efter ditt ord.
 66.    Lär mig gott förstånd och kunskap,
        ty jag tror på dina bud.
 67.    Förrän jag fick lida, for jag vilse,
        men nu håller jag mig vid ditt tal.
 68.    Du är god och gör vad gott är;
        lär mig dina stadgar.
 69.    De fräcka hopspinna lögn mot mig,
        men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt.
 70.    Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett,
        men jag har min lust i din lag.
 71.    Det var mig gott att jag vart tuktad,
        så att jag fick lära mig dina stadgar.
 72.    Din muns lag är mig bättre
        än tusentals stycken guld och silver.

 73.    Dina händer hava gjort och berett mig;
        giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud.
 74.    De som frukta dig skola se mig och glädjas,
        ty jag hoppas på ditt ord.
 75.    HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga,
        och att du har tuktat mig i trofasthet.
 76.    Din nåd vare min tröst,
        såsom du har lovat din tjänare.
 77.    Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva;
        ty din lag är min lust.
 78.    På skam komme de fräcka,
            ty de hava gjort mig orätt utan sak;
        men jag vill begrunda dina befallningar.
 79.    Till mig må de vända sig, som frukta dig,
        och de om känna dina vittnesbörd.
 80.    Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar,
        så att jag icke kommer på skam.

 81.    Min själ trängtar efter din frälsning,
        jag hoppas på ditt ord.
 82.    Mina ögon trängta efter ditt tal,
        och jag säger: »När vill du trösta mig?»
 83.    Ty jag är såsom en vinlägel i rök,
        men jag förgäter icke dina stadgar.
 84.    Huru få äro icke din tjänares dagar!
        När vill du hålla dom över mina förföljare?
 85.    De fräcka gräva gropar för mig,
        de som icke leva efter din lag.
 86.    Alla dina bud äro sanning;
        utan sak förföljer man mig; hjälp mig.
 87.    De hava så när fördärvat mig på jorden,
        fastän jag icke har övergivit dina befallningar.
 88.    Behåll mig vid liv efter din nåd,
        så vill jag hålla din muns vittnesbörd.

 89.    Evinnerligen, HERRE,
        står ditt ord fast i himmelen.
 90.    Från släkte till släkte varar din trofasthet;
        du har grundat jorden, och den består.
 91.    Till att utföra dina rätter består allt än i dag,
        ty allting måste tjäna dig.
 92.    Om din lag icke hade varit min lust,
        så hade jag förgåtts i mitt elände.
 93.    Aldrig skall jag förgäta dina befallningar,
        ty genom dem har du behållit mig vid liv.
 94.    Jag är din, fräls mig;
        ty jag begrundar dina befallningar.
 95.    På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig;
        men jag aktar på dina vittnesbörd.
 96.    På all annan fullkomlighet har jag sett en ände,
        men ditt bud är omätligt i vidd.

 97.    Huru kär har jag icke din lag!
        Hela dagen begrundar jag den.
 98.    Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud,
        ty de tillhöra mig för evig tid.
 99.    Jag är klokare än alla mina lärare,
        ty jag begrundar dina vittnesbörd.
100.    Jag är förståndigare än de gamle,
        ty jag tager dina befallningar i akt.
101.    Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar,
        för att jag må hålla ditt ord.
102.    Jag viker icke ifrån dina rätter,
        ty du undervisar mig.
103.    Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal!
        Det är ljuvare än honung för min mun.
104.    Av dina befallningar får jag förstånd;
        därför hatar jag alla lögnens vägar.

105.    Ditt ord är mina fötters lykta
        och ett ljus på min stig.
106.    Jag har svurit och hållit det:
        att taga din rättfärdighets rätter i akt.
107.    Jag är storligen plågad;
        HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord.
108.    Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE,
        och lär mig dina rätter.
109.    Jag bär min själ[2] alltid i min hand,
        men jag förgäter icke din lag.
110.    De ogudaktiga lägga ut snaror för mig,
        men jag far icke vilse från dina befallningar.
111.    Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel,
        ty de äro mitt hjärtas fröjd.
112.    Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar,
        alltid och intill änden.

113.    Jag hatar dem som halta på båda sidor,
        men din lag har jag kär.
114.    Du är mitt beskärm och min sköld;
        jag hoppas på ditt ord.
115.    Viken bort ifrån mig, I onde;
        jag vill taga min Guds bud i akt.
116.    Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva,
        och låt mig icke komma på skam med mitt hopp.
117.    Stöd mig, så att jag varder frälst,
        så vill jag alltid se med lust på dina stadgar.
118.    Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar,
        ty förgäves är deras svek.
119.    Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden;
        därför har jag dina vittnesbörd kära.
120.    Av fruktan för dig ryser mitt kött,
        och jag rädes för dina domar.

121.    Jag övar rätt och rättfärdighet;
        du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare.
122.    Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl;
        låt icke de fräcka förtrycka mig.
123.    Mina ögon trängta efter din frälsning
        och efter din rättfärdighets tal.
124.    Gör med din tjänare efter din nåd,
        och lär mig dina stadgar.
125.    Jag är din tjänare; giv mig förstånd,
        så att jag kan känna dina vittnesbörd.
126.    Det är tid för HERREN att handla,
        ty de hava gjort din lag om intet.
127.    Därför har jag dina bud kära
        mer än guld, jag, mer än fint guld.
128.    Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta,
        men alla lögnens vägar hatar jag.

129.    Underbara äro dina vittnesbörd,
        därför tager min själ dem i akt.
130.    När dina ord upplåtas, giva de ljus
        och skänka förstånd åt de enfaldiga.
131.    Jag spärrar upp min mun och flämtar,
        ty jag längtar ivrigt efter dina bud.
132.    Vänd dig till mig och var mig nådig,
        såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt.
133.    Gör mina steg fasta genom ditt tal,
        och låt ingen orätt varda mig övermäktig.
134.    Förlossa mig från människors förtryck,
        så vill jag hålla dina befallningar.
135.    Låt ditt ansikte lysa över din tjänare,
        och lär mig dina stadgar.
136.    Vattenbäckar rinna ned från mina ögon,
        därför att man icke håller din lag.

137.    HERRE, du är rättfärdig,
        och dina domar äro rättvisa.
138.    Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet
        och i stor trofasthet.
139.    Jag förtäres av nitälskan,
        därför att mina ovänner förgäta dina ord.
140.    Ditt tal är väl luttrat,
        och din tjänare har det kärt.
141.    Jag är ringa och föraktad,
        men jag förgäter icke dina befallningar.
142.    Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet,
        och din lag är sanning.
143.    Nöd och trångmål hava träffat mig,
        men dina bud äro min lust.
144.    Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen;
        giv mig förstånd, så att jag får leva.

145.    Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE;
        jag vill taga dina stadgar i akt.
146.    Jag ropar till dig, fräls mig,
        så vill jag hålla dina vittnesbörd.
147.    Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar;
        jag hoppas på dina ord.
148.    Mina ögon hasta före nattens väkter
        till att begrunda ditt tal.
149.    Hör min röst efter din nåd;
        HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter.
150.    Nära äro de som jaga efter skändlighet,
        de som äro långt ifrån din lag.
151.    Nära är ock du, HERRE,
        och alla dina bud äro sanning.
152.    Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd
        att du har stadgat dem för evig tid.

153.    Se till mitt lidande och rädda mig,
        ty jag förgäter icke din lag.
154.    Utför min sak och förlossa mig;
        behåll mig vid liv efter ditt tal.
155.    Frälsning är långt borta från de ogudaktiga,
        ty de fråga icke efter dina stadgar.
156.    HERRE, din barmhärtighet är stor;
        behåll mig vid liv efter dina rätter.
157.    Mina förföljare och ovänner äro många,
        men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd.
158.    När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem,
        därför att de icke hålla sig vid ditt tal.
159.    Se därtill att jag har dina befallningar kära;
        HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd.
160.    Summan av ditt ord är sanning,
        och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.

161.    Furstar förfölja mig utan sak,
        men mitt hjärta fruktar för dina ord.
162.    Jag fröjdar mig över ditt tal
        såsom den som vinner stort byte.
163.    Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse;
        men din lag har jag kär.
164.    Jag lovar dig sju gånger om dagen
        för din rättfärdighets rätter.
165.    Stor frid äga de som hava din lag kär,
        och intet finnes, som bringar dem på fall.
166.    Jag väntar efter din frälsning, HERRE,
        och jag gör efter dina bud.
167.    Min själ håller dina vittnesbörd,
        och jag har dem storligen kära.
168.    Jag håller dina befallningar och vittnesbörd,
        ty du känner alla mina vägar.

169.    HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte;
        giv mig förstånd efter ditt ord.
170.    Min bön komme inför ditt ansikte;
        rädda mig efter ditt tal.
171.    Mina läppar må flöda över av lov,
        ty du lär mig dina stadgar.
172.    Min tunga sjunge om ditt ord,
        ty alla dina bud äro rättfärdiga.
173.    Din hand vare mig till hjälp,
        ty jag har utvalt dina befallningar.
174.    Jag längtar efter din frälsning, HERRE,
        och din lag är min lust.
175.    Låt min själ leva, så skall hon lova dig;
        och låt dina rätter hjälpa mig.
176.    Om jag far vilse, så uppsök din tjänare
            såsom ett förlorat får,
        ty jag förgäter icke dina bud.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
[2]  Se Själ i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_c0.html]
                        Psaltaren, 120 Psalmen

                    Bönerop mot fienders falskhet.

  1.  En vallfartssång.

        Jag ropar till HERREN i min nöd,
        och han svarar mig.
  2.    HERRE, rädda min själ
            från lögnaktiga läppar,
            från en falsk tunga.
  3.    Varmed bliver du lönad,
            både nu och allt framgent,
            du falska tunga?
  4.    Jo, med en våldsverkares skarpa pilar
            och med glödande ginstkol.

  5.    Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land
        och bo ibland Kedars hyddor!
  6.    Länge nog har min själ måst bo
            ibland dem som hata friden.
  7.    Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,
            äro de redo till strid.

[https://runeberg.org/bibeln/19_c1.html]
                        Psaltaren, 121 Psalmen

                    Förtröstan på Herrens beskydd.

  1.  En vallfartssång.

        Jag lyfter mina ögon upp till bergen:
        varifrån skall min hjälp komma?
  2.    Min hjälp kommer från HERREN,
        som har gjort himmel och jord.

  3.    Icke skall han låta din fot vackla,
        icke slumrar han som bevarar dig!
  4.    Nej, han som bevarar Israel,
            han slumrar icke,
            han sover icke.

  5.    HERREN är den som bevarar dig,
            HERREN är ditt skygd
            på din högra sida.
  6.    Solen skall icke
            skada dig om dagen,
            ej heller månen om natten.

  7.    HERREN skall bevara dig
            för allt ont,
            han skall bevara din själ.
  8.    HERREN skall bevara
            din utgång och din ingång,
            från nu och till evig tid.

[https://runeberg.org/bibeln/19_c2.html]
                        Psaltaren, 122 Psalmen

                    Välönskningar över Jerusalem.

  1.  En vallfartssång; av David.

        Jag gladdes, när man sade till mig:
        »Vi skola gå till HERRENS hus.»

  2.    Våra fötter fingo träda in
        i dina portar, Jerusalem,
  3.    Jerusalem, du nyuppbyggda stad,
        där hus sluter sig väl till hus,
  4.    dit stammarna draga upp,
            HERRENS stammar,
            efter lagen för Israel,
        till att prisa HERRENS namn.
  5.    Ty där äro ställda
            domarstolar,
        stolar för Davids hus.

  6.    Önsken Jerusalem frid;
        ja, dem gånge väl, som älska dig.
  7.    Frid vare inom dina murar,
        välgång i dina palats!
  8.    För mina bröders och vänners skull
        vill jag tillsäga dig frid.
  9.    För HERRENS, vår Guds, hus' skull
        vill jag söka din välfärd.

[https://runeberg.org/bibeln/19_c3.html]
                        Psaltaren, 123 Psalmen

                     Bön om hjälp mot föraktare.

  1.  En vallfartssång.

        Jag lyfter mina ögon upp till dig,
            du som bor i himmelen.
  2.    Ja, såsom tjänares ögon skåda
            på deras herres hand,
        såsom en tjänarinnas ögon
            på hennes frus hand,
        så skåda våra ögon
            upp till HERREN, vår Gud,
            till dess han varder oss nådig.

  3.    Var oss nådig, HERRE, var oss nådig,
        ty vi äro rikligen mättade med förakt.
  4.    Rikligen mättad är vår själ
            med de säkras bespottelse,
            med de högmodigas förakt.

[https://runeberg.org/bibeln/19_c4.html]
                        Psaltaren, 124 Psalmen

                Tacksägelse för räddning ur stor fara.

  1.  En vallfartssång; av David.

        Om HERREN icke hade varit med oss
        -- så säge Israel --
  2.    om HERREN icke hade varit med oss,
        när människorna reste sig upp emot oss,
  3.    då hade de uppslukat oss levande,
        när deras vrede upptändes mot oss;
  4.    då hade vattnen fördränkt oss,
        strömmen gått över vår själ;
  5.    ja, då hade de gått över vår själ,
        de svallande vattnen.

  6.    Lovad vare HERREN
        för att han ej gav oss
            till rov åt deras tänder!
  7.    Vår själ kom undan såsom en fågel
            ur fågelfängarnas snara;
        snaran gick sönder,
            och vi kommo undan.

  8.    Vår hjälp är i HERRENS namn,
        hans som har gjort himmel och jord.

[https://runeberg.org/bibeln/19_c5.html]
                        Psaltaren, 125 Psalmen

                       HERREN beskyddar Israel.

  1.  En vallfartssång.

        De som förtrösta på HERREN,
        de likna Sions berg, som icke vacklar,
            utan förbliver evinnerligen.
  2.    Jerusalem omhägnas av berg,
        och HERREN omhägnar sitt folk,
            ifrån nu och till evig tid.
  3.    Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva
            över de rättfärdigas arvslott,
        på det att de rättfärdiga ej må uträcka
            sina händer till orättfärdighet.

  4.    Gör gott, o HERRE, mot de goda
        och mot dem som hava redliga hjärtan.
  5.    Men dem som vika av på vrånga vägar,
        dem rycke HERREN bort
            tillika med ogärningsmännen.
        Frid vare över Israel!

[https://runeberg.org/bibeln/19_c6.html]
                        Psaltaren, 126 Psalmen

                     Tåreutsäde och glädjeskörd.

  1.  En vallfartssång.

        När HERREN åter
            upprättade Sion,
        då voro vi såsom drömmande.
  2.    Då blev vår mun
            uppfylld med löje
        och vår tunga med jubel;
        då sade man bland hedningarna:
            »HERREN har gjort
            stora ting med dem.»
  3.    Ja, HERREN hade gjort
            stora ting med oss;
        däröver voro vi glada.

  4.    HERRE, upprätta oss igen,
        såsom du återför
            bäckarna i Sydlandet.
  5.    De som så med tårar
            skola skörda med jubel.
  6.    De gå åstad gråtande
            och bära sitt utsäde;
        de komma åter med jubel
            och bära sina kärvar.

[https://runeberg.org/bibeln/19_c7.html]
                        Psaltaren, 127 Psalmen

                 All välsignelse kommer från HERREN.

  1.  En vallfartssång; av Salomo.

        Om HERREN icke bygger huset,
        så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.
        Om HERREN icke bevarar staden,
        så vakar väktaren fåfängt.
  2.    Det är fåfängt att I bittida stån upp
        och sent gån till vila,
        och äten eder bröd med vedermöda;
        detsamma giver han åt sina vänner,
            medan de sova.

  3.    Se, barn äro en HERRENS gåva,
            livsfrukt en lön.
  4.    Likasom pilar i en hjältes hand,
            så äro söner som man får vid unga år.
  5.    Säll är den man som har sitt koger
            fyllt av sådana.
        De komma icke på skam, när de mot fiender
            föra sin talan i porten.

[https://runeberg.org/bibeln/19_c8.html]
                        Psaltaren, 128 Psalmen

                   Den gudfruktiges husliga lycka.

  1.  En vallfartssång.

        Säll är envar som fruktar HERREN
            och vandrar på hans vägar.
  2.    Ja, av dina händers arbete
            får du njuta frukten;
            säll är du, och väl dig!
  3.    Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru,
            därinne i ditt hus,
        lika olivtelningar dina barn,
            omkring ditt bord.
  4.    Ty se, så varder den man välsignad,
            som fruktar HERREN.

  5.    HERREN välsigne dig från Sion;
        må du få se Jerusalems välgång
            i alla dina livsdagar,
  6.    och må du få se barn av dina barn.
            Frid över Israel!

[https://runeberg.org/bibeln/19_c9.html]
                        Psaltaren, 129 Psalmen

                       Sions fienders vanmakt.

  1.  En vallfartssång.

        Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom
            -- så säge Israel --
  2.    mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom,
            dock blevo de mig ej övermäktiga.
  3.    På min rygg hava plöjare plöjt
            och dragit upp långa fåror.
  4.    Men HERREN är rättfärdig och har huggit av
            de ogudaktigas band.

  5.    De skola komma på skam och vika tillbaka,
            så många som hata Sion.
  6.    De skola bliva lika gräs på taken,
        som vissnar, förrän det har vuxit upp;
  7.    ingen skördeman fyller därmed sin hand,
            ingen kärvbindare sin famn,
  8.    och de som gå där fram kunna icke säga:
        »HERRENS välsignelse vare över eder!
        Vi välsigna eder
            i HERRENS namn.»

[https://runeberg.org/bibeln/19_d0.html]
                        Psaltaren, 130 Psalmen

                   Bön ur djupen om förlåtelse och
                             förlossning.

  1.  En vallfartssång.

        Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.
  2.    Herre, hör min röst,
        låt dina öron akta på
            mina böners ljud.

  3.    Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar,
            Herre, vem kan då bestå?
  4.    Dock, hos dig är ju förlåtelse,
            på det att man må frukta dig.

  5.    Jag väntar efter HERREN,
            min själ väntar,
            och jag hoppas på hans ord.
  6.    Min själ väntar efter Herren
            mer än väktarna efter morgonen,
            ja, mer än väktarna efter morgonen.

  7.    Hoppas på HERREN, Israel;
            ty hos HERREN är nåd,
        och mycken förlossning är hos honom.
  8.    Och han skall förlossa Israel
            från alla dess missgärningar.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d1.html]
                        Psaltaren, 131 Psalmen

                        Stilla undergivenhet.

  1.  En vallfartssång; av David.

        HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är,
        och mina ögon se ej efter vad upphöjt är,
        och jag umgås icke med stora ting,
        med ting som äro mig för svåra.
  2.    Nej, jag har lugnat och stillat min själ;
        såsom ett avvant barn i sin moders famn,
        ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

  3.    Hoppas på HERREN, Israel,
        från nu och till evig tid.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d2.html]
                        Psaltaren, 132 Psalmen

                 Davids löfte till HERREN och HERRENS
                          löfte till David.

  1.  En vallfartssång.

        Tänk, HERRE, David till godo,
        på allt vad han fick lida,
  2.    han som svor HERREN en ed
        och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
  3.    »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,
        ej heller bestiga mitt viloläger,
  4.    jag skall icke unna mina ögon sömn
        eller mina ögonlock slummer,
  5.    förrän jag har funnit en plats åt HERREN,
        en boning åt den Starke i Jakob.»

  6.    Ja, vi hörde därom i Efrata,
        vi förnummo det i skogsbygden.
  7.    Låtom oss gå in i hans boning,
        tillbedja vid hans fotapall.

  8.    Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,
        du och din makts ark.
  9.    Dina präster vare klädda i rättfärdighet,
        och dina fromma juble.
 10.    För din tjänare Davids skull
        må du icke visa tillbaka din smorde.

 11.    HERREN har svurit David
        en osviklig ed, som han icke skall rygga:
        »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
 12.    Om dina barn hålla mitt förbund
        och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,
        så skola ock deras barn till evig tid
        få sitta på din tron.
 13.    Ty HERREN har utvalt Sion,
        där vill han hava sin boning.
 14.    Detta är min vilostad till evig tid;
        här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
 15.    Dess förråd skall jag rikligen välsigna,
        åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
 16.    Dess präster skall jag kläda i frälsning,
        och dess fromma skola jubla högt.
 17.    Där skall jag låta ett horn[1] skjuta upp åt David;
        där har jag rett till en lampa åt min smorde.
 18.    Hans fiender skall jag kläda i skam,
        men på honom skall hans krona glänsa.»

[1]  Se Horn i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d3.html]
                        Psaltaren, 133 Psalmen

                      Välsignelsen av de frommas
                           brödragemenskap.

  1.  En vallfartssång; av David.

        Se huru gott och ljuvligt det är
        att bröder bo endräktigt tillsammans.
  2.    Det är likt den dyrbara oljan på huvudet,
            som flyter ned i skägget,
        ned i Arons skägg, som flyter ned
            över linningen på hans kläder.
  3.    Det är likt Hermons dagg, som faller ned
            på Sions-bergen.
        Ty där beskär HERREN välsignelse,
            liv till evig tid.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d4.html]
                        Psaltaren, 134 Psalmen

                 Välsignelse från HERREN över dem som
                           välsigna HERREN.

  1.  En vallfartssång.

        Upp, välsignen HERREN,
            alla I HERRENS tjänare,
        I som stån om natten
            i HERRENS hus.
  2.    Lyften edra händer upp mot helgedomen
            och välsignen HERREN.

  3.    HERREN välsigne dig från Sion,
        han som har gjort himmel och jord.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d5.html]
                        Psaltaren, 135 Psalmen

                Lov till Herren för hans stora under.

  1.    Halleluja!
        Loven HERRENS namn,
        loven det, i HERRENS tjänare,
  2.    I som stån i HERRENS hus,
        i gårdarna till vår Guds hus.
  3.    Loven HERREN, ty HERREN är god,
        lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.

  4.    Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig,
        Israel till sin egendom.
  5.    Ty jag vet att HERREN är stor,
        att vår Herre är förmer än alla gudar.

  6.    HERREN kan göra
            allt vad han vill,
        i himmelen och på jorden,
        i haven och i alla djup;
  7.    han som låter regnskyar stiga upp
            från jordens ända,
        han som låter ljungeldar komma med regn
        och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
  8.    han som slog de förstfödda i Egypten,
        både människor och boskap;
  9.    han som sände tecken och under
            över dig, Egypten,
        över Farao och alla hans tjänare;
 10.    han som slog stora folk
        och dräpte mäktiga konungar:
 11.    Sihon, amoréernas konung,
        och Og, konungen i Basan,
        med alla Kanaans riken,
 12.    och gav deras land till arvedel,
        till arvedel åt sitt folk Israel.

 13.    HERRE, ditt namn varar evinnerligen,
        HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.
 14.    Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk,
        och över sina tjänare förbarmar han sig.

 15.    Hedningarnas avgudar äro silver och guld,
        verk av människohänder.
 16.    De hava mun och tala icke,
        de hava ögon och se icke,
 17.    de hava öron och lyssna icke till,
        och ingen ande är i deras mun.
 18.    De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
        ja, alla som förtrösta på dem.

 19.    I av Israels hus, loven HERREN;
        I av Arons hus, loven HERREN;
 20.    I av Levis hus, loven HERREN;
        I som frukten HERREN[1], loven HERREN.
 21.    Lovad vare HERREN från Sion,
        han som bor i Jerusalem!

        Halleluja!

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d6.html]
                        Psaltaren, 136 Psalmen

                Tacksägelse till HERREN för hans stora
                         under och eviga nåd.

  1.    Tacken HERREN, ty han är god,
            ty hans nåd varar evinnerligen.
  2.    Tacken gudarnas Gud,
            ty hans nåd varar evinnerligen.
  3.    Tacken herrarnas HERRE,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
  4.    honom som allena gör stora under,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
  5.    honom som har gjort himmelen med förstånd,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
  6.    honom som har utbrett jorden över vattnen,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
  7.    honom som har gjort de stora ljusen,
            ty hans nåd varar evinnerligen:
  8.    solen till att råda över dagen,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
  9.    månen och stjärnorna till att råda över natten,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 10.    honom som slog Egypten i dess förstfödda,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 11.    och som förde Israel ut därifrån,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 12.    med stark hand och uträckt arm,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 13.    honom som delade Röda havet itu,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 14.    och lät Israel gå mitt därigenom,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 15.    och kringströdde Farao och hans här i Röda havet,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 16.    honom som förde sitt folk genom öknen,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 17.    honom som slog stora konungar,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 18.    och dräpte väldiga konungar,
            ty hans nåd varar evinnerligen:
 19.    Sihon, amoréernas konung,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 20.    och Og, konungen i Basan,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 21.    och som gav deras land till arvedel,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 22.    till arvedel åt sin tjänare Israel,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 23.    honom som tänkte på oss i vår förnedring,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 24.    och som ryckte oss ur våra ovänners våld,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 25.    honom som giver mat åt allt levande,
            ty hans nåd varar evinnerligen.
 26.    Tacken himmelens Gud,
            ty hans nåd varar evinnerligen.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d7.html]
                        Psaltaren, 137 Psalmen

                          Vid Babels floder.

  1.    Vid Babels floder,
            där sutto vi och gräto,
        när vi tänkte på Sion.
  2.    I pilträden som där voro
            hängde vi upp våra harpor.

  3.    Ty de som höllo oss fångna
            bådo oss där att sjunga,
        och våra plågare
            bådo oss vara glada:
        »Sjungen för oss
            en av Sions sånger.»

  4.    Huru skulle vi kunna sjunga
            HERRENS sång
            i främmande land?
  5.    Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,
            så förgäte min högra hand sin tjänst.

  6.    Min tunga låde vid min gom,
            om jag upphör att tänka på dig,
        om jag icke låter Jerusalem
            vara min allra högsta glädje.

  7.    Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,
            och straffa Edoms barn,
        dem som ropade: »Riven ned, riven ned det
            ända till grunden.»

  8.    Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,
        säll är den som får vedergälla dig
        allt vad du har gjort oss.
  9.    Säll är den som får gripa dina späda barn
        och krossa dem mot klippan.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d8.html]
                        Psaltaren, 138 Psalmen

                Tacksägelse till HERREN, den store och
                               nådige.

  1.  Av David.

        Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta;
        inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
  2.    Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel,
        och prisa ditt namn
            för din nåd och sanning,
        ty du har gjort ditt löftesord stort
        utöver allt vad ditt namn hade sagt.
  3.    När jag ropade, svarade du mig;
        du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

  4.    HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig,
        när de få höra din muns tal.
  5.    De skola sjunga om HERRENS vägar,
        ty HERRENS ära är stor.
  6.    Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga,
        och han känner den högmodige fjärran ifrån.

  7.    Om ock min väg går genom nöd,
            så behåller du mig vid liv;
        du räcker ut din hand till värn
            mot mina fienders vrede,
        och din högra hand frälsar mig.
  8.    HERREN skall fullborda sitt verk för mig.
        HERRE, din nåd varar evinnerligen;
        övergiv icke dina händers verk.

[https://runeberg.org/bibeln/19_d9.html]
                        Psaltaren, 139 Psalmen

                      HERREN, den allvetande och
                        allestädesnärvarande.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm.

        HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
  2.    Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;
        du förstår mina tankar fjärran ifrån.
  3.    Evad jag går eller ligger, utforskar du det,
        och med alla mina vägar är du förtrogen.
  4.    Ty förrän ett ord är på min tunga,
        se, så känner du, HERRE, det till fullo.
  5.    Du omsluter mig på alla sidor
        och håller mig i din hand.
  6.    En sådan kunskap är mig alltför underbar;
        den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

  7.    Vart skall jag gå för din Ande,
        och vart skall jag fly för ditt ansikte?
  8.    Fore jag upp till himmelen, så är du där,
        och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

  9.    Toge jag morgonrodnadens vingar,
        gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
 10.    så skulle också där din hand leda mig
        och din högra hand fatta mig.
 11.    Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig
        och ljuset bliva natt omkring mig»,
 12.    så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,
        natten skulle lysa såsom dagen:
        ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

 13.    Ty du har skapat mina njurar,
        du sammanvävde mig i min moders liv.
 14.    Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;
        ja, underbara äro dina verk,
        min själ vet det väl.
 15.    Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,
        när jag bereddes i det fördolda,
        när jag bildades i jordens djup.
 16.    Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;
        alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,
        de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

 17.    Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,
        huru stor är icke deras mångfald!
 18.    Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;
        när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

 19.    Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!
        Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
 20.    de som tala om dig med ränker i sinnet,
        de som hava bragt dina städer i fördärv!
 21.    Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?
        Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
 22.    Jag hatar dem med starkaste hat;
        ja, mina fiender hava de blivit.

 23.    Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;
        pröva mig och känn mina tankar,
 24.    och se till, om jag är stadd på en olycksväg,
        och led mig på den eviga vägen.

[https://runeberg.org/bibeln/19_e0.html]
                        Psaltaren, 140 Psalmen

                Bön om skydd mot våld och onda tungor.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Rädda mig, HERRE,
            från onda människor,
        bevara mig från våldets män,
  3.    för dem som uttänka
            ont i sina hjärtan
        och dagligen rota sig samman till strid.
  4.    De vässa sina tungor
            likasom ormar,
        huggormsgift är inom deras läppar.  Sela.

  5.    Bevara mig, HERRE,
            för de ogudaktigas händer,
        beskydda mig för våldets män,
        som uttänka planer
            för att bringa mig på fall.
  6.    Stolta människor lägga ut för mig
            snaror och garn;
        de breda ut nät
            invid vägens rand,
        giller sätta de för mig.  Sela.

  7.    Jag säger till HERREN:
            »Du är min Gud.»
        Lyssna, o HERRE,
            till mina böners ljud.
  8.    HERRE, Herre,
            du min starka hjälp,
        du beskärmar mitt huvud,
            på stridens dag.
  9.    Tillstäd icke, HERRE;
            vad de ogudaktiga begära;
        låt deras anslag ej lyckas,
            de skulle eljest förhäva sig.  Sela.

 10.    Över de mäns huvuden,
            som omringa mig,
        må den olycka komma,
            som deras läppar bereda.
 11.    Eldsglöd må regna över dem;
        må de kastas i eld,
        i djup som de ej komma upp ur.
 12.    En förtalets man
            skall ej bestå i landet;
        en ond våldsman skall jagas,
            med slag på slag.

 13.    Jag vet att HERREN skall utföra
            den betrycktes sak
            och skaffa de fattiga rätt.
 14.    Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn
        och de redliga bo inför ditt ansikte.

[https://runeberg.org/bibeln/19_e1.html]
                        Psaltaren, 141 Psalmen

               Bön om hjälp mot frestelser och fiender.

  1.  En psalm av David.

        HERRE, jag ropar till dig,
            skynda till mig;
        lyssna till min röst,
            då jag nu ropar till dig.
  2.    Min bön gälle inför dig
            såsom ett rökoffer,
        mina händers upplyftande
            såsom ett aftonoffer.

  3.    Sätt, o HERRE,
            en vakt för min mun,
        bevaka mina läppars dörr.
  4.    Låt icke mitt hjärta
            vika av till något ont,
        till att öva ogudaktighetens gärningar
        tillsammans med män som göra vad orätt är;
        av deras läckerheter vill jag icke äta.

  5.    Må den rättfärdige slå mig
            i kärlek och straffa mig;
        det är såsom olja på huvudet,
            och mitt huvud skall icke försmå det.

        Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas,
        genom att det går dem illa;
  6.    deras ledare skola störtas
            ned utför klippan,
        och man skall då höra
            att mina ord äro ljuvliga.

  7.    Såsom när man har plöjt
            och ristat upp jorden,
        så ligga våra ben kringströdda
            vid dödsrikets rand.
  8.    Ja, till dig, HERRE,
            Herre, se mina ögon;
        till dig tager jag min tillflykt,
            förkasta icke min själ.

  9.    Bevara mig för de snaror
            som de lägga ut på min väg
        och för ogärningsmännens giller.
 10.    De ogudaktiga falle i sina egna garn,
        medan jag går oskadd förbi.

[https://runeberg.org/bibeln/19_e2.html]
                        Psaltaren, 142 Psalmen

               Rop om räddning ifrån förföljares våld.

  1.  En sång av David; en bön, när han var i grottan.

  2.    Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
        jag höjer min röst och beder till HERREN.
  3.    Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,
        min nöd kungör jag för honom.
  4.    När min ande försmäktar i mig,
        är du den som känner min stig.

        På den väg där jag skall gå
        hava de lagt ut snaror för mig.
  5.    Skåda på min högra sida och se:
        där finnes ingen som kännes vid mig.
        Ingen tillflykt återstår för mig,
        ingen finnes, som frågar efter min själ.

  6.    Jag ropar till dig, o HERRE,
        jag säger: »Du är min tillflykt,
        min del i de levandes land.»
  7.    Akta på mitt rop,
        ty jag är i stort elände;
        rädda mig från mina förföljare,
        ty de äro mig övermäktiga.
  8.    För min själ ut ur fängelset,
        så att jag får prisa ditt namn.
        Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,
        när du gör väl mot mig.

[https://runeberg.org/bibeln/19_e3.html]
                        Psaltaren, 143 Psalmen

                         Klagan och åkallan.

  1.  En psalm av David.

        HERRE, hör min bön,
        lyssna till min åkallan,
        svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull.
  2.    Och gå icke till doms med din tjänare,
        ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

  3.    Se, fienden förföljer min själ,
        han trampar mitt liv till jorden;
        han lägger mig i mörker
        såsom de längesedan döda.
  4.    Och min ande försmäktar i mig,
        mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.

  5.    Jag tänker på forna dagar,
        jag begrundar alla dina gärningar,
        dina händers verk eftersinnar jag.
  6.    Jag uträcker mina händer till dig;
        såsom ett törstigt land
            längtar min själ efter dig.  Sela.

  7.    HERRE, skynda att svara mig,
            ty min ande förgås;
        dölj icke ditt ansikte för mig,
        må jag ej varda lik dem
            som hava farit ned i graven.
  8.    Låt mig bittida förnimma din nåd,
            ty jag förtröstar på dig.
        Kungör mig den väg som jag bör vandra,
        ty till dig upplyfter jag min själ.

  9.    Rädda mig från mina fiender, HERRE;
            hos dig söker jag skygd.
 10.    Lär mig att göra din vilja,
            ty du är min Gud;
        din gode Ande lede mig
            på jämn mark.

 11.    HERRE, behåll mig vid liv
            för ditt namns skull;
        tag min själ ut ur nöden
            för din rättfärdighets skull.
 12.    Utrota mina fiender för din nåds skull,
        och förgör alla dem som tränga min själ;
        ty jag är din tjänare.

[https://runeberg.org/bibeln/19_e4.html]
                        Psaltaren, 144 Psalmen

                 Tacksägelse och bön om räddning och
                               välgång.

  1.  Av David.

        Lovad vare HERREN, min klippa,
        han som lärde mina armar att kriga,
        mina händer att strida;
  2.    min nåds Gud och min borg,
        mitt värn och min räddare,
        min sköld och min tillflykt,
        han som lägger mitt folk under mig.

  3.    HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne,
        en människoson, att du tänker på honom?
  4.    En människa är lik en fläkt,
        hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

  5.    HERRE, sänk din himmel och far ned,
        rör vid bergen, så att de ryka.
  6.    Låt ljungeldar ljunga och skingra dem,
        skjut dina pilar och förvirra dem.
  7.    Räck ut dina händer från höjden,
        fräls mig och rädda mig
            ur de stora vattnen,
            ur främlingarnas hand,
  8.    vilkas mun talar lögn
            och vilkas högra hand
            är en falskhetens hand.

  9.    Gud, en ny sång
            vill jag sjunga till din ära,
        till tiosträngad psaltare
            vill jag lovsjunga dig,
 10.    dig som giver seger åt konungarna,
        dig som frälste din tjänare David
            från det onda svärdet.
 11.    Fräls mig och rädda mig
            ur främlingarnas hand,
        vilkas mun talar lögn,
            och vilkas högra hand
            är en falskhetens hand.

 12.    När våra söner stå i sin ungdom
            såsom högväxta plantor,
        våra döttrar lika hörnstoder,
            huggna såsom för palatser;
 13.    när våra visthus äro fulla
            och skänka förråd på förråd;
        när våra får öka sig tusenfalt,
            ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
 14.    när våra oxar gå rikt lastade;
        när ingen rämna har brutits i muren
            och ingen nödgas draga ut såsom fånge,
        när intet klagorop höres på våra gator --
 15.    saligt är det folk som det så går;
        ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.

[https://runeberg.org/bibeln/19_e5.html]
                        Psaltaren, 145 Psalmen[1]

                     HERRENS storhet och godhet.

  1.  En lovsång av David.

        Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung,
        och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

  2.    Jag vill dagligen lova dig
        och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.

  3.    Stor är HERREN och högtlovad,
        ja, hans storhet är outrannsaklig.

  4.    Det ena släktet prisar för det andra dina verk,
        de förkunna dina väldiga gärningar.

  5.    Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda
        och dina underfulla verk.

  6.    Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt;
        dina storverk skall jag förtälja.

  7.    Man skall utbreda ryktet om din stora godhet
        och jubla över din rättfärdighet.

  8.    Nådig och barmhärtig är HERREN,
        långmodig och stor i mildhet.

  9.    HERREN är god mot alla
        och förbarmar sig över alla sina verk.

 10.    Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig,
        och dina fromma skola lova dig.

 11.    De skola tala om ditt rikes ära,
        och din makt skola de förkunna.

 12.    Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar
        och ditt rikes ära och härlighet.

 13.    Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
        och ditt herradöme varar från släkte till släkte.

 14.    HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla,
        och han upprättar alla nedböjda.

 15.    Allas ögon vänta efter dig,
        och du giver dem deras mat i rätt tid.

 16.    Du upplåter din hand
        och mättar allt levande med nåd.

 17.    HERREN är rättfärdig i alla sina vägar
        och nådig i alla sina verk.

 18.    HERREN är nära alla dem som åkalla honom,
        alla dem som åkalla honom uppriktigt.

 19.    Han gör vad de gudfruktiga begära
        och hör deras rop och frälsar dem.

 20.    HERREN bevarar alla dem som älska honom,
        men alla ogudaktiga skall han förgöra.

 21.    Min mun skall uttala HERREN lov,
        och allt kött skall prisa hans heliga namn
            alltid och evinnerligen.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/19_e6.html]
                        Psaltaren, 146 Psalmen

                    Lovsång till Herren, den rätte
                              hjälparen.

  1.    Halleluja!
        Lova HERREN, min själ.
  2.    Jag vill lova HERREN, så länge jag lever,
        jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

  3.    Förliten eder icke på furstar,
        icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
  4.    Hans ande måste sin väg,
            han vänder tillbaka till den jord
            varav han är kommen;
        då varda hans anslag om intet.

  5.    Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud,
        den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
  6.    till honom som har gjort himmelen och jorden
        och havet och allt vad i dem är,
        till honom som håller tro evinnerligen,
  7.    som skaffar rätt åt de förtryckta,
        som giver bröd åt de hungrande.

        HERREN löser de fångna,
  8.    HERREN öppnar de blindas ögon,
        HERREN upprättar de nedböjda,
        HERREN älskar de rättfärdiga,
  9.    HERREN bevarar främlingar,
        faderlösa och änkor uppehåller han;
        men de ogudaktigas väg vänder han i villa.

 10.    HERREN är konung evinnerligen,
        din Gud, Sion, från släkte till släkte.

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_e7.html]
                        Psaltaren, 147 Psalmen

               Lovsång till HERREN, den allsmäktige och
                               allgode.

  1.    Halleluja!
        Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud,
        ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
  2.    HERREN är den som bygger upp Jerusalem,
        Israels fördrivna samlar han tillhopa.
  3.    Han helar dem som hava förkrossade hjärtan,
        och deras sår förbinder han.
  4.    Han bestämmer stjärnornas mängd,
        han nämner dem alla vid namn.
  5.    Vår Herre är stor och väldig i kraft,
        hans förstånd har ingen gräns.
  6.    HERREN uppehåller de ödmjuka,
        men de ogudaktiga slår han till jorden.

  7.    Höjen sång till HERREN med tacksägelse,
        lovsjungen vår Gud till harpa,
  8.    honom som betäcker himmelen med moln,
        honom som bereder regn åt jorden,
        honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
  9.    honom som giver föda åt djuren,
        åt korpens ungar som ropa.
 10.    Han har icke sin lust i hästens styrka,
        hans behag står ej till mannens snabbhet.
 11.    HERRENS behag står till dem som frukta honom,
        till dem som hoppas på hans nåd.

 12.    Jerusalem, prisa HERREN;
        Sion, lova din Gud.
 13.    Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta;
        han har välsignat dina barn i dig.
 14.    Han skaffar dina gränser frid,
        han mättar dig med bästa vete.
 15.    Han låter sitt tal gå ut till jorden,
        hans ord löper åstad med hast.
 16.    Han låter snö falla såsom ull,
        rimfrost strör han ut såsom aska.
 17.    Han kastar sitt hagel såsom smulor;
        vem kan bestå för hans frost?
 18.    Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna;
        sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
 19.    Han har förkunnat för Jakob sitt ord,
        för Israel sina stadgar och rätter.
 20.    Så har han icke gjort för något hednafolk;
        och hans rätter, dem känna de icke.

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_e8.html]
                        Psaltaren, 148 Psalmen

                  Himmel och jord uppmanas att lova
                               HERREN.

  1.    Halleluja!

        Loven HERREN från himmelen,
        loven honom i höjden.
  2.    Loven honom, alla hans änglar,
        loven honom, all hans här.
  3.    Loven honom, sol och måne,
        loven honom, alla lysande stjärnor.
  4.    Loven honom, I himlars himlar
        och I vatten ovan himmelen.

  5.    Ja, de må lova HERRENS namn,
        ty han bjöd, och de blevo skapade.
  6.    Och han gav dem deras plats
            för alltid och för evigt;
        han gav dem en lag,
            och ingen överträder den.

  7.    Loven HERREN från jorden,
        I havsdjur och alla djup,
  8.    eld och hagel,
            snö och töcken,
        du stormande vind,
            som uträttar hans befallning,
  9.    I berg och alla höjder,
        I fruktträd och alla cedrar,
 10.    I vilda djur och all boskap,
        I kräldjur och bevingade fåglar,
 11.    I jordens konungar och alla folk,
        I furstar och alla domare på jorden,
 12.    I ynglingar, så ock I jungfrur,
        I gamle med de unga.

 13.    Ja, de må lova HERRENS namn,
        ty hans namn allena är högt,
        hans majestät når över jorden och himmelen.
 14.    Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk --
        ett ämne till lovsång
            för alla hans fromma,
        för Israels barn,
            det folk som står honom nära.

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_e9.html]
                        Psaltaren, 149 Psalmen

                     Uppfordran till HERRENS lov.

  1.    Halleluja!

        Sjungen till HERRENS ära en ny sång,
        hans lov i de frommas församling.
  2.    Israel glädje sig över sin skapare,
        Sions barn fröjde sig över sin konung.
  3.    Må de lova hans namn under dans,
        till puka och harpa må de lovsjunga honom.
  4.    Ty HERREN har behag till sitt folk,
        han smyckar de ödmjuka med frälsning.
  5.    De fromma fröjde sig och give honom ära,
        de juble på sina läger.
  6.    Guds lov skall vara i deras mun
        och ett tveeggat svärd i deras hand,
  7.    för att utkräva hämnd på hedningarna
        och hemsöka folken med tuktan,
  8.    för att binda deras konungar med kedjor
        och deras ädlingar med järnbojor,
  9.    för att utföra på dem den dom som är skriven.
        En härlighet bliver det för alla hans fromma.

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/19_f0.html]
                        Psaltaren, 150 Psalmen

                              Guds lov.

  1.    Halleluja!

        Loven Gud i hans helgedom,
        loven honom i hans makts fäste.
  2.    Loven honom för hans väldiga gärningar,
        loven honom efter hans stora härlighet
  3.    Loven honom med basunklang,
        loven honom med psaltare och harpa.
  4.    Loven honom med puka och dans,
        loven honom med strängaspel och pipa.
  5.    Loven honom med ljudande cymbaler,
        loven honom med klingande cymbaler.
  6.    Allt vad anda har love HERREN.

        Halleluja!

[https://runeberg.org/bibeln/20_01.html]
                      Ordspråksboken, 1 Kapitlet

                Inledning (kap. 1--9): Varning för de
               ondas lockelser och förmaning att lyssna
                         till vishetens röst.

  1.  Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.
      >1 Kon. 4,32.

  2.    Av dem kan man lära vishet och tukt,
  3.    så ock att förstå förståndigt tal.
        Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära
        rättfärdighet, rätt och redlighet.
  4.    De kunna giva åt de fåkunniga klokhet,
        åt den unge kunskap och eftertänksamhet.
  5.    Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom
        och förvärvar den förståndige rådklokhet.
  6.    Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal,
        de vises ord och deras gåtor.

  7.    HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap;
        vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.
      >Job 28,28. Ps. 111,10. Ords. 9,10. Syr. 1,14.
  8.    Hör, min son, din faders tuktan,
        och förkasta icke din moders undervisning.
      >Ords. 6,20. 19,20.
  9.    Ty sådant är en skön krans för ditt huvud
        och en kedja till prydnad för din hals.
      >Ords 4,9. 25,12.

 10.    Min son, om syndare locka dig,
        så följ icke.
      >Ords. 16,29.
 11.    Om de säga: »Kom med oss;
        vi vilja lägga oss på lur efter blod,
        sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;
 12.    såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande,
        friska och sunda, såsom fore de ned i graven;
 13.    allt vad dyrbart är skola vi vinna,
        vi skola fylla våra hus med byte;
 14.    dela du med oss vår lott,
        alla skola vi hava samma pung» --
 15.    då, min son, må du ej vandra samma väg som de.
        Nej, håll din fot ifrån deras stig,
 16.    ty deras fötter hasta till vad ont är,
        och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
      >Jes. 59,7. Rom. 3,15.
 17.    Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar,
        att breda ut nätet i hela flockens åsyn.
 18.    Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod,
        de sätta försåt för sina egna liv.
 19.    Så går det envar som söker orätt vinning:
        sin egen herre berövar den livet.
      >1Tim. 6,10.

 20.    Visheten höjer sitt rop på gatan,
        på torgen låter hon höra sin röst.
 21.    I bullrande gathörn predikar hon;
        där portarna i staden öppna sig,
        där talar hon sina ord:
      >Ords. 8,1 f.
 22.    Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet?
        Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse
        och dårarna hata kunskap?
 23.    Vänden om och akten på min tillrättavisning;
        se, då skall jag låta min ande flöda för eder
        jag skall låta eder förnimma mina ord.

 24.    Eftersom I icke villen höra, när jag ropade,
        eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,
      >Jes. 65,2. 66,4. Jer. 7,13.
 25.    eftersom I läten allt mitt råd fara
        och icke villen veta av min tillrättavisning
 26.    därför skall ock jag le vid eder ofärd
        och bespotta, när det kommer, som I frukten,
      >Ps. 2,4. 37,13. 59,9. Ords. 3,34.
 27.    ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder,
        när ofärden nalkas eder såsom en storm
        och över eder kommer nöd och ångest.

 28.    Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara,
        man skall söka mig, men icke finna mig.
      >Jer. 11,11. 14.12. Hes. 8,18. Mik. 3,4. Sak. 7,13.
 29.    Därför att de hatade kunskap
        och icke funno behag i HERRENS fruktan,
 30.    ej heller ville följa mitt råd,
        utan föraktade all min tillrättavisning,
 31.    därför skola de få äta sina gärningars frukt
        och varda mättade av sina egna anslag.
 32.    Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas.
        och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.
 33.    Men den som hör mig, han skall bo i trygghet
        och vara säker mot olyckans skräck.

[https://runeberg.org/bibeln/20_02.html]
                      Ordspråksboken, 2 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                               frukter.

  1.    Min son, om du tager emot mina ord
        och gömmer mina bud inom dig,
  2.    så att du låter ditt öra akta på visheten
        och böjer ditt hjärta till klokheten,
  3.    ja, om du ropar efter förståndet
        och höjer din röst till att kalla på klokheten,
      >Jak. 1,5.
  4.    Om du söker efter henne såsom efter silver
        och letar efter henne såsom efter en skatt,
  5.    då skall du förstå HERRENS fruktan,
        och Guds kunskap skall du då finna.
  6.    Ty HERREN är den som giver vishet;
        från hans mun kommer kunskap och förstånd.
      >Job 32,8. Syr. 1,1.
  7.    Åt de redliga förvarar han sällhet,
        han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet,
  8.    ty han beskyddar det rättas stigar,
        och sina frommas väg bevarar han.
      >Ps. 1,6.

  9.    Då skall du förstå rättfärdighet och rätt
        och redlighet, ja, det godas alla vägar.
 10.    Ty visheten skall draga in i ditt hjärta
        och kunskapen kännas ljuvlig för din själ,
 11.    eftertänksamheten skall vaka över dig,
        klokheten skall beskydda dig.

 12.    Så skall hon rädda dig från de ondas väg,
        från män som tala vad vrångt är,
 13.    från dem som hava övergivit det rättas stigar.
        för att färdas på mörkrets vägar,
 14.    från dem som glädjas att göra om
        och fröjda sig åt ondskans vrånga väsen,
 15.    från dem som gå på krokiga stiga
        och vandra på förvända vägar.

 16.    Så skall hon rädda dig ifrån främmande kvinnor,
        från din nästas hustru, som talar hala ord,
      >Ords. 6,24. 7,5.
 17.    från henne som har övergivit sin ungdoms vän
        och förgätit sin Guds förbund.
 18.    Ty en sådan sjunker med sitt hus ned i döden,
        och till skuggornas boning leda hennes stigar.
      >Ords. 5,5. 7,27.
 19.    Ingen som har gått in till henne vänder åter
        Och hittar tillbaka till livets vägar.

 20.    Ja, så skall du vandra på de godas väg
        och hålla dig på de rättfärdigas stigar.
 21.    Ty de redliga skola förbliva boende i landet
        och de ostraffliga få stanna kvar däri.
      >Ps. 37,9 f. Matt. 5,5.
 22.    Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet
        och de trolösa ryckas bort därur.
      >Job 18,17. Ords. 1O,7, 30.

[https://runeberg.org/bibeln/20_03.html]
                      Ordspråksboken, 3 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Förmaning
                   till gudsfruktan; vishetens lov;
                  barmhärtighetens och redlighetens
                             välsignelse.

  1.    Min son, förgät icke min undervisning,
        och låt ditt hjärta bevara mina bud.
      >5 Mos. 8,1. 30,16.
  2.    Ty långt liv och många levnadsår
      och frid, mer och mer, skola de bereda dig.

  3.    Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig;
        bind dem omkring din hals,
        skriv dem på ditt hjärtas tavla;
      >Ords. 6,21. 7,3.
  4.    så skall du finna nåd och få gott förstånd,
        i Guds och i människors ögon.

  5.    Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta,
      och förlita dig icke på ditt förstånd.
      >1 Krön. 28,9. Ords. 22,19.
  6.    På alla dina vägar må du akta på honom,
        så skall han göra dina stigar jämna.

  7.    Håll dig icke själv för vis;
        frukta HERREN, och fly det onda.
      >Ords. 28,26. Jes. 5,21. Rom. 12,16.
  8.    Det skall vara ett hälsomedel för din kropp
        och en vederkvickelse för benen däri.
      >Ords. 16,24.

  9.    Ära HERREN med dina ägodelar!
        och med förstlingen av all din gröda,
      >2 Mos. 23,19. 5 Mos. 26,2 f.
 10.    så skola dina lador fyllas med ymnighet,
        och av vinmust skola dina pressar flöda över.

 11.    Min son, förkasta icke HERRENS tuktan,
        och förargas icke, när du agas av honom.
      >Job 5,17. Hebr. 12,5 f. Upp. 3,19.
 12.    Ty den HERREN älskar, den agar han,
        likasom en fader sin son, som han har kär.
      >Ords. 13,24.

 13.    Säll är den människa som har funnit visheten,
        den människa som undfår förstånd.
 14.    Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver,
        och den vinning hon giver är bättre än guld.
      >Job 28,15 f. Ords. 8,10 f. 16,16. Vish. 7,8 f.
 15.    Dyrbarare är hon än pärlor;
        allt vad härligt du äger går ej upp emot henne.
      >Matt. 13,45 f.
 16.    Långt liv bär hon i sin högra hand,
        i sin vänstra rikedom och ära.
      >Ords. 8,18, 35. 9,11.
 17.    Hennes vägar äro ljuvliga vägar,
        och alla hennes stigar äro trygga.
 18.    Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt,
        och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.
      >Ords. 11,30.

 19.    Genom vishet har HERREN lagt jordens grund,
        himmelen har han berett med förstånd.
      >Jer. 10,12. 51,15.
 20.    Genom hans insikt bröto djupens vatten fram,
        och genom den låta skyarna dagg drypa ned.

 21.    Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon,
        tag klokhet och eftertänksamhet i akt;
 22.    så skola de lända din själ till liv
        bliva ett smycke för din hals.
 23.    Då skall du vandra din väg fram i trygghet,
        och din fot skall du då icke stöta.
 24.    När du lägger dig, skall intet förskräcka dig,
        och sedan du har lagt dig, skall du sova sött.
      >Ps. 4,9. 91,5 f.
 25.    Du behöver då ej frukta för plötslig skräck,
        ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga.
      >Ps. 112,7 f.
 26.    Ty HERREN skall då vara ditt hopp,
        och han skall bevara din fot för snaran.

 27.    Neka icke den behövande din hjälp,
        är det står i din makt att giva den.
      >Tob. 4,7 f.
 28.    Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen;
        i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax.
      >5 Mos. 24,14 f.
 29.    Stämpla intet ont mot din nästa,
        när han menar sig bo trygg i din närhet.
 30.    Tvista icke med någon utan sak,
        då han icke har gjort dig något ont.
 31.    Avundas icke den orättrådige,
        och finn ej behag i någon av hans vägar.
      >Ps. 1,1. Ords. 1,15. 4,14 f.
 32.    Ty en styggelse för HERREN är den vrånge,
        men med de redliga har han sin umgängelse.
      >Ps. 25, 14.
 33.    HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus,
        men de rättfärdigas boning välsignar han.
      >3 Mos. 26,3 f., 14 f.
 34.    Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han;
        men de ödmjuka giver han nåd.
      >Ps. 37,13. 59,9. Ords. 1,26. Jes. 66,2.
      >1 Petr. 5,5. Jak. 4,10.
 35.    De visa få ära till arvedel,
        men dårarna få uppbära skam.

[https://runeberg.org/bibeln/20_04.html]
                      Ordspråksboken, 4 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: En faders
                              lärdomar.

  1.    Hören, I barn, en faders tuktan,
        och akten därpå, så att I lären förstånd.
      >Ords. 1,8. 13,1.
  2.    Ty god lärdom giver jag eder;
        min undervisning mån I icke låta fara.
  3.    Ty själv har jag varit barn och haft en fader,
      varit späd och för min moder ende sonen.
  4.    Då undervisade han mig och sade till mig:

        Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord;
        bevara mina bud, så får du leva.
      >3 Mos. 18,5. 1 Krön. 28,9.
  5.    Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd,
        förgät icke min muns tal och vik icke därifrån.
  6.    Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig;
        älska henne, så skall hon beskydda dig.
  7.    Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»;
        ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.
      >Vish. 6,17.
  8.    Akta henne högt, så skall hon upphöja dig;
        hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn.
      >1 Sam. 2,30.
  9.    Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans;
        en ärekrona skall hon räcka åt dig.
      >Ords. 1,9. Syr. 1,11.

 10.    Hör, min son, och tag emot mina ord,
        så skola dina levnadsår bliva många.
 11.    Om vishetens väg undervisar jag dig,
        jag leder dig på det rättas stigar.
 12.    När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg,
        och när du löper, skall du icke falla;
 13.    håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan;
        bevara henne, ty hon är ditt liv.

 14.    Träd icke in på de ogudaktigas stig,
        och skrid icke fram på de ondas väg.
      >Ps 1,1. Ords. 1,15. 3,31.
 15.    Undfly den, gå ej in på den,
        vik av ifrån den och gå undan.
 16.    Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är,
        sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall.
 17.    Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta,
        och våld är det vin som de dricka.

 18.    De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus,
        som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd;
 19.    men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret:
        de märka icke det som skall vålla deras fall.

 20.    Min son, akta på mitt tal,
        böj ditt öra till mina ord.
 21.    Låt dem icke vika ifrån dina ögon,
        bevara dem i ditt hjärtas djup.
      >Ords. 3,21.
 22.    Ty de äro liv för envar som finner dem,
        och en läkedom för hela hans kropp.
 23.    Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta,
        ty därifrån utgår livet.
 24.    Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet,
        och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig.
 25.    Låt dina ögon skåda rätt framåt
        och dina blickar vara riktade rakt ut.
 26.    Akta på den stig där din fot går fram,
        och låt alla dina vägar vara rätta.
      >Ps. 19,5. Hebr. 12,13.
 27.    Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster,
        vänd din fot bort ifrån vad ont är.
      >5 Mos. 5,32. Jos. 1,7.

[https://runeberg.org/bibeln/20_05.html]
                      Ordspråksboken, 5 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Varning för
                             lösaktighet.

  1.    Min son, akta på min vishet,
        böj ditt öra till mitt förstånd,
  2.    så att du bevarar eftertänksamhet
        och låter dina läppar taga kunskap i akt.

  3.    Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar,
        och halare än olja är hennes mun.
      >Ps. 55,22. Ords. 6,24.
  4.    Men på sistone bliver hon bitter såsom malört
        och skarp såsom ett tveeggat svärd.
  5.    Hennes fötter styra nedåt mot döden
        till dödsriket draga hennes steg.
      >Ords. 2,18. 7,27.
  6.    Livets väg vill hon ej akta på;
        hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

  7.    Så hören mig nu, I barn,
        och viken icke ifrån min muns tal.
  8.    Låt din väg vara fjärran ifrån henne,
        och nalkas icke dörren till hennes hus.
  9.    Må du ej åt andra få offra din ära,
        ej dina år åt en som hämnas grymt;
 10.    må icke främmande få mätta sig av ditt gods
        och dina mödors frukt komma i en annans hus,
 11.    så att du själv på sistone måste sucka,
        när ditt hull och ditt kött är förtärt.
 12.    och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan,
        huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
 13.    Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst,
        och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
 14.    Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är,
        mitt i församling och menighet.
      >3 Mos. 20,10. 5 Mos. 22,24.

 15.    Drick vatten ur din egen brunn
        det vatten som rinner ur din egen källa.
 16.    Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan,
        dina vattenbäckar på torgen?
 17.    Nej, dig allena må de tillhöra,
        och ingen främmande jämte dig.
 18.    Din brunn må vara välsignad,
        och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
      >Pred. 9,9
 19.    hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen,
        hennes barm förnöje dig alltid,
        i hennes kärlek finne du ständig din lust.
 20.    Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna?
        Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
      >Syr. 9,9.

 21.    Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade,
        och på alla hennes stigar giver han akt.
      >Job 34,21. Ords. 15,3. Jer. 16,17. 32,19. Hebr. 4,13.
 22.    Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar
        och fastnar i sin egen synds snaror.
      >Ps. 9,17.
 23.    Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig;
        ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

[https://runeberg.org/bibeln/20_06.html]
                      Ordspråksboken, 6 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Varning för
                borgensförbindelser, lättja, falskhet
                           och lösaktighet.

  1.    Min son, om du har gått i borgen för din nästa
        och givit ditt handslag för en främmande,
      >Ords. 11,15. 17,16. 20,16. 22,26. 27,13.
  2.    om du har blivit bunden genom din muns tal,
        ja, fångad genom din muns tal,
  3.    då, min son, må du göra detta för att rädda dig,
        eftersom du har kommit i din nästas våld:
        gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom,
  4.    unna dina ögon ingen sömn
        och dina ögonlock ingen slummer.
      >Ps. 132,4.
  5.    Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld,
        och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.

  6.    Gå bort till myran, du late;
        se huru hon gör, och bliv vis.
      >Job 12,7,
  7.    Hon har ingen furste över sig,
        ingen tillsyningsman eller herre;
  8.    dock bereder hon om sommaren sin föda
        och samlar under skördetiden in sin mat.
      >Ords. 30,25.
  9.    Huru länge vill du ligga, du late?
        När vill du stå upp ifrån din sömn?
 10.    Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet,
        lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
      >Ords. 24,33 f. Pred. 4,5.
 11.    så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare
        och armodet såsom en väpnad man.
      >Ords. 20,13.

 12.    En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman
        är den som går omkring med vrånghet i munnen,
      >Ords. 16,30.
 13.    som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna,
        giver tecken med fingrarna.
      >Ps. 35,19. Ords. 10,10. Syr. 27,22 f.
 14.    Svek bär en sådan i sitt hjärta,
        ont bringar han alltid å bane,
        trätor kommer han åstad.
 15.    Därför skall ofärd plötsligt komma över honom;
        oförtänkt varder han krossad utan räddning.

 16.    Sex ting är det som HERREN hatar,
        ja, sju äro styggelser för hans själ
 17.    stolta ögon, en lögnaktig tunga,
        händer som utgjuta oskyldigt blod,
      >Ords. 12,22. 16,5.
 18.    ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag,
        fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är,
 19.    den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd,
        och den som vållar trätor mellan bröder.

 20.    Min son, bevara din faders bud,
        och förkasta icke din moders undervisning.
      >Ords. 1,8
 21.    Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta,
        fäst dem omkring din hals.
      >Ords. 3,3. 7,3.
 22.    När du går, må de leda dig,
        när du ligger, må de vaka över dig,
        och när du vaknar upp, må de tala till dig.
      >5 Mos. 6,7. Ps. 1,2.
 23.    Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus,
        och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.
      >Ps. 19,9. 119,105. 2 Petr. 1,19.
 24.    De kunna bevara dig för onda kvinnor,
        för din nästas hustrus hala tunga.
      >Ords. 2,16. 5,3. 7,5.
 25.    Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet,
        och låt henne icke fånga dig med sina blickar.
 26.    Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka,
        och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv.
 27.    Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck
        utan att hans kläder bliva förbrända?
 28.    Eller kan någon gå på glödande kol,
        utan att hans fötter varda svedda?
 29.    Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru;
        ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.
 30.    Föraktar man icke tjuven som stjäl
        för att mätta sitt begär, när han hungrar?
 31.    Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen
        och giva allt vad han äger i sitt hus.
      >2 Mos. 22,1 f.
 32.    Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru;
        ja, en självspilling är den som sådant gör.
 33.    Plåga och skam är vad han vinner,
        och hans smälek utplånas icke.
 34.    Ty svartsjuk är mannens vrede,
        och han skonar icke på hämndens dag;
 35.    lösepenning aktar han alls icke på,
        och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.

[https://runeberg.org/bibeln/20_07.html]
                      Ordspråksboken, 7 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Ytterligare
                       varning för lösaktighet.

  1.    Min son, tag vara på mina ord,
        och göm mina bud inom dig.
  2.    Håll mina bud, så får du leva,
        och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
  3.    Bind dem vid dina fingrar,
        skriv dem på ditt hjärtas tavla.
      >2 Mos. 13,16. 5 Mos. 6,8. 11,18.  Ords. 3,3. 6,21.
  4.    Säg till visheten: »Du är min syster»,
        och kalla förståndet din förtrogna,
  5.    så att de bevara dig för främmande kvinnor,
        för din nästas hustru, som talar hala ord.
      >Ords. 2,16. 5,3. 6,24.

  6.    Ty ut genom fönstret i mitt hus,
        fram genom gallret där blickade jag;
  7.    då såg jag bland de fåkunniga,
        jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
  8.    Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde,
        på vägen till hennes hus skred han fram,
  9.    skymningen, på aftonen av dagen,
        nattens dunkel, när mörker rådde
      >Joh. 3,20.
 10.    Se, då kom där en kvinna honom till mötes;
        hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
 11.    Yster och lättsinnig var hon,
        hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
      >Ords. 9,13.
 12.    Än var hon på gatan, än var hon på torgen
        vid vart gathörn stod hon på lur.

 13.    Hon tog nu honom fatt och kysste honom
        och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
 14.    »Tackoffer har jag haft att frambära;
        i dag har jag fått infria mina löften.
      >3 Mos. 3,1 f.
 15.    Därför gick jag ut till att möta dig
        jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
 16.    Jag har bäddat min säng med sköna täcken,
        med brokigt linne från Egypten.
 17.    Jag har bestänkt min bädd med myrra,
        med aloe och med kanel.
 18.    Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen,
        och förlusta oss med varandra i älskog.
 19.    Ty min man är nu icke hemma
        han har rest en lång väg bort.
 20.    Sin penningpung tog han med sig;
        först vid fullmånstiden kommer han hem.»

 21.    Så förleder hon honom med allahanda fagert tal;
        genom sina läppars halhet förför hon honom.
 22.    Han följer efter henne med hast,
        lik oxen som går för att slaktas,
        och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
 23.    ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever,
        lik fågeln som skyndar till snaran,
        utan att förstå att det gäller dess liv.
      >Ords. 5,4 f.

 24.    Så hören mig nu, I barn,
        och given akt på min muns tal.
 25.    Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar,
        och förvilla dig ej in på hennes stigar.
 26.    Ty många som ligga slagna äro fällda av henne,
        och stor är hopen av dem hon har dräpt.
 27.    Genom hennes hus gå dödsrikets vägar,
        de som föra nedåt till dödens kamrar.
      >Ords. 2,18. 5,5. 9,18.

[https://runeberg.org/bibeln/20_08.html]
                      Ordspråksboken, 8 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                             maningsrop.

  1.    Hör, visheten ropar,
        och förståndet höjer sin röst.
  2.    Uppe på höjderna står hon,
        vid vägen, där stigarna mötas.
  3.    Invid portarna, vid ingången till staden
        där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

  4.    Till eder, I man, vill jag ropa,
        och min röst skall utgå till människors barn.
  5.    Lären klokhet, I fåkunnige,
        och I dårar, lären förstånd.
  6.    Hören, ty om höga ting vill jag tala,
        och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
  7.    Ja, sanning skall min mun tala,
        en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
  8.    Rättfärdiga äro alla min muns ord;
        i dem finnes intet falskt eller vrångt.
      >Ps. 119,75, 151, 160.
  9.    De äro alla sanna för den förståndige
        och rätta för dem som hava funnit kunskap.

 10.    Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
        och kunskap hellre än utvalt guld.
      >Job 28,15 f. Ords. 3,14 f. 16,16.
 11.    Ty visheten är bättre än pärlor;
        allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

 12.    Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
        och jag råder över eftertänksam insikt.
 13.    Att frukta HERREN är att hata det onda;
        ja, högfärd, högmod, en ond vandel
        och en ränkfull mun, det hatar jag.
 14.    Hos mig finnes råd och utväg;
        jag är förstånd, hos mig är makt.
 15.    Genom mig regera konungarna
        och stadga furstarna vad rätt är.
 16.    Genom mig härska härskarna
        och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

 17.    Jag älskar dem som älska mig,
        och de som söka mig, de finna mig.
      >Vish. 6,12.
 18.    Rikedom och ära vinnas hos mig,
        ädla skatter och rättfärdighet.
      >Ords. 3,16.
 19.    Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
        och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
 20.    På rättfärdighetens väg går jag fram,
        mitt på det rättas stigar,
 21.    till att giva dem som älska mig en rik arvedel
        och till att fylla deras förrådshus.

 22.    HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
        i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
      >Syr. 1,4.
 23.    Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
        ända ifrån jordens urtidsdagar.
 24.    Innan djupen voro till, blev jag född,
        innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
 25.    Förrän bergens grund var lagd,
        förrän höjderna funnos, blev jag född,
 26.    när han ännu icke hade skapat land och mark,
        ej ens det första av jordkretsens stoft.
 27.    När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
        när han spände ett valv över djupet,
      >Vish 9,9.
 28.    när han fäste skyarna i höjden,
        när djupets källor bröto fram med makt,
 29.    när han satte för havet dess gräns,
        så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
        när han fastställde jordens grundvalar --
      >Job 38,10 f. Ps. 24,2. 1O4,9. Jer. 5,22.
 30.    då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
        då hade jag dag efter dag min lust
        och min lek inför hans ansikte beständigt;
 31.    jag hade min lek på hans jordkrets
        och min lust bland människors barn.

 32.    Så hören mig nu, I barn,
        ty saliga äro de som hålla mina vägar.
 33.    Hören tuktan, så att I bliven visa,
        ja, låten henne icke fara.
 34.    Säll är den människa som hör mig,
        så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag
        och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
 35.    Ty den som finner mig, han finner livet
        och undfår nåd från HERREN.
      >Ords. 3,16. 1 Joh. 5,11 f.
 36.    Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
        alla de som hata mig, de älska döden.

[https://runeberg.org/bibeln/20_09.html]
                      Ordspråksboken, 9 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                och fåkunnighetens olika inbjudningar.

  1.    Visheten har byggt sig ett hus,
        hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
  2.    Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
        hon har jämväl dukat sitt bord
  3.    Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
        uppe på stadens översta höjder:
  4.    »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
        Ja, till den oförståndige säger hon så:
  5.    »Kommen och äten av mitt bröd,
        och dricken av vinet som jag har blandat.
  6.    Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
        och gån fram på förståndets väg.
  7.    (Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
        och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
      >Matt. 7,6.
  8.    Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
        tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
      >Ords. 23,9. 28,23.
  9.    Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
        undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
      >Matt. 13,12.
 10.    HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
        och att känna den Helige är förstånd.)
      >Job 28,28. Ps. 111,10. Ords. 1,7. Syr. 1,14.
 11.    Ty genom mig skola dina dagar bliva många
        och levnadsår givas dig i förökat mått.
      >Ords. 3,16. 4,10. 8,35.
 12.    Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
        och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

 13.    En dåraktig, yster kvinna
        är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
 14.    Hon har satt sig vid ingången till sitt hus,
        på sin stol, högt uppe i staden,
 15.    för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen,
        dem som där vandra sin stig rätt fram:
 16.    »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
        Ja, till den oförståndige säger hon så:
 17.    »Stulet vatten är sött,
        bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
      >Ords. 5,16. 20,17.
 18.    han vet icke att det bär till skuggornas boning,
        hennes gäster hamna i dödsrikets djup.
      >Ords. 2,18. 7,27.

                     ----


[https://runeberg.org/bibeln/20_10.html]
                     Ordspråksboken, 10 Kapitlet

               Första samlingen av salomoniska ordspråk
                          (kap. 10--22:16).

  1.  Detta är Salomos ordspråk.

        En vis son gör sin fader glädje,
        men en dåraktig son är sin moders bedrövelse.
      >Ords 15,20. l7,21, 25. 19,13. 23,24. 29,3.

  2.    Ogudaktighetens skatter gagna till intet
        men rättfärdigheten räddar från döden.
      >Ords. 11,4. Hes. 7,19. Syr. 5,8.

  3.    HERREN lämnar ej den rättfärdiges hunger omättad,
        men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

  4.    Fattig bliver den som arbetar med lat hand,
        men de idogas hand skaffar rikedom.
      >Ords. 12,24, 27. 13,4. 19,15. 20,13.

  5.    En förståndig son samlar om sommaren,
        men en vanartig son sover i skördetiden.
      >Ords. 6,8.

  6.    Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud,
        men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.
      >PS. 27,12. Ords. 10,11.

  7.    Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse,
        men de ogudaktigas namn multnar bort.
      >Ps. 37,9. 22, 28, 38.

  8.    Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser,
        men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

  9.    Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg,
        men den som går vrånga vägar, han bliver röjd.

 10.    Den som blinkar med ögonen, han kommer ont åstad,
        och den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.
      >Ords 6,13. 16,30. Syr. 27,22.

 11.    Den rättfärdiges mun är en livets källa,
        men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.
      >Ps. 37,30.

 12.    Hat uppväcker trätor,
        men kärlek skyler allt som är brutet.
      >Ords. 17,9. 1 Petr. 4,8. Jak. 5,20.

 13.    På den förståndiges läppar finner man vishet,
        men till den oförståndiges rygg hör ris.
      >Ords. 19,29. 20,30. 26,3.

 14.    De visa gömma på sin kunskap,
        men den oförnuftiges mun är en överhängande olycka.
      >Ords. 12,23.

 15.    Den rikes skatter äro honom en fast stad,
        men de armas fattigdom är deras olycka.
      >Ords. 18,11.

 16.    Den rättfärdiges förvärv bliver honom till liv;
        den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.
      >Luk. 16,19 f.

 17.    Att taga vara på tuktan är vägen till livet,
        men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse.
      >Ords. 13,l, 18.

 18.    Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar,
        och den som utsprider förtal, han är en dåre.

 19.    Där många ord äro bliver överträdelse icke borta;
        men den som styr sina läppar, han är förståndig.

 20.    Den rättfärdiges tunga är utvalt silver,
        men de ogudaktigas förstånd är föga värt.

 21.    Den rättfärdiges läppar vederkvicka många,
        men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd.

 22.    Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom,
        och egen möda lägger intet därtill
      >Ps. 127,2.

 23.    Dårens fröjd är att öva skändlighet,
        men den förståndiges är att vara vis.
      >Ords. 15,21.

 24.    Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom,
        och vad de rättfärdiga önska, del varder dem givet.
      >Vish. 3,10.

 25.    När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige;
        men den rättfärdige är en grundval som evinnerligen består.
      >Ps. 37,36. 2 Tim. 2,19.

 26.    Såsom syra för tänderna och såsom rök för ögonen,
        så är den late för den som har sänt honom åstad.

 27.    HERRENS fruktan förlänger livet
        men de ogudaktigas år varda förkortade.
      >Ps. 55,24

 28.    De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan,
        men de ogudaktigas hopp varder om intet.
      >Ps. 112,10. Ords. 11,23.

 29.    HERRENS vägar äro den ostraffliges värn,
        men till olycka för ogärningsmännen.

 30.    Den rättfärdige skall aldrig vackla
        men de ogudaktiga skola icke förbliva boende i landet.
      >Ps. 37,28 f. 112,6. Ords. 2,22. 14,11.

 31.    Den rättfärdiges mun bär vishet såsom frukt,
        men en vrång tunga bliver utrotad.
      >Ps. 37,30. Jes. 57,19.

 32.    Den rättfärdiges läppar förstå vad välbehagligt är,
        men de ogudaktigas mun är idel vrånghet.

[https://runeberg.org/bibeln/20_11.html]
                     Ordspråksboken, 11 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Falsk våg är en styggelse för HERREN,
        men full vikt behagar honom väl.
      >3 Mos. 19,35 f. 5 Mos. 25,13 f. Ords. 16,11. 20,10, 23.

  2.    När högfärd kommer, kommer ock smälek,
        men hos de ödmjuka är vishet.
      >Ords. 16,18. 18,12.

  3.    De redligas ostrafflighet vägleder dem,
        men de trolösas vrånghet är dem till fördärv.

  4.    Gods hjälper intet på vredens dag
        men rättfärdighet räddar från döden.
      >Ords. 10,2. Hes. 7,19.

  5.    Den ostraffliges rättfärdighet gör hans väg jämn,
        men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

  6.    De redligas rättfärdighet räddar dem,
        men de trolösa fångas genom sin egen lystnad.
      >Ords. 5,22. 12,13. 13,6.

  7.    När en ogudaktig dör, varder hans hopp om intet;
        ja, ondskans väntan bliver om intet.
      >Ords. 10,28.

  8.    Den rättfärdige räddas ur nöden,
        och den ogudaktige får träda i hans ställe.
      >Ords 21,18.

  9.    Genom sin mun fördärvar den gudlöse sin nästa,
        men genom sitt förstånd bliva de rättfärdiga räddade.

 10.    När det går de rättfärdiga väl, fröjdar sig staden,
        och när de ogudaktiga förgås, råder jubel.
      >Job 27,23. Ords. 28,12, 28. 29,2.

 11.    Genom de redligas välsignelse varder en stad upphöjd,
        men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

 12.    Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa;
        en man med förstånd tiger stilla.

 13.    Den som går med förtal, han förråder din hemlighet,
        den som har ett trofast hjärta döljer vad han får veta.
      >Ords. 20, 19. 25,9.

 14.    Där ingen rådklokhet finnes kommer folket på fall,
        där de rådvisa äro många, där går det väl.
      >Ords. 15,22. 20,18.

 15.    En som går i borgen för en annan, honom går det illa,
        den som skyr att giva handslag, han är trygg.
      >Ords. 6,1 f. 17,18. 20,16.

 16.    En skön kvinna vinner ära,
        och våldsverkare vinna rikedom.

 17.    En barmhärtig man gör väl mot sig själv
        men den grymme misshandlar sitt eget kött.

 18.    Den ogudaktige gör en bedräglig vinst,
        men den som utsår rättfärdighet får en säker lön.
      >Ords. 22,8. Hos. 10,12. Jak. 3,13.

 19.    Den som står fast i rättfärdighet, han vinner liv,
        men den som far efter ont drager över sig död.

 20.    En styggelse för HERREN äro de vrånghjärtade,
        men de vilkas väg är ostrafflig behaga honom väl.
      >Ords. 12,22.

 21.    De onda bliva förvisso icke ostraffade,
        men de rättfärdigas avkomma får gå fri.
      >Ords. 16,5. 21,30.

 22.    Såsom en gyllene ring i svinets tryne,
        så är skönhet hos en kvinna som saknar vett.

 23.    Vad de rättfärdiga önska får i allo en god fullbordan,
        men vad de ogudaktiga kunna hoppas är vrede.
      >Job 8,13 f. Ords. 10,23.

 24.    Den ene utströr och får dock mer,
        den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare.
      >Ps. 112,9.

 25.    Den frikostige varder rikligen mättad,
        och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.

 26.    Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket,
        den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse.

 27.    Den som vinnlägger sig om vad gott är, han strävar efter nåd,
        men den son söker vad ont är, över honom kommer ock ont.

 28.    Den som förtröstar på sin rikedom, han kommer på fall,
        men de rättfärdiga skola grönska likasom löv.
      >Ps. 1,3. Ords. 14,11.

 29.    Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel,
        och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.

 30.    Den rättfärdiges frukt är ett livets träd,
        och den som är vis, han vinner hjärtan.
      >Ords. 3,18.

 31.    Se, den rättfärdige får sin lön på jorden;
        huru mycket mer då den ogudaktige och syndaren!
      >1 Petr. 4,17 f.

[https://runeberg.org/bibeln/20_12.html]
                     Ordspråksboken, 12 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Den som älskar tuktan, han älskar kunskap,
        men oförnuftig är den som hatar tillrättavisning.
      >Ords. 13,1, 18. 15,5.

  2.    Den gode undfår nåd av HERREN,
        men den ränkfulle varder av honom fördömd.

  3.    Ingen människa bliver beståndande genom ogudaktighet,
        men de rättfärdigas rot kan icke rubbas.

  4.    En idog hustru är sin mans krona,
        men en vanartig är såsom röta i hans ben.
      >Ords. 31,10 f.

  5.    De rättfärdigas tankar gå ut på vad rätt är,
        men de ogudaktigas rådklokhet går ut på svek.

  6.    De ogudaktigas ord ligga på lur efter blod,
        men de redliga räddas genom sin mun.

  7.    De ogudaktiga varda omstörtade och äro så icke mer,
        men de rättfärdigas hus består.
      >Ords. 14,11.

  8.    I mån av sitt vett varder en man prisad,
        men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad.

  9.    Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare,
        än den som vill vara förnäm och saknar bröd.
      >Syr. 10,27.

 10.    Den rättfärdige vet huru hans boskap känner det,
        men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.

 11.    Den som brukar sin åker får bröd till fyllest,
        men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.
      >Ords 28.19. Syr 20,28.

 12.    Den ogudaktige vill in i det nät som fångar de onda,
        men de rättfärdigas rot skjuter skott.

 13.    Den som är ond bliver snärjd i sina läppars synd,
        men den rättfärdige undkommer ur nöden
      >Ps. 7,165f. 9,17. Ords. 5,22.

 14.    Sin muns frukt får envar njuta sig fullt till godo,
        och vad en människas händer hava förövat, det varder henne vedergällt.
      >Ps. 62,13. Ords. 13,2 Matt. 16,27. 2 Kor. 5,10.

 15.    Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta,
        med den som är vis lyssnar till råd.

 16.    Den oförnuftiges förtörnelse bliver kunnig samma dag,
        men den som är klok, han döljer sin skam

 17.    Den som talar vad rätt är, han främjar sanning,
        men ett falskt vittne talar svek.
      >Ords. 6,19. 14,5.

 18.    Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd,
        men de visas tunga är en läkedom.

 19.    Sannfärdiga läppar bestå evinnerligen,
        men en lögnaktig tunga allenast ett ögonblick.

 20.    De som bringa ont å bane hava falskhet i hjärtat,
        men de som stifta frid, de undfå glädje.

 21.    Intet ont vederfares den rättfärdige,
        men över de ogudaktiga kommer olycka i fullt mått.
      >Ps. 91,10.

 22.    En styggelse för HERREN äro lögnaktiga låppar,
        men de som handla redligt behaga honom väl.
      >Ords. 6,16 f. 11,20.

 23.    En klok man döljer sin kunskap,
        men dårars hjärtan ropa ut sitt oförnuft.
      >Ords. 10,14 13,16.

 24.    De idogas hand kommer till välde,
        men en lat hand måste göra trältjänst.
      >Ords. 10,4. 13,4. 19,15.

 25.    Sorg i en mans hjärta trycker det ned,
        men ett vänligt ord skaffar det glädje.

 26.    Den rättfärdige visar sin vän till rätta,
        men de ogudaktigas väg för dem själva vilse.

 27.    Den late får icke upp något villebråd,
        men idoghet är för människan en dyrbar skatt.

 28.    På rättfärdighetens väg är liv,
        och där dess stig går fram är frihet ifrån död.

[https://runeberg.org/bibeln/20_13.html]
                     Ordspråksboken, 13 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    En vis son hör på sin faders tuktan,
        men en bespottare hör icke på någon näpst.
      >Ords. 10,17. 12,1. 15,5.
  2.    Sin muns frukt får envar njuta sig till godo,
        de trolösa hungra efter våld.
      >Ords. 12,14. 18,20.

  3.    Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv,
        men den som är lösmunt kommer i olycka
      >Ords. 21,23. Syr. 28,26.

  4.    Den late är full av lystnad, och han får dock intet,
        men de idogas hunger varder rikligen mättad.
      >Ords. 10,4. 12,24,27. 19,15. 21,5.

  5.    Den rättfärdige skyr lögnaktigt tal,
        men den ogudaktige är förhatlig och skändlig.

  6.    Rättfärdighet bevarar den vilkens väg är ostrafflig,
        men ogudaktighet kommer syndarna på fall.
      >Ords. 11,6.

  7.    Den ene vill hållas för rik och har dock alls intet,
        den andre vill hållas för fattig och har dock stora ägodelar.

  8.    Den rike måste giva sin rikedom såsom lösepenning för sitt liv,
        den fattige hör icke av något

  9.    De rättfärdigas ljus brinner glatt,
        men de ogudaktigas lampa slocknar ut.
      >Job 18,5. Ps. 97,11. Ords. 20,20. 24,20.

 10.    Genom övermod kommer man allenast split åstad,
        men hos dem som taga emot råd är vishet.

 11.    Lättfånget gods försvinner,
        men den som samlar efter hand får mycket.
      >Ords. 20,21.

 12.    Förlängd väntan tär på hjärtat,
        men en uppfylld önskan är ett livets träd.
      >Ps. 14,7.

 13.    Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom,
        men den som fruktar budet, han får vedergällning.
      >1 Sam. 2,30. Ords. 16,20. Joh. 12,48.

 14.    Den vises undervisning är en livets källa;
        genom den undviker man dödens snaror.
      >Ords. 10,11. 14,27. 18,4.

 15.    Ett gott förstånd bereder ynnest,
        men de trolösas väg är alltid sig lik.
      >Ords. 12,8. Pred. 9,11.

 16.    Var och en som är klok går till väga med förstånd,
        men dåren breder ut sitt oförnuft.
      >Ords. 15,2.

 17.    En ogudaktig budbärare störtar i olycka,
        men ett tillförlitligt sändebud är en läkedom.
      >Ords. 25,13.

 18.    Fattigdom och skam får den som ej vill veta av tuktan,
        men den som tager vara på tillrättavisning, han kommer till ära.
      >Ords. 10,17.

 19.    Uppfylld önskan är ljuvlig för själen,
        men att fly det onda är en styggelse för dårar.

 20.    Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis;
        den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.
      >Ords. 1,10.

 21.    Syndare förföljas av olycka,
        men de rättfärdiga få till lön vad gott är.

 22.    Den gode lämnar arv åt barnbarn,
        men syndarens gods förvaras åt den rättfärdige.
      >Job 27,18 f.

 23.    De fattigas nyodling giver riklig föda,
        men mången förgås genom sin orättrådighet.

 24.    Den som spar sitt ris, han hatar sin son,
        men den som älskar honom agar honom i tid.
      >Ords. 3,12. 19,18. 22,15. 23,13 f. 29,15. Syr. 30,1 f.

 25.    Den rättfärdige får äta, så att hans hunger bliver mättad,
        men de ogudaktigas buk måste lida brist.
      >Ords. 10,3.

[https://runeberg.org/bibeln/20_14.html]
                     Ordspråksboken, 14 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt,
        men oförnuft river ned det med egna händer.
      >Ords. 12,4. 19,14. 31,10 f.

  2.    Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet,
        men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.

  3.    I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod,
        men de visa bevaras genom sina läppar.

  4.    Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom,
        men riklig vinning får man genom oxars kraft.

  5.    Ett sannfärdigt vittne ljuger icke,
        men ett falskt vittne främjar lögn.
      >Ords. 6,19. 12,17. 14,25.

  6.    Bespottaren söker vishet och finner ingen,
        men för den förståndige är kunskap lätt.

  7.    Gå bort ifrån den man som är dåraktig;
        aldrig fann du på hans läppar något förstånd.

  8.    Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg,
        men det är dårars oförnuft, att de öva svek.
      >Ef. 5,15.

  9.  De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer,
      men bland de redliga råder gott behag.
      >3 Mos. 6,1 f. Ords. 21,27.

 10.  Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg,
      ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.

 11.    De ogudaktigas hus förödes,
        men de rättsinnigas hydda blomstrar.
      >Ords. 10,33. 11,28. 12,7, 21.

 12.    Mången håller sin väg för den i rätta,
        men på sistone leder den dock till döden.
      >Ords. 16,25.

 13.    Mitt under löjet kan hjärtat sörja,
        och slutet på glädjen bliver bedrövelse.
      >Pred. 7,4.

 14.    Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad,
        och den gode bliver upphöjd över honom.
      >Ords. 1,31.

 15.    Den fåkunnige tror vart ord,
        men den kloke aktar på sina steg.

 16.    Den vise tager sig till vara och flyr det onda,
        men dåren är övermodig och sorglös.
      >Job 1,1. Ords. 28,14.

 17.    Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är,
        och en ränkfull man bliver hatad.
      >Ords. 12,16. 16,32. Jak. 1,20.

 18.    De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel,
        men de kloka bliva krönta med kunskap.

 19.    De onda måste falla ned inför de goda,
        och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.
      >Upp. 3,9.

 20.    Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad,
        men den rike har många vänner.
      >Ords. 19,4, 7.

 21.    Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd,
        men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.
      >Ords. 11,12.

 22.    De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse,
        men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.
      >Ps. 7,15 f. 2 Tim. 1,16 f.

 23.    Av all möda kommer någon vinning,
        men tomt tal är ren förlust.
      >Ords. 21,5.

 24.    De visas rikedom är för dem en krona
        men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.

 25.    Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
        men den som främjar lögn, han är full av svek.

 26.    Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste,
        och hans barn få där en tillflykt.

 27.    I HERRENS fruktan är en livets källa
        genom dem undviker man dödens snaror
      >Ords. 13,14.

 28.    Att hava många undersåtar är en konungs härlighet,
        men brist på folk är en furstes olycka.

 29.    Den som är tålmodig visar gott förstånd,
        men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.

 30.    Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv,
        men bittert sinne är röta i benen.
      >Pred. 10,4.

 31.    Den som förtrycker den arme smädar hans skapare,
        men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.
      >Ords. 17,5. 22,2.

 32.    Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall,
        men den rättfärdige är frimodig in i döden.

 33.    I den förståndiges hjärta bor visheten,
        och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.

 34.    Rättfärdighet upphöjer ett folk
        men synd är folkens vanära.

 35.    En förståndig tjänare behaga konungen väl,
        men över en vanartig skall han vrede komma.

[https://runeberg.org/bibeln/20_15.html]
                     Ordspråksboken, 15 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Ett mjukt svar stillar vrede,
        men ett hårt ord kommer harm åstad.
      >1 Sam. 25,23 f. Ords. 25,15.

  2.    De visas tunga meddelar god kunskap,
        men dårars mun flödar över av oförnuft.
      >Ords. 13,16.

  3.    HERRENS ögon äro överallt;
        de giva akt på både onda och goda.
      >Job 31,4. 34,21 f. Ords. 5,21.

  4.    En saktmodig tunga är ett livets träd,
        men en vrång tunga giver hjärtesår.

  5.    Den oförnuftige föraktar sin faders tuktan,
        men den som tager vara på tillrättavisning, han varder klok.
      >Ords. 12,1. 13,1,18.

  6.    Den rättfärdiges hus gömmer stor rikedom,
        men i de ogudaktigas vinning är olycka.
      >Ords. 3,33.

  7.    De visas läppar strö ut kunskap,
        men dårars hjärtan äro icke såsom sig bör.

  8.    De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN,
        men de redligas bön behagar honom väl.
      >Ords. 21,27. Jes. 1,11. Syr. 34,21 f.

  9.    En styggelse för HERREN är den ogudaktiges väg,
        men den som far efter rättfärdighet, honom älskar han.
      >Ords. 11,20.

 10.    Svår tuktan drabbar den som övergiver vägen;
        den som hatar tillrättavisning, han måste dö.

 11.    Dödsriket och avgrunden ligga uppenbara inför HERREN;
        huru mycket mer då människornas hjärtan!
      >Job 26.6. Hebr. 4,13.

 12.    Bespottaren finner ej behag i tillrättavisning;
        till dem som äro visa går han icke.
      >Ords. 9,7 f.

 13.    Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust,
        men vid hjärtesorg är modet brutet.
      >Ords. 17,22. 18,14.

 14.    Den förståndiges hjärta söker kunskap,
        men dårars mun far med oförnuft.

 15.    Den betryckte har aldrig en glad dag,
        men ett gott mod är ett ständigt gästabud.

 16.    Bättre är något litet med HERRENS fruktan
        än en stor skatt med oro.
      >Ps. 37,16. 39,7. Ords. 16,8. 17,1. Pred. 4,6. 5,11.

 17.    Bättre är ett fat kål med kärlek
        än en gödd oxe med hat.
      >Ords. 17,1.

 18.    En snarsticken man uppväcker träta,
        men en tålmodig man stillar kiv.
      >Ords. 10,12. 26,21. 29,22.

 19.    Den lates stig är såsom spärrad av törne,
        men de redliga hava en banad stig.

 20.    En vis son gör sin fader glädje,
        och en dåraktig människa är den som föraktar sin moder.
      >Ords. 10,1. 17,21, 25. 19,13. 29,3.

 21.    I oförnuft har den vettlöse sin glädje,
        men en förståndig man går sin väg rätt fram.
      >Ords 10,23.

 22.    Där rådplägning fattas varda planerna om intet,
        men beståndande bliva de, där de rådvisa äro många.
      >Ords 11,14. 24,6.

 23.    En man gläder sig, när hans mun kan giva svar;
        ja, ett ord i sinom tid, det är gott.
      >Ords. 25,11.

 24.    Den förståndige vandrar livets väg uppåt,
        Då att han undviker dödsriket därnere.

 25.    Den högmodiges hus rycker HERREN bort,
        men änkans råmärke låter han stå fast.
      >Luk. 1,51 f. 1 Petr. 5,6.

 26.    För HERREN äro ondskans anslag en styggelse,
        men milda ord rena.

 27.    Den som söker orätt vinning drager olycka över sitt hus,
        men den som hatar mutor, han får leva.
      >Pred. 7,8. Hab. 2,9.

 28.    Den rättfärdiges hjärta betänker vad svaras bör,
        men de ogudaktigas mun flödar över av onda ord.

 29.    HERREN är fjärran ifrån de ogudaktiga,
        men de rättfärdigas bön hör han.
      >Joh. 9,31.

 30.    En mild blick gör hjärtat glatt,
        ett gott budskap giver märg åt benen.

 31.    Den vilkens öra hör på hälsosam tillrättavisning,
        han skall få dväljas i de vises krets.

 32.    Den som ej vill veta av tuktan frågar icke efter sitt liv,
        men den som hör på tillrättavisning, han förvärvar förstånd.
      >Job 9,21. Ords. 8,35 f.

 33.    HERRENS fruktan är en tuktan till vishet,
        och ödmjukhet går före ära.
      >Ords. 16,18. 18,12. 22,4. 29,23. Apg. 14,22. 1 Petr. 1,6.

[https://runeberg.org/bibeln/20_16.html]
                     Ordspråksboken, 16 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    En människa gör upp planer i sitt hjärta,
        men från HERREN kommer vad tungan svarar.
      >Ords. 19,21. Jer. 10,23.

  2.    Var man tycker sina vägar vara goda,
        men HERREN är den som prövar andarna.

  3.    Befall dina verk åt HERREN,
        så hava dina planer framgång.
      >Ps. 37,5. 55,23. 1 Petr. 5,7.

  4.    HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål,
        så ock den ogudaktige för olyckans dag.

  5.    En styggelse för HERREN är var högmodig man;
        en sådan bliver förvisso icke ostraffad.
      >Ords. 6,16 f. 11,21. 15,25.

  6.    Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning,
        och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

  7.    Om en mans vägar behaga HERREN väl
        så gör han ock hans fiender till hans vänner.

  8.    Bättre är något litet med rättfärdighet
        än stor vinning med orätt.
      >Ps. 37,16. Ords. 15,16 f. 17,1. Tob. 12,8.

  9.    Människans hjärta tänker ut en väg,
        men HERREN är den som styr hennes steg.
      >Ords. 19,21. 20,24.

 10.    Gudasvar är på konungens läppar,
        i domen felar icke hans mun.

 11.    Våg och rätt vägning äro från HERREN,
        alla vikter i pungen äro hans verk.
      >Ords 11,1. 20,10, 23.
 12.    En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar,
        ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.
      >Ords. 20,28. 25,5. 29,4, 14. Vish. 6,1 f.

 13.    Rättfärdiga läppar behaga konungar väl,
        Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.
      >Ords. 22,11.

 14.    Konungens vrede är dödens förebud,
        men en vis man blidkar den.
      >Ords. 20,2.

 15.    När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv,
        och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.
      >Ords. 19,12.

 16.    Långt bättre är att förvärva vishet än guld
        förstånd är mer värt att förvärvas än silver.
      >Job 28,15 f. Ords. 3,14 f. 8,10 f., 19.

 17.    De redligas väg är att fly det onda;
        den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.

 18.    Stolthet går före undergång,
        och högmod går före fall.
      >Ords. 11,2. 18,12. Syr. 10,13 f.

 19.    Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta
        än att utskifta byte med de högmodiga.

 20.    Den som aktar på ordet, han finner lycka,
        och säll är den som förtröstar på HERREN.
      >Ords. 13,13.

 21.    Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig,
        och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

 22.    En livets källa är förståndet för den som äger det,
        men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.
      >Ords. 13,14.

 23.    Den vises hjärta gör hans mun förståndig
        och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.

 24.    Milda ord äro honungskakor;
        de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.

 25.    Mången håller sin väg för den rätta,
        men på sistone leder den dock till döden.
      >Ords. 14,12.

 26.    Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta
        ty hans egen mun driver på honom.

 27.    Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada;
        det är såsom brunne en eld på hennes läppar.
      >Jak. 3,6.

 28.    En vrång människa kommer träta åstad,
        och en örontasslare gör vänner oense.
      >Ords. 18,6. 20,3.

 29.    Den orättrådige förför sin nästa
        och leder honom in på en väg som icke är god.
      >Ords. 1,10,16.

 30.    Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar;
        den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.
      >Ords. 6,13. 10,10. Syr. 27,22 f.

 31.    En ärekrona äro grå hår;
        den vinnes på rättfärdighetens väg.
      >Ords. 20,29

 32.    Bättre är en tålmodig man än en stark,
        och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.
      >Ords. 14,17. 19,11.

 33.    Lotten varder kastad i skötet,
        men den faller alltid vart HERREN vill.

[https://runeberg.org/bibeln/20_17.html]
                     Ordspråksboken, 17 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Bättre är ett torrt brödstycke med ro
        än ett hus fullt av högtidsmat med kiv.
      >Ps. 37,16. Ords. 15,16 f. 16,8.

  2.    En förståndig tjänare får råda över en vanartig son,
        och bland bröderna får han skifta arv.

  3.    Degeln prövar silver och smältugnen guld,
        så prövar HERREN hjärtan.
      >Ps. 26,2. Jer. 17,10. Syr. 2,5.

  4.    En ond människa aktar på ondskefulla läppar,
        falskheten lyssnar till fördärvliga tungor.

  5.    Den som bespottar den fattige smädar hans skapare;
        den som gläder sig åt andras ofärd bliver icke ostraffad.
      >Ords 14,31. 22,2.

  6.    De gamlas krona äro barnbarn,
        och barnens ära äro deras fäder.
      >Syr. 3,11.

  7.    Stortaliga läppar hövas icke dåren,
        mycket mindre lögnaktiga läppar en furste.

  8.    En gåva är en lyckosten i dens ögon, som ger den;
        vart den än kommer bereder den framgång.
      >Ords. 18,16. 21,14.

  9.    Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek,
        men den som river upp gammalt, han gör vänner oense.
      >Ords. 10,12.

 10.    En förebråelse verkar mer på den förståndige
        än hundra slag på dåren.
      >Pred. 7,6.

 11.    Upprorsmakaren vill allenast vad ont är,
        men en budbärare utan förbarmande skall sändas mot honom.

 12.    Bättre är att möta en björninna från vilken man har tagit ungarna,
        än att möta en dåre i hans oförnuft.

 13.    Den som vedergäller gott med ont,
        från hans hus skall olyckan icke vika.
      >Rom. 12,17. 1 Tess. 5,15. 1 Petr. 3,9.

 14.    Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst;
        håll därför inne, förrän kivet har brutit ut.

 15.    Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige,
        de äro båda en styggelse för HERREN.
      >5 Mos. 25,1. Jes. 5,23. Hes. 13,19, 22 f.

 16.    Vartill gagna väl penningar i dårens hand?
        Han kunde köpa sig vishet, men han saknar förstånd.

 17.    En väns kärlek består alltid.
        och en broder födes till hjälp i nöden.
      >Ords. 18,24.

 18.    En människa utan förstånd är den som giver handslag,
        den som går i borgen för sin nästa.
      >Ords. 6,1. 11,15. 20,16. 22,26. 27,13.

 19.    Den som älskar split, han älskar överträdelse;
        Men som bygger sin dörr hög, han far efter fall.
      >Ords. 16,13. 18,12.

 20.    Den som har ett vrångt hjärta vinner ingen framgång,
        och den som har en förvänd tunga, han faller i olycka.

 21.    Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom,
        en dåres fader har ingen glädje.
      >Ords. 10,1. 15,20.

 22.    Ett glatt hjärta är en god läkedom,
        men ett brutet mod tager märgen ur benen.
      >Ords 15,13. 18,14.

 23.    Den ogudaktige tager gärna skänker i lönndom,
        för att han skall vränga rättens vägar.
      >2 Mos. 23,8. 5 Mos. 16,19.

 24.    Den förståndige har sin blick på visheten,
        men dårens ögon äro vid jordens ända.
      >Pred. 2,14.

 25.    En dåraktig son är sin faders grämelse
        och en bitter sorg för henne som har fött honom.
      >Ords. 19,13.

 26.    Att pliktfälla jämväl den rättfärdige är icke tillbörligt;
        att slå ädla män strider mot rättvisan.

 27.    Den som har vett, han spar sina ord;
        och lugn till sinnes är en man med förstånd.
      >Ords. 10,19. Jak. 1,19.

 28.    Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis;
        den som tillsluter sina läppar är förståndig.

[https://runeberg.org/bibeln/20_18.html]
                     Ordspråksboken, 18 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Den egensinnige följer sin egen lystnad,
        med all makt söker han strid.

  2.    Dåren frågar ej efter förstånd,
        allenast efter att få lägga fram vad han har i hjärtat.
      >Ords. 13,16.

  3.    Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt,
        och med skamlig vandel följer smälek.
      >Ords. 11,2.

  4.    Orden i en mans mun äro såsom ett djupt vatten,
        såsom en flödande bäck, en vishetens källa.
      >Ords. 13,14. 20,5.

  5.    Att vara partisk för den skyldige är icke tillbörligt
        ej heller att vränga rätten för den oskyldige.
      >3 Mod. 19,16. 5 Mos. 1,17. 16,19. Ords. 24,23. 28,21.

  6.    Dårens läppar komma med kiv,
        och hans mun ropar efter slag.
      >Ords. 16,23.

  7.    Dårens mun är honom själv till olycka,
        och hans läppar äro en snara hans liv.

  8.    Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar
        och tränga ned till hjärtats innandömen.
      >Job 34,7. Ps. 55,22. Ords. 26,22.

  9.    Den som är försumlig i sitt arbete,
        han är allaredan en broder till rövaren.

 10.    HERRENS namn är ett starkt torn;
        den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.
      >Ps. 31,4. 61,4. Ords. 14,26.

 11.    Den rikes skatter äro honom en fast stad,
        höga murar likna de, i hans inbillning.
      >Ords. 10,15.

 12.    Före fall går högmod i mannens hjärta,
        och ödmjukhet går före ära.
      >Ords. 15,33. 16,18. 22,4. 29,23. Syr. 10,13 f.

 13.    Om någon giver svar, förrän han har hört,
        så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.
      >Syr. 11,8.

 14.    Mod uppehåller mannen i hans svaghet;
        men ett brutet mod, vem kan bära det?
      >Ords. 15,13. 17,22.

 15.    Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap,
        och de visas öron söka kunskap.

 16.    Gåvor öppna väg för en människa
        och föra henne fram inför de store.
      >Ords. 17,8. 21,14.

 17.    Den som först lägger fram sin sak har rätt;
        sedan kommer vederparten och uppdagar huru det är.

 18.    Lottkastning gör en ände på trätor,
        den skiljer mellan mäktiga män.
      >Ords. 16,33.

 19.    En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad,
        och trätor äro såsom bommar för ett slott.

 20.    Av sin muns frukt får envar sin buk mättad,
        han varder mättad av sina läppars gröda.
      >Ords. 12,13 f. 13,2.

 21.    Död och liv har tungan i sitt våld,
        de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.
      >Syr. 37,18.

 22.    Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka
        och har undfått nåd av HERREN.
      >Ords. 19,11. 31,10 f.

 23.    Bönfallande är den fattiges tal,
        men den rike svarar med hårda ord.

 24.    Den som ävlas att få vänner, han kommer i olycka;
        men vänner finnas, mer trogna än en broder.
      >Ords. 17,l7. Syr. 6,14.

[https://runeberg.org/bibeln/20_19.html]
                     Ordspråksboken, 19 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet
        än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.
      >Ords. 28,6.

  2.    Ett obetänksamt sinne, redan det är illa;
        och den som är snar på foten, han stiger miste.

  3.    En människas eget oförnuft kommer henne på fall,
        och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas

  4.    Gods skaffar många vänner,
        men den arme bliver övergiven av sin vän.
      >Ords. 14,20.

  5.    Ett falskt vittne bliver icke ostraffat,
        och den som främjar lögn, han kommer icke undan.
      >5 Mos. 19,18 f. Ords. 21,28.

  6.    Många söka en furstes ynnest,
        och alla äro vänner till den givmilde.

  7.    Den fattige är hatad av alla sina fränder,
        ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom;
        han far efter löften som äro ett intet.
      >Ords. 14,20.

  8.    Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt;
        den som tager vara på insikt, han finner lycka

  9.    Ett falskt vittne bliver icke ostraffat,
        och den som främjar lögn, han skall förgås.

 10.    Det höves icke dåren att hava goda dagar,
        mycket mindre en träl att råda över furstar.
      >Ords. 17,16. 26,1. 30,22.

 11.    Förstånd gör en människa tålmodig,
        och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.
      >Ords. 14,17, 26,1. 16,32.

 12.    En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande,
        hans nåd är såsom dagg på gräset.
      >Ords. 16,14 f. 20,2.

 13.    En dåraktig son är sin faders fördärv,
        och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.
      >Ords. 15,20. 17,25. 27,15.

 14.    Gård och gods får man i arv från sina fäder,
        men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.
      >Ords. 18,22. 31,10 f.

 15.    Lättja försänker i dåsighet,
        och den håglöse får lida hunger.
      >Ords. 10,4 f. 12,24, 27. 13,4. 20,13.

 16.    Den som håller budet får behålla sitt liv;
        den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.

 17.    Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN
        och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.
      >Matt. 10,42. 25,40.

 18.    Tukta din son, medan något hopp är,
        och åtrå icke att vålla hans död.
      >Ords. 13,24. 22,15. 23,13. Syr. 30,1 f.

 19.    Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför,
        ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.
      >Syr. 30,24.

 20.    Hör råd och tag emot tuktan,
        på det att du för framtiden må bliva vis.
      >Ords. 1,8.

 21.    Många planer har en man i sitt hjärta,
        men HERRENS råd, det bliver beståndande.
      >Ps. 33,11. Ords. 16,1, 9. Jes. 46,10.

 22.    Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet,
        och en fattig man är bättre än en som ljuger.
      >Mark. 12,43.

 23.    HERRENS fruktan för till liv;
        så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.

 24.    Den late sticker sin hand i fatet,
        men gitter icke föra den åter till munnen.
      >Ords. 26,15.

 25.    Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok;
        och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.
      >Ords. 21,11.

 26.    Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder,
        han är en vanartig och skändlig son.
      >Ords. 20,20.

 27.    Min son, om du icke vill höra tuktan,
        så far du vilse från de ord som giva kunskap.
      >Ords. 23,12.

 28.    Ett ont vittne bespottar vad rätt är,
        och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.

 29.    Straffdomar ligga redo för bespottarna
        och slag för dårarnas rygg.
      >Ords. 10,13. 20,30. 26,3

[https://runeberg.org/bibeln/20_20.html]
                     Ordspråksboken, 20 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken,
        och ovis är envar som raglar därav.
      >Ef. 5,18

  2.    Såsom ett ungt lejons rytande är den skräck en konung ingiver;
        den som ådrager sig hans vrede har förverkat sitt liv.
      >Ords. 16,14. 19,12.

  3.    Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv,
        den oförnuftige söker alltid strid.
      >Ords. 16,28.

  4.    När hösten kommer, vill den late icke plöja;
        därför söker han vid skördetiden förgäves efter frukt.
      >Ords. 21,25. 28,19.

  5.    Planerna i en mans hjärta äro såsom ett djupt vatten,
        men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.
      >Ps. 64,6 f. Ords. 26,24.

  6.    Många finnas, som ropa ut var och en sin barmhärtighet;
        men vem kan finna en man som är att lita på?

  7.    Den som vandrar i ostrafflighet såsom en rättfärdig man,
        hans barn går det val efter honom.
      >Ps. 25,12 f. 112,1 f.

  8.    En konung, som sitter på domarstolen,
        rensar med sina ögons kastskovel bort allt vad ont är.

  9.    Vem kan säga: »Jag har bevarat mitt hjärta rent,
        jag är fri ifrån synd»?
      >1 Mos. 8,21. 1 Kon. 8,46. 2 Krön. 6,36. Pred. 7,21. 1 Joh. 1,8.

 10.    Två slags vikt och två slags mått,
        det ena som det andra är en styggelse för HERREN.
      >Ords. 11,1. 16,11.

 11.    Redan barnet röjer sig i sina gärningar,
        om dess vandel är rättskaffens och redlig.

 12.    Örat, som hör, och ögat, som ser,
        det ena som det andra har HERREN gjort.
      >Ps. 94,9.

 13.    Älska icke sömn, på det att du icke må bliva fattig;
        håll dina ögon öppna, så får du bröd till fyllest.
      >Ords. 6,9 f. 19,15. 24,30 f.

 14.    »Uselt, uselt», säger köparen;
        men när han går sin väg, rosar han sitt köp.

 15.    Man må hava guld, så ock pärlor i myckenhet,
        den dyrbaraste klenoden äro dock läppar som tala förstånd.
      >Ords. 17,27.

 16.    Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan,
        och panta ut vad han har, för de främmandes skull.
      >Ords. 17,18. 27,13.

 17.    Orättfånget bröd smakar mannen ljuvligt,
        men efteråt bliver hans mun full av stenar.
      >Job 20,12 f. Ords. 9,17.

 18.    Planer hava framgång, när de äro väl överlagda,
        och med rådklokhet må man föra krig.
      >Ords. 11,13 . 24,5 f.

 19.    Den som går med förtal, han förråder hemligheter;
        med den som är lösmunt må du ej giva dig i lag.
      >Ords. 11,13. 25,9.

 20.    Den som uttalar förbannelser över fader eller moder,
        hans lampa skall slockna ut mitt i mörkret.
      >2 Mos. 21,17. 3 Mos. 20,9. 5 Mos. 27,16. Ords. 13,9. 19,26.
      >Matt. 15,4  Mark. 7,10.

 21.    Det förvärv man i förstone ävlas efter,
        det varder på sistone icke välsignat.
      >Ords. 13,11. 28,20, 22.

 22.    Säg icke: »Jag vill vedergälla ont med ont»;
        förbida HERREN, han skall hjälpa dig.
      >5 Mos. 32,35. Ords. 17,13. 24,29. Rom. 12,19. 1 Tess. 5,15.

 23.    Tvåfaldig vikt är en styggelse för HERREN,
        och falsk våg är icke något gott.

 24.    Av HERREN bero en mans steg;
        ja, en människa förstår icke själv sin väg.
      >Ps. 37,23. Ords. 16,1, 9. 19,21.

 25.    Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något
        och att överväga sina löften, först när de äro gjorda.
      >Pred. 5,1 f. Matt. 15,5 f.

 26.    En vis konung rensar bort de ogudaktiga såsom med en kastskovel
        och låter tröskhjulet gå över dem.

 27.    Anden i människan är en HERRENS lykta;
        den utrannsakar alla hjärtats innandömen.
      >1 Kor. 2,11

 28.    Mildhet och trofasthet äro en konungs vakt;
        genom mildhet stöder han sin tron.
      >Ords. 16,12. 29,4, 14.

 29.    De ungas ära är deras kraft,
        och de gamlas prydnad äro deras grå hår.
      >Ords. 16,31.

 30.    Sår som svida rena från ondska,
        ja, tuktan renar hjärtats innandömen.

[https://runeberg.org/bibeln/20_21.html]
                     Ordspråksboken, 21 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Konungars hjärtan äro i HERRENS hand såsom vattenbäckar:
        han leder dem varthelst han vill.
      >Ps. 33,15.

  2.    Var man tycker sin väg vara den rätta,
        men HERREN är den som prövar hjärtan.
      >Ords. 16,2.

  3.    Att öva rättfärdighet och rätt,
        det är mer värt för HERREN än offer.
      >1 Sam. 15,22. Jes. 1,11 f. Hos. 6,6.

  4.    Stolta ögon och högmodigt hjärta --
        de ogudaktigas lykta är dem till synd.
      >Ps. 101,5. Ords. 10,16. 13,9.

  5.    Den idoges omtanke leder allenast till vinning,
        men all fikenhet allenast till förlust.
      >Ords. 10,4. 13,4. 14,23. 28,20.

  6.    De skatter som förvärvas genom falsk tunga,
        de äro en försvinnande dunst och hasta till döden.
      >Ords. 10,2. Jak. 5,1 f.

  7.    De ogudaktigas övervåld bortrycker dem själva,
        eftersom de icke vilja göra vad rätt är.

  8.    En oärlig mans väg är idel vrånghet,
        men en rättskaffens man handla redligt

  9.    Bättre är att bo i en vrå på taket
        än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.
      >Ords. 25,24.

 10.    Den ogudaktiges själ har lust till det onda;
        hans nästa finner ingen barmhärtighet hos honom.

 11.    Straffar man bespottaren, så bliver den fåkunnige vis:
        och undervisar man den vise, så inhämtar han kunskap.
      >Ords. 19,25.

 12.    Den Rättfärdige giver akt på den ogudaktiges hus,
        han störtar de ogudaktiga i olycka.
      >Pred. 5,7.

 13.    Den som tillsluter sitt öra för den armes rop,
        han skall själv ropa utan att få svar.

 14.    En hemlig gåva stillar vrede
        och en skänk i lönndom våldsammaste förbittring.
      >Ords. 17,8, 23. 18,16.

 15.    Det är den rättfärdiges glädje att rätt skipa,
        men det är ogärningsmännens skräck.

 16.    Den människa som far vilse ifrån förståndets väg,
        hon hamnar i skuggornas krets.

 17.    Den som älskar glada dagar varder fattig;
        den som älskar vin och olja bliver icke rik.
      >Ords. 23,20 f. Luk. 15,13 f.

 18.    Den ogudaktige varder given såsom lösepenning för den rättfärdige,
        och den trolöse sättes i de redligas ställe.
      >Est. 7,9 f. Ords. 11,8.

 19.    Bättre är att bo i ett öde land
        än med en trätgirig och besvärlig kvinna.
      >Ords. 25,24. Syr. 25,16.

 20.    Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning,
        men en dåraktig människa förslösar sitt gods.

 21.    Den som far efter rättfärdighet och godhet,
        han finner liv, rättfärdighet och ära.

 22.    En vis man kan storma en stad full av hjältar
        och bryta ned det fäste som var dess förtröstan.
      >Ords. 24,5. Pred. 7,20. 9,16, 18.

 23.    Den som bevarar sin mun och sin tunga
        han bevarar sitt liv för nöd.
      >Ords. 13,3.

 24.    Bespottare må den kallas, som är fräck och övermodig,
        den som far fram med fräck förmätenhet.

 25.    Den lates begärelse för honom till döden,
        i det att hans händer icke vilja arbeta.
      >Ords. 20,4.

 26.    Den snikne är alltid full av snikenhet;
        men den rättfärdige giver och spar icke.

 27.    De ogudaktigas offer är en styggelse;
        mycket mer, när det frambäres i skändligt uppsåt.
      >Ords. 15,8. Jes. 1,13 f. Syr. 34,21 f.

 28.    Ett lögnaktigt vittne skall förgås;
        men en man som hör på får allt framgent tala.
      >5 Mos. 19,18 f. Ords. 19,5, f.

 29.    En ogudaktig man uppträder fräckt;
        men den redlige vandrar sina vägar ståndaktigt.

 30.    Ingen vishet, intet förstånd,
        intet råd förmår något mot HERREN.
      >Job 5,12 f. Ords 11,21. Jes. 8,10.

 31.    Hästar rustas ut för stridens dag,
        men från HERREN är det som segern kommer.
      >Ps. 33,16 f. 147,10 f.

[https://runeberg.org/bibeln/20_22.html]
                     Ordspråksboken, 22 Kapitlet

                  Slutet av den första samlingen av
                 salomoniska ordspråk.  »De vises ord»
                           (22:17--24:22).

  1.    Ett gott namn är mer värt än stor rikedom,
        ett gott anseende är bättre än silver och guld.
      >Pred 7,9.

  2.    Rik och fattig få leva jämte varandra;
        HERREN har gjort dem båda.
      >5 Mos. 15,11. Ords. 14,31. 17,6. 29,13.

  3.    Den kloke ser faran och söker skydd;
        men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.
      >Ords. 27,12.

  4.    Ödmjukhet har sin lön i HERRENS fruktan,
        i rikedom, ära och liv.
      >Ords. 15,33. 18,12.

  5.    Törnen och snaror ligga på den vrånges väg;
        den som vill bevara sitt liv håller sig fjärran ifrån dem.

  6.    Vänj den unge vid den väg han bör vandra,
        så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.

  7.    Den rike råder över de fattiga,
        och låntagaren bliver långivarens träl.

  8.    Den som sår vad orätt är, han får skörda fördärv,
        och hans övermods ris får en ände.
      >Job 4,8. Ords. 11,18.

  9.    Den som unnar andra gott, han varder välsignad,
        ty han giver av sitt bröd åt den arme.
      >Syr. 31,23.

 10.    Driv ut bespottaren, så upphör trätan,
        och tvist och smädelse få en ände.
      >Ords. 26,20.

 11.    Den som älskar hjärtats renhet,
        den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.
      >Ords. 16,13.

 12.    HERRENS ögon bevara den förståndige;
        därför omstörtar han den trolöses planer.

 13.    Den late säger: »Ett lejon är på gatan;
        därute på torget kunde jag bliva dräpt.»
      >Ords. 26,13.

 14.    En trolös kvinnas mun är en djup grop;
        den som har träffats av HERRENS vrede, han faller däri.
      >Ords. 7,26 f. 23,27.

 15.    Oförnuft låder vid barnets hjärta,
        men tuktans ris driver det bort.
      >Ords. 13,21. 19,18. 23,13.

 16.    Den som förtrycker den arme bereder honom vinning
        men den som giver åt den rike vållar honom allenast förlust.

                     ----

 17.    Böj ditt öra härtill, och hör de vises ord,
        och lägg mina lärdomar på hjärtat.
      >Ords. 1,5 f. 2,1 f. 3,1 f. 4,1 f. 5,1 f.
 18.    Ty det bliver dig ljuvligt, om du bevarar dem i ditt innersta;
        må de alla ligga redo på dina läppar.
 19.    För att du skall sätta din förtröstan till HERREN,
        undervisar jag i dag just dig.
 20.    Ja, redan förut har jag ju skrivit regler för dig
        och meddelat dig råd och insikt,
 21.    för att lära dig tillförlitliga sanningsord,
        så att du rätt kan svara den som har sänt dig åstad.

 22.    Plundra icke den arme, därför att han är arm,
        och förtrampa icke den fattige porten[1].
 23.    Ty HERREN skall utföra deras sak,
        och dem som röva från dem skall han beröva livet.
      >Ords. 23,11.

 24.    Giv dig icke i sällskap med den som lätt vredgas
        eller i lag med en snarsticken man,
      >Ords. 29,22.
 25.    på det att du icke må lära dig hans vägar
        och bereda en snara för ditt liv.

 26.    Var icke en av dem som giva handslag,
        en av dem som gå i borgen för lån.
      >Ords. 11,15. 17,18. 20,16. 27,13.
 27.    Icke vill du att man skall taga ifrån dig sängen där du ligger,
        om du icke har något att betala med?

 28.    Flytta icke ett gammalt råmärke,
        ett sådant som dina fäder hava satt upp.
      >5 Mos. 19,14. 27,17. Ords. 23,10.

 29.    Ser du en man som är väl förfaren i sin syssla,
        hans plats är att tjäna konungar;
        icke må han tjäna ringa män.

[1]  Se Port i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/20_23.html]
                     Ordspråksboken, 23 Kapitlet

                   Fortsättning av »De vises ord».

  1.    När du sitter till bords med en furste,
        så besinna väl vad du har framför dig,
      >Syr. 31,12 f.
  2.    och sätt en kniv på din strupe,
        om du är alltför hungrig.
  3.    Var ej lysten efter hans smakliga rätter,
        ty de äro en bedräglig kost.

  4.    Möda dig icke för att bliva rik;
        avstå från att bruka klokskap.
  5.    Låt icke dina blickar flyga efter det som ej har bestånd;
        ty förvisso gör det sig vingar
        och flyger sin väg, såsom örnen mot himmelen.

  6.    Ät icke den missunnsammes bröd,
        och var ej lysten efter hans smakliga rätter;

  7.    ty han förfar efter sina själviska beräkningar.
        »Ät och drick» kan han val säga till dig,
        men hans hjärta är icke med dig.
  8.    Den bit du har ätit måste du utspy,
        och dina vänliga ord har du förspillt.

  9.    Tala icke för en dåres öron,
        ty han föraktar vad klokt du säger.
      >Ords. 9,8. Matt. 7,6.

 10.    Flytta icke ett gammalt råmärke,
        och gör icke intrång på de faderlösas åkrar.
      >2 Mos. 22,22 f. 5 Mos. 19,14. 27.17. Ords. 22,28.
 11.    Ty deras bördeman är stark;
        han skall utföra deras sak mot dig.
      >2 Mos. 22,23. 3 Mos. 25,26. Ps. 68,6. Ords. 22,23.

 12.    Vänd ditt hjärta till tuktan
        och dina öron till de ord som giva kunskap.
      >Ords. 19,27.

 13.    Låt icke gossen vara utan aga;
        ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden;
      >Ords. 13,24. 19,18. 22,16. Syr. 30,1 f
 14.    ja, om du slår honom med riset,
        så räddar du hans själ undan dödsriket.

 15.    Min son, om ditt hjärta bliver vist,
        så gläder sig ock mitt hjärta;
      >Ords. 10,1. 27,11. 29,3.
 16.    ja, mitt innersta fröjdar sig,
        när dina läppar tala vad rätt är.

 17.    Låt icke ditt hjärta avundas syndare,
        men nitälska för HERRENS fruktan beständigt.
      >Ords. 24,1.
 18.    Förvisso har du då en framtid,
        och ditt hopp varder icke om intet.
      >Ps. 37,37. Ords. 24,14, 20.

 19.    Hör, du min son, och bliv vis,
        och låt ditt hjärta gå rätta vägar.
 20.    Var icke bland vindrinkare,
        icke bland dem som äro överdådiga i mat.
 21.    Ty drinkare och frossare bliva fattiga,
        och sömnaktighet giver trasiga kläder.
      >Ords. 21,17.

 22.    Hör din fader, som har fött dig,
        och förakta icke din moder, när hon varder gammal.
      >Ords. 1,8. Syr. 3,2 f.
 23.    Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke,
        sök vishet och tukt och förstånd.
 24.    Stor fröjd har den rättfärdiges fader;
        den som har fått en vis son har glädje av honom.
      >Ords. 10,1. 15,20.
 25.    Må då din fader och din moder få glädje,
        och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.

 26.    Giv mig, min son, ditt hjärta,
        och låt mina vägar behaga dina ögon.
 27.    Ty skökan är en djup grop,
        och nästans hustru är en trång brunn.
      >Ords. 22,14.
 28.    Ja, såsom en rövare ligger hon på lur
        och de trolösas antal förökar hon bland människorna.

 29.    Var är ve, var är jämmer?
        Var äro trätor, var är klagan?
        Var äro sår utan sak?
        Var äro ögon höljda i dunkel?
 30.    Jo, där man länge sitter kvar vid vinet,
        där man samlas för att pröva kryddade drycker.
      >Jes. 5,11 f., 22.
 31.    Så se då icke på vinet, att det är så rött,
        att det giver sådan glans i bägaren,
        och att det så lätt rinner ned.
      >Ef. 5,18.
 32.    På sistone stinger det ju såsom ormen,
        och likt basilisken sprutar det gift.
 33.    Dina ögon få då skåda sällsamma syner,
        och ditt hjärta talar förvända ting.
 34.    Det är dig såsom låge du i havets djup,
        eller såsom svävade du uppe i en mast:
 35.    »De slå mig, men åt vållar mig ingen smärta,
        de stöta mig, men jag känner det icke.
        När skall jag då vakna upp,
        så att jag återigen får skaffa mig sådant?»

[https://runeberg.org/bibeln/20_24.html]
                     Ordspråksboken, 24 Kapitlet

                Slutet av »De vises ord» jämte tillägg
                             (v. 23--34).

  1.    Avundas icke onda människor,
        och hav ingen lust till att vara med dem.
      >Ords 1,10. 23,17.
  2.    Ty på övervåld tänka deras hjärtan,
        och deras läppar tala olycka.

  3.    Genom vishet varder ett hus uppbyggt,
        och genom förstånd hålles det vid makt.
  4.    Genom klokhet bliva kamrarna fyllda
        med allt vad dyrbart och ljuvligt är.

  5.    En vis man är stark,
        och en man med förstånd är väldig i kraft.
      >Ords. 21,22. Pred. 9,16, 18.
  6.    Ja, med rådklokhet skall man föra krig,
        och där de rådvisa äro många, där går det väl.
      >Ords. 11,14. 15,22. 20,18.

  7.    Sällsynt korall är visheten för den oförnuftige,
        i porten kan han icke upplåta sin mun.

  8.    Den som tänker ut onda anslag,
        honom må man kalla en ränksmidare.

  9.    Ett oförnuftigt påfund är synden,
        och bespottaren är en styggelse för människor.

 10.    Låter du modet falla, när nöd kommer på,
        så saknar du nödig kraft.

 11.    Rädda dem som släpas till döden,
        och bistå dem som stappla till avrättsplatsen.
      >Ps. 82,3 f. Ords. 31,8 f.

 12.    Om du säger: »Se, vi visste det icke»,
        så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det,
        och om ej han som har akt på din själ vet det.
        Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.
      >Job 34,11. Ps. 62,13. Jer. 32,19 Rom. 2,6. Upp. 22,12.

 13.    Ät honung, min son, ty det är gott,
        och självrunnen honung är söt för din mun.
      >Ords. 25,16, 27.
 14.    Lik sådan må du räkna visheten för din själ.
        Om du finner henne, så har du en framtid,
        och ditt hopp varder då icke om intet.
      >Ords. 23,18.

 15.    Lura icke, du ogudaktige, på den rättfärdiges boning,
        öva intet våld mot hans vilostad.
 16.    Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp;
        men de ogudaktiga störta över ända olyckan.
      >Ps. 34,20. 37,24. Mik 7,8.

 17.    Gläd dig icke, när din fiende faller,
        och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända,
      >Job 31,29.
 18.    på det att HERREN ej må se det med misshag
        och flytta sin vrede ifrån honom.

 19.    Harmas icke över de onda,
        avundas icke de ogudaktiga.
      >Ps. 37,1. Pred. 7,10.
 20.    Ty den som är ond har ingen framtid;
        de ogudaktigas lampa skall slockna ut.
      >Job 18,5. Ps. 37,33. Ords. 13,9.

 21.    Min son, frukta HERREN och konungen;
        giv dig icke i lag med upprorsmän.
      >1 Petr. 2,17.
 22.    Ty plötsligt skall ofärd komma över dem,
        och vem vet när deras år få en olycklig ände?

                     ----

 23.    Dessa ord äro ock av visa män.

        Att hava anseende till personen, när man dömer, är icke tillbörligt.
      >5 Mos. 1,17. Ords. 18,5. 28,21.
 24.    Den som säger till den skyldige: »Du är oskyldig»,
        honom skola folk förbanna,
        honom skola folkslag önska ofärd.
 25.    Men dem som skipa rättvisa skall det gå väl,
        och över dem skall komma välsignelse av vad gott är.

 26.    En kyss på läpparna är det,
        när någon giver ett rätt svar.

 27.    Fullborda ditt arbete på marken,
        gör allting redo åt dig på åkern;
        sedan må du bygga dig bo.
      >Ords. 12,11.

 28.    Bär icke vittnesbörd mot din nästa utan sak;
        icke vill du bedraga med dina läppar?
      >Ords. 14,5.
 29.    Säg icke: »Såsom han gjorde mot mig vill jag göra mot honom,
        jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.»
      >Ords. 20,22. Matt. 5,44.

 30.    Jag gick förbi en lat mans åker,
        en oförståndig människas vingård.
 31.    Och se, den var alldeles full av ogräs,
        dess mark var övertäckt av nässlor,
        och dess stenmur låg nedriven.
 32.    Och jag betraktade det och aktade därpå,
        jag såg det och tog varning därav.
 33.    Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet,
        lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
      >Ords. 6,6 f.
 34.    så skall fattigdomen komma farande över dig,
        och armodet såsom en väpnad man.

[https://runeberg.org/bibeln/20_25.html]
                     Ordspråksboken, 25 Kapitlet

             Hiskias mäns samling av salomoniska ordspråk
                           (kap. 25--29).

  1.  Dessa ordspråk äro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs, män
      hava gjort detta utdrag.
      >2 Kon. 18,1 f.

  2.    Det är Guds ära att fördölja en sak,
        men konungars ära att utforska en sak.
      >Rom. 11,33.

  3.    Himmelens höjd och jordens djup
        och konungars hjärtan kan ingen utrannsaka.

  4.    Skaffa slagget bort ifrån silvret,
        så får guldsmeden fram en klenod därav.

  5.    Skaffa de ogudaktiga bort ur konungens tjänst,
        så varder hans tron befäst genom rättfärdighet.
      >Ords. 16,12. 20,8, 28.

  6.    Förhäv dig icke inför konungen,
        och träd icke fram på de stores plats.
      >Syr. 7,4. 13,9 f.
  7.    Ty det är bättre att man säger till dig: »Stig hitupp»,
        än att man flyttar ned dig för någon förnämligare man,
        någon som dina ögon redan hava sett.
      >Luk. 14,8 f.

  8.    Var icke för hastig att begynna en tvist;
        vad vill du eljest göra längre fram,
        om din vederpart kommer dig på skam?

  9.    Utför din egen sak mot din vederpart,
        men uppenbara icke en annans hemlighet,
      >Ords  11,8. 20,19. Syr. 19,7 f. 42,1.
 10.  på det att icke envar som hör det må lasta dig
      och ditt rykte bliva ont för beständigt.

 11.    Gyllene äpplen i silverskålar
        äro ord som talas i rättan tid.
      >Ords. 15,23.

 12.    Såsom en gyllene örring passar till ett bröstspänne av fint guld,
        så passar en vis bestraffare till ett hörsamt öra.

 13.    Såsom snöns svalka på en skördedag,
        så är en pålitlig budbärare för avsändaren;
        sin herres själ vederkvicker han.
      >Ords 13,17. 26,8.

 14.    Såsom regnskyar och blåst, och likväl intet regn,
        så är en man som skryter med givmildhet, men icke håller ord.
      >Judas v. 12.

 15.    Genom tålamod varder en furste bevekt,
        och en mjuk tunga krossar ben.
      >Ords. 15,1. Pred. 10,4.

 16.    Om du finner honung, så ät icke mer än du tål,
        så att du ej bliver övermätt därav och får utspy den.
      >Ords. 24,13.
 17.    Låt din fot icke för ofta komma i din väns hus,
        Så att han ej bliver mätt på dig och får motvilja mot dig.

 18.    En stridshammare och ett svärd och en skarp pil
        är den som bär falskt vittnesbörd mot sin nästa.
      >Ps. 57,6. 59,8.

 19.    Såsom en gnagande tand och såsom ett skadedjurs fot
        är den trolöses tillförsikt på nödens dag.
      >Jes. 42,17. Dan. 7,7.

 20.    Såsom att taga av dig manteln på en vinterdag,
        och såsom syra på lutsalt,
        så är det att sjunga visor för ett sorgset hjärta.
      >Rom. 12,15.

 21.    Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
        och om han är törstig, så giv honom att dricka;
      >Matt. 5,44. Rom. 12,20.
 22.    så samlar du glödande kol på hans huvud,
        och HERREN skall vedergälla dig.

 23.    Nordanvind föder regn
        och en tasslande tunga mulna ansikten.

 24.    Bättre är att bo i en vrå på taket
        än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.
      >Ords. 21,9, 19.

 25.    Såsom friskt vatten för den försmäktande,
        så är ett gott budskap ifrån fjärran land.

 26.    Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn,
        så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

 27.    Att äta för mycket honung är icke gott,
        och den som vinner ära får sin ära nagelfaren.

 28.    Såsom en stad vars murar äro nedbrutna och borta,
        så är en man som icke kan styra sitt sinne.

[https://runeberg.org/bibeln/20_26.html]
                     Ordspråksboken, 26 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.

  1.    Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden,
        så höves det ej heller att dåren får ära.
      >Ords. 17,16. 19,10.

  2.    Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort,
        så far en oförtjänt förbannelse förbi.

  3.    Piskan för hästen, betslet för åsnan
        och riset för dårarnas rygg!
      >Ps. 32,9. Ords. 1O,13.

  4.    Svara icke dåren efter hans oförnuft,
        så att du icke själv bliver honom lik.

  5.    Svara dåren efter hans oförnuft,
        för att han icke må tycka sig vara vis.

  6.    Den som sänder bud med en dåre,
        han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.
      >Ords. 25,13.

  7.    Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned,
        äro ordspråk i dårars mun.

  8.    Såsom att binda slungstenen fast vid slungan,
        så är det att giva ära åt en dåre.

  9.    Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand,
        så är det med ordspråk i dårars mun.

 10.    En mästare gör själv allt,
        men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

 11.    Lik en hund som vänder åter till i sina spyor
        dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.
      >2 Petr. 2,22.

 12.    Ser du en man som tycker sig själv vara vis,
        det är mer hopp om en dåre än om honom.
      >Ords. 3,7. 29,20.

 13.    Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen,
        ja, ett lejon är på gatorna.
      >Ords. 22,13.

 14.    Dörren vänder sig på sitt gångjärn,
        och den late vänder sig i sin säng.

 15.    Den late sticker sin hand i fatet,
        men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.
      >Ords. 19,21.

 16.    Den late tycker sig vara vis,
        mer än sju som giva förståndiga svar.

 17.    Lik en som griper en hund i öronen
        är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

 18.    Lik en rasande, som slungar ut brandpilar
        och skjuter och dödar,
 19.    är en man som bedrager sin nästa
        och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»

 20.    När veden tager slut, slocknar elden.
        och när örontasslaren är borta, stillas trätan.
      >Ords. 22,10.

 21.    Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved,
        så upptändes kiv av en trätgirig man.
      >Ords. 15,18. Syr. 28,10 f.

 22.    Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar
        och tränga ned till hjärtats innandömen.
      >Job 34,7. Ps. 55,22. Ords. 18,8.

 23.    Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl
        äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

 24.    En fiende förställer sig i sitt tal,
        men i sitt hjärta bär han på svek.
 25.    Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke,
        ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

 26.    Hatet brukar list att fördölja sig med,
        men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

 27.    Den som gräver en grop, han faller själv däri,
        och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.
      >Ps. 7,16. 9,16. 57,7. Pred. 10,8. Syr. 27,25 f.

 28.    En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat,
        och en hal mun kommer fall åstad.

[https://runeberg.org/bibeln/20_27.html]
                     Ordspråksboken, 27 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.

  1.    Beröm dig icke av morgondagen,
        ty du vet icke vad en dag kan bära i sitt sköte.
      >Syr. 18,26. Jak. 4,13 f.

  2.    Må en annan berömma dig, och icke din egen mun,
        främmande, och icke dina egna läppar.
      >Jer. 9,23.

  3.    Sten är tung, och sand är svår att bära,
        men tyngre än båda är förargelse genom en oförnuftig man.
      >Job 5,2. 6,3. Pred. 7,10.

  4.    Vrede är en grym sak och harm en störtflod,
        men vem kan bestå mot svartsjuka?
      >Ords. 6,34 f. Jak. 1,20.

  5.    Bättre är öppen tillrättavisning
        än kärlek som hålles fördold.

  6.    Vännens slag givas i trofasthet,
        men ovännens kyssar till överflöd.

  7.    Den mätte trampar honung under fötterna,
        men den hungrige finner allt vad bittert är sött.

  8.    Lik en fågel som har måst fly ifrån sitt bo
        är en man som har måst fly ifrån sitt hem.

  9.    Salvor och rökelse göra hjärtat glatt,
        ömhet hos en vän som giver välbetänkta råd.

 10.    Din vän och din faders vän må du icke låta fara,
        gå icke till din broders hus, när ofärd drabbar dig;
        bättre är en granne som står dig nära
        än broder som står dig fjärran.
      >Ords. 18,24.

 11.    Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta;
        jag kan då giva den svar, som smädar mig.
      >Ords. 10,1. 23,15. 29,3.

 12.    Den kloke ser faran och söker skydd;
        de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.
      >Ords. 22,3.

 13.    Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan,
        och panta ut vad han har, för den främmande kvinnans skull.
      >Ords. 20,16. 22,26.

 14.    Den som välsignar sin nästa med hög röst bittida om morgonen,
        honom kan det tillräknas såsom en förbannelse.

 15.    Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag
        och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika.
      >Ords. 19,13.
 16.    Den som vill lägga band på en sådan vill lägga band på vinden,
        och hala oljan möter hans högra hand.

 17.    Järn giver skärpa åt järn;
        så skärper den ena människan den andra.

 18.    Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt;
        och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära.

 19.    Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet,
        så avspeglar den ena människans hjärta den andras.

 20.    Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas;
        så bliva ej heller människans ögon mätta.
      >Ords. 30,16. Pred. 1,8. Hab. 2,5. Syr. 14,9.

 21.    Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen,
        så ock en man genom sitt rykte.
      >Ords. 17,3.

 22.    Om du stötte den oförnuftige mortel
        med en stöt, bland grynen,
        så skulle hans oförnuft ändå gå ur honom.

 23.    Se väl till dina får,
        och hav akt på dina hjordar.
      >Syr. 7,22.

 24.    Ty rikedom varar icke evinnerligen;
        består ens en krona från släkte till släkte?
 25.    När ny brodd skjuter upp efter gräset som försvann,
        och när foder samlas in på bergen,
 26.    då äger du lamm till att bereda dig kläder
        och bockar till att köpa dig åker;
 27.    då giva dig getterna mjölk nog,
        till föda åt dig själv och ditt hus
        och till underhåll åt dina tjänarinnor.

[https://runeberg.org/bibeln/20_28.html]
                     Ordspråksboken, 28 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.

  1.    De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem;
        men de rättfärdiga äro oförskräckta såsom unga lejon.
      >3 Mos. 26,36 f. Ords. 10,24.

  2.    För sin överträdelses skull får ett land många herrar;
        men där folket har förstånd och inser vad rätt är, där bliver det beståndande.
      >Ords. 29,8. Jes. 24,4 f., 20.

  3.    En usel herre, som förtrycker de arma,
        är ett regn som förhärjar i stället för att giva bröd.

  4.    De som övergiva lagen prisa de ogudaktiga,
        men de som hålla lagen gå till strids mot dem.

  5.    Onda människor förstå icke vad rätt är,
        men de som söka HERREN, de förstå allt.

  6.    Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet
        rik som i vrånghet går dubbla vägar.
      >Ords. 19,1.

  7.    Den yngling är förståndig, som tager lagen i akt;
        men den som giver sig i sällskap med slösare gör sin fader skam.

  8.    De som förökar sitt gods genom ocker och räntor,
        han samlar åt den som förbarmar sig över de arma.
      >Pred. 2,26.

  9.    Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen,
        så är till och med hans bön en styggelse.
      >Job 27,8 f. Ps. 18,42. 66,18. Joh. 9,31.

 10.    Den som leder de redliga vilse in på en ond väg,
        han faller själv i sin grop;
        men de ostraffliga få till sin arvedel vad gott är.
      >Ords. 26,27. Matt. 15,14.

 11.    En rik man tycker sig vara vis,
        men en fattig man med förstånd uppdagar hurudan han är.

 12.    När de rättfärdiga triumfera, står allt härligt till;
        men när de ogudaktiga komma till makt, får man leta efter människor.
      >Ords. 11,10. 29,2.

 13.    Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl;
        men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.
      >Ps. 32,3 f. 1 Joh. 1,9.

 14.    Säll är den människa som ständigt tager sig till vara;
        men den som förhärdar sitt hjärta, han faller i olycka.
      >Ords. 14,16.

 15.    Lik ett rytande lejon och en glupande björn
        är en ogudaktig furste över ett fattigt folk.

 16.    Du furste utan förstånd, du som övar mycket våld,
        att den som hatar orätt vinning, han skall länge leva.
      >Ords. 29,4.

 17.    En människa som tryckes av blodskuld
        bliver en flykting ända till sin grav, och ingen må hjälpa en sådan.
      >1 Mos. 9,6. 2 Mos. 21,12. 5 Mos. 19,11 f.

 18.    Den som vandrar ostraffligt, han bliver frälst;
        men den som i vrånghet går dubbla vägar, han faller på en av dem.
      >Ords. 12,13.

 19.    Den som brukar sin åker får bröd till fyllest;
        men den som far efter fåfängliga ting får fattigdom till fyllest.
      >Ords. 12,11. 20,4. Syr. 20,28.

 20.    En redlig man får mycken välsignelse;
        men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.
      >Ords. 20,21. 21,5. 1 Tim. 6,6, 9.

 21.    Att hava anseende till personen är icke tillbörligt;
        men för ett stycke bröd gör sig mången till överträdare.
      >Ords. 18,5. 24,23. Hes. 13,19.

 22.    Den missunnsamme ävlas efter ägodelar
        och förstår icke att brist skall komma över honom.

 23.    Den som tillrättavisar en avfälling skall vinna ynnest,
        mer än den som gör sin tunga hal.
      >Ords. 9,8 f. 27,5 f.

 24.    Den som plundrar sin fader eller sin moder
        och säger: »Det är ingen synd»,
        han är stallbroder till rövaren.
      >Ords. 19,26. Matt. 15,5 f.

 25.    Den som är lysten efter vinning uppväcker träta;
        men den som förtröstar på HERREN varder rikligen mättad.

 26.    Den som förlitar sig på sitt förstånd, han är en dåre;
        men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.
      >Ords. 3,5, 7. 1 Kor. 3,19 f.

 27.    Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas;
        men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.
      >5 Mos. 15,11. Ords. 19,17. Syr. 4,5.

 28.    När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna;
        men när de förgås, växa de rättfärdiga till.
      >Job 24,4. Ords. 11,10. 29,7.

[https://runeberg.org/bibeln/20_29.html]
                     Ordspråksboken, 29 Kapitlet

                   Slutet av Hiskias mäns samling.

  1.    Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad,
        han varder oförtänkt krossad utan räddning.
      >Jes 66,4. Jer. 7,13 f.

  2.    När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket,
        men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.
      >Ords. 11,10. 28,12, 28.

  3.    Den som älskar vishet gör sin fader glädje;
        men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.
      >Ords. 10,1 15,20. 27,11  Luk. 15,13, 30.

  4.    Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt;
        men den som utpressar gärder, har fördärvar det.
      >Ords. 28,16

  5.    Den man som smickrar sin nästa
        han breder ut ett nät för han fötter.

  6.    En ond människas överträdelse bliver henne en snara,
        men den rättfärdige får jubla och glädjas.
      >Ords. 12,13

  7.    Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak,
        men den ogudaktige förstår intet.

  8.    Bespottare uppvigla staden,
        men visa män stilla vreden.
      >Ords. 28,2. Pred. 9,18.

  9.    När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man,
        då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.
      >Jes. 57,20 f.

 10.    De blodgiriga hata den som är ostrafflig,
        men de redliga söka skydda hans liv.

 11.    Dåren släpper all sin vrede lös,
        men den vise stillar den till slut.
      >Ords. 17,27.

 12.    Den furste som aktar på lögnaktigt tal,
        hans tjänare äro alla ogudaktiga.
      >Syr. 10,2.

 13.    Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra;
        av HERREN få bådas ögon sitt ljus.
      >Ords. 22,2.

 14.    Den konung som dömer de armas rätt.
        hans tron skall bestå evinnerligen.
      >Ords. 16,12. 20,28.

 15.    Ris och tillrättavisning giver vishet,
        men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.
      >Ords. 13,24. 22,15. 23,13 f.

 16.    Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till,
        men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.
      >Ps. 58,11. 91,8.

 17.    Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad
        och giva ljuvlig spis åt din själ.

 18.    Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst;
        men säll är den som håller lagen.

 19.    Med ord kan man icke tukta en tjänare
        ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

 20.    Ser du en man som är snar till att tala,
        det är mer hopp om en dåre än om honom.
      >Ords. 26,12. Pred. 5,1. Jak. 1,19 f. 3,5 f.

 21.    Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom,
        så visar denne honom på sistone förakt.

 22.    En snarsticken man uppväcker träta,
        och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.
      >Ords. 15,18. 22,24. 27,4. Jak. 1,20.

 23.    En människas högmod bliver henne till förödmjukelse,
        men den ödmjuke vinner ära.
      >Job 22,29. Ords. 15,33. 18,12. Luk. 14,11. 1 Petr. 5,5 f.

 24.    Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv;
        när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.
      >3 Mos. 5,1.

 25.    Människofruktan har med sig snaror,
        men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.
      >Matt. 10,28.

 26.    Många söka en furstes ynnest,
        men av HERREN får var och en sin rätt.

 27.    En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga,
        och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.
      >Ps. 15,4. 1 Petr. 4,4.

[https://runeberg.org/bibeln/20_30.html]
                     Ordspråksboken, 30 Kapitlet

                              Agurs ord.

  1.  Detta är Agurs, Jakes sons, ord och utsaga.  Så talade den mannen
      till Itiel -- till Itiel och Ukal.

  2.    Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa,
        jag har icke mänskligt förstånd;
  3.    vishet har jag icke fått lära,
        så att jag äger kunskap om den Helige.

  4.    Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned?
        Vem har samlat vinden i sina händer?
        Vem har knutit in vattnet i ett kläde?
        Vem har fastställt jordens alla gränser?
        Vad heter han, och vad heter hans son -- du vet ju det?
      >Job 38,4 f.

  5.    Allt Guds tal är luttrat;
        han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom.
      >Ps. 12,7. 18,31. 91,4.
  6.    Lägg icke något till hans ord,
        på det att han icke må beslå dig med lögn.
      >5 Mos. 4,2. 12,32.

  7.    Om två ting beder jag dig,
        vägra mig dem icke, intill min död:
  8.    Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig;
        och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom,
        men låt mig få det bröd mig tillkommer.
      >1 Tim. 6,8.
  9.    Jag kunde eljest, om jag bleve alltför matt, förneka dig,
        att jag sporde: »Vem är HERREN?»
        eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv,
        ja, förgripa mig på min Guds namn.
      >5 Mos. 8,12 f. 32,15.

 10.    Förtala icke en tjänare inför hans herre;
        han kunde eljest förbanna dig, så att du stode där med skam.

 11.    Ett släkte där man förbannar sin fader,
        och där man icke välsignar sin moder;
 12.    ett släkte som tycker sig vara rent,
        fastän det icke har avtvått sin orenlighet;
 13.    ett släkte -- huru stolta äro icke dess ögon,
        och huru fulla av högmod äro icke dess blickar!
 14.    ett släkte vars tänder äro svärd,
        och vars kindtänder äro knivar,
        så att de äta ut de betryckta ur landet
        och de fattiga ur människornas krets!

 15.    Blodigeln har två döttrar:
        »Giv hit, giv hit.»
        Tre finnas, som icke kunna mättas,
        ja, fyra, som aldrig säga: »Det är nog»:
 16.    dödsriket och den ofruktsammas kved,
        jorden, som icke kan mättas med vatten,
        och elden, som aldrig säger: »Det är nog.»
      >Ords. 27,20.

 17.    Den som bespottar sin fader
        och försmår att lyda sin moder
        hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut,
        och örnens ungar skola äta upp det.
      >5 Mos. 27,16.

 18.    Tre ting äro mig för underbara,
        ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra:
 19.    örnens väg under himmelen,
        ormens väg över klippan,
        skeppets väg mitt i havet
        och en mans väg hos en ung kvinna.

 20.    Sådant är äktenskapsbryterskans sätt:
        hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen
        och säger: »Jag har intet orätt gjort.»

 21.    Tre finnas, under vilka jorden darrar,
        ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda:
 22.    under en träl, när han bliver konung,
        och en dåre, när han får äta sig mätt,
      >Ords. 19,10. Pred. 10,5 f.
 23.    under en försmådd kvinna, när hon får man
        och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.

 24.    Fyra finnas, som äro små på jorden,
        och likväl är stor vishet dem beskärd:
 25.    myrorna äro ett svagt folk,
        men de bereda om sommaren sin föda;
      >Ords. 6,6 f.
 26.    klippdassarna äro ett folk med ringa kraft,
        men i klippan bygga de sig hus;
 27.    gräshopporna hava ingen konung,
        men i härordning draga de alla ut;
 28.    gecko-ödlan kan gripas med händerna,
        dock bor hon i konungapalatser.

 29.    Tre finnas, som skrida ståtligt fram,
        ja, fyra, som hava en ståtlig gång:
 30.    lejonet, hjälten bland djuren,
        som ej viker tillbaka för någon,
 31.    en stridsrustad häst och en bock
        och en konung i spetsen för sin här.
      >Job 39,22 f.

 32.    Om du har förhävt dig, evad det var dårskap
        eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen.
      >Job 39,37. Mik. 7,16.
 33.    Ty såsom ost pressas ut ur mjölk,
        och såsom blod pressas ut ur näsan,
        så utpressas kiv ur vrede.
                     ----

[https://runeberg.org/bibeln/20_31.html]
                     Ordspråksboken, 31 Kapitlet

                  Lemuels ord.  En idog hustrus lov.

  1.  Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon
      förmanade honom:

  2.    Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son,
        hör, du mina löftens son.
  3.    Giv icke din kraft åt kvinnor,
        vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.
      >5 Mos. 17,17.

  4.    Ej konungar tillkommer det, Lemoel,
        ej konungar tillkommer det att dricka vin
        ej furstar att fråga efter starka drycker.
      >Pred. 10,16 f.
  5.    De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen
        och förvända rätten för alla eländets barn.
      >Jes. 5,22 f. 28,7.
  6.    Nej, åt den olycklige give man starka drycker
        och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
      >Syr. 31,28.
  7.    Må dessa dricka och förgäta sitt armod
        och höra upp att tänka på sin vedermöda.

  8.    Upplåt din mun till förmån för den stumme
        och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
      >Job 29,12 f. Ords. 24,1l.
  9.    Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa,
        och skaffa den betryckte och fattige rätt.
      >Ps. 82,3. Jes. 1,17

                     ----[1]

 10.    En idog hustru, var finner man en sådan?
        Långt högre än pärlor står hon i pris.
      >Ords. 18,22. 19,14. Syr. 26,1.

 11.    På henne förlitar sig hennes mans hjärta,
        och bärgning kommer icke att fattas honom.
      >Ords 12,4 14,1.

 12.    Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är,
        i alla sina levnadsdagar.

 13.    Omsorg har hon om ull och lin
        och låter sina händer arbeta med lust.

 14.    Hon är såsom en köpmans skepp,
        sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

 15.    Medan det ännu är natt, står hon upp
        och sätter fram mat åt sitt husfolk,
        åt tjänarinnorna deras bestämda del.

 16.    Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den;
        av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

 17.    Hon omgjordar sina länder med kraft
        och lägger driftighet i sina armar.

 18.    Så förmärker hon att hennes hushållning går väl;
        hennes lampa släckes icke ut om natten.

 19.    Till spinnrocken griper hon med sina händer,
        och hennes fingrar fatta om sländan.

 20.    För den betryckte öppnar hon sin hand
        och räcker ut sina armar mot den fattige.

 21.    Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus,
        ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

 22.    Sköna täcken gör hon åt sig,
        hon har kläder av finaste linne och purpur.

 23.    Hennes man är känd i stadens portar,
        där han sitter bland landets äldste.

 24.    Fina linneskjortor gör hon och säljer dem,
        och bälten avyttrar hon till krämaren.

 25.    Kraft och heder är hennes klädnad,
        och hon ler mot den dag som kommer.

 26.    Sin mun upplåter hon med vishet,
        och har vänlig förmaning på sin tunga.

 27.    Hon vakar över ordningen i sitt hus
        och äter ej i lättja sitt bröd.

 28.    Hennes söner stå upp och prisa henne säll,
        hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

 29.    »Många idoga kvinnor hava funnits,
        men du, du övergår dem allasammans.»

 30.    Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt;
        men prisas må en hustru som fruktar HERREN.
      >Ords. 11,23.

 31.    Må hon få njuta sina gärningars frukt;
        hennes verk skola prisa henne i portarna.

[1]  Kap. 31 v. 10--31 alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/21_01.html]
                        Predikaren, 1 Kapitlet

                Allting är fåfänglighet och ett evigt
               enahanda.  Också strävandet efter vishet
                      är ett jagande efter vind.

  1.  Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

  2.  Fåfängligheters fåfänglighet!  säger Predikaren.  Fåfängligheters
      fåfänglighet!  Allt är fåfänglighet!

  3.  Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under
      solen?
  4.  Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen
      kvar.
  5.  Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått
      att komma till den ort där hon går upp.
  6.  Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig
      och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner
      den åter sitt kretslopp.
  7.  Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig
      fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt
      åter.
  8.  Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det.  Ögat mättas icke
      av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
  9.  Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har
      hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
 10.  Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så
      har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro
      före oss.
 11.  Man kommer icke ihåg dem som levde före oss.  Och dem som skola
      uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som
      leva ännu senare.

 12.  Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
 13.  Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom
      vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt
      besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig
      med.
 14.  När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var
      det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

 15.  Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes
      kan ej komma med i någon räkning.

 16.  Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet,
      och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig
      hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt
      hjärta inhämtat i rikt mått.»
 17.  Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till
      att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta
      var ett jagande efter vind.

 18.  Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som
      förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

[https://runeberg.org/bibeln/21_02.html]
                        Predikaren, 2 Kapitlet

                Glädjen och arbetet för att bereda sig
               glädje är fåfänglighet.  Det går den vise
                             såsom dåren.

  1.  Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje
      kommer dig, gör dig nu goda dagar.»  Men se, också detta var
      fåfänglighet.

  2.    Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap»,
        och om glädjen: »Vad gagnar den till?»

  3.  I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med
      vin -- allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet -- och
      huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se
      vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen,
      de dagar de leva.

  4.  Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag
      planterade vingårdar åt mig.
  5.  Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem
      alla slags fruktträd.
  6.  Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av
      träd, som växte upp.
  7.  Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades
      åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större
      myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem.
  8.  Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och
      länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och
      vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

  9.  Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig
      hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min
      vishet.
 10.  Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje
      nekade jag mitt hjärta.  Ty mitt hjärta fann glädje i all min
      möda, och detta var min behållna del av all min möda.

 11.  Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina
      händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se,
      då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.  Ja,
      under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

 12.  När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft
      och dårskap -- ty vad kunna de människor göra, som komma efter
      konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?  --
 13.  då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför
      dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

 14.    Den vise har ögon i sitt huvud,
        men dåren vandrar i mörker.

      Dock märkte jag att det går den ene som den andre.
 15.  Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det
      ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?»
      Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.
 16.  Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som
      dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara
      förgätet.  Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

 17.  Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer
      under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter
      vind.
 18.  Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under
      solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig
      måste lämna vad jag har gjort.
 19.  Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre?  Men
      ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min
      möda och min vishet under solen.  Också detta är fåfänglighet.

 20.  Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den
      möda som jag hade gjort mig under solen.
 21.  Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har
      utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan
      som icke har haft någon möda därmed.  Också detta är fåfänglighet
      och ett stort elände.

 22.  Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör
      sig under solen?
 23.  Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har
      är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon
      ro.  Också detta är fåfänglighet.

 24.  Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan
      äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda.  Jag insåg
      att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:
 25.  »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?»
 26.  Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt
      och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och
      lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes
      Gud.  Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

[https://runeberg.org/bibeln/21_03.html]
                        Predikaren, 3 Kapitlet

                 Allt går sin givna gång, och allt är
                 fåfänglighet.  Människorna äro såsom
                               fänaden.

  1.  Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin
      stund.
  2.  Födas har sin tid, och dö har sin tid.  Plantera har sin tid, och
      rycka upp det planterade har sin tid.
  3.  Dräpa har sin tid, och läka har sin tid.  Bryta ned har sin tid,
      och bygga upp har sin tid.
  4.  Gråta har sin tid, och le har sin tid.  Klaga har sin tid, och
      dansa har sin tid.
  5.  Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin
      tid.  Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har
      sin tid.
  6.  Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid.  Förvara har
      sin tid, och kasta bort har sin tid.
  7.  Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid.  Tiga har sin
      tid, och tala har sin tid.
  8.  Älska har sin tid, och hata har sin tid.  Krig har sin tid, och
      fred har sin tid.

  9.  Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

 10.  Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att
      plåga sig med.

 11.  Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt
      evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att
      till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som
      Gud har gjort.

 12.  Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och
      göra sig goda dagar, så länge de leva.
 13.  Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all
      sin möda, så är också detta en Guds gåva.

 14.  Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man
      kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån.  Och
      Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
 15.  Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det
      skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

 16.  Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde
      orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
 17.  Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den
      orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man
      gör har sin tid hos honom.
 18.  Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på
      det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att
      de äro såsom fänad.
 19.  Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går
      det lika.  Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de
      ock alla.  Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är
      fåfänglighet.
 20.  Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och
      alla skola de åter varda stoft.
 21.  Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om
      fänadens ande att den far ned under jorden?

 22.  Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är
      glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får.  Ty vem kan
      föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad
      som skall ske efter henne?

[https://runeberg.org/bibeln/21_04.html]
                        Predikaren, 4 Kapitlet

                Orättrådigheten på jorden.  Den ensamme
                           och den fattige.

  1.  Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas
      under solen.  Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns,
      som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares
      hand, och ingen fanns, som tröstade dem.
  2.  Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför
      de levande, som ännu leva;
  3.  Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade
      kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under
      solen.

  4.  Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres
      icke är annat än den enes avund mot den andre.  Också detta är
      fåfänglighet och ett jagande efter vind.

  5.    Dåren lägger händerna i kors
        och tär så sitt eget kött.

  6.  Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och
      med jagande efter vind.

  7.  Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen:
  8.  mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig,
      varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all
      hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom.  Och för
      vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är?  Också
      detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.

  9.  Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin
      möda.
 10.  Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin
      medbroder.  Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan
      finnes, som kan resa upp honom.
 11.  Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men
      huru skall den ensamme bliva varm?
 12.  Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två
      stånd mot angriparen.  Och en tretvinnad tråd brister icke så
      snart.

 13.  Bättre än en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd
      nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet.
 14.  Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde,
      fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.
 15.  Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde
      ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe;
 16.  det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i
      spetsen för.  Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av
      honom.  Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter
      vind.

                        Predikaren, 5 Kapitlet

                Förhastade löften inför Gud.  Fåfänglig
                       undran; fåfänglig ävlan.

 17.  Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att
      höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de
      äro oförståndiga och göra så vad ont är.

[https://runeberg.org/bibeln/21_05.html]
  1.  Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta
      förhasta sig med att uttala något ord inför Gud.  Gud är ju i
      himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

  2.  Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst
      har överflöd på ord.

  3.  När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det;
      ty till dårar har han icke behag.  Det löfte du har givit skall
      du infria.
  4.  Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och
      icke infriar det.
  5.  Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke
      inför Guds sändebud att det var ett förhastande.  Icke vill du
      att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han
      fördärvar sina händers verk?
  6.  Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en
      myckenhet av ord.  Ja, Gud må du frukta.

  7.  Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och
      rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver;
      ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på
      dem båda.
  8.  Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en
      konung som så styr, att marken bliver brukad.

  9.    Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar,
        och den som älskar rikedom har ingen vinning därav.

      Också detta är fåfänglighet.

 10.  När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och
      till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se
      dem?
 11.  Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att
      äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

 12.  Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att
      hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada.
 13.  Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så
      får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.
 14.  Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå
      bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls
      intet som han kan taga med sig.
 15.  Också det är ett bedrövligt elände.  Om han måste gå bort
      alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han
      så mödar sig -- för vind?
 16.  Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken
      grämelse har han, och plåga och förtret.

 17.  Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det
      är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda
      som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver
      henne; ty detta är den del hon får.
 18.  Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill
      förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo
      sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en
      Guds gåva.
 19.  Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud
      förlänar glädje i hjärtat.

[https://runeberg.org/bibeln/21_06.html]
                        Predikaren, 6 Kapitlet

                       Rikedomens fåfänglighet.

  1.  Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt
      över människorna är det,
  2.  när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att
      denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig,
      och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav,
      utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och
      en usel plåga.
  3.  Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om
      hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta
      sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då
      säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.
  4.  Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och
      i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;
  5.  det fick ej ens se solen, och det vet av intet.  Ett sådant har
      bättre ro än han.
  6.  Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta
      något gott -- gå icke ändå alla till samma mål?

  7.    All människans möda är för hennes mun,
        och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

  8.  Ty vad förmån har den vise framför dåren?  Vad båtar det den
      fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

  9.  Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med
      begäret.

      Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

 10.  Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var
      vad en människa skulle bliva.  Och hon kan icke gå till rätta
      med honom som är mäktigare än hon själv.
 11.  Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar
      fåfängligheten, vad förmån har man därav?
7:1.  [1]

[1]  Pred 7:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för den
     elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/21_07.html]
  1.  Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under
      de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga?  Och
      vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under
      solen?

                        Predikaren, 7 Kapitlet

                  Sorg och glädje, rättfärdighet och
               orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska
                                 m. m.

  2.    Bättre är gott namn än god salva,
        och bättre är dödens dag än födelsedagen.
  3.    Bättre än att gå i gästabudshus
        är det att gå i sorgehus;
        ty där är änden för alla människor,
        och den efterlevande må lägga det på hjärtat.
  4.    Bättre är grämelse än löje,
        ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.
  5.    De visas hjärtan äro i sorgehus,
        och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

  6.    Bättre är att höra förebråelser av en vis man
        än att få höra sång av dårar.
  7.    Ty såsom sprakandet av törne under grytan,
        så är dårarnas löje.

      Också detta är fåfänglighet.

  8.    Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre,
        och mutor fördärva hjärtat.

  9.    Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse;
        bättre är en tålmodig man än en högmodig.

 10.    Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig,
        ty grämelse bor i dårars bröst.

 11.  Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än
      våra?»  Ty icke av vishet kan du fråga så.

 12.  Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom
      som se solen.
 13.  Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens
      beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller
      sin ägare vid liv.

 14.  Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?
 15.  Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under
      den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för
      att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall
      ske, när hon är borta.

 16.  Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar:
      mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och
      mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

 17.  Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis;
      icke vill du fördärva dig själv?
 18.  Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du
      dö i förtid?
 19.  Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa
      det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

 20.  Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

 21.  Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad
      gott är och icke begår någon synd.

 22.  Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få
      höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.
 23.  Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat
      förbannelser över andra.

 24.  Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet.  Jag sade:
      »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.
 25.  Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan
      utgrunda det?

 26.  När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och
      begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman,
      och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och
      dåraktigheten i dess oförnuft,
 27.  då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som
      själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar
      som äro bojor.  Den som täckes Gud kan undkomma henne, men
      syndaren bliver hennes fånge.
 28.  Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena
      till det andra för att komma till huvudsumman.
 29.  Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke
      har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna
      har jag icke funnit i hela hopen.

 30.  Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna
      sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.

[https://runeberg.org/bibeln/21_08.html]
                        Predikaren, 8 Kapitlet

               Levnadsregler och tänkespråk.  Orättvisor
                              i världen.

  1.    Vem är lik den vise,
        och vem förstår att så uttyda en sak?
        Visheten gör människans ansikte ljust,
        genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.

  2.    Jag säger er: Akta på konungens bud,
        ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud.
  3.    Förhasta dig icke att övergiva honom,
        inlåt dig ej på något som är ont;
        han kan ju göra allt vad han vill.
  4.    Ty en konungs ord är mäktigt,
        och vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

  5.    Den som håller budet skall icke veta av något ont;
        och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna.
  6.    Ty vart företag har sin tid och sitt sätt,
        och en människas ondska kommer tungt över henne.
  7.    Hon vet ju icke vad som kommer att ske;
        vem kan säga henne huru något kommer att ske?
  8.    Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den,
        ej heller har någon makt över dödens dag,
        ej heller finnes undflykt i krig;
        så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.

  9.  Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under
      solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra,
      henne till olycka.
 10.  Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav
      och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt
      var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna
      i staden.  Också detta är fåfänglighet.

 11.  Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få
      människors barn dristighet att göra det ont är,
 12.  eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl
      får länge leva.  Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga
      väl, därför att de frukta Gud,
 13.  men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar
      icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke
      fruktar Gud.

 14.  En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga
      finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas
      gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade
      de gjort de rättfärdigas gärningar.  Jag sade: Också detta är
      fåfänglighet.

 15.  Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för
      människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad,
      så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar
      som Gud giver henne under solen.

 16.  När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att
      betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i
      sina ögon, varken dag eller natt,
 17.  då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan
      icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en
      människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå
      icke.  Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå
      det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.

[https://runeberg.org/bibeln/21_09.html]
                        Predikaren, 9 Kapitlet

                 Människornas öde beror icke av deras
                    gärningar.  Visheten föraktas.

  1.  Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt
      detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds
      våld.  Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något
      förut; allt kan förestå henne.
  2.  Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den
      ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar
      såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren,
      den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.

  3.  Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går
      alla lika.  Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska,
      och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan
      måste de ned bland de döda.

  4.  För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu
      något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett
      dött lejon.
  5.  Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls
      intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras
      åminnelse är förgäten.
  6.  Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått
      sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som
      händer under solen.

  7.  Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med
      glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till
      vad du gör.
  8.  Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på
      ditt huvud.
  9.  Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de
      fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja,
      under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i
      livet vid den möda som du gör dig under solen.
 10.  Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty
      i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där
      finnes ingen insikt eller vishet.

 11.  Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba
      huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden
      utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka
      vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de
      vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet.
 12.  Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka
      fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i
      snaran.  Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på
      olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.

 13.  Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes
      mig stort:
 14.  Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor
      konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den.
 15.  Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade
      staden genom sin vishet.  Dock, sedan tänkte ingen människa på
      denne fattige man.
 16.  Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges
      vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.

                       Predikaren, 10 Kapitlet

                    Levnadsregler och tänkespråk.

 17.    De vises ord, om de ock höras helt stilla,
        äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

 18.    Bättre är vishet än krigsredskap;
        ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.

[https://runeberg.org/bibeln/21_10.html]
  1.    Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva;
        så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.

  2.    Den vise har sitt hjärta åt höger,
        men dåren har sitt hjärta åt vänster.
  3.    Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta,
        och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.

  4.    Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så
        håll dig dock stilla,
        ty saktmod gör stora synder ogjorda.

  5.    Ett elände gives, som jag har sett under solen,
        ett fel som beror av den som har makten:
  6.    att dårskap sättes på höga platser,
        medan förnämliga män få sitta i förnedring.
  7.    Jag har sett trälar färdas till häst
        och hövdingar få gå till fots såsom trälar.

  8.    Den som gräver en grop, han faller själv däri,
        och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen.
  9.    Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem,
        den som hugger ved kommer i fara därvid.

 10.    Om man icke slipar eggen,
        när ett järn har blivit slött,
        så måste man anstränga krafterna dess mer;
        och vishet är att göra allt på bästa sätt.

 11.    Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad,
        så har besvärjaren intet gagn av sin konst.

 12.    Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest,
        men dårens läppar fördärva honom själv.
 13.    Begynnelsen på hans muns ord är dårskap,
        och änden på hans tal är uselt oförnuft.

 14.    Och dåren är rik på ord;
        dock vet ingen människa vad som skall ske;
        vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?

 15.    Dårens möda bliver honom tung,
        ty icke ens till staden hittar han fram.

 16.    Ve dig, du land vars konung är ett barn,
        och vars furstar hålla måltid redan på morgonen!
 17.    Väl dig, du land vars konung är en ädling,
        och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid,
        med måttlighet, och icke för att överlasta sig!

 18.    Genom lättja förfalla husets bjälkar,
        och genom försumlighet dryper det in i huset.

 19.    Till sin förlustelse håller man gästabud,
        och vinet gör livet glatt;
        men penningen är det som förlänar alltsammans.

 20.    Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung,
        och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man;
        ty himmelens fåglar böra fram ditt tal,
        och de bevingade förkunna vad du har sagt.

[https://runeberg.org/bibeln/21_11.html]
                       Predikaren, 11 Kapitlet

                    Levnadsregler och tänkespråk.

  1.    Sänd ditt bröd över vattnet,
        ty i tidens längd får du det tillbaka.

  2.    Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta,
        ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.

  3.    Om molnen äro fulla av regn,
        så tömma de ut det på jorden;
        och om ett träd faller omkull,
        det må falla mot söder eller mot norr,
        så ligger det på den plats där det har fallit.

  4.    En vindspejare får aldrig så,
        och en molnspanare får aldrig skörda.

  5.    Lika litet som du vet vart vinden far,
        eller huru benen bildas i den havandes liv,
        lika litet förstår du Guds verk,
        hans som verkar alltsammans.

  6.    Så ut om morgonen din säd,
        och underlåt det ej heller om aftonen,
        ty du vet icke vilketdera som är gagneligast,
        eller om det ena jämte det andra är bäst.

  7.    Och ljuset är ljuvligt,
        och det är gott för ögonen att få se solen.

  8.    Ja, om en människa får leva än så många år,
        så må hon vara glad under dem alla,
        men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många,
        är ändå allt som händer fåfänglighet.

                       Predikaren, 12 Kapitlet

                    Ungdom och ålderdom.  Slutord.

  9.    Gläd dig, du yngling, din ungdom,
        och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid;
        ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster
        och så, som det behagar dina ögon.
        Men vet att Gud för allt detta
        skall draga dig till doms.
 10.    Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta,
        och håll plåga borta från din kropp.
        Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.

[https://runeberg.org/bibeln/21_12.html]

  1.    Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,
        förrän de onda dagarna komma
        och de år nalkas, om vilka du skall säga:
        »Jag finner icke behag i dem»;
  2.    Ja, förrän solen bliver förmörkad,
        och dagsljuset och månen och stjärnorna;
        före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
  3.    den tid då väktarna i huset darra
        och de starka männen kröka sig;
        då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit,
        och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
  4.    då dörrarna åt gatan stängas till,
        medan ljudet från kvarnen försvagas;
        då man står upp, när fågeln begynner kvittra,
        och alla sångens tärnor sänka rösten;
  5.    då man fruktar för var backe
        och förskräckelser bo på vägarna;
        då mandelträdet blommar
        och gräshoppan släpar sig fram
        och kaprisknoppen bliver utan kraft,
        nu då människan skall fara till sin eviga boning
        och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
  6.    ja, förrän silversnöret ryckes bort
        och den gyllene skålen slås sönder,
        och förrän ämbaret vid källan krossas
        och hjulet slås sönder och faller i brunnen
  7.    och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,
        och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

  8.  Fåfängligheters fåfänglighet!  säger Predikaren.  Allt är
      fåfänglighet!

                     ----

  9.  För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också
      annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många
      ordspråk författade han.
 10.  Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som
      med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

 11.    De visas ord äro såsom uddar,
        och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk.
        De äro gåvor från en och samma Herde.

 12.  Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!

        Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,
        och mycket studerande gör kroppen trött.

 13.  Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta
      Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
 14.  Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt
      vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

[https://runeberg.org/bibeln/22_01.html]
                        Höga Visan, 1 Kapitlet

                Bruden talar om och till brudgummen v.
                2--4.  -- Bruden talar om sig själv v.
		   5--6. -- Bruden stämmer möte med
               brudgummen v.  7--8.  -- Brudgummen talar
                 till bruden v.  9--11, hon svarar v.
               12--14, han talar v.  15, hon svarar åter
                              v.  16--17.

  1.  Sångernas sång av Salomo.

  2.    Kyssar give han mig, kyssar av sin mun!
        Ty din kärlek är mer ljuv än vin.
  3.    Ljuv är doften av dina salvor,
        ja, en utgjuten salva är ditt namn;
        fördenskull hava tärnorna dig kär.

  4.    Drag mig med dig!  Med hast vilja vi följa dig.
        Ja, konungen har fört mig in i sina gemak;
        Vi vilja fröjdas och vara glada över dig,
        vi vilja prisa din kärlek högre än vin;
        med rätta har man dig kär.
                     ----

  5.    Svart är jag, dock är jag täck,
            I Jerusalems döttrar,
        lik Kedars hyddor,
            lik Salomos tält.
  6.    Sen icke därpå att jag är så svart,
        att solen har bränt mig så.
        Min moders söner blevo vreda på mig
        och satte mig till vingårdsvakterska;
        min egen vingård kunde jag icke vakta.
  7.    »Säg mig, du som min själ har kär:
        Var för du din hjord i bet?
        Var låter du den vila om middagen?
        Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna
        vid dina vänners hjordar.»

  8.    »Om du icke vet det,
            du skönaste bland kvinnor,
        så gå blott åstad i hjordens spår,
            och för dina killingar i bet
            vid herdarnas tält.»
                     ----

  9.    »Vid ett sto i Faraos spann
            förliknar jag dig, min älskade.
 10.    Dina kinder äro så täcka med sina kedjehängen,
            din hals med sina pärlerader.
 11.    Kedjehängen av guld vilja vi skaffa åt dig
            med silverkulor på.»

 12.    »Medan konungen håller sin fest,
            sprider min nardus sin doft.
 13.    Min vän är för mig ett myrragömme,
            som jag bär i min barm.
 14.    Min vän är för mig en klase cyperblommor
            från En-Gedis vingårdar.»

 15.    »Vad du är skön, min älskade!
            Vad du är skön!
            Dina ögon äro duvor.»

 16.    »Vad du är skön, min vän!
            Ja, ljuvlig är du,
            och grönskande är vårt viloläger.
 17.    Bjälkarna i vår boning äro cedrar,
            och cypresser vår väggpanel.»

[https://runeberg.org/bibeln/22_02.html]
                        Höga Visan, 2 Kapitlet

               Bruden talar v.  1, brudgummen svarar v.
               2, bruden talar åter v.  3--5.  -- Bruden
                talar till Jerusalems döttrar v.  6--7.
                   -- Bruden talar v.  8--9, anför
                brudgummens ord v.  10--14.  -- Vers om
                 vingårdens fiender v.  15.  -- Bruden
                           talar v.  16--17.

  1.    »Jag är ett ringa blomster i Saron,
            en lilja i dalen.»

  2.    »Ja, såsom en lilja bland törnen,
            så är min älskade bland jungfrur.»
  3.    »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd,
            så är min vän bland ynglingar;
        ljuvligt är mig att sitta i dess skugga,
        och söt är dess frukt för min mun.

  4.    I vinsalen har han fört mig in,
        och kärleken är hans baner över mig.

  5.    Vederkvicken mig med druvkakor,
            styrken mig med äpplen;
        ty jag är sjuk av kärlek.»
                     ----

  6.    Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
            och hans högra omfamnar mig.

  7.    Jag besvär eder,
            I Jerusalems döttrar,
        vid gaseller och hindar på marken:
        Oroen icke kärleken, stören den icke,
            förrän den själv så vill.
                     ----

  8.    Hör, där är min vän!
            Ja, där kommer han,
        springande över bergen,
            hoppande fram på höjderna.
  9.    Lik en gasell är min vän
            eller lik en ung hjort.

        Se, nu står han där
            bakom vår vägg,
        han blickar in genom fönstret,
            han skådar genom gallret.
 10.    Min vän begynner tala,
            han säger till mig:

        »Stå upp, min älskade,
            du min sköna, och kom hitut.
 11.    Ty se, vintern är förbi,
            regntiden är förliden
            och har gått sin kos.
 12.    Blommorna visa sig på marken,
            tiden har kommit, då vinträden skäras,
        och turturduvan låter höra
            sin röst i vårt land.
 13.    Fikonträdets frukter begynna att mogna,
            vinträden stå redan i blom,
            de sprida sin doft.
        Stå upp, min älskade, min sköna,
        och kom hitut.

 14.    Du min duva i bergsklyftan,
            i klippväggens gömsle,
        låt mig se ditt ansikte,
            låt mig höra din röst;
        ty din röst är så ljuv,
            och ditt ansikte är så täckt.»
                     ----

 15.    Fången rävarna åt oss,
            de små rävarna,
        vingårdarnas fördärvare,
            nu då våra vingårdar stå i blom.
                     ----

 16.    Min vän är min,
            och jag är hans,
            där han för sin hjord i bet ibland liljor.
 17.    Till dess morgonvinden blåser
            och skuggorna fly,
        må du ströva omkring,
            lik en gasell, min vän,
        eller lik en ung hjort,
            på de kassiadoftande bergen.

[https://runeberg.org/bibeln/22_03.html]
                        Höga Visan, 3 Kapitlet

                 Bruden berättar en dröm v.  1--4.  --
               Bruden talar till Jerusalems döttrar v.
                 5.  -- Brudtåget beskrives v.  6--11.

  1.    Där jag låg på mitt läger om natten,
        sökte jag honom som min själ har kär;
        jag sökte honom, men fann honom icke.

  2.    »Jag vill stå upp och gå omkring i staden,
        på gatorna och på torgen;
        jag vill söka honom som min själ har kär.»

        Jag sökte honom, men fann honom icke.

  3.    Väktarna mötte mig,
            där de gingo omkring i staden.
        »Haven I sett honom som min själ har kär?»

  4.    Knappt hade jag kommit förbi dem,
        så fann jag honom som min själ har kär.
        Jag tog honom fatt, och jag släppte honom icke,
        förrän jag hade fört honom in i min moders hus,
            in i min fostrarinnas kammare.
                     ----

  5.    Jag besvär eder,
            I Jerusalems döttrar,
        vid gaseller och hindar på marken:
        Oroen icke kärleken, stören den icke,
            förrän den själv så vill.
                     ----

  6.    Vem är hon som kommer hitupp från öknen
            såsom i stoder av rök,
        kringdoftad av myrra och rökelse
            och alla slags köpmannakryddor?

  7.    Se, det är Salomos bärstol!
        Sextio hjältar omgiva den,
            utvalda bland Israels hjältar.
  8.    Alla bära de svärd
            och äro väl förfarna i strid.
        Var och en har sitt svärd vid sin länd,
            till värn mot nattens faror.

  9.    En praktbår är det som konung Salomo
            har låtit göra åt sig
            av virke från Libanon.
 10.    Dess sidostöd äro gjorda av silver,
            ryggstödet av guld,
            sätet belagt med purpurrött tyg.
        Innantill är den prydd i kärlek
            av Jerusalems döttrar.
 11.    I Sions döttrar,
            gån ut och skåden
            konung Salomo med lust,
        skåden kransen som hans moder har krönt honom med
            på hans bröllopsdag,
            på hans hjärtefröjds dag.

[https://runeberg.org/bibeln/22_04.html]
                        Höga Visan, 4 Kapitlet

               Brudgummen beskriver bruden v.  1--7.  --
               Brudgummen vill hämta bruden från bergen
               v.  8.  -- Brudgummen talar till bruden v.
                9--11.  -- Brudgummen talar v.  12--15,
                bruden svarar v.  16, brudgummen svarar
                åter 5:1a.  -- Lyckönskan till brud och
                            brudgum 5:1b.

  1.    Vad du är skön, min älskade, vad du är skön!
        Dina ögon äro duvor,
            där de skymta genom din slöja.
        Ditt hår är likt en hjord av getter
            som strömma nedför Gileads berg.
  2.    Dina tänder likna en hjord av nyklippta tackor,
            nyss uppkomna ur badet,
        allasammans med tvillingar,
            ofruktsam är ingen ibland dem.
  3.    Ett rosenrött snöre likna dina läppar,
            och täck är din mun.
        Lik ett brustet granatäpple är din kind,
            där den skymtar genom din slöja.
  4.    Din hals är lik Davids torn,
            det väl befästa;
        tusen sköldar hänga därpå,
            hjältarnas alla sköldar.
  5.    Din barm är lik ett killingpar,
            tvillingar av en gasell,
            som gå i bet ibland liljor.

  6.    Till dess morgonvinden blåser
            och skuggorna fly,
        vill jag gå bort till myrraberget,
            till den rökelsedoftande höjden.

  7.    Du är skön alltigenom, min älskade,
            på dig finnes ingen fläck.
                     ----

  8.    Kom med mig från Libanon, min brud,
        kom med mig från Libanon.
        Stig ned från Amanas topp,
        från toppen av Senir och Hermon,
        från lejonens hemvist,
            från pantrarnas berg.
                     ----

  9.    Du har tagit mitt hjärta, du min syster, min brud;
        du har tagit mitt hjärta med en enda blick,
        med en enda länk av kedjan kring din hals.

 10.    Huru skön är icke din kärlek,
            du min syster, min brud!
        Huru ljuv är icke din kärlek!
            Ja, mer ljuv än vin;
        och doften av dina salvor
            övergår all vällukt.
 11.    Av sötma drypa
            dina läppar, min brud;
        din tunga gömmer
            honung och mjölk,
        och doften av dina kläder
            är såsom Libanons doft.
                     ----

 12.    »En tillsluten lustgård
            är min syster, min brud,
        en tillsluten brunn,
            en förseglad källa.
 13.    Såsom en park av granatträd skjuter du upp,
            med de ädlaste frukter,
        med cyperblommor och nardusplantor,
 14.    med nardus och saffran,
        kalmus och kanel
            och rökelseträd av alla slag,
        med myrra och aloe
            och de yppersta kryddor av alla slag.

 15.    Ja, en källa i lustgården är du,
        en brunn med friskt vatten
            och ett rinnande flöde ifrån Libanon.»

 16.    »Vakna upp, du nordanvind,
            och kom, du sunnanvind;
        blås genom min lustgård,
            låt dess vällukt strömma ut.
        Må min vän komma till sin lustgård
        och äta dess ädla frukter.»

5:1.  [1]

[1]  Höga V. 5:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/22_05.html]
  1.    »Ja, jag kommer till min lustgård,
            du min syster, min brud;
        jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor,
        jag äter min honungskaka och min honung,
        jag dricker mitt vin och min mjölk.»
                     ----

        Äten, I kära, och dricken,
        ja, berusen eder av kärlek.

                        Höga Visan, 5 Kapitlet

                Bruden talar v.  2a, anför brudgummens
                 ord v.  2b och sitt svar v.  3, talar
               vidare v.  4--8.  Jerusalems döttrar tala
                v.  9, bruden svarar och beskriver sin
                  brudgum för Jerusalems döttrar v.
               10--16, Jerusalems döttrar fråga v.  17,
                        bruden svarar 6:1--2.

  2.    Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta.
        Hör, då klappar min vän på dörren:

        »Öppna för mig, du min syster,
        min älskade, min duva, min fromma;
        ty mitt huvud är fullt av dagg,
        mina lockar av nattens droppar.»

  3.    »Jag har lagt av mina kläder;
            skulle jag nu åter taga dem på mig?
        Jag har tvagit mina fötter;
            skulle jag nu orena dem?»

  4.    Min vän räckte in sin hand genom luckan;
        då rördes mitt hjärta över honom.
  5.    Jag stod upp för att öppna för min vän,
        och mina händer dröpo av myrra,
        mina fingrar av flytande myrra,
        som fuktade rigelns handtag.

  6.    Så öppnade jag för min vän,
        men min vän var borta och försvunnen.
        Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord.

        Jag sökte honom, men fann honom icke;
        jag ropade på honom, men han svarade mig icke.
  7.    Väktarna mötte mig,
            där de gingo omkring i staden,
            de slogo mig, de sårade mig;
        de ryckte av mig min mantel,
            väktarna på murarna.

  8.    »Jag besvär eder,
            I Jerusalems döttrar,
        om I finnen min vän,
            så sägen -- ja, vad skolen I säga honom?
        Att jag är sjuk av kärlek!»

  9.    »Vad är då din vän förmer än andra vänner,
            du skönaste bland kvinnor?
        Vad är din vän förmer än andra vänner,
            eftersom du så besvär oss?»

 10.    »Min vän är strålande vit och röd,
            härlig framför tio tusen.
 11.    Hans huvud är finaste guld,
            hans lockar palmträdsvippor,
            och svarta såsom korpen.
 12.    Hans ögon likna duvor
            invid vattenbäckar,
        duvor som bada sig i mjölk
            och sitta invid bräddfull rand.
 13.    Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar,
            skrin med doftande kryddor.
        Hans läppar äro röda liljor;
            de drypa av flytande myrra.
 14.    Hans händer äro tenar av guld,
            besatta med krysoliter.
        Hans midja är formad av elfenben,
            övertäckt med safirer.
 15.    Hans ben äro pelare av vitaste marmor,
            som vila på fotstycken av finaste guld.
        Att se honom är såsom att se Libanon;
            ståtlig är han såsom en ceder.
 16.    Hans mun är idel sötma,
            hela hans väsende är ljuvlighet.
        Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade,
            I Jerusalems döttrar.»

 17.    »Vart har han då gått, din vän,
            du skönaste bland kvinnor?
        Vart har din vän tagit vägen?
            Låt oss hjälpa dig att söka honom.»
6:1. [1]
6:2. [1]

[1]  Höga V. 6:1--2 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/22_06.html]
  1.    »Min vän har gått ned till sin lustgård,
            till sina välluktrika blomstersängar,
        för att låta sin hjord beta i lustgårdarna
            och för att plocka liljor.

  2.    Jag är min väns,
            och min vän är min,
            där han för sin hjord i bet ibland liljor.

                        Höga Visan, 6 Kapitlet

               Brudgummen beskriver bruden v.  3--6.  --
               Brudgummen jämför sin brud med andra v.
               7--8.  -- Brudgummen talar om bruden och
                         sig själv v.  9--11.

  3.    Du är skön såsom Tirsa, min älskade,
            ljuvlig såsom Jerusalem,
            överväldigande såsom en härskara.

  4.    Vänd bort ifrån mig dina ögon,
            ty de hava underkuvat mig.
        Ditt hår är likt en hjord av getter
            som strömma nedför Gilead.
  5.    Dina tänder likna en hjord av tackor,
            nyss uppkomna ur badet,
        allasammans med tvillingar,
            ofruktsam är ingen ibland dem.
  6.    Lik ett brustet granatäpple är din kind,
            där den skymtar genom din slöja.
                     ----

  7.    Sextio äro drottningarna,
        och åttio bihustrurna,
        och tärnorna en otalig skara.
  8.    Men en enda är hon,
            min duva, min fromma,
        hon, sin moders endaste,
            hon, sin fostrarinnas utkorade.
        När jungfrur se henne, prisa de henne säll,
        drottningar och bihustrur höja hennes lov.
                     ----

  9.    Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad,
            skön såsom månen,
        strålande såsom solen,
            överväldigande såsom en härskara?

 10.    Till valnötslunden gick jag ned,
        för att glädja mig åt grönskan i dalen,
        för att se om vinträden hade slagit ut,
        om granatträden hade fått blommor.
 11.    Oförtänkt satte mig då min kärlek
        upp på mitt furstefolks vagnar.

                        Höga Visan, 7 Kapitlet

               Den dansande bruden beskrives 6:12--7:5.
               -- Brudgummen talar om sin kärlek och om
                  bruden v.  6--9a, bruden svarar v.
                  9b--10.  -- Bruden talar v.  11--13.

 12.    »Vänd om, vänd om,
        du brud från Sulem,
        vänd om, vänd om, så att vi få se på dig.»
        »Vad finnen I att se hos bruden från Sulem,
            där hon rör sig såsom i vapendans?»

[https://runeberg.org/bibeln/22_07.html]
  1.    »Huru sköna äro icke dina fötter
            i sina skor, du ädla!
        Dina höfters rundning
            är såsom ett bröstspännes kupor,
            gjorda av en konstnärs händer.
  2.    Ditt sköte är en rundad skål,
            må vinet aldrig fattas däri.
        Din midja är en vetehög,
            omhägnad av liljor.
  3.    Din barm är lik ett killingpar,
            tvillingar av en gasell.
  4.    Din hals liknar Elfenbenstornet,
        dina ögon dammarna i Hesbon,
            vid Bat-Rabbimsporten.
        Din näsa är såsom Libanonstornet,
            som skådar ut mot Damaskus.
  5.    Ditt huvud höjer sig såsom Karmel,
        och lockarna på ditt huvud hava purpurglans.
        En konung är fångad i deras snara.»
                     ----

  6.    »Huru skön och huru ljuv är du icke,
            du kärlek, så följd av lust!

  7.    Ja, din växt är såsom ett palmträds,
            och din barm liknar fruktklasar.
  8.    Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp,
            jag vill gripa tag i dess kvistar.
        Må din barm då vara mig
            såsom vinträdets klasar
        och doften av din andedräkt
            såsom äpplens doft
  9.    och din mun såsom ljuvaste vin!»

            »Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän
        och fuktar de slumrandes läppar.
 10.    Jag är min väns,
            och till mig står hans åtrå.»
                     ----

 11.    Kom, min vän;
            låt oss gå ut på landsbygden
        och stanna i byarna över natten.
 12.    Bittida må vi gå till vingårdarna, för att se
            om vinträden hava slagit ut,
        om knopparna hava öppnat sig,
            om granatträden hava fått blommor.
        Där vill jag giva
            min kärlek åt dig.

 13.    Kärleksäpplena sprida sin doft,
        och vid våra dörrar finnas alla slags ädla frukter,
        både nya och gamla;
        åt dig, min vän, har jag förvarat dem.

[https://runeberg.org/bibeln/22_08.html]
                        Höga Visan, 8 Kapitlet

                Bruden talar v.  1--2.  -- Bruden talar
                 till Jerusalems döttrar v.  3--4.  --
                  Brudens uppträdande omtalas v.  5a.
                 Bruden talar 5b--7.  -- En av brudens
               bröder talar v.  8, en annan broder v.  9,
               bruden själv v.  10.  -- Brudgummen talar
                v.  11--12.  -- Brudgummen talar v.  13,
                            bruden v.  14.

  1.    Ack att du vore såsom en min broder,
            ammad vid min moders bröst!
        Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig,
            och ingen skulle tänka illa om mig därför.
  2.    Jag finge då ledsaga dig,
            föra dig in i min moders hus,
            och du skulle undervisa mig;
        kryddat vin skulle jag giva dig att dricka,
            saft från mitt granatträd.
                     ----

  3.    Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
            och hans högra omfamnar mig.

  4.    Jag besvär eder,
            I Jerusalems döttrar:
        Oroen icke kärleken, stören den icke,
            förrän den själv så vill.

  5.    Vem är hon som kommer hitupp från öknen,
            stödd på sin vän?

        »Där under äppelträdet väckte jag dig;
        där var det som din moder hade fött dig,
        där födde dig hon som gav dig livet.

  6.    Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta,
        såsom en signetring på din arm.

        Ty kärleken är stark såsom döden,
        dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket;
        dess glöd är såsom eldens glöd,
        en HERRENS låga är den.
  7.    De största vatten förmå ej utsläcka kärleken,
        strömmar kunna icke fördränka den.
        Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken,
        så skulle han ändå bliva försmådd.»
                     ----

  8.    »Vi hava en syster, en helt ung,
            som ännu icke har någon barm.
        Vad skola vi göra med vår syster,
            när tiden kommer, att man vill vinna henne?»
  9.    Ȁr hon en mur,
            så bygga vi på den
            ett krön av silver;
        men är hon en dörr,
            så bomma vi för den
            med en cederplanka.»

 10.    »Jag är en mur,
            och min barm är såsom tornen därpå;
        så blev jag i hans ögon
            en kvinna som var ynnest värd.»
                     ----

 11.    En vingård ägde Salomo i Baal-Hamon,
        den vingården lämnade han åt väktare;
        tusen siklar silver var
        kunde de hämta ur dess frukt.

 12.    Men min vingård, den har jag själv i min vård.
        Du, Salomo, må taga dina tusen,
        och två hundra må de få, som vakta dess frukt.
                     ----

 13.    »Du lustgårdarnas inbyggerska,
        vännerna lyssna efter din röst;
            låt mig höra den.»

 14.    »Skynda åstad, min vän,
            lik en gasell
        eller lik en ung hjort,
            upp på de välluktrika bergen.»

[https://runeberg.org/bibeln/23_01.html]
                          Jesaja, 1 Kapitlet

                 Botpredikan för det avfälliga Juda.

  1.  Detta är Jesajas, Amos' sons, syner, vad han skådade angående
      Juda och Jerusalem i Ussias, Jotams, Ahas' och Hiskias, Juda
      konungars, tid.
  2.    Hören, I himlar,
            och lyssna, du jord;
            ty HERREN talar.
        Barn har jag uppfött och fostrat,
        men de hava avfallit från mig.
  3.    En oxe känner sin ägare
        och en åsna sin herres krubba,
        men Israel känner intet,
        mitt folk förstår intet.

  4.    Ve dig, du syndiga släkte,
        du skuldbelastade folk,
        du ogärningsmäns avföda,
            I vanartiga barn,
        som haven övergivit HERREN,
        föraktat Israels Helige
            och vikit bort ifrån honom!
  5.    Var skall man mer slå eder,
            då I så fortgån i avfällighet?
        Hela huvudet är ju krankt,
            och hela hjärtat är sjukt.
  6.    Ifrån fotbladet ända upp till huvudet
            finnes intet helt,
        blott sårmärken och blånader
            och friska sår,
        icke utkramade eller förbundna
            eller lenade med olja.
  7.    Edert land är en ödemark,
            edra städer äro uppbrända i eld,
        edra åkrar bliva i eder åsyn
            förtärda av främlingar;
        en ödeläggelse är det,
            såsom där främlingar hava omstörtat allt.
  8.    Allenast dottern Sion står kvar där,
            såsom en hydda i en vingård,
        såsom ett vaktskjul på ett gurkfält,
            såsom en inspärrad stad.
  9.    Om HERREN Sebaot icke hade lämnat
            en liten återstod kvar åt oss,
        då vore vi såsom Sodom,
            vi vore Gomorra lika.

 10.    Hören HERRENS ord,
            I Sodomsfurstar,
        lyssna till vår Guds lag,
            du Gomorra-folk.
 11.    Vad skall jag med edra många slaktoffer?
            säger HERREN.
        Jag är mätt på brännoffer av vädurar
            och på gödkalvars fett,
        och till blod av tjurar och lamm
            och bockar har jag intet behag.
 12.    När I kommen för att träda fram
            inför mitt ansikte,
        vem begär då av eder det,
            att mina förgårdar trampas ned?
 13.    Bären ej vidare fram
            fåfängliga spisoffer;
        ångan av dem är
            en styggelse för mig.
        Nymånader och sabbater
            och utlysta fester,
        ondska i förening med högtidsförsamlingar,
            sådant kan jag icke lida.
 14.    Edra nymånader och högtider
            hatar min själ;
        de hava blivit mig en börda,
            jag orkar ej bära den.
 15.    Ja, huru I än uträcken edra händer,
            så gömmer jag mina ögon för eder,
        och om I än mycket bedjen,
            så hör jag icke därpå.
        Edra händer äro fulla av blod;
 16.    tvån eder då, och renen eder.
        Skaffen edert onda väsende
            bort ifrån mina ögon.
            Hören upp att göra, vad ont är.
 17.    Lären att göra vad gott är,
        faren efter det rätt är,
            visen förtryckaren på bättre vägar,
        skaffen den faderlöse rätt,
            utfören änkans sak.

 18.    Kom, låt oss gå till rätta
            med varandra, säger HERREN.
        Om edra synder än äro blodröda,
            så kunna de bliva snövita,
        och om de äro röda såsom scharlakan,
            så kunna de bliva såsom vit ull.
 19.    Om I ären villiga att höra,
            skolen I få äta av landets goda.
 20.    Men ären I ovilliga och gensträviga,
            skolen I förtäras av svärd;
        ty så har HERRENS mun talat.

 21.    Huru har hon icke blivit en sköka,
            den trogna staden!
        Den var full av rätt,
            rättfärdighet bodde därinne,
            men nu bo där mördare.
 22.    Ditt silver har blivit slagg,
        ditt ädla vin är utspätt med vatten.
 23.    Dina styresmän äro upprorsmän
            och tjuvars stallbröder.
        Alla älskar de mutor
            och fara efter vinning.
        Den faderlöse skaffa de icke rätt,
        och änkans sak
            kommer icke inför dem.
 24.    Därför säger Herren,
            HERREN Sebaot,
            den Starke i Israel:
        Ve!  Jag vill släcka
            min harm på mina ovänner
            och hämnas på mina fiender.
 25.    Jag vill vända min hand emot dig
        och bortrensa ditt slagg såsom med lutsalt
        och skaffa bort all din oädla malm.
 26.    Jag vill åter giva dig
            sådana domare som tillförne,
        och sådana rådsherrar
            som du förut ägde.
        Därefter skall du kallas
            »rättfärdighetens stad»,
            »en trogen stad».
 27.    Sion skall genom rätt bliva förlossad
            och dess omvända genom rättfärdighet.
 28.    Men fördärv skall drabba
            alla överträdare och syndare,
        och de som övergiva HERREN,
            de skola förgås.
 29.    Ja, de skola komma på skam med de terebinter
            som voro eder fröjd;
        och I skolen få blygas över de lustgårdar[1]
            som I haden så kära.
 30.    Ty I skolen bliva såsom en terebint
            med vissnade löv
        och varda lika en lustgård
            utan något vatten.
 31.    Och de väldige skola varda såsom blår,
            och deras verk såsom en gnista,
        och de skola tillsammans brinna,
            och ingen skall kunna släcka.

[1]  Se Lustgård i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/23_02.html]
                          Jesaja, 2 Kapitlet

                Sions framtida storhet.  Dess nuvarande
               syndfullhet.  Domen genom en Herrens dag.

  1.  Detta är vad Jesaja, Amos' son, skådade angående Juda och
      Jerusalem.

  2.    Och det skall ske i kommande dagar
            att det berg där HERRENS hus är
            skall stå där fast grundat
        och vara det yppersta ibland bergen
            och upphöjt över andra höjder;
        och alla hednafolk skola strömma dit,
  3.    ja, många folk skola gå åstad
            och skola säga:
        »Upp, låt oss draga åstad
            till HERRENS berg,
            upp till Jakobs Guds hus,
        för att han må undervisa oss om sina vägar,
            så att vi kunna vandra på hans stigar.»
        Ty från Sion skall lag utgå,
            och HERRENS ord från Jerusalem.
  4.    Och han skall döma mellan hednafolken
        och skipa rätt åt många folk.
        Då skola de smida sina svärd till plogbillar
        och sina spjut till vingårdsknivar.
        Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra
        och icke mer lära sig att strida.

  5.    I av Jakobs hus, kommen,
        låtom oss vandra i HERRENS ljus.
  6.    Ty du har förskjutit ditt folk,
            Jakobs hus,
        därför att de äro fulla av Österlandets väsende
            och öva teckentyderi såsom filistéerna;
        ja, med främlingar förbinda de sig.
  7.    Deras land är fullt av silver och guld,
        och på deras skatter är ingen ände;
        deras land är fullt av hästar,
        och på deras vagnar är ingen ände;
  8.    deras land är ock fullt av avgudar,
        och sina egna händers verk tillbedja de,
        det som deras fingrar hava gjort.
  9.    Därför bliva människorna nedböjda
            och männen ödmjukade;
        du kan icke förlåta dem.

 10.    Fly in i klippan,
            och göm dig i jorden,
        för HERRENS fruktansvärda makt
            och för hans höga majestät.
 11.    Ty människornas högmodiga ögon
            skola bliva ödmjukade,
        och männens övermod skall bliva nedböjt,
            och HERREN allena
        skall vara hög på den dagen.
 12.    Ty en dag har HERREN Sebaot bestämt,
        som skall komma över allt stolt och övermodigt
        och över allt som är upphöjt,
            och det skall bliva ödmjukat,
 13.    ja, över alla Libanons cedrar,
            de höga och stolta,
        och över alla Basans ekar;
 14.    över alla höga berg
        och alla stolta höjder,
 15.    över alla höga torn
        och alla fasta murar,
 16.    över alla Tarsis-skepp,
        ja, över allt som är skönt att skåda.
 17.    Och människornas högmod skall bliva nedböjt
        och männens övermod nedbrutet,
        och HERREN allena
            skall vara hög på den dagen.
 18.    Men avgudarna skola alldeles förgås.

 19.    Och man skall fly in i klippgrottor
            och in i jordhålor,
        för HERRENS fruktansvärda makt
            och för hans höga majestät,
        när han står upp för att förskräcka jorden.
 20.    På den dagen skola människorna kasta bort
            åt mullvadar och flädermöss
        de avgudar av silver
            och de avgudar av guld,
        som de hava gjort åt sig för att tillbedja.
 21.    Ja, de skola fly in i klipprämnor
            och in i bergsklyftor,
        för HERRENS fruktansvärda makt
            och för hans höga majestät,
        när han står upp för att förskräcka jorden.
 22.    Så förliten eder nu ej mer på människor,
            i vilkas näsa är allenast en fläkt;
        ty huru ringa äro icke de att akta!

[https://runeberg.org/bibeln/23_03.html]
                          Jesaja, 3 Kapitlet

                    Straffdom över Juda, över dess
                 orättrådiga ledare och dess fåfänga
                               kvinnor.

  1.  Ty se, Herren, HERREN Sebaot skall taga bort ifrån Jerusalem och
      Juda allt slags stöd och uppehälle -- all mat till uppehälle
      och all dryck till uppehälle --
  2.  hjältar och krigsmän, domare och profeter, spåmän och äldste,
  3.  underhövitsmän och högtuppsatta män, rådsherrar och slöjdkunnigt
      folk och män som äro förfarna i besvärjelsekonst.
  4.  Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt
      självsvåld skall få råda över dem.
  5.  Av folket skall den ene förtrycka den andre, var och en sin
      nästa; den unge skall sätta sig upp mot den gamle, den ringe mot
      den högt ansedde.
  6.  När då så sker, att någon fattar tag i en annan i hans faders
      hus och säger: »Du äger en mantel, du skall bliva vår styresman;
      tag du hand om detta vacklande rike» --
  7.  då skall denne svara och säga: »Jag kan icke skaffa bot; i mitt
      hus finnes varken bröd eller mantel.  Mig skolen I icke sätta
      till styresman över folket.»

  8.  Ty Jerusalem vacklar, och Juda faller, då de nu med sitt tal och
      sina gärningar stå emot HERREN och äro gensträviga mot hans
      härlighets blickar.
  9.  Deras uppsyn vittnar emot dem; och likasom Sodoms folk bedriva
      de sina synder uppenbart och dölja dem icke.  Ve över deras
      själar, ty själva hava de berett sig olycka!
 10.  Om den rättfärdige mån I tänka att det skall gå honom väl, ty
      sådana skola äta sina gärningars frukt.
 11.  Men ve över den ogudaktige!  Honom skall det gå illa, ty efter
      hans gärningar skall hans vedergällning bliva.

 12.    Mitt folks behärskare är ett barn,
        och kvinnor råda över det.
        Mitt folk, dina ledare föra dig vilse
        och fördärva den väg, som du skulle gå.

 13.    Men HERREN står redo att gå till rätta,
        han träder fram för att döma folken;
 14.    HERREN vill gå till doms
        med sitt folks äldste och med dess furstar.
        »I haven skövlat vingården;
        rov från de fattiga är i edra hus.
 15.    Huru kunnen I så krossa mitt folk
        och söndermala de fattiga?»
        Så säger Herren, HERREN Sebaot.

 16.  Och HERREN säger: Eftersom Sions döttrar äro så högmodiga, och
      gå med rak hals och spela med ögonen, och gå där och trippa och
      pingla med sina fotringar,
 17.  därför skall Herren låta Sions döttrars hjässor bliva fulla
      av skorv, och HERREN skall blotta deras blygd.
 18.  På den dagen skall Herren taga bort all deras ståt:
      fotringar, pannband och halsprydnader,
 19.  örhängen, armband och slöjor,
 20.  huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor och
      amuletter,
 21.  fingerringar och näsringar,
 22.  högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar,
 23.  speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor.
 24.  Och där skall vara stank i stället för vällukt, rep i stället
      för bälte, skalligt huvud i stället för krusat hår, hölje av
      säcktyg i stället för högtidsmantel, märken av brännjärn i stället
      för skönhet.

 25.    Dina män skola falla för svärd
        och dina hjältar i krig:
 26.    hennes portar skola klaga och sörja,
        och övergiven skall hon sitta på marken.

4:1.  [1]

[1]  Jes 4:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för den
     elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/23_04.html]
  1.  Och på den tiden skola sju kvinnor fatta i en och samma man och
      säga: »Vi vilja själva föda oss och själva kläda oss; låt oss
      allenast få bära ditt namn, och tag så bort vår smälek.»

                          Jesaja, 4 Kapitlet

               Det renade Sions härlighet och trygghet.

  2.  På den tiden skall det som HERREN låter växa bliva till prydnad
      och härlighet, och vad landet alstrar bliva till berömmelse och
      ära, för den räddade skaran i Israel.
  3.  Och det skall ske att den som lämnas övrig i Sion och den som
      bliver kvar i Jerusalem, han skall då kallas helig, var och en
      som är upptecknad till liv i Jerusalem --
  4.  när en gång Herren har avtvått Sions döttrars orenlighet och
      bortsköljt ur Jerusalem dess blodskulder genom rättens och
      reningens ande.
  5.  Och HERREN skall över hela Sions bergs område och över dess
      högtidsskaror skapa en molnsky och en rök om dagen, och skenet
      av en lågande eld om natten; ty ett beskärmande täckelse skall
      vila över all dess härlighet.
  6.  Och ett skygd skall vara däröver till skugga under dagens hetta,
      och till en tillflykt och ett värn mot störtskurar och regn.

[https://runeberg.org/bibeln/23_05.html]
                          Jesaja, 5 Kapitlet

                    Herrens vingård.  Domsord över
                           ogudaktigheten.

  1.  Jag vill sjunga om min vän, min väns sång om hans vingård.

        Min vän hade en vingård
            på en bördig bergskulle.
  2.    Och han hackade upp den
            och rensade den från stenar
            och planterade där ädla vinträd;
        han byggde ett vakttorn därinne,
            han högg ock ut ett presskar däri.
        Så väntade han att den skulle bära äkta druvor,
            men den bar vilddruvor.
  3.    Och nu, I Jerusalems invånare
            och I Juda män,
        fällen nu eder dom
            mellan mig och min vingård.
  4.    Vad kunde mer göras för min vingård,
            än vad jag har gjort för den?
        Varför bar den då vilddruvor,
            när jag väntade att den skulle bära äkta druvor?
  5.    Så vill jag nu kungöra för eder
            vad jag skall göra med min vingård:
        Jag skall taga bort dess hägnad,
            och den skall givas till skövling;
        jag skall bryta ned dess mur,
            och den skall bliva nedtrampad.
  6.    Jag skall i grund fördärva den,
            ingen skall skära den eller gräva däri.
        Den skall fyllas med tistel och törne;
        och molnen skall jag förbjuda
            att sända ned regn på den.

  7.    Ty HERREN Sebaots vingård,
            det är Israels hus;
        och Juda folk
            är hans älsklingsplantering.
        Men när han väntade laglydnad,
            då fann han lagbrott,
        och när han väntade rättfärdighet,
            fann han skriande orättfärdighet.  --

  8.    Ve eder som läggen hus till hus
        och fogen åker till åker,
        intill dess att rum ej mer finnes
        och I ären de enda som bo i landet!
  9.    Från HERREN Sebaot
            ljuder det så i mina öron:
        Sannerligen, de många husen
            skola bliva öde;
        huru stora och sköna de än äro,
            skola de bliva tomma på invånare.
 10.    Ty en vingård på tio plogland
            skall giva allenast ett batmått,
        och en homers utsäde
            skall giva blott en efa.

 11.    Ve dem som stå bittida upp
            för att hasta till starka drycker,
        och som sitta intill sena natten
            för att upphetta sig med vin!
 12.    Harpor och psaltare,
            pukor och flöjter och vin
            hava de vid sina dryckeslag,
        men på HERRENS gärningar
            akta de icke,
        på hans händers verk
            se de icke.
 13.    Därför skall mitt folk oförtänkt
            föras bort i fångenskap;
        dess ädlingar skola lida hunger
        och dess larmande skaror försmäkta av törst.
 14.    Ja, därför spärrar dödsriket
            upp sitt gap,
        det öppnar sina käftar
            utan allt mått,
        och stadens yperste
            måste fara ditned,
        jämte dess larmande och sorlande skaror,
            envar som fröjdar sig därinne.
 15.    Så bliva människorna nedböjda
            och männen ödmjukade,
        ja, ödmjukade varda
            de högmodigas ögon.
 16.    Men HERREN Sebaot
            bliver hög genom sin dom,
        Gud, den helige,
            bevisar sig helig genom rättfärdighet.
 17.    Och lamm gå där i bet
            såsom på sin egen mark,
        och på de rikas ödetomter
            söka vandrande herdar sin föda.

 18.    Ve dem som draga fram missgärningsstraff
            med lögnens tåg
        och syndastraff
            såsom med vagnslinor,
 19.    dem som säga: »Må han hasta,
            må han skynda med sitt verk,
            så att vi få se det;
        må det som Israels Helige har beslutit
            nalkas och komma,
            så att vi förnimma det!»

 20.    Ve dem som kalla det onda gott,
            och det goda ont,
        dem som göra mörker till ljus,
            och ljus till mörker,
        dem som göra surt till sött,
            och sött till surt!

 21.    Ve dem som äro visa i sina egna ögon
            och hålla sig själva för kloka!
 22.    Ve dem som äro hjältar
            i att dricka vin
        och som äro tappra
            i att blanda starka drycker,
 23.    dem som giva den skyldige rätt
            för mutors skull,
        men beröva den oskyldige
            vad som är hans rätt!

 24.    Därför, såsom eldsflamman förtär strå,
            och såsom halm sjunker tillsammans i lågan,
        så skall deras rot förruttna,
        och deras löv skola flyga bort såsom stoft,
        eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag
        och föraktade Israels Heliges ord.

 25.    Därför har HERRENS vrede
            upptänts mot hans folk,
        och han uträcker sin hand
            emot det och slår det,
        så att bergen darra,
        och så att döda kroppar ligga
            såsom orenlighet på gatorna.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.

 26.    Och han reser upp ett baner
            för hednafolken i fjärran,
        och lockar på dem att de skola komma
            från jordens ända;
        och se, snart och med hast
            komma de dit.
 27.    Ingen finnes bland dem, som är trött,
            ingen som är stapplande.
        Ingen unnar sig slummer
            och ingen sömn;
        på ingen lossnar bältet
            omkring hans länder,
        och för ingen brister
            en skorem sönder.
 28.    Deras pilar äro skarpa,
            och deras bågar äro alla spända;
        deras hästars hovar
            äro såsom av flinta,
        och deras vagnshjul likna stormvinden.
 29.    Deras skriande är såsom en lejoninnas;
            de skria såsom unga lejon,
        rytande gripa de sitt rov och bära bort det,
            och ingen finnes, som räddar.
 30.    Ett rytande över folket
            höres på den dagen,
            likt rytandet av ett hav;
        och skådar man ned på jorden,
            se, då är där mörker och nöd,
        och ljuset är förmörkat genom töcken.

[https://runeberg.org/bibeln/23_06.html]
                          Jesaja, 6 Kapitlet

                         Profetens kallelse.

  1.  I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och
      upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
  2.  Serafer stodo omkring honom.  Var och en av dem hade sex vingar:
      med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina
      fötter, och med två flögo de.
  3.  Och den ene ropade till den andre och sade:

        »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot;
        hela jorden är full av hans härlighet.»

  4.  Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset
      blev uppfyllt av rök.

  5.  Då sade jag: »Ve mig, jag förgås!  Ty jag har orena läppar,
      och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon
      hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»
  6.  Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin
      hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.
  7.  Och han rörde därmed vid min mun.  Därefter sade han: »Se, då
      nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit
      tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

  8.  Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända,
      och vem vill vara vår budbärare?»  Och jag sade: »Se, här är jag,
      sänd mig.»
  9.  Då sade han: »Gå åstad och säg till detta folk:

        'Hören alltjämt, men förstån intet;
        sen alltjämt, men förnimmen intet'.
 10.    Förstocka detta folks hjärta,
            och tillslut dess öron,
            och förblinda dess ögon,
        så att det icke kan se med sina ögon,
            eller höra med sina öron,
            eller förstå med sitt hjärta,
        och omvända sig och bliva helat.»

 11.  Men jag sade: »För huru lång tid, Herre?»  Han svarade:
      »Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare,
      och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och
      förhärjade.
 12.  Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten
      bliver stor i landet,
 13.  och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna
      ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en
      stubbe har lämnats kvar, när den fälldes.  Den stubben skall vara
      en helig säd.»

[https://runeberg.org/bibeln/23_07.html]
                          Jesaja, 7 Kapitlet

                Profetia med anledning av Efraims och
                    Arams tåg mot Juda.  Immanuel.

  1.  Och i Ahas', Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid hände
      sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels
      konung, drogo upp mot Jerusalem för att erövra det (vilket de
      likväl icke förmådde göra).
  2.  Och när det blev berättat för Davids hus att araméerna hade
      lägrat sig i Efraim, då skälvde hans och hans folks hjärtan,
      såsom skogens träd skälva för vinden.

  3.  Men HERREN sade till Jesaja: »Gå åstad med din son Sear-Jasub
      och möt Ahas vid ändan av Övre dammens vattenledning, på vägen
      till Valkarfältet,
  4.  och säg till honom: Tag dig till vara och håll dig stilla;
      frukta icke och var icke försagd i ditt hjärta för dessa två
      rykande brandstumpar, för Resin med araméerna och för Remaljas
      son, i deras förgrymmelse.
  5.  Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda
      planer mot dig och sagt:
  6.  'Vi vilja draga upp mot Juda och slå det med skräck och erövra
      det åt oss och göra Tabals son till konung där',
  7.  därför säger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall
      icke ske.

  8.  Ty Damaskus är Arams huvud, och Resin är Damaskus' huvud; och om
      sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det icke mer är
      ett folk.
  9.  Och Samaria är Efraims huvud, och Remaljas son är Samarias
      huvud.  Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.»

 10.  Och HERREN talade ytterligare till Ahas och sade:
 11.  »Begär ett tecken från HERREN, din Gud; du må begära det vare
      sig nedifrån djupet eller uppifrån höjden.»
 12.  Men Ahas svarade: »Jag begär intet, jag vill icke fresta
      HERREN.»
 13.  Då sade han: »Så hören då, I av Davids hus: Är det eder icke
      nog att I sätten människors tålamod på prov?  Viljen I ock pröva
      min Guds tålamod?
 14.  Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga
      kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva
      honom namnet Immanuel[1].
 15.  Gräddmjölk och honung skall bliva hans mat inemot den tid då han
      förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är.
 16.  Ty innan gossen förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad
      gott är, skall det land för vars båda konungar du gruvar dig
      vara öde.
 17.  Och över dig och över ditt folk och över din faders hus skall
      HERREN låta dagar komma, sådana som icke hava kommit allt ifrån
      den tid då Efraim skilde sig från Juda: konungen i Assyrien.
 18.  Ty på den tiden skall HERREN locka på flugorna längst borta vid
      Egyptens strömmar och på bisvärmarna i Assyriens land;
 19.  och de skola komma och slå ned, alla tillhopa, i bergsdälder och
      stenklyftor, i alla törnsnår och på alla betesmarker.
 20.  På den tiden skall HERREN med en rakkniv som tingas på andra
      sidan floden -- nämligen med konungen i Assyrien -- raka av allt
      hår både på huvudet och nedtill; ja, också skägget skall den
      taga bort.

 21.  På den tiden skall en kviga och två tackor vara vad en man föder
      upp.
 22.  Men han skall få mjölk i sådan myckenhet att han kan leva av
      gräddmjölk; ja, alla som finnas kvar i landet skola leva av
      gräddmjölk och honung.
 23.  Och det skall ske på den tiden, att där nu tusen vinträd stå,
      värda tusen siklar silver, där skall överallt växa tistel och
      törne.
 24.  Med pilar och båge skall man gå dit, ty hela landet skall vara
      tistel och törne.
 25.  Och alla de berg där man nu arbetar med hackan, dem skall man ej
      mer beträda, av fruktan för tistel och törne; de skola bliva
      platser dit oxar drivas, och marker som trampas ned av får.»

[1]  D. ä. Gud med oss.

[https://runeberg.org/bibeln/23_08.html]
                          Jesaja, 8 Kapitlet

                    Profetia om domen över Israel.

  1.  Och HERREN sade till mig: »Tag dig en stor tavla och skriv på
      den med tydlig stil Maher-salal Has-bas[1].
  2.  Och jag vill taga mig pålitliga vittnen: prästen Uria och
      Sakarja, Jeberekjas son.»

  3.  Och jag gick in till profetissan, och hon blev havande och födde
      en son.  Och HERREN sade till mig: »Giv honom namnet
      Maher-salal Has-bas.
  4.  Ty förrän gossen kan säga 'fader' och 'moder' skall man bära
      Damaskus' skatter och byte från Samaria fram för konungen i
      Assyrien.»

  5.  Och HERREN talade vidare till mig och sade:
  6.  »Eftersom detta folk föraktar Siloas vatten, som flyter så
      stilla, och har sin fröjd med Resin och Remaljas son,
  7.  se, därför skall HERREN låta komma över dem flodens vatten, de
      väldiga och stora, nämligen konungen i Assyrien med all hans
      härlighet.  Och den skall stiga över alla sina bräddar och gå
      över alla sina stränder.
  8.  Den skall tränga fram i Juda, svämma över och utbreda sig och
      räcka ända upp till halsen; och med sina utbredda vingar, skall
      den uppfylla ditt land, Immanuel, så vitt det är.»
  9.    Rasen, I folk; I skolen dock krossas.
        Lyssnen, alla I fjärran länder.
        Rusten eder; I skolen dock krossas.
        Ja, rusten eder; I skolen dock krossas.
 10.    Gören upp planer; de varda dock om intet.
        Avtalen, vad I viljen; det skall dock ej lyckas.
        Ty Gud är med oss.

 11.  Ty så sade HERREN till mig, när hans hand kom över mig med makt
      och han varnade mig för att vandra på detta folks väg:
 12.  I skolen icke kalla för sammansvärjning allt vad detta folk
      kallar sammansvärjning, ej heller skolen I frukta vad det
      fruktar, I skolen icke förskräckas därför.
 13.  Nej, HERREN Sebaot skolen I hålla helig; honom skolen I frukta,
      och för honom skolen I förskräckas.
 14.  Så skall han varda för eder något heligt; men för de två Israels
      hus skall han bliva en stötesten och en klippa till fall och för
      Jerusalems invånare en snara och ett giller.
 15.  Många av dem skola stupa därpå, de skola falla och krossas, de
      skola snärjas och varda fångade.

 16.  Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina
      lärjungars hjärtan.

 17.  Så vill jag förbida HERREN, då han nu döljer sitt ansikte för
      Jakobs hus; jag vill vänta efter honom.
 18.  Se, jag och barnen som HERREN har givit mig, vi äro tecken och
      förebilder i Israel, från HERREN Sebaot, som bor på Sions berg.

 19.  Och när man säger till eder: »Frågen andebesvärjare och
      spåmän, dem som viska och mumla», så svaren: »Skall icke
      ett folk fråga sin Gud?  Skall man fråga de döda för de
      levande?»

 20.  »Nej, hållen eder till lagen, till vittnesbördet!»  Så
      skola förvisso en gång de nödgas mana, för vilka nu ingen
      morgonrodnad finnes.
 21.  De skola draga omkring i landet, nedtryckta och hungrande, och i
      sin hunger skola de förbittras och skola förbanna sin konung och
      sin Gud.  Och de skola vända blicken uppåt, de skola ock skåda
      ned på jorden;
 22.  men se, där är nöd och mörker och natt av ångest.  Ja, tjockt
      mörker är de fördrivnas liv.

[1]  D. ä. rovet hastar, bytet skyndar.

[https://runeberg.org/bibeln/23_09.html]
                          Jesaja, 9 Kapitlet

                Den kommande fridsfursten.  HERRENS ord
                  mot Israel; Israels obotfärdighet.

  1.  Dock, natt skall icke förbliva där nu ångest råder.  I den
      förgångna tiden har har han låtit Sebulons och Naftalis land
      vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till
      ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan,
      hedningarnas område.

  2.    Det folk som vandrar i mörkret
        skall se ett stort ljus;
        ja, över dem som bo i dödsskuggans land
        skall ett ljus skina klart.
  3.    Du skall göra folket talrikt,
            du skall göra dess glädje stor;
        inför dig skola de glädja sig,
            såsom man glädes under skördetiden,
        såsom man fröjdar sig,
            när man utskiftar byte.
  4.    Ty du skall bryta sönder deras bördors ok
            och deras skuldrors gissel
        och deras plågares stav,
            likasom i Midjans tid.
  5.    Och skon som krigaren bar i stridslarmet,
        och manteln som sölades i blod,
        allt sådant skall brännas upp
            och förtäras av eld.
  6.    Ty ett barn varder oss fött,
            en son bliver oss given,
        och på hans skuldror
            skall herradömet vila;
        och hans namn skall vara:
        Underbar i råd,
            Väldig Gud,
        Evig fader,
            Fridsfurste.
  7.    Så skall herradömet varda stort
            och friden utan ände
        över Davids tron
            och över hans rike;
        så skall det befästas och stödjas
            med rätt och rättfärdighet,
            från nu och till evig tid.
        HERREN Sebaots nitälskan
            skall göra detta.

  8.    Ett ord sänder Herren mot Jakob,
        och det slår ned i Israel,
  9.    och allt folket får förnimma det,
        Efraim och Samarias invånare,
        de som säga i sitt övermod
            och i sitt hjärtas stolthet:
 10.    »Tegelmurar hava fallit,
            men med huggen sten bygga vi upp nya;
        mullbärsfikonträd har man huggit ned,
            men cederträd sätta vi i deras ställe.»
 11.    Och HERREN uppreser mot dem Resins ovänner
        och uppeggar deras fiender,
 12.    araméerna från den ena sidan
            och filistéerna från den andra,
        och de äta upp Israel med glupska gap.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.

 13.    Men folket vänder ej åter
            till honom som slår dem;
        Herren Sebaot
            söka de icke.
 14.    Därför avhugger HERREN på Israel
            både huvud och svans,
        han hugger av både palmtopp och sävstrå,
            allt på en dag --
 15.    de äldste och högst uppsatte
            de äro huvudet,
        och profeterna, de falska vägvisarna,
            de äro svansen.
 16.    Ty detta folks ledare föra det vilse,
        och de som låta leda sig gå i fördärvet.
 17.    Därför kan Herren icke glädja sig
            över dess unga män,
        ej heller hava förbarmande
            med dess faderlösa och änkor;
        ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän,
        och var mun talar dårskap.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.

 18.    Ty ogudaktigheten förbränner såsom en eld,
        den förtär tistel och törne;
        den tänder på den tjocka skogen,
        så att den går upp i höga virvlar av rök.
 19.    Genom HERREN Sebaots förgrymmelse
            har landet råkat i brand,
        och folket är likasom eldsmat;
        den ene skonar icke den andre.
 20.    Man river åt sig till höger och förbliver dock hungrig,
        man tager för sig till vänster och bliver dock ej mätt;
        envar äter köttet på sin egen arm:
 21.    Manasse äter Efraim,
            och Efraim Manasse,
        och båda tillhopa vända sig mot Juda.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.

[https://runeberg.org/bibeln/23_10.html]
                         Jesaja, 10 Kapitlet

               Fortsättning av Herrens ord mot Israels
                          folk.  Assurs fall.

  1.    Ve eder som stadgen orättfärdiga stadgar!
        I skriven, men våldslagar skriven I
  2.    för att vränga de ringas sak
        och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt,
        för att göra änkor till edert byte
        och plundra de faderlösa.
  3.    Vad viljen I göra på hemsökelsens dag,
        när ovädret kommer fjärran ifrån?
        Till vem viljen I fly för att få hjälp,
        och var viljen I lämna edra skatter i förvar?
  4.    Om man ej böjer knä såsom fånge,
        så måste man falla bland de dräpta.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.

  5.    Ve över Assur, min vredes ris,
        som bär min ogunst såsom en stav i sin hand!
  6.    Mot ett gudlöst folk sänder jag honom,
        och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå,
        för att taga rov och göra byte,
        och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna.
  7.    Men så menar icke han,
        och i sitt hjärta tänker han ej så,
        utan hans hjärta står efter att förgöra
        och efter att utrota folk i mängd.
  8.    Han säger: »Äro mina hövdingar ej allasammans konungar?
  9.    Har det icke gått Kalno såsom Karkemis,
        och Hamat såsom Arpad,
        och Samaria såsom Damaskus?
 10.    Då min hand har träffat de andra gudarnas riken,
        vilkas beläten voro förmer än Jerusalems och Samarias,
 11.    skulle jag då ej kunna göra med Jerusalem och dess gudabilder
        vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?»

 12.  Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg
      och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens
      hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse.
 13.  Ty han säger:

        »Med min hands kraft har jag utfört detta
        och genom min vishet, ty jag har förstånd.
        Jag flyttade folkens gränser,
        deras förråd utplundrade jag,
        och i min väldighet stötte jag härskarna från tronen.
 14.    Och min hand grep efter folkens skatter
        såsom efter fågelnästen,
        och såsom man samlar övergivna ägg,
        så samlade jag jordens alla länder;
        ingen fanns, som rörde vingen
        eller öppnade näbben till något ljud.»

 15.    Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den,
        eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?
        Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den,
        eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä!
 16.    Så skall då Herren, HERREN Sebaot
        sända tärande sjukdom i hans feta kropp,
        och under hans härlighet skall brinna en brand
        likasom en brinnande eld.
 17.    Och Israels ljus skall bliva en eld
        och hans Helige en låga,
        och den skall bränna upp och förtära dess törnen
        och dess tistlar, allt på en dag.
 18.    Och på hans skogars och parkers härlighet
        skall han alldeles göra en ände;
        det skall vara, såsom när en sjuk täres bort.
 19.    De träd som bliva kvar i hans skog
            skola vara lätt räknade;
        ett barn skall kunna teckna upp dem.

 20.    På den tiden skall kvarlevan av Israel
        och den räddade skaran av Jakobs hus
        ej vidare stödja sig vid honom som slog dem;
        i trohet skola de stödja sig
        vid HERREN, Israels Helige.
 21.    En kvarleva skall omvända sig[1],
            en kvarleva av Jakob,
            till Gud, den väldige.
 22.    Ty om än ditt folk, Israel,
        vore såsom sanden i havet,
        så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig.
        Förödelsen är oryggligt besluten,
        den kommer med rättfärdighet såsom en flod.
 23.    Ty förstöring och oryggligt besluten straffdom
        skall Herren, HERREN Sebaot
        låta komma över hela jorden.

 24.  Därför säger Herren, HERREN Sebaot så: Frukta icke, mitt
      folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset
      och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten.
 25.  Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en
      ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv.
 26.  Och HERREN Sebaot skall svänga sitt gissel över dem, såsom
      när han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han räckte
      ut över havet, skall han åter upplyfta, såsom han gjorde i
      Egypten.
 27.  På den tiden skall hans börda tagas bort ifrån din skuldra
      och hans ok ifrån din hals, ty oket skall brista sönder för fetmas
      skull.

 28.    Han kommer över Ajat,
            han drager fram genom Migron;
        i Mikmas lämnar han sin tross.
 29.    De draga fram över passet;
            i Geba taga de nattkvarter.
        Rama bävar;
            Sauls Gibea flyr.
 30.    Ropa högt,
            du dotter Gallim.
        Giv akt, du Laisa.
            Arma Anatot!
 31.    Madmena flyktar;
            Gebims invånare bärga sitt gods.
 32.    Ännu samma dag
            står han i Nob;
        han lyfter sin hand
            mot dottern Sions berg,
            mot Jerusalems höjd.
 33.    Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot
        den lummiga kronan, med förskräckande makt;
        de resliga stammarna ligga fällda,
        de höga träden störta ned.
 34.    Den tjocka skogen nedhugges med järnet;
        Libanons skogar falla för den väldige.

[1]  En anspelning på namnet Sear-Jasub (Jes. 7:3) som betyder en
     kvarleva skall omvända sig.

[https://runeberg.org/bibeln/23_11.html]
                         Jesaja, 11 Kapitlet

                  Telningen från Isais rot och hans
                              fridsrike.

  1.  Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en
      telning från dess rötter skall bära frukt.
  2.    Och på honom skall HERRENS
            Ande vila,
        vishets och förstånds Ande,
        råds och starkhets Ande,
        HERRENS kunskaps
            och fruktans Ande.
  3.    Han skall hava sitt välbehag i HERRENS fruktan;
        och han skall icke döma efter som ögonen se
        eller skipa lag efter som öronen höra.
  4.    Utan med rättfärdighet skall han döma de arma
        och med rättvisa skipa lag
            åt de ödmjuka på jorden.
        Och han skall slå jorden
            med sin muns stav,
        och med sina läppars anda
            döda de ogudaktiga.
  5.    Rättfärdighet skall vara bältet
            omkring hans länder
        och trofasthet bältet
            omkring hans höfter.
  6.    Då skola vargar bo tillsammans med lamm
        och pantrar ligga tillsammans med killingar;
        och kalvar och unga lejon
            och gödboskap skola sämjas tillhopa,
        och en liten gosse
            skall valla dem.
  7.    Kor och björnar skola gå och beta,
        deras ungar skola ligga tillhopa,
        och lejon skola äta halm
            likasom oxar.
  8.    Ett spenabarn skall leka
            invid en huggorms hål
        och ett avvant barn sträcka ut sin hand
            efter basiliskens öga.
  9.    Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra
            vad ont och fördärvligt är,
        ty landet skall vara fullt
            av HERRENS kunskap,
        likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.

 10.  Och det skall ske på den tiden att hednafolken skola söka
      telningen från Isais rot, där han står såsom ett baner för folken;
      och hans boning skall vara idel härlighet.
 11.  Och HERREN skall på den tiden ännu en gång räcka ut sin hand,
      för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit
      räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear,
      Hamat och havsländerna.

 12.    Och han skall resa upp ett baner för hednafolken
        och samla Israels fördrivna män;
        och Juda förskingrade kvinnor skall han hämta
        tillhopa från jordens fyra hörn.
 13.    Då skall Efraims avund upphöra
        och Juda ovänskap bliva utrotad;
        Efraim skall ej hysa avund mot Juda,
        och Juda icke ovänskap mot Efraim.
 14.    Men såsom rovfåglar skola de slå ned
            på filistéernas skuldra västerut,
        tillsammans skola de taga byte
            av österlänningarna;
        Edom och Moab
            skola gripas av deras hand,
        och Ammons barn
            skola bliva dem hörsamma.
 15.    Och HERREN skall giva till spillo
            Egyptens havsvik
        och lyfta sin hand
            mot floden i förgrymmelse;
        och han skall klyva den i sju bäckar
        och göra så, att man torrskodd kan gå däröver.
 16.    Så skall där bliva en banad väg
            för den kvarleva av hans folk,
            som har blivit räddad från Assur,
        likasom det var för Israel
            på den dag då de drogo upp
            ur Egyptens land.

[https://runeberg.org/bibeln/23_12.html]
                         Jesaja, 12 Kapitlet

                     Det frälsta Israels lovsång.

  1.  På den tiden skall du säga:

        »Jag tackar dig, HERRE,
            ty väl var du vred på mig,
        men din vrede har upphört,
            och du tröstar mig.
  2.    Se, Gud är min frälsning,
            jag är trygg och fruktar icke;
        ty HERREN, HERREN
            är min starkhet och min lovsång,
        och han blev mig till frälsning.»

  3.    Och I skolen ösa vatten med fröjd
            ur frälsningens källor
  4.    och skolen säga på den tiden:

        »Tacken HERREN,
            åkallen hans namn,
        gören hans gärningar kunniga bland folken;
            förtäljen att hans namn är högt.
  5.    Lovsjungen HERREN,
            ty han har gjort härliga ting;
        detta vare kunnigt
            över hela jorden.
  6.    Ropen av fröjd och jublen,
            I Sions invånare,
        ty Israels Helige
            är stor bland eder.

[https://runeberg.org/bibeln/23_13.html]
                         Jesaja, 13 Kapitlet

                         Domsord över Babel.

  1.  Detta är en utsaga om Babel, vad som uppenbarades för Jesaja,
      Amos' son.

  2.    Resen upp ett baner på ett kalt berg,
            ropen högt till dem;
        viften med handen att de må draga in
            genom de mäktiges portar.
  3.    Jag själv har bådat upp mina invigda,
        ja, kallat mina hjältar till mitt vredesverk,
            min stolta skara, som jublar.

  4.    Hör, det larmar på bergen
            såsom av ett stort folk.
        Hör, det sorlar av riken
            med hopade hednafolk.
        HERREN Sebaot mönstrar
            sin krigarskara.
  5.    Ifrån fjärran land komma de,
            ifrån himmelens ända,
        HERREN och hans vredes redskap,
            för att fördärva hela jorden.
  6.    Jämren eder, ty nära är HERRENS dag;
        såsom våld från den Allsvåldige kommer den.
  7.    Därför sjunka alla händer ned,
        och alla människohjärtan förfäras.
  8.    Man förskräckes, man gripes
            av ångest och kval,
        ja, våndas såsom en barnaföderska.
        Häpen stirrar den ene på den andre;
        röda såsom eldslågor äro deras ansikten.
  9.    Se, HERRENS dag kommer,
            gruvlig och med förgrymmelse
            och med vredesglöd,
        för att göra jorden till en ödemark
        och utrota syndarna som där bo.
 10.    Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder
        sända ej mer ut sitt ljus,
        solen går mörk upp,
        och månens ljus skiner icke.
 11.    Jag skall hemsöka jordens krets för dess ondska
        och de ogudaktiga för deras missgärning;
        jag skall göra slut på de fräckas övermod
        och slå ned våldsverkarnas högmod.
 12.    Jag skall göra en man mer sällsynt än fint guld,
        en människa mer sällsynt än guld från Ofir.
 13.    Därför skall jag komma himmelen att darra,
        och jorden skall bäva och vika från sin plats --
        genom HERREN Sebaots förgrymmelse,
        på hans glödande vredes dag.

 14.    Och likasom jagade gaseller
        och en hjord som ingen samlar
        vända de då hem, var och en till sitt folk,
        och fly, var och en till sitt land.
 15.    Men envar som upphinnes bliver genomborrad,
        och envar som gripes faller för svärd.
 16.    Deras späda barn krossas
            inför deras ögon,
        deras hus plundras,
            och deras kvinnor skändas.

 17.    Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna,
        som akta silver för intet
        och icke fråga efter guld.
 18.    Deras bågar skola fälla de unga männen,
        med frukten i moderlivet hava de intet förbarmande,
        och barnen skona de icke.
 19.    Och det skall gå med Babel, rikenas krona,
        kaldéernas ära och stolthet,
        likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra.
 20.    Aldrig mer skall det bliva bebyggt,
        från släkte till släkte skall det ligga obebott;
        ingen arab skall där slå upp sitt tält,
        ingen herde lägra sig där med sin hjord.
 21.    Nej, öknens djur skola lägra sig där,
        och dess hus skola fyllas av uvar;
        strutsar skola bo där,
        och gastar skola hoppa där.
 22.    Schakaler skola tjuta i dess palatser
        och ökenhundar i praktbyggnaderna.
        Snart kommer dess tid;
        dess dagar skola ej fördröjas.

[https://runeberg.org/bibeln/23_14.html]
                         Jesaja, 14 Kapitlet

               Sång över Babels konungs fall.  Profetia
               mot Assyrien.  Utsaga angående Filisteen.

  1.  Ty HERREN skall förbarma sig över Jakob och ännu en gång
      utvälja Israel och låta dem komma till ro i deras land; och
      främlingar skola sluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus.
  2.  Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus
      skall lägga dem under sig såsom sin arvedel i HERRENS land, och
      skall göra dem till trälar och trälinnor.  Så skola de få sina
      fångvaktare till fångar och råda över sina plågare.

  3.  Och på den dag då HERREN låter dig få ro från din vedermöda
      och ångest, och från den hårda träldom som har varit dig pålagd,
  4.  då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du
      skall säga:

        »Vilken ände har icke plågaren fått,
            vilken ände pinoorten!
  5.    HERREN har brutit sönder
            de ogudaktigas stav,
        tyrannernas ris,
  6.    det ris som i grymhet slog folken
            med slag på slag,
        och i vrede härskade över folkslagen
            med skoningslös förföljelse.
  7.    Hela jorden har nu fått vila och ro;
            man brister ut i jubel.
  8.    Själva cypresserna glädja sig över ditt fall,
            så ock Libanons cedrar:
        'Sedan du nu ligger där, drager ingen hitupp
            för att hugga ned oss.'

  9.    Dödsriket därnere störes i sin ro för din skull,
            när det måste taga emot dig.
        Skuggorna där väckas upp för din skull,
            jordens alla väldige;
        folkens alla konungar måste stå upp
            från sina troner.
 10.    De upphäva alla sin röst
            och säga till dig:
        'Så har då också du blivit maktlös såsom vi,
            ja, blivit vår like.'
 11.    Ned till dödsriket har din härlighet måst fara,
            och dina harpors buller;
        förruttnelse är bädden under dig,
            och maskar äro ditt täcke.

 12.    Huru har du icke fallit ifrån himmelen,
            du strålande morgonstjärna!
        Huru har du icke blivit fälld till jorden,
            du folkens förgörare!
 13.    Det var du som sade i ditt hjärta:
            'Jag vill stiga upp till himmelen;
        högt ovanför Guds stjärnor
            vill jag ställa min tron;
        jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg
            längst uppe i norr.
 14.    Jag vill stiga upp över molnens höjder,
            göra mig lik den Högste.'

 15.    Nej, ned till dödsriket måste du fara,
            längst ned i graven.
 16.    De som se dig stirra på dig,
            de betrakta dig och säga:
        'Är detta den man som kom jorden att darra
            och riken att bäva,
 17.    den som förvandlade jordkretsen till en öken
            och förstörde dess städer,
        den som aldrig frigav sina fångar,
            så att de fingo återvända hem?'

 18.    Folkens alla konungar
            ligga allasammans med ära
            var och en i sitt vilorum;
 19.    men du ligger obegraven och bortkastad,
            lik en föraktad gren;
        du ligger där överhöljd av dräpta,
            av svärdsslagna män,
        av döda som hava farit ned i gravkammaren,
            lik ett förtrampat as.
 20.    Du skulle icke såsom de
            få vila i en grav,
        ty du fördärvade ditt land
            och dräpte ditt folk.

        Om ogärningsmännens avföda
            skall man aldrig mer tala.
 21.    Anställen ett blodbad på hans söner
            för deras fäders missgärning.
        De få ej stå upp och besitta jorden
            och fylla jordkretsens yta med städer.»

 22.  Nej, jag skall stå upp emot dem, säger HERREN Sebaot; och jag
      skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och
      efterkommande, säger HERREN.
 23.  Och jag skall göra det till ett tillhåll för rördrommar och
      fylla det med sumpsjöar; ja, jag skall bortsopa det med
      ödeläggelsens kvast, säger HERREN Sebaot.

 24.    HERREN Sebaot har svurit och sagt:
        Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske,
        och vad jag har beslutit, det skall fullbordas.
 25.    Jag skall krossa Assur i mitt land,
        och på mina berg skall jag förtrampa honom.
        Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem
        och hans börda tagas av deras skuldra.
 26.    Detta är det beslut som är fattat
            mot hela jorden;
        detta är den hand som är uträckt
            mot alla folk.
 27.    Ty HERREN Sebaot har beslutit det;
            vem kan då göra det om intet?
        Hans hand är det som är uträckt;
            vem kan avvända den?

 28.  I det år då konung Ahas dog förkunnades följande utsaga:

 29.    Gläd dig icke, du filistéernas hela land,
        över att det ris som slog dig är sönderbrutet;
        ty från ormens rot skall en basilisk komma fram,
        och dennes avkomma bliver en flygande drake.
 30.    De utarmade skola sedan få bete
        och de fattiga få lägra sig i trygghet;
        men telningarna från din rot skall jag döda genom hunger,
        och vad som bliver kvar av dig skall dräpas.
 31.    Jämra dig, du port; ropa, du stad;
        försmält av ångest, du filistéernas hela land.
        Ty norrifrån kommer en rök;
        i fiendeskarornas tåg bliver ingen efter.

 32.    Vad skall man då svara
        det främmande folkets sändebud?

        Jo, att det är HERREN som har grundat Sion,
        och att de betryckta bland hans folk där hava sin tillflykt.

[https://runeberg.org/bibeln/23_15.html]
                         Jesaja, 15 Kapitlet

                          Profetia om Moab.

  1.  Utsaga om Moab.

        Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres.
        Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres.
  2.    Habbait och Dibon stiga upp
            på offerhöjderna för att gråta;
        uppe i Nebo och Medeba
            jämrar sig Moab;
        alla huvuden där äro skalliga,
            alla skägg avskurna.
  3.    På dess gator bär man sorgdräkt,
            så ock på dess tak;
        på dess torg jämra sig alla
            och flyta i tårar.
  4.    Hesbon och Eleale höja klagorop,
            så att det höres ända till Jahas.
        Därför skria ock Moabs krigare;
            hans själ våndas i honom.
  5.    Mitt hjärta klagar över Moab,
            ty hans flyktingar fly ända till Soar,
            till Eglat-Selisia;
        uppför Halluhits höjd
            stiger man under gråt,
        och på vägen till Horonaim
            höjas klagorop över förstörelsen.
  6.    Nimrims vatten
            bliva torr ökenmark,
        gräset förtorkas, brodden vissnar,
            intet grönt lämnas kvar.
  7.    Återstoden av sitt förvärv,
            sitt sparda gods,
        bär man därför nu bort
            över Pilträdsbäcken.
  8.    Ja, klagoropen ljuda
            runtom i Moabs land;
        till Eglaim når dess jämmer
            och till Beer-Elim dess jämmer.
  9.    Dimons vatten
            äro fulla av blod.
        Ja, ännu något mer
            skall jag låta komma över Dimon;
        ett lejon över Moabs räddade,
            över det som bliver kvar av landet.

[https://runeberg.org/bibeln/23_16.html]
                         Jesaja, 16 Kapitlet

                 Fortsättning av föregående profetia.

  1.    »Sänden åstad de lamm
        som landets herre bör hava
        från Sela genom öknen
            till dottern Sions berg.»
  2.    Och såsom flyktande fåglar,
            lika skrämda fågelungar
        komma Moabs döttrar
            till Arnons vadställen.
  3.    De säga: »Giv oss råd,
            bliv medlare för oss.
        Låt din skugga vara såsom natten,
            nu mitt i middagshettan.
        Skydda de fördrivna;
            röj icke de flyktande.
  4.    Låt mina fördrivna
            finna härbärge hos dig,
        var för Moab ett beskärm
            mot fördärvaren,
        till dess att utpressaren ej mer är till
            och fördärvet får en ände
        och förtryckarna försvinna
            bort ur landet.
  5.    Så skall genom eder mildhet
            eder tron bliva befäst,
        och på den skall sitta trygg
            i Davids hydda
        en furste som far efter vad rätt är
            och främjar rättfärdighet.»

  6.    Vi hava hört om Moabs högmod,
            det övermåttan höga,
        om hans högfärd, högmod och övermod
            och opålitligheten i hans lösa tal.
  7.    Därför måste nu Moab jämra sig över Moab,
            hela landet måste jämra sig.
        Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka
            i djup bedrövelse.
  8.    Ty Hesbons fält äro förvissnade,
            så ock Sibmas vinträd,
        vilkas ädla druvor
            slogo folkens herrar till marken,
        vilkas rankor nådde till Jaeser
            och förirrade sig i öknen,
        vilkas skott bredde ut sig
            och gingo över havet.
  9.    Därför gråter jag över Sibmas vinträd,
            såsom Jaeser gråter;
        med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon,
            och dig, Eleale.
        Ty mitt i din sommar och din bärgningstid
            har ett skördeskri slagit ned.
 10.    Glädje och fröjd är nu avbärgad
            från de bördiga fälten,
        och i vingårdarna höjes intet glädjerop,
            höres intet jubel;
        ingen trampar vin i pressarna,
            på skördeskriet har jag gjort slut.
 11.    Därför klagar mitt hjärta
            såsom en harpa över Moab,
        ja, mitt innersta över Kir-Heres.
 12.    Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden
        och huru han än går in i sin helgedom och beder,
            så uträttar han intet därmed.

 13.  Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.
 14.  Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom
      dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla
      sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver
      kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.

[https://runeberg.org/bibeln/23_17.html]
                         Jesaja, 17 Kapitlet

                  Domsord över Damaskus och Israel.
                            Folkens larm.

  1.  Utsaga om Damaskus.

        Se, Damaskus skall upphöra att vara en stad;
        det skall falla och bliva en stenhop.
  2.    Aroers städer varda övergivna;
            de bliva tillhåll för hjordar,
            som lägra sig där ostörda.
  3.    Det är förbi med Efraims värn,
            med Damaskus' konungadöme
            och med kvarlevan av Aram.
        Det skall gå med dem såsom med Israels barns härlighet,
            säger HERREN Sebaot.

  4.    Och det skall ske på den tiden
        att Jakobs härlighet vändes i armod,
        och att hans feta kropp bliver mager.
  5.    Det går, såsom när skördemannen samlar ihop säden
        och med sin arm skördar axen;
        det går, såsom när man plockar ax
        i Refaims-dalen:
  6.    en ringa efterskörd lämnas kvar där,
            såsom när man slår ned oliver,
        två eller tre bär lämnas kvar
            högst uppe i toppen,
        fyra eller fem
            på trädets kvistar,
        säger HERREN, Israels Gud.

  7.    På den tiden skola människorna
            blicka upp till sin Skapare
        och deras ögon se upp
            till Israels Helige.
  8.    Människorna skola ej vända sin blick till de altaren
            som deras händer hava gjort;
        på sina fingrars verk
            skola de icke se,
            icke på Aserorna eller på solstoderna.

  9.  På den tiden skola deras fasta städer bliva lika de övergivna
      fästen i skogarna och på bergstopparna, som övergåvos, när
      Israels barn drogo in; allt skall bliva ödelagt.

 10.    Ty du har förgätit din frälsnings Gud,
        och du tänker icke på din fasta klippa.
        Därför planterar du ljuvliga planteringar[1]
        och sätter i dem främmande vinträd.
 11.    Och väl får du dem att växa högt samma dag du planterar dem,
        och morgonen därefter får du dina plantor att blomma,
        men skörden försvinner på hemsökelsens dag,
        då plågan bliver olidlig.

 12.    Hör, det brusar av många folk,
        det brusar, såsom havet brusar.
        Det dånar av folkslag,
        det dånar, såsom väldiga vatten dåna.
 13.    Ja, det dånar av folkslag,
        såsom stora vatten dåna.
        Men han näpser dem, och de fly bort i fjärran;
        de jagas bort såsom agnar för vinden, uppe på bergen,
        och såsom virvlande löv för stormen.
 14.    När aftonen är inne, se, då kommer förskräckelsen,
        och förrän morgonen gryr, äro de sin kos.
        Detta bliver våra skövlares del,
        våra plundrares lott.

[1]  Se Plantering i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/23_18.html]
                         Jesaja, 18 Kapitlet

                 Svar till budbärarna från Etiopien.

  1.    Hör, du land där flygfän surra,
            du land bortom Etiopiens strömmar,
  2.    du som har sänt budbärare över havet,
            i rörskepp hän över vattnet!

        Gån åstad, I snabba sändebud,
        till det resliga folket med glänsande hy,
        till folket som är så fruktat vida omkring,
        det starka och segerrika folket,
        vars land genomskäres av strömmar.

  3.    I jordkretsens alla inbyggare,
            I som bon på jorden:
        sen till, när man reser upp
            baner på bergen,
        och när man stöter i basun,
            så lyssnen därtill.
  4.    Ty så har HERREN sagt till mig:
        »I stillhet vill jag skåda ned från min boning,
        såsom solglans glöder
            från en klar himmel,
        såsom molnet utgjuter dagg
            under skördetidens hetta.»
  5.    Ty förrän skördetiden är inne,
            just när blomningen är slut
        och blomman förbytes
            i mognad druva,
        skall han avskära rankorna
            med vingårdskniv
        och hugga av rotskotten
            och skaffa dem bort.
  6.    Alltsammans skall lämnas till pris
            åt rovfåglarna på bergen
            och åt djuren på marken;
        rovfåglarna skola där hava sina nästen över sommaren
        och markens alla djur ligga där om vintern.

  7.  På den tiden skola skänker bäras fram till HERREN Sebaot från
      det resliga folket med glänsande hy, från folket som är så
      fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land
      genomskäres av strömmar -- till den plats där HERREN Sebaots
      namn bor, till Sions berg.

[https://runeberg.org/bibeln/23_19.html]
                         Jesaja, 19 Kapitlet

                 Profetior om Egyptens förnedring och
                             upprättelse.

  1.  Utsaga om Egypten.

        Se, HERREN far fram
            på ett ilande moln
        och kommer till Egypten.
        Egyptens avgudar
            bäva då för honom,
        och egyptiernas hjärtan
            förfäras i deras bröst.
  2.    Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier,
        så att broder skall strida mot broder
            och vän mot vän,
        stad mot stad
            och rike mot rike.
  3.    Och egyptiernas förstånd
            skall försvinna ur deras hjärtan,
        och deras råd skall jag göra om intet;
        de skola då fråga sina avgudar och signare,
        sina andebesvärjare och spåmän.
  4.    Men jag skall giva egyptierna
        i en hård herres hand,
        och en grym konung skall få råda över dem,
        säger Herren, HERREN Sebaot.
  5.    Och vattnet skall försvinna ur havet,
        och floden skall sina bort och uttorka.
  6.    Strömmarna skola utbreda stank,
        Egyptens kanaler
            skola förminskas och sina bort;
        rör och vass skall förvissna.
  7.    Ängarna vid Nilfloden,
            längs flodens strand,
        och alla sädesfält vid floden,
        de skola förtorka, fördärvas och varda till intet.
  8.    Dess fiskare skola klaga,
        alla som kasta ut krok i floden skola sörja;
        och de som lägga ut nät i vattnet
        skola stå där modlösa.
  9.    De som arbeta i häcklat lin
            skola komma på skam,
            så ock de som väva fina tyger.
 10.    Landets stödjepelare skola bliva krossade
        och alla de som arbeta för lön
            gripas av ångest.
 11.    Såsom idel dårar
            stå då Soans furstar;
        Faraos visaste rådgivare
            giva blott oförnuftiga råd.
        Huru kunnen I då säga till Farao:
        »Jag är en son av visa män,
            en son av forntidens konungar»?
 12.    Ja, var är dina vise?
        Må de förkunna för dig -- ty de veta det ju --
        vad HERREN Sebaot
        har beslutit över Egypten.
 13.    Nej, Soans furstar hava blivit dårar,
        Nofs furstar äro bedragna,
        Egypten föres vilse
            av dem som voro hörnstenar i dess stammar.
 14.    HERREN har där utgjutit
            en förvirringens ande,
        så att de komma Egypten att ragla,
            vadhelst det företager sig,
        såsom en drucken raglar i sina spyor.
 15.    Och Egypten skall icke hava framgång
            i vad någon där gör,
        evad han är huvud eller svans,
            evad han är palmtopp eller sävstrå.

 16.  På den tiden skola egyptierna vara såsom kvinnor: de skola bäva
      och förskräckas för HERREN Sebaots upplyfta hand, när han lyfter
      den mot dem.
 17.  Och Juda land skall bliva en skräck för egyptierna; så ofta man
      nämner det för dem, skola de förskräckas, för det besluts skull
      som HERREN Sebaot har fattat över dem.

 18.  På den tiden skola i Egyptens land finnas fem städer som tala
      Kanaans tungomål, och som svärja vid HERREN Sebaot; en av dem
      skall heta Ir-Haheres.

 19.  På den tiden skall ett altare vara rest åt HERREN mitt i
      Egyptens land, så ock en stod åt HERREN vid landets gräns.
 20.  Och de skola vara till tecken och vittnesbörd för HERREN Sebaot
      i egyptiernas land: när de ropa till HERREN om hjälp mot
      förtryckare, då skall han sända dem en frälsare och försvarare,
      och han skall rädda dem.
 21.  Och HERREN skall göra sig känd för egyptierna, ja, egyptierna
      skola lära känna HERREN på den tiden; och de skola tjäna honom
      med slaktoffer och spisoffer, de skola göra löften åt HERREN och
      få infria dem.

 22.  Så skall då HERREN slå Egypten -- slå, men ock hela; när de
      omvända sig till HERREN, skall han bönhöra dem och hela dem.

 23.  På den tiden skall en banad väg leda från Egypten till Assyrien,
      och assyrierna skola komma in i Egypten, och egyptierna in i
      Assyrien; och egyptierna skola hålla gudstjänst tillsammans med
      assyrierna.
 24.  På den tiden skall Israel, såsom den tredje i förbundet, stå vid
      sidan av Egypten och Assyrien, till en välsignelse på jorden.
 25.  Och HERREN Sebaot skall välsigna dem och säga:

        Välsignad vare du Egypten, mitt folk,
        och du Assyrien, mina händer verk,
        och du Israel, min arvedel!


[https://runeberg.org/bibeln/23_20.html]
                         Jesaja, 20 Kapitlet

                  Profetia om Egypten och Etiopien.

  1.  I det år då Tartan kom till Asdod, utsänd av Sargon, konungen i
      Assyrien -- varefter han ock belägrade Asdod och intog det --
  2.  på den tiden talade HERREN genom Jesaja, Amos' son, och sade:
      »Upp, lös säcktygsklädnaden från dina länder, och drag dina
      skor av dina fötter.»  Och denne gjorde så och gick naken och
      barfota.
  3.  Sedan sade HERREN: »Likasom min tjänare Jesaja har gått naken
      och barfota och nu i tre år varit till tecken och förebild
      angående Egypten och Etiopien,
  4.  så skall konungen i Assyrien låta fångarna ifrån Egypten och de
      bortförda från Etiopien, både unga och gamla, vandra åstad nakna
      och barfota, med blottad bak, Egypten till blygd.
  5.  Då skola de häpna och blygas över Etiopien, som var deras hopp,
      och över Egypten, som var deras stolthet.
  6.  På den dagen skola inbyggarna här i kustlandet säga: 'Se, så
      gick det med dem som voro vårt hopp, med dem till vilka vi
      flydde, för att få hjälp och bliva räddade undan konungen i
      Assyrien; huru skola vi då själva kunna undkomma?'»

[https://runeberg.org/bibeln/23_21.html]
                         Jesaja, 21 Kapitlet

                Profetior om Öknen vid havet (Babel),
                       Duma (Edom) och Arabien.

  1.  Utsaga om Öknen vid havet.

        Likasom en storm
            som far fram i Sydlandet
        kommer det från öknen,
            från det fruktansvärda landet.
  2.    En gruvlig syn
            har blivit mig kungjord:
        »Härjare härja,
            rövare röva.
        Drag upp, du Elam!
            Träng på, du Mediens folk!
        På all suckan
            vill jag göra slut.»
  3.    Fördenskull darra
            nu mina länder,
        ångest griper mig,
            lik en barnaföderskas ångest;
        förvirring kommer över mig,
            så att jag icke kan höra,
        förskräckelse fattar mig,
            så att jag icke kan se.
  4.    Mitt hjärta är utom sig,
            jag kväljes av förfäran;
        skymningen, som jag längtade efter,
            vållar mig nu skräck.

  5.    Man dukar bord,
            man breder ut täcken,
            man äter och dricker.
        Nej, stån upp, I furstar;
            smörjen edra sköldar!

  6.    Ty så har Herren
            sagt till mig:
        »Gå och ställ ut en väktare;
        vad han får se, det må han förkunna.
  7.    Och om han ser ett tåg,
            ryttare par efter par,
        ett tåg av åsnor,
            ett tåg av kameler,
        då må han giva akt,
            noga giva akt.»

  8.    Och denne ropade,
            såsom ett lejon ryter:
        »Herre, här står jag
            på vakt beständigt,
            dagen igenom,
        och jag förbliver
            här på min post
            natt efter natt.
  9.    Och se, nu kommer här
            ett tåg av män,
            ryttare par efter par!»
        Och åter talade han och sade:
            »Fallet, fallet är Babel!
        Alla dess gudabeläten
            äro nedbrutna till jorden.»

 10.    O du mitt krossade,
            mitt söndertröskade folk,
        vad jag har hört
            av HERREN Sebaot,
        Israels Gud,
            det har jag förkunnat för eder.

 11.  Utsaga om Duma.

        Man ropar till mig från Seir:
        »Väktare, vad lider natten?
        Väktare, vad lider natten?»
 12.    Väktaren svarar:
            »Morgon har kommit,
            och likväl är det natt.
        Viljen I fråga mer, så frågen;
            kommen tillbaka igen.»

 13.  Utsaga över Arabien.

        Tagen natthärbärge i Arabiens vildmark,
        I karavaner från Dedan.
 14.    Må man komma emot de törstande
        och giva dem vatten.
        Ja, inbyggarna i Temas land
        gå de flyktande till mötes med bröd.
 15.    Ty de fly undan svärd,
        undan draget svärd,
        och undan spänd båge
        och undan krigets tunga.

 16.  Ty så har Herren sagt till mig: Om ett år, såsom dagakarlen
      räknar året, skall all Kedars härlighet vara förgången,
 17.  och föga skall då vara kvar av Kedars hjältars bågar, så många
      de äro.  Ty så har HERREN, Israels Gud, talat.

[https://runeberg.org/bibeln/23_22.html]
                         Jesaja, 22 Kapitlet

                Profetia om Synernas dal (Jerusalem).
                          Sebna och Eljakim.

  1.  Utsaga om Synernas dal.

        Vad är då på färde,
            eftersom allt ditt folk
            stiger upp på taken?
  2.    Du larmuppfyllda,
            du bullrande stad,
            du glada stad!
        Dina slagna hava icke
            blivit slagna med svärd,
            ej dödats i strid.
  3.    Alla dina furstar
            hava samfällt flytt undan,
            utan bågskott blevo de fångar.
        Ja, så många som påträffades hos dig
            blevo allasammans fångar,
            huru långt bort de än flydde.
  4.    Därför säger jag:
            Vänden blicken ifrån mig,
            jag måste gråta bitterligen;
        trugen icke på mig tröst
            för att dottern mitt folk
            har blivit förstörd.
  5.    Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning
            kommer från Herren, HERREN Sebaot,
        i Synernas dal,
            med nedbrutna murar
            och med rop upp mot berget.

  6.    Elam hade fattat kogret,
        vagnskämpar och ryttare följde honom;
        Kir hade blottat skölden.
  7.    Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar,
        och ryttarna hade fattat stånd vid porten.

  8.  Juda blev blottat och låg utan skydd.  Då skådade du bort efter
      vapnen i Skogshuset.
  9.  Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen
      upp vattnet i Nedre dammen.
 10.  Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att
      befästa muren.
 11.  Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet
      från Gamla dammen.  Men I skådaden icke upp till honom som hade
      verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det
      sågen I icke.
 12.  Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och
      klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt.
 13.  Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden
      oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden:
      »Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.»
 14.  Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron:
      Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad,
      så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.

 15.  Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där,
      förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom:
 16.  Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här
      hugger ut en grav åt dig?  Du som hugger ut din grav så högt uppe,
      du som i klippan urholkar en boning åt dig,
 17.  du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan
      man som du är.  Han skall rulla dig tillhopa till en klump,
 18.  han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en
      boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall
      du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för
      din herres hus.

 19.  Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din
      tjänst skall du bliva avsatt.
 20.  Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim,
      Hilkias son;
 21.  honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall
      jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så
      att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda
      hus.
 22.  Och jag skall giva honom Davids hus' nyckel att bära; när han
      upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall
      ingen upplåta.
 23.  Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg,
      och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus.
 24.  Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på
      honom, med ättlingar och avkomlingar -- alla slags småkärl av
      vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor --
 25.  då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var
      inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och
      falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas.  Ty så har
      HERREN talat.

[https://runeberg.org/bibeln/23_23.html]
                         Jesaja, 23 Kapitlet

                          Profetia om Tyrus.

  1.  Utsaga om Tyrus.

      Jämren eder, I Tarsis-skepp!  Ty det är ödelagt, utan hus och utan
      gäster; från kittéernas land når dem budskapet härom.
  2.  Sitten stumma, I kustlandets invånare!

      Köpmän från Sidon, sjöfarande män, uppfyllde dig;
  3.  av Sihors säd och Nilflodens skördar skaffade du dig vinning, i
      det du for över stora vatten och drev handel därmed bland folken.
  4.  Men stå där nu med skam, du Sidon; ty så säger havet, havets
      fäste: »Så är jag då utan avkomma och har icke fött några
      barn, icke uppfött ynglingar, icke fostrat jungfrur.»
  5.  När man får höra detta i Egypten, då bävar man vid ryktet om
      Tyrus.

  6.    Dragen bort till Tarsis och jämren eder,
            I kustlandets invånare.
  7.    Är detta eder glada stad,
            hon den urgamla,
        som av sina fötter bars till fjärran land,
            för att gästa där?
  8.    Vem beslöt detta över Tyrus,
            henne som delade ut kronor,
        vilkens köpmän voro furstar,
            vilkens krämare voro stormän på jorden?
  9.    HERREN Sebaot var den som beslöt det,
            för att slå ned all den stolta härligheten
        och ödmjuka alla stormän på jorden.

 10.    Bred nu ut dig över ditt land såsom Nilfloden,
            du dotter Tarsis;
            du bär ingen boja mer.

 11.    Han räckte ut sin hand över havet,
            han kom konungariken att darra;
        HERREN bjöd om Kanaans fästen
            att de skulle ödeläggas.
 12.    Han sade: »Du skall ej allt framgent
            få leva i fröjd,
        du kränkta jungfru,
            du dotter Sidon.
        Stå upp och drag bort till kittéernas land;
            dock, ej heller där får du ro.
 13.    Se, kaldéernas land,
            folket som förr ej var till,
        de vilkas land Assyrien gjorde till boning
            åt öknens djur,
        de resa där sina belägringstorn
            och omstörta stadens platser
            och göra den till en grushög.
 14.    Jämren eder, I Tarsis-skepp,
            ty edert fäste är förstört.»

 15.  På den tiden skall Tyrus ligga förgätet i sjuttio år, såsom
      rådde där alltjämt en och samma konung; men efter sjuttio år
      skall det gå med Tyrus, såsom det heter i visan om skökan:

 16.    »Tag din harpa
            och gå omkring i staden,
            du förgätna sköka;
        spela vackert
            och sjung flitigt,
        så att man kommer ihåg dig.»

 17.  Ty efter sjuttio år skall HERREN se till Tyrus, och det skall
      åter få begynna att taga emot skökolön och bedriva otukt med
      jordens alla konungariken i den vida världen.
 18.  Men hennes handelsförvärv och vad hon får såsom skökolön skall
      vara helgat åt HERREN; det skall icke läggas upp och icke
      gömmas, utan de som bo inför HERRENS ansikte skola av hennes
      handelsförvärv hava mat till fyllest och präktiga kläder.

[https://runeberg.org/bibeln/23_24.html]
                         Jesaja, 24 Kapitlet

                  Den stora hemsökelsen över jorden.
                Kvarlevans räddning och Guds herradöme
                               på Sion.

  1.    Se, HERREN ödelägger jorden
            och föröder den;
        han omvälver, vad därpå är,
            och förströr dess inbyggare.
  2.    Och det går prästen såsom folket,
            husbonden såsom tjänaren,
        husfrun såsom tjänarinnan,
            säljaren såsom köparen,
        låntagaren såsom långivaren,
            gäldenären såsom borgenären.
  3.    Jorden bliver i grund ödelagd
            och i grund utplundrad;
        ty HERREN har talat
            detta ord.
  4.    Jorden sörjer och tvinar bort,
        jordkretsen försmäktar och tvinar bort,
        vad högt är bland jordens folk försmäktar.
  5.    Ty jorden har blivit ohelgad
            under sina inbyggare;
        de hava överträtt lagarna,
            de hava förvandlat rätten,
            brutit det eviga förbundet.
  6.    Därför uppfräter förbannelse jorden,
        och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt;
        därför förtäras jordens inbyggare av hetta,
        så att ej många människor finnas kvar.
  7.    Vinmusten sörjer,
            vinträdet försmäktar;
        de som voro så hjärteglada sucka nu alla.
  8.    Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud,
        de gladas larm ha tystnat;
        det är förbi med fröjden vid harpans klang.
  9.    Vin dricker man icke mer under sång,
        rusdrycken kännes bitter för dem som dricka den.
 10.    Nedbruten ligger den öde staden;
        vart hus är stängt, så att ingen kommer därin.
 11.    Därute höres klagorop över vinet;
        all glädje är såsom en nedgången sol,
        all jordens fröjd har flyktat.
 12.    Ödeläggelse allenast är kvar i staden,
        och porten är slagen i spillror.

 13.  Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när
      man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan
      vinbärgningen är slut.
 14.  Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS
      höghet ljuda borta i väster:
 15.  »Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna
      HERRENS, Israels Guds, namn.»
 16.  Från jordens ända höra vi lovsånger: »En härlig lott får den
      rättfärdige!»  Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig!
      Härjare härja, ja härjande fara härjare fram.
 17.  Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare.
 18.  Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i
      fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i
      fällan.  Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar
      bäva.
 19.  Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar;
      jorden vacklar, ja, den vacklar;
 20.  jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom
      vaktskjulet i trädets topp.  Dess överträdelse vilar tung på den,
      och den faller och kan icke mer stå upp.

 21.  På den tiden skall HERREN hemsöka höjdens här uppe i höjden och
      jordens konungar nere på jorden.
 22.  Och de skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i
      fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når
      dem hemsökelsen.
 23.  Då skall månen blygas och solen skämmas; ty HERREN Sebaot skall
      då vara konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste
      skola skåda härlighet.

[https://runeberg.org/bibeln/23_25.html]
                         Jesaja, 25 Kapitlet

                Herrens segermakt.  Gästabudet på Sions
                  berg.  Fiendernas tillintetgörelse.

  1.    HERRE, du är min Gud;
        jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn,
        ty du gör underfulla ting,
        du utför rådslut ifrån fordom tid,
        fasta och beståndande.
  2.    Ja, du har gjort staden till en stenhop,
        den befästa staden till en grushög;
        främlingarnas palats står ej mer där såsom en stad,
        aldrig skall det byggas upp igen.
  3.    Därför måste nu det vilda folket ära dig,
        den grymma hednastaden frukta dig.
  4.    Ty du har varit ett värn för den arme,
        ett värn för den fattige i hans nöd,
        en tillflykt mot störtskurar,
            ett skygd under hettan.
        Ty våldsverkarnas raseri
            är likasom en störtskur mot en vägg.
  5.    Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast,
        så kuvar du främlingarnas larm;
        ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga,
        så dämpas de grymmas segersång.

  6.    Och HERREN Sebaot skall på detta berg
        göra ett gästabud för alla folk,
        ett gästabud med feta rätter,
            ett gästabud med starkt vin,
        ja, med feta, märgfulla rätter,
            med starkt vin, väl klarat.
  7.    Och han skall på detta berg göra om intet
        det dok som höljer alla folk,
        och det täckelse som betäcker alla folkslag.
  8.    Han skall för alltid göra döden om intet;
        och Herren, HERREN
            skall avtorka tårarna
            från alla ansikten,
        och skall taga bort
            sitt folks smälek
            överallt på jorden.
        Ty så har HERREN talat.

  9.    På den tiden skall man säga:
        Se, där är vår Gud,
            som vi förbidade
            och som skulle frälsa oss.
        Ja, där är HERREN, som vi förbidade;
        låtom oss fröjdas och vara glada över hans frälsning.
 10.    Ty HERRENS hand skall vila över detta berg,
        men Moab skall bliva nedtrampad i sitt eget land,
        likasom strå trampas ned i gödselpölen.
 11.    Och huru han än där breder ut sina händer,
        lik simmaren, när han simmar,
        så skall dock hans högmod bliva nedbrutet,
        trots hans händers alla konster.
 12.    Ja, dina murars höga fäste
        störtar han omkull och ödmjukar,
        han slår det till jorden, ned i stoftet.

[https://runeberg.org/bibeln/23_26.html]
                         Jesaja, 26 Kapitlet

                Juda segersång.  Dess strider och dess
                   återuppståndelse till nytt liv.

  1.  På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land:

        »Vår stad giver oss styrka;
        murar och värn
            bereda oss frälsning.
  2.    Låten upp portarna,
        så att ett rättfärdigt folk
            får draga därin,
            ett som håller tro.
  3.    Den som är fast i sitt sinne
        bevarar du i frid, i frid;
            ty på dig förtröstar han.
  4.    Förtrösten då på HERREN
            till evig tid;
        ty HERREN, HERREN
            är en evig klippa.
  5.    Ty dem som trona i höjden,
            dem störtar han ned,
            ja, den höga staden;
        han ödmjukar den,
            ödmjukar den till jorden,
        han slår den ned i stoftet.
  6.    Den trampas under fötterna,
            under de förtrycktas fötter,
            under de armas steg.»

  7.    Men den rättfärdiges väg är jämn;
        åt den rättfärdige bereder du
            en jämnad stig.
  8.    Ja, på dina domars väg,
            HERRE, förbida vi dig;
        till ditt namn och ditt pris
            står vår själs trängtan.
  9.    Min själ trängtar efter dig om natten,
        och anden i mig söker dig bittida;
        ty när dina domar drabbar jorden,
        lära sig jordkretsens
            inbyggare rättfärdighet.
 10.    Om nåd bevisas mot den ogudaktige,
            så lär han sig icke rättfärdighet;
        i det land, där rätt skulle övas,
            gör han då vad orätt är
        och ser icke HERRENS höghet.

 11.    HERRE, din hand är upplyft,
            men de se det icke;
        må de nu med blygsel
            se din nitälskan för folket;
        ja, må eld förtära
            dina ovänner.
 12.    HERRE, du skall skaffa
            frid åt oss,
        ty allt vad vi hava uträttat
            har du utfört åt oss.
 13.    HERREN, vår Gud,
        andra herrar än du
            hava härskat över oss,
        men allenast dig prisa vi,
            allenast ditt namn.
 14.    De döda få icke liv igen,
            skuggorna stå ej åter upp;
        därför hemsökte och förgjorde du dem
        och utrotade all deras åminnelse.

 15.    Du förökade en gång folket, HERRE;
        du förökade folket och bevisade dig härlig;
        du utvidgade landets alla gränser.
 16.    HERRE, i nöden hava de nu sökt dig,
        de hava utgjutit tysta böner,
            när din tuktan kom över dem.
 17.    Såsom en havande kvinna,
            då hon är nära att föda,
        våndas och ropar
            i sina kval,
        så var det med oss
            inför ditt ansikte, o HERRE.
 18.    Vi voro också havande och våndades;
            men när vi födde, var det vind.
        Vi kunde icke bereda
            frälsning åt landet;
        inga människor födas mer
            till att bo på jordens krets.
 19.    Men dina döda må få liv igen;
            mina dödas kroppar må åter stå upp.
        Vaknen upp och jublen,
            I som liggen i graven;
        ty din dagg är en ljusets dagg,
        och jorden skall giva igen de avsomnade.
 20.    Välan då, mitt folk,
            gå in i dina kamrar
        och stäng igen dörrarna om dig;
        göm dig ett litet ögonblick,
        till dess att vreden har gått förbi.
 21.    Ty se, HERREN
            träder ut ur sin boning,
        för att hemsöka jordens inbyggare
            för deras missgärning;
        och jorden skall låta komma i dagen
            allt blod som där har blivit utgjutet,
        och skall icke längre betäcka
            dem som där hava blivit dräpta.

[https://runeberg.org/bibeln/23_27.html]
                         Jesaja, 27 Kapitlet

                   Sång om HERRENS vingård.  Israels
                     förskingring och inbärgning.

  1.    På den tiden skall HERREN
        med sitt svärd, det hårda,
            det stora och starka,
        hemsöka Leviatan,
            den snabba ormen,
        och Leviatan,
            den ringlande ormen,
        och skall dräpa draken,
            som ligger i havet.

  2.    På den tiden skall finnas
            en vingård, rik på vin,
        och man skall sjunga om den:

  3.    Jag, HERREN, är dess vaktar,
            åter och åter vattnar jag den.
        För att ingen skall skada den,
            vaktar jag den natt och dag.
  4.    Jag vredgas icke på den;
        nej, om tistel och törne
            ville begynna strid,
        så skulle jag gå löst därpå
            och bränna upp alltsammans.
  5.    Eller ock måste man söka skydd hos mig
            och göra fred med mig;
        ja, fred måste man göra med mig.

  6.    I tider som komma skall Jakob skjuta rötter
        och Israel grönska och blomstra;
        jordkretsen skola de uppfylla med sin frukt.
  7.    Har man väl plågat dem så, som han plågade deras plågare?
        Eller dräptes de så, som deras dräpta fiender blevo dräpta?
  8.    Nej, väl näpste han folket, när han förkastade och försköt det,
        väl ryckte han bort det med sin hårda vind,
            på östanstormens dag;
  9.    men därför kan ock Jakobs missgärning
            då bliva försonad
        och deras synds borttagande
            då giva fullmogen frukt,
        när alla stenar i deras altaren äro förstörda
        -- såsom då man krossar sönder kalkstycken --
        och när Aseror och solstoder ej mer resas upp.

 10.    Se, den fasta staden ligger öde,
        den har blivit en folktom plats,
            övergiven såsom en öken,
        kalvar gå där i bet
        och lägra sig där
            och avbita de kvistar där finnas.
 11.    Och när grenarna äro torra, bryter man av dem,
        och kvinnor komma
            och göra upp eld med dem.
        Ty detta är icke ett folk med förstånd;
        därför visar deras skapare dem intet förbarmande,
        och deras danare dem ingen misskund.

 12.    Och det skall ske på den tiden
        att HERREN anställer en inbärgning,
        från den strida floden intill Egyptens bäck;
        och I skolen varda insamlade,
        en och en, I Israels barn.
 13.    Och det skall ske på den tiden
        att man stöter i en stor basun;
        och de som hava varit borttappade i Assyriens land
        och fördrivna till Egyptens land,
            de skola då komma;
        och de skola tillbedja HERREN
        på det heliga berget i Jerusalem.

[https://runeberg.org/bibeln/23_28.html]
                         Jesaja, 28 Kapitlet

               Efraims fall.  Juda obotfärdighet, straff
                  och räddning.  Liknelse hämtad från
                          åkermannens verk.

  1.    Ve dig, du Efraims
            druckna mäns stolta krona,
        du hans strålande härlighets
            vissnande blomster
        på bergshjässan ovan de vinberusades
            bördiga dal!
  2.    Se, från Herren kommer
            en som är stark och väldig,
        lik en hagelskur,
            en förödande storm,
        lik en störtskur med väldiga,
            översvämmande vatten,
        som slår allt till jorden med mat.
  3.    Under fötterna bliver den då trampad,
            Efraims druckna mäns
            stolta krona.
  4.    Och det går med hans strålande härlighets
            vissnande blomma
        på bergshjässan ovan
            den bördiga dalen,
        såsom det går med ett fikon därnere,
            ett som har mognat före sommarskörden:
        så snart någon får syn därpå, slukar han det,
        medan han ännu har det i sin hand.
  5.    På den tiden skall HERREN Sebaot
            bliva en härlig krona
        och en strålande krans
            för kvarlevan av sitt folk;
  6.    och han skall bliva en rättens ande
            för den som skipar rätt,
        och en starkhetsmakt
            för dem som driva fienden på porten.

  7.    Men också här
            raglar man av vin,
            stapplar man av starka drycker;
        både präster och profeter
            ragla av starka drycker,
        de äro överlastade av vin,
            de stappla av starka drycker;
        de ragla, när de profetera,
            de vackla, när de skipa rätt.
  8.    Ja, alla bord äro fulla
            av vämjeliga spyor,
            ingen ren fläck finnes.
  9.    -- »Vem är det då han vill lära förstånd,
        och vem skall han få att giva akt på sin predikan?
        Äro vi då nyss avvanda från modersmjölken,
            nyss tagna från modersbröstet?
 10.    Det är ju gnat på gnat, gnat på gnat,
        prat på prat, prat på prat,
        litet här, litet där!»
 11.    -- Ja väl, genom stammande läppar
            och på ett främmande tungomål
        skall han tala till detta folk,
 12.    han som en gång sade till dem:
        »Här är vilostaden,
            låten den trötte få vila;
            här är vederkvickelsens ort.»
        Men sådant ville de icke höra.
 13.    Så skall då HERRENS ord bliva för dem
        »gnat på gnat, gnat på gnat,
            prat på prat, prat på prat,
            litet här, litet där».
        Och så skola de, bäst de gå där,
            falla baklänges och krossas,
            varda snärjda och fångade.

 14.    Hören därför HERRENS ord,
            I bespottare,
        I som råden över folket
            här i Jerusalem.
 15.    Eftersom I sägen: »Vi hava slutit
            ett förbund med döden,
        med dödsriket hava vi
            ingått ett fördrag;
        om ock gisslet far fram likt en översvämmande flod,
            skall det icke nå oss,
        ty vi hava gjort lögnen till vår tillflykt
            och falskheten till vårt beskärm»,
 16.    därför säger Herren, HERREN så:
        Se, jag har lagt i Sion en grundsten,
            en beprövad sten,
        en dyrbar hörnsten, fast grundad;
            den som tror på den behöver icke fly.
 17.    Och jag skall låta rätten vara mätsnöret
            och rättfärdigheten sänklodet.
        Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt,
            och vatten skall skölja bort edert beskärm.
 18.    Och edert förbund med döden
            skall bliva utplånat,
        och edert fördrag med dödsriket
            skall icke bestå;
        när gisslet far fram likt en översvämmande flod,
            då solen I varda nedtrampade.
 19.    Så ofta det far fram,
            skall det träffa eder;
        ty morgon efter morgon skall det fara fram,
            ja, både dag och natt.
        Idel förskräckelse bliver det,
            när I måsten akta på den predikan.
 20.    Ty sängen bliver då för kort
            att sträcka ut sig på
        och täcket för knappt
            att svepa in sig i.
 21.    Ty HERREN skall stå upp
            likasom på Perasims berg,
        och han skall låta se sin vrede
            likasom i Gibeons dal.
        Han skall utföra sitt verk,
            ett sällsamt verk;
        han skall förrätta sitt arbete,
            ett förunderligt arbete.
 22.    Så hören nu upp med eder bespottelse,
            för att edra band ej må bliva än hårdare;
        ty om förstöring och oryggligt besluten straffdom
        över hela jorden har jag hört från Herren, HERREN Sebaot.

 23.    Lyssnen och hören min röst,
        akten härpå och hören mitt tal.
 24.    När åkermannen vill så,
            plöjer han då beständigt
        och hackar upp och harvar sin mark?
 25.    Nej, fastmer: sedan han har jämnat fältet,
        strör han ju där svartkummin
            och kastar dit kryddkummin
        och sår vete i rader
        och korn på dess särskilda plats
            och spält i kanten.
 26.    Ty hans Gud har undervisat honom
            och lärt honom det rätta sättet.
 27.    Man tröskar ju ej heller svartkummin med tröskvagn
        och låter ej vagnshjul gå över kryddkummin,
        utan klappar ut svartkummin med stav
        och kryddkummin med käpp.
 28.    Och brödsäden, tröskar man sönder den?
        Nej, man plägar icke oavlåtligt tröska den
        och driva sina vagnshjul och hästar däröver;
        man vill ju icke tröska sönder den.
 29.    Också detta kommer
            från HERREN Sebaot;
        han är underbar i råd
            och stor i vishet.

[https://runeberg.org/bibeln/23_29.html]
                         Jesaja, 29 Kapitlet

                     Ariels (Jerusalems) fall och
                             upprättelse.

  1.    Ve dig, Ariel, Ariel,
        du stad, där David slog upp sitt läger!
        Läggen år till år
        och låten högtiderna fullborda sitt kretslopp,
  2.    så skall jag bringa Ariel i trångmål;
        jämmer skall följa på jämmer,
        och då bliver det för mig ett verkligt Ariel[1].
  3.    Jag skall slå läger runt omkring dig
        och omsluta dig med vallar
        och resa upp bålverk emot dig.
  4.    Då skall du tala djupt nedifrån jorden,
        och dina ord skola dämpade komma fram ur stoftet;
        din röst skall höras såsom en andes ur jorden,
        och ur stoftet skall du viska fram dina ord.
  5.    Men främlingshopen skall bliva såsom fint damm
        och våldsverkarhopen såsom bortflyende agnar;
        plötsligt och med hast skall detta ske.
  6.    Från HERREN Sebaot skall hemsökelsen komma,
        med tordön och jordbävning och stort dunder,
        med storm och oväder
        och med lågor av förtärande eld.
  7.    Och hela hopen av alla de folk
        som drogo i strid mot Ariel,
        de skola vara såsom en drömsyn om natten,
        alla som drogo i strid mot det och dess borg
        och bragte det i trångmål.
  8.    Såsom när den hungrige drömmer att han äter,
        men vaknar och känner sin buk vara tom,
        och såsom när den törstande drömmer att han dricker,
        men vaknar och känner sig törstig och försmäktande,
        så skall det gå med hela hopen av alla de folk
        som drogo i strid mot Sions berg.

  9.    Stån där med häpnad, ja, varen häpna;
            stirren eder blinda, ja, varen blinda,
        I som ären druckna, men icke av vin,
            I som raglen, men icke av starka drycker.
 10.    Ty HERREN har utgjutit över eder
            en tung sömns ande
            och har tillslutit edra ögon;
        han har höljt mörker över profeterna
            och över siarna, edra ledare.

 11.  Och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i
      en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa
      och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan det icke, den är
      ju förseglad»,
 12.  och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: »Läs
      detta», så svarar han: »Jag kan icke läsa.»

 13.    Och HERREN har sagt:
        Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun
        och ärar mig med sina läppar,
        men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig,
        så att deras fruktan för mig
        består i inlärda människobud,
 14.    därför skall jag ännu en gång
            göra underbara ting mot detta folk,
            ja, underbara och förunderliga;
        de visas vishet skall förgås,
        och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.

 15.  Ve eder, I som söken att dölja edra rådslag för HERREN i djupet,
      och som bedriven edra verk i mörkret, I som sägen: »Vem ser oss,
      och vem känner oss?»
 16.  Huru förvända ären I icke!  Skall då leret aktas lika med
      krukmakaren?  Skall verket säga om sin mästare: »Han har icke
      gjort mig»?  Eller skall bilden säga om honom som har format
      den: »Han förstår intet»?

 17.    Se, ännu allenast en liten tid,
        och Libanon skall förvandlas till ett bördigt fält
        och det bördiga fältet räknas såsom vildmark.
 18.    De döva skola på den tiden
        höra vad som läses för de,
        och de blindas ögon skola se
        och vara fria ifrån dunkel och mörker;
 19.    och de ödmjuka skola då känna
            allt större glädje i HERREN;
        och de fattigaste bland människor
            skola fröjda sig i Israels Helige.
 20.    Ty våldsverkarna äro då icke mer till,
            bespottarna hava fått en ände,
        och de som stodo efter fördärv äro alla utrotade,
 21.    de som genom sitt tal gjorde att oskyldiga blevo fällda
        och snärjde den som skulle skipa rätt i porten
        och genom lögn vrängde rätten för den rättfärdige.

 22.    Därför säger HERREN så till Jakobs hus,
        han som förlossade Abraham:
        Nu skall Jakob icke mer behöva blygas,
        nu skall hans ansikte ej vidare blekna;
 23.    ty när han -- hans barn -- få se mina händer verk ibland sig,
        då skola de hålla mitt namn heligt,
        de skola hålla Jakobs Helige helig
        och förskräckas för Israels Gud.
 24.    De förvillade skola då få förstånd,
        och de knorrande skola taga emot lärdom.

[https://runeberg.org/bibeln/23_30.html]
                         Jesaja, 30 Kapitlet

                Egyptens hjälp fåfänglig.  HERREN sitt
                  folks sanna hjälp.  Dom över Assur.

  1.    Ve eder, I vanartiga barn,
            säger HERREN,
        I som gören upp rådslag
            som icke komma från mig,
        och sluten förbund,
            utan att min Ande är med,
        så att I därigenom hopen
            synd på synd,
  2.    I som dragen ned till Egypten,
        utan att hava rådfrågat min mun,
        för att söka eder ett värn hos Farao
        och en tillflykt under Egyptens skugga!
  3.    Se, Faraos värn
            skall bliva eder till skam,
        och tillflykten under Egyptens skugga
            skall bliva eder till blygd.
  4.    Ty om ock hans furstar äro i Soan,
        och om än hans sändebud komma ända till Hanes,
  5.    så skall dock var man få blygas över detta folk,
        som icke kan hjälpa dem,
        icke vara till bistånd och hjälp,
        utan allenast till skam och smälek.

  6.  Utsaga om Söderlandets odjur.

        Genom ett farornas och ångestens land,
        där lejoninnor och lejon hava sitt tillhåll,
        jämte huggormar och flygande drakar,
        där föra de på åsnors ryggar sina rikedomar
        och på kamelers pucklar sina skatter
        till ett folk som icke kan hjälpa dem.
  7.    Ty Egyptens bistånd är fåfänglighet och tomhet;
        därför kallar jag det landet
        »Rahab, som ingenting uträttar»[1].

  8.  Så gå nu in och skriv detta på en tavla, som må förvaras bland
      dem, och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för
      kommande dagar, alltid och evinnerligen.
  9.  Ty det är ett gensträvigt folk, trolösa barn, barn som icke
      vilja höra HERRENS lag,
 10.  utan säga till siarna: »Upphören med edra syner», och till
      profeterna: »Profeteren icke för oss vad sant är; talen till oss
      sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting;
 11.  viken av ifrån vägen, gån åt sidan från stigen, skaffen bort ur
      vår åsyn Israel Helige.»
 12.  Därför säger Israels Helige så: »Eftersom I förakten detta ord
      och förtrösten på våld och vrånghet och stödjen eder på sådant,
 13.  därför skall denna missgärning bliva för eder såsom ett
      fallfärdigt stycke på en hög mur, vilket mer och mer giver sig
      ut, till dess att muren plötsligt och med hast störtar ned och
      krossas;
 14.  den krossa, såsom när man våldsamt slår en lerkruka i bitar, så
      våldsamt att man bland bitarna icke kan finna en skärva stor nog
      att därmed taga eld från eldstaden eller ösa upp vatten ur
      dammen.»
 15.  Ty så säger Herren, HERREN, Israels Helige: »Om i vänden om och
      ären stilla, skolen I bliva frälsta, genom stillhet och
      förtröstan varden I starka.»  Men i viljen icke.
 16.  I sägen: »Nej, på hästar vilja vi jaga fram» -- därför skolen I
      också bliva jagade; »på snabba springare vilja vi rida åstad» --
      därför skola ock edra förföljare vara snabba.
 17.  Tusen av eder skola fly för en enda mans hot eller för fem mäns
      hot, till dess att vad som är kvar av eder bliver såsom en ensam
      stång på bergets topp, såsom ett baner på höjden.
 18.  Ja, därför väntar HERREN, till dess att han kan vara eder nådig;
      därför tronar han i höghet, till dess att han kan förbarma sig
      över eder.  Ty en domens Gud är HERREN; saliga äro alla de som
      vänta efter honom.

 19.  Ja, du folk som bor på Sion, i Jerusalem, ingalunda må du gråta.
      Han skall förvisso vara dig nådig, när du ropar; så snart han
      hör din röst, skall han svara dig.
 20.  Ty väl skall Herren giva eder nödens bröd och fångenskapens
      dryck, men sedan skola dina lärare icke mer sättas å sido, utan
      dina ögon skola se upp till dina lärare.
 21.  Och om du viker av, vare sig åt höger eller åt vänster, så skola
      dina öron höra detta ord ljuda bakom dig; »Här är vägen, vandren
      på en.»
 22.  Då skolen I akta för orent silvret varmed edra skurna beläten
      äro överdragna, och guldet varmed edra gjutna beläten äro
      belagda; du skall kasta ut det såsom orenlighet och säga till
      det: »Bort härifrån!»
 23.  Och han skall giva regn åt säden som du har sått på din mark,
      och han skall av markens gröda giva dig bröd som är kraftigt och
      närande; och din boskap skall på den tiden gå i bet på vida
      ängar.
 24.  Och oxarna och åsnorna med vilka man brukar jorden, de skola äta
      saltad blandsäd om man har kastat med vanna och kastskovel.
 25.  Och på alla höga berg och alla stora höjder skola bäckar rinna
      upp med strömmande vatten -- när den stora slaktningens dag
      kommer, då torn skola falla.
 26.  Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus
      skall varda sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus,
      när den tid kommer, då HERREN förbinder sitt folks skador och
      helar såren efter slagen som det har fått.

 27.    Se, HERRENS namn
            kommer fjärran ifrån,
        med brinnande vrede
            och med tunga rökmoln;
        hans läppar äro fulla av förgrymmelse,
        och hans tunga är såsom förtärande eld;
 28.    hans andedräkt är lik en ström som svämmar över,
        så att den når ändå upp till halsen.
        Ty han vill sålla folken
            i förintelsens såll
        och lägga i folkslagens mun
            ett betsel, till att leda dem vilse.
 29.    Då skolen I sjunga såsom i en natt
            då man firar helig högtid,
        och edra hjärtan skola glädja sig,
            såsom när man under flöjters ljud
        tågar upp på HERRENS berg,
            upp till Israels klippa.
 30.    Och HERREN skall låta höra
            sin röst i majestät
        och visa huru hans arm drabbar,
            i vredesförgrymmelse
        och med förtärande eldslåga,
            med storm och störtskurar
            och hagelstenar.
 31.    Ty för HERRENS röst
            skall Assur bliva förfärad,
            när han slår honom med sitt ris.
 32.    Och så ofta staven far fram
            och HERREN efter sitt rådslut
        låter den falla på honom
            skola pukor och harpor ljuda.
        Gång på gång skall han lyfta sin arm
            till att strida mot honom.
 33.    Ty en Tofetplats
            är längesedan tillredd,
        ja ock för konungen är den gjord redo,
            och djup och vid är den;
        dess rund är fylld av eld
            och av ved i myckenhet,
        och lik en svavelström
            skall HERRENS Ande
            sätta den i brand.

[1]  Rahab uttydes såsom stortalighet; jfr Ps. 87:4. Jes. 51:9.

[https://runeberg.org/bibeln/23_31.html]
                         Jesaja, 31 Kapitlet

                Egyptens vanmakt.  HERRENS omvårdnad om
                     Sion.  Assurs stundande fall.

  1.    Ve dem som draga åstad
        ned till Egypten för att få hjälp,
        i det de förlita sig på hästar,
        dem som sätta sin förtröstan på vagnar,
            därför att där finnas så många,
        och på ryttare,
            därför att mängden är så stor,
        men som ej vända sin blick
            till Israels Helige
        och icke fråga efter HERREN!
  2.    Också han är ju vis;
            han låter olyckan komma,
        och han ryggar icke sina ord.
        Han reser sig upp mot de ondas hus
        och mot den hjälp som ogärningsmännen sända.
  3.    Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud,
        deras hästar äro kött och icke ande.
        Och HERREN skall räcka ut sin hand,
        och då skall hjälparen vackla
            och den hjälpte falla,
        och båda skola tillhopa förgås.
  4.    Ty så har HERREN sagt till mig:
        Såsom ett lejon ryter,
            ett ungt lejon över sitt rov,
        och icke skrämmes bort
            av herdarnas rop
        eller rädes för deras larm,
            när de i mängd samlas dit,
        så skall HERREN Sebaot fara ned
            för att strida på Sions berg
            och uppe på dess höjd.
  5.    Såsom fågeln breder ut sina vingar,
        så skall HERREN Sebaot
            beskärma Jerusalem;
        han skall beskärma och hjälpa,
            han skall skona och rädda.

  6.  Så vänden nu om till honom, från vilken I haven avfallit genom
      ett så djupt fall, I Israels barn.
  7.  Ty på den tiden skall var och en av eder kasta bort de avgudar
      av silver och de avgudar av guld, som edra händer hava gjort åt
      eder till synd.
  8.  Och Assur skall falla, men icke för en mans svärd; ett svärd,
      som icke är en människas, skall förtära honom.  Han skall fly
      för svärd, och hans unga män skola bliva trälar.
  9.  Och hans klippa skall förgås av skräck, och hans furstar skola i
      förfäran fly ifrån baneret.  Så säger HERREN, han som har sin
      eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.

[https://runeberg.org/bibeln/23_32.html]
                         Jesaja, 32 Kapitlet

                    Rättfärdighetens rike.  Landets
                 förödelse.  Andeutgjutelsen och dess
                               frukter.

  1.    En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet,
        och härskare, som skola härska med rättvisa.
  2.    Var och en av dem skall vara
            såsom en tillflykt i stormen,
            ett skydd mot störtskuren;
        de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark,
            såsom skuggan av en väldig klippa
            i ett törstigt land.
  3.    Då skola de seendes ögon icke vara förblindade,
        och de hörandes öron skola lyssna till.
  4.    Då skola de lättsinnigas hjärtan
            bliva förståndiga och vinna kunskap,
        och de stammandes tungor skola tala
            flytande och tydligt.
  5.    Dåren skall då icke mer heta ädling,
        ej heller bedragaren kallas herre.
  6.    Ty en dåre talar dårskap,
        och hans hjärta reder till fördärv;
        så övar han gudlöshet
        och talar, vad förvänt är, om HERREN,
        så låter han den hungrige svälta
        och nekar den törstige en dryck vatten.
  7.    Och bedragaren brukar onda vapen,
        han tänker ut skändliga anslag
        till att fördärva de betryckta genom lögnaktiga ord,
        fördärva en fattig, som har rätt i sin talan.
  8.    Men en ädling tänker ädla tankar
        och står fast vid det som ädelt är.

  9.    I kvinnor, som ären så säkra,
        stån upp och hören min röst;
        I sorglösa jungfrur,
            lyssnen till mitt tal.
 10.    När år och dagar hava gått,
            då skolen I darra, I som ären så sorglösa,
        ty då är det slut med all vinbärgning,
            och ingen fruktskörd kommer mer.
 11.    Bäven, I som ären så säkra,
            darren, I som ären så sorglösa,
        läggen av edra kläder och blotten eder,
            kläden edra länder med säcktyg.
 12.    Slån eder för bröstet
            och klagen över de sköna fälten,
            över de fruktsamma vinträden,
 13.    över mitt folks åkrar
            som fyllas av törne och tistel,
        ja, över alla glädjens boningar
            i den yra staden.
 14.    Ty palatsen äro övergivna,
            den folkrika staden ligger öde,
        Ofelhöjden med vakttornet
            är förvandlad till grotthålor för evig tid,
        till en plats, där vildåsnor hava sin fröjd
            och där hjordar beta --
 15.    detta intill dess att ande från höjden
            bliver utgjuten över oss.
        Då skall öknen bliva ett bördigt fält
        och det bördiga fältet räknas såsom vildmark;
 16.    då skall rätten taga sin boning i öknen
        och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet.
 17.    Och rättfärdighetens frukt skall vara frid
        och rättfärdighetens vinning vara ro
        med trygghet till evig tid.
 18.    Och mitt folk skall bo i fridshyddor,
        i trygga boningar
        och på säkra viloplatser.
 19.    Men under hagelskurar skall skogen fällas,
        och djupt skall staden bliva ödmjukad.
 20.    Sälla ären då I som fån så vid alla vatten,
        I som kunnen låta edra oxar och åsnor fritt ströva omkring.

[https://runeberg.org/bibeln/23_33.html]
                         Jesaja, 33 Kapitlet

                      Sions fienders straff.  Det
                återupprättade Sions rättfärdighet och
                              trygghet.

  1.    Ve dig, du fördärvare,
            som själv har gått fri ifrån fördärvet!
        Ve dig, du härjare,
            som själv har undgått förhärjning!
        När du har fyllt ditt mått att fördärva,
        drabbas du själv av fördärvet;
        när du har fullbordat till härjande
        drabbas du själv av förhärjning.
  2.    HERRE, var oss nådig,
            dig förbida vi.
        Var dessas arm var morgon;
        ja, var vår frälsning i nödens tid.
  3.    För ditt väldiga dån
            fly folken bort;
        när du reser dig upp,
            förskingras folkslagen.
  4.    Och man får skövla och taga byte efter eder,
            såsom gräsmaskar skövla;
        såsom gräshoppor störta fram,
            så störtar man över det.

  5.    HERREN är hög,
            ty han bor i höjden;
        han uppfyller Sion
            med rätt och rättfärdighet.
  6.    Ja, trygga tider skola komma för dig!
        Vishet och kunskap
            bereda Sion frälsning i rikt mått,
        och HERRENS fruktan
            skall vara deras skatt.
  7.    Hör, deras hjältar
            klaga därute,
        fredsbudbärarna
            gråta bitterligen.
  8.    Vägarna äro öde,
            ingen går mer på stigarna.
        Han bryter förbund,
            han aktar städer ringa,
        människor räknar han för intet.
  9.    Landet ligger sörjande och försmäktar,
        Libanon blyges och står förvissnat,
        Saron har blivit likt en hedmark,
        Basans och Karmels skogar fälla sina löv.
 10.    Men nu vill jag stå upp,
            säger HERREN,
        nu vill jag resa mig upp,
            nu vill jag upphäva mig.
 11.    Med halm gån I havande,
            och strå föden I;
        edert raseri är en eld,
            som skall förtära eder själva.
 12.    Folken skola förbrännas
            och bliva till aska,
        ja, likna avhugget törne,
            som brinner upp i eld.
 13.    Så hören nu, I som fjärran ärer,
            vad jag har gjort;
        förnimmen min makt,
            I som nära ären.
 14.    Syndarna i Sion bliva förskräckta,
        bävan griper de gudlösa.
        »Vem av oss kan härda ut
            vid en förtärande eld,
        vem av oss kan bo
            vid en evig glöd?»
 15.    Den som vandrar i rättfärdighet
            och talar, vad rätt är,
        den som föraktar, vad som vinnes
            genom orätt och våld,
        och den som avhåller sina händer
            från att taga mutor,
        den som tillstoppar sina öron
            för att icke höra om blodsgärningar
        och tillsluter sina ögon
            för att icke se, vad ont är,
 16.    han skall bo på höjderna,
        klippfästen skola vara hans värn,
        sitt bröd skall han få,
            och vatten skall han hava beständigt.
 17.    Ja, dina ögon skola skåda
            en konung i hans härlighet,
        de skola blicka ut
            över ett vidsträckt land.
 18.    Då skall ditt hjärta tänka tillbaka
            på förskräckelsens tid:
        »Var är nu skatteräknaren,
            var är nu skattevägaren,
        var är den som räknade tornen?»
 19.    Du slipper då att se
            det fräcka folket,
        folket, vars obegripliga språk
            man ej kunde förstå,
        vars stammande tungomål
            ingen kunde tyda.
 20.    Men skåda på Sion,
            våra högtiders stad,
        låt dina ögon betrakta Jerusalem:
            det är en säker boning,
        ett tält, som icke flyttas bort,
        ett vars pluggar
            aldrig ryckas upp
        och av vars streck
            intet enda brister sönder.
 21.    Ja, vi hava där
            HERREN, den väldige;
        han är för oss såsom floder
            och breda strömmar;
        ingen roddflotta kommer där fram,
        och det väldigaste skepp kan ej fara däröver.
 22.    Ty HERREN är vår domare,
            HERREN är vår härskare,
        HERREN är vår konung,
            han frälsar oss.
 23.    Dina tåg hänga slappa,
            de hålla ej masten stadig,
            ej seglet spänt.
        Men då skall rövat gods
            utskiftas i myckenhet,
        ja, också de lama
            skola då taga byte.
 24.    Och ingen av invånarna
            skall säga: »Jag är svag»,
        ty folket, som där bor,
            har fått sin missgärning förlåten.

[https://runeberg.org/bibeln/23_34.html]
                         Jesaja, 34 Kapitlet

                    Edoms undergång och förödelse.

  1.    Träden fram, I folk, och hören;
        I folkslag, akten härpå.
        Jorden höre och allt vad på den är,
        jordens krets och vad som alstras därav.
  2.    Ty HERREN är förtörnad på alla folk
        och vred på all deras här;
        han giver dem till spillo,
            han överlämnar dem till att slaktas.
  3.    Deras slagna kämpar ligga bortkastade,
        och stank stiger upp från deras döda kroppar,
        och bergen flyta av deras blod.
  4.    Himmelens hela härskara förgås,
        och himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle;
        hela dess härskara faller förvissnad ned,
        lik vissnade löv från vinrankan,
        lik vissnade blad ifrån fikonträdet.
  5.    Ty mitt svärd har druckit sig rusigt i himmelen;
        se, det far ned på Edom till dom,
        på det folk jag har givit till spillo.
  6.    Ja, ett svärd har HERREN,
        det dryper av blod
            och är dränkt i fett,
        i lamms och bockars blod,
        i fett ifrån vädurars njurar;
        ty HERREN anställer ett offer i Bosra,
        ett stort slaktande i Edoms land.
  7.    Vildoxar fällas ock därvid,
        tjurar, både små och stora.
        Deras land dricker sig rusigt av blod,
        och deras jord bliver dränkt i fett.
  8.    Ty detta är en HERRENS hämndedag,
        ett vedergällningens år,
            då han utför Sions sak.
  9.    Då bliva Edoms bäckar förvandlade till tjära
        och dess jord till svavel;
        ja, dess land bliver förbytt
            i brinnande tjära.
 10.    Varken natt eller dag skall den branden slockna,
        evinnerligen skall röken därav stiga upp.
        Från släkte till släkte skall landet ligga öde,
        aldrig i evighet
            skall någon gå där fram.
 11.    Pelikaner och rördrommar skola taga det i besittning,
        uvar och korpar skola bo däri;
        ty förödelsens mätsnöre[1] och förstörelsens murlod
            skall han låta komma däröver.
 12.    Av dess ädlingar skola inga finnas kvar där,
            som kunna utropa någon till konung;
        och alla dess furstar få en ände.
 13.    Dess palatser fyllas av törne,
        nässlor och tistlar växa i dess fästen;
        och det bliver en boning för ökenhundar
        och ett tillhåll för strutsar.
 14.    Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
        och gastar ropa där till varandra;
        ja, där kan Lilit få ro,
        där kan hon finna en vilostad.
 15.    Där reder pilormen sitt bo
            och lägger sina ägg
        och kläcker så ut ynglet och samlar det i sitt skygd;
        ja, där komma gamarna tillhopa,
        den ene möter där den andre.
 16.    Söken efter i HERRENS bok
            och läsen däri;
        icke ett enda av de djuren
            skall utebliva,
        det ena skall icke fåfängt
            söka det andra.
        Ty det är hans mun, som bjuder det,
        det är hans Ande, som samlar dem tillhopa.
 17.    Det är han, som kastar
            lott för dem,
        hans hand tillskiftar dem
            deras mark efter mätsnöre;
        till evig tid skola de hava den till besittning,
        från släkte till släkte bo därpå.

[1]  Se Mätsnöre i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/23_35.html]
                         Jesaja, 35 Kapitlet

                    Ödemarkens blomstring.  HERRENS
                   förlossades återkomst till Sion.

  1.    Öknen och ödemarken skola glädja sig,
        och hedmarken skall fröjdas
            och blomstra såsom en lilja.
  2.    Den skall blomstra skönt och fröjda sig,
        ja, fröjda sig och jubla;
        Libanons härlighet skall bliva den given,
        Karmels och Sarons prakt.
        Ja, de skola få se
            HERRENS härlighet,
            vår Guds prakt.
  3.    Stärken maktlösa händer,
        given kraft åt vacklande knän.
  4.    Sägen till de försagda:
        »Varen frimodiga, frukten icke.»
        Se, eder Gud
            kommer med hämnd;
        vedergällning kommer från Gud,
            ja, själv kommer han och frälsar eder.
  5.    Då skola de blindas ögon öppnas
        och de dövas öron upplåtas.
  6.    Då skall den lame hoppa såsom en hjort,
        och den stummes tunga skall jubla.
        Ty vatten skola bryta fram i öknen
        och strömmar på hedmarken.
  7.    Av förbränt land skall bliva en sjö
        och av torr mark vattenkällor;
        på den plats, där ökenhundar lägrade sig,
        skall växa gräs jämte vass och rör.
  8.    Och en banad väg, en farväg,
            skall gå där fram,
        och den skall kallas »den heliga vägen»;
        ingen oren skall färdas därpå,
            den skall vara för dem själva.
        Den som vandrar den vägen skall icke gå vilse,
            om han ock hör till de fåkunniga.
  9.    Där skall icke vara något lejon,
        ej heller skall något annat vilddjur komma dit.
        Intet sådant skall finnas där,
        men ett frälsat folk skall vandra på den.
 10.    Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka
        och komma till Sion med jubel;
        evig glädje skall kröna deras huvuden,
        fröjd och glädje skola de undfå,
        men sorg och suckan skola fly bort.

[https://runeberg.org/bibeln/23_36.html]
                         Jesaja, 36 Kapitlet

                Sanheribs tåg mot Jerusalem.  Rab-Sakes
                                 tal.

  1.  Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår hände sig, att
      Sanherib, konungen i Assyrien, drog upp och angrep alla befästa
      städer i Juda och intog dem.
  2.  Och konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Rab-Sake med en
      stor här till Jerusalem mot konung Hiskia; och han stannade vid
      Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.
  3.  Då gingo överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren
      Sebna och kansleren Joa, Asafs son, ut till honom.
  4.  Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den
      store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en
      förtröstan, som du nu har hängivit dig åt?
  5.  Jag säger: Det är allenast munväder, att du vet råd och har makt
      att föra kriget.  På vem förtröstar du då, eftersom du har satt
      dig upp mot mig?
  6.  Du förtröstar väl på den bräckta rörstaven Egypten, men se, när
      någon stöder sig på den, går den i i hans hand och genomborrar
      den.  Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för alla som
      förtrösta på honom.
  7.  Eller säger du kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår
      Gud?'  Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia
      avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta
      altare skolen I tillbedja'?
  8.  Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill
      giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till
      dem.
  9.  Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av
      min herres ringaste tjänare?  Och du sätter din förtröstan till
      Egypten i hopp om att så få vagnar och ryttare!
 10.  Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till
      detta land för att fördärva det?  Nej, det är HERREN, som har
      sagt till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»

 11.  Då sade Eljakim och Sebna och Joa till Rab-Sake: »Tala till dina
      tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket, och tala icke
      till oss på judiska inför folket som står på muren.»
 12.  Men Rab-Sake svarade: »Är det då till din herre och till dig,
      som min herre har sänt mig att tala dessa ord?  Är det icke
      fastmer till de män som sitta på muren och som jämte eder skola
      nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»
 13.  Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på
      judiska och sade: »Hören den store konungens, den assyriske
      konungens, ord.
 14.  Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår
      icke rädda eder.
 15.  Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN,
      därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss; denna
      stad skall icke bliva given i den assyriske konungens hand.'
 16.  Hören icke på Hiskia.  Ty så säger konungen i Assyrien: Gören
      upp i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var
      och en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och
      en ur sin brunn,
 17.  till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt
      edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och
      vingårdar.
 18.  Låten icke Hiskia förleda eder, när han säger: 'HERREN skall
      rädda oss.'  Har väl någon av de andra folkens gudar räddat sitt
      land ur den assyriske konungens hand?
 19.  Var äro Hamats och Arpads gudar?  Var äro Sefarvaims gudar?
      Eller hava de räddat Samaria ur min hand?
 20.  Vilken bland dessa länders alla gudar har väl räddat sitt land
      ur min hand, eftersom I menen, att HERREN skall rädda Jerusalem
      ur min hand?»

 21.  Men de tego och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade så
      bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»
 22.  Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna
      och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna
      kläder och berättade för honom, vad Rab-Sake hade sagt.

[https://runeberg.org/bibeln/23_37.html]
                         Jesaja, 37 Kapitlet

                   Jesajas profetia mot assyrierna.
                           Sanheribs fall.

  1.  Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och
      höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.
  2.  Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste
      bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten
      Jesaja, Amos' son.
  3.  Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och
      smälekens dag är denne dag, ty fostren hava väl kommit fram till
      födseln, men kraft att föda finnes icke.
  4.  Kanhända skall HERREN, din Gud, höra Rab-Sakes ord, med vilka
      hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda
      den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som
      han, HERREN, din Gud, har hört.  Så bed nu en bön för den
      kvarleva som ännu finnes.»
  5.  När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,
  6.  sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så
      säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem, med
      vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
  7.  Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han på
      grund av ett rykte som han skall få höra vänder tillbaka till
      sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget
      land.»

  8.  Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen
      upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört, att han hade
      brutit upp från Lakis.

  9.  Men när Sanherib fick höra sägas om Tirhaka, konungen i
      Etiopien, att denne hade dragit ut för att strida mot honom,
      skickade han, så snart han hörde detta, sändebud till Hiskia och
      sade:
 10.  »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud,
      som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker:
      'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens
      hand.'
 11.  Du har ju hört, vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla
      andra länder, huru de hava givit dem till spillo.  Och du skulle
      nu bliva räddad!
 12.  Hava väl de folk, som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef
      och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?
 13.  Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över
      Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»

 14.  När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det,
      gick han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför
      HERRENS ansikte.
 15.  Och Hiskia bad till HERREN och sade:
 16.  »HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du
      allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har
      gjort himmel och jord.
 17.  HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och
      se.  Ja, hör alla Sanheribs ord, det budskap, varmed han har
      smädat den levande Guden.
 18.  Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött alla
      länder såsom ock sitt eget land.
 19.  Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga
      gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde
      de förgöra dem.
 20.  Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla
      riken på jorden förnimma, att du, HERRE, är den ende.»

 21.  Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och lät säga: »Så
      säger HERREN, Israels Gud, jag, till vilken du har bett angående
      Sanherib, konungen i Assyrien:
 22.  Detta är det ord, som HERREN har talat om honom:

        Hon föraktar dig och bespottar dig,
            jungfrun dottern Sion;
        hon skakar huvudet efter dig,
            dottern Jerusalem.
 23.    Vem har du smädat och hädat,
            och mot vem har du upphävt din röst?
        Alltför högt har du upplyft dina ögon --
            ja, mot Israels Helige.
 24.    Genom dina tjänare smädade du HERREN,
            när du sade: 'Med mina många vagnar
        drog jag upp på bergens höjder,
            längst upp på Libanon;
        jag högg ned dess höga cedrar
            och väldiga cypresser;
        jag trängde fram till dess översta höjder,
            dess frodigaste skog;
 25.    jag grävde brunnar
            och drack ut vatten,
        och med min fot uttorkade jag
            alla Egyptens strömmar.'
 26.    Har du icke hört, att jag för länge sedan
            beredde detta?
        Av ålder bestämde jag ju så;
            och nu har jag fört det fram:
        du fick makt att ödelägga befästa städer
            till grusade stenhopar.
 27.    Deras invånare blevo maktlösa,
            de förfärades och stodo med skam.
        Det gick dem såsom gräset på marken
            och gröna örter,
        såsom det som växer på taken,
            och säd, som förgås,
            förrän strået har vuxit upp.
 28.    Om du sitter eller går ut
            eller går in, så vet jag det,
            och huru du rasar mot mig.
 29.    Men då du nu så rasar mot mig
            och då ditt övermod har nått till mina öron,
        skall jag sätta min krok i din näsa
            och mitt betsel i din mun
        och föra dig tillbaka samma väg,
            som du har kommit på.

 30.  Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta,
      vad som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd, men
      det tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar
      och äta deras frukt.
 31.  Och den räddade skaran av Juda hus, som bliver kvar, skall åter
      skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.
 32.  Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från
      Sions berg.  HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.
 33.  Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:

        Han skall icke komma in i denna stad
        och icke skjuta någon pil ditin;
        han skall icke mot den föra fram någon sköld
        eller kasta upp någon vall mot den.
 34.    Samma väg han kom skall han vända tillbaka,
        och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.
 35.    Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad
        för min tjänare Davids skull.»

 36.  Och HERRENS ängel gick ut och slog i assyriernas läger ett
      hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon
      kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt.
 37.  Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka;
      och han stannade sedan i Nineve.
 38.  Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han
      dräpt med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser; därefter
      flydde dessa undan till Ararats land.  Och hans son Esarhaddon
      blev konung efter honom.

[https://runeberg.org/bibeln/23_38.html]
                         Jesaja, 38 Kapitlet

                    Hiskias sjukdom.  Hans lovsång.

  1.  Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos'
      son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN:
      Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»
  2.  Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN.
  3.  Och han sade: »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat
      inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort, vad gott
      är i dina ögon.»  Och Hiskia grät bitterligen.
  4.  Då kom HERRENS ord till Jesaja: han sade:
  5.  »Gå och säg till Hiskia: Så säger HERREN, din fader Davids Gud:
      Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar.  Se, jag skall
      föröka din livstid med femton år;
  6.  jag skall ock rädda dig och denna stad ur den assyriske
      konungens hand.  Ja, jag skall beskärma denna stad.
  7.  Och detta skall för dig vara tecknet från HERREN därpå att HERREN
      skall göra, vad han nu har lovat:
  8.  se, solvisarskuggan, som nu på Ahas' solvisare har gått nedåt
      med solen, skall jag låta gå tio steg tillbaka.»  Så gick solen
      tillbaka på solvisaren de tio steg, som den reda hade lagt till
      rygga.

  9.  En sång, skriven av Hiskia, Juda konung, när han hade varit sjuk
      och tillfrisknat från sin sjukdom:
 10.    Jag tänkte: Jag går hädan
            i mina bästa dagar,
            in genom dödsrikets portar;
        jag varder berövad återstoden av mina år.
 11.    Jag tänkte: Jag får icke mer se HERREN,
            HERREN i de levandes land.
        Hos dem som bo i förgängelsens rike
            får jag ej mer skåda människor.
 12.    Min hydda ryckes upp och flyttas bort ifrån mig
            såsom en herdes tält.
        Jag har vävt mitt liv till slut såsom en vävare sin väv,
            och jag skäres nu ned från bommen;
        innan dagen har gått över till natt, är du färdig med mig.
 13.    Jag måste ryta såsom ett lejon intill morgonen;
            så krossas alla bin i min kropp.
        Ja, innan dagen har gått över till natt, är du färdig med mig.
 14.    Jag klagade såsom en svala, såsom en trana,
            jag suckade såsom en duva;
        matta blickade mina ögon mot höjden:
        »HERRE, jag lider nöd; tag dig an min sak.»
 15.    Men vad skall jag väl säga,
            då han nu har talat till mig
            och själv utfört sitt verk?
        I ro får jag nu leva alla mina år till slut
            efter all min själs bedrövelse.
 16.    Herre, sådant länder till liv,
        min ande har i allo sitt liv därav.
        Och så helar du mig -- ja, giv mig liv!
 17.    Se till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig.
        I din kärlek räddade du min själ
            ifrån förintelsens grop,
        i det du kastade alla mina synder
            bakom din rygg.
 18.    Ty dödsriket tackar dig icke,
            döden prisar dig icke,
        och de som hava farit ned i graven hoppas ej mer
            på din trofasthet.
 19.    De som leva, de som leva, de tacka dig,
            såsom ock jag nu gör;
        och fäderna göra din trofasthet
            kunnig för barnen.
 20.    HERREN skall frälsa mig,
        och mina sånger skola vi då spela
            i alla våra livsdagar
            däruppe i HERRENS hus.

 21.  Och Jesaja tillsade, att man skulle taga en fikonkaka och lägga
      den såsom plåster på bulnaden, så skulle han tillfriskna.
 22.  Men Hiskia sade: »Vad för ett tecken gives mig därpå att jag
      skall få gå upp i HERRENS hus?»

[https://runeberg.org/bibeln/23_39.html]
                         Jesaja, 39 Kapitlet

                        Sändebuden från Babel.

  1.  Vid samma tid sände Merodak-Baladan, Baladans son, konungen i
      Babel, brev och skänker till Hiskia; och han fick höra, att
      denne hade varit sjuk, men blivit återställd.
  2.  Och Hiskia gladde sig över deras ankomst och visade dem sitt
      förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och
      sina dyrbara oljor och hela sitt tyghus och allt vad som fanns i
      hans skattkamrar.  Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i hans
      ägo, som han icke visade dem.

  3.  Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:
      »Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?»
      Hiskia svarade: »De hava kommit till mig ifrån fjärran land,
      ifrån Babel.»
  4.  Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?»  Hiskia svarade:
      »Allt som är i mitt hus hava de sett: intet finnes i mina
      skattkamrar, som jag icke har visat dem.»
  5.  Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERREN Sebaots ord:
  6.  Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus och som
      dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till
      Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.
  7.  Och söner till dig, de som skola utgå av dig och som du skall
      föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den
      babyloniske konungens palats.»
  8.  Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord, som du har
      talat.»  Och han sade ytterligare: »Frid och trygghet skola ju
      få råda i min tid.»

[https://runeberg.org/bibeln/23_40.html]
                         Jesaja, 40 Kapitlet

                  Trösteord till Guds folk.  HERRENS
                          storhet och makt.

  1.    Trösten, trösten mitt folk,
            säger eder Gud.
  2.    Talen ljuvligt till Jerusalem
            och prediken för det,
        att dess vedermöda är slut,
            att dess missgärning är försonad
        och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand
            för all sina synder.
  3.    Hör, man ropar;
            »Bereden väg
            för HERREN i öknen,
        banen på hedmarken
            en jämn väg för vår Gud.
  4.    Alla dalar skola höjas
        och alla berg och höjder sänkas;
        vad ojämnt är skall jämnas,
        och vad oländigt är skall bliva slät mark.
  5.    HERRENS härlighet skall varda uppenbarad,
        och allt kött skall tillsammans se den.
        Ty så har HERRENS mun talat.»
  6.    Hör, någon talar: »Predika!»,
        och en annan svarar: »Vad skall jag predika?»
        »Allt kött är gräs
        och all dess härlighet såsom ett blomster på marken.
  7.    Gräset torkar bort,
            blomstret förvissnar,
        när HERRENS andedräkt blåser därpå.
  8.    Gräset torkar bort,
            blomstret förvissnar,
        men vår Guds ord
            förbliver evinnerligen.»
  9.    Stig upp på ett högt berg,
            Sion, du glädjens budbärarinna;
        häv upp din röst med kraft,
            Jerusalem, du glädjens budbärarinna:
        häv upp den utan fruktan,
        säg till Juda stöder:
            »Se, där är eder Gud!»
 10.    Ja, Herren, HERREN kommer
            med väldighet,
        och hans arm visar sin makt.
        Se, han har med sig sin lön,
            och hans segerbyte går framför honom.
 11.    Han för sin hjord i bet såsom en herde,
        han samlar lammen i sin famn
        och bär dem i sitt sköte
            och sakta för han moderfåren fram.
 12.    Vem är det, som mäter upp havens vatten i sin hand
        och märker ut himmelens vidd med sina utspända fingrar?
        Vem mäter upp stoftet på jorden med ett tredingsmått?
        Vem väger bergen på en våg
        och höjderna på en viktskål?
 13.    Vem kan utrannsaka HERRENS Ande,
        och vem kan giva honom råd och undervisa honom?
 14.    Går han till råds med någon,
        för att denne skall giva honom förstånd
        och lära honom den rätta stigen,
        lära honom kunskap
        och visa honom förståndets väg?
 15.    Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret
        och såsom ett grand på vågskålen;
        se, havsländerna lyfter han såsom ett stoftkorn.
 16.    Libanons skog vore icke nog till offerved
        och dess djur icke nog till brännoffer.
 17.    Folken äro allasammans såsom ett intet inför honom;
        såsom alls intet och idel tomhet aktas de av honom.
 18.    Vid vem viljen I då likna Gud,
        och vad finnes honom likt att ställa vid hans sida?
 19.    Månne ett avgudabeläte?  -- det gjutes av någon konstnär,
        och guldsmeden överdrager det sedan med guld,
        och med silverkedjor pryder så guldsmeden det.
 20.    Den som icke har råd att offra så mycket,
        han väljer ut ett stycke trä, som icke ruttnar,
        och söker sig en förfaren konstnär,
        som kan förfärdiga ett beläte, som ej faller omkull.
 21.    Haven I då intet förstånd?
            Hören I då intet?
        Blev detta icke förkunnat
            för eder från begynnelsen?
        Haven I icke förstått,
            vad jordens grundvalar säga?
 22.    Han är den som tronar över jordens rund,
        och dess inbyggare äro såsom gräshoppor;
        han är den som utbreder himmelen såsom ett flor
        och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder.
 23.    Han är den som gör furstarna till intet,
        förvandlar domarna på jorden till idel tomhet.
 24.    Knappt äro de planterade,
            knappt äro de sådda,
        knappt har deras stam
            slagit rot i jorden,
        så blåser han på dem, och de förtorka,
        och en stormvind för dem bort såsom strå.
 25.    Vid vem viljen I då likna mig, så att jag skulle vara såsom han?
            säger den Helige.
 26.    Lyften upp edra ögon mot höjden
        och sen: vem har skapat allt detta?
        Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar;
        han nämner dem alla vid namn.
        Så stor är hans makt, så väldig hans kraft,
        att icke en enda utebliver.
 27.    Huru kan du säga sådant, du Jakob,
        och tala så, du Israel:
        »Min väg är fördold för HERREN,
        och min rätt är försvunnen för min Gud»?
 28.    Vet du då icke,
            har du ej hört det,
        att HERREN är en evig Gud,
        han som har skapat jordens ändar?
        Han bliver ej trött och uppgives icke,
        hans förstånd är outrannsakligt.
 29.    Han giver den trötte kraft
        och förökar den maktlöses styrka.
 30.    Ynglingar kunna bliva trötta och uppgivas,
        och unga män kunna falla;
 31.    men de som bida efter HERREN hämta ny kraft,
        de få nya vingfjädrar såsom örnarna.
        Så hasta de åstad utan att uppgivas,
        de färdas framåt utan att bliva trötta.

[https://runeberg.org/bibeln/23_41.html]
                         Jesaja, 41 Kapitlet

                        HERREN och avgudarna.

  1.    Tigen, I havsländer, och lyssnen till mig,
        och må folken hämta ny kraft;
        må de så komma fram och tala,
        ja, låt oss med varandra träda inför rätta.
  2.    Vem har i öster låtit denne uppstå,
        som mötes av seger, var han går fram?
        Vem giver folkslag i hans våld
        och gör honom till härskare över konungar?
        Vem gör deras svärd till stoft
        och deras bågar till strå som föres bort av vinden?
  3.    Han förjagar dem, där han går lyckosam fram,
        vanliga vägar trampar icke hans fot.
  4.    Vem har verkat och utfört detta?
        Det har han som från begynnelsen
        kallade människors släkten fram:
        jag, HERREN, som är den förste
        och som intill det sista är densamme.
  5.    Havsländerna se det och frukta,
        och jordens ändar förskräckas.
        Man närmar sig till varandra och kommer tillhopa.
  6.    Den ene vill hjälpa den andre;
        han säger till den andre: »Fatta mod!»
  7.    Träsnidaren sätter mod i guldsmeden,
        bleckslagaren i den som hamrar på städ.
        Han säger om lödningen: »Den är god»
        och fäster bilden med spikar, så att den ej faller omkull.
  8.    Men du Israel, min tjänare,
        du Jakob, som jag har utvalt,
        du ättling av Abraham, min vän,
  9.    du som jag har hämtat från jordens ändar
        och kallat hit från dess yttersta hörn
        och till vilken jag har sagt: »Du är min tjänare,
        dig har jag utvalt och icke försmått»,
 10.    frukta icke, ty jag är med dig;
        var ej försagd, ty jag är din Gud.
        Jag styrker dig, jag hjälper dig ock,
        jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.
 11.    Se, alla som äro dig hätska
            skola komma på skam och blygas;
        dina motståndare skola bliva till intet
            och skola förgås.
 12.    Du skall söka efter dina vedersakare,
            men icke finna dem;
        ja, de som strida mot dig skola bliva till intet
            och få en ände.
 13.    Ty jag är HERREN, din Gud, som håller dig
            vid din högra hand
        och som säger till dig: Frukta icke,
            jag hjälper dig.
 14.    Så frukta nu icke, du mask Jakob,
        du Israels lilla hop.
        Jag hjälper dig, säger HERREN;
        din förlossare är Israels Helige.
 15.    Se, jag gör dig till en tröskvagn,
        ny och med skarpa taggar,
        så att du skall söndertröska berg och krossa dem till stoft
        och göra höjder lika agnar.
 16.    Du skall kasta dem med kastskovel,
        och vinden skall föra dem bort
        och stormen förskingra dem;
        men du själv skall fröjda dig i HERREN
        och berömma dig av Israels Helige.
 17.    De betryckta och fattiga
        söka förgäves efter vatten,
        deras tunga försmäktar av törst;
        men jag, HERREN, skall bönhöra dem,
        jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem.
 18.    Jag skall låta strömmar rinna upp på höjderna
        och källor i dalarna;
        jag skall göra öknen till en vattenrik sjö
        och torrt land till källsprång.
 19.    Och jag skall låta cedrar och akacieträd växa upp i öknen
        jämte myrten och olivträd
        och skall på hedmarken plantera cypress
        tillsammans med alm och buxbom,
 20.    för att man skall både se och veta
        och akta på och förstå,
        att HERRENS hand har gjort detta,
        att Israels Helige har skapat det.
 21.    Så träden nu fram med eder sak,
            säger HERREN;
        kommen med edra bevis,
            säger Jakobs konung.
 22.    Ja, må man komma med dem
        och förkunna för oss, vad som skall ske.
        Var äro edra forna utsagor?
        Läggen fram dem, för att vi må akta på dem
        och se till, huru de hava gått i fullbordan.
        Eller låten oss höra, vad som nu skall komma,
 23.    förkunnen, vad framdeles skall hända,
        för att vi må se, att I ären gudar.
        Ja, gören någonting, vad det nu vara må,
        så att vi alla häpna, när vi se det.
 24.    Men se, I ären ett intet,
        och edert verk är alls intet;
        den som utväljer eder är en styggelse.
 25.    Jag lät i norr en man uppstå, och han kom,
        ja, i öster en som skulle åkalla mitt namn;
        och han skulle gå fram över landsherrarna, såsom vore de lerjord,
        lik en krukmakare, som trampar lera.
 26.    Vem förkunnade detta förut, så att vi fingo veta det,
        eller i förväg, så att vi kunde säga: »Du hade rätt»?
        Ingen fanns, som förkunnade det,
        ingen, som lät oss höra det,
        ingen, som hörde eder tala därom.
 27.    Jag är den förste, som säger till Sion: »Se, se där äro de»,
        den förste, som bringar Jerusalem detta glädjens budskap.
 28.    Jag ser mig om, men här finnes ingen,
        ingen bland dessa, som kan giva besked;
        ingen som kan giva ett svar på min fråga.
 29.    Se, de äro allasammans fåfänglighet,
        deras verk äro ett intet,
        deras beläten vind och tomhet.

[https://runeberg.org/bibeln/23_42.html]
                         Jesaja, 42 Kapitlet

                HERRENS rätte tjänare och dennes värv.
                HERRENS framträdande till strid.  Hans
                       blinde tjänares straff.

  1.    Se, över min tjänare som jag uppehåller,
        min utkorade, till vilken min själ har behag,
        över honom har jag låtit min Ande komma;
        han skall utbreda rätten bland folken.
  2.    Han skall icke skria eller ropa
        och icke låta höra sin röst på gatorna.
  3.    Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa,
        och en tynande veke skall han icke utsläcka;
        han skall i trofasthet utbreda rätten.
  4.    Hans kraft skall icke förtyna eller brytas,
        intill dess att han har grundat rätten på jorden;
        havsländerna vänta efter hans lag.
  5.    Så säger Gud, HERREN,
        han som har skapat himmelen och utspänt den,
        han som har utbrett jorden med vad som alstras därav,
        han som har givit liv åt folket som är därpå
        och ande åt dem som vandra där:
  6.    Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet,
        och jag vill fatta dig vid handen
        och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket
        och sätta dig till ett ljus för folkslagen,
  7.    för att du må öppna blinda ögon
        och föra fångar ut ur fängelset,
        ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret.
  8.    Jag, HERREN, det är mitt namn;
        och jag giver icke min ära åt någon annan
        eller mitt lov åt belätena.
  9.    Se, vad jag förut förkunnade, det har nu kommit.
        Nu förkunnar jag nya ting;
        förrän de visa sig,
        låter jag eder höra om dem.
 10.    Sjungen till HERRENS ära en ny sång,
        hans lov från jordens ända,
        I som faren på havet, så ock allt vad däri är,
        I havsländer med edra inbyggare;
 11.    stämmen upp, du öken med dina städer
        och I byar, där Kedar bor;
        jublen, I klippornas invånare,
        ropen från bergens toppar.
 12.    Given HERREN ära
        och förkunnen hans lov i havsländerna.
 13.    HERREN drager ut såsom en hjälte,
        han eggar upp sig till iver såsom en krigare;
        han uppgiver härskri, han ropar högt
        och visar sin makt mot sina fiender.
 14.    I lång tid har jag tegat,
            jag höll mig stilla och betvang mig;
        men nu skall jag höja rop såsom en barnaföderska,
            jag vill skaffa mig luft och andas ut.
 15.    Jag skall föröda berg och höjder
            och låta allt gräs på dem förtorka;
        jag skall göra strömmar till land
            och låta allt gräs på dem förtorka;
        jag skall göra strömmar till land
            och låta sjöar torka ut.
 16.    Och de blinda skall jag leda
            på en väg som de icke känna;
        på stigar som de icke känna
            skall jag föra dem.
        Jag skall göra mörkret framför dem till ljus
            och det som är ojämnt till jämn mark.
        Detta är, vad jag skall göra,
            och jag skall ej rygga mitt ord.
 17.    Men de som förtrösta på skurna beläten
            och som säga till gjutna beläten:
            »I ären våra gudar»,
        de skola vika tillbaka
            och stå där med skam.
 18.    Hören, I döve;
        I blinde, skåden och sen.
 19.    Vem är blind, om icke min tjänare,
        och så döv som den budbärare jag sänder åstad?
 20.    Du har fått se mycket,
            men du aktar icke därpå;
        fastän öronen hava blivit öppnade,
            lyssnar ingen till.
 21.    Det är HERRENS behag, för hans rättfärdighets skull,
        att han vill låta sin lag komma till makt och ära.
 22.    Men detta är ett plundrat och skövlat folk;
        dess ynglingar äro alla lagda i bojor,
        och i fängelser hållas de gömda,
        de hava blivit givna till plundring,
            och ingen finnes, som räddar,
        till skövling, och ingen säger:
            »Giv tillbaka.»
 23.    Ack att någon bland eder ville lyssna härtill,
        för framtiden giva akt och höra härpå!
 24.    Vem har lämnat Jakob till skövling
        och Israel i plundrares våld?
        Har icke HERREN gjort det;
            han, mot vilken vi hava syndat,
        han, på vilkens vägar
            man icke ville vandra
        och på vilkens lag
            man icke ville höra?
 25.    Därför utgöt han över dem i sin vrede
        förtörnelse och krigets raseri.
        Och de förbrändes därav runt omkring,
            men besinnade det icke;
        de förtärdes därav,
            men aktade icke därpå.

[https://runeberg.org/bibeln/23_43.html]
                         Jesaja, 43 Kapitlet

                     Israels förlossning.  HERRENS
                   rättfärdighet och Israels synd.

  1.    Men nu säger HERREN så,
        han som har skapat dig, Jakob,
            han som har danat dig, Israel:
        Frukta icke, ty jag har förlossat dig,
        jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.
  2.    Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig,
        eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig;
        måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd,
        och lågorna skola ej förtära dig.
  3.    Ty jag är HERREN, din Gud,
        Israels Helige, din frälsare;
        jag giver Egypten till lösepenning för dig,
        Etiopien och Seba i ditt ställe.
  4.    Eftersom du är så dyrbar i mina ögon,
        så högt aktad och så älskad av mig,
        därför giver jag människor till lösen för dig
        och folk till lösen för ditt liv.
  5.    Frukta då icke, ty jag är med dig.
        Jag skall låta dina barn komma från öster,
        och från väster skall jag samla dig tillhopa.
  6.    Jag skall säga till Norden: »Giv hit»
        och till södern: »Förhåll mig dem icke;
        för hit mina söner ifrån fjärran
        och mina döttrar ifrån jordens ända,
  7.    envar som är uppkallad efter mitt namn
        och som jag har skapat till min ära,
        envar som jag har danat och gjort.»
  8.    För hitut det blinda folket, som dock har ögon,
        och de döva, som dock hava öron.
  9.    Alla folk hava kommit tillsammans,
        folkslagen samla sig tillhopa.
        Vem bland dem finnes, som skulle kunna förutsäga sådant?
        Må de låta oss höra sina forna utsagor.
        Må de ställa fram sina vittnen och bevisa sin rätt,
        så att dessa, när de höra det, kunna säga: »Det är sant.»
 10.    Men I ären mina vittnen, säger HERREN,
        I ären min tjänare, den som jag har utvalt,
        på det att I mån veta och tro mig
        och förstå, att det är jag;
        före mig är ingen Gud danad,
        och efter mig skall ingen komma.
 11.    Jag, jag är HERREN,
        och förutom mig finnes ingen frälsare.
 12.    Jag har förkunnat det och skaffat frälsning,
        jag har kungjort det och ingen främmande gud bland eder.
        I ären mina vittnen, säger HERREN;
        och jag är Gud.
 13.    Ja, allt framgent är jag densamme,
        och ingen kan rädda från min hand.
        När jag vill göra något, vem kan då avvända det?
 14.    Så säger HERREN, eder förlossare,
        Israels Helige:
        För eder skull sänder jag mitt bud mot Babel,
        och jag skall driva dem allasammans på flykten,
        jag skall driva kaldéerna ned på skeppen som voro deras fröjd.
 15.    Jag är HERREN, eder Helige,
        Israels skapare, eder konung.
 16.    Så säger HERREN,
        han som gör en väg i havet,
        en stig i väldiga vatten,
 17.    han som för vagnar och hästar ditut,
        ja, härskara och och stridsmakt,
        sedan ligga de där tillhopa och kunna icke stå upp,
        de äro utsläckta, de hava slocknat såsom en veke:
 18.    Tänken icke på vad förr har varit,
        akten icke på vad fordom har skett.
 19.    Se, jag vill göra något nytt.
        Redan nu visar det sig; märken I det icke?
        Ja, jag skall göra en väg i öknen
        och strömmar i ödemarken,
 20.    så att markens djur skola ära mig,
        schakaler och strutsar,
        därför att jag låter vatten flyta i öknen,
        strömmar i ödemarken,
        så att mitt folk, min utkorade, kan få dricka.
 21.    Det folk, som jag har danat åt mig,
        skall förtälja mitt lov.
 22.    Men icke har du, Jakob, kallat mig hit,
        i det du har gjort dig möda för min skull, du Israel.
 23.    Icke har du framburit åt mig dina brännoffersfår
        eller ärat mig med dina slaktoffer;
        icke har jag vållat dig arbete med spisoffer,
        ej heller möda med rökelse.
 24.    Icke har du köpt kalmus åt mig för dina penningar
        eller mättat mig med dina slaktoffers fett.
        Nej, du har vållat mig arbete genom dina synder
        och möda genom dina missgärningar.
 25.    Jag, jag är den som utplånar
        dina överträdelser för min egen skull,
        och dina synder kommer jag icke mer ihåg.
 26.    Låt mig höra, vad du har att säga,
        och låt oss gå till rätta med varandra;
        tala du, för att du må finnas rättfärdig.
 27.    Men se, redan din stamfader syndade,
        och de som förde din talan begingo överträdelser mot mig.
 28.    Därför har jag måst låta helgedomens furstar utstå vanära
        och har överlämnat Jakob åt tillspillogivning,
        Israel åt försmädelse.

[https://runeberg.org/bibeln/23_44.html]
                         Jesaja, 44 Kapitlet

                   HERRENS välsignelse över Israel.
                  Avgudamakarnas dårskap.  Syndernas
                 utplåning.  Upprättelsen genom Kores.

  1.    Men hör nu, du Jakob, min tjänare,
        du Israel, som jag har utvalt.
  2.    Så säger HERREN, han som har skapat dig,
        han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig:
        Frukta icke, du min tjänare Jakob,
        du Jesurun[1], som jag har utvalt.
  3.    Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga
        och strömmar över det torra;
        jag skall utgjuta min Ande över din barn
        och min välsignelse över dina telningar,
  4.    så att de växa upp mitt ibland gräset
        såsom pilträd vid vattenbäckar.
  5.    Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag»,
        och den andre skall åberopa Jakobs namn,
        och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen»
        och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.
  6.    Så säger HERREN, Israels konung,
        och hans förlossare, HERREN Sebaot:
        Jag är den förste, och jag är den siste,
        och förutom mig finnes ingen Gud.
  7.    Och vem talar, såsom jag har gjort,
        alltsedan jag lät urtidsfolket framträda?
        Må han förkunna det och lägga det fram för mig.
        Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.
  8.    Frukten icke och varen icke förskräckta.
        Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta
        och förkunnat det?  I ären ju mina vittnen.
        Finnes väl någon Gud förutom mig?
        Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

  9.  Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar
      kunna icke hjälpa.  Deras bekännare se själva intet och förstå
      intet; därför måste de ock komma på skam.
 10.  Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom
      till intet gagn.
 11.  Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro
      ju allenast människor.  Må de församlas, så många de äro, och
      träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på
      skam.

 12.  Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han
      formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till
      äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och
      försaka att dricka, så att han bliver matt.
 13.  Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på
      trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn
      och märker ut det med passaren; och han gör så därav en
      mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.

 14.  Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig
      ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt
      sig lärkträd, och regnet giver dem växt.
 15.  Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och
      värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid.  Men
      därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör
      därav ett beläte och faller ned för det.
 16.  En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del
      därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter
      sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag
      varm, nu njuter jag av brasan.»
 17.  Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte,
      och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför
      det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.»  --
 18.  Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras
      ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet
      begripa.
 19.  Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd,
      att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på
      kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle
      jag då av återstoden göra en styggelse?  Skulle jag falla ned
      för ett stycke trä?»
 20.  Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd
      av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ,
      icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min
      högra hand.»
 21.    Tänk härpå, du Jakob,
        du Israel, ty du är min tjänare;
        jag har danat dig, ja, du är min tjänare.
        Israel, du varder icke förgäten av mig.
 22.    Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln
        och dina synder såsom en sky.
        Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.
 23.    Jublen, I himlar,
            ty HERREN utför sitt verk;
        höjen glädjerop, I jordens djup,
        bristen ut i jubel, I berg,
        du skog med alla dina träd;
        ty HERREN förlossar Jakob,
        han bevisar sig härlig i Israel.
 24.    Så säger HERREN, din förlossare,
        han som danade dig redan i moderlivet:
        »Jag, HERREN, är den som för allt,
        den som ensam utspänner himmelen
        och utan någons hjälp breder ut jorden.
 25.    Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet
        och gör spåmännen till dårar,
        den som låter de vise komma till korta
        och gör deras klokhet till dårskap,
 26.    men som låter sin tjänares ord bliva beståndande
        och fullbordar sina sändebuds rådslag.
        Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott»
        och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda;
        jag skall upprätta ruinerna där.»
 27.    Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut;
        dina strömmar vill jag låta uttorka.»
 28.    Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde,
        han skall fullborda all min vilja,
        och han skall säga om Jerusalem:
            'Det skall bliva uppbyggt'
        och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'»

[1]  Se Jesurun i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/23_45.html]
                         Jesaja, 45 Kapitlet

                Kores HERRENS redskap.  HERREN den ende
               Guden.  Hela världens underkastelse under
                                honom.

  1.    Så säger HERREN till sin smorde,
        till Kores som jag har fattat vid hans högra hand,
        då jag nu vill slå ned folken inför honom
        och lösa svärdet från konungarnas länd,
        då jag vill öppna dörrarna för honom
        så att inga portar mer äro stängda:
  2.    Själv skall jag gå framför dig,
        backarna skall jag jämna ut;
        kopparportarna skall jag krossa,
        och järnbommarna skall jag bryta sönder.
  3.    Och jag skall giva dig dolda skatter
        och bortgömda rikedomar,
        för att du må förnimma, att jag, HERREN, är den
        som har kallat dig vid ditt namn, jag, Israels Gud.
  4.    För min tjänare Jakobs skull,
        för Israels, min utkorades, skull
        kallade jag dig vid ditt namn
        och gav dig ärenamn, innan du kände mig.
  5.    Jag är HERREN och eljest ingen,
        utom mig finnes ingen Gud;
        innan du kände mig, omgjordade jag dig,
  6.    för att man skulle förnimma både i öster och i väster,
        att alls ingen finnes förutom mig,
        att jag är HERREN och eljest ingen,
  7.    jag som danar ljuset och skapar mörkret,
        jag som giver lyckan och skapar olyckan.
        Jag, HERREN, är den som gör allt detta.
  8.    Drypen, I himlar därovan,
        och må skyarna låta rättfärdighet strömma ned.
        Må jorden öppna sig,
        och må dess frukt bliva frälsning;
        rättfärdighet låte den ock växa upp.
        Jag, HERREN, skapar detta.
  9.    Ve dig som vill gå till rätta med din Skapare,
        ja, ve dig, du skärva bland andra skärvor av jord!
        Skall väl leret säga till krukmakaren: »Vad kan du göra?»
        Och skall ditt verk säga om dig: »Han har inga händer»?
 10.    Ve dig som säger till din fader: »Icke kan du avla barn»
        och till hans hustru: »Icke kan du föda barn»!
 11.    Så säger HERREN,
        Israels Helige, som ock är hans skapare:
        Frågen mig om det tillkommande;
        lämnen åt mig omsorgen om mina söner, mina händer verk.
 12.    Det är jag, som har gjort jorden och skapat människorna därpå;
        det är mina händer, som hava utspänt himmelen,
        och hela dess härskara har jag bådat upp.
 13.    Det är ock jag, som har låtit denne uppstå i rättfärdighet,
        och alla hans vägar skall jag göra jämna.
        Han skall bygga upp min stad
        och släppa mina fångar lösa,
        och det icke för betalning eller för gåvor,
        säger HERREN Sebaot.
 14.    Så säger HERREN:
        Vad egyptierna hava förvärvat med sitt arbete
        och etiopiernas och Sebas resliga folk med sin handel,
        det skall allt övergå i din hand och höra dig till.
        De skola följa bakom dig,
            i kedjor skola de gå.
        Och de skola falla ned inför dig
            och ställa sin bön till dig:
        »Allenast i dig är Gud,
        och eljest finnes ingen,
            alls ingen annan Gud.»
 15.    Ja, du är sannerligen en outgrundlig Gud,
        du Israels Gud, du frälsare
 16.    De komma alla på skam och varda till blygd,
        de måste allasammans gå där med blygd,
        alla avgudamakarna.
 17.    Men Israel bliver frälst genom HERREN
            med en evig frälsning;
        aldrig i evighet skolen I komma på skam
            och varda till blygd.
 18.    Ty så säger HERREN,
        han som har skapat himmelen,
            han som är Gud,
        han som har danat jorden och gjort den,
            han som har berett den
        och som icke har skapat den till att vara öde,
            utan danat den till att bebos:
        Jag är HERREN
            och eljest ingen.
 19.    Jag har icke talat i det fördolda,
        någonstädes i ett mörkt land;
        jag har icke sagt till Jakobs släkt:
            Förgäves skolen I söka mig.
        Jag är HERREN, som talar sanning,
            som förkunnar, vad rätt är.
 20.    Så församlen eder nu och kommen hit,
        träden fram allasammans,
            I räddade, som ären kvar av folken.
        Ty de hava intet förstånd,
            de som föra sina träbeläten omkring i högtidståg
        och bedja till en gud
            som icke kan frälsa.
 21.    Förkunnen något och läggen fram det;
            alla tillhopa må rådslå därom.
        Vem har långt förut låtit eder höra detta
            och för länge sedan förkunnat det?
        Har icke jag, HERREN, gjort det
        jag, förutom vilken ingen Gud mer finnes,
        ingen Gud, som är rättfärdig och som frälsar,
            nej, ingen finnes jämte mig.
 22.    Vänden eder till mig, så varden I frälsta,
            I jordens alla ändar;
        ty jag är Gud
            och eljest ingen.
 23.    Jag har svurit vid mig själv,
        från min mun har utgått ett sanningsord,
            ett ord, som icke skall ryggas:
        För mig skola alla knän böja sig,
            och mig skola alla tungor giva sin ed.
 24.    Så har man betygat om mig:
            Allenast hos HERREN finnes rättfärdighet och makt.
        Till honom skola komma med blygd
            alla de som hava varit honom hätska.
 25.    Ja, genom HERREN får all Israels släkt sin rätt,
            och av honom skola de berömma sig.

[https://runeberg.org/bibeln/23_46.html]
                         Jesaja, 46 Kapitlet

                   Babels gudars fall.  Varning till
                            överträdarna.

  1.    Bel sjunker ned,
            Nebo måste böja sig,
        deras bilder lämnas
            åt djur och fänad;
        de som I förden omkring i högtidståg,
            de lastas nu på ök
            som bära sig trötta av bördan.
  2.    Ja, de måste båda böja sig och sjunka ned;
        de kunna icke rädda någon börda,
        själva vandra de bort i fångenskap.
  3.    Så hören nu på mig, I av Jakobs hus,
        I alla som ären kvar av Israels hus,
        I som haven varit lastade på mig allt ifrån moderlivet
        och burna av mig allt ifrån modersskötet.
  4.    Ända till eder ålderdom är jag densamme,
        och intill dess I varden grå, skall jag bära eder;
        så har jag hittills gjort,
        och jag skall också framgent hålla eder uppe,
        jag skall bära och rädda eder.
  5.    Med vem viljen I likna och jämföra mig,
        och med vem viljen I sammanställa mig,
        så att jag skulle vara honom lik?
  6.    Man skakar ut guld ur pungen
        och väger upp silver på vågen,
        och så lejer man en guldsmed att göra det till en gud,
        för vilken man kan falla ned och tillbedja.
  7.    Den lyfter man på axeln och bär den bort
        och sätter ned den på dess plats,
        för att den skall stå där och ej vika från stället.
        Men ropar någon till den, så svarar den icke
        och frälsar honom icke ur hans nöd.
  8.    Tänken härpå och kommen till förnuft;
        besinnen eder, I överträdare.
  9.    Tänken på vad förr var, redan i forntiden;
        ty jag är Gud och eljest ingen,
        en Gud, vilkens like icke finnes;
 10.    jag som i förväg förkunnar, vad komma skall,
        och långt förut, vad ännu ej har skett;
        jag som säger: »Mitt rådslut skall gå i fullbordan,
        och allt vad jag vill, det gör jag»;
 11.    jag som kallar på örnen från öster
        och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man.
        Vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.
 12.    Så hören nu på mig, I stormodige,
        I som menen, att hjälpen är långt borta.
 13.    Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta,
        och min frälsning dröjer icke;
        jag giver frälsning i Sion
        och min härlighet åt Israel.

[https://runeberg.org/bibeln/23_47.html]
                         Jesaja, 47 Kapitlet

                 Det stolta Babels förnedring.  Dess
                        trollkarlars vanmakt.

  1.    Stig ned och sätt dig i stoftet,
            du jungfru dotter Babel,
        sätt dig på jorden utan tron,
            du kaldéernas dotter;
        ty man skall icke mer kalla dig
            »den bortklemade och yppiga».
  2.    Tag till kvarnen och mal mjöl,
            lägg av din slöja,
        lyft upp släpet, blotta benet,
            vada genom strömmarna.
  3.    Din blygd skall varda blottad,
            och din skam skall ses.
        Hämnd skall jag utkräva
            och ej skona någon människa.
  4.    Vår förlossares namn är HERREN Sebaot,
            Israels Helige!
  5.    Sitt tyst och drag dig undan i mörkret,
            du kaldéernas dotter;
        ty du skall icke mer bliva kallad
            »konungarikenas drottning».
  6.    Jag förtörnades på mitt folk,
            jag ohelgade min arvedel
            och gav dem i din hand.
        Och du visade dem intet förbarmande;
            på gamla män
            lät du ditt ok tynga hårt.
  7.    Du tänkte: »Jag skall evinnerligen
            förbliva en drottning»
        därför ville du ej akta på
            och tänkte ej på änden.
  8.    Så hör nu detta, du som lever i vällust,
            du som tronar så trygg,
        du som säger i ditt hjärta:
            »Jag och ingen annan;
        aldrig skall jag sitta såsom änka,
            aldrig veta av, vad barnlöshet är.»
  9.    Se, båda dessa olyckor skola komma över dig med hast,
            på en och samma dag:
        både barnlöshet och änkestånd skola komma över dig
            i fullaste mått,
        trots myckenheten av dina trolldomskonster,
            trots dina besvärjelsers starka kraft.
 10.    Du kände dig trygg i din ondska, du tänkte:
            »Ingen ser mig.»
        Din vishet och din kunskap var det,
            som förförde dig,
        så att du så sade i ditt hjärta:
            »Jag och ingen annan.»
 11.    Därför skall en olycka komma över dig,
            som du ej förmår besvärja bort,
        och ett fördärv skall falla över dig,
            som du icke skall kunna avvända;
        ja, plötsligt skall ödeläggelse komma över dig,
            när du minst anar det.
 12.    Träd fram med de besvärjelser och många trolldomskonster
            som du har mödat dig med från din ungdom;
        se till, om du så kan skaffa hjälp,
            om du så kan skrämma bort faran.
 13.    Du har arbetat dig trött med dina många rådslag.
            Må de nu träda fram,
        må de frälsa dig, dessa som avmäta himmelen
            och spana i stjärnorna
        och var nymånad kungöra, varifrån ditt öde
            skall komma över dig.
 14.    Men se, de äro att likna vid strå
            som brännes upp i eld,
        de kunna icke rädda sitt liv
            ur lågornas våld.
        Detta är ju ingen koleld att värma sig framför,
            ingen brasa att sitta vid.
 15.    Ja, så går det för dig med dem som du mödade dig för.
        Och dina handelsvänner från ungdomstiden draga bort,
            var och en åt sitt håll
            och ingen finnes, som frälsar dig.

[https://runeberg.org/bibeln/23_48.html]
                         Jesaja, 48 Kapitlet

                 Guds sannfärdighet och barmhärtighet
                  bekräftade genom frälsningen ifrån
                                Babel.

  1.    Hören detta, I av Jakobs hus,
        I som ären uppkallade med Israels namn
        och flutna ur Juda källa,
        I som svärjen vid HERRENS namn
        och prisen Israels Gud --
        dock icke i sanning och rättfärdighet,
  2.    allt medan I kallen eder efter den heliga staden
        och stödjen eder på Israels Gud,
        på honom vilkens namn är HERREN Sebaot.
  3.    Vad förut skedde, det hade jag för länge sedan förkunnat;
        av min mun var det förutsagt, och jag hade låtit eder höra därom.
        Plötsligt satte jag det i verket, och det inträffade.
  4.    Eftersom jag visste, att du var så styvsint,
        ja, att din nacksena var av järn
        och din panna av koppar,
  5.    därför förkunnade jag det för länge sedan
        och lät dig höra därom, innan det skedde,
        på det att du icke skulle kunna säga:
        »Min gudastod har gjort det,
        min gudabild, den skurna eller den gjutna har skickat det så.»
  6.    Du hade hört det, nu kan du se alltsammans;
        viljen I då icke erkänna det?

        Nu låter jag dig åter höra om nya ting,
        om fördolda ting som du ej har vetat av.
  7.    Först nu hava de blivit skapade, icke tidigare,
        och förrän i dag fick du icke höra om dem,
        på det att du ej skulle kunna säga: »Det visste jag ju förut.»
  8.    Du fick icke förr höra något därom eller veta något därav,
        ej heller kom det tidigare för dina öron,
        eftersom jag visste, huru trolös du var
        och att du hette »överträdare» allt ifrån moderlivet.
  9.    Men för mitt namns skull är jag långmodig,
        och för min äras skull håller jag tillbaka min vrede,
        så att du icke bliver utrotad.
 10.    Se, jag har smält dig, men silver har jag icke fått;
        jag har prövat dig i lidandets ugn.
 11.    För min egen skull, ja, för min egen skull gör jag så,
        ty huru skulle jag kunna låta mitt namn bliva ohelgat?
        Jag giver icke min ära åt någon annan.
 12.    Hör på mig, du Jakob,
            du Israel, som jag har kallat.
        Jag är det; jag är den förste,
            jag är ock den siste.
 13.    Min hand har lagt jordens grund,
        och min högra hand har utspänt himmelen;
        jag kallar på dem,
        då stå de där båda.
 14.    Församlen eder, I alla, och hören:
        Vem bland dessa andra har förutsagt detta,
        att den man, som HERREN älskar, skall utföra hans vilja mot Babel
        och vara hans arm mot kaldéerna?
 15.    Jag, jag har talat detta,
        jag har ock kallat honom,
        jag har fört honom fram, så att hans väg har blivit lyckosam.
 16.    Träden hit till mig och hören detta;
        Mina förutsägelser har jag icke talat i det fördolda;
        när tiden kom, att något skulle ske, då var jag där.
        Och nu har Herren, HERREN
        sänt mig och sänt sin Ande.
 17.    Så säger HERREN, din förlossare,
            Israels Helige:
        Jag är HERREN, din Gud,
            den som lär dig, vad nyttigt är,
        den som leder dig på den väg du skall vandra.
 18.    O att du ville akta på mina bud!
        Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström
        och din rätt såsom havets böljor;
 19.    dina barn skulle då vara såsom sanden
        och din livsfrukt såsom sandkornen,
        dess namn skulle aldrig bliva utrotat
        eller utplånat ur min åsyn.
 20.    Dragen ut från Babel,
            flyn ifrån kaldéernas land;
        förkunnen det med fröjderop
            och låten det bliva känt,
        utbreden ryktet därom
            till jordens ända;
        sägen: »HERREN har förlossat
            sin tjänare Jakob.»
 21.    De ledo ingen törst,
            när han förde dem genom ödemarker,
        ty han lät vatten strömma fram
            ur klippan åt dem,
        han klöv sönder klippan,
            och vattnet flödade.
 22.    Men de ogudaktiga få ingen frid,
            säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/23_49.html]
                         Jesaja, 49 Kapitlet

                 HERRENS tjänares kamp och lön.  Sions
                          klagan och tröst.

  1.    Hören på mig, I havsländer,
        och akten härpå, I folk, som bon i fjärran.
        HERREN kallade mig, när jag ännu var i moderlivet,
        han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte.
  2.    Och han gjorde min mun lik ett skarpt svärd
        och gömde mig under sin hands skugga;
        han gjorde mig till en vass pil
        och dolde mig i sitt koger.
  3.    Och han sade till mig: »Du är min tjänare,
        Israel, genom vilken jag vill förhärliga mig.»
  4.    Men jag tänkte: »Förgäves har jag mödat mig,
        fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft;
        dock, min rätt är hos HERREN
        och min lön hos min Gud.»
  5.    Och nu säger HERREN,
        han som danade mig till sin tjänare, när jag ännu var i moderlivet,
        på det att jag måtte föra Jakob tillbaka till honom,
        så att Israel icke rycktes bort
        -- ty jag är ärad i HERRENS ögon,
        och min Gud har blivit min starkhet --
  6.    han säger: Det är för litet för dig, då du är min tjänare,
        att allenast upprätta Jakobs stammar
        och föra tillbaka de bevarade av Israel;
        jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken,
        för att min frälsning må nå till jordens ända.
  7.    Så säger HERREN,
        Israels förlossare, hans Helige,
        till den djupt föraktade som är en styggelse för människor,
        en träl under tyranner:
        Konungar skola se det och stå upp,
        furstar skola se det och buga sig
        för HERRENS skull, som har bevisat sig trofast,
        för Israels Heliges skull, som har utvalt dig.
  8.    Så säger HERREN:
        Jag bönhör dig i behaglig tid,
        och jag hjälper dig på frälsningens dag;
        jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket,
        så att du skall upprätta landet
        och utskifta de förödda arvslotterna
  9.    och säga till de fångna: »Dragen ut»,
        till dem som sitta i mörkret: »Kommen fram.»
        De skola finna bete utmed vägarna,
        ja, betesplatser på alla kala höjder;
 10.    de skola varken hungra eller törsta,
        ökenhettan och solen skola icke skada dem,
        ty deras förbarmare skall leda dem
        och skall föra dem till vattenkällor.
 11.    Och jag skall göra alla mina berg till öppna vägar,
        och mina farvägar skola byggas höga.
 12.    Se, där komma de fjärran ifrån,
        ja, somliga från norr och andra från väster,
        somliga ock från sinéernas land.
 13.    Jublen, I himlar, och fröjda dig, du jord,
        och bristen ut i jubel, I berg;
        ty HERREN tröstar sitt folk
        och förbarmar sig över sina betryckta.
 14.    Men Sion säger: »HERREN har övergivit mig,
        Herren har förgätit mig.»
 15.    Kan då en moder förgäta sitt barn,
        så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt?
        Och om hon än kunde förgäta sitt barn,
        så skulle dock jag icke förgäta dig.
 16.    Se, på mina händer har jag upptecknat dig;
        dina murar stå alltid inför mina ögon.
 17.    Redan hasta dina söner fram,
        under det dina förstörare och härjare draga bort ifrån dig.
 18.    Lyft upp dina ögon och se dig omkring:
        alla komma församlade till dig.
        Så sant jag lever, säger HERREN,
        du skall få ikläda dig dem alla såsom en skrud
        och lik en brud omgjorda dig med dem.
 19.    Ty om du förut låg i ruiner och var ödelagd,
            ja, om ock ditt land var förhärjat,
        så skall du nu i stället bliva för trång för dina inbyggare,
            och dina fördärvare skola vara långt borta.
 20.    Den tid stundar, då du skall få höra sägas av barnen
            som föddes under din barnlöshet:
        »Platsen är mig för trång,
            giv rum, så att jag kan bo här.»
 21.    Då skall du säga i ditt hjärta:
            »Vem har fött dessa åt mig?
        Jag var ju barnlös och ofruktsam,
            landsflyktig och fördriven;
            vem har då fostrat dessa?
        Se, jag var lämnad ensam kvar;
            varifrån komma då dessa?»
 22.    Så säger Herren, HERREN:
        Se, jag skall upplyfta min hand till tecken åt folken
        och resa upp mitt baner till tecken åt folkslagen;
        då skola de bära dina söner hit i sin famn
        och föra dina döttrar fram på sina axlar.
 23.    Och konungar skola vara dina barns vårdare
        och furstinnor deras ammor,
        de skola falla ned inför dig med ansiktet mot jorden
        och slicka dina fötters stoft.
        Och du skall förnimma, att jag är HERREN
        och att de som förbida mig icke komma på skam.
 24.    Kan man taga ifrån hjälten hans byte
        eller rycka fångarna ifrån den som har segerns rätt?
 25.    Och om än så vore, säger HERREN,
        om man än kunde taga ifrån hjälten hans fångar
        och rycka bytet ur den väldiges hand,
        så skulle jag dock själv stå emot dina motståndare,
        och själv skulle jag frälsa dina barn.
 26.    Ja, jag skall tvinga dina förtryckare att äta sitt eget kött,
        och av sitt eget blod skola de bliva druckna såsom av druvsaft.
        Och allt kött skall då förnimma, att jag, HERREN, är din frälsare
        och att den Starke i Jakob är din förlossare.

[https://runeberg.org/bibeln/23_50.html]
                         Jesaja, 50 Kapitlet

               Sions skuld och HERRENS frälsande makt.
               HERRENS tjänares tålamod och tillförsikt
                  under smäleken.  Tröst och hotelse.

  1.    Så säger HERREN:
        Var är eder moders skiljebrev,
        det, varmed jag skulle hava förskjutit henne?
        Eller finnes bland mina borgenärer någon
        som jag har sålt eder åt?
        Nej, genom edra missgärningar bleven I sålda,
        och för edra överträdelsers skull blev eder moder förskjuten.
  2.    Varför var ingen tillstädes, när jag kom?
        Varför svarade ingen, när jag ropade?
        Har då min arm blivit för kort, så att den ej kan förlossa,
        eller finnes hos mig ingen kraft till att hjälpa?
        Med min näpst uttorkar jag ju havet,
        och strömmarna gör jag till torrt land,
        så att fiskarna ruttna och dö av törst,
        eftersom vattnet är borta;
  3.    själva himmelen kläder jag i mörker
        och giver den sorgdräkt att bära.
  4.    Herren, HERREN har givit mig
            en tunga med lärdom,
        så att jag förstår att genom mina ord
            hugsvala den trötte;
        han väcker var morgon mitt öra,
            han väcker det
            till att höra på lärjungesätt.
  5.    Ja, Herren, HERREN har öppnat mitt öra,
            och jag har ej varit gensträvig,
            jag har ej vikit tillbaka.
  6.    Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig
            och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget;
        jag skylde icke mitt ansikte
            mot smädelse och spott.
  7.    Men Herren, HERREN hjälper mig,
            därför kände jag ej smädelsen,
        därför gjorde jag min panna hård såsom sten;
            jag visste ju, att jag ej skulle komma på skam.
  8.    Den som dömer mig fri är nära, vem vill då gå till rätta med mig?
            Må han träda fram jämte mig.
        Vem vill vara min anklagare?
            Må han komma hit till mig.
  9.    Se, Herren, HERREN hjälper mig;
            vem vill då döma mig skyldig?
        Se, de skola allasammans falla sönder såsom en klädnad;
            mal skall förtära dem.
 10.    Vem bland eder, som fruktar HERREN
            och hör hans tjänares röst?
        Om han än vandrar i mörkret
            och icke ser någon ljusning,
        så förtröste han dock på HERRENS namn
            och stödje sig vid sin Gud.
 11.    Men se, I alla som tänden upp en brand
            och väpnen eder med glödande pilar,
        I hemfallen själva åt lågorna från eder brand
            och åt pilarna som I haven antänt.
        Av min hand skall detta vederfaras eder;
            i kval skolen I komma att ligga.

[https://runeberg.org/bibeln/23_51.html]
                         Jesaja, 51 Kapitlet

                 Ytterligare tröst för det betryckta
                                Sion.

  1.    Hören på mig, I som faren efter rättfärdighet,
            I som söken HERREN.
        Skåden på klippan, ur vilken I ären uthuggna,
        och på gruvan, ur vilken I haven framhämtats:
  2.    ja, skåden på Abraham, eder fader,
            och på Sara som födde eder.
        Ty när han ännu var ensam, kallade jag honom
            och välsignade honom och förökade honom.
  3.    Ja, HERREN skall varkunna sig över Sion,
            han skall varkunna sig över alla dess ruiner;
        han gör dess öken lik ett Eden
            och dess hedmark lik en HERRENS lustgård.
        Fröjd och glädje skall höras därinne,
            tacksägelse och lovsångs ljud.
  4.    Akta på mig, du mitt folk;
        lyssna till mig, du min menighet.
        Ty från mig skall lag utgå,
        och min rätt skall jag sätta till ett ljus för folken.
  5.    Min rättfärdighet är nära, min frälsning går fram,
        och mina armar skola skaffa rätt bland folken;
        havsländerna bida efter mig
        och hoppas på min arm.
  6.    Lyften upp edra ögon till himmelen,
        skåden ock på jorden härnere:
        se, himmelen skall upplösa sig såsom rök
        och jorden nötas ut såsom en klädnad,
        och dess inbyggare skola dö såsom mygg;
        men min frälsning förbliver evinnerligen,
        och min rättfärdighet varder icke om intet.
  7.    Hören på mig, I som kännen rättfärdigheten,
        du folk, som bär min lag i ditt hjärta;
        Frukten icke för människors smädelser
        och varen ej förfärade för deras hån.
  8.    Ty mal skall förtära dem såsom en klädnad,
        och mott skall förtära dem såsom ull;
        men min rättfärdighet förbliver evinnerligen
        och min frälsning ifrån släkte till släkte.
  9.    Vakna upp, vakna upp, kläd dig i makt,
            du HERRENS arm;
        vakna upp såsom i forna dagar,
            i förgångna tider.
        Var det icke du, som slog Rahab
            och genomborrade draken?
 10.    Var det icke du, som uttorkade havet,
            det stora djupets vatten,
        och som gjorde havsbottnen till en väg,
            där ett frälsat folk kunde gå fram?
 11.    Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka
        och komma till Sion med jubel;
        evig glädje skall kröna deras huvuden,
        fröjd och glädje skola de undfå,
        sorg och suckan skola fly bort.
 12.    Jag, jag är den som tröstar eder.
        Vem är då du, att du fruktar för dödliga människor,
        för människobarn som bliva såsom torrt gräs?
 13.    Och därvid förgäter du HERREN, som har skapat dig,
        honom som har utspänt himmelen och lagt jordens grund.
        Ja, beständigt, dagen igenom,
        förskräckes du för förtryckarens vrede,
        såsom stode han just redo till att fördärva.
        Men vad bliver väl av förtryckarens vrede?
 14.    Snart skall den fjättrade lösas ur sitt tvång;
        han skall icke dö och hemfalla åt graven,
        ej heller skall han lida brist på bröd.
 15.    ty jag är HERREN, din Gud,
        han som rör upp havet, så att dess böljor brusa,
        han vilkens namn är HERREN Sebaot;
 16.    och jag har lagt mina ord i din mun
        och övertäckt dig med min hands skugga
        för att plantera en himmel och grunda en jord
        och för att säga till Sion: Du är mitt folk.
 17.    Vakna upp, vakna upp,
            stå upp, Jerusalem,
        du som av HERRENS hand har fått att dricka
            hans vredes bägare,
        ja, du som har tömt berusningens kalk
            till sista droppen.
 18.    Bland alla de söner hon hade fött fanns ingen
            som ledde henne,
        bland alla de söner hon hade fostrat ingen
            som fattade henne vid handen.
 19.    Dubbel är den olycka som har drabbat dig,
            och vem visar dig medlidande?
        Här är förödelse och förstöring, hunger och svärd.
            Huru skall jag trösta dig?
 20.    Dina söner försmäktade,
            de lågo vid alla gathörn,
            lika antiloper i jägarens garn,
        drabbade i fullt mått av HERRENS vrede,
            av din Guds näpst.
 21.    Därför må du höra detta, du arma,
            som är drucken, fastän icke av vin:
 22.    Så säger HERREN, som är din Herre,
            och din Gud, som utför sitt folks sak:
        Se, jag tager bort ur din hand
            berusningens bägare;
        av min vredes kalk
            skall du ej vidare dricka.
 23.    Och jag sätter den i dina plågares hand,
        deras som sade till dig:
            »Fall ned, så att vi få gå fram över dig»;
        och så nödgades du göra din rygg likasom till en mark
            och till en gata för dem som gingo där fram.

[https://runeberg.org/bibeln/23_52.html]
                         Jesaja, 52 Kapitlet

                Glädjebudskapet om Sions förlossning.

  1.    Vakna upp, vakna upp, ikläd dig
            din makt, o Sion;
        ikläd dig din högtidsskrud, Jerusalem,
            du heliga stad;
        ty ingen oomskuren eller oren skall vidare
            komma in i dig.
  2.    Skaka stoftet av dig, stå upp
            och intag din plats, Jerusalem;
        lös banden från din hals,
            du fångna dotter Sion.
  3.  Ty så säger HERREN: I haven blivit sålda för intet; så skolen I
      ock utan penningar bliva lösköpta.
  4.  Ja, så säger Herren, HERREN: Mitt folk drog i forna dagar ned
      till Egypten och bodde där såsom främlingar; sedan förtryckte
      Assur dem utan all rätt.
  5.  Och vad skall jag nu göra här, säger HERREN, nu då man har fört
      bort mitt folk utan sak, nu då dess tyranner så skräna, säger
      HERREN, och mitt namn beständigt, dagen igenom, varder smädat?
  6.  Jo, just därför skall mitt folk få lära känna mitt namn, just
      därför skall det förnimma på den dagen, att jag är den som
      talar; ja, se här är jag.
  7.    Huru ljuvliga äro icke glädjebudbärarens fotsteg,
            när han kommer över bergen
        för att förkunna frid och frambära gott budskap
            och förkunna frälsning,
        i det han säger till Sion:
            »Din Gud är nu konung!»
  8.    Hör, huru dina väktare upphäva sin röst
            och jubla allasammans,
        ty de se för sina ögon, huru HERREN
            vänder tillbaka till Sion.
  9.    Ja, bristen ut i jubel tillsammans,
            I Jerusalems ruiner;
        ty HERREN tröstar sitt folk,
            han förlossar Israel.
 10.    HERREN blottar sin heliga
            arm inför alla hedningars ögon,
        och alla jordens ändar få se
            vår Guds frälsning.
 11.    Bort, bort, dragen ut därifrån,
        kommen icke vid det orent är;
        dragen ut ifrån henne, renen eder,
        I som bären HERRENS kärl.
 12.    Se, I behöven icke draga ut med hast,
        icke vandra bort såsom flyktingar,
        ty HERREN går framför eder,
        och Israels Gud slutar edert tåg.

                         Jesaja, 53 Kapitlet

                     Herrens tjänares lidande och
                            förhärligande.

 13.    Se, min tjänare skall hava framgång;
        han skall bliva upphöjd och stor och högt uppsatt.
 14.    Såsom många häpnade över honom,
        därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors
        och hans gestalt oansenligare än andra människobarns,
 15.    så skall han ock väcka förundran hos många folk;
        ja, konungar skola förstummas i förundran över honom.
        Ty vad aldrig har varit förtäljt för dem, det få de se,
        och vad de aldrig hava hört, det få de förnimma.

[https://runeberg.org/bibeln/23_53.html]
  1.    Men vem trodde, vad som predikades för oss,
        och för vem var HERRENS arm uppenbar?
  2.    Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom,
        såsom ett rotskott ur förtorkad jord.
        Han hade ingen gestalt eller fägring;
        när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss.
  3.    Föraktad var han och övergiven av människor,
        en smärtornas man och förtrogen med krankhet;
        han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte,
        så föraktad, att vi höllo honom för intet.
  4.    Men det var våra krankheter han bar,
        våra smärtor, dem lade han på sig,
        medan vi höllo honom för att vara hemsökt,
        tuktad av Gud och pinad.
  5.    Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull
        och slagen för våra missgärningars skull;
        näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid,
        och genom hans sår bliva vi helade.
  6.    Vi gingo alla vilse såsom får,
        var och en av oss ville vandra sin egen väg,
        men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom.
  7.    Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig
        och icke öppnade sin mun,
        lik ett lamm, som föres bort att slaktas,
        och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det
        ja, han öppnade icke sin mun.
  8.    Undan våld och dom blev han borttagen,
        men vem i hans släkte betänker detta?
        Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land,
        och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom.
  9.    Och bland de ogudaktiga fick han sin grav
        bland de rika kom han först, när han var död
        fastän han ingen orätt hade gjort
        och fastän svek icke fanns i hans mun.
 10.    Det behagade HERREN att slå honom med krankhet:
        om hans liv så bleve ett skuldoffer,
        då skulle han få se avkomlingar och länge leva,
        och HERRENS vilja skulle genom honom hava framgång.
 11.    Ja, av den vedermöda hans själ har utstått
        skall han se frukt och så bliva mättad;
        genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga,
        han, den rättfärdige, min tjänare,
        i det han bär deras missgärningar.
 12.    Därför skall jag tillskifta honom hans lott bland de många,
        och med talrika skaror skall han få utskifta byte,
        eftersom han utgav sitt liv i döden
        och blev räknad bland överträdare,
        han som bar mångas synder
        och bad för överträdarna.

[https://runeberg.org/bibeln/23_54.html]
                         Jesaja, 54 Kapitlet

               Det övergivna Sions återupprättelse och
                       tillkommande härlighet.

  1.    Jubla, du ofruktsamma,
            du som icke har fött barn;
        brist ut i jubel och ropa av fröjd,
            du som icke har blivit moder.
        Ty den ensamma skall hava många barn,
        flera än den som har man, säger HERREN.
  2.    Vidga ut platsen för ditt tjäll,
        låt spänna ut tältet, under vilket du bor,
            och spar icke;
        förläng dina tältstreck
            och gör dina tältpluggar fastare.
  3.    Ty du skall utbreda dig både åt höger och vänster,
        och dina avkomlingar skola taga hedningarnas länder i besittning
        och åter befolka ödelagda städer.
  4.    Frukta icke, ty du skall ej komma på skam;
        blygs icke, ty du skall ej varda utskämd.
        Nej, du skall få förgäta din ungdoms skam,
        och ditt änkestånds smälek skall du icke mer komma ihåg.
  5.    Ty den som har skapat dig är din man,
        han vilkens namn är HERREN Sebaot;
        och Israels Helige är din förlossare,
        han som kallas hela jordens Gud.
  6.    Ty såsom en övergiven kvinna i hjärtesorg
            kallades du av HERREN.
        Sin ungdomsbrud, vill någon förskjuta henne?
            säger din Gud.
  7.    Ett litet ögonblick övergav jag dig,
        men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig.
  8.    I min förtörnelses översvall dolde jag
        ett ögonblick mitt ansikte för dig,
        men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig,
        säger HERREN, din förlossare.
  9.    Ty såsom jag gjorde vid Noas flod, så gör jag ock nu:
        såsom jag då svor, att Noas flod icke mer
        skulle komma över jorden,
        så svär jag ock nu, att jag icke mer
        skall förtörnas på dig eller näpsa dig.
 10.    Ja, om än bergen vika bort
        och höjderna vackla,
        så skall min nåd icke vika ifrån dig
        och mitt fridsförbund icke vackla,
        säger HERREN; din förbarmare.
 11.    Du arma, som har blivit så hemsökt av stormar utan att få någon tröst,
        se, med spetsglans vill jag nu mura dina stenar
        och giva dig grundvalar av safirer,
 12.    jag vill göra dina tinnar av rubiner
        och dina portar av kristall
        och hela din ringmur av ädla stenar.
 13.    Och dina barn skola alla bliva HERRENS lärjungar,
        och stor frid skola dina barn då hava.
 14.    Genom rättfärdighet skall du bliva befäst.
        All tanke på förtryck vare fjärran ifrån dig,
            ty du skall intet hava att frukta,
        och all tanke på fördärv,
            ty sådant skall icke nalkas dig.
 15.    Om man då rotar sig samman till anfall,
            så kommer det ingalunda från mig;
        och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig,
            så skola de falla för dig.
 16.    Se, jag är den som skapar smeden,
        vilken blåser upp kolelden
        och så frambringar ett vapen, sådant han vill göra det;
        men jag är ock den som skapar fördärvaren, vilken förstör det.
 17.    Och nu skall intet vapen, som smides mot dig,
            hava någon lycka;
        var tunga, som upphäver sig för att gå till rätta med dig,
            skall du få domfälld.
        Detta är HERRENS tjänares arvedel,
        den rätt de skola undfå av mig, säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/23_55.html]
                         Jesaja, 55 Kapitlet

                 Inbjudning till HERRENS nådeförbund.
               Maning till omvändelse.  HERRENS löftens
                        underbara fullbordan.

  1.    Upp, alla I som ären törstiga,
            kommen hit och fån vatten;
        och I som inga penningar haven,
            kommen hit och hämten säd och äten.
        Ja, kommen hit och hämten säd utan penningar
        och för intet både vin och mjölk.
  2.    Varför given I ut penningar för det som ej är bröd
        och edert förvärv för det som icke kan mätta?
        Hören på mig, så skolen I få äta det gott är
        och förnöja eder med feta rätter.
  3.    Böjen edra öron hit och kommen till mig;
        hören, så får eder själ leva.
        Jag vill sluta med eder ett evigt förbund:
        att I skolen undfå all den trofasta nåd jag har lovat David.
  4.    Se, honom har jag satt till ett vittne för folken,
        till en furste och hövding för folken.
  5.    Ja, du skall kalla på folkslag som du icke känner,
        och folkslag, som icke känna dig, skola hasta till dig
        för HERRENS, din Guds, skull,
        för Israels Heliges skull, när han förhärligar dig.
  6.    Söken HERREN, medan han låter sig finnas;
        åkallen honom, medan han är nära.
  7.    Den ogudaktige övergive sin väg
        och den orättfärdige sina tankar
        och vände om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom,
        och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse.
  8.    Se, mina tankar äro icke edra tankar,
        och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN.
  9.    Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden,
        så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar
        och mina tankar högre än edra tankar.
 10.    Ty likasom regnet och snön
        faller ifrån himmelen
        och icke vänder tillbaka dit igen,
        förrän det har vattnat jorden
        och gjort den fruktsam och bärande,
        så att den giver säd till att så
        och bröd till att äta,
 11.    så skall det ock vara med ordet
        som utgår ur min mun;
        det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt
        utan att hava verkat, vad jag vill,
        och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.
 12.    Ty med glädje skolen I draga ut,
        och i frid skolen I föras åstad.
        Bergen och höjderna
        skola brista ut i jubel, där I gån fram,
        och alla träd på marken skola klappa i händerna.
 13.    Där törnsnår nu finnas
            skola cypresser växa upp,
        och där nässlor stå
            skall myrten uppväxa.
        Och detta skall bliva HERREN till ära
        och ett evigt tecken, som ej skall plånas ut.

[https://runeberg.org/bibeln/23_56.html]
                         Jesaja, 56 Kapitlet

                 Sabbatsbudet.  Blinda och egennyttiga
                               herdar.

  1.    Så säger HERREN:
        Akten på vad rätt är
            och öven rättfärdighet,
        ty min frälsning kommer snart,
        och snart bliver min rättfärdighet uppenbarad.
  2.    Säll är den människa, som gör detta,
        den människoson, som står fast därvid,
        den som håller sabbaten, så att han icke ohelgar den,
        och den som avhåller sin hand
            från att göra något ont.
  3.    Främlingen, som har slutit sig till HERREN,
        må icke säga så:
        »Säkert skall HERREN avskilja mig från sitt folk.»
        Ej heller må den snöpte säga:
        »Se, jag är ett förtorkat träd.»
  4.    Ty så säger HERREN:
        De snöpta, som hålla mina sabbater
        och utvälja det mig behagar
        och stå fast vid mitt förbund,
  5.    åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar
        giva en åminnelse och ett namn,
        en välsignelse, som är förmer än söner och döttrar;
        jag skall giva dem ett evigt namn,
        som icke skall varda utrotat.
  6.    Och främlingarna, som hava slutit sig till HERREN
        för att tjäna honom och för att älska HERRENS namn
        och så vara hans tjänare,
        alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den,
        och som stå fast vid mitt förbund,
  7.    dem skall jag låta komma till mitt heliga berg
        och giva dem glädje i mitt bönehus,
        och deras brännoffer och slaktoffer
        skola vara mig välbehagliga på mitt altare;
        ty mitt hus skall kallas
        ett bönehus för alla folk.
  8.    Så säger Herren, HERREN,
        han som församlar de fördrivna av Israel:
        Jag skall församla ännu flera till honom,
        utöver dem som redan äro församlade till honom.
  9.    I alla djur på marken,
            kommen och äten,
            ja, I alla skogens djur.
 10.    Väktarna här äro allasammans blinda,
            de hava intet förstånd;
        de äro allasammans stumma hundar,
            som icke kunna skälla;
        de ligga och drömma
            och vilja gärna slumra.
 11.    Men de hundarna äro ock glupska
            och kunna ej bliva mätta.
        Ja, sådana människor äro herdar,
            dessa som intet kunna förstå!
        De vilja allasammans vandra sin egen väg;
            var och en söker sin egen vinning,
            alla, så många de äro.
 12.    »Kommen, jag skall hämta vin,
            och så skola vi dricka oss druckna av starka drycker.
        Och morgondagen skall bliva denna dag lik,
            en övermåttan härlig dag!»

[https://runeberg.org/bibeln/23_57.html]
                         Jesaja, 57 Kapitlet

                De rättfärdigas död.  Strafftal mot det
                avgudiska släktet.  HERRENS nådelöften
                          till de betryckta.

  1.    Den rättfärdige förgås, och ingen finnes,
            som tänker därpå;
        fromma människor ryckas bort,
            utan att någon lägger märke därtill.
        Ja, genom ondskans makt ryckes den rättfärdige bort
  2.        och går då in i friden;
        de som hava vandrat sin väg rätt fram
            få ro i sina vilorum.
  3.    Men träden fram hit,
            I söner av teckentyderskor,
        I barn av äktenskapsbrytare och skökor.
  4.        Över vem gören I eder lustiga?
        Mot vem spärren I upp munnen
            och räcken I ut tungan?
        Sannerligen, I ären överträdelsens barn,
            en lögnens avföda,
  5.    I som upptändens av brånad vid terebinterna,
            ja, under alla gröna träd,
        I som slakten edra barn i dalarna,
            i bergsklyftornas djup.
  6.    Stenarna i din dal har du till din del,
            de, just de äro din lott;
        också åt dem utgjuter du drickoffer
            och frambär du spisoffer.
        Skulle jag giva mig till freds vid sådant?
  7.    På höga och stora berg
            redde du dig läger;
        också upp på sådana begav du dig
            för att offra slaktoffer.
  8.    Och bakom dörren och dörrposten
            satte du ditt märke.
        Du övergav mig; du klädde av dig och besteg ditt läger
            och beredde plats där.
        Du gjorde upp med dem, gärna delade du läger med dem
            vid första vink du såg.
  9.    Du begav dig till Melek med olja
            och tog med dig dina många salvor;
        du sände dina budbärare till fjärran land,
            ja, ända ned till dödsriket.
 10.    Om du än blev trött av din långa färd,
            sade du dock icke: »Förgäves!»
        Så länge du kunde röra din hand,
            mattades du icke.
 11.    För vem räddes och fruktade du då,
            eftersom du var så trolös
        och eftersom du icke tänkte på mig
            och ej ville akta på?
        Är det icke så: eftersom jag har tegat, och det sedan länge,
            därför fruktar du mig icke?
 12.    Men jag skall visa, huru det är med din rättfärdighet och med dina verk,
            de skola icke hjälpa dig.
 13.    När du ropar, då må ditt avgudafölje rädda dig.
        Nej, en vind skall taga dem med sig allasammans
            och en fläkt föra dem bort.
        Men den som tager sin tillflykt till mig skall få landet till arvedel
            och få besitta mitt heliga berg.
 14.    Ja, det skall heta: »Banen väg,
            banen och bereden väg;
        skaffen bort stötestenarna
            från mitt folks väg.»
 15.    Ty så säger
            den höge och upphöjde,
        han som tronar till evig tid
            och heter »den Helige»:
        Jag bor i helighet uppe i höjden,
        men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande;
        ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande
        och liv åt de förkrossades hjärtan.
 16.    Ja, jag vill icke evinnerligen gå till rätta
        och icke ständigt förtörnas;
        eljest skulle deras ande försmäkta inför mig,
        de själar, som jag själv har skapat.
 17.    För hans girighetssynd förtörnades jag;
        jag slog honom, och i min förtörnelse höll jag mig dold.
        Men i sin avfällighet fortfor han att vandra på sitt hjärtas väg.
 18.    Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom
        och leda honom och giva honom och hans sörjande tröst.
 19.    Jag skall skapa frukt ifrån hans läppar.
        Frid över dem som äro fjärran och frid över dem som äro nära!
        säger HERREN; jag skall hela honom.
 20.    Men de ogudaktiga äro såsom ett upprört hav,
        ett som icke kan vara stilla,
        ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet.
 21.    De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/23_58.html]
                         Jesaja, 58 Kapitlet

                     Rätt fasta.  Sabbatsfirandets
                             välsignelse.

  1.    Ropa med full hals utan återhåll,
        häv upp din röst såsom en basun
        och förkunna för mitt folk deras överträdelse,
        för Jakobs hus deras synder.
  2.    Väl söka de mig dag ut och dag in
        och vilja hava kunskap om mina vägar.
        Såsom vore de ett folk, som övade rättfärdighet
        och icke övergåve sin Guds rätt,
        så fråga de mig om rättfärdighetens rätter
        och vilja, att Gud skall komma till dem:
  3.    »Vartill gagnar det, att vi fasta, när du icke ser det,
        vartill, att vi späka oss, när du icke märker det?»
        Men se, på edra fastedagar sköten I edra sysslor,
        och alla edra arbetare driven I blott på.
  4.    Och se, I hållen eder fasta med kiv och split,
        med hugg och slag av gudlösa nävar.
        I hållen icke mer fasta på sådant sätt,
        att I kunnen göra eder röst hörd i höjden.
  5.    Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava?
        Skulle detta vara en rätt späkningsdag?
        Att man hänger med huvudet såsom ett sävstrå
        och sätter sig i säck och aska,
        vill du kalla sådant att hålla fasta,
        att fira en dag till HERRENS behag?
  6.    Nej, detta är den fasta, som jag vill hava:
        att I lossen orättfärdiga bojor
        och lösen okets band,
        att I given de förtryckta fria
        och krossen sönder alla ok,
  7.    ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige
        och skaffar de fattiga och husvilla härbärge
        att du kläder den nakne, var du ser honom,
        och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod.
  8.    Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad,
        och dina sår skola läkas med hast,
        och din rätt skall då gå framför dig
        och HERRENS härlighet följa dina spår.
  9.    Då skall HERREN svara, när du åkallar honom;
        när du ropar, skall han säga: »Se, här är jag.»
        Om hos dig icke får finnas någon som pålägger ok
        och pekar finger och talar, vad fördärvligt är,
 10.    om du delar med dig av din nödtorft åt den hungrige
        och mättar den som är i betryck,
        då skall ljus gå upp för dig i mörkret,
        och din natt skall bliva lik middagens sken.
 11.    Och HERREN skall leda dig beständigt;
        han skall mätta dig mitt i ödemarken
        och giva styrka åt benen i din kropp.
        Och du skall vara lik en vattenrik trädgård
        och likna ett källsprång,
        vars vatten aldrig tryter.
 12.    Och dina avkomlingar skola bygga upp de gamla ruinerna,
        du skall åter upprätta grundvalar ifrån forna släkten;
        och du skall kallas »han som murar igen revor»,
        »han som återställer stigar, så att man kan bo i landet.»
 13.    Om du är varsam med din fot på sabbaten,
        så att du icke på min heliga dag utför dina sysslor;
        om du kallar sabbaten din lust
        och HERRENS helgdag en äredag,
        ja, om du ärar den, så att du icke går dina egna vägar
        eller sköter dina sysslor eller talar tomma ord,
 14.    då skall du finna din lust i HERREN,
        och jag skall föra dig fram över landets höjder
        och giva dig till näring din fader Jakobs arvedel.
        Ja, så har HERRENS mun talat.

[https://runeberg.org/bibeln/23_59.html]
                         Jesaja, 59 Kapitlet

               Israels skuld.  Frälsningens fördröjande.
                     Den slutliga förlossningen.

  1.    Se, HERRENS arm är icke för kort,
            så att han ej kan frälsa,
        och hans öra är icke tillslutet,
            så att han ej kan höra.
  2.    Nej, det är edra missgärningar, som skilja
            eder och eder Gud från varandra,
        och edra synder dölja hans ansikte för eder,
            så att han icke hör eder.
  3.    Ty edra händer äro fläckade av blod
        och edra fingrar av missgärning,
        edra läppar tala lögn,
        och eder tunga frambär orättfärdighet.
  4.    Ingen höjer sin röst i rättfärdighetens namn,
        och ingen visar redlighet i vad till rätten hör.
        De förtrösta på idel tomhet,
            de tala falskhet,
        de gå havande med olycka
            och föda fördärv.
  5.    De kläcka ut basiliskägg
        och väva spindelnät.
        Om någon äter av deras ägg, så dör han,
        och trampas ett sådant sönder, så kommer en huggorm ut.
  6.    Deras spindelnät duga icke till kläder,
        och de kunna ej skyla sig med vad de hava tillverkat;
        deras verk äro fördärvliga verk,
        och våldsgärningar öva deras händer.
  7.    Deras fötter hasta till vad ont är
        och äro snara, när det gäller att utgjuta oskyldigt blod;
        deras tankar äro fördärvliga tankar,
        förödelse och förstöring är på deras vägar.
  8.    Fridens väg känna de icke,
        och rätten följer ej i deras spår;
        de gå krokiga stigar,
        och ingen som vandrar så vet, vad frid är.
  9.    Därför är rätten fjärran ifrån oss,
        och rättfärdighet tillfaller oss icke;
        vi bida efter ljus, men se, mörker råder,
        efter solsken, men vi få vandra i djupaste natt.
 10.    Vi måste famla utefter väggen såsom blinda,
        famla, såsom hade vi inga ögon;
        vi stappla mitt på dagen, såsom vore det skymning,
        mitt i vår fulla kraft äro vi såsom döda.
 11.    Vi brumma allasammans såsom björnar
        och sucka alltjämt såsom duvor;
        vi bida efter rätten, men den kommer icke,
        efter frälsningen, men den är fjärran ifrån oss.
 12.    Ty många äro våra överträdelser inför dig,
        och våra synder vittna emot oss;
        ja, våra överträdelser hava vi för våra ögon,
        och våra missgärningar känna vi.
 13.    Genom överträdelse och förnekelse hava vi felat mot HERREN,
        vi hava vikit bort ifrån vår Gud;
        vi hava talat förtryck och avfällighet,
        lögnläror hava vi förkunnat och hämtat fram ur våra hjärtan.
 14.    Rätten tränges tillbaka,
        och rättfärdigheten står långt borta,
        ja, sanningen vacklar på torget,
        och vad rätt är kan ej komma fram.
 15.    Så måste sanningen hålla sig undan,
        och den som vände sig ifrån det onda blev plundrad.
        Detta såg HERREN, och det misshagade honom,
        att det icke fanns någon rätt.
 16.    Och han såg, att ingen trädde fram;
        han förundrade sig över att ingen grep in.
        Då hjälpte honom hans egen arm,
        och hans rättfärdighet understödde honom.
 17.    Och han klädde sig i rättfärdighet såsom i ett pansar
        och satte frälsningens hjälm på sitt huvud;
        han klädde sig i hämndens dräkt såsom i en livklädnad
        och höljde sig i nitälskan såsom i en mantel.
 18.    Efter deras gärningar skall han nu vedergälla dem;
        vrede skall han låta komma över sina ovänner
        och över sina fiender lönen för vad de hava gjort;
        ja, havsländerna skall han vedergälla, vad de hava gjort.
 19.    Så skall HERRENS namn bliva fruktat i väster
        och hans härlighet, där solen går upp.
        När fienden bryter fram lik en ström,
        skall HERRENS andedräkt förjaga honom.
 20.    Men såsom en förlossare kommer HERREN för Sion
        och för dem i Jakob, som omvända sig från sin överträdelse,
                                                säger HERREN.

 21.  Och detta är det förbund, som jag å min sida gör med dem, säger
      HERREN: min Ande, som är över dig, och orden, som jag har lagt i
      din mun, de skola icke vika ur din mun, ej heller ur dina barns
      eller barnbarns mun från nu och till evig tid, säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/23_60.html]
                         Jesaja, 60 Kapitlet

                      Sions kommande härlighet.

  1.    Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer,
        och HERRENS härlighet går upp över dig.
  2.    Se, mörker övertäcker jorden
        och töcken folken,
        men över dig uppgår HERREN,
        och hans härlighet uppenbaras över dig.
  3.    Och folken skola vandra i ditt ljus
        och konungarna i glansen som går upp över dig.
  4.    Lyft upp dina ögon och se dig omkring:
        alla komma församlade till dig;
        dina söner komma fjärran ifrån,
        och dina döttrar bäras fram på armen.
  5.    Då, vid den synen skall du stråla av fröjd,
        och ditt hjärta skall bäva och vidga sig;
        ty havets rikedomar skola föras till dig,
        och folkens skatter skola falla dig till.
  6.    Skaror av kameler skola övertäcka dig,
        kamelfålar från Midjan och Efa;
        från Saba skola de alla komma,
        guld och rökelse skola de bära
        och skola förkunna HERRENS lov.
  7.    Alla Kedars hjordar skola församlas till dig,
        Nebajots vädurar skola vara dig till tjänst.
        Mig till välbehag skola de offras på mitt altare,
        och min härlighets hus skall jag så förhärliga.
  8.    Vilka äro dessa som komma farande lika moln,
        lika duvor, som flyga till sitt duvslag?
  9.    Se, havsländerna bida efter mig,
        och främst komma Tarsis' skepp;
        de vilja föra dina söner hem ifrån fjärran land,
        och de hava med sig silver och guld
        åt HERRENS, din Guds, namn,
        åt Israels Helige, ty han förhärligar dig.
 10.    Och främlingar skola bygga upp dina murar,
        och deras konungar skola betjäna dig.
        Ty väl har jag slagit dig i min förtörnelse,
        men i min nåd förbarmar jag mig nu över dig.
 11.    Och dina portar skola hållas öppna beständigt,
        varken dag eller natt skola de stängas,
        så att folkens skatter kunna föras in i dig,
        med deras konungar i hyllningståget.
 12.    Ty det folk eller rike,
        som ej vill tjäna dig, skall förgås;
        ja, sådana folk skola i grund förgöras.
 13.    Libanons härlighet skall komma till dig,
        både cypress och alm och buxbom,
        för att pryda platsen, där min helgedom är;
        ty den plats, där mina fötter stå, vill jag göra ärad.
 14.    Och bugande skola dina förtryckares söner
            komma till dig,
        och dina föraktare skola allasammans
            falla ned för dina fötter.
        Och man skall kalla dig »HERRENS stad»,
        »Israels Heliges Sion».
 15.    I stället för att du var övergiven och hatad,
        så att ingen ville taga vägen genom dig,
        skall jag göra dig till en härlighetens boning evinnerligen
        och till en fröjdeort ifrån släkte till släkte.
 16.    Och du skall dia folkens mjölk,
        ja, konungabröst skall du dia;
        och du skall förnimma, att jag, HERREN, är din frälsare
        och att den Starke i Jakob är din förlossare.
 17.    Jag skall låta guld komma i stället för koppar
        och låta silver komma i stället för järn
        och koppar i stället för trä
        och järn i stället för sten.
        Och jag vill sätta frid till din överhet
        och rättfärdighet till din behärskare.
 18.    Man skall icke mer höra talas om våld i ditt land,
        om ödeläggelse och förstöring inom dina gränser,
        utan du skall kalla dina murar för »frälsning»
        och dina portar för »lovsång».
 19.    Solen skall icke mer vara ditt ljus om dagen,
        och månen skall icke mer lysa dig med sitt sken,
        utan HERREN skall vara ditt eviga ljus,
        och din Gud skall vara din härlighet.
 20.    Din sol skall då icke mer gå ned
        och din måne icke mer taga av;
        ty HERREN skall vara ditt eviga ljus,
        och dina sorgedagar skola hava en ände.
 21.    Och i ditt folk skola alla vara rättfärdiga,
        evinnerligen skola de besitta landet;
        de äro ju en telning, som jag har planterat,
        ett verk av mina händer, som jag vill förhärliga mig med.
 22.    Av den minste skola komma tusen,
        och av den ringaste skall bliva ett talrikt folk.
        Jag är HERREN;
        när tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.

[https://runeberg.org/bibeln/23_61.html]
                         Jesaja, 61 Kapitlet

                 Förkunnelse om de fångnas frälsning.
                           Glädje i HERREN.

  1.    Herrens, HERRENS Ande är över mig,
        ty HERREN har smort mig
        till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka;
        han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta,
        till att predika frihet för de fångna
        och förlossning för de bundna,
  2.    till att predika ett nådens år från HERREN
        och en hämndens dag från vår Gud,
        en dag, då han skall trösta alla sörjande,
  3.    då han skall låta de sörjande i Sion
        få huvudprydnad i stället för aska,
        glädjeolja i stället för sorg,
        högtidskläder i stället för en bedrövad ande;
        och de skola kallas »rättfärdighetens terebinter»,
        »HERRENS plantering, som han vill förhärliga sig med».
  4.    Och de skola bygga upp de gamla ruinerna
        och upprätta förfädernas ödeplatser;
        de skola återställa de förödda städerna,
        de platser, som hava legat öde släkte efter släkte.
  5.    Främlingar skola stå redo
            att föra edra hjordar i bet,
        och utlänningar skola bruka åt eder
            åkrar och vingårdar.
  6.    Men I skolen heta HERRENS präster,
        och man skall kalla eder vår Guds tjänare;
        I skolen få njuta av folkens skatter,
        och deras härlighet skall övergå till eder.
  7.    För eder skam skolen I få dubbelt igen,
        och de som ledo smälek skola nu jubla över sin del.
        Så skola de få dubbelt att besitta i sitt land;
        evig glädje skola de undfå.
  8.    Ty jag, HERREN, älskar, vad rätt är,
        och hatar orättfärdigt rov;
        och jag skall giva dem deras lön i trofasthet
        och sluta ett evigt förbund med dem.
  9.    Och deras släkte skall bliva känt bland folken
        och deras avkomma bland folkslagen;
        alla som se dem skola märka på dem,
        att de äro ett släkte, som HERREN har välsignat.
 10.    Jag gläder mig storligen i HERREN,
        och min själ fröjdar sig i min Gud,
        ty han har iklätt mig frälsningens klädnad
        och höljt mig i rättfärdighetens mantel,
        likasom när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud
        eller likasom när en brud pryder sig med sina smycken.
 11.    Ty likasom jorden låter sina växter spira fram
        och en trädgård sin sådd växa upp,
        så skall Herren, HERREN låta rättfärdighet uppväxa
        och lovsång inför alla folk.

[https://runeberg.org/bibeln/23_62.html]
                         Jesaja, 62 Kapitlet

               Dottern Sions frälsning ur fångenskapen.

  1.    För Sions skull vill jag icke tiga,
        och för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro,
        förrän dess rätt går upp såsom solens sken
        och dess frälsning lyser såsom ett brinnande bloss.
  2.    Och folken skola se din rätt
        och alla konungar din härlighet;
        och du skall få ett nytt namn,
        som HERRENS mun skall bestämma.
  3.    Så skall du vara en härlig krona i HERRENS hand,
        en konungslig huvudbindel i din Guds hand.
  4.    Du skall icke mer kallas
            »den övergivna»,
        ej heller skall ditt land
            mer kallas »ödemark»,
        utan du skall få heta
            »hon som jag har min lust i»,
        och ditt land skall få heta
            »äkta hustrun»;
        ty HERREN har sin lust i dig,
            och ditt land har fått sin äkta man.
  5.    Ty såsom när en ung man bliver en jungrus äkta herre,
            så skola dina barn bliva dina äkta herrar,
        och såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud,
            så skall din Gud fröjda sig över dig.
  6.    På dina murar, Jerusalem,
            har jag ställt väktare;
        varken dag eller natt
            få de någonsin tystna.
        I som skolen ropa till HERREN,
            given eder ingen ro.
  7.    Och given honom ingen ro förrän han åter
            har byggt upp Jerusalem
        och låtit det bliva ett ämne
            till lovsång på jorden.
  8.    HERREN har svurit vid sin högra hand
            och sin starka arm:
        Jag skall icke mer giva din säd
            till mat åt dina fiender,
        och främlingar skola icke dricka ditt vin,
            frukten av din möda.
  9.    Nej, de som insamla säden skola ock äta den
            och skola lova HERREN,
        och de som inbärga vinet skola dricka det
            i min helgedoms gårdar.
 10.    Dragen ut, dragen ut genom portarna,
            bereden väg för folket;
        banen, ja, banen en farväg
            rensen den från stenar,
        resen upp ett baner för folken.
 11.    Hör, HERREN höjer ett rop, och det når
            till jordens ända:
        Sägen till dottern Sion:
            Se, din frälsning kommer.
        Se, han har med sig sin lön,
            och hans segerbyte går framför honom.
 12.    Och man skall kalla dem »det heliga folket»,
            »HERRENS förlossade»;
        och dig själv skall man kalla »den mångbesökta staden»,
            »staden, som ej varder övergiven».

[https://runeberg.org/bibeln/23_63.html]
                         Jesaja, 63 Kapitlet

               Vintramparen.  Guds folks klagan och bön.

  1.    Vem är han som kommer från Edom,
        från Bosra i högröda kläder,
        så präktig i sin dräkt,
        så stolt i sin stora kraft?
        »Det är jag, som talar i rättfärdighet,
        jag, som är en mästare till att frälsa.»
  2.    Varför är din dräkt så röd?
        Varför likna dina kläder en vintrampares?
  3.    »Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena,
        och ingen i folken bistod mig.
        Jag trampade dem i min vrede,
        trampade sönder dem i min förtörnelse.
        Då stänkte deras blod på mina kläder,
        och så fick jag hela min dräkt nedfläckad.
  4.    Ty en hämndedag hade jag beslutit,
        och mitt förlossningsår hade kommit.
  5.    Och jag skådade omkring mig, men ingen hjälpare fanns;
        jag stod där i förundran, men ingen fanns, som understödde mig.
        Då hjälpte mig min egen arm,
        och min förtörnelse understödde mig.
  6.    Jag trampade ned folken i min vrede
        och gjorde dem druckna i min förtörnelse,
        och jag lät deras blod rinna ned på jorden.»
  7.    HERRENS nådegärningar vill jag förkunna,
            ja, HERRENS lov,
        efter allt vad HERREN har gjort mot oss,
            den nåderike mot Israels hus,
        vad han har gjort mot dem efter sin barmhärtighet
            och sin stora nåd.
  8.    Ty han sade: »De äro ju mitt folk,
            barn, som ej svika.»
        Och så blev han deras frälsare.
  9.    I all deras nöd var ingen verklig nöd,
            ty hans ansiktes ängel frälste dem.
        Därför att han älskade dem och ville skona dem,
            förlossade han dem.
        Han lyfte dem upp och bar dem alltjämt,
            i forna tider.
 10.    Men de voro gensträviga, och de bedrövade
            hans heliga Ande;
        därför förvandlades han till deras fiende,
            han själv stridde mot dem.
 11.    Då tänkte hans folk på forna tider,
            de tänkte på Mose:
        Var är nu han som förde dem upp ur havet,
            jämte herdarna för hans hjord?
        Var är han som lade i deras bröst
            sin helige Ande,
 12.    var är han som lät sin härliga arm gå fram
            vid Moses högra sida,
        han som klöv vattnet framför dem
        och så gjorde sig ett evigt namn,
 13.    han som lät dem färdas genom djupen,
        såsom hästar färdas genom öknen, utan att stappla?
 14.    Likasom när boskapen går ned i dalen
        så fördes de av HERRENS Ande till ro.
        Ja, så ledde du ditt folk
        och gjorde dig ett härligt namn.
 15.    Skåda ned från himmelen och se härtill
        från din heliga och härliga boning.
        Var äro nu din nitälskan och dina väldiga gärningar,
        var är ditt hjärtas varkunnsamhet och din barmhärtighet?
        De hålla sig tillbaka från mig.
 16.    Du är ju dock vår fader;
        ty Abraham vet icke av oss,
        och Israel känner oss icke.
        Men du, HERRE, är vår fader;
        »vår förlossare av evighet», det är ditt namn.
 17.    Varför, o HERRE, låter du oss då gå vilse från dina vägar
        och förhärdar våra hjärtan, så att vi ej frukta dig?
        Vänd tillbaka för dina tjänares skull,
        för din arvedels stammars skull.
 18.    Allenast helt kort fick ditt heliga folk behålla sin besittning;
        våra ovänner trampade ned din helgedom.
 19.    Det är oss nu så, som om du aldrig hade varit herre över oss,
        om om vi ej hade blivit uppkallade efter ditt namn.

[https://runeberg.org/bibeln/23_64.html]
                         Jesaja, 64 Kapitlet

                           Israels klagan.

  1.    O att du läte himmelen rämna och fore hitned,
        så att bergen skälvde inför dig,
  2.    likasom när ris antändes av eld
        och vatten genom eld bliver sjudande,
        så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner
        och folken darrade för dig!
  3.    O att du fore hitned
        med underbara gärningar som vi icke kunde vänta,
        så att bergen skälvde inför dig!
  4.    Aldrig någonsin har man ju hört,
        aldrig har något öra förnummit,
        aldrig har något öga sett en annan Gud än dig
        handla så mot dem som vänta efter honom.
  5.    Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd,
        dem som på dina vägar tänkte på dig.

        Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare.
        Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?
  6.    Vi blevo allasammans lika orena människor,
        och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad.
        Vi vissnade allasammans såsom löv,
        och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.
  7.    Ingen fanns, som åkallade ditt namn,
        ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig;
        ty du dolde ditt ansikte för oss
        och lät oss försmäkta genom vår missgärning.
  8.    Men HERRE, du är ju vår fader;
        vi äro leret, och du är den som har danat oss,
        vi äro allasammans verk av din hand.
  9.    Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE;
        och tänk icke evinnerligen på vår missgärning;
        nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.
 10.    Dina heliga städer hava blivit en öken,
        Sion har blivit en öken,
        Jerusalem en ödemark.
 11.    Vårt heliga och härliga tempel,
        där våra fäder lovade dig,
        det har blivit uppbränt i eld;
        och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.
 12.    Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE?
        Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?

[https://runeberg.org/bibeln/23_65.html]
                         Jesaja, 65 Kapitlet

                HERRENS långmodighets mått.  Tröst för
               HERRENS tjänare.  Straff för de otrogna.
                      Nya himlar och en ny jord.

  1.    Jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig,
        jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig;
        till ett folk som icke var uppkallat efter mitt namn
        har jag sagt: Se, här är jag, här är jag.
  2.    Hela dagen har jag uträckt mina händer
        till ett gensträvigt folk
        som vandrar på den väg som icke är god,
        i det att de följa sina egna tankar --
  3.    ett folk, som beständigt förtörnar mig
        utan att hava någon försyn,
        som frambär offer i lustgårdar
        och tänder offereld på tegelaltaren,
  4.    som har sitt tillhåll bland gravar
        och tillbringar natten i undangömda nästen,
        som äter svinens kött
        och har vederstygglig spis i sina kärl,
  5.    som säger: »Bort med dig,
        kom icke vid mig, ty jag är helig för dig.»
        De äro såsom rök i min näsa,
        en eld, som brinner beständigt.
  6.    Se, detta står upptecknat inför mina ögon;
        jag skall icke tiga, förrän jag har givit vedergällning,
        ja, vedergällning i deras sköte,
  7.    både för deras egna missgärningar
        och för deras fäders, säger HERREN,
        vedergällning för att de tände offereld på bergen
        och för att de smädade mig på höjderna;
        ja, först skall jag mäta upp lönen
        åt dem i deras sköte.
  8.    Så säger HERREN:
        Likasom man säger om en druvklase,
        när däri finnes saft:
        »Fördärva den icke, ty välsignelse är däri»,
        så skall ock jag göra för mina tjänares skull:
        jag skall icke fördärva alltsammans.
  9.    Jag skall låta en avkomma utgå från Jakob,
        från Juda en arvinge till mina berg;
        ty mina utkorade skola besitta landet,
        och mina tjänare skola bo däri.
 10.    Saron skall bliva en betesmark för får
        och Akors dal en lägerplats för fäkreatur,
        och de skola givas åt mitt folk, när det söker mig.
 11.    Men I som övergiven HERREN
        och förgäten mitt heliga berg,
        I som duken bord åt Gad
        och iskänken vindryck åt Meni,
 12.    eder har jag bestämt åt svärdet,
        och I skolen alla få böja eder ned till att slaktas,
        därför att I icke svaraden, när jag kallade,
        och icke hörden, när jag talade,
        utan gjorden, vad ont var i mina ögon,
        och utvalden det som var mig misshagligt.
 13.    Därför säger Herren, HERREN så:
        Se, mina tjänare skola äta,
            men I skolen hungra;
        se, mina tjänare skola dricka,
            men I skolen törsta;
        se, mina tjänare skola glädjas,
            men I skolen få blygas.
 14.    Ja, mina tjänare skola jubla
            i sitt hjärtas fröjd,
        men I skolen ropa
            i edert hjärtas plåga
        och jämra eder i förtvivlan.
 15.    Och I skolen lämna edert namn
            till ett förbannelsens ord,
        så att mina utkorade skola säga:
            »Sådan död give dig Herren, HERREN.»
        Men åt sina tjänare skall han giva ett annat namn:
 16.    den som då välsignar sig i landet skall välsigna sig
            i »den sannfärdige Guden»,
        och den som svär i landet, han skall svärja
            vid »den sannfärdige Guden».
        Ty de förra bedrövelserna äro då förgätna
            och dolda för mina ögon.
 17.    Ty se, jag vill skapa nya himlar
            och en ny jord;
        och man skall ej mer komma ihåg det förgångna
            eller tänka därpå.
 18.    Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid
            över det som jag skapar;
        ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel
            och dess folk till fröjd.
 19.    Och jag skall jubla över Jerusalem
            och fröjda mig över mitt folk,
        och där skall icke mer höras gråt
            eller klagorop.
 20.    Där skola icke mer finnas barn som leva
            allenast några dagar,
        ej heller gamla män, som icke fylla
            sina dagars mått;
        nej, den som dör ung skall dö
            först vid hundra års ålder,
        och först vid hundra års ålder skall syndaren
            drabbas av förbannelsen.
 21.    När de bygga hus,
            skola de ock få bo i dem;
        när de plantera vingårdar,
            skola de ock få äta deras frukt.
 22.    När de bygga hus,
            skall det ej bliva andra, som få bo i dem;
        när de plantera något,
            skall det ej bliva andra, som få äta därav.
        Ty samma ålder, som ett träd uppnår,
            skall man uppnå i mitt folk,
        och mina utkorade skola själva njuta
            av sina händers verk.
 23.    De skola icke möda sig förgäves,
            och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död;
        ty de äro ett släkte
            av HERRENS välsignade,
        och deras avkomlingar få leva kvar bland dem.
 24.    Och det skall ske, att förrän de ropa,
            skall jag svara,
        och medan de ännu tala,
            skall jag höra.
 25.    Då skola vargar gå i bet
            tillsammans med lamm,
        och lejon skola äta halm
            likasom oxar,
        och stoft skall vara ormens föda.
        Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra,
            vad ont och fördärvligt är,
            säger HERREN.

[1]  Se Lustgård i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/23_66.html]
                         Jesaja, 66 Kapitlet

               Slutdomen över det falska och det sanna
                  Israel.  Frälsningsförkunnelse för
                     hedningarna.  De förskingrade
                       israeliternas återkomst.

  1.    Så säger HERREN:
        Himmelen är min tron,
        och jorden är min fotapall;
        vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig,
        och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
  2.    Min hand har ju gjort allt detta,
        och så har allt detta blivit till, säger HERREN.
        Men till den skådar jag ned,
        som är betryckt och har en förkrossad ande,
        och till den som fruktar för mitt ord.
  3.    Den däremot, som slaktar sin offertjur,
            men ock är en mandråpare,
        den som offrar sitt lamm,
            men tillika krossar nacken på en hund,
        den som frambär ett spisoffer,
            men därvid frambär svinblod,
        den som offrar rökelse,
            men därunder hyllar en fåfänglig avgud --
        likasom det lyster dessa att gå sina egna vägar
        och likasom deras själ har behag till deras styggelser,
  4.    så lyster det ock mig att fara illa fram med dem
        och att låta förskräckelse komma över dem,
        eftersom ingen svarade, när jag kallade,
        och eftersom de icke hörde, när jag talade,
        utan gjorde, vad ont var i mina ögon,
        och hade sin lust i att göra, vad mig misshagligt var.
  5.    Hören HERRENS ord,
            I som frukten för hans ord.
        Edra bröder, som hata eder
        och stöta eder bort för mitt namns skull,
            de säga: »Må HERREN förhärliga sig,
        så att vi få se eder glädje.»
            Men de skola komma på skam.
  6.    Hör, huru det larmar i staden,
            hör dånet i templet!
        Hör dånet, när HERREN vedergäller
            sina fiender, vad de hava gjort!
  7.    Innan Sion har känt någon födslovånda,
            föder hon barnet;
        innan kval har kommit över henne,
            bliver hon förlöst med ett gossebarn.
  8.    Vem har hört något sådant,
            vem har sett något dylikt?
        Kan då ett land komma till liv
            på en enda dag,
        eller kan ett folk födas
            i ett ögonblick,
        eftersom Sion födde fram sina barn,
            just då våndan begynte?
  9.    Ja, ty skulle jag väl låta fostret bliva fullgånget,
            men icke giva kraft att föda fram det?
            säger HERREN.
        Eller skulle jag giva kraft att föda,
            men sedan hålla fostret tillbaka?
            säger din Gud.
 10.    Glädjens med Jerusalem
        och fröjden eder över henne, alla I som haven henne kär;
        jublen högt med henne,
        alla I som haven sörjt över henne.
 11.    Så skolen I få dia eder mätta
            vid hennes hugsvalelses bröst;
        så skolen I få suga med lust
            av hennes rika barm.
 12.    Ty så säger HERREN:
        Se, jag vill låta frid komma över henne
            såsom en ström
        och folkens rikedomar
            såsom en översvämmande flod,
        och I skolen så få dia,
            I skolen bliva burna på armen
        och skolen få sitta i knäet
            och bliva smekta.
 13.    Såsom en moder tröstar sin son,
        så skall jag trösta eder;
        ja, i Jerusalem skolen I få tröst.
 14.    Och edra hjärtan skola glädja sig, när I fån se detta,
        och benen i edra kroppar skola hava livskraft såsom spirande gräs;
        och man skall förnimma, att HERRENS hand är med hans tjänare
        och att ogunst kommer över hans fiender.
 15.    Ty se, HERREN skall komma i eld,
        och hans vagnar skola vara såsom en stormvind;
        och han skall låta sin vrede drabba med hetta
        och sin näpst med eldslågor.
 16.    Ty HERREN skall hålla dom med eld,
        och med sitt svärd skall han slå allt kött,
        och många skola de vara, som bliva slagna av HERREN.

 17.  De som låta inviga sig och rena sig till gudstjänst i
      lustgårdar[1], anförda av en som står där i mitten, de som äta
      svinkött och annan styggelse, ja, också möss, de skola
      allasammans förgås, säger HERREN.
 18.  Jag känner deras gärningar och tankar.  Den tid kommer, då jag
      skall församla alla folk och tungomål; och de skola komma och se
      min härlighet.

 19.  Och jag skall göra ett tecken bland dem; och några av dem som
      bliva räddade skall jag sända såsom budbärare till hednafolken,
      till Tarsis, till Pul och Lud, bågskyttfolken, till Tubal och
      Javan, till havsländerna i fjärran, som icke hava hört något om
      mig eller sett min härlighet; och de skola förkunna min
      härlighet bland folken.
 20.  Och på hästar och i vagnar och bärstolar och på mulåsnor och
      dromedarer skola de från alla folk föra alla edra bröder fram
      till mitt heliga berg i Jerusalem såsom ett spisoffer åt HERREN,
      säger HERREN, likasom Israels barn i rena kärl föra fram
      spisoffer till HERRENS hus.
 21.  Och jämväl sådana skall jag taga till mina präster, till mina
      leviter, säger HERREN.
 22.  Ty likasom de nya himlar och den nya jord, som jag vill göra,
      bliva beståndande inför mig, säger HERREN, så skall det ock vara
      med edra barn och med edert namn.
 23.  Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter
      sabbatsdag skall det ske, att allt kött kommer och tillbeder
      inför mig, säger HERREN.
 24.  Och man skall gå ut och se med lust, huru de människor, som
      avföllo från mig, nu ligga där döda; ty deras mask skall icke
      dö, och deras eld skall icke utsläckas, och de skola vara till
      vämjelse för allt kött.

[1]  Se Lustgård i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/24_01.html]
                         Jeremia, 1 Kapitlet

                         Profetens kallelse.

  1.  Detta är vad som talades av Jeremia, Hilkias son, en av
      prästerna i Anatot i Benjamins land.
      >Jos. 21,18. 1 Kon. 2,26.
  2.  Till honom kom HERRENS ord i Josias, Amons sons, Juda konungs,
      tid, i hans trettonde regeringsår,
      >2 Kon. 21,24.
  3.  Och sedan i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, tid, intill
      slutet av Sidkias, Josias sons, Juda konungs, elfte regeringsår,
      då Jerusalems invånare i femte månaden fördes bort i fångenskap.
      >Kon. 23,34. 24,17. 25,8,11. 2 Krön. 36,10.
  4.  HERRENS ord kom till mig; han sade:
  5.  »Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän
      du utgick ur modersskötet, helgade jag dig; jag satte dig till
      en profet för folken.»
      >Jes. 49,1. Syr. 49,7. Gal. 1,15.
  6.  Men jag svarade: »Ack Herre HERRE!  Se, jag förstår icke att
      tala, ty jag är för ung.
      >2 Mos. 4,10. 6,12.
  7.  Då sade HERREN till mig: »Säg icke: 'Jag är för ung', utan gå
      åstad vart jag än sänder dig, och tala vad jag än bjuder dig.
  8.  Frukta icke för dem; ty jag är med dig och vill hjälpa dig,
      säger HERREN.»
      >5 Mos. 31,6. Jos. 1,5 f.
  9.  Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN
      sade till mig: »Se, jag lägger mina ord i din mun.
      >Jes. 6,7.
 10.  Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall
      upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och
      plantera.»
      >Jer. 5,14. 18,7, 9. 31,28. 2 Kor. 10,4 f.
 11.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade: »Vad ser du, Jeremia?»
      Tag svarade: »Jag ser en gren av ett mandelträd[1].»
 12.  Och HERREN sade till mig: »Du har sett rätt, ty jag skall
      vaka[2] över mitt ord och låta det gå i fullbordan.»
 13.  Och HERRENS ord kom till mig för andra gången; han sade: »Vad
      ser du?»  Jag svarade: »Jag ser en sjudande gryta; den synes åt
      norr till.»
      >Hes. 11,7, 11.
 14.  Och HERREN sade till mig: »Ja, från norr skall olyckan bryta in
      över alla landets inbyggare.
      >Jer. 4,6. 5,16. 6,1, 22.
 15.  Ty se, jag skall kalla på alla folkstammar i rikena norrut,
      säger HERREN; och de skola komma och resa upp var och en sitt
      säte vid ingången till Jerusalems portar och mot alla dess
      murar, runt omkring, och mot alla Juda städer.
      >Jer. 25,9. 52,4.
 16.  Och jag skall gå till rätta med dem för all deras ondska, därför
      att de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och
      tillbett sina händers verk.
 17.  Så omgjorda nu du dina länder, och stå upp och tala till dem
      allt vad Jag bjuder dig.  Var icke förfärad för dem, på det att
      jag icke må låta vad förfärligt är komma över dig inför dem.
      >Luk. 12,35. Ef. 6,14. 1 Petr. 1,13.
 18.  Ty se, jag själv gör dig i dag till en fast stad och till en
      järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda konungar,
      mot dess furstar, mot dess präster och mot det meniga folket,
      >Jer. 15,20. Hes. 3,8 f.
 19.  så att de icke skola bliva dig övermäktiga, om de vilja strida
      mot dig; ty jag är med dig, säger HERREN, och jag vill hjälpa
      dig.»

[1]  Hebr. scakéd.
[2]  Hebr. schokéd.

[https://runeberg.org/bibeln/24_02.html]
                         Jeremia, 2 Kapitlet

                Israels otacksamhet och trolöshet mot
                               sin Gud.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Gå åstad och predika för Jerusalem och säg: Så säger HERREN:

        Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms kärlek,
            huru du älskade mig under din brudtid,
        huru du följde mig i öknen,
            i landet där man intet sår.
      >Hes. 16,8.
  3.    Ja, en HERRENS heliga egendom är Israel,
            förstlingen av hans skörd;
        alla som vilja äta därav ådraga sig skuld,
            olycka kommer över dem,
            säger HERREN.
      >Jak. 1,18.

  4.    Hören HERRENS ord, I av Jakobs hus,
        I alla släkter av Israels hus.
  5.    Så säger HERREN:
        Vad orätt funno edra fäder hos mig,
        eftersom de gingo bort ifrån mig
        och följde efter fåfängliga avgudar
        och bedrevo fåfänglighet?
      >2 Kon. 17,15. Mik. 6,3 f. Rom. 1,21.
  6.    De frågade icke: »Var är HERREN,
        han som förde oss upp ur Egyptens land,
        han som ledde oss i öknen,
        det öde och oländiga landet,
        torrhetens och dödsskuggans land,
        det land där ingen vägfarande färdades,
        och där ingen människa bodde?»
      >5 Mos. 8,15.
  7.    Och jag förde eder in i det bördiga landet,
        och I fingen äta av dess frukt och dess goda.
        Men när I haden kommit ditin, orenaden I mitt land
        och gjorden min arvedel till en styggelse.
      >Jer. 16,18.
  8.    Prästerna frågade icke: »Var är HERREN?»
        De som hade lagen om händer ville icke veta av mig,
        och herdarna avföllo från mig;
        profeterna profeterade i Baals namn
        och följde efter sådana som icke kunde hjälpa.
      >1 Sam. 2,12. 12,21.
  9.    Därför skall jag än vidare gå till rätta med eder, säger HERREN,
        ja, ännu med edra barnbarn skall jag gå till rätta.

 10.    Dragen bort till kittéernas öländer
            och sen efter,
        sänden bud till Kedar
            och forsken noga efter;
        sen till, om något sådant där har skett.
 11.    Har väl något hednafolk bytt bort sina gudar?
            Och dock äro dessa inga gudar.
        Men mitt folk har bytt bort sin ära
            mot en avgud som icke kan hjälpa.
      >Ps. 106,20.
 12.    Häpnen häröver, I himlar;
        förskräckens och bäven storligen, säger HERREN.
      >5 Mos. 32,1. Jes. 1,2.
 13.    Ty mitt folk har begått
            en dubbel synd:
        mig hava de övergivit,
            en källa med friskt vatten,
        och de hava gjort sig brunnar,
        usla brunnar,
        som icke hålla vatten.
      >Ps. 36,10. Jer. 17,13. Joh. 4,13 f.

 14.    Är väl Israel en träl
            eller en hemfödd slav,
        eftersom han så har lämnats till plundring?
 15.    Lejon ryta mot honom,
            de låta höra sitt skri.
        De göra hans land till en ödemark,
        hans städer brännas upp,
            så att ingen kan bo i dem.
      >Jes. 5,29. Jer. 4,7.
 16.    Till och med Nofs och Tapanhes' barn
            avbeta dina berg.
      >Jes. 19,13
 17.    Men är det ej du själv som vållar dig detta,
        därmed att du övergiver HERREN din Gud,
        när han vill leda dig på den rätta vägen?
      >Jer. 4,18.
 18.    Varför vill du nu gå till Egypten
        och dricka av Sihors vatten?
        Och varför vill du gå till Assyrien
        och dricka av flodens vatten?
      >Jes. 31,1.
 19.    Det är din ondska som bereder dig tuktan,
        det är din avfällighet som ådrager dig straff.
        Märk därför och besinna
        vilken olycka och sorg det har med sig
        att du övergiver HERREN, din Gud,
        och icke vill frukta mig,
        säger Herren, HERREN Sebaot.
      >Jes. 3,9. Hos. 5,5.

 20.    Ty för länge sedan
            bröt du sönder ditt ok
        och slet av dina band
            och sade: »Jag vill ej tjäna.»
        Och på alla höga kullar
        och under alla gröna träd
        lade du dig ned för att öva otukt.
      >Jes. 57,5 f. Jer. 3,6.
 21.    Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd
        av alltigenom äkta art;
        huru har du då kunnat förvandlas för mig
        till vilda rankor av ett främmande vinträd?
      >2 Mos. 15,l7. Ps. 44,3. 80,9. Jes. 5,1 f. Matt. 21,33. Mark. 12,1.
      > Luk. 20,9.
 22.    Ja, om du ock tvår dig med lutsalt
        och tager än så mycken såpa,
        så förbliver dock din missgärning oren inför mig,
        säger Herren, HERREN.
 23.    Huru kan du säga: »Jag har ej orenat mig,
        jag har icke följt efter Baalerna»?
        Besinna vad du har bedrivit i dalen,
        ja, betänk vad du har gjort.
        Du är lik ett ystert kamelsto, som löper hit och dit.
 24.    Du är lik en vildåsna,
            fostrad i öknen,
        en som flåsar i sin brunst,
            och vars brånad ingen kan stävja;
        om någon vill till henne,
            behöver han ej löpa sig trött;
        när hennes månad kommer,
            träffar man henne.
 25.    Akta din fot, så att den icke tappar skon,
            och din strupe, så att den ej bliver torr av törst.
        Men du svarar: »Du mödar dig förgäves.
            Nej, jag älskar de främmande,
            och efter dem vill jag följa.»
      >Jer. 18,11 f.
 26.    Såsom tjuven står där med skam, när han ertappas,
        så skall Israels hus komma på skam,
        med sina konungar, och furstar,
        med sina präster och profeter,
 27.    dessa som säga till trästycket:
            »Du är min fader»,
        och säga till stenen:
            »Du har fött mig.»
        Ty de vända ryggen till mig
            och icke ansiktet;
        men när olycka är på färde, ropa de:
            »Upp och fräls oss!»
      >Jer. 32,33.
 28.    Var äro då dina gudar,
            de som du gjorde åt dig?
        Må de stå upp.  Kunna de frälsa dig
            i din olyckas tid?
        Ty så många som dina städer äro,
        så många hava dina gudar blivit, du Juda.
      >5 Mos. 32,37 f. Dom. 10,14. Jer. 11,13.

 29.    Huru kunnen I gå till rätta med mig?
        I haven ju alla avfallit från mig, säger HERREN.
 30.    Förgäves har jag slagit edra barn;
        de hava icke velat taga emot tuktan.
        Edert svärd har förtärt edra profeter,
        såsom vore det ett förhärjande lejon.
      >1 Kon. 19,10. Jes. 1,5. Jer. 5,8. 17,23. Matt. 23,34.
 31.    Du onda släkte, giv akt på HERRENS ord.
        Har jag då för Israel varit en öken
            eller ett mörkrets land,
        eftersom mitt folk säger: »Vi hava gjort oss fria,
            vi vilja ej mer komma till dig»?
 32.    Icke förgäter en jungfru sina smycken
            eller en brud sin gördel?
        Men mitt folk har förgätit mig
            sedan urminnes tid.
      >Jer. 3,21.
 33.    Huru skickligt går du icke till väga,
            när du söker älskog!
        Därför har du ock blivit förfaren
            på det ondas vägar.
 34.    Ja, på dina mantelflikar finner man blod
        av arma och oskyldiga, som du har dödat,
        icke därför att de ertappades vid inbrott,
        nej, därför att din håg står till allt sådant.
 35.    Och dock säger du: »Jag går fri ifrån straff;
        hans vrede mot mig har förvisso upphört.»
        Nej, jag vill gå till rätta med dig,
        om du än säger: »Jag har icke syndat.»
 36.    Varför har du nu så brått
        att vandra åstad på en annan väg?
        Också med Egypten skall du komma på skam,
        likasom du kom på skam med Assyrien.
      >2 Krön. 28,20. Jes. 30,3 f.
 37.    Också därifrån skall du få gå din väg,
        med händerna på huvudet.
        Ty HERREN förkastar dem som du förlitar dig på,
        och du skall icke bliva lyckosam med dem.
      >2 Sam. 13,19.

[https://runeberg.org/bibeln/24_03.html]
                         Jeremia, 3 Kapitlet

               Judas och Israels obotfärdighet.  Maning
                           till omvändelse.

  1.  Det är sagt: Om en man skiljer sig från sin hustru, och hon så
      går bort ifrån honom och bliver en annan mans hustru, icke får
      han då åter komma tillbaka till henne?  Bleve icke då det landet
      ohelgat?  Och du, som har bedrivit otukt med så många älskare,
      du vill ändå få komma tillbaka till mig!  säger HERREN.
      >5 Mos. 24,4 f.

  2.    Lyft upp dina ögon till höjderna och se:
            var lät du icke skända dig?
        Vid vägarna satt du och spejade efter dem,
            såsom en arab i öknen,
        och ohelgade landet genom din otukt
            och genom din ondska.
      >1 Mos. 38,14 f.
  3.    Väl blevo regnskurarna förhållna,
            och intet vårregn föll;
        men du hade en äktenskapsbryterskas panna,
            du ville icke blygas.
      >5 Mos. 11,16 f. Hes. 3,7.
  4.    Och ändå har du nyss ropat till mig: »Min fader!»,
        Min ungdoms vän är du!»
  5.    »Skulle han kunna behålla vrede evinnerligen,
            skulle han framhärda så för alltid?»
        Så talar du och gör dock vad ont är,
            ja, fullbordar det ock.
      >Ps. 103,9.

  6.  Och HERREN sade till mig i konung Josias tid: Har du sett vad
      Israel, den avfälliga kvinnan, har gjort?  Hon gick upp på alla
      höga berg och bort under alla gröna träd och bedrev där otukt.
      >2 Kon. 17 10. Jer. 2,20.
  7.  Och jag tänkte att sedan hon hade gjort allt detta, skulle hon
      vända tillbaka till mig.  Men hon vände icke tillbaka.  Och hennes
      syster Juda, den trolösa kvinnan, såg det.
      >Hes. 16,46. 23,2 f.
  8.  Och jag såg, att fastän jag hade skilt mig från Israel, den
      avfälliga, och givit henne skiljebrev just för hennes
      äktenskapsbrotts skull, så skrämdes dock hennes syster Juda den
      trolösa, icke därav, utan gick likaledes åstad och bedrev otukt
      >5 Mos. 24,1. 2 Kon. 17,18 f.
  9.  och ohelgade så landet genom sin lättfärdiga otukt, i det hon
      begick äktenskapsbrott med sten och trä.
 10.  Ja, oaktat allt detta vände hennes syster Juda, den trolösa,
      icke tillbaka till mig av fullt hjärta, utan allenast med
      skrymteri, säger HERREN.

 11.  Och HERREN sade till mig: Israel, den avfälliga, har bevisat sig
      rättfärdigare än Juda, den trolösa.
      >Hes. 16,51 f. 23,11 f.
 12.  Gå bort och predika så norrut och säg: Vänd om, Israel, du
      avfälliga, säger HERREN, så vill jag icke längre med ogunst se
      på eder; ty jag är nådig, säger HERREN, jag behåller icke vrede
      evinnerligen.
      >Ps. 86,15. 145,8.
 13.  Allenast må du besinna din missgärning, att du har varit
      avfällig från HERREN, din Gud, och lupit hit och dit till
      främmande gudar under alla gröna träd; ja, I haven icke velat
      höra min röst, säger HERREN.
      >PS. 32,5. Ords. 28,13.
 14.  Vänden om, I avfälliga barn, säger HERREN, ty jag är eder rätte
      herre; så vill jag hämta eder, en från var stad och två från var
      släkt, och föra eder till Sion.
 15.  Och jag vill giva eder herdar efter mitt hjärta, och de skola
      föra eder i bet med förstånd och insikt.
      >Jer. 23,4. Hes. 34,23.
 16.  Och det skall ske, att när I på den tiden föröken eder och
      bliven fruktsamma i landet, säger HERREN, då skall man icke mer
      tala om HERRENS förbundsark eller tänka på den; man skall icke
      komma ihåg den eller sakna den, och man skall icke göra någon ny
      sådan.
      >Jer. 31,33.
 17.  Utan på den tiden skall man kalla Jerusalem »HERRENS tron»; och
      dit skola församla sig alla hednafolk, till HERRENS namn i
      Jerusalem.  Och de skola icke mer vandra efter sina onda
      hjärtans hårdhet.
      >Jes. 2,2 f. Mik. 4,1 f.
 18.  På den tiden skall Juda hus gå till Israels hus, och tillsammans
      skola de komma från nordlandet in i det land som jag gav edra
      fäder till arvedel.

 19.    Jag tänkte: »Vilken plats
            skall jag ej förläna dig bland barnen,
        och vilket ljuvligt land
            skall jag icke giva dig,
        den allra härligaste arvedel bland folken!»
        Och jag tänkte: »Då skolen I kalla mig fader
        och icke mer vika bort ifrån mig.»
 20.    Men såsom när en hustru är trolös mot sin make,
        så haven I av Israels hus varit trolösa mot mig, säger HERREN.
 21.    Därför höras rop på höjderna,
        gråt och böner av Israels barn;
        ty de hava gått på förvända vägar
        och förgätit HERREN, sin Gud.
      >Jer. 2,32.
 22.    Så vänden nu om, I avfälliga barn,
        så vill jag hela eder från edert avfall.

        Ja se, vi komma till dig,
        ty du är HERREN, vår Gud.
 23.    Sannerligen, bedrägligt var vårt hopp till höjderna,
            blott tomt larm gåvo oss bergen.
        Sannerligen, det är hos HERREN, vår Gud,
            som frälsning finnes för Israel.
      >Ps. 3,9. 68,2O f. 121,1 f.
 24.    Men skändlighetsguden har förtärt
            frukten av våra fäders arbete,
            allt ifrån vår ungdom,
        deras får och fäkreatur,
            deras söner och döttrar.
 25.    Så vilja vi nu ligga här i vår skam,
            och blygd må hölja oss.
        Ty mot HERREN, vår Gud, hava vi syndat,
            vi och våra fäder,
            ifrån vår ungdom ända till denna dag;
        vi hava icke velat höra HERRENS, vår Guds, röst.
      >Dan. 9,7 f.

[https://runeberg.org/bibeln/24_04.html]
                         Jeremia, 4 Kapitlet

                 Förnyad maning till omvändelse.  Den
                  kommande domen.  Profetens klagan.

  1.    om du omvänder dig, Israel, säger HERREN,
            skall du få vända tillbaka till mig;
        och om du skaffar bort dina styggelser från min åsyn,
            skall du slippa vandra flyktig omkring.
  2.    Då skall du svärja i sanning, rätt och rättfärdighet:
            »Så sant HERREN lever»,
        och hednafolken skola välsigna sig i honom
            och berömma sig av honom.
      >1 Mos. 22,18. 5 Mos. 6,13. Jes. 45,25. 48,1. 65,16. 2 Kor. 10,17.
  3.    Ja, så säger HERREN
        till Juda män och till Jerusalem:
        Bryten eder ny mark,
            och sån ej bland törnen.
      >Hes. 18,31. Hos. 10,12. Matt. 13,7, 22.
  4.    Omskären eder åt HERREN; skaffen bort
            edert hjärtas förhud,
        I Juda män och I Jerusalems invånare.
        Eljest skall min vrede bryta fram såsom en eld
            och brinna så, att ingen kan utsläcka den,
            för edert onda väsendes skull.
      >5 Mos. 10,16. 30,6. Jes. 65,5. Jer. 21,12. Rom. 2,28 f. Kol. 2,11.

  5.    Förkunnen i Juda,
        kungören i Jerusalem och påbjuden,
        ja, stöten i basun i landet,
        ropen ut med hög röst och sägen:
        »Församlen eder och låt oss fly
            in i de befästa städerna.»
      >Jer. 8,14.
  6.    Resen upp ett baner som visar åt Sion,
            bärgen edert gods och dröjen icke
        ty jag skall låta olycka komma från norr,
            med stor förstöring.
      >Jer. 1,14 f. 6,1.
  7.    Ett lejon drager fram ur sitt snår
        och en folkfördärvare bryter upp,
            han går ut ur sin boning,
        för att göra ditt land till en ödemark;
            då bliva dina städer förstörda,
        så att ingen kan bo i dem.
      >Jes. 5,29. Jer. 2,15. 5,6.
  8.    Så höljen eder nu i sorgdräkt,
            klagen och jämren eder,
        ty HERRENS vredes glöd
            upphör icke över oss.
      >Jer. 6,26.

  9.  På den tiden, säger HERREN, skall det vara förbi med konungens
      och furstarnas mod, och prästerna skola bliva förfärade och
      profeterna stå häpna.
 10.  Men jag sade: »Ack Herre, HERRE, svårt bedrog du sannerligen
      detta folk och Jerusalem, då du sade: »Det skall gå eder väl.»
      Svärdet är ju nära att taga vårt liv.
      >2 Kon. 22,18 f. Jer. 6,14. 14,13 f.
 11.  På den tiden skall det sägas om detta folk och om Jerusalem: En
      brännande vind från höjderna i öknen kommer emot dottern mitt
      folk, icke en sådan vind som passar, när man kastar säd eller
      rensar korn;
 12.  nej, en våldsammare vind än som så låter jag komma.  Ja, nu vill
      jag gå till rätta med dem!

 13.    Se, såsom ett moln kommer han upp
            och såsom en stormvind äro hans vagnar;
        hans hästar äro snabbare än örnar,
            ve oss, vi äro förlorade!
      >Jes. 5,28. Hab. 1,8.

 14.  Så två nu ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem, för att du må
      bliva frälst.  Huru länge skola fördärvets tankar bo i ditt
      bröst?
      >Jes. 1,16.
 15.  Från Dan höres ju en budbärare ropa, och från Efraims bergsbygd
      en som bådar fördärv.
      >Jer. 8,16.
 16.  Förkunnen för folken, ja, kungören över Jerusalem att en
      belägringshär kommer ifrån fjärran land och häver upp sitt rop
      mot Juda städer.
 17.  Såsom väktare kring ett åkerfält samla de sig runt omkring
      henne, därför att hon har varit gensträvig mot mig, säger
      HERREN.
      >Luk. 19,43.
 18.  Ja, ditt eget leverne och dina egna varningar vålla dig detta;
      det är din ondskas frukt att det bliver dig så bittert, och att
      plågan träffar dig ända in i hjärtat.
      >Ps. 107,17. Jes. 50,1. Jer. 2,17, 19. Hos. 13,9.

 19.    I mitt innersta våndas jag,
            i mitt hjärtas djup.
        Mitt hjärta klagar i mig,
            jag kan icke tiga,
        ty basunljud hör du, min själ,
            och krigiskt härskri.
      >Jes. 22,4. Jer. 9,1.
 20.    Olycka efter olycka ropas ut,
            ja, hela landet bliver förött;
        plötsligt bliva mina hyddor förödda,
            i ett ögonblick mina tält.
 21.    Huru länge skall jag se stridsbaneret
            och höra basunljud?

 22.    Ja, mitt folk är oförnuftigt,
            de vilja ej veta av mig.
        De äro dåraktiga barn
            och hava intet förstånd.
        Visa äro de till att göra vad ont är,
            men att göra vad gott är förstå de ej.
      >Rom. 16,19.

 23.    Jag såg på jorden,
            och se, den var öde och tom,
        och upp mot himmelen,
            och där lyste intet ljus.
      >Jes. 5,30. 50,3.
 24.    Jag såg på bergen,
            och se, de bävade,
        och alla höjder vacklade.
 25.    Jag såg mig om,
            och då fanns där ingen människa,
        och alla himmelens fåglar
            hade flytt bort.
      >Jer. 9,10. Sef. 1,2 f.
 26.    Jag såg mig om,
            och då var det bördiga landet en öken,
        och alla dess städer voro nedbrutna,
            för HERRENS ansikte,
            för hans vredes glöd,
 27.    Ty så säger HERREN:
            Hela landet skall bliva en ödemark,
        om jag än ej alldeles vill göra ände därpå.
      >Jer. 5,18. 30,11. 46,28.
 28.    Därför sörjer jorden,
        och himmelen därovan kläder sig i sorgdräkt,
        därför att jag så har talat och beslutit
        och ej kan ångra det eller taga det tillbaka.

 29.    För larmet av ryttare och bågskyttar
            tager hela staden till flykten.
        Man giver sig in i skogssnåren
            och upp bland klipporna.
        Alla städer äro övergivna,
            ingen människa bor mer i dem.
 30.    Vad vill du göra i din förödelse?
        Om du än kläder dig i scharlakan,
        om du än pryder dig med gyllene smycken
        om du än söker förstora dina ögon genom smink,
        så gör du dig dock skön förgäves.
        Dina älskare förakta dig,
            ja, de stå efter ditt liv.
 31.    Ty jag hör rop såsom av en barnaföderska,
            nödrop såsom av en förstföderska.
        Det är dottern Sion som ropar;
            hon flämtar, hon räcker ut sina händer:
        »Ack, ve mig!  I mördares våld
            försmäktar min själ.»

[https://runeberg.org/bibeln/24_05.html]
                         Jeremia, 5 Kapitlet

                   Domens orsaker: folkets otrohet,
                   förblindelse och orättfärdighet.

  1.    Gån omkring på gatorna i Jerusalem,
            och sen till och given akt;
        söken på dess torg
            om I finnen någon,
        om där är någon som gör rätt
            och beflitar sig om sanning;
        då vill jag förlåta staden.
      >1 Mos. 18,23 f.
  2.    Men säga de än: »Så sant HERREN lever»,
            så svärja de dock falskt.
  3.    HERRE, är det ej sanning dina ögon söka?
        Du slog dem,
            men de kände ingen sveda.
        Du förgjorde dem,
            men de ville ej taga emot tuktan.
        De gjorde sina pannor hårdare än sten,
            de ville icke omvända sig.
      >Jes. 1,5. 9,13. Jer. 2,30. 17,23.
  4.    Då tänkte jag:
        »Detta är allenast de ringa i folket;
            de äro dåraktiga,
        ty de känna icke HERRENS väg,
            sin Guds rätt.
  5.    Jag vill nu gå till de stora
            och tala med dem;
        de måste ju känna HERRENS väg,
            sin Guds rätt.»
        Men ock dessa hade alla brutit sönder oket
            och slitit av banden.
      >Ps. 2,8.
  6.    Därför bliva de slagna av lejonet från skogen
        och fördärvade av vargen från hedmarken;
        pantern lurar vid deras städer,
        och envar som vågar sig ut därifrån bliver ihjälriven.
        Ty många äro deras överträdelser
        och talrika deras avfällighetssynder.
      >Jer. 4,7. Hos. 13,7.

  7.  Huru skulle jag då kunna förlåta dig?  Dina barn hava ju
      övergivit mig och svurit vid gudar som icke äro gudar.  Jag gav
      dem allt till fyllest, men de blevo mig otrogna och samlade sig
      i skaror till skökohuset.
  8.  De likna välfödda, ystra hästar; de vrenskas var och en efter sin
      nästas hustru.
      >Hes. 22,10.
  9.  Skulle jag icke för sådant hemsöka dem?  säger HERREN.  Och skulle
      icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?
      >Jer. 9,9.
 10.  Stormen då hennes murar och för stören dem, dock utan att
      alldeles göra ände på henne.  Riven bort hennes vinrankor, de äro
      ju icke HERRENS.
      >Jer. 2,21.
 11.  Ty både Israels hus och Juda hus hava varit mycket trolösa mot
      mig, säger HERREN.
 12.  De hava förnekat HERREN och sagt: »Han betyder intet.  Olycka
      skall icke komma över oss, svärd och hunger skola vi icke se.
      >5 Mos. 29,19. Jes. 28,15.
 13.  Men profeterna skola försvinna såsom en vind, och han som säges
      tala är icke i dem; dem själva skall det så gå.»
 14.  Därför säger HERREN, härskarornas Gud: Eftersom I fören ett
      sådant tal, se, därför skall jag göra mina ord i din mun till en
      eld, och detta folk till ved, och elden skall förtära dem.
 15.  Se, jag skall låta komma över eder, I av Israels hus, ett folk
      ifrån fjärran land, säger HERREN, ett starkt folk, ett urgammalt
      folk, ett folk vars tungomål du icke känner, och vars tal du
      icke förstår.
      >5 Mos. 28,49 f. Jes. 5,26 f. Jer. 1,15. 6,1, 22.
 16.  Deras koger är en öppen grav; de äro allasammans hjältar.
 17.  De skola förtära din skörd och ditt bröd, de skola förtära dina
      söner och döttrar, de skola förtära dina får och fäkreatur, de
      skola förtära dina vinträd och fikonträd.  Dina befästa städer,
      som du förlitar dig på, dem skola de förstöra med svärd.
      >3 Mos. 26,16. 5 Mos. 28,31 f.
 18.  Dock vill jag på den tiden, säger HERREN, icke alldeles göra
      ände på eder.
      >Jer. 4,27.
 19.  Och om I då frågen: »Varför har HERREN, vår Gud, gjort oss allt
      detta?», så skall du svara dem: »Såsom I haven övergivit mig och
      tjänat främmande gudar i edert eget land, så skolen I nu få
      tjäna främlingar i ett land som icke är edert.»
      >5 Mos. 29,24 f. Jer. 16,10 f.

 20.  Förkunnen detta i Jakobs hus, kungören det i Juda och sägen:
 21.  Hör detta, du dåraktiga och oförståndiga folk, I som haven ögon,
      men icke sen, I som haven öron, men icke hören.
      >Jes. 6,9 f. 42,18 f.
 22.  Skullen I icke frukta mig, säger HERREN, skullen I icke bäva för
      mig, for mig som har satt stranden till en damm for havet, till
      en evärdlig gräns, som det icke kan överskrida, så att dess
      böljor, huru de än svalla, ändå intet förmå, och huru de än
      brusa, likväl icke kunna överskrida den?
      >Job 26,10. 38,8 f. Ps. 104,9.
 23.  Men detta folk har ett gensträvigt och upproriskt hjärta; de
      hava avfallit och gått sin väg.
 24.  De sade icke i sina hjärtan: »Låtom oss frukta HERREN, vår Gud,
      honom som giver regn i rätt tid, både höst och vår, och som
      ständigt beskär oss de bestämda skördeveckorna.»
      >5 Mos. 11,14. Apg. 14,17.

 25.  Edra missgärningar hava nu fört dessa i olag, och edra synder
      hava förhållit för eder detta goda.
 26.  Ty bland mitt folk finnas ogudaktiga människor: de ligga i
      försåt, likasom fågelfängaren ligger på lur, de sätta ut giller
      till att fånga människor.
 27.  Såsom när en bur är full av fåglar, så äro deras hus fulla av
      svek.  Därigenom hava de blivit så stora och rika; de hava
      blivit feta och skinande.
 28.  För sina ogärningar veta de icke av någon gräns, de hålla icke
      rätten vid makt, icke den faderlöses rätt, till att främja den;
      och i den fattiges sak fälla de icke rätt dom.
      >Jes. 1,23. Sak. 7,10.
 29.  Skulle jag icke för sådant hemsöka dem?  säger HERREN.  Skulle
      icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?
 30.  Förfärliga och gruvliga ting ske i landet.
 31.  Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd;
      och mitt folk vill så hava det.  Men vad skolen I göra, när änden
      på detta kommer?
      >Jes. 10,3. Jer. 23,25 f. Hes. 13,6. Matt. 23,1 f.

[https://runeberg.org/bibeln/24_06.html]
                         Jeremia, 6 Kapitlet

                   Fienden inför Jerusalem.  Folkets
                   obotfärdighet.  Fruktlösheten av
                        profetens verksamhet.

  1.    Bärgen edert gods ut ur Jerusalem,
            I Benjamins barn,
        stöten i basun i Tekoa,
            och resen upp ett högt baner
            ovanför Bet-Hackerem;
        ty en olycka hotar från norr,
            med stor förstöring.
      >Jer. 1,14. 4,6.
  2.    Hon som är så fager och förklemad, dottern Sion,
            henne skall jag förgöra.
  3.    Herdar skola komma över henne
            med sina hjordar;
        de skola slå upp sina tält runt omkring henne,
            avbeta var och en sitt stycke.
      >Jer. 4,17.
  4.    Ja, invigen eder till strid mot henne.
            »Upp, låt oss draga åstad, medan middagsljuset varar!
            Ack att dagen redan lider till ända!
            Ack att aftonens skuggor förlängas!
  5.        Välan, så låt oss draga ditupp om natten
            och förstöra hennes palatser.»

  6.    Ty så säger HERREN Sebaot:
        Fällen träd och kasten upp vallar
            emot Jerusalem.
        Hon är staden som skall hemsökas,
            hon som i sig har idel förtryck
  7.    Likasom en brunn låter vatten välla fram,
            så låter hon ondska framvälla.
        Våld och förödelse hör man där,
            sår och slag
            äro beständigt inför min åsyn.
  8.    Låt varna dig, Jerusalem, så att min själ
            ej vänder sig ifrån dig,
        så att jag icke gör dig till en ödemark,
            till ett obebott land.

  9.    Så säger HERREN Sebaot:
        En efterskörd, likasom på ett vinträd,
            skall man hålla på kvarlevan av Israel.
        Räck ut din hand åter och åter,
            såsom när man plockar av druvor från rankorna.

 10.    Men inför vem skall jag tala
            och betyga för att bliva hörd?
        Se, deras öron äro oomskurna,
            så att de icke kunna höra.
        Ja, HERRENS ord har blivit till smälek bland dem;
            de hava intet behag därtill.
      >Apg. 7,61.
 11.    Därför är jag uppfylld av HERRENS vrede,
            jag förmår icke hålla den inne.
        Utgjut den över barnen på gatan
        och över alla de unga männens samkväm;
        ja, både man och kvinna skola drabbas därav,
        jämväl den gamle och den som har fyllt sina dagars mått.
      >Jer. 15,17.
 12.    Och deras hus skola gå över i främmandes ägo
        så ock deras åkrar och deras hustrur,
        ty jag vill uträcka min hand
        mot landets inbyggare, säger HERREN.
      >5 Mos. 28,30. Jer. 8,10 f. Klag. 5,2.
 13.    Ty alla, både små och stora,
            söka där orätt vinning,
        och både profeter och präster
            fara allasammans med lögn,
      >Jes. 56,11.
 14.    de taga det lätt med helandet
            av mitt folks skada;
        de säga: »Allt står väl till, allt står väl till»,
         och dock står icke allt väl till.
      >Hes. 13,10. Am. 6,6. Mik. 3,6. 1 Tess. 5,3.
 15.    De skola komma på skam, ty de övade styggelse.
        Likväl känna de alls icke någon skam
        och veta icke av någon blygsel.
        Därför skola de falla bland de andra;
        när min hemsökelse träffar dem,
        skola de komma på fall, säger HERREN,

 16.  Så sade HERREN: »Ställen eder vid vägarna och sen till, och
      frågen efter forntidens stigar, frågen vilken väg som är den
      goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra
      själar.»  Men de svarade: »Vi vilja icke vandra på den.»
      >Jes. 28,12. Matt. 11,29. 23,37.
 17.  Och när jag då satte väktare över eder och sade: »Akten på
      basunens ljud», svarade de: »Vi vilja icke akta därpå.»
      >Jes. 21,6, 11. Hes. 3,17. 33,7.

 18.  Hören därför, I hednafolk, och märk, du menighet, vad som sker
      bland dem.
 19.  Ja hör, du jord: Se, jag skall låta olycka komma över detta
      folk, såsom en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta på
      mina ord, utan förkasta min lag.
 20.  Vad frågar jag efter rökelse, komme den ock från Saba, eller
      efter bästa kalmus ifrån fjärran land?  Edra brännoffer täckas
      mig icke, och edra slaktoffer behaga mig icke.
      >Jes. 1,11. Jer. 7,22. 14,12. Am. 5,21 f. Mik. 6,6.
 21.  Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar för
      detta folk; och genom dem skola både fader och söner komma på
      fall, den ene borgaren skall förgås med den andre.

 22.  Så säger HERREN:
        Se, ett folk kommer
            från nordlandet,
        ett stort folk reser sig
            vid jordens yttersta ända.
      >5 Mos. 28,49 f. Jes. 5,26. Jer. 5,15. 10,22. 50,41 f.
 23.    De föra båge och lans,
        de äro grymma och utan förbarmande.
        Dånet av dem är såsom havets brus,
            och på sina hästar rida de fram,
        rustade såsom kämpar till strid,
            mot dig, du dotter Sion.
 24.    När vi höra ryktet om dem,
            sjunka våra händer ned,
        ängslan griper oss,
            ångest lik en barnaföderskas.
      >Jer. 4,31. 49,24.
 25.    Gå icke ut på marken,
            och vandra ej på vägen,
        ty fienden bär svärd;
            skräck från alla sidor!
 26.    Du dotter mitt folk, höll dig i sorgdräkt,
            vältra dig i aska,
        höj sorgelåt likasom efter ende sonen,
            och håll bitter dödsklagan;
        ty plötsligt kommer förhärjaren över oss.
      >Jer. 4,8.

 27.  Jag har satt dig till en proberare i mitt folk -- såväl som till
      ett fäste -- på det att du må lära känna och pröva deras väg.
      >Jer. 1,18. 15,20.
 28.  De äro allasammans avfälliga och gensträviga, de gå med förtal,
      de äro koppar och järn, allasammans äro de fördärvliga
      människor.
      >Hes. 22,18.
 29.  Blåsbälgen pustar, men ur elden kommer allenast bly fram; allt
      luttrande är förgäves, slagget bliver ändå icke frånskilt.
 30.  »Ett silver som må kastas bort», så kan man kalla dem, ty HERREN
      har förkastat dem.

[https://runeberg.org/bibeln/24_07.html]
                         Jeremia, 7 Kapitlet

                   Dom över skrymtaktig gudstjänst.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade:
  2.  Ställ dig i porten till HERRENS hus, och predika där detta ord
      och säg: Hören HERRENS ord, I alla av Juda, som gån in genom
      dessa portar för att tillbedja HERREN.
      >Jer. 26,2.
  3.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Bättren edert leverne och
      edert väsende, så vill jag låta eder bo kvar på denna plats.
      >Jer. 18,11. 26,13.
  4.  Förliten eder icke på lögnaktigt tal, när man säger: »Här är
      HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel!»
      >Mik. 3,11.
  5.  Nej, om I bättren edert leverne och edert väsende, om I dömen
      rätt mellan man och man,
  6.  om I upphören att förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan,
      att utgjuta oskyldigt blod på denna plats och att följa efter
      andra gudar, eder själva till olycka,
      >2 Mos. 22,21 f. Jer. 22,3.
  7.  då vill jag för evärdliga tider låta eder bo på denna plats, i
      det land som jag har givit åt edra fäder.

  8.  Men se, I förliten eder på lögnaktigt tal, som icke kan hjälpa.
  9.  Huru är det?  I stjälen, mörden och begån äktenskapsbrott, I
      svärjen falskt, I tänden offereld åt Baal och följen efter andra
      gudar, som I icke kännen;
      >Hos. 4,2.
 10.  sedan kommen I hit och träden fram inför mitt ansikte i detta
      hus, som är uppkallat efter mitt namn, och sägen: »Med oss är
      ingen nöd» -- för att därefter fortfara med alla dessa
      styggelser.
 11.  Hållen I det då för en rövarkula, detta hus, som är uppkallat
      efter mitt namn?  Ja, sannerligen, också jag anser det så, säger
      HERREN.
      >Jes. 56,7. Matt. 21,13. Mark. 11,17. Luk. 19,46.
 12.  Gån bort till den plats i Silo, där jag först lät mitt namn bo,
      och sen huru jag har gjort med den, för mitt folk Israels
      ondskas skull.
      >Jos. 18,1. 1 Sam. 4,8 f., 11. Ps. 78,60.
 13.  Och eftersom I haven gjort alla dessa gärningar, säger HERREN,
      och icke haven velat höra, fastän jag titt och ofta har talat
      till eder, och icke haven velat svara, fastän jag har ropat på
      eder,
      >2 Kon. 17,13 f. Ords. 1,24 f. Jes. 65,12. 66,4. Jer. 25,4 f.
 14.  därför vill jag nu med detta hus, som är uppkallat efter mitt
      namn, och som I förliten eder på, och med denna plats, som jag
      har givit åt eder och edra fäder, göra såsom jag gjorde med
      Silo.
      >2 Krön. 7,16. Ps. 132,13. Jer. 26,6, 9.
 15.  Och jag skall kasta eder bort ifrån mitt ansikte, såsom jag har
      bortkastat alla edra bröder all Efraims släkt.
      >2 Kon. 17,23. 21,18 f. 24,20.

 16.  Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon
      klagan och förbön för dem eller lägga dig ut för dem hos mig, ty
      jag vill icke höra dig.
      >Jer. 11,14. 14,11.
 17.  Ser du icke vad de göra i Juda städer och på Jerusalems gator?
 18.  Barnen samla tillhopa ved, fäderna tända upp eld och kvinnorna
      knåda deg, allt för att baka offerkakor åt himmelens drottning;
      och drickoffer utgjuta de åt andra gudar, mig till sorg.
      >Jer. 44,17 f.
 19.  Men är det då mig som de bereda sorg därmed, säger HERREN, och
      icke fastmer sig själva, så att de komma på skam?
 20.  Därför säger Herren, HERREN så: Se, min vrede och förtörnelse
      skall utgjuta sig över denna plats, över både människor och
      djur, över både träden på marken och frukten på jorden; och den
      skall brinna och icke bliva utsläckt.

 21.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Läggen edra brännoffer
      tillhopa med edra slaktoffer och äten så kött.
 22.  Ty på den tid då jag förde edra fäder ut ur Egyptens land gav
      jag dem icke någon befallning eller något bud angående
      brännoffer och slaktoffer;
      >1 Sam. 15,22 f. Jes 1,11. Jer. 6,20. Am. 5,21 f. Mik. 6,7 f.
 23.  utan detta var det bud jag gav dem: »Hören min röst, så vill jag
      vara eder Gud, och I skolen vara mitt folk; och vandren i allt
      på den väg som jag bjuder eder, på det att det må gå eder väl.»
      >2 Mos. 19,5. 3 Mos. 26,12. 5 Mos. 6,3. 10,12 f.
 24.  Men de ville icke höra eller böja sitt öra till mig, utan
      vandrade efter sina egna rådslag, i sina onda hjärtans hårdhet,
      och veko tillbaka i stället för att gå framåt.
      >Jer. 11,8. 16,12. 17,23.
 25.  Allt ifrån den dag då edra fäder drogo ut ur Egyptens land ända
      till nu har jag dag efter dag, titt och ofta, sänt till eder
      alla mina tjänare profeterna.
      >2 Krön. 36,15 f.
 26.  Men man ville icke höra mig eller böja sitt öra till mig; de
      voro hårdnackade och gjorde ännu mer ont än deras fäder.
 27.  Och om du än säger dem allt detta, så skola de dock icke höra
      dig; och om du än ropar till dem, så skola de dock icke svara
      dig.
 28.  Säg därför till dem: »Detta är det folk som icke vill höra
      HERRENS, sin Guds, röst eller taga emot tuktan.  Sanningen är
      försvunnen och utrotad ur deras mun.»

 29.  Skär av dig ditt huvudhår och kasta det bort, och stäm upp en
      klagosång på höjderna.  Ty HERREN har förkastat och förskjutit
      detta släkte, som har uppväckt hans vrede.
 30.  Juda barn hava ju gjort vad ont är i mina ögon, säger HERREN; de
      hava satt upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter
      mitt namn, och de hava så orenat det.
 31.  Och Tofethöjderna i Hinnoms sons dal hava de byggt upp, för att
      där uppbränna sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig
      har bjudit eller ens tänkt mig något sådant.
      >3 Mos. 18,21. 5 Mos. 18,10. 2 Kon. 23,10.  2 Krön. 33,6. Jer. 19,5 f.
 32.  Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer
      skall säga »Tofet» eller »Hinnoms sons dal», utan »Dråpdalen»,
      och då man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats
      finnes.
      >Jer. 19,11.
 33.  Ja, detta folks döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar
      och markens djur, och ingen skall skrämma bort dem.
      >Jer. 34,20.
 34.  Och i Juda städer och på Jerusalems gator skall jag göra slut på
      fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, ty
      landet skall bliva ödelagt.
      >Jes. 24,7. Jer. 16,9. 25,10. 33,11. Hes. 26,13. Hos. 2,11. Bar. 2,23.

[https://runeberg.org/bibeln/24_08.html]
                         Jeremia, 8 Kapitlet

                      Dom över obotfärdigheten.

  1.  på den tiden, säger HERREN, skall man kasta Juda konungars och
      furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems
      invånares ben ut ur deras gravar
      >Bar. 2,24.
  2.  och kringströ dem inför solen och månen och himmelens hela
      härskara, som de hava älskat, tjänat och efterföljt, sökt och
      tillbett; man skall icke sedan samla dem tillhopa eller begrava
      dem, utan de skola bliva gödsel på marken.
      >5 Mos. 4,19. 17,3. 2 Kon. 21,3.
  3.  Och alla kvarblivna, de som lämnas kvar av detta onda släkte,
      skola hellre vilja dö än leva, vilka än de orter må vara, dit
      dessa kvarlämnade bliva fördrivna av mig, säger HERREN Sebaot.

  4.  Du skall ock säga till dem: Så säger HERREN:

        Om någon faller, står han ju upp igen;
            om någon går bort, vänder han ju tillbaka.
  5.    Varför går det då bort
            i beständig avfällighet,
            detta folk i Jerusalem?
        Varför hålla de fast vid sitt svek
            och vilja icke vända tillbaka?
  6.    Jag har givit akt och hört
            huru de tala vad orätt är;
        ingen enda finnes,
            som ångrar sin ondska,
            ingen säger: »Vad har jag gjort!»
        Alla löpa de bort, lika hästar
        som rusa åstad i striden.
  7.    Till och med hägern under himmelen
            känner ju sin bestämda tid,
        och turturduvan, svalan och tranan
            taga i akt tiden för sin återkomst;
        mitt folk däremot
            känner ej HERRENS rätter.
      >Jes. 1,3.
  8.    Huru kunnen I då säga: »Vi äro visa
        och hava HERRENS lag ibland oss»?
        Icke så, de skriftlärdes lögnpenna
        har förvandlat den i lögn.
  9.    Sådana visa skola komma på skam,
        komma till korta och bliva snärjda.
        De hava ju förkastat HERRENS ord,
            vari äro de då visa?
      >5 Mos. 4,6. Job 5,16. 1 Kor. 3,19.
 10.    Så skall jag nu giva deras hustrur åt andra
            och deras åkrar åt erövrare
        Ty alla, både små och stora,
            söka orätt vinning;
        både profeter och präster
        fara allasammans med lögn,
      >Jes. 56,11. Jer. 6,12 f.
 11.    de taga det lätt med helandet
            av dottern mitt folks skada;
        de säga: »Allt står väl till, allt står väl till»,
            och dock står icke allt väl
      >Hes. 13,10.
 12.    De skola komma på skam, övade styggelse.
        Likväl känna de alls icke skam
        och veta icke av att blygas.
        Därför skola de falla bland de andra;
        när hemsökelsen träffar dem,
        skola de komma på fall, säger HERREN.

 13.    Jag skall bortrycka och förgöra dem, säger HERREN.
        Inga druvor växa på vinträden,
        och inga fikon på fikonträden,
        utan till och med löven äro vissnade:
        De bud jag gav dem överträda de.
      >Jes. 5,5 f. Matt. 21,19. Luk. 13,6 f.

 14.    Varför sitta vi här stilla?
        Församlen eder och låt oss fly
            in i de befästa städerna
            och förgås där;
        ty HERREN, vår Gud, vill förgöra oss,
            han giver oss gift att dricka
            därför att vi syndade mot HERREN.
      >Jer. 4,5. 9,15. 23,15,
 15.    V bida efter frid,
            men intet gott kommer,
        efter en tid då vi skulle bliva helade,
            men se, förskräckelse kommer.
      >Jer. 14,19.
 16.    Från Dan hör man
            frustandet av hans hästar;
        för hans hingstars gnäggande
            bävar hela landet.
        De komma och förtära
            landet med allt vad däri är,
            staden med dem som bo däri.
      >Jer. 4,15.
 17.    Ty se, jag sänder emot eder
            ormar, basilisker,
        mot vilka ingen besvärjelse hjälper,
            och de skola stinga eder,
            säger HERREN.

 18.    Var skall jag finna vederkvickelse i min sorg?
            Mitt hjärta är sjukt i mig.
 19.    Hör, dottern mitt folk ropar
            i fjärran land:
        »Finnes då icke HERREN i Sion?
        Är dennes konung icke mer där?»
        Ja, varför hava de förtörnat mig med sina beläten,
            med sina främmande avgudar?
      >Mik. 4,9.
 20.    Skördetiden är förbi,
            sommaren är till ända,
        och ingen frälsning har kommit oss till del.
 21.    Jag är förkrossad,
            därför att dottern mitt folk så krossas,
        jag går sörjande,
            häpnad har gripit mig.
 22.    Finnes då ingen balsam i Gilead,
            finnes ingen läkare där?
        Eller varför bliver dottern mitt folk
            icke helad från sina sår?
      >Jer. 46,11.

[https://runeberg.org/bibeln/24_09.html]
                         Jeremia, 9 Kapitlet

                 Dom över folkets allmänna trolöshet.
                 Rätt berömmelse.  Hemsökelsen över de
                              oomskurna.

  1.    Ack att mitt huvud vore en vattenbrunn
        och mina ögon en tårekälla,
        så att jag kunde gråta dag och natt
        över de slagna hos dottern mitt folk!
      >Jes. 22,4. Jer. 4,19. 14,17. Klag. 1,16. 2,18.
  2.    Ack att jag hade
            ett härbärge i öknen,
        så att jag kunde övergiva mitt folk
            och draga bort ifrån dem!
        Ty de äro allasammans äktenskapsbrytare,
            en församling av trolösa.
      >Ps. 55,7 f.
  3.    Sin tungas båge spänna de
            till att avskjuta lögner,
        och till sanning bruka de icke
            sin makt i landet.
        Nej, de gå från ogärning till ogärning,
        men mig vilja de ej veta av, säger HERREN.
  4.    Var och en tage sig till vara för sin vän,
        och ingen förlite sig på någon sin broder;
        ty den ene brodern gör allt för att bedraga den andre,
        och den ene vännen går omkring och förtalar den andre.
      >Jer. 12,6. Mik. 7,5 f. Matt. 10,35 f.
  5.    Var och en handlar svikligt mot sin vän,
        och ingen talar vad sant är;
        de öva sina tungor i att tala lögn
        de arbeta sig trötta med att göra illa.
      >Ps. 52,4 f.
  6.    Du bor mitt ibland falskhet;
        i sin falskhet vilja de ej veta av mig, säger HERREN.

  7.    Därför säger HERREN Sebaot så.
        Se, jag måste luttra och pröva dem;
        ty vad annat kan jag göra,
        då nu dottern mitt folk är sådan?
      >Jes. 48,10.
  8.    Deras tunga är en mördande pil;
        vad den talar är svek.
        Med munnen tala de vänligt till sin nästa,
        men i hjärtat lägga de försåt för honom.
      >Ps. 12,2 f. 28,3.
  9.    Skulle jag icke för sådant hemsöka dem?  säger HERREN.
        Skulle icke min själ hämnas
        på ett sådant folk som detta är?
      >Jer. 6,9, 29.

 10.    Över bergen vill jag gråta och sjunga sorgesång;
        jag vill höja klagosång över betesmarkerna i öknen.
        Ty de äro förbrända, så att ingen går där fram
            och inga läten av boskap där höras;
        både himmelens fåglar och fyrfotadjuren
            hava flytt och äro borta.
      >Jer. 4,25, 29. 12,4.
 11.    Jag skall göra Jerusalem till en stenhop,
            till en boning för schakaler,
        och Juda städer till en ödemark, där ingen bor.
      >Ps. 79,1. Jes. 34,13 f. Jer. 10,22. 26,18. Mik. 3,12.

 12.  Vem är en vis man, så att han förstår detta?  Och till vem har
      HERRENS mun talat, så att han kan förklara detta: varför landet
      har blivit så fördärvat, förbränt såsom en öken, där ingen går
      fram?
      >Ps. 107,43.
 13.  Och HERREN svarade: Jo, därför att de hava övergivit min lag,
      den som jag förelade dem, och icke hava hört min röst och
      vandrat efter den
 14.  utan vandrat efter sina egna hjärtans hårdhet och efterföljt
      Baalerna, såsom deras fader lärde dem.
 15.  Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall giva
      detta folk malört att äta och gift att dricka.
      >Jer. 8,14. 23,15. 25,15.
 16.  Och jag skall förströ dem bland folk som varken de eller deras
      fäder hava känt, och skall sända svärdet efter dem, till dess
      att jag har gjort ände på dem.
      >3 Mos. 26,33. 5 Mos. 28,64.

 17.    Så säger HERREN Sebaot:
        Given akt; tillkallen gråterskor,
            för att de må komma,
        och sänden efter förfarna kvinnor,
            och låten dem komma.
      >2 Krön. 35,25. Am. 5,16.
 18.    Låten dem med hast stämma upp
            sorgesång över oss,
        så att våra ögon flyta i tårar
            och vatten strömmar från våra ögonlock.
 19.    Ty sorgesång höres ljuda från Sion:
            Huru har ej förstörelse drabbat oss!
        Vi hava kommit illa på skam, vi måste ju övergiva landet,
        ty våra boningar hava de slagit ned.

 20.    Ja, hören, I kvinnor,
            HERRENS ord,
        och edert öra fatte
            hans muns tal.
        Lären edra döttrar sorgesång;
            ja, lären varandra klagosång.
 21.    Ty döden stiger in genom vara fönster,
            han kommer in i våra palats;
        han utrotar barnen från gatan
        och ynglingarna från torgen.
 22.    Ja, tala: Så säger HERREN:
        Och människornas döda kroppar ligga
            såsom gödsel på marken
        och såsom kärvar efter skördemannen,
            vilka ingen samlar upp.
      >Jer. 8,2. 16,4. 25,33.

 23.    Så säger HERREN:
        Den vise berömme sig icke av sin vishet,
        den starke berömme sig icke av sin styrka,
        den rike berömme sig icke av sin rikedom.
 24.    Nej, den som vill berömma sig, han berömme sig därav
        att han har förstånd till att känna mig:
        att jag är HERREN, som gör nåd,
        rätt och rättfärdighet på jorden.
        Ty till sådana har jag behag, säger HERREN.
      >1 Kor. 1,31. 2 Kor. 10,17.

 25.  Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall hemsöka alla
      omskurna som dock äro oomskurna:
 26.  Egypten, Juda, Edom, Ammons barn, Moab och alla ökenbor med
      kantklippt hår.  Ty hednafolken äro alla oomskurna, och hela
      Israels hus har ett oomskuret hjärta.
      >3 Mos. 19,27. Jer. 4,4. 25,23. 49,32.  Apg. 7,51. Rom. 2,28 f.

[https://runeberg.org/bibeln/24_10.html]
                         Jeremia, 10 Kapitlet

                Avgudaväsendets fåfänglighet.  Herrens
               storhet.  Judalandets förödelse.  Bön om
                        lindring av straffet.

  1.  Hören det ord som HERREN talar till eder, I av Israels hus.
      Så säger HERREN:

  2.    I skolen icke vänja eder vid hedningarnas sätt
        och icke förfäras för himmelens tecken,
        därför att hedningarna förfäras för dem.
      >3 Mos. 18,3. Jes. 47,13.
  3.    Ty vad folken predika är fåfängliga avgudar.
        Se, av ett stycke trä från skogen hugger man ut dem,
        och konstnärens händer tillyxa dem;
      >Jes. 40,19 f. 41,29. 44,9 f. Bar. 6,23 f.
  4.    med silver och guld pryder man dem
        och fäster dem med spikar och hammare,
        för att de icke skola falla omkull.
  5.    Lika fågelskrämmor på ett gurkfält
            stå de där och kunna ej tala;
        man måste bära dem,
            ty de kunna ej gå.
        Frukten då icke för dem,
            ty de kunna ej göra något ont;
        och att göra något gott,
            det förmå de ej heller.
      >Ps. 115,6 f. Jes. 46,1, 7. Bar. 6,69.

  6.    Men dig, HERRE,
            är ingen lik;
        du är stor,
            ditt namn är stort i makt.
      >Ps. 86,8. Jer. 32,19.
  7.    Vem skulle icke frukta dig,
            du folkens konung?
            Sådant tillkommer ju dig.
        Ty bland folkens alla vise
            och i alla deras riken
            finnes ingen som är dig lik.
      >Upp. 15,3 f.

  8.    Nej, allasammans äro de oförnuftiga och dårar.
        Avgudadyrkan är att dyrka trä,
      >Hab. 2,18. Sak. 10,2.
  9.    silverplåt, hämtad från Tarsis,
        guld, fört ifrån Ufas,
        arbetat av en konstnär, av en guldsmeds händer.
        I blått och rött purpurtyg stå de klädda,
        allasammans blott verk av konstförfarna män.
      >1 Kon. 10,22. Bar. 6,10 f.
 10.    Men HERREN är en sann Gud,
        han är en levande Gud
        och en evig konung;
        för hans förtörnelse bävar jorden,
        och folken kunna icke uthärda hans vrede.
      >Nah. 1,5.

 11.    Så skolen I säga till dem:
        De gudar som icke hava gjort himmel och jord,
        de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen.
 12.    Han har gjort jorden genom sin kraft,
        han har berett jordens krets genom sin vishet,
        och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.
      >1 Mos 1,1. Jes. 45,12. Jer. 51,15 f.
 13.    När han vill låta höra sin röst,
        då brusa himmelens vatten,
        då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända;
        han låter ljungeldar komma med regn
        och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
      >Ps. 135,7.
 14.    Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet;
        guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten,
        ty deras gjutna beläten äro lögn,
        och ingen ande är i dem.
      >Jes. 42,17 f. 45,16.
 15.    De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt;
        när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.
 16.    Men sådan är icke han som är Jakobs del;
        nej, det är han som har skapat allt,
        och Israel är hans arvedels stam.
        HERREN Sebaot är hans namn.
      >5 Mos. 4,10 f. 32,9.

 17.    Samlen edert gods och fören det bort ur landet,
            I som sitten under belägring.
 18.    Ty så säger HERREN:
        Se, denna gång skall jag slunga bort
            landets inbyggare;
        jag skall bereda dem ångest,
            så att de förnimma det.

 19.    Ve mig, jag är sönderkrossad!
            Oläkligt är mitt sår.
        Men jag säger: Ja, detta är min plåga,
            jag måste bära den!
      >Jer. 14,17. Mik. 7,8.
 20.    Mitt tält är förstört,
            och mina tältstreck äro alla avslitna.
        Mina barn äro borta,
            de finnas icke mer;
        ingen är kvar, som kan slå upp mitt tält
            och sätta upp mina tältdukar.
 21.    Ty herdarna voro oförnuftiga,
            de frågade icke efter HERREN;
        därför hade de ingen framgång,
            och hela deras hjord blev förskingrad.
      >Jer. 23,1.

 22.    Lyssna, något höres!
            Se, det nalkas!
        Ett stort dån kommer
            från nordlandet
        för att göra Juda städer
            till en ödemark,
            till en boning för schakaler.
      >Jer. 1,14. 9,11.

 23.    Jag vet det, HERRE:
            människans väg beror ej av henne,
        det står icke i vandrarens makt
            att rätt styra sina steg.
      >Ords. 16,9.
 24.    Så tukta mig, HERRE
            likväl med måtta;
        icke i din vrede,
            på det att du ej må göra mig till intet.
      >Ps. 6,2. 38,2. Jer. 30,11. Vish. 11,9.
 25.    Utgjut din förtörnelse över hedningarna,
            som icke känna dig,
        och över de släkter
            som ej åkalla ditt namn.
        ty de hava uppätit Jakob,
            ja, uppätit och gjort ände på honom,
        och hans boning hava de förött.
      >Ps. 79,6 f. Jes. 64,10.

[https://runeberg.org/bibeln/24_11.html]
                         Jeremia, 11 Kapitlet

                 Juda förbundsbrott och den kommande
               straffdomen.  Mordanslag mot profeten av
                             Anatots män.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade:
  2.  »Hören detta förbunds ord, och talen till Juda män och till
      Jerusalems invånare;
  3.  säg till dem: Så säger HERREN, Israels Gud: Förbannad vare den
      man som icke hör detta förbunds ord,
      >5 Mos. 27,26. Gal. 3,10.
  4.  det som jag bjöd edra fader på den tid då jag förde dem ut ur
      Egyptens land, den smältugnen, i det jag sade: Hören min röst
      och gören detta, alldeles såsom jag bjuder eder, så skolen I
      vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud,
      >2 Mos. 19,5. 5 Mos. 4,20. 29,13. 1 Kon. 8,51. Jer. 7,23.
  5.  på det att jag må hålla den ed som jag har svurit edra fäder:
      att giva dem ett land som flyter av mjölk och honung, såsom ock
      nu har skett.»  Och jag svarade och sade: »Ja, amen, HERRE.»
      >1 Mos. 12,7. 15,7 f. 26,3. 28,4. 2 Mos. 3,8.

  6.  Och HERREN sade till mig: Predika allt detta i Juda städer och
      på gatorna i Jerusalem och säg: Hören detta förbunds ord och
      gören efter dem.
  7.  Ty både på den dag då jag förde edra fäder ut ur Egyptens land
      och sedan ända till denna dag har jag varnat dem, ja, titt och
      ofta har jag varnat dem och sagt: »Hören min röst»;
      >2 Kon. 17,13 f. Jer. 7,13.
  8.  men de ville icke höra eller böja sitt öra därtill, utan
      vandrade var och en i sitt onda hjärtas hårdhet.  Därför lät jag
      ock komma över dem allt vad jag hade sagt i det förbund som jag
      bjöd dem hålla, men som de dock icke höllo.
      >Jer. 7,24, 26.

  9.  Och HERREN sade till mig: Jag vet huru Juda män och Jerusalems
      invånare hava sammansvurit sig.
 10.  De hava vänt tillbaka till sina förfäders missgärningar, deras
      som icke ville höra mina ord.  Själva hava de så följt efter
      andra gudar och tjänat dem.  Ja, Israels hus och Juda hus hava
      brutit det förbund som jag slöt med deras fäder.
      >Jer. 9,13.
 11.  Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över
      dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till
      mig, skall jag icke höra dem.
      >Ps. 18,42. Ords. 1,28. Jes. 1,15. Jer. 14,12. Hes. 8,18. Mik. 3,4.
 12.  Och om så Juda städer och Jerusalems invånare gå bort och ropa
      till de gudar åt vilka de pläga tända offereld, så skola dessa
      alls icke kunna frälsa dem i deras olyckas tid.
      >5 Mos. 32,38.
 13.  Ty så många som dina städer äro, så många hava dina gudar
      blivit, du Juda; och så många som gatorna äro i Jerusalem, så
      många altaren haven I satt upp åt skändlighetsguden: altaren
      till att tända offereld åt Baal.
      >2 Krön. 28,24. Jer. 2,28.

 14.  Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon
      klagan och förbön för dem; ty jag vill icke höra, när de ropa
      till mig för sin olyckas skull.
      >Jer. 7,16. 14,11.

 15.  Vad har min älskade att göra i mitt hus, då hon, ja, hela hopen,
      övar sådan skändlighet?  Kan heligt kött komma såsom offer från
      dig?  När du får bedriva din ondska, då fröjdar du dig ju.
 16.  »Ett grönskande olivträd, prytt med sköna frukter», så kallade
      HERREN dig; men nu har han med stort och väldigt dån tänt upp en
      eld omkring det trädet, så att dess grenar fördärvas.
 17.  Ja, HERREN Sebaot, han som planterade dig, har beslutit olycka
      över dig, för den ondskas skull som Israels och Juda hus hava
      bedrivit till att förtörna mig, i det att de hava tänt offereld
      åt Baal.

 18.    HERREN kungjorde det för mig, så att jag fick veta det;
        ja, du lät mig se vad de förehade.
 19.    Själv var jag såsom ett menlöst lamm
        som föres bort till att slaktas;
        jag visste ej att de förehade anslag mot mig:
        »Låt oss fördärva trädet med dess frukt,
        låt oss utrota honom ur de levandes land,
        så att man icke mer kommer ihåg hans namn.»
 20.    Men HERREN Sebaot är en rättfärdig domare,
        som prövar njurar och hjärta.
        Så låt mig då få se din hämnd på dem,
        ty för dig har jag lagt fram min sak.
      >1 Sam. 16,7. Ps. 7,10. 17,3. Jer. 17,1O 20,12. Upp. 2,23.

 21.  Därför säger HERREN så om Anatots män, dem som stå efter ditt
      liv och säga: »Profetera icke i HERRENS namn, om du icke vill dö
      för vår hand»
 22.  ja, därför säger HERREN Sebaot så: Se, jag skall hemsöka dem;
      deras unga män skola dö genom svärd, deras söner och döttrar
      skola dö genom hunger.
 23.  Och intet skall bliva kvar av dem; ty jag skall låta olycka
      drabba Anatots män, när deras hemsökelses år kommer.

[https://runeberg.org/bibeln/24_12.html]
                         Jeremia, 12 Kapitlet

                 Profetens undran över Herrens vägar.
               Straffdom över Herrens arvedel.  Israels
                               grannar.

  1.    HERRE, om jag vill gå till rätta med dig,
        så behåller du dock rätten.
        Likväl måste jag tala med dig om vad rätt är.
        Varför går det de ogudaktiga så väl?
        Varför hava alla trolösa så god lycka?
      >Job 21,7. Ps. 73,3. Hab. 1,13. Mal. 3,15.
  2.    Du planterar dem, och de slå rot;
        de växa och bära frukt.
        Nära är du i deras mun,
        men fjärran är du från deras innersta.
      >Jes. 29,13.
  3.    Men du, HERRE, känner mig;
        du ser mig och prövar
            huru mitt hjärta är mot dig.
        Ryck dem bort såsom får till att slaktas,
        och invig dem till en dödens dag.
      >Ps. 139,1 f.

  4.    Huru länge skall landet ligga sörjande
        och gräset på marken allestädes förtorka,
        så att både fyrfotadjur och fåglar förgås
        för inbyggarnas ondskas skull,
        under det att dessa säga:
        »Han skall icke se vår undergång»
      >Jes. 24,6. Jer. 4,25. 9,10.

  5.    Om du icke orkar löpa
            i kapp med fotgängare,
        huru vill du då taga upp
            tävlan med hästar?
        Och om du nu känner dig trygg
            i ett fredligt land,
        huru skall det gå dig
        bland Jordanbygdens snår?
  6.    Se, till och med dina bröder
            och din faders hus
            äro ju trolösa mot dig;
        till och med dessa ropa
            med full hals
            bakom din rygg.
        Du må icke tro på dem,
        om de ock tala vänligt till dig.
      >Jer. 9,4.

  7.    Jag har övergivit mitt hus,
            förskjutit min arvedel;
        det som var kärast för min själ
            lämnade jag i fiendehand.
  8.    Hon som är min arvedel blev mot mig
            såsom ett lejon i skogen;
        hon har höjt sin röst mot mig,
            därför har jag fattat hat till henne.
  9.    Skall min arvedel vara mot mig såsom en brokig rovfågel --
            då må ock rovfåglar komma emot henne från alla sidor.
        Upp, samlen tillhopa alla markens djur,
            och låten dem komma för att äta!
      >Jes. 56,9.

 10.    Herdar i mängd fördärva min vingård
            och förtrampa min åker;
        de göra min sköna åker
            till en öde öken.
        Man gör den till en ödemark;
 11.        sörjande och öde ligger den framför mig.
        Hela landet ödelägges,
            ty ingen finnes, som vill akta på.
 12.    Över alla höjder i öknen
            rycka förhärjare fram,
        ja, HERRENS svärd förtär allt,
        från den ena ändan av landet till den andra;
            intet kött kan finna räddning.
 13.    De hava sått vete,
            men skördat tistel;
        de hava mödat sig fåfängt.
        Ja, I skolen komma på skam med eder gröda
            för HERRENS glödande vredes skull.
      >3 Mos. 26,16. 5 Mos. 28,38. Mik. 6,16. Hagg. 1,6.

 14.  Så säger HERREN om alla de onda grannar som förgripa sig på den
      arvedel jag har givit åt mitt folk Israel: Se, jag skall rycka
      dem bort ur deras land, och Juda hus skall jag rycka undan ifrån
      dem.
 15.  Men därefter, sedan jag har ryckt dem bort, skall jag åter
      förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en
      till sin arvedel och var och en till sitt land.
 16.  Om de då rätt lära sig mitt folks vägar, så att de svärja vid
      mitt namn: »Så sant HERREN lever», likasom de förut lärde mitt
      folk att svärja vid Baal, då skola de bliva upprättade mitt
      ibland mitt folk.
      >5 Mos. 6,13. 10,20. Jer. 4,2. Ef. 2,19 f.
 17.  Men om de icke vilja höra, så skall jag alldeles bortrycka och
      förgöra det folket, säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/24_13.html]
                         Jeremia, 13 Kapitlet

                Profetens gördel.  Juda under bilden av
                 ett vinkärl.  Fångenskapen såsom ett
                straff för folkets ondska och otrohet.

  1.  Så sade HERREN till mig: »Gå bort och köp dig en linnegördel,
      och sätt den omkring dina länder, men låt den icke komma i
      vatten.»
  2.  Och jag köpte en gördel, såsom HERREN hade befallt, och satte
      den omkring mina länder.
  3.  Då kom HERRENS ord till mig för andra gången; han sade:
  4.  »Tag gördeln som du har köpt, och som du bär omkring dina
      länder, och stå upp och gå bort till Frat, och göm den där i en
      stenklyfta.»
  5.  Och jag gick bort och gömde den vid Frat, såsom HERREN hade
      bjudit mig.
  6.  Sedan, en lång tid därefter, sade HERREN till mig: »Stå upp och
      gå bort till Frat, och hämta därifrån den gördel som jag bjöd
      dig gömma där.»
  7.  Och jag gick bort till Frat och grävde upp gördeln och hämtade
      fram den från det ställe där jag hade gömt den.  Och se, gördeln
      var fördärvad, så att den icke mer dugde till något.

  8.  Då kom HERRENS ord till mig; han sade:
  9.  Så säger HERREN: På samma sätt skall jag sända fördärv över
      Judas och Jerusalems stora högmod.
 10.  Detta onda folk, som icke vill höra mitt ord, utan vandrar i
      sitt hjärtas hårdhet och följer efter andra gudar och tjänar och
      tillbeder dem, det skall bliva såsom denna gördel vilken icke
      duger till något.
 11.  Ty likasom en mans gördel sluter sig tätt omkring hans länder,
      så lät jag hela Israels hus och hela Juda hus sluta sig till
      mig, säger HERREN, på det att de skulle vara mitt folk och bliva
      mig till berömmelse, lov och ära; men de ville icke höra.
      >5 Mos. 26,19.

 12.  Säg därför till dem detta ord: Så säger HERREN, Israels Gud:
      Alla vinkärl äro till för att fyllas med vin.  Och när de då säga
      till dig: »Skulle vi icke veta att alla vinkärl äro till för att
      fyllas med vin?»,
 13.  så svara dem: Så säger HERREN: Se, jag skall fylla detta lands
      alla inbyggare, konungarna som sitta på Davids tron, och
      prästerna och profeterna, ja, alla Jerusalems invånare, så att
      de bliva druckna.
      >Jer. 25,15 f. Hes. 23,33.
 14.  Och jag skall krossa dem, den ene mot den andre, både fäder och
      barn, säger HERREN.  Jag skall icke hava någon misskund, icke
      skona och icke förbarma mig, så att jag avstår från att fördärva
      dem.
      >Jer. 6,21.

 15.    Hören och lyssnen härtill, varen icke övermodiga;
            ty HERREN har talat.
 16.    Given HERREN, eder Gud, ära,
            förrän han låter mörkret komma,
        och förrän edra fötter snubbla på bergen,
            när det skymmer;
        ty det ljus I förbiden skall han byta i dödsskugga
            och göra till töcken.
      >Ps. 44,20. Jes. 8,22. 59,9.

 17.  Men om I icke hören härpå, så måste min själ i lönndom sörja
      över sådant övermod, och mitt öga måste bitterligen gråta och
      flyta i tårar, därför att HERRENS hjord då bliver bortförd i
      fångenskap.
      >Jer. 9,1. 14,17. Klag. 1,2, 16. 2,18.

 18.  Säg till konungen och konungamodern:
        Sätten eder lågt ned,
        ty den härlighetens krona som prydde edert huvud
            har fallit av eder.
      >Jer. 36,30. Klag. 5,16. Hes. 21,26.
 19.    Städerna i Sydlandet äro tillslutna,
            och ingen finnes, som öppnar dem;
        hela Juda är bortfört i fångenskap,
            ja, bortfört helt och hållet.
 20.    Lyften upp edra ögon och sen
            huru de komma norrifrån.
        Var är nu hjorden som var dig given,
            den hjord som var din ära?
 21.    Vad vill du säga, när han sätter
            till herrar över dig män
        som du själv har lärt att komma
            till dig såsom älskare?
        Skulle du då icke gripas av vånda
            såsom en kvinna i barnsnöd?
      >Jer. 6,24.
 22.    Men om du säger i ditt hjärta:
            »Varför har det gått mig så?»,
        så vet: for din stora missgärnings skull blev ditt mantelsläp upplyft
            och dina fötter nesligt blottade.
      >Jes. 47,2 f. Jer. 5,19. 16,10 f. Nah. 3,5.

 23.    Kan väl en etiopier förvandla sin hud
            eller en panter sina fläckar?
        Då skullen också I kunna göra något gott,
            I som ären så övade i ondska.
 24.    Välan, jag vill förskingra dem såsom strå
            som far bort för öknens vind.
      >Job 21,18. Ps. 1,4.
 25.    Detta skall vara din lott och din beskärda del från mig,
            säger HERREN,
        därför att du har förgätit mig
            och förlitat dig på lögn.
 26.    Därför skall jag ock draga upp
            ditt mantelsläp över ditt ansikte,
            så att man får se din skam.
 27.    Din otukt, ditt vrenskande,
            ditt skändliga otuktsväsen --
        på höjderna, på fältet
            har jag sett dina styggelser.
        Ve dig, Jerusalem!
        Du kommer icke att bliva ren --
            på huru lång tid ännu?
      >Jer. 6,8. Hes. 22,9 f,

[https://runeberg.org/bibeln/24_14.html]
                         Jeremia, 14 Kapitlet

                Den stora torkan och profetens förbön.

  1.  Detta är det HERRENS ord som kom till Jeremia angående torkan.

  2.    Juda ligger sörjande,
            dess portar äro förfallna,
        likasom i sorgdräkt
            luta de mot jorden,
        och ett klagorop stiger
            upp från Jerusalem.
      >Jes, 3,6. Jer. 12,4. Klag. 1,4. 2,8.
  3.    Stormännen där
            sända de små efter vatten,
        men när de komma till dammarna,
            finna de intet vatten;
        de måste vända tillbaka
            med tomma kärl.
        De stå där med skam och blygd
            och måste hölja över sina huvuden.
  4.    För markens skull, som ligger vanmäktig,
        därför att intet regn faller på jorden,
        stå åkermännen med skam
            och måste hölja över sina huvuden.
      >Joel 1,11.
  5.    Ja, också hinden på fältet
            övergiver sin nyfödda kalv,
            därför att intet grönt finnes
      >Joel 1,18.
  6.    Och vildåsnorna stå på höjderna
        och flämta såsom schakaler;
        deras ögon försmäkta,
            därför att gräset är borta.

  7.    Om än våra missgärningar
            vittna emot oss,
        så hjälp dock, HERRE,
            för ditt namns skull.
        Ty vår avfällighet är stor;
            mot dig hava vi syndat.
  8.    Du Israels hopp
            dess frälsare i nödens tid,
        varför är du såsom en främling i landet,
        lik en vägfarande som slår upp sitt tält
            allenast för en natt?
  9.    Varför är du lik en rådlös man,
        lik en hjälte som icke kan hjälpa?
        Du bor ju dock mitt ibland oss, HERRE,
        och vi äro uppkallade efter ditt namn;
        så övergiv oss då icke.

 10.    Så säger HERREN om detta folk:

        På detta sätt driva de gärna omkring,
        de hålla icke sina fötter i styr.
        Därför har HERREN intet behag till dem;
        nej, han kommer nu ihåg deras missgärning
        och hemsöker deras synder.
      >Jer. 2,23, 31. Hos. 8,3. 9,9.

 11.  Och HERREN sade till mig: Du må icke bedja om något gott för
      detta folk.
      >Jer. 7,16. 11,14.
 12.  Ty om de än fasta, så vill jag dock icke höra deras rop, och om
      de än offra brännoffer och spisoffer så har jag intet behag till
      dem, utan vill förgöra dem med svärd, hungersnöd och
      pest.
      >Ords. 1,28. Jes. 1,15. Jer. 6,20. 11,11. Hes. 8,18. Am. 5,22.
      >Mik. 3,4.
 13.  Då sade jag: »Ack Herre, HERRE!  Profeterna säga ju till dem: I
      skolen icke se något svärd, ej heller skall hungersnöd träffa
      eder, nej, en varaktig frid skall jag giva eder på denna plats.»
      >Jer. 5,12.
 14.  Men HERREN sade till mig: Profeterna profetera lögn i mitt namn;
      jag har icke sänt dem eller givit dem någon befallning eller
      talat till dem.  Lögnsyner och tomma spådomar och fåfängligt tal
      och sina egna hjärtans svek är det de profetera för eder.
      >Jer. 23,21. 27,14 f. 29,8 f.
 15.  Därför säger HERREN så om de profeter som profetera i mitt namn,
      fastän jag icke har sänt dem, och som säga att svärd och
      hungersnöd icke skola komma i detta land: Jo, genom svärd och
      hunger skola dessa profeter förgås.
 16.  Och folket som de profetera för, både män och hustrur, både
      söner och döttrar, skola komma att ligga på Jerusalems gator,
      slagna av hunger och svärd, och ingen skall begrava dem; och jag
      skall utgjuta deras ondska över dem.
 17.  Men du skall säga till dem detta ord:

        Mina ögon flyta i tårar
            natt och dag
            och få ingen ro,
        ty jungfrun, dottern mitt folk
            har drabbats av stor förstöring,
            av ett svårt och oläkligt sår.
      >Jer. 9,1. 10,19. 13,17. 30,12. Klag. 1,2, 18. 2,18. 3,48.
 18.    Om jag går ut på marken,
            se, då ligga där svärdsslagna män;
        och kommer jag in i staden,
            så mötes jag där av hungerns plågor.
        Ja, både profeter och präster
            nödgas draga från ort till ort,
            till ett land som de icke känna.

 19.    Har du då alldeles förkastat Juda?
        Har din själ begynt försmå Sion?
        Eller varför har du slagit oss så,
            att ingen kan hela oss?
        Vi bida efter frid,
            men intet gott kommer,
        efter en tid då vi skulle bliva helade,
            men se, förskräckelse kommer.
      >Jer. 8,15.
 20.    HERRE, vi känna vår ogudaktighet,
            våra fäders missgärning,
            ty vi hava syndat mot dig.
      >Ps. 106,6. Jer. 3,25. Dan. 9,8.
 21.    För ditt namns skull,
            förkasta oss icke,
        låt din härlighets tron
            ej bliva föraktad;
        kom ihåg ditt förbund med oss,
            och bryt det icke.
      >Jer. 3,17.
 22.    Finnas väl bland hedningarnas
            fåfängliga avgudar
            sådana som kunna giva regn?
        Eller kan himmelen av sig själv
            låta regnskurar falla?
        Är det icke dig,
            HERRE, vår Gud,
            som vi måste förbida?
        Det är ju du
            som har gjort allt detta.
      >Job 5,10. Ps. 135,7. 147,8. Apg. 14,15 f.

[https://runeberg.org/bibeln/24_15.html]
                         Jeremia, 15 Kapitlet

                     Herrens samtal med profeten.

  1.  Men HERREN sade till mig; Om än Mose och Samuel trädde inför
      mig, så skulle min själ dock icke vända sig till detta folk.
      Driv dem bort ifrån mitt ansikte och låt dem gå.
      >2 Mos. 32,11 f. 4 Mos 14,13 f.  1 Sam. 7,9 f. Ps. 99,6.
      >Hes. 14,14, 16.
  2.  Och om de fråga dig: »Vart skola vi gå?», så skall du svara dem:
      Så säger HERREN: I pestens våld den som hör pesten till, i
      svärdets våld den som hör svärdet till, i hungerns våld den som
      hör hungern till, i fångenskapens våld den som hör fångenskapen
      till.
      >Jer. 43,11. Sak. 11,9.
  3.  Fyra slags hemsökelser skall jag låta komma över dem, säger
      HERREN: svärdet, som skall dräpa dem, hundarna, som skola släpa
      bort dem, himmelens fåglar och vilddjuren på marken, som skola
      äta upp och fördärva dem.
      >3 Mos. 26,16. 5 Mos. 28,26.
  4.  Och jag skall göra dem till en varnagel för alla riken på
      jorden, till straff för det som Manasse, Hiskias son, Juda
      konung, har gjort i Jerusalem.
      >5 Mos. 28,25. 2 Kon. 21,11. 23,26. 24,3. 2 Krön. 29,8. 33,19.
      >Jer. 24,9.

  5.    Ty vem kan hava misskund med dig, Jerusalem,
            och vem kan ömka dig,
        och vem kan vilja komma för att fråga
            om det står väl till med dig?
  6.    Du själv försköt mig, säger HERREN;
            du gick din väg bort.
        Därför uträckte jag mot dig min hand och fördärvade dig;
            jag hade tröttnat att förbarma mig.
  7.    Ja, jag kastade dem med kastskovel
            vid landets portar,
        jag gjorde föräldrarna barnlösa, jag förgjorde mitt folk,
            då de ej ville vända om från sina vägar.
  8.    Deras änkor blevo genom mig
            talrikare än sanden i havet;
        över mödrarna till deras unga
            lät jag förhärjare komma
            mitt på ljusa dagen;
        plötsligt lät jag ångest och förskräckelse
            falla över dem.
  9.    Om en moder än hade sju söner,
            måste hon dock giva upp andan i sorg;
        hennes sol gick ned, medan det ännu var dag,
            hon måste bliva till skam och blygd.
        Och vad som är kvar av dem skall
            jag giva till pris
        åt deras fienders svärd, säger HERREN

 10.    »Ve mig, min moder, att du har fött mig,
        mig som är till kiv och träta för hela landet!
        Jag har icke drivit ocker,
        ej heller har någon behövt ockra på mig;
        likväl förbanna de mig alla.»
      >Job 3,1 f. 10,18. Jer. 20,1 f., 14. 26,7 f. 38,6.

 11.  Men HERREN svarade: »Sannerligen, jag skall styrka dig och låta
      det gå dig väl.  Sannerligen, jag skall så göra, att dina fiender
      komma och bönfalla inför dig i olyckans och nödens
      tid.
      >Jer. 21,1 f. 37,3. 42,1 f.
 12.  Kan man bryta sönder järn, järn från norden, eller koppar?»  --
 13.  Ditt gods och dina skatter skall jag lämna till plundring, och
      det utan betalning, till straff för allt vad du har syndat i
      hela ditt land.
      >Ps. 44,13. Jes. 52,3. Jer. 17,3 f.
 14.  Och jag skall låta dina fiender föra dig in i ett land som du
      icke känner.  Ty min vredes eld är upptänd; mot eder skall det
      brinna.
      >5 Mos. 32,22 f.

 15.    HERRE, du vet det.
        Tänk på mig och låt dig vårda om mig,
        och skaffa mig hämnd på mina förföljare;
        tag mig icke bort, du som är långmodig.
        Betänk huru jag bär smälek för din skull
 16.    När jag fick dina ord, blevo de min spis,
        ja, dina ord blevo för mig
        mitt hjärtas fröjd och glädje;
        ty jag är uppkallad efter ditt namn,
        HERRE, härskarornas Gud.
 17.    Jag har icke suttit i gycklares samkväm
            och förlustat mig där;
        för din hands skull har jag måst sitta ensam,
            ty du har uppfyllt mig med förgrymmelse.
      >Jes. 8,11. Jer. 6,11. Hes. 3,14.
 18.    Varför skall jag då plågas så oavlåtligt,
            och varför är mitt sår så ohelbart?
            Det vill ju icke läkas.
        Ja, du bliver för mig såsom en försinande bäck,
            så som ett vatten som ingen kan lita på.

 19.    Därför säger HERREN så:
        Om du vänder åter, så vill jag låta dig komma åter
            och bliva min tjänare.
        Och om du frambär ädel metall utan slagg,
            så skall du få tjäna mig såsom mun.
        Dessa skola då vända åter till dig,
            men du skall icke vända åter till dem.
 20.    Och jag skall göra dig inför detta folk
        till en fast kopparmur,
        så att de icke skola bliva dig övermäktiga,
        om de vilja strida mot dig;
        ty jag är med dig och vill frälsa dig
        och vill hjälpa dig, säger HERREN.
      >Jer. 1,18. 6,27. 20,11.
 21.    Jag skall hjälpa dig ut ur de ondas våld
        och skall förlossa dig ur våldsverkarnas hand.

[https://runeberg.org/bibeln/24_16.html]
                         Jeremia, 16 Kapitlet

                     Straffdomar och nådelöften.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du skall icke taga dig någon hustru eller skaffa dig några söner
      och döttrar på denna plats.
  3.  Ty så säger HERREN om de söner och döttrar som bliva I födda på
      denna plats, och om mödrarna som hava fött dem, och om fäderna
      som hava avlat dem i detta land:
  4.  Av svåra sjukdomar skola de dö; man skall icke hålla dödsklagan
      efter dem eller begrava dem, utan de skola bliva gödsel på
      marken.  Och genom svärd och hunger skola de förgås, och deras
      döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar och markens
      djur.  I
      >Jer. 7,33. 8,2. 9,22. 25,33.

  5.  Ty så säger HERREN: Du skall icke gå in i något sorgehus och
      icke begiva dig åstad för att hålla dödsklagan, ej heller ömka
      dem; ty jag har tagit bort min frid ifrån detta folk, säger
      HERREN, ja, min nåd och barmhärtighet.
  6.  Och både stora och små skola dö i detta land, utan att bliva
      begravna; och man skall icke hålla dödsklagan efter dem, och
      ingen skall för deras skull rista märken på sig eller raka sitt
      huvud.
      >5 Mos. 14,1. Jer. 41,5. Mik.1,16.
  7.  Man skall icke bryta bröd åt någon, för att trösta honom i
      sorgen efter en död, och icke giva någon tröstebägaren att
      dricka, när han har förlorat fader eller moder.
      >Hes. 24,17, 22 f.
  8.  Och i gästabudshus skall du icke heller gå in för att sitta med
      dem och äta och dricka.
  9.  Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, inför edra ögon, och
      medan I ännu leven, skall jag på denna plats göra slut på
      fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud.  I
      >Jer. 7,84. 25,10. 33,11. Hes. 26,18.

 10.  När du nu förkunnar alla dessa ord för detta folk och de då
      fråga dig: »Varför har HERREN uttalat över oss all denna stora
      olycka?  Och vari består den missgärning och synd som vi hava
      begått mot HERREN, vår Gud?»,
      >Jer. 5,19. 13,22.
 11.  då skall du svara dem: »Jo, edra fäder övergåvo mig, säger
      HERREN, och följde efter andra gudar och tjänade och tillbådo
      dem; ja, mig övergåvo de och höllo icke min lag.
 12.  Och I själva haven gjort ännu mer ont, än edra fäder gjorde; ty
      se, I vandren var och en efter sitt onda hjärtas hårdhet, och I
      viljen icke höra mig.
 13.  Därför skall jag ock slunga eder bort ur detta land, till ett
      land son varken I eller edra fäder haven känt, och där Skolen I
      få tjäna andra gudar både dag och natt; ty jag skall icke hava
      någon misskund med eder.»
      >5 Mos. 4,27 f. 28,36, 64. Jer. 5,19.

 14.  Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer
      skall säga: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn
      upp ur Egyptens land»,
      >Jer. 23,7 f.
 15.  utan: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn upp
      ur nordlandet, och ur alla andra länder till vilka han hade
      drivit dem bort.»  Ty jag skall föra dem tillbaka till deras
      land, det som jag gav åt deras fäder.
 16.  Se, jag skall sända bud efter många fiskare, säger HERREN, och
      de skola fiska upp dem; och sedan skall jag sända bud efter
      många jägare, och de skola jaga dem ned från alla berg och alla
      höjder och ut ur stenklyftorna.
      >Hab. 1,14 f.
 17.  Ty mina ögon äro riktade på alla deras vägar; de kunna icke
      gömma sig för mitt ansikte och deras missgärning är icke fördold
      för mina ögon.
      >Job 34,21 f. Ps. 90,8. Ords. 5,21. Jer. 23,24. 32,19. Hebr. 4,13.
 18.  Och först skall jag i dubbelt mått vedergälla dem för deras
      missgärning och synd, för att de hava oskärat mitt land, i det
      att de hava uppfyllt min arvedel med sina styggeliga och
      skändliga avgudars döda kroppar.
      >3 Mos. 26,30. Jes. 65,7. Jer. 2,7.

 19.    HERRE, du min starkhet och mitt värn,
        du min tillflykt på nödens dag,
        till dig skola hedningarna komma
        från jordens ändar och skola säga:
        »Allenast lögn hava våra fäder fått i arv.
        fåfängliga avgudar, av vilka ingen kan hjälpa.
      >Ps. 8,2 f. 46,2. Jes. 2,2 f. Jer. 3,17. Mik. 4,1 f. Sak. 8,20 f.
 20.    Kan väl en människa göra sig gudar?
        Nej, de gudarna äro inga gudar.
      >Jes. 40,19 f. 44,9 f. Jer. 2,11. 10,3.
 21.    Därför vill jag nu denna gång låta dem förnimma det,
        jag vill låta dem känna min hand och min makt,
        för att de må veta att mitt namn är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/24_17.html]
                         Jeremia, 17 Kapitlet

                       Juda synd.  Sabbatsbudet.

  1.  Juda synd är uppskriven med järnstift, med diamantgriffel; den
      är inristad på deras hjärtas tavla och på edra altarens horn,
  2.  så visst som deras barn vid gröna träd och på höga kullar komma
      ihåg sina altaren och Aseror.
  3.  Du mitt berg på fältet, ditt gods, ja, alla dina skatter skall
      jag lämna till plundring, så ock dina offerhöjder, till straff
      för vad du har syndat i hela ditt land.
      >Jer. 15,13 f. 21,13.
  4.  Och du skall nödgas avstå -- och detta genom din egen förskyllan
      -- från den arvedel som jag har givit dig; och jag skall låta
      dig tjäna dina fiender i ett land som du icke känner.  Ty I haven
      upptänt min vredes eld, och den skall brinna till evig tid.

  5.  Så säger HERREN:
        Förbannad är den man
        som förtröstar på människor
        och sätter kött sig till arm
        och med sitt hjärta viker av ifrån HERREN.
      >2 Krön. 32,8.
  6.    Han skall bliva såsom en torr buske på hedmarken
        och skall icke få se något gott komma,
        utan skall bo på förbrända platser i öknen,
        i ett land med salthedar, där ingen bor.
      >Jer. 48,6.

  7.    Men välsignad är den man
        som förtröstar på HERREN,
        den som har HERREN till sin förtröstan.
      >PS. 2,12. 34,9. 40,5. 84,13. Ords. 16,20.
  8.    Han är lik ett träd som är planterat vid vatten,
        och som sträcker ut sina rötter till bäcken;
        ty om än hetta kommer, så förskräckes det icke,
        utan bevarar sina löv grönskande;
        och om ett torrt år kommer, så sörjer det icke
        och upphör ej heller att bara frukt.
      >Ps. 1,3.

  9.    Ett illfundigt och fördärvat ting
            är hjärtat framför allt annat;
            vem kan förstå det?
 10.    Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjärtat
            och prövar njurarna,
        och giver så åt var och en efter hans vägar,
            efter hans gärningars frukt.
      >1 Sam. 16,7. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 20,12. Rom. 2,6. Upp. 2,23.

 11.    Lik en rapphöna som ruvar på ägg, vilka hon ej själv har lagt,
        är den som samlar rikedom med orätt;
        i sina halva dagar måste han lämna den
        och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre.

 12.    En härlighetens tron,
            en urgammal höjd
            är vår helgedoms plats.
 13.    HERREN är Israels hopp;
        alla som övergiva dig komma på skam.
        de som vika av ifrån mig likna en skrift i sanden;
        ty de hava övergivit HERREN,
        källan med det friska vattnet.
      >Ps. 36,10. Jer. 2,13. Joh. 4,14.

 14.  Hela du mig, HERRE, så varde jag helad;
      fräls mig du, så varder jag frälst.
      Ty du är mitt lov.
      >5 Mos. 10,21.

 15.    Se, dessa säga till mig:
        »Vad bliver av HERRENS ord?
            Må det fullbordas!»
      >Jes. 5,19. Hes. 12,12. Petr. 3,4.
 16.    Det är ju så, att jag ej har undandragit mig
            herdekallet i din efterföljd,
        och fördärvets dag
            har jag icke åstundat;
            du vet det själv.
        Vad mina läppar hava uttalat,
            det har talats inför ditt ansikte.
 17.    Så bliv då icke
            till skräck för mig;
        du som är min tillflykt
            på olyckans dag.
 18.    Låt dem som förfölja mig
            komma på skam,
        men låt icke mig
            komma på skam;
        låt dem bliva förfärade,
            men låt ej mig bliva förfärad.
        Låt en olycksdag komma över dem,
        och krossa dem i dubbelt mått.
      >Ps. 35,4. 40,15.

 19.  Så sade HERREN till mig: Gå åstad och ställ dig i
      Menighetsporten, där Juda konungar gå in och gå ut, och sedan i
      Jerusalems alla andra portar;
 20.  och säg till dem: Hören HERRENS ord, I Juda konungar med hela
      Juda, och I alla Jerusalems invånare som gån in genom dessa
      portar.
      >Jer. 22,2.
 21.  Så säger HERREN: Tagen eder val till vara för att på
      sabbatsdagen bära någon börda eller föra in någon sådan genom
      Jerusalems portar.
      >Neh 13,19.
 22.  Och fören icke på sabbatsdagen någon börda ut ur edra hus, och
      gören ej heller något annat arbete, utan helgen sabbatsdagen,
      såsom jag bjöd edra fäder,
      >2 Mos. 20,8 f. 23,12, 31,13. 5 Mos. 5,12 f.
 23.  fastän de icke ville höra eller böja sitt öra därtill, utan voro
      hårdnackade, så att de icke hörde eller togo emot tuktan.
      >Jer 2,30. 5,3.
 24.  Men om I viljen höra mig, säger HERREN, så att I på sabbatsdagen
      icke fören någon börda in genom denna stads portar, utan helgen
      sabbatsdagen, så att I på den icke gören något arbete,
      >Jes. 56,2. 58,13 f.
 25.  då skola konungar och furstar som komma att sitta på Davids tron
      få draga in genom denna stads portar, på vagnar och hästar,
      följda av sina furstar, av Juda man och Jerusalems invånare; och
      denna stad skall då förbliva bebodd evinnerligen.
      >Jer. 22,4.
 26.  Och från Juda städer, från Jerusalems omnejd och från Benjamins
      land, från Låglandet, Bergsbygden och Sydlandet skall man komma
      och frambära brännoffer, slaktoffer, spisoffer och rökelse och
      frambära lovoffer till HERRENS hus.
      >Jer. 32,44. 33,13.
 27.  Men om I icke hören mitt bud att helga sabbaten och att icke
      bära någon börda in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då
      skall jag tända eld på dess portar, och elden skall förtära
      Jerusalems palatser och skall icke kunna utsläckas.
      >Hes. 20,47. Hos. 8,14.

[https://runeberg.org/bibeln/24_18.html]
                         Jeremia, 18 Kapitlet

               Lärdom hämtad från krukmakarens arbete.
                   Strafftal.  Anslag mot profeten.
                    Profetens bön om motståndarnas
                            bestraffning.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade
  2.  »Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där vill jag låta dig
      höra mina ord.»
  3.  Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen
      med arbete på krukmakarskivan.
  4.  Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret
      misslyckades i hans hand, begynte han omigen, och gjorde därav
      ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.
  5.  Och HERRENS ord kom till mig han sade:
  6.  Skulle jag icke kunna göra med eder, I är Israels hus, såsom
      denne krukmakare gör?  säger HERREN Jo, såsom leret är i
      krukmakarens hand, så ären ock I i min hand, I av Israels hus.
      >Jes. 45,9. Vish. 15,7. Rom. 9,21,
  7.  Den ena gången hotar jag ett folk och ett rike att jag vill
      upprycka, nedbryta och förgöra det;
      >Jer. 1,10. 31,28.
  8.  men om då det folket omvänder sig från det onda väsende mot
      vilket jag vände mitt hot, så ångrar jag det onda som jag hade
      tänkt att göra dem.
      >Hes. 18,21. 33,11. Jon. 3,10.
  9.  En annan gång lovar jag ett folk och ett rike att jag vill
      uppbygga och plantera det;
 10.  men om det då gör vad ont är i mina ögon och icke hör min röst,
      så ångrar jag det goda som jag hade sagt att jag ville göra dem.
 11.  Så säg du nu till Juda man och Jerusalems invånare: Så säger
      HERREN: Se, jag bereder åt eder en olycka, och jag har i sinnet
      ett anslag mot eder.  Vänden därför om, var och en från sin onda
      väg, och bättren edert leverne och edert väsende.
      >2 Krön. 17,13. Jer. 7,3. 25,5. 35,15.
 12.  Men de skola svara: »Du mödar dig förgäves.  Vi vilja följa vara
      egna tankar och göra var och er efter sitt onda hjärtas hårdhet.
      >Jes. 65,2. Jer. 2,25. 44,16 f

 13.   Därför säger HERREN så:

        Frågen efter bland hednafolken
            om någon har hört något sådant.
        Alltför gruvliga ting
            har jungfrun Israel bedrivit.
      >Jer. 2,10. Hos. 6,10,
 14.    Övergiver då Libanons snö
            sin upphöjda klippa,
        eller sina de friska vatten ut,
            som strömma ifrån fjärran,
 15.    eftersom mitt folk förgäter mig
            och tänder offereld åt avgudar?
        Se, av dem skola de bringas på fall,
            när de gå sin gamla stråt
        och vandra på villostigar,
            på obanade vägar.
      >Jer. 2,32. 3,21.
 16.    Så göra de sitt land till ett föremål för häpnad,
            för begabberi evinnerligen;
        alla som gå där fram skola häpna
            och skaka huvudet.
      >Jer. 19,8.
 17.    Såsom en östanvind skall jag förskingra dem,
            när fienden kommer;
        jag skall visa dem ryggen och icke ansiktet,
            på deras ofärds dag.
      >Jes. 27,8.

 18.  Men de sade: »Kom, låt oss tänka ut något anslag mot Jeremia.  Ty
      prästerna skola icke komma till korta med undervisning, ej
      heller de vise med råd, ej heller profeterna med
      förkunnelse.  Ja, kom, låt oss fälla honom med vara tungor, vi
      behöva alls icke akta på vad han säger.»
      >Hes. 7,26. Mal. 2,7.

 19.    HERRE, akta du på mig,
        och hör rad mina motståndare tala.
 20.    Skall man få vedergälla gott med ont,
        eftersom dessa hava grävt en grop för mitt liv?
        Tänk på huru jag har stått inför ditt ansikte
        för att mana gott för dem,
        till att avvända från dem din vrede.
      >Ps. 35,12. Ords. 17,13. Rom. 12,17.
 21.    Därför må du överlämna deras barn åt hungersnöden
        och giva dem själva till pris åt svärdet,
        så att deras hustrur bliva barnlösa och änkor,
        deras män dräpta av pesten,
        och deras ynglingar slagna med svärd striden.
      >Ps. 109,10 f.
 22.    Må klagorop höras från deras hus,
        i det att du plötsligt låter rövarskaror komma över dem.
        Ty de hava grävt en grop för att fånga mig,
        och snaror hava de lagt ut för mina fötter.
 23.    Men du, HERRE, känner
        alla deras mordiska anslag mot mig;
        så må du då icke förlåta dem deras missgärning
        eller utplåna deras synd ur din åsyn.
        Må de bringas på fall inför dig;
        ja, utför ditt verk mot dem på din vredes tid.

[https://runeberg.org/bibeln/24_19.html]
                         Jeremia, 19 Kapitlet

                Juda skall krossas såsom en lerkruka.

  1.  Så sade HERREN: Gå åstad och köp dig en lerkruka av krukmakaren;
      och tag med dig några av de äldste i folket och av de äldste
      bland prästerna,
  2.  och gå ut till Hinnoms sons dal, som ligger framför
      Lerskärvsporten, och predika där de ord som jag skall tala till
      dig.
  3.  Du skall säga: »Hören HERRENS ord, I Juda konungar och I
      Jerusalems invånare: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se,
      jag skall låta en sådan olycka komma över denna plats, att det
      skall genljuda i öronen på var och en som får höra det.
      >1 Sam. 3,11. 2 Kon. 21,12.
  4.  Eftersom de hava övergivit mig och icke aktat denna plats, utan
      där tänt offereld åt andra gudar, som varken de själva eller
      deras fäder eller Juda konungar hava känt, och eftersom de hava
      uppfyllt denna plats med oskyldigas blod,
  5.  och byggt sina Baalshöjder, för att där bränna upp sina barn i
      eld, till brännoffer åt Baal, fastän jag aldrig har bjudit eller
      talat om eller ens tänkt mig något sådant,
      >Jer. 7,31 f. 32,35. Hes. 16,20. 23,37.
  6.  se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer
      skall kalla denna plats 'Tofet' eller 'Hinnoms sons dal', utan
      'Dråpdalen'.
  7.  Och då skall jag på denna plats göra om intet Judas och
      Jerusalems råd, och jag skall låta dem falla för deras fienders
      svärd och för de mäns hand, som stå efter deras liv och jag
      skall giva deras döda kroppar till mat åt himmelens fåglar och
      markens djur.
      >Jer. 16,4.
  8.  Och jag skall göra denna stad till ett föremål för häpnad och
      begabberi; alla som gå där från skola häpna och vissla vid
      tanken på alla dess plågor.
      >Jer. 18,16.
  9.  Och jag skall låta dem äta sina egna söners och döttrars kött,
      ja, den ene skall nödgas äta den andres kött.  I sådan nöd och
      sådant trångmål skola de komma genom sina fiender och genom dem
      som stå efter deras liv.»
      >3 Mos.26.29. 5 Mos. 28,53 f. Klag. 2,20. 4,10. Luk. 19,43 f.

 10.  Och du skall slå sönder krukan inför de mäns ögon, som hava gått
      med dig,
 11.  och du skall säga till dem: »Så säger HERREN Sebaot: Jag skall
      sönderslå detta folk och denna stad, på samma sätt som man slår
      sönder ett krukmakarkärl, så att det icke kan bliva helt igen;
      och man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats
      finnes att begrava på.
      >Jer. 7,32.
 12.  Så skall jag göra med denna plats, säger HERREN, och med dess
      invånare; jag skall göra denna stad lik Tofet.
 13.  Och husen i Jerusalem och Juda konungars hus, de orena, skola
      bliva såsom Tofetplatsen, ja, alla de hus på vilkas tak man har
      tänt offereld åt himmelens hela härskara och utgjutit drickoffer
      åt andra gudar.»
      >Jer. 32,29. 44,17 f. Sef. 1,5.
 14.  När sedan Jeremia kom igen från Tofet, dit HERREN hade sänt
      honom för att profetera, ställde han sig i förgården till
      HERRENS hus och sade till allt folket:
 15.  »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, över denna stad med
      alla dess lydstäder skall jag låta all den olycka komma, som jag
      har beslutit över den -- detta därför att de hava varit
      hårdnackade och icke velat höra mina ord.»
      >Jer. 7,26. 17,.

[https://runeberg.org/bibeln/24_20.html]
                         Jeremia, 20 Kapitlet

                  Jeremia och Pashur.  Profetkallets
               vedervärdigheter.  Profeten förbannar sin
                             födelsedag.

  1.  Då nu Pashur, Immers son, prästen, som var överuppsyningsman i
      HERRENS hus, hörde Jeremia profetera detta,
      >Jer. 38,1.
  2.  lät han hudflänga profeten Jeremia och satte honom i stocken i
      Övre Benjaminsporten till HERRENS hus.
      >Jer. 29,26 . 37,15.
  3.  Men när Pashur dagen därefter släppte Jeremia lös ur stocken,
      sade Jeremia till honom: »Pashur är icke det namn varmed HERREN
      benämner dig, utan Magor-Missabib[1];
  4.  ty så säger HERREN: Se, jag skall göra dig till skräck såväl för
      dig själv som för alla dina vänner; och de skola falla för sina
      fienders svärd, i din egen åsyn.  Och hela Juda skall jag giva i
      den babyloniske konungens hand, och han skall föra dem bort till
      Babel och dräpa dem med svärd.
  5.  Och jag skall giva denna stads alla rikedomar, allt dess gods
      och alla dyrbarheter däri, ja, Juda konungars alla skatter skall
      jag giva i deras fienders hand; och de skola göra det till sitt
      byte och taga det och föra det till Babel.
      >2 Kon. 20,17. Jes. 39,6. Jer. 15,13. 17,8.
  6.  Och du själv, Pashur, skall gå i fångenskap, med alla som bo i
      ditt hus.  Du skall komma till Babel; där skall du dö, och där
      skall du begravas, Sjungen till HERRENS ära, jämte alla dina
      vänner, för vilka du har profeterat lögn.»

  7.    Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas;
            du grep mig och blev mig övermäktig.
        Så har jag blivit ett ständigt åtlöje;
            var man bespottar mig.
      >Jer. 1,6 f.
  8.    Ty' så ofta jag talar, måste jag klaga;
        jag måste ropa över våld och förtryck,
        ty HERRENS ord har blivit mig
        till smälek och hån beständigt.
  9.    Men när jag sade: »Jag vill icke tänka på honom
        eller vidare tala i hans namn»,
        då blev det i mitt hjärta såsom brunne där en eld,
            instängd i mitt innersta;
        jag mödade mig med att uthärda den,
            men jag kunde det icke.
 10.    Ty jag hör mig förtalas av många;
            skräck från alla sidor!
        »Anklagen honom!» »Ja, vi vilja anklaga honom!»
        Alla som hava varit mina vänner
            vakta på att jag skall falla:
        »Kanhända skall han låta locka sig,
            så att vi bliva honom övermäktiga
        och få taga hämnd på honom.»
      >Ps. 31,14.
 11.    Men HERREN är med mig
            såsom en väldig hjälte;
        därför skola mina förföljare komma på fall
            och intet förmå.
        Ja, de skola storligen komma på skam,
            därför att de ej hade förstånd;
        de skola drabbas av en evig blygd,
            som icke skall varda förgäten
      >Jer. 15,20. 17,18. 23,40.
 12.    Ty HERREN Sebaot prövar med rättfärdighet,
        han ser njurar och hjärta.
        Så skall jag då få se din hämnd på dem,
        ty för dig har jag lagt fram min sak.
      >1 Sam. 16,7. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 17,10.
 13.    Sjungen till HERRENS ära,
            loven HERREN;
        ty han räddar den fattiges själv
            ur de ondas hand.

 14.    Förbannad vare den dag
            på vilken jag föddes;
        utan välsignelse blive den dag
            då min moder födde mig.
      >Job 3,1 f. 10,18. Jer. 15,10.
 15.    Förbannad vare den man
            som förkunnade för min fader: »Ett
        gossebarn är dig fött»,
            och så gjorde honom stor glädje.
 16.    Gånge det den mannen såsom det gick de städer
        som HERREN omstörtade utan förbarmande.
        Må han få höra klagorop om morgonen
        och härskri om middagen.
      >1 Mos. 19,24 f. Jes. 13,19. Jer. 50,40.  Hes. 16,49 f.
      >Hos. 11,8. Am. 4,11. Luk. 17,29. Judas v. 7.
 17.    därför att han icke dräpte mig strax i moderlivet,
        så att min moder fick bliva min grav
        och hennes liv vara havande för evigt.
 18.    Varför kom jag ut ur moderlivet
        och fick se olycka och bedrövelse,
        så att mina dagar måste försvinna i skam?

[1]  D. ä. skräck från alla sidor; jfr Jer. 6:25.

[https://runeberg.org/bibeln/24_21.html]
                         Jeremia, 21 Kapitlet

                   Konung Sidkias bud till Jeremia.
                            Jeremias svar.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när konung
      Sidkia sände till honom Pashur, Malkias son, och prästen
      Sefanja, Maasejas son, och lät säga:
  2.  »Fråga HERREN för oss, då nu Nebukadressar, konungen i Babel,
      har angripit oss; kanhända vill HERREN handla med oss i enlighet
      med alla sina förra under, så att denne lämnar oss i fred.
  3.  Jeremia svarade dem:

      Så skolen I säga till Sidkia:
  4.  Så säger HERREN, Israels Gud Se, de vapen i eder hand, med vilka
      I utanför muren striden mot konungen i Babel och kaldéerna, som
      belägra eder, dem skall jag vända om och skall famla dem inne i
      denna stad.
  5.  Och jag skall själv strida mot eder med uträckt hand och stark
      arm, vrede och harm och stor förtörnelse.
      >5 Mos. 29.28
  6.  Och jag skall slå dem som bo i denna stad, både människor och
      djur; i svår pest skola de dö.
  7.  Och därefter, säger HERREN, skall jag låta Sidkia, Juda konung,
      och hans tjänare och folket, dem som i denna stad äro kvar efter
      pesten svärdet och hungersnöden, falla i Nebukadressars, den
      babyloniske konungens, hand och i deras fienders hand, i de mäns
      hand, som stå efter deras liv.  Och han skall slå dem med
      svärdsegg; han skall icke skona dem och icke hava någon misskund
      eller något förbarmande.
      >Jer. 32,3 f.
  8.  Och till detta folk skall du säga Så säger HERREN: Se, jag
      förelägger eder vägen till livet och vägen till döden.
      >5 Mos 11,26. 30,15, 19.
  9.  Den som stannar kvar i denna stad, han skall dö genom svärd
      eller hunger eller pest, men den som går ut och giver sig åt
      kaldéerna, som belägra eder, han skall få leva och vinna sitt
      liv såsom ett byte.
      >Jer. 38,2. 39,18. 45,5.
 10.  Ty jag har vänt mitt ansikte mot denna stad, till dess olycka
      och icke till dess lycka, säger HERREN.  Den skall bliva given i
      den babyloniske konungens hand, och han skall bränna upp den i
      eld.

 11.  Och till Juda konungs hus skall du säga: Hören HERRENS ord:
 12.  I av Davids hus, så säger HERREN: »Fällen var morgon rätt dom,
      och rädden den plundrade ur förtryckarens hand, för att icke min
      vrede må bryta fram såsom en eld och brinna så, att ingen kan
      utsläcka den» -- detta för deras onda väsendes skull.
      >Jer. 4,4. 22,3.

 13.  Se, jag skall vända mig mot dig, du som bor i dalen, du
      bergfäste på slätten, säger HERREN, ja, mot eder som sägen: »Vem
      kan falla över oss, och vem kan tränga in i våra boningar?»
      >Jer. 17,3.
 14.  Jag skall hemsöka eder efter edra gärningars frukt, säger
      HERREN.  Ja, jag skall tända upp en eld i deras skog, och den
      skall förtära allt där runt omkring.
      >Ords. 1,31.

[https://runeberg.org/bibeln/24_22.html]
                         Jeremia, 22 Kapitlet

                 Profetior mot judakonungarna Sallum
                 (Joahas), Jojakim och Konja (Jekonja
                           eller Jojakin).

  1.  Så sade HERREN: Gå ned till Juda konungs hus och tala där
      följande ord;
  2.  säg: Hör HERRENS ord, du Juda konung, som sitter på Davids tron,
      hör det du med dina tjänare och ditt folk, I som gån in genom
      dessa portar.
      >Jer. 17,20.
  3.  Så säger HERREN: Öven rätt och rättfärdighet, och rädden den
      plundrade ur förtryckarens hand; förorätten icke främlingen, den
      faderlöse och änkan, gören icke övervåld mot dem, och utgjuten
      icke oskyldigt blod på denna plats.
      >Jer. 21,12.
  4.  Ty om I gören efter detta ord, så skola konungar som komma att
      sitta på Davids tron få draga in genom portarna till detta hus,
      på vagnar och hästar, följda av sina tjänare och sitt folk.
      >Jer. 17,25.
  5.  Men om I icke hören dessa ord, då har jag svurit vid mig själv,
      säger HERREN, att detta hus skall bliva ödelagt.
  6.  Ty så säger HERREN om Juda konungs hus:

        Väl är du för mig såsom ett Gilead,
            såsom Libanons topp;
        men jag skall sannerligen göra dig till en öken,
        till obebodda städer.
  7.    Och jag skall inviga fördärvare till att komma över dig,
            var och en med sina vapen,
        och de skola hugga ned dina väldiga cedrar
            och kasta dem i elden

  8.  Och många folk skola gå fram vid denna stad, och man skall fråga
      varandra: »Varför har HERREN gjort så mot denna stora stad?»
      >5 Mos, 29,24. 1 Kon. 9,8 f.
  9.  Och man skall då svara Därför att de övergåvo HERREN sin Guds,
      förbund och tillbådo andra gudar och tjänade dem.»

 10.    Gråten icke över en död man,
            och ömken honom icke;
        men gråten bitterligen över honom som har måst vandra bort,
            ty han skall icke mer komma tillbaka
        och återse sitt fädernesland.

 11.  Ty så säger HERREN om Sallum, Josias son, Juda konung, som blev
      konung efter sin fader Josia, och som har dragit bort ifrån
      denna plats: Han skall icke mer komma hit tillbaka,
      >2 Kon. 23,30.
 12.  utan på den ort dit han har blivit bortförd i fångenskap, där
      skall han dö; detta land skall han icke mer få återse.

 13.    Ve dig, du som bygger ditt hus med orättfärdighet
            och dina salar med orätt,
        du som låter din nästa arbeta för intet
            och icke giver honom hans lön,
      >3 Mos. 19,13. 5 Mos. 21,14 f. Hab. 2,9. Jak. 5,4.
 14.    du som säger: »Jag vill bygga mig ett stort hus
            med rymliga salar»,
        och så gör åt dig vida fönster
            och belägger huset med cederträ
            och målar det rött med dyrbar färg!
 15.    Kallar du det att vara konung,
            att du ävlas med att bygga cederhus?
        Din fader åt ju och drack,
        dock övade han rätt och rättfärdighet;
            och då gick det honom väl.
      >2 Kon. 22,2.
 16.    Han skaffade den betryckte och fattige rätt;
            och då gick det väl.
        Är icke detta att känna mig?
            säger HERREN.
 17.    Men dina ögon och ditt hjärta
            stå allenast efter vinning
        och efter att utgjuta den oskyldiges blod
            och att öva förtryck och våld.

 18.  Därför säger HERREN så om Jojakim, Josias son, Juda konung:

        Man skall ej hålla dödsklagan efter honom och ropa:
            »Ack ve, min broder!  Ack ve, syster!»
        Man skall ej hålla dödsklagan efter honom och ropa:
        »Ack ve, herre!  Ack ve, huru härlig han var!»
 19.    Såsom man begraver en åsna, så skall han begravas;
            han skall släpas ut och kastas bort,
        långt utanför Jerusalems portar.
      >Jer. 36,30.

 20.    Stig upp på Libanon och ropa,
        häv upp din röst i Basan,
        och ropa från Abarim,
        ty alla dina älskare äro krossade.
 21.    Jag talade till dig, när det gick dig väl,
        men du sade: »Jag vill icke höra.»
        Sådan har din väg varit allt ifrån din ungdom,
        att du icke har velat höra min röst.
 22.    Alla dina herdar skola nu få en stormvind till sin herde,
        och dina älskare måste gå i fångenskap.
        Ja, då skall du komma på skam och få blygas
            för all din ondskas skull.
 23.    Du som bor på Libanon,
            du som har ditt näste i cedrarna,
        huru skall du icke jämra dig,
            när vånda kommer över dig,
            ångest lik en barnaföderskas!

 24.  Så sant jag lever, säger HERREN, om du, Konja, Jojakims son,
      Juda konung, än vore en signetring på min högra hand, så skulle
      jag dock rycka dig därifrån.
      >Höga V. 8,6. Hagg. 2,24.
 25.  Och jag skall giva dig i de mäns hand, som stå efter ditt liv,
      och i de mäns hans som du fruktar för, nämligen i
      Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand och i kaldéernas
      hand.
      >Jer. 21,7.
 26.  Och dig och din moder, den som har fött dig, skall jag slunga
      bort till ett annat land, där I icke ären födda; och där skolen
      I dö.
      >2 Kon. 24,15.
 27.  Till det land dit deras själ längtar att återvända, dit skola de
      icke få vända åter.

 28.  Är då han, denne Konja, ett föraktligt, krossat beläte eller ett
      värdelöst kärl?  Eller varför hava de blivit bortslungade, han
      och hans avkomlingar, och kastade bort till ett land som de icke
      hava känt?
 29.  O land, land, land, hör HERRENS ord!
 30.  Så säger HERREN: Tecknen upp denne man såsom barnlös, såsom en
      man som ingen lycka har haft i sina livsdagar.  Ty ingen av hans
      avkomlingar skall vara så lyckosam att han får sitta på Davids
      tron och i framtiden råda över Juda.

[https://runeberg.org/bibeln/24_23.html]
                         Jeremia, 23 Kapitlet

                Ve över otrogna herdar.  Löfte om goda
               herdar och om »en rättfärdig telning» av
                  Davids ätt.  Falska profeters dom.

  1.  Ve över de herdar som fördärva och förskingra fåren i min hjord!
      säger HERREN.
      >Jer. 10,21. Hes. 34,2 f.
  2.  Därför säger HERREN, Israels Gud, så om de herdar som föra mitt
      folk i bet: Det är I som haven förskingrat mina får och drivit
      bort dem och underlåtit att söka deras bästa.  Men se, nu skall
      jag hemsöka eder för edert onda väsendes skull, säger HERREN.
  3.  Och jag skall själv församla kvarlevan av mina får ur alla de
      länder till vilka jag har drivit dem bort, och skall föra dem
      tillbaka till deras betesmarker, och de skola bliva fruktsamma
      och föröka sig.
      >Hes. 11,17.
  4.  Och jag skall låta herdar uppstå åt dem, vilka skola föra dem i
      bet; och de skola icke mer behöva frukta eller förskräckas och
      skola icke mer drabbas av hemsökelse, säger HERREN.
      >Jes. 40,11. Jer. 3,15. Hes. 34,11 f., 23.

  5.    Se, dagar skola komma, säger HERREN,
            då jag skall låta en rättfärdig telning
            uppstå åt David.
        Han skall regera såsom konung och hava framgång,
            och han skall skaffa rätt
            och rättfärdighet på jorden.
      >Jes. 11,1. 45,8. Jer. 33,15 f. Sak. 3,8. 6,12.
  6.    I hans dagar skall Juda varda frälst
        och Israel bo i trygghet;
        och detta skall vara det namn han skall få:
        HERREN vår rättfärdighet.
      >Sak. 14,11.

  7.  Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer
      skall säga: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn
      upp ur Egyptens land»,
      >Jer. 16,14 f.
  8.  utan: »Så sant HERREN lever, han som har fört upp Israels hus
      släkt och hämtat dem ut ur nordlandet och ur alla andra länder
      till vilka jag hade drivit dem bort.»  Och så skola de få bo i
      sitt land.

  9.    Om profeterna.

        Mitt hjärta vill brista i mitt bröst,
        alla ben i min kropp äro vanmäktiga.
        Jag är såsom en drucken man,
        en man överväldigad av vin,
        inför HERREN och inför hans heliga ord.
 10.    Ty landet är fullt av äktenskapsbrytare,
        under förbannelse ligger landet sörjande,
        och betesmarkerna i öknen äro förtorkade;
        man hastar till vad ont är
        och har sin styrka i orättrådighet.
      >Jes. 24,6. Jer. 12,4.
 11.    Ty både profeter och präster äro gudlösa;
        ända inne i mitt hus har jag mött deras ondska, säger HERREN.
 12.    Därför skall deras väg bliva för dem
        såsom en slipprig stig i mörkret,
        de skola på den stöta emot och falla.
        Ty jag vill låta olycka drabba dem,
        när deras hemsökelses är kommer, säger HERREN.
      >Ps. 35,6.
 13.    Väl såg jag ock hos Samarias profeter
            vad förvänt var;
        de profeterade i Baals namn
            och förde mitt folk Israel vilse.
 14.    Men hos Jerusalems profeter
            har jag sett de gruvligaste ting:
        de leva i äktenskapsbrott och fara med lögn;
        de styrka modet hos dem som göra ont,
        så att ingen vill omvända sig från sin ondska.
        De äro alla för mig såsom Sodom, och stadens invånare såsom
        Gomorras.
      >1 Mos. 13,13. 5 Mos. 32,32. Jes 1,10. Hes. 13,22. 16,48.

 15.    Därför säger HERREN Sebaot så om profeterna:

        Se, jag skall giva dem malört att äta
        och gift att dricka,
        ty från profeterna i Jerusalem
        har gudlöshet gått ut över hela landet.
      >Jer. 8,14 9,15.

 16.  Så säger HERREN Sebaot: Hören icke på de profeters ord, som
      profetera för eder, ty de bedraga eder; sina egna hjärtans syner
      tala de, icke vad som kommer från HERRENS mun.
      >Jer. 14,14. Hes. 13,2 f. Matt. 7,15.
 17.  De säga alltjämt till dem som förakta mig: »HERREN har så talat:
      Det skall gå eder väl.»  Och till var och en som vandrar i sitt
      hjärtas hårdhet säga de: »Ingen olycka skall komna över eder.»
      >Jer. 6,14. 8,11. Hes. 13,10
 18.  Vilken av dem har då fått tillträde till HERRENS råd, så att han
      kan förnimma och höra hans ord?  Och vilken har aktat på hans
      ord och lyssnat därtill?
      >Job. 15,8. Jes. 40,13. Rom. 11,34. 1 Kor. 2,16.

 19.    Se, en stormvind från HERREN är här,
        hans förtörnelse bryter fram,
            en virvlande storm!
        Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ned.
      >Ps. 11,6. Jer. 30,23 f.
 20.    Och HERRENS vrede skall icke upphöra,
        förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar;
        i kommande dagar skolen I förvisso förnimma det.

 21.  Jag sände icke dessa profeter, utan själva lupo de åstad; jag
      talade icke till dem, utan själva profeterade de.
      >>Jer. 14,14 f. 27,15. 29,9.
 22.  Om de verkligen hade tillträde till mitt råd, så borde de
      förkunna mina ord för mitt folk och förmå dem att vända om från
      sin onda väg och sitt onda väsende.
 23.  Ar jag väl en Gud allenast på nära håll, säger HERREN, och icke
      en Gud också i fjärran?
      >Apg. 17,27 f.
 24.  Eller skulle någon kunna gömma sig på ett så lönnligt ställe att
      jag icke skulle se honom?  säger HERREN.  Är jag icke den som
      uppfyller himmel och jord?  säger HERREN.
      >1 Kon. 8,27. Ps. 139,8. Jer. 16,17. Am. 9,2 f.
 25.  Jag har hört vad profeterna säga, de som profetera lögn i mitt
      namn; de säga: »Jag har haft en dröm, jag har haft en dröm.»
 26.  Huru länge skall detta vara?  Hava de något i sinnet, dessa
      profeter som profetera lögn, och som äro profeter genom sina
      egna hjärtans svek,
 27.  dessa som tänka att de genom sina drömmar; dem som de förtälja
      för varandra, skola komma mitt folk att förgäta mitt namn,
      likasom deras fäder glömde mitt namn för Baal?
      >Dom. 3,7. 8,33.
 28.  Den profet som har haft en dröm, han må förtälja sin dröm; men
      den som bar undfått mitt ord, han må tala mitt ord i
      sanning.  Vad har halmen att skaffa med säden?  säger HERREN.
 29.  Är icke mitt ord såsom en eld, säger HERREN, och likt en hammare
      som krossar sönder klippor?
      >Vish.18,15 f. Hebr. 4,12.
 30.  Se, därför skall jag komma över profeterna, säger HERREN, dessa
      som stjäla mina ord, den ene från den andre;
      >5 Mos. 18,20.
 31.  ja, jag skall komma över profeterna, säger HERREN, dessa som
      frambära sin egen tungas ord, men säga: »Så säger HERREN.»
 32.  Ja, jag skall komma över dem som profetera lögndrömmar, säger
      HERREN, och som, när de förtälja dem, föra mitt folk vilse med
      sina lögner och sin stortalighet, fastän jag icke har sänt dem
      eller givit dem något uppdrag, och fastän de alls icke kunna
      hjälpa detta folk, säger HERREN.
      >Sef. 3,4.

 33.  Om nu detta folk eller en profet eller en präst gör dig denna
      fråga: »Vad förkunnar HERRENS tunga?», så skall du säga till dem
      vad som är den verkliga »tungan»[1], och att jag därför skall
      kasta eder bort, säger HERREN.
 34.  Och den profet eller den präst eller den av folket, som säger
      »HERRENS tunga», den mannen och hans hus skall jag hemsöka.
 35.  Nej, så skolen I fråga varandra och säga eder emellan: »Vad har
      HERREN svarat?», eller: »Vad har HERREN talat?»
 36.  Men Om HERRENS »tunga» mån I icke mer orda; ty en tunga skall då
      vars och ens eget ord bliva för honom, eftersom I förvänden den
      levande Gudens, HERRENS Sebaots, vår Guds, ord.
 37.  Så skall du säga till profeten: »Vad har HERREN svarat dig?»,
      eller: vad har HERREN talat?»
 38.  Men om I sägen »HERRENS tunga», då säger HERREN så: »Eftersom I
      sägen detta ord 'HERRENS tunga', fastän jag har sänt bud till
      eder och låtit säga: I skolen icke säga 'HERRENS tunga',
 39.  därför skall jag nu alldeles förgäta eder och kasta eder bort
      ifrån mitt ansikte, med den stad som jag har givit åt eder och
      edra fäder.
 40.  Och jag skall låta en evig smälek komma över eder, och en evig
      blygd, som icke skall varda förgäten.»
      >Jer. 20,11.

[1]  Hebr. massá, vilket ord har den dubbla betydelsen »profetisk
     utsaga» och »tung börda».

[https://runeberg.org/bibeln/24_24.html]
                         Jeremia, 24 Kapitlet

                        De två fikonkorgarna.

  1.  HERREN lät mig se följande syn: Jag fick se två korgar med fikon
      uppställda framför HERRENS tempel; och det var efter det att
      Nebukadressar, konungen i Babel, hade fört bort ifrån Jerusalem
      Jekonja, Jojakims son, konungen i Juda, så ock Juda furstar,
      jämt timmermännen och smederna, och låtit dem komma till Babel.
      >2 Kon. 24,15 f. 2 Krön. 36,9 f.
  2.  I den ena korgen funnos mycket goda fikon, sådana som fikon
      ifrån förstlingsskörden äro; och i de andra korgen funnos mycket
      usla fikon, så usla att de icke kunde ätas.
  3.  Och HERREN sade till mig: »Vad ser du, Jeremia?»  Jag svarade
      »Fikon; och de goda fikonen är mycket goda, men de usla fikonen
      äro mycket usla, så usla att de icke kunna ätas.»

  4.  Och HERRENS ord kom till mig han sade:
  5.  Så säger HERREN, Israels Gud: Såsom man med välbehag ser på de
      goda fikonen, så vill jag med välbehag se till de bortförda av
      Juda, dem som jag från denna plats har sänt bort till kaldéernas
      land.
  6.  Jag skall med välbehag vända mitt öga till dem och låta dem
      komma tillbaka till detta land.  Jag skall uppbygga dem och icke
      slå ned dem; jag skall plantera dem och icke upprycka dem.
      >Jer. 31,28.
  7.  Och jag skall giva dem hjärtan till att känna att jag är HERREN;
      och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.  Ty de
      skola omvända sig till mig av allt sitt hjärta.
      >5 Mos. 30,6. Jer. 30,22. 31,33 f. 32,38 f.  Hes. 11,19 f. 36,26
      >Hebr. 8,10.
  8.  Men såsom man gör med usla fikon, som äro så usla att de icke
      kunna ätas, likaså, säger HERREN, skall jag göra med Sidkia,
      Juda konung, och med hans furstar och med kvarlevan i Jerusalem,
      ja, både med dem som hava blivit kvar här i landet och med dem
      som hava bosatt sig i Egyptens land.
      >2 Kon. 25,2 f. Jer. 29,17. 43,5 f.
  9.  På alla orter dit jag fördriver dem skall jag göra dem till en
      varnagel och en skräckbild för alla riken jorden, till en
      smälek, till ett ordspråk och en visa, och till ett exempel som
      man nämner, när man förbannar.
      >5 Mos. 28,25, 87. 1 Kon. 9,7. 2 Krön. 7,20. Jer. 25,9, 18.
      >42,17 f. 44,12. Hes. 5,15 . Bar. 2,4.
 10.  Och jag skall sända bland dem svärd, hungersnöd och pest, till
      dess att de bliva utrotade ur det land som jag har givit åt dem
      och deras fäder.
      >Jer. 29,18. Hes. 6,12. 14,21.

[https://runeberg.org/bibeln/24_25.html]
                         Jeremia, 25 Kapitlet

               Profetia om en sjuttioårig fångenskap i
                     Babel.  Herrens vredes kalk.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia angående hela Juda folk, i
      Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår, vilket
      var Nebukadressars, den babyloniske konungens, första
      regeringsår.
      >Jer. 1,2.
  2.  Och detta ord talade profeten Jeremia till hela Juda folk och
      till alla Jerusalems invånare; han sade:

  3.  Allt ifrån Josias, Amons sons, Juda konungs, trettonde
      regeringsår ända till denna dag, eller nu under tjugutre år, har
      HERRENS ord kommit till mig; men fastän jag titt och ofta har
      talat till eder, haven I icke velat höra.
  4.  Och fastän HERREN titt och ofta har sänt till eder alla sina
      tjänare profeterna, haven I icke velat höra.  I böjden icke edra
      öron till att höra,
      >2 Kon. 17,13 f. Jer. 7,13, 25 f. 26,5. 35,15. 44,4 f.
  5.  när de sade: »Vänden om, var och en från sin onda väg och sitt
      onda väsende, så skolen I för evärdliga tider få bo kvar i det
      land som HERREN har givit åt eder och edra fäder.
      >Jer. 18,11. Sak. 1,4.
  6.  Och följen icke efter andra gudar, så att I tjänen och
      tillbedjen dem; och förtörnen mig icke genom edra händers verk,
      på det att jag icke må låta olycka komma över eder.
      >Jes. 3,9.
  7.  I villen icke höra på mig, säger HERREN, och så förtörnaden I
      mig genom edra händers verk, eder själva till olycka.

  8.  Därför säger HERREN Sebaot så: Eftersom I icke villen höra mina
      ord,
  9.  därför skall jag sända åstad och hämta alla nordens folkstammar,
      säger HERREN, och skall sända bud till min tjänare
      Nebukadressar, konungen i Babel; och jag skall låta dem komma
      över detta land och dess inbyggare, så ock över alla folken här
      runt omkring.  Och dem skall jag giva till spillo, och skall göra
      dem till ett föremål för häpnad och begabberi, och låta deras
      land bliva ödemarker för evärdlig tid.
      >Jer. 1,15. 27,6.
 10.  Och jag skall i dem göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop
      för brudgum och rop för brud, på buller av kvarn och ljus från
      lampa.
      >Jer. 7,34. 16,9. 33,11. Upp. 18,22 f.
 11.  Ja, hela detta land skall bliva ödelagt och förött, och dessa
      folk skola vara Babels konung underdåniga i sjuttio år.

 12.  Men när sjuttio år äro till ända skall jag hemsöka konungen i
      Babel och folket där för deras missgärning, säger HERREN, och
      hemsöka kaldéernas land och göra det till en ödemark för
      evärdlig tid.
      >2 Krön. 36,21 f. Esr. 1,1. Jer.29,10. Dan. 9,2. Sak. 1,12.
 13.  Och jag skall på det landet låta alla de ord fullbordas, som jag
      har talat mot det, allt vad som är skrivet i denna bok, och vad
      Jeremia har profeterat mot alla dessa folk.
 14.  Ty också dem skola mäktiga folk och stora konungar göra sig
      underdåniga, och jag skall vedergälla dem efter deras gärningar
      och deras händers verk.

 15.  Ty så sade HERREN, Israels Gud, till mig: »Tag denna kalk med
      vredesvin ur min hand, och giv alla de folk till vilka jag
      sänder dig att dricka därur.
      >Jer. 51,7. Upp. 14,10. 16,19.
 16.  Må de dricka, så att de ragla och mista sansen, när det svärd
      kommer, som jag skall sända ibland dem.»
 17.  Och jag tog kalken ur HERRENS hand och gav alla de folk att
      dricka, till vilka HERREN sände mig,
 18.  nämligen Jerusalem med Juda städer och med dess konungar och
      furstar, för att så göra dem till en ödemark, och till ett
      föremål för häpnad och begabberi, och till ett exempel som man
      nämner, när man förbannar, såsom ock nu har skett;
 19.  vidare Farao, konungen i Egypten, med hans tjänare, hans furstar
      och allt hans folk,
      >Jer. 46,2 f.
 20.  så ock allt Erebs folk med alla konungar i Us' land och alla
      konungar i filistéernas land, både Askelon och Gasa och Ekron
      och kvarlevan i Asdod;
      >Jer.47,1 f.
 21.  vidare Edom, Moab och Ammons barn;
      >Jer. 48,1 f. 49,1 f., 7 f.
 22.  vidare alla konungar i Tyrus, alla konungar i Sidon och
      konungarna i kustländerna på andra sidan havet;
      >Jes. 23,1 f. Jer. 9,26.
 23.  vidare Dedan, Tema, Bus och alla dem som hava kantklippt hår;
 24.  vidare alla konungar i Arabien och alla konungar över Erebs
      folk, som bo i öknen,
 25.  så ock alla konungar i Simri, alla konungar i Elam och alla
      konungar i Medien,
 26.  slutligen alla konungar i nordlandet -- både dem som bo nära och
      dem som bo fjärran, den ene såväl som den andre -- och alla
      övriga riken i världen, utöver jordens yta.  Och Sesaks[1] konung
      skall dricka efter dem.

 27.  Och du skall säga till dem: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud:
      Dricken, så att I bliven druckna, och spyn, och fallen omkull
      utan att kunna stå upp; ja, fallen, när det svärd kommer, som
      jag skall sända bland eder.  --
 28.  Men om de icke vilja taga emot kalken ur din hand och dricka, så
      säg till dem: Så säger HERREN Sebaot: I måsten dricka.
 29.  Ty se, med den stad som är uppkallad efter mitt namn skall jag
      begynna hemsökelsen.  Skullen då I bliva ostraffade?  Nej, I
      skolen icke bliva ostraffade, utan jag skall båda upp ett svärd
      mot jordens alla inbyggare, säger HERREN Sebaot.
      >Jer. 49,12. Hes. 9,6. 1 Petr. 4,17.

 30.  Och du skall profetera för dem allt detta och säga till dem:

        HERREN upphäver ett rytande från höjden
        och från sin heliga boning låter han höra sin röst;
        ja, han upphäver ett högt rytande över sin ängd
        och höjer skördeskri, såsom en vintrampare,
        över alla jordens inbyggare.
      >Jer. 51,14. Joel 3,16. Am. 1,2.
 31.    Dånet höres intill jordens ända,
        ty HERREN har sak med folken,
        han går till rätta med allt kött;
        de ogudaktiga giver han till pris åt svärdet, säger HERREN.

 32.  Så säger HERREN Sebaot: Se, en olycka går fram ifrån det ena
      folket till det andra, och ett stort oväder stiger upp från
      jordens yttersta ända.
 33.  Och de som bliva slagna av HERREN på den tiden skola ligga
      strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke
      hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava
      dem, utan de skola bliva gödsel på marken.
      >Jes. 66,16. Jer. 8,2.  9,22  16,4.

 34.    Jämren eder, I herdar, och klagen;
        vältren eder på marken, I väldige i hjorden;
        ty tiden är inne, att I skolen slaktas.
        I skolen bliva förskingrade, I skolen komma på fall,
        såsom det händer jämväl ett dyrbart kärl.
 35.    Då finnes icke mer någon undflykt för herdarna,
        icke mer någon räddning för de väldige i hjorden.
 36.    Hör huru herdarna ropa,
        huru de väldige i hjorden jämra sig!
        Ty HERREN ödelägger deras betesmark,
 37.    och de fredliga ängderna förgöras
        genom HERRENS vredes glöd.
 38.    Han drager ut såsom ett lejon ur sitt snår.
        Ja, deras land bliver en ödemark
        under förhärjelsens glöd,
        under hans vredes glöd.

[1]  Se Sesak i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/24_26.html]
                         Jeremia, 26 Kapitlet

                  Domsprofetia över Juda.  Anslag mot
                     Jeremias liv.  Profeten Uria.

  1.  I begynnelsen av Jojakims, Josias sons, Juda konungs, regering
      kom detta ord från HERREN; han sade:
  2.  Så säger HERREN: Ställ dig i förgården till HERRENS hus och
      tala mot alla Juda städer, från vilka man kommer för att
      tillbedja i HERRENS hus, tala alla de ord som jag har bjudit dig
      tala till dem; tag intet därifrån.
      >5 Mos. 4,2. Jer. 7,2.
  3.  Kanhända skola de då höra och vända om, var och en från sin onda
      väg; då vill jag ångra det onda som jag har i sinnet att göra
      med dem för deras onda väsendes skull.
      >Jer. 18,8, 11. 36,3, 7. Jon. 3,10.
  4.  Du skall säga till dem: Så säger HERREN: Om I icke viljen höra
      mig och vandra efter den lag som jag har förelagt eder,
  5.  och höra vad mina tjänare profeterna tala -- de som jag titt och
      ofta sänder till eder, fastän I icke viljen höra --
      >2 Kon. 17,13 f. Jer. 7,13 f. 25,4. 35,15.
  6.  då skall jag göra med detta hus såsom jag gjorde med Silo, och
      skall låta denna stad för alla jordens folk bliva ett exempel
      som man nämner, när man förbannar.
      >1 Sam. 4,8, 11. Ps. 78,60. Jer. 7,12, 14. 24,9.
  7.  Och prästerna och profeterna och allt folket hörde Jeremia tala
      dessa ord i HERRENS hus.
  8.  Och när Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade bjudit
      honom tala till allt folket, grepo honom prästerna och
      profeterna och allt folket och sade: »Du måste döden dö.
  9.  Huru djärves du profetera i HERRENS namn och säga: 'Det skall gå
      detta hus likasom det gick Silo, och denna stad skall ödeläggas,
      så att ingen mer bor däri'?»  Och allt folket församlade sig mot
      Jeremia i HERRENS hus.

 10.  Då nu Juda furstar hörde detta, gingo de från konungshuset upp
      till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya
      port.
 11.  Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt
      folket sålunda: »Denne man förtjänar döden, ty han har
      profeterat mot denna stad, såsom I haven hört med egna öron.»
      >Apg. 6,13.
 12.  Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket och sade:
      »Det är HERREN som har sänt mig att profetera mot detta hus och
      denna stad allt det som I haven hört.
 13.  Så bättren nu edert leverne och edert väsende, och hören
      HERRENS, eder Guds, röst; då vill HERREN ångra det onda som han
      har talat mot eder.
      >Jer. 7,3. 18,8.
 14.  Och vad mig angår, så är jag i eder hand; gören med mig vad eder
      gott och rätt synes.
 15.  Men det skolen I veta, att om I döden mig, så dragen I oskyldigt
      blod över eder och över denna stad och dess invånare; ty det är
      i sanning HERREN som har sänt mig till eder att tala allt detta
      inför eder.»
      >Matt. 23,35.
 16.  Då sade furstarna och allt folket till prästerna och profeterna:
      »Denne man förtjänar icke döden, ty i HERRENS, vår Guds, namn
      har han talat till oss.

 17.  Och några av de äldste i landet stodo upp och sade till folkets
      hela församling sålunda:
 18.  »Morastiten Mika profeterade i Hiskias, Juda konungs, tid och
      sade till hela Juda folk:

        'Så säger HERREN Sebaot:
        Sion skall varda upplöjt till en åker,
        och Jerusalem skall bliva en stenhop
        och tempelberget en skogbevuxen höjd.'
      >Jer. 9 11. Mik. 1,1. 3,12.

 19.  Men lät väl Hiskia, Juda konung, med hela Juda, döda honom?
      Fruktade han icke i stället HERREN och bönföll inför honom, så
      att HERREN ångrade det onda som han hade beslutit över dem,
      medan tvärtom vi nu stå färdiga att draga över oss själva så
      mycket ont?»

 20.  Där var ock en annan man, Uria, Semajas son, från
      Kirjat-Hajearim, som profeterade i HERRENS namn; och han
      profeterade mot denna stad och detta land alldeles såsom Jeremia
      hade gjort.
 21.  När då konung Jojakim med alla sina hjältar och alla furstar
      hörde vad han sade, ville han döda honom.  Men när Uria fick höra
      härom, blev han förskräckt och flydde och kom till Egypten.
 22.  Då sände konung Jojakim några män till Egypten, nämligen
      Elnatan, Akbors son, och några andra med honom, in i Egypten.
      >Jer. 36,12, 25.
 23.  Och dessa hämtade Uria ut ur Egypten och förde honom till konung
      Jojakim; och denne lät dräpa honom med svärd, och lät så kasta
      hans döda kropp på den allmänna begravningsplatsen.

 24.  Men Ahikam, Safans son, höll sin hand över Jeremia, så att man
      icke lämnade honom i folkets hand till att dödas.
      >2 Kom 22,12, 14, 25,22. Jer. 39,14.

[https://runeberg.org/bibeln/24_27.html]
                         Jeremia, 27 Kapitlet

               Profetia om Babels ok över Juda och över
                             andra folk.

  1.  I begynnelsen av Jojakims, Josias sons, Juda konungs, regering
      kom detta ord till Jeremia från HERREN;
      >Jer. 28,1,
  2.  han sade: Så har HERREN sagt till mig: Gör dig band och ok och
      sätt detta på din hals.
  3.  Sänd det sedan till konungen i Edom, konungen i Moab, konungen
      över Ammons barn, konungen i Tyrus och konungen i Sidon, genom
      de sändebud som hava kommit till Sidkia, Juda konung, i
      Jerusalem.
  4.  Och bjud dem med dessa ord framföra sitt budskap till sina
      herrar: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Så skolen I säga
      till edra herrar:
  5.  Jag är den som genom min stora kraft och min uträckta arm har
      gjort jorden, med de människor och djur som äro på jorden; och
      jag giver den åt vem jag vill.
      >Jer. 32,17. Dan. 4,29.
  6.  Så giver jag nu alla dessa länder i min tjänare Nebukadnessars,
      den babyloniske konungens, hand; ja ock markens djur giver jag
      honom, för att de må tjäna honom.
      >Jer. 25,9. 28,14. Dan. 2,37 f.
  7.  Och alla folk skola vara honom och hans son och hans sonson
      underdåniga, till dess att också för hans land tiden är inne,
      att mäktiga folk och stora konungar skola göra honom sig
      underdånig.
      >Jer. 25,12, 14.
  8.  Och det folk och det rike som icke vill vara honom,
      Nebukadnessar, konungen i Babel, underdånigt, och som icke vill
      giva sin hals under den babyloniske konungens ok, det folket
      skall jag hemsöka med svärd, hungersnöd och pest, säger HERREN,
      till dess att jag har förgjort dem genom hans hand.
  9.  Därför mån I icke höra på edra profeter och spåman, på edra
      drömmar, på edra teckentydare och trollkarlar, när dessa säga
      till eder: »I skolen icke komma att tjäna konungen i Babel»;
      >Jer.29,8 f.
 10.  ty de profetera lögn för eder, och komma så åstad att I bliven
      förda långt undan från edert land, i det jag måste driva eder
      bort, så att I förgåns.
 11.  Men det folk som böjer sin hals under den babyloniske konungens
      ok och tjänar honom, det skall jag låta få ro i sitt land, säger
      HERREN, så att de kunna bruka det och bo däri.
      >Bar. 2,21.

 12.  Till Sidkia, Juda konung, talade jag på alldeles samma sätt; jag
      sade: Böjen eder hals under den babyloniske konungens ok, och
      tjänen honom och hans folk, så skolen I få leva.
 13.  Icke viljen I dö, du och ditt folk, genom svärd, hunger och
      pest, såsom HERREN har sagt att det skall ske med det folk som
      icke vill tjäna konungen i Babel?
 14.  Hören alltså icke på de profeters ord, som säga till eder »I
      skolen icke komma att tjäna konungen i Babel»; ty de profetera
      lögn för eder.
 15.  Jag har icke sänt dem, säger HERREN; det är de själva som
      profetera lögn i mitt namn, och de komma så åstad att jag måste
      driva eder bort, så att I förgåns, jämte de profeter som
      profetera för eder.
      >Jer. 14,14. 23,21, 20, 29,9.

 16.  Och till prästerna och till hela detta folk talade jag och sade:
      Så säger HERREN: Hören icke på edra profeters ord, när de
      profetera för eder och säga: »Se, de kärl som höra till HERRENS
      hus skola nu snart föras tillbaka från Babel»; ty de profetera
      lögn för eder.
      >Jer. 28,3.
 17.  Hören icke på dem, utan tjänen konungen i Babel, så skolen I få
      leva.  Icke viljen I att denna stad skall bliva ödelagd?
 18.  Om de verkligen äro profeter och hava HERRENS ord, så må de
      lägga sig ut hos HERREN Sebaot, för att de kärl som ännu äro
      kvar i HERRENS hus och i Juda konungs hus och i Jerusalem icke
      också må föras bort till Babel
 19.  Ty så säger HERREN Sebaot om pelarna och havet och bäckenställen
      och det övriga som ännu är kvar här i staden,
      >1 Kon. 7,15, 23, 27. 2 Kon. 25,13 f.
 20.  därför att Nebukadnessar, konungen i Babel, icke tog det med
      sig, när han förde bort Jekonja, Jojakims son, Juda konung, från
      Jerusalem till Babel, jämte alla ädlingar i Juda och Jerusalem
      --
      >2 Kon. 24,12 f.
 21.  ja, så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, om det som ännu är kvar
      här i HERRENS hus och i Juda konungs hus och i Jerusalem:
 22.  Till Babel skall det föras, och där skall det förbliva ända till
      den dag då jag ser därtill, säger HERREN, och för det upp till
      denna plats igen.
      >>2 Krön. 36,22. Esr. 1,1, 7. Jer. 29,10.

[https://runeberg.org/bibeln/24_28.html]
                         Jeremia, 28 Kapitlet

               Jeremia och den falske profeten Hananja.

  1.  Men samma år, i begynnelsen av Sidkias, Juda konungs, regering,
      i femte månaden av hans fjärde regeringsår, talade profeten
      Hananja, Assurs son, från Gibeon, så till mig i HERRENS hus, i
      prästernas och allt folkets närvaro; han sade:
  2.  »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Jag skall sönderbryta den
      babyloniske konungens ok.
  3.  Inom två års tid skall jag föra tillbaka till denna plats alla
      de kärl i HERRENS hus, som Nebukadnessar, konungen i Babel, har
      tagit bort ifrån denna plats och fört till Babel.
      >Jer. 27,16.
  4.  Och Jekonja, Jojakims son, Juda konung, och alla fångar ifrån
      Juda, som hava kommit till Babel, skall jag föra tillbaka till
      denna plats, säger HERREN; ty jag skall sönderbryta den
      babyloniske konungens ok.»

      >2 Kon. 24,12 f.
  5.  Men profeten Jeremia svarade profeten Hananja, i närvaro av
      prästerna och allt det folk som stod i HERRENS hus;
  6.  profeten Jeremia sade: »Amen.  Så göre HERREN.  Det som du har
      profeterat må HERREN uppfylla, i det att han för tillbaka från
      Babel till denna plats de kärl som funnos i HERRENS hus, så ock
      alla fångarna.
  7.  Men hör dock detta ord som jag vill tala inför dig och allt
      folket.
  8.  Forna tiders profeter, de som hava varit före mig och dig, hava
      mot mäktiga länder och stora riken profeterat om krig, olycka
      och pest.
  9.  Därför, om nu en profet profeterar om lycka, så kan man först då
      när den profetens ord går i fullbordan veta att han är en profet
      som HERREN i sanning har sänt.»
      >5 Mos. 18,21 f.

 10.  Då tog profeten Hananja oket från profeten Jeremias hals och
      bröt sönder det.
      >Jer. 27,2.
 11.  Och Hananja sade i allt folkets närvaro: »Så säger HERREN: Just
      så skall jag inom två års tid bryta sönder den babyloniske
      konungen Nebukadnessars ok och taga det från alla folkens hals.»
      Men profeten Jeremia gick sin väg.
 12.  Sedan, efter det att profeten Hananja hade brutit sönder oket
      och tagit det från profeten Jeremias hals, kom HERRENS ord till
      Jeremia; han sade:
 13.  »Gå åstad och säg till Hananja: Så säger HERREN: Ett ok av trä
      har du brutit sönder, men i dess ställe har du skaffat ett ok av
      järn.
 14.  Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ett ok av järn skall jag
      sätta på alla dessa folks hals, för att de må tjäna
      Nebukadnessar, konungen i Babel; ty honom skola de tjäna.  Ja ock
      markens djur har jag givit honom.»
      >Jer.27,6.
 15.  Och profeten Jeremia sade ytterligare till profeten Hananja:
      »Hör, du Hananja: HERREN har icke sänt dig; du har förlett detta
      folk att sätta sin lit till lögn.
 16.  Därför säger HERREN så: Se, jag skall taga dig bort ifrån
      jorden.  I detta år skall du dö, eftersom du har predikat avfall
      från HERREN.»
      >Jer. 29,32.
 17.  Och samma år, i sjunde månaden, dog profeten Hananja.

[https://runeberg.org/bibeln/24_29.html]
                         Jeremia, 29 Kapitlet

               Brev från Jeremia till de fångna judarna
               i Babel.  Två falska profeter.  Straffdom
                             över Semaja.

  1.  Detta är vad som stod i det brev som profeten Jeremia sände från
      Jerusalem till de äldste som ännu levde kvar i fångenskapen, och
      till prästerna och profeterna och allt folket, dem som
      Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem till Babel,
  2.  sedan konung Jekonja hade givit sig fången i Jerusalem, jämte
      konungamodern och hovmännen, Judas och Jerusalems furstar, så
      ock timmermännen och smederna.
      >2 Kon. 24,12 f. Jer. 24,1.
  3.  Han sände brevet genom Eleasa, Safans son, och Gemarja, Hilkias
      son, när Sidkia, Juda konung, sände dessa till Babel, till
      Nebukadnessar, konungen i Babel; det lydde så:

  4.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag
      har låtit föra bort ifrån Jerusalem till Babel:
  5.  Byggen hus och bon i dem; planteren trädgårdar och äten deras
      frukt.
  6.  Tagen hustrur, och föden söner och döttrar; och tagen hustrur åt
      edra söner och given edra döttrar åt män, och må dessa föda
      söner och döttrar; och föröken eder där, och förminskens icke.
  7.  Och söken den stads bästa, dit jag har fört eder bort i
      fångenskap, och bedjen för den till HERREN; ty då det går den
      väl, så går det ock eder val.
      >Bar. 1,11.
  8.  Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Låten icke bedraga eder
      av de profeter som äro bland eder, ej heller av edra spåman, och
      akten icke på de drömmar som I drömmen.
      >Jer. 27,9 f., 14 f.
  9.  Ty man profeterar lögn för eder i mitt namn; jag har icke sänt
      dem, säger HERREN.
      >Jer. 14,14. 23,21.

 10.  Ty så säger HERREN: Först när sjuttio år hava gått till ända i
      Babel, skall jag se till eder och uppfylla på eder mitt
      löftesord att föra eder tillbaka till denna plats.
      >2 Krön. 36,21 f. Esr. 1,1. Jer. 25,12. 27,22. Dan. 9,2. Sak. 1,12.
 11.  Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN,
      nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en
      framtid och ett hopp.
      >Ords. 23,18. 24,20.
 12.  Och I skolen åkalla mig och gå åstad och bedja till mig, och jag
      vill höra på eder.
      >Matt. 7,7.
 13.  I skolen söka mig, och I skolen ock finna mig, om I frågen efter
      mig av allt edert hjärta.
      >5 Mos. 4,29.
 14.  Ty jag vill låta mig finnas av eder, säger HERREN; och jag skall
      åter upprätta eder och skall församla eder från alla de folk och
      alla de arter till vilka jag har drivit eder bort, säger HERREN;
      och jag skall låta eder komma tillbaka till denna plats,
      varifrån jag har låtit föra eder bort i fångenskap.
      >5 Mos. 30,1 f. Ps. 106,45. Jer. 30,3, 18. 33,7, 26. 2 Mack. 2,18.
 15.  Detta skriver jag, därför att I sägen: »HERREN har låtit
      profeter uppstå åt oss i Babel.»

 16.  Ty så säger HERREN om den konung som sitter på Davids tron, och
      om allt det folk som bor i denna stad, edra bröder som icke hava
      med eder gått bort i fångenskap,
 17.  ja, så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall sända mot dem svärd,
      hungersnöd och pest, och låta dem räknas lika med odugliga
      fikon, som äro så usla att man icke kan äta dem.
      >Jer. 24,8 f.
 18.  Ja, jag skall förfölja dem med svärd, hungersnöd och pest, och
      göra dem till en varnagel för alla riken på jorden, till ett
      exempel som man nämner, när man förbannar, till ett föremål för
      häpnad, begabberi och smälek bland alla de folk till vilka jag
      skall driva dem bort --
 19.  detta därför att de icke ville höra mina ord, säger HERREN, när
      jag titt och ofta sände till dem mina tjänare profeterna.  Ty I
      villen ju icke höra, säger HERREN.
      >Jer. 7,25 f. 25,4 f.

 20.  Men hören nu I HERRENS ord, alla I fångna som jag från Jerusalem
      har sänt bort till Babel:
 21.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, om Ahab, Kolajas son, och
      om Sidkia, Maasejas son, som i mitt namn profetera lögn för
      eder: Se, jag skall giva dem i Nebukadressars, den babyloniske
      konungens, hand, och han skall låta dräpa dem inför edra ögon.
 22.  Och alla fångar ifrån Juda, som äro i Babel, skola från dem
      hämta ett förbannelsens ord; de skola »HERREN göre med dig såsom
      med Sidkia och Ahab, vilka Babels konung lät steka i eld.»
 23.  De hava ju gjort vad som är ens galenskap i Israel, de hava
      begått äktenskapsbrott med varandras hustrur och hava fört
      lögnaktigt tal i mitt namn, sådant som jag icke hade bjudit
      dem.  Jag är den som vet det och betygar det, säger HERREN.
      >Jer. 23,14,

 24.  Och till nehelamiten Semaja skall du säga sålunda:
 25.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Du har i ditt namn sänt
      brev till allt folket i Jerusalem och till prästen Sefanja,
      Maasejas son, och till alla de andra prästerna, så lydande:
 26.  »HERREN har satt dig till präst i prästen Jojadas ställe, för
      att i HERRENS hus skall finnas tillsyningsmän över alla
      vanvettingar som profetera, så att du kan sätta sådana i stock
      och halsjärn.
 27.  Varför har du då icke näpst Jeremia från Anatot, som profeterar
      för eder?
 28.  Därigenom att du har underlåtit detta har han kunnat sända bud
      till oss i Babel och låta säga: 'Ännu är lång tid kvar, byggen
      eder hus och bon i dem, och planteren trädgårdar och äten deras
      frukt.'»
 29.  Och prästen Sefanja har läst upp detta brev för profeten
      Jeremia.
 30.  Och nu har HERRENS ord kommit till Jeremia, han har sagt:
 31.  Sänd bud till alla de fångna och låt säga dem: Så säger HERREN
      om nehelamiten Semaja: Eftersom Semaja, utan att vara sänd av
      mig, har profeterat för eder och förlett eder att sätta eder lit
      till lögn,
 32.  därför säger HERREN så: Se, jag skall hemsöka nehelamiten Semaja
      och hans avkomlingar.  Ingen av dem skall få bo ibland detta
      folk, och han skall icke få se det goda som jag vill göra med
      mitt folk, säger HERREN.  Ty han har predikat avfall från
      HERREN.
      >Jer. 28,16.

[https://runeberg.org/bibeln/24_30.html]
                         Jeremia, 30 Kapitlet

                      Förlossningen ifrån Babel.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade:
  2.  Så säger HERREN, Israels Gud: Teckna upp åt dig i en bok alla de
      ord som jag har talat till dig.
  3.  Ty se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag åter skall
      upprätta mitt folk, Israel och Juda, säger HERREN, och låta dem
      komma tillbaka till det land som jag har givit åt deras fäder;
      och de skola taga det i besittning.
      >Jer. 29,14
  4.  Och detta är vad HERREN har talat om Israel och Juda.
  5.  Så säger HERREN:

        Ett förfärans rop fingo vi höra;
            förskräckelse utan någon räddning!
  6.    Frågen efter och sen till:
            pläga då män föda barn?
        Eller varför ser jag alla män
        hålla sina händer på länderna såsom kvinnor i barnsnöd, och
        varför hava alla ansikten blivit så dödsbleka?
      >Jer. 13,8. Jer. 4,31.
  7.    Ve!  Detta är en stor dag,
            en sådan att ingen är den lik.
        Ja, en tid av nöd är inne för Jakob;
            dock skall han bliva frälst därur.
      >Joel 2,11. Am. 5,18. Sef. 1,15.
  8.    Och det skall ske på den tiden,
            Säger HERREN Sebaot,
        att jag skall bryta sönder oket och taga det från din hals
            och slita av dina band.
        Ja, inga främmande skola längre
            tvinga honom att tjäna sig,
  9.    utan han skall få tjäna HERREN, sin Gud,
            och David, sin konung,
        ty honom skall jag låta uppstå åt dem.
      >Hes. 34,23. 37,24. Hos. 3,5.
 10.    Så frukta nu icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN.
            och var ej förfärad du Israel;
        ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet,
            och dina barn ur deras fångenskaps land.
        Och Jakob skall få komma tillbaka
            och leva i ro och säkerhet,
            och ingen skall förskräcka honom.
      >Jer. 41,13 f. 43,5. 44,2. Jer. 46,27 f.
 11.    Ty jag är med dig, säger HERREN, till att frälsa dig.
        Ja, jag skall göra ände på alla de folk;
        bland vilka jag har förstrött dig;
        men på dig vill jag icke alldeles göra ände,
        jag vill blott tukta dig med måtta;
        ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.
      >Jer. 4,27. 5,18. 10,24.

 12.    Ty så säger HERREN:
        Ohelbar är din skada,
            oläkligt det sår du har fått.
      >Jer. 14,17. 15,18. Klag. 2,13.
 13.    Ingen tager sig an din sak, så att han sköter ditt sår;
            ingen helande läkedom finnes för dig.
      >Jer. 46,11.
 14.    Alla dina älskare hava förgätit dig;
            de fråga icke efter dig.
        Ty såsom man slår en fiende, så har jag slagit dig,
            med grym tuktan,
        därför att din missgärning var så stor
            och dina synder så många.
 15.    Huru kan du klaga över din skada,
            över att bot ej finnes för din plåga?
        Därför att din missgärning var så stor
            och dina synder så många,
            har jag gjort dig detta.

 16.    Så skola då alla dina uppätare nu bliva uppätna,
        och alla dina ovänner skola allasammans gå i fångenskap;
        dina skövlare skola varda skövlade,
        och alla dina plundrare skall jag lämna till plundring.
      >Jes. 33,1.
 17.    Ty jag vill hela dina sår
        och läka dig från de slag du har fått, säger HERREN,
        då man nu kallar dig »den fördrivna»,
        »det Sion som ingen frågar efter».
      >Jer. 33,6.

 18.    Så säger HERREN:
        Se, jag skall åter upprätta Jakobs hyddor
        och förbarma mig över hans boningar;
        staden skall åter bliva uppbyggd på sin höjd,
        och palatset skall stå på sin rätta plats.
 19.    Ifrån folket skall ljuda tacksägelse
        och rop av glada människor.
        Jag skall föröka dem, och de skola icke förminskas;
        jag skall låta dem komma till ära, och de skola ej aktas ringa.
      >Jes. 51,3.
 20.    Hans söner skola varda såsom fordom,
        hans menighet skall bestå inför mig,
        jag skall hemsöka alla hans förtryckare.
 21.    Hans väldige skall stamma från honom själv,
        och hans herre skall utgå från honom själv,
        och honom skall jag låta komma mig nära och nalkas mig;
        ty vilken annan vill våga sitt liv
        med att nalkas mig?  säger HERREN.
 22.    Och I skolen vara mitt folk
        och jag skall vara eder Gud.
      >Jer. 24,7. 31,1, 33.

 23.    Se, en stormvind från HERREN är här,
        hans förtörnelse bryter fram,
            en härjande storm!
        Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ned.
      >Jer. 23,19 f.
 24.    HERRENS vredes glöd skall icke upphöra,
        förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar;
        i kommande dagar skolen I förnimma det.
31:1. [1]

[1]  Jer 31:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red
     för den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/24_31.html]
  1.  På den tiden, säger HERREN, skall jag vara alla Israels
      släkters Gud, och de skola vara mitt folk.

                         Jeremia, 31 Kapitlet

                 Israels frälsning i kommande dagar.

  2.  Så säger HERREN:
        Det folk som undslipper svärdet
        finner nåd i öknen;
        Israel får draga åstad dit där det får ro.
  3.    Fjärran ifrån uppenbarade sig HERREN för mig:
        »Ja, med evig kärlek har jag älskat dig;
        därför låter jag min nåd förbliva över dig.
      >Jes. 54,8.
  4.    Ännu en gång skall jag upprätta dig,
        så att du varder upprättad, du jungfru Israel;
        ännu en gång skall du få utrusta dig med puka
        och draga ut i dans bland dem som göra sig glada.
      >2 Mos. 15,20. Dom. 11,34. Ps. 68,26.
  5.    Ännu en gång skall du få plantera vingårdar
        på Samariens berg,
        och planteringsmännen skola själva skörda frukten.
  6.    Ty en dag kommer, då vaktare skola ropa
        på Efraims berg:
        'Upp, låt oss draga till Sion,
        upp till HERREN, vår Gud.'»
      >Jes. 2,3. Mik. 4,2.

  7.    Ty så säger HERREN:
        Jublen i glädje över Jakob,
        höjen fröjderop över honom som är huvudet bland folken,
        Låten lovsång ljuda och sägen:
        HERRE, giv frälsning åt ditt folk,
        åt kvarlevan av Israel.»
  8.    Ja, jag skall föra dem från nordlandet
        och församla dem från jordens yttersta ända --
        bland dem både blinda och halta,
        både havande kvinnor och barnaföderskor;
        i en stor skara skola de komma hit tillbaka.
  9.    Under gråt skola de komma,
        men jag skall leda dem, där de gå bedjande fram;
        Jag skall föra dem till vattenbäckar,
        på en jämn väg, där de ej skola stappla.
        Ty jag har blivit en fader för Israel,
        och Efraim är min förstfödde son.
      >2 Mos. 4,22. Jes. 63,16. Jer. 50,4.

 10.    Hören HERRENS ord, I hednafolk,
        och förkunnen det i havsländerna i fjärran;
        sägen: Han som förskingrade Israel skall ock församla det
        och bevara det, såsom en herde sin hjord.
      >Ps. 23,1. Jes. 40,11. Jer. 23,4. Hes. 34,23, 37,24. Joh. 10,11.

 11.    Ty HERREN skall förlossa Jakob
        och lösköpa honom ur den övermäktiges hand.
 12.    Och de skola komma och jubla på Sions höjd
        och strömma dit där HERRENS goda är,
        dit där man får säd, vin och olja
        och unga hjordar av får och fä;
        deras själ skall vara lik en vattenrik trädgård,
        och de skola icke vidare försmäkta.
      >Jes. 35,10. 58,11.
 13.    Då skola jungfrurna förlusta sig med dans;
        unga och gamla skola glädja sig tillsammans.
        Jag skall förvandla deras sorg i fröjd,
        trösta dem och glädja dem efter deras bedrövelse.
      >Ps. 30,12. 148,12 f. Joh. 16,20.
 14.    Och prästerna skall jag vederkvicka med feta rätter;
        och mitt folk skall bliva mättat av mitt goda, säger HERREN.

 15.  Så säger HERREN:
        Ett rop höres i Rama,
            klagan och bitter gråt;
        det är Rakel som begråter sina barn,
            hon vill icke låta trösta sig
        i sorgen över att hennes barn icke mer äro till.
      >Matt. 2,18.
 16.    Men så säger HERREN:
        Hör upp med din högljudda gråt,
        och låt dina ögon icke mer fälla tårar;
        ty ditt verk skall få sin lön, säger HERREN,
        och de skola vända tillbaka från sina fienders land.
 17.    Ja, det finnes ett hopp för din framtid, säger HERREN;
        dina barn skola vända tillbaka till sitt land.
      >Jer. 29,11.
 18.    Jag har nogsamt hört
            huru Efraim klagar:
        »Du har tuktat mig, ja, jag har blivit tuktad
            såsom en otämd kalv;
        tag mig nu åter, så att jag får vända åter;
            du är ju HERREN, min Gud.
      >Klag. 5,21.
 19.    Ty sedan jag har vänt mitt sinne,
            ångrar jag mig,
        och sedan jag har kommit till besinning,
            slår jag mig på länden;
        jag både blyges och skämmes,
            då jag nu bär min ungdoms smälek.»
 20.    Är då Efraim for mig en så dyrbar son,
            är han mitt älsklingsbarn,
        eftersom jag alltjämt tänker på honom,
            huru ofta jag än har måst hota honom?
        Ja, så mycket ömkar sig mitt hjärta över honom;
        jag måste förbarma mig över honom,
            säger HERREN.

 21.    Sätt upp vägmärken för dig,
        res åt dig vägvisare;
        giv akt på vägen,
        på stigen där du vandrade.
        Och vänd så tillbaka, du jungfru Israel,
        vänd tillbaka till dessa dina städer.
 22.    Huru länge skall du göra bukter hit och dit,
        du avfälliga dotter?
        Se, HERREN vill skapa något nytt i landet:
        det bliver nu kvinnan som tager mannen i sitt beskärm.

 23.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I Juda land med dess städer
      skall man ännu en gång, när jag åter har upprättat det, få säga
      det ordet: »HERREN välsigne dig, du rättfärdighetens boning, du
      heliga berg.»
      >Jes. 1,26. 11,9. Sak. 8,3.
 24.  Och Juda folk med alla sina städer skall samlat bo däri, åkermän
      jämte vandrande herdar.
 25.  Ty jag skall vederkvicka trötta själar, och alla försmäktande
      själar skall jag mätta.
      >Ps.107,9. Matt. 11,28.

 26.  (Härvid uppvaknade jag och såg mig om, och min sömn hade varit
      ljuvlig.)

 27.  Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall beså Israels
      land och Juda land med säd av människor och med säd av djur.
 28.  Och likasom jag har vakat över dem till att upprycka, nedbryta,
      fördärva, förgöra och plåga, så vill jag nu vaka över dem till
      att uppbygga och plantera, säger HERREN.
      >Jes. 1,10. 18,7,9. 24,6.
 29.  På den tiden skall man icke mer säga: »Fäderna hava ätit sura
      druvor, och barnens tänder bliva ömma därav.»
      >Klag. 5,7. Hes. 18,2. Syr. 30,10.
 30.  Nej, var och en skall dö genom sin egen missgärning; var man som
      äter sura druvor, hans tänder skola bliva ömma därav.

 31.    Se, dagar skola komma, säger HERREN,
        då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus;
      >Jer. 32.40. Hebr. 8,8 f.
 32.    icke ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder
        på den dag då jag tog dem vid handen
        till att föra dem ut ur Egyptens land
        det förbund med mig, som de bröto,
        fastän jag var deras rätte herre, säger HERREN.
 33.    Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus
        i kommande dagar, säger HERREN:
        Jag skall lägga min lag i deras bröst
        och i deras hjärtan skall jag skriva den,
        och jag skall vara deras Gud,
        och de skola vara mitt folk.
      >Jer. 24,7 Hes. 11,19. 36,26. 2 Kor. 6,16.
 34.    Då skola de icke mer behöva undervisa varandra,
        icke den ene brodern den andre, och säga:
        »Lär känna HERREN»;
        ty de skola alla känna mig,
        från den minste bland dem till den
        störste, säger HERREN.
        Ty jag skall förlåta deras missgärning,
        och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.
      >Jes. 54,13. Mik. 7,18f. Joh. 6,46. Apg 10,43. Rom. 11,27.

 35.    Så säger HERREN,
        han som har satt solen till att lysa om dagen
        och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång,
        han som rör upp havet, så att dess böljor brusa,
        han vilkens namn är HERREN Sebaot:
      >1 Mos. 1,14 f. Ps. 136,7 f. Jes. 51,15.
 36.    Först när denna ordning icke mer består inför mig, säger HERREN,
        först då skall Israels släkt upphöra
        att inför mig alltjämt vara ett folk.
      >Jer. 33,20 f., 25 f.
 37.    Ja, så säger HERREN:
        Först när himmelen varder uppmätt därovan
        och jordens grundvalar utrannsakade därnere,
        först då skall jag förkasta all Israels släkt,
        till straff för allt vad de hava gjort, säger HERREN.

 38.  Se, dagar skola komma, säger HERREN, då staden åter skall varda
      uppbyggd till HERRENS ära, från Hananeltornet intill Hörnporten.
      >Neh. 3,1. Sak. 14,10.
 39.  Och mätsnöret skall vidare dragas rätt fram mot Garebshöjden och
      skall sedan vändas mot Goa.
 40.  Och hela lik- och askdalen och alla fälten intill bäcken Kidron
      och intill hörnet vid Hästporten österut skola vara helgade åt
      HERREN.  Aldrig mer skall där tima någon omstörtning eller någon
      förstöring.

[https://runeberg.org/bibeln/24_32.html]
                         Jeremia, 32 Kapitlet

                    Jeremias återköp under stadens
                  belägring.  Profetia om Judafolkets
                           återupprättelse.

  1.  Detta är det ord som från HERREN kom till Jeremia i Sidkias,
      Juda konungs, tionde regeringsår, vilket var Nebukadressars
      adertonde regeringsår.
  2.  Vid den tiden belägrade den babyloniske konungens här Jerusalem,
      och profeten Jeremia låg då fången i fängelsegården i Juda
      konungs hus.
      >2 Kon. 25,1 f.
  3.  Ty Sidkia, Juda konung, hade låtit spärra in honom, i det han
      sade: »Huru djärves du profetera och säga: 'Så säger HERREN: Se,
      jag skall giva denna stad i de babyloniske konungens hand, och
      han skall intaga den.
      >Jer. 21,7. 27,6. 34,2 f. 38,3.
  4.  Och Sidkia, Juda konung, skall icke undkomma kaldéernas hand,
      utan skall förvisso bliva given i den babyloniske konungens
      hand, så att han nödgas muntligen tala med honom och stå inför
      honom, öga mot öga.
      >Jer. 38,23. 39,7.
  5.  Och Sidkia skall av honom föras till Babel och skall förbliva
      där, till dess jag ser till honom, säger HERREN.  När I striden
      mot kaldéerna, skolen I icke hava någon framgång.»

  6.  Och Jeremia sade: »HERRENS ord kom till mig; han sade:
  7.  Se, Hanamel, din farbroder Sallums son, skall komma till dig och
      säga: 'Köp du min åker i Anatot, ty du har såsom bördeman rätt
      att köpa den.'»
      >8 Mos. 25,24 f. Rut 4,9 f.
  8.  Och Hanamel, min farbroders son, kom till mig i fängelsegården,
      såsom HERREN hade sagt, och sade till mig: »Köp min åker i
      Anatot, i Benjamins land, ty du har arvsrätt därtill och är
      bördeman; så köp den då åt dig.»  Då förstod jag att det var
      HERRENS ord
  9.  och köpte åkern av Hanamel, min farbroders son, i Anatot, och
      vägde upp penningarna åt honom, sjutton siklar silver.
 10.  Jag skrev ett köpebrev och förseglade det och tillkallade
      vittnen och vägde upp penningarna på en våg.
 11.  Och jag tog köpebrevet, såväl det förseglade, som innehöll
      avtalet och de särskilda bestämmelserna, som ock det öppna
      brevet,
 12.  och gav köpebrevet åt Baruk, son till Neria, son till Mahaseja,
      i närvaro av min frände Hanamel och de vittnen som hade
      underskrivit köpebrevet, och alla andra judar som voro
      tillstädes i fängelsegården.
 13.  Och jag bjöd Baruk, i deras närvaro, och sade:
 14.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Tag du dessa brev, både
      detta förseglade köpebrev och detta öppna brev, och lägg dem i
      ett lerkärl, för att de må vara i behåll för lång tid.
 15.  Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ännu en gång skall man
      komma att i detta land köpa hus och åkrar och vingårdar.»

 16.  Och sedan jag hade givit köpebrevet åt Baruk, Nerias son, bad
      jag till HERREN och sade:
 17.  »Ack Herre, HERRE, du är ju den som har gjort himmel och jord
      genom din stora kraft och din uträckta arm.  Intet är så
      underbart att du icke skulle förmå det,
      >1 Mos. 18,14. Jer. 27,5. Luk. 1,37.
 18.  du som gör nåd med tusenden och vedergäller fädernas missgärning
      i deras barns sköte efter dem; du store och väldige Gud, vilkens
      namn är HERREN Sebaot;
      >2 Mos. 20,5 f. 34,7. 5 Mos. 5,9.
 19.  du som är stor i råd och mäktig i gärningar; du vilkens ögon äro
      öppna över människobarnens alla vägar, så att du giver åt var
      och en efter hans vägar och efter hans gärningars frukt;
      >2 Krön. 6,30. Job 34,21. Ps. 62,13. Ords. 5,21. Jer. 10,6.
      >16,17. 17,10.
 20.  du som gjorde tecken och under i Egyptens land, och som har
      gjort sådana intill denna dag, både i Israel och bland andra
      människor, och som har gjort dig ett namn, som är detsamma än i
      dag.
 21.  Du förde ditt folk Israel ut ur Egyptens land med tecken och
      under, med stark hand och uträckt arm, och genom stor
      förskräckelse.
      >2 Mos. 6,6. 13,3, 14. 32,11. 5 Mos. 4,34. 2 Sam. 7,23.
      >1 Krön. 17,21.
 22.  Och du gav dem detta land, som du med ed hade lovat deras fäder
      att giva dem, ett land som flyter av mjölk och honung.
      >Jer. 11,5.
 23.  Och de kommo och togo det i besittning, men de ville icke höra
      din röst och vandrade icke efter din lag; de gjorde intet av det
      du hade bjudit dem att göra.  Därför lät du all denna olycka
      vederfaras dem.
 24.  Se, belägringsvallarna gå redan så långt fram mot staden, att
      man kan intaga den och genom svärd, hungersnöd och pest är
      staden given i de kaldeiska belägrarnas hand.  Vad du hotade med,
      det har skett, och du har det nu inför dina ögon.
 25.  Och likväl, fastän staden är given i kaldéernas hand, sade du,
      Herre HERRE, till mig: 'Köp du åkern för penningar, och tag
      vittnen därpå'!»

 26.  Och HERRENS ord kom till Jeremia han sade: Se,
 27.  jag är HERREN, allt kötts Gud; skulle något vara så underbart
      att jag icke förmådde det?
      >4 Mos. 16,22.
 28.  Därför säger HERREN så: Se, jag vill giva denna stad i
      kaldéernas och Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand,
      och han skall intaga den.
 29.  Och kaldéerna, som belägra denna stad, skola komma och tända eld
      på staden och bränna upp den, tillika med de hus på vilkas tak
      man har tänt offereld åt Baal och utgjutit drickoffer åt andra
      gudar, till att förtörna mig.
      >Jer. 19,13.
 30.  Ty allt ifrån sin ungdom hava Israels barn och Juda barn
      allenast gjort vad ont är i mina ögon; ja, Israels barn hava med
      sina händers verk berett mig allenast förtörnelse, säger HERREN.
 31.  Ty allt ifrån den dag då denna stad byggdes ända till nu har den
      uppväckt min vrede och förtörnelse, så att jag måste förkasta
      den från mitt ansikte,
 32.  för all den ondskas skull som Israels barn och Juda barn med
      sina konungar, furstar, präster och profeter, både Juda män och
      Jerusalems invånare, hava bedrivit, till att förtörna mig.
      >Neh. 9,34. Jer. 2,26 f. Dan. 9,8.
 33.  De vände ryggen till mig och icke ansiktet; och fastän de titt
      och ofta blevo varnade, ville de icke höra och taga emot tuktan.
 34.  De satte upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter
      mitt namn och orenade det så;
      >2 Kon. 21,4 f. Jer. 7,30 f. 23,11.
 35.  och Baalshöjderna i Hinnoms sons dal byggde de upp, för att där
      offra sina söner och döttrar åt Molok, fastän jag aldrig hade
      bjudit dem att göra sådan styggelse eller ens tänkt mig något
      sådant; och så förledde de Juda till synd.
      >Mos. 18,21. Jer. 19,5.

 36.  Men så säger nu HERREN, Israels Gud, om denna stad, som I menen
      vara genom svärd, hungersnöd och pest given i den babyloniske
      konungens hand:
 37.  Se, jag skall församla dem ur alla de länder till vilka jag i
      min vrede och harm och stora förtörnelse har fördrivit dem, och
      jag skall föra dem tillbaka till denna plats och låta dem bo bär
      i trygghet.
      >5 Mos. 30,3. Jer. 30,10 f., 16 f.
 38.  Och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.
      >Jer. 24,7. 30,22. 31,33.
 39.  Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta och lära dem en
      och samma väg, så att de frukta mig beständigt; för att det må
      gå dem väl, och deras barn efter dem.
      >Hes. 11,19 f. 36,26.
 40.  Och jag skall sluta med dem ett evigt förbund, så att jag icke
      upp hör att följa dem och göra dem gott; och min fruktan skall
      jag ingiva i deras hjärtan, så att de icke vika av ifrån mig.
      >Jer. 31,31 f.
 41.  Och jag skall hava min fröjd i att göra dem gott, och skall
      plantera dem i detta land med trofasthet, av allt mitt hjärta
      och all min själ.
      >5 Mos. 30,9.

 42.  Ty så säger HERREN: Likasom jag har låtit all denna stora olycka
      komma över detta folk, så skall jag ock låta allt det goda som
      jag lovade dem komma dem till del.
      >Jer. 18,7 f. 31,28.
 43.  Och man skall komma att köpa åkrar i detta land, om vilket I
      sägen att det är en ödemark, där varken människor eller djur
      kunna bo, och att det är givet i kaldéernas hand.
 44.  Ja, åkrar skall man köpa för penningar, och man skall skriva och
      försegla köpebrev och tillkalla vittnen i Benjamins land, i
      Jerusalems omnejd och i Juda städer, både i Bergsbygdens och i
      Låglandets och i Sydlandets städer; ty jag skall åter upprätta
      dem, säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/24_33.html]
                         Jeremia, 33 Kapitlet

                     Löften om Judas och Israels
                återupprättelse och om »en rättfärdig
                       telning» av Davids ätt.

  1.  Och HERRENS ord kom till Jeremia för andra gången, medan han
      ännu var inspärrad i fängelsegården; han sade:
      >Jer. 32,2
  2.  Så säger HERREN, han som ock utför sitt verk, HERREN, som
      bereder det för att låta det komma till stånd, han vilkens namn
      är HERREN:
      >2 Mos. 15,3.
  3.  Ropa till mig, så vill jag svara dig och förkunna för dig stora
      och förunderliga ting, som du icke känner.
  4.  Ty så säger HERREN, Israels Gud, om husen i denna stad och om
      Juda konungars hus, som nu brytas ned för belägringsvallarna och
      värden:
      >Jes. 22,10.
  5.  Man har kommit hitin för att strida med kaldéerna, och man skall
      så fylla husen med döda kroppar av människor som jag har slagit
      i min vrede och förtörnelse, människor som genom all sin ondska
      hava vållat att jag har måst dölja mitt ansikte för denna stad.
  6.  Dock, jag skall hela dess sår och skaffa läkedom och läka dem,
      och jag skall låta dem skåda frid och trygghet i överflöd.
      >Jer. 30,17
  7.  Och jag skall åter upprätta Juda och Israel och uppbygga dem, så
      att de bliva såsom förut.
      >Jer. 29,14.
  8.  Och jag skall rena dem från all missgärning varmed de hava
      syndat mot mig, och förlåta alla missgärningar genom vilka de
      hava syndat mot mig och avfallit från mig.
      >Jer. 31,34. Hes. 36,25. Sak. 13,1. Apg. 10,43.
  9.  Och staden skall bliva mig till fröjd och berömmelse, och till
      lov och ära inför alla jordens folk, när de få höra allt det
      goda som jag gör med dem; och de skola förskräckas och darra vid
      åsynen av all den lycka och all den framgång som jag bereder
      henne.

 10.  Så säger HERREN: På denna plats, om vilken I sägen att den är så
      öde att varken människor eller djur kunna bo där, ja, här i Juda
      städer och på Jerusalems gator, som äro så ödelagda att inga
      människor, inga invånare, inga djur där finnas,
      >Jer. 3#,43.
 11.  här skall man ännu en gång höra fröjderop och glädjerop, rop för
      brudgum och rop för brud, rop av människor som säga: »Tacken
      HERREN Sebaot, ty HERREN är god, ty hans nåd varar
      evinnerligen», och av människor som frambära lovoffer i HERRENS
      hus.  Ty jag vill åter upprätta landet, så att det bliver såsom
      förut, säger HERREN.
      >Jer. 7,34. 16,9. 25,10. Ps. 118,1. 136,1 f.

 12.  Så säger HERREN Sebaot: På denna plats, som nu är så öde att
      varken människor eller ens djur kunna bo här, ja ock i alla
      hithörande städer, här skola åter en gång finnas betesmarker där
      herdar kunna låta sina hjordar lägra sig.
 13.  I Bergsbygdens, Låglandets och Sydlandets städer, i Benjamins
      land i Jerusalems omnejd och i andra Juda städer skola ännu en
      gång hjordar draga fram, förbi herdar som räkna dem, säger
      HERREN.
      >Jer. 17,26.

 14.  Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det
      löftesord som jag har talat om Israels hus och angående Juda
      hus.
      >Jer. 29,10

 15.    I de dagarna och på den tiden
            skall jag låta en rättfärdig telning
            växa upp åt David.
        Han skall skaffa rätt
            och rättfärdighet på jorden.
      >Jes. 11,1. Jer. 23,5 f. Sak. 3,8. 6,12.
 16.    I de dagarna skall Juda varda frälst
        och Jerusalem bo i trygghet;
        och man skall kalla det så:
        HERREN vår rättfärdighet.

 17.  Ty så säger HERREN: Aldrig skall den tid komma, då icke en
      avkomling av David sitter på Israels hus' tron,
      >2 Sam. 7,16. 1 Kon. 2,4. 8,25. 9,5.
 18.  aldrig den tid då icke en avkomling av de levitiska prästerna
      gör tjänst inför mig och alla dagar bär fram brännoffer och
      förbränner spisoffer och anställer slaktoffer.

 19.  Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
 20.  Så säger HERREN: Först när I gören om intet mitt förbund med
      dagen och mitt förbund med natten, så att det icke bliver dag
      och natt i rätt tid,
 21.  först då skall mitt förbund med min tjänare David bliva om
      intet, så att icke längre en avkomling av honom sitter såsom
      konung på hans tron, och först då mitt förbund med de levitiska
      prästerna, som göra tjänst åt mig.
 22.  Lika oräknelig som himmelens härskara är, och lika otalig som
      sanden är i havet, lika talrik skall jag låta min tjänare Davids
      säd bliva och lika många leviterna, som göra tjänst åt mig.
      >1 Mos. 15,5. 22,17.

 23.  Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
 24.  Har du icke märkt huru detta folk talar och säger: »De båda
      släkter som HERREN utvalde, dem har han förkastat»?  Och så säga
      de föraktligt om mitt folk att det icke mer synes dem vara ett
      folk.
 25.  Men så säger HERREN: Om mitt förbund med dag och natt icke är
      beståndande, och om jag icke har stadgat en fast ordning för
      himmel och jord,
 26.  allenast då skall jag förkasta Jakobs och Davids, min tjänares,
      säd, så att jag icke mer av hans säd tager dem som skola råda
      över Abrahams, Isaks och Jakobs säd.  Ty jag skall åter upprätta
      dem och förbarma mig över dem.

[https://runeberg.org/bibeln/24_34.html]
                         Jeremia, 34 Kapitlet

                  Sidkias blivande öde.  Friårsbrott.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när
      Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här och med alla
      de riken på jorden, som lydde under hans välde, och med alla
      folk angrep Jerusalem och alla dess lydstäder; han sade:
      >2 Kon. 25,1 f.
  2.  Så säger HERREN, Israels Gud: Gå åstad och säg till Sidkia, Juda
      konung, ja, säg till honom: Så säger HERREN: Se, jag skall giva
      denna stad i den babyloniske konungens hand, och han skall
      bränna upp den i eld.
      >Jer. 32,3 f. 38,3.
  3.  Och du själv skall icke kunna undkomma hans hand, utan skall
      förvisso bliva gripen och given i hans hand, så att du nödgas
      stå inför konungen i Babel, öga mot öga; och han skall muntligen
      tala med dig, och du skall komma till Babel.
  4.  Men hör HERRENS ord, du Sidkia, Juda konung: Så säger HERREN om
      dig: Du skall icke dö genom svärd.
  5.  Nej, i frid skall du dö; och likasom man har anställt
      förbränning till dina fäders, de förra konungarnas, ära, deras
      som hava varit före dig, så skall man ock anställa förbränning
      till din ära och hålla dödsklagan efter dig: »Ack ve, Herre!»
      Ty detta har jag talat, säger HERREN.
      >2 Krön. 16,14. Jer. 22,18.

  6.  Och profeten Jeremia talade till Sidkia, Juda konung, allt detta
      i Jerusalem,
  7.  under det att den babyloniske konungens här belägrade Jerusalem
      och allt som ännu återstod av städer i Juda, nämligen Lakis och
      Aseka; ty dessa voro de enda av Juda städer, som ännu voro kvar
      och voro befästa.
      >Jos. 15,35, 39 2 Krön 11,5, 9.

  8.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, sedan konung
      Sidkia hade slutit ett förbund med allt folket i Jerusalem därom
      att de bland sig skulle utropa frihet,
  9.  så att var och en skulle släppa sin träl och sin trälinna fria,
      om det var en hebreisk man eller kvinna, på det att icke den ene
      juden skulle hava den andre till träl.
 10.  Och detta hörsammades av alla furstarna och allt folket, av dem
      som hade varit med om förbundet och lovat att var och en skulle
      släppa sin träl och sin trälinna fria, så att han icke mer
      skulle hava dem till trälar; de hörsammade det och släppte dem.
 11.  Men sedermera ändrade de sig och togo tillbaka de trälar och
      trälinnor som de hade släppt fria, och gjorde dem åter till
      trälar och trälinnor.
 12.  Då kom HERRENS ord till Jeremia från HERREN; han sade:
 13.  Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv slöt ett förbund med
      edra fäder på den tid då jag förde dem ut ur Egyptens land, ur
      träldomshuset; jag sade:
 14.  »När sju år äro förlidna, skall var och en av eder släppa sin
      broder, hebréen, som har sålt sig åt dig och tjänat dig i sex
      år; du skall då släppa honom fri ur din tjänst.»  Dock ville edra
      fäder icke höra på mig eller böja sina öron därtill.
      >2 Mos. 21,2. 3 Mos. 25,39 f. 5 Mos. 15,12.
 15.  Men I haven nyss vänt om och gjort vad rätt är i mina ögon, i
      det att I haven utropat frihet var och en för sin broder.  Och I
      haven härom slutit ett förbund inför mitt ansikte, i det hus som
      är uppkallat efter mitt namn.
 16.  Men nu haven I åter ändrat eder och ohelgat mitt namn och tagit
      tillbaka var och en sin träl och sin trälinna, dem som I haden
      släppt fria till att gå vart de ville; ja, I haven nu åter gjort
      dem till edra trälar och trälinnor.
 17.  Därför säger HERREN så: I haven icke hört på mig och utropat
      frihet var och en för sin broder och sin nästa.  Så utropar då
      jag, säger HERREN, för eder frihet att hemfalla åt svärd, pest
      och hungersnöd; ja, jag skall göra eder till en varnagel för
      alla riken på jorden.
 18.  Och de män som hava överträtt mitt förbund och icke hållit
      förpliktelserna vid det förbund de slöto inför mitt ansikte --
      vid kalven som av dem blev huggen i två stycken, mellan vilka de
      gingo --
      >1 Mos. 15,10.
 19.  dessa män, nämligen Judas och Jerusalems furstar, hovmännen och
      prästerna och allt folket i landet, som gingo mellan styckena av
      kalven,
 20.  dem skall jag giva i deras fienders hand, i de mäns hand, som
      stå efter deras liv; och deras döda kroppar skola bliva mat åt
      himmelens fåglar och markens djur.
      >5 Mos. 28,26. Jer. 7,33. 16,4.
 21.  Och Sidkia, Juda konung, med hans furstar skall jag giva i deras
      fienders hand, i de mäns hand, som stå efter deras liv, och i
      händerna på den babyloniske konungens här, som nu har dragit
      bort ifrån eder.
 22.  Se, jag skall giva dem befallning, säger HERREN, att de åter
      skola draga mot denna stad och belägra den; och de skola då
      intaga den och bränna upp den i eld.  Och Juda städer skall jag
      göra till en ödemark, där ingen bor.
      >2 Kon. 25,9. Jer. 37,8.

[https://runeberg.org/bibeln/24_35.html]
                         Jeremia, 35 Kapitlet

               Rekabiternas trofasthet och Judafolkets
                              trolöshet.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN i Jojakims,
      Josias sons, Juda konungs, tid; han sade
  2.  Gå bort till rekabiternas släkt och tala med dem, och för dem
      till HERRENS hus, in i en av kamrarna, och giv dem vin att
      dricka.
      >1 Krön. 2,55.

  3.  Då tog jag med mig Jaasanja, son till Jeremia, son till
      Habassinja, jämte hans bröder och alla hans söner och
      rekabiternas hela övriga släkt,
  4.  och förde dem till HERRENS hus, in i den kammare som innehades
      av sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, den kammare som
      ligger bredvid furstarnas, ovanom dörrvaktaren Maasejas, Sallums
      sons, kammare.
  5.  Och jag satte fram för rekabiternas släkt kannor, fulla med vin,
      så ock bägare, och sade till dem: »Dricken vin?»
  6.  Men de svarade: »Vi dricka icke vin.  Ty vår fader Jonadab,
      Rekabs son, har bjudit oss och sagt: 'I och edra barn skolen
      aldrig dricka vin;
      >2 Kon. 10,15.
  7.  och hus skolen I icke bygga, och säd skolen I icke så, och
      vingårdar skolen I icke plantera, ej heller äga sådana, utan I
      skolen bo i tält i all eder tid, för att I mån länge leva i det
      land där I bon såsom främlingar.'
  8.  Och vi hava hörsammat vår fader Jonadabs, Rekabs sons,
      befallning, i allt vad han har bjudit oss, så att vi med våra
      hustrur och våra söner och döttrar aldrig dricka vin,
  9.  ej heller bygga hus till att bo i, ej heller äga vingårdar eller
      åkrar eller säd.
 10.  Vi hava alltså bott i tält och hava hörsammat och gjort allt vad
      vår fader Jonadab har bjudit oss.
 11.  Men när Nebukadressar, konungen i Babel, drog upp och föll in i
      landet, sade vi: 'Välan, vi vilja begiva oss till Jerusalem,
      undan kaldéernas och araméernas här.'  Och så bosatte vi oss i
      Jerusalem.»

 12.  Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
 13.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Gå åstad och säg till Juda
      män och till Jerusalems invånare: Skolen I då icke taga emot
      tuktan, så att I hören mina ord, säger HERREN?
 14.  Det bud som Jonadab, Rekabs son, gav sina barn, att de icke
      skulle dricka vin, det har blivit iakttaget, och ännu i dag
      dricka de icke vin, av hörsamhet mot sin faders bud.  Men själv
      har jag titt och ofta talat till eder, och I haven dock icke
      hörsammat mig.
 15.  Och titt och ofta har jag sänt till eder alla mina tjänare
      profeterna och låtit säga: »Vänden om, var och en från sin onda
      väg, och bättren edert väsende, och följen icke efter andra
      gudar, så att I tjänen dem; då skolen I få bo i det land som jag
      har givit åt eder och edra fäder.»  Men I böjden icke edert öra
      därtill och hörden icke på mig.
      >2 Kon. 17,13. Jer. 18,11. 25,4 f.
 16.  Eftersom nu detta folk icke har hörsammat mig, såsom Jonadabs,
      Rekabs sons, barn hava iakttagit det bud som deras fader gav
      dem,
 17.  därför säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Se, över
      Juda och över alla Jerusalems invånare skall jag låta all den
      olycka komma, som jag har förkunnat över dem, därför att de icke
      hörde, när jag talade till dem, och icke svarade, när jag
      kallade på dem.
      >Jes. 65,12. 66,4. Jer. 7,18.

 18.  Och till rekabiternas släkt sade Jeremia: Så säger HERREN
      Sebaot, Israels Gud: Därför att I haven hörsammat eder fader
      Jonadabs bud och hållit alla hans bud och i alla stycken gjort
      såsom han har bjudit eder,
 19.  därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Aldrig skall den
      tid komma, då icke en avkomling av Jonadab, Rekabs son, står
      inför mitt ansikte.

[https://runeberg.org/bibeln/24_36.html]
                         Jeremia, 36 Kapitlet

               Jeremia låter uppteckna sina profetior.
                    De brännas upp av Jojakim, men
                   upptecknas på nytt.  Profetia mot
                               Jojakim.

  1.  I Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår kom
      detta ord till Jeremia från HERREN; han sade:
      >Jer. 25,1 f.
  2.  Tag dig en bokrulle och teckna däri upp allt vad jag har talat
      till dig angående Israel och Juda och alla hednafolk, från den
      dag då jag först talade till dig i Josias tid ända till denna
      dag.
      >Jer. 30,2.
  3.  Kanhända skall Juda hus, när de höra all den olycka som jag har
      i sinnet att göra dem, vända om, var och en från sin onda väg,
      och så skall jag förlåta dem deras missgärning och synd.
      >Jer. 26,3.

  4.  Då kallade Jeremia till sig Baruk, Nerias son; och efter
      Jeremias diktamen tecknade Baruk i en bokrulle upp alla de ord
      som HERREN hade talat till honom.
      >Jer. 32,12.
  5.  Och Jeremia bjöd Baruk och sade: »Jag är själv under tvång, så
      att jag icke kan begiva mig till HERRENS hus.
  6.  Men gå du dit; och ur den rulle som du har skrivit efter min
      diktamen må du därpå fastedagen läsa UPP HERRENS ord inför
      folket i HERRENS hus.  Inför hela Juda, så många som komma in
      från sina städer, må du ock läsa upp dem.
  7.  Kanhända skola de då bönfalla inför HERREN och vända om, var och
      en från sin onda väg.  Ty stor är den vrede och förtörnelse som
      HERREN har uttalat över detta folk.»
  8.  Och Baruk, Nerias son, gjorde alldeles såsom profeten Jeremia
      hade bjudit honom: i HERRENS hus läste han ur boken upp HERRENS
      ord.

  9.  I Jojakims, Josias sons, Juda konungs, femte regeringsår, i
      nionde månaden, utlystes nämligen en fasta inför HERREN, vilken
      hölls av allt folket i Jerusalem och av allt det folk som från
      Juda städer hade kommit till Jerusalem.
 10.  Då läste Baruk ur boken upp Jeremias ord; han läste upp dem i
      HERRENS hus, i sekreteraren Gemarjas, Safans sons, kammare på
      den övre förgården, vid ingången till nya porten på HERRENS hus,
      inför allt folket.
      >Jer. 26,10.
 11.  När nu Mika; son till Gemarja, son till Safan, hade hört alla
      HERRENS ord uppläsas ur boken,
 12.  gick han ned till konungshuset och in i sekreterarens kammare;
      där sutto då alla furstarna: sekreteraren Elisama, Delaja,
      Semajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Safans son, Sidkia,
      Hananjas son, och alla de andra furstarna.
 13.  Och Mika omtalade för dem allt vad han hade hört Baruk läsa upp
      ur boken inför folket.
 14.  Då sände alla furstarna Jehudi, son till Netanja, son till
      Selemja, Kusis son, åstad till Baruk och läto säga honom: »Tag
      med dig den rulle varur du har läst inför folket, och kom hit.»
      Och Baruk, Nerias son, tog rullen med sig och kom till dem.
 15.  Då sade de till honom: »Sätt dig ned och läs den inför oss.»
      Och Baruk läste inför dem.
 16.  När de då hörde allt som stod där, sågo de med förskräckelse på
      varandra och sade till Baruk: »Vi måste omtala för konungen allt
      som står här.»
 17.  Och de frågade Baruk och sade: »Tala om för oss huru det skedde
      att du efter hans diktamen tecknade upp allt detta.»
 18.  Baruk svarade dem: »Han dikterade för mig allt detta, och jag
      tecknade upp det i boken med bläck.»
 19.  Då sade furstarna till Baruk: »Gå och göm dig, du jämte Jeremia,
      och låten ingen veta var I ären.»

 20.  Därefter, sedan de hade lämnat rullen i förvar i sekreteraren
      Elisamas kammare, gingo de in till konungen på förgården och
      omtalade så allt för konungen.
 21.  Då sände konungen Jehudi att hämta rullen; och denne hämtade den
      från sekreteraren Elisamas kammare.  Sedan läste Jehudi upp den
      inför konungen och inför alla furstarna, som stodo omkring
      konungen.
 22.  Konungen bodde då i vinterhuset, ty det var den nionde
      månaden.  Och kolpannan stod påtänd framför honom;
 23.  och så ofta Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar han av
      rullen med pennkniven och kastade stycket på elden i kolpannan,
      ända till dess att hela rullen var förtärd av elden i kolpannan.
 24.  Och varken konungen själv eller någon av hans tjänare blev
      förskräckt eller rev sönder sina kläder, när de hörde allt detta
      som upplästes.
      >2 Kon. 22,11.
 25.  Och fastän Elnatan, Delaja och Gemarja bådo konungen att han
      icke skulle bränna upp rullen, lyssnade han icke till dem.
 26.  I stället bjöd konungen Jerameel, konungasonen, och Seraja,
      Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att de skulle gripa
      skrivaren Baruk och profeten Jeremia.  Men HERREN gömde dem
      undan.

 27.  Men sedan konungen hade bränt upp rullen med det som Baruk efter
      Jeremias diktamen hade skrivit däri, kom HERRENS ord till
      Jeremia; han sade:
 28.  Tag dig nu åter en annan rulle och teckna däri upp allt vad som
      förut stod i den förra rullen, den som Jojakim, Juda konung,
      brände upp.
 29.  Men angående Jojakim, Juda konung, skall du säga: Så säger
      HERREN: Du har bränt upp denna rulle och sagt: »Huru kunde du
      skriva däri att konungen i Babel förvisso skall komma och
      fördärva detta land, och göra slut på både människor och djur
      däri?»
 30.  Därför säger HERREN så om Jojakim, Juda konung: Ingen ättling av
      honom skall sitta på Davids tron; och hans egen döda kropp skall
      komma att ligga utkastad, prisgiven åt hettan om dagen och åt
      kölden om natten.
      >Jer. 22,19.
 31.  Och jag skall hemsöka honom och hans avkomlingar och hans
      tjänare för deras missgärnings skull, och över dem och över
      Jerusalems invånare och över Juda män skall jag låta all den
      olycka komma, som jag har förkunnat över dem, fastän de icke
      hava velat höra.
      >Jer. 35,17.

 32.  Då tog Jeremia en annan rulle och gav den åt skrivaren Baruk,
      Nerias son; och efter Jeremias diktamen tecknade denne däri upp
      allt vad som hade stått i den bok som Jojakim, Juda konung, hade
      bränt upp i eld.  Och till detta lades ytterligare mycket annat
      av samma slag.

[https://runeberg.org/bibeln/24_37.html]
                         Jeremia, 37 Kapitlet

               På konung Sidkias tillfrågan profeterar
                  Jeremia om Jerusalems förstöring.
                          Profeten fängslas.

  1.  Och Sidkia, Josias son, blev konung i stället för Konja,
      Jojakims son; ty Nebukadressar, konungen i Babel, gjorde honom
      till konung i Juda land.
      >2 Kon. 24,17 f. Jer. 52,1 f.
  2.  Men varken han eller hans tjänare eller folket i landet hörda på
      HERRENS ord, dem som han talade genom profeten Jeremia.
  3.  Dock sände konung Sidkia åstad Jehukal, Selemjas son, och
      prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia och lät
      säga: »Bed för oss till HERREN, vår Gud.»
      >Jes. 37,2 f. Jer. 42,2 f.
  4.  Jeremia gick då ännu ut och in bland folket, ty man hade ännu
      icke satt honom i fängelse.
  5.  Och Faraos här hade då dragit ut från Egypten; och när
      kaldéerna, som belägrade Jerusalem, hade fått höra ryktet därom,
      hade de dragit sig tillbaka från Jerusalem.
  6.  Då kom HERRENS ord till profeten Jeremia; han sade:
  7.  Så säger HERREN, Israels Gud: Så skolen I svara Juda konung, som
      har sänt eder till mig för att fråga mig: »Se, Faraos här, som
      har dragit ut till eder hjälp, skall vända tillbaka till sitt
      land Egypten.
  8.  Sedan skola kaldéerna komma tillbaka och belägra denna stad och
      de skola då intaga den och bränna upp den i eld.
      >Jer. 34,22.
  9.  Därför säger HERREN så: Bedragen icke eder själva med att tänka:
      'Kaldéerna skola nu en gång för alla draga bort ifrån oss'; ty
      de skola icke draga bort.
 10.  Nej, om I än så slogen kaldéernas hela här, när de strida mot
      eder, att allenast några svårt sårade män blevo kvar av dem, så
      skulle dessa resa sig upp, var och en i sitt tält, och skulle
      bränna upp denna stad i eld.

 11.  Men när kaldéernas här hade dragit sig tillbaka från Jerusalem
      för Faraos har,
 12.  ville Jeremia lämna Jerusalem och begiva sig till Benjamins
      land, för att där taga i besittning en jordlott bland folket.
 13.  När han då kom till Benjaminsporten, stod där såsom vakthavande
      en man vid namn Jiria, son till Selemja, son till Hananja; denne
      grep profeten Jeremia och sade: »Du vill gå över till
      kaldéerna.»
      >Jer. 20,2.
 14.  Jeremia svarade: »Det är icke sant; jag vill icke gå över till
      kaldéerna», men ingen hörde på honom.  Och Jiria grep Jeremia
      och förde honom till furstarna.
 15.  Och furstarna förtörnades på Jeremia och läto hudflänga honom
      och satte honom i häkte i sekreteraren Jonatans hus, ty detta
      hade de gjort till fängelse.

 16.  Men när Jeremia hade kommit i fängelsehålan, ned i fångvalven,
      och suttit där en lång tid,
      >Jer. 38,6.
 17.  sände konung Sidkia och lät hämta honom; och hemma hos sig
      frågade konungen honom hemligen och sade: »Har något ord kommit
      från HERREN Jeremia svarade: »Ja»; och han tillade: »Du skall
      bliva given i den babyloniske konungens hand.
      >Jer. 34,21.
 18.  Därefter frågade Jeremia konung Sidkia: »Varmed har jag
      försyndat mig mot dig och dina tjänare och detta folk, eftersom
      I haven satt mig i fängelse?
 19.  Och var äro nu edra profeter, som profeterade för eder och sade:
      'Konungen i Babel skall icke komma över eder och över detta
      land'?
 20.  Så hör mig nu, herre konung; värdes upptaga min bön: sänd mig
      icke tillbaka till sekreteraren Jonatans hus, på det att jag
      icke må dö där.»
 21.  På konung Sidkias befallning satte man då Jeremia i förvar i
      fängelsegården, och gav honom en kaka bröd om dagen från
      Bagargatan, till dess att det var slut på allt brödet i
      staden.  Så stannade Jeremia i fängelsegården.
      >Jer. 32,2. 38,9. 52,6.

[https://runeberg.org/bibeln/24_38.html]
                         Jeremia, 38 Kapitlet

                  Profeten sättes fången i en brunn.
               Konungen låter hämta honom upp därur och
                       frågar honom till råds.

  1.  Men Sefatja, Mattans son, och Gedalja, Pashurs son, och Jukal,
      Selemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde huru Jeremia talade
      till allt folket och sade:
      >Jer. 20,1.
  2.  »Så säger HERREN: Den som stannar kvar i denna stad, han skall
      dö genom svärd eller hunger eller pest, men den som giver sig åt
      kaldéerna, han skall få leva, ja, han skall vinna sitt liv såsom
      ett byte och få leva.
      >Jer. 21,9.
  3.  Ty så säger HERREN: Denna stad skall förvisso bliva given i
      händerna på den babyloniske konungens här, och han skall intaga
      den.
      >Jer. 32,3.
  4.  Då sade furstarna till konungen: »Denne man bör dödas, eftersom
      han gör folket modlöst, både det krigsfolk som ännu är kvar här
      i staden och jämväl allt det övrig: folket, i det att han talar
      sådan: ord till dem.  Ty denne man söker icke folkets välfärd,
      utan dess olycka.
      >Am. 7,10 f.
  5.  Konung Sidkia svarade: »Välan han är i eder hand; ty konungen
      förmår intet mot eder.»
  6.  Då togo de Jeremia och kastad honom i konungasonen Malkias brunn
      på fängelsegården; de släppte Jeremia ditned med tåg.  I brunnen
      var intet vatten, men dy, och Jeremia sjönk ned i dyn.
      >Jer. 37,16.

  7.  När nu etiopiern Ebed-Melek, en hovman, som befann sig i
      konungshuset, under det att konungen uppehöll sig i
      Benjaminsporten, fick höra att de hade sänkt Jeremia ned i
      brunnen,
  8.  begav han sig åstad från konungshuset och talade till konungen
      och sade:
  9.  »Min herre konung, dessa män hava handlat illa i allt vad de
      hava gjort mot profeten Jeremia; ty de hava kastat honom i
      brunnen, där han strax måste dö av hunger, då nu intet bröd
      finnes i staden.
      >Jer. 37,21.
 10.  Då bjöd konungen etiopiern Ebed-Melek och sade: »Tag med dig
      härifrån trettio män, och drag profeten Jeremia upp ur brunnen,
      innan han dör.»
 11.  Så tog då Ebed-Melek männen med sig och begav sig till
      konungshuset, till rummet under skattkammaren, och hämtade
      därifrån trasor av sönderrivna och utslitna kläder och lät sänka
      ned dem med tåg till Jeremia i brunnen.
 12.  Och etiopiern Ebed-Melek sade till Jeremia: »Lägg trasorna av de
      sönderrivna och utslitna kläderna under dina armar, mellan dem
      och tågen.»  Och Jeremia gjorde så.
 13.  Sedan drogo de med tågen Jeremia upp ur brunnen.  Men Jeremia
      måste stanna i fängelsegården.

 14.  Därefter sände konung Sidkia åstad och lät hämta profeten
      Jeremia till sig vid tredje ingången till HERRENS hus.  Och
      konungen sade till Jeremia: »Jag vill fråga dig något dölj intet
      för mig.»
 15.  Jeremia sade till Sidkia: »Om jag säger dig något, så kommer du
      förvisso att låta döda mig; och om jag giver dig ett råd, så hör
      du icke på mig.»
 16.  Då gav konung Sidkia Jeremia sin ed, hemligen, och sade: »Så
      sant HERREN lever, han som har givit oss detta vårt liv: jag
      skall icke låta döda dig, ej heller skall jag lämna dig i
      händerna på dessa män som stå efter ditt liv.»
 17.  Då sade Jeremia till Sidkia: »Så säger HERREN, härskarornas Gud,
      Israels Gud: Om du giver dig åt den babyloniske konungens
      furstar, så skall du få leva, och denna stad skall då icke bliva
      uppbränd i eld, utan du och ditt hus skolen få leva.
 18.  Men om du icke giver dig åt den babyloniske konungens furstar,
      då skall denna stad bliva given i kaldéernas hand, och de skola
      bränna upp den i eld, och du själv skall icke undkomma deras
      hand.»
 19.  Konung Sidkia svarade Jeremia: »Jag rädes för de judar som hava
      gått över till kaldéerna; kanhända skall man lämna mig i deras
      händer, och de skola då hantera mig skändligt.»
 20.  Jeremia sade: »Man skall icke göra det.  Hör blott HERRENS röst i
      vad jag säger dig, så skall det gå dig väl, och du skall få
      leva.
 21.  Men om du vägrar att giva dig, så är detta vad HERREN har
      uppenbarat för mig:
 22.  Se, alla de kvinnor som äro kvar i Juda konungs hus skola då
      föras ut till den babyloniske konungens furstar; och kvinnorna
      skola klaga:

        'Dina vänner sökte förleda dig,
        och de fingo makt med dig.
        Dina fötter fastnade i dyn;
            då drogo de sig undan'
      >Ob. v. 7.

 23.  Och alla dina hustrur och dina barn skall man föra ut till
      kaldéerna, och du själv skall icke undkomma deras hand, utan
      skall varda gripen av den babyloniske konungens hand och bliva
      en orsak till att denna stad brännes upp i eld.»
      >Jer. 32,4. 34,2 f.

 24.  Då sade Sidkia till Jeremia: »Låt ingen få veta vad här har
      blivit talat; eljest måste du dö.
 25.  Och om furstarna få höra att jag har talat med dig, och de komma
      till dig och säga till dig: 'Låt oss veta vad du har sagt till
      konungen; dölj intet för oss, så skola vi icke döda dig; säg oss
      ock vad konungen har sagt till dig' --
 26.  då skall du svara dem: 'Jag bönföll inför konungen att han icke
      skulle sända mig tillbaka till Jonatans hus för att dö där.'»
      >Jer. 37,20.
 27.  Och alla furstarna kommo till Jeremia och frågade honom; men han
      svarade dem alldeles såsom konungen hade bjudit honom.  Då tego
      de och gingo bort ifrån honom, eftersom ingen hade hört huru det
      verkligen hade gått till.
 28.  Men Jeremia fick stanna i fängelsegården ända till den dag då
      Jerusalem blev intaget.

                         Jeremia, 39 Kapitlet

                Uppfyllelse av profetian om Jerusalems
                  förstöring och Sidkias fångenskap.
                 Nebukadressars omvårdnad om Jeremia.
                  Profetia om etiopiern Ebed-Meleks
                              räddning.

      Sedan nu Jerusalem hade blivit intaget

[https://runeberg.org/bibeln/24_39.html]
  1.  -- efter det att Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin
      här hade kommit till Jerusalem och begynt belägra det i Sidkia,
      Juda konungs, nionde regeringsår, i tionde månaden,
      >2 Kon. 25,1 f. Jer. 52,4 f.
  2.  och efter det att staden; hade blivit stormad i Sidkias elfte
      regeringsår, i fjärde månaden, på nionde dagen månaden
  3.  drogo alla den babyloniske konungens furstar därin och stannade
      i Mellersta porten: nämligen Nergal Sareser, Samgar-Nebo,
      Sarsekim, överste hovmannen, Nergal-Sareser, överste magern, och
      alla den babyloniske konungens övriga furstar.
  4.  Och när Sidkia, Juda konung, med allt sitt krigsfolk fick se
      dem, flydde de och drogo om natten ut ur staden, på den väg som
      ledde till den kungliga trädgården, genom porten mellan de båda
      murarna; och han tog vägen bort åt Hedmarken till.
  5.  Men kaldéernas här förföljde dem och de hunno upp Sidkia på
      Jeriko hedmarker.  Och de togo fatt honom och förde honom till
      Nebukadressar, den babyloniske konungen, i Ribla i Hamats land;
      där höll denne rannsakning och dom med honom.
  6.  Och den babyloniske konungen lät i Ribla slakta Sidkias barn
      inför hans ögon; också alla andra Juda ädlingar lät konungen i
      Babel slakta.
  7.  Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla
      honom med kopparfjättrar, för att föra honom till Babel.
  8.  Och kaldéerna brände upp i eld både konungens hus och folkets
      hus och bröto ned Jerusalems murar.
  9.  Och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
      över löpare som hade gått över till honom, och vad som för
      övrigt var kvar av folket, dem förde Nebusaradan, översten för
      drabanterna, bort till Babel.
 10.  Men av de ringaste bland folket, av dem som ingenting hade,
      lämnade Nebusaradan, översten för drabanterna, några kvar i Juda
      land, och gav dem samtidigt vingårdar och åkerfält.

 11.  Och Nebukadressar, konungen Babel, gav genom Nebusaradan,
      översten för drabanterna, befallning angående Jeremia och sade:
 12.  »Tag honom och se i honom till godo, och gör honom icke något
      ont, utan gör med honom efter som han själv begär av dig.»
 13.  Då sände Nebusaradan, översten för drabanterna, och Nebusasban,
      överste hovmannen, och Nergal-Sareser, överste magern, och alla
      den babyloniske konungens övriga väldige --
 14.  dessa sände bort och läto hämta Jeremia ifrån fängelsegården och
      lämnade honom åt Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, på
      det att denne skulle föra honom hem; så fick han stanna där
      bland folket.
      >Jer. 38,13, 28.

 15.  Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var
      inspärrad i fängelsegården; han hade sagt:
 16.  Gå och säg till etiopiern Ebed-Melek: Så säger HERREN Sebaot,
      Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma
      över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och
      det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen.
      >Jer. 38,7.
 17.  Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall
      icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för.
 18.  Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke
      falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att
      du har förtröstat på mig, säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/24_40.html]
                         Jeremia, 40 Kapitlet

                  Nebusaradan och Jeremia.  Gedalja.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, sedan
      Nebusaradan, översten för drabanterna, hade släppt honom lös
      från Rama; denne lät nämligen hämta honom, där han låg bunden
      med kedjor bland alla andra fångar ifrån Jerusalem och Juda, som
      skulle föras bort till Babel.
  2.  Översten för drabanterna lät alltså hämta Jeremia och sade till
      honom: »HERREN, din Gud, hade förkunnat denna olycka över denna
      plats;
  3.  och HERREN har låtit den komma och har gjort såsom han hade
      sagt.  I haden ju syndat mot HERREN och icke hört hans röst, och
      därför har detta vederfarits eder.
  4.  Och se, nu löser jag dig i dag ur kedjorna som dina händer hava
      varit bundna med.  Om du är sinnad att komma med mig till Babel,
      så kom, och jag skall då se dig till godo; men om du icke är
      sinnad att komma med mig till Babel, så gör det icke.  Se, hela
      landet ligger öppet för dig; dit dig synes gott och rätt att gå,
      dit må du gå.»
  5.  Och då han ännu dröjde att vända tillbaka, tillade han: »Vänd
      tillbaka till Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, som
      konungen i Babel har satt över Juda städer, och stanna hos honom
      bland folket.  Eller gå åt vilket annat håll som helst dit det
      behagar dig att gå.»  Och översten för drabanterna gav honom
      vägkost och skänker och lät honom gå.
  6.  Så begav sig då Jeremia till Gedalja, Ahikams son, i Mispa och
      stannade hos honom bland folket som var kvar i landet.

  7.  När då alla krigshövitsmännen på landsbygden jämte sina män
      fingo höra att konungen i Babel hade satt Gedalja, Ahikams son,
      över landet, och att han hade anförtrott åt honom män kvinnor
      och barn, och dem av de ringaste i landet, som man icke hade
      fört bort till Babel,
  8.  kommo de till Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son,
      Johanan och Jonatan, Kareas söner, Seraja, Tanhumets son,
      netofatiten Ofais söner och Jesanja, maakatitens son, med sina
      män.
      >2 Kon. 25,23 f.
  9.  Och Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, gav dem och deras
      män sin ed och sade: »Frukten icke för att tjäna
      kaldéerna.  Stannen kvar i landet, och tjänen konungen i Babel,
      så skall det gå eder väl.
 10.  Se, själv stannar jag kvar i Mispa, för att vara till tjänst åt
      kaldéer som komma till oss; men I mån insamla vin och frukt och
      olja och lägga det i edra kärl, och stanna kvar i de städer som
      I haven tagit i besittning.»
 11.  Då nu också alla de judar som voro i Moabs och Ammons barns och
      Edoms land, och de som voro i andra länder hörde att konungen i
      Babel hade låtit några av judarna bliva kvar, och att han hade
      satt över dem Gedalja, son till Ahikam, son till Safan,
 12.  vände alla dessa judar tillbaka från alla de orter dit de hade
      blivit fördrivna, och kommo till Juda land, till Gedalja i
      Mispa.  Och de inbärgade vin och frukt i stor myckenhet.

 13.  Men Johanan, Kareas son, och alla krigshövitsmännen på
      landsbygden kommo till Gedalja i Mispa
 14.  och sade till honom: »Du vet väl att Baalis, Ammons barns
      konung, har sänt hit Ismael, Netanjas son, för att slå ihjäl
      dig?»  Men Gedalja, Ahikams son, trodde dem icke.
 15.  Och Johanan, Kareas son, sade i hemlighet till Gedalja i Mispa:
      »Låt mig gå åstad och dräpa Ismael, Netanjas son; ingen skall få
      veta det.  Varför skulle han få slå ihjäl dig och så bliva en
      orsak till att vi judar, som hava församlats till dig,
      allasammans förskingras, och vad som är kvar av Juda förgås?»
 16.  Men Gedalja, Ahikams son, sade till Johanan, Kareas son: »Du får
      icke göra detta; ty vad du säger om Ismael är icke sant.»

[https://runeberg.org/bibeln/24_41.html]
                         Jeremia, 41 Kapitlet

                      Gedalja dräpes av Ismael.

  1.  Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
      Elisama, av konungslig börd och en av konungens väldige, med tio
      män till Gedalja, Ahikams son, i Mispa, och de höllo måltid
      tillsammans i Mispa.
      >2 Kon. 25,25.
  2.  Och Ismael, Netanjas son, jämte de tio män som voro med honom,
      överföll då Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, och slog
      honom till döds med svärd, honom som konungen i Babel hade satt
      över landet.
  3.  Därjämte dräpte Ismael alla de judar som voro hos Gedalja i
      Mispa, så ock alla de kaldéer som funnos där, och som tillhörde
      krigsfolket.

  4.  Dagen efter den då han hade dödat Gedalja, och innan ännu någon
      visste av detta,
  5.  kom en skara av åttio män från Sikem, Silo och Samaria; de hade
      rakat av sig skägget och rivit sönder sina kläder och ristat
      märken på sig, och hade med sig spisoffer och rökelse till att
      frambära i HERRENS hus.
      >3 Mos. 19,27 f. 5 Mos. 14,1.
  6.  Och Ismael, Netanjas son, gick ut emot dem från Mispa, gråtande
      utan uppehåll.  Och när han mötte dem, sade han till dem: »Kommen
      in till Gedalja, Ahikams son.»
  7.  Men när de hade kommit in i staden, blevo de nedstuckna av
      Ismael, Netanjas son, och de män som voro med honom, och kastade
      i brunnen.
  8.  Men bland dem funnos tio män som sade till Ismael: »Döda oss
      icke; ty vi hava förråd av vete, korn, olja och honung gömda på
      landsbygden.»  Då lät han dem vara och dödade dem icke med de
      andra.
  9.  Och brunnen i vilken Ismael kastade kropparna av alla de män som
      han hade dräpt, när han dräpte Gedalja, var densamma som konung
      Asa hade låtit göra, när Baesa, Israels konung, anföll honom;
      denna fylldes nu av Ismael, Netanjas son, med ihjälslagna män.
      >1 Kon. 15,22.
 10.  Därefter bortförde Ismael såsom fångar allt det folk som var
      kvar i Mispa, konungadöttrarna och allt annat folk som hade
      lämnats kvar i Mispa, och som Nebusaradan, översten för
      drabanterna, hade anförtrott åt Gedalja, Ahikams son; dem
      bortförde Ismael, Netanjas son; såsom fångar och drog åstad bort
      till Ammons barn.

 11.  Men när Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro
      med honom fingo höra om allt det onda som Ismael, Netanjas son,
      hade gjort,
 12.  togo de alla sina män och gingo åstad för att strida mot Ismael,
      Netanjas son; och de träffade på honom vid det stora vattnet i
      Gibeon.
      >2 Sam. 2,13.
 13.  Då nu hela skaran av dem som Ismael förde med sig fick se
      Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med
      honom, blevo de glada;
 14.  och de vände om, hela skaran av dem som Ismael hade bortfört
      såsom fångar ifrån Mispa, och gåvo sig åstad tillbaka till
      Johanan, Kareas son.
 15.  Men Ismael, Netanjas son, räddade sig med åtta män undan Johanan
      och begav sig till Ammons barn.

 16.  Och Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med
      honom togo med sig allt som var kvar av folket, dem av Mispas
      invånare, som han hade vunnit tillbaka från Ismael, Netanjas
      son, sedan denne hade dräpt Gedalja, Ahikams son: både krigsmän
      och kvinnor och barn och hovmän, som han hade hämtat tillbaka
      från Gibeon.
 17.  Och de drogo åstad; men i Kimhams härbärge invid Bet-Lehem
      stannade de, för att sedan draga vidare och komma till Egypten,
      >2 Sam. 19,38.
 18.  undan kaldéerna; ty de fruktade för dessa, eftersom Ismael,
      Netanjas son, hade dräpt Gedalja, Ahikams son, vilken konungen i
      Babel hade satt över landet

[https://runeberg.org/bibeln/24_42.html]
                         Jeremia, 42 Kapitlet

                Jeremia avråder från utvandringen till
                               Egypten.

  1.  Då trädde alla krigshövitsmännen fram, jämte Johanan, Kareas
      son, och Jesanja, Hosajas son, så ock allt folket, både små och
      stora,
  2.  och sade till profeten Jeremia: »Värdes upptaga vår bön: bed för
      oss till HERREN, din Gud, för hela denna kvarleva -- ty vi äro
      blott några få, som hava blivit kvar av många; du ser med egna
      ögon att det är så med oss.
      >Jes. 37,4. Jer. 37,3.
  3.  Må så HERREN, din Gud, kungöra för oss vilken väg vi böra gå,
      och vad vi hava att göra.»
  4.  Profeten Jeremia svarade dem: »Jag vill lyssna till eder.  Ja,
      jag vill bedja till HERREN, eder Gud, såsom I haven begärt.  Och
      vadhelst HERREN svarar eder skall jag förkunna för eder; intet
      skall jag undanhålla för eder.»
  5.  Då sade de till Jeremia: »HERREN vare ett sannfärdigt och
      osvikligt vittne mot oss, om vi icke i alla stycken göra efter
      det ord varmed HERREN, din Gud, sänder dig till oss.
      >2 Mos. 19,8. 24,3, 7.
  6.  Det må vara gott eller ont, så vilja vi höra HERRENS, vår Guds,
      röst, hans som vi sända dig till; på det att det må gå oss väl,
      när vi höra HERRENS, vår Guds, röst.»

  7.  Och tio dagar därefter kom HERRENS ord till Jeremia.
  8.  Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och alla de
      krigshövitsmän som voro med honom, och allt folket, både små och
      stora,
  9.  och sade till dem: Så säger HERREN, Israels Gud, han som I haven
      sänt mig till, för att jag skulle hos honom bönfalla för eder:
 10.  Om I stannen kvar i detta land, så skall jag uppbygga eder och
      ej mer slå eder ned; jag skall plantera eder och ej mer upprycka
      eder.  Ty jag ångrar det onda som jag har gjort eder.
      >Ps. 28,5. Jer. 18,7 f. 24,6. 31,4. 33,7.
 11.  Frukten icke mer för konungen i Babel, som I nu frukten för,
      frukten icke för honom, säger HERREN.  Ty jag är med eder och
      vill frälsa eder och rädda eder ur hans hand.
 12.  Jag vill låta eder finna barmhärtighet; ja, han skall bliva
      barmhärtig mot eder och låta eder vända tillbaka till edert
      land.
 13.  Men om I sägen: »Vi vilja icke stanna i detta land», om I alltså
      icke hören HERRENS, eder Guds, röst,
 14.  utan tänken: »Nej, vi vilja begiva oss till Egyptens land, där
      vi slippa att se krig och höra basunljud och hungra efter bröd,
      där vilja vi bo» --
 15.  välan, hören då HERRENS ord, I kvarblivna av Juda: Så säger
      HERREN Sebaot, Israels Gud: Om I verkligen ställen eder färd
      till Egypten och kommen dit, för att bo där såsom främlingar,
 16.  så skall svärdet, som I frukten för, hinna upp eder där i
      Egyptens land, och hungersnöden, som I rädens för, skall följa
      efter eder dit till Egypten, och där skolen I dö.
 17.  Ja, de människor som ställa sin färd till Egypten, för att bo
      där, skola alla dö genom svärd, hunger och pest, och ingen av
      dem skall slippa undan och kunna rädda sig från den olycka som
      jag skall låta komma över dem.
 18.  Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Likasom min vrede och
      förtörnelse har utgjutit sig över Jerusalems invånare, så skall
      ock min förtörnelse utgjuta sig över eder, om I begiven eder
      till Egypten, och I skolen bliva ett exempel som man nämner, när
      man förbannar, och ett föremål för häpnad, bannande och smälek,
      och I skolen aldrig mer få se denna ort.
      >Jer. 7,20. 18,16. 24,9. 25,9, 18, 44,8, 12.
 19.  Ja, HERREN säger till eder, I kvarblivna av Juda: Begiven eder
      icke till Egypten.  Märken väl att jag i dag har varnat eder.
 20.  Ty I bedrogen eder själva, när I sänden mig till HERREN, eder
      Gud, och saden: »Bed för oss till HERREN, vår Gud; och vadhelst
      HERREN, vår Gud, säger, det må du förkunna för oss, så vilja vi
      göra det.»
 21.  Jag har nu i dag förkunnat det för eder.  Men I haven icke velat
      höra HERRENS, eder Guds, röst, i allt det varmed han har sänt
      mig till eder.
 22.  Så veten nu att I skolen dö genom svärd, hunger och pest, på den
      ort dit I åstunden att komma, för att bo där såsom främlingar.

[https://runeberg.org/bibeln/24_43.html]
                         Jeremia, 43 Kapitlet

                  Judarnas utvandring till Egypten.
                   Profetia om Egyptens erövring av
                            Nebukadressar.

  1.  Men när Jeremia hade talat till allt folket alla HERRENS, deras
      Guds, ord, med vilka HERREN, deras Gud, hade sänt honom till
      dem, allt som sagt är,
  2.  då svarade Asarja, Hosajas son, och Johanan, Kareas son, och
      alla de övriga fräcka männen -- dessa svarade Jeremia: »Det är
      icke sant vad du säger; HERREN, vår Gud, har icke sänt dig och
      låtit säga: 'I skolen icke begiva eder till Egypten, för att bo
      där såsom främlingar.'
  3.  Nej, det är Baruk, Nerias son, som uppeggar dig mot oss, på det
      att vi må bliva givna i kaldéernas hand, för att dessa skola
      döda oss eller föra oss bort till Babel.»
  4.  Och varken Johanan, Kareas son, eller någon av krigshövitsmännen
      eller någon av folket ville höra HERRENS röst och stanna kvar i
      Juda land.
  5.  I stället togo Johanan, Kareas son, och alla krigshövitsmännen
      med sig alla de kvarblivna av Juda, dem som från alla de folk
      till vilka de hade varit fördrivna hade kommit tillbaka, för att
      bo i Juda land,
      >Jer. 40,11 f.
  6.  både män, kvinnor och barn, där till konungadöttrarna och alla
      andra som Nebusaradan, översten för drabanterna, hade lämnat
      kvar hos Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, jämväl
      profeten Jeremia och Baruk, Nerias son,
      >Jer. 41,10.
  7.  och begåvo sig till Egyptens land, ty de ville icke höra HERRENS
      röst.  Och de kommo så fram till Tapanhes.

  8.  Och HERRENS ord kom till Jeremia i Tapanhes; han sade:
  9.  Tag dig några stora stenar och mura in dem i murbruket, där
      tegelgolvet lägges, vid ingången till Faraos hus i Tapanhes; gör
      detta inför judiska mäns ögon
 10.  och säg till dem: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag
      skall sända åstad och hämta min tjänare Nebukadressar, konungen
      i Babel, och hans tron skall jag sätta upp ovanpå de stenar som
      jag har låtit mura in har, och han skall på dem breda ut sin
      tronmatta.
 11.  Ty han skall komma och slå Egyptens land och giva i pestens våld
      den som hör pesten till, i fångenskapens våld den som hör
      fångenskapen till, i svärdets våld den som hör svärdet
      till.
      >Jer. 15,2. Sak. 11,9.
 12.  Och jag skall tända eld på Egyptens gudahus, och han skall
      bränna upp dem och föra gudarna bort.  Och han skall rensa
      Egyptens land från ohyra, likasom en herde rensar sin mantel;
      sedan skall han draga därifrån i god ro.
      >Jer. 46,25.
 13.  Och han skall slå sönder stoderna i Bet-Semes i Egyptens land,
      och Egyptens gudahus skall han bränna upp i eld.

[https://runeberg.org/bibeln/24_44.html]
                         Jeremia, 44 Kapitlet

                  Strafftal till judarna i Egypten.

  1.  Detta är det ord som kom till Jeremia angående alla de judar som
      bodde i Egyptens land, dem som bodde i Migdol, Tapanhes, Nof och
      Patros' land; han sade:
  2.  »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I haven sett all den
      olycka som jag har låtit komma över Jerusalem och över alla Juda
      städer -- Se, de äro nu ödelagda, och ingen bor i dem;
  3.  detta för den ondskas skull som de bedrevo till att förtörna
      mig, i det att de gingo bort och tände offereld och tjänade
      andra gudar, som varken I själva eller edra fäder haden känt.
  4.  Och titt och ofta sände jag till eder alla mina tjänare
      profeterna och lät säga: 'Bedriven icke denna styggelse, som jag
      hatar.'
      >Jer. 25,4. 35,15.
  5.  Men de ville icke höra eller böja sitt öra därtill, så att de
      omvände sig från sin ondska och upphörde att tända offereld åt
      andra gudar.
  6.  Därför blev min förtörnelse och vrede utgjuten, och den brann i
      Juda städer och på Jerusalems gator, så att de blevo ödelagda
      och förödda, såsom de nu äro.
  7.  Och nu säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Varför
      bereden I eder själva stor olycka?  I utroten ju ur Juda både
      man och kvinna, både barn och spenabarn bland eder, så att ingen
      kvarleva av eder kommer att återstå;
  8.  I förtörnen ju mig genom edra händers verk, i det att I tänden
      offereld åt andra gudar i Egyptens land, dit I haven kommit, för
      att bo där såsom främlingar.  Härav måste ske att I varden
      utrotade, och bliven ett exempel som man nämner, när man
      förbannar, och ett föremål för smälek bland alla jordens folk.
  9.  Haven I förgätit edra fäders onda gärningar och Juda konungars
      onda gärningar och deras hustrurs onda gärningar och edra egna
      onda gärningar och edra hustrurs onda gärningar, vad de gjorde i
      Juda land och på Jerusalems gator?
 10.  Ännu i dag äro de icke ödmjukade; de frukta intet och vandra
      icke efter min lag och mina stadgar, dem som jag förelade eder
      och edra fäder.
 11.  Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall vända
      mitt ansikte mot eder till eder olycka, till att utrota hela
      Juda.
      >3 Mos. 17,10. Am. 9,4.
 12.  Och jag skall gripa de kvarblivna av Juda, som hava ställt sin
      färd till Egyptens land, för att bo där såsom främlingar.  Och de
      skola allasammans förgås, i Egyptens land skola de falla; genom
      svärd och hunger skola de förgås, både små och stora, ja, genom
      svärd och hunger skola de dö.  Och de skola bliva ett exempel som
      man nämner, när man förbannar, och ett föremål för häpnad,
      bannande och smälek.
      >Jer. 42,17 f.
 13.  Och jag skall hemsöka dem som bo i Egyptens land, likasom jag
      hemsökte Jerusalem, med svärd, hunger och pest.
 14.  Och bland de kvarblivna av Juda, som hava kommit för att bo
      såsom främlingar där i Egyptens land, skall ingen kunna rädda
      sig och slippa undan, så att han kan vända tillbaka till Juda
      land, dit de dock åstunda att få vända tillbaka, för att bo
      där.  Nej, de skola icke få vända tillbaka dit, förutom några få
      som bliva räddade.»

 15.  Då svarade alla männen -- vilka väl visste att deras hustrur
      tände offereld åt andra gudar -- och alla kvinnorna, som stodo
      där i en stor hop, så ock allt folket som bodde i Egyptens land,
      i Patros, de svarade Jeremia och sade:
 16.  »I det som du har talat till oss i HERRENS namn vilja vi icke
      hörsamma dig,
      >Jes. 42,20. 53,1. Jer. 6,16 f 18,12.
 17.  utan vi vilja göra allt vad vår mun har lovat, nämligen tända
      offereld åt himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt henne,
      såsom vi och våra fader, våra konungar och furstar gjorde i Juda
      städer och på Jerusalems gator.  Då hade vi bröd nog, och det
      gick oss väl, och vi sågo icke till någon olycka.
      >Jer. 7,18.
 18.  Men från den stund då vi upphörde att tända offereld åt
      himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt henne hava vi
      lidit brist på allt, och förgåtts genom svärd och hunger.
 19.  Och när vi nu tända offereld åt himmelens drottning och utgjuta
      drickoffer åt henne, är det då utan våra mäns samtycke som vi åt
      henne göra offerkakor, vilka äro avbilder av henne, och som vi
      utgjuta drickoffer åt henne?»
      >4 Mos. 30,7 f.

 20.  Men Jeremia sade till allt folket, till männen och kvinnorna och
      allt folket, som hade givit honom detta svar, han sade:
 21.  »Förvisso har HERREN kommit ihåg och tänkt på huru I haven tänt
      offereld i Juda städer och på.  Jerusalems gator, både I själva
      och edra fäder, både edra konungar och furstar och folket i
      landet.
 22.  Och HERREN kunde icke längre hava fördrag med eder för edert
      onda väsendes skull, och för de styggelsers skull som I
      bedreven, utan edert land blev ödelagt och ett föremål för
      häpnad och förbannelse, så att ingen kunde bo där, såsom vi nu
      se.
 23.  Därför att I tänden offereld och syndaden mot HERREN och icke
      villen höra HERRENS röst eller vandra efter hans lag, efter hans
      stadgar och vittnesbörd, därför har denna olycka träffat eder,
      såsom vi nu se».

 24.  Och Jeremia sade ytterligare till allt folket och till alla
      kvinnorna: »Hören HERRENS ord, I alla av Juda, som ären i
      Egyptens land,
 25.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I och edra hustrur haven
      med edra händer fullgjort vad I taladen med eder mun, när I
      saden: 'Förvisso vilja vi fullgöra de löften som vi gjorde, att
      tända offereld åt himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt
      henne.'  Välan, I mån hålla edra löften och fullgöra edra
      löften;
 26.  men hören då också HERRENS ord, I alla av Juda, som bon i
      Egyptens land: Se, jag svär vid mitt stora namn, säger HERREN,
      att i hela Egyptens land mitt namn icke mer skall varda nämnt av
      någon judisk mans mun, så att han säger: 'Så sant Herren, HERREN
      lever.'
 27.  Ty se, jag skall vaka över dem, till deras olycka, och icke till
      deras lycka, och alla män av Juda, som äro i Egyptens land,
      skola förgås genom svärd och hunger, till dess att de hava fått
      en ände.
      >Jer. 31,28.
 28.  Och allenast några som undkomma svärdet skola få vända tillbaka
      från Egyptens land till Juda land, en ringa hop.  Och så skola
      alla kvarblivna av Juda, som hava kommit till Egyptens land, för
      att bo där såsom främlingar, få förnimma vilkens ord det är som
      bliver beståndande, mitt eller deras.

 29.  Och detta skall för eder vara tecknet till att jag skall hemsöka
      eder på denna ort, säger HERREN, och I skolen så förnimma att
      mina ord om eder förvisso skola bliva beståndande, eder till
      olycka:
 30.  Så säger HERREN: Se, jag skall giva Farao Hofra, konungen i
      Egypten i hans fienders hand och i de mäns hand, som stå efter
      hans liv, likasom jag har givit Sidkia, Juda konung, i
      Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand, hans som var
      hans fiende, och som stod efter hans liv.»
      >Jer. 46,24 f.

[https://runeberg.org/bibeln/24_45.html]
                         Jeremia, 45 Kapitlet

                        Trösteord till Baruk.

  1.  Detta är det ord som profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias
      son, när denne efter Jeremias diktamen tecknade upp dessa tal i
      en bok, under Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde
      regeringsår; han sade:
      >Jer. 36,1 f., 32.
  2.  Så säger HERREN, Israels Gud, om dig, Baruk:
  3.  Du säger: »Ve mig, ty HERREN har lagt ny sorg till min förra
      plåga!  Jag är så trött av suckande och finner ingen ro.»
      >Ps. 6,7.
  4.  Men så skall du svara honom: Så säger HERREN: Se, vad jag har
      byggt upp, det måste jag riva ned, och vad jag har planterat,
      det måste jag rycka upp; och detta gäller hela jorden.
  5.  Och du begär stora ting för dig!  Begär icke något sådant; ty
      se, jag skall låta olycka komma över all kött, säger HERREN, men
      dig skall jag låta vinna ditt liv såsom ett byte, till vilken
      ort du än må gå.
      >Jer. 21,9. 38,2. 39,18.

[https://runeberg.org/bibeln/24_46.html]
                         Jeremia, 46 Kapitlet

                         Profetia om Egypten.

  1.  Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om
      hednafolken.

  2.  Om Egypten, angående den egyptiske konungen Farao Nekos här, som
      stod invid floden Frat, vid Karkemis, och som blev slagen av
      Nebukadressar, konungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda
      konungs, fjärde regeringsår.
      >2 Kon. 24,7. Jes. 19,1 f. Hes. 29,2 f. 30,4 f.

  3.    Reden till sköld och skärm,
            och rycken fram till strid.
  4.    Spännen för hästarna och bestigen springarna,
            och ställen upp eder,
            med hjälmarna på.
        Gören spjuten blanka,
            ikläden eder pansaren.

  5.    Men varav kommer detta som jag nu ser?
            De äro förfärade.
        De vika tillbaka;
            deras hjältar bliva slagna.
        De taga till flykten
            utan att vända sig om.
        Skräck från alla sidor!
            säger HERREN.
  6.    Ej ens den snabbaste kan fly undan,
            ej ens hjälten kan rädda sig.
        Norrut, invid floden Frat,
            där stappla de och falla.
      >Am. 2,14.

  7.    Vem är denne som stiger upp såsom Nilfloden,
        denne vilkens vatten svalla såsom strömmar?
  8.    Det är Egypten som stiger upp såsom Nilfloden,
        och såsom strömmar svalla hans vatten.
        Han säger: »Jag vill stiga upp och övertäcka landet;
        jag vill fördärva städerna och dem som bo därinne.»
      >Jes. 8,7 f. Jer. 47,2.
  9.    Ja, dragen ditupp, I hästar;
            stormen fram, I vagnar.
        Må hjältarna tåga fram,
            etiopier och putéer,
            rustade med sköldar,
        och ludéer, rustade med bågar,
        bågar som de spänna.
 10.    Ty detta är Herrens; HERREN Sebaots, dag,
        en hämndedag, då han skall hämnas på sina motståndare;
        nu skall svärdet frossa sig mätt
        och dricka sig rusigt av deras blod.
        Ty ett slaktoffer vill Herren, HERREN Sebaot, anställa
        i nordlandet vid floden Frat.
      >Jes. 34,5 f.
 11.    Drag upp till Gilead och hämta balsam,
        du jungfru dotter Egypten.
        Men förgäves skaffar du dig läkemedel i mängd;
        du kan icke bliva helad.
      >Jer. 30,12 f.
 12.    Folken få höra om din skam,
        och av dina klagorop bliver jorden full;
        ty den ene hjälten stapplar på den andre,
        och de falla båda tillsammans.

 13.  Detta är det ord som HERREN talade till profeten Jeremia om att
      Nebukadressar, konungen i Babel, skulle komma och slå Egyptens
      land:

 14.    Förkunnen i Egypten
            och kungören i Migdol,
        ja, kungören i Nof,
            så ock i Tapanhes,
        och sägen: »Träd fram och gör dig redo,
        ty svärdet frossar runt omkring dig.»
 15.    Varför äro dina väldige slagna till marken?
        De kunde ej hålla stånd, ty HERREN stötte dem bort.
 16.    Han kom många att stappla,
        och så föllo de, den ene över den andre;
        de ropade: »Upp, låt oss vända tillbaka till vårt folk
        och till vårt fädernesland,
        undan det härjande svärdet.»
      >Jer. 50,16.
 17.    Ja, man ropar där:
        »Farao är förlorad, Egyptens konung!
        Han har förfelat sin tid.»
 18.    Så sant jag lever, säger konungen,
        han vilkens namn är HERREN Sebaot,
        en skall komma, väldig såsom Tabor ibland bergen,
        såsom Karmel vid havet.
      >Ps. 24,10. Jer. 48,15.
 19.    Så reden nu till åt eder, I dottern Egyptens inbyggare,
        vad man behöver, när man skall gå i landsflykt.
        Ty Nof skall bliva en ödemark
        och varda uppbränt, så att ingen kan bo där.
      >Hes. 12,3 f.

 20.    En skön kviga är Egypten;
        men en broms kommer farande norrifrån.
      >Jes. 7,18.
 21.    Också de legoknektar hon har i sitt land,
            lika gödda kalvar,
        ja, också de vända då om och fly allasammans,
            de kunna icke hålla stånd.
        Ty deras ofärds dag har kommit över dem,
            deras hemsökelses tid.
 22.    Tyst smyger hon undan såsom en krälande orm,
            ty med härsmakt draga de fram,
        och med yxor komma de över henne,
            såsom gällde det att hugga ved.
 23.    De fälla hennes skog, säger HERREN,
            ty ogenomtränglig är den;
        talrikare äro de än gräshoppor,
            ja, de kunna ej räknas.
 24.    På skam kommer dottern Egypten;
            hon bliver given i nordlandsfolkets hand.
      >Jer. 44,30.

 25.  Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall hemsöka Amon
      från No, så ock Farao och Egypten med dess gudar och dess
      konungar, ja, både Farao och dem som förlita sig på honom.
      >2 Mos. 12,12. Jer. 43,12. Nah. 3,8.
 26.  Och jag skall giva dem i de mans hand, som stå efter deras liv,
      i Nebukadressars, den babyloniske konungens, och i hans tjänares
      hand.  Men därefter skall landet bliva bebott såsom i forna
      dagar, säger HERREN.
      >Jer. 48,47. 49,6, 39. Hes. 29,13 f.

 27.    Så frukta då icke, du min tjänare Jakob,
            och var ej förfärad, du Israel;
        ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet,
            och dina barn ur deras fångenskaps land.
        Och Jakob skall få komma tillbaka
            och leva i ro och säkerhet,
            och ingen skall förskräcka honom.
      >Jes. 41,13 f. 43,5. 44,2. Jer. 30,10 f.
 28.    Ja, frukta icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN,
            ty jag är med dig.
        Och jag skall göra ände på alla de folk
        till vilka jag har drivit dig bort;
        men på dig vill jag ej alldeles göra ände,
        jag vill blott tukta dig med måtta;
        ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.
      >Jer. 10,24.

[https://runeberg.org/bibeln/24_47.html]
                         Jeremia, 47 Kapitlet

                       Profetia om filistéerna.

  1.  Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om
      filistéerna, förrän Farao hade intagit Gasa.
      >Jes. 14,29 f. Hes. 25,15 f. Am. 1,6 f. Sef: 2,5 f. Sak. 9,5 f.
  2.    Så säger HERREN:
        Se, vatten stiga upp norrifrån
            och växa till en översvämmande ström;
        de översvämma landet och allt vad däri är,
            städerna med dem som bo därinne.
        Och människorna ropa,
            alla landets inbyggare jämra sig
      >Jes. 8,7. 28,2. Jer. 46,8.
  3.    När bullret höres av hans hingstars hovslag,
            när hans vagnar dåna,
            när hans hjuldon rassla,
        då se ej fäderna sig om efter barnen,
            så maktlösa stå de
  4.    inför den dag som kommer
            med fördärv över alla filistéer,
        med undergång för alla dem som äro kvar
            till att försvara Tyrus och Sidon.
        Ty HERREN skall fördärva filistéerna,
            kvarlevan från Kaftors ö.
      >5 Mos. 2,23. Am. 9,7.
  5.    Skallighet stundar för Gasa,
            det är förbi med Askelon,
        med kvarlevan i deras dalbygd.
            Huru länge skall du rista märken på dig?
      >Jer. 16,6.

  6.    Ack ve!  Du HERRENS svärd,
            när skall du äntligen få ro,
        Drag dig tillbaka i din skida,
            vila dig och var stilla.
  7.    Dock, huru skulle det kunna få ro,
            då det är HERRENS bud det utför?
        Mot Askelon, mot Kustlandet vid havet,
            mot dem har han bestämt det.

[https://runeberg.org/bibeln/24_48.html]
                         Jeremia, 48 Kapitlet

                          Profetia om Moab.

  1.    Om Moab.

        Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud:
        Ve över Nebo, ty det är förstört!
        Kirjataim har kommit på skam och är intaget,
        fästet har kommit på skam och ligger krossat.
      >Hes 25,9 f. Am. 2,1 f.
  2.    Moabs berömmelse är icke mer.
        I Hesbon förehar man onda anslag mot det:
        »Upp, låt oss utrota det, så att det icke mer är ett folk.»
        Också du, Madmen, skall förgöras,
        svärdet skall följa dig i spåren.
  3.    Klagorop höras från Horonaim,
        förödelse och stort brak.
  4.    Ja, Moab ligger förstört;
        högljutt klaga dess barn.
  5.    Uppför Halluhots höjd stiger man under gråt,
        och på vägen ned till Horonaim
        höras ångestfulla klagorop över förstörelsen.
      >Jes. 15,5.
  6.    Flyn, rädden edra liv,
        och bliven som torra buskar i öknen.
      >Jer. 17,6.
  7.    Ty därför att du förlitar dig på dina verk
        och dina skatter, skall ock du bliva intagen;
        och Kemos skall gå bort i fångenskap
        och hans präster och furstar med honom.
      >4 Mos. 21,29. 1 Kon. 11,7. Jer. 49,3.
  8.    Och en förhärjare skall komma över var stad,
        så att ingen stad skall kunna rädda sig;
        dalen skall bliva förstörd och slätten ödelagd,
        såsom HERREN har sagt.
  9.    Given vingar åt Moab,
        ty flygande måste han fly bort.
        Hans städer skola bliva mark,
        och ingen skall bo i dem.
 10.    Förbannad vare den som försumligt
            utför HERRENS verk,
        förbannad vare den som dröjer
            att bloda sitt svärd.

 11.    I säkerhet har Moab levat från sin ungdom
            och har legat i ro på sin drägg;
        han har icke varit tömd ur ett kärl i ett annat,
            icke vandrat bort i fångenskap;
        därför har hans smak behållit sig,
            och hans lukt har ej förvandlats.
      >Sef. 1,12.
 12.    Se, därför skola dagar komma, säger HERREN,
        då jag skall sända till honom vintappare,
            som skola tappa honom
        och tömma hans kärl
            och krossa hans krukor.
 13.    Då skall Moab komma på skam med Kemos,
        likasom Israels hus kom på skam med Betel,
            som det förlitade sig på.
      >1 Kon. 12,28 f.
 14.    Huru kunnen I säga: »Vi äro hjältar
            och tappra män i striden»?
 15.    Moab skall ändå bliva förstört,
            dess städer skola gå upp i rök,
        och dess utvalda unga manskap
            måste ned till att slaktas;
        så säger konungen,
            han vilkens namn är HERREN Sebaot.
 16.    Snart kommer Moabs ofärd,
            och hans olycka hastar fram med fart.
 17.    Ömken honom, I alla som bon omkring honom,
            I alla som kännen hans namn.
        Sägen: »Huru sönderbruten är icke den starka spiran,
            den präktiga staven!»

 18.    Stig ned från din härlighet och sätt dig på torra marken,
            du dottern Dibons folk;
        ty Moabs förhärjare drager upp mot dig
            och förstör dina fästen.
 19.    Ställ dig vid vägen och spela omkring dig,
            du Aroers folk;
        fråga männen som fly och kvinnorna som söka rädda sig,
            säg: »Vad har hänt?»
 20.    Moab har kommit på skam, ja, det är krossat;
            jämren eder och ropen
        Förkunnen vid Arnon
            att Moab är förstört.

 21.  Domen har kommit över slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat,
 22.  över Dibon, Nebo och Bet-Diblataim,
 23.  över Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon,
 24.  över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land,
      vare sig de ligga fjärran eller nära.
 25.  Avhugget är Moabs horn, och hans arm är sönderbruten, säger
      HERREN.
      >Ps. 75,11.

 26.    Gören honom drucken, ty han har förhävt sig mot HERREN;
            ja, må Moab ragla omkull i sina egna spyor
        och bliva till åtlöje, också han.
      >Jes. 63,6. Jer. 25,15 f., 27.
 27.    Eller var icke Israel till ett åtlöje för dig?
        Blev han då ertappad bland tjuvar,
        eftersom du skakar huvudet, så ofta du talar om honom?

 28.    Övergiven edra städer
            och byggen bo i klipporna,
            I Moabs inbyggare,
        och bliven lika duvor
            som bygga sina nästen
            bortom klyftans gap.

 29.    Vi hava hört om Moabs högmod,
            det övermåttan höga,
        om hans stolthet, högmod och högfärd
            och hans hjärtas förhävelse.
      >Jes. 16,6 f. Sef. 2,8 f.
 30.    Jag känner, säger HERREN, hans övermod och opålitlighet,
            hans lösa tal och opålitliga handlingssätt.
 31.    Därför måste jag jämra mig för Moabs skull;
            över hela Moab måste jag klaga.
        Över Kir-Heres' män må man sucka.
 32.    Mer än Jaeser gråter, måste jag gråta över dig,
            du Sibmas vinträd,
        du vars rankor gingo över havet
            och nådde till Jaesers hav;
        mitt i din sommar och din vinbärgning
            har ju en förhärjare slagit ned.
 33.    Glädje och fröjd är nu avbärgad
            från de bördiga fälten
            och från Moabs land.
        På vinet i pressarna har jag gjort slut;
            man trampar ej mer vin under skördeskri,
            skördeskriet är intet skördeskri mer.
 34.    Från Hesbon, jämmerstaden, ända till Eleale,
             ända till Jahas upphäver man rop,
        och från Soar ända till Horonaim,
             till Eglat-Selisia;
        ty också Nimrims vatten
             bliva torr ökenmark.
      >Jes. 15,4 f.
 35.    Och jag skall i Moab så göra, säger HERREN,
            att ingen mer frambär offer på offerhöjden
        och ingen mer tänder offereld åt sin gud.

 36.  Därför klagar mitt hjärta såsom en flöjt över Moab, ja, mitt
      hjärta klagar såsom en flöjt över Kir-Heres' män: vad de hava
      kvar av sitt förvärv går ju förlorat.
 37.  Ty alla huvuden äro skalliga och alla skägg avskurna; på alla
      händer äro sårmärken och omkring länderna
      säcktyg.
      >Jer. 47,5. Hes. 7,18
 38.  På alla Moabs tak och på dess torg höres allenast dödsklagan, ty
      jag har krossat Moab såsom ett värdelöst kärl, säger HERREN.
      >Jer. 22,28. Hos. 8,8.

 39.  Huru förfärad är han icke!  I mån jämra eder.  Huru vänder icke
      Moab ryggen till med blygd!  Ja, Moab bliver ett åtlöje och en
      skräck för alla dem som bo däromkring.

 40.  Ty så säger HERREN: Se, en som liknar en örn svävar fram och
      breder ut sina vingar över Moab.
      >Jer. 49,22.
 41.  Keriot bliver intaget, bergfästena bliva erövrade.  Och Moabs
      hjältars hjärtan bliva på den dagen såsom en kvinnas hjärta, när
      hon är barnsnöd.
 42.  Ja, Moab skall förgöras så att det icke mer är ett folk, ty det
      har förhävt sig mot HERREN.

 43.  Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I Moabs inbyggare,
      säger HERREN.
      >Jes. 24,17 f.
 44.  Om någon flyr undan faran, så störtar han i fallgropen, och om
      han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan.  Ty jag
      skall låta ett hemsökelsens år komma över dem, över Moab, säger
      HERREN.
      >Am. 5,19.
 45.  I Hesbons skugga stanna de, det är ute med flyktingarnas kraft.

        Ty eld gick ut från Hesbon,
        en låga från Sihons land;
        och den förtärde Moabs tinning,
        hjässan på stridslarmets söner.
      >4 Mos. 21,28 f. 24,17.
 46.    Ve dig, Moab!
        Förlorat är Kemos' folk.
        Ty dina söner äro tagna till fånga,
        och dina döttrar förda bort i fångenskap.

 47.  Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Moab, säger HERREN.

      Så långt om domen över Moab.
      >Jer. 46,26. 49,6, 39.

[https://runeberg.org/bibeln/24_49.html]
                         Jeremia, 49 Kapitlet

                   Profetior om Ammons barn, Edom,
               Damaskus, Kedar, Hasors riken och Elam.

  1.  Om Ammons barn.

        Så säger HERREN:
        Har Israel nu inga barn,
        eller har han ingen arvinge mer?
        Eller varför har Malkam tagit arv, efter Gad,
        och varför bor hans folk i dess städer?
      >1 Kon. 11,5. Hes. 21,28 f. 25,2 f. Am. 1,13 f.
  2.    Se, därför skola dagar komma, säger HERREN
        då jag skall låta höra ett härskri
        mot Rabba i Ammons barns land;
        och då skall det bliva en öde grushög,
        och dess lydstäder skola brännas upp i eld;
        och Israel skall då taga arv
        efter dem som hava tagit hans arv, säger HERREN.
  3.    Jämra dig, du Hesbon, ty Ai är förstört;
        ropen, I Rabbas döttrar.
        Höljen eder i sorgdräkt, klagen,
        och gån omkring i gårdarna;
        ty Malkam måste vandra bort i fångenskap,
        och hans präster och furstar med honom.
      >Jer. 48,7.

  4.  Varför berömmer du dig av dina dalar, av att din dal flödar
      över, du avfälliga dotter?  Du som förlitar dig på dina skatter
      och säger: »Vem skall väl komma åt mig?»,
  5.  se, jag skall låta förskräckelse komma över dig från alla dem
      som bo omkring dig, säger Herren, HERREN Sebaot.  Och I skolen
      varda bortdrivna, var och en åt sitt håll och ingen skall
      församla de flyktande.
  6.  Men därefter skall jag åter upprätta Ammons barn, säger HERREN.
      >Jer. 46,26. 48,47.

  7.  Om Edom.

        Så säger HERREN Sebaot:
        Finnes då ingen vishet mer i Teman?
        Har all rådighet försvunnit ifrån de förståndiga?
            Är deras vishet uttömd?
      >Jes. 21,11 f. Hes. 25,12 f. Am. 1,11 f. Ob. v.1 f.
  8.    Flyn, vänden om, gömmen eder djupt nere,
            I Dedans inbyggare.
        Ty över Esau skall jag låta ofärd komma
            på hans hemsökelses tid.
  9.    När vinbärgare komma över dig,
            skola de icke lämna kvar någon efterskörd.
        När tjuvar komma om natten,
            skola de fördärva så mycket dem lyster.
 10.    Ty jag skall blotta Esau,
            jag skall uppenbara hans gömslen,
        och han skall icke lyckas hålla sig dold;
        fördärv skall drabba hans barn, hans bröder och grannar,
            och han skall icke mer vara till.
 11.    Bekymra dig ej om dina faderlösa, jag vill behålla dem vid liv;
            och må dina änkor förtrösta på mig.

 12.  Ty så säger HERREN: Se, de som icke hade förskyllt att dricka
      kalken, de nödgas att dricka den; skulle då du bliva ostraffad?
      Nej, du skall icke bliva ostraffad, utan skall nödgas att dricka
      den.
      >Jer. 25,29. Klag. 4,21. 1 Petr. 4,17.
 13.  Ty vid mig själv har jag svurit, säger HERREN, att Bosra skall
      bliva ett föremål för häpnad och smälek; det skall förödas och
      bliva ett exempel som man nämner, när man förbannar; och alla
      dess lydstäder skola bliva ödemarker för evärdlig tid.

 14.    Ett budskap har jag hört från HERREN,
            och en budbärare är utsänd bland folken:
        »Församlen eder och kommen emot det,
            och stån upp till strid.
 15.    Ty se, jag skall göra dig ringa bland folken,
            föraktad bland människorna.
 16.    Den förfäran du väckte har bedragit dig,
            ja, ditt hjärtas övermod,
        där du sitter ibland bergsklyftorna
            och håller dig fast högst uppe på höjden.
        Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen,
        så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.
      >Jer. 51,53.

 17.  Och Edom skall bliva ett föremål för häpnad; alla som gå där
      fram skola häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.
      >Jer. 19,8. 50,13.
 18.  Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades,
      säger HERREN, så skall ingen mer bo där och intet människobarn
      där vistas.
      >1 Mos. 19,24 f. Jer. 50,40.

 19.  Se, lik ett lejon som drager upp från Jordanbygdens snår och
      bryter in på frodiga betesmarker skall jag i ett ögonblick jaga
      dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till
      herde över dem.  Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till
      ansvar?  Och vilken är den herde som kan bestå inför mig?
      >Job 41,2. Jer. 50,44.
 20.  Hören därför det råd som HERREN har lagt mot Edom, och de tankar
      som han har mot Temans inbyggare: Ja, herdegossarna skola
      sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall
      häpna över dem.
 21.  Vid dånet av deras fall bävar jorden; man skriar så, att ljudet
      höres ända borta vid Röda havet.
 22.  Se, en som liknar en örn lyfter sig och svävar fram och breder
      ut sina vingar över Bosra.  Och Edoms hjältars hjärtan bliva på
      den dagen såsom en kvinnas hjärta, när hon är i barnsnöd.
      >Jer. 48,40 f.

 23.  Om Damaskus.

        Hamat och Arpad komma på skam;
        ty ett ont budskap få de höra,
            och de betagas av ångest.
        I havet råder oro;
            det kan ej vara stilla.
      >Jes. 17,1 f. 57,20. Am. 1,8 f.
 24.    Damaskus förlorar modet,
            det vänder sig om till flykt,
            ty skräck har fattat det;
        ångest och vånda har gripit det,
            lik en barnaföderskas.
 25.    Varför lät man den icke vara,
            den berömda staden,
            min glädjes stad?
 26.    Så måste nu dess unga män
            falla på dess gator,
        och alla dess stridsmän
            förgöras på den dagen,
        säger HERREN Sebaot.
      >Jer. 50,30 f.
 27.    Och jag skall tända eld
            på Damaskus' murar,
        och elden skall förtära
            Ben-Hadads palatser.

 28.  Om Kedar och Hasors riken, som blevo slagna av Nebukadressar,
      konungen i Babel.

      Så säger HERREN:
        Upp, ja, dragen åstad upp mot Kedar,
        och fördärven Österlandets söner.
      >Jes. 21,13 f.
 29.    Deras hyddor och deras hjordar må man taga,
        deras tält och allt deras bohag
        och deras kameler må föras bort ifrån dem
        och man må ropa över dem; »Skräck från alla sidor!»
      >Jer. 6,25. 46,5.
 30.    Flyn, ja, flykten med hast,
        gömmen eder djupt nere, I Hasors inbyggare, säger HERREN,
        ty Nebukadressar, konungen i Babel,
        har lagt råd mot eder
        och tänkt ut mot eder ett anslag.
 31.    Upp, säger HERREN, ja, dragen ditupp
        mot ett fredligt folk, som bor där i trygghet,
        utan både portar och bommar,
        i sin avskilda boning.
      >4 Mos. 23,9.  Dom. 18,7.
 32.    Deras kameler skola bliva edert byte,
        och deras myckna boskap skall bliva edert rov;
        och jag skall förströ dem åt alla väderstreck,
        männen med det kantklippta håret
        och från alla sidor skall jag låta ofärd
        komma över dem, säger HERREN.
      >Jer. 9,25 f.
 33.    Och Hasor skall bliva en boning för schakaler
        en ödemark till evärdlig tid;
        ingen skall mer bo där
        och intet människobarn där vistas.

 34.  Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om
      Elam, i begynnelsen av Sidkias, Juda konungs, regering; han
      sade:
      >Jes. 21,2. Jer. 25,25.
 35.  Så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall bryta sönder Elams båge,
      deras yppersta makt.
 36.  Och från himmelens fyra ändar skall jag låta fyra vindar komma
      mot Elam, och skall förströ dess folk åt alla dessa väderstreck;
      och intet folk skall finnas, dit icke de fördrivna ifrån Elam
      skola komma.
 37.  Och jag skall göra elamiterna förfärade för sina fiender och för
      dem som stå efter deras liv, och jag skall låta olycka komma
      över dem, min vredes glöd, säger HERREN.  Jag skall sända
      svärdet efter dem, till dess att jag har gjort ände på dem.
 38.  Och jag skall sätta upp min tron i Elam och förgöra där både
      konung och furstar, säger HERREN.
 39.  Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Elam, säger HERREN.
      >Jer. 48,47.

[https://runeberg.org/bibeln/24_50.html]
                         Jeremia, 50 Kapitlet

                          Profetia om Babel.

  1.  Detta är det ord som HERREN talade om Babel, om kaldéernas land,
      genom profeten Jeremia.
      >Jes. 13,1 f.

  2.  Förkunnen detta bland folken och kungören det, och resen upp ett
      baner; kungören det, döljen det icke.  Sägen: Babel är intaget,
      Bel har kommit på skam, Merodak är krossad, ja, dess avgudar
      hava kommit på skam, dess eländiga avgudar äro krossade.
  3.  Ty ett folk drager upp mot det norrifrån, som skall göra dess
      land till en ödemark, så att ingen kan bo däri; både människor
      och djur skola fly bort.
      >Jer. 9,10.

  4.  I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skola Israels barn
      komma vandrande tillsammans med Juda barn; under gråt skola de
      gå åstad och söka HERREN, sin Gud.
      >Jer. 3,18, 21. 31,9.
  5.  De skola fråga efter Sion; hitåt skola deras ansikten vara
      vända: »Kommen!  Må man nu hålla fast vid HERREN i ett evigt
      förbund, som aldrig varder förgätet.»

  6.  En vilsekommen hjord var mitt folk.  Deras herdar hade fört dem
      vilse och läto dem irra omkring på bergen.  Så strövade de från
      berg till höjd och glömde sin rätta lägerplats.
  7.  Alla som träffade på dem åto upp dem, och deras ovänner sade:
      »Vi ådraga oss ingen skuld därmed.»  Så skedde, därför att de
      hade syndat mot HERREN, rättfärdighetens boning, mot HERREN,
      deras fäders hopp.
      >Jer. 2,3. 40,3.

  8.  Flyn ut ur Babel, dragen bort ifrån kaldéernas land, och bliven
      lika bockar som hasta framför hjorden.
      >Jes. 48,20. Jer. 51,6, 45. Upp. 18,4.
  9.  Ty se, jag skall uppväcka från nordlandet en hop av stora folk
      och föra dem upp mot Babel, och de skola rusta sig till strid
      mot det; från det hållet skall det bliva intaget.  Deras pilar
      skola vara såsom en lyckosam hjältes, som icke vänder tillbaka
      utan seger.
 10.  Och Kaldeen skall lämnas till plundring; dess plundrare skola
      alla få nog, säger HERREN.
 11.  Ja, om I än glädjens och fröjden eder, I som skövlen min
      arvedel, om I än hoppen såsom kvigor på tröskplatsen och frusten
      såsom hingstar,
 12.  eder moder skall dock komma storligen på skam; hon som har fött
      eder skall få blygas.  Se, bland folken skall hon bliva den
      yttersta -- en öken, ett torrt land och en hedmark!
 13.  För HERRENS förtörnelses skull måste det ligga obebott och
      alltigenom vara en ödemark.  Alla som gå fram vid Babel skola
      häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.
      >Jer. 25,12. 49,17.

 14.  Rusten eder till strid mot Babel från alla sidor, I som spännen
      båge; skjuten på henne, sparen icke på pilarna; ty mot HERREN
      har hon syndat.
 15.  Höjen segerrop över henne på alla sidor: »Hon har måst giva sig;
      fallna äro hennes stödjepelare, nedrivna hennes murar!»  Detta är
      ju HERRENS hämnd, så hämnens då på henne.  Såsom hon har gjort,
      så mån I göra mot henne.
      >Ps. 137,8. Upp. 18,2, 6.
 16.  Utroten ur Babel både dem som så och dem som i skördens tid föra
      lien.  Undan det härjande svärdet må envar nu vända om till sitt
      folk och envar fly hem till sitt land.

 17.  Israel var ett vilsekommet får som jagades av lejon.  Först åts
      det upp av konungen i Assyrien, och sist har Nebukadressar,
      konungen i Babel, gnagt dess ben.
      >2 Kon. 17,5 f. 25,1 f.
 18.  Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall
      hemsöka konungen i Babel och hans land, likasom jag har hemsökt
      konungen i Assyrien.
 19.  Och jag skall föra Israel tillbaka till hans betesmarker, och
      han skall få gå bet på Karmel och i Basan; och på Efraims berg
      och i Gilead skall han få äta sig mätt.
      >Jer. 29,10. Dan. 9,2. Mik. 7,14.
 20.  I de dagarna och på den tider säger HERREN, skall man söka efter
      Israels missgärning, och den skall icke mer vara till, och efter
      Juda synder, och de skola icke mer bliva funna; ty jag skall
      förlåta dem som jag låter leva kvar.
      >Dan. 9,24.

 21.  Drag ut mot Merataims[1] land och mot inbyggarna i
      Pekod[1].  Förfölj dem och döda dem och giv dem till spillo,
      säger HERREN, och gör i alla stycken såsom jag har befallt dig.
 22.  Krigsrop höras i landet, och stort brak.
 23.  Huru sönderbruten och krossad är den icke, den hammare som slog
      hela jorden!  Huru har icke Babel blivit till häpnad bland
      folken!
      >Jer. 51,20.
 24.  Jag lade ut en snara för dig, och så blev du fångad, Babel,
      förrän du visste därav; du blev ertappad och gripen, ty det var
      med HERREN som du hade givit dig i strid.
 25.  HERREN öppnade sin rustkammare och tog fram sin vredes vapen.  Ty
      ett verk hade Herren, HERREN Sebaot, att utföra i kaldéernas
      land.
 26.  Ja, kommen över det från alla sidor, öppnen dess förrådskammare,
      kasten i en hög vad där finnes, såsom man gör med säd, och given
      det till spillo; låten intet därav bliva kvar.
 27.  Nedgören alla dess tjurar, fören dem ned till att slaktas.  Ve
      dem, ty deras dag har kommit, deras hemsökelses tid!
 28.  Hör huru de fly och söka rädda sig ur Babels land, för att i
      Sion förkunna HERRENS, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel.
      >Jer. 51,11.

 29.  Båden upp mot Babel folk i mängd, allt vad bågskyttar heter;
      lägren eder runt omkring det, låten ingen undkomma.  Vedergällen
      det efter dess gärningar; gören mot det alldeles såsom det
      självt har gjort.  Ty mot HERREN har det handlat övermodigt, mot
      Israels Helige.
 30.  Därför skola dess unga man falla på dess gator, och alla dess
      stridsmän skola förgöras på den dagen, säger HERREN.
      >Jer. 49,26.

 31.  Se, jag skall vända mig mot dig, du övermodige, säger Herren,
      HERREN Sebaot, ty din dag har kommit, den tid då jag vill
      hemsöka dig.
 32.  Då skall den övermodige stappla och falla, och ingen skall kunna
      upprätta honom.  Och jag skall tända eld på hans städer, och
      elden skall förtära allt omkring honom.

 33.  Så säger HERREN Sebaot: Förtryckta äro Israels barn, och Juda
      barn jämte dem.  Alla de som hava fart dem i fångenskap hålla dem
      fast och vilja icke släppa dem.
 34.  Men deras förlossare är stark; HERREN Sebaot är hans namn.  Han
      skall förvisso utföras deras sak, så att han skaffar ro åt
      jorden -- men oro åt Babels invånare.
      >Jes. 14,7.

 35.  Svärd komme över kaldéerna, säger HERREN, över Babels invånare,
      över dess furstar och dess visa män!
 36.  Svärd komme över lögnprofeterna, så att de stå där såsom dårar!
      Svärd komme över dess hjältar, så att de bliva förfärade!
 37.  Svärd komme över dess hästar och vagnar och över allt främmande
      folk därinne, så att de bliva såsom kvinnor!  Svärd komme över
      dess skatter, så att de bliva tagna såsom byte!
 38.  Torka komme över dess vatten, så att de bliva uttorkade!  Ty det
      är ett belätenas land, och skräckgudar dyrka de såsom vanvettiga
      människor.
 39.  Därför skola nu schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
      och strutsar skola där få sin boning.  Aldrig mer skall det bliva
      bebyggt, från släkte till släkte skall det vara
      obebott.
      >Jes. 13,19 f. 34,14 f.
 40.  Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades
      av Gud, säger HERREN, så skall ingen mer bo där och intet
      människobarn där vistas.
      >Jer. 49,18.

 41.  Se, ett folk kommer norrifrån; ett stort folk och många konungar
      resa sig och komma från jordens yttersta ända.
      >Jes. 13,17 f. Jer. 6,22 f.
 42.  De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande.  Dånet
      av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram,
      rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Babel.
 43.  När konungen i Babel hör ryktet om dem, sjunka hans händer ned;
      ängslan griper honom, ångest lik en barnaföderskas.

 44.  Se, lik ett lejon som drager upp från Jordanbygdens snår och
      bryter in på frodiga betesmarker skall jag i ett ögonblick jaga
      dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till
      herde över dem.  Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till
      ansvar?  Och vilken är den herde som kan bestå inför mig?
      >Jer. 49,19 f.
 45.  Hören därför det råd som HERREN har lagt mot Babel, och de
      tankar som han har mot kaldéernas land: Ja, herdegossarna skola
      sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall
      häpna över dem.
 46.  När man ropar: »Babel är intaget», då bävar jorden, och ett
      skriande höres bland folken.

[1]  Merataim, »tvefaldig gensträvighet», och Pekod, »hemsökelse»,
     här namn på Kaldeen.

[https://runeberg.org/bibeln/24_51.html]
                         Jeremia, 51 Kapitlet

                 Fortsättning på profetian om Babel.

  1.  Så säger HERREN: Se, jag skall uppväcka mot Babel och mot
      Leb-Kamais[1] inbyggare en fördärvares ande.
  2.  Och jag skall sända främlingar mot Babel, och de skola kasta det
      med kastskovlar och ödelägga dess land.  Ja, från alla sidor
      skola de komma emot det på olyckans dag.
  3.  Skyttar skola spänna sina bågar mot dem som där spänna båge, och
      mot dem som där yvas i pansar.  Skonen icke dess unga män, given
      hela dess här till spillo.
  4.  Dödsslagna män skola då falla i kaldéernas land och genomborrade
      man på dess gator.
  5.  Ty Israel och Juda äro icke änkor som hava blivit övergivna av
      sin Gud, av HERREN Sebaot, därför att deras land var fullt av
      skuld mot Israels Helige.
  6.  Flyn ut ur Babel; må var och en söka rädda sitt liv, så att I
      icke förgås genom dess missgärning.  Ty detta är för HERREN en
      hämndens tid, då han vill vedergälla det vad det har gjort.
      >Jes. 34,8. 63,4. Jer. 50,8. Upp. 18,4, 6.

  7.  Babel var i HERRENS hand en gyllene kalk som gjorde hela jorden
      drucken.  Av dess vin drucko folken, och så blevo folken såsom
      vanvettiga.
      >Ps. 75,9. Jer. 25,15. Hab. 2,15 f.
  8.  Men plötsligt är nu Babel fallet och krossat.  Jämren eder över
      henne, hämten balsam för hennes plåga, om hon till äventyrs kan
      helas.
      >Jes. 21,9. Jer. 46,11. Upp. 14,8. 18,2.
  9.  »Ja, vi hava sökt hela Babel, men hon har icke kunnat helas; låt
      oss lämna henne och gå var och en till sitt land.  Ty hennes
      straffdom räcker upp till himmelen och når allt upp till
      skyarna.
 10.  HERREN har låtit vår rätt gå fram; kom, låt oss förtälja i Sion
      HERRENS, vår Guds, verk.»

 11.  Vässen pilarna, fatten sköldarna.  HERREN har uppväckt de
      mediska konungarnas ande; ty hans tankar äro vända mot Babel
      till att fördärva det.  Ja, HERRENS hämnd är här, hämnden för
      hans tempel.
      >Jer. 50,28.
 12.  Resen upp ett baner mot Babels murar, hållen sträng vakt,
      ställen ut väktare, läggen bakhåll; ty HERREN har fattat sitt
      beslut, och han gör vad han har talat mot Babels invånare.
 13.  Du som bor vid stora vatten och är så rik på skatter, din ände
      har nu kommit, din vinningslystnads mått är fyllt.
      >Upp. 17,1.
 14.  HERREN Sebaot har svurit vid sig själv: sannerligen, om jag än
      har uppfyllt dig med människor så talrika som gräshoppor, så
      skall man dock få upphäva skördeskri över dig.

 15.    Han har gjort jorden genom sin kraft,
        han har berett jordens krets genom sin vishet,
        och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.
      >Jer. 10,12 f.
 16.    När han vill låta höra sin röst,
        då brusa himmelens vatten,
        då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända;
        han låter ljungeldar komma med regn
        och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
 17.    Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet;
        guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten,
        ty deras gjutna beläten äro lögn,
        och ingen ande är i dem.
 18.    De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt;
        när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.
 19.    Men sådan är icke han som är Jakobs del;
        nej, det är han som har skapat allt,
        och särskilt sin arvedels stam.
        HERREN Sebaot är hans namn.

 20.    Du var min hammare, mitt stridsvapen;
        med dig krossade jag folk, med dig fördärvade jag riken.
      >Jer. 50,28.
 21.    Med dig krossade jag häst och ryttare;
        med dig krossade jag vagn och körsven.
 22.    Med dig krossade jag man och kvinna;
        med dig krossade jag gammal och ung;
        med dig krossade jag yngling och jungfru.
 23.    Med dig krossade jag herden och hans hjord;
        med dig krossade jag åkermannen och hans oxpar;
        med dig krossade jag ståthållare och landshövding.

 24.  Men nu skall jag vedergälla Babel och alla Kaldeens inbyggare
      allt det onda som de hava förövat mot Sion, inför edra ögon,
      säger HERREN.
 25.  Se, jag skall vända mig mot dig, du fördärvets berg, säger
      HERREN, du som fördärvade hela jorden; och jag skall uträcka min
      hand mot dig och vältra dig ned från klipporna och göra dig till
      ett förbränt berg,
 26.  så att man icke av dig skall kunna taga vare sig hörnsten eller
      grundsten, utan du skall bliva en ödemark för evärdlig tid,
      säger HERREN.

 27.  Resen upp ett baner på jorden, stöten i basun ibland folken,
      invigen folk till strid mot det, båden upp mot det riken, både
      Ararats, Minnis och Askenas', tillsätten hövdingar mot det,
      dragen ditupp med hästar som likna borstiga gräshoppor.
 28.  Invigen folk till strid mot det: Mediens konungar, dess
      ståthållare och alla dess landshövdingar, och hela det land som
      lyder under deras välde.
 29.  Då darrar jorden och bävar, ty nu fullbordas vad HERREN tänkte
      mot Babel: att han ville göra Babels land till en ödemark, där
      ingen skulle bo.
 30.  Babels hjältar upphöra att strida, de sitta stilla i sina
      fästen; deras styrka har försvunnit, de hava blivit såsom
      kvinnor.  Man har tänt eld på dess boningar; dess bommar äro
      sönderbrutna.
      >Jer. 50,37.
 31.  Löparna löpa mot varandra, den ene budbäraren korsar den andres
      väg, med bud till konungen i Babel om att hela hans stad år
      intagen,
 32.  att vadställena äro besatta och dammarna förbrända i eld och
      krigsmännen gripna av skräck.

 33.  Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Dottern Babel är såsom
      en tröskplats, när man just har trampat till den; ännu en liten
      tid, och skördetiden kommer för henne.

 34.  Uppätit mig och förgjort mig har han, Nebukadressar, konungen i
      Babel.  Han har gjort mig till ett tomt kärl; lik en drake har
      han uppslukat mig, han har fyllt sin buk med mina läckerheter
      och drivit mig bort.
 35.  »Den orätt mig har skett och det som har vederfarits mitt kött,
      det komme över Babel», så må Sions invånare säga; och »Mitt blod
      komme över Kaldeens inbyggare», så må Jerusalem säga.

 36.  Därför säger HERREN så:
        Se, jag skall utföra din sak
            och utkräva din hämnd.
        Jag skall låta dess hav sina bort
            och dess brunn uttorka,
 37.    och Babel skall bliva en stenhop,
            en boning för schakaler,
        ett föremål för häpnad och begabberi,
            så att ingen kan bo där.
 38.    Alla ryta de nu såsom lejon;
        de skria såsom lejonungar.
 39.    Men när de äro som mest upptända,
            skall jag tillreda åt dem ett gästabud;
        jag skall göra dem druckna,
            så att de jubla.
        Så skola de somna in i en evig sömn,
            ur vilken de aldrig skola uppvakna,
            säger HERREN.
 40.    Jag skall föra dem ned till att slaktas såsom lamm,
        likasom vädurar och bockar.

 41.    Huru har icke Sesak[2] blivit intaget
        och hon som var hela jordens berömmelse erövrad!
        Huru har icke Babel blivit ett föremål
        för häpnad bland folken!
      >Jer. 25,26.
 42.    Havet steg upp över Babel;
        av dess brusande böljor blev det övertäckt.
 43.    Så blev av dess städer en ödemark,
        ett torrt land och en hedmark,
        ett land där ingen bor,
        och där intet människobarn går fram.
 44.    Ja, jag skall hemsöka Bel i Babel
        och taga ut ur hans gap vad han har slukat;
        och folken skola icke mer strömma till honom.
        Babels murar skola ock falla.
      >Jer. 50,2.

 45.  Dragen ut därifrån, mitt folk; må var och en söka rädda sitt liv
      undan HERRENS vredes glöd.
 46.  Varen icke försagda i edra hjärtan, och frukten icke för de
      olycksbud som höras i landet, om än ett olycksbud kommer det ena
      året och sedan nästa år ett nytt olycksbud, och om än våld råder
      på jorden och härskare står mot härskare.

 47.  Se, därför skola dagar komma, då jag skall hemsöka Babels
      beläten, och då hela dess land skall stå med skam och alla skola
      falla slagna därinne.
 48.  Då skola himmel och jord jubla över Babel, de och allt vad i dem
      är, då nu förhärjarna komma över det norrifrån, säger HERREN.
      >Upp. 18,20.
 49.  Ja, I slagna av Israel, också Babel måste falla, likasom för
      Babel människor föllo slagna över hela jorden.

 50.  I som haven lyckats rädda eder undan svärdet, gån åstad, stannen
      icke.  Kommen ihåg HERREN, i fjärran land, och tänken på
      Jerusalem.
      >Ps. 137,5 f.
 51.  Vi stå här med skam, ja vi måste höra smädelse; blygsel höljer
      vårt ansikte, ty främlingar hava kastat sig över vad heligt som
      fanns i HERRENS hus.
 52.  Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall hemsöka
      dess beläten, och då slagna män skola jämra sig i hela dess
      land.
 53.  Om Babel än stege upp till himmelen, och om det gjorde sin
      befästning än så hög och stark så skulle dock förhärjare ifrån
      mig komma över det, säger HERREN.
      >Jes. 14,13 f.

 54.  Klagorop höras från Babel, och stort brak från kaldéernas land.
 55.  Ty HERREN förhärjar Babel och gör slut på det stora larmet
      därinne.  Och deras böljor brusa såsom stora vatten; dånet av dem
      ljuder högt.
 56.  Ty över det, över Babel, kommer en förhärjare, och dess hjältar
      tagas till fånga, deras bågar brytas sönder.  Se, HERREN är en
      vedergällningens Gud; han lönar till fullo.
      >Ps. 94,1.
 57.  Ja, jag skall göra dess furstar druckna, så ock dess visa män,
      dess ståthållare, dess landshövdingar och dess hjältar, och de
      skola somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skola
      uppvakna, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.

 58.  Så säger HERREN Sebaot:
        Det vida Babels murar
            skola i grund omstörtas,
        och dess höga portar
            skola brännas upp i eld.
        Så möda sig folken
            för det som skall bliva till intet,
        och folkslagen arbeta sig trötta
            för det som skall förbrännas av elden.
      >Hab. 2,13.

 59.  Detta är vad profeten Jeremia bjöd Seraja, son till Neria, son
      till Mahaseja, när denne begav sig till Babel med Sidkia, Juda
      konung, i hans fjärde regeringsår.  Seraja var nämligen den som
      hade bestyret med lägerplatserna.
 60.  Och Jeremia tecknade i en och samma bok upp alla de olyckor som
      skulle komma över Babel, allt detta som nu är skrivet om Babel.
 61.  Jeremia sade till Seraja: »När du kommer till Babel, så se till,
      att du läser upp allt detta.
 62.  Och du skall säga: 'HERRE, du har själv talat om denna ort att
      du vill fördärva den, så att ingen mer skall bo där, varken
      någon människa eller något djur; ty den skall vara en ödemark
      för evärdlig tid.'
 63.  Och när du har läst upp boken till slut, så bind en sten vid den
      och kasta den ut i Frat,
      >Upp. 18,21.
 64.  och säg: 'På detta sätt skall Babel sjunka ned och icke mer
      komma upp, för den olyckas skull som jag skall låta komma över
      det, mitt under deras ävlan.'»

      Så långt Jeremias ord.

[1]  Se Leb-Kamai i Ordförkl.
[2]  Se Sesak i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/24_52.html]
                         Jeremia, 52 Kapitlet

                   Sidkia konung i Juda.  Jerusalems
               förstöring genom Nebukadressar och Juda
                 rikes undergång.  Jojakins benådning.

  1.  Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
      regerade elva år i Jerusalem.  Hans moder hette Hamital, Jeremias
      dotter, från Libna.
      >2 Kon. 24,18 f. 2 Krön. 36,11 f. Jer. 37,1 f.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
      hade gjort.
  3.  Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
      och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.

      Och Sidkia avföll från konungen i Babel.
  4.  Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden, på tionde dagen
      i månaden, kom Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här
      till Jerusalem, och de belägrade det; och de byggde en
      belägringsmur runt omkring det.
      >2 Kon. 25,1 f. Jer. 39,1 f.
  5.  Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
      elfte regeringsår.
  6.  Men i fjärde månaden, på nionde dagen i månaden, var
      hungersnöden så stor i staden, att mängden av folket icke hade
      något att äta.
  7.  Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde och drog ut ur
      staden om natten genom porten mellan de båda murarna (den port
      som ledde till den kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo
      runt omkring staden; och de togo vägen åt Hedmarken till.
  8.  Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp Sidkia
      på Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom
      och skingrat sig.
  9.  Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
      konungen i Ribla i Hamats land; där höll denne rannsakning och
      dom med honom.
 10.  Och konungen i Babel lät slakta Sidkias barn inför hans ögon;
      därjämte lät han ock slakta alla Juda furstar i Ribla.
 11.  Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla
      honom med kopparfjättrar.  Och konungen i Babel förde honom
      därefter till Babel och lät honom sitta i fängelsehuset ända
      till hans dödsdag.

 12.  I femte månaden, på tionde dagen i månaden, detta i den
      babyloniske konungen Nebukadressars nittonde regeringsår, kom
      Nebusaradan, översten för drabanterna; denne var den babyloniske
      konungens förtroendeman vid Jerusalem.
 13.  Han brände upp HERRENS hus och konungshuset; ja, alla hus i
      Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
      eld.
 14.  Och alla murar runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här
      av kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig.
 15.  Och en del av de ringaste bland folket och den övriga återstoden
      av folket, dem som voro kvar i staden, och de överlöpare som
      hade gått över till konungen i Babel, så ock det hantverksfolk
      som fanns kvar, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
      bort i fångenskap.
 16.  Men av de ringaste i landet lämnade Nebusaradan, översten för
      drabanterna, några kvar till vingårdsmän och åkermän.

 17.  Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
      HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde all kopparen till
      Babel.
      >Jer. 27,19 f.
 18.  Och askkärlen, skovlarna, knivarna, de båda slagen av skålar och
      alla kopparkärl som hade begagnats vid gudstjänsten togo de
      bort.
 19.  Likaledes tog översten för drabanterna bort faten, fyrfaten,
      offerskålarna, askkärlen, ljusstakarna, de andra skålarna och
      bägarna, allt vad som var av rent guld eller av rent silver.
 20.  Vad angår de två pelarna, havet som var allenast ett, och de
      tolv kopparoxarna under bäckenställen, som konung Salomo hade
      låtit göra till HERRENS hus, så kunde kopparen i alla dessa
      föremål icke vägas.
      >1 Kon. 7,15 f., 23 f. 2 Krön. 3,15.
 21.  Och vad pelarna angår, så var den ena pelaren aderton alnar hög,
      och en tolv alnar lång tråd mätte dess omfång, och den var fyra
      finger tjock och ihålig.
 22.  Och ovanpå den var ett pelarhuvud av koppar; och detta ena
      pelarhuvud var fem alnar högt, och ett nätverk och granatäpplen
      funnos på pelarhuvudet runt omkring, alltsammans av koppar.  Och
      likadant var det på den andra pelaren med fina granatäpplen.
 23.  Och granatäpplena voro nittiosex utåt; men tillsammans voro
      granatäpplena på nätverket runt omkring ett hundra.

 24.  Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
      Sefanja prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
      vid tröskeln,
 25.  och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
      krigsfolket, och sju av konungens närmaste män, som påträffades
      i staden, så ock härhövitsmannens sekreterare, som plägade
      utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
      av landets folk, som påträffades i staden --
 26.  dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
      till den babyloniske konungen i Ribla.
 27.  Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
      Så blev Juda bortfört från sitt land.

 28.  Detta är antalet av dem som Nebukadressar förde bort: i det
      sjunde året tre tusen tjugutre judar,
 29.  och i Nebukadressars adertonde: regeringsår åtta hundra
      trettiotvå personer från Jerusalem.
 30.  Men i Nebukadressars tjugutredje regeringsår bortförde
      Nebusaradan, översten för drabanterna, av judarna sju hundra
      fyrtiofem personer.  Hela antalet utgjorde fyra tusen sex hundra
      personer.

 31.  Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
      blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugufemte
      dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel -- samma år
      han blev konung -- Jojakin, Juda konung, till nåder och förde
      honom ut ur fängelset.
 32.  Och han talade vänligt med honom och gav honom översta platsen
      bland de konungar som voro hos honom i Babel.
 33.  Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans
      bord, så länge han levde.
 34.  Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen i Babel,
      visst för var dag, ända till hans dödsdag, så länge han levde.

[https://runeberg.org/bibeln/25_01.html]
                       Klagovisorna, 1 Kapitlet[1]

  1.    Huru övergiven sitter hon icke,
            den folkrika staden!
        Hon har blivit lik en änka.
            Hon som var så mäktig bland folken,
        en furstinna bland länderna,
            hon måste nu göra trältjänst.
      >Bar. 4,12 f.
  2.    Bittert gråter hon i natten,
            och tårar rinna utför hennes kind.
        Ingen finnes, som tröstar henne,
            bland alla hennes vänner.
      Alla hennes närmaste hava varit trolösa mot henne;
            de hava blivit hennes fiender.
      >Ps. 38,12. Jer.13,17.
  3.    Juda har måst gå i landsflykt efter att hava utstått elände
            och svåra vedermödor;
        hon bor nu bland hedningarna
            och finner ingen ro.
        Alla hennes förföljare hava fallit över henne,
            mitt i hennes trångmål.
  4.    Vägarna till Sion ligga sörjande,
            då nu ingen kommer till högtiderna.
        Alla hennes portar äro öde,
            hennes präster sucka.
        Hennes jungfrur äro bedrövade,
            och själv sörjer hon bittert.
  5.    Hennes ovänner hava fått övermakten,
            för hennes fiender går allt väl.
        Ty HERREN har sänt henne bedrövelser
            för hennes många överträdelsers skull.
        Hennes barn hava måst gå i fångenskap,
            bortdrivna av ovännen.
  6.    Så har all dottern Sions härlighet
            försvunnit ifrån henne.
        Hennes furstar likna hjortar
            som icke finna något bete;
        vanmäktiga söka de fly bort,
            undan sina förföljare.
  7.    I denna sitt eländes och sin husvillhets tid
            kommer Jerusalem ihåg
        allt vad dyrbart hon ägde
            i forna dagar.
        Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand
            och hon icke har någon hjälpare
        nu se hennes ovänner
            med hån på hennes undergång.
      >Jes. 64,11.
  8.    Svårt hade Jerusalem försynda sig;
            därför har hon blivit en styggelse.
        Alla som ärade henne förakta henne nu,
            då de se hennes blygd.
        Därför suckar hon ock själv
            och drager sig undan.
      >Jes. 47,3. Jer. 13,22, 26. Nah. 3,5.
  9.    Orenhet fläckar hennes klädesfållar;
            hon tänkte icke på anden.
        Därför vart hennes fall så gruvligt;
            ingen finnes, som tröstar henne.
        Se, HERRE, till mitt elände,
            ty fienden förhäver sig.
      >Jes. 47,7.
 10.    Ovännen räckte ut sin hand
            efter allt vad dyrbart hon ägde;
        ja, hon fick se huru hedningar
            kommo in i hennes helgedom,
        just sådana som du hade förbjudit
            att komma in i din församling.
      >5 Mos. 23,3 f. Neh. 13,1 f. Ps. 79,1 f. Hes. 44,9.
 11.    Allt hennes folk måste med suckan
            tigga sitt bröd;
        för vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat
            till att stilla sin hunger.
        Se, HERRE, och akta på
            huru föraktad jag har blivit.
 12.    Går detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vägen fram?
            Akten härpå och sen till:
        kan någon plåga vara lik den
            varmed jag har blivit hemsökt,
        den varmed HERREN har bedrövat mig
            på sin glödande vredes dag?
      >Jes. 13,13.
 13.    Från höjden sände han en eld
            i mina ben och fördärvade dem.
        Han bredde ut ett nät för mina fötter,
            han stötte mig tillbaka.
        Förödelse lät han gå över mig,
            han gjorde mig maktlös för alltid.
 14.    Mina överträdelser knötos samman
            av hans hand till ett ok,
        hopbundna lades de på min hals;
            så bröt han ned min kraft.
        Herren gav mig i händerna på människor
            som jag ej kan stå emot.
      >Ps. 31,11.
 15.    Alla de tappra kämpar jag hyste
            aktade Herren för intet.
        Han lyste ut högtid, mig till fördärv,
            för att krossa mina unga män.
        Ja, vinpressen trampade Herren
            till ofärd för jungfrun dottern Juda.
      >Jes. 63,3. Klag. 2,22.
 16.    Fördenskull gråter jag;
            mitt öga, det flyter i tårar;
        ty fjärran ifrån mig äro de som skulle trösta mig
            och vederkvicka min själ.
        Förödelse har gått över mina barn,
            ty fienden har blivit mig övermäktig.
      >Jer. 14,17.
 17.    Sion räcker ut sina händer,
            men ingen finnes, som tröstar henne;
        mot Jakob bådade HERREN upp
            ovänner från alla sidor;
        Jerusalem har blivit
            en styggelse ibland dem.
 18.    Ja, HERREN är rättfärdig,
            ty jag var gensträvig mot hans bud.
        Hören då, alla I folk,
            och sen min plåga:
        mina jungfrur och mina unga män
            fingo gå i fångenskap.
      >Dan. 9,7.
 19.    Jag kallade på mina vänner,
            men de bedrogo mig.
        Mina präster och mina äldste
            förgingos i staden,
        medan de tiggde sig mat
            för att stilla sin hunger.
 20.    Se HERRE, huru jag är i nöd,
            mitt innersta är upprört.
        Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst,
            därför att jag var så gensträvig.
        Ute har svärdet förgjort mina barn,
            och inomhus pesten.
      >5 Mos. 32,25. Jes. 16,11. Klag. 2,11. Hes. 7,16.
 21.    Väl hör man huru jag suckar,
            men ingen finnes, som tröstar mig;
        alla mina fiender höra om min olycka och fröjda sig
            över att du har gjort detta.
        Den dag du förkunnade har du låtit komma.
            Dock, dem skall det gå såsom mig.
      >Jer. 50,10, 29. 51,24.
 21.    Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte,
            och hemsök dem,
        likasom du har hemsökt mig
            för alla mina överträdelsers skull
        ty många äro mina suckar,
            och mitt hjärta är sjukt.
      >Jer. 8,18.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/25_02.html]
                       Klagovisorna, 2 Kapitlet[1]

  1.    Huru höljer icke Herren genom sin vrede
            dottern Sion i mörker!
        Från himmelen ned till jorden kastade han
            Israels härlighet.
        Han vårdade sig icke om sin fotapall
            på sin vredes dag.
      >1 Krön. 28,2. Ps 132,7.
  2.    Utan skonsamhet fördärvade Herren
            alla Jakobs boningar;
        i sin förgrymmelse bröt han ned
            dottern Judas fästen,
        ja, han slog dem till jorden, han oskärade
            riket och dess furstar.
  3.    I sin vredes glöd högg han av
            vart Israels horn;
        han höll sin högra hand tillbaka,
            när fienden kom.
        Jakob förbrände han lik en lågande eld,
            som förtär allt runt omkring.
  4.    Han spände sin båge såsom en fiende,
            med sin högra hand stod han fram såsom en ovän
        och dräpte alla som voro våra ögons lust.
        Över dottern Sions hydda utgöt han
            sin vrede såsom en eld.
      >Ps. 7,13.
  5.    Herren kom såsom en fiende
            och fördärvade Israel,
        han fördärvade alla dess palats,
            han förstörde dess fästen;
        så hopade han över dottern Juda
            jämmer på jämmer.
  6.    Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård,
            han förstörde sin högtidsplats.
        Både högtid och sabbat lät HERREN
            bliva förgätna i Sion,
        och i sin vredes förgrymmelse försköt han
            både konung och präst.
  7.    Herren förkastade sitt altare,
            han gav sin helgedom till spillo.
        Murarna omkring hennes palatser
            gav han i fiendernas hand.
        De hovo upp rop i HERRENS hus
            såsom på en högtidsdag.
  8.    HERREN hade beslutit att förstöra
            dottern Sions murar;
        han spände mätsnöret till att fördärva
            och drog sin hand ej tillbaka.
        Han lät sorg komma över vallar och murar;
            förfallna ligga de nu alla.
      >2 Kon. 21,13. Jes. 34,11. Sak. 1,16.
  9.    Hennes portar sjönko ned i jorden,
            han bräckte och krossade hennes bommar.
        Hennes konung och furstar leva bland hedningar,
            ingen lag finnes mer;
        hennes profeter undfå ej heller
            någon syn från HERREN.
      >Ps. 74,9.
 10.    Dottern Sions äldste sitta där
            stumma på jorden,
        de hava strött stoft på sina huvuden
            och höljt sig i sorgdräkt;
        Jerusalems jungfrur
            sänka sina huvuden mot jorden.
 11.    Mina ögon äro förtärda av gråt,
            mitt innersta är upprört,
        min lever är såsom utgjuten på jorden
            för dottern mitt folks skada;
        ty barn och spenabarn försmäkta
            på gatorna i staden.
      >Klag. 1,20.
 12.    De ropa till sina mödrar:
            »Var få vi bröd och vin?»
        Ty försmäktande ligga de såsom slagna
            på gatorna i staden;
        ja, de uppgiva sin anda
            i sina mödrars famn.
 13.    Vad jämförligt skall jag framlägga för dig,
            du dotter Jerusalem?
        Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst,
            du jungfru dotter Sion?
        Din skada är ju stor såsom ett hav;
            vem kan hela dig?
 14.    Dina profeters syner
            voro falskhet och flärd,
        de blottade icke för dig din missgärning,
            så att du kunde bliva upprättad;
        de utsagor de förkunnade för dig
            voro falskhet och förförelse.
      >Jer. 2,8. 5,31. 14,14. 23,16. 27,14. 29,9. Hes. 13,2 f.
 15.    Alla vägfarande slå ihop händerna,
            dig till hån;
        de vissla och skaka huvudet
            åt dottern Jerusalem:
        »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet',
            'hela jordens fröjd'?»
      >Job 27,28. Ps. 48,3. 5O,2.
 16.    Alla dina fiender spärra upp
            munnen emot dig,
        de vissla och bita samman tänderna,
            de säga: »Vi hava fördärvat henne.
        Ja, detta är den dag som vi bidade efter;
            nu hava vi upplevat och sett den.»
      >Ps. 22,14. Klag. 3,46.
 17.    HERREN har gjort vad han hade beslutit,
            han har fullbordat sitt ord,
        vad han för länge sedan hade förordnat;
            han har brutit ned utan förskoning.
        Och han har låtit fienden glädjas över dig,
            han har upphöjt dina ovänners horn.
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
 18.    Deras hjärtan ropa till Herren.
            Du dottern Sions mur,
        låt dina tårar rinna som en bäck,
            både dag och natt;
        låt dig icke förtröttas,
            unna ditt öga ingen ro.
 19.    Stå upp, ropa högt i natten,
            när dess väkter begynna,
        utgjut ditt hjärta såsom vatten
            inför Herrens ansikte;
        lyft upp till honom dina händer
            för dina barns liv,
        ty de försmäkta av hunger
            i alla gators hörn.
      >Ps. 62,9.
 20.    Se, HERRE, och akta på
            vem du så har hemsökt.
        Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt,
            barnen som de hava burit i sin famn?
        Skall man i Herrens helgedom
            dräpa präster och profeter?
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53 f. Jer. 19,9. Klag. 4,10.
 21.    På jorden, ute på gatorna, ligga de,
            både unga och gamla;
        mina jungfrur och mina unga män
            hava fallit för svärd.
        Du dräpte på din vredes dag,
            du slaktade utan förskoning.
 22.    Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig
            förskräckelser ifrån alla sidor;
        och på HERRENS vredes dag fanns ingen
            som blev räddad och slapp undan.
        Dem som jag hade burit i min famn och fostrat,
            dem förgjorde min fiende.
      >Klag. 1,15.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/25_03.html]
                       Klagovisorna, 3 Kapitlet[1]

  1.    Jag är en man som har prövat elände
            under hans vredes ris.
  2.    Mig har han fört och låtit vandra
            genom mörker och genom ljus.
  3.    Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,
            åter och åter.
  4.    Han har uppfrätt mitt kött och min hud,
            han har krossat benen i mig.
      >Ps. 51,10.
  5.    Han har kringskansat och omvärvt mig
            med gift och vedermöda.
  6.    I mörker har han lagt mig
            såsom de längesedan döda.
      >Ps. 143,3.
  7.    Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut,
            han har lagt på mig tunga fjättrar.
  8.    Huru jag än klagar och ropar,
            tillstoppar han öronen för min bön.
      >Job 19,7. Ps. 22,3.
  9.    Med huggen sten har han murat för mina vägar,
            mina stigar har han gjort svåra.
      >Job 19.8.
 10.    En lurande björn är han mot mig,
            ett lejon som ligger i försåt.
      >Hos. 5,14. 13,7 f.
 11.    Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken,
            förödelse lät han gå över mig.
 12.    Han spände sin båge och satte mig upp
            till ett mål för sin pil.
      >Job 16,12. Ps. 7,13. Klag. 2,4.
 13.    Ja, pilar från sitt koger sände han
            in i mina njurar.
 14.    Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk
            en visa för dem hela dagen.
      >Job 30,9. Ps. 69,12 f. Jer. 20,7.
 15.    Han mättade mig med bittra örter,
            han gav mig malört att dricka.
 16.    Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar,
            han höljde mig med aska.
 17.    Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid;
            jag visste ej mer vad lycka var.
 18.    Jag sade: »Det är ute med min livskraft
            och med mitt hopp till HERREN.»
 19.    Tänk på mitt elände och min husvillhet,
            på malörten och giftet!
 20.    Stadigt tänker min själ därpå
            och är bedrövad i mig.
 21.    Men detta vill jag besinna,
            och därför skall jag hoppas:
 22.    HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss,
            ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
 23.    Den är var morgon ny,
            ja, stor är din trofasthet.
 24.    HERREN är min del, det säger min själ mig;
            därför vill jag hoppas på honom.
      >Ps. 16,5. 73,26. 119,57.
 25.    HERREN är god mot dem som förbida honom,
            mot den själ som söker honom.
 26.    Det är gott att hoppas i stillhet
            på hjälp från HERREN.
 27.    Det är gott för en man att han får bära
            ett ok i sin ungdom.
      >Ps. 119,71. Matt. 11,29.
 28.    Må han sitta ensam och tyst,
            när ett sådant pålägges honom.
 29.    Må han sänka sin mun i stoftet;
            kanhända finnes ännu hopp.
 30.    Må han vända kinden till åt den som slår honom
            och låta mätta sig med smälek.
      >Matt. 5,39.
 31.    Ty Herren förkastar icke
            för evig tid;
      >Ps. 103,9.
 32.    utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen,
            efter sin stora nåd.
 33.    Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn
            och vållar dem bedrövelse.
 34.    Att man krossar under sina fötter
            alla fångar i landet,
 35.    att man vränger en mans rätt
            inför den Högstes ansikte,
 36.    att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak,
            skulle Herren icke se det?
 37.    Vem sade, och det vart,
            om det ej var Herren som bjöd?
      >Ps. 33,9.
 38.    Kommer icke från den Högstes mun
            både ont och gott?
      >Jes. 45,7. Am. 3,6.
 39.    Varför knorrar då en människa här i livet,
            varför en man, om han drabbas av sin synd?
      >Luk. 23,41.
 40.    Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem
            och omvända oss till HERREN.
 41.    Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer,
            till Gud i himmelen.
 42.    Vi hava varit avfälliga och gensträviga,
            och du har icke förlåtit det.
      >Ps. 106,6.
 43.    Du har höljt dig i vrede och förföljt oss,
            du har dräpt utan förskoning.
 44.    Du har höljt dig i moln,
            så att ingen bön har nått fram.
 45.    Ja, orena och föraktade låter du oss stå
            mitt ibland folken.
 46.    Alla våra fiender spärra upp
            munnen emot oss.
      >Klag. 2,16.
 47.    Faror och fallgropar möta oss
            fördärv och skada.
      >Jes. 24,17. Jer. 48,43.
 48.    Vattenbäckar rinna ned från mitt öga
            för dottern mitt folks skada.
      >Jer. 9,1. 14,17. Klag. 1,16.
 49.    Mitt öga flödar utan uppehåll
            och förtröttas icke,
 50.    till dess att HERREN blickar ned från himmelen
            och ser härtill.
 51.    Mitt öga vållar mig plåga
            för alla min stads döttrars skull.
 52.    Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel
            av dem som utan sak äro mina fiender.
 53.    De vilja förgöra mitt liv här i djupet,
            de kasta stenar på mig.
      >Jer. 38,6.
 54.    Vatten strömma över mitt huvud,
            jag säger: »Det är ute med mig.»
 55.    Jag åkallar ditt namn, o HERRE,
            har underst i djupet.
      >Ps. 88,7.
 56.    Du hör min röst; tillslut icke ditt öra,
            bered mig lindring, då jag nu ropar.
 57.    Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig;
            du säger: »Frukta icke.»
      >Ps. 145,18.
 58.    Du utför, Herre, min själs sak,
            du förlossar mitt liv.
 59.    Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares;
            skaffa mig rätt.
 60.    Du ser all deras hämndgirighet,
            alla deras anslag mot mig.
 61.    Du hör deras smädelser, HERRE,
            alla deras anslag mot mig.
 62.    Vad mina motståndare tala och tänka ut
            är beständigt riktat mot mig.
 63.    Akta på huru de hava mig till sin visa,
            evad de sitta eller stå upp.
 64.    Du skall giva dem vedergällning, HERRE,
            efter deras händers verk.
      >Ps. 28,4.
 65.    Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan;
            din förbannelse skall komma över dem.
      >Ps. 69,24. 2 Kor. 3,14 f.
 66.    Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem,
            så att de ej bestå under HERRENS himmel.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/25_04.html]
                       Klagovisorna, 4 Kapitlet[1]

  1.    Huru har icke guldet berövats sin glans,
            den ädla metallen förvandlats!
        Heliga stenar ligga kringkastade
        i alla gators hörn.
  2.    Sions ädlaste söner
            som aktades lika med fint guld,
        huru räknas de icke nu såsom lerkärl,
            krukmakarhänders verk!
      >Jer. 19,11.
  3.    Själva schakalerna räcka spenarna åt sina ungar
            för att giva dem di;
        men dottern mitt folk har blivit grym,
            lik strutsen i öknen.
      >Job 39,16 f.
  4.    Spenabarnets tunga
            låder av törst vid dess gom;
        le späda barnen bedja om bröd,
            men ingen bryter sådant åt dem.
      >Ps. 137,6. Klag. 2,11 f.
  5.    De som förr åto läckerheter
            försmäkta nu på gatorna;
        de som uppföddes i scharlakan
            måste nu ligga i dyn.
  6.    Så var dottern mitt folks missgärning större
            än Sodoms synd,
        Sodoms, som omstörtades i ett ögonblick,
            utan att människohänder kommo därvid.
      >1 Mos. 18,20. 19,24 f. Hes. 16,46 f.
  7.    Hennes furstar voro mer glänsande än snö,
            de voro vitare än mjölk,
        deras hy var rödare än korall,
            deras utseende var likt safirens.
  8.    Nu hava deras ansikten blivit mörkare än svart färg,
            man känner icke igen dem på gatorna;
        deras hud sitter fastklibbad vid benen,
            den har förtorkats och blivit såsom trä.
  9.    Lyckligare voro de som dräptes med svärd,
            än de äro, som dräpas av hunger,
        de som täras bort under kval,
            utan näring från marken.
      >Jer.8,3.
 10.    Med egna händer måste ömsinta kvinnor
            koka sina barn
        för att hava dem till föda
            vid dottern mitt folks skada.
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,58. 2 Kon. 6,29. Jer. 19,9. Klag. 2,10.
 11.    HERREN har uttömt sin förtörnelse,
            utgjutit sin vredes glöd;
        i Sion har han tänt upp en eld,
            som har förtärt dess grundvalar.
      >Jer. 17,27. Hes. 7,8.
 12.    Ingen konung på jorden hade trott det,
            ingen som bor på jordens krets,
        att någon ovän eller fiende skulle komma in
            genom Jerusalems portar.
 13.    För dess profeters synders skull har så skett,
            för dess prästers missgärningar,
        därför att de därinne utgöto
            de rättfärdigas blod.
      >Jer. 5,31. 23,21. 26,8 f. Matt. 23,35.
 14.    Såsom blinda irra de omkring på gatorna,
            fläckade av blod.
        så att ingen finnes, som vågar
            komma vid deras kläder.
 15.    »Viken undan!» »Oren!», så ropar man framför dem;
            »Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!»
        ja, flyktiga och ostadiga måste de vara;
            bland hedningarna säger man om dem:
        »De skola ej mer finna någon boning.»
      >3 Mos. 13,45.
 16.    HERRENS åsyn förskingrar dem,
            han vill icke mer akta på dem;
        mot prästerna visas intet undseende,
            mot de äldste ingen misskund.
 17.    Ännu försmäkta våra ögon
            i fåfäng väntan efter hjälp;
        från vårt vårdtorn speja vi
            efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss.
 18.    Han lurar på vara steg,
            så att vi ej våga gå på våra gator.
        Vår ände är nära, vara dagar äro ute;
            ja, vår ande har kommit.
 19.    Våra förföljare voro snabbare
            än himmelens örnar;
        på bergen jagade de oss,
            i öknen lade de försåt för oss.
 20.    HERRENS smorde, han som var vår livsfläkt,
            blev fångad i deras gropar,
        han under vilkens skugga vi hoppades
            att få leva bland folken.
      >2 Kon. 25,5 f. Jer. 52,8 f.
 21.    Ja, fröjda dig och var glad, du dotter Edom,
            du som bor i Us' land!
        Också till dig skall kalken komma;
            du skall varda drucken och få ligga blottad.
      >Ps. 137,7. Jer. 25,15, 21. 49,12.
 22.    Din missgärning är ej mer, du dotter Sion;
            han skall ej åter föra dig bort i fångenskap.
        Men din missgärning, du dotter Edom, skall han hemsöka;
            han skall uppenbara dina synder.
      >Jes. 40,2.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/25_05.html]
                       Klagovisorna, 5 Kapitlet

  1.    Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss
        skåda ned och se till vår smälek.
  2.    Vår arvedel har kommit i främlingars ägo,
        våra hus i utlänningars.
      >5 Mos. 28,30 f.
  3.    Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader;
        våra mödrar äro såsom änkor.
  4.    Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar;
        vår egen ved måste vi betala.
  5.    Våra förföljare äro oss på halsen;
        huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
  6.    Vi hava måst giva oss under Egypten,
        under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
  7.    Våra fäder hava syndat, de äro icke mer,
        vi måste bära deras missgärningar.
      >2 Mos. 20,5. Jer. 31,29. Hes. 18,2.
  8.    Trälar få råda över oss;
        ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
  9.    Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd,
        bärga det undan öknens svärd.
 10.    Vår hud är glödande såsom en ugn,
        för brännande hungers skull.
 11.    Kvinnorna kränkte man i Sion,
        jungfrurna i Juda städer.
 12.    Furstarna blevo upphängda av deras händer,
        för de äldste visade de ingen försyn.
      >5 Mos. 28,50.
 13.    Ynglingarna måste bära på kvarnstenar,
        och gossarna dignade under vedbördor.
 14.    De gamla sitta icke mer i porten,
        de unga hava upphört med sitt strängaspel.
 15.    Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd
        i sorgelåt är vår dans förvandlad.
      >Job 30,31.
 16.    Kronan har fallit ifrån vårt huvud;
        ve oss, att vi syndade så!
      >Job 19,9. Jer. 13,18. Hes. 21,26.
 17.    Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka,
        därför äro våra ögon förmörkade,
 18.    för Sions bergs skull, som nu ligger öde,
        så att rävarna ströva omkring därpå.
 19.    Du, HERRE, tronar evinnerligen;
        din tron består från släkte till släkte.
      >Ps. 9,8. 29,10. 102,13. 145,13.
 20.    Varför vill du för alltid förgäta oss,
        förkasta oss för beständigt?
 21.    Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter;
        förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
      >Jer. 31,18.
 22.    Eller har du alldeles förkastat oss?
        Förtörnas du på oss så övermåttan?

[https://runeberg.org/bibeln/26_01.html]
                         Hesekiel, 1 Kapitlet

               Profeten skådar i en syn Herren på hans
                           härlighets tron.

  1.  I det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden, när jag
      var bland de fångna vid strömmen Kebar, öppnades himmelen, och
      jag såg en syn från Gud.
  2.  På femte dagen i månaden, när femte året gick, efter att konung
      Jojakin hade blivit bortförd i fångenskap,
      >2 Kon. 24,12.
  3.  kom HERRENS ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldéernas
      land vid strömmen Kebar, och HERRENS hand kom där över honom.

  4.  Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med
      flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i
      elden, syntes något som var såsom glänsande malm.
      >Ps. 18,8 f. Hab. 3,3 f. Syr. 49,8.
  5.  Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, och dessa
      sågo ut på följande sätt: de liknade människor,
      >1 Mos. 3,24. Upp. 4,7 f.
  6.  men vart väsende hade fyra ansikten, och vart och ett av dem
      hade fyra vingar,
  7.  och deras ben voro raka och deras fötter såsom fötterna på en
      kalv och de glimmade såsom glänsande koppar.
  8.  Och de hade människohänder under sina vingar på alla fyra
      sidorna.  Och med de fyras ansikten och vingar förhöll det sig
      så:
  9.  deras vingar slöto sig intill varandra; och när de gingo,
      behövde de icke vända sig, utan gingo alltid rakt fram.
 10.  Och deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade
      lejonansikten på högra sidan, och alla fyra hade tjuransikten på
      vänstra sidan, och alla fyra hade ock örnansikten.
 11.  Så var det med deras ansikten.  Och deras vingar voro utbredda
      upptill; vart väsende hade två vingar med vilka de slöto sig
      intill varandra, och två som betäckte deras kroppar.
 12.  Och de gingo alltid rakt fram; vart anden ville gå, dit gingo
      de, och när de gingo, behövde de icke vända sig.
 13.  Och väsendena voro till sitt utseende lika eldsglöd, som brunno
      likasom bloss, under det att elden for omkring mellan väsendena;
      och den gav ett sken ifrån sig, och ljungeldar foro ut ur elden.
 14.  Och väsendena hastade fram och tillbaka likasom blixtar.

 15.  När jag nu såg på väsendena, fick jag se ett hjul stå på jorden,
      invid väsendena, vid var och en av deras fyra framsidor.
 16.  Och det såg ut som om hjulen voro gjorda av något som liknade
      krysolit, och alla fyra voro likadana; och det såg vidare ut som
      om de voro så gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat.
 17.  När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde
      icke vända sig, när de gingo.
 18.  Och deras lötar voro höga och förskräckliga, och på alla fyra
      voro lötarna fullsatta med ögon runt omkring.
 19.  Och när väsendena gingo, gingo ock hjulen invid dem, och när
      väsendena lyfte sig upp över jorden lyfte sig ock hjulen.
 20.  Vart anden ville gå, dit gingo de, ja, varthelst anden ville gå;
      och hjulen lyfte sig jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.
 21.  När väsendena gingo, gingo ock dessa; när de stodo stilla, stodo
      ock dessa stilla; när de lyfte sig upp över jorden, lyfte sig
      ock hjulen jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.
 22.  Och över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett
      himlafäste, till utseendet såsom underbar kristall, utspänt
      ovanpå deras huvuden.
 23.  Och under fästet voro deras vingar utbredda rätt emot varandra
      Vart särskilt väsende hade två vingar med vilka det kunde
      betäcka sin kropp.
 24.  Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom
      dånet av stora vatten, såsom den Allsmäktiges röst; ja, det var
      ett väldigt dån, likt dånet från en härskara.  Men när de stodo
      stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.
      >Ps 29,3 f.
 25.  Och ovan fästet, som vilade på deras huvuden, dånade det; när de
      då stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.

 26.  Och ovanpå fästet, som vilade på deras huvuden, syntes något som
      såg ut att vara av safirsten, och som liknade en tron; och
      ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet
      liknade en människa,
      >2 Mos. 24,10. Jes. 6,1 Hes. 10,1 f. Dan. 7,9 f. Upp. 4,2 f.
 27.  Och jag såg något som var såsom glänsande malm och omgivet runt
      omkring av något som såg ut såsom eld, ända ifrån det som såg ut
      att vara hans länder och sedan allt uppåt.  Men nedåt från det
      som såg ut att vara hans länder såg jag något som såg ut såsom
      eld; och ett sken omgav honom.
 28.  Såsom bågen som synes i skyn, när det regnar, så såg skenet ut
      där runt omkring.

      Så såg det ut, som tycktes mig vara HERRENS härlighet; och när
      jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten
      av en som talade
      >1 Mos. 9,12 f. Dan. 10,9. Upp. 1,17.

[https://runeberg.org/bibeln/26_02.html]
                         Hesekiel, 2 Kapitlet

               Profetens sändning till det gensträviga
                          Israel.  Bokrullen.

  1.  Och han sade till mig: »Du människobarn, stå upp på dina fötter,
      så vill jag tala med dig.»
  2.  När han så talade till mig, kom en andekraft i mig och reste upp
      mig på mina fötter; och jag hörde på honom som talade till mig.
      >Hes. 3,24. Dan. 10,10.
  3.  Och han sade till mig: »Du människobarn, jag sänder dig till
      Israels barn, de avfälliga hedningarna som hava avfallit från
      mig; de och deras fäder hava begått överträdelser mot mig allt
      intill den dag som i dag är.
  4.  Till barnen med hårda pannor och förstockade hjärtan sänder jag
      dig, och du skall säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN'
      >Jer. 3,8. 5,8. Hes. 3,7.
  5.  Och evad de höra därpå eller icke -- ty de äro ett gensträvigt
      släkte -- så skola de dock förnimma att en profet har varit
      ibland dem.
      >Jes. 28,9, Hes. 33,33.
  6.  Och du, människobarn, frukta icke för dem, och frukta icke för
      deras ord, fastän du omgives av tistlar och törnen och bor
      ibland skorpioner.  Nej, frukta icke för deras ord, och var icke
      förfärad för dem själva, då de nu äro ett gensträvigt släkte.
      >Jer 1,8, 17. 9,2 f. Hes. 3,9. Mik. 7,4.  Luk. 12,4 1 Petr. 3,14.
  7.  Utan tala mina ord till dem, evad de höra på dem eller icke, då
      de nu äro så gensträviga.
  8.  Men du, människobarn, hör nu vad jag talar till dig; var icke
      gensträvig såsom detta gensträviga släkte.  Öppna din mun och ät
      vad jag giver dig.»
      >Upp. 10,9 f.

  9.  Och jag fick se en hand uträckas mot mig, och i den såg jag en
      bokrulle.
 10.  Och denna breddes ut framför mig, och den var fullskriven innan
      och utan; och där voro uppskrivna klagosånger, suckan och verop.

[https://runeberg.org/bibeln/26_03.html]
                         Hesekiel, 3 Kapitlet

                Profeten äter upp bokrullen och sändes
                 åstad att tala till det gensträviga
                  Israel.  En lärares ansvar för sina
                      åhörare.  Ny uppenbarelse.

  1.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ät vad du här finner,
      ät upp denna rulle, och gå sedan åstad och tala till Israels
      hus.»
  2.  Då öppnade jag min mun, och han gav mig rullen att äta.
  3.  Och han sade till mig: »Du människobarn, du måste mätta din buk
      och fylla dina inälvor med den rulle som jag nu giver dig.»  Och
      jag åt, och den var i min mun söt såsom
      honung.
      >Ps. 19,11. Jer. 15,16.

  4.  Och han sade till mig: »Du människobarn, gå bort till Israels
      hus och tala till dem med mina ord.
  5.  Ty du bliver ju icke sänd till ett folk med obegripligt språk
      och trög tunga, utan till Israels hus,
  6.  icke till mångahanda folk med obegripligt språk och trög tunga,
      vilkas tal du icke förstår; sannerligen, sände jag dig till
      sådana, så skulle de höra på dig
  7.  Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på
      mig; hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade
      hjärtan.
      >Hes. 2,4.
  8.  Men se, jag gör ditt ansikte hårt såsom deras ansikten, och din
      panna hård såsom deras pannor.
      >Jer. 1,18. Mik. 3,8.
  9.  Ja, jag gör din panna hård såsom diamant, hårdare än flinta.  Du
      skall icke frukta för dem och icke förfäras för dem, då de nu
      äro ett gensträvigt släkte.»
      >Hes. 2,6.
 10.  Och han sade till mig: »Du människobarn, allt vad jag talar till
      dig skall du upptaga i ditt hjärta och höra med dina öron.
 11.  Och gå bort till dina fångna landsmän, och tala till dem och säg
      till dem: 'Så säger Herren, HERREN' -- evad de nu höra därpå
      eller icke.»

 12.  Och en andekraft lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet
      av ett väldigt dån: »Lovad vare HERRENS härlighet, där varest
      den är!»,
 13.  så ock ljudet av väsendenas vingar, som rörde vid varandra, och
      ljudet av hjulen jämte dem och ljudet av ett väldigt dån.
 14.  Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig bort, och jag
      färdades åstad, bedrövad och upprörd i min ande, och HERRENS
      hand var stark över mig.
      >Jer. 15,17.
 15.  Och jag kom till de fångna i Tel-Abib, till dem som bodde vid
      strömmen Kebar, till den plats där de bodde; och jag satt där
      ibland dem i sju dagar, försänkt i djup sorg.

 16.  Men efter sju dagar kom HERRENS ord till mig; han sade:
 17.  »Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels
      hus, för att du å mina vagnar skall varna dem, när du hör ett
      ord från min mun.
      >Jer. 6,17. Hes. 33,7 f.
 18.  Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö' och du då icke
      varnar honom, ja, om du icke säger något till att varna den
      ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall
      väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall
      jag utkräva av din hand.
 19.  Men om du varnar den ogudaktige och han likväl icke vänder om
      från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall
      visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har
      räddat din själ.
 20.  Och om en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och
      gör vad orätt är, så skall jag lägga en stötesten i hans väg,
      och han skall dö.  Om du då icke har varnat honom, så skall han
      väl dö genom sin synd, och den rättfärdighet som han förr har
      övat skall icke varda ihågkommen, men hans blod skall jag
      utkräva av din hand.
      >Hes. 18,24. 33,12 f.
 21.  Men om du har varnat den rättfärdige, för att han, den
      rättfärdige, icke skall synda, och han så avhåller sig från
      synd, då skall han förvisso få leva, därför att han lät varna
      sig, och du själv har då räddat din själ.»

 22.  Och HERRENS hand kom där över mig, och han sade till mig: »Stå
      upp och gå ut på slätten; där skall jag tala med dig.»
 23.  Då stod jag upp och gick ut på slätten; och se, där stod HERRENS
      härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den vid strömmen
      Kebar; och jag föll ned på mitt ansikte.
      >Hes. 1,3.
 24.  Men en andekraft kom i mig och reste upp mig på mina fötter.  Och
      han talade med mig och sade till mig: »Gå och stäng dig inne i
      ditt hus.
      >Hes. 2,2.
 25.  Och se, du människobarn, bojor skola läggas på dig, och du skall
      bliva bunden med sådana, så att du icke kan gå ut bland de
      andra.
      >Hes. 4,8.
 26.  Och jag skall låta din tunga låda vid din gom, så att du bliver
      stum och icke kan bestraffa dem, då de nu äro ett gensträvigt
      släkte.
      >Hes. 2,5.
 27.  Men när jag talar med dig, skall jag upplåta din mun, så att du
      kan säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN.'  Den som då vill
      höra, han höre, och den som icke vill, han höre icke, då de nu
      äro ett gensträvigt släkte.»
      >Hes 2,7.

[https://runeberg.org/bibeln/26_04.html]
                         Hesekiel, 4 Kapitlet

                   Jerusalems belägring förebildad.

  1.  Och du, människobarn, tag dig en tegeltavla och lägg den framför
      dig och rista på den in en stad, nämligen Jerusalem.
  2.  Och res upp bålverk mot den och bygg en belägringsmur mot den
      och kasta upp en vall mot den och slå upp läger mot den och sätt
      upp murbräckor mot den runt omkring.
  3.  Och tag dig en järnplåt och sätt upp den såsom en järnvägg
      mellan dig och staden; och vänd så ditt ansikte emot den och
      håll den belägrad och ansätt den.  Detta skall vara ett tecken
      för Israels hus.

  4.  Och lägg du dig på din vänstra sida och lägg Israels hus'
      missgärning ovanpå; lika många dagar som du ligger så, skall du
      bära på deras missgärning.
  5.  Jag skall låta deras missgärningsår för dig motsvaras av ett
      lika antal dagar, nämligen av tre hundra nittio dagar; så länge
      skall du bara på Israels hus' missgärning.
  6.  Och sedan, när du har fullgjort detta, skall du lägga dig på din
      högra sida och bära på Juda hus' missgärning; i fyrtio dagar,
      var dag svarande mot ett år, skall denna min föreskrift gälla
      för dig.
      >4 Mos. 14,34.
  7.  Och du skall vända ditt ansikte och din blottade arm mot det
      belägrade Jerusalem och profetera mot det.

  8.  Och se, jag skall lägga bojor på dig, så att du icke kan vända
      dig från den ena sidan på den andra, förrän dina belägringsdagar
      äro slut.
  9.  Och tag dig vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spält och
      lägg detta i ett och samma kärl och baka dig bröd därav; lika
      många dagar som du ligger på ena sidan, alltså tre hundra nittio
      dagar, skall detta vara vad du har att äta.
 10.  Den mat som du får att äta skall du äta efter vikt, tjugu siklar
      om dagen; detta skall du hava att äta från en viss timme ena
      dagen till samma timme nästa dag
 11.  Du skall ock dricka vatten efter mått, nämligen en sjättedels
      hin; så mycket skall du hava att dricka från en viss timme ena
      dagen till samma timme nästa dag.
 12.  Tillredd såsom kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall
      tillreda den inför deras ögon på bränsle av människoträck.

 13.  Och HERREN tillade: »Likaså skola Israels barn äta sitt bröd
      orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.»
 14.  Men jag svarade: »Ack, Herre, HERRE!  Se, jag har ännu aldrig
      blivit orenad.  Jag har aldrig, från min ungdom och intill nu,
      ätit något självdött eller ihjälrivet djur; och sådant kött som
      räknas för vederstyggligt har aldrig kommit i min mun.»
      >3 Mos. 7,18, 24 f. 11,2 f. 19,7. Jes. 65,4. Apg. 10,14.
 15.  Då sade han till mig: »Välan, jag vill låta dig taga kospillning
      i stället för människoträck; vid sådan må du baka ditt bröd.»
 16.  Och han sade åter till mig: »Du människobarn, se, jag vill
      fördärva livsuppehället för Jerusalem, så att de skola äta bröd
      efter vikt, och det med oro, och dricka vatten efter mått, och
      det med förfäran;
      >3 Mos. 26,26. Hes. 14,13.
 17.  ja, så att de lida brist på bröd och vatten och gripas av
      förfäran, den ene med den andre, och försmäkta genom sin
      missgärning.

[https://runeberg.org/bibeln/26_05.html]
                         Hesekiel, 5 Kapitlet

                   Förebildlig framställning av den
                 undergång som skall drabba profetens
                                folk.

  1.  Och du, människobarn, tag dig ett skarpt svärd och bruka det
      såsom rakkniv, och för det över ditt huvud och din haka; tag dig
      så en vågskål och dela det avrakade håret.
      >Jes. 7,20.
  2.  En tredjedel skall du bränna upp i eld mitt i staden, när
      belägringsdagarna hava gått till ända; en tredjedel skall du
      taga ut och slå den med svärdet där runt omkring; och en
      tredjedel skall du strö ut för vinden, och mitt svärd skall jag
      draga ut efter dem.
  3.  Men några få strån skall du taga undan därifrån, och dem skall
      du knyta in i flikarna av din mantel.
      >Hes. 14,22.
  4.  Och av dessa strån skall du återigen taga några och kasta dem i
      elden och bränna upp dem i eld.  Härifrån skall en eld gå ut
      över hela Israels hus.

  5.  Så säger Herren, HERREN: Detta är Jerusalem, som jag har satt
      mitt ibland hednafolken, med länder runt däromkring.
  6.  Men det var gensträvigt mot mina rätter på ett ännu ogudaktigare
      sätt än hednafolken, och var ännu mer gensträvigt mot mina
      stadgar än länderna runt däromkring; ty de förkastade mina
      rätter och vandrade icke efter mina stadgar.
      >Jer. 6,16. 44,16 f.
  7.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven rasat värre än
      hednafolken runt omkring eder, och icke haven vandrat efter mina
      stadgar och icke gjort efter mina rätter, ja, icke ens gjort
      efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder,
      >Hes. 16,47 f. Rom. 2,14 f.
  8.  därför säger Herren, HERREN så: Se, fördenskull skall jag också
      komma över dig och skipa rätt mitt ibland dig inför hednafolkens
      ögon;
  9.  jag skall göra med dig vad jag aldrig förr har gjort, och sådant
      som jag aldrig mer vill göra, för alla dina styggelsers
      skull.
      >Matt. 24,21,
 10.  Därför skola i dig föräldrar äta sina barn, och barn sina
      föräldrar; och jag skall skipa rätt i dig och strö ut för alla
      vindar allt som bliver kvar av dig.
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53. Jer. 19,9, Klag. 2,20, 4,10.
 11.  Ja, så sant jag lever, säger Herren, HERREN: sannerligen, därför
      att du har orenat min helgedom med alla dina skändligheter och
      alla dina styggelser, skall jag också utan skonsamhet vända bort
      mitt öga och icke hava någon misskund.
      >Jer. 21,7, Hes. 7,4. 8,18.
 12.  En tredjedel av dig skall dö av pest och förgås av hunger i dig,
      en tredjedel skall falla för svärd runt omkring dig; och en
      tredjedel skall jag strö ut för alla vindar, och mitt svärd
      skall jag draga ut efter dem.
      >Jer. 15,2,
 13.  Ja, min vrede skall få uttömma sig, och jag skall släcka min
      förtörnelse på dem och hämnas på dem; och när jag så uttömmer
      min förtörnelse på dem, skola de förnimma att jag, HERREN, har
      talat i min nitälskan.
      >Jes. 1,24. Hes. 16,42. 24,13.
 14.  Och jag skall låta dig bliva en ödemark och en smälek bland
      folken runt omkring dig, inför var mans ögon, som går där fram.
      >Jer. 18,16.
 15.  Ja, det skall bliva till smälek och hån, till varnagel och
      skräck för folken runt omkring dig, när jag så skipar rätt i dig
      med vrede och förtörnelse och förtörnelses tuktan.  Jag, HERREN,
      har talat.
 16.  När jag sänder bland dem hungerns onda pilar, som bliva till
      fördärv, ja, när jag sänder dessa till att fördärva eder och så
      låter eder hunger bliva allt värre, då skall jag förstöra för
      eder edert livsuppehälle.
      >Hes. 4,16, 14,13.
 17.  Jag skall sända över eder hungersnöd och vilddjur, som skola
      döda edra barn; och pest och blodsutgjutelse skall gå över dig,
      och svärd skall jag låta komma över dig.  Jag, HERREN, har talat.
      >3 Mos. 26,22. 5 Mos. 32,24. Hes. 28,23.

[https://runeberg.org/bibeln/26_06.html]
                         Hesekiel, 6 Kapitlet

                  Domsord över Israels berg för den
                    avgudadyrkan som där bedrives.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Israels berg och
      profetera mot dem
      >Hes. 36,1.
  3.  och säg: I Israels berg, hören Herrens, HERRENS ord: Så säger
      Herren, HERREN till bergen och höjderna, till bäckarna och
      dalarna: Se, jag skall låta svärd komma över eder och förstöra
      edra offerhöjder.
  4.  Och edra altaren skola varda förödda och edra solstoder
      sönderkrossade, och dem av eder, som bliva slagna, skall jag
      låta bliva kastade inför edra eländiga avgudar.
      >3 Mos. 26,30 f. 2 Kon. 23,11 f.
  5.  Och jag skall låta Israels barns döda kroppar ligga där inför
      deras eländiga avgudar, och jag skall förströ edra ben runt
      omkring edra altaren.
  6.  Var I än ären bosatta skola städerna bliva öde och offerhöjderna
      ödelagda, så att edra altaren stå öde och förödda, och edra
      eländiga avgudar bliva sönderslagna och få en ände, och edra
      solstoder bliva nedhuggna, och edra verk utplånade.
  7.  Dödsslagna män skola då falla bland eder; och I skolen förnimma
      att jag är HERREN.
  8.  Och om jag låter några leva kvar, så att somliga av eder, när I
      bliven förströdda i länderna, räddas undan svärdet ute bland
      folken,
  9.  så skola dessa edra räddade ute bland folken, där de äro i
      fångenskap, tänka på mig, när jag har krossat deras trolösa
      hjärtan, som veko av ifrån mig, och deras ögon, som i trolös
      avfällighet skådade efter deras eländiga avgudar; och de skola
      känna leda vid sig själva för det onda som de hava gjort med alla
      sina styggelser.
      >3 Mos. 26,40 f. 4 Mos. 15,39.
 10.  Och de skola förnimma att jag är HERREN.  Det är icke ett tomt
      ord att jag skall låta denna olycka komma över dem.

 11.  Så säger Herren, HERREN: Slå dina händer tillsammans, och stampa
      med dina fötter, och ropa ack och ve över alla de onda
      styggelserna i Israels hus, ty genom svärd, hunger och pest
      måste de falla.
 12.  Den som är långt borta skall dö av pest, och den som är nära
      skall falla för svärd, och den som bliver kvar och varder
      bevarad skall dö av hunger; så skall jag uttömma min vrede på
      dem.
 13.  Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när deras slagna män
      ligga där mitt ibland sina eländiga avgudar, runt omkring sina
      altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla
      gröna träd och under alla lummiga terebinter, varhelst de hava
      låtit en välbehaglig lukt uppstiga till alla sina oländiga
      avgudar.
      >2 Kon. 17,10. Jer. 2,20.
 14.  Och jag skall uträcka min hand mot dem och göra landet mer öde
      och tomt än öknen vid Dibla, var de än äro bosatta; och de skola
      förnimma att jag är HERREN.
      >Jer 48,22.

[https://runeberg.org/bibeln/26_07.html]
                         Hesekiel, 7 Kapitlet

                            Änden kommer.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, så säger Herren, HERREN till Israels land:
      Änden!  Ja, änden kommer över landets fyra hörn.
  3.  Nu kommer änden över dig, ty jag skall sända min vrede mot dig
      och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina styggelser
      komma över dig.
  4.  Jag skall icke visa dig någon skonsamhet och icke hava någon
      misskund; nej, jag skall låta dina gärningar komma över dig, och
      dina styggelser skola vila på dig.  Och I skolen förnimma att jag
      är HERREN.

  5.  Så säger Herren, HERREN: Se, en olycka kommer, en olycka ensam i
      sitt slag!
  6.  En ände kommer, ja, änden kommer, den vaknar upp och kommer över
      dig.
  7.  Ja se, det kommer!  Nu kommer ordningen till dig, du folk som bor
      här i landet; din stund kommer, förvirringens dag är nära, då
      intet skördeskri mer skall höras på bergen.
  8.  Nu skall jag snart utgjuta min förtörnelse över dig och uttömma
      min vrede på dig, och döma dig efter dina gärningar och låta
      alla dina styggelser komma över dig.
  9.  Jag skall icke visa någon skonsamhet och icke hava någon
      misskund, jag skall giva dig efter dina gärningar, och dina
      styggelser skola vila på dig.  Och I skolen förnimma att jag,
      HERREN, är den som slår.
 10.  Se, dagen är inne; se, det kommer!  Ordningen går sin gång, riset
      blomstrar upp, övermodet grönskar;
      >Jes. 10,5.
 11.  våldet reser sig till ett ris för ogudaktigheten.  Då bliver
      intet kvar av dem, intet av hela deras hop, intet av deras gods,
      och till intet bliver deras härlighet.
 12.  Stunden kommer, dagen nalkas; köparen må icke glädja sig, och
      säljaren må icke sörja, ty vredesglöd kommer över hela hopen
      därinne.
 13.  Säljaren skall icke få tillbaka vad han har sålt, om han ens får
      förbliva vid liv.  Ty profetian om hela hopen därinne skall icke
      ryggas och ingen som lever i missgärning skall kunna hålla
      stånd.
 14.  Man stöter i basun och rustar allt i ordning, men ingen drager
      ut till strid; ty min vredesglöd går fram över hela hopen
      därinne.
 15.  Ute härjar svärdet och därinne pest och hungersnöd, den som är
      ute på marken dör genom svärdet, och den som är i staden, honom
      förtär hungersnöd och pest.
 16.  Och om några av dem bliva räddade, så skola de söka sin
      tillflykt i bergen och vara lika klyftornas duvor, som
      allasammans klaga.  Så skall det gå var och en genom hans
      missgärning.
      >Jes. 38,14.
 17.  Alla händer skola sjunka ned, och alla knän skola bliva såsom
      vatten.
      >Jes. 13,7. Jer. 6,24.
 18.  Människorna skola kläda sig i sorgdräkt, och förfäran skall
      övertäcka dem, alla ansikten skola höljas av skam, och alla
      huvuden skola bliva skalliga.
      >Jes. 3,24.
 19.  Man skall kasta sitt silver ut på gatorna och akta sitt guld
      såsom orenlighet.  Deras silver och guld skall icke kunna rädda
      dem på HERRENS vredes dag, de skola icke kunna mätta sig därmed
      eller därmed fylla sin buk; ty det har varit för dem en
      stötesten till missgärning.
      >Ords. 11,4. Sef. 1,18.
 20.  Dess sköna glans brukade man till högfärd, ja, de gjorde därav
      sina styggeliga bilder, sina skändliga avgudar.  Därför skall jag
      göra det till orenlighet för dem.
      >Hos. 2,8. 8,4.
 21.  Jag skall giva det såsom byte i främlingars hand och såsom rov
      åt de ogudaktigaste på jorden, för att de må ohelga det.
 22.  Och jag skall vända bort mitt ansikte ifrån dem, så att man får
      ohelga min klenod; våldsmän skola få draga därin och ohelga den.

 23.  Gör kedjorna redo; ty landet är fullt av blodsdomar, och staden
      är full av orätt.
 24.  Och jag skall låta de värsta hednafolk komma och taga deras hus
      i besittning.  Så skall jag göra slut på de fräckas övermod, och
      deras helgedomar skola varda oskärade.
 25.  Förskräckelse skall komma, och när de söka räddning, skall ingen
      vara att finna.
 26.  Den ena olyckan skall komma efter den andra, det ena sorgebudet
      skall följa det andra.  Man skall få tigga profeterna om syner,
      prästerna skola komma till korta med sin undervisning och de
      äldste med sina råd.
      >Jer. 4,20. 18,18.
 27.  Konungen skall sörja, hövdingarna skola kläda sig i
      förskräckelse, och folket i landet skall stå där med darrande
      händer.  Jag skall göra med den efter deras gärningar och skipa
      rätt åt dem såsom rätt är åt dem; och de skola förnimma att jag
      är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_08.html]
                         Hesekiel, 8 Kapitlet

                   Avgudastyggelserna i Jerusalem.

  1.  Och i sjätte året, i sjätte månaden, på femte dagen i månaden,
      när jag satt i mitt hus och de äldste i Juda sutto hos mig, kom
      Herrens, HERRENS hand där över mig.
      >Hes. 1,3 f.
  2.  Och jag fick se något som till utseendet liknade eld; allt, ända
      ifrån det som såg ut att vara hans länder och sedan allt nedåt,
      var eld.  Men från hans länder och sedan allt uppåt syntes något
      som liknade strålande ljus, och som var såsom glänsande malm.
      >Hes. 1,27.
  3.  Och han räckte ut något som var bildat såsom en hand och fattade
      mig vid en lock av mitt huvudhår; och en andekraft lyfte mig upp
      mellan himmel och jord och förde mig, i en syn från Gud, till
      Jerusalem, dit där man går in till den inre förgården genom den
      port som vetter åt norr, där varest avgudabelätet, det som hade
      uppväckt Guds nitälskan, hade sin plats.
      >2 Krön. 33,7, 15. Hes. 3,12.
  4.  Och se, där syntes Israels Guds härlighet, alldeles sådan som
      jag hade sett den på slätten.
      >Hes. 3,12.
  5.  Och han sade till mig: »Du människobarn, lyft upp dina ögon mot
      norr.»  När jag nu lyfte upp mina ögon mot norr, fick jag se
      avgudabelätet, det som hade uppväckt Guds nitälskan, stå där
      norr om altarporten, vid själva ingången.
      >2 Mos. 20,5. 5 Mos. 32,16.
  6.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du vad de göra här?
      Stora äro de styggelser som Israels hus här bedriver, så att jag
      måste draga långt bort ifrån min helgedom; men du skall få se
      ännu flera, större styggelser.»
      >Hes. 11,23.

  7.  Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och jag fick där se
      ett hål i väggen.
  8.  Och han sade till mig: »Du människobarn, bryt igenom väggen.»  Då
      bröt jag igenom väggen och fick nu se en dörr.
  9.  Och han sade till mig: »Gå in och se vilka onda styggelser de
      här bedriva.»
 10.  När jag nu kom in, fick jag se allahanda bilder av
      vederstyggliga kräldjur och fyrfotadjur, så ock Israels hus'
      alla eländiga avgudar, inristade runt omkring på väggarna.
 11.  Och framför dem stodo sjuttio av: de äldste i Israels hus, och
      Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem, och var och en av
      dem hade sitt rökelsekar i handen, och vällukt steg upp från
      rökelsemolnet.
      >2 Kon. 22,3.
 12.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du vad de äldste i
      Israels hus bedriva i mörkret, var och en i sin avgudakammare?
      Ty de säga: 'HERREN ser oss icke, HERREN har övergivit landet.'»
      >Hes. 9,9.

 13.  Därefter sade han till mig: »Du skall få se ännu flera, större
      styggelser som dessa bedriva.»
 14.  Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på HERRENS
      hus, och se, där sutto kvinnor som begräto Tammus.
 15.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du detta?  Men du
      skall få se ännu flera styggelser, större än dessa.»
 16.  Och han förde mig till den inre förgården till HERRENS hus, och
      se, vid ingången till HERRENS tempel, mellan förhuset och
      altaret, stodo vid pass tjugufem män, som vände ryggarna åt
      HERRENS tempel och ansiktena åt öster, och som tillbådo solen i
      öster.
      >2 Kon. 23,5, 11.
 17.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du detta?  Är det
      icke nog för Juda hus att bedriva de styggelser som de här hava
      bedrivit, eftersom de nu ock hava uppfyllt landet med orätt och
      åter hava förtörnat mig?  Se nu huru de sätta vinträdskvisten för
      näsan!
 18.  Därför skall också jag utföra mitt: verk i vrede; jag skall icke
      visa någon skonsamhet och icke hava någon misskund.  Och om de än
      ropa med hög röst inför mig, skall jag dock icke höra dem.»
      >Ords. 1,28. Jer. 11,11. Hes. 5,11.

[https://runeberg.org/bibeln/26_09.html]
                         Hesekiel, 9 Kapitlet

                 Syn i vilken profeten ser Jerusalems
                 invånare, dem som icke äro tecknade,
                        drabbas av hemsökelse.

  1.  Och jag hörde honom ropa med hög röst och säga: »Kommen hit med
      hemsökelser över staden, och var och en have sitt mordvapen i
      handen.»
  2.  Och se, då kommo sex män från övre porten, den som vetter åt
      norr och var och en hade sin stridshammare i handen; och bland
      dem fanns en man som var klädd i linnekläder och hade ett
      skrivtyg vid sin länd.  Och de kommo och ställde sig vid sidan
      av kopparaltaret.
      >Hes. 8,3, Upp. 15,1, 6.
  3.  Och Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben, som den
      vilade på, och hade flyttat sig till tempelhusets tröskel, och
      ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och hade
      skrivtyget vid sin länd;
      >Hes. 1,5 f.
  4.  HERREN sade till honom: »Gå igenom Jerusalems stad, och teckna
      med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över
      alla styggelser som bedrivas därinne.»
      >2 Mos. 12,23. Jer. 5,1. Upp. 7,3.
  5.  Och till de andra hörde jag honom säga: »Dragen fram i staden
      efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och
      haven ingen misskund.
  6.  Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor
      skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som
      har tecknet på sig, och I skolen begynna vid min helgedom.»  Och
      de begynte med de äldste, med de män som stodo framför
      tempelhuset.
      >Jer. 25,29. Hes. 8,16. 1 Petr. 4,17.
  7.  Han sade nämligen till dem: »Orenen tempelhuset, och fyllen upp
      förgårdarna med slagna; dragen sedan ut.»  Och de drogo ut och
      slogo ned folket i staden.

  8.  Då nu jag blev lämnad kvar, när de så slogo folket, föll jag ned
      på mitt ansikte och ropade och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du
      då förgöra hela kvarlevan av Israel, eftersom du så utgjuter din
      vrede över Jerusalem?»
  9.  Han sade till mig: »Israels och Juda hus' missgärning är alltför
      stor; landet är uppfyllt med orätt, och staden är full av
      lagvrängning.  Ty de säga: 'HERREN har övergivit landet, HERREN
      ser det icke.'
      >Hes. 7,23. 8,12. 11,6.
 10.  Därför skall icke heller jag visa någon skonsamhet eller hava
      någon misskund, utan skall låta deras gärningar komma över deras
      huvuden.»
      >Hes. 8,18.
 11.  Och mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivtyget vid
      sin länd kom nu tillbaka och gav besked och sade: »Jag har gjort
      såsom du bjöd mig.»

[https://runeberg.org/bibeln/26_10.html]
                        Hesekiel, 10 Kapitlet

                 Herrens härlighet, med keruberna och
               hjulen, visar sig för profeten i en syn
                 genom vilken Jerusalems uppbränning
                              påbjudes.

  1.  Och jag fick se att på fästet, som vilade på kerubernas huvuden,
      fanns något som tycktes vara av safirsten, något som till
      utseendet liknade en tron; detta syntes ovanpå dem.
      >Hes. 1,22 f.
  2.  Och han sade till mannen som var klädd i linnekläderna, han
      sade: »Gå in mellan rundlarna, in under keruben, och tag dina
      händer fulla med eldsglöd från platsen mellan keruberna, och
      strö ut dem över staden.»  Och jag såg honom gå.
      >Hes. 1,13.
  3.  Och keruberna stodo till höger om huset, när mannen gick ditin,
      och molnet uppfyllde den inre förgården.
      >1 Kon. 8,10. Jes. 6,4.
  4.  Men HERRENS härlighet höjde sig upp från keruben och flyttade
      sig till husets tröskel; och huset uppfylldes då av molnet, och
      förgården blev full av glansen från HERRENS härlighet.
      >Hes. 9,3.
  5.  Och dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre
      förgården, likt Gud den Allsmäktiges röst, då han talar.
      >Hes. 1,24.
  6.  Och när han nu bjöd mannen som var klädd i linnekläderna och
      sade: »Tag eld från platsen mellan rundlarna, inne mellan
      keruberna», då gick denne ditin och ställde sig bredvid ett av
      hjulen.
  7.  Då räckte keruben där ut sin hand, mellan de andra keruberna,
      till elden som brann mellan keruberna, och tog därav och lade i
      händerna på honom som var klädd i linnekläderna; och denne tog
      det och gick så ut.

  8.  Och under vingarna på keruberna så syntes något som var bildat
      såsom en människohand.
      >Hes. 1,8.
  9.  Och jag fick se fyra hjul stå invid keruberna ett hjul invid var
      kerub och det såg ut som om hjulen voro av något som liknade
      krysolitsten.
      >Hes. 1,15. f.
 10.  De sågo alla fyra likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt
      i ett annat.
 11.  När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde
      icke vända sig, när de gingo.  Ty åt det håll dit den främste
      begav sig gingo de andra efter, utan att de behövde vända sig,
      när de gingo.
 12.  Och hela deras kropp, deras rygg, deras händer och deras vingar,
      så ock hjulen, voro fulla med ögon runt omkring; de fyra hade
      nämligen var sitt hjul.
 13.  Och jag hörde att hjulen kallades »rundlar».
 14.  Och var och en hade fyra ansikten; det första ansiktet var en
      kerubs, det andra en människas, det tredje ett lejons, det
      fjärde en örns.
      >Hes. 1,5 f.
 15.  Och keruberna höjde sig upp; de var samma väsenden som jag hade
      sett vid strömmen Kebar.
      >Hes. 1,3.
 16.  Och när keruberna gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när
      keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde
      sig hjulen icke ifrån dem.
      >Hes. 1,19 f.
 17.  När de stodo stilla, stodo ock dessa stilla, och när de höjde
      sig, höjde sig ock dessa med dem, ty väsendenas ande var i dem.

 18.  Och HERRENS härlighet flyttade I sig bort ifrån husets tröskel
      och stannade över keruberna.
 19.  Då såg jag huru keruberna lyfte sina vingar och höjde sig från
      jorden, när de begåvo sig bort, och hjulen jämte dem; och de
      stannade vid ingången till östra porten på HERRENS hus, och
      Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem.
 20.  Det var samma väsenden som jag: hade sett under Israels Gud vid
      strömmen Kebar, och jag märkte att det var keruber.
 21.  Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras
      vingar var något som liknade människohänder.
 22.  Och deras ansikten voro likadana som de ansikten jag hade sett
      vid strömmen Kebar, så sågo de ut, och sådana voro de.  Och de
      gingo alla rakt fram.
      >Hes. 1,9,12.

[https://runeberg.org/bibeln/26_11.html]
                        Hesekiel, 11 Kapitlet

               Ytterligare domsord, åtföljda av löften
                  om en kommande återupprättelse för
                Israels folk.  Herrens härlighet viker
                           bort ur staden.

  1.  Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig till östra porten
      på HERRENS hus, den som vetter åt öster.  Där fick jag se
      tjugufem män stå vid ingången till porten; och jag såg bland dem
      Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar
      i folket.
      >Hes. 8,3.
  2.  Och han sade till mig: »Du människobarn, det är dessa män som
      tänka ut vad fördärvligt är och råda till vad ont är, här i
      staden;
  3.  det är de som säga: 'Hus byggas icke upp så snart.  Här är
      grytan, och vi äro köttet.
      >Hes. 12,22, 27. 24,3 f.
  4.  Profetera därför mot dem, ja, profetera, du människobarn.»

  5.  Då föll HERRENS Ande över mig, han sade till mig: »Säg: Så säger
      HERREN: Sådant sägen I, I av Israels hus, och edra hjärtans
      tankar känner jag väl.
  6.  Många ligga genom eder slagna här i staden; I haven uppfyllt
      dess gator med slagna.
      >Hes. 7,23.
  7.  Därför säger Herren, HERREN så: De slagna vilkas fall I haven
      vållat i staden, de äro köttet, och den är grytan; men eder
      själva skall man föra bort ur den.
  8.  I frukten för svärd, och svärd skall jag ock låta komma över
      eder, säger Herren, HERREN.
  9.  Jag skall föra eder bort härifrån och giva eder i främlingars
      hand; och jag skall hålla dom över eder.
 10.  För svärd skolen I falla; vid Israels gräns skall jag döma
      eder.  Och I skolen förnimma att jag är HERREN.
 11.  Staden skall icke vara en gryta för eder, och I skolen icke vara
      köttet i den; nej, vid Israels gräns skall jag döma eder.
 12.  Då skolen I förnimma att jag är HERREN, I som icke haven vandrat
      efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rätter, utan
      haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring
      eder.»

 13.  Medan jag så profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit
      andan.  Då föll jag ned på mitt ansikte och ropade med hög röst
      och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du då alldeles göra ände på
      kvarlevan av Israel?»
      >Jes. 10,20. Hes. 9,8.
 14.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 15.  »Du människobarn, dina bröder, ja, dina bröder dina nära fränder
      och hela Israels hus, alla de till vilka Jerusalems invånare
      säga: 'Hållen eder borta från HERREN; det är åt oss som landet
      har blivit givet till besittning' --
 16.  om dem skall du alltså säga: Så säger Herren, HERREN: Ja, väl
      har jag fört dem långt bort ibland folken och förstrött dem i
      länderna, och med nöd har jag varit för dem en helgedom i de
      länder dit de hava kommit;
      >Jer. 24,5 f.
 17.  men därför skall du nu säga: Så säger Herren, HERREN: Jag skall
      församla eder ifrån folkslagen och hämta eder tillhopa från de
      länder dit I haven blivit förströdda, och skall giva eder
      Israels land.
      >Jer. 23,8.
 18.  Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla
      de skändliga och styggeliga avgudar som nu finnas där.
 19.  Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande
      skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort
      stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött,
      >Ps. 51,12.  Jer. 32,39. Hes. 36,26 f. Sef 3,9. Apg. 4,32.
 20.  så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och
      göra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara
      deras Gud.
      >2 Mos. 6,7. 5 Mos. 30,9 f. Jer. 7,23. 24,7. 30,22. 31,1, 33. 32,38.
 21.  Men de vilkas hjärtan efterfölja de skändliga och styggeliga
      avgudarnas hjärtan, deras gärningar skall jag låta komma över
      deras huvuden, säger Herren, HERREN.»
      >Hes. 9,10.
 22.  Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels
      Guds härlighet vilade ovanpå dem.
 23.  Och HERRENS härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade
      på berget öster om staden.
      >Hes. 10,19. Sak. 14,4.
 24.  Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fångna
      i Kaldeen, så hade skett i synen, genom Guds Ande.  Sedan
      försvann för mig den syn jag hade fått se.
 25.  Och jag talade till de fångna alla de ord som HERREN hade
      uppenbarat för mig.

[https://runeberg.org/bibeln/26_12.html]
                        Hesekiel, 12 Kapitlet

                 Förebildlig framställning av folkets
               landsflykt.  Profetians uppfyllelse viss
                        och nära förestående.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade;
  2.  »Du människobarn, du bor mitt i det gensträviga släktet, bland
      människor som hava ögon att se med, men dock icke se, och öron
      att höra med, men dock icke höra, eftersom de äro ett så
      gensträvigt släkte.
      >5 Mos. 29,4. Jes. 6,9 f. 42,18 f. Jer. 5,21. Hes. 2,3 f.
      >Matt. 13,14 f.
  3.  Så red nu till åt dig, du människobarn, vad man behöver, när man
      skall gå i landsflykt.  Och vandra i deras åsyn åstad på ljusa
      dagen, ja, vandra i deras åsyn åstad från det ställe där du nu
      bor bort till en annan ort -- om de till äventyrs ville akta
      därpå, då de nu äro ett så gensträvigt släkte.
      >Jer. 26,3 36,3.
  4.  För ut ditt bohag, på ljusa dagen och i deras åsyn, såsom skulle
      du gå i landsflykt, och vandra så i deras åsyn själv åstad på
      aftonen, såsom landsflyktiga pläga.
  5.  Gör dig i deras åsyn en öppning i väggen, och för bohaget ut
      genom den.
  6.  Lyft det sedan i deras åsyn upp på axeln och för bort det, när
      det har blivit alldeles mörkt; och betäck ditt ansikte, så att
      du icke ser landet.  Ty jag gör dig till ett tecken för Israels
      hus.»
      >Jes. 8,18. 20,3. Hes. 24,24. Sak. 3,8.
  7.  Och jag gjorde såsom han bjöd mig; på ljusa dagen förde jag ut
      mitt bohag, såsom skulle jag gå i landsflykt.  Sedan, om aftonen,
      gjorde jag mig med handen en öppning i väggen, och när det hade
      blivit alldeles mörkt, förde jag det ut genom den och bar det så
      på axeln, i deras åsyn.

  8.  Och HERRENS ord kom till mig den följande morgonen; han sade:
  9.  Du människobarn, säkert har Israels hus, det gensträviga
      släktet, frågat dig: »Vad är det du gör?»
 10.  Så svara dem nu: Så säger Herren, HERREN: Denna utsaga gäller
      fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus, som äro
      därinne.
 11.  Säg: Jag är ett tecken för eder; såsom jag har gjort, så skall
      det gå dem: de skola vandra bort i landsflykt och fångenskap.
 12.  Och fursten som de hava ibland sig skall lyfta upp sin börda på
      axeln, när det har blivit alldeles mörkt, och skall så draga
      ut.  Man skall göra en öppning i väggen, så att han genom den kan
      bära ut sin börda; och han skall betäcka sitt ansikte, så att
      han icke ser landet med sitt öga.
 13.  Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva
      fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel i
      kaldéernas land, som han dock icke skall se; och där skall han
      dö.
      >2 Kon. 25,4 f. Jer. 52,7 f. Hes. 17,20. 32,3.
 14.  Och alla som äro omkring honom, till hans hjälp, och alla hans
      härskaror skall jag förströ åt alla väderstreck, och mitt svärd
      skall jag draga ut efter dem.
      >Hes. 5,12.
 15.  Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag förskingrar dem
      bland folken och förströr dem i länderna.
 16.  Men några få av dem skall jag låta bliva kvar efter svärd,
      hungersnöd och pest, för att de bland de folk till vilka de
      komma skola kunna förtälja om alla sina styggelser; och de skola
      förnimma att jag är HERREN.

 17.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 18.  Du människobarn, ät nu ditt bröd med bävan, och drick ditt
      vatten darrande och med oro.
 19.  Och säg till folket i landet: Så säger Herren, HERREN om
      Jerusalems invånare i Israels land: De skola äta sitt bröd med
      oro och dricka sitt vatten med förfäran; så skall landet bliva
      ödelagt och plundrat på allt vad däri är, för den orätts skull
      som alla dess inbyggare hava övat.
      >Hes 4,16.
 20.  Och de städer som nu äro bebodda skola komma att ligga öde, och
      landet skall bliva en ödemark; och I skolen förnimma att jag är
      HERREN.

 21.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 22.  Du människobarn, vad är det för ett ordspråk I haven i Israels
      land, när I sägen: »Tiden går, och av alla profetsynerna bliver
      intet»?
      >2 Petr. 3,4 f.
 23.  Säg nu till dem: Så säger Herren, HERREN: Jag skall göra slut på
      det ordspråket, så att man icke mer skall bruka det i
      Israel.  Tala i stället så till dem: »Tiden kommer snart, med
      alla profetsynernas fullbordan.»
      >Hab. 2,3.
 24.  Ty inga falska profetsyner och inga lögnaktiga spådomar skola
      mer finnas i Israels hus;
 25.  nej, jag, HERREN, skall tala det ord som jag vill tala, och det
      skall fullbordas, utan att länge fördröjas.  Ja, du gensträviga
      släkte, i edra dagar skall jag tala ett ord och skall ock
      fullborda det, säger Herren, HERREN.
      >Jer. 1,12.

 26.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 27.  Du människobarn, se, Israels hus säger: »Den syn som han skådar
      gäller dagar som icke komma så snart; han profeterar om tider
      som ännu äro långt borta.»
 28.  Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Intet av vad jag
      har talat skall längre fördröjas; vad jag talar, det skall ske,
      säger Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_13.html]
                        Hesekiel, 13 Kapitlet

                 Mot falska profeter och profetissor.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter;
      säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:
      Hören HERRENS ord.
      >Jer. 23,1 f. Hes. 14,9. 34,2.
  3.  Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, som
      följen eder egen ande och syner som I icke haven sett!  --
      >Jer. 14,14. 23,16, 21.
  4.  Lika rävar på öde platser äro dina profeter, Israel.
  5.  I haven icke trätt fram i gapet eller fört upp någon mur omkring
      Israels hus, så att det har kunnat bestå i striden på HERRENS
      dag.
      >Ps. 106,23. Hes. 22,30.
  6.  Nej, deras syner voro falskhet och deras spådomar lögn, fastän
      de sade »Så har HERREN sagt.»  HERREN hade ju icke sänt dem, men
      de hoppades att deras tal ändå skulle gå i fullbordan.
  7.  Ja, förvisso var det falska syner som I skådaden och lögnaktiga
      spådomar som I uttaladen, fastän I saden: »Så har HERREN sagt.»
      Jag hade ju icke talat något sådant.

  8.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom edert tal är falskhet
      och edra syner äro lögn, se, därför skall jag komma över eder,
      säger Herren, HERREN.
  9.  Och min hand skall drabba profeterna som skåda falska syner och
      spå lögnaktiga spådomar.  De skola icke få en plats i mitt folks
      församling och skola icke bliva upptagna i förteckningen på
      Israels hus, ej heller skola de få komma till Israels land; och
      I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.
      >Jes. 4,3.
 10.  Eftersom, ja, eftersom de förde mitt folk vilse, i det att de
      sade: »Allt står väl till», och dock stod icke allt väl till,
      och eftersom de, när folket bygger upp en mur, vitmena den,
      >Jer. 6,14. 8,11. 23,17. Mik. 3,5.
 11.  därför må du säga till dessa vitmenare att den måste falla.  Ett
      slagregn skall komma -- ja, I skolen fara ned, I hagelstenar,
      och du skall bryta ned den, du stormvind!
 12.  Och när så väggen faller, då skall man förvisso säga till eder:
      »Var är nu vitmeningen som I ströken på?»
 13.  Därför säger Herren, HERREN så; Jag skall i min förtörnelse låta
      en stormvind bryta lös, ett slagregn skall komma genom min
      vrede, och hagelstenar genom min förtörnelse, så att det bliver
      en ände därpå.
 14.  Och jag skall förstöra väggen som I beströken med vitmening, jag
      skall slå den till jorden, så att dess grundval bliver
      blottad.  Och när den faller, skolen I förgås därinne; och I
      skolen förnimma att jag är HERREN.
 15.  Och jag skall uttömma min förtörnelse på väggen och på dem som
      hava bestrukit den med vitmening; och så skall jag säga till
      eder: Det är ute med väggen, det är ute med dess vitmenare,
 16.  med Israels profeter, som profeterade om Jerusalem och skådade
      syner, det till behag, om att allt stod väl till, och dock stod
      icke allt väl till, säger Herren, HERREN.

 17.  Och du, människobarn, vänd ditt ansikte mot dina landsmaninnor
      som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser; profetera mot
      dem
 18.  och säg: Så säger Herren, HERREN: Ve eder som syn bindlar till
      alla handleder och gören slöjor till alla huvuden, både ungas
      och gamlas, för att så fånga själar!  Skullen I få fånga själar
      bland mitt folk och döma somliga själar till liv, eder till
      vinning,
 19.  I som för några nävar korn och några bitar bröd ohelgen mig hos
      mitt folk, därmed att I dömen till döden själar som icke skola
      dö, och dömen till liv själar som icke skola leva, i det att I
      ljugen för mitt folk, som gärna hör lögn?
      >Ords. 17,15.
 20.  Nej, och därför säger Herren, HERREN så: Se, jag skall väl nå
      edra bindlar, i vilka I fången själarna såsom fåglar, och skall
      slita dem från edra armar; och jag skall giva själarna fria, de
      själar som I haven fångat såsom fåglar.
 21.  Och jag skall slita sönder edra slöjor och rädda mitt folk ur
      eder hand, och de skola icke mer vara ett byte i eder hand; och
      I skolen förnimma att jag är HERREN.
 22.  Eftersom I genom lögnaktigt tal haven gjort den rättfärdige
      försagd i hjärtat, honom som jag ingalunda ville plåga, men
      däremot haven styrkt den ogudaktiges mod, så att han icke vänder
      om från sin onda väg och räddar sitt liv,
 23.  därför skolen I icke få fortsätta att skåda falska syner och att
      öva spådom; utan jag skall rädda mitt folk ur eder hand, och I
      skolen förnimma att jag är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_14.html]
                        Hesekiel, 14 Kapitlet

               Herrens svar på avgudatjänarnas frågor.
                     Straffdomens allmännelighet.

  1.  Och några av de äldste i Israel kommo till mig och satte sig ned
      hos mig.
      >Hes. 20,1 f.
  2.  Då kom HERRENS ord till mig; han sade:
  3.  Du människobarn, dessa män hava låtit sina eländiga avgudar få
      insteg i sina hjärtan och hava ställt upp framför sig vad som är
      dem en stötesten till missgärning.  Skulle jag väl låta fråga mig
      av sådana?
      >Jes. 58,2. Hes. 11,5.
  4.  Nej; tala därför med dem och säg till dem: Så säger Herren,
      HERREN: Var och en av Israels hus, som låter sina eländiga
      avgudar få insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad
      som är honom en stötesten till missgärning, och så kommer till
      profeten, honom skall jag, HERREN, giva svar såsom han har
      förtjänat genom sina många eländiga avgudar.
  5.  Så skall jag gripa Israels barn i hjärtat, därför att de
      allasammans hava vikit bort ifrån mig genom sina eländiga
      avgudar.
  6.  Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Vänden om,
      ja, vänden eder bort ifrån edra eländiga avgudar, vänden edra
      ansikten bort ifrån alla edra styggelser.
  7.  Ty om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo i
      Israel, viker bort ifrån mig, och låter sina eländiga avgudar få
      insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad som är
      honom en stötesten till missgärning, och så kommer till
      profeten, för att denne skall fråga mig för honom, så vill jag,
      HERREN, själv giva honom svar:
      >3 Mos. 17,8 f.
  8.  jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och göra honom till
      ett tecken och till ett ordspråk, och utrota honom ur mitt folk;
      och I skolen förnimma att jag är HERREN.
      >5 Mos. 28,37. Hes. 5,15.
  9.  Men om profeten låter förföra sig och talar något ord, så har
      jag, HERREN, låtit den profeten bliva förförd; och jag skall
      uträcka min hand mot honom och förgöra honom ur mitt folk
      Israel.
      >1 Kon. 22,20 f. Hes. 13,2 f. 2 Tess. 2,11.
 10.  Och de skola båda bära på sin missgärning: profetens missgärning
      skall räknas lika med den frågandes missgärning --
 11.  på det att Israels barn icke mer må gå bort ifrån mig och fara
      vilse, ej heller mer orena sig med alla sina överträdelser, utan
      vara mitt folk, såsom jag skall vara deras Gud, säger Herren,
      HERREN.

 12.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 13.  Du människobarn, om ett land syndade mot mig och beginge
      otrohet, så att jag måste uträcka min hand mot det och fördärva
      dess livsuppehälle och sända hungersnöd över det och utrota
      därur både människor och djur,
      >Jes. 3,1. Hes. 4,16. 5,16.
 14.  och om då därinne funnes dessa tre män: Noa, Daniel och Job, så
      skulle de genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna liv,
      säger Herren, HERREN.
      >1 Mos. 6,8 f. Dan. 2,18 f. Job. 42,8 f.
 15.  Om jag läte vilddjur draga fram genom landet och göra det
      folktomt, så att det bleve så öde att ingen vågade draga där
      fram för djuren skull,
      >3 Mos. 26,22. 2 Kon. 17,25. Hes. 5,17.
 16.  då skulle, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, dessa tre
      män, om de vore därinne, icke kunna rädda vare sig söner eller
      döttrar; allenast de själva skulle räddas, men landet måste
      bliva öde.
 17.  Eller om jag läte svärd komma över det landet, i det att jag
      sade: »Svärdet fare fram genom landet!», och jag så utrotade
      därur både människor och djur,
 18.  och om då dessa tre män vore därinne, så skulle de, så sant jag
      lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda söner eller
      döttrar; allenast de själva skulle räddas.
 19.  Eller om jag sände pest i det landet och utgöte min vrede
      däröver i blod, för att utrota därur både människor och djur,
      >1 Krön. 21,14.
 20.  och om då Noa, Daniel och Job vore därinne, så skulle de, så
      sant jag lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda vare sig
      son eller dotter; de skulle genom sin rättfärdighet rädda
      allenast sina egna liv.
 21.  Och så säger Herren, HERREN: Men huru mycket värre bliver det
      icke, när jag på en gång sänder mina fyra svåra straffdomar:
      svärd, hungersnöd, vilddjur och pest, över Jerusalem, för att
      utrota därur både människor och djur!
      >2 Sam. 24,18. Jer. 15,3. Upp. 6,5.
 22.  Likväl skola några räddade bliva kvar där, några söner och
      döttrar, som skola föras bort.  Och se, dessa skola draga bort
      till eder; och när I fån se deras vandel och deras gärningar, då
      skolen I trösta eder för den olycka som jag har låtit komma över
      Jerusalem, ja, för allt som jag har låtit komma över
      det.
      >Hes. 12,16.
 23.  De skola vara eder till tröst, när I sen deras vandel och deras
      gärningar; I skolen då förstå att jag icke utan sak har gjort
      allt vad jag har gjort mot det, säger Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_15.html]
                        Hesekiel, 15 Kapitlet

                  Det torra vinträdet Israel är icke
                        förmer än andra träd.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
      >Ps. 80,9 f. Hes. 17,6 f. 19,10 f.
  2.  Du människobarn, varutinnan är vinstockens trä förmer än annat
      trä, vinstockens, vars rankor växa upp bland skogens andra träd?
  3.  Tager man väl virke därav till att förfärdiga något nyttigt?  Gör
      man ens därav en plugg för att på den hänga upp någonting?
  4.  Och om det nu därtill har varit livet till mat åt elden, så att
      dess båda ändar hava blivit förtärda av eld, och vad däremellan
      finnes är svett, duger det då till något nyttigt?
  5.  Icke ens medan det ännu var oskadat, kunde man förfärdiga något
      nyttigt därav; huru mycket mindre kan man förfärdiga något
      nyttigt därav, sedan det endels har blivit förtärt av elden och
      endels är svett!

  6.  Därför säger Herren, HERREN så: Såsom det händer med vinstockens
      trä bland annat trä från skogen, att Jag lämnar det till mat åt
      elden, så skall jag ock göra med Jerusalems invånare.
  7.  Jag skall vända mitt ansikte mot dem; ur elden hava de kommit
      undan, men eld skall dock förtära dem.  Och I skolen förnimma
      att jag är HERREN, när jag vänder mitt ansikte mot dem.
      >Hes. 14,8.
  8.  Och jag skall göra landet till en ödemark, därför att de hava
      varit otrogna, säger Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_16.html]
                        Hesekiel, 16 Kapitlet

               Jerusalems trohetsbrott, dess straff och
                           dess benådning.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, förehåll Jerusalem dess styggelser
  3.  och säg: Så säger Herren, HERREN till Jerusalem: Från Kanaans
      land stammar du, och där är du född; din fader var en amoré och
      din moder en hetitisk kvinna.
  4.  Och vid din födelse gick det så till.  När du föddes, skar ingen
      av din navelsträng, och du blev icke rentvagen med vatten, ej
      heller ingniden med salt och lindad.
  5.  Ingen såg på dig med så mycken ömkan, att han villa göra något
      sådant med dig eller visa dig någon misskund, utan man kastade
      ut dig på öppna fältet den dag du föddes; så ringa aktade man
      ditt liv.
  6.  Då gick jag förbi där du låg och fick se dig sprattla i ditt
      blod, och jag sade till dig: »Du skall få bliva vid liv, du som
      ligger där i ditt blod.»  Ja, jag sade till dig: »Du skall få
      bliva vid liv, du som ligger där i ditt blod;
  7.  ja, jag skall föröka dig till många tusen, såsom växterna äro på
      marken.»  Och du sköt upp och blev stor och mycket fager; dina
      bröst hade höjt sig, och ditt hår hade växt, men du var ännu
      naken och blottad.
  8.  Då gick jag åter förbi där du var och fick se att din tid var
      inne, din älskogstid; och jag bredde min mantel över dig och
      betäckte din blygd.  Och så gav jag dig min ed och ingick
      förbund med dig, säger Herren, HERREN, och du blev min.
      >1 Mos. 22,16. 24,7. Rut 3,9. Jer. 2,2 f. Hos. 2,2 f. 9,10.
  9.  Och jag tvådde dig med vatten och sköljde blodet av dig, och
      smorde dig med olja,
      >2 Mos. 19,5 f. Jos. 5,2 f.
 10.  och klädde på dig brokigt vävda kläder och satte på dig skor av
      tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en slöja av
      silke.
 11.  Och jag prydde dig med smycken: jag satte armband på dina armar
      och en kedja om din hals,
 12.  jag satte en ring i din näsa och örhängen i dina öron och en
      härlig krona på ditt huvud.
 13.  Så blev du prydd med guld och silver, och dina kläder voro av
      fint linne, av siden och av tyg i brokig vävnad.  Fint mjöl,
      honung och olja fick du äta.  Du blev övermåttan skön, och så
      vart du omsider en drottning.
 14.  Och ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull,
      ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader som jag hade
      satt på dig, säger Herren, HERREN.

 15.  Men du förlitade dig på din skönhet och bedrev otukt, sedan du
      nu hade fått sådant rykte; du slösade din otukt på var och en
      som gick där fram: det vore ju något för honom.
      >Jer. 2,20.
 16.  Och du tog dina kläder och gjorde dig med dem brokiga
      offerhöjder och bedrev på dessa otukt, sådana gärningar som
      eljest aldrig någonsin hava förekommit, ej heller mer skola
      göras.
 17.  Och du tog dina härliga smycken, det guld och silver som jag
      hade givit dig, och gjorde dig så mansbilder, med vilka du
      bedrev otukt.
      >Hes. 7,20. Hos. 2,8.
 18.  Och du tog dina brokigt vävda kläder och höljde dem i dessa; och
      min olja och min rökelse satte du fram för dem.
 19.  Och det bröd som jag hade givit dig -- ty fint mjöl, olja och
      honung hade jag ju låtit dig få att äta -- detta satte du fram
      för dem till en välbehaglig lukt; ja, därhän kom det, säger
      Herren, HERREN.
      >Hes. 6,13.
 20.  Och du tog dina söner och döttrar, dem som du hade fött åt mig,
      och offrade dessa åt dem till spis.  Var det då icke nog att du
      bedrev otukt?
      >2 Kon. 16,3. Jer. 7,31. 32,35.
 21.  Skulle du också slakta mina söner och giva dem till pris såsom
      offer åt dessa?
      >Jes. 57,5.
 22.  Och vid alla dina styggelser och din otukt tänkte du icke på din
      ungdoms dagar, då du var naken och blottad och låg där
      sprattlande i ditt blod.
 23.  Och sedan du hade bedrivit all denna ondska -- ve, ve dig!  säger
      Herren, HERREN --
 24.  byggde du dig kummel och gjorde dig höjdaltaren på alla öppna
      platser.
 25.  I alla gathörn byggde du dig höjd altaren och lät din skönhet
      skända och spärrade ut benen åt alla som gingo där fram; ja, du
      bedrev mycken otukt.
 26.  Du bedrev otukt med egyptierna, dina grannar med det stora
      köttet, ja, mycken otukt till att förtörna mig.
      >2 Mos. 32,1 f. Hes. 20,7 f. 23,3 f.
 27.  Men se, då uträckte jag min hand mot dig och minskade ditt
      underhåll och gav dig till pris åt dina fiender, filistéernas
      döttrar, som blygdes över ditt skändliga väsende.
      >Dom. 13,1 f. 1 Sam. 4,1 f.
 28.  Men sedan bedrev du otukt med assyrierna, ty du hade ännu icke
      blivit mätt; ja, du bedrev otukt med dem och blev ändå icke
      mätt.
      >2 Krön. 28,16. Hes. 23,5 f.
 29.  Du gick med din otukt ända bort till krämarlandet, kaldéernas
      land; men icke ens så blev du mätt.
      >Jes. 39,1 f. Hes. 17,4. 23,14 f.
 30.  Huru älskogskrankt var icke ditt hjärta, säger Herren, HERREN,
      eftersom du gjorde allt detta, sådana gärningar som allenast den
      fräckaste sköka kan göra.
 31.  Med dina döttrar uppförde du åt dig kummel i alla gathörn och
      höjdaltaren på alla öppna platser.  Men däri var du olik andra
      skökor, att du försmådde skökolön,
 32.  du äktenskapsbryterska, som i stället för den man du hade tog
      andra män till dig.
 33.  Åt alla andra skökor måste man giva skänker, men här var det du
      som gav skänker åt alla dina älskare och mutade dem, för att de
      skulle komma till dig från alla håll och bedriva otukt med dig.
 34.  Så gjorde du vid din otukt tvärt emot vad andra kvinnor göra;
      efter dig lopp ingen för att bedriva otukt, men du gav skökolön,
      utan att själv få någon skökolön; du gjorde tvärt emot andra.

 35.  Hör därför HERRENS ord, du sköka.
 36.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom du har varit så frikostig med
      din skam och blottat din blygd i otukt med din älskare, därför,
      och för alla dina vederstyggliga eländiga avgudars skull och för
      dina söners blods skull, dina söners, som du gav åt dessa,
 37.  se, därför skall jag församla alla dina älskare, dem som du har
      varit till behag, ja, alla dem som du har älskat mer eller
      mindre; dem skall jag församla mot dig från alla håll och blotta
      din blygd inför dem, så att de få se all din blygd.
      >Jer. 13,22,26. Klag. 1,8. Hes. 23,9 f. Hos. 2,5, 10.
 38.  Och jag skall döma dig efter den lag som gäller för
      äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor, och skall låta dig
      bliva ett blodigt offer för min vrede och nitälskan.
      >1 Mos. 9,6. 3 Mos. 20,10. 4 Mos. 35,31 f. Joh. 8,5.
 39.  Och jag skall giva dig i deras hand, och de skola slå ned dina
      kummel och bryta ned dina höjdaltaren, och slita av dig kläderna
      och taga ifrån dig dina härliga smycken och låta dig ligga naken
      och blottad.
 40.  Och de skola sammankalla en församling mot dig, och man skall
      stena dig och hugga sönder dig med svärd;
      >Hes. 23,46 f.
 41.  och dina hus skall man bränna upp i eld.  Så skall man hålla dom
      över dig inför många kvinnors ögon.  Och så skall jag göra slut
      på din otukt, och du skall icke mer kunna giva någon skökolön.
      >2 Kon. 25,9. 2 Krön. 36,19. Jer. 39,8. 52,13.
 42.  Och jag skall släcka min vrede på dig, så att min nitälskan kan
      vika ifrån dig, och så att jag får ro och slipper att mer
      förtörnas.
      >Hes. 5,13. 24,13.
 43.  Eftersom du icke tänkte på din ungdoms dagar, utan var avog mot
      mig i allt detta, se, därför skall också jag låta dina gärningar
      komma över ditt huvud, säger Herren, HERREN, på det att du icke
      mer må lägga sådan skändlighet till alla dina andra
      styggelser.
      >Hes. 9,10.

 44.  Se, alla som bruka ordspråk skola på dig tillämpa det
      ordspråket: »Sådan moder, sådan dotter.»
 45.  Ja, du är din moders dotter, hennes som övergav sin man och sina
      barn; du är dina systrars syster deras som övergåvo sina män och
      sina barn; eder moder var en hetitisk kvinna och eder fader en
      amoré.
 46.  Din större syster var Samaria med sina döttrar, hon som bodde
      norrut från dig; och din mindre syster, som bodde söderut från
      dig, var Sodom med sina döttrar.
 47.  Men du nöjde dig icke med att vandra på deras vägar och att göra
      efter deras styggelser; inom kort bedrev du värre ting än de, på
      alla dina vägar.
      >Hes. 5,7.
 48.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: din syster Sodom och
      hennes döttrar hava icke gjort vad du och dina döttrar haven
      gjort.
      >Matt. 11,23.
 49.  Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet,
      överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar
      beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.
      >1 Mos. 13,13.
 50.  Tvärtom blevo de högfärdiga och bedrevo vad styggeligt var inför
      mig; därför försköt jag dem, när jag såg detta.
      >1 Mos. 18,20 f. 19,13, 24.
 51.  Ej heller Samaria har syndat hälften så mycket som du.  Du har
      gjort så många flera styggelser än dessa, att du genom alla de
      styggelser du har bedrivit har kommit dina systrar att synas
      rättfärdiga.
      >Jer. 3,11. Matt. 12,4l f. Luk. 11,31 f.
 52.  Så må också du nu bara din skam, du som nu kan lända dina
      systrar till ursäkt; ty därigenom att du har bedrivit ännu
      vederstyggligare synder än de, stå nu såsom rättfärdiga i
      jämförelse med dig.  Ja, blygs och bär din skam över att du så
      har kommit dina systrar att synas rättfärdiga.
 53.  Därför skall jag ock åter upp rätta dem, Sodom med hennes
      döttrar och Samaria med hennes döttrar.  Dig skall jag ock åter
      upprätta mitt ibland dem,
 54.  för att du må bära din skam och skämmas för allt vad du har
      gjort, och därmed bliva dem till tröst.
 55.  Och med dina systrar skall så ske: Sodom och hennes döttrar
      skola åter bliva vad de fordom voro, och Samaria och hennes
      döttrar skola åter bliva vad de fordom voro Också du själv och
      dina döttrar skolen åter bliva vad I fordom voren.
 56.  Men om du förr icke ens hördes nämna din syster Sodom, under din
      höghetstid,
 57.  innan ännu din egen ondska hade blivit uppenbarad -- såsom den
      blev på den tid då du vart till smälek för Arams döttrar och för
      alla de kringboende filistéernas döttrar, som hånade dig på alla
      sidor --
      >2 Kon. 15,37. 2 Krön. 28,18.
 58.  Så måste du nu själv bära på din skändlighet och dina
      styggelser, säger HERREN.

 59.  Ty så säger Herren, HERREN: Jag har handlat med dig efter dina
      gärningar, ty du hade ju föraktat eden och brutit
      förbundet.
      >Jer. 2,20.
 60.  Men jag vill nu tänka på det förbund som jag slöt med dig i din
      ungdoms dagar, och upprätta med dig ett evigt förbund.
      >Jer. 2,2. 31,31 f. Rom. 11,25 f.
 61.  Då skall du tänka tillbaka på dina vägar och skämmas, när du får
      taga till dig dina systrar, de större jämte de mindre; ty jag
      skall giva dem åt dig till döttrar, dock icke för din trohet i
      förbundet.
 62.  Men jag skall upprätta mitt förbund med dig, och du skall
      förnimma att jag är HERREN;
 63.  och så skall du tänka därpå och blygas, så att du av skam icke
      mer kan upplåta din mun, då när jag förlåter dig allt vad du har
      gjort, säger Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_17.html]
                        Hesekiel, 17 Kapitlet

               Konung Sidkias förbundsbrott framställt
                 i en liknelse.  Den nya telningen på
                            Israels berg.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, förelägg Israels hus en gåta, och tala till det
      en liknelse;
  3.  säg: Så säger Herren, HERREN: Den stora örnen med de stora
      vingarna och de långa pennorna, han som är så full med brokiga
      fjädrar, han kom till Libanon och tog bort toppen på cedern.
      >Jer. 48,40. 49,22.
  4.  Han bröt av dess översta kvist och förde den till krämarlandet
      och satte den i en köpmansstad.
  5.  Sedan tog han en telning som växte i landet och planterade den i
      fruktbar jordmån; han tog den och satte den bland pilträd, på
      ett ställe där mycket vatten fanns.
  6.  Och den fick växa upp och bliva ett utgrenat vinträd, dock med
      låg stam, för att dess rankor skulle vända sig till honom och
      dess rötter vara under honom.  Den blev alltså ett vinträd som
      bar grenar och sköt skott.
  7.  Men där var ock en annan stor örn med stora vingar och fjädrar i
      mängd; och se, till denne böjde nu vinträdet längtansfullt sina
      grenar, och från platsen där det var planterat sträckte det sina
      rankor mot honom, för att han skulle vattna det.
  8.  Och dock var det planterat i god jordmån, på ett ställe där
      mycket vatten fanns, så att det kunde få grenar och bära frukt
      och bliva ett härligt vinträd.
  9.  Säg vidare: Så säger Herren, HERREN: Kan det nu gå det väl?
      Skall man icke rycka upp dess rötter och riva av dess frukt, så
      att det förtorkar, och så att alla blad som hava vuxit ut därpå
      förtorka?  Och sedan skall varken stor kraft eller mycket folk
      behövas för att flytta det bort ifrån dess rötter.
 10.  Visst står det fast planterat, men kan det gå det väl?  Skall det
      icke alldeles förtorka, när östanvinden når det, ja, förtorka på
      den plats där det har vuxit upp?

 11.  Och HERRENS ord kom till mig, han sade:
 12.  Säg till det gensträviga släktet Förstån I icke vad detta
      betyder?  Så säg då: Se, konungen i Babel kom till Jerusalem och
      tog dess konung och dess furstar och hämtade dem till sig i
      Babel.
      >2 Kon. 24,10 f.
 13.  Och han tog en ättling av konungahuset och slöt förbund med
      honom och lät honom anlägga ed.  Men de mäktige i landet hade
      han fört bort med sig,
      >2 Kon. 24,17 f. 2 Krön. 36,10 f.
 14.  för att landet skulle bliva ett oansenligt rike, som icke kunde
      uppresa sig, och som skulle nödgas hålla förbundet med honom, om
      det ville bestå.
 15.  Men han avföll från honom och skickade sina sändebud till
      Egypten, för att man där skulle giva honom hästar och mycket
      folk.  Kan det gå den väl, som så gör?  Kan han undkomma?  Kan
      den som bryter förbund undkomma?
      >Jer. 37,5.
 16.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: där den konung bor, som
      gjorde honom till konung, den vilkens ed han likväl föraktade,
      och vilkens förbund han bröt, där, hos honom i Babel, skall han
      sannerligen dö.
 17.  Och Farao skall icke med stor härsmakt och mycket folk bistå
      honom i kriget, när en vall kastas upp och en belägringsmur
      bygges, till undergång för många människor.
      >2 Kon. 25,1 Hes. 4,2.
 18.  Eftersom han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt
      detta fastän han hade givit sitt löfte, därför skall han icke
      undkomma.
 19.  Ja, därför säger Herren, HERREN så: Så sant jag lever, jag skall
      förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund,
      som han har brutit, komma över hans huvud.
 20.  Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva
      fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel och där
      hålla dom över honom, för den otrohets skull som han har begått
      mot mig.
      >Hes. 12,13. 32,3.
 21.  Och alla flyktingar ur alla hans härskaror skola falla för
      svärd, och om några bliva räddade, så skola de varda förströdda
      åt alla väderstreck.  Och I skolen förnimma att jag, HERREN, har
      talat.

 22.  Så säger Herren, HERREN: Jag vill ock själv taga en kvist av
      toppen på den höga cedern och sätta den; av dess översta skott
      skall jag avbryta en späd kvist och själv plantera den på ett
      högt och brant berg.
      >Jes. 11,1. Jer. 23,6. 33,15 f.
 23.  På Israels stolta berg skall jag plantera den, och den skall
      bära grenar och få frukt och bliva en härlig ceder.  Och allt vad
      fåglar heter av alla slag skall bo under den; de skola bo i
      skuggan av dess grenar.
      >Jes. 2,2. Matt. 13,31 f.
 24.  Och alla träd på marken skola förnimma att det är jag, HERREN,
      som förödmjukar höga träd och upphöjer låga träd, som låter
      friska träd förtorka och gör torra träd grönskande.  Jag, HERREN,
      har talat det, och jag fullbordar det också.

[https://runeberg.org/bibeln/26_18.html]
                        Hesekiel, 18 Kapitlet

               Den gudomliga vedergällningens ordning.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Vad orsak haven I till att bruka detta ordspråk i Israels land:
      »Fäderna äta sura druvor, och barnens tänder bliva ömma därav»?
      >Jer. 31,29 f.
  3.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, I skolen ingen orsak
      mer hava att bruka detta ordspråk i Israel.
  4.  Se, alla själar äro mina, faderns själ såväl som sonens är min;
      den som syndar, han skall dö.
      >1 Mos. 18,25.
  5.  Om nu en man är rättfärdig och övar rätt och rättfärdighet,
  6.  om han icke håller offermåltid på bergen, ej heller upplyfter
      sina ögon till Israels hus' eländiga avgudar, om han icke
      skändar sin nästas hustru, ej heller kommer vid en kvinna under
      hennes orenhets tid,
      >3 Mos. 18,19. 20,10.
  7.  om han icke förtrycker någon, utan giver tillbaka den pant han
      har fått för skuld, om han icke tager rov, utan giver sitt bröd
      åt den hungrige och kläder den nakne,
      >Mos 22,26 f. 5 Mos. 24,10 f. Jes. 58,6 f. Matt. 25,35.
  8.  om han icke ockrar eller tager ränta, om han håller sin hand
      tillbaka från vad orätt är och fäller rätta domar människor
      emellan --
      >2 Mos. 22,26. 5 Mos. 23,10. Ps. 15,5.
  9.  ja, om han så vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter,
      i det att han gör vad redligt är, då är han rättfärdig och skall
      förvisso få leva, säger Herren, HERREN.

 10.  Men om han så föder en son som bliver en våldsverkare, vilken
      utgjuter blod eller gör allenast något av allt detta
 11.  som han själv icke gjorde, en som håller offermåltid på bergen,
      skändar sin nästas hustru,
 12.  förtrycker den arme och fattige, tager rov, icke giver pant
      tillbaka, upplyfter sina ögon till de eländiga avgudarna,
      bedriver vad styggeligt är,
      >Am. 2,8.
 13.  ockrar och tager ränta -- skulle då denne få leva?  Nej, han
      skall icke få leva, utan eftersom han bedriver sådana
      styggelser, skall han straffas med döden; hans blod skall komma
      över honom.
      >3 Mos. 20,9 f.
 14.  Och om sedan denne föder en son, vilken ser alla de synder som
      hans fader begår, och vid åsynen av dem själv tager sig till
      vara för att göra sådant,
 15.  en som icke håller offermåltid på bergen, icke upplyfter sina
      ögon till Israels hus' eländiga avgudar, icke skändar sin nästas
      hustru,
 16.  en som icke förtrycker någon, icke fordrar pant eller tager rov,
      utan giver sitt bröd åt den hungrige och kläder den nakne,
 17.  en som icke förgriper sig på den arme, ej heller ockrar eller
      tager ränta, utan gör efter mina rätter och vandrar efter mina
      stadgar, då skall denne icke dö genom sin faders missgärning,
      utan skall förvisso få leva.
 18.  Hans fader däremot, som begick våldsgärningar och rövade från
      sin broder och gjorde bland sina fränder det som icke var gott,
      se, han måste dö genom sin missgärning.

 19.  Huru kunnen I nu fråga: »Varför skulle icke sonen bära på sin
      faders missgärning?»  Jo, sonen övade ju rätt och rättfärdighet
      och höll alla mina stadgar och gjorde efter dem; därför skall
      han förvisso få leva.
 20.  Den som syndar, han skall dö; en son skall icke bära på sin
      faders missgärning, och en fader skall icke bära på sin sons
      missgärning.  Över den rättfärdige skall hans rättfärdighet
      komma, och över den ogudaktige skall hans ogudaktighet komma.
      >5 Mos. 24,16. 2 Kon. 14,6. 2 Krön. 25,4.
 21.  Men om den ogudaktige omvänder sig från alla de synder som han
      har begått, och håller alla mina stadgar och övar rätt och
      rättfärdighet, då skall han förvisso leva och icke dö.
 22.  Ingen av de överträdelser han har begått skall du tillräknas
      honom; genom den rättfärdighet han har övat skall han få leva.
 23.  Menar du att jag har lust till den ogudaktiges död, säger
      Herren, HERREN, och icke fastmer därtill att han vänder om från
      sin väg och får leva?
      >Hes. 33,11. 2 Petr. 3,9.

 24.  Men om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör
      vad orätt är, alla sådana styggelser som den ogudaktige gör --
      skulle han då få leva, om han gör så?  Nej, intet av all den
      rättfärdighet han har övat skall då ihågkommas, utan genom den
      otrohet han har begått och den synd han har övat skall han dö.
      >Hes. 3,20. 33,12 f.

 25.  Men nu sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.»  Hören då,
      I av Israels hus: Skulle verkligen min väg icke alltid vara
      densamma?  Är det icke fastmer eder väg som icke alltid är
      densamma?
      >Hes. 33,17 f.
 26.  Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad
      orätt är, så måste han dö till straff därför; genom det orätta
      som han gör måste han dö.
 27.  Men om den ogudaktige vänder om från den ogudaktighet som han
      har övat, och i stället övar rätt och rättfärdighet, då får han
      behålla sin själ vid liv.
 28.  Ja, eftersom han kom till insikt och vände om från alla de
      överträdelser han hade begått, skall han förvisso leva och icke
      dö.
 29.  Och ändå säga de av Israels hus: »Herrens väg är icke alltid
      densamma»!  Skulle verkligen mina vägar icke alltid vara desamma,
      I av Israels hus?  Är det icke fastmer eder väg som icke alltid
      är densamma?

 30.  Alltså: jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av
      Israels hus, säger Herren, HERREN.  Vänden om, ja, vänden eder
      bort ifrån alla edra överträdelser, för att eder missgärning
      icke må bliva eder till en stötesten.
 31.  Kasten bort ifrån eder alla de överträdelser som I haven begått,
      och skaffen eder ett nytt hjärta och en ny ande; ty icke viljen
      I väl dö, I av Israels hus?
      >Ps. 51,12. Hes. 11,19.
 32.  Jag har ju ingen lust till någons död, säger Herren
      HERREN.  Omvänden eder därför, så fån I leva.

[https://runeberg.org/bibeln/26_19.html]
                        Hesekiel, 19 Kapitlet

                   Klagosång över Juda konungahus.

  1.    Men du, stäm upp en klagosång
            över Israels furstar;
  2.        säg:

            Huru var icke din moder en lejoninna!
            Bland lejon låg hon;
        hon födde upp sina ungar
            bland kraftiga lejon.
      >1 Mos.49,9 f.
  3.    Så födde hon upp en av sina ungar,
            så att han blev ett kraftigt lejon;
        han lärde sig att taga rov,
            människor åt han upp.
      >2 Kon. 23,31 f. Jer. 22,10 f.
  4.    Men folken fingo höra om honom
            och han blev fångad i deras grop;
        och man förde honom med krok i nosen
            till Egyptens land.

  5.    När hon nu såg att hon fick vänta förgäves,
            och att hennes hopp blev om intet,
        då tog hon en annan av sina ungar
            och gjorde denne till ett kraftigt lejon.
      >2 Kon. 24,18 f.
  6.    Stolt gick han omkring bland lejonen,
            ja, han blev ett kraftigt lejon;
        han lärde sig att taga rov,
            människor åt han upp.
  7.    Han våldförde deras änkor,
            deras städer förödde han.
        Och landet med vad däri var blev förfärat
            vid dånet av hans rytande.
  8.    Då bådade man upp folk mot honom
            runt omkring från länderna;
        och de bredde ut sitt nät för honom,
            och han blev fångad i deras grop
  9.    Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen,
            och förde honom till konungen Babel
        Där satte man honom in i fasta borgar,
        för att hans röst ej mer skulle höras
            bort till Israels berg.
      >2 Kon. 25,6.

 10.    Medan de levde i ro, var din moder såsom ett vinträd,
            planterat vid vatten.
        Och det blev ett fruktsamt träd, rikt på skott,
            genom det myckna vattnet.
 11.    Det fick starka grenar,
            tjänliga till härskarspiror,
        och dess stam växte hög,
            omgiven av lövverk,
        så att det syntes vida, ty det var högt
            och rikt på rankor.

 12.    Då ryckte man upp det i vrede,
            och det blev kastat på jorden,
        och stormen från öster
            förtorkade dess frukt.
        Dess starka grenar
            brötos av och torkade bort,
            elden fick förtära dem.
      >Hes. 17,10. Hos. 13,15.
 13.    Nu är det utplanterat i öknen,
            i ett torrt och törstande land.
 14.    Och eld har gått ut från dess yppersta gren
            och har förtärt dess frukt.
        Så finnes där nu ingen stark gren kvar,
         ingen härskarspira!
      >2 Krön. 36,11, 19 f.

      En klagosång är detta, och den har fått tjäna såsom klagosång.

[https://runeberg.org/bibeln/26_20.html]
                        Hesekiel, 20 Kapitlet

                Israels gensträvighet, förkastelse och
               slutliga återupprättelse.  Elden i skogen
                               söderut.

  1.  I sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kommo några av
      de äldste i Israel för att fråga HERREN; och de satte sig ned
      hos mig.
      >Hes. 14,1.
  2.  Då kom HERRENS ord till mig han sade:
  3.  Du människobarn, tala med de äldste i Israel och säg till dem:
      Så säger Herren, HERREN: Haven I kommit för att fråga mig?  Så
      sant jag lever, jag låter icke fråga mig av eder, säger Herren,
      HERREN.
  4.  Men vill du döma dem, ja, vill du döma, du människobarn, så
      förehåll dem deras fäders styggelser
  5.  och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: På den dag då jag
      utvalde Israel, då upplyfte jag min hand till ed inför Jakobs
      hus' barn och gjorde mig känd för dem i Egyptens land; jag
      upplyfte min hand till ed inför dem och sade: »Jag är HERREN,
      eder Gud.
      >2 Mos. 6,8. 5 Mos. 7,6.
  6.  På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur
      Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett
      land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore
      härligast bland alla länder.
      >2 Mos 3,8. Jer. 3,19.
  7.  Och jag sade till dem: »Var och en av eder kaste bort sina ögons
      styggelser, och ingen orene sig på Egyptens eländiga avgudar;
      jag är HERREN, eder Gud.»
      >3 Mos. 18,3. Jos. 24,14. Hes. 23,3.
  8.  Men de voro gensträviga mot mig och ville icke höra på mig; de
      kastade icke bort var och en sina ögons styggelser, och de
      övergåvo icke Egyptens eländiga avgudar.  Då tänkte jag på att
      utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på
      dem mitt i Egyptens land.
      >5 Mos. 9,7, 24.
  9.  Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att
      detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, bland vilka de
      levde, och i vilkas åsyn jag gjorde mig känd för dem, i det jag
      förde dem ut ur Egyptens land.

 10.  Så förde jag dem då ut ur Egyptens land och lät dem komma in i
      öknen.
 11.  Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina rätter;
      den människa som gör efter dem får leva genom dem.
      >2 Mos. 15,26. 20,1 f. 3 Mos. 18,5. 5 Mos. 5,1 f. 30,6.
      >Rom. 10,5. Gal. 3,12.
 12.  Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan
      mig och dem, för att man skulle veta att jag är HERREN, som
      helgar dem.
      >2 Mos. 16,23 f. 20,8. 31,13, 17. Jes. 58,13.
 13.  Men Israels hus var gensträvigt mot mig i öknen; de vandrade
      icke efter mina stadgar, utan föraktade mina rätter, fastän den
      människa som gör efter dem får leva genom dem; de ohelgade ock
      svårt mina sabbater.  Då tänkte jag på att utgjuta min
      förtörnelse över dem i öknen och så förgöra dem.
      >4 Mos. 14,2. 15,32.
 14.  Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att
      detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn
      jag hade fört dem ut.
      >1 Mos. 14,13 f. 5 Mos. 9,28.
 15.  Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att jag
      icke skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem,
      ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore
      härligast bland alla länder --
      >4 Mos. 14,21 f. 5 Mos. 1,34 f.
 16.  detta därför att de föraktade mina rätter och icke vandrade
      efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras
      hjärtan följde efter deras eländiga avgudar.
 17.  Men jag visade dem skonsamhet och fördärvade dem icke; jag
      gjorde icke alldeles ände på dem i öknen.

 18.  Och jag sade till deras barn i öknen: »I skolen icke vandra
      efter edra fäders stadgar och icke hålla deras rätter, ej heller
      orena eder på deras eländiga avgudar.
 19.  Jag är HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och håller
      mina rätter och gören efter dem.
      >5 Mos. 4,1.
 20.  Och helgen mina sabbater, och må de vara ett tecken mellan mig
      och eder, för att man må veta att jag är HERREN, eder Gud.
 21.  Men deras barn voro gensträviga mot mig; de vandrade icke efter
      mina stadgar och höllo icke mina rätter, så att de gjorde efter
      dem fastän den människa som gör efter dem får leva genom dem; de
      ohelgade ock mina sabbater.  Då tänkte jag på att utgjuta min
      förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på dem i öknen.
 22.  Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde
      jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva
      vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn jag hade fört dem ut.
 23.  Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att
      förskingra dem bland folken och förströ dem i länderna,
      >3 Mos. 26,39 f. 5 Mos. 28,64 f.
 24.  eftersom de icke gjorde efter mina rätter, utan föraktade mina
      stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras ögon
      hängde vid deras fäders eländiga avgudar.
 25.  Därför gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras båtnad,
      och rätter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.
      >Jer.8,8 Apg. 7,42 f. Rom. 1,24 f. 2 Tess. 2,10 f.
 26.  Och jag lät dem orena sig med sina offerskänker, med att låta
      allt som öppnade moderlivet gå genom eld, ty jag ville slå dem
      med förfäran, på det att de skulle förstå att jag är HERREN.
      >Krön. 33,6. Hes. 16,20 f.

 27.  Tala därför till Israels hus, du människobarn, och säg till dem:
      Så säger Herren, HERREN: Också därmed hava edra fäder hädat mig,
      att de hava begått otrohet mot mig.
 28.  När jag hade låtit dem komma in i det land som jag med upplyft
      hand hade lovat att giva dem, och när de så där fingo se någon
      hög kulle eller något lummigt träd, då offrade de där sina
      slaktoffer och framburo där sina offergåvor, mig till
      förtörnelse, och läto där sina offers välbehagliga lukt uppstiga
      och utgöto där sina drickoffer.
      >Jes. 57,5 f.
 29.  Då sade jag till dem: »Vad är detta för en offerhöjd[1], denna
      som I kommen[2] till?»  Därav fick en sådan plats namnet
      »offerhöjd», såsom man säger ännu i dag.

 30.  Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Skolen då
      I orena eder på samma sätt som edra fäder gjorde, och i trolös
      avfällighet löpa efter deras styggelser?
 31.  I orenen eder ännu i dag på alla edra eländiga avgudar, i det
      att I frambären åt dem edra offerskänker och låten edra barn gå
      genom eld.  Skulle jag då låta fråga mig av eder, I av Israels
      hus?  Nej, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, ja låter icke
      fråga mig av eder.
 32.  Och förvisso skall icke det få ske som har kommit eder i sinnet,
      då I tänken: »Vi vilja bliva såsom hedningarna, såsom folken i
      andra länder: vi vilja tjäna trä och sten.
      >5 Mos. 4,28.
 33.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, med stark hand och
      uträckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag sannerligen
      regera över eder.
 34.  Och med stark hand och uträckt arm och utgjuten förtörnelse
      skall jag föra eder ut ifrån folken och församla eder från de
      länder i vilka I ären förströdda.
      >Hes. 11,17.
 35.  Och jag skall föra eder in i Folkens öken, och där skall jag gå
      till rätta med eder, ansikte mot ansikte.
      >Hos. 2,14.
 36.  Likasom jag gick till rätta med edra fäder i öknen vid Egyptens
      land, så skall jag ock gå till rätta med eder, säger Herren,
      HERREN.
 37.  Och jag skall låta eder draga fram under staven och tvinga eder
      in i förbundets band.
 38.  Och jag skall rensa bort ifrån eder dem som sätta sig upp emot
      mig och avfalla från mig, jag skall skaffa bort dem ur det land
      där de nu bo, men in i Israels land skola de icke få komma; och
      I skolen förnimma att jag är HERREN.

 39.  Men hören nu, I av Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Välan,
      gån åstad och tjänen edra eländiga avgudar, var och en dem han
      har.  Sedan skolen I förvisso komma att höra på mig, och I
      skolen då icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offerskänker
      och edra eländiga avgudar.
 40.  Ty på mitt heliga berg, på Israels höga berg, säger Herren,
      HERREN där skall hela Israels hus tjäna mig, så många därav som
      finnas i landet; där skall jag finna behag i dem, där skall jag
      hava lust till edra offergärder och till förstlingen av edra
      gåvor, vadhelst I viljen helga.
 41.  Vid den välbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, när
      tiden kommer, att jag för eder ut ifrån folken och församlar
      eder från de länder i vilka I ären förströdda.  Och jag skall
      bevisa mig helig på eder inför folkens ögon.
 42.  Ja, I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag låter eder
      komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand
      lovade att giva åt edra fäder.
 43.  Och där skolen I tänka tillbaka på edra vägar och på alla de
      gärningar som I orenaden eder med; och I skolen känna leda vid
      eder själva för allt det onda som I haven gjort.
      >Hes. 6,9. 16,61 f. 36,31.
 44.  Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag så handlar med
      eder, för mitt namns skull och icke efter edra onda vägar och
      edra skändliga gärningar, I av Israels hus, säger Herren,
      HERREN.

 45.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 46.  Du människobarn, vänd ditt ansikte söderut och predika mot
      söder; ja, profetera mot skogslandet söderut;
 47.  säg till skogen söderut: Hör HERRENS ord: Så säger Herren,
      HERREN: Se, jag skall tända upp en eld i dig, och den skall
      förtära alla träd i dig, både de friska och de torra; den
      flammande lågan skall icke kunna släckas, och av den skola allas
      ansikten förbrännas, allas mellan söder och norr.
      >Jes. 10,17 f.
 48.  Och allt kött skall se att jag, HERREN, har upptänt den; den
      skall icke kunna släckas.

 49.  Och jag sade: »Ack, Herre, HERRE!  Dessa säga om mig: 'Denne
      talar ju gåtor.'»

[1]  Hebr. habbamá.
[2]  Hebr. habbaím.

[https://runeberg.org/bibeln/26_21.html]
                        Hesekiel, 21 Kapitlet

                Herrens svärd.  Straffet över Juda med
                  dess konung och över Ammons barn.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot
      helgedomarna, ja, profetera mot Israels land.
  3.  Och säg till Israels land: Så säger HERREN: Se, jag skall vända
      mig mot dig och draga ut mitt svärd ur skidan och utrota ur dig
      både rättfärdiga och ogudaktiga.
  4.  Ja, eftersom jag skall utrota ur dig både rättfärdiga och
      ogudaktiga, därför skall mitt svärd fara ut ur skidan och vända
      sig mot allt kött mellan söder och norr;
  5.  och allt kött skall förnimma att jag, HERREN, har dragit ut mitt
      svärd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen.
  6.  Men du, människobarn, må sucka, ja, du må sucka inför deras
      ögon, som om dina länder skulle brista sönder i din bittra
      smärta.
  7.  Och när de fråga dig: »Varför suckar du?», då skall du svara:
      »För ett olycksbud, som när det kommer, skall göra att alla
      hjärtan förfäras och alla händer sjunka ned och alla sinnen
      omtöcknas och alla knän bliva såsom vatten.  Se, det kommer, ja,
      det fullbordas!  säger Herren, HERREN.»
      >Hes. 7,17

  8.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  9.  Du människobarn, profetera och säg: Så säger HERREN: Säg: Ett
      svärd, ja, ett svärd har blivit vässt och har blivit fejat.
 10.  Det har blivit vässt, för att det skall anställa ett slaktande;
      det har blivit fejat, för att det skall blixtra.  Eller skola vi
      få fröjd därav?  Fröjd av det som bliver ett tuktoris för min
      son, ett för vilket intet trä kan bestå!
 11.  Nej, han har lämnat det till att fejas, för att det skall fattas
      i handen; svärdet har blivit vässt och fejat för att sättas i en
      dråpares hand.
 12.  Ropa och jämra dig, du människobarn, ty det drabbar mitt folk,
      det drabbar alla Israels hövdingar.  De äro med mitt folk
      hemfallna åt svärdet; därför må du slå dig på länden.
      >Jer. 31,19.
 13.  Ty rannsakning har redan skett; huru skulle det då vara möjligt
      att riset icke drabbade, det ris för vilket intet kan bestå?
      säger Herren, HERREN.
 14.  Men du, människobarn, profetera och slå händerna tillsammans; må
      svärdet fördubblas, ja, bliva såsom tre, må det bliva ett
      mordsvärd, ett mordsvärd jämväl för den störste, svärdet som
      drabbar dem från alla håll.
      >Hes. 6,11.
 15.  Ja, för att deras hjärtan må försmälta av ångest, och för att
      många må falla, skall jag sända det blänkande svärdet mot alla
      deras portar.  Ack, det är gjort likt en blixt, det är draget för
      att slakta!
 16.  Hugg lös med all makt åt höger, måtta åt vänster, varthelst din
      egg kan bliva riktad.
 17.  Också jag skall slå mina händer tillsammans och släcka min
      vrede.  Jag, HERREN, har talat.
      >Hes. 5,13.

 18.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 19.  Du människobarn, märk ut åt dig två vägar på vilka den
      babyloniske konungens svärd kan gå fram; låt båda gå ut från ett
      och samma land.  Skär så ut en vägvisare, skär ut den för den
      plats där stadsvägarna skilja sig.
 20.  Märk ut såsom det håll dit svärdet kan gå dels Rabba i Ammons
      barns land, dels Juda med det befästa Jerusalem.
 21.  Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet där de båda vägarna
      begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han
      rådfrågar sina husgudar, han ser på levern.
 22.  I sin högra hand får han då ut lotten »Jerusalem», för att han
      där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop,
      upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp
      murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en
      belägringsmur.  --
 23.  Detta synes dem vara en falsk spådom: de hava ju heliga eder.
      Men han uppväcker minnet av deras missgärning, och så ryckas de
      bort.
 24.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven uppväckt minnet
      av eder missgärning i det att edra överträdelser hava blivit
      uppenbara, så att eder syndfullhet visar sig i allt vad I gören,
      ja, eftersom minnet av eder har blivit uppväckt, därför skolen I
      komma att med makt ryckas bort.
 25.  Och du, dödsdömde, ogudaktige furste över Israel, du vilkens dag
      kommer, när din missgärning har nått sin gräns,
 26.  så säger Herren, HERREN: Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig
      kronan.  Det som nu är skall icke förbliva vad det är; vad lågt
      är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas.
 27.  Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta
      skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt
      därtill, den som jag har givit det åt.
      >Hes. 17,22 f.

 28.  Och du, människobarn, profetera Och såg: Så säger Herren, HERREN
      om Ammons barn och om deras smädelser: Säg: Ett svärd, ja, ett
      svärd är draget, det är fejat för att slakta för att varda
      mättat och för att blixtra,
      >Hes. 25,1 f.
 29.  mitt under det att man skådar åt dig falska profetsyner och spår
      åt dig lögnaktiga spådomar om att du skall sättas på de
      dödsdömda ogudaktigas hals, vilkas dag kommer, när missgärningen
      har nått sin gräns.
 30.  Må det stickas i skidan igen.  I den trakt där du är skapad, i
      det land varifrån du stammar, där skall jag döma dig.
 31.  Jag skall Utgjuta min vrede över dig, jag skall mot dig blåsa
      upp min förgrymmelses eld; och jag skall giva dig till pris åt
      vilda människor, åt män som äro mästare i att fördärva.
 32.  Du skall bliva till mat åt elden, ditt blod skall flyta i
      landet; ingen skall mer tänka på dig.  Ty jag, HERREN, har talat.

[https://runeberg.org/bibeln/26_22.html]
                        Hesekiel, 22 Kapitlet

                 Jerusalems syndalista.  Dess straff.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vill du döma ja, vill du döma blodstaden?
      Förehåll henne då alla hennes styggelser
      >Hes. 9,9. 20,4. 23,36. 24,6, 9.
  3.  och säg: Så säger Herren, HERREN: Du stad som utgjuter dina
      invånares blod, så att din stund måste komma, du som gör
      eländiga avgudar åt dig och så bliver orenad!
      >2 Kon. 21,16.
  4.  Genom det blod som du har utgjutit har du ådragit dig skuld, och
      genom de eländiga avgudar som du har gjort har du orenat dig; så
      har du påskyndat dina dagars slut och nu hunnit gränsen för dina
      år.  Därför skall jag låta dig bliva till smälek för folken och
      till spott för alla länder.
      >5 Mos. 28,37.
  5.  Ja, både nära och fjärran skall man bespotta dig, du vilkens
      namn är skändat, du förvirringens stad.

  6.  Se, hos dig trotsa Israels hövdingar var och en på sin arm, om
      det gäller att utgjuta blod.
  7.  Över fader och moder uttalar man förbannelser hos dig; mot
      främlingen övar man våld hos dig; den faderlöse och änkan
      förtrycker man hos dig.
      >Jer. 7,6.
  8.  Mina heliga ting föraktar du, och mina sabbater ohelgar du.
      >Hes. 20,12 f.
  9.  Förtalare finnas hos dig, om det gäller att utgjuta blod.  Man
      håller hos dig offermåltider på bergen; man bedriver hos dig vad
      skändligt är.
      >Jer. 6,28. Hes. 18,6.
 10.  Man blottar sin faders blygd hos dig; man kränker hos dig
      kvinnan, när hon har sin orenhets tid.
      >3 Mos. 18,19. 20,14 ,18.
 11.  Man bedriver styggelse, var och en med sin nästas hustru; ja,
      man orenar i skändlighet sin sons hustru; man kränker hos dig
      sin syster, sin faders dotter.
      >Jer. 5,8.
 12.  Man tager hos dig mutor för att utgjuta blod; ja, du ockrar och
      tager ränta och skinnar din nästa med våld, och mig förgäter du,
      säger Herren, HERREN.
 13.  Men se, jag slår mina händer tillsammans i harm över det
      skinneri du övar, och i harm över det blod som du utgjuter hos
      dig.
      >Hes. 21,14.
 14.  Menar du att ditt mod skall bestå, eller att dina händer skola
      vara starka nog, när tiden kommer, att jag utför mitt verk på
      dig?  Jag HERREN, har talat, och jag fullbordar det också.
 15.  Jag skall förskingra dig bland folken och förströ dig i
      länderna; så skall jag taga bort ifrån dig all din orenhet.
 16.  Du skall bliva vanärad inför folkens ögon, genom din egen skuld;
      och du skall förnimma att jag är HERREN.

 17.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 18.  Du människobarn, Israels hus har för mig blivit slagg; de äro
      allasammans blott koppar, tenn, järn och bly i ugnen; de äro ett
      silver som kan räknas för slagg.
      >Jes. 1,22. Jer. 6,28.
 19.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I allasammans haven
      blivit slagg, se, därför skall jag hopsamla eder i Jerusalem.
 20.  Likasom man hopsamlar silver, koppar, järn, bly och tenn i ugnen
      och där blåser upp eld under det och smälter det, så skall jag i
      min vrede och förtörnelse hopsamla eder och kasta eder i ugnen
      och smälta eder.
 21.  Ja, jag skall samla eder tillhopa; och blåsa upp min
      förgrymmelses eld under eder, för att I man smältas däri.
 22.  Likasom silver smältes i ugnen, så skolen I smältas däri; och I
      skolen förnimma att det är jag, HERREN, som utgjuter min
      förtörnelse över eder.

 23.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, säg
      till dem:
 24.  Du är ett land som icke bliver renat, icke varder sköljt av regn
      på vredens dag.
 25.  De profeter som där finnas hava sammansvurit sig och blivit
      såsom rytande, rovgiriga lejon; de äta upp själar, de riva till
      sig gods och dyrbarheter och göra många till änkor därinne.
      >Mik. 3,11. Mark. 12,40.
 26.  Prästerna där våldföra min lag och ohelga mina heliga ting; de
      göra ingen åtskillnad mellan heligt och oheligt och undervisa
      icke om skillnaden mellan rent och orent.  De tillsluta sina
      ögon för mina sabbater, och så bliver jag ohelgad mitt ibland
      dem.
      >3 Mos. 10,10 f. Jer. 2,8. Hes. 44,23. Sef. 3,4.
 27.  Furstarna därinne äro såsom rovgiriga vargar; de utgjuta blod
      och förgöra själar för att skaffa sig vinning.
 28.  De profeter som de hava tjäna dem såsom vitmenare; de skåda åt
      dem falska profetsyner och spå åt dem lögnaktiga spådomar; de
      säga: »Så säger Herren, HERREN», och det fastän HERREN icke har
      talat.
      >Hes. 13,10.
 29.  Folket i landet begår våldsgärningar och tager rov; den arme och
      fattige förtrycka de, och mot främlingen öva de våld, utan lag
      och rätt.
 30.  Jag söker bland dem efter någon som skulle kunna uppföra en mur
      och träda fram i gapet inför mig till försvar för landet, på det
      att jag icke må fördärva det; men jag finner ingen.
      >Ps. 106,23. Jer. 5,1. Hes. 13,5.
 31.  Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör ände på dem med
      min förgrymmelses eld.  Deras gärningar skall jag låta komma över
      deras huvuden, säger Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_23.html]
                        Hesekiel, 23 Kapitlet

                De båda systrarna Ohola (Samaria) och
                         Oholiba (Jerusalem).

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en
      och samma moder.
  3.  Dessa bedrevo otukt i Egypten; de gjorde det redan i sin ungdom.
      Där kramades deras bröst, och där smekte man deras jungfruliga
      barm.
      >Hes. 16,26.
  4.  Den äldre hette Ohola, och hennes syster Oholiba.  Därefter blevo
      de mina, och födde söner och döttrar.  Och om deras namn är att
      veta att Ohola är Samaria, och Oholiba Jerusalem.
      >Hes. 16,8.

  5.  Men Ohola bedrev otukt i stället för att hålla sig till mig; hon
      upptändes av lusta till sina älskare hennes grannar assyrierna,
      >2 Kon. 15,19. 17,3 f. Hes. 16,28.
  6.  där de kommo klädda i mörkblå purpur och voro ståthållare och
      landshövdingar, vackra unga män allasammans, ryttare som redo på
      hästar.
  7.  Hon gav åt dem sin trolösa älskog, åt Assurs alla yppersta
      söner; och varhelst hon upptändes av lusta, där orenade hon sig
      på alla deras eländiga avgudar
  8.  Men ändå uppgav hon icke sin otukt med egyptierna, som hade fått
      ligga hos henne i hennes ungdom, och som hade smekt hennes
      jungfruliga barm och slösat på henne sin otukt.
  9.  Därför gav jag henne till pris åt hennes älskare, åt Assurs
      söner, till vilka hon var upptänd av lusta.
      >Hes. 16,36 f.
 10.  Och sedan dessa hade blottat hennes blygd, förde de bort hennes
      söner och döttrar och dräpte henne själv med svärd; så blev hon
      en varnagel för andra kvinnor, då nu dom blev hållen över henne.

 11.  Men fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon av
      lusta ännu värre och drev sin otukt ännu längre än systern.
      >Jer. 3,7 f. Hes. 16,47 f.
 12.  Hon upptändes av lusta till Assurs söner; de voro ju ståthållare
      och landshövdingar och voro hennes grannar, de kommo klädda i
      präktig dräkt, ryttare som redo på hästar, vackra unga män
      allasammans.
      >2 Kon. 16,7 f.
 13.  Och jag såg att också hon orenade sig; båda gingo de samma väg.
 14.  Men denna drev sin otukt ännu längre.  Ty när hon fick se
      mansbilder inristade i väggen, beläten av kaldéer, som man hade
      inristat och målat röda med dyrbar färg,
      >Hes. 8,10.
 15.  framställda med gördlar kring sina länder och med ståtliga
      huvudbonader, allasammans lika kämpar, ja, när hon fick se dessa
      bilder av Babels söner, av de män som hade sitt fädernesland i
      Kaldeen;
 16.  då upptändes hon av lusta till dem, strax när hon såg dem för
      sina ögon.  Och hon sände bud till dem i Kaldeen;
 17.  och Babels söner kommo till henne och lågo hos henne i älskog
      och orenade henne genom sin otukt.  Först sedan hon hade blivit
      orenad av dem, vände sig hennes själ ifrån dem.
 18.  Men när hon så öppet bedrev sin otukt och blottade sin blygd, då
      vände sig min själ ifrån henne, likasom den hade vänt sig ifrån
      hennes syster.

 19.  Dock drev hon sin otukt ännu längre: hon mindes sin ungdoms
      dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land;
      >2 Kon. 18,21.
 20.  och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där, som hade
      kött såsom åsnor och flöde såsom hästar.
      >Jer. 5,8.
 21.  Ja, din håg stod åter till din ungdoms skändlighet, när
      egyptierna smekte din barm, därför att du hade så ungdomliga
      bröst.
      >Hes. 17,15.

 22.  Därför, du Oholiba, säger Herren, HERREN så: Se, jag skall
      uppväcka mot dig dina älskare, dem som din själ har vänt sig
      ifrån, och jag skall låta dem komma över dig från alla sidor,
 23.  Babels söner och alla kaldéer, pekodéer, soéer och koéer och
      alla Assurs söner med dem, vackra unga män, ståthållare och
      landshövdingar allasammans, kämpar och berömliga män, som rida
      på hästar allasammans.
 24.  De skola komma över dig med vagnar och hjuldon i mängd och med
      skaror av folk; rustade med skärmar och sköldar och klädda
      hjälmar skola de anfalla dig från alla sidor.  Och jag skall
      överlämna domen åt dem, och de skola döma dig efter sina rätter.
 25.  Jag skall låta min nitälskan gå över dig, så att de fara grymt
      fram mot dig; de skola skära av dig näsa och öron, och de som
      bliva kvar av dig skola falla för svärd.  Man skall föra bort
      dina söner och döttrar, och vad som bliver kvar av dig skall
      förtäras av eld.
 26.  Man skall slita av dig dina kläder och taga ifrån dig dina
      härliga smycken.
 27.  Så skall jag göra slut på din skändlighet och på den otukt som
      du begynte öva i Egyptens land; och du skall icke mer lyfta upp
      dina ögon till dem och icke mer tänka på Egypten.
 28.  Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill giva dig till pris åt
      dem som du nu hatar, åt dem som din själ har vänt sig bort
      ifrån.
 29.  Och de skola fara fram mot dig såsom fiender, och skola taga
      ifrån dig allt vad du har förvärvat och lämna dig naken och
      blottad; ja, din otuktiga blygd skall varda blottad, med din
      skändlighet och din otukt.
 30.  Detta skall man göra dig, därför att du i otukt lopp efter
      hedningarna och orenade dig på deras eländiga avgudar.
 31.  Du vandrade på din systers väg; därför skall jag sätta i din
      hand samma kalk som gavs åt henne.
      >Ps. 75,9. Jes. 51,17. Jer. 25,15.
 32.  Ja, så säger Herren, HERREN: Du skall nödgas dricka din systers
      kalk, så djup och så vid som den är, och den skall bringa dig
      åtlöje och smälek i fullt mått.
 33.  Du skall bliva drucken och bliva full av bedrövelse, ty en
      ödeläggelsens och förödelsens kalk är din syster Samarias kalk.
 34.  Du skall nödgas dricka ut den till sista droppen, ja ock slicka
      dess skärvor, och du skall sarga ditt bröst.  Ty jag har talat,
      säger Herren, HERREN.
 35.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom du har förgätit mig och
      kastat mig bakom din rygg, därför måste du ock bära på din
      skändlighet och din otukt.
      >1 Kon. 14,9. Jer. 2,32. 3,21. 13,25. 18,15.

 36.  Och HERREN sade till mig: Du människobarn, vill du döma Ohola
      och Oholiba?  Förehåll dem då deras styggelser.
      >Hes. 22,2.
 37.  Ty de hava begått äktenskapsbrott, och blod låder vid deras
      händer.  Ja, med sina eländiga avgudar hava de begått
      äktenskapsbrott; och till mat åt dem hava de offrat sina barn,
      dem som de hade fött åt mig.
 38.  Därtill gjorde de mig detta: samma dag som de orenade min
      helgedom ohelgade de ock mina sabbater.
 39.  Ty samma dag som de slaktade sina barn åt de eländiga avgudarna
      gingo de in i min helgedom och ohelgade den.  Se, sådant hava de
      gjort i mitt hus.
      >Jer. 7,9 f.

 40.  Än mer, de sände bud efter män som skulle komma fjärran ifrån;
      budbärare skickades till dem, och se, de kommo, de män för vilka
      du hade tvått dig och sminkat dina ögon och prytt dig med
      smycken.
 41.  Och du satt på en härlig vilobädd, med ett dukat bord framför,
      och du hade där ställt fram min rökelse och min olja.
 42.  Sorglöst larm hördes därinne, och till de män ur hopen, som voro
      där, hämtade man ytterligare in dryckesbröder från öknen.  Och
      dessa satte armband på kvinnornas armar och härliga kronor på
      deras huvuden.
 43.  Då sade jag: »Skall hon, den utlevade, få hålla i med att begå
      äktenskapsbrott?  Skall man alltjämt få bedriva otukt med henne,
      då hon är en sådan?»
 44.  Ty man gick in till henne, såsom man går in till en sköka; ja,
      så gick man in till Ohola och till Oholiba, de skändliga
      kvinnorna.
 45.  Men rättfärdiga man skola döma dem efter den lag som gäller för
      äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor; ty
      äktenskapsbryterskor äro de, och blod låder vid deras händer.
      >1 Mos. 9,6. 3 Mos. 20,10. 4 Mos. 35,31 f. Hes. 16,38.
 46.  Ja, så säger Herren, HERREN: Må man sammankalla en församling
      mot dem och prisgiva dem åt misshandling och plundring.
      >Hes. 16,40 f.
 47.  Och församlingen skall stena dem och hugga dem i stycken med
      svärd, och dräpa deras söner och döttrar, och bränna upp deras
      hus i eld.
 48.  Så skall jag göra slut på skändligheten i landet, och alla
      kvinnor må låta varna sig, så att de icke bedriva sådan
      skändlighet som I.
 49.  Och man skall låta eder skändlighet komma över eder, och I
      skolen få bära på de synder I haven begått med edra eländiga
      avgudar; och I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_24.html]
                        Hesekiel, 24 Kapitlet

                 Jerusalem under bilden av en rostig
                    gryta.  Profetens förebildliga
                 uppträdande efter hans hustrus död.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig i nionde året, på tionde dagen i
      tionde månaden; han sade:
  2.  Du människobarn, skriv upp åt dig namnet på denna dag, just
      denna dag; ty konungen i Babel har på just denna dag ryckt fram
      mot Jerusalem.
      >2 Kon. 25,1. Jer. 52,4.
  3.  Och tala till det gensträviga släktet i en liknelse; säg till
      dem: Så säger Herren, HERREN: Sätt på grytan, och när du har
      satt på den, så gjut vatten däri.
      >Jer. 1,13. Hes. 11,3 f.
  4.  Lägg sedan köttstyckena tillhopa däri, allahanda goda stycken,
      av låret och bogen; och fyll den så med de bästa märgbenen.
  5.  Tag härtill det bästa av hjorden; och lägg bränsle under den för
      att koka benen.  Låt den koka starkt, så att ock benen bliva
      kokta i den.

  6.  Så säger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden, den rostiga
      grytan, varifrån rosten icke har kunnat tagas bort!  Det ena
      köttstycket efter det andra har man redan tagit ut därur, utan
      att kasta lott om ordningen.
      >Hes. 22,2.
  7.  Ty det blod hon har utgjutit är ännu kvar därinne; på kala
      klippan lät hon det rinna ned; hon utgöt det icke på sådan mark
      att mullen har kunnat skyla det.
      >Job 16,18
  8.  För att vreden skulle hava sin gång, och för att jag skulle
      utkräva hämnd, lät jag det blod hon utgöt komma på kala klippan,
      där det icke kunde skylas.
      >3 Mos. 17,13. 5 Mos. 12,16, 24.

  9.  Därför säger Herren, HERREN så: Ve över blodstaden!  Jag skall nu
      ytterligare öka på bränslet därunder.
      >Hes. 21,32. Nah. 3,1. Hab. 2,12.
 10.  Ja, lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet bliva förstört och
      spadet koka in och benen bliva förbrända.
 11.  Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till dess att den
      bliver så upphettad att dess koppar glödgas och orenligheten
      smältes bort därur och rosten försvinner.
 12.  Tung möda har den kostat, och ändå har dess myckna rost icke
      gått bort.  Så må nu dess röst komma i elden!
 13.  Därför att din orenhet är så skändlig, och därför att du icke
      blev ren, huru jag än sökte rena dig, därför skall du nu icke
      mer bliva fri ifrån din orenhet, förrän jag har släckt min vrede
      på dig.
      >Hes. 5,13. 16,42.
 14.  Jag, HERREN, har talat.  Det kommer!  Jag skall fullborda det!
      Jag skall icke släppa efter och icke skona och icke ångra mig.
      Efter dina vägar och dina gärningar skall man döma dig, säger
      Herren, HERREN.

 15.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 16.  Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån
      dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan
      eller gråta eller fälla tårar.
 17.  Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom
      efter en död.  Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på
      dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda
      bröd som eljest är övligt.
      >3 Mos. 10,6. 13,45.  2 Sam. 15,30. Jer. 16,7. Mik. 3,7.

 18.  Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog
      min hustru; och följande morgon gjorde jag såsom mig var
      befallt.
 19.  Då sade folket till mig: »Vill du icke omtala för oss vad det
      betyder att du så gör?»
 20.  Jag svarade dem: HERRENS ord kom till mig; han sade:
 21.  Säg till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill
      ohelga min helgedom, eder stolta härlighet, edra ögons lust och
      eder själs längtan.  Och edra söner och döttrar, som I haven måst
      övergiva, skola falla för svärd.
      >Jer. 7,4.
 22.  Då skolen I komma att göra såsom jag har gjort: I skolen icke
      skyla skägget och icke äta det övliga brödet.
 23.  Och I skolen behålla huvudbindlarna på edra huvuden och skorna
      på edra fötter; I skolen icke hålla dödsklagan eller gråta, utan
      skolen sitta där försmäktande genom edra missgärningar och sucka
      med varandra.
      >Jer. 16,6. Hes. 4,17.
 24.  Hesekiel skall vara ett tecken för eder; alldeles såsom han gör
      skolen I komma att göra.  När detta händer, skolen I förnimma att
      jag är Herren, HERREN.
      >Hes. 12,6.

 25.  Men du, människobarn, må veta att på den tid då jag tager ifrån
      dem deras värn, deras härliga fröjd, deras ögons lust och deras
      själs begär, deras söner och döttrar,
 26.  på den tiden skall en räddad flykting komma till dig och
      förkunna detta.
      >Hes. 33,21 f.
 27.  Och då när flyktingen är där, skall din mun upplåtas, och du
      skall tala och icke mer vara stum; och du skall vara ett tecken
      för dem, och de skola förnimma att jag är HERREN.
      >Hes. 3,26

[https://runeberg.org/bibeln/26_25.html]
                        Hesekiel, 25 Kapitlet

               Profetia om Ammons barn, Moab, Edom och
                             filistéerna.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Ammons barn och profetera
      mot dem.
      >Jer. 49,1 f. Hes. 21,28 f. Am. 1,13 f.
  3.  Och säg till Ammons barn: Hören Herrens, HERRENS ord: Så säger
      Herren, HERREN: Eftersom du ropar: »Rätt så!»  över min helgedom,
      som har blivit oskärad, och över Israels land, som har blivit
      ödelagt, och över Juda folk, som har måst vandra bort i
      fångenskap,
  4.  se, därför vill jag giva dig till besittning åt
      österlänningarna, så att de få slå upp sina tältläger i dig och
      sätta upp sina boningar i dig; de skola få äta din frukt, och de
      skola dricka din mjölk.
  5.  Och jag skall göra Rabba till en betesmark för kameler och
      Ammons barns land till en lägerplats för får; och I skolen
      förnimma att Jag är HERREN.
  6.  Ty så säger Herren, HERREN: Eftersom du klappar i händerna och
      stampar med fötterna och i ditt sinnes hela övermod gläder dig
      vid Israels lands ofärd,
  7.  se, därför skall jag uträcka min hand mot dig och giva dig till
      byte åt hedningarna och utrota dig ifrån folken och utplåna dig
      ur länderna; jag skall förgöra dig, och du skall förnimma att
      jag är HERREN.

  8.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom Moab och Seir säga: »Se, nu är
      det med Juda hus likasom med alla andra folk»,
      >Jes. 15,1 f. 16,1 f. Jer. 48,1 f. Am. 2,1 f.
  9.  se, därför skall jag lägga Moabs bergsluttning öppen och
      förstöra dess städer, Ja, dess städer så många de äro, vad
      härligast är i landet, Bet-Hajesimot, Baal-Meon och Kirjatama.
 10.  Åt österlänningarna skall jag giva det till besittning, likasom
      jag skall göra med Ammons barns land, så att man icke mer tänker
      på Ammons barn ibland folken.
 11.  Ja, över Moab skall jag hålla dom, och de skola förnimma att jag
      är HERREN.

 12.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom Edom har handlat så
      hämndgirigt mot Juda hus och ådragit sig svår skuld genom sin
      hämnd på dem,
      >Jer. 49,7 f.  Hes. 35,1 f. 36,5. Am. 1,11 f. Ob. v.1 f.
 13.  därför säger Herren, HERREN så: Jag skall uträcka min hand mot
      Edom och utrota därur både människor och djur.  Och jag skall
      göra det till en ödemark ända från Teman, och ända borta i Dedan
      skola de falla för svärd.
 14.  Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel,
      och dessa skola göra med Edom efter min vrede och förtörnelse;
      och det skall så få känna min hämnd, säger Herren, HERREN.
      >1 Mack. 5,3. 2 Mack. 10,16 f.

 15.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom filistéerna hava handlat så
      hämndgirigt, ja, eftersom de i sitt sinnes övermod hava velat
      utkräva hämnd och i sin eviga fiendskap hava velat bereda
      fördärv,
      >2 Krön. 28,18. Jes. 14,29 f. Jer. 47,1 f. Am. 1,6 f. Sak. 9,5 f.
 16.  därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill uträcka min hand
      mot filistéerna och utrota keretéerna och förgöra vad som är
      kvar av Kustlandet vid havet.
 17.  Och jag skall taga stor hämnd på dem och tukta dem i
      förtörnelse.  Och när jag låter min hämnd drabba dem, då skola
      de förnimma att jag är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_26.html]
                        Hesekiel, 26 Kapitlet

                         Profetia mot Tyrus.

  1.  Och i elfte året, på första dagen i månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, eftersom Tyrus sade om Jerusalem:

        »Rätt så, uppbruten är nu
            folkens port,
        den är öppnad för mig;
        jag bliver rik, nu då hon är förödd»,
  3.        därför säger Herren, HERREN så:

        Se, jag skall komma
            över dig, Tyrus,
        och jag skall upphäva
            många folk mot dig,
        likasom havet
            upphäver sina böljor.
      >Jes. 23,1 f. Jer. 47,4. Am. 1,9 f.
  4.    De skola förstöra Tyrus' murar
            och riva ned dess torn.
        Så skall jag sopa bort själva dess grus
            och förvandla staden
            till en kal klippa.
  5.    En torkplats för fisknät
            skall den vara ute i havet;
        ty jag har talat,
            säger Herren, HERREN.
        Ja, den skall bliva
            ett byte för folken;
  6.    och dess döttrar på fastlandet
            skola dräpas med svärd.
        De skola förnimma
            att jag är HERREN.

  7.  Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill låta Nebukadressar,
      konungen i Babel, konungarnas konung, komma norrifrån över
      Tyrus, med hästar och vagnar och ryttare och med en stor hop
      folk.
      >Dan. 2,37.

  8.    Dina döttrar på fastlandet
            skall han dräpa med svärd;
        han skall bygga en belägringsmur mot dig
        och kasta upp mot dig en vall
        och resa ett sköldtak mot dig.
  9.    Sin murbräckas stötar
            skall han rikta mot dina murar
        och skall med sina krigsredskap
            bryta ned dina torn.
 10.    Hans hästar äro så många
            att dammet skall överhölja dig.
        Vid dånet av hans ryttare
            och av hans hjuldon och vagnar
        skola dina murar darra,
            när han drager in genom dina portar,
        såsom man drager in
            i en erövrad stad.
 11.    Med sina hästars hovar
            skall han trampa sönder alla dina gator;
        ditt folk skall han dräpa med svärd,
        och dina stolta stoder
            skola störta till jorden.
      >Jes. 5,28. Jer. 47,3.
 12.    Man skall röva dina skatter
            och plundra dina handelsvaror;
        man skall riva dina murar
        och bryta ned dina sköna hus;
        och stenarna, trävirket och gruset
        skall man kasta i havet.
 13.    Jag skall göra slut på dina sångers buller,
        och man skall icke mer höra
            klangen av dina harpor.
      >Jes. 24,8. Jer. 7,34. 16,9. Am. 5,23.
 14.    Ja, jag skall göra dig till en kal klippa
        en torkplats för fisknät skall du bliva;
        aldrig mer skall du varda uppbyggd.
        Ty jag, HERREN, har talat,
        säger Herren, HERREN.

 15.  Så säger Herren, HERREN till Tyrus:

        Sannerligen, vid dånet av ditt fall,
            när de slagna jämra sig,
        vid det att man dräper och mördar i dig,
            skola havsländerna bäva.
 16.    Och alla hövdingar vid havet
            skola stiga ned från sina troner,
        de skola lägga bort sina mantlar
        och taga av sig sina brokigt vävda kläder;
        förskräckelse bliver deras klädnad,
            och nere på jorden skola de sitta;
        deras förskräckelse varder ständigt ny,
            och de häpna över ditt öde.
      >Upp. 18,9.
 17.    De stämma upp en klagosång över dig
            och säga om dig:

        Huru har du icke blivit förstörd, du havsfolkens tillhåll,
            du högtprisade stad,
        du som var så mäktig på havet,
            där du låg med dina invånare,
        vilka fyllde människorna med skräck
            för alla som bodde i dig!
 18.    Nu förskräckas havsländerna
            på ditt falls dag,
        och öarna i havet
            förfäras vid din undergång.

 19.    Ty så säger Herren, HERREN:
        När jag gör dig till en ödelagd stad,
        lik någon stad som ingen bebor,
        ja, när jag låter djupet upphäva sig mot dig
        och de stora vattnen betäcka dig,
 20.    då störtar jag dig ned till dem som hava farit ned i graven,
        till folk som levde för länge sedan;
        och lik en längesedan ödelagd plats
        får du ligga där i jordens djup,
        hos dem som hava farit ned i graven.
        Så skall du förbliva obebodd,
        medan jag gör härliga ting i de levandes land.
 21.    Jag skall låta dig taga en ande med förskräckelse,
        så att man aldrig i evighet skall finna dig,
        huru man än söker efter dig,
        säger Herren, HERREN.
      >Hes. 27,36. 28,19.

[https://runeberg.org/bibeln/26_27.html]
                        Hesekiel, 27 Kapitlet

                    Tyrus såsom ett förlist skepp.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, stäm upp en klagosång över Tyrus;
      >Jes. 23,1 f. Am. 1,9 f.
  3.  säg till Tyrus:

        Du som bor vid havets portar
            och driver köpenskap med folken,
        hän till många havsländer,
            så säger Herren, HERREN:

        O Tyrus, du säger själv: »Jag är skönhetens fullhet.»
      >Ps. 50,2. Klag. 2,15.
  4.    Ja, dig som har ditt rike ute i havet,
            dig gjorde dina byggningsmän fullkomlig i skönhet.
  5.    Av cypress från Senir timrade de
            allt plankverk på dig;
        de hämtade en ceder från Libanon
            för att göra din mast.
      >5 Mos. 3,9.
  6.    Av ekar från Basan
            tillverkade de dina åror.
        Ditt däck prydde de med elfenben i ädelt trä
            från kittéernas öländer.
  7.    Ditt segel var av fint linne,
            med brokig vävnad från Egypten,
            och det stod såsom ditt baner.
        Mörkblått och purpurrött tyg
            från Elisas öländer
            hade du till soltält.
  8.    Sidons och Arvads invånare
            voro roddare åt dig;
        de förfarna män du själv hade, o Tyrus,
            dem tog du till skeppare.
      >1 Mos. 10,18.
  9.    Gebals äldste och dess förfarnaste män
            tjänade dig
            med att bota dina läckor.

        Alla havets skepp med sina sjömän
            tjänade dig
            vid ditt varubyte.
      >1 Kon. 5,18. Ps. 83,8.
 10.    Perser, ludéer och putéer
            funnos i din här
            och voro ditt krigsfolk.
        Sköldar och hjälmar hängde de upp i dig;
            dessa gåvo dig glans.
      >Jes. 66.19. Jer. 46,9. Nah. 3,9.
 11.    Arvads söner stodo med din här
            runt om på dina murar,
        gamadéer hade sin plats i dina torn.
        Sina stora sköldar hängde de upp
            runt om på dina murar;
        de gjorde din skönhet fullkomlig.
 12.    Tarsis var din handelsvän,
            ty du var rik på allt slags gods
        silver, järn, tenn och bly
            gavs dig såsom betalning.
 13.    Javan, Tubal och Mesek,
            de drevo köpenskap med dig;
        trälar och kopparkärl
            gåvo de dig i utbyte.
      >1 Mos. 10,2 f.
 14.    Vagnshästar, ridhästar och mulåsnor
            gåvos åt dig såsom betalning
            från Togarmas land.
 15.    Dedans söner drevo köpenskap med dig
            ja, många havsländer
            drevo handel i din tjänst;
        elfenben och ebenholts
            tillförde de dig såsom hyllningsgåvor.
 16.    Aram var din handelsvän,
            ty du var rik på konstarbeten;
        karbunkelstenar, purpurrött tyg,
            brokiga vävnader och fint linne.
        koraller och rubiner
            gåvo de dig såsom betalning.
 17.    Juda och Israels land
            drevo köpenskap med dig;
        vete från Minnit,
            bakverk och honung,
        olja och balsam
            gåvo de dig i utbyte.
      >Dom. 11,33.
 18.    Damaskus var din handelsvän,
            ty du var rik på konstarbeten,
            ja, på allt slags gods;
        de kommo med vin från Helbon
            och med ull från Sahar.
 19.    Vedan och Javan
            gåvo dig spånad såsom betalning;
        konstsmitt järn och kassia och kalmus
            fick du i utbyte.
 20.    Dedan drev köpenskap hos dig
        med sadeltäcken att rida på.
 21.    Araberna och Kedars alla furstar,
            de drevo handel i din tjänst;
        med lamm och vädurar och bockar
            drevo de handel hos dig.
      >1 Mos. 25,13. Ps. 120,5.
 22.    Sabas och Raemas köpmän
            drevo köpenskap med dig;
        kryddor av allra yppersta slag
            och alla slags ädla stenar och guld
            gåvo de dig såsom betalning.
 23.    Haran, Kanne och Eden,
            Sabas köpmän,
        Assur och Kilmad
            drevo köpenskap med dig.
 24.    De drevo köpenskap hos dig med sköna kläder,
            med mörkblå, brokigt vävda mantlar,
            med mångfärgade täcken,
        med välspunna, starka tåg,
            på din marknad.
 25.    Tarsis-skepp foro åstad
            med dina bytesvaror.

        Så fylldes du med gods och blev tungt lastad,
            där du låg i havet.
 26.    Och dina roddare förde dig åstad,
            ut på de vida vattnen.
        Då kom östanvinden och krossade dig.
            där du låg i havet.
      >Hes. 17,10.
 27.    Ditt gods, dina handels- och bytesvaror,
            dina sjömän och skeppare,
        dina läckors botare och dina bytesmäklare,
            allt krigsfolk på dig,
        allt manskap som fanns ombord på dig,
            de sjunka nu ned i havet,
        på ditt falls dag.
 28.    Vid dina skeppares klagorop
            bäva markerna,
 29.    och alla som ro med åror
            övergiva sina skepp;
        sjömän och alla skeppare på havet
            begiva sig i land.
 30.    De ropa högt över ditt öde
            och klaga bittert;
        de strö stoft på sina huvuden
            och vältra sig i aska.
 31.    De raka sig skalliga för din skull
            och hölja sig i sorgdräkt;
        de gråta över dig i bitter sorg,
            under bitter klagan.
      >Jer. 48,37.
 32.    Med jämmer stämma de upp en klagosång om dig,
            en klagosång över ditt öde:
        »Vem var såsom Tyrus, hon som nu ligger i det tysta
            ute i havet?»
 33.    Där dina handelsvaror sattes i land från havet
            mättade du många folk;
        med ditt myckna gods och dina många bytesvaror
            riktade du jordens konungar.
 34.    Men nu, då du har förlist och försvunnit ifrån havet,
            ned i vattnens djup,
        nu hava dina bytesvaror och allt ditt manskap
            sjunkit med dig.
 35.    Havsländernas alla inbyggare
            häpna över ditt öde,
        deras konungar stå rysande,
            med förfäran i sina ansikten.
 36.    Köpmännen ute bland folken
            vissla åt dig;
        du har tagit en ände med förskräckelse
            till evig tid.
      >Hes. 26,21. 28,19.

[https://runeberg.org/bibeln/26_28.html]
                        Hesekiel, 28 Kapitlet

                           Tyrus och Sidon.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, säg till fursten i Tyrus: Så säger Herren,
      HERREN:

        Eftersom ditt hjärta är så högmodigt
            och du säger: »Jag är en gud,
        ja, på ett gudasäte tronar jag
            mitt ute i havet»,
        du som dock är en människa och icke en gud,
        huru mycket du än i ditt hjärta tycker dig vara en gud --
      >Jes. 31,3. Hes. 27,4. Dan. 5,20. Apg. 12,22.
  3.    och sant är att du är visare än Daniel;
        ingen hemlighet är förborgad för dig;
      >Dan. 1,17, 20.
  4.    genom din vishet och ditt förstånd
            har du skaffat dig rikedom,
        guld och silver har du skaffat dig
            i dina förrådshus;
  5.    och genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap
            har du ökat din rikedom,
        och så har ditt hjärta blivit högmodigt
            för din rikedoms skull --
  6.    därför säger Herren, HERREN så:
        Eftersom du i ditt hjärta
            tycker dig vara en gud,
  7.    se, därför skall jag låta främlingar komma över dig,
            de grymmaste folk;
        och de skola draga ut sina svärd
            mot din visdoms skönhet
        och skola oskära din glans.
      >Hes. 26,7. 30,11.
  8.    De skola störta dig ned i graven, och du skall dö
            såsom en dödsslagen man,
            mitt ute i havet.
      >Jes. 14,15.
  9.    Månne du då skall säga till din dråpare:
            »Jag är en gud»,
        du som ej är en gud, utan en människa,
            i dens våld, som slår dig till döds?
 10.    Såsom de oomskurna dö, så skall du dö,
            för främlingars hand.
        Ty jag har talat,
            säger Herren, HERREN.
      >Hes. 32,24.

 11.  Och HERRENS ord kom till mig han sade:
 12.  Du människobarn, stäm upp en klagosång över konungen i Tyrus och
      säg till honom: Så säger Herren, HERREN:

        Du var ypperst bland härliga skapelser,
        full med vishet och fullkomlig i skönhet.
      >Hes. 27,2, 4.
 13.    I Eden, Guds lustgård, bodde du,
        höljd i alla slags ädla stenar:
        karneol, topas och kalcedon,
        krysolit, onyx och jaspis,
        safir, karbunkel och smaragd, jämte guld;
        du var prydd med smycken och klenoder,
        beredda den dag då du skapades.
 14.    Du var en kerub, som skuggade vida,
        och jag hade satt dig att vara på det heliga gudaberget,
        du fick där gå omkring bland gnistrande stenar.
      >2 Mos. 25,20. Jes. 14,13.
 15.    Lyckosam var du på dina vägar
        från den dag då du skapades,
        till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.

 16.    Men under din myckna köpenskap
        blev ditt inre fyllt med orätt, och du föll i synd.
        Då förvisade jag dig från gudaberget
        och förgjorde dig, du vittskuggande kerub;
        du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna.
 17.    Eftersom ditt hjärta högmodades över din skönhet
            och du förspillde din vishet för ditt pråls skull,
        därför slog jag dig ned till jorden
        och gav dig till pris åt konungarna,
        så att de fingo se sin lust på dig.
 18.    Genom dina många missgärningar vid din orättrådiga köpenskap
        ohelgade du dina helgedomar.
        Därför lät jag eld gå ut ifrån dig,
            och av den blev du förtärd.
        Jag lät dig ligga såsom aska på jorden
            inför alla som besökte dig.
      >Dom. 9,20. Hes. 19,14.
 19.    Alla som kände dig bland folken
            häpnade över ditt öde.
        Du tog en ände med förskräckelse
            för evig tid.
      >Hes. 26,16. 27,36.

 20.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 21.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Sidon och profetera mot
      det
      >Jes. 23,2, 4.
 22.  och säg: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig,
      Sidon, och förhärliga mig i dig.  Ja, att jag är HERREN, det
      skall man förnimma, när jag håller dom över henne och bevisar
      mig helig på henne.
 23.  Och jag skall sända över henne pest och blod på hennes gator,
      och dödsslagna män skola falla därinne för ett svärd som skall
      drabba henne från alla sidor; och man skall förnimma att jag är
      HERREN.
 24.  Sedan skall för Israels hus icke mer finnas någon stingande tagg
      eller något sårande törne bland alla de grannfolk som nu håna
      dem; och man skall förnimma att jag är Herren, HERREN.
 25.  Ja, så säger Herren, HERREN: När jag församlar Israels barn från
      de folk bland vilka de äro förströdda, då skall jag bevisa mig
      helig på dem inför folkens ögon, och de skola sedan få bo i sitt
      land, det som jag har givit åt min tjänare Jakob.
 26.  De skola bo där i trygghet och bygga hus och plantera vingårdar
      ja, de skola bo i trygghet, när jag håller dom över alla som
      håna dem på alla sidor; och de skola förnimma att jag är HERREN,
      deras Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/26_29.html]
                        Hesekiel, 29 Kapitlet

                        Profetia mot Egypten.

  1.  I tionde året, på tolfte dagen i
      tionde månaden, kom HERRENS
      ord till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Farao, konungen i
      Egypten, och profetera mot honom och mot hela Egypten.
      >Jes. 19,1 f. Jer. 43,8 t. 44,30. 46,2 f.
  3.  Tala och säg: Så säger Herren, HERREN:

        Se, jag skall komma över dig, Farao,
            du Egyptens konung,
        du stora drake, som ligger där
            i dina strömmar
        och säger: »Min Nilflod är min;
            själv har jag gjort mig.»
      >Jes. 51,9. Hes. 32,2.
  4.    Jag skall sätta krokar i dina käftar
            och låta fiskarna i dina strömmar
            fastna vid dina fjäll,
        och så skall jag draga dig upp ur dina strömmar
            med alla de fiskar i dina strömmar,
        som hänga fast vid dina fjäll.
  5.    Och jag skall kasta dig ut i öknen
            med alla fiskarna ifrån dina strömmar;
        du skall falla på marken
            och ej tagas bort därifrån eller upphämtas,
        ty åt markens djur och himmelens fåglar
            vill jag giva dig till mat;
  6.    och alla Egyptens inbyggare skola förnimma
            att jag är HERREN.
        Ty de äro en rörstav
            för Israels barn;
      >2 Kon. 18,21. Jes. 36,6.
  7.    ja, när dessa fatta i dig med handen, går du sönder
        och sårar envar av dem i sidan;
        och när de stödja sig på dig, brytes du av
        och lämnar dem alla med vacklande länder.

  8.  Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill låta svärd komma
      över dig, och jag skall utrota ur dig både människor och djur.
  9.  Och Egyptens land skall bliva förött och ödelagt, och man skall
      förnimma att jag är HERREN.  Detta därför att han sade:
      »Nilfloden är min; själv har jag gjort den.
      >Joel 3,19.
 10.  Ja, därför skall jag komma över dig och dina strömmar, och göra
      Egyptens land till en ödemark, ett ödelagt land, från Migdol
      till Sevene, fram till Etiopiens gräns.
      >Hes. 30,6.
 11.  Ingen människofot skall gå där fram, och ingen fot av något
      boskapsdjur skall gå där fram; och det skall ligga obebott i
      fyrtio år.
 12.  Och jag skall göra Egyptens land till en ödemark bland ödelagda
      länder, och dess städer skola ligga öde bland förhärjade städer
      i fyrtio år; och jag skall förskingra egyptierna bland folken
      och förströ dem i länderna.

 13.  Ty så säger Herren, HERREN: När fyrtio år äro förlidna, skall
      jag församla egyptierna från de folk bland vilka de äro
      förskingrade.
 14.  Och jag skall åter upprätta Egypten och låta egyptierna komma
      tillbaka till Patros' land, varifrån de stamma.  Där skola de
      bliva ett oansenligt rike,
      >Jes. 11,11.
 15.  ja, ett rike oansenligare än andra riken, så att det icke mer
      skall kunna upphäva sig över folken; jag skall låta dem bliva så
      få att de icke kunna råda över folken.
 16.  Och Israels barn skola icke mer sätta sitt hopp till dem som
      allenast uppväcka minnet av deras missgärning, när de vända sig
      till dem; och de skola förnimma att jag är Herren, HERREN.

 17.  I tjugusjunde året, på första dagen i första månaden, kom
      HERRENS ord till mig; han sade:
 18.  Du människobarn, Nebukadressar konungen i Babel, har låtit sin
      här förrätta ett svårt arbete mot Tyrus; alla huvuden hava
      blivit skalliga och alla skuldror sönderskavda.  Men han och hans
      här hava icke fått någon lön från Tyrus för det arbete som han
      har förrättat mot det.
 19.  Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill giva Egyptens land
      åt Nebukadressar, konungen i Babel; och han skall föra bort dess
      rikedomar och taga rov därifrån och göra byte där, och detta
      skall hans här få till lön.
 20.  Såsom en vedergällning för hans arbete giver jag honom Egyptens
      land; ty för min räkning hava de utfört sitt verk, säger Herren,
      HERREN.
 21.  På den tiden skall jag låta ett horn växa upp åt Israels hus,
      och du skall få upplåta din mun mitt ibland dem; och de skola
      förnimma att jag är HERREN.
      >Hes. 33,22.

[https://runeberg.org/bibeln/26_30.html]
                        Hesekiel, 30 Kapitlet

                        Profetia mot Egypten.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, profetera och säg: Så säger Herren, HERREN:
      Jämren eder: »Ack ve, vilken dag!»
  3.  Ty dagen är nära, HERRENS dag är nära; en molnhöljd dag är det,
      hednafolkens stund är inne.
      >Joel 2,1 f. Sef. 1,14.
  4.  Ett svärd kommer över Egypten, och Etiopien fattas av ångest,
      när de slagna falla i Egypten och dess rikedomar föras bort och
      dess grundvalar upprivas.
      >Jes. 20,3 f.
  5.  Etiopier, putéer och ludéer, och hela hopen av främmande folk,
      och kubéer och förbundslandets söner skola med dem falla för
      svärd.
  6.  Så säger HERREN: Ja, Egyptens försvarare skola falla, och dess
      stolta makt skall störtas ned; från Migdol till Sevene skola de
      som bo där falla för svärd, säger Herren, HERREN.
      >Hes. 29,10 f.
  7.  Och deras land skall ligga öde bland ödelagda länder, och
      städerna där skola vara bland förhärjade städer.
      >Hes. 29,12.
  8.  Och man skall förnimma att jag är HERREN, när jag tänder eld på
      Egypten och låter alla dess hjälpare varda krossade.
  9.  På den dagen skola sändebud draga ut från mig på skepp, för att
      injaga skräck hos Etiopien mitt i dess trygghet; och man skall
      där fattas av ångest på Egyptens dag; ty se, det kommer!

 10.  Så säger Herren, HERREN: Ja, jag skall göra slut på Egyptens
      rikedomar genom Nebukadressar, konungen i Babel.
 11.  Han och hans folk med honom, de grymmaste hedningar, skola
      hämtas dit till att fördärva landet; de skola draga sina svärd
      mot Egypten och uppfylla landet med slagna.
      >Hes. 28,7.
 12.  Och jag skall göra strömmarna till torr mark och sälja landet i
      onda mäns hand.  Jag skall ödelägga landet med allt vad däri är,
      genom främmande män.  Jag, HERREN, har talat.
      >Jes. 19,5 f.

 13.  Så säger Herren, HERREN: Jag skall ock förstöra de eländiga
      avgudarna och göra slut på avgudarna i Nof, och ur Egyptens land
      skall ingen furste mer uppstå; och jag skall låta fruktan komma
      över Egyptens land.
      >Jes. 19,16 f.
 14.  Jag skall ödelägga Patros och tända eld på Soan och hålla dom
      över No.
 15.  Och jag skall utgjuta min vrede över Sin, Egyptens värn, och
      utrota den larmande hopen i No.
 16.  Ja, jag skall tända eld på Egypten, Sin skall gripas av ångest,
      No skall bliva intaget och Nof överfallas på ljusa dagen.
 17.  Avens och Pi-Besets unga män skola falla för svärd, och själva
      skola de vandra bort i fångenskap.
 18.  I Tehafnehes bliver dagen mörk, när jag där bryter sönder
      Egyptens ok och dess stolta makt där får en ände; ja, ett moln
      skall övertäcka det, och dess döttrar skola vandra bort i
      fångenskap.
 19.  Jag skall hålla dom över Egypten, och man skall förnimma att jag
      är HERREN.

 20.  I elfte året, på sjunde dagen i första månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
 21.  Du människobarn, jag har brutit sönder Faraos, den egyptiske
      konungens, arm; och se, den har icke blivit förbunden, man har
      icke brukat läkemedel, icke lindat den, icke lagt på den
      förband, för att åter göra den stark nog till att föra svärdet.
 22.  Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag skall komma över Farao,
      konungen i Egypten, och bryta sönder hans armar, både den som
      ännu är stark och den som redan är sönderbruten, och skall låta
      svärdet falla ur hans hand.
 23.  Och jag skall förskingra egyptierna bland folken och förströ dem
      i länderna.
 24.  Den babyloniske konungens armar skall jag stärka, och jag skall
      sätta milt svärd i hans hand; men Faraos armar skall jag bryta
      sönder, så att han upphäver jämmerrop inför honom, såsom en
      dödsslagen kämpe gör.
 25.  Ja, jag skall stärka den babyloniske konungens armar, men Faraos
      armar skola sjunka ned; och man skall förnimma att jag är
      HERREN, när jag sätter mitt svärd i den babyloniske konungens
      hand, för att han skall svänga det mot Egyptens land.
 26.  Och jag skall förskingra egyptierna bland folken och förströ dem
      i länderna; och de skola förnimma att jag är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_31.html]
                        Hesekiel, 31 Kapitlet

                Egypten lik en härlig ceder, som dock
                            skall fällas.

  1.  I elfte året, på första dagen i tredje månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, säg till Farao, konungen i Egypten, och till
      hans larmande hop:

        Vem kan förliknas
            med dig i din storhet?
  3.    Se, du är ett ädelt träd,
            en ceder på Libanon,
        med sköna grenar
            och skuggrik krona
            och hög stam,
        en som med sin topp
            räcker upp bland molnen.
  4.    Vatten gåvo den växt,
            djupets källor gjorde den hög.
        Ty med sina strömmar omflöto de
            platsen där den var planterad;
        först sedan sände de sina flöden
            till alla andra träd på marken.
  5.    Så fick den högre stam
            än alla träd på marken,
        den fick talrika kvistar
            och långa grenar,
        genom det myckna vatten den hade,
            när den sköt skott.
  6.    Alla himmelens fåglar
            byggde sig nästen bland dess kvistar,
        under dess grenar födde
            alla markens djur sina ungar,
        och i dess skugga bodde
            allahanda stora folk.
      >Dan. 4,9.
  7.    Och den blev skön genom sin storhet
            och genom sina grenars längd,
        där den stod med sin rot
            invid stora vatten.
  8.    Ingen ceder i Guds lustgård
            gick upp emot denna,
        ingen cypress hade kvistar
            som kunde förliknas med dennas,
        ingen lönn bar grenar,
            jämförliga med dennas;
        nej, intet träd i Guds lustgård
            liknade den i skönhet
  9.    Så skön hade jag låtit den bliva,
            i dess rikedom på grenar,
        att alla Edens träd i Guds lustgård
            måste avundas den.

 10.  Därför säger Herren, HERREN så Eftersom du växte så hög, ja,
      eftersom ditt träd sträckte sin topp upp bland molnen och
      förhävde sig i sitt hjärta över att det var så högt,
 11.  därför skall jag prisgiva det åt en som är väldig bland
      folken.  Han skall förvisso utföra sitt verk därpå, ty för dess
      ogudaktighets skull har jag förkastat det.

 12.  Ja, främlingar hava fått hugga ned det, de grymmaste folk, och
      hava låtit det ligga.  Dess kvistar hava nu fallit på bergen och
      i alla dalar; dess grenar hava blivit avbrutna och kastade i
      alla landets bäckar, och alla folk på jorden hava måst draga
      bort därifrån och försaka dess skugga och låta det ligga.
      >Hes. 28,7. 30,11.
 13.  På dess kullfallna stam bo alla himmelens fåglar, och på dess
      grenar lägra sig alla markens djur.
 14.  Så sker, för att ett träd som växer vid vatten aldrig skall yvas
      över sin höjd och sträcka sin topp upp bland molnen; ja, för att
      icke ens de väldigaste av dem skola stå och yvas, intet träd som
      har haft vatten att dricka.  Ty de äro allasammans hemfallna åt
      döden och måste ned i jordens djup, till att vara där bland
      människors barn, hos dem som hava farit ned i graven.

 15.  Så säger Herren, HERREN: På den dag då det for ned till
      dödsriket lät jag djupet för dess skull hölja sig i sorgdräkt;
      jag hämmade strömmarna där, och de stora vattnen höllos
      tillbaka.  Jag lät Libanon för dess skull kläda sig i svart, och
      alla träd på marken förtvinade i sorg över det.
 16.  Genom dånet av dess fall kom jag folken att bäva, när jag
      störtade det ned i dödsriket, till dem som hade farit ned i
      graven.  Men då tröstade sig i jordens djup alla Edens träd, de
      yppersta och bästa på Libanon, alla de som hade haft vatten att
      dricka.
      >Jes. 14,9 f. Hes. 32,18, 31.
 17.  Också de hade, såsom det trädet, måst fara ned till dödsriket,
      till dem som voro slagna med svärd; dit foro ock de som hade
      varit dess stöd och hade bott i dess skugga bland folken.
 18.  Kan nu något bland Edens träd förliknas med dig i härlighet och
      storhet?  Och dock skall du, såsom Edens träd, störtas ned i
      jordens djup och ligga där bland oomskurna, hos dem som äro
      slagna med svärd.  Så skall det gå Farao och hela hans larmande
      hop, säger Herren, HERREN.
      >Hes. 28,10. 32,19.

[https://runeberg.org/bibeln/26_32.html]
                        Hesekiel, 32 Kapitlet

                 Klagosånger över Farao och Egypten.

  1.  I tolfte året, på första dagen i tolfte månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, stäm upp en klagosång över Farao, konungen i
      Egypten, och säg till honom:

        Det är förbi med dig, du lejon bland folken!
        Och du var dock lik draken i havet,
            där du for fram i dina strömmar
        och rörde upp vattnet med dina fötter
            och grumlade dess strömmar.
      >Hes. 29,3 f.


  3.  Så säger nu Herren, HERREN:
        Jag skall breda ut mitt nät över dig
        genom skaror av många folk,
        och de skola draga upp dig i mitt garn.
      >Hes. 12,13. 17,20.
  4.    Jag skall kasta dig upp på jorden,
        jag skall slunga dig bort på marken
        och låta alla himmelens fåglar
            slå ned på dig
        och låta de vilda djuren på hela jorden
            mätta sig med dig.
      >Hes. 29,5. 31,13.
  5.    Jag skall kasta ditt kött på bergen
        och fylla dalarna med ditt stora skrov.
  6.    Och landet som du har nedsölat
            skall jag vattna med ditt blod
            ända upp till bergen,
        och bäckarna skola bliva fulla av dig.
  7.    Och när jag utsläcker dig, skall jag övertäcka himmelen
        och förmörka dess stjärnor;
        jag skall övertäcka solen med moln,
        och månens ljus skall icke lysa mer.
      >Jes. 13,10 14,12. Hes. 31,15 f. Joel 2,10, 31. 3,15.
      >Matt. 24,29. Luk. 21,25.
  8.    Alla ljus på himmelen
        skall jag förmörka för din skull
        och låta mörker komma över ditt land,
        säger Herren, HERREN.
  9.    Och många folks hjärtan
            skall jag slå med skräck,
        när jag gör din undergång bekant bland folkslagen,
        ja, i länder som du icke känner.
      >Hes. 26,15 f.
 10.    Jag skall komma många folk
            att häpna för din skull,
        och deras konungar skola för din skull
            gripas av bävan,
        när jag i deras åsyn svänger mitt svärd;
        vart ögonblick skola de frukta,
            envar för sitt liv,
            på ditt falls dag.
 11.    Ty så säger Herren, HERREN:
        Den babyloniske konungens svärd
            skall komma över dig.
 12.    Jag skall låta din larmande hop
            falla för hjältars svärd,
        grymmast bland hedningar äro de alla.
        De skola föröda Egyptens härlighet,
        och hela dess larmande hop skall förgöras;
      >Hes. 28,7.
 13.    jag skall utrota all dess boskap,
        den som betar vid det myckna vattnet.
        Av människofot skall det icke mer röras upp,
        ej heller röras upp av boskapsklövar.
      >Hes. 29,11.
 14.    Sedan skall jag låta deras vatten sjunka undan
        och deras strömmar flyta bort såsom olja,
        säger Herren, HERREN,
 15.    i det jag gör Egyptens land
        till en ödslig ödemark
        och berövar landet allt vad däri är,
        när jag nu slår alla dess inbyggare,
        så att man förnimmer att jag är HERREN.

 16.    Detta är en klagosång som man skall sjunga,
        ja, folkens döttrar skola sjunga den;
        de skola sjunga den över Egypten
            med hela dess larmande hop,
        säger Herren, HERREN.

 17.  I tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
 18.  Du människobarn, sjung sorgesång över Egyptens larmande
      hop.  Bjud henne att såsom döttrarna av de väldigaste folk fara
      ned i jordens djup, till dem som redan hava farit ned i graven.
      >Jes. 14,3 f.

 19.  Finnes någon så ringa att du är förmer än hon?  Nej, far du ned
      och låt dig bäddas bland de oomskurna.
      >Hes. 28,10.
 20.  Bland män som äro slagna med svärd skola ock dina falla.  Svärdet
      är redo; släpen bort henne med hela hennes larmande hop.
 21.  Mäktiga hjältar skola tala till Farao ur dödsriket, till honom
      och till hans hjälpare: »Ja, de hava måst fara hitned, och nu
      ligga de där, de oomskurna, slagna med svärd.»
      >Jes. 14,9 f.

 22.  Där ligger redan Assur med hela sin skara; runt omkring honom
      har denna sin gravplats.  Allasammans ligga de där slagna, fallna
      för svärd.
 23.  Sin grav har han fått längst ned i underjorden, och runt omkring
      honom ligger hans skara begraven.  Allasammans ligga de slagna,
      fallna för svärd, de man som en gång utbredde skräck i de
      levandes land.

 24.  Där ligger Elam med hela sin larmande hop, vilande runt omkring
      hans grav.  Allasammans ligga de slagna, männen som föllo för
      svärd, och som oomskurna måste fara, ned i jordens djup, desamma
      som en gång utbredde skräck omkring sig i de levandes land; nu
      måste de bära sin skam bland de andra som hava farit ned i
      graven.
 25.  Ja, bland slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande
      hop; runt omkring honom har denna sin gravplats.  Allasammans
      ligga de där oomskurna, slagna med svärd; en gång utbredde sig
      ju skräck omkring dem i de levandes land, men de måste nu bära
      sin skam bland dem som hava farit ned i graven.  Ja, bland
      slagna har han fått sin plats.

 26.  Där ligger Mesek-Tubal med hela sin larmande hop; runt omkring
      honom har denna sin gravplats.  Allasammans ligga de där
      oomskurna, slagna med svärd; en gång utbredde de ju skräck
      omkring sig i de levandes land.
      >Hes. 27,13.
 27.  Men dessa fallna män ur de oomskurnas hop, de få icke vila bland
      hjältarna, bland dem som hava farit ned till dödsriket i sin
      krigiska rustning och fått sina svärd lagda under sina
      huvuden.  Nej, deras missgärningar hava kommit över deras ben.  De
      utbredde ju skräck i de levandes land, såsom hjältar göra.
 28.  Ja, också du skall bliva krossad bland de oomskurna och få ligga
      bland dem som äro slagna med svärd.

 29.  Där ligger Edom med sina konungar och alla sina hövdingar; huru
      mäktiga de än voro, hava de nu fått sin plats bland dem som äro
      slagna med svärd; de måste ligga bland de oomskurna, bland dem
      som hava farit ned i graven.

 30.  Där ligga Nordlandets furstar allasammans, med alla sidonier, ty
      de hava måst fara ned till de slagna, de hava kommit på skam,
      trots den skräck de utbredde genom sina väldiga gärningar.  Och
      de ligga där oomskurna bland dem som hava blivit slagna med
      svärd; de måste bära sin skam bland dem som hava farit ned i
      graven.

 31.  Dem skall nu Farao få se, och han skall så trösta sig över hela
      sin larmande hop.  Ja, Farao och hela hans har äro slagna med
      svärd, säger Herren, HERREN.
      >Hes. 31,16.
 32.  Ty väl utbredde jag skräck för honom i de levandes land, men nu
      måste han, Farao, med hela sin larmande hop, låta sig bäddas
      bland de oomskurna, hos dem som äro slagna med svärd, säger
      Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_33.html]
                        Hesekiel, 33 Kapitlet

               En lärares ansvar för sina åhörare.  Den
                 gudomliga vedergällningens ordning.
                    Profetia vid underrättelsen om
               Jerusalems fall.  Folkets lättfärdighet.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Om
      jag vill låta svärdet komma över ett land, och folket i landet
      har utsett bland sig en man som det har gjort till sin väktare,
      >Hes. 31,7 f.
  3.  och denne ser svärdet komma över landet och stöter i basunen och
      varnar folket,
  4.  men den som får höra basunljudet ända icke låter varna sig, och
      svärdet sedan kommer och tager honom bort, då kommer hans blod
      över hans eget huvud.
  5.  Ty han hörde ju basunljudet, men lät icke varna sig; därför
      kommer hans blod över honom själv.  Om han hade låtit varna sig,
      så hade han räddat sitt liv.  --
  6.  Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och
      folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager
      bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen
      genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av
      väktarens hand.

  7.  Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels
      hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett
      ord från min mun.
  8.  Om jag säger till den ogudaktige: »Du ogudaktige, du måste dö»,
      och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för
      hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning,
      men hans blod skall jag utkräva av din hand.
  9.  Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må
      vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg,
      då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv
      har räddat din själ.

 10.  Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: »Våra
      överträdelser och synder tynga på oss och vi försmäkta genom
      dem.  Huru kunna vi då bliva vid liv?»
      >3 Mos. 26,39. Hes. 24,23.
 11.  Men svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har
      ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att
      den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva.  Så vänden då
      om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö,
      I av Israels hus?
      >Hes. 18,23 f.

 12.  Men du, människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges
      rättfärdighet skall icke rädda honom, när han begår
      överträdelser; och den ogudaktige skall icke komma på fall genom
      sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet, lika
      litet som den rättfärdige skall kunna leva genom sin
      rättfärdighet, när han syndar.
      >Hes. 3,20.
 13.  Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han
      sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör vad orätt är, så
      skall intet ihågkommas av all hans rättfärdighet, utan genom det
      orätta som han gör skall han dö.
 14.  Och om jag säger till den ogudaktige: »Du måste dö», och han
      sedan vänder om från sin synd och övar rätt och rättfärdighet,
      >Hes. 18,21 f.
 15.  så att han, den ogudaktige, give tillbaka den pant han har fått
      och ersätter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar,
      så att han icke gör vad orätt är, då skall han förvisso leva och
      icke dö.
      >2 Mos. 22,26. 5 Mos. 24,13. Hes. 18,7 f.
 16.  Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom; han
      har övat rätt och rättfärdighet, därför skall han förvisso få
      leva.  --
 17.  Men nu säga dina landsmän: »Herrens väg är icke alltid
      densamma», då det fastmer är deras egen väg som icke alltid är
      densamma.
      >Hes. 18,25 f.
 18.  Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad
      orätt är, så måste han just därför dö.
 19.  Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och övar
      rätt och rättfärdighet, då skall han just därför få leva.
 20.  Och ändå sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.»  Jo, jag
      skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av Israels
      hus.

 21.  I det tolfte året sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap,
      på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting ifrån Jerusalem
      till mig med budskapet: »Staden är intagen.»
 22.  Nu hade på aftonen före flyktingens ankomst HERRENS hand kommit
      över mig; men på morgonen öppnade han åter min mun, just före
      mannens ankomst, så att jag, då nu min mun blev öppnad, upphörde
      att vara stum.
      >Hes. 24,26 f.
 23.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 24.  Du människobarn, de som bo ibland ruinerna där borta i Israels
      land säga »Abraham var en ensam man, och han fick dock landet
      till besittning.  Vi äro många, oss måste väl landet då vara
      givet till besittning!»
 25.  Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: I äten kött med
      blodet i, I upplyften edra ögon till edra eländiga avgudar, och
      I utgjuten blod; och likväl skullen I få hava landet till
      besittning!
      >1 Mos. 9,4. 3 Mos. 19,23. Hes. 18,6.
 26.  I trotsen på edra svärd, I bedriven vad styggeligt är, I skänden
      varandras hustrur; och likväl skullen I få hava landet till
      besittning!
 27.  Nej; så skall du säga till dem: Så säger Herren, HERREN: Så sant
      jag lever, de som bo där bland ruinerna skola falla för svärd;
      och dem som bo på landsbygden skall jag giva till mat åt de
      vilda djuren, och de som bo i bergfästen eller i grottor skola
      dö genom pest.
 28.  Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall
      få en ände; och Israels berg skola ödeläggas, så att ingen går
      där fram.
 29.  Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag gör landet öde
      och tomt, för alla de styggelsers skull som de hava bedrivit.

 30.  Men du, människobarn, dina landsmän, som orda om dig invid
      väggarna och i ingångarna till husen, de tala sinsemellan, den
      ene med den andre, och säga: »Kom, låt oss höra vad det är för
      ett ord som nu utgår från HERREN.»
 31.  Och de komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och
      sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men
      göra icke efter dem.  Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord,
      men deras hjärtan stå blott efter egen vinning.
      >Jes. 42,20. 53,1.
 32.  Och se, du är för dem, såsom när någon som har vacker röst och
      spelar väl sjunger en kärleksvisa; de höra väl dina ord, men
      göra icke efter dem.
 33.  Men när det kommer -- ty se det kommer!  -- då skola de förnimma
      att en profet har varit ibland dem.

[https://runeberg.org/bibeln/26_34.html]
                        Hesekiel, 34 Kapitlet

               Profetia mot Israels herdar och löfte om
                            en rätt herde.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg
      till dem, till herdarna: Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I
      Israels herdar, som haven sörjt allenast för eder själva!  Var
      det då icke för hjorden som herdarna borde sörja?
      >Jer. 23,1 f.
  3.  I stället åten I upp det feta, med ullen klädden I eder, det
      gödda slaktaden I; men om hjorden vårdaden I eder icke.
      >Sak. 11,16.
  4.  De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade
      förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det
      förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet fören
      I fram mot dem.
  5.  Så blevo de förskingrade, därför att de icke hade någon herde,
      de blevo till mat åt alla markens djur, ja, de blevo
      förskingrade.
      >Jes. 53,6. Jer. 10,21. Matt. 9,36.
  6.  Mina får gå nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över
      hela jorden äro mina får förskingrade, utan att någon frågar
      efter dem eller uppsöker dem.
  7.  Hören därför HERRENS ord, I herdar:
  8.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, sannerligen, eftersom
      mina får hava lämnats till rov, ja, eftersom mina får hava
      blivit till mat åt alla markens djur, då de nu icke hava någon
      herde, och eftersom mina herdar icke fråga efter mina får ja,
      eftersom herdarna sörja för sig själva och icke sörja för mina
      får,
  9.  därför, I herdar: Hören HERRENS ord:
 10.  Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över herdarna och
      utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras
      herdetjänst; och herdarna skola då icke mer kunna sörja för sig
      själva, ty jag skall rädda mina får ur deras gap, så att de icke
      bliva till mat åt dem.

 11.  Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag skall själv taga mig an mina
      får och leta dem tillsammans.
 12.  Likasom en herde letar tillsammans sin hjord, när hans får äro
      förströdda omkring honom, så skall ock jag leta tillsammans mina
      får och rädda dem från alla de orter till vilka de förskingrades
      på en dag av moln och töcken.
      >Jer. 31,10. Joel 2,2. Luk. 15,4 f.
 13.  Och jag skall föra dem ut ifrån folken och församla dem ur
      länderna, och skall låta dem komma till sitt eget land och föra
      dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och var man eljest kan
      bo i landet.
 14.  På goda betesplatser skall jag föra dem i bet, på Israels höga
      berg skola de få sina betesmarker; där skola de lägra sig på
      goda betesmarker, och fett bete skola de hava på Israels berg.
      >Ps. 23,1 f.
 15.  Jag skall själv föra mina får i bet och själv utse lägerplatser
      åt dem, säger Herren, HERREN.
 16.  Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra
      tillbaka, det sargade skall jag förbinda, och det svaga skall
      jag stärka.  Men det feta och det starka skall jag förgöra; ja,
      jag skall sköta det såsom rätt är.
      >Sef. 3,19.

 17.  Men I, mina får, så säger Herren, HERREN: Se, jag vill döma
      mellan får och får, mellan vädurar och bockar.
      >Matt. 25,32 f.
 18.  Är det eder icke nog att I fån beta på den bästa betesplatsen,
      eftersom I med edra fötter trampen ned vad som är kvar på eder
      betesplats?  Och är det eder icke nog att I fån dricka det
      klaraste vattnet, eftersom I med edra fötter grumlen vad som har
      lämnats kvar?
 19.  Skola mina får beta av det som edra fötter hava trampat ned, och
      dricka vad edra fötter hava grumlat?
 20.  Nej; därför säger Herren, HERREN så till dem: Se, jag skall
      själv döma mellan de feta fåren och de magra fåren.
 21.  Eftersom I med sida och bog stöten undan alla de svaga och med
      edra horn stången dem, till dess att I haven drivit dem ut och
      förskingrat dem,
 22.  därför skall jag frälsa mina får, så att de icke mer bliva till
      rov, och skall döma mellan får och får.
 23.  Och jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och
      han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David; ja, han
      skall föra dem i bet, han skall vara deras herde.
      >Jes. 11,1 f. 40,11. Jes. 23,5. 30,9.  Hes. 37,24 f. Hos. 3,5.
      >Joh. 10,11. Hebr. 13,20. 1 Petr. 2,25.
 24.  Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall
      vara hövding bland dem.  Jag, HERREN, har talat.
 25.  Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; jag skall göra
      ände på vilddjuren i landet, så att man i trygghet kan bo mitt i
      öknen och sova i skogarna.
      >Jes.11,6 f. Hes. 37,26. Hos. 2,18 f.
 26.  Och jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd
      bliva till välsignelse.  Jag skall låta regn falla i rätt tid;
      regnskurar till välsignelse skall det bliva.
      >Ps. 68,10. Jes. 44,8.
 27.  Träden på marken skola bära sin frukt, och jorden skall giva sin
      gröda, och själva skola de bo i sitt land i trygghet; och de
      skola förnimma att jag är HERREN, när jag bryter sönder deras ok
      och räddar dem från de människors hand, som hava hållit dem i
      träldom.
 28.  De skola sedan icke mer bliva ett byte för folken, och markens
      djur skola ej äta upp dem, utan de skola bo i trygghet, och
      ingen skall förskräcka dem.
      >Jer. 30,10. 46,27.
 29.  Och jag skall åt dem låta en plantering växa upp, som skall
      bliva dem till berömmelse; och de som bo i landet skola icke mer
      ryckas bort av hunger, ej heller skola de mer lida smälek av
      folken.
 30.  Och de skola förnimma att jag, HERREN, deras Gud, är med dem,
      och att de, Israels hus, äro mitt folk, säger Herren, HERREN.
 31.  Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor som I
      ären, och jag är eder Gud, säger Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_35.html]
                        Hesekiel, 35 Kapitlet

                          Profetia mot Edom.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Seirs berg och profetera
      mot det;
      >Jer. 49,7 f. Hes. 25,8 f., 12 f.  Am. 1,11 f. Ob. v.1 f.
  3.  säg till det: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över
      dig, du Seirs berg, och uträcka min hand mot dig och göra dig
      öde och tomt.
  4.  Jag skall göra dina städer till ruiner, och självt skall du
      bliva öde; och du skall förnimma att jag är HERREN.
  5.  Eftersom du har hyst en evig fiendskap mot Israels barn och
      givit dem till pris åt svärdet under deras ofärds tid, den tid
      då missgärningen hade nått sin gräns,
      >Ps. 137,7.
  6.  därför, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, skall jag
      förvandla dig till blod, och blod skall förfölja dig; eftersom
      du icke har hatat blod, skall blod förfölja dig.
  7.  Ja, jag skall göra Seirs berg tomt och öde och utrota därifrån
      envar som färdas där, fram eller tillbaka.
  8.  Och jag skall uppfylla dess berg med dess slagna män; ja, på
      dina höjder, i dina dalar och vid alla dina bäckar skola
      svärdsslagna män falla.
  9.  Jag skall göra dig till en ödemark för evärdlig tid, och dina
      städer skola icke mer bliva bebodda; och I skolen förnimma att
      jag är HERREN.
 10.  Eftersom du sade: »De båda folken och de båda länderna skola
      bliva mina, vi skola taga dem i besittning» -- detta fastän
      HERREN bodde där --
      >Ps. 83,13.
 11.  därför, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, skall jag
      utföra mitt verk med samma vrede och nitälskan varmed du i din
      hätskhet har utfört ditt verk mot dem; och jag skall göra mig
      känd bland dem, när jag dömer dig.
 12.  Och du skall förnimma att jag är HERREN.  Jag har hört alla de
      smädelser som du har talat mot Israels berg, i det du har sagt:
      »Det är en ödemark; de äro givna åt oss till mat.»
 13.  Ja, I spärraden upp munnen mot mig och togen den full av ord mot
      mig; jag har väl hört det.

 14.  Så säger Herren, HERREN: Till hela jordens glädje skall jag göra
      dig till en ödemark.
 15.  Därför att du gladde dig åt att Israels hus' arvedel blev
      ödelagd, därför skall jag göra likaså med dig.  Du skall bliva en
      ödemark, du Seirs berg, du hela Edom, så långt du sträcker dig;
      och man skall förnimma att jag är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_36.html]
                        Hesekiel, 36 Kapitlet

                       Israels återupprättelse.

  1.  Och du, människobarn, profetera om Israels berg och säg: I
      Israels berg, hören HERRENS ord.
      >Hes. 6,3.
  2.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom fienden säger om eder: »Rätt
      så, de urgamla offerhöjderna hava nu blivit vår besittning»,
      >Hes. 25,3. 26,2.
  3.  därför må du profetera och säga: Så säger Herren, HERREN:
      Eftersom, ja, eftersom man har förött eder och fikar efter eder
      från alla sidor, för att I måtten tillfalla de övriga folken
      såsom deras besittning och eftersom I ären så utsatta för onda
      tungors hån och folks förtal,
  4.  därför, I Israels berg, mån I nu höra Herrens, HERRENS ord: Så
      säger Herren, HERREN till bergen och höjderna, till bäckarna och
      dalarna, till de förödda ruinerna och de övergivna städerna, som
      hava lämnats till rov och spott åt de övriga folken runt
      omkring,
  5.  ja, därför säger Herren, HERREN så: Sannerligen, i brinnande
      nitälskan talar jag mot de övriga folken och mot Edom, så långt
      det sträcker sig, ja, mot dessa som med hela sitt hjärtas glädje
      och i sitt sinnes övermod hava tillägnat sig mitt land såsom
      besittning, för att driva ut dess inbyggare och göra det till
      sitt byte.
  6.  Profetera alltså om Israels land och säg till bergen och
      höjderna, till bäckarna och dalarna: Så säger Herren, HERREN:
      Se, i nitälskan och vrede är det som jag talar, eftersom I liden
      sådan smälek av folken.
  7.  Därför säger Herren, HERREN så Jag upplyfter min hand och
      betygar: Sannerligen, folken runt omkring eder skola själva få
      lida smälek.
  8.  Men I, Israels berg, I skolen åter grönska och bära frukt åt
      mitt folk Israel, ty snart skola de komma åter.
  9.  Ty se, jag skall komma till eder, jag skall vända mig till eder,
      och I skolen bliva brukade och besådda.
 10.  Och jag skall församla på eder människor i myckenhet, alla
      Israels barn, så många de äro; och städerna skola ånyo bliva
      bebodda och ruinerna åter byggas upp.
 11.  Ja, jag skall församla på eder människor och boskap i myckenhet,
      och de skola föröka sig och bliva fruktsamma.  Jag skall låta
      eder bliva bebodda, alldeles såsom I fordom voren; ja, jag skall
      göra eder ännu mer gott, än I förut fingen röna; och I skolen
      förnimma att jag är HERREN.
 12.  Jag skall låta människor åter vandra fram över eder, nämligen
      mitt folk Israel; de skola hava dig till besittning, och du
      skall vara deras arvedel; och du skall icke vidare döda deras
      barn.
 13.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom man säger till dig: »Du är en
      människoäterska, du har dödat ditt eget folks barn»,
 14.  därför skall du nu icke mer få äta upp människor och icke mer få
      döda ditt folks barn, säger Herren, HERREN.
 15.  Jag skall icke mer låta dig höra smälek av folken, och du skall
      icke mer nödgas bära folkslagens förakt; ej heller skall du mer
      bringa ditt folk på fall, säger Herren, HERREN.

 16.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 17.  Du människobarn när Israels barn ännu bodde i sitt land, då
      orenade de det genom sitt väsende och sina gärningar; såsom en
      kvinnas orenhet var deras väsende för mig.
      >Jes. 64,6.
 18.  Då utgöt jag min vrede över dem, för det blods skull som de hade
      utgjutit över landet, och därför att de hade orenat det med sina
      eländiga avgudar.
 19.  Jag förskingrade dem bland folken, och de blevo förströdda i
      länderna; efter deras väsende och deras gärningar dömde jag dem.
 20.  Men till vilka folk de än kommo vanärade de mitt heliga namn, i
      det att man sade om dem: »Detta är HERRENS folk, och de hava
      likväl måst draga ut ur sitt land.
      >Jes. 52,5. Rom. 2,24.
 21.  Då ville jag skona mitt heliga namn, som Israels barn vanärade
      bland de folk till vilka de kommo.
 22.  Säg därför till Israels barn: Så säger Herren, HERREN: Icke för
      eder skull gör jag detta, I Israels barn, utan för mitt heliga
      namns skull, som I haven vanärat bland de folk till vilka I
      haven kommit.
      >Jes. 43,22 f. Hes. 28,25.
 23.  Jag vill nu helga mitt stora namn, som har blivit vanärat bland
      folken, i det att I haven vanärat det bland dem; och folken
      skola förnimma att jag är HERREN, säger Herren, HERREN, när jag
      bevisar mig helig på eder inför deras ögon.
 24.  Ty jag skall hämta eder ifrån folken och församla eder ifrån
      alla länder och föra eder till edert land.
 25.  Och jag skall stänka rent vatten på eder, så att I bliven rena;
      jag skall rena eder från all eder orenhet och från alla edra
      eländiga avgudar.
      >Ps. 51,4, 9. Jes. 44,3. Sak. 13,1.
 26.  Och jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande
      komma i edert bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur eder
      kropp och giva eder ett hjärta av kött.
      >Jer. 31,33 f.  32,39 f. Hes. 11,19 f. 18,31. Hebr. 10,16.
 27.  Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I
      vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören
      efter dem.
 28.  Så skolen I få bo i det land som jag gav åt edra fäder, och I
      skolen vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud.
 29.  Och jag skall frälsa eder från all eder orenhet.  Och jag skall
      kalla fram säden och låta den bliva ymnig och skall icke mer
      låta någon hungersnöd komma över eder.
      >Hos. 2,21 f. Joel 2,21 f.
 30.  Ja, ymnig skall jag låta trädens frukt och markens gröda bliva,
      för att I icke mer skolen lida hungersnödens smälek bland
      folken.
      >Hes. 34,29.
 31.  Då skolen I tänka på edra onda vägar och på edra gärningar, som
      icke voro goda; och I skolen känna leda vid eder själva för edra
      missgärningars och styggelsers skull.
      >Hes. 6,9. 16,61. 20,43.
 32.  Men icke för eder skull gör jag detta, säger Herren, HERREN; det
      vare eder kunnigt.  I mån skämmas och blygas för edra vägar, I
      Israels barn.

 33.  Så säger Herren, HERREN: När jag har renat eder från alla edra
      missgärningar, då skall jag låta städerna ånyo bliva bebodda,
      och då skola ruinerna åter byggas upp,
 34.  och det förödda landet skall åter bliva brukat, i stället för
      att det har legat såsom en ödemark inför var man som har gått
      där fram.
 35.  Och då skall man säga: »Det landet som var så förött har nu
      blivit såsom Edens lustgård, och städerna som voro så ödelagda,
      förödda och förstörda, de äro nu bebodda och befästa.»
 36.  Då skola de folk som äro kvar runt omkring eder förnimma att
      jag, HERREN, nu åter har byggt upp det som var förstört och ånyo
      planterat det som var förött.  Jag, HERREN, har talat det, och
      jag fullbordar det också.
      >Hes. 17,24.

 37.  Så säger Herren, HERREN; Också på detta sätt vill jag bönhöra
      Israels barn, så vill jag handla med dem: jag skall där föröka
      människorna, så att de bliva såsom fårhjordar.
      >Hes. 34,31.
 38.  Såsom hjordar av offerdjur, såsom fårhjordar i Jerusalem vid
      dess högtider, så skola de hjordar av människor vara, som skola
      uppfylla de ödelagda städerna.  Och man skall förnimma att jag är
      HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_37.html]
                        Hesekiel, 37 Kapitlet

                De förtorkade benen som få liv.  De två
                     stavarna som fogas tillhopa.

  1.  HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag
      åstad och sattes ned mitt på slätten, som nu låg full med ben.
      >Hes. 3,12, 22. 11,24.
  2.  Och han förde mig fram runt omkring dem, och jag såg att de lågo
      där i stor myckenhet utöver dalen och jag såg att de voro
      alldeles förtorkade.
  3.  Och han sade till mig: »Du människobarn, kunna väl dessa ben
      åter bliva levande?»  Jag svarade: »Herre, HERRE, du vet det.»
  4.  Då sade han till mig: »Profetera över dessa ben och säg till
      dem: I förtorkade ben, hören HERRENS ord;
  5.  Så säger Herren, HERREN till dessa ben: Se, jag skall låta ande
      komma in i eder, så att I åter bliven levande.
      >1 Mos. 2,7. Ps. 104,30.
  6.  Jag skall fästa senor vid eder och låta kött växa på eder och
      övertäcka eder med hud och giva eder ande, så att I åter bliven
      levande; och I skolen förnimma att jag är HERREN.»

  7.  Och jag profeterade, såsom det hade blivit mig bjudet.  Och när
      jag nu profeterade, hördes ett rassel, och där blev ett gny, och
      benen kommo åter tillhopa, så att det ena benet fogades till det
      andra.
  8.  Och jag såg huru senor och kött växte på dem, och huru de
      övertäcktes med hud därovanpå; men ingen ande var ännu i dem.
  9.  Då sade han till mig: »Profetera och tala till anden, ja,
      profetera, du människobarn, och säg till anden: Så säger Herren,
      HERREN: Kom, du ande, från de fyra väderstrecken[1] och blås på
      dessa dräpta, så att de åter bliva levande.»
 10.  Och jag profeterade, såsom han hade bjudit mig.  Då kom anden in
      i dem, och de blevo åter levande och reste sig upp på sina
      fötter, en övermåttan stor skara.
 11.  Och han sade till mig: »Du människobarn, dessa ben, de äro alla
      Israels barn.  Se, de säga: 'Våra ben äro förtorkade, vårt hopp
      har blivit om intet, det är ute med oss.'
      >Hes. 33,10.
 12.  Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se,
      jag vill öppna edra gravar och hämta eder, mitt folk, upp ur
      edra gravar och låta eder komma till Israels land.
      >Jes. 26,19.
 13.  Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag öppnar edra
      gravar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra gravar.
 14.  Och jag skall låta min ande komma in i eder, så att I åter
      bliven levande, och jag skall låta eder få bo i edert land; och
      I skolen förnimma att jag, HERREN, har tala det, och att jag
      också har fullborda det, säger HERREN.»
      >Hes. 36,26, 36.

 15.  Och HERRENS ord kom till mig han sade:
 16.  Du människobarn, tag dig en trästav och skriv på den: »För Juda
      och hans fränder bland Israels barn.»  Tag sedan en annan trästav
      och skriv på den: »En stav för Josef, Efraim, och för hans
      fränder av hela Israels hus.»
 17.  Foga dem sedan tillhopa med varandra till en enda stav, så att
      de bliva förenade till ett i din hand.
 18.  När då dina landsmän säga till dig: »Förklara för oss vad du
      menar härmed»,
      >Hes. 24,19.
 19.  så svara dem: »Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill taga Josefs
      stav, den som är i Efraims hand, vilken stav ock gäller för de
      stammar av Israel, som äro hans fränder, och intill denna vill
      jag lägga Judas stav, båda tillhopa, och så göra dem till en
      enda stav, så att de bliva ett i min hand.»
 20.  Och stavarna som du har skrivit på skall du hålla i din hand
      inför deras ögon.
 21.  Och du skall tala till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag
      skall hämta Israels barn ut ifrån de folk till vilka de hava
      måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll
      och föra dem in i deras land.
      >Hes. 36,24 f.
 22.  Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels
      berg; en och samma konung skola de alla hava; de skola icke mer
      vara två folk och icke mer vara delade i två riken.
      >Hos. 1,11. Joh. 10,16.

 23.  Sedan skola de icke mer orena sig med sina eländiga avgudar och
      styggelser och med alla slags överträdelser.  Och jag skall
      frälsa dem och hämta dem från alla orter där de hava syndat, och
      skall rena dem, så att de bliva mitt folk, och jag skall vara
      deras Gud.
 24.  Och min tjänare David skall vara konung över dem, och de skola
      så alla hava en och samma herde; och de skola vandra efter mina
      rätter och hålla mina stadgar och göra efter dem.
      >Jes. 40,11. Jer. 23,5 f. 30,9.  Hes. 34,23 f. Joh. 10,11.
 25.  Så skola de få bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob,
      det vari edra fäder bodde.  De skola själva få bo där, så ock
      deras barn och deras barnbarn till evig tid; och min tjänare
      David skall vara deras hövding evinnerligen.
      >Joh. 12,34.
 26.  Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; ett evigt förbund
      med dem skall det vara.  Jag skall insätta dem och föröka dem och
      låta min helgedom stå bland dem evinnerligen.
      >2 Krön. 6,16. Ps. 89,4.  Jer. 31,31 f. Hes. 34,25.
 27.  Ja, min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud,
      och de skola vara mitt folk.
      >3 Mos. 26,11 f.  Hes. 11,20. 2 Kor. 6,16. Upp. 21,3.
 28.  Så skola folken förnimma att jag är HERREN, som helgar Israel,
      då nu min helgedom förbliver ibland dem evinnerligen.

[1]  Hebreiskans uttryck för ande betyder ock vind.

[https://runeberg.org/bibeln/26_38.html]
                        Hesekiel, 38 Kapitlet

                           Gogs härnadståg.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Gog i Magogs land, mot
      hövdingen över Ros, Mesek och Tubal, och profetera mot honom
      >1 Mos. 10,2 f. Hes. 27,13 f. Upp. 20,8 f.
  3.  och säg: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig,
      Gog, du hövding över Ros, Mesek och Tubal.
      >Hes. 39,1 f.
  4.  Jag skall locka dig åstad, jag skall sätta krokar i dina käftar
      och föra dig ut med hela din här, hästar och ryttare,
      allasammans i präktig rustning, en stor skara, väpnad med
      skärmar och sköldar, och allasammans med svärd i hand.
      >2 Kon. 19,28. Hes. 29,4.
  5.  Perser, etiopier och putéer är, med dem, allasammans med sköld
      och hjälm,
  6.  Gomer och alla dess härskaror, Togarmas folk ifrån den yttersta
      norden och alla dess härskaror; ja, många folk har du med dig.
  7.  Rusta dig och gör dig redo med alla de skaror som hava församlat
      sig till dig; och bliv du deras hövitsman.
  8.  När lång tid har gått, skall du bliva uppbådad; i kommande år
      skall du få tåga in i ett land som då har fått ro efter svärdet,
      och vart folk då har blivit hopsamlat från många andra folk, ja,
      upp till Israels berg, som så länge lågo öde, men vilkas folk då
      har blivit hämtat fram ifrån de andra folken, så att alla nu bo
      där i trygghet.
  9.  Dit skall du draga upp, du skall komma såsom ett oväder och vara
      såsom ett moln som övertäcker landet, du med alla dina härskaror
      och med många folk som följa dig.

 10.  Så säger Herren, HERREN: På den tiden skola planer uppstå i ditt
      hjärta, och du skall tänka ut onda anslag.
 11.  Du skall säga: »Jag vill draga upp mot det obefästa landet, jag
      vill komma över dessa säkra, som bo där i trygghet, ja, som
      allasammans bo där utan murar och varken hava bommar eller
      portar.»
 12.  Ty du vill taga rov och göra byte och vända din hand mot
      ödemarker som nu åter äro bebyggda, och mot ett folk som har
      blivit hopsamlat från hedningarna, och som nu förvärvar sig
      boskap och gods, där det bor på jordens mittelhöjd.
 13.  Saba och Dedan och Tarsis' köpmän och alla dess unga lejon skola
      då utfråga dig: »Har du kommit för att taga rov, har du
      församlat dina skaror till att göra byte till att föra bort
      silver och guld, till att taga boskap och gods, ja, till att
      taga stort rov?»

 14.  Profetera därför, du människobarn och säg till Gog: Så säger
      Herren HERREN: Se, på den tiden, när mitt folk Israel åter bor i
      trygghet, då skall du förnimma det.
 15.  Du skall då komma från ditt land längst uppe i norr, du själv
      och många folk med dig, allasammans ridande på hästar, en stor
      skara, en talrik här.
 16.  Du skall draga upp mot mitt folk Israel och komma såsom ett moln
      för att övertäcka landet.  I kommande dagar skall detta ske; jag
      skall då låta dig komma över mitt land, för att folken skola
      lära känna mig, när jag inför deras ögon bevisar mig helig på
      dig, du Gog.

 17.  Så säger Herren, HERREN: Du är ju den om vilken jag i forna
      tider talade genom mina tjänare, Israels profeter, som i de
      tiderna, år efter år, profeterade om att jag skulle låta dig
      komma över dem.
      >Joel 3,1 f Mik. 4,11 f. Sef. 3,8. Sak. 12,2 f. 14,1 f.

 18.  Men på den dagen, den dag då Gog kommer över Israels land, säger
      Herren, HERREN, då skall jag giva luft åt min vrede.
 19.  Ja, i min nitälskan och min vredes eld betygar jag det: på den
      dagen skall det förvisso bliva en stor jordbävning i Israels
      land.
      >Hes. 39,6 f. Matt. 24,7. Luk. 21,11.
 20.  Då skola de bäva för mig, både fiskarna i havet och fåglarna
      under himmelen och djuren på marken och alla kräldjur som röra
      sig på jorden och alla människor på jordens yta.  Och bergen
      skola slås ned och klipporna störta omkull och alla murar falla
      till jorden.
 21.  Och jag skall båda upp svärd mot honom på alla mina berg, säger
      Herren, HERREN; den enes svärd skall vara vänt mot den andres.
 22.  Och jag skall gå till rätta med honom medelst pest och blod; och
      slagregn och hagelstenar, eld och svavel skall jag låta regna
      över honom och hans härskaror och över de många folk som följa
      honom.
      >Ps. 11,6.
 23.  Så skall jag bevisa mig stor och helig och göra mig känd inför
      många folks ögon; och de skola förnimma att jag är HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_39.html]
                        Hesekiel, 39 Kapitlet

                           Gogs undergång.

  1.  Och du, människobarn, profetera mot Gog och säg: Så säger
      Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig, Gog, du hövding
      över Ros, Mesek och Tubal.
      >Hes. 38,2 f. Upp. 20,8 f.
  2.  Jag skall locka dig åstad och leda dig fram och föra dig från
      landet längst uppe i norr och låta dig komma till Israels berg.
  3.  Där skall jag slå bågen ur din vänstra hand och låta pilarna
      falla ur din högra hand.
  4.  På Israels berg skall du falla, med alla dina härskaror och med
      de folk som följa dig; jag skall giva dig till mat åt rovfåglar
      av alla slag och åt markens djur.
      >Hes. 33,27.
  5.  Ute på marken skall du falla.  Ty jag har talat, säger Herren,
      HERREN.
  6.  Och jag skall sända eld över Magog och över dem som bo trygga i
      havsländerna; och de skola förnimma att jag är HERREN.
  7.  Och jag skall göra mitt heliga namn kunnigt bland mitt folk
      Israel, jag skall icke mer låta mitt heliga namn bliva ohelgat;
      och folken skola förnimma att jag är HERREN, helig i Israel.
      >Jes. 64,2. Hes. 36,20 f.
  8.  Se, det kommer, ja, det fullbordas!  säger Herren, HERREN.  Detta
      är den dag om vilken jag har talat.
      >Hes. 38,17.
  9.  Sedan skola invånarna i Israels städer gå ditut och taga
      rustningar, sköldar och skärmar, bågar och pilar, handpåkar och
      spjut såsom bränsle till att elda med, och de skola elda därmed
      i sju år.
      >Ps. 46,10. Jes. 9,4 f.
 10.  De skola icke behöva hämta trä från marken eller hugga ved i
      skogarna, ty de skola elda med rustningarna.  Så skola de taga
      rov av sina rövare och plundra sina plundrare, säger Herren,
      HERREN.

 11.  På den tiden skall jag där i Israel giva åt Gog en plats till
      grav, nämligen »De framtågandes dal» öster om havet, och den
      skall stänga vägen för andra som vilja tåga där fram.  Där skall
      man begrava Gog och hela hans larmande hop, och man skall kalla
      den »Gogs larmande hops dal».
 12.  Och i sju månader skola Israels barn hålla på med att begrava
      dem, för att rena landet.
      >5 Mos. 21,23.
 13.  Allt folket i landet skall hålla på med begravandet, och detta
      skall lända dem till berömmelse.  Så skall ske på den tid då jag
      förhärligar mig, säger Herren, HERREN.
 14.  Och man skall avskilja män som beständigt skola genomvandra
      landet och begrava dem som tågade där fram, och som ännu ligga
      kvar ovan jord, och de skola så rena landet; efter sju månaders
      förlopp skola dessa begynna sitt letande.
 15.  När så någon av dessa män, som genomvandra landet, på sin färd
      får se människoben, då skall han sätta upp en vård därbredvid,
      till dess att dödgrävarna hinna begrava dem i »Gogs larmande
      hops[1] dal».
 16.  Där skall ock finnas en stad med namnet Hamona.  På detta sätt
      skola de rena landet.

 17.  Du människobarn, så säger Herren, HERREN: Säg till alla slags
      fåglar och till alla markens djur: Församlen eder och kommen
      hit; samlen eder tillhopa från alla håll till mitt slaktoffer,
      till ett stort slaktoffer som jag vill anställa åt eder på
      Israels berg; I skolen få äta kött och dricka blod.
      >Jes. 34,6. Upp. 19,17 f.
 18.  I skolen få äta kött av hjältar och dricka blod av jordens
      hövdingar: av vädurar och lamm och bockar och tjurar,
      allasammans gödda i Basan.
 19.  I skolen få äta eder mätta av fett och dricka eder druckna av
      blod från det slaktoffer som jag anställer åt eder.
 20.  Ja, mätten eder vid mitt bord av ridhästar och vagnshästar, av
      hjältar och allt slags krigsfolk, säger Herren, HERREN.

 21.  Och jag skall uppenbara min härlighet bland folken, så att alla
      folk skola se den dom som jag har utfört, och se huru jag har
      låtit min hand drabba dem.
 22.  Och Israels barn skola förnimma att jag, HERREN, är deras Gud,
      från den dagen och allt framgent.
 23.  Och folken skola förnimma att Israels barn blevo bortförda i
      fångenskap för sin missgärnings skull, eftersom de voro trolösa
      mot mig, så att jag måste fördölja mitt ansikte för dem; och jag
      gav dem då i deras ovänners hand, så att de allasammans föllo
      för svärd.
      >Hes. 36,17 f.
 24.  Efter deras orenhet och deras överträdelser handlade jag med dem
      och fördolde mitt ansikte för dem.

 25.  Därför säger Herren, HERREN så: Nu skall jag åter upprätta Jakob
      och förbarma mig över hela Israels hus och nitälska för mitt
      heliga namn.
 26.  Och de skola förgäta sin skam och all den otrohet som de hava
      begått mot mig, då de nu få bo i trygghet i sitt land, utan att
      någon förskräcker dem.
 27.  Ja, när jag låter dem vända tillbaka ifrån folkslagen och
      församlar dem från deras fienders länder, då skall jag bevisa
      mig helig på dem inför många folks ögon.
 28.  Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, ty om jag än
      drev dem bort i fångenskap bland folken, så samlade jag dem
      sedan tillhopa till deras land och lät ingen enda av dem bliva
      kvar därute;
 29.  och jag skall därefter icke mer fördölja mitt ansikte för dem,
      ty jag skall utgjuta min Ande över Israels hus, säger Herren,
      HERREN'.
      >Hes. 36,27. Joel 2,28. Apg. 2,17.

[1]  Hebr. hamón.

[https://runeberg.org/bibeln/26_40.html]
                        Hesekiel, 40 Kapitlet

                Det nya templet.  Dess yttre portar och
                              förgårdar.

  1.  I det tjugufemte året sedan vi hade blivit bortförda i
      fångenskap, vid årets begynnelse, på tionde dagen i månaden, i
      det fjortonde året sedan staden hade blivit intagen, på just den
      dagen kom HERRENS hand över mig, och han förde mig ditbort.
      >2 Kon. 25,4. Hes. 33,21.
  2.  I en syn från Gud förde han mig till Israels land och satte mig
      ned på ett mycket högt berg, och på detta var likasom en stad
      byggd söderut.
      >Jes. 2,2.
  3.  Och dit förde han mig, och se, där stod en man vilkens utseende
      var såsom koppar; han hade ett linnesnöre i sin hand, så ock en
      mätstång; och han stod vid porten.
      >Sak. 2,1. Upp. 21,15.
  4.  Och mannen talade till mig: »Du människobarn, se med dina ögon
      och hör med dina öron, och akta på allt som jag kommer att visa
      dig, ty du har blivit förd hit, för att jag skall visa dig det;
      förkunna för Israels hus allt vad du får se.»

  5.  Och jag såg att en mur gick utomkring huset, runt omkring det.
      Och mätstången som mannen hade i sin hand var sex alnar lång,
      var aln en handsbredd längre än en vanlig aln.  Och han mätte
      murbyggnadens bredd: den var en stång, och dess höjd: den var en
      stång.
      >Hes. 43,13. 2 Krön. 3,3.
  6.  Därefter gick han till en port som låg mot öster och steg uppför
      dess trappsteg; och han mätte portens ena tröskel: den var en
      stång bred och sedan den andra tröskeln: den var en stång bred.
  7.  Och var vaktkammare var en stång lång och en stång bred, och
      avståndet mellan vaktkamrarna var fem alnar; och porttröskeln
      invid portens förhus på inre sidan mätte en stång.
      >Hes. 44,11.
  8.  Och han mätte upp portens förhus på inre sidan: det mätte en
      stång.
  9.  Han mätte upp portens förhus det höll åtta alnar, och dess
      murpelare: de höllo två alnar.  Och portens förhus låg på inre
      sidan.
 10.  Och vaktkamrarna i porten mot öster voro tre på var sida, alla
      tre lika stora; och murpelarna på båda sidorna voro lika stora.
 11.  Och han mätte portöppningens bredd: den var tio alnar, och
      portens längd: den var tretton alnar.
 12.  Och framför vaktkamrarna var en avskrankning, som höll en aln;
      en aln höll ock avskrankningen på motsatta sidan; och var
      vaktkammare, på vardera sidan, höll sex alnar.
 13.  Och han mätte porten från den ena vaktkammarens tak till den
      andras: den var tjugufem alnar bred; och dörr låg mot dörr.
 14.  Och han tog upp murpelarna till sextio alnar; och intill
      förgårdens murpelare sträckte sig porten runt omkring.
 15.  Och avståndet mellan ingångsportens framsida och förhusets
      framsida vid den inre portöppningen var femtio alnar.
 16.  Och slutna fönster funnos till vaktkamrarna och till deras
      murpelare invändigt i porten runt omkring, och likaledes i
      förhusen; fönstren sutto runt omkring invändigt, och murpelarna
      voro prydda med palmer.

 17.  Och han förde mig till den yttre förgården, och jag såg att där
      voro tempelkamrar och ett stengolv, anlagt runt omkring
      förgården; trettio tempelkamrar voro uppbyggda på stengolvet.
 18.  Och stengolvet gick utefter portarnas sidoväggar, så att det
      motsvarade portarnas längd; detta var det nedre stengolvet.
 19.  Och han mätte avståndet från den nedre portens framsida till den
      inre förgårdens yttre framsida: det var hundra alnar, både på
      östra sidan och på norra.
 20.  Sedan mätte han ock längden och bredden på den port som låg mot
      norr på den yttre förgården.
 21.  Också den hade tre vaktkamrar på var sida och likaledes
      murpelare och förhus, lika stora som den förra portens; den var
      femtio alnar lång och tjugufem alnar bred.
 22.  Och fönstren, förhuset och palmerna däri voro lika stora som i
      den port som låg mot öster; och man steg upp till den på sju
      trappsteg, och dess förhus låg framför dessa.
 23.  Och en port till den inre förgården fanns mitt emot denna port,
      det var i norr såsom i öster; och han mätte avståndet från den
      ena porten till den andra: det var hundra alnar.
 24.  Därefter lät han mig gå till södra sidan, och jag såg att också
      på södra sidan fanns en port.  Och han mätte dess murpelare och
      förhus; de voro lika stora som de andra.
 25.  Och fönster funnos på den och på dess förhus runt omkring,
      likadana som de andra fönstren.  Den var femtio alnar lång och
      tjugufem alnar bred.
 26.  Och trappan ditupp utgjordes av sju trappsteg, och dess förhus
      låg framför dessa; och den var prydd med palmer på sina
      murpelare, på båda sidor.
 27.  Och en port till den inre förgården fanns ock på södra sidan;
      och han mätte avståndet från den ena porten till den andra på
      södra sidan: det var hundra alnar.

 28.  Därefter förde han mig till den inre förgården genom södra
      porten.  Och han mätte den södra porten den var lika stor som de
      andra
 29.  Och dess vaktkamrar, murpelare och förhus voro lika stora som de
      andra, och fönster funnos på den och på dess förhus runt
      omkring.  Den var femtio alnar lång och tjugu fem alnar bred.
 30.  Och förhus funnos runt omkring tjugufem alnar långa och fem
      alnar breda.
 31.  Och dess förhus låg utåt den yttre förgården, och dess murpelare
      voro prydda med palmer; och uppgången därtill utgjordes av åtta
      trappsteg.

 32.  Sedan förde han mig till den inre förgårdens östra sida och
      mätte porten där; den var lika stor som de andra.
 33.  Och dess vaktkamrar, murpelare och förhus voro lika stora som de
      andra, och fönster funnos på den och på dess förhus runt
      omkring.  Den var femtio alnar lång och tjugufem alnar bred.
 34.  Och dess förhus låg mot den yttre förgården, och dess murpelare
      voro prydda med palmer på båda sidor; och uppgången därtill
      utgjordes av åtta trappsteg.

 35.  Därefter förde han mig till den norra porten och mätte den; den
      var lika stor som de andra.
 36.  Så ock dess vaktkamrar, murpelare och förhus, och fönster funnos
      på den runt omkring.  Den var femtio alnar lång och tjugufem
      alnar bred.
 37.  Och dess murpelare stodo vid den yttre förgården, och dess
      murpelare voro prydda med palmer på båda sidor; och uppgången
      därtill utgjordes av åtta trappsteg.

 38.  Och en tempelkammare med sin ingång fanns vid murpelarna, i
      portarna; där skulle man skölja brännoffren.
 39.  Och i portens förhus stodo två bord på var sida, och på dem
      skulle man slakta brännoffers-, syndoffers- och
      skuldoffersdjuren.
 40.  Och vid den yttre sidovägg som låg norrut, när man steg upp till
      portens ingång, stodo två bord; och vid den andra sidoväggen på
      porten förhus stodo ock två bord.
 41.  Alltså stodo vid portens sidoväggar fyra bord på var sida, eller
      tillsammans åtta bord, på vilka man skulle slakta.
 42.  Och för brännoffret stodo där fyra bord av huggna stenar, en och
      en halv aln långa, en och en halv aln breda och en aln höga; på
      dessa skulle man lägga de redskap som man slaktade brännoffers-
      och slaktoffersdjuren med.
 43.  Och dubbelkrokar, en handsbredd långa, voro fästa innantill runt
      om kring; och på borden skulle offerköttet läggas.

 44.  Och utanför den inre porten funnos för sångarna, på den inre
      gården, tempelkamrar, som lågo vid den norra portens sidovägg,
      med sin framsida åt söder; och en annan låg vid den östra
      portens sidovägg med sin framsida åt norr.
 45.  Och han talade till mig: »Denna tempelkammare, vars framsida
      ligger mot söder, är för de präster som förrätta tjänsten inne i
      huset.
 46.  Och den tempelkammare vars framsida ligger mot norr är för de
      präster som förrätta tjänsten vid altaret, alltså för Sadoks
      söner, vilka äro de av Levi barn, som få träda fram till HERREN
      för att göra tjänst inför honom.»
      >1 Sam. 2,35. 1 Kon. 2,35. Hes. 48,11.
 47.  Och han mätte förgården; den var hundra alnar lång och hundra
      alnar bred, en liksidig fyrkant; och altaret stod framför huset.

                        Hesekiel, 41 Kapitlet

                             Tempelhuset.

 48.  Sedan förde han mig till huset förhus.  Och han mätte för
      husets murpelare: de höllo fem alnar var på sin sida, så ock
      porten bredd: den var på var sida tre alnar.
 49.  Förhuset var tjugu alnar lång och elva alnar brett, nämligen vid
      trappstegen på vilka man steg ditupp.  Och vid murpelarna stodo
      pelare, en på var sida.

[https://runeberg.org/bibeln/26_41.html]
  1.  Därefter förde han mig till tempelsalen.  Och han mätte
      murpelarna de voro sex alnar breda, var på sin sida --
      tabernaklets bredd.
  2.  Och ingången var tio alnar bred, och sidoväggarna vid ingången
      voro på var sida fem alnar.  Sedan mätte han salens längd: den
      var fyrtio alnar, och dess bredd: den var tjugu alnar.
      >1 Kon. 6,2,17.

  3.  Därefter gick han in i det innersta rummet.  Och han mätte
      murpelarna vid ingången: de höllo två alnar, och ingången: den
      höll sex alnar, och ingångens bredd: den var sju alnar.
  4.  Och han mätte dess längd: den var tjugu alnar, och dess bredd:
      den var tjugu alnar, framför tempelsalen.  Och han sade till mig:
      »Detta är det allraheligaste.»
      >1 Kon. 6,20.

  5.  Därefter mätte han husets mur: den höll sex alnar, och
      sidokamrarnas bredd: den var fyra alnar, runt omkring hela
      huset.
      >1 Kon. 6,5 f.
  6.  Och sidokamrarna lågo den ena ovanför den andra, i trettiotre
      omgångar; och på den mur som sträckte sig innanför sidokamrarna
      runt omkring funnos avsatser, på vilka de skulle hava sitt
      fäste; ty i själva husväggen skulle de icke vara infästa.
  7.  Härigenom blevo sidokamrarna, där de lågo kring huset, bredare
      alltefter som de lågo högre upp.  Ty husets kringbyggnad
      sträckte sig med övervåning ovanpå övervåning runt omkring
      huset.  Därför växte bredden inåt, alltefter som våningen låg
      högre upp.  Och från den nedersta våningen steg man så upp i den
      översta genom den mellersta.
  8.  Och jag såg att huset låg på en upphöjd fot, som sträckte sig
      runt däromkring; sidokamrarnas grundvalar voro nämligen en hel
      stång höga, sex alnar till kanten.
  9.  Sidokamrarnas yttermur var fem alnar tjock; och den plats som
      blev fri tillhörde husets sidokamrar.
 10.  Och mellanrummet bort till tempelkamrarna var tjugu alnar brett
      runt omkring hela huset.
 11.  Och ingångarna till sidokamrarna lågo utåt den fria platsen, en
      ingång mot norr och en ingång åt söder; den fria platsen var fem
      alnar bred, runt omkring.

 12.  Och den byggnad som låg invid den avsöndrade platsen på västra
      sidan var sjuttio alnar bred, och byggnadens mur var fem alnar
      tjock runt omkring och nittio alnar lång.

 13.  Och han mätte huset: det var hundra alnar långt.  Och den
      avsöndrade platsen jämte byggnaden med dess murar utgjorde en
      längd av hundra alnar.
 14.  Och bredden på husets framsida jämte den avsöndrade platsen åt
      öster utgjorde en längd av hundra alnar.
 15.  Och han mätte längden på den byggnad som låg invid den
      avsöndrade platsen, på dennas baksida, och mätte avsatserna på
      dess framvägg åt båda sidor -- de höllo hundra alnar -- vidare
      det inre tempelrummet och förgårdsförhusen,
 16.  trösklarna och de slutna fönstren, avsatserna på framväggen runt
      omkring, i deras tre våningar, platsen invid tröskeln -- som var
      av polerat trä -- runt omkring,
 17.  så ock avståndet från marken upp till fönstren.  Och fönstren
      voro täckta.  Men ovanför dörren, både in emot det inre rummet
      och utåt, och eljest utefter hela väggen runt omkring, innantill
      och utantill, funnos avmätta fält,
 18.  på vilka framställdes keruber och palmer, var palm mellan två
      keruber.  Och var kerub hade två ansikten:
 19.  ett människoansikte åt palmen på ena sidan, och ett lejonansikte
      åt palmen på andra sidan; så var gjort på hela huset runt
      omkring.
 20.  Från marken ända upp över ingången funnos keruber och palmer
      framställda, så ock på tempelsalens väggar.
 21.  Tempelsalens dörröppning var fyrkantig, och framsidan av det
      heligaste hade sitt givna utseende.
      >1 Kon. 6,31.
 22.  Altaret var av trä, tre alnar högt och två alnar långt, och det
      hade hörn; och dess långsidor och väggar voro av trä.  Och han
      talade till mig: »Detta är det bord som skall stå inför HERRENS
      ansikte.»

 23.  Och både tempelsalen och det heligaste hade dubbeldörrar.
 24.  Och var dörr hade två dörrskivor, två vridbara dörrskivor: den
      ena dörren hade två dörrskivor, och likaledes den andra två.
 25.  Och på dem, på dörrarna till tempelsalen, funnos framställda
      keruber och palmer, likasom på väggarna; och på förhusets
      framsida, utantill, var ett trapphus av trä.
      >1 Kon. 7,6. Hes. 40,26.
 26.  Och slutna fönster och palmer funnos på förhusets sidoväggar, på
      båda sidor, så ock i husets sidokamrar och i
      trapphusen.
      >Hes. 40,16.

[https://runeberg.org/bibeln/26_42.html]
                        Hesekiel, 42 Kapitlet

                        Templets omgivningar.

  1.  Och han lät mig gå ut på den yttre förgården den väg som gick åt
      norr, och förde mig därefter till den byggnad med tempelkamrar,
      som låg invid den avsöndrade platsen och tillika invid
      murbyggnaden norrut,
  2.  till långsidan, som mätte hundra alnar, med sin ingång i norr;
      men bredden var femtio alnar.
  3.  Ut emot den tjugu alnar breda platsen på den inre förgården och
      ut emot stengolvet på den yttre förgården lågo avsatserna på det
      ena husets framvägg mitt emot avsatserna på det andra husets
      framvägg, i tre våningar.
  4.  Och framför tempelkamrarna gick en tio alnar bred gång till den
      inre förgården, en alnsbred väg; och ingångarna lågo mot norr.
  5.  Men de översta tempelkamrarna voro mindre än de andra, ty
      avsatserna på framväggen togo bort mer rum från dem än från de
      nedersta och mellersta kamrarna i byggnaden.
  6.  Ty kamrarna lågo i tre våningar och hade inga pelare, såsom
      förgårdarna hade; därför blevo de översta våningens kamrar mer
      indragna än den nedersta och den mellersta våningens.
  7.  Och en yttre skiljemur gick utmed tempelkamrarna åt den yttre
      förgården till, framför tempelkamrarna, och den var femtio alnar
      lång.
  8.  Ty längden på tempelkammarbyggnaden utåt den yttre förgården var
      femtio alnar, men åt templet till hundra alnar.
  9.  Och nedanför dessa tempelkamrar var ingången från öster, när man
      ville komma till dem från den yttre förgården.

 10.  Där förgårdens skiljemur var som tjockast, lågo ock på östra
      sidan tempelkamrar invid den avsöndrade platsen och tillika
      invid murbyggnaden.
 11.  Och en väg gick framför dem, likadan som vägen framför
      tempelkamrarna på norra sidan; och de hade samma längd och
      bredd.  Och alla utgångar här voro såsom där, både i fråga om
      övriga anordningar och i fråga om själva dörröppningarna.
 12.  Och såsom det var med dörröppningarna på tempelkamrarna vid
      södra sidan, så fanns också har en dörröppning, vid vilken en
      väg begynte, en väg som gick utefter den behöriga skiljemuren,
      och som låg österut, när man gick in i tempelkamrarna.

 13.  Och han sade till mig: »De norra och södra tempelkamrarna invid
      den avsöndrade platsen skola vara de heliga tempelkamrar i vilka
      prästerna, som få träda fram inför HERREN, skola äta det
      högheliga; där skola de förvara det högheliga, såväl spisoffer
      som syndoffer och skuldoffer ty det är en helig plats.
      >3 Mos. 2,3, 10.
 14.  När prästerna -- som från helgedomen icke strax få begiva sig
      till den yttre förgården -- hava kommit ditin, skola de där
      lämna kvar de kläder i vilka de hava gjort tjänst, ty dessa äro
      heliga; först när de hava iklätt sig andra kläder, få de träda
      ut på den plats som är för folket.»

 15.  När han nu hade slutat uppmätningen av det inre huset, lät han
      mig gå ut till den port som låg mot öster.  Och han mätte platsen
      runt omkring.
 16.  Han mätte med sin mätstång åt östra sidan: den höll efter
      mätstången fem hundra stänger runt omkring.
 17.  Han mätte åt norra sidan: den höll efter mätstången fem hundra
      stänger runt omkring.
 18.  Han mätte ock åt södra sidan: den höll efter mätstången fem
      hundra stänger.
 19.  Han vände sig mot västra sidan och mätte med mätstången fem
      hundra stänger.
 20.  Åt alla fyra sidorna mätte han platsen.  Den var omgiven av en
      mur, som utefter platsens längd höll fem hundra stänger och
      utefter dess bredd fem hundra stänger.  Och den skulle skilja det
      heliga från det som icke var heligt.

[https://runeberg.org/bibeln/26_43.html]
                        Hesekiel, 43 Kapitlet

                Herrens härlighet drager in i det nya
                 templet.  Altaret och dess invigning.

  1.  Och han lät mig gå åstad till porten, den port som vette åt
      öster.
  2.  Då såg jag Israels Guds härlighet komma österifrån, och dånet
      därvid var såsom dånet av stora vatten, och jorden lyste av hans
      härlighet.
  3.  Och den syn som jag då såg var likadan som den jag såg, när jag
      kom för att fördärva staden; det var en syn likadan som den jag
      såg vid strömmen Kebar.  Och jag föll ned på mitt ansikte.
      >Hes. 1,4 f. 10,18 f. 11,22 f.
  4.  Och HERRENS härlighet kom in i huset genom den port som låg mot
      öster.
  5.  Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig in på den inre
      förgården, och jag såg att HERRENS härlighet uppfyllde huset.
      >2 Mos. 40,34. 1 Kon. 8,10.
  6.  Då hörde jag en röst tala till mig från huset, under det att en
      man stod bredvid mig.
  7.  Den sade till mig: Du människobarn, detta är den plats där min
      tron är, den plats där mina fötter skola stå, där jag vill bo
      ibland Israels barn evinnerligen.  Och Israels hus skall icke mer
      orena mitt eviga namn, varken de själva eller deras konungar,
      med sin trolösa avfällighet, med sina konungars döda kroppar och
      med sina offerhöjder:
      >2 Kon. 21,18, 26.
  8.  de som satte sin tröskel invid min tröskel, och sin dörrpost vid
      sidan av min dörrpost, så att allenast muren var mellan mig och
      dem, och som så orenade mitt heliga namn med de styggelser de
      bedrevo, varför jag ock förgjorde dem i min vrede.
  9.  Men nu skola de skaffa sin trolösa avfällighet och sina
      konungars döda kroppar långt bort ifrån mig, så att jag kan bo
      ibland dem evinnerligen.

 10.  Men du, människobarn, förkunna nu för Israels barn om detta hus,
      på det att de må blygas för sina missgärningar.  Må de mäta det
      härliga byggnadsverket.
      >Hes. 16,61 f.
 11.  Om de då blygas för allt vad de hava gjort, så kungör för dem
      och teckna för deras ögon upp husets form och inredning, dess
      utgångar och ingångar, alla dess former och alla stadgar därom,
      alla dess former och alla lagar därom, så att de akta på hela
      dess form och alla stadgar därom och göra efter dem.
 12.  Detta är lagen om huset: på toppen av berget skall hela dess
      område runt omkring vara högheligt.  Ja, detta är lagen om
      huset.

 13.  Men dessa voro måtten på altaret i alnar, var aln en handsbredd
      längre an en vanlig aln: Dess bottenram var en aln hög och en
      aln bred, och kanten på ramen, runt omkring utmed randen, var
      ett kvarter hög; detta var altarets underlag.
      >Hes. 40,5.
 14.  Avståndet från bottenramen vid marken upp till den nedre
      avsatsen var två alnar, och bredden var en aln.  Avståndet från
      den mindre avsatsen upp till den större var fyra alnar, och
      bredden var en aln.
 15.  Altarhärden höll fyra alnar; och från altarhärden stodo de fyra
      hornen uppåt.
 16.  Och altarhärden var tolv alnar lång och tolv alnar bred, så att
      dess fyra sidor bildade en liksidig fyrkant.
 17.  Och avsatsen var fjorton alnar lång och fjorton alnar bred,
      utefter sina fyra sidor.  Kanten runt omkring den höll en halv
      aln, och dess bottenram sträckte sig en aln runt omkring.  Och
      altarets trappsteg vette åt öster.

 18.  Och han sade till mig: »Du människobarn, så säger Herren,
      HERREN: Dessa äro stadgarna om altaret för den dag då det bliver
      färdigt, så att man kan offra brännoffer och stänka blod därpå.
 19.  Då skall du åt de levitiska prästerna giva en ungtjur till
      syndoffer, åt dem som äro av Sadoks säd, och som få träda fram
      till mig, säger Herren, HERREN, för att göra tjänst inför mig.
 20.  Och du skall taga något av dess blod och stryka på altarets fyra
      hörn och på avsatsens fyra hörn och på kanten runt omkring; så
      skall du rena det och bringa försoning för det.
      >2 Mos. 29,16, 36.
 21.  Sedan skall du taga syndofferstjuren, och utanför helgedomen
      skall den brännas upp på en därtill bestämd plats, som hör till
      huset.
      >3 Mos. 4,12. 16,27.
 22.  Och nästa dag skall du föra fram en felfri bock till syndoffer;
      och man skall rena altaret med den, på samma sätt som man renade
      det med tjuren.
 23.  När du så har fullbordat reningen, skall du föra fram en felfri
      ungtjur och en felfri vädur av småboskapen.
 24.  Dem skall du föra fram inför HERREN, och prästerna skola strö
      salt på dem och offra dem såsom brännoffer åt HERREN.
      >3 Mos. 2,13.
 25.  Under sju dagar skall du dagligen offra en syndoffersbock; och
      en ungtjur och en vädur av småboskapen, båda felfria, skall man
      likaledes offra.
      >2 Mos. 29,35.
 26.  Under sju dagar skall man sålunda bringa försoning för altaret
      och rena det och inviga det.
 27.  Men sedan dessa dagar hava gått till ända, skola prästerna på
      åttonde dagen och allt framgent offra på altaret edra brännoffer
      och tackoffer; och jag skall då hava behag till eder, säger
      Herren, HERREN».
      >3 Mos. 8,33.

[https://runeberg.org/bibeln/26_44.html]
                        Hesekiel, 44 Kapitlet

                   Det nya templets tjänare.  Deras
                    skyldigheter och rättigheter.

  1.  Därefter förde han mig tillbaka mot helgedomens yttre port, den
      kom vette åt öster; den var nu stängd.
  2.  Och HERREN sade till mig: »Denna port skall förbliva stängd och
      icke mer öppnas, och ingen skall gå in genom den, ty HERREN,
      Israels Gud, har gått in genom den; därför skall den vara
      stängd.
      >Hes. 43,4.
  3.  Dock skall fursten, eftersom han är furste, få sitta där och
      hålla måltid inför HERRENS ansikte; han skall då gå in genom
      portens förhus, och samma väg skall han gå ut igen.»

  4.  Därefter förde han mig genom norra porten till platsen framför
      huset; och jag fick se huru HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS
      hus.  Då föll jag ned på mitt ansikte.
  5.  och HERREN sade till mig: Du människobarn, akta på och se med
      dina ögon, och hör med dina öron allt vad jag nu talar med dig
      om alla stadgar angående HERRENS hus och om alla lagar som röra
      det; och giv akt på huru man går in i huset genom alla
      helgedomens utgångar.
  6.  Och säg till Israels hus, det gensträviga: Så säger Herren,
      HERREN: Nu må det vara nog med alla de styggelser I haven
      bedrivit, I av Israels hus,
      >4 Mos. 16,3, 7.
  7.  I som haven låtit främlingar med oomskuret hjärta och oomskuret
      kött komma in i min helgedom och vara där, så att mitt hus har
      blivit ohelgat, under det att I framburen min spis, fett och
      blod.  Så har mitt förbund blivit brutet, för att icke nämna alla
      edra andra styggelser.
      >4 Mos. 18,4. Jos. 9,27. Esr. 8,20.
  8.  I haven icke själva förrättat tjänsten vid mina heliga föremål,
      utan haven satt andra till att åt eder förrätta tjänsten i min
      helgedom.
  9.  Så säger Herren, HERREN: Ingen främling med oomskuret hjärta och
      oomskuret kött får komma in i min helgedom, ingen av de
      främlingar som finnas bland Israels barn.
 10.  Utan de leviter som gingo bort ifrån mig, när Israel for vilse
      de som då själva foro vilse och gingo bort ifrån mig och följde
      sina eländiga avgudar, de skola bära på sin missgärning
 11.  och skola i min helgedom bestrida vakttjänstgöringen vid husets
      portar och annan tjänstgöring i huset; de skola slakta
      brännoffer och slaktoffer åt folket, och skola stå inför dem
      till att betjäna dem.
 12.  Eftersom de betjänade dem inför deras eländiga avgudar och så
      blevo för Israels hus en stötesten till missgärning, därför
      betygar jag om dem med upplyft hand, säger Herren, HERREN, att
      de skola få bära på sin missgärning.
 13.  De skola icke få nalkas mig, till att förrätta prästerlig tjänst
      inför mig, eller till att nalkas något av mina heliga föremål,
      nämligen de högheliga, utan de skola bära på sin skam och på de
      styggeliga synder som de hava bedrivit.
      >4 Mos. 4,19. Hos. 4,6.
 14.  Och jag skall sätta dem till att förrätta tjänsten i huset vid
      allt tjänararbete där, allt som där skall utföras.

 15.  Men de levitiska präster, nämligen Sadoks söner, som förrättade
      tjänsten vid min helgedom, när de övriga israeliterna foro vilse
      och gingo bort ifrån mig, de skola få träda fram till mig för
      att göra tjänst inför mig; de skola stå inför mitt ansikte för
      att offra åt mig fett och blod, säger Herren, HERREN.
      >Hes. 40,46.
 16.  De skola gå in i min helgedom, och de skola träda fram till mitt
      bord för att göra tjänst inför mig och förrätta vad som är att
      förrätta åt mig.
      >Hes. 41,22
 17.  Och när de komma in i den inre förgårdens portar, skola de
      ikläda sig linnekläder; de få icke hava på sig något av ylle,
      när de göra tjänst i den inre förgårdens portar och inne i
      huset.
      >2 Mos. 28,39 f.
 18.  De skola hava huvudbonader av linne på sina huvuden, och
      benkläder av linne omkring sina länder; de skola icke omgjorda
      sig med något som framkallar svett.
 19.  Och när de sedan gå ut på den yttre förgården, till folket på
      den yttre förgården, skola de taga av sig de kläder i vilka de
      hava gjort tjänst, och skola lämna dem kvar i helgedomens
      tempelkamrar och ikläda sig andra kläder, för att de icke må
      göra folket heligt med sina kläder.
      >Hes. 42,14.
 20.  De skola icke raka huvudet, men skola icke heller låta håret
      växa fritt, utan skola klippa sitt huvudhår kort.
      >3 Mos. 21,5. 4 Mos. 6,5.
 21.  Och vin får ingen präst dricka, när han har kommit in på den
      inre förgården.
      >3 Mos. 10,9.
 22.  En änka eller en frånskild kvinna får han icke taga till hustru
      åt sig, utan allenast en jungfru av Israels barns släkt; dock
      får han taga en änka, om hon är änka efter en präst.
      >3 Mos. 21,7, 13 f.
 23.  Och de skola lära mitt folk att skilja mellan heligt och oheligt
      och undervisa dem om skillnaden mellan orent och rent.
      >3 Mos. 10,10. Hes. 22,26.
 24.  Och i rättssaker skola de uppträda såsom domare och skola avdöma
      dem efter mina rätter.  Och mina lagar och stadgar skola de
      iakttaga vid alla mina högtider, och mina sabbater skola de
      hålla heliga.
      >5 Mos. 17,8 f. 2 Krön. 19,10. Mal. 2,7.
 25.  Ingen av dem får orena sig genom att gå in till någon död
      människa; allenast genom fader eller moder eller son eller
      dotter eller broder, eller genom en syster som icke har tillhört
      någon man må han ådraga sig orenhet.
      >3 Mos. 21,1 f.
 26.  Men när han därefter har blivit ren, skall man räkna för honom
      ytterligare sju dagar;
      >4 Mos. 19,11 f.
 27.  och på den dag då han går in i helgedomen, på den inre
      förgården, för att göra tjänst i helgedomen, då skall han bära
      fram ett syndoffer för sig, säger Herren, HERREN.
 28.  Och deras arvedel skall bestå däri att jag själv skall vara
      deras arvedel.  Och I skolen icke giva dem någon besittning i
      Israel, ty jag själv är deras besittning.
      >4 Mos. 18,20.  5 Mos. 10,9. 18,2. Jos. 13,14.
 29.  Spisoffret och syndoffret och skuldoffret få de äta, och allt
      tillspillogivet i Israel skall höra dem till.
      >3 Mos. 27,21.
 30.  Och det första av alla förstlingsfrukter av alla slag, och alla
      offergärder av alla slag, vadhelst I frambären såsom offergärd,
      detta skall höra prästerna till; och förstlingen av edert mjöl
      skolen I giva åt prästen, för att du må bringa välsignelse över
      ditt hus.
      >2 Mos. 23,19. 4 Mos. 15,20 f. 18,12 f., 19. Neh. 10,37.
 31.  Intet självdött eller ihjälrivet djur, vare sig fågel eller
      boskapsdjur, få prästerna äta.
      >2 Mos. 22,31. 3 Mos. 22,8. Hes. 4,14.

[https://runeberg.org/bibeln/26_45.html]
                        Hesekiel, 45 Kapitlet

                 Avskiljande av land för helgedomen,
                     staden och fursten.  Furstens
                     förpliktelser.  Offergärder.
                            Högtidsoffer.

  1.  Och när I genom lottkastning fördelen landet till arvedel, då
      skolen I åt HERREN giva en offergärd, en helig del av landet, i
      längd tjugufem tusen alnar och i bredd tio tusen; detta stycke
      skall vara heligt till hela sitt omfång runt omkring.
      >Jos. 14,1 f. Hes. 47,18 f., 21. 48,8 f.
  2.  Härav skall tagas till helgedomen en liksidig fyrkant, fem
      hundra alnar i längd och fem hundra i bredd, runt omkring, och
      till utmark där runt omkring femtio alnar.
      >Hes. 42,20.
  3.  Av det tillmätta stycket skall du alltså avmäta ett område,
      tjugufem tusen alnar i längd och tio tusen i bredd; där skall
      helgedomen, det högheliga, ligga.
  4.  Detta skall vara en helig del av landet, och det skall tillhöra
      prästerna, som göra tjänst i helgedomen, dem som få träda fram
      till att göra tjänst inför HERREN; detta skall vara en plats åt
      dem för deras hus, så ock en helig plats för helgedomen.
  5.  Och ett stycke, tjugufem tusen alnar i längd och tio tusen i
      bredd, skall tillhöra leviterna, som göra tjänst i huset, såsom
      deras besittning, med tjugu tempelkamrar.
  6.  Och åt staden skolen I giva till besittning ett område, fem
      tusen alnar i bredd och tjugufem tusen i längd, motsvarande det
      heliga offergärdsområdet; det skall höra hela Israels hus till.
      >Hes. 48,15 f.
  7.  Och fursten skall på båda sidor om det heliga offergärdsområdet
      och stadens besittning få ett område, beläget invid det heliga
      offergärdsområdet och stadens besittning, dels på västra sidan,
      västerut, dels ock på östra sidan, österut, och I längd
      motsvarande en stamlotts utsträckning från västra gränsen till
      östra.
      >Hes. 48,21.
  8.  Detta skall han hava till sitt land, till besittning i
      Israel.  Och mina furstar skola då icke mer förtrycka mitt folk,
      utan skola låta Israels hus få behålla sitt land efter sina
      stammar.

  9.  Så säger Herren, HERREN: Nu må det vara nog, I Israels furstar.
      Skaffen bort våld och förtryck, och öven rätt och rättfärdighet;
      hören upp att driva mitt folk ifrån hus och hem, säger Herren,
      HERREN.
      >3 Mos 19,35 f. Hes. 44,6.
 10.  Riktig våg, riktig efa, riktigt bat-mått skolen I hava.
 11.  Efan och bat-måttet skola hålla samma mått, så att bat-måttet
      rymmer tiondedelen av en homer, och likaledes efan tiondedelen
      av en homer; ty efter homern skall man bestämma måtten.
 12.  Sikeln skall innehålla tjugu gera; tjugu siklar, tjugufem
      siklar, femton siklar skall minan innehålla hos eder.
      >2 Mos. 30,13. 3 Mos. 27,25. 4 Mos. 3,47.

 13.  Detta är den offergärd I skolen giva: en sjättedels efa av var
      homer vete och en sjättedels efa av var homer korn;
 14.  vidare den stadgade gärden av olja, räknat efter bat av olja: en
      tiondedels bat av var kor (som är ett mått på tio bat och lika
      med en homer, ty tio bat utgöra en homer);
 15.  vidare av småboskapen från Israels betesmarker ett djur på vart
      tvåhundratal, till spisoffer, brännoffer och tackoffer, för att
      bringa försoning för folket, säger Herren, HERREN.
 16.  Allt folket i landet skall vara förpliktat till denna offergärd
      åt fursten i Israel.
 17.  Men fursten skall det åligga att frambära brännoffer, spisoffer
      och drickoffer på festerna, nymånaderna och sabbaterna, vid alla
      Israels hus' högtider.  Han skall anskaffa syndoffer, spisoffer,
      brännoffer och tackoffer till att bringa försoning för Israels
      hus.

 18.  Så säger Herren, HERREN: På första dagen i första månaden skall
      du taga en felfri ungtjur och rena helgedomen.
      >3 Mos. 16,16, 29 f.
 19.  Och prästen skall taga något av syndoffrets blod och stryka på
      husets dörrpost och på altaravsatsens fyra hörn och på
      dörrposten till den inre förgårdens port.
 20.  Så skall du ock göra på sjunde dagen i månaden, om så är, att
      någon har syndat ouppsåtligen och av fåkunnighet; på detta sätt
      skolen I bringa försoning för huset.
      >3 Mos. 4,2 f.
 21.  På fjortonde dagen i första månaden skolen I fira påskhögtid; i
      sju dagar skolen I hålla högtid, och man skall då äta osyrat
      bröd.
      >2 Mos. 12,18 f. 4 Mos. 28,16 f.
 22.  På den dagen skall fursten för sig själv och för allt folket i
      landet offra en tjur till syndoffer.
      >Hes. 46,12.
 23.  Men sedan, under högtidens sju dagar, skall han dagligen under
      de sju dagarna offra såsom brännoffer åt HERREN sju tjurar och
      sju vädurar, alla felfria, och såsom syndoffer en bock dagligen.
 24.  Och såsom spisoffer skall han offra en efa till var tjur och en
      efa till var vädur, jämte en hin olja till var efa.
 25.  På femtonde dagen i sjunde månaden skall han vid högtiden
      frambära likadana offer under de sju dagarna, likadana
      syndoffer, brännoffer och spisoffer och lika mycket olja.
      >4 Mos. 29,12 f.

[https://runeberg.org/bibeln/26_46.html]
                        Hesekiel, 46 Kapitlet

               Furstens offer.  Det dagliga brännoffret.
                 Furstens arvsbesittning.  Offerköken.

  1.  Så säger Herren, HERREN: Den inre förgårdens port, den som
      vetter åt öster, skall vara stängd under de sex arbetsdagarna,
      men på sabbatsdagen skall den öppnas; likaledes skall den öppnas
      på nymånadsdagen.
  2.  Och då skall fursten utifrån gå in genom portens förhus och
      ställa sig vid portens dörrpost; och när prästerna offra hans
      brännoffer och hans tackoffer, skall han tillbedja på portens
      tröskel och därefter gå ut.  Men porten skall icke stängas förren
      om aftonen.
      >Hes. 45,17, 22.
  3.  Och folket i landet skall på sabbater och nymånader tillbedja
      inför HERREN vid ingången till samma port.
  4.  Och brännoffret som fursten skall frambära åt HERREN skall på
      sabbatsdagen utgöras av sex felfria lamm och en felfri vädur.
  5.  Och såsom spisoffer skall han frambära en efa till väduren, men
      till lammen såsom spisoffer så mycket han vill giva, jämte en
      hin olja till var efa.
  6.  Men på nymånadsdagen skall han frambära en felfri ungtjur, sex
      lamm och en vädur, allasammans felfria.
      >4 Mos. 28,11 f.
  7.  Och såsom spisoffer skall han offra en efa till tjuren och en
      efa till väduren, och till lammen så mycket han vill anskaffa,
      jämte en hin olja till var efa.
  8.  Och när fursten vill gå in, skall han gå in genom portens
      förhus, och samma väg skall han gå ut igen.
      >Hes. 44,3.
  9.  Men när folket i landet kommer inför HERRENS ansikte vid
      högtiderna, då skall den som har gått in genom norra porten för
      att tillbedja gå ut genom södra porten, och den som har gått in
      genom södra porten skall gå ut genom norra porten; ingen skall
      gå tillbaka genom samma port som han har kommit in igenom, utan
      man skall gå ut genom den motsatta.
 10.  Och fursten skall gå in tillsammans med de andra, när de gå in;
      och när de gå ut, skola de gå ut tillsammans.
 11.  Men vid fester och högtider skall spisoffret utgöras av en efa
      till var tjur och en efa till var vädur, och till lammen av så
      mycket han vill giva, jämte en hin olja till var efa.
      >Hes. 45,24.
 12.  Och när fursten vill offra ett frivilligt offer, vare sig ett
      brännoffer eller ett tackoffer såsom frivilligt offer åt HERREN,
      då skall man öppna åt honom den port som vetter åt öster, och
      han skall offra sitt brännoffer och sitt tackoffer alldeles så,
      som han plägar offra på sabbatsdagen; och därefter skall han gå
      ut och sedan han har gått ut, skall man stänga porten.

 13.  Du skall dagligen offra såsom brännoffer åt HERREN ett felfritt
      årsgammalt lamm; var morgon skall du offra ett sådant.
      >2 Mos. 29,38 f. 4 Mos. 28,3 f.
 14.  Och såsom spisoffer skall du därtill offra var morgon en
      sjättedels efa, så ock en tredjedels hin olja för att fukta
      mjölet -- detta såsom spisoffer åt HERREN, såsom evärdlig rätt
      för beständigt.
 15.  I skolen offra lammet och spisoffret och oljan var morgon såsom
      dagligt brännoffer.

 16.  Så säger Herren, HERREN: Om fursten giver någon av sina söner en
      gåva, så bliver det dennes arvedel, det skall höra hans söner
      till; de skola besitta det såsom arv.
 17.  Men om han av sin arvedel giver något såsom gåva åt någon av
      sina tjänare, så skall detta tillhöra denne intill friåret; då
      skall det återgå till fursten.  Hans arvedel är det ju, och hans
      söner skall det tillfalla.
      >3 Mos. 25,10. 27,4.
 18.  Fursten må icke taga något av folkets arvedel och så kränka den
      i deras besittningsrätt; allenast av sin egen besittning må han
      giva arvedelar åt sina söner, för att ingen av mitt folk skall
      bliva undanträngd från sin särskilda besittning.
      >Hes. 45,8.
 19.  Och han förde mig genom den ingång som låg vid sidan av porten
      till de heliga tempelkamrar som voro bestämda för prästerna, och
      som vette åt norr; och jag såg att där var en plats längst uppe
      i väster.
 20.  Och han sade till mig: »Detta är den plats där prästerna skola
      koka skuldoffret och syndoffret, och där de skola baka
      spisoffret, för att icke behöva bära ut det på den yttre
      förgården och så göra folket heligt.»
 21.  Därefter lät han mig gå ut på den yttre förgården och förde mig
      omkring till förgårdens fyra hörn; och jag såg då att i vart och
      ett av förgårdens hörn fanns en gård.
 22.  I förgårdens fyra hörn funnos kringstängda gårdar, fyrtio alnar
      långa och trettio alnar breda; dessa fyra hörngårdar voro lika
      stora.
 23.  Och runt omkring inuti dem gick en mur, runt omkring i alla
      fyra; och nedtill vid muren runt omkring hade man inrättat
      eldstäder till kokning.
 24.  Och han sade till mig: »Detta är de kök i vilka husets tjänare
      skola koka folkets slaktoffer.»

[https://runeberg.org/bibeln/26_47.html]
                        Hesekiel, 47 Kapitlet

                   Tempelkällan.  Det heliga landets
                               gränser.

  1.  Därefter förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick
      jag se vatten rinna fram under husets tröskel på östra sidan, ty
      husets framsida låg mot öster; och vattnet flöt ned under husets
      södra sidovägg, söder om altaret.
      >Joel 3,18. Sak. 13,1. 14,8. Upp. 22,1 f.
  2.  Sedan lät han mig gå ut genom norra porten och förde mig omkring
      på en yttre väg till den yttre porten, den som vette åt
      öster.  Där fick jag se vatten välla fram på södra sidan.
  3.  Sedan gick mannen, med ett mätsnöre i handen, ett stycke mot
      öster och mätte därvid upp tusen alnar och lät mig så gå över
      vattnet, och vattnet räckte mig där till fotknölarna.
  4.  Åter mätte han upp tusen alnar och lät mig så gå över vattnet,
      och vattnet räckte mig där till knäna.  Åter mätte han upp tusen
      alnar och lät mig så gå över vattnet, som där räckte mig upp
      till länderna.
  5.  Ännu en gång mätte han upp tusen alnar, och nu var det en ström
      som jag icke kunde gå över.  Ty vattnet gick så högt att man
      måste simma; det var en ström som man icke kunde gå över.
  6.  Och han sade till mig: »Nu har du ju sett det, du människobarn?»
      Sedan förde han mig tillbaka upp på strömmens strand.
  7.  Och när han hade fört mig dit tillbaka, fick jag se träd i stor
      myckenhet stå på strömmens strand, på båda sidor.
  8.  Och han sade till mig: »Detta vatten rinner fram mot Östra
      kretsen och flyter ned på Hedmarken och faller därefter ut i
      havet.  Vattnet som fick bryta fram går alltså till havet, och så
      bliver vattnet där sunt.
  9.  Och överallt dit den dubbla strömmen kommer, där upplivas alla
      levande varelser som röra sig i stim, och fiskarna bliva där
      mycket talrika; ty när detta vatten kommer dit, bliver
      havsvattnet sunt, och allt får liv, där strömmen kommer.
 10.  Och fiskare skola stå utmed den från En-Gedi ända till
      En-Eglaim, och såsom ett enda fiskeläge skall den sträckan
      vara.  Där skola finnas fiskar av olika slag i stor myckenhet,
      alldeles såsom i Stora havet.
 11.  Men gölar och dammar där skola icke bliva sunda, utan skola
      tjäna till saltberedning.
 12.  Och vid strömmen, på dess båda stränder, skola allahanda
      fruktträd växa upp, vilkas löv icke skola vissna, och vilkas
      frukt icke skall taga slut, utan var månad skola träden bara ny
      frukt, ty deras vatten kommer från helgedomen.  Och deras frukter
      skola tjäna till föda och deras löv till läkedom.»
      >Upp. 22,2.

 13.  Så säger Herren, HERREN: Dessa äro de gränser efter vilka I
      skolen utskifta landet såsom arvedel åt Israels tolv stammar
      (varvid Josef får mer än en lott).
      >1 Mos. 48,5. 4 Mos. 34,2 f. Jos. 17,17 f.
 14.  I skolen få det till arvedel, den ene såväl som den andre,
      därför att jag med upplyft hand har lovat att giva det åt edra
      fader; så skall nu detta land tillfalla eder såsom arvsegendom.
      >1 Mos. 12,7. 17,8. 26,3. 28,13.
 15.  Detta skall vara landets gräns på norra sidan: från Stora havet
      längs Hetlonsvägen, dit fram där vägen går till Sedad,
      >Hes. 48,1.
 16.  Hamat, Berota, Sibraim, som ligger mellan Damaskus' och Hamat
      områden, det mellersta Haser, som ligger invid Haurans område.
 17.  Så skall gränsen gå från havet till Hasar-Enon vid Damaskus'
      område och vidare allt längre norrut och upp mot Hamats
      område.  Detta är norra sidan.
 18.  Och på östra sidan skall gränsen begynna mellan Hauran och
      Damaskus och gå mellan Gilead och Israels land och utgöras av
      Jordan; från nordgränsen nedåt, utmed Östra havet, skolen I mäta
      ut den.  Detta är östra sidan.
 19.  Och på sydsidan, söderut, skall gränsen gå från Tamar till
      Meribots vatten vid Kades, till bäcken, fram till Stora
      havet.  Detta är sydsidan, söderut.
      >4 Mos. 20,13. 27,14. Hes. 48,28.
 20.  Och på västra sidan skall gränsen utgöras av Stora havet och gå
      från sydgränsen till en punkt mitt emot det ställe där vägen går
      till Hamat.  Detta är västra sidan.
 21.  Och I skolen utskifta detta land åt eder efter Israels stammar.
 22.  I skolen utdela det genom lottkastning till arvedel åt eder
      själva och åt främlingarna som bo ibland eder och hava fött barn
      ibland eder.  Ty de skola av eder hållas lika med infödda
      israeliter; de skola tillfalla eder såsom en arvedel bland
      Israels stammar.
      >3 Mos. 19,34.
 23.  I den stam där främlingen bor, där skolen I giva honom hans
      arvedel, säger Herren, HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/26_48.html]
                        Hesekiel, 48 Kapitlet

                   De tolv stammarnas områden samt
                  offergärdsområdet med stadens och
                furstens besittningar.  Stadens omfång
                        och dess portars namn.

  1.  Och dessa äro namnen på stammarna.  Vid norra gränsen längs efter
      Hetlonsvägen, dit fram där vägen går till Hamat, vidare bort mot
      Hasar-Enan -- med Damaskus' område jämte Hamat i norr -- där
      skall Dan hava en lott, så att hela sträckan från östra sidan
      till västra tillhör honom.
      >Hes. 47,15 f.
  2.  Och närmast Dans område skall Aser hava en lott, från östra
      sidan till västra.
  3.  Och närmast Asers område skall Naftali hava en lott, från östra
      sidan till västra.
  4.  Och närmast Naftalis område skall Manasse hava en lott, från
      östra sidan till västra.
  5.  Och närmast Manasses område skall Efraim hava en lott, från
      östra sidan till västra.
  6.  Och närmast Efraims område skall Ruben hava en lott, från östra
      sidan till västra.
  7.  Och närmast Rubens område skall Juda hava en lott, från östra
      sidan till västra.

  8.  Och närmast Juda område skall från östra sidan till västra
      sträcka sig det offergärdsområde som I skolen giva såsom gärd,
      tjugufem tusen alnar i bredd, och i längd lika med en stamlotts
      längd från östra sidan till västra; och helgedomen skall ligga
      där i mitten.
      >Hes. 45,1 f.
  9.  Det offergärdsområde som I skolen giva såsom gärd åt HERREN
      skall vara i längd tjugufem tusen alnar och i bredd tio tusen.
 10.  Och av detta heliga offergärdsområde skall ett stycke tillhöra
      prästerna, i norr tjugufem tusen alnar, i väster tio tusen i
      bredd, i öster likaledes tio tusen i bredd och i söder tjugufem
      tusen i längd; och HERRENS helgedom skall ligga där i mitten.
 11.  Det skall tillhöra prästerna, dem som hava blivit helgade bland
      Sadoks söner, dem som hava förrättat tjänsten åt mig, och som
      icke, såsom leviterna gjorde, foro vilse, när de övriga
      israeliterna foro vilse.
      >Hes. 44,15 f.
 12.  Därför skall en särskild offergärdsdel av den från landet
      avtagna offergärden tillhöra dem såsom ett högheligt område
      invid leviternas.
 13.  Men leviterna skola få ett område motsvarande prästernas, i
      längd tjugufem tusen alnar och i bredd tiotusen -- längden
      överallt tjugufem tusen och bredden tio tusen.
 14.  Och de få icke sälja något därav; det bästa landet må man icke
      byta bort eller eljest överlåta åt någon annan, ty det är helgat
      åt HERREN.
 15.  Men de fem tusen alnar som bliva över på bredden invid de
      tjugufem tusen skola utgöra ett icke heligt område för staden,
      dels till att bo på, dels såsom utmark; och staden skall ligga
      där i mitten.
      >Jer. 31,38 f.
 16.  Och detta är måttet på den: norra sidan fyra tusen fem hundra
      alnar, södra sidan fyra tusen fem hundra, på östra sidan fyra
      tusen fem hundra, och västra sidan fyra tusen fem hundra.
 17.  Och staden skall hava en utmark, som norrut är två hundra femtio
      alnar, söderut två hundra femtio, österut två hundra femtio och
      västerut två hundra femtio.
 18.  Och vad som bliver över på långsidan utmed det heliga
      offergärdsområdet, nämligen tio tusen alnar österut och tio
      tusen västerut -- ty det skall sträcka sig utmed det heliga
      offergärdsområdet -- av detta skall avkastningen tjäna till föda
      åt stadens bebyggare.
 19.  Alla stadens bebyggare från alla Israels stammar skola bruka
      det.
 20.  Hela offergärdsområdet skall alltså vara tjugufem tusen alnar i
      längd och tjugufem tusen i bredd; det heliga offergärdsområde
      som I given såsom gärd skall bilda en fyrkant, stadens
      besittning inberäknad.
 21.  Och fursten skall få vad som bliver över på båda sidor om det
      heliga offergärdsområdet och stadens besittning, nämligen landet
      invid det tjugufem tusen alnar breda offergärdsområdet, ända
      till östra gränsen, och likaledes västerut landet utefter det
      tjugufem tusen alnar breda området, ända till västra
      gränsen.  Dessa områden, motsvarande stamlotterna, skola tillhöra
      fursten.  Och det heliga offergärdsområdet med det heliga huset
      skall ligga mitt emellan dem.
 22.  Med sin gräns å ena sidan mot leviternas besittning, å andra
      sidan mot stadens, skall detta område ligga mitt emellan
      furstens besittningar.  Och furstens besittningar skola ligga
      mellan Juda område och Benjamins område.

 23.  Därefter skola de återstående stammarna komma.  Först skall
      Benjamin hava en lott från östra sidan till västra.
 24.  Och närmast Benjamins område skall Simeon hava en lott, från
      östra sidan till västra.
 25.  Och närmast Simeons område skall Isaskar hava en lott, från
      östra sidan till västra.
 26.  Och närmast Isaskars område skall Sebulon hava en lott, från
      östra sidan till västra.
 27.  Och närmast Sebulons område skall Gad hava en lott, från östra
      sida till västra.
 28.  Och närmast Gads område, på dess sydsida, söderut, skall gränser
      gå från Tamar över Meribas vatten vid Kades till bäcken, fram
      emot Stora havet.
      >Hes. 47,19.
 29.  Detta är det land som I genom lottkastning skolen utdela åt
      Israels stammar till arvedel; och detta skall vara deras
      stamlotter, säger Herren, HERREN.

 30.  Och följande utgångar skall staden hava: På norra sidan skall
      den hålla ett mått av fyra tusen fem hundra alnar,
 31.  och av stadens portar, uppkallade efter Israels stammars namn,
      skola tre ligga i norr: den första Rubens port, den andra Juda
      port, den tredje Levi port.
      >Upp. 21,12 f.
 32.  Och på östra sidan skall den ock hålla fyra tusen fem hundra
      alnar och hava tre portar: den första Josefs port, den andra
      Benjamins port, den tredje Dans port.
 33.  Sammalunda skall ock södra sidan hålla ett mått av fyra tusen
      fem hundra alnar och hava tre portar: den första Simeons port,
      den andra Isaskars port, den tredje Sebulons port.
 34.  Västra sidan skall hålla fyra tusen fem hundra alnar och hava
      tre portar: den första Gads port, den andra Asers port, den
      tredje Naftali port.
 35.  Runt omkring skall den hålla aderton tusen alnar.  Och stadens
      namn skall allt framgent vara: Här är HERREN.
      >Ps. 68,17. Jes. 60,14.

[https://runeberg.org/bibeln/27_01.html]
                          Daniel, 1 Kapitlet

                Daniels och hans medbröders fångenskap
                       och uppfostran i Babel.

  1.  I Jojakims, Juda konungs, tredje regeringsår kom Nebukadnessar,
      konungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.
      >2 Krön. 36,6 f.
  2.  Och Herren gav Jojakim, Juda konung, i hans hand, så ock en del
      av kärlen i Guds hus; och han förde dem till Sinears land, in i
      sin guds hus.  Och kärlen förde han in i sin guds skattkammare.
      >1 Mos. 10,10.

  3.  Och konungen befallde Aspenas, sin överste hovman, att han
      skulle av Israels barn taga till sig ynglingar av konungslig
      släkt eller av förnäm börd,
      >2 Kon. 20,18. Jes. 39,7.
  4.  sådana som icke hade något lyte, utan voro fagra att skåda och
      utrustade med förstånd till att inhämta allt slags visdom, kloka
      och läraktiga ynglingar, som kunde bliva dugliga att tjäna i
      konungens palats; dem skulle han låta undervisa i kaldéernas
      skrift och tungomål.
  5.  Och konungen bestämde åt dem ett visst underhåll för var dag, av
      konungens egen mat och av det vin han själv drack, och befallde
      att man skulle uppfostra dem i tre år; när den tiden vore
      förliden, skulle de få göra tjänst hos konungen.

  6.  Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda
      barn.
  7.  Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han
      Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.
      >Dan. 4,5.

  8.  Men Daniel lät sig angeläget vara att icke orena sig med
      konungens mat eller med vinet som denne drack av; och han bad
      överste hovmannen att han icke skulle nödgas orena sig.
      >Tob. 1,10 f.
  9.  Och Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet inför överste
      hovmannen.
      >1 Mos. 39,21.
 10.  Men överste hovmannen sade till Daniel: »Jag fruktar att min
      herre, konungen, som har beställt om eder mat och dryck, då
      skall finna edra ansikten magrare än de ynglingars som äro
      jämnåriga med eder, och att I så skolen draga skuld över mitt
      huvud inför konungen.»

 11.  Då sade Daniel till hovmästaren som av överste hovmannen hade
      blivit satt till att hava uppsikt över Daniel, Hananja, Misael
      och Asarja:
 12.  »Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar, och låt giva oss
      grönsaker att äta och vatten att dricka.
 13.  Sedan må du jämföra vårt utseende med de ynglingars som hava
      ätit av konungens mat; och efter vad du då anser må du göra med
      dina tjänare.»

 14.  Och han lyssnade till denna deras begäran och gjorde ett försök
      med dem i tio dagar.
 15.  Och efter de tio dagarnas förlopp befunnos de vara fagrare att
      skåda och stadda vid bättre hull än alla de ynglingar som hade
      ätit av konungens mat.
 16.  Då lät hovmästaren dem allt fortfarande slippa den mat som hade
      varit bestämd för dem och det vin som de skulle hava druckit,
      och gav dem grönsaker.

 17.  Åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt
      slags skrift och visdom; och Daniel fick förstånd på alla slags
      syner och drömmar.
 18.  Och när den tid var förliden, efter vilken de, enligt konungens
      befallning, skulle föras fram för honom, blevo de av överste
      hovmannen förda inför Nebukadnessar
 19.  När då konungen talade med dem, fanns bland dem alla ingen som
      kunde förliknas med Daniel, Hananja, Misael och Asarja; och de
      fingo så göra tjänst hos konungen.
 20.  Och närhelst konungen tillfrågade dem i en sak som fordrade
      vishet i förståndet, fann han dem vara tio gånger klokare än
      någon av de spåmän och besvärjare som funnos i hela hans rike.
 21.  Och Daniel fortfor så intill konung Kores' första regeringsår.
      >Dan. 6,28. 10,1.

[https://runeberg.org/bibeln/27_02.html]
                          Daniel, 2 Kapitlet

                    Nebukadnessars dröm om de fyra
                            världsrikena.

  1.  I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han
      blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom.
      >1 Mos. 41,1, 8.
  2.  Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar
      och kaldéer[1], för att de skulle giva konungen till känna vad
      han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen.
      >Jes. 47,12 f.

  3.  Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag är
      orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.»
  4.  Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: »Må du leva
      evinnerligen, o konung!  Förtälj drömmen för dina tjänare, så
      skola vi meddela uttydningen.»
      >Dan. 3,9. 5,10. 6,6,21.
  5.  Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga
      beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning,
      skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser
      för orenlighet.
      >2 Kon. 10,27. Esr. 6,11. Dan. 3,29.
  6.  Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få
      gåvor och skänker och stor ära av mig.  Meddelen mig alltså nu
      drömmen och dess uttydning.»
  7.  De svarade för andra gången och sade: »Konungen må förtälja
      drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.»
  8.  Konungen svarade och sade: »Jag märker nogsamt att I viljen
      vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt,
  9.  att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva
      annat än en.  Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra
      lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra
      sig.  Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I
      ock kunnen meddela mig uttydningen därpå.»
 10.  Då svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen
      människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill
      veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig
      han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller
      besvärjare eller kaldé.
 11.  Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes,
      som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke
      sin boning ibland de dödliga.

 12.  Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man
      skulle förgöra alla de vise i Babel.
 13.  När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle
      döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för
      att döda dem.
 14.  Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok,
      översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att
      döda de vise i Babel.
 15.  Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman:
      »Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?»  Då
      omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde.
 16.  Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas
      honom, så skulle han meddela konungen uttydningen.
 17.  Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och
      Asarja, sina medbröder, vad som var på färde,
 18.  och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så
      att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och
      hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel.

 19.  Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om
      natten.  Och Daniel lovade himmelens Gud därför;
 20.  Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn från
      evighet till evighet!  Ty vishet och makt höra honom till.
      >Ps. 113,2.
 21.  Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och
      tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de
      förståndiga deras förstånd.
      >Job 32,8.
 22.  Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i
      mörkret är, och hos honom bor ljuset.
      >Ps. 104,2. 1 Kor. 2,10.
 23.  Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit
      mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig
      det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du
      uppenbarat för oss.»

 24.  I följd härav gick Daniel in till Arjok, som av konungen hade
      fått befallning att förgöra de vise i Babel; han gick åstad och
      sade till honom så: »De vise i Babel må du icke förgöra.  För mig
      in till konungen, så skall jag meddela konungen uttydningen.»
 25.  Då förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till
      honom så: »Jag har bland de judiska fångarna funnit en man som
      kan säga konungen uttydningen.»
 26.  Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fått namnet
      Beltesassar: »Förmår du säga mig den dröm som jag har haft och
      dess uttydning?»
      >Dan. 1,7.
 27.  Daniel svarade konungen och sade:

      »Den hemlighet som konungen begär att få veta kunna inga vise,
      besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen.
 28.  Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter,
      och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i
      kommande dagar.  Detta var din dröm och den syn du hade på ditt
      läger:

 29.  När du, o konung, låg på ditt läger, uppstego hos dig tankar på
      vad som skall ske i framtiden; och han som uppenbarar
      hemligheter lät dig veta vad som skall ske.
 30.  Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad, icke i kraft
      av någon vishet som jag äger framför alla andra levande
      varelser, utan på det att uttydningen må bliva kungjord för
      konungen, så att du förstår ditt hjärtas tankar.
      >1 Mos. 41,16.

 31.  Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig,
      och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den
      var förskräcklig att skåda.
 32.  Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar voro
      av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben voro av järn,
 33.  dess fötter delvis av järn och delvis av lera.
 34.  Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke
      genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna,
      som voro av järn och lera, och krossade dem.
 35.  Då blev på en gång alltsammans krossat, järnet, leran, kopparen,
      silvret och guldet, och det blev såsom agnar på en tröskloge om
      sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde
      finna något spår därav.  Men av stenen som hade träffat
      bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.

 36.  Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen:
 37.  Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har
      givit rike, väldighet, makt och ära,
      >Hes. 26,7 f. Dan. 4,19. 5,18.
 38.  och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på
      marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och
      som han har satt till herre över allasammans, du är det gyllene
      huvudet.
      >Jer. 27,6. 28,14.
 39.  Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt, och
      därefter ännu ett tredje rike, ett som är av koppar, och det
      skall råda över hela jorden.
 40.  Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty
      järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör
      allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra.
 41.  Men att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera
      och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett söndrat
      rike, dock så att det har något av järnets fasthet, ty du såg ju
      järn vara där, blandat med lerjord.
 42.  Och att tårna på fötterna voro delvis av järn och delvis av
      lera, det betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis
      svagt.
 43.  Och att du såg järnet vara blandat med lerjord, det betyder att
      väl en beblandning där skall äga rum genom människosäd, men att
      delarna likväl icke skola hålla ihop med varandra, lika litet
      som järn kan förbinda sig med lera.

 44.  Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike
      som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall
      bliva överlämnad åt något annat folk.  Det skall krossa och göra
      en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå
      evinnerligen;
      >Ps. 2,8 f. 110,1 f., 6. Dan. 7,14, 27. Mik. 4,7.
      >Luk. 1,33. 1 Kor. 15,24.
 45.  ty du såg ju att en sten blev lösriven från berget, dock icke
      genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen,
      leran, silvret och guldet.

      Så har en stor Gud uppenbarat för konungen vad som skall ske i
      framtiden, och drömmen är viss, och dess uttydning är
      tillförlitlig.»

 46.  Då föll konung Nebukadnessar på sitt ansikte och tillbad inför
      Daniel, och befallde att man skulle offra åt honom spisoffer och
      rökoffer.
      >Apg. 14,1l f.
 47.  Och konungen svarade Daniel och sade: »I sanning, eder Gud är en
      Gud över andra gudar och en herre över konungar och en
      uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara
      denna hemlighet.»
      >2 Mos. 15,11. Ps. 86,8. 1 Tim. 6,15.

 48.  Därefter upphöjde konungen Daniel och gav honom många stora
      skänker och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme
      och till högste föreståndare för alla de vise i Babel.
      >1 Mos. 41,41.
 49.  Och på Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och
      Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel själv
      stannade vid konungens hov.
      >Dan. 1,7. 3,12, 30.

[1]  Se Kaldéer i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/27_03.html]
                          Daniel, 3 Kapitlet

                 De tre männen i den brinnande ugnen.

  1.  Konung Nebukadnessar lät göra en gyllene bildstod, sextio alnar
      hög och sex alnar bred; den lät han ställa upp på Duraslätten i
      Babels hövdingdöme.
  2.  Och konung Nebukadnessar sände åstad och lät församla satraper,
      landshövdingar och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare,
      lagtolkare och alla andra makthavande i hövdingdömena, för att
      de skulle komma till invigningen av den bildstod som konung
      Nebukadnessar hade låtit ställa upp.
  3.  Då församlade sig satraperna, landshövdingarna och ståthållarna,
      fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra
      makthavande i hövdingdömena till invigningen av den bildstod som
      konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp och när de så stodo
      framför den bildstod som Nebukadnessar hade låtit ställa upp,
  4.  utropade en härold med hög röst: »Detta vare eder befallt, I folk
      och stammar och tungomål:
  5.  När I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,
      säckpipor och allahanda andra instrumenter, skolen I falla ned
      och tillbedja den gyllene bildstod som konung Nebukadnessar har
      låtit ställa upp.
      >Vish. 14,16.
  6.  Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma
      stund kastas i den brinnande ugnen.»
      >Jer. 29,22. Upp. 13,15.

  7.  Så snart nu allt folket hörde ljudet av horn, pipor, cittror,
      sambukor, psaltare och allahanda andra instrumenter, föllo de
      alltså ned, alla folk och stammar och tungomål, och tillbådo den
      gyllene bildstod som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp.

  8.  Men strax därefter kommo några kaldeiska män fram och anklagade
      judarna.
  9.  De togo till orda och sade till konung Nebukadnessar: Må du leva
      evinnerligen, o konung!
      >Dan. 2,4. 5,10. 6,6, 21.
 10.  Du, o konung, har givit befallning att alla människor, när de
      hörde ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,
      säckpipor och allahanda andra instrumenter, skulle falla ned och
      tillbedja den gyllene bildstoden,
 11.  och att var och en som icke fölle ned och tillbåde skulle kastas
      i den brinnande ugnen.
 12.  Men nu äro här några judiska män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego,
      vilka du har förordnat att förvalta Babels hövdingdöme.  Dessa
      män hava icke aktat på dig, o konung.  De dyrka icke dina gudar;
      och den gyllene bildstod som du har låtit ställa upp tillbedja
      de icke.»
      >Dan 2,49.

 13.  Då befallde Nebukadnessar i vrede och förbittring att man skulle
      föra fram Sadrak, Mesak och Abed-Nego.  Och när man hade fört
      fram männen inför konungen,
 14.  talade Nebukadnessar till dem och sade: »Är det av förakt som I,
      Sadrak, Mesak och Abed-Nego, icke dyrken mina gudar och icke
      tillbedjen den gyllene bildstod som jag har låtit ställa upp?
 15.  Välan, allt må vara gott, om I ären redo, att när I hören ljudet
      av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och
      allahanda andra instrumenter, falla ned och tillbedja den
      bildstod som jag har låtit göra.  Men om I icke tillbedjen, då
      skolen I i samma stund bliva kastade i den brinnande ugnen; och
      vilken är väl den gud som då kan rädda eder ur min hand?»
 16.  Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego och sade till konungen:
      »O Nebukadnessar, vi behöva icke giva dig något svar på detta.
 17.  Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock
      rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung.
      >Ps. 66,12. 68,21.
 18.  Men om han icke vill det, så må du veta, o konung, att vi ändå
      icke dyrka dina gudar, och att vi icke vilja tillbedja den
      gyllene bildstod som du har låtit ställa upp.»
      >2 Mos. 20,4 f. 23,24.

 19.  Då uppfylldes Nebukadnessar av vrede mot Sadrak, Mesak och
      Abed-Nego, så att hans ansikte förvandlades.  Och han hov upp sin
      röst och befallde att man skulle göra ugnen sju gånger hetare,
      än man någonsin hade sett den vara.
 20.  Och några handfasta män i hans här fingo befallning att binda
      Sadrak, Mesak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen.
 21.  Så blevo dessa med sina underkläder, livrockar, mössor och andra
      kläder bundna och kastade i den brinnande ugnen.
 22.  Men eftersom konungens befallning hade varit så sträng, och
      ugnen därför hade blivit så övermåttan starkt upphettad, blevo
      de män som förde Sadrak, Mesak och Abed-Nego ditupp själva
      dödade av eldslågorna,
 23.  vid det att de tre männen Sadrak, Mesak och Abed-Nego bundna
      kastades ned i den brinnande ugnen.

 24.  Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast
      och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som
      vi läto kasta bundna i elden?  De svarade och sade till konungen:
      »Jo förvisso, o konung.»
 25.  Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa
      och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den
      fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»
 26.  Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den
      brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak
      och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.»  Då
      gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.
 27.  Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens
      rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke
      hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på
      deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade
      blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något
      bränt på dem.
      >Jes. 43,2. Hebr. 11,34.

 28.  Då hov Nebukadnessar upp sin röst och sade: »Lovad vare Sadraks,
      Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina
      tjänare, vilka så förtröstade på honom, att de överträdde
      konungens befallning och vågade sina liv för att icke nödgas
      dyrka eller tillbedja någon annan gud än sin egen Gud!
      >Apg. 5,29.
 29.  Och härmed giver jag nu befallning att vilken som helst av alla
      folk och stammar och tungomål, som säger något otillbörligt om
      Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, han skall huggas i stycken,
      och hans hus skall göras till en plats för orenlighet; ty ingen
      gud finnes, som så kan hjälpa som denne.
      >Esr. 6,11. Dan. 2.5.

 30.  Därefter lät konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego komma till
      stor ära och makt i Babels hövdingdöme.
      >Dan. 2,49.

                          Daniel, 4 Kapitlet

                 Skrivelse från konung Nebukadnessar
                  rörande hans dröm om det avhuggna
                               trädet.

 31.  Konung Nebukadnessar till alla folk och stammar och tungomål som
      finnas på hela jorden.  Mycken frid vare med eder!
      >Dan. 6,25.

 32.  Jag har funnit för gott att härmed kungöra de tecken och under
      som den högste Guden har gjort med mig.
 33.  Ty stora äro förvisso hans tecken, och mäktiga äro hans
      under.  Hans rike är ett evigt rike, och hans välde varar från
      släkte till släkte.
      >Ps. 93,1 f. Dan. 6,27. 7,14.

[https://runeberg.org/bibeln/27_04.html]
  1.  Jag, Nebukadnessar, satt i god ro i mitt hus och levde lycklig i
      mitt palats.
  2.  Då hade jag en dröm som förskräckte mig; jag ängslades genom
      drömbilder på mitt läger och genom en syn som jag såg.
  3.  Därför gav jag befallning att man skulle hämta alla de vise i
      Babel till mig, för att de skulle säga mig drömmens uttydning.
  4.  Så kommo nu spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna,
      och jag förtäljde drömmen för dem, men de kunde icke säga mig
      dess uttydning.
  5.  Slutligen kom ock Daniel inför mig, han som hade fått namnet
      Beltesassar efter min guds namn, och i vilken heliga gudars ande
      är; och jag förtäljde drömmen för honom sålunda:
      >Dan. 1,7. 5,11,14.

  6.  »Beltesassar, du som är den överste bland spåmännen, du om
      vilken jag vet att heliga gudars ande är i dig, och att ingen
      hemlighet är dig för svår, säg mig vad jag såg i min dröm, och
      vad den betyder.
      >Hes. 28,3.

  7.  Detta var den syn jag hade på mitt läger: Jag såg i min syn ett
      träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt.
      >Hes. 31,3 f.
  8.  Ja, stort och väldigt var trädet, och så högt att det räckte upp
      till himmelen och syntes allt intill jordens ända.
  9.  Dess lövverk var skönt, och de bar mycken frukt, så att det hade
      föda åt alla.  Markens djur funno skugga därunder, och himmelens
      fåglar bodde på dess grenar, och allt kött hade sin föda därav.
      >Hes. 17,23. 31,6.
 10.  Vidare såg jag, i den syn jag hade på mitt läger, huru en helig
      ängel steg ned från himmelen.
 11.  Han ropade med hög röst och sade: 'Huggen ned trädet och skären
      av dess grenar, riven bort dess lövverk och förströn dess frukt,
      så att djuren som ligga därunder fara sin väg och fåglarna flyga
      bort ifrån dess grenar.
 12.  Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med
      kedjor av järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg
      skall han vätas och hava sin lott med djuren bland markens
      örter.
 13.  Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en
      människas, och ett djurs hjärta skall givas åt honom, och sju
      tider skola så gå fram över honom.
 14.  Så är det förordnat genom änglarnas rådslut, och så är det
      befallt om denna sak av de heliga, för att de levande skola
      besinna att den Högste råder över människors riken och giver dem
      åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till
      att härska över dem.'
      >1 Sam. 16,1, 12. 1 Kon 22,19. Job 1,6. Dan. 2,21. 5,21.
      >Luk. 1,52.

 15.  Sådan var den dröm som jag, konung Nebukadnessar, hade.  Och du,
      Beltesassar, må nu säga uttydningen; ty ingen av de vise i mitt
      rike kan säga mig uttydningen, men du kan det väl, ty heliga
      gudars ande är i dig.»

 16.  Då stod Daniel, som också hade namnet Beltesassar, en stund
      häpen, uppfylld av oroliga tankar.  Men konungen tog åter till
      orda och sade: »Beltesassar, låt icke drömmen och vad den
      betyder förskräcka dig.  Beltesassar svarade och sade:
      »Min herre, o att drömmen gällde dem som hata dig, och dess
      betydelse dina fiender!
 17.  Trädet som du såg, vilket var så stort och väldigt och så högt
      att det räckte upp till himmelen och syntes över hela jorden,
 18.  och som hade ett så skönt lövverk och bar mycken frukt, så att
      det hade föda åt alla, trädet under vilket markens djur bodde,
      och på vars grenar himmelens fåglar hade sina nästen,
 19.  det är du själv, o konung, du som har blivit så stor och väldig,
      du vilkens storhet har vuxit, till dess att den har nått upp
      till himmelen, och vilkens välde sträcker sig till jordens ända.
      >Dan. 2,37.
 20.  Men att konungen såg en helig ängel stiga ned från himmelen,
      vilken sade: 'Huggen ned trädet och förstören det; dock må
      stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av
      järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg skall han
      vätas och hava sin lott med markens djur, till dess att sju
      tider hava gått fram över honom',
 21.  detta betyder följande, o konung, och detta är den Högstes
      rådslut, som har drabbat min herre konungen:
 22.  Du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland
      markens djur och äta gräs såsom en oxe och vätas av himmelens
      dagg; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du
      besinnar att den Högste råder över människors riken och giver
      dem åt vem han vill.
      >Jes. 37,16. Dan. 5,21.
 23.  Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle
      lämnas kvar, det betyder att du skall återfå ditt rike, när du
      har besinnat att det är himmelen som har makten.

 24.  Därför, o konung, må du låta mitt råd täckas dig: gör dig fri
      ifrån dina synder genom att göra gott, och ifrån dina
      missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga, om
      till äventyrs din lycka så kunde bliva beståndande.»
      >Ords. 16,6. Tob. 4,10. Syr. 3,30 f. 29,12.

 25.  Allt detta drabbade också konung Nebukadnessar.
 26.  Tolv månader därefter, när konungen en gång gick omkring på
      taket av det kungliga palatset i Babel,
 27.  hov han upp sin röst och sade: »Se, detta är det stora Babel,
      som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga
      makt, min härlighet till ära!»
 28.  Medan ordet ännu var i konungens mun, kom en röst från himmelen:
      »Dig, konung Nebukadnessar, vare det sagt: Ditt rike har blivit
      taget ifrån dig;
 29.  du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland
      markens djur och äta gräs såsom en oxe; och sju tider skola så
      gå fram över dig, till dess du besinnar att den Högste råder
      över människors riken och giver dem åt vem han vill.»
 30.  I samma stund gick det ordet i fullbordan på Nebukadnessar; han
      blev utstött från människorna och måste äta gräs såsom en oxe,
      och av himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår
      växte och blev såsom örnfjädrar, och till dess att hans naglar
      blevo såsom fågelklor.

 31.  Men när tiden var förliden, upplyfte jag, Nebukadnessar, mina
      ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd.  Då lovade jag
      den Högste, jag prisade och ärade honom som lever evinnerligen,
      honom vilkens välde är ett evigt välde, och vilkens rike varar
      från släkte till släkte,
      >Dan. 7,14.
 32.  honom mot vilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet,
      ty han gör vad han vill både med himmelens här och med dem som
      bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till
      honom: »Vad gör du?»
      >Job 9,12. Jes. 24,21. 40,17. 43,13. Vish. 12,12.

 33.  Så fick jag då på den tiden åter mitt förstånd, och jag fick
      tillbaka min härlighet och glans, mitt rike till ära; och mina
      rådsherrar och stormän sökte upp mig.  Och jag blev åter insatt i
      mitt rike, och ännu större makt blev mig given.
 34.  Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar
      himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans
      vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.
      >Dan. 5,20. 1 Petr. 5,5 f.

[https://runeberg.org/bibeln/27_05.html]
                          Daniel, 5 Kapitlet

                         Belsassars gästabud.

  1.  Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen
      stormän och höll dryckeslag med de tusen.
  2.  Medan nu Belsassar var under vinets välde, befallde han att man
      skulle bära fram de kärl av guld och silver, som hans fader
      Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle
      så konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur dricka.
      >2 Kon. 25,15. 2 Krön. 36,18. Dan. 1,2.
  3.  Då bar man fram de gyllene kärl som hade blivit tagna ur
      tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans
      stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem.
  4.  Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar av guld och
      silver, av koppar, järn, trä och sten.

  5.  Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand,
      vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade
      väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.
  6.  Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes
      av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän
      slogo emot varandra.
  7.  Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle
      hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna.  Och konungen lät
      säga så till de vise i Babel: »Vemhelst som kan läsa denna
      skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i
      purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och
      han skall bliva den tredje herren i riket.»
      >1 Mos. 41,42.

  8.  Då kommo alla konungens vise tillstädes, men de kunde icke läsa
      skriften eller säga konungen dess uttydning.
  9.  Då blev konung Belsassar ännu mer förskräckt, och färgen vek
      bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.
 10.  Men när konungens och hans stormäns tal kom för konungamodern,
      begav hon sig till gästabudssalen; där tog hon till orda och
      sade: »Må du leva evinnerligen, o konung!  Låt icke oroliga
      tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort ifrån ditt
      ansikte.
      >Dan. 2,4. 3,9. 6,6, 21.
 11.  I ditt rike finnes en man i vilken heliga gudars ande är.  I din
      faders dagar befanns han hava insikt och förstånd och vishet,
      lik gudars vishet; och din fader, konung Nebukadnessar, satte
      honom till den överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna
      och stjärntydarna; ja, detta gjorde din fader konungen,
      >Dan. 1,17. 2,48. 4,5.
 12.  eftersom en övermåttan hög ande och klokhet och förstånd och
      skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda ut
      invecklade ting fanns hos denne Daniel, åt vilken konungen hade
      givit namnet Beltesassar.  Låt därför nu tillkalla Daniel; han
      skall meddela uttydningen.»
      >Dan. 1,17

 13.  När så Daniel hade blivit hämtad till konungen, talade denne
      till Daniel och sade: »Du är ju Daniel, en av de judiska fångar
      som min fader konungen förde hit från Juda?
      >Dan. 1,6.
 14.  Jag har hört sägas om dig att gudars ande är i dig, och att du
      har befunnits hava insikt och förstånd och övermåttan stor
      vishet.
 15.  Nu är det så, att de vise och besvärjarna hava blivit hämtade
      hit till mig för att läsa denna skrift och säga mig dess
      uttydning; men de kunna icke meddela mig någon uttydning därpå.
 16.  Men om dig har jag hört att du kan giva uttydningar och reda ut
      invecklade ting.  Om du alltså nu kan läsa skriften och säga mig
      dess uttydning, så skall du bliva klädd i purpur, och den
      gyllene kedjan skall hängas om din hals, och du skall bliva den
      tredje herren i riket.»

 17.  Då svarade Daniel och sade till konungen:

      »Dina gåvor må du själv behålla, och dina skänker må du giva åt
      en annan; dem förutan skall jag läsa skriften för konungen och
      säga honom uttydningen:

 18.  Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike,
      storhet, ära och härlighet;
      >Dan. 2,37. 4,19.
 19.  och för den storhets skull som han hade givit honom darrade alla
      folk och stammar och tungomål, i förskräckelse för honom.  Vem
      han ville dödade han, och vem han ville lät han leva; vem han
      ville upphöjde han, och vem han ville ödmjukade han.
 20.  Men när hans hjärta förhävde sig och hans ande blev stolt och
      övermodig, då störtades han från sin konungatron, och hans ära
      togs ifrån honom.
      >Dan. 4,27, 34.
 21.  Han blev utstött från människors barn, och hans hjärta blev likt
      ett djurs, och han måste bo ibland vildåsnor och äta gräs såsom
      en oxe, och av himmelens dagg vättes hans kropp -- detta till
      dess han besinnade att den högste Guden råder över människors
      riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.
      >Dan. 4,22, 30.
 22.  Men du, Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå
      icke ödmjukat ditt hjärta,
 23.  utan förhävt dig mot himmelens Herre och låtit bära fram inför
      dig kärlen från hans hus; och du och dina stormän, dina gemåler
      och bihustrur haven druckit vin ur dem och du har därunder
      prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och
      sten, som varken se eller höra eller veta något.  Men den Gud som
      har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du icke
      ärat.
      >5 Mos. 4,28 Ps. 115,4 f. 135,15 f. Upp. 9,20.

 24.  Därför har nu av honom denna hand blivit sänd och denna skrift
      blivit tecknad.
 25.  Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel
      u-farsin.
 26.  Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har
      räknat[1] ditt rikes dagar och gjort ände på det
 27.  Tekel, det betyder: du är vägd[2] på en våg och befunnen för
      lätt.
 28.  Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat[3] och givet åt
      meder och perser[4].»

 29.  Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och
      att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man
      skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i
      riket.
      >1 Mos. 41,42.

 30.  Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.

                          Daniel, 6 Kapitlet

                        Daniel i lejongropen.

 31.  Och Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå år
      gammal.

[1]  På arameiska mená.
[2]  På arameiska tekiltá.
[3]  På arameiska perisát.
[4]  På arameiska u-farás.

[https://runeberg.org/bibeln/27_06.html]
  1.  Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu
      satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.
  2.  Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en;
      inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen
      icke lede något men.
  3.  Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och
      satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen
      var betänkt på att sätta honom över hela riket.

  4.  Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak
      mot Daniel i det som angick riket.  Men de kunde icke finna någon
      sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i
      sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos
      honom.
  5.  Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel,
      om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans
      gudsdyrkan.»

  6.  Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och
      sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!
      >Dan. 2,4. 3,9. 6,10.
  7.  Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna,
      rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig
      förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det
      innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig
      med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till
      dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
  8.  Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en
      skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan
      återkallas.»
      >Est. 1,19. 8,8.
  9.  I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en
      skrivelse och utfärda ett förbud.

 10.  Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt,
      gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster
      som voro öppna i riktning mot Jerusalem.  Där föll han tre gånger
      om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han
      förut hade plägat göra.
      >1 Kon. 8,44, 48. Ps. 55,18.
 11.  När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och
      åkallande sin Gud.
 12.  Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det
      kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av
      det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder
      sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än
      till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?»  Konungen
      svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens
      och Persiens oryggliga lag.»
      >Dan. 3,10 f.
 13.  Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska
      fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har
      låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»
 14.  När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde
      sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till
      solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa
      honom.
 15.  Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o
      konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud
      och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»
 16.  Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och
      konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så
      oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»
 17.  Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning,
      och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns
      signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu
      hade skett med Daniel.
      >Matt. 27,60, 66.

 18.  Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela
      natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och
      sömnen flydde honom.
 19.  Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick
      med hast till lejongropen.
 20.  Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel
      med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel,
      du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så
      oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»
      >1 Mack. 2,60.
 21.  Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!
 22.  Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att
      de icke hava gjort mig någon skada.  Ty jag har inför honom
      befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o
      konung.
      >Ps. 34,8. 91,10 f. Dan. 3,28.

 23.  Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga
      Daniel upp ur gropen.  Och när Daniel hade blivit tagen upp ur
      gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han
      hade trott på sin Gud.
 24.  Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och
      han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och
      innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen
      över dem och krossade alla deras ben.

 25.  Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar
      och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med
      eder!
      >Dan. 3,31 f.
 26.  Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område
      skall bäva och frukta för Daniels Gud.  Ty han är den levande
      Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att
      det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.
      >Dan. 2,44. 4,31. 7,14.
 27.  Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i
      himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens
      våld.»

 28.  Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under
      persern Kores' regeringar.
      >Dan. 1,21.

[https://runeberg.org/bibeln/27_07.html]
                          Daniel, 7 Kapitlet

                  De fyra djuren och människosonen.

  1.  I den babyloniske konungen Belsassars första regeringsår hade
      Daniel en dröm och såg en syn på sitt läger.  Sedan tecknade han
      upp drömmen och meddelade huvudsumman av dess innehåll.
  2.  Detta är Daniels berättelse:

      Jag hade en syn om natten, och såg i den huru himmelens fyra
      vindar stormade fram mot det stora havet.
  3.  Och fyra stora djur stego upp ur havet, det ena icke likt det
      andra.

  4.  Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en
      örn.  Medan jag ännu såg härpå, rycktes vingarna av djuret, och
      det restes upp från jorden, så att det blev ställt på två fötter
      såsom en människa, och ett mänskligt hjärta blev givet åt det.
      >Jer 48,40. 49,19, 22.  50,17. Hes. 17,8, 7. Hab. 1,8.

  5.  Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen; det var
      likt en björn, och det reste upp sin ena sida, och det hade tre
      revben i sitt gap, mellan tänderna.  Och till det djuret blev så
      sagt: »Stå upp och sluka mycket kött.»

  6.  Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter, men
      på sina sidor hade det fyra fågelvingar; och djuret hade fyra
      huvuden, och välde blev givet åt det.

  7.  Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur,
      övermåttan förskräckligt, fruktansvärt och starkt; det hade
      stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och vad som
      blev kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de
      förra djuren och hade tio horn.
  8.  Men under det att jag betraktade hornen, fick jag se huru mellan
      dem ett annat horn sköt upp, ett litet, för vilket tre av de
      förra hornen blevo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika
      människoögon, och en mun som talade stora ord.
      >Upp. 13,5.

  9.  Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var
      gammal satte sig ned.  Hans klädnad var snövit, och håret på hans
      huvud var såsom ren ull; hans tron var av eldslågor, och hjulen
      därpå voro av flammande eld.
      >Upp. 1,14. 4,2 f.
 10.  En flod av eld strömmade ut från honom, tusen gånger tusen voro
      hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans
      tjänst.  Så satte man sig ned till doms, och böcker blevo
      upplåtna.
      >Ps. 68,18.  97,3. 103,20 f. Upp. 5,11. 20,12.
 11.  Medan jag nu såg härpå, skedde det att, för de stora ords skull
      som hornet talade -- medan jag ännu såg härpå -- djuret dödades
      och dess kropp förstördes och kastades i elden för att brännas
      upp.
 12.  Från de övriga djuren togs ock deras välde, ty deras livslängd
      var bestämd till tid och stund.

 13.  Sedan fick jag, i min syn om natten, se huru en som liknade en
      människoson kom med himmelens skyar; och han nalkades den gamle
      och fördes fram inför honom.
      >Matt. 16,27. 24,30. 25,31. 26,64. Mark. 14,62. Upp. 1,7. 14,14.
 14.  Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar
      och tungomål måste tjäna honom.  Hans välde är ett evigt välde,
      som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke
      förstöras.
      >Ps. 45,7 f. Dan. 2,44. 3,33. 4,31. 6,26. Mik. 4,7. Luk. 1,33.
      >Hebr 1,8.

 15.  Då kände jag, Daniel, min ande oroas i sin boning, och den syn
      som jag hade haft förskräckte mig.
 16.  Jag gick fram till en av dem som stodo där och bad honom om en
      tillförlitlig förklaring på allt detta Och han svarade mig och
      sade mig uttydningen därpå:
 17.  »De fyra stora djuren betyda att fyra konungar skola uppstå på
      jorden.
 18.  Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i
      besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet.»

 19.  Därefter ville jag hava tillförlitlig förklaring angående det
      fjärde djuret, som var olikt alla de andra, det som var så
      övermåttan förskräckligt och hade tänder av järn och klor av
      koppar, det som uppslukade och krossade och sedan trampade under
      fötterna vad som blev kvar;
 20.  så ock angående de tio hornen på dess huvud, och angående det
      nya hornet, det som sedan sköt upp, och för vilket tre andra
      föllo av, det hornet som hade Ögon, och en mun som talade stora
      ord, det som var större att skåda än de övriga,
 21.  det hornet som jag ock hade sett; föra krig mot de heliga och
      bliva dem övermäktigt,
      >Upp. 13,7.
 22.  till dess att den gamle kom och rätt blev skipad åt den Högstes
      heliga och tiden var inne, då de heliga fingo taga riket i
      besittning.

 23.  Då svarade han så: »Det fjärde djuret betyder att ett fjärde
      rike skall uppstå på jorden, ett som är olikt alla de andra
      rikena.  Det skall uppsluka hela jorden och förtrampa och krossa
      den.
 24.  Och de tio hornen betyda att tio konungar skola uppstå i det
      riket; och efter dem skall uppstå en annan, som skall vara olik
      de förra, och som skall slå ned tre konungar.
      >Upp. 17,12.
 25.  Och denne skall upphäva sitt tal mot den Högste och föröda den
      Högstes heliga; han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga
      tider och lagar; och de skola givas i hans hand under en tid,
      och tider, och en halv tid.
      >Dan. 11,36. 12,7. 1 Mack. 1,44 f. Upp. 12,14.
 26.  Men dom skall bliva hållen, och hans välde skall tagas ifrån
      honom och fördärvas och förgöras i grund.
 27.  Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under
      himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk.  Dess rike
      skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda
      det.»

 28.  Här slutar berättelsen.  Men jag, Daniel, uppfylldes av många
      oroliga tankar, och färgen vek bort ifrån mitt ansikte; men jag
      bevarade i mitt hjärta vad som hade hänt.
      >Dan. 5,6. 10,8.

[https://runeberg.org/bibeln/27_08.html]
                          Daniel, 8 Kapitlet

                         Väduren och bocken.

  1.  I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn,
      en som kom efter den jag förut hade sett.
      >Dan. 7,1 f.
  2.  Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig vara i Susans
      borg i hövdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen,
      fann jag mig vara vid floden Ulai.
  3.  Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå
      framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro
      höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var
      högre sköt sist upp.
  4.  Jag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och
      söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde
      rädda ur hans våld; han for fram såsom han ville och företog sig
      stora ting.

  5.  Och när jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma
      västerifrån och gå fram över hela jorden, dock utan att röra vid
      jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.
  6.  Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade
      sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede.
  7.  Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i
      förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda
      horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot
      honom.  Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom;
      och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.

  8.  Och bocken företog sig mycket stora ting.  Men när han hade
      blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra
      andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra
      väderstreck.
  9.  Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet,
      och det växte övermåttan söderut och österut och åt »det härliga
      landet» till.
      >Jer. 3,19. Hes. 20,6, 15. Dan. 11,16, 41.
 10.  Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några
      av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade
      på dem.
      >Job 20,6. Jes 14,13. 2 Mack. 9,10.
 11.  Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora
      ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans
      helgedoms boning slogs ned.
      >4 Mos. 28,3 f. 1 Mack. 1,23.
 12.  Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven, för
      överträdelses skull.  Och det slår sanningen ned till jorden och
      lyckas väl i vad det företager sig.

 13.  Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade
      denne som talade: »Huru lång tid avser synen om det dagliga
      offret, och om överträdelsen som kommer åstad förödelse, och om
      förtrampandet av både helgedom och härskara?»
 14.  Då svarade han mig: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar;
      därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.»

 15.  När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå
      den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig.
 16.  Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade
      och sade: »Gabriel, uttyd synen för denne.»
 17.  Då kom han intill platsen där jag stod, men jag blev förskräckt,
      när han kom, och föll ned på mitt ansikte.  Och han sade till
      mig: »Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens
      tid.»
 18.  Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte
      mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.
      >Dan. 10,9 f., 16 f.

 19.  Därefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall
      ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar
      detta.
 20.  Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och
      Persiens konungar.
 21.  Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna
      är den förste konungen.
 22.  Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess
      ställe, det betyder att fyra riken skola uppstå av hans folk,
      dock icke jämlika med honom i kraft.
 23.  Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt
      mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå;
 24.  han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i
      kraft och han skall komma åstad så stort fördärv att man måste
      förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt
      uppsåt.  Ja, han skall fördärva många, och jämväl de heligas
      folk.
 25.  Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt
      svek, han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han
      fördärva många.  Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig
      upp; men utan människohand skall han då varda krossad.
      >2 Mack. 9,5 f.
 26.  Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är
      sanning.  Men göm du den synen, ty den syftar på en avlägsen
      framtid.»
 27.  Men jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid.  Sedan stod
      jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var
      häpen över synen, men ingen förstod den.

[https://runeberg.org/bibeln/27_09.html]
                          Daniel, 9 Kapitlet

                 Daniels bön.  De sjuttio årsveckorna.

  1.  I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår -- hans som
      var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung
      över kaldéernas rike --
  2.  i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna
      lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för
      profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå
      till ända, medan Jerusalem låg öde.
      >Jer. 25,11 f. 29,10.
  3.  Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och
      åkallan, och fastade därvid i säck och aska.
      >Matt. 11,21.
  4.  Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade:
      »Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller
      förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina
      bud!
      >5 Mos. 7,8 f. Neh. 1,5.
  5.  Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och
      avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.
      >Ps. 106,6.
  6.  Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i
      ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt
      folket i landet.
  7.  Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu
      göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både
      de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du
      har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.
      >Esr. 9,6 f. Bar. 1,15 f. 2,6.
  8.  Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas,
      därför att vi hava syndat mot dig.
      >Neh. 9,34. Jer. 2,26. 44,17.
  9.  Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse.  Ty vi
      voro avfälliga från
      >Ps. 130,4, 7. Klag. 3,22 f.
 10.  och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter
      hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare
      profeterna.
      >2 Krön. 36,15 f.
 11.  Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra
      din röst.  Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han
      hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds
      tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 27,15 f. 28,15 f. 29,20. 30,17 f.
 12.  Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna
      som dömde oss; och han lät en så stor olycka komma över oss, att
      ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som
      nu har skett i Jerusalem.
      >Klag. 2,17. Bar. 2,1 f.
 13.  I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna
      olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår
      Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på
      din sanning.
 14.  Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty
      HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör,
      men hörde icke hans röst.
      >Neh. 9,33. Ps. 119,137. Jer. 1,12. 44,27. Bar. 2,9 f.
      >Upp. 16,5.

 15.  Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens
      land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma
      än i dag!  Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.
      >2 Mos. 12,41. 13,9. Neh. 9,10. Jer. 32,20. Bar. 2,11 f.
 16.  Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och
      förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga
      berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar
      hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo
      omkring oss.
 17.  Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt
      ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.
 18.  Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se
      vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är
      uppkallad efter ditt namn.  Ty icke i förlitande på vad
      rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i
      förlitande på din stora barmhärtighet.
      >Jes. 37,17. Tit. 3,5.
 19.  O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför
      ditt verk utan att dröja -- för din egen skull, min Gud, ty din
      stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.»

 20.  Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt
      folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön
      för min Guds heliga berg --
 21.  medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig
      i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och
      det var vid tiden för aftonoffret.
      >4 Mos. 28,4, 8. Dan. 8,16 f.
 22.  Han undervisade mig och talade till mig och sade:

      »Daniel, jag har nu begivit mig hit för att lära dig förstånd.
 23.  Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har
      kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad.  Så giv nu
      akt på ordet, och akta på synen.
      >Jes. 65,24. Dan. 10,12.

 24.  Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga
      stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en
      ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet
      framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig
      helgedom bliver smord.
 25.  Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem
      åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste,
      kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall
      det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i
      tider av trångmål.
 26.  Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras,
      utan att någon efterföljer honom.  Och staden och helgedomen
      skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne
      få sin ände i störtfloden.  Och intill änden skall strid vara;
      förödelse är oryggligt besluten.
 27.  Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka,
      och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer
      vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren
      komma.  Detta skall fortgå, till dess att förstöring och
      oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»
      >Jes. 28,22.  Dan. 11,31. Matt. 21,15. Mark. 13,14.

[https://runeberg.org/bibeln/27_10.html]
                         Daniel, 10 Kapitlet

                  Uppenbarelsen vid floden Hiddekel
                              (Tigris).

  1.  I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel,
      som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen
      är sanning och bådar stor vedermöda.  Och han aktade på
      uppenbarelsen och lade märke till synen.
      >Dan. 1,7.

  2.  Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid.
  3.  Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej
      heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna
      hade gått till ända.
  4.  På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden
      av den stora floden, nämligen Hiddekel,
      >1 Mos. 2,14.
  5.  fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i
      linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av
      guld från Ufas.
      >Jer. 10,9. Dan. 12,6. Upp. 1,13 f.
  6.  Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en
      ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter
      såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett
      väldigt dån.
  7.  Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med
      mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så
      att de flydde bort och gömde sig.
      >Apg. 9,7.
  8.  Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen,
      förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så
      att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.
      >Dan. 7,28.

  9.  Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde
      ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med
      ansiktet mot jorden,
      >Dan. 8,18. Matt. 17,6.
 10.  rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande
      kunde resa mig på mina knän och händer.
 11.  Sedan sade han till mig: »Daniel, du högt benådade man, giv akt
      på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina
      fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig.»  När han så talade
      till mig, reste jag mig bävande upp.
      >Dan. 9,22 f.
 12.  Och han sade till mig: »Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån
      första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd
      och till att ödmjuka dig inför din Gud, hava dina ord varit
      hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.
      >Luk. 1,13.
 13.  Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men
      då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp,
      under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens
      konungar.
      >Dan. 12,1. Syr. 17,17. Judas v. 9. Upp. 12,7.
 14.  Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall
      hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som
      syftar på framtiden.»
      >Dan. 8,26.

 15.  Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot
      jorden och var stum.
 16.  Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar.  Då
      upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod
      framför mig: »Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig
      gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.
 17.  Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna
      tala med en sådan som min herre är?  Jag har nu ingen kraft mer i
      mig och förmår icke mer att andas.»
 18.  Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och
      styrkte mig.
 19.  Han sade: »Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig,
      var stark, ja, var stark.»  När han så talade med mig, kände jag
      mig styrkt och sade: »Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.»
 20.  Då sade han: »Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig?
      Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten
      för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för
      Javan.
 21.  Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i
      sanningens bok.  Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom
      Mikael, eder furste.
11:1. [1]

[1]  Dan 11:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/27_11.html]
  1.  Och jag stod vid hans sida såsom hans stöd och värn i medern
      Darejaves' första regeringsår.

                         Daniel, 11 Kapitlet

               Fortsättning av föregående uppenbarelse:
                    Persiens, Javans (Greklands),
               Söderlandets (Egyptens) och Nordlandets
                (Syriens) konungavälden.  Hemsökelser
                över »det härliga landet» (Palestina).

  2.  Och nu skall jag förkunna för dig vad visst är.

      Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien, och den fjärde
      skall förvärva sig större rikedomar än någon av de andra, och
      när han har blivit som starkast genom sina rikedomar, skall han
      uppbjuda all sin makt mot Javans rike.
  3.  Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall härska med
      stor makt och göra vad han vill.
  4.  Men knappt har han uppstått, så skall hans rike brista sönder
      och bliva delat efter himmelens förra väderstreck; och det skall
      icke tillfalla hans avkomlingar eller förbliva lika mäktigt som
      när han hade makten; ty hans rike skall omstörtas och tillfalla
      andra än dem.
      >Dan. 8,8, 22.

  5.  Och konungen i Söderlandet skall bliva mäktig, så ock en av hans
      furstar; ja, denne skall bliva en ännu mäktigare härskare än han
      själv, och hans herradöme skall bliva stort.
  6.  Och efter några år skola de förbinda sig med varandra, och
      Söderlandskonungens dotter skall draga till konungen i
      Nordlandet för att komma åstad förlikning.  Men hon skall icke
      kunna behålla den makt hon vinner, ej heller skall han och hans
      makt bliva beståndande; utan hon skall bliva given till pris,
      hon jämte dem som läto henne draga dit, både hennes fader och
      den man som i sin tid tog henne till sig.

  7.  Men av telningarna från hennes rot skall en stiga upp på hans
      plats; denne skall draga mot Nordlandskonungens här och tränga
      in i hans fäste och göra med folket vad han vill och behålla
      övermakten.
  8.  Deras gudar och beläten och deras dyrbara håvor, både silver och
      guld, skall han ock föra såsom byte till Egypten.  Sedan skall
      han i några år lämna Nordlandskonungen i ro.
  9.  Däremot skall denne tränga in i Söderlandskonungens rike, men
      han skall få vända tillbaka till sitt land igen.

 10.  Och hans söner skola rusta sig till strid och samla en väldig
      krigs här; och den skall rycka fram och svämma över och utbreda
      sig; och den skall komma igen, och striden skall föras ända fram
      till hans fäste.
 11.  Då skall konungen i Söderlandet resa sig i förbittring och draga
      ut och strida mot konungen i Nordlandet; och denne skall ställa
      upp en stor härskara, men den härskaran skall varda given i den
      andres hand.
 12.  När då härskaran är sin kos, växer hans övermod; men om han än
      han slagit ned tiotusenden, får han dock icke makten.
 13.  Konungen i Nordlandet skall ställa upp en ny härskara, större än
      den förra; och efter en tid av några år skall han komma med en
      stor krigshär och stora förråd.
 14.  Vid samma tid skola många andra resa sig mot konungen i
      Söderlandet; våldsmän av ditt eget folk skola ock upphäva sig,
      för att synen skall fullbordas; men dessa skola falla.
 15.  Och konungen i Nordlandet skall rycka an och kasta upp vallar
      och intaga en välbefäst stad; och Söderlandets makt skall icke
      kunna hålla stånd, dess utvalda krigsfolk skall icke hava någon
      kraft till motstånd.
 16.  Och han som rycker emot honom skall göra vad han vill, och ingen
      skall kunna stå emot honom; han skall sätta sig fast i »det
      härliga landet», och förstöring skall komma genom hans hand.
 17.  Han skall rycka an med hela sitt rikes makt; dock är han hågad
      för förlikning, och en sådan skall han komma åstad.  En av sina
      döttrar skall han giva åt honom till hustru, henne till
      fördärv.  Men detta skall icke hava något bestånd och icke vara
      honom till gagn.
 18.  Därefter skall han vända sig mot öländerna och intaga många; men
      en härförare skall göra slut på hans smädelser, ja, låta hans
      smädelser vända tillbaka över honom själv.
 19.  Då skall han vända sig till sitt eget lands fästen; men han
      skall vackla och falla och sedan icke mer finnas till.
 20.  Och på hans plats skall uppstå en annan, en som låter en fogde
      draga igenom det land som är hans rikes prydnad; men efter några
      dagar skall han störtas, dock icke genom vrede, ej heller i
      krig.
      >Hes. 20,6. 2 Mack. 3,7 f.

 21.  Och på hans plats skall uppstå en föraktlig man, åt vilken
      konungavärdighet icke var ämnad; oförtänkt skall han komma och
      bemäktiga sig riket genom ränker.
      >2 Mack. 4,34.
 22.  Och översvämmande härar skola svämmas bort för honom och
      krossas, så ock förbundets furste.
 23.  Från den stund då man förbinder sig med honom skall han bedriva
      svek.  Han skall draga åstad och få övermakten, med allenast
      litet folk.
 24.  Oförtänkt skall han falla in i landets bördigaste trakter, och
      skall göra ting som hans fäder och hans fäders fäder icke hade
      gjort; byte och rov och gods skall han strö ut åt sitt folk; och
      mot fästena skall han förehava anslag, intill en viss tid.
      >1 Mack. 3,30.

 25.  Och han skall uppbjuda sin kraft; och sitt mod emot konungen i
      Söderlandet och komma med en stor här, men konungen i
      Söderlandet skall ock rusta sig till strid, med en mycket stor
      och talrik här; dock skall han icke kunna hålla stånd, för de
      anslags skull som göras mot honom.
      >1 Mack. 1,16.
 26.  De som äta hans bröd skola störta honom.  Och hans här skall
      svämma över, och många skola bliva slagna och falla.
 27.  Båda konungarna skola hava ont i sinnet, där de sitta tillhopa
      vid samma bord, skola de tala lögn, men det skall icke hava
      någon framgång; ty ännu dröjer änden, intill den bestämda tiden.
 28.  Han skall vända tillbaka till sitt land med stora förråd, och
      han skall lägga planer mot det heliga förbundet; och när han har
      fullbordat dem, skall han vända tillbaka till sitt land.
      >1 Mack. 1,21 f.

 29.  På bestämd tid skall han sedan åter draga åstad mot Söderlandet,
      men denna senare gång skall det ej gå såsom den förra.
 30.  Ty skepp från Kittim skola komma emot honom, och han skall
      förlora modet.  Då skall han vända om och rikta sin vrede mot det
      heliga förbundet och giva den fritt lopp.  Och när han har kommit
      hem, skall han lyssna till dem som hava övergivit det heliga
      förbundet.
 31.  Och härar, utsända av honom, skola komma och oskära helgedomens
      fäste och avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens
      styggelse[1].
      >4 Mos. 28,4. Dan. 8,11. 9,27.  1 Mack. 1,30 f., 46 f., 54 f.
      >Matt. 24,15.
 32.  Och dem som hava kränkt förbundet skall han med hala ord locka
      till helt avfall; men de av folket, som känna sin Gud, skola stå
      fasta och hålla ut.
 33.  Och de förståndiga bland folket skola lära många insikt; men de
      skola bliva hemsökta med svärd och eld, med fångenskap och
      plundring, till en tid;
      >Dan. 12,3.
 34.  dock skall under hemsökelsen en liten seger beskäras dem, och
      många skola då av skrymteri sluta sig till dem.
 35.  Hemsökelsen skall träffa somliga av de förståndiga, för att en
      luttring skall ske bland dem, så att de varda renade och tvagna
      till ändens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda
      tiden.
      >Dan. 12,10. 1 Petr. 1,7.

 36.  Och konungen skall göra vad han vill och skall förhäva sig och
      uppträda stormodigt mot allt vad gud heter; ja, mot gudars Gud
      skall han tala sådant att man måste förundra sig.  Och allt skall
      lyckas honom väl, till dess att vredens tid är ute, då när det
      har skett, som är oryggligt beslutet.
      >Dan. 7,8. 2 Tess. 2,4. Upp. 13,5.
 37.  På sina fäders gudar skall han icke akta, ej heller skall han
      akta på den som är kvinnors lust eller på någon annan Gud, utan
      han skall uppträda stormodigt mot dem alla.
      >Hes. 8,14.
 38.  Men fästenas gud skall han i stället ära; en gud som hans fäder
      icke hava känt skall han ära med guld och silver och ädla stenar
      och andra dyrbara ting.
 39.  Och mot starka fästen skall han med en främmande guds hjälp göra
      vad honom lyster; dem som erkänna denne skall han bevisa stor
      ära, han skall sätta dem att råda över många, och han skall
      utskifta jord åt dem till belöning.

 40.  Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med
      honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med
      vagnar och ryttare och många skepp, och skall falla in i
      främmande länder och svämma över och utbreda sig.
 41.  Han skall ock falla in i »det härliga landet», och många andra
      länder skola bliva hemsökta; men dessa skola komma undan hans
      hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons
      barn.
      >Dan. 8,9. 11,16.
 42.  Ja, han skall uträcka sin hand mot främmande länder, och
      Egyptens land skall icke slippa undan;
 43.  han skall bemäktiga sig skatter av guld och silver och allahanda
      dyrbara ting i Egypten; och libyer och etiopier skola följa
      honom åt.
 44.  Då skall han från öster och norr få höra rykten som förskräcka
      honom; och kan skall draga ut i stor vrede för att förgöra många
      och giva dem till spillo.
 45.  Och sina palatstält skall han slå upp mellan havet och
      helgedomens härliga berg.  Men han går till sin undergång, och
      ingen skall finnas, som hjälper honom.»

[1]  Se Förödelsens styggelse i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/27_12.html]
                         Daniel, 12 Kapitlet

               Fortsättning av föregående uppenbarelse:
               Mikaels strid för Israel; uppståndelsen
                           och ändens tid.

  1.  På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten som står
      såsom försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd,
      vars like icke har funnits, allt ifrån den dag då människor
      blevo till och ända till den tiden.  Men på den tiden skola av
      ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.
      >Jes. 4,3. Dan. 10,13, 20. Ob. v. 17. Matt. 24,21. Mark. l3,19.
  2.  Och många av dem som sova i mullen skola uppvakna, somliga till
      evigt liv, och somliga till smälek och evig blygd.
      >Jes. 66,24. 2 Mack. 7,9. Matt. 25,46. Joh. 5,28 f.
  3.  De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de som
      hava fört de många till rättfärdighet såsom stjärnor, alltid och
      evinnerligen.
      >Hes. 3,18 f. Dan. 11,33. Vish. 3,7. Matt. 13,43.
      >1 Kor. 15,41 f.

  4.  Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift
      intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten
      skall så växa till.»
      >Dan. 8,26.

  5.  När nu jag, Daniel, såg till, fick jag se två andra stå där, en
      på flodens ena strand, och en på dess andra strand.
  6.  Och en av dem sade till mannen som var klädd i linnekläder, och
      som stod ovanför flodens vatten: »Huru länge dröjer det, innan
      änden kommer med dessa förunderliga ting?»
      >Dan. 10,5.
  7.  Och jag hörde på mannen som var klädd i linnekläder, och som
      stod ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra hand och
      sin vänstra hand upp mot himmelen och svor vid honom som lever
      evinnerligen att efter en tid, och tider, och en halv tid, och
      när det heliga folkets makt hade blivit krossad i grund, då
      skulle allt detta varda fullbordat.
      >5 Mos. 32,40. Dan. 7,25 f. Upp. 10,5 f. 12,14.
  8.  Och jag hörde detta, men förstod det icke; och jag frågade: »Min
      herre, vad bliver slutet på allt detta?»
  9.  Då sade han: »Gå, Daniel, ty dessa ord skola förbliva gömda och
      förseglade intill ändens tid.
 10.  Många skola varda renade och tvagna och luttrade, men de
      ogudaktiga skola öva sin ogudaktighet, och ingen ogudaktig skall
      förstå detta; men de förståndiga skola förstå det.
      >Dan. 11,35.
 11.  Och från den tid då det dagliga offret bliver avskaffat och
      förödelsens styggelse[1] uppställd skola ett tusen två hundra
      nittio dagar förgå.
      >Dan. 8,14. 11,31.
 12.  Säll är den som förbidar och hinner fram till ett tusen tre
      hundra trettiofem dagar.
 13.  Men gå du åstad mot ändens tid; sedan du har vilat, skall du
      uppstå till din del, vid dagarnas ände.»

[1]  Se Förödelsens styggelse i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/28_01.html]
                          Hosea, 1 Kapitlet

                 Förebildlig framställning av Israels
                    avfall, straff och benådning.

  1.  Detta är HERRENS ord som kom till Hosea, Beeris son, i Ussias,
      Jotams, Ahas' och Hiskias, Juda konungars, tid, och i Jerobeams,
      Joas' sons, Israels konungs, tid.

  2.  När HERREN först begynte tala genom Hosea, sade HERREN till
      honom: »Gå åstad och skaffa dig en trolös hustru och barn -- av
      en trolös moder; ty i trolös avfällighet löper landet bort ifrån
      HERREN.
      >Dom. 8,33. Ps. 73,27. Hes. 16,15 f.

  3.  Då gick han åstad och tog Gomer, Diblaims dotter; och hon blev
      havande och födde honom en son.
  4.  Och HERREN sade till honom: »Giv denne namnet Jisreel; ty när
      ännu en liten tid har förgått, skall jag hemsöka Jisreels
      blodskulder på Jehus hus och göra slut på konungadömet i
      Israels hus.
      >1 Kon. 21,1 f. 2 Kon. 9,8 f.
  5.  Och det skall ske på den dagen att jag skall bryta sönder
      Israels båge i Jisreels dal.»

  6.  Och hon blev åter havande och födde en dotter.  Då sade han till
      honom: »Giv denna namnet Lo-Ruhama[1]; ty jag vill icke vidare
      förbarma mig över Israels hus, så att jag förlåter dem.
  7.  Men över Juda hus vill jag förbarma mig, och jag skall giva dem
      frälsning genom HERREN, deras Gud; icke genom båge och svärd och
      vad till kriget hör skall jag frälsa dem, icke genom hästar och
      ryttare.
      >Ps. 20,8. 33,16 f. 76,4. Jes. 30,15 f.

  8.  Och när hon hade avvant Lo-Ruhama, blev hon åter havande och
      födde en son.
  9.  Då sade han: »Giv denne namnet Lo-Ammi[2]; ty I ären icke mitt
      folk, ej heller vill jag höra eder till.»

 10.    Men antalet av Israels barn skall bliva
            såsom havets sand,
        som man icke kan mäta,
            ej heller räkna;
        och det skall ske, att i stället för att det sades till dem:
            »I ären icke mitt folk»,
        skola de kallas »den levande Gudens barn».
      >1 Mos. 32,12. Hos. 2,23. Rom. 9,25 f. 1 Petr. 2,10.
 11.    Och Juda barn och Israels barn
            skola samla sig tillhopa,
        och skola sätta över sig
            ett gemensamt huvud,
        och skola draga upp ur landet;
            ty stor skall Jisreels dag vara.
      >Jer. 3,18. Hes 34,23 f. 37,22. Joh. 10,16. Ef. 1,22.
2:1. [3]

[1]  D. ä. hon som icke finner förbarmande.
[2]  D. ä. icke mitt folk.
[3]  Hos 2:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/28_02.html]
  1.  Kallen då edra bröder Ammi[1] och edra systrar Ruhama[2].

                          Hosea, 2 Kapitlet

                Israels trolöshet, Herrens trofasthet.

  2.    Gån till rätta med eder moder, gån till rätta;
        ty hon är icke min hustru,
        och jag är icke hennes man.
        Må hon skaffa bort det lösaktiga väsendet från sitt ansikte
        och otuktsväsendet från sin barm.
      >Jer. 13,27.
  3.    Varom icke, skall jag kläda av henne, så att hon ligger naken,
        jag skall låta henne stå där sådan hon var den dag då hon föddes.
        Jag skall göra henne lik en öken
        och låta henne bliva såsom ett torrt land
        och låta henne dö av törst.
      >Hes. 16,39.
  4.    Och mot hennes barn skall jag icke visa något förbarmande,
        eftersom de äro barn av en trolös moder;
  5.    ty deras moder var en trolös kvinna,
        ja, hon som födde dem bedrev skamliga ting.
        Hon sade ju: »Jag vill följa efter mina älskare,
        som giva mig min mat och min dryck,
            min ull och mitt lin,
            min olja och mitt vin.»
      >Hes. 16,15 f.

  6.    Se, därför skall jag nu ock
            stänga din väg med törnen.
        Ja, en mur skall jag resa framför henne,
            så att hon ej skall finna någon stig.
  7.    När hon då löper efter sina älskare,
            skall hon icke få dem fatt;
        när hon söker dem,
            skall hon ej finna dem.
        Då skall hon säga:
        »Jag vill gå tillbaka till min förste man
        ty bättre var mig då än nu.»

  8.    Men hon har icke förstått
        att det var jag som skänkte åt henne
        både säden och vinet och oljan,
        och att det var jag som gav henne så mycket silver,
        så ock guld, varav de gjorde sin Baalsbild.
  9.    Därför skall jag taga tillbaka
            min säd, när tiden är inne,
            och mitt vin, när stunden kommer;
        jag skall taga bort min ull och mitt lin,
        det varmed hon skulle skyla sin blygd.
 10.    Ja, nu skall jag blotta hennes skam
        inför hennes älskares ögon,
        och ingen skall rädda henne ur min hand.
 11.    Och jag skall göra slut på all hennes fröjd,
        på hennes fester, nymånader och sabbater
        och på alla hennes högtider.
 12.    Jag skall föröda hennes vinträd och fikonträd,
        dem om vilka hon sade: »De äro en lön
        som mina älskare hava givit mig.»
        och jag skall göra därav en vildmark,
        och markens djur skola äta därav.
      >5 Mos. 23,17 f. Ps. 80,13 f. Jes. 5,5 f.
 13.    Så skall jag hemsöka henne för hennes Baalsdagar,
        då hon tände offereld åt Baalerna
        och prydde sig med ring och bröstspänne
        och följde efter sina älskare,
        men glömde mig, säger HERREN.
      >Jer. 44,18.

 14.    Se, fördenskull vill jag
            locka henne bort
        och föra henne ut i öknen
            och tala ljuvligt till henne.
      >Jes. 40,1 f.
 15.    Därefter skall jag
            giva henne tillbaka hennes vingårdar
        och göra Akors dal
            till en hoppets port.
        Då skall hon sjunga
            såsom i sin ungdoms dagar,
        och såsom på den dag då hon drog upp
            ur Egyptens land.
      >2 Mos. 15,1 f. Jos. 7,24 f. Jes. 65,10.
 16.    Och det skall ske på den dagen, säger HERREN,
        att du skall ropa: »Min man!»,
            och icke mer ropa till mig: »Min Baal!»
 17.    Ja, Baalernas namn
            skall jag skaffa bort ur hennes mun,
        så att de icke mer
            skola nämnas vid namn.
      >2 Mos. 23,13. Ps. 16,4. Sak. 13,2.
 18.    Och jag skall på den dagen
            för deras räkning sluta ett förbund
        med djuren på marken
            och med fåglarna under himmelen
            och med kräldjuren på jorden.

        Och båge och svärd och vad till kriget hör
        skall jag bryta sönder och skaffa bort ur landet
        och låta dem bo där i trygghet.
      >Job 5,22 f. Jes. 11,6. 65,25. Hes. 34,25, 28.
 19.    Och jag skall trolova mig med dig för evig tid;
        jag skall trolova mig med dig rättfärdighet och rätt,
        i nåd och barmhärtighet.
 20.    Ja, i trofasthet skall jag trolova mig med dig,
        och du skall så lära känna HERREN.
      >Jer. 31,34.

 21.    Och det skall ske på den dagen
        att jag skall bönhöra, säger HERREN,
        jag skall bönhöra himmelen,
        och den skall bönhöra jorden,
 22.    och jorden skall bönhöra säden,
        så ock vinet och oljan,
        och de skola bönhöra Jisreel.
 23.    Och jag skall plantera[3] henne åt mig i landet
        och förbarma mig över Lo-Ruhama
        och säga till Lo-Ammi: »Du är mitt folk.»
        Och det skall svara: »Du är min Gud.»
      >Hos. 1,10. Sak. 13,9. Rom. 9,25. 1 Petr. 2,10.

[1]  D. ä. mitt folk.
[2]  D. ä. hon som finner förbarmande.
[3]  Namnet Jisreel kan översättas med Guds plantering.

[https://runeberg.org/bibeln/28_03.html]
                          Hosea, 3 Kapitlet

                 Förebildlig framställning av Israels
                        straff- och väntetid.

  1.  Och HERREN sade till mig: »Gå ännu en gång åstad och giv din
      kärlek åt en kvinna som har en älskare och är en
      äktenskapsbryterska; likasom HERREN älskar Israels barn, fastän
      de vända sig till andra gudar och älska druvkakor.»

  2.  Och jag köpte henne åt mig och gav för henne femton siklar
      silver och en homer korn, och därutöver en letek korn.
  3.  Sedan sade jag till henne: »I lång tid skall du bliva sittande
      för min räkning, utan att få bedriva någon otukt, och utan att
      hava att skaffa med någon man; och jag skall bete mig sammalunda
      mot dig.

  4.    Ja, i lång tid
            skola Israels barn
        få sitta utan konung och furste,
            utan offer och stoder
            och utan efod och husgudar.
  5.    Sedan skola Israels barn omvända sig
        och söka HERREN, sin Gud,
            och David, sin konung;
        med fruktan skola de söka HERREN och hans goda,
            i kommande dagar.
      >Jes. 2,2 f. Jer. 30,9. 31,12. Hes. 34,23. Mik. 4,1 f.
      >Sak. 8,20 f.

[https://runeberg.org/bibeln/28_04.html]
                          Hosea, 4 Kapitlet

                 Straffpredikan mot folk och präster.

  1.    Hören HERRENS ord,
            I Israels barn.
        Ty HERREN har sak
            med landets inbyggare,
        eftersom ingen sanning och ingen kärlek
        och ingen Guds kunskap finnes i landet.
  2.    Man svär och ljuger,
            man mördar och stjäl
            och begår äktenskapsbrott;
        man far fram på våldsverkares vis,
            och blodsdåd följer på blodsdåd.
      >Jer. 7,9.
  3.    Därför ligger landet sörjande,
        och allt som lever där försmäktar
        både djuren på marken
            och fåglarna under himmelen;
        själva fiskarna i havet förgås.
      >Jer. 12,4. Sef. 1,3.

  4.  Dock bör man icke så mycket gå till rätta med någon annan eller
      förebrå honom, eller förebrå ditt folk, som man bör gå till
      rätta med prästen.

  5.    Ja, du skall komma på fall om dagen,
            på fall skall ock profeten komma
            jämte dig om natten,
        jämväl din moder skall jag förgöra.
  6.    Det är förbi med mitt folk,
            därför att det ej får någon kunskap.
        Men eftersom du har förkastat kunskap,
        därför skall ock jag förkasta dig,
        så att du upphör att vara min präst.
        Och såsom du har förgätit din Guds lag,
        så skall ock jag förgäta dina barn.
      >2 Mos. 20,6.
  7.    Ju mer de hava fått växa till,
        dess mer hava de syndat mot mig;
        men deras ära skall jag förbyta i skam.
  8.    Av mitt folks synd föda de sig,
        och till dess missgärning står deras begår.
  9.    Men nu skall det gå prästen och folket lika:
        jag skall hemsöka dem för deras vägar,
        och för deras gärningar skall jag vedergälla dem.
      >Jes. 24,2.
 10.    När de äta, skola de icke bliva mätta,
        och genom sitt lösaktiga leverne skola de ej föröka sig;
        de hava ju upphört att hålla sig till HERREN.
      >3 Mos. 26,26. Mik. 6,14. Hagg. 1,6.
 11.    Lösaktighet och vin och must taga bort förståndet.
      >Ords. 20,1.

 12.    Mitt folk frågar sin stock till råds
        och vill hämta besked av sin stav;
        ty en trolöshetens ande har fört dem vilse,
        så att de i trolös avfällighet hava lupit bort ifrån sin Gud.
      >Hos. 5,4.
 13.    På bergens toppar frambära de offer,
        och på höjderna tända de offereld,
        under ekar, popplar och terebinter,
        eftersom skuggan där är så god.
        Så bliva edra döttrar skökor,
        och edra söners hustrur äktenskapsbryterskor.
      >Jes. 57,5 f. Hes. 6,13.
 14.    Dock kan jag icke straffa edra döttrar för att de äro skökor,
        eller edra söners hustrur för att de äro äktenskapsbryterskor,
        ty männen själva gå ju avsides med skökor,
        och offra med tempeltärnor.
        Så löper folket, som intet förstår, till sin undergång.
      >6 Mos. 23,17.

 15.    Om nu du Israel vill bedriva din otukt,
        så må dock Juda icke ådraga sig skuld.
        Kommen då icke till Gilgal,
        dragen ej upp till Bet-Aven,
        och svärjen icke: »Så sant HERREN lever.»
      >5 Mos. 6,13. 1 Kon. 12,29. Hos. 9,15. 10,5. 12,11. Am. 5,5.

 16.    Om Israel spjärnar emot
            såsom en obändig ko,
        månne HERREN ändå skall föra dem i bet
            såsom lamm i vida öknen
 17.    Nej, Efraim står i förbund
            med avgudar;
            må han då fara!
 18.    Deras dryckenskap är omåttlig.
            hejdlöst bedriva de sin otukt;
        de som skulle vara landets sköldar
            älska vad skamligt är.
 19.    Men en stormvind skall fatta dem
            med sina vingar,
        och de skola komma på skam med sina offer.

[https://runeberg.org/bibeln/28_05.html]
                          Hosea, 5 Kapitlet

                 Israel och Juda hotas med undergång.

  1.    Hören detta, I präster,
            akten härpå, I av Israels hus,
        och I av konungens hus, lyssnen härtill;
        ty eder gäller domen.
        Ty I haven varit en snara för Mispa
        och ett nät, utbrett på Tabor.
      >1 Kon. 12,32.

  2.    Mitt under sitt offrande har man sjunkit allt djupare,
        men jag skall bliva ett tuktoris för allasammans.

  3.    Jag känner Efraim,
        och Israel är icke fördold för mig.
        Du Efraim, du har ju nu blivit en sköka,
        Israel har orenat sig.
  4.    De lägga sig icke vinn om
        att vända tillbaka till sin Gud,
        ty en trolöshetens ande bor i deras bröst,
        och HERREN känna de icke.

  5.    Men Israels stolthet vittnar emot honom,
        och Israel och Efraim komma på fall genom sin missgärning;
        Juda kommer ock på fall jämte dem.
      >Hos. 7,10.
  6.    Om de än med får och fäkreatur
        gå åstad för att söka HERREN,
        så finna de honom ändå icke;
        han har dragit sig undan från dem.
  7.    Mot HERREN hava de handlat trolöst,
        ja, de hava fött barn som icke äro hans.
        Därför skall nu en nymånadsdag förtära dem,
        jämte det som de fingo på sin del.
      >Hos. 2,4.

  8.    Stöten i basun i Gibea,
            i trumpet i Rama,
        blåsen larmsignal i Bet-Aven.
            Fienden är efter dig, Benjamin!
  9.    Efraim skall varda ödelagt
            på straffets dag;
        mot Israels stammar
            kungör jag vad visst är.
 10.    Juda furstar hava blivit
            råmärkflyttares likar;
        över dem skall jag utgjuta
            min vrede såsom vatten.
      >5 Mos. 19,14. 27,17.

 11.    Efraim lider förtryck,
            och hans rätt våldföres,
        ty han har tagit sig till att vandra
            efter tomma stadgar.
 12.    Därför är jag nu för Efraim såsom mal
        och för Juda hus såsom röta i benen.
 13.    Och Efraim har märkt sin sjukdom
        och Juda sitt sår;
        därför har Efraim gått till Assur
        och sänt bud till Jarebs-konungen.
        Men denne skall icke kunna hela eder;
        edert sår skall icke bliva läkt.
      >2 Kon. 15,19. 16,7. Hos. 10,6. 12,1.

 14.    Ty jag skall vara såsom ett lejon mot Efraim
        och såsom ett ungt lejon mot Juda hus.
        Själv griper jag mitt rov och går bort därmed;
        jag släpar det bort utan räddning.
      >Hos. 13,7.
 15.    Jag vill gå min väg, tillbaka till min boning,
        till dess att de hava fått lida vad de hava förskyllt
        och begynna söka mitt ansikte.

[https://runeberg.org/bibeln/28_06.html]
                          Hosea, 6 Kapitlet

               Herrens lust till barmhärtighet.  Israels
                              trolöshet.

  1.    Ja, i sin nöd skola de söka mig:
        »Kommen, låtom oss vända om till HERREN.
        Ty han har sargat oss, han skall ock hela oss.
        Han har slagit oss, han skall ock förbinda oss.
      >5 Mos. 32,39. 1 Sam. 2,6. Job 5,18. Jes. 26,16.
  2.    Han skall om två dagar åter göra oss helbrägda;
        ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp,
        så att vi få leva inför honom.
  3.    Så låtom oss lära känna HERREN,
        ja, låtom oss fara efter att lära känna honom.
        Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens,
        och han skall komma över oss lik ett regn,
        lik ett vårregn, som vattnar jorden.»

  4.    Vad skall jag taga mig till med dig Efraim?
        Vad skall jag taga mig till med dig, Juda?
        Eder kärlek är ju lik morgonskyn,
        lik daggen, som tidigt försvinner.
      >Hos. 13,3.
  5.    Därför har jag utdelat mina hugg genom profeterna,
        därför har jag dräpt dem genom min muns tal;
        så skall domen över dig stå fram i ljuset.
  6.    Ty jag har behag till kärlek och icke till offer,
        och till Guds kunskap mer än till brännoffer.
      >1 Sam. 15,22. Ps. 50,13 f. Matt. 9,13. 12,7.

  7.    Men dessa hava på människovis överträtt förbundet;
            däri hava de handlat trolöst mot mig.
  8.    Gilead är en stad av ogärningsmän,
            den är full med blodiga spår.
      >Hos. 12,11.
  9.    Och lik en rövarskara, som ligger i försåt för människor,
            är prästernas hop.
        De mörda på vägen till Sikem,
            ja, vad skändligt är göra de.
 10.    I Israels hus
            har jag sett gruvliga ting;
        där bedriver Efraim sin otukt,
            där orenar sig Israel.
      >1 Kon. 12,28 f. 2 Kon. 17,7 f.

 11.    Också för dig, Juda,
            är en skördetid bestämd,
        när jag åter upprättar mitt folk.

[https://runeberg.org/bibeln/28_07.html]
                          Hosea, 7 Kapitlet

                    Efraims och Samariens ondska.

  1.    När jag vill hela Israel,
        då uppenbarar sig Efraims missgärning
            och Samariens ondska.
        Ty de öva falskhet,
            tjuvar göra inbrott,
            rövarskaror plundra på vägarna.
  2.    Och de betänka icke i sina hjärtan
        att jag lägger all deras ondska på minnet.
        De äro nu kringrända av sina egna gärningar,
        ty dessa hava kommit inför mitt ansikte.

  3.    Med sin ondska bereda de konungen glädje
            och med sina lögner furstarna.
  4.    Allasammans äro de äktenskapsbrytare;
            de likna en ugn,
            upphettad av bagaren,
        som när han har knådat degen,
            underlåter att elda,
            till dess att degen är syrad.
  5.    På vår konungs dag
            drucko sig furstarna
            febersjuka av vin;
        själv räckte han
            bespottarna handen.
      >Jes. 5,11.
  6.    När de med sina anslag hava eldat upp sitt hjärta
            likasom en ugn,
        sover bagaren
            hela natten;
        men om morgonen brinner elden
            i ljus låga.
  7.    Allasammans äro de heta såsom en ugn
        och förbränna så sina domare;
        ja, alla deras konungar falla,
        ty bland dem finnes ingen som åkallar mig.

  8.    Efraim beblandar sig
            med andra folk;
        Efraim har blivit lik
            en ovänd kaka.
      >Ps. 106,35
  9.    Främlingar hava förtärt hans kraft,
            men han förstår intet;
        fastän han har fått grå hår,
            förstår han ändå intet.
 10.    Men Israels stolthet vittnar emot honom;
        de vända icke om till HERREN, sin Gud,
        och de söka honom ej, allt detta oaktat.
      >Hos. 5,5.
 11.    Efraim har blivit lik en duva,
            enfaldig, utan förstånd.
        Egypten påkalla de,
            till Assur gå de;
      >2 Kon. 15,19. 16,7. 17,4 f. Hos. 5,13. 12,1.
 12.    men bäst de gå där,
        breder jag ut mitt nät över dem
        och drager dem ned,
        såsom vore de fåglar under himmelen.
        Ja, jag skall tukta dem,
        såsom det redan har sports i deras församling.

 13.    Ve över dem,
            ty de hava flytt bort ifrån mig!
        Fördärv över dem,
            ty de hava avfallit från mig!
        Och jag skulle förlossa dem,
            dem som föra mot mig
            så lögnaktigt tal!
      >5 Mos. 28,15 f.
 14.    De ropa icke till mig av hjärtat,
            allenast jämra sig på sina läger;
        de hava ångest för sin säd och sitt vin,
            men de äro gensträviga mot mig.
 15.    Det var jag som undervisade dem och stärkte deras armar,
            men de hava ont i sinnet mot mig.
 16.    De vända om, men icke till den som är därovan;
            de äro lika en båge som sviker.
        Deras furstar skola falla genom svärd,
            därför att deras tungor äro så hätska.
        Då skall man bespotta dem
            i Egyptens land.
      >Ps. 78,57. Kol. 3,1.

[https://runeberg.org/bibeln/28_08.html]
                          Hosea, 8 Kapitlet

                   Fienden skall komma över Israel.

  1.    Sätt basunen för din mun!
            »Såsom en örn kommer fienden över HERRENS hus,
        eftersom de hava överträtt mitt förbund
            och avfallit från min lag.
      >5 Mos. 28,49 f. Jes. 58,1. Jer. 4,13. 48,40. 49,22.
  2.    De ropa till mig: »Min Gud!
            Vi känna dig, vi av Israel.»
  3.    Men eftersom Israel har förkastat vad gott är,
            skall fienden jaga honom.

  4.    Själva valde de sig konungar,
            som icke kommo från mig;
        de tillsatte furstar,
            utan att jag fick veta något därom
        av sitt silver och guld
            gjorde de sig avgudar,
            ty det skulle ju förstöras.
      >Hos. 2,8.

  5.    En styggelse är din kalv, Samarien!
        Min vrede är upptänd mot dessa människor;
        huru länge skola de kunna undgå straff?
      >1 Kon. 18,28 f.
  6.    Från Israel har ju kalven kommit;
        en konstarbetare har gjort honom,
        och en gud är han icke.
        Nej, Samariens kalv skall bliva krossad till smulor.
      >2 Mos. 32,20.

  7.    Ty vind så de,
            och storm skola de skörda.
        Säd skola de icke få,
        deras gröda skall icke
            giva någon föda,
        och giver den någon,
            skola främlingar uppsluka den.
      >Hagg. 1,6. Gal 6,7.

  8.  Uppslukad varder Israel!  Redan aktas de bland hedningarna såsom
      ett värdelöst ting.
  9.  Ty väl hava de dragit åstad upp till Assur, lika vildåsnor som
      gå sin egen väg, ja, väl vill Efraim köpslå om älskog;
      >Job 39,8 f.
 10.  men huru de än köpslå bland hedningarna, skall jag dock nu
      tränga dem tillhopa och låta dem begynna en tid av ringhet,
      under överkonungens förtryck.

 11.  Eftersom Efraim har gjort sig så många altaren till synd, skola
      ock hans altaren bliva honom till synd.
      >Hos. 10,1.
 12.  Om jag än skriver mina lagar för honom i tiotusental, så räknas
      de ju dock för en främlings lagar.
 13.  Såsom slaktoffergåvor åt mig offrar man kött som man sedan äter
      upp; HERREN har intet behag till sådana.  Nu kommer han ihåg
      deras missgärning och hemsöker deras synder; till Egypten skola
      de få vända tillbaka.
      >Ords. 15,8. 21,27. Jes. 1,11. 66,3 f. Jer. 14,10. Hos. 9,9.
      >Am. 6,22.

 14.  Och eftersom Israel har förgätit sin skapare och byggt sig
      palatser, och eftersom Juda har uppfört så många befästa städer,
      skall jag sända en eld mot hans städer, och den skall förtära
      palatsen i dem.

[https://runeberg.org/bibeln/28_09.html]
                          Hosea, 9 Kapitlet

                     Stora synder.  Svåra straff.

  1.    Gläd dig icke, Israel,
        så att du jublar såsom andra folk,
        du som i trolös avfällighet har lupit bort ifrån din Gud,
            du som har haft ditt behag i skökolön
        på alla sädeslogar.
  2.    Logen och vinpressen skola icke föda dem,
        och vinet skall slå fel för dem.
      >Am. 5,11. Sef. 1,13.
  3.    De skola icke få bo i HERRENS land;
        Efraim måste vända tillbaka till Egypten,
        och i Assyrien skola de nödgas äta vad orent är.
      >5 Mos. 28,68. 2 Kon. 25,26. Dan. 1,6.
  4.    De skola ej få offra vin till drickoffer åt HERREN
        och skola icke vinna hans välbehag.
        Deras slaktoffer skola vara för dem såsom sorgebröd;
        alla som äta därav skola bliva orena.
        Ty det bröd de få stillar allenast deras hunger,
        det kommer icke in i HERRENS hus.
      >Jer. 16,7.

  5.    Vad skolen I då göra, när en högtidsdag kommer,
            en HERRENS festdag?
  6.    Ty se, om de undgå förödelsen,
            bliver det Egypten som får församla dem,
            Mof som får begrava dem.
        Deras silver, som är dem så kärt,
            skola nässlor taga i besittning;
        törne skall växa i deras hyddor.
      >Jes. 32,13. 34,13 f. Jer. 42,16 f.

  7.    De komma, hemsökelsens dagar!
            De komma, vedergällningens dagar!
        Israel skall förnimma det.
        Såsom en dåre står då profeten,
            såsom en vanvetting andans man,
        för din stora missgärnings skull;
            ty stor har din hätskhet varit.
      >Mik. 3,7.
  8.    Ja, en lurande fiende är Efraim mot min Gud;
        för profeten sättas fällor på alla hans vägar
        och utläggas snaror i hans Guds hus.
      >Hos. 5,1.
  9.    I djupt fördärv äro de nedsjunkna,
            nu såsom i Gibeas dagar.
        Men han kommer ihåg deras missgärning,
            han hemsöker deras synder.
      >Dom. 19,22 f. 20,1 f. Hos. 8,13. 10,9.

 10.    Såsom druvor i öknen
            fann jag Israel;
        jag såg edra fäder
            såsom förstlingsfrukter på ett fikonträd,
            då det begynner bära frukt.
        Men när de kommo till Baal-Peor,
            invigde de sig åt skändlighetsguden
        och blevo en styggelse
            lika honom som de älskade.
      >4 Mos. 25,3. Ps. 106,28. Jer. 3,24.

 11.    Efraims härlighet
            skall flyga sin kos såsom en fågel;
        ingen skall där föda barn eller gå havande,
            ingen bliva fruktsam.
 12.    Och om de än få uppföda barn åt sig,
            skall jag taga dessa ifrån dem,
            så att ingen människa bliver kvar.
        Ja, ve dem själva,
            när jag viker ifrån dem!

 13.    Väl är Efraim nu
            vad jag har sett Tyrus vara,
            en plantering på ängen;
        men Efraim skall en gång få föra ut
            sina söner till bödeln.

 14.    Giv dem, HERRE,
            vad du bör giva dem.
        Giv dem ofruktsamma moderssköten
            och försinade bröst.

 15.    All deras ondska är samlad i Gilgal;
            ja, där fick jag hat till dem
        För deras onda väsendes skull
            vill jag driva dem ut ur mitt hus.
        Jag skall icke längre bevisa dem kärlek;
            alla deras styresmän äro ju upprorsmän.
      >Jes. 1,23. Hos. 4,15. 12,11.
 16.    Efraim skall bliva nedbruten;
            deras rot skall förtorkas,
            de skola ej bära någon frukt.
        Om de ock föda barn,
            skall jag döda deras livsfrukt,
            huru kär den än är dem.
 17.    Ja, min Gud skall förkasta dem,
            eftersom de icke ville höra honom;
        de skola bliva flyktingar bland hedningarna.

[https://runeberg.org/bibeln/28_10.html]
                          Hosea, 10 Kapitlet

                 Dom över Israels forna och nuvarande
                               synder.

  1.    Israel var ett frodigt vinträd,
            som satte frukt.
        Men ju mer frukt han fick,
            dess flera altaren gjorde han åt sig;
        ju bättre det gick hans land,
            dess präktigare stoder reste han.
      >Hos. 8,11.
  2.    Deras hjärtan voro hala;
            nu skola de lida vad de hava förskyllt.
        Han skall själv bryta ned deras altaren,
            förstöra deras stoder.
  3.    Ja, nu skola de få säga:
            »Vi hava blivit utan konung,
        därför att vi icke fruktade HERREN.
        Dock, en konung,
            vad skulle nu han kunna göra för oss?»

  4.    De tala tomma ord,
            de svärja falska eder,
            de sluta förbund;
        men såsom en bitter planta skjuter domen upp
            ur markens fåror.
  5.    För kalvarna i Bet-Aven
        skola Samariens inbyggare få bekymmer;
        ja, för en sådan skall hans folk hava sorg,
        och hans präster skola skria för hans skull,
        när hans skatter föras bort från honom.
      >Hos. 8,5.
  6.    Också han själv skall bliva släpad till Assyrien
        såsom en skänk åt Jarebs-konungen.
      >Hos. 5,13.

        Skam skall Efraim uppbära,
        Israel skall komma på skam med sina rådslag.
  7.    Det är förbi med Samariens konung;
        såsom ett spån på vattnet far han hän.
  8.    Ödelagda bliva Avens offerhöjder,
            som Israel så har försyndat sig med;
        törne och tistel
            skall skjuta upp på deras altaren.
        Då skall man säga till bergen: »Skylen oss»,
        och till höjderna: »Fallen över oss.»
      >Jes. 2,19. Luk. 23,30. Upp. 6,16.

  9.    Israels synd når tillbaka
            ända till Gibeas dagar;
            där hava de förblivit stående.
        Icke skulle hämndekriget mot de orättfärdiga
            kunna nå dem i deras Gibea?
      >Dom. 19,22 f. 1 Sam. 8,6 f. 15,34 f. Hos. 9,9. 13,10 f.
 10.    Jo, när mig så lyster, tuktar jag dem;
        då skola folken församlas mot dem
        och oka dem ihop med deras båda missgärningsverk.
      >1 Kon. 12,28 f. Am. 8,14.

 11.    Efraim har varit en hemtam kalv,
            som fann behag i att gå på trösklogen;
        och jag har skonat
            hans frodiga hals.
        Nu skall jag spänna Efraim i oket,
            Juda skall gå för plogen,
            Jakob för harven.
      >5 Mos. 25,4. 1 Kor. 9,9.

 12.    Sån ut åt eder i rättfärdighet,
        skörden efter kärlekens bud,
        bryten eder ny mark;
        ty det är tid att söka HERREN,
        för att han skall komma och låta rättfärdighet regna över eder.
      >Jer. 4,3.

 13.    I haven plöjt ogudaktighet,
            orättfärdighet haven I skördat,
        I haven ätit lögnaktighets frukt,
            i förlitande på eder väg,
            på edra många hjältar.
 14.    Men ett stridslarm skall uppstå bland edra stammar,
            och alla edra fästen skola ödeläggas,
            såsom Bet-Arbel ödelades av Salman
            på stridens dag,
        då man krossade både mödrar och barn.

 15.    Sådant skall Betel tillskynda eder,
        för eder stora ondskas skull.
        När morgonrodnaden går upp, är det förbi,
        förbi med Israels konung!

[https://runeberg.org/bibeln/28_11.html]
                          Hosea, 11 Kapitlet

               Guds hjärtelag mot det avfälliga Israel.

  1.    När Israel var ung, fick jag honom kär,
        och ut ur Egypten kallade jag min son.
      >2 Mos. 3,8. 4,22 f. Matt. 2,15.
  2.    Men ju mer de hava blivit kallade,
            dess mer hava de dragit sig undan;
        de frambära offer åt Baalerna,
            och åt belätena tända de offereld.
  3.    Och likväl var det jag som lärde Efraim att gå,
        och som tog dem upp i mina armar.
        Men de förstodo icke att jag ville hela dem.
      >2 Mos. 13,21. 5 Mos. 1,31.
  4.    Med lena band drog jag dem,
        med kärlekens tåg;
        jag lättade oket över deras halsar,
        jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.

  5.    Borde de då icke få vända tillbaka till Egyptens land
        eller få Assur till sin konung,
        eftersom de icke vilja omvända sig?
  6.    Ja, svärdet skall rasa i deras städer
        och förstöra deras bommar och frossa omkring sig,
        för deras anslags skull.
  7.    Ty mitt folks håg står till avfall från mig;
        och huru mycket man än kallar dem till den som är därovan,
        så höjer sig ändå ingen.

  8.    Men huru skall jag kunna giva dig till pris, Efraim,
            och låta dig fara, Israel?
        Icke kan jag giva dig till pris såsom Adma
            och låta det gå dig såsom Seboim?
        Mitt hjärta vänder sig i mig,
            all min barmhärtighet vaknar.
      >5 Mos. 29,23.
  9.    Jag vill icke låta dig känna
            min vredes glöd,
        jag skall icke vidare
            fördärva Efraim.
        Ty jag är Gud
            och icke en människa;
        helig är jag bland eder,
        och med vrede vill jag ej komma.
      >4 Mos. 23,19. 1 Sam. 15,29. Hes. 18,23. 33,11.

 10.    Efter HERREN skola de så draga åstad,
            och han skall ryta såsom ett lejon;
        ja, han skall upphäva ett rytande,
            och hans barn skola då med bävan
            samlas västerifrån;
      >Joel 3,16. Am. 1,2.
 11.    såsom fåglar skola de med bävan komma från Egypten
            och såsom duvor från Assurs land.
        Och sedan skall jag låta dem bo kvar i sina hus,
            säger HERREN.

                          Hosea, 12 Kapitlet

                   Efraims trolöshet.  Drag ur hans
                         stamfaders historia.

 12.    Efraim har omvärvt mig med lögn
            och Israels hus med svek
        Juda är alltjämt trolös mot Gud,
            mot den Helige, den Trofaste.

[https://runeberg.org/bibeln/28_12.html]
  1.    Efraim jagar efter vind
            och far efter östanväder;
        beständigt går han framåt
            i lögn och våld.
        Med Assur sluter man förbund,
            och olja för man till Egypten.
      >Jes. 57,9. Hos. 5,13. 7,11.
  2.    Men HERREN skall gå till rätta med Juda
        och hemsöka Jakob, såsom hans vägar förtjäna;
        efter hans gärningar skall han vedergälla honom.

  3.    I moderlivet grep han sin broder i hälen,
        och i sin mandomskraft kämpade han med Gud.
      >1 Mos. 25,26. 32,24 f.
  4.    Ja, han kämpade med ängeln och vann seger,
        han grät och bad honom om nåd.
        I Betel mötte han honom,
        och där talade han med oss.
      >1 Mos. 28,19. 35,7.
  5.    Och HERREN, härskarornas Gud,
        »HERREN» är hans namn.
      >2 Mos. 3,14. Ps. 83,19. Jes. 42,8.

  6.    Så vänd nu om till din Gud;
        håll fast vid kärlek och rätt,
        och förbida din Gud beständigt.

  7.    Kanaans folk går
            med falsk våg i sin hand,
            det älskar orättrådig vinning;
  8.    så säger ock Efraim:
            »Jag har ju blivit rik,
            jag har förvärvat mig gods;
        vad jag än gör,
            skall det ej draga över mig skuld
            som kan räknas för synd.»
      >Upp. 3,17.
  9.    Men jag som är HERREN, din Gud,
            alltsedan du var i Egyptens land,
        jag skall återigen låta dig bo i tält,
            likasom vid eder högtid.
      >Hos. 13,4.

 10.    Jag har talat till profeterna,
        jag har låtit dem skåda mångahanda syner,
        och genom profeterna har jag talat i liknelser.
      >Hebr. 1,1.
 11.    Är nu Gilead ett ogärningsnäste,
            där allenast falskhet råder,
        och offrar man tjurar i Gilgal,
        så skola ock deras altaren bliva lika stenrösen
            vid markens fåror.
      >Hos 4,15. 6,8.

 12.    Och Jakob flydde till Arams mark
        Israel tjänade för en kvinna,
        för en kvinnas skull vaktade han hjorden.
      >Mos. 27,48. 28,5. 29,20 f.
 13.    Men genom en profet förde HERREN
            Israel upp ur Egypten,
            och genom en profet blev folket bevarat.
      >2 Mos. 12,37 f. 14,26 f. Ps. 77,21. Vish. 11,1.

 14.    Efraim har uppväckt bitter förtörnelse;
        hans Herre skall låta hans blodskulder drabba honom
        och låta hans smädelser falla tillbaka på honom själv.

[https://runeberg.org/bibeln/28_13.html]
                          Hosea, 13 Kapitlet

                Israels avguderi och otacksamhet.  Dess
                                 dom.

  1.    Så ofta Efraim tog till orda, uppstod skräck;
        högt tronade han i Israel.
        Men han ådrog sig skuld genom Baal och måste så dö.
  2.    Och ännu fortgå de i sin synd;
        av sitt silver göra de sig gjutna beläten,
        avgudar efter sitt eget förstånd,
        alltsammans konstarbetares verk.
        Till sådana ställa de sina böner;
        under det att de slakta människor,
            giva de sin hyllningskyss åt kalvar.
      >Hos. 2,8. 8,4.
  3.    Därför skola de bliva lika morgonskyn,
        lika daggen som tidigt försvinner,
        lika agnar som blåsa bort ifrån tröskplatsen
        och lika rök som flyr hän ur ett rökfång.
      >Ps. 1,4. Dan. 2,35. Hos. 6,4.

  4.    Men jag är HERREN, din Gud,
            alltsedan du var i Egyptens land;
        utom mig vet du ej av någon Gud,
            och ingen annan frälsare finnes än jag.
      >2 Sam. 22,32. Ps. 18,32. Jes. 43,11. 45,18. Hos. 12,9.
  5.    Det var jag som lät mig vårda om dig i öknen,
            i den brännande torkans land.
      >5 Mos. 8,15. 32,10 f.
  6.    Men ju bättre bete de fingo, dess mättare blevo de,
        och när de voro mätta till fyllest, blevo deras hjärtan högmodiga;
            och så glömde de mig.
      >5 Mos. 8,12 f. 32,15.

  7.    Då blev jag mot dem såsom ett lejon;
        lik en panter lurar jag nu vid vägen.
      >Klag. 3,10 f. Hos. 5,14.
  8.    Jag kommer över dem såsom en björninna
        från vilken man har tagit ungarna,
        jag river sönder deras hjärtans hölje;
        jag uppslukar dem på stället, lik en lejoninna,
        lik ett vilddjur som söndersliter dem.
      >2 Sam. 17,8. Ords. 17,12. Jer. 5,6.

  9.    Det har blivit ditt fördärv, o Israel,
            att du satte dig upp mot mig som var din hjälp.
 10.    Var är nu din konung,
            som skulle bereda dig frälsning i alla dina städer?
        Och var har du dina domare, du som sade:
        »Låt mig få konung och furstar»?
      >1 Sam. 8,5 f.
 11.    Ja, en konung skall jag giva dig i min vrede,
        och i min förgrymmelse skall jag åter taga honom bort.
      >1 Sam. 8,7.

 12.    Efraims missgärning är samlad såsom i en pung,
            och hans synd är i förvar.
      >5 Mos. 32,34.
 13.    En barnaföderskas vånda
            skall komma över honom.
        Han är ett oförnuftigt foster,
            som icke kommer fram i födseln.
            när tiden är inne.
      >2 Kon. 19,3. Jes. 37,3.
 14.    Skulle jag förlossa sådana ur dödsrikets våld,
            köpa dem fria ifrån döden?
        -- Var har du dina hemsökelser, du död?
        Var har du din pest, du dödsrike?
        Ånger må vara fördold för mina ögon.

 15.    Bäst han står där frodig bland sina bröder
            skall en östanvind komma,
        ett HERRENS väder,
            som stiger upp från öknen;
        då skall hans brunn komma på skam
            och hans källa sina ut.
        Den vinden rycker bort de skatter han har samlat
            av alla slags dyrbara håvor.
      >Hes. 19,12.
14:1. [1]

[1]  Hos 14:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/28_14.html]
  1.    Samarien skall lida vad det har förskyllt
            genom sin gensträvighet mot sin Gud.
        Inbyggarna skola falla för svärd,
        deras späda barn skola bliva krossade
            och deras havande kvinnor skall man upprista.

                          Hosea, 14 Kapitlet

               Förmaning till omvändelse.  Löfte om nåd.

  2.    Vänd om, o Israel,
            till HERREN, din Gud;
        ty genom din missgärning har du
            kommit på fall.
      >Joel 2,12. Sak. 1,3 f. Mal. 3,7.
  3.  Tagen med eder böneord,
        och vänden så åter till HERREN;
      sägen till honom:
        »Skaffa bort all missgärning,
        och tag fram goda håvor,
      så vilja vi hembära dig våra läppars offer,
        såsom man offrar tjurar.
      >Hebr. 13,15.
  4.    Hos Assur skola vi ej mer söka vår frälsning,
            vi skola icke vidare stiga till häst.
        våra händers verk skola vi icke mer
            kalla för vår Gud.
        Ty hos dig är det som den faderlöse
            undfår barmhärtighet.»

  5.    Ja, deras avfällighet vill jag hela,
            jag vill bevisa dem kärlek av hjärtat,
        ty min vrede har vänt sig ifrån dem.
  6.    Jag skall bliva för Israel såsom dagg,
            han skall blomstra såsom en lilja,
        och såsom Libanons skog skall han skjuta rötter.
  7.    Telningar skola utgå från honom,
            han skall bliva lik ett olivträd i fägring
        och doft skall han sprida såsom Libanon.
      >Ps. 52,10. Höga V. 4,11.
  8.    De som bo i hans skugga
            skola åter få odla säd
            och skola grönska såsom vinträd;
        hans namn skall vara såsom Libanons vin.
      >Ps. 91,1. Höga V. 1,2. Jes. 4,6.
  9.    Men vad har jag då mer att skaffa med avgudarna, du Efraim!
        Jag själv vill ju giva bönhörelse och se till honom.
        Ja, lik en grönskande cypress vill jag bliva;
        hos mig skall finnas frukt att hämta för dig.

 10.    Den som är vis, han akte härpå;
        den som är förståndig, han besinne detta.
        Ty HERRENS vägar äro rätta,
        och på dem vandra de rättfärdiga,
        men överträdarna komma där på fall.
      >5 Mos. 10,12. Ps. 25,9 f. 107,48. Jes. 8,14.

[https://runeberg.org/bibeln/29_01.html]
                           Joel, 1 Kapitlet

                  Gräshoppor hava förött landet.  Bot
                              påbjudes.

  1.  Detta är HERRENS ord som kom till Joel, Petuels son.

  2.    Hören detta, I gamle,
        och lyssnen härtill, I landets alla inbyggare.
        Har något sådant skett förut i edra dagar
        eller i edra fäders dagar?
  3.    Nej, om detta mån I förtälja för edra barn,
        och edra barn må förtälja därom för sina barn,
        och deras barn för ett kommande släkte.

  4.    Vad som blev kvar efter gräsgnagarna,
            det åto gräshopporna upp;
        och vad som blev kvar efter gräshopporna,
            det åto gräsbitarna upp;
        och vad som blev kvar efter gräsbitarna
            det åto gräsfrätarna upp.

  5.    Vaknen upp, I druckne, och gråten;
        ja, jämren eder, alla I som dricken vin,
        över att druvsaften är ryckt undan eder mun.
  6.    Ty ett folk har dragit upp över mitt land,
            ett mäktigt, ett som ingen kan räkna;
        det har tänder likasom lejon,
        och dess kindtänder likna lejoninnors.
  7.    Mina vinträd har det förött,
            och mina fikonträd har det brutit ned
        det har skalat dem nakna och kastat dem undan;
            vitnade äro deras rankor.

  8.    Klaga likasom en jungfru som bär sorgdräkt
            efter sin ungdoms brudgum
  9.    Spisoffer och drickoffer äro försvunna
            ifrån HERRENS hus;
        prästerna sörja,
            HERRENS tjänare.
      >2 Mos. 29,41.
 10.    Fälten äro förödda,
            marken ligger sörjande,
        ty säden är förödd,
            vinet borttorkat,
            oljan utsinad.
 11.    Åkermännen stå med skam,
            vingårdsmännen jämra sig,
        över vetet och över kornet;
        ty skörden på marken är förstörd.
      >Jes. 16,10. Jer. 48,33.
 12.    Vinträden äro förtorkade
            och fikonträden försmäkta;
        granatträden och palmerna och äppelträden
        och alla andra träd på marken hava torkat bort.
        Ja, all fröjd har vissnat
            och flytt ifrån människors barn.

 13.    Kläden eder i sorgdräkt och klagen, I präster;
        jämren eder, I som tjänen vid altaret;
        gån in och sitten i sorgdräkt natten igenom,
            I min Guds tjänare,
        eftersom eder Gud hus måste sakna
            spisoffer och drickoffer
 14.    Pålysen en helig fasta,
            lysen ut en högtidsförsamling;
        församlen de gamla,
            ja, alla landets inbyggare,
        till HERRENS, eder Guds, hus;
            och ropen så till HERREN.
      >Joel 2,15.

 15.    Ve oss, vilken dag!
        ty HERRENS dag är nära,
        och såsom våld från den Allsvåldige kommer den.
      >Jes. 13,6, 9. Joel 2,1.
 16.    Har icke vår bärgning blivit förstörd
            mitt för våra ögon?
        har icke glädje och fröjd försvunnit
            ifrån var Guds hus?
 17.    Utsädet ligger förtorkat
            under mullen,
        förrådshusen stå öde,
            ladorna få förfalla,
            ty säden är borttorkad.
 18.    Huru stönar icke boskapen!
        Huru ängslas ej fäkreaturens hjordar!
        De finna ju intet bete.
        Ja, också fårhjordarna få lida under skulden.

 19.    Till dig, HERRE, ropar jag,
            nu då en eld har förtärt
            betesmarkerna i öknen
        och en eldslåga har förbränt
            alla träd på marken.
 20.    Ja, också markens djur
            ropa med trängtan till dig,
        eftersom vattenbäckarna äro uttorkade
            och betesmarkerna i öknen
            äro förtärda av eld.
      >Job 39,3. Ps. 104,27. 147,9. Jon. 3,8.

[https://runeberg.org/bibeln/29_02.html]
                           Joel, 2 Kapitlet

               Herrens dag är förskräcklig, men omsider
                   sänder Herren ny välsignelse och
                  utgjuter sin Ande över alla folk.

  1.    Stöten i basun på Sion,
        och blåsen larmsignal på mitt heliga berg;
        må alla landets inbyggare darra!
        Ty HERRENS dag kommer, ja, den är nära;
      >Jes. 13,9 f. Joel 1,15.
  2.    en dag av mörker och tjocka,
        en dag av moln och töcken,
        lik en gryning som breder ut sig över bergen.
        Ett stort och mäktigt folk kommer,
        ett vars like aldrig någonsin har funnits
        och ej heller hädanefter skall uppstå,
        intill senaste släktens år.
      >Am. 5,18. Sef. 1,14.
  3.    Framför dem går en förtärande eld
        och bakom dem kommer en förbrännande låga.
        Likt Edens lustgård var landet framför dem,
        men bakom dem är det en öde öken;
        ja, undan dem finnes ingen räddning.

  4.    De te sig likasom hästar,
        och såsom stridshästar hasta de åstad.
  5.    Med ett rassel likasom av vagnar
        spränga de fram över bergens toppar,
        med ett brus såsom av en eldslåga,
            när den förtär strå;
        de äro såsom ett mäktigt folk,
            ordnat till strid.
  6.    Vid deras åsyn gripas folken av ångest,
        alla ansikten skifta färg.
      >Nah. 2,10.
  7.    Såsom hjältar hasta de åstad,
        lika stridsmän bestiga de murarna;
        var och en går sin väg rakt fram,
        och ingen tager miste om sin stråt.
  8.    Den ene tränger icke den andre,
        var och en går sin givna bana;
        mitt igenom vapnen störta de fram utan hejd.
  9.    I staden rusa de in
            på murarna hasta de åstad,
        i husen tränga de upp,
        genom fönstren bryta de sig väg,
            såsom tjuvar göra.
 10.    Vid deras åsyn darrar jorden,
        och himmelen bävar;
        solen och månen förmörkas,
        och stjärnorna mista sitt sken.
      >Joel 3,15.
 11.    Och HERREN låter höra sin röst framför sin här
        ty hans skara är mycket stor,
        mäktig är den skara som utför hans befallning.
        Ja, HERRENS dag är stor
            och mycket fruktansvärd
            vem kan uthärda den?

 12.    Dock, nu mån I vända om till mig
        av allt edert hjärta, säger HERREN,
        med fasta och gråt och klagan.
      >Ords. 28,13. Jes. 45,22.
 13.    Ja, riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder,
        och vänden om till HERREN, eder Gud;
        ty nådig och barmhärtig är han,
        långmodig och stor i mildhet,
        och sådan att han ångrar det onda.
      >2 Mos. 34,6. 4 Mos. 11,18. 1 Sam. 15,29. Neh. 9,17.
      >Ps. 51,19. 86,5, 15. 103,8. 145,8. Jon. 4,2.
 14.    Måhända vänder han om och ångrar sig
        och lämnar kvar efter sig någon välsignelse,
        till spisoffer och drickoffer
            åt HERREN, eder Gud.
      >Jer. 18,8. Jon. 3,9.

 15.    Stöten i basun på Sion,
        pålysen en helig fasta
            lysen ut en högtidsförsamling;
      >4 Mos. 10,2. Joel 1,14. Jon. 3,5.
 16.    församlen folket,
            pålysen en helig sammankomst,
        kallen tillhopa de gamla
            församlen de små barnen,
            jämväl dem som ännu dia vid bröstet
        brudgummen må komma ur sin kammare
        och bruden ur sitt gemak.
      >Ps. 8,3.
 17.    Mellan förhuset och altaret
            må prästerna, HERRENS tjänare,
            hålla klagogråt och säga:
        »HERRE, skona ditt folk,
        och låt icke din arvedel bliva till smälek,
        till ett ordspråk bland hedningarna
        Varför skulle man få säga bland folken:
        'Var är nu deras Gud?'»
      >2 Mos. 32,12. Ps. 79,9 f. 115,2.

 18.  Så upptändes då HERREN till nitälskan för sitt land, och han
      ömkade sig över sitt folk;
 19.  HERREN svarade och sade till sitt folk:

      Se, jag vill sända eder säd och vin och olja, så att I fån mätta
      eder därav, och jag skall icke mer låta eder bliva till smälek
      bland hedningarna.
      >6 Mos. 28,11 f.
 20.  Och nordlandsskaran skall jag förjaga långt bort ifrån eder, jag
      skall driva den undan till ett torrt och öde Land, dess förtrupp
      till Östra havet och dess eftertrupp till Västra havet.  Och
      stank skall stiga upp därav, ja, vämjelig lukt skall stiga upp
      därav, eftersom den har tagit sig för så stora ting.

 21.    Frukta icke, du land,
            utan fröjda dig och gläds,
        ty stora ting har HERREN tagit sig för
 22.    Frukten icke, I markens djur,
        ty betesmarkerna i öknen grönska,
        och träden bära sin frukt,
        fikonträden och vinträden
            giva sin kraft.
 23.    Och fröjden eder, I Sions barn,
        varen glada i HERREN, eder Gud;
        ty han giver eder
            höstregn, i rätt tid,
        han som ock förr sände ned över eder regn,
        både höst och vår.
      >5 Mos. 11,14. Jer 5,24.
 24.    Så skola logarna fyllas mod säd
        och pressarna flöda över
            av vin och olja.
      >Ords. 3,10.

 25.  Och jag skall giva eder gottgörelse för de årsgrödor som åtos
      upp av gräshopporna, gräsbitarna, gräsätarna och gräsgnagarna,
      den stora här som jag sände ut mot eder.
 26.  Och I skolen få äta till fyllest och bliva mätta; och då skolen
      I lova HERRENS, eder Guds, namn, hans som har handlat så
      underbart med eder; och mitt folk skall icke komma på skam
      evinnerligen.
 27.  Och I skolen förnimma att jag bor mitt i Israel, och att jag är
      HERREN, eder Gud, och eljest ingen.  Ja, mitt folk skall icke
      komma på skam evinnerligen.
      >Jes. 45,5. 46,9.

 28.    Och det skall ske därefter
        att jag skall utgjuta min Ande över allt kött,
        och edra söner och edra döttrar skola profetera,
        edra gamla män skola hava drömmar
        edra ynglingar skola se syner;
      >Jes. 44,3. Apg. 2,17 f. Gal. 4,6 f.
 29.    också över dem som äro tjänare och tjänarinnor
        skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.
 30.    Och jag skall låta tecken synas
            på himmelen och på jorden:
        blod och eld och rökstoder.
 31.    Solen skall vändas i mörker
            och månen i blod
        förrän HERRENS dag kommer,
            den stora och fruktansvärda.
 32.    Men det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn
            han skall varda frälst.
        Ty på Sions berg och i Jerusalem
            skall finnas en räddad skara,
            såsom HERREN har sagt;
        och till de undsluppna skola höra de som HERREN kallar.
      >Jes. 2,3. Ob. v.17. Rom. 10,13.

[https://runeberg.org/bibeln/29_03.html]
                           Joel, 3 Kapitlet

               Dom över folken.  Sions återupprättelse.

  1.  Ty se, i de dagarna och på den tiden, då jag åter upprättar Juda
      och Jerusalem,
  2.  då skall jag samla tillhopa alla hednafolk och föra dem ned till
      Josafats[1] dal, och där skall jag hålla dom över dem, för mitt
      folks och min arvedels, Israels, skull, därför att de hava
      förskingrat dem bland hedningarna och utskiftat mitt land.
  3.  Ja, de hava kastat lott om mitt folk, gossarna hava de givit
      såsom betalning åt skökor, och flickorna hava de sålt för vin,
      som de hava druckit upp.

  4.  Och du, Tyrus, och du, Sidon, och I, Filisteens alla kretsar,
      vad förehaven också I mot mig?  Haven I något att vedergälla mig
      för, eller är det I som viljen begynna något mot mig?  Snart och
      med hast skall jag låta det I haven gjort komma tillbaka över
      edra egna huvuden,
      >Jes. 23,1 f. Am. 1,9.
  5.  eftersom I haven tagit mitt silver och mitt guld och fört mina
      skönaste klenoder in i edra palats,
  6.  och eftersom I haven sålt Judas och Jerusalems barn åt Javans
      barn, till att föras långt bort ifrån sitt land.
  7.  Se, jag skall kalla dem åter från den ort dit I haven sålt dem;
      och det som I haven gjort skall jag låta komma tillbaka över
      edra egna huvuden.
  8.  Jag skall sälja edra söner och döttrar i Juda barns hand, och de
      skola sälja dem till sabéerna, folket i fjärran land.  Ty så har
      HERREN talat.

  9.    Ropen ut detta bland hednafolken,
            båden upp dem till helig strid.
        Manen på hjältarna,
        må alla stridsmännen komma
            och draga framåt.
 10.    Smiden edra plogbillar till svärd
        och edra vingårdsknivar till spjut;
        den svagaste må känna sig såsom en hjälte.
      >Jes. 2,4. Mik. 4,3.
 11.    Skynden att komma,
            alla I folk har omkring,
            och samlen eder tillhopa.
        Sänd, o HERRE,
            ditned dina hjältar.
      >Ps. 2,1 f.
 12.    Ja, må hednafolken resa sig och draga åstad
            till Josafats dal;
        ty där skall jag sitta till doms
            över alla folk häromkring.

 13.    Låten lien gå,
            ty skörden är mogen.
        Kommen och trampen,
            ty pressen är full;
        presskaren flöda över,
            så stor är ondskan där.
      >Jes. 63,3. Upp. 14,15,18 f.
 14.    Skaror hopa sig
            i Domens dal;
        ty HERRENS dag är nära
            i Domens dal.
 15.    Solen och månen förmörkas,
            och stjärnorna mista sitt sken.
      >Joel 2,10.
 16.    Och HERREN upphäver ett rytande från Sion,
        och från Jerusalem låter han höra sin röst,
        så att himmelen och jorden bäva.
        Men för sitt folk är HERREN en tillflykt
        och för Israels barn ett värn.
      >Jes. 2,3. Hos. 11,10. Am. 1,2. Mik. 4,2.
 17.    Och I skolen förnimma att jag är HERREN, eder Gud,
        som bor på Sion, mitt heliga berg.
        Och Jerusalem skall vara en helgad plats
        och främlingar skola icke mer draga ditin.
      >Upp. 21,27.

 18.    På den tiden skall det ske
        att bergen drypa av druvsaft
        och höjderna flöda av mjölk;
        och alla bäckar i Juda skola flöda av vatten.
        Och en källa skall rinna upp i HERRENS hus
        och vattna Akaciedalen.
      >Hes. 47,1, 8. Am. 9,13. Sak. 14,8. Upp. 22,1.
 19.    Men Egypten skall bliva en ödemark,
        och Edom skall varda en öde öken
        därför att de hava övat våld mot Juda barn
        och utgjutit oskyldigt blod i sitt land.
      >1 Ob. v.10.
 20.    Sedan skall Juda trona evinnerligen,
        och Jerusalem från släkte till släkte.
 21.    Och jag skall utplåna deras blodskulder,
        dem som jag icke allaredan har utplånat.
        Och HERREN skall förbliva boende på Sion.
      >Ob. v.21.

[1]  Namnet kan översättas: Herren håller dom.

[https://runeberg.org/bibeln/30_01.html]
                           Amos, 1 Kapitlet

               Profetior om Damaskus, Filisteen, Tyrus,
                        Edom och Ammons barn.

  1.  Detta är vad som talades av Amos, en bland herdarna från Tekoa,
      vad han skådade angående Israel i Ussias, Juda konungs, och
      Jerobeams, Joas' sons, Israels konungs, tid, två år före
      jordbävningen.
  2.  Han sade:

        HERREN upphäver ett rytande från Sion,
        och från Jerusalem låter han höra sin röst.
        Då försänkas herdarnas betesmarker i sorg,
        och Karmels topp förtorkas.

  3.  Så säger HERREN:
        Eftersom Damaskus har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava tröskat Gilead
        med sina tröskvagnar av järn.
  4.    Därför skall jag sända en eld mot Hasaels hus,
        och den skall förtära Ben-Hadads palatser.
  5.    Jag skall bryta sönder Damaskus' bommar
        och utrota invånarna i Bikeat-Aven
        och spirans bärare i Bet-Eden;
        och Arams folk skall bliva bortfört till Kir, säger HERREN.

  6.  Så säger HERREN:
        Eftersom Gasa har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava fört bort allt folket såsom fångar
        och överlämnat dem åt Edom.
  7.    Därför skall jag sända en eld mot Gasas murar,
        och den skall förtära dess palatser.
  8.    Jag skall utrota invånarna i Asdod
        och spirans bärare i Askelon;
        och jag skall vända min hand mot Ekron,
        så att filistéernas sista kvarleva förgås,
        säger Herren, HERREN.

  9.  Så säger HERREN:
        Eftersom Tyrus har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava överlämnat allt folket såsom fångar åt Edom,
        utan att tänka på sitt brödraförbund.
 10.    Därför skall jag sända en eld mot Tyrus' murar,
        och den skall förtära dess palatser.

 11.  Så säger HERREN:
        Eftersom Edom har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom han har förföljt sin broder med svärd
        och förkvävt all barmhärtighet,
        och eftersom han oupphörligt har låtit sin vrede rasa
        och ständigt behållit sin förgrymmelse.
 12.    Därför skall jag sända en eld mot Teman,
        och den skall förtära Bosras palatser.

 13.  Så säger HERREN:
        Eftersom Ammons barn hava trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava uppristat havande kvinnor i Gilead,
        när de ville utvidga sitt område.
 14.    Därför skall jag tända upp en eld mot Rabbas murar,
        och den skall förtära dess palatser,
        under härskri på stridens dag,
        under storm på ovädrets dag.
 15.    Och deras konung skall vandra bort i fångenskap,
        han själv och hans hövdingar med honom, säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/30_02.html]
                           Amos, 2 Kapitlet

                 Profetior om Moab, Juda och Israel.

  1.  Så säger HERREN:
        Eftersom Moab har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom han har förbränt
        Edoms konungs ben till aska.
  2.    Därför skall jag sända en eld mot Moab,
        och den skall förtära Keriots palatser;
        och Moab skall omkomma under stridslarm,
        under härskri vid basuners ljud,
  3.    Och jag skall utrota ur landet den som är domare där,
        och alla dess furstar skall jag dräpa jämte honom
        säger HERREN.

  4.  Så säger HERREN:
        Eftersom Juda har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de hava förkastat HERRENS lag
        och icke hållit hans stadgar,
        utan låtit förleda sig av sina lögngudar,
        dem som ock deras fäder vandrade efter.
  5.    Därför skall jag sända en eld mot Juda,
        och den skall förtära Jerusalems palatser.

  6.  Så säger HERREN:
        Eftersom Israel har trefalt förbrutit sig,
        ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
        eftersom de sälja den oskyldige för penningar
        och den fattige för ett par skor.
  7.    Ty de längta efter att se stoft på de armas huvuden,
        och de vränga de ödmjukas sak.
        Son och fader gå tillsammans till tärnan
        och ohelga så mitt heliga namn.
  8.    På pantade kläder sträcker man sig
            invid vart altare,
        och bötfälldas vin dricker man
            i sin Guds hus

  9.    Och dock var det jag som förgjorde för dem amoréerna,
        ett folk så högrest som cedrar
        och så väldigt som ekar;
        jag förgjorde deras frukt ovantill
        och deras rötter nedantill.
 10.    Det var jag som förde eder upp
            ur Egyptens land,
        och som ledde eder
            i öknen i fyrtio år,
        så att I intogen amoréernas land.
 11.    Och jag uppväckte somliga bland edra söner till profeter
            och somliga bland edra unga män till nasirer.
        Är det icke så, I Israels barn?
            säger HERREN.
 12.    Men I gåven nasirerna vin att dricka,
            och profeterna bjöden I:
            »Profeteren icke.»

 13.    Se, därför skall jag låta ett gnissel uppstå i edert land,
        likt gnisslet av en vagn
        som är fullastad med kärvar.
 14.    Då skall ej ens den snabbaste finna någon undflykt,
        den starkaste har då intet gagn av sin kraft,
        och hjälten kan icke rädda sitt liv.
 15.    Bågskytten håller då icke stånd,
        den snabbfotade kan icke rädda sitt liv,
        ej heller kan ryttaren rädda sitt.
 16.    Ja, den som var modigast bland hjältarna
        skall på den dagen fly undan naken, säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/30_03.html]
                           Amos, 3 Kapitlet

                     Israel utvald och förkastad.

  1.  Hören följande ord, som HERREN har talat mot eder, I Israels
      barn, ja, mot hela det släkte som jag har fört upp ur Egyptens
      land.  Så har han sagt:

  2.    Eder allena har jag utvalt
        bland alla släkter på jorden;
        därför skall jag ock hemsöka på eder
        alla edra missgärningar.

  3.    Färdas väl två tillsammans,
            utan att de hava blivit ense därom?
  4.    Ryter ett lejon i skogen,
            om det ej har funnit något rov?
        Upphäver ett ungt lejon sin röst i kulan,
            utan att det har tagit ett byte?
  5.    Faller en fågel i snaran på marken,
            om intet garn har blivit utlagt för den?
        Springer snaran upp från marken,
            utom när den gör någon fångst?
  6.    Eller stöter man i basun i en stad,
            utan att folket förskräckes?
        Eller drabbas en stad av något ont,
            utan att HERREN har skickat det?

  7.    Sannerligen, Herren, HERREN
            gör alls intet
        utan att hava uppenbarat sitt råd
            för sina tjänare profeterna.
  8.    När lejonet ryter,
            vem skulle då icke frukta?
        När Herren, HERREN talar,
            vem skulle då icke profetera?

  9.    Ropen ut över Asdods palatser
        och över palatsen i Egyptens land;
        sägen: Församlen eder till Samarias berg,
        och sen huru stor förvirring där råder,
        och huru man övar förtryck därinne.
 10.    Man förstår icke där att göra vad rätt är,
            säger HERREN;
        man hopar våld och fördärv
            i sina palats.

 11.  Därför säger Herren, HERREN så:
        Trångmål skall komma och omvärva landet,
        ditt starka fäste skall du mista,
        det skall störtas ned;
        och dina palats skola varda utplundrade.

 12.  Så säger HERREN: Likasom när en herde ur lejonets gap räddar
      allenast ett par benpipor eller snibben av ett öra, så skola
      Israels barn bliva räddade, desamma som nu i Samaria sitta i
      sina soffors hörn och på sina bäddars sidendamast.

 13.  Hören och betygen inför Jakobs hus, säger Herren, HERREN,
      härskarornas Gud:
 14.  Den dag då jag på Israel hemsöker dess överträdelser, då skall
      jag ock hemsöka Betels altaren, så att altarhornen bliva
      avhuggna och falla till jorden.
 15.  Och jag skall slå ned både vinterhus och sommarhus, och
      elfenbenshusen skola bliva förstörda, ja, en myckenhet av hus
      skall då få en ände, säger HERREN.

[https://runeberg.org/bibeln/30_04.html]
                           Amos, 4 Kapitlet

                  Domsord över Samarias kvinnor (här
                   liknade vid Basans-kor).  Israels
                            obotfärdighet.

  1.  Hören detta ord, I Basans-kor på Samarias berg, I som förtrycken
      de arma och öven våld mot de fattiga, I som sägen till edra män:
      »Skaffen hit, så att vi få dricka.»
  2.  Herren, HERREN har svurit vid sin helighet: Se, dagar skola
      komma över eder, då man skall hämta upp eder med metkrokar och
      eder sista kvarleva med fiskkrokar.
  3.  Då skolen I söka eder ut, var och en genom närmaste rämna i
      muren, och eder Harmonsbild skolen I då kasta bort, säger
      HERREN.

  4.    Kommen till Betel och bedriven eder synd
        till Gilgal och bedriven än värre synd;
        frambären där på morgonen edra slaktoffer,
        på tredje dagen eder tionde.
  5.    Förbrännen syrat bröd till lovoffer,
        lysen ut och kungören frivilliga offer.
        Ty sådant älsken I ju, I Israels barn,
        säger Herren, HERREN.

  6.  Jag lät eder gå med tomma munnar i alla edra städer, jag lät
      eder sakna bröd på alla edra orter.  Och likväl haven I icke
      omvänt eder till mig, säger HERREN.

  7.  Jag förhöll regnet för eder, när ännu tre månader återstodo till
      skördetiden; jag lät det regna över en stad, men icke över en
      annan; en åker fick regn, men en annan förtorkades, i det att
      regn icke kom därpå.
  8.  Ja, två, tre städer måste stappla bort till en och samma stad
      för att få vatten att dricka, utan att de ändå kunde släcka sin
      törst.  Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger
      HERREN.

  9.  Jag slog eder säd med sot och rost; edra många trädgårdar och
      vingårdar, edra fikonträd och olivträd åto gräsgnagarna upp.
      Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.

 10.  Jag sände ibland eder pest, likasom i Egypten; jag dräpte edra
      unga män med svärd och lät edra hästar bliva tagna såsom byte;
      och stanken av edra fallna skaror lät jag stiga upp och komma
      eder i näsan.  Och likväl haven I icke omvänt eder till mig,
      säger HERREN.

 11.  Jag lät omstörtning drabba eder, likasom när Gud omstörtade
      Sodom och Gomorra; och I voren såsom en brand, ryckt ur elden.
      Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.

 12.  Därför skall jag göra så med dig, Israel; och eftersom jag nu
      skall göra så med dig, därför bered dig, Israel, att möta din
      Gud.
 13.  Ty se, han som har danat bergen och skapat vinden, han som kan
      yppa för människan hennes hemligaste tankar, han som kan göra
      morgonrodnaden till mörker, och som går fram över jordens höjder
      -- HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.

[https://runeberg.org/bibeln/30_05.html]
                           Amos, 5 Kapitlet

                 Klagosång över Israels fall.  Domsord
               över dem som övergiva Herren eller dyrka
                   honom med fåfänglig gudstjänst.

  1.  Hören följande ord, som jag vill uppstämma såsom klagosång över
      eder, I av Israels hus:

  2.    »Fallen är hon och kan icke mer stå upp,
            jungfrun Israel!
        Hon ligger slagen till marken i sitt land;
            ingen reser henne upp.»

  3.    Ty så säger Herren, HERREN:
        Den stad varifrån tusen plägade draga ut
            skall få behålla hundra kvar,
        och den stad varifrån hundra plägade draga ut
            skall få behålla tio kvar,
            i Israels hus.

  4.    Ty så säger HERREN till Israels hus:
        Söken mig, så fån I leva.
  5.        Men söken icke Betel,
        kommen icke till Gilgal,
            och dragen ej bort till Beer-Seba;
        ty Gilgal skall bliva bortfört i fångenskap,
        och Betel skall hemfalla åt fördärvet.

  6.    Söken HERREN så fån I leva;
        varom icke, så skall han komma över Josefs hus lik en eld;
        och elden skall bränna, och ingen skall släcka den,
        till att rädda Betel.
  7.    I som förvandlen rätten till malört
        och slån rättfärdigheten ned till jorden, veten:
  8.    han som har gjort Sjustjärnorna och Orion,
        han som kan förvandla svarta mörkret till morgon
        och göra dagen mörk såsom natten,
        han som kallar på havets vatten
        och gjuter det ut över jorden --
        HERREN är hans namn.
  9.    Och han låter fördärv ljunga ned över starka fästen;
        ja, över fasta borgar kommer fördärv.

 10.    Dessa hata i porten den som försvarar vad rätt är
        och räkna såsom en styggelse den som talar sanning.
 11.    Därför, eftersom I trampen på den arme
        och tagen ifrån honom hans säd såsom skatt, därför hören;
        om I än byggen hus av huggen sten,
        skolen I icke få bo i dem,
        och om I än planteren sköna vingårdar,
        skolen I icke få dricka vin från dem.
 12.    Ty jag vet att edra överträdelser äro många
        och edra synder talrika,
        I den rättfärdiges förtryckare, som tagen mutor
        och vrängen rätten för de fattiga i porten.
 13.    Därför måste den förståndige tiga stilla i denna tid;
        ty det är en ond tid.

 14.    Söken vad gott är, och icke vad ont är,
        på det att I mån leva.
        Då skall Herren, härskarornas Gud,
        vara med eder, såsom I menen honom vara.
 15.    Haten vad ont är, och älsken vad gott är,
        och hållen rätten vid makt i porten;
        kanhända skall då Herren, härskarornas Gud, vara
        nådig mot Josefs kvarleva.

 16.    Därför, så säger HERREN,
        härskarornas Gud, Herren:
        På alla torg skall dödsklagan ljuda,
        och på alla gator skall man ropa: »Ack ve!  Ack ve!»
        Åkermännen skall man mana att brista ut i jämmer,
        och dödsklagan skall höjas av dem som äro förfarna i sorgesång;
 17.    ja, i alla vingårdar skall dödsklagan ljuda,
        ty jag skall gå fram mitt ibland eder, säger HERREN.

 18.    Ve eder som åstunden HERRENS dag!
        Vad viljen I med HERRENS dag?
        Den är mörker och icke ljus.
 19.    Då går det, såsom när någon flyr för ett lejon,
        men därvid mötes av en björn,
        och när han då söker tillflykt i sitt hus,
        bliver han stungen av en orm,
        vid det han sätter handen mot väggen.
 20.    Ja, HERRENS dag är mörker och icke ljus,
        den är töcken utan något solsken.

 21.    Jag hatar edra fester, jag är led vid dem,
        och jag finner intet behag i edra högtidsförsamlingar.
 22.    Ty om I än offren åt mig brännoffer, jämte edra spisoffer,
        så har jag dock ingen lust till dem,
        ej heller gitter jag se edra tackoffer av gödda kalvar.
 23.    Hav bort ifrån mig dina sångers buller;
        jag gitter icke höra ditt psaltarspel.
 24.    Men må rätten flöda fram såsom vatten,
        och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar.

 25.    Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
        under de fyrtio åren i öknen,
        I av Israels hus?

 26.    Så skolen I nu nödgas taga med eder Sickut, eder konung,
        och Kiun, eder avgudabild,
        stjärnguden, som I haven gjort åt eder;
 27.    och jag skall låta eder föras åstad i fångenskap
            ända bortom Damaskus,
        säger han vilkens namn är HERREN,
            härskarornas Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/30_06.html]
                           Amos, 6 Kapitlet

                 Folkets sorglöshet och ogudaktighet.

  1.    Ve eder, I säkre på Sion,
        I sorglöse på Samarias berg,
        I ädlingar bland förstlingsfolket,
        I som Israels hus plägar vända sig till!
  2.    Gån åstad till Kalne och sen efter,
        dragen därifrån till Stora Hamat,
        och faren så ned till filistéernas Gat:
        äro de bättre än rikena här,
        eller är deras område större än edert område?
  3.    Ve eder, I som menen att olycksdagen skall vara fjärran,
        men likväl inbjuden våldet att trona hos eder;
  4.    I som liggen på soffor av elfenben
        och haven det makligt på edra bäddar;
        I som äten lamm, utvalda ur hjorden,
        och kalvar, hämtade från gödstallet;
  5.    I som skrålen visor till harpans ljud
        och tänken ut åt eder musikinstrumenter såsom David;
  6.    I som dricken vin ur stora bålar
        och bruken salvor av yppersta olja,
        men icke bekymren eder om Josefs skada!

  7.    Fördenskull skola nu dessa främst föras bort i fångenskap;
        de som nu hava det så makligt få då sluta med sitt skrål.

  8.  Herren, HERREN har svurit vid sig själv, säger HERREN,
      härskarornas Gud: Jakobs stolthet är mig en styggelse, och hans
      palatser hatar jag; jag skall giva staden till pris med allt vad
      däri är.
  9.  Och det skall ske, att om än tio män finnas kvar i ett och samma
      hus, så skola de likväl alla dö.
 10.  När sedan en frände till någon av de döda med förbrännarens
      hjälp vill skaffa benen ut ur huset, och därvid ropar till en
      som är i det inre av huset: »Finnes här någon mer än du?», då
      måste denne svara: »Ingen»; och den förre skall då säga: »Rätt
      så, stillhet må råda; ty HERRENS namn får icke bliva nämnt.»

 11.    Ty se, på HERRENS bud
        skola de stora husen bliva slagna i spillror
        och de små husen i splittror.

 12.    Kunna väl hästar springa uppför en klippbrant,
        eller plöjer man där med oxar?  --
        eftersom I viljen förvandla rätten till en giftplanta
        och rättfärdighetens frukt till malört,
 13.    I som glädjen eder över det som är intet värt
        och sägen: »Genom vår egen styrka
        hava vi ju berett oss horn.»

 14.  Ty se, jag skall uppväcka ett folk mot eder, I av Israels hus,
      säger Herren, härskarornas Gud; och de skola förtrycka edert
      land, från det ställe där vägen går till Hamat ända till
      Hedmarksbäcken.

[https://runeberg.org/bibeln/30_07.html]
                           Amos, 7 Kapitlet

               Gräshopporna.  Elden.  Sänklodet.  Amos och
                           prästen i Betel.

  1.  Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg gräshoppor
      skapas, när sommargräset begynte växa upp; och det var
      sommargräset efter kungsslåttern.
  2.  När så dessa hade ätit upp alla markens örter, sade jag:
      »Herre, HERRE, förlåt.  Huru skall Jakob kunna bestå, han som är
      så ringa?»
  3.  Då ångrade HERREN detta.  »Det skall icke ske», sade HERREN.

  4.  Följande syn lät Herren, HERREN mig se: Jag såg Herren, HERREN
      nalkas för att utföra sin sak genom eld; och elden förtärde det
      stora djupet och höll på att förtära arvedelslandet.
  5.  Då sade jag: »Herre, HERRE, håll upp.  Huru skall Jakob kunna
      bestå, han som är så ringa?»
  6.  Då ångrade HERREN detta.  »Icke heller detta skall ske», sade
      Herren, HERREN.

  7.  Följande syn lät han mig se: Jag såg Herren stå på en mur,
      uppförd efter sänklod, och i sin hand höll han ett sänklod.
  8.  Och HERREN sade till mig: »Vad ser du, Amos?»  Jag svarade:
      »Ett sänklod.»  Då sade Herren: »Se, jag skall hänga upp ett
      sänklod mitt ibland mitt folk Israel; jag kan icke vidare
      tillgiva dem.
  9.  Isaks offerhöjder skola bliva ödelagda och Israels helgedomar
      förstörda, och mot Jerobeams hus skall jag uppresa mig med
      svärdet.»

 10.  Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels
      konung, och lät säga: »Amos förehar en sammansvärjning mot
      dig, mitt i Israels hus.  Landet kan icke härda ut med allt hans
      ordande.
 11.  Ty så har Amos sagt: 'Jerobeam skall dö för svärd, och Israel
      skall föras bort i fångenskap ur sitt land.'»

 12.  Och Amasja sade till Amos: »Du siare, gå din väg och sök din
      tillflykt i Juda land; där må du äta ditt bröd, och där må du
      profetera.
 13.  Men i Betel får du icke vidare profetera, ty det är en
      konungslig helgedom och ett rikets tempel.»
 14.  Då svarade Amos och sade till Amasja: »Jag är varken en profet
      eller en profetlärljunge, jag är en boskapsherde, som lever av
      mullbärsfikon.
 15.  Men HERREN tog mig från hjorden; HERREN sade till mig: 'Gå
      åstad och profetera för mitt folk Israel.'
 16.  Så hör nu HERRENS ord.  Du säger: 'Profetera icke mot Israel
      och predika icke mot Isaks hus.'

 17.  Därför säger HERREN så:
        Din hustru skall bliva en sköka i staden,
        dina söner och döttrar skola falla för svärd,
        ditt land skall bliva utskiftat med mätsnöre,
        själv skall du dö i ett orent land,
        och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.»

[https://runeberg.org/bibeln/30_08.html]
                           Amos, 8 Kapitlet

                  Fruktkorgen.  Ytterligare domsord.

  1.  Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg en korg med
      mogen frukt.
  2.  Och han sade: »Vad ser du, Amos?»  Jag svarade: »En korg med
      mogen frukt.»  Då sade HERREN till mig: »Mitt folk Israel är
      moget till undergång; jag kan icke vidare tillgiva dem.
  3.  Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer,
      säger Herren, HERREN; man skall få se lik i mängd, överallt
      skola de ligga kastade; ja, stillhet må råda!»

  4.    Hören detta, I som stån den fattige efter livet
        och viljen göra slut på de ödmjuka i landet,
  5.    I som sägen: »När är då nymånadsdagen förbi,
        så att vi få sälja säd,
        och sabbaten, så att vi få öppna vårt sädesförråd?
        Då vilja vi göra efa-måttet mindre och priset högre
        och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt.
  6.    Då vilja vi köpa de arma för penningar
        och den fattige för ett par skor;
        och avfall av säden vilja vi då sälja såsom säd.»

  7.    HERREN har svurit vid Jakobs stolthet:
        Aldrig skall jag förgäta detta allt som de hava gjort.
  8.    Skulle jorden icke darra, när sådant sker,
        och skulle icke alla dess inbyggare sörja?
        Skulle icke hela jorden höja sig såsom Nilen
        och röras upp och åter sjunka såsom Egyptens flod?

  9.    Och det skall ske på den dagen,
        säger Herren, HERREN,
        att jag skall låta solen gå ned i dess middagsglans
        och låta jorden sjunka i mörker mitt på ljusa dagen.
 10.    Jag skall förvandla edra högtider till sorgetider
        och alla edra sånger till klagovisor.
        Jag skall hölja säcktyg kring allas länder
        och göra alla huvuden skalliga.
        Jag skall låta det bliva, såsom när man sörjer ende sonen,
        och låta det sluta med en bedrövelsens dag.

 11.    Se dagar skola komma,
        säger Herren, HERREN,
        då jag skall sända hunger i landet:
        icke en hunger efter bröd,
        icke en törst efter vatten,
        utan efter att höra HERRENS ord.
 12.    Då skall man driva omkring från hav till hav,
        och från norr till öster,
        och färdas hit och dit för att söka efter HERRENS ord,
        men man skall icke finna det.

 13.    På den dagen skola de försmäkta av törst,
        edra sköna jungfrur och edra unga män,
 14.    desamma som nu svärja vid Samariens syndaskuld
        och säga: »Så sant din gud lever, o Dan»,
        och: »Så sant den lever, som man dyrkar i Beer-Seba.»
        De skola falla och icke mer stå upp.

[https://runeberg.org/bibeln/30_09.html]
                           Amos, 9 Kapitlet

               Helgedomens fall.  Upprättelsen av Davids
                                 hus.

  1.    Jag såg HERREN stå invid altaret, och han sade:
        Slå till pelarhuvudena, så att trösklarna bäva,
        och låt spillrorna falla över huvudet på alla där.
        Deras sista kvarleva skall jag sedan dräpa med svärd.
        Ingen av dem skall kunna undfly,
        ingen av dem kunna rädda sig.
  2.    Om de än bröte sig in i dödsriket,
        så skulle min hand hämta dem fram därifrån;
        och fore de än upp till himmelen,
        så skulle jag störta dem ned därifrån.
  3.    Gömde de sig än på toppen av Karmel,
        så skulle jag där leta fram dem och hämta dem ned;
        och dolde de sig än undan min åsyn
            på havets botten,
        så skulle jag där mana ormen fram
            att stinga dem.
  4.    Om de läte föra sig bort
            i fångenskap av sina fiender,
        skulle jag bjuda svärdet
            att där komma och dräpa dem.
        Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem,
        till deras olycka och icke till deras lycka.

  5.    Ty Herren, HERREN Sebaot,
        han som rör vid jorden, då försmälter den av ångest
        och alla dess inbyggare sörja,
        ja, hela jorden höjer sig såsom Nilen
        och sjunker åter såsom Egyptens flod;
  6.    han som bygger sin sal i himmelen
        och befäster sitt valv över jorden,
        han som kallar på havets vatten
        och gjuter det ut över jorden --
        HERREN är hans namn.

  7.    Ären I icke för mig lika med etiopiernas barn,
            I Israels barn?
            säger HERREN.
        Förde jag icke Israel upp
            ur Egyptens land
        och filistéerna ifrån Kaftor
            och araméerna ifrån Kir?

  8.    Se, Herrens, HERRENS ögon äro vända
            mot detta syndiga rike,
        och jag skall förgöra det
            från jordens yta.
        Dock vill jag icke alldeles
            förgöra Jakobs hus,
            säger HERREN.

  9.    Ty se, jag skall låta ett bud utgå,
        att Israels hus må bliva siktat bland alla hednafolken,
        såsom siktades det i ett såll;
        icke det minsta korn skall falla på jorden.
 10.    Alla syndare i mitt folk skola dö för svärdet,
        de som nu säga: »Oss skall olyckan ej nalkas,
        över oss skall den icke komma.»

 11.    På den dagen skall jag upprätta
        Davids förfallna hydda;
        jag skall mura igen dess revor
        och upprätta dess ruiner
        och bygga upp den, sådan den var i forna dagar;
 12.    så att de få taga i besittning vad som är kvar av Edom
        och av alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn,
        säger HERREN, han som skall göra detta.

 13.    Se, dagar skola komma, säger HERREN,
        då plöjaren skall följa skördemannen i spåren,
        och druvtramparen såningsmannen,
        då bergen skola drypa av druvsaft
        och alla höjder skola försmälta.
 14.    Då skall jag åter upprätta mitt folk Israel;
        när de bygga upp sina ödelagda städer,
            skola de ock få bo i dem;
        när de plantera vingårdar,
            skola de ock få dricka vin från dem;
        när de anlägga trädgårdar,
            skola de ock få äta deras frukt.
 15.    Jag skall då plantera dem i deras eget land,
        och de skola icke mer ryckas upp
        ur det land som jag har givit dem,
        säger HERREN, din Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/31.html]
                                Obadja

                Domsord över Edom.  Räddningen på Sion.

  1.  Detta är Obadjas syn.  Så säger Herren, HERREN om Edom:

        Ett budskap hava vi hört från HERREN,
            och en budbärare är utsänd bland folken:
        »Upp, ja, låt oss stå upp
            och strida mot det!»

  2.    Se, jag skall göra dig ringa bland folken,
        djupt föraktad skall du bliva.
  3.    Ditt hjärtas övermod har bedragit dig,
        där du sitter ibland bergsklyftorna
            i den höga boning
        och säger i ditt hjärta:
            »Vem kan störta mig ned till jorden?»
  4.    Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen,
        ja, om det än bleve förlagt mitt ibland stjärnorna,
            så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.

  5.    När tjuvar komma över dig,
            och rövare om natten,
            ja då är det förbi med dig.
        Sannerligen, de skola stjäla så mycket dem lyster.
        När vinbärgare komma över dig,
            sannerligen, en ringa efterskörd skola de lämna kvar.
  6.    Huru genomsökt skall icke Esau bliva,
            huru skola ej hans dolda skatter letas fram!
  7.    Ut till gränsen skola de driva dig,
            alla dina bundsförvanter;
        dina vänner skola svika dig
            och skola taga väldet över dig.
        I stället för att giva dig bröd
            skola de lägga en snara på din väg,
            där du icke kan märka den.

  8.    Sannerligen, på den dagen, säger HERREN
        skall jag förgöra de vise i Edom
        och allt förstånd på Esaus berg.
  9.    Dina hjältar, o Teman, skola då bliva slagna av förfäran;
        och så skall var man på Esaus berg
        bliva utrotad och dräpt.

 10.    Ja, för det våld du övade mot din broder Jakob
            skall du höljas med skam
            och bliva utrotad till evig tid.
 11.    På den dag då du lämnade honom i sticket,
            på den dag då främlingar
            förde bort hans gods
        och utlänningar drogo in genom hans port
        och kastade lott om Jerusalem,
        då var ju ock du såsom en av dem.

 12.    Men se icke så med lust på din broders dag,
            på hans motgångs dag;
        gläd dig icke så över Juda barn
            på deras undergångs dag;
        spärra icke upp munnen så stort
            på nödens dag.
 13.    Drag icke in genom mitt folks port
            på deras ofärds dag;
        se ej så hans olycka med lust, också du,
            på hans ofärds dag;
        och räck icke ut din hand efter hans gods
            på hans ofärds dag.
 14.    Ställ dig icke vid vägskälet
            för att nedgöra hans flyktingar,
        och giv icke hans undsluppna till pris
            på nödens dag.

 15.    Ty HERRENS dag är nära
            för alla hednafolk.
        Såsom du har gjort,
            så skall man ock göra mot dig;
        dina gärningar skola komma tillbaka
            över ditt eget huvud.
 16.    Ja, såsom I haven druckit
            på mitt heliga berg,
        så skola ock alla hednafolk
            få dricka beständigt,
        de skola få dricka kalken i botten
            och bliva såsom hade de ej varit till.

 17.    Men på Sions berg skall finnas en räddad skara,
            och det skall vara en helig plats;
        och Jakobs hus skall åter få råda
            över sina besittningar.
 18.    Då skall Jakobs hus bliva en eld
            och Josefs hus en låga,
        och Esaus hus skall varda såsom strå,
            och de skola antända det och förtära det,
        och ingen skall slippa undan av Esaus hus;
            ty så har HERREN talat.

 19.  Och Sydlandets folk skall taga Esaus berg i besittning, och
      Låglandets folk skall taga filistéernas land; ja, också Efraims
      mark skall man taga i besittning, så ock Samariens mark.  Och
      Benjamin skall taga Gilead.
 20.  Och de bortförda av denna Israels barns här, de som bo i Kanaan
      allt intill Sarefat, så ock de bortförda från Jerusalem, de som
      leva i Sefarad, dessa skola taga Sydlandets städer i besittning.
 21.  Och frälsare skola draga upp på Sions berg till att döma Esaus
      berg.  Och så skall riket vara HERRENS.

[https://runeberg.org/bibeln/32_01.html]
                           Jona, 1 Kapitlet

                        Jonas kallelse och flykt.

  1.  Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:
  2.  »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
      predika för den; ty deras ondska har kommit upp inför mitt
      ansikte.»
  3.  Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS
      ansikte.  Och han for ned till Jafo och fann där ett skepp som
      skulle gå till Tarsis.  Och sedan han hade erlagt betalning för
      resan, steg han ombord därpå för att fara med till Tarsis,
      undan HERRENS ansikte.

  4.  Men HERREN sände en stark vind ut över havet, så att en stark
      storm uppstod på havet; och skeppet var nära att krossas.
  5.  Då betogos sjömännen av fruktan och ropade var och en till sin
      gud; och vad löst som fanns i skeppet kastade de i havet för att
      bereda sig lättnad.  Men Jona hade gått ned i det inre av
      fartyget och låg där i djup sömn.
  6.  Då gick skepparen till honom och sade till honom: »Huru kan du
      sova så?  Stå upp och åkalla din Gud.  Kanhända skall den Guden
      tänka på oss, så att vi icke förgås.»

  7.  Och folket sade till varandra: »Välan, låt oss kasta lott, så
      att vi få veta för vems skull denna olycka har kommit över oss.»
      När de så kastade lott, föll lotten på Jona.
  8.  Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har
      kommit över oss.  Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du?
      Från vilket land och av vad folk är du?»
  9.  Han svarade dem: »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN,
      himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.»
 10.  Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är
      det du har gjort!»  Ty männen fingo genom det han berättade dem
      veta att han flydde undan HERRENS ansikte.
 11.  Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att
      havet stillar sig för oss?»  Ty havet stormade mer och mer.
 12.  Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall
      havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som
      denna starka storm har kommit över eder.»

 13.  Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land,
      men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.
 14.  Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke
      förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod
      komma över oss.  Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.»
 15.  Därefter togo de Jona och kastade honom i havet.  Då lade sig
      havets raseri.
 16.  Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade
      slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.

[https://runeberg.org/bibeln/32_02.html]
                           Jona, 2 Kapitlet

                       Jonas bön i fiskens buk.

  1.  Men HERREN sände en stor fisk, som slukade upp Jona.  Och Jona
      var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.

  2.  Och Jona bad till HERREN, sin Gud, i fiskens buk.
  3.  Han sade:

        »Jag åkallade HERREN i min nöd,
            och han svarade mig;
        från dödsrikets buk ropade jag,
            och du hörde min röst.

  4.    Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
            och strömmen omslöt mig,
        alla dina svallande böljor
            gingo över mig.
  5.    Jag tänkte då: 'Jag är bortdriven
            ifrån dina ögon.'
        Men jag skall åter få skåda upp
            mot ditt heliga tempel.

  6.    Vatten omvärvde mig in på livet,
            djupet omslöt mig;
        sjögräs omsnärjde mitt huvud.
  7.    Till bergens grund sjönk jag ned,
        jordens bommar slöto sig bakom mig för evigt.

        Men du förde min själ upp ur graven,
            HERRE, min Gud.
  8.    När min själ försmäktade i mig,
            då tänkte jag på HERREN,
        och min bön kom till dig,
            i ditt heliga tempel.

  9.    De som hålla sig till fåfängliga avgudar,
            de låta sin nåds Gud fara.
 10.    Men jag vill offra åt dig,
            med högljudd tacksägelse;
        vad jag har lovat vill jag infria;
            frälsningen är hos HERREN!»

 11.  Och på HERRENS befallning kastade fisken upp Jona på land.

[https://runeberg.org/bibeln/32_03.html]
                           Jona, 3 Kapitlet

                            Jona i Nineve.

  1.  Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
  2.  »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
      predika för den vad jag skall tala till dig.»
  3.  Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade
      befallt.  Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor
      lång.
  4.  Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och
      predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall
      Nineve bliva omstörtat.»

  5.  Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och
      klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
  6.  Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin
      tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte
      sig i aska.
  7.  Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och
      hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något,
      icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller
      småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
  8.  Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa
      till Gud med all makt.  Och var och en må vända om från sin onda
      väg och från den orätt som han har haft för händer.
  9.  Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig
      ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»

 10.  Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg,
      ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och
      han gjorde icke så.

[https://runeberg.org/bibeln/32_04.html]
                           Jona, 4 Kapitlet

                   Jonas otålighet.  Guds hjärtelag.

  1.  Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.
  2.  Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke
      detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land!  Därför ville
      jag ock i förväg fly undan till Tarsis.  Jag visste ju att du är
      en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och
      sådan att du ångrar det onda.
  3.  Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara
      död än leva.»
  4.  Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»

  5.  Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där
      gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se
      huru det skulle gå med staden.
  6.  Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att
      den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans
      förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.

  7.  Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud
      maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
  8.  När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind,
      och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade.  Då
      önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än
      leva.»

  9.  Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att
      vredgas för ricinbuskens skull?»  Han svarade: »Jag må väl hava
      skäl att vredgas till döds.»
 10.  Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har
      haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en
      natt och förgicks efter en natt.
 11.  Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där
      mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå
      att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i
      myckenhet!»

[https://runeberg.org/bibeln/33_01.html]
                           Mika, 1 Kapitlet

                    Domsord över Juda och Israel.

  1.  Detta är HERRENS ord som kom till morastiten Mika i Jotams,
      Ahas' och Hiskias, Juda konungars, tid, vad han skådade angående
      Samaria och Jerusalem.

  2.    Hören, I folk, allasammans;
        akta härpå, du jord med allt vad på dig är.
        Och vare Herren, HERREN ett vittne mot eder,
        Herren i sitt heliga tempel.
  3.    Ty se, HERREN träder
            ut ur sin boning,
        han far ned och går fram
            över jordens höjder.
  4.    Bergen smälta under hans fötter,
        och dalar bryta sig fram --
        såsom vaxet gör för elden,
        såsom vattnet, när det störtar utför branten.

  5.    Genom Jakobs överträdelse sker allt detta
            och genom Israels hus' synder.
        Vem är då upphovet till Jakobs överträdelse?
            Är det icke Samaria?
        Och vem till Juda offerhöjder?
            Är det icke Jerusalem?

  6.    Så skall jag då göra Samaria till en stenhop på marken,
            till en plats för vingårdsplanteringar;
        jag skall vräka hennes stenar ned i dalen,
            och hennes grundvalar skall jag blotta.
  7.    Alla hennes beläten skola bliva krossade,
        alla hennes skökoskänker uppbrända i eld,
        alla hennes avgudar skall jag förstöra;
        ty av skökolön har hon hopsamlat dem,
        och skökolön skola de åter bliva.

  8.    Fördenskull måste jag klaga och jämra mig,
        jag måste gå barfota och naken;
        jag måste upphäva klagoskri såsom en schakal
        och sorgelåt såsom en struts.
  9.    Ty ohelbara äro hennes sår;
            slaget har nått ända till Juda,
        det har drabbat ända till mitt folks port,
            ända till Jerusalem.

 10.    Förkunnen det icke i Gat;
            gråten icke så bittert.
        I Bet-Leafra
            vältrar jag mig i stoftet.
 11.    Dragen åstad,
            I Safirs invånare,
            i nakenhet och skam.
        Saanans invånare
            våga sig icke ut.
        Klagolåten i Bet-Haesel
            tillstädjer eder ej att dröja där.
 12.    Ty Marots invånare
            våndas efter tröst;
        ned ifrån HERREN
            har ju en olycka kommit,
            intill Jerusalems port.
 13.    Spännen travare för vagnen,
            I Lakis' invånare,
        I som voren upphovet
            till dottern Sions synd;
        ty hos eder var det
            som Israels överträdelser först funnos.
 14.    Därför måste du giva skiljebrev
            åt Moreset-Gat.
        Husen i Aksib
            hava för Israels konungar
            blivit såsom en försinande bäck.
 15.    Ännu en gång skall jag låta
            erövraren komma över eder,
            I Maresas invånare.
        Ända till Adullam
            skall Israels härlighet komma.
 16.    Raka dig skallig och skär av ditt hår,
            i sorg över barnen, som voro din lust;
        gör ditt huvud så kalt som gamens,
            ty de skola föras bort ifrån dig.

[https://runeberg.org/bibeln/33_02.html]
                           Mika, 2 Kapitlet

                Domsord över förtryckare och profetians
                 föraktare.  Löfte om en vägbrytare för
                           Israels hjord.

  1.    Ve dessa som tänka ut vad fördärvligt är
            och bereda vad ont är på sina läger,
        och som sätta det i verket, så snart morgonen gryr,
        allenast det står i deras makt;
  2.    dessa som hava begärelse till sin nästas åkrar och röva dem,
            eller till hans hus och tillägna sig dem;
        dessa som öva våld mot både människor och hus,
            mot både ägare och egendom!

  3.  Därför säger HERREN så: Se, jag tänker ut mot detta släkte vad
      ont är; och I skolen icke kunna draga eder hals därur, ej heller
      skolen I sedan gå så stolta, ty det bliver en ond tid.
  4.  På den dagen skall man stämma upp en visa över eder och sjunga
      en sorgesång; man skall säga:

        »Det är ute med oss, vi äro förstörda i grund!
        Mitt folks arvslott bliver nu given åt en annan.
        Ja i sanning, den ryckes ifrån mig,
        och åt avfällingar utskiftas våra åkrar.»

  5.  Så sker det att hos dig icke mer finnes någon som får spänna
      mätsnöre över en lott i HERRENS församling.

  6.    »Hören då upp att predika», så är deras predikan;
            »om sådant får man icke predika;
            det är ju ingen ände på smädelser!»

  7.    Är detta ett tillbörligt tal, du Jakobs hus?
        Har då HERREN varit snar till vrede?
            Hava hans gärningar visat något sådant?
        Äro icke fastmer mina ord milda
            mot den som vandrar redligt?

  8.    Men nu sedan en tid
            uppreser sig mitt folk såsom en fiende.
        I sliten manteln bort
            ifrån kläderna på människor
        som trygga gå sin väg fram
            och ej vilja veta av strid.
  9.    Mitt folks kvinnor driven I ut
            från de hem där de hade sin lust;
        deras barn beröven I för alltid
            den berömmelse de hade av mig.

 10.    Stån upp och gån eder väg!
            Här skolen I icke hava någon vilostad,
        för eder orenhets skull, som drager i fördärv,
            ja, i gruvligt fördärv.
 11.    Om någon som fore
            med munväder och falskhet
            sade i sin lögnaktighet:
        »Jag vill predika för dig
            om vin och starka drycker» --
        det vore en predikare
            för detta folk!

 12.    Jag vill församla dig, Jakob,
            ja, hela ditt folk.
        Jag vill hämta tillhopa
            Israels kvarlevor,
        jag vill föra dem tillsammans
            såsom fåren till fållan,
        såsom en hjord till dess betesmark,
            så att där uppstår ett gny av människor.
 13.    En vägbrytare drager ut framför dem;
            de bryta sig igenom och tåga fram,
            genom porten vandra de ut.
        Deras konung tågar framför dem,
            HERREN går i spetsen för dem.

[https://runeberg.org/bibeln/33_03.html]
                           Mika, 3 Kapitlet

                Fördärvet bland Israels hövdingar och
                      profeter.  Domen över Sion.

  1.    Och jag sade:
        Hören, I Jakobs hövdingar
        och I furstar av Israels hus.
        Tillkommer det ej eder att veta vad rätt är,
  2.    I som haten det goda
            och älsken det onda,
        I som sliten huden av kroppen på människorna
            och köttet från deras ben?

  3.    Men eftersom dessa äta mitt folks kött
        och riva huden av deras kropp
        och bryta sönder deras ben,
        för att stycka dem likasom det man kastar i grytan,
        ja, likasom kött som lägges i kitteln,
  4.    därför skall HERREN icke svara dem,
        när de ropa till honom;
        han skall dölja sitt ansikte för dem på den tiden,
        för deras onda väsendes skull.

  5.    Så talar HERREN mot de profeter
        som föra mitt folk vilse,
        mot dem som ropa: »Allt står väl till!»,
        så länge de hava något att tugga med sina tänder,
        men båda upp folket till helig strid
        mot den som ej giver dem något i gapet.
  6.    Därför skall natt komma över eder, så att det bliver slut på
                                 edra syner,
        och mörker, så att det bliver slut på edra spådomar.

        Ja, solen skall gå ned över profeterna
        och dagen varda mörk över dem.
  7.    Siarna skola stå där med skam,
            och spåmännen skola få blygas;
        de skola alla nödgas skyla sitt skägg,
        då nu intet svar mer kommer från Gud.

  8.    Men jag, jag är uppfylld med kraft,
            ja, med HERRENS Ande,
            med rättsinne och frimodighet,
        så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse
            och för Israel hans synd.
  9.    Hören då detta,
            I hövdingar av Jakobs hus
            och I furstar av Israels hus,
        I som hållen för styggelse vad rätt är
            och gören krokigt allt vad rakt är,
 10.    I som byggen upp Sion med blodsdåd
        och Jerusalem med orättfärdighet --
 11.    den stad vars hövdingar döma för mutor,
        vars präster undervisa för betalning,
        och vars profeter spå för penningar,
        allt under det de stödja sig på HERREN och säga:
        Ȁr icke HERREN mitt ibland oss?
        Olycka skall ej komma över oss.»

 12.    Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker
        och Jerusalem bliva en stenhop
        och tempelberget en skogbevuxen höjd.

[https://runeberg.org/bibeln/33_04.html]
                           Mika, 4 Kapitlet

                Sions framtida storhet, dess vånda och
                          dess förlossning.

  1.    Men det skall ske i kommande dagar
        att det berg där HERRENS hus är
        skall stå där fast grundat, ypperst ibland bergen,
        och vara upphöjt över andra höjder;
        och folk skall strömma ditupp,
  2.    ja, många hednafolk skola gå åstad
            och skola säga:
        »Upp, låt oss draga åstad
            till HERRENS berg,
            upp till Jakobs Guds hus,
        för att han må undervisa oss om sina vägar,
            så att vi kunna vandra på hans stigar.»
        Ty från Sion skall lag utgå,
        och HERRENS ord från Jerusalem.
  3.    Och han skall döma mellan många folk
        och skipa rätt åt mäktiga hednafolk,
            ända bort i fjärran land.
        Då skola de smida sina svärd till plogbillar
        och sina spjut till vingårdsknivar.
        Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra
        och icke mer lära sig att strida.
  4.    Och var och en skall sitta under sitt vinträd
        och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom;
        ty så har HERREN Sebaots mun talat.

  5.    Ja, alla andra folk vandra
        vart och ett i sin guds namn,
        men vi vilja vandra i HERRENS, vår Guds, namn,
        alltid och evinnerligen.

  6.    På den dagen, säger HERREN,
            skall jag församla de haltande
        och hämta tillhopa de fördrivna
            och dem som jag har hemsökt med olyckor.
  7.    Och jag skall låta de haltande bliva en kvarleva
        och de långt bort förjagade ett mäktigt folk;
        och HERREN skall vara konung över dem
            på Sions berg
            från nu och till evig tid.
  8.    Och du Herdetorn,
            du dotter Sions kulle,
            till dig skall det komma,
        ja, till dig skall det återvända, det forna herradömet,
        dottern Jerusalems konungavälde.

  9.    Men varför skriar du nu så högt?
        Finnes då ingen konung i dig,
        har du icke mer någon rådklok man,
        eftersom ångest, lik en barnaföderskas, har gripit dig?
 10.    Ja, väl må du vrida dig i födslosmärtor
            såsom en barnaföderska, du dotter Sion;
        ty nu måste du ut ur staden,
            du måste bo på öppna fältet;
        ja, du skall komma ända till Babel --
            där skall du finna räddning,
        där skall HERREN förlossa dig
            ur dina fienders hand.

 11.    Nu hava många hednafolk
            församlat sig mot dig,
        och de säga: »Må hon varda skändad,
            så att våra ögon få skåda med lust på Sion.»
 12.    Men dessa känna icke
            HERRENS tankar,
        de förstå icke hans rådslut,
        att han har samlat dem såsom kärvar till tröskplatsen.
 13.    Upp då och tröska, du dotter Sion!
        Ty jag skall giva dig horn av järn
        och giva dig klövar av koppar,
        för att du må sönderkrossa många folk.
        Och deras byte skall du giva till spillo åt HERREN
        och deras skatter åt hela jordens HERRE.

[https://runeberg.org/bibeln/33_05.html]
                           Mika, 5 Kapitlet

                Fursten av Davids stad och hans segrar.
                    Israels rensning från krig och
                            avgudadyrkan.

  1.    Nu må du samla dina skaror, du skarornas stad.
        Bålverk har man rest upp mot oss;
        Israels domare slår man
            med ris på kinden.

  2.    Men du Bet-Lehem Efrata,
        som är så ringa för att vara bland Juda släkter,
        av dig skall åt mig utgå
        en som skall bliva en furste i Israel,
        en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar,
            forntidens dagar.
  3.    Därför skola de prisgivas
        intill den tid då hon som skall föda har fött;
        då skall återstoden av hans bröder
        få vända tillbaka till Israels barn.
  4.    Och han skall träda fram och vakta sin hjord
            i HERRENS kraft,
        i HERRENS, sin Guds,
            namns höghet;
        och den skall hava ro, ty han skall då vara stor
            intill jordens ändar.
  5.    Och tryggheten skall vara sådan,
        att om Assur vill falla in i vårt land
        och tränga in i våra palats,
        så kunna vi ställa upp mot honom sju herdar,
        ja, åtta furstliga herrar;
  6.    och dessa skola avbeta Assurs land med svärd
        och Nimrods land ända in i dess portar.
        Så skall han rädda oss från Assur,
            om denne vill falla in i vårt land
            och tränga fram över våra gränser.

  7.    Då skall Jakobs kvarleva
        vara bland många folk
        såsom dagg från HERREN,
        såsom en regnskur på gräs,
        vilken icke dröjer för någon mans skull
        eller väntar för människobarns skull.
  8.    Och Jakobs kvarleva skall då vara bland hedningarna,
        mitt ibland många folk,
        såsom ett lejon bland boskap i skogen,
        såsom ett ungt lejon bland fårhjordar,
        vilket förtrampar, var det går fram,
        och griper sitt rov utan räddning.

  9.    Ja, må din hand vara upplyft över dina ovänner,
        och må alla dina fiender bliva utrotade!

 10.    Och det skall ske på den dagen, säger HERREN,
        att jag skall utrota dina hästar ur ditt land
        och förstöra dina vagnar;
 11.    jag skall utrota städerna i ditt land
        och riva ned alla dina fästen;
 12.    jag skall utrota all trolldom hos dig,
        och inga teckentydare skola mer träffas hos dig;
 13.    jag skall utrota dina beläten
            och dina stoder ur ditt land,
        så att du icke mer skall tillbedja
            dina händers verk;
 14.    jag skall omstörta dina Aseror
            och skaffa dem bort ur ditt land;
            och dina städer skall jag ödelägga.
 15.    Och i vrede och förtörnelse
            skall jag utkräva hämnd av hednafolken,
            dem som icke hava varit hörsamma.

[https://runeberg.org/bibeln/33_06.html]
                           Mika, 6 Kapitlet

                 Herrens sak mot Israel.  Rätt offer.
                       Orättrådighetens straff.

  1.    Hören vad HERREN säger:
        Stå upp och utför din sak inför bergen,
        och låt höjderna höra din röst.

  2.    Ja, hören HERRENS sak, I berg
        och I fasta klippor, jordens grundvalar!
        Ty HERREN har sak mot sitt folk,
        och med Israel vill han gå till rätta.

  3.    Mitt folk, vad har jag gjort mot dig,
        och varmed har jag betungat dig?  Svara mig!
  4.    Jag förde dig ju upp ur Egyptens land,
        och ur träldomshuset förlossade jag dig;
        och Mose, Aron och Mirjam
        lät jag gå framför dig.
  5.    Mitt folk, kom ihåg vad Balak,
        konungen i Moab, hade i sinnet,
        och vad Bileam, Beors son, svarade honom;
        kom ihåg huru det var mellan Sittim och Gilgal,
        och lär dig så förstå HERRENS rättfärdighets gärningar.

  6.    Varmed skall jag träda fram inför HERREN,
        och varmed böja mig ned inför Gud i höjden?
        Skall jag träda fram inför honom med brännoffer,
        med årsgamla kalvar?
  7.    Har HERREN behag till vädurar i tusental,
        till oljeströmmar i tiotusental?
        Skall jag giva min förstfödde till offer för min överträdelse,
        min livsfrukt till syndoffer för min själ?
  8.    Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa.
        Ty vad annat begär HERREN av dig,
        än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek
        och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?

  9.    Hör huru HERREN ropar till staden!
        Ja, säll är den som aktar på ditt namn.
        Hören om straffet, och vem han är, som har bestämt det.

 10.    Kunna ogudaktighetens skatter framgent
        få stanna i den ogudaktiges hus?
        Kan där få finnas ett undermåligt efa-mått,
        värt att förbannas?
 11.    Vore jag rättfärdig, om jag fördroge orätt våg
        och falska vikter i pungen,
 12.    om de rika i staden finge vara fulla av orättrådighet,
        om dess invånare finge tala lögn
        och hava falsk tunga i sin mun?

 13.    Nej, och därför måste jag slå dig med oläkliga sår,
        hemsöka dig med förödelse för dina synders skull.
 14.    När du äter något,
            skall du icke bliva mätt,
            och tomhet skall råda i din buk.
        Vad du skaffar undan
            skall du ändå icke kunna rädda,
        och vad du räddar
            skall jag giva åt svärdet.
 15.    Du skall så,
            men icke få skörda;
        du skall pressa oliver,
            men icke få smörja din kropp med oljan,
        du skall pressa ut druvmust,
            men icke få dricka vinet.

 16.    Vid Omris stadgar håller man fast,
        man efterföljer alla Ahabs hus' gärningar;
        ty efter dessas rådslag är det I vandren.
        Därför skall jag göra dig till ett föremål för häpnad,
        och invånarna i staden till ett mål för begabberi;
        ja, mitt folks smälek skolen I få bära.

[https://runeberg.org/bibeln/33_07.html]
                           Mika, 7 Kapitlet

                  Fördärvet i Israel.  Hopp om bättre
                                tider.

  1.    Ve mig!  Det är mig,
        såsom när frukten är insamlad om sommaren,
        eller såsom när efterskörden efter vinbärgningen är slut
        och ingen druvklase mer finnes att äta,
        intet förstlingsfikon av dem jag hade haft lust till.
  2.    De fromma äro försvunna ur landet,
        och ingen redlig man finnes bland människorna.
        Alla ligga de på lur efter blod;
        envar vill fånga den andre i sitt nät.
  3.    Till att främja det onda äro deras händer redo:
        fursten begär gåvor,
            och domaren står efter vinning;
        den mäktige kräver öppet
            vad honom lyster;
        så bedriva de vrånghet.
  4.    Den bäste ibland dem är såsom ett törnsnår,
            den redligaste värre än en taggig häck.
        Men när dina siares dag är inne,
            ja, när hemsökelsen når dig,
        då skall bestörtning komma ibland dem.

  5.    Man får icke tro på någon vän,
            icke lita på någon förtrogen;
        för henne som vilar i din famn
            måste du vakta din muns dörrar.
  6.    Ty sonen föraktar sin fader,
        dottern sätter sig upp mot sin moder,
        sonhustrun mot sin svärmoder,
        och envar har sitt eget husfolk till fiender.

  7.    Men jag vill skåda efter HERREN,
        jag vill hoppas på min frälsnings Gud;
        min Gud skall höra mig.
  8.    Glädjens icke över mig, I mina fiender.
            Om jag än har fallit, skall jag dock stå upp igen;
        om jag än sitter i mörkret,
            är dock HERREN mitt ljus.
  9.    Eftersom jag har syndat mot HERREN,
            vill jag bära hans vrede,
        till dess att han utför min sak
            och skaffar mig rätt,
        till dess att han för mig ut i ljuset,
            så att jag med lust får se på hans rättfärdighet.
 10.    När mina fiender se det,
            skola de höljas med skam,
        desamma som säga till mig:
            »Var är nu HERREN, din Gud?»
        Mina ögon skola se med lust på dem;
        ty då skola de bliva nedtrampade
             såsom orenlighet på gatan.

 11.    En dag skall komma, då dina murar skola byggas upp;
        på den dagen skola dina gränser sträcka sig vida.
 12.    På den dagen
            skall man komma till dig
        både från Assur
            och från Egyptens städer,
        ja från Egypten
            och ända ifrån floden,
        och från hav till hav,
            och från berg till berg.
 13.    Men eljest skall jorden bliva en ödemark
            för sina inbyggares skull;
        det skall vara deras gärningars frukt.

 14.    Vakta med din stav ditt folk,
            din arvedels hjord,
        så att den får hava sin avskilda boning
            i skogen på Karmel;
        låt den gå i bet i Basan och i Gilead,
            likasom under forna dagar.

 15.    Ja, likasom i de dagar då du drog ut ur Egyptens land
            skall jag låta dem se underbara ting.
 16.    Hedningarna skola se det och komma på skam
            med all sin makt.
        De skola nödgas lägga handen på munnen,
            deras öron skola vara bedövade.
 17.    De skola slicka stoftet såsom ormar;
            lika maskar som kräla på jorden
            skola de med bävan övergiva sina borgar.
        Med förskräckelse skola de söka HERREN, vår Gud;
            Ja, för dig skola de frukta.

 18.    Vem är en sådan Gud som du?  --
            du som förlåter
        kvarlevan av din arvedel dess missgärning
            och tillgiver den dess överträdelse,
        du som icke behåller vrede evinnerligen,
        ty du har lust till nåd,
 19.    och du skall åter förbarma dig över oss
            och trampa våra missgärningar under fötterna.
        Ja, du skall kasta alla deras synder
            i havets djup.
 20.    Du skall bevisa trofasthet mot Jakob
            och nåd mot Abraham,
        såsom du med ed har lovat våra fäder
            i forntidens dagar.

[https://runeberg.org/bibeln/34_01.html]
                         Nahum, 1 Kapitlet[1]

                Sång om Herrens nitälskan och Herrens
               nåd, Nineves straff och Juda frälsning.

  1.  Detta är en utsaga om Nineve, den bok som innehåller elkositen
      Nahums syn.

  2.    HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare,
        ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas.

        En hämnare är HERREN mot sina ovänner,
        vrede behåller han mot sina fiender.
      >2 Mos. 20,5. 34,14. 5 Mos. 4,24. 5,9. Jos. 24 19. Ps. 103,9.

  3.    HERREN är långmodig, men han är stor i kraft,
        och ingalunda låter han någon bliva ostraffad.

        HERREN har sin väg i storm och oväder
        och molnen äro dammet efter hans fötter.
      >2 Mos. 34,6 f. 4 Mos. 14,18. Neh. 9,17. Ps. 18,14. 103,8. 145,8.
      >Joel 2,13.

  4.    Han näpser havet och låter det uttorka
        och alla strömmar låter han sina bort.

        Då försmäkta Basan och Karmel,
        Libanons grönska försmäktar.
      >2 Mos. 14,21. Jos. 3,16. Ps. 106,9. 114,3 f. Jes. 50,2.

  5.    Bergen bäva för honom,
        och höjderna försmälta av ångest.

        Jorden röres upp för hans ansikte,
        jordens krets med alla som bo därpå.
      >2 Mos. 19,18. Ps. 18,8. 24,1. Joel 3,16. Am. 9,5. Mik. 1,4.

  6.    Vem kan bestå för hans ogunst,
        och vem kan uthärda hans vrede glöd?

        Hans förtörnelse utgjuter sig såsom eld,
        och klipporna rämna inför honom.

  7.    HERREN är god, ett värn i nödens tid,
        och han låter sig vårda om dem som förtrösta på honom.
      >Ps. 9,10.

  8.    Men genom en störtflod gör han ände
            på platsen där den staden står,
        och hans fiender förföljas av mörker.
      >Ords. 13,21.

  9.    Ja, på edert anslag mot HERREN gör han ände,
        icke två gånger behöver hemsökelsen drabba.

 10.    Ty om de ock äro hopslingrade såsom törnsnår
        och så fulla av livssaft, som deras dryck är av must,
        skola de likväl alla förbrännas såsom torrt strå.

 11.    Ty från dig drog ut en man
            som hade onda anslag mot HERREN,
        en vilkens rådslag voro fördärv.

 12.    Så säger HERREN:
        »Huru starka och huru många de ock må vara,
        skola de ändå mejas av och försvinna;
        och om jag förr har plågat dig,
        så skall jag nu ej göra det mer.
      >Nah. 2,2.

 13.    Ty nu skall jag bryta sönder de ok han har lagt på dig,
        och hans band skall jag slita av.»

 14.    Men om dig bjuder HERREN så
        »Ingen avkomma av ditt namn skall mer få finnas.
        Ur dina gudars hus skall jag utrota alla beläten,
            både skurna och gjutna.
        En grav bereder jag åt dig, ty på skam har du kommit.»

 15.    Se, över bergen nalkas glädjebudbärarens fötter
            hans som förkunnar frid:
        »Fira dina högtider, Juda,
            infria dina löften.
        Ty ej mer skall fördärvaren draga fram mot dig;
            han varder förgjord i grund.»
      >Jes. 52,7. Rom. 10,15.

[1]  Delvis alfabetisk sång; se Poesi i a Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/34_02.html]
                          Nahum, 2 Kapitlet

                            Nineves fall.

  1.    En folkförskingrare drager upp mot dig;
            bevaka dina fästen.
        Speja utåt vägen, omgjorda dina länder
            bruka din kraft, så mycket du förmår.
      >Jes. 8,9 f. 10,12.
  2.    Ty HERREN vill återställa Jakobs höghet
            såsom Israels höghet,
        då nu plundrare så hava ödelagt dem
            och så fördärvat deras vinträd.
      >Nah. 1,12.

  3.    Hans hjältars sköldar äro färgade röda,
            stridsmännen gå klädda i scharlakan;
        vagnarna gnistra av eld,
            när han gör dem redo till strid;
            och man skakar lansar av cypressträ.
  4.    På vägarna storma vagnarna fram,
            de köra om varandra på fälten;
        såsom bloss äro de att skåda
            lika ljungeldar fara de åstad.
  5.    Han vet nogsamt vilka väldiga kämpar han äger;
            de störta överända, där de rusa framåt.
        De hasta mot stadens murar,
            och stormtaken göras redo.
  6.    Strömportarna måste öppna sig,
            och palatset försmälter av ångest.

  7.    Ja, domen står fast:
            hon bliver blottad, bortsläpad;
        hennes tärnor måste sucka
            likasom duvor
            och slå sig för sitt bröst.
  8.    I all sin tid var Nineve
            lik en vattenrik damm,
            men nu flyr vattnet bort.
        »Stannen!  Stannen!»  --
            Nej, ingen vänder sig om.

  9.    Röven nu silver,
            röven guld.
        Här finnas skatter utan ände,
            överflöd på alla
            dyrbara håvor.

 10.    Ödeläggelse och förödelse och förstörelse!
        Förfärade hjärtan
            och skälvande knän!
        Darrande länder allestädes!
        Allas ansikten hava skiftat färg.
      >Jes. 13,7. Joel 2,6.

 11.    Var är nu lejonens kula,
        den plats där de unga lejonen förtärde sitt rov,
        där lejonet och lejoninnan hade sin gång,
        där lejonungen gick omkring,
        utan att någon skrämde bort den?
      >Hes. 19,1 f.
 12.    Var är lejonet som tog rov, så mycket dess ungar ville hava,
            och dödade åt sina lejoninnor,
        ja, uppfyllde sina hålor med rov
            och sina kulor med rövat gods?

 13.    Se, jag skall vända mig mot dig,
        säger HERREN Sebaot;
        dina vagnar skall jag låta gå upp i rök,
        och dina unga lejon skall svärdet förtära.
        Jag skall utrota ditt rövade gods från jorden
        och man skall ej mer höra dina sändebuds röst

[https://runeberg.org/bibeln/34_03.html]
                          Nahum, 3 Kapitlet

                   Nineves övermod och dess straff.

  1.    Ve dig, du blodstad,
            alltigenom så full av lögn och våld,
        du som aldrig upphör att röva!
      >Hes. 24,6, 9.

  2.    Hör, piskor smälla!
            Hör, vagnshjul dåna!
        Hästar jaga fram,
            och vagnar rulla åstad.
  3.    Ryttare komma i fyrsprång;
            svärden ljunga,
            och spjuten blixtra.
        Slagna ser man i mängd
            och lik i stora hopar;
        igen ände är på döda,
            man stupar över döda.

  4.    Allt detta för den myckna otukt hon bedrev,
        hon, den fagra och trollkunniga skökan,
        som prisgav folkslag genom sin otukt
        och folkstammar genom sina trolldomskonster.

  5.    Se, jag skall vända mig mot dig,
        säger HERREN Sebaot;
        jag skall lyfta upp ditt mantelsläp över ditt ansikte
        och låta folkslag se din blygd
        och konungariken din skam.
      >Jes. 47,2 f. Jer. 13,22, 26. Hes. 16,37. Hab. 2,16.
  6.    Och jag skall kasta på dig vad styggeligt är,
        jag skall låta dig bliva föraktad, ja, göra dig till ett skådespel.
  7.    Var och en som ser dig skall sky dig
        och skall säga: »Nineve är ödelagt, men vem kan ömka det?»
        Ja, var finner man någon som vill trösta dig?

  8.    Är du då bättre än No-Amon,
            hon som tronade vid Nilens strömmar,
            omsluten av vatten --
        ett havets fäste,
            som hade ett hav till mur?
      >Jer. 16,25.
  9.    Etiopier i mängd
            och egyptier utan ände,
        putéer och libyer
        voro dig till hjälp.
      >2 Krön. 12,3. 14,9. Jer. 46,9.
 10.    Också hon måste ju
            gå i landsflykt och fångenskap,
        också hennes barn blevo krossade
            i alla gathörn;
        om hennes ädlingar
            kastade man lott,
        och alla hennes stormän
            blevo fängslade med kedjor

 11.    Så skall ock du bliva drucken
            och sjunka i vanmakt;
        också du skall få leta
            efter något värn mot fienden.
 12.    Alla dina fästen
            likna fikonträd med brådmogen frukt:
        vid minsta skakning
            falla de i munnen på den som vill äta dem.
 13.    Se, ditt manskap
            är hos dig såsom kvinnor;
        ditt lands portar stå vidöppna
            för dina fiender;
        eld förtär dina bommar.
      >Jer. 50,37. 51,30.

 14.    Hämta dig vatten
            till förråd under belägringen,
            förstärk dina fästen.
        Stig ned i leran
            och trampa i murbruket;
            grip till tegelformen.
 15.    Bäst du står där, skall elden förtära dig
            och svärdet utrota dig.
        Ja, såsom av gräsmaskar skall du bliva uppfrätt,
            om du ock själv samlar skaror så talrika som gräsmaskar,
        skaror så talrika som gräshoppor.
 16.    Om du ock har krämare
            flera än himmelens stjärnor,
        så vet: gräsmaskarna fälla sina vingars höljen
            och flyga bort.
 17.    Ja, dina furstar äro såsom gräshoppor
            och dina hövdingar såsom gräshoppssvärmar:
        de stanna inom murarna,
            så länge det är svalt,
        men när solen kommer fram,
            då fly de bort,
        och sedan vet ingen
            var de finnas.

 18.    Dina herdar hava slumrat in,
            du Assurs konung;
            dina väldige ligga i ro.
        Ditt folk är förstrött
            uppe på bergen,
            och ingen församlar det.
      >4 Mos. 27,17. 1 Kon. 22,17. Ps. 76,6. Jer. 23,2. 25,34.
 19.    Det finnes ingen bot för din skada
            oläkligt är ditt sår.
        Alla som höra vad som har hänt dig
            klappa i händerna över dig.
        Ty över vem gick ej
            din ondska beständigt?
      >Jer. 30,12,

[1]  Delvis alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/35_01.html]
                         Habackuk, 1 Kapitlet

                Klagan över folkets ondska.  Hemsökelse
                           genom kaldéerna.

  1.  Detta är den utsaga som uppenbarades för profeten Habackuk.

  2.    Huru länge, HERRE, skall jag ropa,
            utan att du hör
        klaga inför dig över våld,
            utan att du frälsar?
  3.    Varför låter du mig se sådan ondska?
            Huru kan du själv skåda på sådan orättrådighet,
        på det fördärv och det våld jag har inför mina ögon?
        Så uppstår ju kiv, och så upphäva sig trätor.
  4.    Därigenom bliver lagen vanmäktig,
        och rätten kommer aldrig fram.
        Ty den ogudaktige snärjer den rättfärdige;
        så framstår rätten förvrängd.

  5.    Sen efter bland hedningarna och skåden;
            häpnen, ja, stån där med häpnad
        Ty en gärning utför han i edra dagar,
        som I icke skolen tro, när den förtäljes.
      >Apg. 13,41.

  6.    Ty se, jag skall uppväcka kaldéerna
        det bistra och oförvägna folket,
        som drager ut så vitt som jorden når
        och inkräktar boningar som icke äro deras.
  7.    Det folket är förskräckligt och fruktansvärt;
        rätt och myndighet tager det sig självt.
  8.    Dess hästar äro snabbare än pantrar
        och vildare än vargar om aftonen;
        dess ryttare jaga fram i fyrsprång.
        Ja, fjärran ifrån komma dess ryttare,
        de flyga åstad såsom örnen,
            när han störtar sig över sitt rov
      >Jer. 4,13. 5,6. Sef. 3,3. Matt. 24,28.
  9.    Alla hasta de till våld,
        av sin stridslust drivas de framåt;
        och fångar hopa de såsom sand.
 10.    Konungar äro dem ett åtlöje,
        och furstar räkna de för lekverk;
        åt alla slags fästen le de,
        de kasta upp jordvallar och intaga dem.
 11.    Så fara de åstad såsom vinden,
        alltjämt framåt till att åsamka sig skuld;
        ty deras egen kraft är deras gud.

 12.    Är du då icke till av ålder?
        Jo, HERRE, min Gud, min Helige, vi skola ej dö!
        HERRE, till en dom är det du har satt dem,
        och till en tuktan har du berett dem, du vår klippa.
      >5 Mos. 32,4.
 13.    Du vilkens ögon äro för rena för att se på det onda,
        du som icke lider att skåda på orättrådighet,
        huru kan du ändå skåda på dessa trolösa människor
        och tiga stilla, när den ogudaktige fördärvar
        den som har rätt mot honom?
      >Job 21,7. Ps. 5,5 f. Jer. 12,1 f.
 14.    Så vållar du att människorna bliva lika fiskar i havet,
        lika kräldjur, som icke hava någon herre.

 15.    Ja, denne drager dem allasammans upp med sin krok,
            han fångar dem i sitt nät
            och församlar dem i sitt garn;
        däröver är han glad och fröjdar sig.
 16.    Fördenskull frambär han offer åt sitt nät
            och tänder offereld åt sitt garn;
        genom dem bliver ju hans andel så fet
        och hans mat så kräslig.
 17.    Men skall han därför framgent få tömma sitt nät
        och beständigt dräpa folken
            utan någon förskoning

[https://runeberg.org/bibeln/35_02.html]
                         Habackuk, 2 Kapitlet

                Den kaldeiske förtryckarens undergång.

  1.    Jag vill stiga upp på min vaktpost
            och ställa mig på muren;
        jag vill speja för att se
            vad han skall tala genom mig,
        och vilket svar på mitt klagomål
            jag skall få att frambära.
      >Jes. 21,8. Hes. 3,17. 33,7.

  2.    Och HERREN svarade mig och sade:
            Skriv upp din syn,
        och uppteckna den på skrivtavlor, med tydlig skrift,
            så att den lätt kan läsas.
      >Jes. 8,1. 30,8.
  3.    Ty ännu måste synen vänta på sin
        men den längtar efter fullbordan och skall icke slå fel.
        Om den dröjer, så förbida den,
        ty den kommer förvisso, den skall ej utebliva.

  4.    Se, uppblåst och orättrådig är dennes själ i honom;
        men den rättfärdige skall leva genom sin tro.
      >Ords. 11,4 f. Jes. 13,1 f. Rom. 1,17. Gal. 3,11. Hebr. 10,38.
  5.    Ty såsom vinet icke är att lita på,
        så skall denne övermodige ej bestå,
        om han ock spärrar upp sitt gap såsom dödsriket
        och är omättlig såsom döden,
        om han ock har församlat till sig alla folk
        och hämtat tillhopa till sig alla folkslag.
      >Ords. 27,20. Jes. 5,14.
  6.    Sannerligen, de skola allasammans
        stämma upp en visa över honom,
        ja, en smädesång om honom med välbetänkta ord; man skall säga:

        Ve dig som hopar vad som icke är ditt
        och belastar dig med utpantat gods -- men för huru länge!
  7.    Sannerligen, oförtänkt skola borgenärer resa sig mot dig
        och anfäktare vakna upp mot dig,
        och du skall bliva ett byte för dem.
  8.    Såsom du själv har plundrat många folk,
        så skola ock alla andra folk få plundra dig,
        för dina blodsdåd mot människor och ditt våld mot länder,
        mot städer och alla som bo i dem.
      >Jes. 33,1. Jer. 51,24 f.

  9.    Ve dig som söker orätt vinning åt ditt hus,
        för att kunna bygga ditt näste högt uppe
        och så skydda dig undan olyckans våld!
      >Ords. 15,27. Dan. 4,27.
 10.    Med dina rådslag drager du skam över ditt hus,
        i det att du gör ände på många folk
        och så syndar mot dig själv.
 11.    Ty stenarna i muren skola ropa,
        och bjälkarna i trävirket skola svara dem.
      >1 Mos. 4,10.

 12.    Ve dig som bygger upp städer med blodsdåd
        och befäster orter med orättfärdighet!
      >Jer. 22,13. Mik. 3,10.
 13.    Se, av HERREN Sebaot är det ju sagt:
        »Så möda sig folken
            för det som skall förbrännas av elden-
        och folkslagen arbeta sig trötta
            för det som skall bliva till intet.»
      >Jer. 51,58.
 14.    Ty jorden skall varda full
        av HERRENS härlighets kunskap,
        likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.
      >Jes. 11,9.

 15.    Ve dig som iskänker vin åt din nästa
        och blandar ditt gift däri och berusar honom,
        för att få skåda hans blygd!
 16.    Med skam skall du få mätta dig i stället för med ära.
        Ja, du skall också själv få dricka,
        till dess du ligger där med blottad förhud.
        Kalken skall i sin ordning räckas dig av HERRENS hand,
        och smälek skall hölja din ära.
      >Jer. 25,16, 27. Nah. 3,5, 11.
 17.    Ty över dig skall komma en hemsökelse, lik Libanons,
        och en förhärjelse, lik den som skrämmer bort dess djur,
        för dina blodsdåd mot människor och ditt våld mot länder,
        mot städer och alla som bo i dem.
      >Jes. 14,8.

 18.    Vad kan ett skuret beläte hjälpa,
        eftersom en snidare vill slöjda sådant?
        Och vad ett gjutet beläte, en falsk vägvisare,
        eftersom dess formare så förtröstar därpå,
        att han gör sig stumma avgudar?
      >Jes. 44,9 f. Jer. 10,3 f., 14 f.

 19.    Ve dig som säger till stocken: »Vakna!»,
        och till döda stenen: »Vakna upp!»
        Kan en sådan giva någon vägvisning?
        Visst är den överdragen med guld och silver,
        men alls ingen ande är däri.

 20.    Men HERREN är i sitt heliga tempel.
        Hela jorden vare stilla inför honom.
      >Ps. 11,4. 46,11. Sef. 1,7. Sak. 2,13.

[https://runeberg.org/bibeln/35_03.html]
                         Habackuk, 3 Kapitlet

                           Bön och lovsång.

  1.  En bön av profeten Habackuk; till Sigjonót.

  2.    HERRE, jag har hört om dig och häpnat.
        HERRE, förnya i dessa år dina gärningar,
        låt oss förnimma dem i dessa år.
        Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande.

  3.    Gud kommer från Teman,
        den helige från berget Paran.  Sela.
        Hans majestät övertäcker himmelen,
        och av hans lov är jorden full.
      >2 Mos. 19,16 f. 5 Mos. 33,2. Dom. 5,4.
  4.    Då uppstår en glans såsom av solljus,
        strålar gå ut ifrån honom,
        och han höljer i dem sin makt.
      >2 Mos. 24,17.

  5.    Framför honom går pest,
        och feberglöd följer i hans spår.
      >2 Mos. 9,3. 12,29.
  6.    Han träder fram -- därmed kommer han jorden att darra;
        en blick -- och han kommer folken att bäva.
        De uråldriga bergen splittras,
        de eviga höjderna sjunka ned.
        Han vandrar de vägar han fordom gick.
      >Ps. 68,8 f.

  7.    Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv;
        tälten darra i Midjans land.
  8.    Harmas då HERREN på strömmar?
        Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna
        eller din förgrymmelse mot havet,
        eftersom du så färdas fram med dina hästar,
        med dina segerrika vagnar?
      >2 Mos. 14,26 f. 15,3 f.
  9.    Framtagen och blottad är din båge,
        ditt besvurna ords pilar.  Sela.
      >5 Mos. 32,41 f.

        Till strömfåror klyver du jorden.
 10.    Bergen se dig och bäva;
        såsom en störtskur far vattnet ned.
        Djupet låter höra sin röst,
        mot höjden lyfter det sina händer.
      >Ps. 77,19.
 11.    Sol och måne stanna i sin boning
        för skenet av dina farande pilar,
        för glansen av ditt blixtrande spjut.
      >Jos. 10,12 f.

 12.    I förgrymmelse går du fram över jorden,
        i vrede tröskar du sönder folken.
 13.    Du drager ut för att frälsa ditt folk,
        för att bereda frälsning åt din smorde.
        Du krossar taket på de ogudaktigas hus,
        du bryter ned huset, från grunden till tinnarna.  Sela.
 14.    Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar,
        när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd,
        såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt.

 15.    Du far med dina hästar fram över havet,
        över de stora vattnens svall.
      >Ps. 77,20.
 16.    Jag hör det och darrar i mitt innersta,
        vid dånet skälva mina läppar;
        maktlöshet griper benen i min kropp,
        jag darrar på platsen där jag står.
        Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid,
        medan det kommer, som skall tränga folket.

 17.    Ja, fikonträdet blomstrar icke mer,
        och vinträden giva ingen skörd,
        olivträdets frukt slår fel
        och fälten alstra ingen äring,
        fåren ryckas bort ur fållorna,
        och inga oxar finnas mer i stallen.

 18.    Likväl vill jag glädja mig i HERREN
        och fröjda mig i min frälsnings Gud.
      >Ps. 46,2 f.
 19.    HERREN, Herren är min starkhet;
        han gör mina fötter såsom hindens
        och låter mig gå fram över mina höjder.

        För sångmästaren, med mitt strängaspel.
      >2 Sam. 22,34. Ps. 18,34.

[https://runeberg.org/bibeln/36_01.html]
                         Sefanja, 1 Kapitlet

                       Herrens stora vredesdag.

  1.  Detta är HERRENS ord som kom till Sefanja, son till Kusi, son
      till Gedalja, son till Amarja, son till Hiskia, i Josias, Amons
      sons, Juda konungs, tid.

  2.    Jag skall rycka bort och förgöra
        allt vad på jorden är, säger HERREN;
      >Jer. 8,13.
  3.    jag skall förgöra människor och djur,
        jag skall förgöra fåglarna under himmelen
            och fiskarna i havet,
        det vacklande riket
            jämte de ogudaktiga människorna;
        ja, människorna skall jag utrota
            från jorden, säger HERREN.
      >Hos. 4,3.

  4.    Jag skall uträcka min hand mot Juda
            och mot Jerusalems alla invånare
        och utrota från denna plats
            Baals sista kvarleva,
        avgudaprofeternas namn
            jämte prästerna;
      >2 Kon. 23,4 f.
  5.    dem som på taken tillbedja
            himmelens härskara,
        och dem som tillbedja HERREN
            och svärja vid honom
            och svärja vid Malkam;
      >Jer. 19,13. 49,1, 3.
  6.    dem som hava vikit bort ifrån HERREN,
        och dem som aldrig hava sökt HERREN
            eller frågat efter honom.

  7.    Varen stilla inför Herren, HERREN!
        Ty HERRENS dag är nära;
        HERREN har tillrett ett slaktoffer,
        han har invigt sina gäster.
      >1 Sam. 16,5. Jes. 13,3. 34,6. Jer. 46,10. Hab. 2,20. Sak. 2,13.
  8.    Och det skall ske på HERRENS slaktoffers dag
        att jag skall hemsöka furstarna
            och konungasönerna
        och alla som kläda sig
            i utländska kläder;
      >2 Kon. 25,6 f. Jer. 39,5 f.
  9.    Jag skall på den dagen hemsöka
            alla som hoppa över tröskeln,
        dem som fylla sin herres hus
            med våld och svek.
      >1 Sam. 5,5.

 10.    På den dagen, säger HERREN,
        skall klagorop höras ifrån Fiskporten
        och jämmer från Nya staden
        och stort brak från höjderna.
      >2 Kon. 22,14. Neh. 3,3.
 11.    Jämren eder, I som bon i Mortelkvarteret,
        ty det är förbi med hela krämarskaran;
        utrotade äro alla de penninglastade.

 12.    Och det skall ske på den tiden
        att jag skall genomleta Jerusalem med lyktor
        och hemsöka de människor
            som nu ligga där i ro på sin drägg,
        dem som säga i sina hjärtan:
            »HERREN gör intet,
            varken gott eller ont.»
      >Jer. 48,11 f.
 13.    Deras ägodelar skola då lämnas till plundring
            och deras hus till ödeläggelse.
        Om de bygga sig hus,
            skola de ej få bo i dem,
        och om de plantera vingårdar,
            skola de ej få dricka vin från dem.
      >5 Mos. 28,30, 38 f. Am. 5,11 9,14. Mik. 6,15.

 14.    HERRENS stora dag är nära,
        ja, den är nära, den kommer med stor hast.
        Hör, det är HERRENS dag!
        I ångest ropa nu hjältarna.
      >Joel 2,1 f.
 15.    En vredens dag är den dagen,
        en dag av ångest och trångmål,
        en dag av ödeläggelse och förödelse
        en dag av mörker och tjocka,
        en dag av moln och töcken,
      >Jer. 30,7. Am. 5,18.
 16.    en dag då basunljud och härskri höjes
        mot de fastaste städer
        och mot de högsta murtorn.
 17.    Då skall jag bereda människorna sådan ångest
            att de gå där såsom blinda,
            därför att de hava syndat mot HERREN.
        Deras blod skall spridas omkring såsom stoft,
        och deras kroppar skola kastas ut såsom orenlighet.
 18.    Varken deras silver eller deras guld
            skall kunna rädda dem
            på HERRENS vredes dag.
        Av hans nitälskans eld
            skall hela jorden förtäras.
        Ty en ände, ja, en ände med förskräckelse
            skall han göra på alla jordens inbyggare.
      >Ords. 11,4. Jes. 13,17. Hes. 7,19. Sef. 3,8. Syr. 5,7 f.

[https://runeberg.org/bibeln/36_02.html]
                         Sefanja, 2 Kapitlet

                Varning för Herrens folk.  Domsord över
                            dess fiender.

  1.    Besinna dig och kom till sans,
        du folk utan blygsel,
      >Jer. 3,3.
  2.    innan ännu rådslutet är fullgånget
        -- den dagen hastar fram,
            såsom agnar fara!  --
        och innan HERRENS vredes glöd
            kommer över eder,
        ja, innan HERRENS vredes dag
            kommer över eder.

  3.    Söken HERREN,
            alla I ödmjuke i landet,
            som hållen hans lag.
        Söken rättfärdighet,
            söken ödmjukhet;
        kanhända bliven I så beskärmade
            på HERRENS vredes dag.
      >Am. 5,15.

  4.    Ty Gasa skall bliva övergivet
            och Askelon varda en ödemark;
        mitt på ljusa dagen skall Asdods folk drivas ut,
            och Ekron skall ryckas upp med roten.[1]
  5.    Ve eder som bebon landsträckan utmed havet,
            I av keretéernas folk!
        Ett HERRENS ord skall nå dig, Kanaan,
            du filistéernas land;
        ja, jag skall fördärva dig, så att ingen mer bor i dig.
      >1 Sam. 30,14. Hes. 25,16.
  6.    Och landsträckan utmed havet skall ligga såsom betesmarker,
            där herdarna hava sina brunnar
            och fåren sina fållor.
  7.    Och den skall tillfalla de kvarblivna av Juda hus
            såsom deras lott;
            där skola de föra sin boskap i bet.
        I Askelons hus skola de få lägra sig,
            när aftonen kommer.
        Ty HERREN, deras Gud, skall se till dem
            och skall åter upprätta dem.

  8.    Jag har hört Moabs smädelser
            och Ammons barns hån,
        huru de hava smädat mitt folk
            och förhävt sig mot dess land.
      >Am. 1,13 f.
  9.    Därför, så sant jag lever, säger HERREN Sebaot,
            Israels Gud:
        det skall gå Moab såsom Sodom,
            och Ammons barn såsom Gomorra.
        Ett tillhåll för nässlor och en saltgrop skola de bliva,
            och en ödemark till evig tid.
        Kvarlevan av mitt folk skall plundra dem.
        och återstoden av min menighet skall få dem till sin arvedel.
      >Mos. 19,24 f. Jer. 48,1 f.

 10.    Så skall det gå dem,
            till lön för deras högmod
        därför att de hava smädat och förhävt sig
            mot HERREN Sebaots folk.
 11.    Fruktansvärd skall HERREN bevisa sig mot dem;
        ty han skall göra alla jordens gudar maktlösa,
        och alla hedningarnas havsländer
            skola tillbedja honom,
            vart folk på sin ort --
 12.    också I etiopier,
        I som av mig bliven slagna med svärd.

 13.    Och han skall uträcka sin hand mot norr
            och fördärva Assur,
        han skall göra Nineve till en ödemark,
            förtorkat såsom en öken.
      >Nah. 1,14 f. 2,10. 3,15.
 14.    Och därinne skola hjordar lägra sig,
            allahanda vilda djur i skaror;
        pelikaner och rördrommar skola taga natthärbärge
            på pelarhuvudena därinne;
        fåglalåt skall ljuda i fönstren
            och förödelse bo på trösklarna,
            nu då cederpanelningen är bortriven.
      >Jes. 13,21. 34,11, 14. Jer. 50,39.

 15.    Så skall det gå den glada staden,
            som satt så trygg,
        och som sade i sitt hjärta:
            »Jag och ingen annan!»
        Huru har den icke blivit en ödemark,
            en lägerstad för vilda djur!
        Alla som gå där fram skola vissla åt den
            och slå ihop händerna.
      >1 Kon. 9,8. Jes. 47,8. Jer. 19,8.

[1]  Utsagorna om Gasa och Ekron innehålla i den hebreiska
     grundtexten anspelningar på dessa orters namn.

[https://runeberg.org/bibeln/36_03.html]
                         Sefanja, 3 Kapitlet

                   Det närvarande och det framtida
                              Jerusalem.

  1.    Ve henne, den gensträviga och befläckade staden,
            förtryckets stad!
  2.    Hon hör icke på någons röst,
            hon tager ej emot tuktan;
        på HERREN förtröstar hon icke,
            till sin Gud vill hon ej komma.
      >Jer. 7,28.
  3.    Furstarna därinne
            äro rytande lejon;
        hennes domare äro såsom vargar om aftonen,
            de spara intet till morgondagen.
      >Ords. 28,15. Hes. 22,6, 27. Hab. 1 8.
  4.    Hennes profeter äro stortaliga
            trolösa män;
        hennes präster ohelga vad heligt är,
            de våldföra lagen.
      >Jer. 23,11, 32. Hes. 22,26. Mik. 3,11.

  5.    HERREN är rättfärdig därinne,
            han gör intet orätt.
        var morgon låter han sin rätt gå fram i ljuset,
            den utebliver aldrig;
        men de orättfärdiga veta icke av någon skam.
      >5 Mos. 32,4. Jer. 8,12.

  6.    Jag utrotade folkslag,
            deras murtorn blevo förstörda,
        deras gator gjorde jag öde,
            så att ingen mer gick där fram;
        deras städer blevo förhärjade,
            så att de lågo tomma på människor,
            blottade på invånare.

  7.    Jag tillsade henne att allenast frukta mig
            och taga emot tuktan;
        då skulle hennes boning undgå förstörelse,
            med allt vad jag hade givit i hennes vård.
        Men i stället ävlades de att göra
            allt vad fördärvligt var.

  8.    Därför man I vänta på mig, säger HERREN,
            och på den dag jag står upp för att taga byte.
        Ty mitt domslut är: jag skall församla folk
            och hämta tillhopa konungariken,
        för att utgjuta över dem min ogunst,
            all min vredes glöd;
        ty av min nitälskans eld
        skall hela jorden förtäras.
      >Sef. 1,18.

  9.    Se, då skall jag giva åt folken
            nya, renade läppar,
        så att de allasammans åkalla HERRENS namn
            och endräktigt tjäna honom.
      >Jes. 6,5.
 10.    Ända ifrån länderna bortom Etiopiens strömmar
            skola mina tillbedjare, mitt förskingrade folk,
            frambära offer åt mig.

 11.    På den tiden skall du slippa att längre blygas
            för alla de överträdelser
            som du har begått mot mig.
        Ty då skall jag avskilja från dig
        dem som nu jubla så segerstolt i dig;
        och du skall då icke vidare förhäva dig
            på mitt heliga berg.
 12.    Men jag skall lämna kvar i dig
            ett folk, betryckt och armt;
        och de skola förtrösta på HERRENS namn.
      >Matt. 5,3.
 13.    Kvarlevan av Israel skall då icke mer göra något orätt,
            ej heller tala lögn,
        och i deras mun skall icke finnas
            en falsk tunga.
        Ja, de skola få beta och ligga i ro,
            utan att någon förskräcker dem.
      >Job 11,19. 1 Joh. 5,18.

 14.    Jubla, du dotter Sion,
            höj glädjerop, du Israel;
        var glad och fröjda dig av allt hjärta,
            du dotter Jerusalem.
      >Jes. 12,6. Sak. 9,9.
 15.    HERREN har avvänt straffdomarna ifrån dig,
            han har röjt din fiende ur vägen.
        HERREN, som bor i dig, är Israels konung;
            du behöver ej mer frukta något ont.
      >Ps. 23,4.

 16.    På den tiden skall det sägas till Jerusalem;
            »Frukta icke, Sion
            låt ej modet falla.
 17.    HERREN, din Gud, bor i dig
            en hjälte som kan frälsa.
        Han gläder sig över dig med lust,
            han tiger stilla i sin kärlek,
            han fröjdas över dig med jubel.»
      >Jes. 62,5. 65,19.

 18.    Dem som med bedrövelse måste sakna högtiderna,
            dem skall jag då församla,
        dem som levde skilda från dig,
            du som själv bar smälekens börda.
 19.    Ty se, jag skall på den tiden utföra mitt verk
            på alla dina förtryckare.
        jag skall frälsa de haltande
            och hämta tillhopa de fördrivna,
        jag skall låta dem bliva ett ämne till lovsång
            och till berömmelse på hela jorden,
            där de voro så smädade.
      >Mik. 4,6.
 20.    På den tiden skall jag låta eder komma tillbaka
        ja, på den tiden skall jag hämta eder tillhopa.
        Ty jag vill låta eder bliva ett ämne till berömmelse
        och till lovsång bland alla jordens folk,
        i det att jag åter upprättar eder,
        så att I sen det med egna ögon, säger HERREN.
      >5 Mos. 30,3 f.

[https://runeberg.org/bibeln/37_01.html]
                          Haggai, 1 Kapitlet

                Folket bestraffas för sin försumlighet
                          vid tempelbygget.

  1.  I konung Darejaves' andra regeringsår, i sjätte månaden, på
      första dagen i månaden, kom HERRENS ord genom profeten Haggai
      Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till
      översteprästen Josua, Josadaks son; han sade:
      >Esr. 5,1. Luk. 3,27.

  2.  Så säger HERREN Sebaot: Detta folk säger: »Ännu är icke tiden
      kommen att gå till verket, tiden att HERRENS hus bygges upp.»
  3.  Men HERRENS ord kom genom profeten Haggai; han sade:
  4.  Är då tiden kommen för eder att själva bo i panelade hus, medan
      detta hus ligger öde?
      >2 Sam. 7,2.

  5.  Därför säger nu HERREN Sebaot så: Given akt på huru det går
      eder.
  6.  I sån mycket, men inbärgen litet; I äten, men fån icke nog för
      att bliva mätta; I dricken, men fån icke nog för att bliva
      glada; I tagen på eder kläder, men haven icke nog för att bliva
      varma.  Och den som får någon inkomst, han far den allenast för
      att lägga den i en söndrig pung.
      >3 Mos. 26,26. 5 Mos. 28,38. Mik. 6,14, f. Hagg. 2,17.

  7.  Ja, så säger HERREN Sebaot: Given akt på huru det går eder.
  8.  Men dragen nu upp till bergen, hämten trävirke och byggen upp
      mitt hus, så vill jag hava behag därtill och bevisa mig härlig,
      säger HERREN.
  9.  I väntaden på mycket, men se, det blev litet, och när I förden
      det hem, då blåste jag på det.  Varför gick det så?  säger
      HERREN Sebaot.  Jo, därför att mitt hus får ligga öde, under det
      att envar av eder hastar med sitt eget hus.
 10.  Fördenskull har himmelen ovan eder förhållit eder sin dagg och
      jorden förhållit sin gröda.
      >3 Mos. 26,19 f. 5 Mos. 28,23. Sak. 8,12.
 11.  Och jag har bjudit torka komma över land och berg, och över säd,
      vin och olja och alla andra jordens alster, och över människor
      och djur, och över all frukt av edra händers arbete.
      >1 Kon. 17,1. 2 Kon. 8,1. Hagg. 2,18 f.

 12.  Och Serubbabel, Sealtiels son, och översteprästen Josua,
      Josadaks son med hela kvarlevan av folket lyssnade till HERRENS,
      sin Guds, röst och till profeten Haggais ord, eftersom HERREN,
      deras Gud, hade sänt honom; och folket fruktade för HERREN.
 13.  Då sade Haggai, HERRENS sändebud, efter HERRENS uppdrag, till
      folket så: »Jag är med eder, säger HERREN.»
      >Hagg. 2,5.

 14.  Och HERREN uppväckte Serubbabels, Sealtiels sons, Juda
      ståthållares, ande och översteprästen Josuas, Josadaks sons,
      ande och allt det kvarblivna folkets ande, så att de gingo till
      verket och arbetade på HERREN Sebaots; sin Guds, hus.
2:1.  [1]

[1]  Hagg 2:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/37_02.html]
  1.  Detta skedde på tjugufjärde dagen i sjätte månaden av konung
      Darejaves' andra regeringsår.

                          Haggai, 2 Kapitlet

               Det nya templet tillkommande härlighet.
                En bättre tid.  Serubbabels utkorelse.

  2.  I sjunde månaden, på tjuguförsta dagen i månaden, kom HERRENS
      ord genom profeten Haggai han sade:
  3.  Säg till Serubbabel, Sealtiels son Juda ståthållare, och till
      översteprästen Josua, Josadaks son, och till kvarlevan av
      folket:

  4.  Leva icke ännu bland eder män kvar, som hava sett detta hus i
      dess forna härlighet?  Och hurudant sen I det nu vara?  Är det
      icke såsom intet i edra ögon?
      >Esr. 3,12.
  5.  Men var likväl nu frimodig, du Serubbabel, säger HERREN; och var
      frimodig, du överstepräst Josua, Josadaks son; och varen
      frimodiga och arbeten, alla I som hören till folket i landet,
      säger HERREN; ty jag är med eder, säger HERREN Sebaot.
      >Hagg 1,13
  6.  Det förbund som jag slöt med eder, när I drogen ut ur Egypten,
      vill jag låta stå fast, och min Ande skall förbliva ibland eder;
      frukten icke.
      >2 Mos. 19,5. Sak. 4,6.

  7.  Ty så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång, inom en liten tid,
      skall jag komma himmelen och jorden, havet och det torra att
      bäva;
      >Ps. 60,4. Jes. 14,16. Hebr. 12,26 f.
  8.  och alla hednafolk skall jag komma att bäva, och så skola
      dyrbara håvor från alla hednafolk föras hit; och jag skall fylla
      detta hus med härlighet, säger HERREN Sebaot.
      >Jes. 60,5, 11.
  9.  Ty mitt är silvret, och mitt är guldet, säger HERREN Sebaot.
 10.  Den tillkommande härligheten hos detta hus skall bliva större än
      dess forna var, säger HERREN Sebaot; och på denna plats skall
      jag låta friden råda, säger HERREN Sebaot.
      >Hagg. 1,8.

 11.  På tjugufjärde dagen i nionde månaden av Darejaves' andra
      regeringsår kom HERRENS ord till profeten Haggai; han sade:
 12.  Så säger HERREN Sebaot: Fråga prästerna om lag och säg:
 13.  »Om någon bär heligt kött i fliken av sin mantel och så med
      fliken kommer vid något bakat eller kokt, eller vid vin eller
      olja, eller vid något annat som man förtär, månne detta
      därigenom bliver heligt?»  Prästerna svarade och sade: »Nej.»
 14.  Åter frågade Haggai: »Om den som har blivit orenad genom en död
      kommer vid något av allt detta, månne det då bliver orenat?»
      Prästerna svarade och sade: »Ja.»
      >1 Mos. 19,11, 16, 22.

 15.  Då tog Haggai till orda och sade: »Så är det med detta folk och
      så är det med detta släkte inför mig, säger HERREN, och så är
      det med allt deras händers verk: vad de där offra, det är orent.
 16.  Och given nu akt på huru det hittills har varit, före denna dag,
      och under tiden innan man ännu hade begynt lägga sten på sten
      till HERRENS tempel
 17.  huru härförinnan, om någon kom till en sädesskyl som skulle giva
      tjugu mått, den gav allenast tio, och huru, om någon kom till
      vinpressen för att ösa upp femtio kärl, den gav allenast tjugu.
 18.  Vid allt edra händers arbete slog jag eder säd med sot och rost
      och hagel, och likväl vänden I eder icke till mig, säger HERREN.
      >5 Mos. 28,22. Am. 4,9. Hagg. 1,11.

 19.  Given alltså akt på huru det hittills har varit, före denna dag;
      ja, given akt på huru det har varit före tjugufjärde dagen i
      nionde månaden, denna dag då grunden har blivit lagd till
      HERRENS tempel.
      >Esr. 3,10 f.
 20.  Finnes någon säd ännu i kornboden?  Nej; och varken vinträdet
      eller fikonträdet eller granatträdet eller olivträdet har ännu
      burit någon frukt.  Men från denna dag skall jag giva
      välsignelse.»
 21.  Och HERRENS ord kom för andra gången till Haggai, på tjugufjärde
      dagen i samma månad; han sade:
 22.  Säg till Serubbabel, Juda ståthållare: Jag skall komma himmelen
      och jorden att bäva;
 23.  jag skall omstörta konungatroner och göra hednarikenas makt till
      intet; jag skall omstörta vagnarna med sina kämpar, och hästarna
      skola stupa med sina ryttare.  Den ene skall falla för den andres
      svärd.
 24.  På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall jag taga dig, min
      tjänare Serubbabel, Sealtiels son, säger HERREN, och skall akta
      dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN
      Sebaot.
      >Jer. 22,24. Syr. 49,11.

[https://runeberg.org/bibeln/38_01.html]
                         Sakarja, 1 Kapitlet

                 Uppmaning till omvändelse.  Ryttarna.
                          Hornen.  Smederna.

  1.  I åttonde månaden av Darejaves' andra regeringsår kom HERRENS
      ord till Sakarja, son till Berekja, son till Iddo, profeten, han
      sade:
      >Esr. 5,1. Neh. 12,16.

  2.  Svårt förtörnad var HERREN på edra fäder.
  3.  Säg därför nu till folket så säger HERREN Sebaot: Vänden om till
      mig, säger HERREN Sebaot, så vill jag vända om till eder, säger
      HERREN Sebaot.
      >Mal. 3,7.
  4.  Varen icke såsom edra fäder, för vilka forna tiders profeter
      predikade och sade: »Så säger HERREN Sebaot: Vänden om från edra
      onda vägar och edra onda gärningar»; men de ville icke höra och
      aktade icke på mig säger HERREN.
      >Jes. 31,6;. Jer. 3,12. Hes. 18,30 f. Hos. 14,2. Joel 2,12 f.

  5.  Edra fäder, var äro de?  Och profeterna, leva de kvar
      evinnerligen?
  6.  Nej, men mina ord och mina rådslut, de som jag betrodde åt mina
      tjänare profeterna, de träffade ju edra fäder, så att de måste
      vända om och säga: »Såsom HERREN Sebaot hade beslutit att göra
      med oss, och såsom våra vägar och våra gärningar förtjänade, så
      har han ock gjort med oss.»

  7.  På tjugufjärde dagen i elfte månaden, det är månaden Sebat, i
      Darejeves' andra regeringsår, kom HERRENS ord till Sakarja, son
      till Berekja, son till Iddo, profeten; han sade:
  8.  Jag hade en syn om natten: Jag fick se en man som red på en röd
      häst; och han höll stilla bland myrtenträden i
      dalsänkningen.  Och bakom honom stodo andra hästar, röda, bruna
      och vita.
  9.  Då frågade jag: »Vad betyda dessa, min herre?»  Ängeln som talade
      med mig svarade mig: »Jag vill låta dig förstå vad dessa
      betyda.»
 10.  Och mannen som stod bland myrtenträden tog till orda och sade:
      »Det är dessa som HERREN har sänt ut till att fara omkring på
      jorden.»
      >Sak. 6,7.
 11.  Och själva togo de till orda och sade till HERRENS ängel, som
      stod bland myrtenträden: »Vi hava farit omkring på jorden och
      hava funnit hela jorden lugn och stilla.»

 12.  Då tog HERRENS ängel åter till orda och sade: »HERRE Sebaot,
      huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över
      Jerusalem och Juda städer?  Du har ju nu varit vred på dem i
      sjuttio år.»
      >Jer. 25,11. 29,10.
 13.  Och HERREN svarade ängeln som talade med mig goda och tröstliga
      ord;
 14.  och ängeln som talade med mig sade sedan till mig:

      »Predika och säg: Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan
      för Jerusalem och Sion;
      >Sak. 8,2.
 15.  och jag är storligen förtörnad på hednafolken, som sitta så
      säkra; ty när jag var allenast litet förtörnad, hjälpte de
      ytterligare till att fördärva.
      >Jes. 47,6 f.

 16.  Därför säger HERREN så: Jag vill åter vända mig till Jerusalem i
      barmhärtighet; mitt hus skall där bliva uppbyggt, säger HERREN
      Sebaot, och mätsnöret skall spännas över Jerusalem.
      >Sak. 2,1 f. 4,10.

 17.  Ytterligare må du predika och säga: Så säger HERREN Sebaot: Ännu
      en gång skola mina städer få njuta överflöd av goda håvor; ja,
      HERREN skall ännu en gång trösta Sion, och ännu en gång skall
      han utvälja Jerusalem.»
      >Jes. 14,1. 52,9. Sak. 2,12.

 18.  Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se fyra horn.
 19.  Då frågade jag ängeln som talade med mig: »Vad betyda dessa?»
      Han svarade mig: »Detta är de horn som hava förstrött Juda,
      Israel och Jerusalem.»

 20.  Sedan lät HERREN mig se fyra smeder.
 21.  Då frågade jag: »I vad ärende hava dessa kommit?»  Han svarade:
      »De förra voro de horn som förströdde Juda, så att ingen kunde
      upplyfta sitt huvud; men nu hava dessa kommit för att injaga
      skräck hos dem, och för att slå av hornen på de hednafolk som
      hava lyft sitt horn mot Juda land, till att förströ dess
      inbyggare.»

[https://runeberg.org/bibeln/38_02.html]
                         Sakarja, 2 Kapitlet

                        Mannen med mätsnöret.

  1.  Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se en man som hade ett
      mätsnöre i sin hand.
  2.  Då frågade jag: »Vart går du?»  Han svarade mig: »Till att mäta
      Jerusalem, för att se huru brett och huru långt det skall
      bliva.»
  3.  Då fick jag se ängeln som talade ned mig komma fram, och en
      annan ängel kom emot honom.
  4.  Och han sade till denne: »Skynda åstad och tala till den unge
      mannen där och säg: 'Jerusalem skall ligga såsom en obefäst
      plats; så stor myckenhet av människor och djur skall finnas
      därinne.
      >Jes. 49,19 f.
  5.  Men jag själv, säger HERREN, skall vara en eldsmur däromkring,
      och jag skall bevisa mig härlig därinne.'»
      >Ps. 46,6. Jes. 60,19.

  6.  Upp, upp!  Flyn bort ur nordlandet, säger HERREN, I som av mig
      haven blivit förströdda åt himmelens fyra väderstreck, säger
      HERREN.
  7.  Upp, Sion!  Rädda dig, du som nu bor hos dottern Babel!
      >Jer. 48,20.
  8.  Ty så säger HERREN Sebaot, han som har sänt mig åstad för att
      förhärliga sig, så säger han om hednafolken, vilka plundrade
      eder (ty den som rör vid eder, han rör vid hans ögonsten):
      >5 Mos. 32,10. Ps. 17,8.
  9.  »Se, jag lyfter min hand mot dem, och de skola bliva ett byte
      för sina forna trälar; och I skolen så förnimma att HERREN
      Sebaot har sänt mig.»
      >Sak. 6,15.

 10.  Jubla och gläd dig, du dotter Sion; ty se, jag kommer för att
      aga min boning i dig, säger HERREN.
      >Jes. 12,6. Sak. 9,9. Joh. 1,14. 14,23. 2 Kor. 6,16.
 11.  Och då skola många hednafolk sluta sig till HERREN och bliva
      mitt folk.  Ja, jag skall taga min boning i dig; och du skall
      förnimma att HERREN Sebaot har sänt mig till
      dig.
      >3 Mos. 26,12. Jes. 14,1 f. Hes. 36,27.
 12.  Och HERREN skall hava Juda till I sin arvedel i det heliga
      landet, och ännu en gång skall han utvälja Jerusalem.
      >Sak. 1,17.

 13.  Allt kött vare stilla inför HERREN; ty han har stått upp och
      trätt fram ur sin heliga boning.
      >Hab. 2,20. Sef. 1,7.

[https://runeberg.org/bibeln/38_03.html]
                         Sakarja, 3 Kapitlet

                  Översteprästen Josua inför Herrens
                                ängel.

  1.  Sedan lät han mig se översteprästen Josua stående inför HERRENS
      ängel; och Åklagaren[1] stod vid hans högra sida för att anklaga
      honom.
  2.  Men HERREN sade till Åklagaren: »HERREN skall näpsa dig, du
      Åklagare; ja, HERREN skall näpsa dig, han som har utvalt
      Jerusalem.  Är då icke denne en brand, ryckt ur elden?»
      >Am. 4,11. Sak. 1,17. 2,12.

  3.  Och Josua var klädd i orena kläder, där han stod inför ängeln
  4.  Och denne tog till orda och sade till dem som stodo där såsom
      hans tjänare: »Tagen av honom de orena kläderna.»  Och till honom
      själv sade han: »Se, jag har tagit bort ifrån dig din
      missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder.»
      >Jes. 4,4. 61,10. Mik. 7,18. Luk. 15,22.
  5.  Då sade jag: »Må man ock sätta en ren bindel på hans huvud.»  Och
      de satte en ren bindel på hans huvud och klädde på honom andra
      kläder, medan HERRENS ängel stod därbredvid.
      >2 Mos. 28,4, 36 f.

  6.  Och HERRENS ängel betygade för Josua och sade:
  7.  »Så säger HERREN Sebaot: Om du vandrar på mina vägar och håller
      vad jag har bjudit dig hålla, så skall du ock få styra mitt hus
      och vakta mina gårdar; och jag skall låta dig hava din gång
      bland dessa som här göra tjänst.
  8.  Hör härpå, Josua, du överstepräst, med dina medbröder, som sitta
      här inför dig (ty dessa män skola vara ett tecken): Se, jag vill
      låta min tjänare Telningen komma;
      >Jes. 8,18.  11,1 f. Jer. 23,5. 33,15. Sak. 6,12 f.
  9.  ty se, i den sten som jag har lagt inför Josua -- över vilken
      ena sten sju ögon vaka -- i den skall jag inrista den inskrift
      som hör därtill, säger HERREN Sebaot; och jag skall utplåna
      detta lands missgärning på en enda dag.
      >Sak. 4,10.
 10.  På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall var och en av eder
      kunna inbjuda den andre till gäst under sitt vinträd och
      fikonträd.»
      >1 Kon. 4,25. Mik. 4,4.

[1]  Se Djävul i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/38_04.html]
                         Sakarja, 4 Kapitlet

                  Den gyllene ljusstaken och de två
                             olivträden.

  1.  Sedan blev jag av ängeln som talade med mig åter uppväckt,
      likasom när någon väckes ur sömnen.
  2.  Och han sade till mig: »Vad ser du?»  Jag svarade: »Jag ser en
      ljusstake, alltigenom av guld, med sin oljeskål ovantill och med
      sina sju lampor; och sju rör gå till de särskilda lamporna
      därovantill.
  3.  Och två olivträd sträcka sig över den, ett på högra sidan om
      skålen och ett på vänstra.»

  4.  Sedan frågade jag och sade till ängeln som talade med mig: »Vad
      betyda dessa ting, min herre?»
  5.  Men ängeln som talade med mig svarade och sade till mig:
      »Förstår du då icke vad de betyda?»  Jag svarade: »Nej, min
      herre.»
  6.  Då talade han och sade till mig: »Detta är HERRENS ord till
      Serubbabel: Icke genom någon människas styrka eller kraft skall
      det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.
      >Hagg. 2,6.
  7.  Vilket du än må vara, du stora berg som reser dig mot
      Serubbabel, så skall du ändå förvandlas till jämn mark.  Ty han
      skall få föra fram slutstenen under jubelrop: 'Nåd, nåd må vila
      över den!'»

  8.  Vidare kom HERRENS ord till mig; han sade:
  9.  »Serubbabels händer hava lagt grunden till detta hus; hans
      händer skola ock få fullborda det.  Och du skall förnimma att
      HERREN Sebaot har sänt mig till eder.
 10.  Ty vem är den som vill förakta: den ringa begynnelsens dag, när
      dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa
      HERRENS ögon, som överfara hela jorden?»
      >Sak. 3,9.

 11.  Och jag frågade och sade till honom: »Vad betyda dessa två
      olivträd, det på högra och det på vänstra sidan om ljusstaken?»
 12.  Och ytterligare frågade jag och sade till honom: »Vad betyda de
      två olivkvistar som sträcka sig intill de två gyllene rännor
      genom vilka den gyllene oljan ledes ditned?»
 13.  Då sade han till mig: »Förstår du då icke vad de betyda?»  Jag
      svarade: »Nej, min herre.»
 14.  Då sade han: »Dessa äro de två oljesmorda som stå såsom tjänare
      inför hela jordens Herre.»
      >Upp. 11,4.

[https://runeberg.org/bibeln/38_05.html]
                         Sakarja, 5 Kapitlet

                  Den flygande bokrullen.  Kvinnan i
                               skäppan.

  1.  När jag sedan åter lyfte upp mina ögon, fick jag se en bokrulle
      flyga fram.
  2.  Och han sade till mig: »Vad ser du?»  Jag svarade: »Jag ser en
      bokrulle flyga fram; den är tjugu alnar lång och tio alnar
      bred.»
  3.  Då sade han till mig: »Detta är Förbannelsen, som går ut över
      hela landet; ty i kraft av den skall var och en som stjäl varda
      bortrensad härifrån, och i kraft av den skall var och en som
      svär varda bortrensad härifrån.
      >Ps. 109,17 f.
  4.  Jag har låtit den gå ut, säger HERREN Sebaot, för att den skall
      komma in i tjuvens hus och in i dens hus, som svär falskt vid
      mitt namn; och den skall stanna där i huset och fräta upp det
      med både trävirke och stenar.»

  5.  Sedan kom ängeln som talade med mig fram och sade till mig:
      »Lyft upp dina ögon och se vad det är som där kommer fram.
  6.  Och jag frågade: »Vad är det?»  Han svarade: »Det är en
      sädesskäppa som kommer fram.»  Ytterligare sade han: »Så är det
      beställt med dem i hela landet.»
  7.  Jag fick då se huru en rund skiva av bly lyfte sig; och nu
      syntes där en kvinna som satt i skäppan.
  8.  Därefter sade han: »Detta är Ogudaktigheten.»  Och så stötte han
      henne åter ned i skäppan och slog igen blylocket över dess
      öppning.

  9.  När jag sedan lyfte upp mina ögon, fick jag se två kvinnor komma
      fram; och vinden fyllde deras vingar, ty de hade vingar lika
      hägerns.  Och de lyfte upp skäppan mellan jord och himmel.
 10.  Då frågade jag ängeln som talade med mig: »Vart föra de
      skäppan?»
 11.  Han svarade mig: »De hava i sinnet att bygga ett hus åt henne i
      Sinears land; och när det är färdigt, skall hon där bliva
      nedsatt på sin plats.»

[https://runeberg.org/bibeln/38_06.html]
                         Sakarja, 6 Kapitlet

               De fyra vagnarna.  Översteprästen Josuas
                               kröning.

  1.  När jag sedan åter lyfte upp mina ögon, fick jag se fyra vagnar
      komma fram mellan två berg, och bergen voro av koppar.
  2.  För den första vagnen voro röda hästar, för den andra vagnen
      svarta hästar,
      >Upp. 6,2 f.
  3.  för den tredje vagnen vita hästar, och för den fjärde vagnen
      fläckiga hästar, starkare än de andra.
  4.  Då tog jag till orda och frågade ängeln som talade med mig: »Vad
      betyda dessa, min herre?»
  5.  Ängeln svarade och sade till mig: »Det är himmelens fyra vindar,
      vilka nu draga ut, sedan de hava fått träda inför hela jordens
      Herre.
      >Ps. 103,20 f. 104.,4. Jer. 49,36. Dan. 7,2. Upp. 7,1.
  6.  Vagnen med de svarta hästarna drager mot nordlandet, de vita
      följa efter dem, och de fläckiga draga mot sydlandet.»
  7.  Men när de som voro starkast skulle draga ut, voro de ivriga att
      få fara omkring på jorden.  Då sade han: »Ja, I mån fara omkring
      på jorden.»  Och de foro åstad omkring på jorden.
      >Sak. 1,10.
  8.  Därefter ropade han på mig och talade till mig och sade: »Se,
      genom dem som draga ut mot nordlandet skall jag släcka min vrede
      på nordlandet.»

  9.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 10.  Tag emot av Heldai gåvorna från de landsflyktiga, från Tobia och
      Jedaja; du själv må redan samma dag gå åstad bort till Josias,
      Sefanjas sons, hus, dit dessa hava kommit från Babel.
 11.  När du så har fått silver och guld, skall du därav låta göra
      kronor; och du skall sätta en på översteprästen Josuas, Josadaks
      sons, huvud.
 12.  Och du skall säga till honom: »Så säger HERREN Sebaot: Se, där
      är en man som skall kallas Telningen.  Under honom skall det
      gro, och han skall bygga upp HERRENS tempel.
      >Jes. 11,1 f. Jer. 23,5. 33,15. Sak. 3,8.
 13.  Ja, han skall bygga upp HERRENS tempel och förvärva majestät och
      sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin
      tron; och fridens rådslag skola vara mellan båda.
 14.  Men kronorna skola förvaras i HERRENS tempel, till en åminnelse
      av Helem, Tobia och Jedaja och Hen, Sefanjas son.
 15.  Och fjärran ifrån skall man komma och bygga på HERRENS tempel;
      och I skolen så förnimma att HERREN Sebaot har sänt mig till
      eder.  Och så skall ske, om I troget hören HERRENS, eder Guds,
      röst.»
      >Sak. 2,9.

[https://runeberg.org/bibeln/38_07.html]
                         Sakarja, 7 Kapitlet

                             Rätt fasta.

  1.  Och i konung Darejaves' fjärde regeringsår hände sig att HERRENS
      ord kom till Sakarja, på fjärde dagen i nionde månaden, det är
      Kisleu.
  2.  Ty från Betel hade då Sareser och Regem-Melek med sina män
      blivit sända för att bönfalla inför HERREN;
  3.  de skulle nämligen fråga prästerna i HERREN Sebaots hus och
      profeterna sålunda: »Skola vi framgent hålla gråtodag och späka
      oss i femte månaden, såsom vi hava gjort nu i så många år?»
      >Jer. 52,12 f.

  4.  Så kom då HERREN Sebaots ord till mig; han sade:
  5.  Säg till allt folket i landet och till prästerna: När I nu under
      sjuttio år haven hållit faste- och klagodagar i femte och i
      sjunde månaden, har det då varit åt mig som I haven hållit
      fasta?
      >2 Kon. 25,25. Jes. 58,3 f. Jer. 41,1 f.
  6.  Och när I äten och dricken, är det icke då för eder egen räkning
      som I äten och dricken?
  7.  Haven I icke förnummit de ord som HERREN lät predika genom forna
      tiders profeter, medan Jerusalem ännu tronade i god ro med sina
      städer omkring sig, och medan Sydlandet och Låglandet ännu voro
      bebodda?
      >Jos. 15,20 f. Jer. 17,26.
  8.  Vidare kom HERRENS ord till Sakarja; han sade:
  9.  Så sade ju HERREN Sebaot: »Dömen rätta domar, och bevisen
      varandra kärlek och barmhärtighet.
      >Jes. 1,17. Jer. 7,5 f. 21,12. Hos. 6,6. Sak. 8,16 f.
 10.  Förtrycken icke änkan och den faderlöse, främlingen och den
      fattige, och tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra.»
      >2 Mos. 22,21 f.
 11.  Men de ville icke akta därpå, utan spjärnade emot i
      gensträvighet och tillslöto sina öron för att slippa att höra.
      >Hos. 4,16.
 12.  ja, de gjorde sina hjärtan hårda såsom diamant, för att slippa
      att höra den lag och de ord som HERREN Sebaot genom sin Ande
      hade sänt, förmedelst forna tiders profeter.  Därför utgick stor
      vrede från HERREN Sebaot.
      >Jes. 48,4. Hes. 11,19.
 13.  Och det skedde, att likasom de icke hade velat höra, när han
      ropade, så sade nu HERREN Sebaot: »Jag vill icke höra, när de
      ropa;
      >Jer. 11,11. 14,12.
 14.  utan jag skall förströ dem såsom genom en stormvind bland
      allahanda hednafolk som de icke känna.»  Så har nu landet blivit
      öde efter dem, så att ingen färdas där, vare sig fram eller
      tillbaka; ty de hava så gjort det ljuvliga landet till en
      ödemark.
      >Ps. 79,1 f. Hes. 33,28.

[https://runeberg.org/bibeln/38_08.html]
                         Sakarja, 8 Kapitlet

                Sion upprättas åter.  Också hedningarna
                    söka gemenskap med Guds folk.

  1.  Vidare kom HERREN Sebaots ord; han sade:
  2.  Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan för Sion, ja, med
      stor vrede nitälskar jag för henne.
      >Sak. 1,14.

  3.  Så säger HERREN: Jag vill vända: åter till Sion och taga min
      boning i Jerusalem; och Jerusalem skall kallas »den trogna
      staden», och HERREN Sebaots berg »det heliga berget».
      >Jes. 1,21, 26.

  4.  Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skola gamla män och gamla
      kvinnor vara att finna på gatorna i Jerusalem, var och en med
      sin stav i handen, för hög ålders skull.
  5.  Och stadens gator skola vara fulla av gossar och flickor, som
      leka där på gatorna,

  6.  Så säger HERREN Sebaot.  Om än sådant på den tiden kan komma att
      synas alltför underbart för kvarlevan av detta folk, icke måste
      det väl därför synas alltför underbart också för mig?  säger
      HERREN Sebaot.
  7.  Så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall frälsa mitt folk ut ur
      både österland och västerland
      >Jes. 43,6. Jer. 30,10.
  8.  och låta dem komma och bosätta sig i Jerusalem; och de skola
      vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud, i sanning och
      rättfärdighet.
      >Jer. 30,22.
  9.  Så säger HERREN Sebaot: Fatten mod, I som i denna tid hören
      dessa ord av samma profeters mun, som talade på den tid då
      grunden lades till HERREN Sebaots hus, templet som skulle byggas
      upp.
 10.  Ty före den tiden var människornas arbete lönlöst och djurens
      arbete fåfängt; ingen hade någon ro för sina ovänner, vare sig
      han gick ut eller in, ty jag eggade alla människor mot varandra.
      >Hagg. 1,6,9 f. Sak. 11,6.
 11.  Men nu är jag icke mer så sinnad mot kvarlevan av detta folk som
      jag var i forna dagar, säger HERREN Sebaot.
 12.  Ty nu skall friden skaffa utsäde, vinträdet skall giva sin
      frukt, jorden skall giva sin gröda, och himmelen skall giva sin
      dagg; och jag skall låta kvarlevan av detta folk få allt detta
      till sin arvedel.
 13.  Och det skall ske, att likasom I, både Juda hus och Israels hus,
      haven varit ett exempel som man har nämnt, när man förbannade
      bland hedningarna, så skolen I nu, då jag har frälsat eder,
      tvärtom bliva nämnda, när man välsignar.  Frukten icke, utan
      fatten mod.

 14.  Ty så säger HERREN Sebaot: Likasom jag, när edra fäder
      förtörnade mig, beslöt att göra eder ont, säger HERREN Sebaot,
      och icke sedan ångrade det,
 15.  så har jag tvärtom i denna tid beslutit att göra gott mot
      Jerusalem och Juda hus; frukten icke.
 16.  Men detta är vad I skolen göra: Talen sanning med varandra;
      domen rätta och fridsamma domar i edra
      portar.
      >Jes. 1,17. Sak. 7,9 f. Ef.4,25.
 17.  Tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra, och älsken icke
      falska eder; ty allt sådant hatar jag, säger HERREN.
 18.  Och HERREN Sebaots ord kom till mig; han sade:
 19.  Så säger HERREN Sebaot: Fastedagarna i fjärde, femte, sjunde och
      tionde månaden skola för Juda hus bliva till fröjd och glädje
      och till sköna högtider.  Men älsken sanning och frid.
      >2 Kon. 25,1, 25.  Jer. 39,2. 41,1 f. 52,12 f. Sak. 7,3 f.
 20.  Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skall det ske att folk
      skola komma hit och många städers invånare;
      >Ps. 102,23. Jes. 2,2 f. Mik. 4,1 f. Sak. 6,15.
 21.  och invånarna i den ena staden skola gå till den andra och säga:
      »Upp, låtom oss gå åstad och bönfalla inför HERREN och söka
      HERREN Sebaot; jag själv vill ock gå åstad.»
 22.  Ja, många folk och mäktiga hednafolk skola komma och söka HERREN
      Sebaot i Jerusalem och bönfalla inför HERREN,
 23.  Så säger HERREN Sebaot: På den tiden skall det ske att tio män
      av allahanda tungomål som talas bland hednafolken skola fatta en
      judisk man i mantelfliken och säga: »Låt oss gå med eder, ty vi
      hava hört att Gud är med eder.»

[https://runeberg.org/bibeln/38_09.html]
                         Sakarja, 9 Kapitlet

                 Domsord över Israels fiender.  Sions
               konung.  Israels tillkommande härlighet.

  1.  Detta är en utsaga som innehåller HERRENS ord över Hadraks land;
      också i Damaskus skall den slå ned -- ty HERREN har sitt öga på
      andra människor såväl som på Israels alla stammar.
      >Jes. 17,1. Jer. 32,19.
  2.  Den drabbar ock Hamat, som gränsar därintill, så ock Tyrus och
      Sion, där man är så vis.
      >Hes. 26,2. 28,3 f.

  3.    Tyrus byggde sig ett fäste;
        hon hopade silver såsom stoft
        och guld såsom orenlighet på gatan.
  4.    Men se, Herren skall åter göra henne fattig,
        han skall bryta hennes murar ned i havet,
        och hon själv skall förtäras av eld.

  5.    Askelon må se det med fruktan,
        och Gasa med stor bävan,
        så ock Ekron, ty dess hopp skall komma på skam.
        Gasa mister sin konung,
        Askelon bliver en obebodd plats
      >Jes. 14,29 f. Jer. 47,q f. Hes. 25,15 f.
  6.    Asdod skall bebos av en vanbördig hop;
        så skall jag utrota filistéernas stolthet.

  7.    Men när jag har ryckt blodmaten ur deras mun
        och styggelserna undan deras tänder
        då skall också av dem bliva en kvarleva åt vår Gud,
        de skola bliva såsom stamfurstar i Juda,
        och Ekrons folk skall bliva såsom jebuséerna.
      >1 Sam. 14,32 f. Hes. 33,25. Sak. 6,15. 8,22 f.

  8.    Och jag skall slå upp mitt läger till ett värn för mitt hus,
        mot härar som komma eller gå,
        och ej mer skall någon plågare komma över dem;
        ty jag vaktar nu med öppna ögon.
      >Sak. 2,5.

  9.    Fröjda dig storligen, du dotter Sion;
            höj jubelrop, du dotter Jerusalem.
        Se, din konung kommer till dig;
            rättfärdig och segerrik är han.
        Han kommer fattig, ridande på en åsna,
            på en åsninnas fåle.
      >Jes. 12,6. 62,11. Sef. 3,14. Sak. 2,10. Matt. 21,5. Joh. 12,15.
 10.    Så skall jag utrota vagnar Efraim
            och hästar ur Jerusalem;
        ja, stridens bågar skola utrotas,
        och han skall tala frid till folken.
        Och hans herradöme skall nå från hav till hav,
        och ifrån floden intill jordens ändar.
      >Ps. 72,8. Jes. 2,4. 9,5. 31,1. Mik. 4,3. 5,10. 7,12.

 11.    För ditt förbundsblods skull vill jag ock
        släppa dina fångar fria ur gropen
        där intet vatten finnes.
      >2 Mos. 24,8. Jer. 31,32. Hebr. 9,19 f.
 12.    Så vänden då åter till edert fäste,
            I fångar som nu haven ett hopp.
        Ja, det vare eder förkunnat i dag att jag vill giva eder
        dubbelt igen.
      >Jes. 40,2. 61,7.
 13.    Ty jag skall spänna Juda såsom min båge
        och lägga Efraim såsom pil på den,
        och dina söner, du Sion, skall jag svänga
        såsom spjut mot dina söner, du Javan,
        och göra dig lik en hjältes svärd.
 14.    Ja, HERREN skall uppenbara sig i höjden,
        och såsom en ljungeld skall hans pil fara ut;
        Herren, HERREN skall stöta i basunen,
        och med sunnanstormar skall han draga fram.

 15.    HERREN Sebaot,
            han skall beskärma dem;
        de skola uppsluka sina fiender
            och trampa deras slungstenar under fötterna;
        under stridslarm skola de svälja
            sina fiender såsom vin,
        till dess de själva äro så fulla av blod
            som offerskålar och altarhörn.
      >2 Mos. 24,6.

 16.    Och HERREN, deras Gud,
            skall på den tiden giva dem seger,
        ty de äro ju det folk
            som han har till sin hjord.
        Ja, ädelstenar äro de i en krona,
            strålande över hans land.
      >Ps. 100,3. Joh. 10,11.
 17.    Huru stor bliver icke deras lycka,
            huru stor deras härlighet!
        Av deras säd skola ynglingar blomstra upp,
            och jungfrur av deras vin.
      >5 Mos. 33,28 f.

[https://runeberg.org/bibeln/38_10.html]
                         Sakarja, 10 Kapitlet

                     Herren den rätte hjälparen.

  1.    HERREN mån I bedja om regn,
        när vårregnets tid är inne;
        HERREN är det som sänder ljungeldarna.
        Regn skall han då giva människorna i ymnigt mått,
        gröda på marken åt var och en.
      >5 Mos. 11,14 f.
  2.    Men husgudarnas tal är fåfänglighet,
        spåmännens syner äro lögn,
        tomma drömmar är vad de tala,
        och den tröst de giva är ett intet.
        Därför måste folket draga hädan såsom en fårhjord
        och fara illa, där det går utan herde.
      >Jes. 8,19. 53,6. Klag. 2,14. Matt. 9,36.

  3.    Mot herdarna är min vrede upptänd
        och bockarna skall jag hemsöka.
        Ja, HERREN Sebaot skall vårda sig om
            sin hjord, Juda hus,
        och skall så göra den
            till en stolt stridshäst åt sig.
      >Jer. 23,1 f. Hes. 34,17.
  4.    Från den hjorden skall en hörnsten komma,
            från den en stödjepelare,
        från den en båge till striden,
        från den allt vad styresman heter.
      >Jer. 30,21.
  5.    Och de skola vara lika hjältar, som gå fram i striden,
        likasom trampade de i orenlighet på gatan.
        Ja, strida skola de, ty HERREN är med dem,
        och ryttarna på sina hästar skola då komma på skam.
      >Mik. 7,10.
  6.  Jag skall giva styrka åt Juda hus,
      och åt Josefs hus skall jag giva seger.
      Jag skall i min barmhärtighet låta dem komma tillbaka,
      och det skall bliva såsom hade jag aldrig förkastat dem.
      Ty jag är HERREN, deras Gud, och skall bönhöra dem.
      >Sak. 13,9.

  7.    Och Efraims män skola bliva lika hjältar,
        och deras hjärtan skola glädja sig såsom av vin.
        Deras barn skola ock se det och bliva glada;
        deras hjärtan skola fröjda sig i HERREN.

  8.    Jag skall locka på dem och samla dem tillhopa,
        ty jag förlossar dem;
        och de skola bliva lika talrika som de fordom voro.
  9.    Och när jag planterar ut dem bland folken,
        skola de tänka på mig i fjärran land;
        och med sina barn skola de få leva och komma tillbaka.
      >Hos. 2,23.
 10.    Ja, från Egyptens land skall jag låta dem komma tillbaka
        och från Assur skall jag församla dem.
        Sedan skall jag föra dem till Gileads land och till Libanon;
        och där skall icke finnas rum nog för dem.
      >Jes. 27,12 f. Mik. 7,12, 14.

 11.    Han skall draga fram genom havet på en trång väg,
        böljorna i havet skall han slå ned,
        och alla Nilflodens djup skola torka ut.
        Så skall Assurs stolthet bliva nedbruten
        och spiran tagen ifrån Egypten.
      >2 Mos. 14,16. Ps. 114,3.
 12.    Men dem skall jag göra starka i HERREN,
        och i hans namn skola de gå fram, säger HERREN.
      >Mik. 4,5.

[https://runeberg.org/bibeln/38_11.html]
                         Sakarja, 11 Kapitlet

               De härliga trädens fall.  Israels herdar.

  1.    Öppna dina dörrar, Libanon,
        ty eld skall nu förtära dina cedrar.
  2.    Jämra dig, du cypress, ty cedern måste falla,
        de härliga träden skola förödas.
        Jämren eder, I Basans ekar,
        ty skogen, den ogenomträngliga, varder fälld.
  3.    Hör huru herdarna jämra sig, när deras härlighet bliver förödd!
        Hör huru de unga lejonen ryta,
        när Jordanbygdens snår varda förödda!
      >Jer. 25,36 f.

  4.  Så sade HERREN, min Gud: »Bliv en herde för slaktfåren,
  5.  ty deras köpare slakta dem utan all försyn, och deras säljare
      säga: 'Lovad vare HERREN att jag bliver allt rikare.'  Ej heller
      skonas de av sina egna herdar.»
      >Ps. 44,23. Rom. 8,36.

  6.  »Se, jag vill nu icke mer skona landets inbyggare», säger
      HERREN, »utan låta människorna falla i varandras hand och i sina
      konungars hand, och dessa skola fördärva landet, och jag skall
      icke rädda någon ur deras hand.»
      >Sak. 8,10.

  7.  Så blev jag en herde för slaktfåren, de arma fåren.  Och jag tog
      mig två stavar, den ena kallade jag Ljuvlig ro, den andra
      kallade jag Endräkt; och jag vaktade så fåren
  8.  Men sedan jag inom en månad hade förgjort de tre herdarna, blev
      jag led vid fåren, likasom ock deras sinne var avogt mot mig.

  9.  Då sade jag: »Jag vill icke mer vara eder herde.  Vad som vill
      dö, det må dö, och vad som vill förgås, det må förgås; och de
      som sedan bliva kvar må äta varandras kött.»
 10.  Så tog jag min stav Ljuvlig ro och bröt sönder den, till att
      upplösa det förbund som jag hade slutit med alla folk.
      >Hos. 2,18.
 11.  Och när detta nu på den dagen blev upplöst, förnummo de arma
      fåren, som aktade på mig, att det var HERRENS ord.
 12.  Därefter sade jag till dem: »Om I så finnen för gott, så given
      mig min lön; varom icke, må det så vara.»  Och de vägde upp
      trettio siklar silver såsom lön åt mig.
      >2 Mos. 21,32. Matt. 26,15.
 13.  Då sade HERREN till mig: »Kasta det åt krukmakaren» -- det
      härliga pris vartill jag hade blivit värderad av dem!  Och jag
      tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt
      krukmakaren.
      >Matt. 27,3 f., 9.
 14.  Därefter bröt jag sönder min andra stav, Endräkt, till att
      upplösa broderskapet mellan Juda och Israel.

 15.  Och HERREN sade till mig: »Tag dig nu redskap såsom en
      oförnuftig herde;
 16.  ty se, jag vill låta en herde uppstå i landet, som icke vårdar
      sig om de får som hålla på att förgås, icke uppsöker det
      förskingrade, icke helar det sargade, icke sörjer för det som är
      helbrägda, utan allenast äter köttet av de feta och river sönder
      klövarna på dem.»
      >Jer. 23,1 f. Hes. 34,3 f.

 17.    Ve över denne ovärdige herde,
            som övergiver sin hjord!
        Må ett svärd träffa hans arm
            och hans högra öga!
        Må hans arm alldeles förtvina
            och hans högra öga
            förmörkas i grund!
      >Sak. 13,7. Joh. 10,12.

[https://runeberg.org/bibeln/38_12.html]
                         Sakarja, 12 Kapitlet

                    Jerusalems räddning och ånger.

  1.  Detta är en utsaga som innehåller HERRENS ord över Israel.

      Så säger HERREN, han som har utspänt himmelen och grundat jorden
      och danat människans ande i henne:
      >Ps. 104,2 f. Jes. 42,5.
  2.  Se, jag skall göra Jerusalem till an berusningens kalk för alla
      folk runt omkring; jämväl över Juda skall det komma, när
      Jerusalem bliver belägrat.
      >Jes. 51,17, 22. Mik. 4,11 f. Hab. 2,16.
  3.  Och det skall ske på den tiden att jag skall göra Jerusalem till
      en lyftesten för alla folk; var och en som försöker lyfta den
      skall illa sarga sig därpå.  Och alla jordens folk skola församla
      sig mot det.

  4.  På den tiden, säger HERREN, skall jag slå alla hästar med
      förvirring och deras ryttare med vanvett.  Men över Juda hus
      skall jag upplåta mina ögon, när jag bland hednafolken slår alla
      hästar med blindhet.
  5.  Då skola Juda stamfurstar säga i sina hjärtan: »Jerusalems
      invånare äro vår styrka, genom HERREN Sebaot, sin Gud.»

  6.  På den tiden skall jag låta Juda stamfurstar bliva såsom
      brinnande fyrfat bland ved, och såsom eldbloss bland halmkärvar,
      så att de förbränna alla folk runt omkring, både åt höger och åt
      vänster; men Jerusalem skall framgent trona på sin plats, där
      Jerusalem nu är.
      >Ob. v. 18. Sak. 14,10.
  7.  Och först skall HERREN giva seger åt Juda hyddor, för att icke
      Davids hus och Jerusalems invånare skola tillräkna sig större
      ära än Juda.

  8.  På den tiden skall HERREN beskärma Jerusalems invånare; den
      skröpligaste bland dem skall på den tiden vara såsom David, och
      Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom HERRENS ängel
      framför dem.
      >1 Sam. 17,50. 18,7. 2 Sam. 17,8. 18,3. Joel 3,10.
  9.  Och jag skall på den tiden sätta mig i sinnet att förgöra alla
      folk som komma mot Jerusalem.

 10.    Men över Davids hus
        och över Jerusalems invånare
        skall jag utgjuta en nådens och bönens ande,
        så att de se upp till mig,
            och se vem de hava stungit.
        Och de skola hålla dödsklagan efter honom,
            såsom man håller dödsklagan efter ende sonen,
        och skola bittert sörja honom,
            såsom man sörjer sin förstfödde.
      >Jer. 6,26. Hes. 39,29. Joel 2,28. Am. 8,10. Joh. 19,37.
      >Upp. 1,7.

 11.  Ja, på den tiden skall i Jerusalem hållas stor dödsklagan, sådan
      den var, som hölls i Hadadrimmon på Megiddons slätt.
      >2 Kon. 23,29. 2 Krön. 36,22, 25.
 12.  Och släkterna i landet skola hålla dödsklagan var för sig:
      Davids hus släkt för sig, och dess kvinnor för sig, Natans hus'
      släkt för sig, och dess kvinnor för sig,
 13.  Levi hus' släkt för sig, och dess kvinnor för sig, Simeis släkt
      för sig, och dess kvinnor för sig;
      >2 Mos. 6,17.
 14.  så ock alla övriga släkter var för sig, och deras kvinnor för
      sig.

[https://runeberg.org/bibeln/38_13.html]
                         Sakarja, 13 Kapitlet

                Jerusalems rening.  Herden slagen, hans
                    hjord förskingrad och luttrad.

  1.  På den tiden skola Davids hus och Jerusalems invånare få en
      öppen brunn, till att avtvå sin synd och orenhet.
      >Jes. 55,1. Hes. 36,25.
  2.  Och det skall ske på den tiden, säger HERREN Sebaot, att jag
      skall utrota avgudarnas namn ur landet, så att de icke mer skola
      nämnas; profeterna och orenhetens ande skall jag ock skaffa bort
      ur landet.
      >Hes. 30,13. Hos, 2,17. 1 Joh. 4,1 f.

  3.  Och det skall ske, att om någon därefter uppträder såsom profet,
      så skola hans egna föräldrar, hans fader och moder, säga till
      honom: »Du kan icke få leva, du som talar lögn i HERRENS namn.»
      Och hans egna föräldrar, hans fader och moder, skola stinga
      ihjäl honom, när han vill profetera.
      >5 Mos. 13,1 f. 18,20. Jer. 14,15.

  4.  Och det skall ske på den tiden att alla profeter skola blygas
      för sina syner, när de vilja profetera; och för att icke bliva
      röjda skola de icke mer kläda sig i mantel av hår.
      >2 Kon. 1,8. Matt. 3,4.
  5.  Och var och en av dem skall säga: »Jag är ingen profet, en
      åkerman är jag; redan i min ungdom blev jag köpt till träl.»
      >Am. 7,14.
  6.  Och om man då frågar honom: »Vad är det för sår du har på din
      kropp?»  så skall han svara: »Dem har jag fått därhemma, hos
      mina närmaste.»

  7.    Svärd, upp mot min herde,
        mot den man som fick stå mig nära!
        säger HERREN Sebaot.
        Må herden bliva slagen,
            så att fåren förskingras;
        ty jag vill nu vända min hand mot de svaga.
      >Sak. 11,17. Matt. 26,31. Mark. 14,27.
  8.    Och det skall ske i hela landet, säger HERREN,
        att två tredjedelar där skola utrotas och förgås;
        allenast en tredjedel skall där lämnas kvar.
  9.    Och den tredjedelen skall jag låta gå genom eld;
        jag skall luttra dem, såsom man luttrar silver,
        och pröva dem, såsom man prövar guld.
        Så skola de åkalla mitt namn,
        och jag skall bönhöra dem.
        Jag skall säga: »Detta är mitt folk.»
        Och det skall svara: »HERREN är min Gud.»
      >Ps. 50,15. 91,15. 144,15. Jes. 1,25. 6,13. 48,10.
      >Hos. 2,21 f. Mal. 3,3. Joh. 20,28.; Petr. 1,6 f.

[https://runeberg.org/bibeln/38_14.html]
                         Sakarja, 14 Kapitlet

                 Herrens dag.  Jerusalems tillkommande
                       härlighet och helighet.

  1.  Se, en dag skall komma, en HERRENS dag, då man i dig skall
      utskifta byte.
  2.  Ty jag skall församla alla folk till strid mot Jerusalem; och
      staden skall intagas, och husen skola plundras och kvinnorna
      skändas.  Och hälften av folket i staden skall föras bort i
      fångenskap.  Men återstoden därav skall icke bliva utrotad ur
      staden;
      >Jes. 13,16.
  3.  ty HERREN skall draga ut och strida mot de folken, såsom han
      stridde förr på drabbningens dag.
      >Jes. 42,13

  4.  Och han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, gent
      emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna mitt itu,
      mot öster och väster, till en mycket stor dal, i det att ena
      hälften av berget viker undan mot norr, och andra hälften därav
      mot söder.
  5.  Och I skolen fly ned i dalen mellan mina berg, ty dalen mellan
      bergen skall räcka ända till Asel; I skolen fly, såsom I flydden
      för jordbävningen i Ussias, Juda konungs, tid.  Då skall HERREN,
      min Gud, komma, ja, du själv och alla heliga med dig.
      >Am. 1,1.

  6.  Och det skall ske på den dagen att ljuset skall bliva borta, ty
      himlaljusen skola förmörkas.
  7.  Och det bliver en dag som är ensam i sitt slag, och som är känd
      av HERREN, en dag då det varken är dag eller natt, en dag då det
      bliver ljust, när aftonen kommer.
      >Upp. 21,25.

  8.  Och det skall ske på den tiden att rinnande vatten skola utgå
      från Jerusalem, ena hälften mot Östra havet och andra hälften
      mot Västra havet; både sommar och vinter skall det vara så.
      >5 Mos. 11,24. Hes. 47,1 f. Joel 3,18. Joh. 4,14. Upp. 22,1.
  9.  Och HERREN skall då vara konung över hela jorden; ja, på den
      tiden skall HERREN vara en, och hans namn ett.
      >Mal. 1,11. Joh. 10,16.

 10.  Hela landet från Geba till Rimmon, söder om Jerusalem, skall då
      förvandlas till en slättmark; men själva staden skall trona på
      sin höjd, och sträcka sig från Benjaminsporten ända till den
      plats där den förra porten stod, till Hörnporten och
      Hananeltornet och till de kungliga vinpressarna;
      >Jos. 15,32. 19,7. 2 Kon. 14,13. Neh. 3,1 8. Jes. 2,2.
      >Jer. 31,38. Mik. 4,1. Sak. 12,6.
 11.  och folket skall bo där i ro och icke mer givas till spillo, ty
      Jerusalem skall trona i trygghet.
      >Mal. 4,6.

 12.  Men denna hemsökelse skall HERREN låta drabba alla de folk som
      drogo ut för att strida mot Jerusalem: han skall låta deras kött
      ruttna, medan de ännu stå på sina fötter; deras ögon skola
      ruttna i sina hålor och deras tunga skall ruttna i deras mun.
 13.  Och det skall ske på den tiden att HERREN skall sända en stor
      förvirring bland dem; de skola bära hand på varandra, och den
      enes hand skall lyftas mot den andres.
 14.  Också Juda skall strida mot Jerusalem.  Och skatter skola samlas
      tillhopa från alla folk runt omkring: guld, silver och kläder i
      stor myckenhet.

 15.  En likadan hemsökelse skall ock drabba hästar, mulåsnor,
      kameler, åsnor och alla andra djur som finnas där i lägren.

 16.  Och det skall ske att alla överblivna ur alla de folk som kommo
      mot Jerusalem skola år efter år draga ditupp, för att tillbedja
      konungen HERREN Sebaot, och för att fira lövhyddohögtiden.
      >Jes. 66,23.
 17.  Men om någon av jordens folkstammar icke drager upp till
      Jerusalem, för att tillbedja konungen HERREN Sebaot, då skall
      över den icke komma något regn.
      >Jes. 5,6.
 18.  Om Egyptens folkstam icke drager åstad och kommer ditupp, så
      skall ej heller över den komma regn.  Detta bliver den
      hemsökelse som HERREN skall låta drabba de folk som icke draga
      upp för att fira lövhyddohögtiden.
 19.  Ja, så skall Egypten drabbas av sin synd, så skola ock alla
      andra folk drabbas av sin synd, om de icke draga upp för att
      fira lövhyddohögtiden.

 20.  På den tiden skall på hästarnas bjällror stå att läsa: »Helgad
      åt HERREN», och grytorna i HERRENS hus skola vara såsom
      offerskålarna framför altaret.
      >2 Mos. 28,36.
 21.  Och var gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt HERREN
      Sebaot, så att var och en som vill offra kan komma och taga en
      sådan och koka i den.  Och ingen kanané skall mer finnas i HERREN
      Sebaots hus, på den tiden.
      >Hes. 44,7. Joel 3,17. Upp. 21,27.

[https://runeberg.org/bibeln/39_01.html]
                          Malaki, 1 Kapitlet

               Israels otacksamhet mot Herren och dess
                       förakt för hans altare.

  1.  Detta är en utsaga som innehåller HERRENS ord till Israel genom
      Malaki.
  2.  Jag har bevisat eder kärlek, säger HERREN.  Nu frågen I: »Varmed
      har du då bevisat oss kärlek?»

        Esau var ju en broder till Jakob,
            säger HERREN,
        och jag älskade Jakob,
  3.    men Esau hatade jag;
        därför gjorde jag hans berg till en ödemark
        och hans arvedel till ett hemvist för öknens schakaler.

  4.  Om nu Edom säger: »Ja, vi äro förstörda, men vi skola åter bygga
      upp det ödelagda», så svarar HERREN Sebaot:

        »Väl må de bygga upp,
            men jag skall åter riva det ned,
        och så skall man få kalla det 'ogudaktighetens land'
        och 'det folk på vilket HERREN
            evinnerligen vredgas'.
  5.    I skolen få se det med egna ögon,
            och då skolen I säga:
        'HERREN är stor
            utöver Israels gränser.'»

  6.  En son skall hedra sin fader och en tjänare sin herre.  Om nu
      jag är fader, var är då den heder, som skulle visas mig?  Och om
      jag är en herre, var är då den fruktan som man skulle hava för
      mig?  -- så säger HERREN Sebaot till eder, I präster, som
      förakten mitt namn.  Nu frågen I: »Varmed hava vi då visat
      förakt för ditt namn?»
  7.  Jo, därmed att I bären fram ovärdig spis på mitt altare.  Åter
      frågen I: »På vad sätt hava vi betett oss ovärdigt mot dig?»
      Jo, i det att I tänken: »HERRENS bord behöver man icke mycket
      akta.»
  8.  När i fören fram ett offerdjur som är blint, då räknen I sådant
      icke för ont; när I fören fram ett som är lytt eller svagt, då
      räknen I ej heller sådant för ont.  Kom med något sådant till
      din ståthållare, så får du se om han tager gunstigt emot dig
      och bliver dig bevågen, säger HERREN Sebaot.

  9.  Bönfallen alltså nu inför Gud att han må bliva oss nådig.  Kan
      han väl vara eder bevågen, då I haven begått sådant?  säger
      HERREN Sebaot.
 10.  Ack att bland eder funnes någon som ville stänga tempeldörrarna,
      så att I icke längre förgäves upptänden eder eld på mitt altare!
      Jag har icke behag till eder, säger HERREN Sebaot, och till
      offergåvor av eder hand har jag icke lust.
 11.  Från solens uppgång ända till dess nedgång är ju mitt namn stort
      bland folken, och överallt frambäras rökoffer och rena
      offergåvor åt mitt namn; ja, mitt namn är stort bland folken,
      säger HERREN Sebaot.
 12.  Men I ohelgen det, i det att I sägen: »Herrens bord kan man
      gärna försumma, och den spis som gives därtill behöver man
      icke mycket akta.»
 13.  Ja, I sägen: »Icke är det mödan värt!», och så handhaven I det
      vanvördigt, säger HERREN Sebaot.

      När I alltså frambären eder offergåva, då fören I fram vad som
      är rövat, och vad som är lytt och svagt.  Skulle jag hava behag
      till sådana gåvor av eder hand?  säger HERREN.
 14.  Nej, förbannad vare den bedragare, som i sin hjord har ett djur
      av hankön, men ändå, när han har gjort ett löfte, offrar åt
      Herren ett djur som icke duger.  Ty jag är en stor konung,
      säger HERREN Sebaot, och mitt namn är fruktansvärt bland folken.

[https://runeberg.org/bibeln/39_02.html]
                          Malaki, 2 Kapitlet

               Prästernas synd.  Äktenskap med hedniska
                     kvinnor.  Äktenskapsskillnad.

  1.  Därför kommer nu följande bud till eder, I präster.
  2.  Om I icke hörsammen det och akten därpå, så att I given mitt
      namn ära, säger HERREN Sebaot, så skall jag sända förbannelse
      över eder och förbanna edra välsignelser; ja, jag har redan
      förbannat dem, eftersom I icke akten därpå.
  3.  Se, jag skall låta min näpst drabba eder avkomma, och jag skall
      kasta orenlighet i ansiktet på eder, orenligheten efter edra
      högtidsoffer; ja, I skolen själva bliva kastade i denna.

  4.  Då skolen I förstå att jag har sänt till eder detta bud, för
      att mitt förbund med Levi skall bestå, säger HERREN Sebaot.
  5.  Jag hade ett förbund med honom, och däri var liv och frid.
      Sådant gav jag åt honom, för att han skulle frukta mig; och han
      fruktade mig och bävade för mitt namn.
  6.  Rätt undervisning var i hans mun, och ingen orätt fanns på hans
      läppar; fridsamt och redligt vandrade han i min umgängelse och
      omvände många från missgärning.
  7.  Ty prästens läppar skola förvara kunskap, och undervisning skall
      man hämta ur hans mun; han är ju HERREN Sebaots sändebud.
  8.  Men I haven vikit av ifrån vägen; genom eder undervisning haven
      I kommit många på fall.  I haven fördärvat förbundet med Levi,
      säger HERREN Sebaot.
  9.  Därför har ock jag gjort eder föraktade och låga i allt folkets
      ögon, eftersom I icke hållen mina vägar, utan haven anseende
      till personen, när I handhaven undervisningen.

 10.  Hava vi icke alla en och samma fader?  Har icke en och samma Gud
      skapat oss?  Varför handla vi då trolöst mot varandra och bryta
      våra fäders förbund?
 11.  Juda har handlat trolöst, och styggelse är bedriven i Israel och
      i Jerusalem; ty Juda har oskärat HERRENS helgedom, den som han
      älskar, och de hava tagit till äkta kvinnor som dyrka främmande
      gudar.
 12.  Hos den man som så gör må HERREN utrota var levande själ ur
      Jakobs hyddor, jämväl den som frambär offergåvor till HERREN
      Sebaot.

 13.  Och ännu något annat gören I: I vållen, att HERRENS altare
      höljes med tårar, med gråt och klagan, så att han icke mer vill
      se till offergåvorna, ej heller med välbehag kan taga emot något
      ur eder hand.
 14.  Nu frågen I: »Huru så?»  Jo, HERREN var ju vittne mellan dig och
      din ungdoms hustru, henne som du nu har varit trolös emot,
      fastän hon är din maka, din äkta hustru.
 15.  Hava vi då icke en och samma skapare, den i vilkens hand det
      står att vår ande bevaras?  Och vad vill nu denne ene?  Han
      vill ju hava ett gudaktigt släkte.  Tagen eder därför väl till
      vara, så att ingen bliver trolös mot sin ungdoms hustru.
 16.  Ty jag hatar äktenskapsskillnad, säger HERREN, Israels Gud, och
      att man höljer sig i våld såsom i en överklädnad, säger HERREN
      Sebaot.  Tagen eder därför väl till vara, så att I icke bliven
      trolösa.

                          Malaki, 3 Kapitlet

                  Herrens dag skall snart komma, med
                       straff och med luttring.

 17.  I trötten ut HERREN med edert tal.  Nu frågen I: »Varmed trötta
      vi då ut honom?»  Jo, därmed att I sägen: »Den som gör ont är
      ändå god i HERRENS ögon, och till sådana har han behag.  Ty
      varför kommer icke eljest domens Gud?»

[https://runeberg.org/bibeln/39_03.html]
  1.    Se, jag skall sända ut min ängel,
        och han skall bereda väg för mig.
        Och med hast skall han komma till sitt tempel,
        den Herre, som I åstunden,
        ja, förbundets ängel som I begären,
        se, han kommer,
        säger HERREN Sebaot.
  2.    Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag,
        och vem kan bestå, när han uppenbarar sig?
        Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld
        och såsom valkares såpa.

  3.  Och han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det; han
      skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver; och
      sedan skola de frambära åt HERREN offergåvor i rättfärdighet.
  4.  Och Juda offergåvor och Jerusalems skola då behaga HERREN väl,
      likasom i forna dagar och i förgångna år.

  5.  Ja, jag skall komma till eder för att hålla dom, och jag skall
      vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare
      och menedare, så ock mot dem som förhålla dagakarlen hans lön,
      eller förtrycka änkan och den faderlöse eller vränga rätten för
      främlingen, men icke frukta mig, säger HERREN Sebaot.
  6.  Ty jag, HERREN, har icke förändrats, och I, Jakobs barn, haven
      icke heller hört upp:
  7.  allt ifrån edra fäders dagar haven I vikit av ifrån mina stadgar
      och icke hållit dem.

      Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder, säger HERREN
      Sebaot.  Nu frågen I: »Varutinnan skola vi vända om?»
  8.  Menen I då att en människa får röva från Gud?  Ty I röven ju
      från mig.  Åter frågen I: »På vad sätt hava vi rövat från dig?»
      Jo, i fråga om tionden och offergärden.
  9.  Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven I från mig, så
      många I ären.
 10.  Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes
      mat, och pröven så hurudan jag sedan bliver, säger HERREN
      Sebaot.  Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder
      och utgjuta över eder riklig välsignelse.
 11.  Och jag skall näpsa gräshopporna för eder, så att de icke mer
      fördärva eder frukt på marken; ej heller skola edra vinträd mer
      slå fel på fältet, säger HERREN Sebaot.
 12.  Och alla folk skola prisa eder sälla, ty edert land skall då
      vara ljuvligt, säger HERREN Sebaot.

 13.  I haven talat hårda ord mot mig, säger HERREN.  Nu frågen I:
      »Vad hava vi då med varandra talat mot dig?»
 14.  I haven sagt: »Det är fåfängt att tjäna Gud.  Eller vad vinning
      hava vi därav att vi hålla vad han har bjudit oss hålla, och
      därav att vi gå i sorgdräkt inför HERREN Sebaot?
 15.  Nej, de fräcka vilja vi nu prisa sälla; ty de som göra vad
      ogudaktigt är bliva upprättade, de gå fria, huru de än fresta
      Gud.»

 16.  Men därunder hava också de som frukta HERREN talat med varandra;
      och HERREN har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har
      blivit skriven inför hans ansikte, till åminnelse av dessa som
      frukta HERREN och tänka på hans namn.
 17.  Och dessa, säger HERREN Sebaot, skall jag hava såsom min egendom
      på den dag då jag utför mitt verk; och jag skall skona dem,
      såsom en fader skonar sin son som tjänar honom.
 18.  Och I skolen då åter få se vilken skillnad det är mellan den
      rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och
      den som icke tjänar honom.

[https://runeberg.org/bibeln/39_04.html]
                          Malaki, 4 Kapitlet

                     HERRENS dag.  Profeten Elias
                            tillkommelse.


  1.  Ty se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn.  Då
      skola alla fräcka människor och alla som göra vad ogudaktigt
      är bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna
      dem, säger HERREN Sebaot, så att varken rot eller krona lämnas
      kvar av dem.
  2.  Men för eder, I som frukten mitt namn, skall rättfärdighetens
      sol gå upp, med läkedom under sina vingar.  Då skolen I slippa ut
      och hoppa såsom kalvar som hava varit instängda i stallet.
  3.  Och de ogudaktiga skolen I trampa ned, ty de skola bliva såsom
      aska under edra fötter, på den dag då jag utför mitt verk, säger
      HERREN Sebaot.

  4.  Tänken på Moses lag, min tjänares, åt vilken jag på Horeb gav
      stadgar och rätter för hela Israel.

  5.  Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän HERRENS
      stora och fruktansvärda dag kommer.
  6.  Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens
      hjärtan till deras fäder, för att jag icke, när jag kommer,
      skall slå landet med tillspillogivning.

[https://runeberg.org/bibeln/40_01.html]
                Evangelium enligt Matteus, 1 Kapitlet

                Jesu släkttavla.  Hans födelse och hans
                                namn.

  1.  Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.

  2.  Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans
      bröder;
  3.  Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom
      födde Aram;
  4.  Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde
      Salmon;
  5.  Salmon födde Boes med Rakab, Boes födde Jobed med Rut, Jobed
      födde Jessai;
  6.  Jessai födde David, konungen, David födde Salomo med Urias'
      hustru;
  7.  Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia.  Abia födde Asaf;
  8.  Asaf födde Josafat, Josafat födde Joram, Joram födde Osias;
  9.  Osias födde Joatam, Joatam födde Akas, Akas födde Esekias;
 10.  Esekias födde Manasses, Manasses födde Amos, Amos födde Josias;
 11.  Josias födde Jekonias och hans bröder, vid den tid då folket
      blev bortfört i fångenskap till Babylonien.
 12.  Sedan folket hade blivit bortfört i fångenskap till Babylonien,
      födde Jekonias Salatiel, Salatiel födde Sorobabel;
 13.  Sorobabel födde Abiud, Abiud födde Eljakim, Eljakim födde Asor;
 14.  Asor födde Sadok, Sadok födde Akim, Akim födde Eliud;
 15.  Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob;
 16.  Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som
      kallas Kristus.
 17.  Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans
      fjorton leder, och från David intill dess att folket blev
      bortfört i fångenskap till Babylonien fjorton leder, och från
      det att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien intill
      Kristus fjorton leder.

 18.  Med Jesu Kristi födelse gick det så till.

      Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns
      hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande.
 19.  Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke
      utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja
      sig från henne.
 20.  Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i
      drömmen en Herrens ängel för honom och sade: »Josef, Davids son,
      frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är
      avlat i henne är av helig ande.
 21.  Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet
      Jesus[1], ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.»

 22.  Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var
      sagt av Herren genom profeten som sade:
 23.  »Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall
      giva honom namnet Emmanuel» (det betyder Gud med oss).

 24.  När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han som Herrens
      ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig.
 25.  Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom
      gav han namnet Jesus.

[1]  Jämför hebr. jeschuá, som betyder frälsning.

[https://runeberg.org/bibeln/40_02.html]
                Evangelium enligt Matteus, 2 Kapitlet

                De vise männen.  Flykten till Egypten.
                   Herodes' barnamord.  Återkomsten.

  1.  När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes'
      tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem
  2.  och sade: »Var är den nyfödde judakonungen?  Vi hava nämligen
      sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom
      vår hyllning.»
  3.  När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela
      Jerusalem med honom.
  4.  Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland
      folket och frågade dem var Messias skulle födas.
  5.  De svarade honom: »I Betlehem i Judeen; ty så är skrivet genom
      profeten:
  6.    'Och du Betlehem, du judiska bygd,
        ingalunda är du minst bland Juda furstar,
        ty av dig skall utgå en furste
        som skall vara en herde för mitt folk Israel.'»

  7.  Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och
      utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig.
  8.  Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: »Faren åstad och
      forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten
      mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min
      hyllning.»
  9.  När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan
      som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den
      kom över det ställe där barnet var.  Där stannade den.
 10.  Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.
 11.  Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess
      moder.  Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo
      fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och
      myrra.
 12.  Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att
      icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg
      tillbaka till sitt land.

 13.  Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en
      Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och
      dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där,
      till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter
      barnet för att förgöra det.»
 14.  Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig om natten,
      och drog bort till Egypten.
 15.  Där blev han kvar intill Herodes' död, för att det skulle
      fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade:
        »Ut ur Egypten kallade jag min son.»

 16.  När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen,
      blev han mycket vred.  Och han sände åstad och lät döda alla de
      gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år
      gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han
      hade fått genom att utfråga de vise männen.
 17.  Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
      han sade:
 18.    »Ett rop hördes i Rama,
        gråt och mycken jämmer;
        det var Rakel som begrät sina barn,
        och hon ville icke låta trösta sig,
        eftersom de icke mer voro till.»

 19.  Men när Herodes var död, se, då visade sig i drömmen en Herrens
      ängel for Josef, i Egypten,
 20.  och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och
      begiv dig till Israels land; ty de som traktade efter barnets
      liv äro nu döda.»
 21.  Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig, och
      kom så till Israels land.
 22.  Men när han hörde att Arkelaus regerade över Judeen; efter sin
      fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av
      en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder.
 23.  Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette
      Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom
      profeterna, att han skulle kallas nasaré.

[https://runeberg.org/bibeln/40_03.html]
                Evangelium enligt Matteus, 3 Kapitlet

                  Johannes predikar och döper.  Jesus
                                döpes.

  1.  Vid den tiden uppträdde Johannes döparen och predikade i Judeens
      öken
  2.  och sade: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»
  3.  Det var om denne som profeten Esaias talade, när han sade:
        »Hör rösten av en som ropar i öknen:
        'Bereden vägen för Herren,
        gören stigarna jämna för honom.'»

  4.  Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
      sina länder, och hans mat var gräshoppor och vildhonung.
  5.  Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring
      Jordan gick då folket ut till honom
  6.  och lät döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid
      sina synder.

  7.  Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta
      döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har
      ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
  8.  Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.
  9.  Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: 'Vi hava ju
      Abraham till fader'; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar
      kan uppväcka barn åt Abraham.
 10.  Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
      träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden.
 11.  Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter
      mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära
      hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.
 12.  Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin
      loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han
      bränna upp i en eld som icke utsläckes.»

 13.  Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes, vid Jordan, för
      att låta döpa sig av honom;
 14.  men denne ville hindra honom och sade: »Jag behövde döpas av
      dig, och du kommer till mig?»
 15.  Då svarade Jesus och sade till honom: »Låt det nu så ske; ty det
      höves oss att så uppfylla all rättfärdighet.  Då tillstadde han
      honom det.
 16.  Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se,
      då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom
      en duva och komma över honom.
 17.  Och från himmelen kom en röst, som sade: »Denne är min älskade
      Son, i vilken jag har funnit behag.»

[https://runeberg.org/bibeln/40_04.html]
                Evangelium enligt Matteus, 4 Kapitlet

               Jesus frestas av djävulen, bosätter sig
                i Kapernaum, begynner predika, kallar
                       lärjungar, botar sjuka.

  1.  Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han
      skulle frestas av djävulen.
  2.  Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev
      han omsider hungrig.
  3.  Då trädde frestaren fram och sade till honom: »Är du Guds Son,
      så bjud att dessa stenar bliva bröd.»
  4.  Men han svarade och sade: »Det är skrivet: 'Människan skall leva
      icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.'»
  5.  Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och
      ställde honom uppe på helgedomens mur
  6.  och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är
      ju skrivet:
        'Han skall giva sina änglar befallning om dig,
        och de skola bära dig på händerna,
        så att du icke stöter din fot mot någon sten.'»
  7.  Jesus sade till honom: »Det är ock skrivet: 'Du skall icke
      fresta Herren, din Gud.'»
  8.  Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg,
      och visade honom alla riken i världen och deras härlighet
  9.  och sade till honom: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller
      ned och tillbeder mig.»
 10.  Då sade Jesus till honom: »Gå bort, Satan; ty det är skrivet:
      'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du
      tjäna.'»
 11.  Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och
      betjänade honom.

 12.  Men när han hörde att Johannes hade blivit satt i fängelse, drog
      han sig tillbaka till Galileen.
 13.  Och han lämnade Nasaret och begav sig till Kapernaum, som ligger
      vid sjön, på Sabulons och Neftalims område, och bosatte sig där,
 14.  för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten
      Esaias, när han sade:

 15.    »Sabulons land och Neftalims land,
        trakten åt havet till,
        landet på andra sidan Jordan,
        hedningarnas Galileen --
 16.    det folk som där satt i mörker
        fick se ett stort ljus;
        ja, de som sutto i dödens ängd och skugga,
        för dem gick upp ett ljus.»

 17.  Från den tiden begynte Jesus predika och säga: »Gören bättring,
      ty himmelriket är nära.»

 18.  Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder,
      Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät
      i sjön, ty de voro fiskare.
 19.  Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till
      människofiskare.»
 20.  Strax lämnade de näten och följde honom.
 21.  När han hade gått därifrån ett stycke längre fram, fick han se
      två andra bröder, Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans
      broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i båten och
      ordnade sina nät; och han kallade dem till sig.
 22.  Och strax lämnade de båten och sin fader och följde honom.

 23.  Och han gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras
      synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla
      slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket.
 24.  Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien, och man förde till
      honom alla sjuka som voro hemsökta av olika slags lidanden och
      plågor, alla som voro besatta eller månadsrasande eller lama;
      och han botade dem.
 25.  Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och
      Jerusalem och Judeen och från landet på andra sidan Jordan.

[https://runeberg.org/bibeln/40_05.html]
                Evangelium enligt Matteus, 5 Kapitlet

                    Början av Jesu bergspredikan.

  1.  När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han
      hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom.
  2.  Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:
  3.  »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket
      till.
  4.  Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
  5.  Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
  6.  Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de
      skola bliva mättade.
  7.  Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras
      barmhärtighet.
  8.  Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
  9.  Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
 10.  Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty
      dem hör himmelriket till.
 11.  Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och
      förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.
 12.  Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen.  Så
      förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.

 13.  I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed
      skall man då giva det sälta igen?  Till intet annat duger det än
      till att kastas ut och trampas ned av människorna.
 14.  I ären världens ljus.  Icke kan en stad döljas, som ligger uppe
      på ett berg?
 15.  Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan
      man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som
      äro i huset.
 16.  På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att
      de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i
      himmelen.

 17.  I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen
      eller profeterna.  Jag har icke kommit för att upphäva, utan för
      att fullborda.
 18.  Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord
      förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av
      lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.
 19.  Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och
      lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i
      himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han
      skall räknas för stor i himmelriket.
 20.  Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de
      skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i
      himmelriket.

 21.  I haven hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke
      dräpa; och den som dräper, han är hemfallen åt Domstolens[1]
      dom.'
 22.  Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är
      hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder:
      'Du odåga', han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som
      säger: 'Du dåre', han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.
 23.  Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager
      dig till minnes att din broder har något emot dig,
 24.  så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och
      förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.
 25.  Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu
      är med honom på vägen, så att din motpart icke drager dig inför
      domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och du
      bliver kastad i fängelse.
 26.  Sannerligen säger jag dig: Du skall icke slippa ut därifrån,
      förrän du har betalt den yttersta skärven.

 27.  I haven hört att det är sagt: 'Du skall icke begå
      äktenskapsbrott.'
 28.  Men jag säger eder: Var och en som med begärelse ser på en
      annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i
      sitt hjärta.
 29.  Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och
      kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina
      lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna.
 30.  Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och
      kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina
      lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna.

 31.  Det är ock sagt: 'Den som vill skilja sig från sin hustru han
      skall giva henne skiljebrev.'
 32.  Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru
      för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till
      att äktenskapsbrott begås med henne.  Och den som tager en
      frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.

 33.  Ytterligare haven I hört att det är sagt till de gamle: 'Du
      skall icke svärja falskt' och 'Du skall hålla din ed inför
      Herren.'
 34.  Men jag säger eder att I alls icke skolen svärja, varken vid
      himmelen, ty den är 'Guds tron',
 35.  ej heller vid jorden, ty den är 'hans fotapall', ej heller vid
      Jerusalem, ty det är 'den store Konungens stad';
 36.  ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett
      enda hår vare sig vitt eller svart;
 37.  utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej.
      Vad därutöver är, det är av ondo.

 38.  I haven hört att det är sagt: 'Öga för öga och tand för tand.'
 39.  Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan
      om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra
      till åt honom;
 40.  och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din
      livklädnad, så låt honom få manteln med;
 41.  och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så
      gå två med honom.
 42.  Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som
      vill låna av dig.

 43.  I haven hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata
      din ovän.'
 44.  Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som
      förfölja eder,
 45.  och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå
      upp över både onda och goda och låter det regna över både
      rättfärdiga och orättfärdiga.
 46.  Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför?
      Göra icke publikanerna detsamma?
 47.  Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad
      synnerligt gören I därmed?  Göra icke hedningarna detsamma?
 48.  Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är
      fullkomlig.»

[1]  Se Domstol i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/40_06.html]
                Evangelium enligt Matteus, 6 Kapitlet

                 Fortsättning av Jesu bergspredikan.

  1.  »Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför
      människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen
      lön hos eder Fader, som är i himmelen.
  2.  Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för
      dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att
      de skola bliva prisade av människorna.  Sannerligen säger jag
      eder: De hava fått ut sin lön.
  3.  Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få
      veta vad den högra gör,
  4.  så att din allmosa gives i det fördolda.  Då skall din Fader,
      som ser i det fördolda, vedergälla dig.

  5.  Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka
      gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva
      sedda av människorna.  Sannerligen säger jag eder: De hava fått
      ut sin lön.
  6.  Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen
      din dörr, och bed till din Fader i det fördolda.  Då skall din
      Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

  7.  Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna,
      vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords
      skull.
  8.  Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven,
      förrän I bedjen honom.
  9.  I skolen alltså bedja sålunda:

      'Fader vår, som är i himmelen!  Helgat varde ditt namn[1];
 10.  tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på
      jorden;
 11.  vårt dagliga bröd giv oss i dag;
 12.  och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss
      skyldiga äro;
 13.  och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.'

 14.  Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock
      eder himmelske Fader förlåta eder;
 15.  men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder
      Fader förlåta edra försyndelser.

 16.  Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom
      skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av
      människorna med sin fasta.  Sannerligen säger jag eder: De hava
      fått ut sin lön.
 17.  Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte,
 18.  för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan
      allenast av din Fader, som är i det fördolda.  Då skall din
      Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

 19.  Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra,
      och där tjuvar bryta sig in och stjäla,
 20.  utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke
      förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.
 21.  Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.

 22.  Ögat är kroppens lykta.  Om nu ditt öga är friskt, så får hela
      din kropp ljus.
 23.  Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i
      mörker.  Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker,
      huru djupt bliver då icke mörkret!

 24.  Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata
      den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till
      den förre och förakta den senare.  I kunnen icke tjäna både Gud
      och Mamon[2].

 25.  Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv,
      vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I
      skolen kläda eder med.  Är icke livet mer än maten, och kroppen
      mer än kläderna?
 26.  Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de,
      ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske
      Fader dem.  Ären I icke mycket mer än de?
 27.  Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln
      till sin livslängd?
 28.  Och varför bekymren I eder för kläder?  Beskåden liljorna på
      marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
 29.  och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin
      härlighet var så klädd som en av dem.
 30.  Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
      morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder,
      I klentrogne?
 31.  Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi
      äta?'  eller: 'Vad skola vi dricka?'  eller: 'Vad skola vi kläda
      oss med?'
 32.  Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader
      vet att I behöven allt detta.
 33.  Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så
      skall också allt detta andra tillfalla eder.
 34.  Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen
      skall själv bära sitt bekymmer.  Var dag har nog av sin egen
      plåga.»

[1]  Se Fader vår i Ordförklaringarna.
[2]  Se Mamon i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_07.html]
                Evangelium enligt Matteus, 7 Kapitlet

                    Slutet av Jesu bergspredikan.

  1.  »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda;
  2.  ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det
      mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.
  3.  Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
      icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
  4.  Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet
      ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga?
  5.  Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
      du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

  6.  Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra
      pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under
      fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.

  7.  Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna;
      klappen, och för eder skall varda upplåtet.
  8.  Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
      och för den som klappar skall varda upplåtet.
  9.  Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten,
      när han beder honom om bröd,
 10.  eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk?
 11.  Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
      huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen,
      giva vad gott är åt dem som bedja honom!

 12.  Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det
      skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.

 13.  Gån in genom den trånga porten.  Ty vid och bred är den väg som
      leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den;
 14.  och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet,
      och få äro de som finna den.

 15.  Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i
      fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
 16.  Av deras frukt skolen I känna dem.  Icke hämtar man väl
      vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar?
 17.  Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär
      ond frukt.
 18.  Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt
      träd bära god frukt.
 19.  Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i
      elden.
 20.  Alltså skolen I känna dem av deras frukt.  --
 21.  Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig:
      'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja.
 22.  Många skola på 'den dagen'[1] säga till mig: 'Herre, Herre,
      hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit
      ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?'
 23.  Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån
      bort ifrån mig, I ogärningsmän.'

 24.  Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han
      må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på
      hälleberget.
 25.  Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
      blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke
      omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.
 26.  Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem,
      han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på
      sanden.
 27.  Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
      blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess
      fall var stort.»

 28.  När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans
      förkunnelse;
 29.  ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och
      icke såsom deras skriftlärde.

[1]  Se Dagen i Ordförklaringarna

[https://runeberg.org/bibeln/40_08.html]
                Evangelium enligt Matteus, 8 Kapitlet

                  Jesus botar en spetälsk man och en
                  hövitsmans tjänare, så ock Petrus'
               svärmoder och andra sjuka, undervisar om
                sin efterföljelse, stillar en storm på
                       sjön, botar två besatta.

  1.  Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk.
  2.  Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade:
      »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»
  3.  Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill;
      bliv ren.»  Och strax blev han ren från sin spetälska.
  4.  Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för
      någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den
      offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»

  5.  När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram
      till honom och bad honom
  6.  och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider
      svårt.»
  7.  Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?»
  8.  Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du
      går in under mitt tak.  Men säg allenast ett ord, så bliver min
      tjänare frisk.
  9.  Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock
      krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så
      går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han; och om jag
      säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
 10.  När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som
      följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke
      hos någon funnit så stor tro.
 11.  Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och
      få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket,
 12.  men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där
      skall vara gråt och tandagnisslan.»
 13.  Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det
      ske dig.»  Och i samma stund blev tjänaren frisk.

 14.  När Jesus sedan kom in i Petrus' hus, fick han se hans svärmoder
      ligga sjuk i feber.
 15.  Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon
      stod upp och betjänade honom.

 16.  Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som
      voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och
      alla som voro sjuka botade han,
 17.  för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten
      Esaias, när han sade:
        »Han tog på sig våra krankheter,
        och våra sjukdomar bar han.»

 18.  Då nu Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle
      fara över till andra stranden.
 19.  Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: »Mästare, jag
      vill följa dig varthelst du går.»
 20.  Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
      fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
      kan vila sitt huvud.»
 21.  Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd
      mig att först gå bort och begrava min fader.»
 22.  Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava
      sina döda.»

 23.  Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom.
 24.  Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna
      slogo över båten; men han låg och sov.
 25.  Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss;
      vi förgås.»
 26.  Han sade till dem: »I klentrogne, varför rädens I?»  Därefter
      stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles
      lugnt.
 27.  Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en,
      eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?»

 28.  När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra
      stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där.
      Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den
      vägen fram.
 29.  Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds
      Son?  Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?»
 30.  Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet.
 31.  Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut
      oss så låt oss fara in i svinhjorden.»
 32.  Då sade han till dem: »Faren åstad.»  Och de gåvo sig åstad och
      foro in i svinen.  Och se, då störtade sig hela hjorden utför
      branten ned i sjön och omkom i vattnet.
 33.  Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden,
      omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de
      besatta.
 34.  Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se
      honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras
      område.

[https://runeberg.org/bibeln/40_09.html]
                Evangelium enligt Matteus, 9 Kapitlet

               Jesus botar en lam man, kallar Matteus,
               undervisar om fasta, botar en kvinna som
               lider av blodgång, uppväcker från döden
               en synagogföreståndares dotter, öppnar
                 två blindas ögon, botar en dövstum,
                     vandrar omkring i Galileen.

  1.  Och han steg i en båt och for över och kom till sin egen stad.
  2.  Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng.  När
      Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Var vid gott mod,
      min son; dina synder förlåtas dig.»
  3.  Då sade några av de skriftlärde vid sig själva: »Denne hädar.»
  4.  Men Jesus förstod deras tankar och sade: »Varför tänken I i edra
      hjärtan vad ont är?
  5.  Vilket är lättare, att säga: 'Dina synder förlåtas dig' eller
      att säga: 'Stå upp och gå'?
  6.  Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på
      jorden att förlåta synder, så stå upp» -- sade han nu till den
      lame -- »och tag din säng och gå hem.»
  7.  Då stod han upp och gick hem.
  8.  När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade
      givit sådan makt åt människor.

  9.  När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man, som
      hette Matteus, sitta vid tullhuset.  Och han sade till denne:
      »Följ mig.»  Då stod han upp och följde honom.

 10.  När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många
      publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, jämte Jesus
      och hans lärjungar.
 11.  Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: »Huru
      kan eder mästare äta med publikaner och syndare?»
 12.  När han hörde detta, sade han: »Det är icke de friska som behöva
      läkare, utan de sjuka.
 13.  Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: 'Jag har
      behag till barmhärtighet, och icke till offer.'  Ty jag har icke
      kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

 14.  Därefter kommo Johannes' lärjungar till honom och sade: »Varför
      fasta icke dina lärjungar då vi och fariséerna ofta fasta?»
 15.  Jesus svarade dem: »Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så
      länge brudgummen är hos dem?  Men den tid skall komma, då
      brudgummen tages ifrån dem, och då skola de fasta. --
 16.  Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det
      isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet
      skulle bliva värre.
 17.  Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så
      gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut,
      jämte det att läglarna fördärvades.  Nej, man slår nytt vin i
      nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.»

 18.  Medan han talade detta till dem, trädde en synagogföreståndare
      fram och föll ned för honom och sade: »Min dotter har just nu
      dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter
      levande.»
 19.  Då stod Jesus upp och följde honom med sina lärjungar.

 20.  Men en kvinna, som i tolv år hade lidit av blodgång, närmade sig
      honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel.
 21.  Ty hon sade vid sig själv: »Om jag allenast får röra vid hans
      mantel, så bliver jag hulpen.»
 22.  Då vände Jesus sig om, och när han fick se henne, sade han: »Var
      vid gott mod, min dotter; din tro har hjälpt dig.»  Och kvinnan
      var hulpen från den stunden.

 23.  När Jesus sedan kom in i föreståndarens hus och fick se
      flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt,
 24.  sade han: »Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon
      sover.»  Då hånlogo de åt honom.
 25.  Men sedan folket hade blivit utvisat, gick han in och tog
      flickan vid handen.  Då stod hon upp.
 26.  Och ryktet härom gick ut över hela det landet.

 27.  När Jesus gick därifrån, följde honom två blinda som ropade och
      sade: »Davids son, förbarma dig över oss.»
 28.  Och då han kom hem, trädde de blinda fram till honom; och Jesus
      frågade dem: »Tron I att jag kan göra detta?»  De svarade honom:
      »Ja, Herre.»
 29.  Då rörde han vid deras ögon och sade: »Ske eder efter eder tro.»
 30.  Och deras ögon öppnades.  Och Jesus tillsade dem strängeligen
      att se till, att ingen finge veta detta.
 31.  Men de gingo åstad och utspridde ryktet om honom över hela det
      landet.

 32.  När dessa voro på väg ut, förde man till honom en dövstum som
      var besatt.
 33.  Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den
      dövstumme.  Och folket förundrade sig och sade: »Sådant har
      aldrig förut varit sett i Israel.»
 34.  Men fariséerna sade: »Det är med de onda andarnas furste som han
      driver ut de onda andarna.»

 35.  Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i
      deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade
      alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
 36.  Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom
      de voro så illa medfarna och uppgivna, »lika får som icke hava
      någon herde.»
 37.  Därför sade han till sina lärjungar: »Skörden är mycken, men
      arbetarna äro få.
 38.  Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare
      till sin skörd.»

[https://runeberg.org/bibeln/40_10.html]
                Evangelium enligt Matteus, 10 Kapitlet

                 Jesus sänder ut sina tolv lärjungar.

  1.  Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt
      över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota
      alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
  2.  Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas
      Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son,
      och Johannes, hans broder;
  3.  Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob,
      Alfeus' son, och Lebbeus;
  4.  Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
  5.  Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade:

      »Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i
      någon samaritisk stad,
  6.  utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.
  7.  Och där I gån fram skolen I predika och säga: 'Himmelriket är
      nära.'
  8.  Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut
      onda andar.  I haven fått för intet; så given ock för intet.
  9.  Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,
 10.  icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader,
      ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.
 11.  Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken
      vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I
      lämnen den orten.
 12.  Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.
 13.  Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det
      komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I
      tillönsken det vända tillbaka till eder.
 14.  Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
      edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden
      stoftet av edra fötter.
 15.  Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall
      det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

 16.  Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar.  Varen
      fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.
 17.  Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder
      inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;
 18.  och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar,
      för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.

 19.  Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer
      för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall
      bliva eder givet i den stunden.
 20.  Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som
      skall tala i eder.

 21.  Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
      ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
      föräldrar och skola döda dem.
 22.  Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull.  Men
      den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.  --
 23.  När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om
      de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan.  Ty
      sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom
      alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.

 24.  Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren
      förmer än sin herre.
 25.  Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare,
      och tjänaren, om det går honom såsom hans herre.  Om de hava
      kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så
      kalla hans husfolk!
 26.  Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke
      skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall
      bliva känt.
 27.  Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad
      I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.
 28.  Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke
      hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har
      makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.  --
 29.  Säljas icke två sparvar för en skärv[1]?  Och icke en av dem
      faller till jorden utan eder Faders vilja.
 30.  Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
 31.  Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.
 32.  Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom
      skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.
 33.  Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock
      jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.

 34.  I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på
      jorden.  Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.
 35.  Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att
        'sonen sätter sig upp mot sin fader
        och dottern mot sin moder
        och sonhustrun mot sin svärmoder,
 36.    och envar får sitt eget husfolk till fiender'.

 37.  Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke
      värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är
      mig icke värdig;
 38.  och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han
      är mig icke värdig.
 39.  Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister
      sitt liv, för min skull, han skall finna det. --
 40.  Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager
      emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.
 41.  Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han
      skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig
      man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en
      rättfärdig mans lön.
 42.  Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt
      vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -- sannerligen
      säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»

[1]  Se Skärv i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_11.html]
                Evangelium enligt Matteus, 11 Kapitlet

                 Jesus vittnar om sig och om Johannes
               döparen, bestraffar folkets otro, prisar
               sin Faders frälsningsråd, inbjuder till
                   sig de arbetande och betungade.

  1.  När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick
      han därifrån vidare, för att undervisa och predika i deras
      städer.

  2.  Men när Johannes i sitt fängelse fick höra om Kristi gärningar,
      sände han bud med sina lärjungar
  3.  och lät fråga honom: »Är du den som skulle komma, eller skola vi
      förbida någon annan?»
  4.  Då svarade Jesus och sade till dem: »Gån tillbaka och omtalen
      för Johannes vad I hören och sen:
  5.  blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra,
      döda uppstå, och 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'.
  6.  Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»

  7.  När dessa sedan gingo bort, begynte Jesus tala till folket om
      Johannes:
      »Varför var det I gingen ut i öknen?  Var det för att se ett rör
      som drives hit och dit av vinden?
  8.  Eller varför gingen I ut?  Var det för att se en människa klädd
      i fina kläder?  De som bära fina kläder, dem finnen I ju i
      konungapalatsen.
  9.  Varför gingen I då ut?  Var det för att se en profet?  Ja, jag
      säger eder: Ännu mer än en profet är han.
 10.  Han är den om vilken det är skrivet:
        'Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
        och han skall bereda vägen för dig.'
 11.  Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor
      har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen;
      men den som är minst i himmelriket är likväl större än han.
 12.  Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger
      himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka
      det till sig.
 13.  Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes;
 14.  och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma.
 15.  Den som har öron, han höre.

 16.  Men vad skall jag likna detta släkte vid?  Det är likt barn som
      sitta på torgen och ropa till andra barn
 17.  och säga:
        'Vi hava spelat för eder,
        och I haven icke dansat;
        vi hava sjungit sorgesång,
        och I haven icke jämrat eder.'
 18.  Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger
      man: 'Han är besatt av en ond ande.'
 19.  Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger
      man: 'Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners
      och syndares vän!'  Men Visheten har fått rätt av sina barn.»

 20.  Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer i
      vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och
      förehålla dem att de icke hade gjort bättring:
 21.  »Ve dig, Korasin!  Ve dig, Betsaida!  Ty om de kraftgärningar
      som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
      skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska.
 22.  Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag
      bliva drägligare än för eder.

 23.  Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
      Nej, ned till dödsriket måste du fara.  Ty om de kraftgärningar
      som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det
      hava stått ännu i dag.
 24.  Men jag säger eder att det för Sodoms land skall på domens dag
      bliva drägligare än för dig.»

 25.  Vid den tiden talade Jesus och sade: »Jag prisar dig, Fader, du
      himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för
      de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.
 26.  Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.
 27.  Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig.  Och ingen känner
      Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och
      den för vilken Sonen vill göra honom känd.  --
 28.  Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall
      jag giva eder ro.
 29.  Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och
      ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'.
 30.  Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.»

[https://runeberg.org/bibeln/40_12.html]
                Evangelium enligt Matteus, 12 Kapitlet

               Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar
                en man som har en förvissnad hand, så
                   ock en besatt, försvarar sig mot
                fariséerna, varnar för hädelse mot den
                helige Ande, avvisar några som begära
                tecken, giver till känna vilka som äro
                         hans rätta fränder.

  1.  Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält;
      och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och
      äta.
  2.  När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina
      lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.»
  3.  Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han
      och de som följde honom blevo hungriga:
  4.  huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden,
      fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom
      var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna?
  5.  Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta
      sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld?
  6.  Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.
  7.  Och haden I förstått vad det är: 'Jag har behag till
      barmhärtighet, och icke till offer', så skullen I icke hava dömt
      dem skyldiga, som äro utan skuld.
  8.  Ty Människosonen är herre över sabbaten.»

  9.  Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga.
 10.  Och se, där var en man som hade en förvissnad hand.  Då frågade
      de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?»
      De ville nämligen få något att anklaga honom för.
 11.  Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och
      detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och
      drager upp det?
 12.  Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får!  Alltså
      är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.»
 13.  Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.»  Och han
      räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den
      andra.  --
 14.  Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att
      de skulle förgöra honom.

 15.  Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många
      följde honom, och han botade dem alla,
 16.  men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom.
 17.  Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias,
      när han sade:

 18.    »Se, över min tjänare, som jag har utvalt,
        min älskade, i vilken min själ har funnit behag,
        över honom skall jag låta min Ande komma,
        och han skall förkunna rätten bland folken.
 19.    Han skall icke kiva eller skria,
        och hans röst skall man icke höra på gatorna,
 20.    Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa,
        och en rykande veke skall han icke utsläcka,
        intill dess att han har fört rätten fram till seger.
 21.    Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.»

 22.  Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum.
      Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg.
 23.  Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke
      denne är Davids son?»
 24.  Men när fariséerna hörde detta, sade de: »Det är allenast med
      Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda
      andarna.»
 25.  Men han förstod deras tankar och sade till dem:

      »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött,
      och intet samhälle eller hus som har kommit i strid med sig
      självt kan hava bestånd.
 26.  Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med
      sig själv.  Huru kan då hans rike hava bestånd?
 27.  Och om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
      med vem driva då edra egna anhängare ut dem?  De skola alltså
      vara edra domare.
 28.  Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda
      andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.  --
 29.  Eller huru kan någon gå in i en stark mans hus och beröva honom
      hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke?  Först
      därefter kan han plundra hans hus.
 30.  Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
      församlar med mig, han förskingrar.

 31.  Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva
      människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva
      förlåten.
 32.  Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
      honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så
      skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern
      eller i den tillkommande.
 33.  I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess
      frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt
      vara dålig.  Ty av frukten känner man trädet.
 34.  I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I
      själva ären onda?  Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.
 35.  En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en
      ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är.
 36.  Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna
      tala skola de göra räkenskap på domens dag.
 37.  Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord
      skall du dömas skyldig.»

 38.  Då togo några av de skriftlärde och fariséerna till orda och
      sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja se något tecken av
      dig.»
 39.  Men han svarade och sade till dem:

      »Ett ont och trolöst släkte är detta!  Det åstundar ett tecken,
      men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas'
      tecken.
 40.  Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora
      fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter
      vara i jordens sköte.
 41.  Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
      släkte och bliva det till dom.  Ty de gjorde bättring vid Jonas'
      predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
 42.  Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
      tillsammans med detta släkte och bliva det till dom.  Ty hon kom
      från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är
      vad som är mer än Salomo.

 43.  När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
      omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen.
 44.  Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag
      gick ut ifrån.'  Och när han kommer dit och finner det stå
      ledigt och vara fejat och prytt,
 45.  då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
      värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
      för den människan det sista värre än det första.  Så skall det
      ock gå med detta onda släkte.»

 46.  Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans
      bröder och stannade därutanför och ville tala med honom.
 47.  Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå
      härutanför och vilja tala med dig.»
 48.  Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom:
      »Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»
 49.  Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är
      min moder, och här äro mina bröder!
 50.  Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min
      broder och min syster och min moder.»

[https://runeberg.org/bibeln/40_13.html]
                Evangelium enligt Matteus, 13 Kapitlet

                   Jesus undervisar i liknelser om
                himmelriket, bemötes i sin fädernestad
                             med förakt.

  1.  Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig
      vid sjön.
  2.  Då församlade sig mycket folk omkring honom.  Därför steg han i
      en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.
  3.  Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade:

      »En såningsman gick ut för att så.
  4.  Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och
      åto upp det.
  5.  Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och
      det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
  6.  men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det
      icke hade någon rot, torkade det bort.
  7.  Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde
      det.
  8.  Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt,
      dels sextiofalt, dels trettiofalt.
  9.  Den som har öron, han höre.»

 10.  Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du
      till dem i liknelser?»
 11.  Han svarade och sade:

      »Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem
      är det icke givet.
 12.  Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över
      nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han
      har.
 13.  Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende
      ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller
      förstå.
 14.  Så fullbordas på dem Esaias' profetia, den som säger:

        'Med hörande öron skolen I höra,
        och dock alls intet förstå,
        och med seende ögon skolen I se,
        och dock alls intet förnimma.
 15.    Ty detta folks hjärta har blivit förstockat,
        och med öronen höra de illa,
        och sina ögon hava de tillslutit,
        så att de icke se med sina ögon,
        eller höra med sina öron,
        eller förstå med sina hjärtan,
        och omvända sig och bliva helade av mig.

 16.  Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.
 17.  Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga
      män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det,
      och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.

 18.  Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen.
 19.  När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer
      den onde och river bort det som såddes i hans hjärta.  Om en
      sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.
 20.  Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl
      hör ordet och strax tager emot det med glädje,
 21.  men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande
      allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse
      påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.
 22.  Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör
      ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga
      lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.
 23.  Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som
      både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och
      giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»

 24.  En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med
      himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;
 25.  men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland
      vetet och gick sedan sin väg.
 26.  När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock
      ogräset.

 27.  Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre,
      du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?
 28.  Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.'  Tjänarna sade till
      honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det
      tillhopa?'
 29.  Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte
      ogräset, när I samlen detta tillhopa.
 30.  Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när
      skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen
      först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att
      brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»

 31.  En annan liknelse framställde han för dem; han sade:
      »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger
      ned i sin åker.
 32.  Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det
      störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att
      himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»

 33.  En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt
      en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor[1]
      mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

 34.  Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan
      liknelser talade han intet till dem.
 35.  Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade:
        »Jag vill öppna min mun till liknelser,
        uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»

 36.  Därefter lät han folket gå och gick själv hem.  Och hans
      lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss
      liknelsen om ogräset i åkern.»
 37.  Han svarade och sade:

      »Den som sår den goda säden är Människosonen.
 38.  Åkern är världen.  Den goda säden, det är rikets barn, men
      ogräset är ondskans barn.
 39.  Ovännen, som sådde det, är djävulen.  Skördetiden är tidens
      ände.  Skördemännen är änglar.
 40.  Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall
      det ock ske vid tidens ände.
 41.  Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla
      tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till
      fall, och dem som göra vad orätt är,
 42.  och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt
      och tandagnisslan.
 43.  Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike.
      Den som har öron, han höre.

 44.  Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker.  Och
      en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går
      han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.

 45.  Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker
      efter goda pärlor;
 46.  och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer
      vad han äger och köper den.

 47.  Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i
      havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag.
 48.  När den så bliver full, drager man upp den på stranden och
      sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar
      man bort.  --
 49.  Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och
      skilja de onda från de rättfärdiga
 50.  och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och
      tandagnisslan.

 51.  Haven I förstått allt detta?»
      De svarade honom: »Ja.»
 52.  Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit
      en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd
      bär fram nytt och gammalt.»

 53.  När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort
      därifrån.
 54.  Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket
      i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han
      fått denna vishet?  Och hans kraftgärningar, varifrån komma de?
 55.  Är då denne icke timmermannens son?  Heter icke hans moder
      Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och
      Judas?
 56.  Och hans systrar, bo de icke alla hos oss?  Varifrån har han då
      fått allt detta?»
 57.  Så blev han för dem en stötesten.  Men Jesus sade till dem: »En
      profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget
      hus.»
 58.  Och för deras otros skull gjorde han där icke många
      kraftgärningar.

[1]  Se Skäppa i Ordförklaringarna

[https://runeberg.org/bibeln/40_14.html]
                Evangelium enligt Matteus, 14 Kapitlet

                  Johannes döparen halshugges.  Jesus
               bespisar fem tusen män, går på vattnet,
                   botar sjuka i Gennesarets land.

  1.  Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus.
  2.  Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen.  Han
      har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i
      honom.»

  3.  Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och
      sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus'
      hustrus, skull.
  4.  Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig
      att hava henne.»
  5.  Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket,
      eftersom de höllo honom för en profet.
  6.  Men så kom Herodes' födelsedag.  Då dansade Herodias' dotter
      inför dem; och hon behagade Herodes så mycket,
  7.  att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde.
  8.  Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett
      fat Johannes döparens huvud.»
  9.  Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas
      skull bjöd han att man skulle giva henne det,
 10.  och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset.
 11.  Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan;
      och hon bar det till sin moder.
 12.  Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo
      honom.  Sedan gingo de och omtalade det för Jesus.

 13.  Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde
      trakt, där de kunde vara allena.  Men när folket fick höra
      härom, kommo de landvägen efter honom från städerna.
 14.  Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och
      han ömkade sig över dem och botade deras sjuka.

 15.  Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till
      honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden.
      Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa
      sig mat.»
 16.  Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem
      att äta.»
 17.  De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två
      fiskar.»
 18.  Då sade han: »Bären dem hit till mig.»
 19.  Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset.  Och
      han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till
      himmelen och välsignade dem.  Och han bröt bröden och gav dem åt
      lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.

 20.  Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de
      överblivna styckena, tolv korgar fulla.
 21.  Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom
      kvinnor och barn.

 22.  Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
      före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att
      folket skildes åt.
 23.  Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara
      allena och bedja.  När det så hade blivit afton, var han där
      ensam.
 24.  Båten var då redan många stadier[1] från land och hårt ansatt
      av vågorna, ty vinden låg emot.
 25.  Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över
      sjön.
 26.  När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade
      och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.
 27.  Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott
      mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
 28.  Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig
      att komma till dig på vattnet.»
 29.  Han sade: »Kom.»  Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på
      vattnet och kom till Jesus.
 30.  Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och
      då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp
      mig.»
 31.  Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade
      till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»
 32.  När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.
 33.  Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso
      är du Guds Son.»

 34.  När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land.
 35.  Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i
      hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro
      sjuka.
 36.  Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans
      mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

[1]  Se Stadie i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_15.html]
                Evangelium enligt Matteus, 15 Kapitlet

                     Jesus bestraffar fariséernas
                skrymtaktiga nit, bönhör en kananeisk
               kvinna, botar många sjuka, bespisar fyra
                              tusen män.

  1.  Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till
      Jesus och sade:
  2.  »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar?  De två ju
      icke sina händer, när de skola äta.»
  3.  Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva
      Guds bud, för edra stadgars skull?
  4.  Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som
      smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
  5.  Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder:
      'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
      stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin
      fader eller sin moder.
  6.  I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.
  7.  I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:

  8.    'Detta folk ärar mig med sina läppar,
        men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
  9.    och fåfängt dyrka de mig,
        eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»

 10.  Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och
      förstån.
 11.  Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går
      ut ifrån munnen, det orenar människan.»
 12.  Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att
      när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en
      stötesten?»
 13.  Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader
      icke har planterat skall ryckas upp med rötterna.
 14.  Frågen icke efter dem.  De äro blinda ledare; och om en blind
      leder en blind, så falla de båda i gropen.»

 15.  Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss
      detta bildliga tal.»
 16.  Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd?
 17.  Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken
      och har sin naturliga utgång?
 18.  Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och
      det är detta som orenar människan.
 19.  Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt,
      tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.
 20.  Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna
      händer, det orenar icke människan.»

 21.  Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till
      trakten av Tyrus och Sidon.
 22.  Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade:
      »Herre, Davids son, förbarma dig över mig.  Min dotter plågas
      svårt av en ond ande.»
 23.  Men han svarade henne icke ett ord.  Då trädde hans lärjungar
      fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer
      oss ju med sitt ropande.»
 24.  Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de
      förlorade fåren av Israels hus.»
 25.  Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp
      mig.»
 26.  Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet
      från barnen och kasta det åt hundarna.»
 27.  Hon sade: »Ja, Herre.  Också äta ju hundarna allenast av de
      smulor som falla ifrån deras herrars bord.»
 28.  Då svarade Jesus och sade till henne: »O kvinna, din tro är
      stor.  Ske dig såsom du vill.»  Och hennes dotter var frisk ifrån
      den stunden.

 29.  Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön.
      Och han gick upp på berget och satte sig där.
 30.  Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta,
      blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för
      hans fötter, och han botade dem,
 31.  så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta
      vara friska och färdiga, halta gå och blinda se.  Och man
      prisade Israels Gud.

 32.  Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar
      mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt
      kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta
      dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på
      vägen.»
 33.  Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en
      öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?»
 34.  Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?»  De svarade: »Sju,
      och därtill några få småfiskar.»
 35.  Då tillsade han folket att lägra sig på marken.
 36.  Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och
      bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt
      folket.
 37.  Så åto de alla och blevo mätta.  Och de överblivna styckena
      samlade man sedan upp, sju korgar fulla.
 38.  Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och
      barn.
 39.  Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till
      Magadans område.

[https://runeberg.org/bibeln/40_16.html]
                Evangelium enligt Matteus, 16 Kapitlet

                Jesus avvisar några som begära tecken
                från himmelen, varnar för fariséernas
                 och sadducéernas surdeg, bekännes av
                    Petrus vara Messias, Guds Son,
                förutsäger sitt lidande, talar om sin
                            efterföljelse.

  1.  Och fariséerna och sadducéerna kommo dit och ville sätta honom
      på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från
      himmelen.
  2.  Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: 'Det
      bliver klart väder, ty himmelen är röd',
  3.  och om morgonen: 'Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen
      och röd.'  Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om
      tidernas tecken kunnen I icke döma.
  4.  Ett ont och trolöst släkte är detta!  Det åstundar ett tecken,
      men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.»  Och så
      lämnade han dem och gick sin väg.

  5.  När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade
      de förgätit att taga med sig bröd.
  6.  Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara
      för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
  7.  Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke
      hava tagit med oss bröd.»
  8.  Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför
      talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder?
  9.  Förstån I ännu ingenting?  Och kommen I icke ihåg de fem bröden
      åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp?
 10.  Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar
      I då togen upp?
 11.  Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om
      bröd som jag talade till eder?  Tagen eder till vara för
      fariséernas och sadducéernas surdeg.»
 12.  Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade
      bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och
      sadducéernas lära.

 13.  Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han
      sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?»
 14.  De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra
      åter Jeremias eller en annan av profeterna.»
 15.  Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»
 16.  Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande
      Gudens Son.»
 17.  Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon,
      Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig,
      utan min Fader, som är i himmelen.
 18.  Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa[1]
      skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke
      bliva henne övermäktiga.
 19.  Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på
      jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser
      på jorden, det skall vara löst i himmelen.»
 20.  Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var
      Messias.

 21.  Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att
      han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och
      översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
      dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen.
 22.  Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och
      sade: »Bevare dig Gud, Herre!  Ingalunda får detta vederfaras
      dig.»
 23.  Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och
      stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar
      äro icke Guds tankar, utan människotankar.»

 24.  Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill
      efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på
      sig: så följe han mig.
 25.  Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
      som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.
 26.  Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
      förlorar sin själ?  Eller vad kan en människa giva till lösen
      för sin själ?
 27.  Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina
      änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans
      gärningar.
 28.  Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
      som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma
      i sitt rike.»

[1]  Klippa heter på grekiska petra.

[https://runeberg.org/bibeln/40_17.html]
                Evangelium enligt Matteus, 17 Kapitlet

               Jesus förklaras, botar en månadsrasande
               gosse, förutsäger på nytt sitt lidande,
                        betalar tempelskatten.

  1.  Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
      Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där
      de voro allena.
  2.  Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken
      såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.
  3.  Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.
  4.  Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss
      gott att vara[1]; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt
      dig en och åt Moses en och åt Elias en.»
  5.  Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och
      ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i
      vilken jag har funnit behag; hören honom.»
  6.  När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i
      stor förskräckelse.
  7.  Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och
      varen icke förskräckta.»
  8.  När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.

  9.  Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade:
      »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har
      uppstått från de döda.»
 10.  Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de
      skriftlärde säga att Elias först måste komma?»
 11.  Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och
      upprätta allt igen;
 12.  men jag säger eder att Elias redan har kommit.  Men de ville
      icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de
      ville.  Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.»
 13.  Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han
      talade till dem.

 14.  När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom
      och föll på knä för honom
 15.  och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är
      månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta
      i vattnet.
 16.  Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota
      honom.»
 17.  Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
      länge måste jag vara bland eder?  Huru länge måste jag härda ut
      med eder?  Fören honom hit till mig.»
 18.  Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur
      honom; och gossen var botad från den stunden.
 19.  Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus
      och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»
 20.  Han svarade dem: »För eder otros skull.  Ty sannerligen säger
      jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett
      senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig
      härifrån dit bort', och det skall flytta sig; ja, intet skall då
      vara omöjligt för eder.»
 21.  [2]

 22.  Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus
      till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors
      händer,
 23.  och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå
      igen.»  Då blevo de mycket bedrövade.

 24.  Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo
      tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder
      mästare betala tempelskatt?»
 25.  Han svarade: »Jo.»  När han sedan hade kommit hem, förekom honom
      Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon?  Av vilka taga jordens
      konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra
      människor?»
 26.  Han svarade: »Av andra människor.»  Då sade Jesus till honom:
      »Alltså äro då sönerna fria.
 27.  Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned
      till sjön och kasta ut en krok.  Tag så den första fisk som du
      drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna
      en silverpenning[3].  Tag den, och giv den åt dem for mig och
      dig.»

[1]  Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, det är
     gott att vi äro här tillstädes» osv.
[2]  Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
[3]  Se Silverpenning i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_18.html]
                Evangelium enligt Matteus, 18 Kapitlet

               Jesus undervisar om ödmjukhet, talar om
                   faran av förförelser och om rätt
                     beteende mot felande bröder.

  1.  I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade:
      »Vilken är den störste i himmelriket?»
  2.  Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem
  3.  och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder
      och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.
  4.  Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han
      är den störste i himmelriket.
  5.  Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager
      emot mig.
  6.  Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom
      vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han
      sänktes ned i havets djup.
  7.  Ve världen för förförelsers skull!  Förförelser måste ju komma;
      men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

  8.  Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av
      den och kasta den ifrån dig.  Det är bättre för dig att ingå i
      livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda
      fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.
  9.  Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta
      det ifrån dig.  Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än
      att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande
      Gehenna.
 10.  Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger
      eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders
      ansikte.
 11.  [1]
 12.  Vad synes eder?  Om en man har hundra får, och ett av dem har
      kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går
      åstad och söker efter det som har kommit vilse?
 13.  Och händer det då att han finner det -- sannerligen säger jag
      eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio
      som icke hade kommit vilse.
 14.  Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av
      dessa små skall gå förlorad.

 15.  Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom
      det enskilt.  Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din
      broder.
 16.  Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller
      två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens
      utsago'.
 17.  Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen.
      Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig
      såsom en hedning och en publikan.
 18.  Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det
      skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden,
      det skall vara löst i himmelen.

 19.  Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden
      komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det
      beskäras dem av min Fader, som är i himmelen.
 20.  Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt
      ibland dem.»

 21.  Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många
      gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot
      mig?  Är sju gånger nog?»
 22.  Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan
      sjuttio gånger sju gånger.

 23.  Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla
      räkenskap med sina tjänare.
 24.  Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom
      en som var skyldig honom tio tusen pund[2].
 25.  Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle
      säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för
      att skulden måtte bliva betald.
 26.  Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tålamod med
      mig, så skall jag betala dig alltsammans.'
 27.  Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och
      efterskänkte honom hans skuld.
 28.  Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina
      medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar[3];
      och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade:
      'Betala vad du är skyldig.'
 29.  Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Hav tålamod
      med mig, så skall jag betala dig.'
 30.  Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i
      fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig.
 31.  Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa
      vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade
      skett.
 32.  Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du
      onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig,
      eftersom du bad mig därom.
 33.  Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare,
      såsom jag förbarmade mig över dig?'
 34.  Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas
      våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.
 35.  Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av
      hjärtat förlåten var och en sin broder.»

[1]  Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
[2]  Se Pund i Ordförklaringarna.
[3]  Se Silverpenningar i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_19.html]
                Evangelium enligt Matteus, 19 Kapitlet

               Jesus lämnar Galileen, besvarar en fråga
               om äktenskapsskillnad, välsignar barnen,
               undervisar en rik ung man om livets väg
                     och lärjungarna om den sanna
                          försakelsens lön.

  1.  När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen
      och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens
      område.
  2.  Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka.

  3.  Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom
      och sade: »Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av
      vilken orsak som helst?»
  4.  Men han svarade och sade: »Haven I icke läst att Skaparen redan
      i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna'
  5.  och sade: 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin
      moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett
      kött'?
  6.  Så äro de icke mer två, utan ett kött.  Vad nu Gud har
      sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
  7.  Då sade de till honom: »Huru kunde då Moses bjuda att man skulle
      giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?»
  8.  Han svarade dem: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde
      Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen
      har det icke varit så.
  9.  Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för
      otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru,
      han begår äktenskapsbrott.»
 10.  Då sade lärjungarna till honom: »Är det så med mannens ställning
      till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig.»
 11.  Men han svarade dem: »Icke alla kunna taga emot det ordet, utan
      allenast de åt vilka sådant är givet.
 12.  Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån
      moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av
      människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas
      ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig
      oskickliga därtill.  Den som kan taga emot detta, han tage emot
      det.»

 13.  Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga
      händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem.
 14.  Då sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att
      komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.»
 15.  Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.

 16.  Då trädde en man fram till honom och sade: »Mästare, vad gott
      skall jag göra för att få evigt liv?»
 17.  Han sade till honom: »Varför frågar du mig om vad som är gott?
      En finnes som är god.  Men vill du ingå i livet, så håll buden.»
 18.  Han frågade: »Vilka?»  Jesus svarade: »'Du skall icke dräpa', 'Du
      skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du
      skall icke bära falskt vittnesbörd',
 19.  'Hedra din fader och din moder' och 'Du skall älska din nästa
      såsom dig själv.'»
 20.  Då sade den unge mannen till honom: »Allt detta har jag hållit.
      Vad fattas mig ännu?»
 21.  Jesus svarade honom: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och
      sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt
      i himmelen.  Och kom sedan och följ mig.»
 22.  Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty
      han hade många ägodelar.
 23.  Då sade Jesus till sina lärjungar: »Sannerligen säger jag eder:
      För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket.
 24.  Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in
      genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds
      rike.»
 25.  När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade:
      »Vem kan då bliva frälst?»
 26.  Men Jesus såg på dem och sade till dem: »För människor är detta
      omöjligt, men för Gud är allting möjligt.»

 27.  Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
      övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?»
 28.  Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: När världen
      födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets
      tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på
      tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar.
 29.  Och var och en som har övergivit hus, eller bröder eller
      systrar, eller fader eller moder, eller barn, eller jordagods,
      för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall
      få evigt liv till arvedel.
 30.  Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som
      äro de sista skola bliva de första.»

[https://runeberg.org/bibeln/40_20.html]
                Evangelium enligt Matteus, 20 Kapitlet

               Jesus framställer liknelsen om arbetarna
                 i vingården, förutsäger ännu en gång
                sitt lidande, tillrättavisar Sebedeus'
                  söner, giver två blinda deras syn.

  1.  »Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om
      morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård.
  2.  Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss
      dagspenning[1], sände han dem till sin vingård.
  3.  När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra
      stå sysslolösa på torget;
  4.  och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag
      giva eder vad skäligt är.'
  5.  Och de gingo.  Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde
      och gjorde sammalunda.
  6.  Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå
      där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen
      sysslolösa?'
  7.  De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.'  Då sade han
      till dem: 'Gån ock I till min vingård.'
  8.  När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin
      förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men
      begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.'
  9.  Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var
      och en av dem full dagspenning.
 10.  När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men
      också var och en av dem fick samma dagspenning.
 11.  När de så fingo, knorrade de mot husbonden.
 12.  och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du
      har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga
      och solens hetta?'
 13.  Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen
      orätt.  Kom du icke överens med mig om den dagspenningen?
 14.  Tag vad dig tillkommer och gå.  Men åt denne siste vill jag giva
      lika mycket som åt dig.
 15.  Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt?
      Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?'  --
 16.  Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de
      sista.»

 17.  Då nu Jesus ville gå upp till Jerusalem, tog han till sig de
      tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem:
 18.  »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
      överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
      döma honom till döden
 19.  och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas
      och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»

 20.  Då trädde Sebedeus' söners moder fram till honom med sina söner
      och föll ned för honom och ville begära något av honom.
 21.  Han frågade henne: »Vad vill du?»  Hon svarade honom: »Säg att i
      ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din
      högra sida, och den andre på din vänstra.»
 22.  Men Jesus svarade och sade: »I veten icke vad I begären.  Kunnen
      I dricka den kalk som jag skall dricka?»  De svarade honom: »Det
      kunna vi.»
 23.  Då sade han till dem: »Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men
      platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer
      det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka
      så är bestämt av min Fader.»

 24.  När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två
      bröderna.
 25.  Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna
      uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta
      folken känna sin myndighet.
 26.  Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland
      eder, han vare de andras tjänare,
 27.  och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras
      dräng,
 28.  likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig,
      utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»
 29.  När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk.
 30.  Och se, två blinda sutto där vid vägen.  När dessa hörde att det
      var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre,
      förbarma dig över oss, du Davids son.»
 31.  Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de
      ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du
      Davids son.»
 32.  Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen
      I att jag skall göra eder?»
 33.  De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.»
 34.  Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och
      strax fingo de sin syn och följde honom.

[1]  Se Dagspenning i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_21.html]
                Evangelium enligt Matteus, 21 Kapitlet

                  Jesus rider in i Jerusalem, rensar
                 helgedomen, förbannar ett fikonträd,
                tillspörjes om sin makt, bestraffar i
                  två liknelser översteprästerna och
                             fariséerna.

  1.  När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid
      Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar
  2.  och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
      så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
      bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
  3.  Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: 'Herren
      behöver dem'; då skall han strax släppa dem.»
  4.  Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt
      genom profeten som sade:

  5.    »Sägen till dottern Sion:
        'Se, din konung kommer till dig,
        saktmodig, ridande på en åsna,
        på en arbetsåsninnas fåle.'»

  6.  Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt
      dem
  7.  och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina
      mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.
  8.  Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på
      vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen.
  9.  Och folket, både de som gingo före honom och de som följde
      efter, ropade och sade:
        »Hosianna Davids son!
        Välsignad vare han som kommer[1],
        i Herrens namn.
        Hosianna i höjden!»

 10.  När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och
      man frågade: »Vem är denne?»
 11.  Och folket sade: »Det är Jesus, profeten, från Nasaret i
      Galileen.»

 12.  Och Jesus gick in i helgedomen.  Och han drev ut alla dem som
      sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas
      bord och duvomånglarnas säten.
 13.  Och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Mitt hus skall kallas
      ett bönehus.'  Men I gören det till en rövarkula.»

 14.  Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han
      botade dem.
 15.  Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som
      han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade:
      »Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem;
 16.  och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?»  Då svarade
      Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst:
        'Av barns och spenabarns mun
        har du berett dig lov'?»
 17.  Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och
      stannade där över natten.

 18.  När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han
      hungrig.
 19.  Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till
      det, men fann intet därpå, utom allenast löv.  Då sade han till
      det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.»  Och strax
      förtorkades fikonträdet.
 20.  När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru
      kunde fikonträdet så i hast förtorkas?»
 21.  Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder:
      Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna
      göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och
      med kunna säga till detta berg: 'Häv dig upp och kasta dig i
      havet', och det skall ske.
 22.  Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»

 23.  När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde
      översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han
      undervisade; och de sade: »Med vad myndighet gör du detta?  Och
      vem har givit dig sådan myndighet?»
 24.  Jesus svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
      till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder
      med vad myndighet jag gör detta».
 25.  Johannes' döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från
      människor?»  Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara:
      'Från himmelen', så frågar han oss: 'Varför trodden I honom då
      icke?'
 26.  Men om vi svara: 'Från människor', då måste vi frukta för
      folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.»
 27.  De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.»  Då sade
      ock han till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
      myndighet jag gör detta.

 28.  Men vad synes eder?  En man hade två söner.  Och han kom till
      den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.'
 29.  Han svarade och sade: 'Jag vill icke'; men efteråt ångrade han
      sig och gick.
 30.  Och han kom till den andre och sade sammalunda.  Då svarade
      denne och sade: 'Ja, herre'; men han gick icke,
 31.  Vilken av de två gjorde vad fadern ville?»  De svarade: »Den
      förste.»  Jesus sade till dem: »Ja, sannerligen säger jag eder:
      Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I.
 32.  Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I
      trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom.  Och
      fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så
      att I trodden honom.

 33.  Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård,
      och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar
      därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
      vingårdsmän och for utrikes.
 34.  När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till
      vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom.
 35.  Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en
      misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de.
 36.  Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de
      gjorde med dem sammalunda.
 37.  Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: 'De skola
      väl hava försyn för min son.'
 38.  Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra:
      'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans
      arv.'
 39.  Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och
      dräpte honom.
 40.  När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de
      vingårdsmännen?»
 41.  De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa
      förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän,
      som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.»
 42.  Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna:
        'Den sten som byggningsmännen förkastade.
        den har blivit en hörnsten;
        av Herren har den blivit detta,
        och underbar är den i våra ögon'?
 43.  Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och
      givas åt ett folk som bär dess frukt.»
 44.  [2]

 45.  Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser,
      förstodo de att det var om dem som han talade.
 46.  Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket,
      eftersom man höll honom för en profet.

[1]  Se Messias i Ordförklaringarna.
[2]  Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_22.html]
                Evangelium enligt Matteus, 22 Kapitlet

                    Jesus framställer liknelsen om
                konungasonens bröllop, besvarar frågor
               om skattepenningen, om uppståndelsen och
                 om det yppersta budet, ställer sedan
                  själv till fariséerna en fråga om
                      Messias såsom Davids son.

  1.  Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

  2.  »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt
      sin son.
  3.  Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som
      voro bjudna; men de ville icke komma.
  4.  Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till
      dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar
      och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till
      bröllopet.'
  5.  Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt
      jordagods, den andre till sin köpenskap.
  6.  Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte
      dem.
  7.  Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde
      dråparna och brände upp deras stad.
  8.  Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men
      de som voro bjudna voro icke värdiga.
  9.  Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som
      I träffen på.'
 10.  Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som
      de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full
      av bordsgäster.
 11.  Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där
      se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
 12.  Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då
      du icke bär bröllopskläder?'  Och han kunde intet svara.
 13.  Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och
      fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.'  Där skall
      vara gråt och tandagnisslan.
 14.  Ty många äro kallade, men få utvalda.»

 15.  Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de
      skulle söka snärja honom genom något hans ord.
 16.  Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med
      herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är
      sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter
      någon; ty du ser icke till personen.
 17.  Så säg oss då: Vad synes dig?  Är det lovligt att giva kejsaren
      skatt, eller är det icke lovligt?»
 18.  Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att
      snärja mig, I skrymtare?
 19.  Låten mig se skattepenningen.»  Då lämnade de fram till honom en
      penning[1].
 20.  Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»
 21.  De svarade: »Kejsarens.»  Då sade han till dem: »Så given då
      kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
 22.  När de hörde detta, förundrade de sig.  Och de lämnade honom och
      gingo sin väg.

 23.  Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå
      att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom
 24.  och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så
      skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa
      avkomma åt sin broder.'
 25.  Nu voro hos oss sju bröder.  Den förste tog sig hustru och dog,
      och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru
      efter sig åt sin broder.
 26.  Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
 27.  Sist av alla dog hustrun.
 28.  Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till
      hustru?  De hade ju alla äktat henne.»
 29.  Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån
      icke skrifterna, ej heller Guds kraft.
 30.  Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas
      hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
 31.  Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad
      eder är sagt av Gud:
 32.  'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'?  Han är en
      Gud icke för döda, utan för levande.»
 33.  När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

 34.  Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till
      på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;
 35.  och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:
 36.  »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»
 37.  Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt
      ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'
 38.  Detta är det yppersta och förnämsta budet.
 39.  Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa
      såsom dig själv.'
 40.  På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

 41.  Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
 42.  och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?»  De
      svarade honom: »Davids.»
 43.  Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse,
      kalla honom 'herre'?  Han säger ju:
 44.    'Herren sade till min herre:
        Sätt dig på min högra sida,
        till dess jag har lagt dina fiender
        under dina fötter.'
 45.  Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans
      son?»
 46.  Och ingen förmådde svara honom ett ord.  Ej heller dristade sig
      någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.

[1]  Se Penning i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_23.html]
                Evangelium enligt Matteus, 23 Kapitlet

                  Jesu verop över de skriftlärde och
                   fariséerna och hans klagan över
                      Jerusalems obotfärdighet.

  1.  Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar
  2.  och sade:

      »På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.
  3.  Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men
      efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra
      icke.
  4.  De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas
      skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att
      flytta dem.
  5.  Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av
      människorna.  De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på
      sina mantlar stora.
  6.  De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och
      sitta främst i synagogorna
  7.  och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna
      kallas 'rabbi'.
  8.  Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder
      Mästare, och I ären alla bröder.
  9.  Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader'[1], ty en
      är eder Fader, han som är i himmelen.
 10.  Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder
      läromästare, Kristus.
 11.  Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.
 12.  Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den
      som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.

 13.  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten
      himmelriket för människorna!  Själva kommen I icke ditin, och
      dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.
 14.  [2]

 15.  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren
      omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när
      någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn,
      dubbelt värre än I själva ären!

 16.  Ve eder, I blinde ledare, som sägen: 'Om någon svär vid templet,
      så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då
      är han bunden av sin ed'!
 17.  I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller
      templet, som har helgat guldet?
 18.  Så ock: 'Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om
      någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av
      sin ed.'
 19.  I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som
      helgar offergåvan?
 20.  Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid
      allt som ligger därpå.
 21.  Och den som svär vid templet, han svär både vid detta och vid
      honom som bor däri.
 22.  Och den som svär vid himmelen, han svär både vid Guds tron och
      vid honom som sitter därpå.

 23.  Ve eder, I skriftlärde och fariséer.  I skrymtare, som given
      tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är
      viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och
      troheten!  Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
 24.  I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!

 25.  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det
      yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad
      I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska!
 26.  Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att
      sedan också dess utsida må bliva ren.

 27.  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika
      vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro
      fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!
 28.  Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men
      invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.

 29.  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp
      profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter
 30.  och sägen: 'Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi
      icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod'!
 31.  Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som
      dräpte profeterna.
 32.  Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått.
 33.  I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå
      att dömas till Gehenna?
 34.  Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och
      skriftlärde.  Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och
      somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja
      ifrån den ena staden till den andra.
 35.  Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är
      utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill
      Sakarias', Barakias' sons blod, hans som I dräpten mellan
      templet och altaret.
 36.  Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta
      släkte.

 37.  Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
      som äro sända till dig!  Huru ofta har jag icke velat församla
      dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
      vingar!  Men I haven icke velat.
 38.  Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.
 39.  Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den
      tid då I sägen:
        'Välsignad vare han som kommer[3],
        i Herrens namn.'»

[1]  Se Fader i Ordförklaringarna.
[2]  Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
[3]  Se Messias i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_24.html]
                Evangelium enligt Matteus, 24 Kapitlet

                Jesus förutsäger Jerusalems förstöring
                        och sin tillkommelse.

  1.  Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen.  Hans lärjungar
      trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader.
  2.  Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men
      sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten;
      allt skall bliva nedbrutet.»
  3.  När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram
      till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta
      skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och
      tidens ände.»
  4.  Då svarade Jesus och sade till dem:

      »Sen till, att ingen förvillar eder.
  5.  Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias'
      och skola förvilla många.
  6.  Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till,
      att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men
      därmed är ännu icke änden inne.
  7.  Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
      skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter
      den andra;
  8.  men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'[1].
  9.  Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall
      dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt
      namns skull.
 10.  Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den
      andre, och den ene skall hata den andre.
 11.  Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
 12.  Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de
      flesta kallna.
 13.  Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.
 14.  Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela
      världen, till ett vittnesbörd för alla folk.  Och sedan skall
      änden komma.

 15.  När I nu fån se 'förödelsens styggelse'[2], om vilken är talat
      genom profeten Daniel, stå på helig plats -- den som läser
      detta, han give akt därpå --
 16.  då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,
 17.  och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som
      finnes i hans hus,
 18.  och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
      hämta sin mantel.
 19.  Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!
 20.  Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på
      sabbaten.
 21.  Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har
      förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller
      någonsin skall förekomma.
 22.  Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött
      bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva
      förkortad.

 23.  Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är
      han', så tron det icke.
 24.  Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
      så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och
      under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda.
 25.  Jag har nu sagt eder det förut.
 26.  Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån
      icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke.
 27.  Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till
      väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.  --
 28.  Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.

 29.  Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och
      månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla
      ifrån himmelen, och himmelens makter[3] skola bäva.
 30.  Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och
      alla släkter på jorden skola då jämra sig.  Och man skall få se
      'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och
      härlighet.
 31.  Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de
      skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från
      himmelens ena ända till den andra.
 32.  Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse.  När dess kvistar
      begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
      sommaren är nära.
 33.  Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är
      nära och står för dörren.
 34.  Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
      förrän allt detta sker.
 35.  Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
 36.  Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens
      änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.

 37.  Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid
      Människosonens tillkommelse.
 38.  Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och
      drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända
      till den dag då Noa gick in i arken;
 39.  och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem
      allasammans bort -- så skall det ske vid Människosonens
      tillkommelse.
 40.  Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva
      upptagen, och en skall lämnas kvar.
 41.  Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen,
      och en skall lämnas kvar.
 42.  Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer.
 43.  Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken
      nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke
      att någon bröt sig in i hans hus.
 44.  Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det
      skall Människosonen komma.

 45.  Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre
      har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt
      tid --
 46.  salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
      honom göra så.
 47.  Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
      han äger.
 48.  Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt
      hjärta: 'Min herre kommer icke så snart',
 49.  och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med
      dem som äro druckna,
 50.  då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
      det, och i en stund då han icke tänker sig det,
 51.  och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin
      del med skrymtare.  Där skall vara gråt och tandagnisslan.»

[1]  Se Födslovåndor i Ordförklaringarna.
[2]  Se Förödelsens styggelse i Ordförklaringarna.
[3]  Se Makter i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_25.html]
                Evangelium enligt Matteus, 25 Kapitlet

               Jesus framställer liknelserna om de tio
               jungfrurna och om de anförtrodda punden,
               talar om Människosonens dom över folken.

  1.  »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo
      sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.
  2.  Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.
  3.  De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med
      sig.
  4.  De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.
  5.  Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.
  6.  Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer!
      Gån ut och möten honom.'
  7.  Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.
  8.  Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder
      olja, ty våra lampor slockna.'
  9.  Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda
      räcka till för både oss och eder.  Gån hellre bort till dem som
      sälja, och köpen åt eder.'
 10.  Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som
      voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes
      igen.
 11.  Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre,
      låt upp för oss.'
 12.  Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner
      eder icke.'
 13.  Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.

 14.  Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes
      kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina
      ägodelar;
 15.  åt en gav han fem pund[1], åt en annan två och åt en tredje ett
      pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes.
 16.  Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och
      förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.
 17.  Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.
 18.  Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i
      jorden och gömde där sin herres penningar.
 19.  En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap
      med dem.
 20.  Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram
      andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund;
      se, andra fem pund har jag vunnit.'
 21.  Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare!
      När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
      sätta dig över mycket.  Gå in i din herres glädje.'
 22.  Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade:
      'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har
      jag vunnit.'
 23.  Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare!
      När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
      sätta dig över mycket.  Gå in i din herres glädje.'
 24.  Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade:
      'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill
      skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har
      utstrött;
 25.  och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i
      jorden.  Se här har du vad dig tillhör.'
 26.  Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late
      tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått,
      och inbärga, där jag icke har utstrött?
 27.  Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att
      jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.
 28.  Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har
      de tio punden.
 29.  Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han
      får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också
      det han har.
 30.  Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.'  Där
      skall vara gråt och tandagnisslan.

 31.  Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar
      med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.
 32.  Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja
      dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.
 33.  Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på
      den vänstra.
 34.  Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra
      sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning
      det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.
 35.  Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig,
      och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig
      härbärge,
 36.  naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag
      var i fängelse, och I kommen till mig.'
 37.  Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo
      vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att
      dricka?
 38.  Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken
      och klädde dig?
 39.  Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?'
 40.  Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger
      jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta
      bröder, det haven I gjort mot mig.'

 41.  Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra
      sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade[2], till den eviga
      elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
 42.  Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var
      törstig, och I gåven mig icke att dricka;
 43.  jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I
      klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.'
 44.  Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig
      hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller
      i fängelse och tjänade dig icke?'
 45.  Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder:
      Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I
      ej heller gjort mot mig.'
 46.  Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga
      till evigt liv.»

[1]  Se Pund i Ordförklaringarna.
[2]  Eller: Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans
     vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig i förbannelse' osv.

[https://runeberg.org/bibeln/40_26.html]
                Evangelium enligt Matteus, 26 Kapitlet

                    Jesus förutsäger sitt lidande.
                Översteprästerna och de äldste besluta
               att gripa och döda honom.  Han smörjes i
                  Betania, förrådes av Judas, håller
                påskmåltid med lärjungarna, instiftar
                nattvarden, beder i Getsemane, gripes,
               förhöres inför Stora rådet, förnekas av
                               Petrus.

  1.  När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina
      lärjungar:
  2.  »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall
      Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»

  3.  Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos
      översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,
  4.  och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
  5.  Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola
      uppstå bland folket.»

  6.  Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
  7.  framträdde till honom en kvinna som hade med sig en
      alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans
      huvud, där han låg till bords.
  8.  Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför
      skulle detta förspillas?
  9.  Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa
      åt de fattiga.»
 10.  När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I
      kvinnan?  Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
 11.  De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
      alltid.
 12.  När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det
      såsom en tillredelse till min begravning.
 13.  Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta
      evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
      gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

 14.  Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort
      till översteprästerna
 15.  och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna
      honom åt eder?»  Då vägde de upp åt honom trettio
      silverpenningar[1].
 16.  Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att
      förråda honom.

 17.  Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde
      lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi
      skola reda till åt dig att äta påskalammet?»
 18.  Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till
      honom: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag
      hålla påskhögtid med mina lärjungar.'»
 19.  Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde
      till påskalammet.

 20.  När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de
      tolv.
 21.  Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av
      eder skall förråda mig.»
 22.  Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter
      annan: »Icke är det väl jag, Herre?»
 23.  Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i
      fatet, han skall förråda mig.
 24.  Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men
      ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd!  Det
      hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
      född.»
 25.  Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade:
      »Rabbi, icke är det väl jag?»  Han svarade honom: »Du har själv
      sagt det.»

 26.  Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt
      det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är
      min lekamen.»
 27.  Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade:
      »Dricken härav alla;
 28.  ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för
      många till syndernas förlåtelse.
 29.  Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det
      som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det
      nytt med eder i min Faders rike.»

 30.  När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
      Oljeberget.
 31.  Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på
      fall för min skull, ty det är skrivet:
        'Jag skall slå herden,
        och fåren i hjorden skola förskingras.'
 32.  Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
      Galileen.»
 33.  Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma
      på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.»
 34.  Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt,
      förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
 35.  Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag
      dock förvisso icke förneka dig.»  Sammalunda sade ock alla de
      andra lärjungarna.

 36.  Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane.
      Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går
      dit bort och beder.»
 37.  Och han tog med sig Petrus och Sebedeus' två söner; och han
      begynte bedrövas och ängslas.
 38.  Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
      döds; stannen kvar här och vaken med mig.»
 39.  Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte
      och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna
      kalk ifrån mig.  Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!»
 40.  Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande.
      Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort
      stund med mig!
 41.  Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.  Anden är
      villig, men köttet är svagt.»
 42.  Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min
      Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka
      denna kalk, så ske din vilja.»
 43.  När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
      ögon voro förtyngda.
 44.  Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje
      gången, och sade återigen samma ord.
 45.  Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem:
      »Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder!  Se, stunden är nära
      då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.
 46.  Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»

 47.  Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och
      jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från
      översteprästerna och folkets äldste.
 48.  Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den
      som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.»
 49.  Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig,
      rabbi!»  och kysste honom häftigt.
 50.  Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att
      göra.»  Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.

 51.  Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd
      och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg
      så av honom örat.
 52.  Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan:
      ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
 53.  Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att
      han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
 54.  Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste
      ske?»

 55.  I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare
      haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig.  Var
      dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven
      gripit mig.
 56.  Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola
      fullbordas.»

      Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.

 57.  Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till
      översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste
      hade församlat sig.
 58.  Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens
      gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att
      se vad slutet skulle bliva.

 59.  Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
      falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom;
 60.  men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl
      intet.  Slutligen trädde dock två män fram
 61.  och sade: »Denne har sagt: 'Jag kan bryta ned Guds tempel och på
      tre dagar bygga upp det igen.'»
 62.  Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du
      intet?  Huru är det med det som dessa vittna mot dig?»
 63.  Men Jesus teg.  Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär
      dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias,
      Guds Son.»
 64.  Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det.  Men jag säger
      eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens
      högra sida och komma på himmelens skyar.»
 65.  Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har
      hädat.  Vad behöva vi mer några vittnen?  I haven nu hört
      hädelsen.
 66.  Vad synes eder?»  De svarade och sade: »Han är skyldig till
      döden.»
 67.  Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på
      kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen,
 68.  och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det som slog
      dig?»

 69.  Men Petrus satt utanför på gården.  Då kom en tjänstekvinna fram
      till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.»
 70.  Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du
      menar.»
 71.  När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se
      honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från
      Nasaret.»
 72.  Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den
      mannen.»
 73.  Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus:
      »Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.»
 74.  Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den
      mannen.»  Och i detsamma gol hanen.
 75.  Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen
      gal, skall du tre gånger förneka mig.»  Och han gick ut och grät
      bitterligen.

[1]  Se Silverpenning i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_27.html]
                Evangelium enligt Matteus, 27 Kapitlet

                Jesus föres till Pilatus.  Judas tager
                  sig själv av daga.  Jesus förhöres,
                dömes, gisslas, begabbas, korsfästes,
               uppgiver andan, begraves.  Vakt utsättes
                            vid hans grav.

  1.  Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna
      och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle
      döda honom.
  2.  Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade
      honom åt Pilatus, landshövdingen.

  3.  När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd,
      ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna[1]
      tillbaka till översteprästerna och de äldste
  4.  och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått
      oskyldigt blod.»  Men de svarade: »Vad kommer det oss vid?  Du
      får själv svara därför.»
  5.  Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg.
      Sedan gick han bort och hängde sig.

  6.  Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är
      icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är
      blodspenningar.»
  7.  Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem
      Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.
  8.  Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
  9.  Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
      han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna -- priset
      för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som
      israelitiska män hade värderat --
 10.  och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet
      med Herrens befallning till mig.»

 11.  Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen.  Och
      landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?»
      Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»
 12.  Men när översteprästerna och de äldste framställde sina
      anklagelser mot honom, svarade han intet.
 13.  Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att
      vittna mot dig?»
 14.  Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att
      landshövdingen mycket förundrade sig.

 15.  Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en
      fånge lös, vilken de ville.
 16.  Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
 17.  När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I
      att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas
      Messias?»
 18.  Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit
      Jesus inför rätta.
 19.  Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till
      honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige
      man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»
 20.  Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att
      begära Barabbas och låta förgöra Jesus.
 21.  När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de
      två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de:
      »Barabbas.»
 22.  Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som 
      kallas Messias?»  De svarade alla: »Låt korsfästa honom.»
 23.  Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?»  Då skriade de ännu
      ivrigare: »Låt korsfästa honom.»
 24.  När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet
      blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer
      i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod.
      I fån själva svara därför.»
 25.  Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och
      över våra barn.»
 26.  Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och
      utlämnade honom sedan till att korsfästas.

 27.  Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet
      och församlade hela den romerska vakten omkring honom.
 28.  Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd
      mantel
 29.  och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud,
      och i hans högra hand satte de ett rör.  Sedan böjde de knä
      inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas
      konung!»
 30.  Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i
      huvudet.
 31.  Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln
      och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till
      att korsfästas.

 32.  Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene,
      som hette Simon.  Honom tvingade de att gå med och bära hans
      kors.

 33.  Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det
      betyder huvudskalleplats),
 34.  räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han
      hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
 35.  Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig
      genom att kasta lott om dem.
 36.  Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
 37.  Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav
      vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus,
      judarnas konung.»

 38.  Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan
      och den andre på vänstra.
 39.  Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
 40.  och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger
      upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig
      ned från korset.»
 41.  Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och
      de äldste, begabbande ord och sade:
 42.  »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa.  Han är ju
      Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på
      honom.
 43.  Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om
      han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'»
 44.  På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med
      honom.

 45.  Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
      varade ända till nionde timmen.
 46.  Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli,
      Eli, lema sabaktani[2]?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför
      har du övergivit mig?»
 47.  Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han
      kallar på Elias.»
 48.  Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde
      den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att
      dricka.
 49.  Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper
      honom.»
 50.  Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.

 51.  Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån
      och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,
 52.  och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo
      upp.
 53.  De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in
      i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
 54.  Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus
      sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket
      förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»

 55.  Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat
      honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
 56.  Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs
      och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.

 57.  Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid
      namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;
 58.  denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.  Då
      bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.
 59.  Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
 60.  och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i
      klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången
      till graven, gick han därifrån.
 61.  Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de
      sutto gent emot graven.

 62.  Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade
      sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus
 63.  och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den
      villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall
      jag uppstå.'
 64.  Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så
      att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan
      säga till folket att han har uppstått från de döda.  Då bliver
      den sista villan värre än den första.»
 65.  Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden
      graven så gott I kunnen.»
 66.  Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke
      allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.

[1]  Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
[2]  Se Betoning i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/40_28.html]
                Evangelium enligt Matteus, 28 Kapitlet

                Jesus uppstår från de döda, visar sig
                för de sörjande kvinnorna, uppenbarar
                sig i Galileen för sina lärjungar och
               befaller dem att såsom hans sändebud gå
                         ut bland alla folk.

  1.  När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första
      veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att
      se graven.
  2.  Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned
      från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte
      sig på den.
  3.  Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro
      vita såsom snö.
  4.  Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom
      döda.

  5.  Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke
      förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste.
  6.  Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt.
      Kommen hit, och sen platsen där han har legat.
  7.  Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han
      är uppstånden från de döda.  Och han skall före eder gå till
      Galileen; där skolen I få se honom.  Jag har nu sagt eder det.»
  8.  Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med
      stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans
      lärjungar.
  9.  Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!»  Och de
      gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom.
 10.  Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen
      detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där
      skola de få se mig.»

 11.  Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till
      staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade
      hänt.
 12.  Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade
      fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt
      krigsmännen
 13.  och sade: »Så skolen I säga: 'Hans lärjungar kommo om natten och
      stulo bort honom, medan vi sovo.'
 14.  Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa
      honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan
      bekymmer.»
 15.  Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem.
      Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem
      ännu i denna dag.

 16.  Men de elva lärjungarna begåvo sig till det berg i Galileen, dit
      Jesus hade bjudit dem att gå.
 17.  Och när de fingo se honom, tillbådo de honom.  Dock funnos några
      som tvivlade.
 18.  Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given
      all makt i himmelen och på jorden.
 19.  Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande
      dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,
 20.  lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.  Och se,
      jag är med eder alla dagar intill tidens ände.»

[https://runeberg.org/bibeln/41_01.html]
                 Evangelium enligt Markus, 1 Kapitlet

                  Johannes predikar och döper.  Jesus
                 döpes, frestas av djävulen, begynner
               predika, kallar lärjungar, driver ut en
                oren ande, botar Simons svärmoder och
                  andra sjuka, predikar i Galileens
                  synagogor, botar en spetälsk man.

  1.  Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.

  2.  Så är skrivet hos profeten Esaias:
        »Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
        och han skall bereda vägen för dig.
  3.    Hör rösten av en som ropar i öknen:
        'Bereden vägen för Herren,
        gören stigarna jämna för honom.'»
  4.  I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och
      predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
  5.  Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut
      till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och
      bekände därvid sina synder.
  6.  Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
      sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung.
  7.  Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är
      starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att
      upplösa hans skorem.
  8.  Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig
      ande.»

  9.  Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i
      Galileen.  Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes.
 10.  Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig
      och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom.
 11.  Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har
      jag funnit behag.»

 12.  Strax därefter förde Anden honom ut i öknen.
 13.  Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och
      levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.

 14.  Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till
      Galileen och predikade Guds evangelium
 15.  och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören
      bättring, och tron evangelium.»

 16.  När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon
      och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro
      fiskare.
 17.  Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder
      till människofiskare.»
 18.  Strax lämnade de näten och följde honom.
 19.  När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob,
      Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten,
      också de, och ordnade sina nät.
 20.  Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader
      Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

 21.  Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick
      han in i synagogan och undervisade.
 22.  Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin
      lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de
      skriftlärde.

 23.  Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt
      av en oren ande.  Denne ropade
 24.  och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?  Har
      du kommit för att förgöra oss?  Jag vet vem du är, du Guds
      Helige.»
 25.  Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur
      honom.»
 26.  Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst
      och for ut ur honom.
 27.  Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga:
      »Vad är detta?  Det är ju en ny lära, med makt och myndighet.
      Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.»
 28.  Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den
      kringliggande trakten av Galileen.

 29.  Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med
      Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus.
 30.  Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med
      honom om henne.
 31.  Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne;
      och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.

 32.  Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man
      till honom alla som voro sjuka eller besatta;
 33.  och hela staden var församlad utanför dörren.
 34.  Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han
      drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna
      att tala, eftersom de kände honom.

 35.  Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp
      och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.
 36.  Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.
 37.  Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter
      dig.»
 38.  Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de
      närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty
      därför har jag begivit mig ut.»
 39.  Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras
      synagogor, och drev ut de onda andarna.

 40.  Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad
      honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.»
 41.  Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom
      och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.»
 42.  Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.
 43.  Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord
 44.  och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för
      någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din
      rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd
      för dem.»
 45.  Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad
      som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon
      stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man
      till honom från alla håll.

[https://runeberg.org/bibeln/41_02.html]
                 Evangelium enligt Markus, 2 Kapitlet

                 Jesus botar en lam man, kallar Levi,
               undervisar om fasta och om sabbatsbudet.

  1.  Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det
      spordes att han var hemma,
  2.  församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför
      dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.
  3.  Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.
  4.  Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med
      mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan
      de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame
      låg på.
  5.  När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina
      synder förlåtas dig.»
  6.  Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:
  7.  »Huru kan denne tala så?  Han hädar ju.  Vem kan förlåta synder,
      utom Gud allena?»
  8.  Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig
      själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i
      edra hjärtan?
  9.  Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas
      dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?
 10.  Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på
      jorden att förlåta synder,
 11.  så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå
      upp, tag din säng och gå hem.»
 12.  Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn,
      så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade:
      »Sådant hava vi aldrig sett.»

 13.  Åter begav han sig ut och gick längs med sjön.  Och allt folket
      kom till honom, och han undervisade dem.
 14.  När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta
      vid tullhuset.  Och han sade till denne: »Följ mig.»  Då steg han
      upp och följde honom.

 15.  När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom
      bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många
      publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som
      följde honom.
 16.  Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med
      publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan
      han äta med publikaner och syndare?»
 17.  När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska
      som behöva läkare, utan de sjuka.  Jag har icke kommit för att
      kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

 18.  Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta.  Och man kom
      och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då
      Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»
 19.  Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan
      brudgummen ännu är hos dem?  Nej, så länge de hava brudgummen
      hos sig, kunna de icke fasta.
 20.  Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då,
      på den tiden, skola de fasta.  --
 21.  Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon
      så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av
      den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.
 22.  Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
      gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet
      och läglarna fördärvades.  Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»

 23.  Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett
      sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de
      gingo.
 24.  Då sade fariséerna till honom: »Se!  Huru kunna de på sabbaten
      göra vad som icke är lovligt?»
 25.  Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han
      själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:
 26.  huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds
      hus och åt skådebröden -- fastän det ju icke är lovligt för
      andra än för prästerna att äta sådant bröd -- och huru han
      jämväl gav åt dem som följde honom?»
 27.  Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans
      skull, och icke människan för sabbatens skull.
 28.  Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»

[https://runeberg.org/bibeln/41_03.html]
                 Evangelium enligt Markus, 3 Kapitlet

               Jesus botar en man som har en förvissnad
               hand, så ock andra sjuka, förordnar tolv
                    apostlar, försvarar sig mot de
               skriftlärde, varnar för hädelse mot den
               helige Ande, giver till känna vilka som
                       äro hans rätta fränder.

  1.  Och han gick åter in i en synagoga.  Där var då en man som hade
      en förvissnad hand.
  2.  Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på
      sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.
  3.  Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå
      upp, och kom fram.»
  4.  Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att
      göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons
      liv, eller att döda?»  Men de tego.
  5.  Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras
      hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.»
      Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen.  --
  6.  Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med
      herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

  7.  Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en
      stor hop folk följde honom från Galileen.
  8.  Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på
      andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon
      kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora
      ting han gjorde.
  9.  Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas
      tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle
      tränga sig inpå honom.
 10.  Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade
      någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.
 11.  Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och
      och ropade och sade: »Du är Guds Son.»
 12.  Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

 13.  Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han
      själv utsåg; och de kommo till honom.
 14.  Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville
      sända ut till att predika,
 15.  och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.
 16.  Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav
      tillnamnet Petrus;
 17.  vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt
      vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);
 18.  vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och
      Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren
 19.  och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

 20.  Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke
      ens fingo tillfälle att äta.
 21.  Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att
      taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.
 22.  Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att
      han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda
      andarnas furste som han drev ut de onda andarna.
 23.  Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

      »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?
 24.  Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket
      ju icke hava bestånd;
 25.  och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke
      heller det huset kunna äga bestånd.
 26.  Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i
      strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då
      ute med honom.  --
 27.  Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på
      hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke.  Först
      därefter kan han plundra hans hus.

 28.  Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva
      människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru
      hädiskt de än må tala;
 29.  men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin
      förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

 30.  De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

 31.  Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade
      därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.
 32.  Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom:
      »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter
      dig.»
 33.  Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro
      mina bröder?»
 34.  Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom,
      och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
 35.  Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min
      moder.»

[https://runeberg.org/bibeln/41_04.html]
                 Evangelium enligt Markus, 4 Kapitlet

                   Jesus undervisar i liknelser om
                 himmelriket och stillar en storm på
                                sjön.

  1.  Och han begynte åter undervisa vid sjön.  Och där församlade sig
      en stor hop folk omkring honom.  Därför steg han i en båt; och
      han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på
      land utmed sjön.
  2.  Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i
      sin undervisning:

  3.  »Hören!  En såningsman gick ut för att så.
  4.  Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och
      fåglarna kommo och åto upp det.
  5.  Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och
      det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
  6.  men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke
      hade någon rot, torkade det bort.
  7.  Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde
      det, så att det icke gav någon frukt.
  8.  Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav
      frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»
  9.  Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

 10.  När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom
      de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.
 11.  Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given,
      men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,
 12.  för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma,
      och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke
      omvända sig och undfå förlåtelse'.»

 13.  Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru
      skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna?  --
 14.  Vad såningsmannen sår är ordet.
 15.  Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet
      väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan
      ock tager bort ordet som såddes i dem.
 16.  Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det
      är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot
      det med glädje,
 17.  men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast
      till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för
      ordets skull, då komma de strax på fall.
 18.  Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det
      är sagt om dem som väl höra ordet,
 19.  men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och
      begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så
      att det bliver utan frukt.
 20.  Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som
      både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt,
      trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

 21.  Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för
      att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör
      det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.
 22.  Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej
      heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma
      i dagen.
 23.  Om någon har öron till att höra, så höre han.»

 24.  Och han sade till dem: »Akten på vad I hören.  Med det mått som
      I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva
      eder tilldelat.
 25.  Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke
      har, från honom skall tagas också det han har.»

 26.  Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i
      jorden;
 27.  och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och
      säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.
 28.  Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och
      omsider finnes fullbildat vete i axet.
 29.  När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden
      är då inne.»

 30.  Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med
      vilken liknelse skola vi framställa det?
 31.  Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är
      minst av alla frön på jorden;
 32.  men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst
      bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens
      fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

 33.  I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter
      deras förmåga att fatta det;
 34.  och utan liknelse talade han icke till dem.  Men för sina
      lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

 35.  Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över
      till andra stranden.»
 36.  Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan
      förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.
 37.  Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att
      båten redan begynte fyllas.
 38.  Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden.
      Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke
      efter att vi förgås?»
 39.  När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:
      »Tig, var stilla.»  Och vinden lade sig, och det blev alldeles
      lugnt.
 40.  Därefter sade han till dem: »Varför rädens I?  Haven I ännu
      ingen tro?»
 41.  Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är
      då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

[https://runeberg.org/bibeln/41_05.html]
                 Evangelium enligt Markus, 5 Kapitlet

               Jesus botar en besatt och en kvinna som
                 lider av blodgång, uppväcker Jairus'
                          dotter från döden.

  1.  Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
  2.  Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var
      besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
  3.  han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna.  Och icke ens
      med kedjor kunde man numera fängsla honom;
  4.  ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och
      kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder
      fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
  5.  Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på
      bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
  6.  När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och
      föll ned för honom
  7.  och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra,
      Jesus, du Guds, den Högstes, Son?  Jag besvär dig vid Gud, plåga
      mig icke.»
  8.  Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen,
      du orena ande.»
  9.  Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?»  Han svarade honom:
      »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
 10.  Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den
      trakten.
 11.  Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
 12.  Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss
      få fara in i dem.»
 13.  Och han tillstadde dem det.  Då gåvo sig de orena andarna åstad
      och foro in i svinen.  Och hjorden, vid pass två tusen svin,
      störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
 14.  Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och
      på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som
      hade skett.
 15.  När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit
      besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och
      vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
 16.  Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade
      vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
 17.  Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras
      område.
 18.  När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit
      besatt, att han skulle få följa honom.
 19.  Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem
      till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har
      gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
 20.  Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora
      ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

 21.  Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra
      stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod
      vid sjön.
 22.  Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när
      denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
 23.  och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt
      yttersta.  Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver
      hulpen och får leva.»
 24.  Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som
      trängde sig inpå honom.

 25.  Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,
 26.  och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig
      allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något
      gagn; snarare hade det blivit värre med henne.
 27.  Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom,
      och rörde vid hans mantel.
 28.  Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så
      bliver jag hulpen.»
 29.  Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin
      kropp att hon var botad från sin plåga.
 30.  Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut
      ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem
      rörde vid mina kläder?»
 31.  Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på,
      och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»
 32.  Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
 33.  Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade
      skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och
      sade honom hela sanningen.
 34.  Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig.  Gå
      i frid, och var botad från din plåga.»

 35.  Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens
      hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra
      mästaren omak.»
 36.  Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till
      synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»
 37.  Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob
      och Johannes, Jakobs broder.
 38.  Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se
      en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig
      högt.
 39.  Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten?
      Flickan är icke död, hon sover.»
 40.  Då hånlogo de åt honom.  Men han visade ut dem allasammans; och
      han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som
      hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.
 41.  Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita,
      kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).
 42.  Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var
      nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor
      häpnad.
 43.  Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som
      hade skett.  Därefter tillsade han att man skulle giva henne
      något att äta.

[https://runeberg.org/bibeln/41_06.html]
                 Evangelium enligt Markus, 6 Kapitlet

                 Jesus bemötes i sin fädernestad med
                förakt, sänder ut sina tolv apostlar.
                  Johannes döparen halshugges.  Jesus
               bespisar fem tusen män, går på vattnet,
                   botar sjuka i Gennesarets land.

  1.  Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad;
      och hans lärjungar följde honom.
  2.  Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan.  Och
      folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han
      fått detta?  Och vad är det för vishet som har blivit honom
      given?  Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom,
      varifrån komma de?
  3.  Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder
      till Jakob och Joses och Judas och Simon?  Och bo icke hans
      systrar här hos oss?»  Så blev han för dem en stötesten.
  4.  Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin
      fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
  5.  Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han
      botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
  6.  Och han förundrade sig över deras otro.

      Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den
      andra, och undervisade.

  7.  Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och
      två, och gav dem makt över de orena andarna.
  8.  Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom
      allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i
      bältet.
  9.  Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära
      dubbla livklädnader.
 10.  Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så
      stannen där, till dess I lämnen den orten.
 11.  Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
      eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under
      edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

 12.  Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
 13.  och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja
      och botade dem.

 14.  Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit
      känt.  Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från
      de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
 15.  Men andra sade: »Det är Elias.»  Andra åter sade: »Det är en
      profet, lik de andra profeterna.»
 16.  Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som
      jag lät halshugga.  Han bar uppstått från de döda.»

 17.  Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och
      binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin
      broder Filippus' hustrus, skull.  Ty henne hade Herodes tagit
      till äkta,
 18.  och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för
      dig att hava din broders hustru.»
 19.  Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men
      han hade icke makt därtill.
 20.  Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man,
      och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd.  Och när
      han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han
      hörde honom gärna.
 21.  Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag
      gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och
      de förnämsta männen i Galileen.
 22.  Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade
      Herodes och hans bordsgäster.  Och konungen sade till flickan:
      »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
 23.  Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär
      av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
 24.  Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?»
      Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
 25.  Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin
      begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett
      fat Johannes döparens huvud.»
 26.  Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för
      bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
 27.  Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta
      hans huvud.  Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
 28.  och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan,
      och flickan gav det åt sin moder.
 29.  Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans
      döda kropp och lade den i en grav.

 30.  Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom
      allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
 31.  Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde
      trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.»  Ty de
      fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och
      gingo.
 32.  De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara
      allena.
 33.  Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från
      alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och
      kommo fram före dem.
 34.  När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk.  Då
      ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke
      hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda
      stycken.

 35.  Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans
      lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är
      redan långt lidet på dagen.
 36.  Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och
      byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
 37.  Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.»  De
      svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra
      silverpenningar[1] och giva dem att äta?»
 38.  Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I?  Gån och sen
      efter.»  Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill
      två fiskar.»
 39.  Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned
      i gröna gräset.
 40.  Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i
      var.
 41.  Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp
      till himmelen och välsignade dem.  Och han bröt bröden och gav
      dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket;
      också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
 42.  Och de åto alla och blevo mätta.
 43.  Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla,
      därtill ock kvarlevor av fiskarna.
 44.  Och det var fem tusen män som hade ätit.

 45.  Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
      i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han
      själv tillsåg att folket skildes åt.
 46.  Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp
      på berget för att bedja.
 47.  När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han
      var ensam kvar på land.
 48.  Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden
      låg emot dem.  Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående
      på sjön, och skulle just gå förbi dem.
 49.  Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en
      vålnad och ropade högt;
 50.  ty de sågo honom alla och blevo förfärade.  Men han begynte
      strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det
      är jag, varen icke förskräckta.»
 51.  Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig.
      Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
 52.  ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett
      med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

 53.  När de hade farit över till andra stranden, kommo de till
      Gennesarets land och lade till där.
 54.  Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
 55.  och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket
      begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde
      att han var.
 56.  Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon
      gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna.  Och de bådo
      honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och
      alla som rörde vid den blevo hulpna.

[1]  Se Silverpenning i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/41_07.html]
                 Evangelium enligt Markus, 7 Kapitlet

                 Jesus bestraffar fariséernas och de
               skriftlärdes skrymtaktiga nit, bönhör en
                 kananeisk kvinna, botar en dövstum.

  1.  Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från
      Jerusalem, församlade sig omkring honom;
  2.  och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det
      är otvagna, händer.
  3.  Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke
      äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar,
      noga hava tvagit sina händer,
  4.  likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan
      att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som
      de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor
      och kopparskålar.
  5.  Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför
      vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta
      med orena händer?»
  6.  Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I
      skrymtare, såsom det är skrivet:
        'Detta folk ärar mig med sina läppar,
        men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
  7.    och fåfängt dyrka de mig,
        eftersom de läror de förkunna äro människobud.'
  8.  I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»
  9.  Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för
      att hålla edra egna stadgar!
 10.  Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som
      smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
 11.  Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder:
      'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
      stället såsom korban' (det betyder offergåva),
 12.  då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin
      fader eller sin moder.
 13.  På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra
      fäderneärvda stadgar.  Och mycket annat sådant gören I.»

 14.  Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem:
      »Hören mig alla och förstån.
 15.  Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad
      som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»
 16.  [1]

 17.  När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade
      hans lärjungar honom om detta bildliga tal.
 18.  Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd?  Insen I
      icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,
 19.  eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och
      har sin naturliga utgång?»  Härmed förklarade han all mat för
      ren.
 20.  Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det
      som orenar människan.
 21.  Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar,
      otukt, tjuveri, mord,
 22.  äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund,
      hädelse, övermod, oförsynt väsende.
 23.  Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

 24.  Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område.
      Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få
      veta det.  Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
 25.  utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom,
      strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans
      fötter;
 26.  det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst.  Och hon bad
      honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
 27.  Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är
      ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt
      hundarna.»
 28.  Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna
      under bordet allenast av barnens smulor.»
 29.  Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå;
      den onde anden har farit ut ur din dotter.»
 30.  Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg
      att den onde anden hade farit ut.

 31.  Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen
      över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska
      sjön.
 32.  Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad
      honom att lägga handen på denne.
 33.  Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i
      hans öron och spottade och rörde vid hans tunga
 34.  och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata»
      (det betyder: »Upplåt dig»).
 35.  Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han
      talade redigt och klart.
 36.  Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han
      förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.
 37.  Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl
      beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

[1]  Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/41_08.html]
                 Evangelium enligt Markus, 8 Kapitlet

                Jesus bespisar fyra tusen män, avvisar
                några som begära tecken från himmelen,
                 varnar för fariséernas och Herodes'
                 surdeg, giver en blind man hans syn,
                   bekännes av Petrus som Messias,
                förutsäger sitt lidande, talar om sin
                            efterföljelse.

  1.  Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de
      icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och
      sade till dem:
  2.  »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de
      hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.
  3.  Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på
      vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»
  4.  Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en
      öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»
  5.  Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?»  De svarade: »Sju.»
  6.  Då tillsade han folket att lägra sig på marken.  Ock han tog de
      sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar,
      för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.
  7.  De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat
      dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.
  8.  Så åto de och blevo mätta.  Och man samlade sedan upp sju korgar
      med överblivna stycken.
  9.  Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen.
      Sedan lät han dem skiljas åt.
 10.  Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for
      till trakten av Dalmanuta.

 11.  Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de
      ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från
      himmelen.
 12.  Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta
      släkte ett tecken?  Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte
      skall intet tecken givas.»
 13.  Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra
      stranden.

 14.  Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda
      bröd hade de med sig i båten.
 15.  Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara
      för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»
 16.  Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.
 17.  Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om
      att I icke haven bröd med eder?  Fatten och förstån I då ännu
      ingenting?  Äro edra hjärtan så förstockade?

 18.  I haven ju ögon; sen I då icke?  I haven ju öron; hören I då
      icke?
 19.  Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I
      samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?»  De
      svarade honom: »Tolv.»
 20.  »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många
      korgar fulla av stycken samladen I då upp?»  De svarade: »Sju.»
 21.  Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

 22.  Därefter kommo de till Betsaida.  Och man förde till honom en
      som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.
 23.  Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn;
      sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och
      frågade honom: »Ser du något?»
 24.  Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag
      ser dem gå omkring, men de likna träd.»
 25.  Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han
      tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting
      klart.
 26.  Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»

 27.  Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea
      Filippi.  På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till
      dem: »Vem säger folket mig vara?»
 28.  De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias,
      andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'»
 29.  Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»  Petrus svarade
      och sade till honom: »Du är Messias.»
 30.  Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om
      honom.

 31.  Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida
      mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och
      översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
      dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.
 32.  Och han talade detta i oförtäckta ordalag.  Då tog Petrus honom
      avsides och begynte ivrigt motsäga honom.
 33.  Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade
      han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig
      icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan
      människotankar.»

 34.  Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade
      till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig
      själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.
 35.  Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
      som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall
      bevara det.
 36.  Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
      förlorar sin själ?
 37.  Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
 38.  Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och
      syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när
      han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

9:1.  [1]

[1]  Mark. 9:1 hör  egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/41_09.html]
  1.  Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder:
      Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden,
      förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»

                 Evangelium enligt Markus, 9 Kapitlet

               Jesus förklaras, botar en månadsrasande
               gosse, förutsäger på nytt sitt lidande,
                bestraffar lärjungarnas storhetstankar
                  och falska nit, talar om faran av
                             förförelser.

  2.  Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
      Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro
      allena.  Och hans utseende förvandlades inför dem;
  3.  och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen
      valkare på jorden kan göra kläder så vita.
  4.  Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade
      med Jesus.
  5.  Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss
      gott att vara[1]; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses
      en och åt Elias en.»
  6.  Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras
      förskräckelse.
  7.  Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst:
      »Denne är min älskade Son; hören honom.»
  8.  Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke
      mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

  9.  Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke,
      förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för
      någon omtala vad de hade sett.
 10.  Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra
      om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda.
 11.  Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias
      först måste komma?»
 12.  Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och
      upprätta allt igen.  Men huru kan det då vara skrivet om
      Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad?
 13.  Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo
      mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att
      det skulle gå honom.»

 14.  När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk
      var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade
      med dem.
 15.  Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna
      och skyndade fram och hälsade honom.
 16.  Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»
 17.  Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört
      till dig min son, som är besatt av en stum ande.
 18.  Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och
      fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och
      bliver såsom livlös.  Nu bad jag dina lärjungar att de skulle
      driva ut honom, men de förmådde det icke.»
 19.  Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge
      måste jag vara hos eder?  Huru länge måste jag härda ut med
      eder?  Fören honom till mig.»
 20.  Och de förde honom till Jesus.  Och strax då han fick se Jesus,
      slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och
      vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.
 21.  Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med
      honom?»  Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn;
 22.  och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i
      vattnet, för att förgöra honom.  Men om du förmår något, så
      förbarma dig över oss och hjälp oss.»
 23.  Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du.  Allt förmår
      den som tror.»
 24.  Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror!  Hjälp min
      otro.»
 25.  Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade
      han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och
      döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer
      in i honom.»
 26.  Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och
      gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen
      var död.
 27.  Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod
      då upp.

 28.  När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar
      honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut
      honom?»
 29.  Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något
      annat än bön och fasta.»

 30.  Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville
      icke att någon skulle få veta det.
 31.  Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem:
      »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och
      man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit
      dödad skall han uppstå igen.»
 32.  Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga
      honom.

 33.  Och de kommo till Kapernaum.  Och när han hade kommit dit där
      han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på
      vägen?»
 34.  Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken
      som vore störst.
 35.  Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till
      dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av
      alla och allas tjänare.»
 36.  Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog
      han det upp i famnen och sade till dem:
 37.  »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot
      mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan
      honom som har sänt mig.»

 38.  Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke
      följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville
      hindra honom, eftersom han icke följde oss.»
 39.  Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt
      namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om
      mig.
 40.  Ty den som icke är emot oss, han är för oss.
 41.  Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I
      hören Kristus till -- sannerligen säger jag eder: Han skall
      ingalunda gå miste om sin lön.
 42.  Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det
      bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i
      havet.

 43.  Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den.  Det är
      bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna
      i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke
      utsläckes.
 44.  [2]
 45.  Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den.  Det är
      bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna
      i behåll och kastas i Gehenna.
 46.  [2]
 47.  Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det.  Det är
      bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda
      ögonen i behåll och kastas i Gehenna,
 48.  där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'.
 49.  Ty var människa måste saltas med eld.
 50.  Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed
      skolen I då återställa dess kraft?  -- Haven salt i eder och
      hållen frid inbördes.»

[1]  Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, det är
     gott att vi äro här tillstädes» osv.
[2]  Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/41_10.html]
                Evangelium enligt Markus, 10 Kapitlet

               Jesus lämnar Galileen, besvarar en fråga
               om äktenskapsskillnad, välsignar barnen,
               undervisar en rik man om livets väg och
               sina lärjungar om den sanna försakelsens
                  lön, förutsäger ännu en gång sitt
               lidande, tillrättavisar Sebedeus' söner,
                     giver en blind man hans syn.

  1.  Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra
      sidan Jordan, till Judeens område.  Och mycket folk församlades
      åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed
      var.

  2.  Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och
      frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från
      sin hustru.
  3.  Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?»
  4.  De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt
      sin hustru och så skilja sig från henne.»
  5.  Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev
      han åt eder detta bud.
  6.  Men redan vid världens begynnelse 'gjorde Gud dem till man och
      kvinna'.
  7.  'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder.
  8.  Och de tu skola varda ett kött.'  Så äro de icke mer två, utan
      ett kött.
  9.  Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
 10.  När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter
      om detsamma.
 11.  Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och
      tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne.
 12.  Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan
      man, då begår hon äktenskapsbrott.

 13.  Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid
      dem; men lärjungarna visade bort dem.
 14.  När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten
      barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike
      hör sådana till.
 15.  Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
      såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
 16.  Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och
      välsignade dem.

 17.  När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg,
      skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade
      honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv
      till arvedel?»
 18.  Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god?  Ingen är god
      utom Gud allena.
 19.  Buden känner du: 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå
      äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära
      falskt vittnesbörd', 'Du skall icke undanhålla någon vad honom
      tillkommer', Hedra din fader och din moder.'»
 20.  Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från
      min ungdom.»
 21.  Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till
      honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och
      giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen.  Och kom
      sedan och följ mig.»
 22.  Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad
      bort, ty han hade många ägodelar.
 23.  Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru
      svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds
      rike!»
 24.  Men lärjungarna häpnade vid hans ord.  Då tog Jesus åter till
      orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke
      att komma in i Guds rike!
 25.  Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för
      den som är rik att komma in i Guds rike.»
 26.  Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då
      bliva frälst?»
 27.  Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men
      icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»

 28.  Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
      övergivit allt och följt dig.»
 29.  Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min
      och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller
      systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods,
 30.  ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här
      i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och
      jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande
      tidsåldern evigt liv.
 31.  Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista
      bliva de första.»

 32.  Och de voro på vägen upp till Jerusalem.  Och Jesus gick före
      dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro
      uppfyllda av fruktan.  Då tog han åter till sig de tolv och
      begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom:
 33.  »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
      överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
      döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna,
 34.  och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla
      honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå
      igen.»

 35.  Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, fram till honom
      och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss
      få vad vi nu tänka begära av dig.»
 36.  Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?»
 37.  De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta
      på din högra sida, och den andre på din vänstra.»
 38.  Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären.  Kunnen I
      dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag
      genomgår?»
 39.  De svarade honom: »Det kunna vi.»  Då sade Jesus till dem: »Ja,
      den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag
      genomgår skolen I genomgå,
 40.  men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra
      tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla
      dem för vilka så är bestämt.»

 41.  När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och
      Johannes.
 42.  Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de
      som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar,
      och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet.
 43.  Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst
      bland eder, han vare de andras tjänare,
 44.  och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.
 45.  Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig,
      utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»

 46.  Och de kommo till Jeriko.  Men när han åter gick ut ifrån
      Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk,
      satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus' son.
 47.  När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa
      och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»
 48.  Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men
      han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»
 49.  Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.»  Och de kallade
      på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp;
      han kallar dig till sig.»
 50.  Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom
      fram till Jesus.
 51.  Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall
      göra dig?»  Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min
      syn.»
 52.  Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.»  Och strax
      fick han sin syn och följde honom på vägen.

[https://runeberg.org/bibeln/41_11.html]
                Evangelium enligt Markus, 11 Kapitlet

               Jesus rider in Jerusalem, förbannar ett
               fikonträd, rensar helgedomen, undervisar
               om trons kraft, tillspörjes om sin makt.

  1.  När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania
      vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar
  2.  och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
      så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där
      bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och
      fören den hit.
  3.  Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I
      svara: 'Herren behöver den, men han skall strax sända den
      tillbaka hit.»

  4.  Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför
      en port vid vägen, och de löste den.
  5.  Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I?
      Varför lösen I fålen?»
  6.  Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit.  Då lät man dem
      vara.
  7.  Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den,
      och han satte sig upp på den.
  8.  Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av
      kvistar och löv på fälten och strödde på vägen.
  9.  Och de som gingo före och de som följde efter ropade:

        »Hosianna!
        Välsignad vare han som kommer[1],
        i Herrens namn.
 10.    Välsignat vare vår fader Davids rike,
        som nu kommer.
        Hosianna i höjden!»

 11.  Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han
      hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen,
      gick han med de tolv ut till Betania.

 12.  När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev
      han hungrig.
 13.  Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick
      han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något
      därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än
      löv, det var icke då fikonens tid.
 14.  Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte
      någon frukt av dig.»  Och hans lärjungar hörde detta.

 15.  När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen
      och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen.  Och
      han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten;
 16.  han tillstadde icke heller att man bar någonting genom
      helgedomen.
 17.  Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: 'Mitt hus
      skall kallas ett bönehus för alla folk.'  Men I haven gjort det
      till en rövarkula.»

 18.  Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte
      de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom,
      eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.

 19.  När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.
 20.  Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se
      fikonträdet vara förtorkat ända från roten.
 21.  Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom:
      »Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.»
 22.  Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud.
 23.  Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv
      dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt
      hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske
      honom så.
 24.  Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron
      att det är eder givet; och det skall ske eder så.
 25.  Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot
      någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta
      eder edra försyndelser.»
 26.  [2]

 27.  Så kommo de åter till Jerusalem.  Och medan han gick omkring i
      helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de
      äldste fram till honom;
 28.  och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta?  Och
      vem har givit dig myndighet att göra detta?»
 29.  Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren
      mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör
      detta.
 30.  Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?
      Svaren mig härpå.»
 31.  Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från
      himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
 32.  Eller skola vi svara: 'Från människor'?»  -- det vågade de icke
      av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen
      var en profet.
 33.  De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.»  Då sade
      Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet
      jag gör detta.»

[1]  Se Messias i Ordförklaringarna.
[2]  Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/41_12.html]
                Evangelium enligt Markus, 12 Kapitlet

                 Jesus bestraffar i en liknelse om en
               vingård sina motståndare, besvarar deras
                    frågor om skattepenningen, om
               uppståndelsen och om det yppersta budet,
                  ställer själv till dem en fråga om
               Messias såsom Davids son, varnar för de
                 skriftlärde, uttalar sig om en änkas
                              offergåva.

  1.  Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en
      vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar
      och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
      vingårdsmän och for utrikes.
  2.  När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
      vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära
      någon del av vingårdens frukt.
  3.  Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom
      gå tomhänt tillbaka.
  4.  Åter sände han till dem en annan tjänare.  Honom slogo de i
      huvudet och skymfade.
  5.  Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de.
      Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och
      andra dräpte de.
  6.  Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade.  Honom sände
      han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava
      försyn för min son.'
  7.  Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom,
      låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.'
  8.  Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut
      ur vingården.  --
  9.  Vad skall nu vingårdens herre göra?  Jo, han skall komma och
      förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.
 10.  Haven I icke läst detta skriftens ord:
        'Den sten som byggningsmännen förkastade,
        den har blivit en hörnsten;
 11.    av Herren har den blivit detta,
        och underbar är den i våra ögon'?»

 12.  De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket;
      ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna
      liknelse.  Så läto de honom vara och gingo sin väg.
 13.  Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för
      att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.
 14.  Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är
      sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till
      personen, utan lär om Guds väg vad sant är.  Är det lovligt att
      giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?  Skola vi giva
      skatt, eller icke giva?»
 15.  Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken
      I att snärja mig?  Tagen hit en penning[1], så att jag får se
      den.»
 16.  Då lämnade de fram en sådan.  Därefter frågade han dem: »Vems
      bild och överskrift är detta?»  De svarade honom: »Kejsarens.»
 17.  Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör,
      och Gud vad Gud tillhör.»  Och de förundrade sig högeligen över
      honom.

 18.  Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det
      icke gives någon uppståndelse.  Dessa frågade honom och sade:
 19.  »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har
      en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar
      barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta
      och skaffa avkomma åt sin broder.
 20.  Nu voro här sju bröder.  Den förste tog sig en hustru, men dog
      utan att lämna någon avkomma efter sig.
 21.  Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att
      lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
 22.  Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter
      sig.  Sist av alla dog ock hustrun.
 23.  Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få
      henne till hustru?  De hade ju alla sju tagit henne till
      hustru.»
 24.  Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och
      varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
 25.  Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej
      heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i
      himmelen.
 26.  Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i
      Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud
      sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och
      Jakobs Gud'?
 27.  Han är en Gud icke för döda, utan för levande.  I faren mycket
      vilse.»

 28.  Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras
      ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl.  Denne
      frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»
 29.  Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel!  Herren,
      vår Gud, Herren är en.
 30.  Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av
      all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'
 31.  Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig
      själv.'  Intet annat bud är större än dessa.»
 32.  Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning
      rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än
      han.
 33.  Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt
      förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig
      själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.»
 34.  Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han
      till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.»  Sedan dristade
      sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.

 35.  Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna
      fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids
      son?
 36.  David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:
        'Herren sade till min herre:
        Sätt dig på min högra sida,
        till dess jag har lagt dina fiender
        dig till en fotapall.'
 37.  Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara
      hans son?»

      Och folkskarorna hörde honom gärna.

 38.  Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara
      för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och
      gärna vilja bliva hälsade på torgen
 39.  och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna
      vid gästabuden --
 40.  detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
      skull hålla långa böner.  De skola få en dess hårdare dom.»

 41.  Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket
      lade ned penningar i offerkistorna.  Och många rika lade dit
      mycket.
 42.  Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar[2], det är ett
      öre.
 43.  Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
      »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än
      alla de andra som lade något i offerkistorna.
 44.  Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av
      sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»

[1]  Se Penning i Ordförklaringarna.
[2]  Se Skärv i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/41_13.html]
                Evangelium enligt Markus, 13 Kapitlet

                   Jesu förutsägelse om Jerusalems
                 förstöring och om sin tillkommelse.

  1.  Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till
      honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!»
  2.  Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men
      här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva
      nedbrutet.»

  3.  När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade
      honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro
      allena:
  4.  »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till
      att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.»
  5.  Då begynte Jesus tala till dem och sade:

      »Sen till, att ingen förvillar eder.
  6.  Många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och
      skola förvilla många.
  7.  Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren
      icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke
      änden inne.
  8.  Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
      skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och
      hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till
      'födslovåndorna'[1].
  9.  Men tagen I eder till vara.  Man skall då draga eder inför
      domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas
      fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett
      vittnesbörd för dem.
 10.  Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.

 11.  När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören
      eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som
      bliver eder givet i den stunden, det mån I tala.  Ty det är icke
      I som skolen tala, utan den helige Ande.

 12.  Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
      ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
      föräldrar och skola döda dem.
 13.  Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull.  Men
      den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

 14.  Men när I fån se 'förödelsens styggelse'[2] stå där han icke
      borde stå -- den som läser detta, han give akt därpå -- då må de
      som äro i Judeen fly bort till bergen,
 15.  och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att
      hämta något ur sitt hus,
 16.  och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
      hämta sin mantel.
 17.  Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden!
 18.  Men bedjen att det icke må ske om vintern.
 19.  Ty den tiden skall bliva 'en tid av vedermöda, så svår att dess
      like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från
      den tid då Gud skapade världen, intill nu', ej heller någonsin
      skall förekomma.
 20.  Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött
      bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors
      skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.

 21.  Och om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Se
      där är han', så tron det icke.
 22.  Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
      så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för
      att, om möjligt, förvilla de utvalda.
 23.  Men tagen I eder till vara.  Jag har nu sagt eder allt förut.

 24.  Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas
      och månen upphöra att giva sitt sken,
 25.  och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna[3] i
      himmelen skola bäva.
 26.  Och då skall man få se 'Människosonen komma i skyarna' med stor
      makt och härlighet.
 27.  Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda
      från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens
      ända.
 28.  Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse.  När dess kvistar
      begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
      sommaren är nära.
 29.  Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är
      nära och står för dörren.
 30.  Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
      förrän allt detta sker.
 31.  Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.
 32.  Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna
      i himmelen, icke ens Sonen -- ingen utom Fadern.

 33.  Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne.
 34.  Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver
      sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans
      särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka.
 35.  likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre
      kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i
      hanegället eller på morgonen;
 36.  vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt
      kommer.
 37.  Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»

[1]  Se Födslovåndor i Ordförklaringarna.
[2]  Se Förödelsens styggelse i Ordförklaringarna.
[3]  Se Makter i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/41_14.html]
                Evangelium enligt Markus, 14 Kapitlet

                 Översteprästerna och de skriftlärde
                 lägga råd mot Jesus.  Han smörjes i
                  Betania, förrådes av Judas, håller
                påskmåltid med lärjungarna, instiftar
                nattvarden, beder i Getsemane, gripes,
               förhöres inför Stora rådet, förnekas av
                               Petrus.

  1.  Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid.
      Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
      att gripa honom med list och döda honom.
  2.  De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter
      skola uppstå bland folket.»

  3.  Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där
      låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en
      alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus.  Och hon
      bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud.
  4.  Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra:
      »Varför skulle denna smörjelse förspillas?
  5.  Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra
      silverpenningar[1] och giva dessa åt de fattiga.»  Och de talade
      hårda ord till henne.
  6.  Men Jesus sade: »Låten henne vara.  Varför oroen I henne?  Det
      är en god gärning som hon har gjort mot mig.
  7.  De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen
      kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid.
  8.  Vad hon kunde, det gjorde hon.  Hon har i förväg smort min kropp
      såsom en tillredelse till min begravning.
  9.  Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen
      evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
      gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

 10.  Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till
      översteprästerna och ville förråda honom åt dem.
 11.  När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en
      summa penningar.  Sedan sökte han efter tillfälle att förråda
      honom, då lägligt var.

 12.  På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade
      påskalammet, sade hans lärjungar till honom: »Vart vill du att
      vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?»
 13.  Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån
      in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten.
      Följen honom.
 14.  Och sägen till husbonden i det hus där han går in: 'Mästaren
      frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med
      mina lärjungar?'
 15.  Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och
      ordnad för måltid; reden till åt oss där.»
 16.  Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno
      det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

 17.  När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv.
 18.  Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: »Sannerligen
      säger jag eder: En av eder skall förråda mig, 'den som äter med
      mig'.»
 19.  Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre:
      »Icke är det väl jag?»
 20.  Och han sade till dem: »Det är en av de tolv, den som jämte mig
      doppar i fatet.
 21.  Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom;
      men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd!
      Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
      född.»

 22.  Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt
      det och gav åt dem och sade: »Tagen detta; detta är min
      lekamen.»
 23.  Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de
      drucko alla därav.
 24.  Och han sade till dem: »Detta är mitt blod, förbundsblodet, som
      varder utgjutet för många.
 25.  Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som
      kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i
      Guds rike.»

 26.  När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
      Oljeberget.
 27.  Då sade Jesus till dem: »I skolen alla komma på fall; ty det är
      skrivet:
        'Jag skall slå herden,
        och fåren skola förskingras.'
 28.  Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
      Galileen.»
 29.  Då svarade Petrus honom: »Om än alla andra komma på fall, så
      skall dock jag det icke.»
 30.  Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: Redan i denna
      natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger
      förneka mig.»
 31.  Då försäkrade han ännu ivrigare: »Om jag än måste dö med dig, så
      skall jag dock icke förneka dig.»  Sammalunda sade ock alla de
      andra.  Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane.

 32.  Då sade han till sina lärjungar: »Bliven kvar här, medan jag
      beder.»
 33.  Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han
      begynte bäva och ängslas.
 34.  Och han sade till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
      döds; stannen kvar här och vaken.»
 35.  Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och
      bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom
      besparad.
 36.  Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dig.  Tag denna
      kalk ifrån mig.  Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!»
 37.  Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande.  Då sade han till
      Petrus: »Simon, sover du?  Förmådde du då icke vaka en kort
      stund?
 38.  Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.  Anden är
      villig, men köttet är svagt.»
 39.  Och han gick åter bort och bad och sade samma ord.
 40.  När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
      ögon voro förtyngda.  Och de visste icke vad de skulle svara
      honom.
 41.  För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: »Ja, I
      soven ännu alltjämt och vilen eder!  Det är nog.  Stunden är
      kommen.  Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas
      händer.
 42.  Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.»

 43.  Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv,
      och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från
      översteprästerna och de skriftlärde och de äldste.
 44.  Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och
      sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och
      föra bort under säker bevakning.»
 45.  Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och
      sade: »Rabbi!»  och kysste honom häftigt.
 46.  Då grepo de Jesus och togo honom fången.

 47.  Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg
      till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.

 48.  Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I
      gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig.
 49.  Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat,
      utan att I haven gripit mig.  Men skrifterna skulle ju
      fullbordas.»

 50.  Då övergåvo de honom alla och flydde.
 51.  Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i
      ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo
      de.
 52.  Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.

 53.  Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där
      församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de
      skriftlärde.
 54.  Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens
      gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig
      vid elden.

 55.  Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
      vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno
      intet.
 56.  Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde
      icke överens.
 57.  Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade:
 58.  »Vi hava själva hört honom säga: 'Jag skall bryta ned detta
      tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar
      bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.'»
 59.  Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens.
 60.  Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och
      sade: »Svarar du intet?  Huru är det med det som dessa vittna
      mot dig?»
 61.  Men han teg och svarade intet.  Åter frågade översteprästen
      honom och sade till honom: »Är du Messias, den Högtlovades Son?»
 62.  Jesus svarade: »Jag är det.  Och I skolen få se Människosonen
      sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.»
 63.  Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad behöva
      vi mer några vittnen?
 64.  I hörden hädelsen.  Vad synes eder?»  Då dömde de alla honom
      skyldig till döden.
 65.  Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över
      hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och
      sade till honom: »Profetera.»  Också rättstjänarna slogo honom på
      kinderna.

 66.  Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av
      översteprästens tjänstekvinnor dit.
 67.  Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon
      på honom och sade: »Också du var med nasaréen, denne Jesus.»
 68.  Men han nekade och sade: »Jag varken vet eller förstår vad du
      menar.»  Sedan gick han ut på den yttre gården.
 69.  När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga
      till dem som stodo bredvid: »Denne är en av dem.»
 70.  Då nekade han åter.  Litet därefter sade återigen de som stodo
      där bredvid till Petrus: »Förvisso är du en av dem; du är ju
      också en galilé.»
 71.  Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den man
      som I talen om.»
 72.  Och i detsamma gol hanen för andra gången.  Då kom Petrus ihåg
      Jesu ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen har galit
      två gånger, skall du tre gånger förneka mig.»  Och han brast ut i
      gråt.

[1]  Se Silverpenning i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/41_15.html]
                Evangelium enligt Markus, 15 Kapitlet

                 Jesus föres till Pilatus, förhöres,
                dömes, gisslas, begabbas, korsfästes,
                      uppgiver andan, begraves.

  1.  Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de
      skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt
      beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och
      överlämnade honom åt Pilatus.
  2.  Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?»  Han svarade
      honom och sade: »Du säger det själv.»
  3.  Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.
  4.  Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet?  Du
      hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.»
  5.  Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.

  6.  Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de
      begärde.
  7.  Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt
      fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under
      upploppet begått dråp.
  8.  Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem
      såsom han plägade göra.
  9.  Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder
      'judarnas konung' lös?»
 10.  Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna
      hade dragit Jesus inför rätta.
 11.  Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han
      hellre skulle giva dem Barabbas lös.
 12.  När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad
      skall jag då göra med den som I kallen 'judarnas konung'?»,
 13.  så skriade de åter: »Korsfäst honom!»
 14.  Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?»  Då skriade
      de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!»
 15.  Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem
      Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan
      till att korsfästas.

 16.  Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och
      kallade tillhopa hela den romerska vakten.
 17.  Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman
      en krona av törnen och satte den på honom.
 18.  Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!»
 19.  Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom;
      därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning.
 20.  Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den
      purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och
      förde honom ut för att korsfästa honom.

 21.  Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från
      Cyrene, Alexanders och Rufus' fader; honom tvingade de att gå
      med och bära hans kors.

 22.  Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder
      huvudskalleplatsen).
 23.  Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke
      emot det.
 24.  Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig,
      genom att kasta lott om vad var och en skulle få.
 25.  Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.
 26.  Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att
      angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas
      konung.»

 27.  Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra
      sida och den andre på hans vänstra.
 28.  [1]
 29.  Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
      och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp
      det igen inom tre dagar'!
 30.  Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»
 31.  Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde,
      begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig
      själv kan han icke hjälpa.
 32.  Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från
      korset, så att vi få se det och tro.»  Också de män som voro
      korsfästa med honom smädade honom.

 33.  Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
      varade ända till nionde timmen.
 34.  Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi,
      lema sabaktani[2]?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har
      du övergivit mig?»
 35.  Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de:
      »Hör, han kallar på Elias.»
 36.  Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och
      satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade:
      »Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.»
 37.  Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.

 38.  Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända
      ned.
 39.  Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han
      på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man
      Guds Son.»

 40.  Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som
      skedde.  Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den
      Maria som var Jakob den yngres och Joses' moder, så ock Salome
 41.  -- vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i
      Galileen -- därtill många andra kvinnor, de som med honom hade
      vandrat upp till Jerusalem.

 42.  Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det
      hade blivit afton.
 43.  Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som
      väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in
      till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
 44.  Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död,
      och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det
      var länge sedan han hade dött.
 45.  Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte
      han åt Josef hans döda kropp.
 46.  Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i
      linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en
      klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven.
 47.  Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder sågo
      var han lades.

[1]  Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
[2]  Se Betoning i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/41_16.html]
                Evangelium enligt Markus, 16 Kapitlet

               En ängel förkunnar Jesu uppståndelse för
               kvinnorna vid graven.  [Jesus uppenbarar
                  sig därefter vid olika tillfällen,
                 befaller sina lärjungar att predika
                evangelium i hela världen och upptages
                           till himmelen.]

  1.  Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den
      Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor, för
      att sedan gå åstad och smörja honom.
  2.  Och bittida om morgonen på första veckodagen kommo de till
      graven, redan vid soluppgången.
  3.  Och de sade till varandra: »Vem skall åt oss vältra bort stenen
      från ingången till graven?»
  4.  Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var
      bortvältrad.  Den var nämligen mycket stor.
  5.  Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta
      där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo
      förskräckta.
  6.  Men han sade till dem: »Varen icke förskräckta.  I söken Jesus
      från Nasaret, den korsfäste.  Han är uppstånden, han är icke
      här.  Se där är platsen där de lade honom.
  7.  Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till
      Petrus: 'Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få
      se honom, såsom han bar sagt eder.'»
  8.  Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och
      bestörtning hade kommit över dem.  Och i sin fruktan sade de
      intet till någon.

  9.  [Men efter sin uppståndelse visade han sig på första
      veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han
      hade drivit ut sju onda andar.
 10.  Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom,
      och som nu sörjde och gräto.
 11.  Men när dessa hörde sägas att han levde och hade blivit sedd av
      henne, trodde de det icke.

 12.  Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem,
      medan de voro stadda på vandring utåt landsbygden.
 13.  Också dessa gingo bort och omtalade det för de andra; men icke
      heller dem trodde man.

 14.  Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de lågo till
      bords; och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans
      hårdhet, i det att de icke hade trott dem som hade sett honom
      vara uppstånden.

 15.  Och han sade till dem: »Gån ut i hela världen och prediken
      evangelium för allt skapat.
 16.  Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den
      som icke tror, han skall bliva fördömd.
 17.  Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn
      skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål,
 18.  ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande
      gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga
      händerna, och de skola då bliva friska.»

 19.  Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han
      upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida.
 20.  Men de gingo ut och predikade allestädes.  Och Herren verkade
      med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde
      det.][1]

[1]  V. 9--20 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/42_01.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 1 Kapitlet

               Änglabudskapen till Sakarias och Maria.
                Maria och Elisabet.  Johannes' födelse
                       och hans faders lovsång.

  1.  Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser,
      som bland oss hava timat, avfatta berättelser,
  2.  i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva
      voro åsyna vittnen och ordets tjänare,
  3.  så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända
      ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning
      skriva därom till dig, ädle Teofilus,
  4.  så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka
      du har blivit undervisad.
  5.  På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid
      namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning».  Denne hade till hustru
      en av Arons döttrar som hette Elisabet.
  6.  De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt
      efter alla Herrens bud och stadgar.
  7.  Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro
      de komna till hög ålder.
  8.  Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning,
      gjorde prästerlig tjänst inför Gud,
  9.  hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga
      sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och
      tända rökelsen.
 10.  Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret
      förrättades.
 11.  Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan
      om rökelsealtaret.
 12.  Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan
      föll över honom.
 13.  Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön
      är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och
      honom skall du giva namnet Johannes.
 14.  Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola
      glädja sig över hans födelse.
 15.  Ty han skall bliva stor inför Herren.  Vin och starka drycker
      skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han
      bliva uppfylld av helig ande.
 16.  Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras
      Gud.
 17.  Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att
      'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma
      till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett
      välberett folk.»
 18.  Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta?  Jag
      är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»
 19.  Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står
      inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna
      dig detta glada budskap.
 20.  Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och
      icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock
      i sin tid skola fullbordas.»
 21.  Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över
      att han så länge dröjde i templet;
 22.  och när han kom ut, kunde han icke tala till dem.  Då förstodo
      de att han hade sett någon syn i templet.  Och han tecknade åt
      dem och förblev stum.
 23.  Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav
      han sig hem.
 24.  Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll
      sig dold i fem månader;
 25.  och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett
      till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»
 26.  I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i
      Galileen som hette Nasaret,
 27.  till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av
      Davids hus; och jungfruns namn var Maria.
 28.  Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du
      högtbenådade!  Herren är med dig.»
 29.  Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad
      denna hälsning månde innebära.
 30.  Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit
      nåd för Gud.
 31.  Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du
      giva namnet Jesus.
 32.  Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud
      skall giva honom hans fader Davids tron.
 33.  Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på
      hans rike skall ingen ände vara.»
 34.  Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske?  Jag vet ju
      icke av någon man.»
 35.  Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över
      dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför
      skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.
 36.  Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall
      föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för
      henne, som säges vara ofruktsam.
 37.  Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»
 38.  Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du
      har sagt.»  Och ängeln lämnade henne.

 39.  En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt
      till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.
 40.  Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet.
 41.  När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i
      hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande
 42.  och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland
      kvinnor, och välsignad din livsfrukt!
 43.  Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?
 44.  Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet
      till av fröjd i mitt liv.
 45.  Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev
      dig sagt från Herren.»
 46.  Då sade Maria:
        »Min själ prisar storligen Herren,
 47.    och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
 48.    Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
        och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.
 49.    Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
        och heligt är hans namn.
 50.    Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
        över dem som frukta honom.
 51.    Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
        han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
 52.    Härskare har han störtat från deras troner,
        och ringa män har han upphöjt;
 53.    hungriga har han mättat med sitt goda,
        och rika har han skickat bort med tomma händer.
 54.    Han har tagit sig an sin tjänare Israel
        och tänkt på att bevisa barmhärtighet
 55.    mot Abraham
        och mot hans säd till evig tid,
        efter sitt löfte till våra fäder.»
 56.  Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände
      därefter hem igen.
 57.  Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon
      födde en son.
 58.  Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade
      bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.
 59.  Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de
      ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.
 60.  Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall
      heta Johannes.»
 61.  Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det
      namnet.»
 62.  Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet
      skulle heta.
 63.  Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans
      namn.»  Och alla förundrade sig.
 64.  Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han
      talade och lovade Gud.
 65.  Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt
      detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.
 66.  Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde
      väl varda av detta barn?»  Också var ju Herrens hand med honom.
 67.  Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och
      profeterade och sade:
 68.    »Lovad vare Herren, Israels Gud,
        som har sett till sitt folk och berett det förlossning,
 69.    och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn
        i sin tjänare Davids hus,
 70.    såsom han hade lovat
        genom sin forntida heliga profeters mun.
 71.    Ty han ville frälsa oss från våra ovänner
        och ur alla våra motståndares hand,
 72.    och så göra barmhärtighet med våra fäder
        och tänka på sitt heliga förbund,
 73.    vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,
 74.    Han ville beskära oss
        att få tjäna honom utan fruktan,
        frälsta ur våra ovänners hand,
 75.    ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet
        i alla våra dagar.
 76.    Och du, barn, skall bliva kallad
        den Högstes profet,
        ty du skall gå framför Herren
        och bereda vägar för honom,
 77.    till att giva hans folk kunskap om frälsning,
        i det att deras synder bliva dem förlåtna.
 78.    Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull,
        som skall låta ett ljus gå upp
        och skåda ned till oss från höjden,
 79.    för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga'
        och så styra våra fötter in på fridens väg.»
 80.  Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden.  Och han
      vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för
      Israel.

[https://runeberg.org/bibeln/42_02.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 2 Kapitlet

                Jesus födes i Betlehem, omskäres och
               frambäres i Jerusalems helgedom, besöker
                vid tolv års ålder Jerusalem, sitter i
               helgedomen och hör på lärarna och frågar
                                 dem.

  1.  Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick
      ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
  2.  Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när
      Kvirinius var landshövding över Syrien.
  3.  Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta
      skattskriva sig.
  4.  Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och
      släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids
      stad, som heter Betlehem, i Judeen,
  5.  för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var
      havande.
  6.  Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle
      föda.
  7.  Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade
      honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
  8.  I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt
      om natten över sin hjord.
  9.  Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet
      kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
 10.  Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta.  Se, jag
      bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.
 11.  Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och
      han är Messias, Herren.
 12.  Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött
      barn, som ligger lindat i en krubba.»
 13.  I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska
      härskaran, och de lovade Gud och sade:
 14.    »Ära vare Gud i höjden,
        och frid på jorden,
        bland människor till vilka han har behag!»
 15.  När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade
      dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som
      där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
 16.  Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet
      som låg i krubban.
 17.  Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt
      till dem om detta barn.
 18.  Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna
      berättade för dem.
 19.  Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.
 20.  Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt
      vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem
      sagt.
 21.  När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle
      omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit
      nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.
 22.  Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro
      föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för
      att bära honom fram inför Herren,
 23.  enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som
      öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren»,
 24.  så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor»,
      såsom stadgat var i Herrens lag.
 25.  I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och
      from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över
      honom.
 26.  Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han
      icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.
 27.  Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen.  Och när
      föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som
      sed var efter lagen,
 28.  då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:
 29.    »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan
        i frid, efter ditt ord,
 30.    ty mina ögon hava sett din frälsning,
 31.    vilken du har berett till att skådas av alla folk:
 32.    ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna,
        och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.»
 33.  Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om
      honom.
 34.  Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se,
      denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel,
      och till ett tecken som skall bliva motsagt.
 35.  Ja, också genom din själ skall ett svärd gå.  Så skola många
      hjärtans tankar bliva uppenbara.»
 36.  Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers
      stam.  Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat
      med sin man, från den tid då hon var jungfru,
 37.  och hon var nu änka, åttiofyra år gammal.  Och hon lämnade
      aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner,
      natt och dag.
 38.  Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och
      talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för
      Jerusalem.
 39.  Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag,
      vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen.
 40.  Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av
      vishet; och Guds nåd var över honom.
 41.  Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig
      till Jerusalem.
 42.  När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed
      var vid högtiden.
 43.  Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem
      igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans
      föräldrar lade märke därtill.
 44.  De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en
      dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.
 45.  När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och
      sökte efter honom.
 46.  Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt
      mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem;
 47.  och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans
      förstånd och hans svar.
 48.  När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och
      hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss
      detta?  Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»
 49.  Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig?
      Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?»
 50.  Men de förstodo icke det som han talade till dem.
 51.  Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem
      underdånig.  Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta.
 52.  Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och
      människor[1].

[1]  Eller: Och Jesus växte upp och växte till i vishet och nåd osv.

[https://runeberg.org/bibeln/42_03.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 3 Kapitlet

                 Johannes predikar, döper, fängslas.
                    Jesus döpes.  Hans släkttavla.

  1.  I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius
      Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i
      Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och
      Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene,
  2.  på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas -- då kom
      Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen;
  3.  och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan
      bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
  4.  Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors
      bok:
        »Hör rösten av en som ropar i öknen:
        Bereden vägen för Herren,
        gören stigarna jämna för honom.
  5.    Alla dalar skola fyllas
        och alla berg och höjder sänkas;
        vad krokigt är skall bliva rak väg,
        och vad oländigt är skall bliva släta stigar;
  6.    och allt kött skall se Guds frälsning.'»
  7.  Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av
      honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma
      undan den tillstundande vredesdomen?
  8.  Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.  Och sägen icke
      vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger
      eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
  9.  Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
      träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden.
 10.  Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»
 11.  Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader,
      han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har
      matförråd, han göre sammalunda.»
 12.  Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till
      honom: »Mästare, vad skola vi göra?»
 13.  Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder
      föreskrivet.»
 14.  Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra?
      Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon,
      genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja
      med eder sold.»
 15.  Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan
      om Johannes icke till äventyrs vore Messias.
 16.  Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper
      eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den
      vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa
      eder i helig ande och eld.
 17.  Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge
      och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp
      i en eld som icke utsläckes.»
 18.  Så förmanade han folket också i många andra stycken och
      förkunnade evangelium för dem.
 19.  Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i
      fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt
      det onda som han eljest hade gjort,
 20.  lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade
      Johannes i fängelse.
 21.  När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så
      skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades,
 22.  och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad
      såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade
      Son; i dig har jag funnit behag.»
 23.  Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt
      verk.  Och man menade att han var son av Josef, som var son av
      Eli,
 24.  som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av
      Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef,
 25.  som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av
      Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai,
 26.  som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av
      Semein, som var son av Josek, som var son av Joda,
 27.  som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av
      Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri,
 28.  som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam,
      som var son av Elmadam, som var son av Er,
 29.  som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av
      Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi,
 30.  som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av
      Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim,
 31.  som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av
      Mattata, som var son av Natam, som var son av David,
 32.  som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av
      Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson,
 33.  som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av
      Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av
      Judas,
 34.  som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av
      Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor,
 35.  som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av
      Falek, som var son av Eber, som var son av Sala,
 36.  som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av
      Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek,
 37.  som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av
      Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan,
 38.  som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam,
      som var son av Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/42_04.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 4 Kapitlet

               Jesus frestas av djävulen, undervisar i
                  Nasarets synagoga och i Kapernaum,
                 driver ut en oren ande, botar Simons
                svärmoder och andra sjuka, predikar i
                          Judeens synagogor.

  1.  Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och
      fördes genom Anden omkring i öknen
  2.  och frestades av djävulen under fyrtio dagar.  Och under de
      dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han
      hungrig.
  3.  Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten
      att bliva bröd.»
  4.  Jesus svarade honom: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke
      allenast av bröd.'»
  5.  Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett
      ögonblick alla riken i världen
  6.  och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt
      detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad,
      och åt vem jag vill kan jag giva den.
  7.  Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen
      höra dig till.»
  8.  Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: 'Herren, din
      Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'»
  9.  Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på
      helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta
      dig ned härifrån;
 10.  det är ju skrivet:
        'Han skall giva sina änglar befallning om dig,
        att de skola väl bevara dig';
 11.  så ock:
        'De skola bära dig på händerna,
        så att du icke stöter din fot mot någon sten.'»
 12.  Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: 'Du skall
      icke fresta Herren, din Gud.'»
 13.  När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han
      ifrån honom, intill läglig tid.
 14.  Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och
      ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten.
 15.  Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.
 16.  Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd.  Och på
      sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och
      där stod han upp till att föreläsa.
 17.  Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok; och när han öppnade
      boken, fick han se det ställe där det stod skrivet:
 18.    »Herrens Ande är över mig,
        ty han har smort mig.
        Han har satt mig till att förkunna
        glädjens budskap för de fattiga,
        till att predika frihet för de fångna
        och syn för de blinda,
        ja, till att giva de förtryckta frihet
 19.    och till att predika ett nådens år från Herren.»
 20.  Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och
      satte sig ned.  Och alla som voro i synagogan hade sina ögon
      fästa på honom.
 21.  Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens
      ord fullbordat inför edra öron.»
 22.  Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över
      de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne
      icke Josefs son?»
 23.  Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det
      ordet: 'Läkare, bota dig själv' och säga: 'Sådana stora ting som
      vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också
      här i din fädernestad.'»
 24.  Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet
      bliver i sitt fädernesland väl mottagen.
 25.  Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor
      på Elias' tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex
      månader, och stor hungersnöd kom över hela landet --
 26.  och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan
      allenast till en änka i Sarepta i Sidons land.
 27.  Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och
      likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från
      Syrien.»
 28.  När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av
      vrede
 29.  och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända
      fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och
      ville störta honom därutför.
 30.  Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.
 31.  Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och
      undervisade folket på sabbaten.
 32.  Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt
      och myndighet.
 33.  Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande.
      Denne ropade med hög röst:
 34.  »Bort härifrån!  Vad har du med oss att göra, Jesus från
      Nasaret?  Har du kommit för att förgöra oss?  Jag vet vem du är,
      du Guds Helige.»
 35.  Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur
      honom.»  Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem
      och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada.
 36.  Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och
      sade: »Vad är det med dennes ord?  Med myndighet och makt
      befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.»
 37.  Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande
      trakten.
 38.  Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons
      hus.  Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de
      bådo honom för henne.
 39.  Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern,
      och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem.
 40.  Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana
      som ledo av olika slags sjukdomar.  Och han lade händerna på var
      och en av dem och botade dem.
 41.  Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och
      sade: »Du är Guds Son.»  Men han tilltalade dem strängt och
      tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var
      Messias.
 42.  Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en
      öde trakt.  Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram
      till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå
      sin väg.
 43.  Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag
      förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit
      utsänd.»
 44.  Och han predikade i synagogorna i Judeen.

[https://runeberg.org/bibeln/42_05.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 5 Kapitlet

                  Jesus kallar Petrus vid ett stort
               fiskafänge, botar en spetälsk man och en
                 lam man, kallar Levi, undervisar om
                                fasta.

  1.  Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå
      honom där han stod vid Gennesarets sjö,
  2.  fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade
      hade gått i land och höllo på att skölja sina nät.
      > Matt. 4:18 f. Mark. 1:16 f.
  3.  Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad
      honom lägga ut något litet från land.  Sedan satte han sig ned
      och undervisade folket från båten.
  4.  Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut
      på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.»
      > Joh. 21:6
  5.  Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela
      natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut
      näten.»
  6.  Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina
      nät; och näten gingo sönder.
  7.  Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa
      skulle komma och hjälpa dem.  Och de kommo och fyllde upp båda
      båtarna, så att de begynte sjunka.
  8.  När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade:
      »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.»
  9.  Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med
      honom betagits av häpnad,
 10.  jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, som deltogo med
      Simon i fisket.  Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke;
      härefter skall du fånga människor.»
      > Matt. 13:47 f.
 11.  Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde
      honom.
      > Matt 19:27.

 12.  Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en
      man som var full av spetälska.  När denne fick se Jesus, föll han
      ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du,
      så kan du göra mig ren.»
      > Matt 8:2 f. Mark 1:40 f.
 13.  Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag
      vill; bliv ren.»  Och strax vek spetälskan ifrån honom.
 14.  Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade:
      »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening
      ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för
      dem.»
      > 3 Mos 14:2 f.
 15.  Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk
      samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från
      sina sjukdomar.
 16.  Men han drog sig undan till öde trakter och bad.

 17.  Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto
      några fariséer och laglärare -- sådana hade nämligen kommit dit
      från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem -- och
      Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.
 18.  Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng;
      och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned
      framför Jesus.
      > Matt 9:2 f. Mark 2:3 f.
 19.  Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt
      att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom
      tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem,
      framför Jesus.
 20.  När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig
      förlåtna.»
      > Luk 7:48 f.
 21.  Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är
      denne för en, som talar så hädiska ord?  Vem kan förlåta synder
      utom Gud allena?»
      > Jes 43:25
 22.  Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem:
      »Vad är det I tänken i edra hjärtan?
 23.  Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller
      att säga: 'Stå upp och gå'?
 24.  Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på
      jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände
      han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå
      hem.»
 25.  Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade
      legat på, och gick hem, prisande Gud.
 26.  Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade,
      fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»

 27.  Sedan begav han sig därifrån.  Och han fick se en publikan, vid
      namn Levi, sitta vid tullhuset.  Och han sade till denne: »Följ
      mig.»
      > Matt 9:9. Mark 2:14.
 28.  Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.
 29.  Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en
      stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem.
      > Matt 9:10 f. Mark 2:15 f. Luk 15:1 f.
 30.  Men fariséerna -- särskilt de skriftlärde bland dem -- knorrade
      mot hans lärjungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka
      med publikaner och syndare?»
 31.  Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som
      behöva läkare, utan de sjuka.
 32.  Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare,
      till bättring.
      > Luk 19:10. 1 Tim 1:15.
 33.  Och de sade till honom: »Johannes' lärjungar fasta ofta och
      hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta
      och dricka.»
      > Matt 9:14 f. Mark 2:18 f.
 34.  Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna
      att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem?
 35.  Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån
      dem, då, på den tiden, skola de fasta.»  --
 36.  Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en
      lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om
      någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya
      manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln
      icke skulle passa den gamla.
 37.  Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
      gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet
      skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.
 38.  Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar.  --
 39.  Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava
      nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_06.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 6 Kapitlet

               Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar
                  en man som har en förvissnad hand,
                förordnar tolv apostlar, predikar för
                  sina lärjungar och det församlade
                               folket.

  1.  Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett
      sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder
      dem med händerna och åto.
  2.  Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är
      lovligt att göra på sabbaten?
  3.  Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som
      David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo
      hungriga:
  4.  huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och
      jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är
      lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant
      bröd?»
  5.  Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över
      sabbaten.»

  6.  På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och
      undervisade.  Där var då en man vilkens högra hand var
      förvissnad.
  7.  Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se
      om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något
      att anklaga honom för.
  8.  Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den
      förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.»  Då stod han upp
      och trädde fram.
  9.  Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en
      fråga.  Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är,
      eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att
      förgöra det?»
 10.  Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck
      ut din hand.»  Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.
 11.  Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de
      skulle kunna företaga sig mot Jesus.

 12.  Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för
      att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.
 13.  Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och
      utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:
 14.  Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans
      broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus
 15.  och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som
      kallades ivraren;
 16.  vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en
      förrädare.

 17.  Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en
      jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där
      församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och
      Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.
 18.  Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade
      från sina sjukdomar.  Och jämväl de som voro kvalda av orena
      andar blevo botade.
 19.  Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut
      ifrån honom och botade alla.
 20.  Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade:
      »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.
 21.  Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade.  Saliga
      ären I, som nu gråten, ty I skolen le.
 22.  Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata
      eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn
      såsom något ont.
 23.  Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder
      lön är stor i himmelen.  På samma satt gjorde ju deras fäder med
      profeterna.
 24.  Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!
 25.  Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra!  Ve eder, som nu
      len, ty I skolen sörja och gråta!
 26.  Ve eder, när alla människor tala väl om eder!  På samma sätt
      gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.

 27.  Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner,
      gören gott mot dem som hata eder,
 28.  välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta
      eder.
 29.  Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra
      åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra
      honom icke heller livklädnaden.
 30.  Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig
      vad som är ditt, så kräv det icke igen.
 31.  Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I
      ock göra mot dem.
 32.  Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför?
      Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.
 33.  Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen
      I få därför?  Också syndare göra ju detsamma.
 34.  Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få
      något, vad tack kunnen I få därför?  Också syndare låna ju åt
      syndare för att få lika igen.
 35.  Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att
      hoppas på någon gengäld.  Då skall eder lön bliva stor, och då
      skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma
      och onda.

 36.  Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.
 37.  Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så
      skolen I icke bliva fördömda.  Förlåten, och eder skall bliva
      förlåtet.
 38.  Given, och eder skall bliva givet.  Ett gott mått, väl packat,
      skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med
      det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»

 39.  Han framställde ock för dem denna liknelse:
      »Kan väl en blind leda en blind?  Falla de icke då båda i
      gropen?
 40.  Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver
      fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.
 41.  Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
      icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
 42.  Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut
      grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga?
      Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
      du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.

 43.  Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet
      finnes något dåligt träd som bär god frukt;
 44.  vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt.  Icke hämtar man
      väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av
      törnbuskar.
 45.  En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott
      är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är;
      ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun.  --
 46.  Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke
      vad jag säger?

 47.  Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter
      dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.
 48.  Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde
      djupt och lade dess grund på hälleberget.  När sedan
      översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men
      den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.
 49.  Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett
      hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund.  Och
      vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman,
      och det husets fall blev stort.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_07.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 7 Kapitlet

                  Jesus botar en hövitsmans tjänare,
                uppväcker en änkas son i Nain, vittnar
               om sig och om Johannes döparen, mottager
                 en synderska i fariséen Simons hus.

  1.  När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick
      han in i Kapernaum.

  2.  Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk
      och var nära döden; och denne var högt skattad av honom.
  3.  Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av
      judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.
  4.  När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade:
      »Han är värd att du gör honom detta,
  5.  ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt
      synagogan åt oss.»
  6.  Då gick Jesus med dem.  Men när han icke var långt ifrån
      hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga
      till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att
      du går in under mitt tak.
  7.  Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till
      dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.
  8.  Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock
      krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så
      går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag
      säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
  9.  När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände
      sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder:
      Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»
 10.  Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren
      vara frisk.

 11.  Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med
      honom gingo hans lärjungar och mycket folk.
 12.  Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han
      var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor
      hop folk ifrån staden gick med henne.

 13.  När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade
      till henne: »Gråt icke.»
 14.  Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade.
      Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»
 15.  Då satte sig den döde upp och begynte tala.  Och han gav honom åt
      hans moder.
 16.  Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor
      profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt
      folk.»
 17.  Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet
      däromkring.

 18.  Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.
 19.  Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem
      till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller
      skola vi förbida någon annan?»
 20.  När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har
      sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma,
      eller skola vi förbida någon annan?'»
 21.  Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar
      och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många
      blinda gav han deras syn.
 22.  Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen
      för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta
      gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga
      förkunnas glädjens budskap'.
 23.  Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»

 24.  När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala
      till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen?
      Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
 25.  Eller varför gingen I ut?  Var det för att se en människa klädd i
      fina kläder?  De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet,
      dem finnen I ju i konungapalatsen.
 26.  Varför gingen I då ut?  Var det för att se en profet?  Ja, jag
      säger eder: Ännu mer än en profet är han.
 27.  Han är den om vilken det är skrivet:
        'Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
        och han skall bereda vägen för dig.'
 28.  Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen
      varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är
      likväl större än han.
 29.  Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl
      publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop.
 30.  Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om
      dem själva och läto icke döpa sig av honom.

 31.  Vad skall jag då likna detta släktes människor vid?  Ja, vad äro
      de lika?
 32.  De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och
      säga:
        'Vi hava spelat för eder,
        och I haven icke dansat;
        vi hava sjungit sorgesång,
        och I haven icke gråtit.'
 33.  Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och
      dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond
      ande.'
 34.  Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu
      sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en
      publikaners och syndares vän!'
 35.  Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»

 36.  Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick
      in i fariséens hus och lade sig till bords.
 37.  Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att
      han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en
      alabasterflaska med smörjelse
 38.  och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte
      väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt
      huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med
      smörjelsen.
 39.  Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid
      sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till,
      vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han
      skulle då veta att hon är en synderska.»

 40.  Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har
      något att säga dig.»  Han svarade: »Mästare, säg det.
 41.  »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer.  Den ene var
      skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
 42.  Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem
      båda.  Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»
 43.  Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han
      efterskänkte mest.»  Då sade han till honom: »Rätt dömde du»
 44.  Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du
      denna kvinna?  När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten
      till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar
      och torkat dem med sitt hår.
 45.  Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag
      kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.
 46.  Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina
      fötter med smörjelse.
 47.  Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne
      förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek.  Men den som får
      litet förlåtet, han älskar ock litet.»
 48.  Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»
 49.  Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig
      själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»
 50.  Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig.  Gå i frid.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_08.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 8 Kapitlet

               Jesus vandrar omkring, och undervisar i
                 liknelser om himmelriket, giver till
               känna vilka som äro hans rätta fränder,
                  stillar en storm på sjön, botar en
                  besatt och en kvinna som lider av
               blodgång, uppväcker Jairus' dotter från
                                döden.

  1.  Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och
      från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds
      rike.  Och med honom följde de tolv,
  2.  så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar
      och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur
      vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,
  3.  och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och
      många andra som tjänade dem med sina ägodelar.
  4.  Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de
      särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en
      liknelse:

  5.  »En såningsman gick ut för att så sin säd.  Och när han sådde,
      föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar
      åto upp det.
  6.  Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade
      det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.
  7.  Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans
      därmed och förkvävde det.
  8.  Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det
      hundrafaldig frukt.»  Sedan han hade talat detta, sade han med
      hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.»

  9.  Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.
 10.  Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter,
      men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende
      ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'.
 11.  Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.
 12.  Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört
      ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras
      hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.
 13.  Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de
      få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon
      rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund
      avfalla de.
 14.  Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de
      hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens
      omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något
      fram till mognad.
 15.  Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när
      de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan
      och bära frukt i ståndaktighet.

 16.  Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller
      sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake,
      för att de som komma in skola se skenet.
 17.  Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller
      är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen.
 18.  Akten fördenskull på huru I hören.  Ty den som har, åt honom
      skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas
      också det han menar sig hava.»

 19.  Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för
      folkets skull kunde de icke komma in till honom.
 20.  Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå
      härutanför och vilja träffa dig.»
 21.  Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder
      äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»

 22.  En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem:
      »Låt oss fara över sjön till andra sidan.»  Och de lade ut.
 23.  Och medan de seglade fram, somnade han.  Men en stormvind for ned
      över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de
      voro i fara.
 24.  Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare,
      Mästare, vi förgås.»  När han så hade vaknat, näpste han vinden
      och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.
 25.  Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?»  Men de hade
      blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är
      då denne?  Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de
      lyda honom.»

 26.  Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot
      Galileen.
 27.  Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot
      honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska
      lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan
      bland gravarna.
 28.  Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom
      och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du
      Guds, den Högstes, son?  Jag beder dig, plåga mig icke.»
 29.  Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur
      mannen.  Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och
      väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och
      hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av
      den onde anden blivit driven ut i öknarna.
 30.  Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?»  Han svarade: »Legion.»
      Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.
 31.  Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara
      ned i avgrunden.
 32.  Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget.  Och de
      bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i
      svinen.  Och han tillstadde dem det.
 33.  Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i
      svinen.  Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och
      drunknade.
 34.  Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och
      berättade härom i staden och på landsbygden.
 35.  Och folket gick ut för att se vad som hade skett.  När de då
      kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna
      hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid
      sina sinnen; och de betogos av häpnad.
 36.  Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte
      hade blivit botad.
 37.  Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land
      bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna
      av stor förskräckelse.  Så steg han då i en båt för att vända
      tillbaka.
 38.  Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad
      honom att få följa honom.  Men Jesus tillsade honom att gå, med
      de orden:
 39.  »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort
      med dig.»  Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru
      stora ting Jesus hade gjort med honom.

 40.  När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade
      de på honom.
 41.  Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för
      synagogan.  Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han
      skulle komma till hans hus;
 42.  ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal,
      som låg för döden.  Men under det att han var på väg dit,
      trängde folket hårt på honom.
 43.  Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke
      hade kunnat botas av någon.
 44.  Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans
      mantel, och strax stannade hennes blodgång
 45.  Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?»  Då alla
      nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela
      folkhopen trycker och tränger dig ju.»
 46.  Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände
      att kraft gick ut ifrån mig.»
 47.  Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon
      fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt
      folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade
      blivit frisk.
 48.  Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig.  Gå
      i frid.»

 49.  Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus
      och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren
      omak.»
 50.  Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke;
      tro allenast, så får hon liv igen.»
 51.  Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen
      att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill
      flickans fader och moder.
 52.  Och alla gräto och jämrade sig över henne.  Men han sade: »Gråten
      icke; hon är icke död, hon sover.»
 53.  Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död.
 54.  Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå
      upp.»
 55.  Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp.  Och han
      tillsade att man skulle giva henne något att äta.
 56.  Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd
      dem att för någon omtala vad som hade skett.

[https://runeberg.org/bibeln/42_09.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 9 Kapitlet

                 Jesus sänder ut sina tolv apostlar,
                 bespisar fem tusen män, bekännes av
                 Petrus vara Messias, förutsäger sitt
                 lidande, talar om sin efterföljelse,
                  förklaras, botar en månadsrasande,
                   förutsäger på nytt sitt lidande,
                bestraffar lärjungarnas storhetstankar
                   och falska nit, avvisas från en
               samaritisk by, undervisar ytterligare om
                          sin efterföljelse.

  1.  Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet
      över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar.
  2.  Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att
      bota sjuka.
  3.  Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken
      stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke
      heller dubbla livklädnader.
  4.  Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I
      lämnen den orten.
  5.  Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån
      den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett
      vittnesbörd mot dem.»
  6.  Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och
      förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.

  7.  Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som
      skedde visste han icke vad han skulle tro.  Ty somliga sade:
      »Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»

  8.  Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.»  Andra åter
      sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.»
  9.  Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga.  Vem
      är då denne, som jag hör sådant om?»  Och han sökte efter
      tillfälle att få se honom.

 10.  Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora
      ting de hade gjort.  De tog han dem med sig och drog sig undan
      till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena.
 11.  Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom.  Och han
      lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem
      som behövde botas gjorde han friska.

 12.  Men dagen begynte nalkas sitt slut.  Då trädde de tolv fram och
      sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort
      i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få
      mat; vi äro ju här i en öde trakt.»
 13.  Men han sade till dem: »Given I dem att äta.»  De svarade: »Vi
      hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola
      gå bort och köpa mat åt allt detta folk.»
 14.  Där voro nämligen vid pass fem tusen män.  Då sade han till sina
      lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så
      omkring i vart.»
 15.  Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned.
 16.  Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp
      till himmelen och välsignade dem.  Och han bröt bröden och gav åt
      lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket.
 17.  Och de åto alla och blevo mätta.  sedan samlade man upp de
      stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.

 18.  När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro
      hans lärjungar hos honom.  Och han frågade dem och sade: »Vem
      säger folket mig vara?»
 19.  De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias;
      andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har
      uppstått.'»
 20.  Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»  Petrus svarade
      och sade: »Guds Smorde.»
 21.  Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.
 22.  Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall
      bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de
      skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han
      uppstå igen.»

 23.  Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så
      försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så
      följe han mig.
 24.  Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som
      mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det.
 25.  Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men
      mister sig själv eller själv går förlorad?
 26.  Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall
      Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och
      de heliga änglarnas härlighet.
 27.  Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas
      några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.»
 28.  Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han
      Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för
      att bedja.
 29.  Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och
      hans kläder blevo skinande vita.
 30.  Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa
      voro Moses och Elias.
 31.  De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken
      han skulle fullborda i Jerusalem.
 32.  Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då
      de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som
      stodo hos honom.
 33.  När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus:
      »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en
      åt dig och en åt Moses och en åt Elias.»  Han visste nämligen
      icke vad han sade.
 34.  Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de
      blevo förskräckta, när de trädde in i skyn.
 35.  Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den
      utvalde; hören honom.»
 36.  Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där
      allena.  -- Och de förtego detta och omtalade icke för någon på
      den tiden något av vad de hade sett.

 37.  När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att
      mycket folk kom honom till mötes.
 38.  Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig,
      se till min son, ty han är mitt enda barn.
 39.  Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax
      skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan
      står honom om munnen.  Och det är med knapp nöd han släpper
      honom, sedan han har sönderbråkat honom.
 40.  Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de
      kunde det icke.»
 41.  Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
      länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder?  För hit din
      son.»
 42.  Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden
      omkull honom och slet och ryckte honom.  Då tilltalade Jesus den
      orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom
      tillbaka åt hans fader.
 43.  Och alla häpnade över Guds stora makt.

      Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde,
      sade han till sina lärjungar:
 44.  »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva
      överlämnad i människors händer.
 45.  Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat
      för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att
      fråga honom om det som han hade sagt.

 46.  Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.
 47.  Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och
      ställde det bredvid sig
 48.  och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn,
      han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot
      honom som har sänt mig.  Ty den som är minst bland eder alla, han
      är störst.

 49.  Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man
      drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom,
      eftersom han icke följde med oss.»
 50.  Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke
      är emot eder, han är för eder.»

 51.  Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han
      att ställa sin färd till Jerusalem.
 52.  Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och
      kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.
 53.  Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på
      färd till Jerusalem.
 54.  När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta,
      sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned
      från himmelen och förtär dem?»
 55.  Då vände han sig om och tillrättavisade dem.
 56.  Och de gingo till en annan by.

 57.  Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag
      vill följa dig, varthelst du går.
 58.  Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
      fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
      kan vila sitt huvud.»
 59.  Och till en annan sade han: »Föl; mig.»  Men denne svarade:
      »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»
 60.  Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå
      du åstad och förkunna Guds rike.»
 61.  Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig
      att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.»
 62.  Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han
      har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_10.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 10 Kapitlet

                Jesus sänder ut sjuttiotvå lärjungar,
                   prisar sin Faders frälsningsråd,
               framställer liknelsen om den barmhärtige
                 samariten, besöker Marta och Maria.

  1.  Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför
      sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte
      komma
  2.  »Skörden är mycken, men arbetarna äro få.  Bedjen fördenskull
      skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.
  3.  Gån åstad.  Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.
  4.  Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen
      icke på någon under vägen.
  5.  Men när I kommen in i något hus, så sägen först: 'Frid vare över
      detta hus.'
  6.  Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid
      I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända
      tillbaka över eder själva.
  7.  Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava
      att giva, ty arbetaren är värd sin lön.  Gån icke ur hus i hus.
  8.  Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så
      äten vad som sättes fram åt eder,
  9.  och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: 'Guds
      rike är eder nära.'
 10.  Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder,
      så gån ut på dess gator och sägen:
 11.  'Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifrån eder stad
      skaka vi av oss åt eder.  Men det mån I veta, att Guds rike är
      nära.'
 12.  Jag säger eder att det för Sodom skall på 'den dagen' bliva
      drägligare än för den staden.

 13.  Ve dig, Korasin!  Ve dig, Betsaida!  Ty om de kraftgärningar som
      äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
      skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort
      bättring.
 14.  Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och
      Sidon än för eder.
 15.  Och du.  Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
      Nej, ned till dödsriket måste du fara.  --
 16.  Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han
      förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom
      som har sänt mig.»

 17.  Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade:
      »Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt
      namn.»
 18.  Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen
      såsom en ljungeld.
 19.  Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner
      och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke
      kunna göra eder någon skada.
 20.  Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan
      glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»

 21.  I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och
      sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre,
      för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men
      uppenbarat det för de enfaldiga.  Ja, Fader; så har ju varit ditt
      behag.
 22.  Allt har av min Fader blivit för trott åt mig.  Och ingen känner
      vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen
      och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»

 23.  Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem
      och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen.
 24.  Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som
      I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men
      fingo dock icke höra det.»

 25.  Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade:
      »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
 26.  Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen?  Huru läser du?»
 27.  Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt
      ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt
      ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'»
 28.  Han sade till honom: »Rätt svarade du.  Gör det, så får du leva,
 29.  Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då
      min nästa?»
 30.  Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned
      till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans
      kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och
      läto honom ligga där halvdöd.
 31.  Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick
      se honom, gick han förbi.
 32.  Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick
      se honom, gick han förbi.
 33.  Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han
      låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom
 34.  och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och
      förband dem.  Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde
      honom till ett härbärge och skötte honom.
 35.  Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem
      åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom
      skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.'  --
 36.  Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens
      nästa, som hade fallit i rövarhänder?»
 37.  Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.»  Då sade
      Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»

 38.  När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna,
      vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.
 39.  Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid
      Herrens fötter och hörde på hans ord.
 40.  Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom.
      Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min
      syster har lämnat alla bestyr åt mig allena?  Säg nu till henne
      att hon hjälper mig.»
 41.  Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig
      bekymmer och oro för mångahanda,
 42.  men allenast ett är nödvändigt.  Maria har utvalt den goda
      delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_11.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 11 Kapitlet

                  Jesus undervisar sina lärjungar om
                bönen, botar en besatt, försvarar sig
               mot fariséerna, avvisar några som begära
                   tecken, bestraffar vid en måltid
                     fariséerna och de lagkloke.

  1.  När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och
      hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom:
      »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina
      lärjungar.»
  2.  Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader,
      helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike;
  3.  vårt dagliga bröd giv oss var dag;
  4.  och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som
      är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'»

  5.  Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och
      mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän,
      låna mig tre bröd;
  6.  ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har
      intet att sätta fram åt honom'
  7.  så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig
      icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn
      hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.'
  8.  Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är
      hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han
      likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och
      giva honom så mycket han behöver.
  9.  Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet;
      söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda
      upplåtet.
 10.  Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
      och för den som klappar skall varda upplåtet.
 11.  Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om
      en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm,
 12.  eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?
 13.  Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
      huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig
      ande åt dem som bedja honom!»

 14.  Och han drev ut en ond ande som var dövstum.  Och när den onde
      anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket
      förundrade sig.
 15.  Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas
      furste, som han driver ut de onda andarna.»
 16.  Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom
      ett tecken från himmelen.
 17.  Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som
      har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus
      faller på hus.
 18.  Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans
      rike hava bestånd?  I sägen ju att det är med Beelsebul som jag
      driver ut de onda andarna.
 19.  Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
      med vem driva då edra egna anhängare ut dem?  De skola alltså
      vara edra domare.
 20.  Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda
      andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.  --
 21.  När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans
      ägodelar fredade.
 22.  Men om någon som är starkare än han angriper honom och
      övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som
      han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.
 23.  Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
      församlar med mig, han förskingrar.

 24.  När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
      omkring i ökentrakter och söker efter ro.  Men då han icke finner
      någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som
      jag gick ut ifrån.'
 25.  Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,
 26.  då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
      värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
      för den människan det sista värre än det första.»

 27.  När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och
      ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig,
      och de bröst som du har diat.»
 28.  Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma
      det.»

 29.  Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta
      släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat
      tecken skall givas det än Jonas' tecken.
 30.  Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock
      Människosonen vara ett tecken för detta släkte.
 31.  Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
      tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom.  Ty hon
      kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har
      är vad som är mer än Salomo.
 32.  Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
      släkte och bliva det till dom.  Ty de gjorde bättring vid Jonas'
      predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.

 33.  Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller
      under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som
      komma in skola se skenet.

 34.  Ditt öga är kroppens lykta.  När ditt öga är friskt, då har ock
      hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din
      kropp höljd i mörker.
 35.  Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.
 36.  Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i
      mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser
      dig med sitt klara sken.»

 37.  Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid
      hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.
 38.  Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden,
      förundrade han sig.
 39.  Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av
      bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och
      ondska.
 40.  I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det
      inre?
 41.  Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver
      allt hos eder rent.

 42.  Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och
      alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken
      till Gud!  Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
 43.  Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna
      och gärna viljen bliva hälsade på torgen!
 44.  Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över
      vilka människorna gå fram utan att veta det!»

 45.  Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom:
      »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»
 46.  Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna
      läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett
      enda finger röra vid de bördorna!
 47.  Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra
      fäder dräpte!
 48.  Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen
      dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.
 49.  Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem
      profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och
      andra skola de förfölja.
 50.  Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt
      det som är utgjutet från världens begynnelse,
 51.  ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes
      mellan altaret och templet.'  Ja, jag säger eder: Det skall
      utkrävas av detta släkte.
 52.  Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till
      kunskapen!  Själva haven I icke kommit ditin och för dem som
      ville komma dit haven I lagt hinder.»

 53.  När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna
      och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med
      honom om många stycken;
 54.  de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.

[https://runeberg.org/bibeln/42_12.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 12 Kapitlet

                     Jesus varnar för skrymteri,
               människofruktan, hädelse mot den helige
               Ande, girighet och världsliga bekymmer,
                   manar till vaksamhet och trohet,
                förutsäger söndringar, talar om tidens
                               tecken.

  1.  Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de
      trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till
      sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg,
      det är för skrymteri.
  2.  Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet
      är fördolt, som icke skall bliva känt.
  3.  Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i
      ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det
      skall bliva utropat på taken.

  4.  Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl
      kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något
      mer.
  5.  Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har
      makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna.  Ja, jag
      säger eder: Honom skolen I frukta.  --
  6.  Säljas icke fem sparvar för två skärvar?  Och icke en av dem är
      förgäten hos Gud.
  7.  Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
      Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.
  8.  Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför
      människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför
      Guds änglar.
  9.  Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva
      förnekad inför Guds änglar.
 10.  Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
      honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall
      det icke bliva förlåtet.

 11.  Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och
      myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I
      skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;
 12.  ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen
      säga.»

 13.  Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min
      broder att han skiftar arvet med mig.»
 14.  Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare
      eller skiftesman över eder?»
 15.  Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till
      vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke
      därpå att hon har överflöd på ägodelar.»

 16.  Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en
      rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.
 17.  Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra?  Jag
      har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.'
 18.  Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina
      lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min
      gröda och allt mitt goda.
 19.  Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott
      förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.
 20.  Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ
      utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?'  --
 21.  Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik
      inför Gud.»

 22.  Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören
      eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller
      för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.
 23.  Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.
 24.  Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de
      hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem.  Huru
      mycket mer ären icke I än fåglarna!
 25.  Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin
      livslängd?
 26.  Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då
      bekymmer för det övriga?
 27.  Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och
      likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet
      var så klädd som en av dem.
 28.  Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
      morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda
      eder, I klentrogne!
 29.  Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I
      skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.
 30.  Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader
      vet att I behöven detta.
 31.  Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla
      eder.
 32.  Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att
      giva eder riket.
 33.  Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar
      som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv
      når, och där man icke fördärvar.
 34.  Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.

 35.  Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande.
 36.  Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall
      bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom,
      när han kommer och klappar.
 37.  Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han
      kommer.  Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin
      klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och
      betjäna dem.
 38.  Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under
      den tredje och finner dem så göra -- saliga äro de då.
 39.  Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund
      tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig
      in i hans hus.
 40.  Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall
      Människosonen komma.»

 41.  Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna
      liknelse, eller är det om alla?»
 42.  Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare,
      som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt
      tid giva dem deras bestämda kost --
 43.  salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
      honom göra så.
 44.  Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
      han äger.
 45.  Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre
      kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra
      tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han
      bliver drucken,
 46.  då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
      det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall
      låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de
      otrogna.  --
 47.  Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke
      redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva
      straffad med många slag.
 48.  Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som
      val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få
      slag.  Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall
      mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket,
      av honom skall man fordra dess mera.
 49.  Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna
      ville jag icke att den redan brunne!
 50.  Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till
      dess att det är fullbordat!
 51.  Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden?  Nej,
      säger jag eder, fastmer söndring.
 52.  Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade
      från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre:
 53.  fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin
      dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru
      och sonhustrun mot sin svärmoder.

 54.  Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i
      väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så.
 55.  Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark
      hetta'; och detta sker.
 56.  I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda;
      huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden?
 57.  Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?
 58.  När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig
      under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han
      icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren
      överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar
      dig i fängelse.
 59.  Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har
      betalt ända till den yttersta skärven.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_13.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 13 Kapitlet

                    Jesus förmanar till bättring,
                    framställer en liknelse om ett
               fikonträd, botar en kvinna på sabbaten,
                 undervisar i liknelser om Guds rike,
               varnar för andlig säkerhet, klagar över
                      Jerusalems obotfärdighet.

  1.  Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer
      vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.
  2.  Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer
      voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo
      lida sådant?
  3.  Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
      sammalunda förgås.
  4.  Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem,
      menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som
      bo i Jerusalem?
  5.  Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
      sammalunda förgås.»

  6.  Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd
      planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men
      fann ingen.
  7.  Då sade han till vingårdsmannen: 'Se, nu i tre år har jag kommit
      och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon.  Hugg
      bort det.  Varför skall det därjämte få utsuga jorden?'
  8.  Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: 'Herre, låt det
      stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva
      omkring det och göda det;
  9.  kanhända skall det så till nästa å bära frukt.  Varom icke, så må
      du då hugga bort det.'»

 10.  När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga,
 11.  var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en
      sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde
      räta upp sin kropp.
 12.  Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade
      till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom»,
 13.  och han lade därvid händerna på henne.  Och strax rätade hon upp
      sig och prisade Gud.

 14.  Men det förtröt synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten
      botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex
      dagar finnas, på vilka man bör arbeta.  På dem mån I alltså komma
      och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen.
 15.  Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var
      och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och
      leder den bort för att vattna den?
 16.  Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit
      bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få
      lösas från sin boja?»
 17.  När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt
      folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av
      honom.

 18.  Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna
      det vid?
 19.  Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin
      trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens
      fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»

 20.  Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid?
 21.  Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre
      skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

 22.  Och han vandrade från stad till stad och från by till by och
      undervisade folket, under det att han fortsatte sin färd till
      Jerusalem.
 23.  Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva
      frälsta?»  Då svarade han dem:
 24.  »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många,
      säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke
      förmå det.
 25.  Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan
      kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och
      sägen: 'Herre, låt upp för oss', så skall han svara och säga
      till eder: 'Jag vet icke varifrån I ären.'
 26.  Och I skolen då säga: 'Vi hava ju ätit och druckit med dig, och
      du har undervisat på våra gator.'
 27.  Men han skall svara: 'Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I
      ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.'
 28.  Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham,
      Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen
      eder själva utkastade.
 29.  Ja, människor skola komma från öster och väster, från norr och
      söder och bliva bordsgäster i Guds rike.
 30.  Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och
      somliga som äro de första bliva de sista.

 31.  I samma stund kommo några fariséer fram och sade till honom:
      »Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.»
 32.  Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att jag i dag och
      i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först
      på tredje dagen är färdig.
 33.  Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det
      är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstädes än i
      Jerusalem.  --
 34.  Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
      som äro sända till dig!  Huru ofta har jag icke velat församla
      dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
      vingar!  Men haven icke velat.
 35.  Se, edert hus skall komma att stå övergivet.  Men jag säger eder:
      I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen:
      'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'

[https://runeberg.org/bibeln/42_14.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 14 Kapitlet

                Jesus botar på sabbaten en vattusiktig
                man, undervisar om ödmjukhet och rätt
               gästfrihet, framställer liknelsen om den
               stora måltiden, undervisar om det sanna
                           lärjungaskapet.

  1.  När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste
      fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där
      vaktade på honom,
  2.  att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom.
  3.  Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna:
      »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke
      lovligt?»
  4.  Men de tego.  Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk
      och lät honom gå.
  5.  Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en
      oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp
      den, jämväl på sabbatsdagen?»
  6.  Och de förmådde icke svara något härpå.

  7.  Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta
      platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till
      dem:
  8.  »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den
      främsta platsen vid bordet.  Ty kanhända finnes bland gästerna
      någon som är mer ansedd än du,
  9.  och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och
      honom och säger till dig: 'Giv plats åt denne'; och så måste du
      med skam intaga den nedersta platsen.
 10.  Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta
      platsen vid bordet.  Ty det kan då hända att den som har bjudit
      dig säger till dig, när han kommer: 'Min vän, stig högre upp.'
      Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna.
 11.  Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och
      den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

 12.  Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett
      gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina
      vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika
      grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får
      vedergällning.
 13.  Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta,
      blinda.
 14.  Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall
      du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.»
 15.  Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till
      honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!»
 16.  Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud
      och bjöd många.
 17.  Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och
      lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.'
 18.  Men de begynte alla strax ursäkta sig.  Den förste sade till
      honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese
      det.  Jag beder dig, tag emot min ursäkt.'
 19.  En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå
      åstad och försöka dem.  Jag beder dig, tag emot min ursäkt.'
 20.  Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan
      jag icke komma.'
 21.  Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre.  Då blev
      husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator
      och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och
      blinda och halta.'
 22.  Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort,
      men har är ännu rum.'
 23.  Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar, och
      nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt.
 24.  Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall
      smaka sin måltid.'»

 25.  Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade
      till dem:
 26.  »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och
      sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och
      systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min
      lärjunge.
 27.  Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke
      vara min lärjunge.

 28.  Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke
      då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger
      vad som behöves för att bygga det färdigt?
 29.  Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket
      skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom
 30.  och säga: 'Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda
      sitt verk.'

 31.  Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman
      med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker
      efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot
      honom med tjugu tusen?
 32.  Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt
      borta, skicka sändebud och underhandla om fred.

 33.  Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar
      allt vad han äger.  --
 34.  Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister
      sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft?
 35.  Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man
      kastar ut det.  Den som har öron till att höra, han höre.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_15.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 15 Kapitlet

                 Jesus framställer liknelserna om det
                   förlorade fåret, den borttappade
                  penningen och den förlorade sonen.

  1.  Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att
      höra honom.
  2.  Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne
      tager emot syndare och äter med dem.»
  3.  Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:

  4.  »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han
      förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och
      går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?
  5.  Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med
      glädje.
  6.  Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och
      grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit
      mitt får, som var förlorat.'
  7.  Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en
      enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som
      ingen bättring behöva.

  8.  Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort
      en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker
      noga, till dess hon finner den?
  9.  Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor
      och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit
      den penning som jag hade tappat bort.'
 10.  Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en
      enda syndare som gör bättring.

 11.  Ytterligare sade han: »En man hade två söner.
 12.  Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del
      av förmögenheten, som faller på min lott.'  Då skiftade han sina
      ägodelar mellan dem.
 13.  Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt
      tillhopa och for långt bort till ett främmande land.  Där levde
      han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet.
 14.  Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över
      det landet, och han begynte lida nöd.
 15.  Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och
      denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin.
 16.  Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som
      svinen åto; men ingen gav honom något.
 17.  Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos
      min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av
      hunger!
 18.  Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom:
      Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;
 19.  jag är icke mer värd att kallas din son.  Låt mig bliva såsom en
      av dina legodrängar.'

 20.  Så stod han upp och gick till sin fader.  Och medan han ännu var
      långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom
      och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste
      honom innerligt.
 21.  Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen
      och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.'
 22.  Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den
      yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på
      hans hand och skor på hans fötter.
 23.  Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och
      gör oss glada.
 24.  Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var
      förlorad men är återfunnen.'  Och de begynte göra sig glada.

 25.  Men hans äldre son var ute på marken.  När denne nu vände
      tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans.
 26.  Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta
      kunde betyda.
 27.  Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din
      fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta
      den gödda kalven.'
 28.  Då blev han vred och ville icke gå in.  Hans fader gick då ut och
      talade vanligt med honom.
 29.  Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har
      jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud;
      och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att
      jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.
 30.  Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans
      med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit
      slakta den gödda kalven.'
 31.  Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all
      mitt är ditt.
 32.  Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder
      var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är
      återfunnen.'»

[https://runeberg.org/bibeln/42_16.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 16 Kapitlet

                 Jesus framställer liknelserna om den
                 otrogne förvaltaren och om den rike
                         mannen och Lasarus.

  1.  Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en
      förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans
      ägodelar.
  2.  Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det
      jag hör om dig?  Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan
      icke längre få vara förvaltare.'
  3.  Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min
      herre nu tager ifrån mig förvaltningen?  Gräva orkar jag icke;
      att tigga blyges jag för.
  4.  Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig
      i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.'
  5.  Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en
      särskilt.  Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig
      min herre?'
  6.  Han svarade: 'Hundra fat[1] olja.'  Då sade han till honom: 'Tag
      här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv
      femtio.'
  7.  Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?'
      Denne svarade: 'hundra tunnor[2] vete.'  Då sade han till honom:
      'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.'
  8.  Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att
      han hade handlat klokt.  Ty denna tidsålders barn skicka sig
      klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
  9.  Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige
      Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot
      eder i de eviga hyddorna.

 10.  Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är,
      och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i
      vad mer är.
 11.  Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige
      Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda?
 12.  Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde
      en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?

 13.  Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då
      att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla
      sig till den förre och förakta den senare.  I kunnen icke tjäna
      både Gud och Mamon.»

 14.  Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de
      drevo då gäck med honom.
 15.  Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig
      rättfärdiga inför människorna.  Men Gud känner edra hjärtan; ty
      det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.

 16.  Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes.  Sedan
      dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma
      ditin.
 17.  Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av
      lagen kan falla bort.

 18.  Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en
      annan hustru, han begår äktenskapsbrott.  Och den som tager till
      hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår
      äktenskapsbrott.

 19.  Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och
      levde var dag i glädje och prakt.
 20.  Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av
      sår,
 21.  och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla
      ifrån den rike mannens bord.  Ja, det gick så långt att hundarna
      kommo och slickade hans sår.
 22.  Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till
      Abrahams sköte.  Också den rike dog och blev begraven.
 23.  När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon
      och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte.
 24.  Då ropade han och sade: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig,
      och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten
      och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.'
 25.  Men Abraham svarade: 'Min son kom ihåg att du, medan du levde,
      fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får
      han här hugnad, under det att du pinas.
 26.  Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan
      oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till
      eder icke skola kunna det, och för att ej heller någon därifrån
      skall kunna komma över till oss.»
 27.  Då sade han: 'Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom
      till min faders hus,
 28.  där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke
      också de komma till detta pinorum.'
 29.  Men Abraham sade: 'De hava Moses och profeterna; dem må de
      lyssna till.'
 30.  Han svarade: 'Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem
      från de döda, så skola de göra bättring.'
 31.  Då sade han till honom: 'Lyssna de icke till Moses och
      profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon
      uppstår från de döda.'»

[1]  Se Fat i Ordförkl.
[2]  Se Tunna i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/42_17.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 17 Kapitlet

                     Jesus undervisar om faran av
                  förförelser, om rätt beteende mot
                felande bröder, om trons kraft och om
               vars och ens plikt att bekänna sig vara
                blott en ringa tjänare; han botar tio
               spetälska män, talar sedan om Guds rike
                       och om sin tillkommelse.

  1.  Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än
      att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!
  2.  För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals
      och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa
      små.
  3.  Tagen eder till vara!

      Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han
      då ångrar sig, så förlåt honom.
  4.  Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju
      gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så
      skall du förlåta honom.»
  5.  Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»
  6.  Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett
      senapskorn, så skullen I kunna säga till detta
      mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig
      i havet', och det skulle lyda eder.

  7.  Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar
      boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem
      från marken: 'Gå du nu strax till bords'?
  8.  Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och
      fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och
      dricker; sedan må du själv äta och dricka'?
  9.  Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev
      honom befallt?
 10.  Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt,
      då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast
      gjort vad vi voro pliktiga att göra.'»
 11.  Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen
      mellan Samarien och Galileen.
 12.  Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män.
      Dessa stannade på avstånd
 13.  och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»
 14.  När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för
      prästerna.»  Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.
 15.  Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit
      botad, och prisade Gud med hög röst
 16.  och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade
      honom.  Och denne var en samarit.
 17.  Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena?  Var
      äro de nio?
 18.  Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud,
      utom denne främling?»
 19.  Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde.  Din tro har
      frälst dig.»

 20.  Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle
      komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på
      sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen,
 21.  ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är
      det.'  Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

 22.  Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna
      skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få
      det.
 23.  Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här
      är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter.
 24.  Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens
      ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på
      hand dag.
 25.  Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta
      släkte.
 26.  Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i
      Människosonens dagar:
 27.  människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur
      gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom
      floden och förgjorde dem allasammans.
 28.  Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och
      drucko, köpte och sålde, planterade och byggde,
 29.  men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel
      ned från himmelen och förgjorde dem allasammans,
 30.  alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen
      uppenbaras.
 31.  Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset,
      han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är
      ute på marken vända tillbaka.
 32.  Kommen ihåg Lots hustru.
 33.  Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men
      den som mister det, han skall rädda det.
 34.  Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene
      skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.
 35.  Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen,
      den andra skall lämnas kvar.»
 36.  Då frågade de honom: »Var då, Herre?»  Han svarade dem: »Där den
      döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_18.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 18 Kapitlet

                Jesus framställer liknelserna om änkan
                   och domaren samt om fariséen och
               publikanen, välsignar barnen, undervisar
               en rik man om livets väg och lärjungarna
                    om den sanna försakelsens lön,
                förutsäger ännu en gång sitt lidande,
                     giver en blind man hans syn.

  1.  Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de
      alltid borde bedja, utan att förtröttas.
  2.  Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och
      ej heller hade försyn för någon människa.
  3.  I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom
      och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.'
  4.  Till en tid ville han icke.  Men omsider sade han vid sig själv:
      'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har
      försyn för någon människa;
  5.  likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå
      skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall
      alldeles pina ut mig.'»
  6.  Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här
      säger.
  7.  Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till
      honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?
  8.  Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt.  Men skall väl
      Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»

  9.  Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som
      förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under
      det att de föraktade andra:
 10.  »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en
      farisé och den andre en publikan.
 11.  Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig,
      Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare,
      orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.
 12.  Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag
      förvärvar.'
 13.  Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina
      ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade:
      'Gud, misskunda dig över mig syndare.'  --
 14.  Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre.
      Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men
      den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
 15.  Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle
      röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort
      dem.
 16.  Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen
      komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör
      sådana till.
 17.  Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
      såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

 18.  Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad
      skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
 19.  Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god?  Ingen är god
      utom Gud allena.
 20.  Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall
      icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt
      vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'»
 21.  Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»
 22.  När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig
      ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall
      du få en skatt i himmelen.  Och kom sedan och följ mig.»
 23.  Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var
      mycket rik.
 24.  Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är
      det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!
 25.  Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga,
      än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
 26.  Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»
 27.  Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är
      möjligt för Gud.»

 28.  Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och
      hava följt dig.»
 29.  Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds
      rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller
      föräldrar eller barn,
 30.  ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i
      tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»

 31.  Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu
      upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom
      profeterna är skrivet om Människosonen.
 32.  Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad
      och skymfad och bespottad,
 33.  och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen
      skall han uppstå igen.»
 34.  Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så
      fördolt, att de icke fattade vad som sades.

 35.  Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid
      vägen och tiggde.
 36.  När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad
      det var.
 37.  Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som
      kom på vägen.
 38.  Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över
      mig.»
 39.  Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han
      skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son,
      förbarma dig över mig.»
 40.  Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till
      honom.  Och när han hade kommit fram, frågade han honom:
 41.  »Vad vill du att jag skall göra dig?»  Han svarade: »Herre, låt
      mig få min syn.»
 42.  Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.»
 43.  Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud.  Och
      allt folket som såg detta lovade Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/42_19.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 19 Kapitlet

                Jesus gästar hos Sackeus, framställer
                liknelsen om de tio punden, rider in i
                Jerusalem, gråter över staden, rensar
                             helgedomen.

  1.  Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
  2.  Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för
      publikanerna och en rik man.
  3.  Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men
      han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till
      växten.
  4.  Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd
      för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.
  5.  När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till
      honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt
      hus.»
  6.  Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
  7.  Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för
      att gästa hos en syndare.»
  8.  Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av
      mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt
      för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.
  9.  Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta
      hus, eftersom också han är en Abrahams son.
 10.  Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som
      var förlorat.»

 11.  Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse,
      eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike
      strax skulle uppenbaras.
 12.  Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort
      till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig
      värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.
 13.  Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund
      och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer
      tillbaka.'
 14.  Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd,
      åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne
      skall bliva konung över oss.»
 15.  När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den
      konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt
      vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och
      en genom sin förvaltning hade förvärvat.
 16.  Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i
      vinst tio pund.'
 17.  Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare!  Eftersom du har
      varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och
      myndighet över tio städer.'
 18.  Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund
      har avkastat fem pund.'
 19.  Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem
      städer.'
 20.  Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund;
      jag har haft det förvarat i en duk.
 21.  Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill
      taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har
      sått.'
 22.  Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du
      onde tjänare.  Du visste alltså att jag är en sträng man, som
      vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke
      har sått?
 23.  Varför satte du då icke in mina penningar i en bank?  Då hade
      jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
 24.  Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån
      honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'
 25.  De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.'
 26.  Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall
      varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också
      det han har.
 27.  Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över
      sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»

 28.  Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot
      Jerusalem.
 29.  När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas
      Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
 30.  och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför.  Och när I
      kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som
      ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den
      hit.
 31.  Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så:
      'Herren behöver den.'»

 32.  Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som
      han hade sagt dem.
 33.  Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I
      fålen?»
 34.  De svarade: »Herren behöver den.»
 35.  Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och
      läto Jesus sätta sig därovanpå.
 36.  Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom
      på vägen.
 37.  Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela
      lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla
      de kraftgärningar som de hade sett;
 38.  och de sade:

      »Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn.  Frid
      vare i himmelen och ära i höjden!»
 39.  Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom:
      »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»
 40.  Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola
      stenarna ropa.»

 41.  Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över
      den
 42.  och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid
      tillhör!  Men nu är det fördolt för dina ögon.
 43.  Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva
      dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla
      sidor.
 44.  Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som
      äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför
      att du icke aktade på den tid då du var sökt.»
 45.  Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde
      därinne;
 46.  och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara
      ett bönehus.'  Men I haven gjort det till en rövarkula.»
 47.  Och han undervisade var dag i helgedomen.  Och översteprästerna
      och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter
      tillfälle att förgöra honom;
 48.  men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll
      sig till honom och hörde honom.

[https://runeberg.org/bibeln/42_20.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 20 Kapitlet

                 Jesus tillspörjes om sin myndighet,
               bestraffar i liknelsen om vingårdsmännen
                 översteprästerna och de skriftlärde,
                besvarar frågor om skattepenningen och
               om uppståndelsen, ställer själv till de
                skriftlärde en fråga om Messias såsom
                Davids son, varnar för de skriftlärde.

  1.  Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och
      förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de
      skriftlärde, tillika med de äldste, fram
  2.  och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör
      du detta?  Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
  3.  Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
      till eder; svaren mig på den.
  4.  Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
  5.  Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från
      himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
  6.  Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att
      stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»
  7.  De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
  8.  Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
      myndighet jag gör detta.»
  9.  Och han framställde för folket denna liknelse: »En man
      planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för
      utrikes för lång tid.
 10.  När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
      vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av
      vingårdens frukt.  Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto
      honom gå tomhänt bort.
 11.  Ytterligare sände han en annan tjänare.  Också honom misshandlade
      och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.
 12.  Ytterligare sände han en tredje.  Men också denne slogo de
      blodig och drevo bort honom.
 13.  Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra?  Jo, jag vill
      sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.'
 14.  Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra
      och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet
      må bliva vårt.'
 15.  Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom.  »Vad skall
      nu vingårdens herre göra med dem?
 16.  Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna
      vingården åt andra.»  När de hörde detta, sade de: »Bort det!»
 17.  Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:

      'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en
      hörnsten'?

 18.  Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad;
      men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»
 19.  Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma
      stund gripa honom, men de fruktade för folket.  Ty de förstodo
      att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
 20.  Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen
      skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle
      fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna
      överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.
 21.  Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och
      undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om
      Guds väg vad sant är.
 23.  Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det
      icke lovligt?»
 23.  Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
 24.  »Låten mig se en penning.  Vems bild och överskrift bär den?»  De
      svarade: »Kejsarens.»
 25.  Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren
      tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
 26.  Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför
      folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.

 27.  Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det
      icke gives någon uppståndelse.  Dessa frågade honom
 28.  och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om
      någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han
      taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin
      broder.
 29.  Nu voro här sju bröder.  Den förste tog sig en hustru, men dog
      barnlös.
 30.  Då tog den andre i ordningen henne
 31.  och därefter den tredje; sammalunda alla sju.  Men de dogo alla,
      utan att någon av dem lämnade barn efter sig.
 32.  Slutligen dog ock hustrun.
 33.  Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru?
      De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
 34.  Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det
      så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;
 35.  men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern
      och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken
      män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.
 36.  De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro,
      Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.
 37.  Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det
      talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren
      'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';
 38.  Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom
      leva alla.»
 39.  Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har
      talat rätt.»
 40.  De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på
      honom.

 41.  Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids
      son?
 42.  David själv säger ju i Psalmernas bok:

      Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
 43.  till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
 44.  David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans
      son?»
 45.  Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
 46.  »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
      fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
      sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
      gästabuden --
 47.  detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
      skull hålla långa baner.  Del skola få en dess hårdare dom.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_21.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 21 Kapitlet

                  Jesu ord om änkans offergåva.  Hans
                förutsägelse om Jerusalems förstöring
                       och om sin tillkommelse.

  1.  Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina
      gåvor i offerkistorna.
  2.  Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.
  3.  Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka
      lade dit mer än alla de andra.
  4.  Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland
      gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin
      ägo.»

  5.  Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av
      härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han:
  6.  »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall
      lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.»
  7.  Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske?  Och
      vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att
      ske?»
  8.  Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade.  Ty många
      skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden
      är nära'.  Men följen dem icke.
  9.  Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke
      förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax
      änden inne.»

 10.  Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk
      och rike mot rike;
 11.  och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och
      farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola
      visa sig och stora tecken på himmelen.
 12.  Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja
      eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse
      och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt
      namns skull.
 13.  Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd.
 14.  Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för
      huru I skolen försvara eder.
 15.  Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av
      edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot.
 16.  I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och
      fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda.
 17.  Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull.
 18.  Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat.
 19.  Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.

 20.  Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I
      veta att dess ödeläggelse är nära.
 21.  Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro
      inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på
      landsbygden må icke gå ditin.
 22.  Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall
      uppfyllas.
 23.  Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!  Ty stor
      nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk.
 24.  Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i
      fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva
      förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro
      fullbordade.

 25.  Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på
      jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa
      vid havets och vågornas dån,
 26.  då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för
      det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.
 27.  Och då skall man få se 'Människosonen komma i en sky', med stor
      makt och härlighet.
 28.  Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta
      edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.»
 29.  Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och
      på alla andra träd.
 30.  När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att
      sommaren redan är nära.
 31.  Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike
      är nära.
 32.  Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
      förrän allt detta sker.
 33.  Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
 34.  Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av
      omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den
      dagen kommer på eder oförtänkt;
 35.  ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla
      inbyggare.
 36.  Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta
      som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»

 37.  Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna
      gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där
      över natten.
 38.  Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen
      för att höra honom.

[https://runeberg.org/bibeln/42_22.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 22 Kapitlet

                 Översteprästerna och de skriftlärde
                lägga råd mot Jesus och mottaga Judas'
               anbud om hjälp.  Jesus håller påskmåltid
                med lärjungarna, instiftar nattvarden,
                 förmanar till ödmjukhet, förutsäger
                Petrus' förnekelse, beder i Getsemane,
                gripes, förnekas av Petrus, begabbas,
                     förhöres inför Stora rådet.

  1.  Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
  2.  Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
      att röja honom ur vägen.  De fruktade nämligen för folket.

  3.  Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en
      av de tolv.
  4.  Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna
      för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
  5.  Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en
      summa penningar.
  6.  Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt
      tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning
      uppstod.

  7.  Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle
      slakta påskalammet.
  8.  Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och
      reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
  9.  De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
 10.  Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man
      som bär en kruka vatten.  Följen honom till det hus där han går
      in.
 11.  Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var
      finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina
      lärjungar?'
 12.  Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för
      måltid; reden till där.»
 13.  Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och
      de redde till påskalammet.

 14.  Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och
      apostlarna med honom.
 15.  Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta
      påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
 16.  ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid,
      förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
 17.  Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen
      detta och delen eder emellan;
 18.  ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike
      kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
 19.  Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt
      dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för
      eder.  Gören detta till min åminnelse.»
 20.  Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
      kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för
      eder.
 21.  Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
 22.  Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve
      den människa genom vilken han bliver förrådd!»
 23.  Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde
      vara som skulle göra detta.

 24.  En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle
      räknas för den störste.
 25.  Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom
      härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig
      'nådige herrar'.
 26.  Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder,
      han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han
      vare såsom en tjänare.
 27.  Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som
      tjänar?  Är det icke den som ligger till bords?  Och likväl är
      jag här ibland eder såsom en tjänare.  --
 28.  Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
 29.  och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så
      överlåter jag likadan makt åt eder,
 30.  så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och
      sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

 31.  Simon, Simon!  Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för
      att kunna sålla eder såsom vete;
 32.  men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om
      intet.  Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

 33.  Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå
      i fängelse och gå i döden.»
 34.  Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen
      gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke
      känner mig.»

 35.  Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan
      penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då
      något?»  De svarade: »Intet.»
 36.  Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung
      taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre
      sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin
      mantel och köpe sig ett sådant.
 37.  Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens
      ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'.  Ja, det som är
      förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»
 38.  Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.»  Han svarade dem: »Det
      är nog.»

 39.  Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed
      var; och hans lärjungar följde honom.
 40.  Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen
      att I icke mån komma i frestelse.»
 41.  Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll
      ned på sina knän och bad
 42.  och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån
      mig.  Dock, ske icke min vilja, utan din.»
 43.  Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte
      honom.
 44.  Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och
      hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
 45.  När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till
      lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.
 46.  Då sade han till dem: »Varför soven I?  Stån upp, och bedjen att
      I icke mån komma i frestelse.»
 47.  Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de
      tolv, den som hette Judas, gick framför dem.  Och han trädde fram
      till Jesus för att kyssa honom.
 48.  Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med
      en kyss?»
 49.  Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade
      de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
 50.  Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av
      honom högra örat.
 51.  Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.»  Och han
      rörde vid hans öra och helade honom.
 52.  Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till
      översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de
      äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och
      stavar.
 53.  Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke
      sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu
      råder mörkrets makt.»
 54.  Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens
      hus.  Och Petrus följde efter på avstånd.
 55.  Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där
      tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

 56.  Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden
      fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
 57.  Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
 58.  Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade:
      »Också du är en av dem.»  Men Petrus svarade: »Nej, det är jag
      icke.»
 59.  Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade:
      »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»
 60.  Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.»  Och i
      detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
 61.  Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg
      Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag
      har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
 62.  Och han gick ut och grät bitterligen.

 63.  Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och
      misshandlade honom.
 64.  De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem
      var det som slog dig?»
 65.  Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

 66.  Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste,
      överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt
      Stora råd
 67.  och sade: »Är du Messias, så säg oss det.»  Men han svarade dem:
      »Om jag säger eder det, så tron I det icke.
 68.  Och om jag frågar, så svaren I icke.
 69.  Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens
      högra sida.»
 70.  Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?»  Han svarade dem: »I
      sägen det själva, att jag är det.»
 71.  Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd?  Vi hava ju
      själva nu hört det av hans egen mun.»

[https://runeberg.org/bibeln/42_23.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 23 Kapitlet

                 Jesus föres till Pilatus, förhöres,
                   sändes till Herodes, korsfästes,
                      uppgiver andan, begraves.


  1.  Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.
  2.  Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne
      man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren
      skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»
  3.  Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?»  Han
      svarade honom och sade: »Du säger det själv.»

  4.  Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag
      finner intet brottsligt hos denne man.»
  5.  Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära
      folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»
  6.  När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från
      Galileen.
  7.  Och då han fick veta att han var från det land som lydde under
      Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under
      dessa dalar också var i Jerusalem.

  8.  När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade
      sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om
      honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.
  9.  Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade
      denne honom intet.
 10.  Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade
      honom häftigt.
 11.  Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och
      begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande
      klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.
 12.  Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra;
      Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.

 13.  Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna
      och folket
 14.  och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att
      han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt
      rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något
      av det som I anklagen honom för.
 15.  Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt
      honom tillbaka till oss.  I sen alltså att denne icke har gjort
      något som förtjänar döden.
 16.  Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»
 18.  Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss
      Barabbas lös.»
 19.  (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett
      upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)
 20.  Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva
      Jesus lös.
 21.  Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»
 22.  Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont
      har denne då gjort?  Jag har icke funnit honom skyldig till något
      som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag
      har tuktat honom.»
 23.  Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle
      låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.
 24.  Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.
 25.  Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i
      fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att
      med honom skulle ske efter deras vilja.

 26.  När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från
      Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att
      han skulle bära det efter Jesus.

 27.  Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor
      som jämrade sig och gräto över honom.
 28.  Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar,
      gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra
      barn.
 29.  Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de
      ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst
      som icke hava givit di.'
 30.  Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och
      till höjderna: 'Skylen oss.'
 31.  Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske
      med det torra!»

 32.  Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas
      tillika med honom.
 33.  Och när de hade kommit till den plats som kallades
      »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen,
      den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
 34.  Men Jesus sade.  »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
      Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.  --
 35.  Men folket stod och såg därpå.  Och jämväl rådsherrarna drevo
      gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa
      sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»
 36.  Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte
      honom ättikvin
 37.    och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»
 38.  Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är
      judarnas konung.»

 39.  Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom
      och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.»
 40.  Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade:
      »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?
 41.  Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar
      äro värda, men denne man har intet ont gjort.»
 42.  Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»
 43.  Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du
      vara med mig i paradiset.»

 44.  Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett
      mörker, som varade ända till nionde timmen,
 45.  i det att solen miste sitt sken.  Och förlåten i templet rämnade
      mitt itu.
 46.  Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer
      befaller jag min ande.»  Och när han hade sagt detta, gav han upp
      andan.
 47.  Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och
      sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»
 48.  Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se
      härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände
      hem igen.
 49.  Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem
      också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.

 50.  Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig
      man,
 51.  som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning.  Han var
      från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike.
 52.  Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
 53.  Och han tog ned den och svepte den i en linneduk.  Sedan lade han
      den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen
      hade varit lagd.
 54.  Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.
 55.  Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde
      efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri.
 56.  Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och
      smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

[https://runeberg.org/bibeln/42_24.html]
                 Evangelium enligt Lukas, 24 Kapitlet

                Änglar förkunna Jesu uppståndelse för
                kvinnorna vid graven.  Jesus uppenbarar
               sig för två lärjungar på väg till Emmaus
                 och för de församlade lärjungarna i
                Jerusalem, giver dem sin välsignelse,
                       upptages till himmelen.

  1.  Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva
      dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de
      hade tillrett.
  2.  Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
  3.  Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
  4.  När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo
      två man framför dem i skinande kläder.
  5.  Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot
      jorden.  Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande
      bland de döda?
  6.  Han är icke har, han är uppstånden.  Kommen ihåg vad han talade
      till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
  7.  'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors
      händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå
      igen.'»
  8.  Då kommo de ihåg hans ord.
  9.  Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de
      elva och för alla de andra.  --
 10.  Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som
      var Jakobs moder.  Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem
      och sade detsamma till apostlarna.
 11.  Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem
      icke.
 12.  Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade
      sig ditin såg han där allenast linnebindlarna.  Sedan gick han
      hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
 13.  Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som
      hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
 14.  Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
 15.  Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus
      själv och gick med dem.
 16.  Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
 17.  Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra,
      medan I gån här?»  Då stannade de och sågo bedrövade ut.
 18.  Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du
      är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad
      där har skett i dessa dagar?»
 19.  Han frågade dem: »Vad då?»  De svarade honom: »Det som har skett
      med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar
      och ord inför Gud och allt folket:
 20.  huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat
      honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
 21.  Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel.  Och
      likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen
      sedan detta skedde.
 22.  Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty
      sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
 23.  och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till
      och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han
      levde.
 24.  Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven,
      funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv
      sågo de icke.»

 25.  Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och
      tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
 26.  Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin
      härlighet?»
 27.  Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och
      uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
 28.  När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som
      om han ville gå vidare.
 29.  Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider
      mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.»  Då gick han
      ditin och stannade kvar hos dem.
 30.  Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och
      välsignade och bröt det och räckte åt dem.
 31.  Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom.  Men då
      försvann han ur deras åsyn.

 32.  Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i
      oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för
      oss?»
 33.  Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till
      Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra
      som hade slutit sig till dem.
 34.  Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har
      visat sig för Simon.»
 35.  Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han
      hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

 36.  Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och
      sade till dem: »Frid vare med eder.
 37.  Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att
      det var en ande de sågo.
 38.  Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför
      uppstiga tvivel i edra hjärtan?
 39.  Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag
      själv; ja, tagen på mig och sen.  En ande har ju icke kött och
      ben, såsom I sen mig hava.»
 40.  Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina
      fötter.
 41.  Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast
      förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
 42.  Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en
      honungskaka;
 43.  och han tog det och åt därav i deras åsyn.

 44.  Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan
      jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är
      skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
 45.  Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
 46.  Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle
      lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
 47.  och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle
      predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
 48.  I kunnen vittna härom.
 49.  Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat.  Men
      I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden
      bliven beklädda med kraft.»

 50.  Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina
      händer och välsignade dem.
 51.  Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev
      upptagen till himmelen.
 52.  Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem,
      uppfyllda av stor glädje.
 53.  Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/43_01.html]
                Evangelium enligt Johannes, 1 Kapitlet

               Det gudomliga Ordets människoblivande i
                   Jesus Kristus.  Johannes döparens
                 vittnesbörd.  Jesu första lärjungar.

  1.  I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var
      Gud.
  2.  Detta var i begynnelsen hos Gud.
  3.  Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit
      till, som är till.
  4.  I det var liv, och livet var människornas ljus.
  5.  Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt
      därmed.

  6.  En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes.
  7.  Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att
      alla skulle komma till tro genom honom.
  8.  Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
  9.  Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu
      komma i världen.
 10.  I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men
      världen ville icke veta av honom.
 11.  Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.
 12.  Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds
      barn, åt dem som tro på hans namn;
 13.  och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig
      vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.

 14.  Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo
      hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från
      sin Fader, och han var full av nåd och sanning.
 15.  Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om
      denne jag sade: 'Den som kommer efter mig, han är före mig; ty
      han var förr än jag.'»
 16.  Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd;
 17.  ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava
      kommit genom Jesus Kristus.
 18.  Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns
      sköte[1], han har kungjort vad Gud är.

 19.  Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till
      honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem
      han var.
 20.  Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är
      icke Messias.»
 21.  Åter frågade de honom: »Vad är du då?  Är du Elias?»  Han
      svarade: »Det är jag icke.»  -- »Är du Profeten?»  Han svarade:
      »Nej.»
 22.  Då sade de till honom: »Vem är du då?  Säg oss det, så att vi
      kunna giva dem svar, som hava sänt oss.  Vad säger du om dig
      själv?»
 23.  Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: 'Jämnen
      vägen för Herren', såsom profeten Esaias sade.»
 24.  Och männen voro utsända ifrån fariséerna.
 25.  Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då,
      om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?»
 26.  Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt
      ibland eder står en som I icke kännen:
 27.  han som kommer efter mig[2], vilkens skorem jag icke är värdig
      att upplösa.»

 28.  Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes
      döpte.

 29.  Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds
      Lamm, som borttager världens synd!
 30.  Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är
      före mig; ty han var förr än jag.'
 31.  Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för
      Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.»
 32.  Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva
      sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom.
 33.  Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i
      vatten, han sade till mig: 'Den över vilken du får se Anden
      sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.'
 34.  Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds
      Son.»

 35.  Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar.
 36.  När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se,
      Guds Lamm!»
 37.  Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus.
 38.  Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom,
      frågade han dem: »Vad viljen I?»  De svarade honom: »Rabbi» (det
      betyder mästare) »var bor du?»
 39.  Han sade till dem: »Kommen och sen.»  Då gingo de med honom och
      sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.  --
      Detta skedde vid den tionde timmen.
 40.  En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt
      Jesus, var Andreas, Simon Petrus' broder.
 41.  Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi
      hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus).[3]
 42.  Och han förde honom till Jesus.  Då såg Jesus på honom och sade:
      »Du är Simon, Johannes' son; du skall heta Cefas» (det betyder
      detsamma som Petrus).[4]

 43.  Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han
      träffade då Filippus.  Och Jesus sade till honom: »Följ mig.»
 44.  Och Filippus var från Betsaida, Andreas' och Petrus' stad.

 45.  Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses
      har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom
      hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.»
 46.  Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?»
      Filippus svarade honom: »Kom och se.»
 47.  När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne
      är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.»
 48.  Natanael frågade honom: »Huru kan du känna mig?»  Jesus svarade
      och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig,
      där du var under fikonträdet.»
 49.  Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels
      konung.»
 50.  Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att
      jag såg dig under fikonträdet, tror du?  Större ting än vad
      detta är skall du få se.»
 51.  Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger
      jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp
      och fara ned över Människosonen.»

[1]  Eller: Ingen har någonsin sett Gud; en enfödd Gud, han som är i
     Faderns sköte, osv.
[2]  vilken har varit före mig.
[3]  Båda orden betyda den smorde; det förra är arameiska, det senare
     grekiska.
[4]  Det arameiska ordet kefa betyder klippa -- Jfr Matt. 16:18.

[https://runeberg.org/bibeln/43_02.html]
                Evangelium enligt Johannes, 2 Kapitlet

                Jesus gör vid ett bröllop i Kana sitt
                första under, kommer vid påskhögtiden
                  till Jerusalem, rensar helgedomen.

  1.  På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu
      moder var där.
  2.  Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.
  3.  Och vinet begynte taga slut.  Då sade Jesu moder till honom: »De
      hava intet vin.»
  4.  Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu
      icke kommen.»
  5.  Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder,
      det skolen I göra.»
  6.  Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina
      reningar; de rymde två eller tre bat-mått var.
  7.  Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.»  Och de fyllde
      dem ända till brädden.
  8.  Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till
      övertjänaren.»  Och de gjorde så.
  9.  Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och
      han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot
      tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet.  Då kallade
      övertjänaren på brudgummen.
 10.  och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det
      goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det
      som är sämre.  Du har gömt det goda vinet ända tills nu.»
 11.  Detta var det första tecknet som Jesus gjorde.  Han gjorde det i
      Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans
      lärjungar trodde på honom.

 12.  Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina
      bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar.
 13.  Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till
      Jerusalem.
 14.  Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde
      fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där.
 15.  Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur
      helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas
      penningar och stötte omkull deras bord.
 16.  Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån;
      gören icke min Faders hus till ett marknadshus.»
 17.  Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för
      ditt hus skall förtära mig.»
 18.  Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken
      låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?»
 19.  Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så
      skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.»
 20.  Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel,
      och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?»
 21.  Men det var om sin kropps tempel han talade.
 22.  Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar
      ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det
      ord som Jesus hade sagt.
 23.  Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo
      många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han
      gjorde.
 24.  Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände
      alla
 25.  och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av
      sig själv visste han vad i människan var.

[https://runeberg.org/bibeln/43_03.html]
                Evangelium enligt Johannes, 3 Kapitlet

                 Jesu samtal med Nikodemus.  Johannes
                     döparens sista vittnesbörd.

  1.  Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av
      judarnas rådsherrar.
  2.  Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi
      veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen
      kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.»
  3.  Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen
      säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt[1], så
      kan hon icke få se Guds rike.»
  4.  Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon
      är gammal?  Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och
      födas?»
  5.  Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en
      människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke
      komma in i Guds rike.
  6.  Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av
      Anden, det är ande.
  7.  Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på
      nytt.
  8.  Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet
      icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var
      och en som är född av Anden[2].»
  9.  Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?»
 10.  Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och
      förstår icke detta?
 11.  Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala
      vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd
      tagen I icke emot.
 12.  Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru
      skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska
      ting?
 13.  Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg
      ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.
 14.  Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen
      bliva upphöjd,
 15.  så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.
 16.  Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det
      att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava
      evigt liv.
 17.  Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan
      för att världen skulle bliva frälst genom honom.
 18.  Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke
      tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde
      Sons namn.
 19.  Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen,
      människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras
      gärningar voro onda,
 20.  Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer
      icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva
      blottade.
 21.  Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det
      skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»

 22.  Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska
      landsbygden, och där vistades han med dem och döpte.
 23.  Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns
      mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig.
 24.  Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse.
 25.  Då uppstod mellan Johannes' lärjungar och en jude en tvist om
      reningen.
 26.  Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den
      som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat
      om, han döper, och alla komma till honom.»
 27.  Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det
      icke bliver henne givet från himmelen.»
 28.  I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke
      är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.'
 29.  Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där
      och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst.  Den
      glädjen är mig nu given i fullt mått.
 30.  Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag
      förminskas.  --
 31.  Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från
      jorden, han är av jorden, och av jorden talar han.  Ja, den som
      kommer från himmelen, han är över alla,
 32.  och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl
      tager ingen emot hans vittnesbörd.
 33.  Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han
      därmed att Gud är sannfärdig.
 34.  Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen
      icke Anden efter mått.
 35.  Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand.
 36.  Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke
      hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede
      förbliver över honom.»

[1]  Grundtextens uttryck har den dubbla betydelsen på nytt och
     ovanifrån; jfr v. 31.
[2]  Grundtexten har här samma uttryck för vind som för ande.

[https://runeberg.org/bibeln/43_04.html]
                Evangelium enligt Johannes, 4 Kapitlet

               Jesus samtalar med en samaritisk kvinna,
                mottages med tro av samariterna, botar
                     en kunglig tjänstemans son.

  1.  Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus
      vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes;
  2.  dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar.
  3.  Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen.
  4.  Därvid måste han taga vägen genom Samarien.
  5.  Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det
      jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.
  6.  Och där var Jakobs brunn.  Eftersom nu Jesus var trött av
      vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen.  Det var vid den
      sjätte timmen.
  7.  Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten.  Jesus sade
      till henne: »Giv mig att dricka.»
  8.  Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat.
  9.  Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är
      jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att
      dricka?»  Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna.
 10.  Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och
      vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka', så skulle i
      stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig
      levande vatten[1].»
 11.  Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp
      vatten med, och brunnen är djup.  Varifrån får du då det friska
      vattnet?»
 12.  Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen
      och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?»
 13.  Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av
      detta vatten, han bliver törstig igen;
 14.  men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall
      aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall
      bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.»
 15.  Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag
      icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.»
 16.  Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan
      tillbaka.»
 17.  Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.»  Jesus sade till
      henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.»
 18.  Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri
      sade du sant.
 19.  Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet.
 20.  Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i
      Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.»
 21.  Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det
      varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja
      Fadern.
 22.  I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna -- ty
      frälsningen kommer från judarna --
 23.  men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna
      tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana
      tillbedjare vill Fadern hava.
 24.  Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och
      sanning.»
 25.  Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han
      som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss
      allt.»
 26.  Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu
      nämnde.»
 27.  I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att
      han talade med en kvinna.  Dock frågade ingen vad han ville
      henne, eller varför han talade med henne.
 28.  Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till
      folket:
 29.  »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag har
      gjort.  Månne icke han är Messias?»
 30.  Då gingo de ut ur staden och kommo till honom.
 31.  Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och
      ät.»
 32.  Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.»
 33.  Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat
      till honom?»
 34.  Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har
      sänt mig, och att fullborda hans verk.»
 35.  I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden
      kommer.  Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på
      fälten, huru de hava vitnat till skörd.
 36.  Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt
      till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar
      tillsammans glädja sig.
 37.  Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den
      som skördar.
 38.  Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat.  Andra
      hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete[2].»

 39.  Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för
      kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne
      allt vad hon hade gjort.
 40.  När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna
      kvar hos dem.  Så stannade han där i två dagar.
 41.  Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull.
 42.  Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords
      skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta
      nu att han i sanning är världens Frälsare.»

 43.  Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen.
 44.  Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget
      fädernesland.
 45.  När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot
      honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem
      vid högtiden.  Också de hade nämligen varit där vid högtiden.
 46.  Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet
      till vin.  I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst,
      vilkens son låg sjuk.
 47.  När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till
      Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle
      komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden.
 48.  Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så
      tron I icke.»
 49.  Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.»
 50.  Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.»  Då trodde mannen
      det ord som Jesus sade till honom, och gick.
 51.  Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare
      och sade: »Din son kommer att leva.»
 52.  Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med
      honom.  De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade
      febern honom.»
 53.  Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade
      till honom: »Din son får leva.»  Och han kom till tro, så ock
      hela hans hus.
 54.  Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus
      gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.

[1]  Grundtextens uttryck, som bokstavligen betyder levande vatten,
     har vanligen betydelsen friskt, rinnande vatten; kvinnan fattar
     uttrycket i den senare betydelsen.
[2]  Eller: Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat.
     Andra hava arbetat, och deras arbete har kommit eder till godo.

[https://runeberg.org/bibeln/43_05.html]
                Evangelium enligt Johannes, 5 Kapitlet

                 Jesus botar på en sabbat en sjuk vid
                   Betesda, förföljes därför såsom
                  sabbatsbrytare, försvarar sig och
               vittnar om sitt förhållande till Fadern.

  1.  Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till
      Jerusalem.
  2.  Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad
      Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.
  3.  I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.
  4.  [1]
  5.  Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
  6.  Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan
      lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva
      frisk?»
  7.  Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig
      ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en
      annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»
  8.  Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»
  9.  Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick.  Men det
      var sabbat den dagen.
 10.  Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är
      sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»
 11.  Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till
      mig: 'Tag din säng och gå.'»
 12.  Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att
      du skulle taga sin säng och gå?»
 13.  Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty
      Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på
      platsen.  --
 14.  Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom:
      »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke
      något värre må vederfaras dig.»
 15.  Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus
      som hade gjort honom frisk.
 16.  Därför förföljde nu judarna Jesus[2], eftersom han gjorde
      sådant på sabbaten.
 17.  Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar
      ock jag.»
 18.  Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom
      han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade
      Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

 19.  Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen,
      sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig
      själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han
      gör, det gör likaledes ock Sonen.
 20.  Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv
      gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom
      se, så att I skolen förundra eder.
 21.  Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock
      Sonen levande vilka han vill.
 22.  Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit
      åt Sonen,
 23.  för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns.  Den som icke
      ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.
 24.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord
      och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer
      icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
 25.  Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan
      inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den
      skola bliva levande.
 26.  Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt
      Sonen att hava liv i sig själv.
 27.  Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är
      Människoson.
 28.  Förundren eder icke över detta.  Ty den stund kommer, då alla som
      äro i gravarna skola höra hans röst
 29.  och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå
      till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till
      dom.
 30.  Jag kan icke göra något av mig själv.  Såsom jag hör, så dömer
      jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan
      dens vilja, som har sänt mig.
 31.  Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
 32.  Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans
      vittnesbörd om mig är sant.
 33.  I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för
      sanningen,
 34.  Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot
      vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva
      frälsta.
 35.  Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund
      villen I fröjdas i dess ljus.
 36.  Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes'
      vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att
      fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att
      Fadern har sänt mig.
 37.  Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig.  Hans
      röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans
      gestalt,
 38.  och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder.  Ty den han har
      sänt, honom tron I icke.
 39.  I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt
      liv; och det är dessa som vittna om mig.
 40.  Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
 41.  Jag tager icke emot pris av människor;
 42.  men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
 43.  Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig;
      kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.
 44.  Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och
      icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?
 45.  Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern.
      Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert
      hopp.
 46.  Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han
      skrivit.
 47.  Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina
      ord?»

[2]  och sökte att döda honom.

[https://runeberg.org/bibeln/43_06.html]
                Evangelium enligt Johannes, 6 Kapitlet

                 Jesus bespisar fem tusen män, går på
                 vattnet, undervisar om livets bröd,
                bekännes av Petrus vara »Guds Helige».

  1.  Därefter for Jesus över Galileiska sjön, »Tiberias' sjö».
  2.  Och mycket folk följde efter honom, därför att de sågo de tecken
      som han gjorde med de sjuka.
  3.  Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina
      lärjungar.
  4.  Och påsken, judarnas högtid, var nära.
  5.  Då nu Jesus lyfte upp sina ögon och såg att mycket folk kom till
      honom, sade han till Filippus: »Varifrån skola vi köpa bröd, så
      att dessa få äta?»
  6.  Men detta sade han för att sätta honom på prov, ty själv visste
      han vad han skulle göra.
  7.  Filippus svarade honom: »Bröd för två hundra silverpenningar[1]
      vore icke nog för att var och en skulle få ett litet stycke.»
  8.  Då sade till honom en annan av hans lärjungar, Andreas, Simon
      Petrus' broder:
  9.  »Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad
      förslår det för så många?»
 10.  Jesus sade: »Låten folket lägga sig här.»  Och på det stället var
      mycket gräs.  Då lägrade sig männen där, och deras antal var vid
      pass fem tusen.
 11.  Därefter tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut åt dem
      som hade lagt sig ned där, likaledes ock av fiskarna, så mycket
      de ville hava.
 12.  Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: »Samlen
      tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.»
 13.  Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolv korgar med stycken,
      som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade
      ätit.
 14.  Då nu människorna hade det tecken som han hade gjort, sade de:
      »Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.»
 15.  När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom
      med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till
      berget, helt allena.

 16.  Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön
 17.  och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum.  Det
      hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till
      dem;
 18.  och sjön gick hög, ty det blåste hårt.
 19.  När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier,
      fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten.  Då
      blevo de förskräckta.
 20.  Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.»
 21.  De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme
      vid landet dit de foro.

 22.  Dagen därefter hände sig detta.  Folket som stod kvar på andra
      sidan sjön hade lagt märke till att där icke fanns mer än en
      enda båt, och att Jesus icke hade stigit i den båten med sina
      lärjungar, utan att lärjungarna hade farit bort allena.
 23.  Andra båtar hade likväl kommit från Tiberias och lagt till nära
      det ställe där folket bespisades efter det att Herren hade
      uttalat tacksägelsen.
 24.  När alltså folket nu såg att Jesus icke var där, ej heller hans
      lärjungar, stego de själva i båtarna och foro till Kapernaum för
      att söka efter Jesus.
 25.  Och då de funno honom där på andra sidan sjön, frågade de honom:
      »Rabbi, när kom du hit?»
 26.  Jesus svarade dem och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag
      eder: I söken mig icke därför att I haven sett tecken, utan
      därför att I fingen äta av bröden och bleven mätta.
 27.  Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den
      mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som
      Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv,
      låtit undfå sitt insegel.»
 28.  Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds
      gärningar?»
 29.  Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I
      tron på den han har sänt.»
 30.  De sade till honom: »Vad för tecken gör du då?  Låt oss se något
      tecken, så att vi kunna tro dig.  Vilken gärning utför du?
 31.  Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: 'Han
      gav dem bröd från himmelen att äta.'»
 32.  Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
      Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men
      det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen.
 33.  Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver
      världen liv.»
 34.  Då sade de till honom: »Herre, giv oss alltid det brödet.»
 35.  Jesus svarade: »Jag är livets bröd.  Den som kommer till mig, han
      skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig
      törsta.
 36.  Men det är såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig,
      tron I dock icke.
 37.  Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som
      kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut.
 38.  Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min
      vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.
 39.  Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall
      låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan
      att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.
 40.  Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och
      tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta
      honom uppstå på den yttersta dagen.»
 41.  Då knorrade judarna över honom, därför att han hade sagt: »Jag
      är det bröd som har kommit ned från himmelen.»
 42.  Och de sade: Ȁr denne icke Jesus, Josefs son, vilkens fader och
      moder vi känna?  Huru kan han då säga: 'Jag har kommit ned från
      himmelen'?»
 43.  Jesus svarade och sade till dem: »Knorren icke eder emellan.
 44.  Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig,
      drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta
      dagen.
 45.  Det är skrivet hos profeterna: 'De skola alla hava fått lärdom
      av Gud.'  Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av
      honom, han kommer till mig.
 46.  Icke som om någon skulle hava sett Fadern, utom den som är från
      Gud; han har sett Fadern.
 47.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har
      evigt liv.
 48.  Jag är livets bröd.
 49.  Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo.
 50.  Men med det bröd som kommer ned från himmelen är det så, att om
      någon äter därav, så skall han icke dö.
 51.  Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen.  Om
      någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid.  Och
      det bröd som jag skall giva är mitt kött; och jag giver det, för
      att världen skall leva.»
 52.  Då tvistade judarna med varandra och sade: »Huru skulle denne
      kunna giva oss sitt kött att äta?»
 53.  Jesus sade då till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
      eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod,
      så haven I icke liv i eder.
 54.  Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv,
      och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.
 55.  Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig
      dryck.
 56.  Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i
      mig, och jag förbliver i honom.
 57.  Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom
      jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom
      mig.
 58.  Så är det med det bröd som har kommit ned från himmelen.  Det är
      icke såsom det fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter
      detta bröd, han skall leva till evig tid.»
 59.  Detta sade han, när han undervisade i synagogan i Kapernaum.
 60.  Många av hans lärjungar, som hörde detta, sade då: »Detta är ett
      hårt tal; vem står ut med att höra på honom?»
 61.  Men Jesus visste inom sig att hans lärjungar knorrade över
      detta; och han sade till dem: »Är detta för eder en stötesten?
 62.  Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där
      han förut var?  --
 63.  Det är anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt.  De
      ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv.
 64.  Men bland eder finnas några som icke tro.»  Jesus visste nämligen
      från begynnelsen vilka de voro som icke trodde, så ock vilken
      den var som skulle förråda honom.
 65.  Och han tillade: »Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan
      komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.»
 66.  För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka,
      så att de icke längre vandrade med honom.
 67.  Då sade Jesus till de tolv: »Icke viljen väl också I gå bort?»
 68.  Simon Petrus svarade honom: »Herre, till vem skulle vi gå?  Du
      har det eviga livets ord,
 69.  och vi tro och förstå att du är Guds helige.»
 70.  Jesus svarade dem: »Har icke jag själv utvalt eder, I tolv?  Och
      likväl är en av eder en djävul.»
 71.  Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne
      som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.

[https://runeberg.org/bibeln/43_07.html]
                Evangelium enligt Johannes, 7 Kapitlet

                Jesus går upp till lövhyddohögtiden i
                 Jerusalem, talar i helgedomen om sin
                 sändning och om sabbatsbudet, om sin
                  bortgång till Fadern och om Andens
               utgjutelse, förkastas av några i folket,
               mottages med tro av andra.  Rättstjänare
               sändes ut för att gripa honom.  Nikodemus
                       talar till hans försvar.

  1.  Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville
      han icke vandra omkring, då nu judarna stodo efter att döda
      honom.
  2.  Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära.
  3.  Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till
      Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du
      gör.
  4.  Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i
      hemlighet.  Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för
      världen.»
  5.  Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom.
  6.  Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för
      eder är tiden alltid läglig.
  7.  Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag
      vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.
  8.  Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna
      högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.»
  9.  Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen.
 10.  Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också
      han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet.
 11.  Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är
      han?»
 12.  Och bland folket talades i tysthet mycket om honom.  Somliga
      sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han
      förvillar folket.»
 13.  Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.

 14.  Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i
      helgedomen och undervisade.
 15.  Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin
      lärdom, han som icke har fått undervisning?»
 16.  Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som
      har sänt mig.
 17.  Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära
      är från Gud, eller om jag talar av mig själv.
 18.  Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som
      söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och
      orättfärdighet finnes icke i honom.  --
 19.  Har icke Moses givit eder lagen?  Och likväl fullgör ingen av
      eder lagen.  Varför stån I efter att döda mig?»
 20.  Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande.  Vem står efter
      att döda dig?»
 21.  Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde
      jag, och alla förundren I eder över den.
 22.  Moses har givit eder omskärelsen -- icke som om den vore ifrån
      Moses, ty den är ifrån fäderna -- och så omskären I människor
      också på en sabbat.
 23.  Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att
      Moses' lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas
      på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och
      frisk?
 24.  Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»

 25.  Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de
      stå efter att döda?
 26.  Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till
      honom.  Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att
      denne är Messias?
 27.  Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när
      Messias kommer, känner ingen varifrån han är.»
 28.  Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen:
      »Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är.  Likväl har
      jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som
      verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.
 29.  Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har
      sänt mig.»
 30.  Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom,
      ty hans stund var ännu icke kommen.
 31.  Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall
      väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har
      gjort?»

 32.  Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom.  Då
      sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att
      gripa honom.
 33.  Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går
      jag bort till honom som har sänt mig.
 34.  I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där
      jag är, dit kunnen I icke komma.»
 35.  Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom
      vi icke skola kunna finna honom?  Månne han tänker gå till dem
      som bo kringspridda bland grekerna?  Tänker han då undervisa
      grekerna?
 36.  Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men
      I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke
      komma'?»

 37.  På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod
      Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han
      till mig och dricke.
 38.  Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande
      vatten[1] flyta fram, såsom skriften säger.»
 39.  Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle
      undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke
      hade blivit förhärligad.
 40.  Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är
      förvisso Profeten.»
 41.  Andra sade: »Han är Messias.»  Andra åter sade: »Icke kommer väl
      Messias från Galileen?
 42.  Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och
      från den lilla staden Betlehem, där David bodde?
 43.  Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket,
 44.  och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin
      hand vid honom.

 45.  När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och
      fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom
      hit?»
 46.  Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den
      mannen talar.»
 47.  Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade?
 48.  Har då någon av rådsherrarna trott på honom?  Eller någon av
      fariséerna?
 49.  Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.
 50.  Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom[2],
      och som själv var en av dem:
 51.  »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört
      honom och utrönt vad han förehar?»
 52.  De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från
      Galileen?  Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer
      från Galileen.»

                Evangelium enligt Johannes, 8 Kapitlet

                 [Äktenskapsbryterskan inför Jesus.]
                Jesus vittnar om sig själv, att han är
               världens ljus; undervisar och bestraffar
                  folket.  Judarna vilja stena honom.

 53.  [Och de gingo hem, var och en till sitt.

[1]  Jämför noten till Joh. 4:10.
[2]  om natten.

[https://runeberg.org/bibeln/43_08.html]

  1.  Och Jesus gick ut till Oljeberget.

  2.  Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen[2].
  3.  Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade
      blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne
      fram,
  4.  sade de till honom: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning
      blivit beträdd med äktenskapsbrott.
  5.  Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas.  Vad säger då
      du?»
  6.  Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få
      något att anklaga honom för.  Då böjde Jesus sig ned och skrev
      med fingret på jorden.
  7.  Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade
      till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen
      på henne.»
  8.  Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
  9.  När de hörde detta[3], gingo de ut, den ene efter den andre,
      först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som
      stod där kvar.
 10.  Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: »Var äro de andra?  Har
      ingen dömt dig?»
 11.  Hon svarade: »Herre, ingen.»  Då sade han till henne: »Icke
      heller jag dömer dig.  Gå, och synda icke härefter.»][1]

 12.  Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den
      som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan
      skall hava livets ljus.»
 13.  Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt
      vittnesbörd gäller icke.»
 14.  Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig
      själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag
      har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag
      kommer, eller vart jag går.
 15.  I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
 16.  Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid
      icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.
 17.  I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det
      gäller såsom sant.
 18.  Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern,
      som har sänt mig.
 19.  Då sade de till honom: »Var är då din Fader?»  Jesus svarade: »I
      kännen varken mig eller min Fader.  Om I känden mig, så känden I
      ock min Fader.»
 20.  Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade
      dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar
      hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.

 21.  Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka
      efter mig; men I skolen dö i eder synd.  Dig jag går, dit kunnen
      I icke komma.»
 22.  Då sade judarna: »Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom
      han säger: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma'?»
 23.  Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I
      ären av denna världen, jag är icke av denna världen.
 24.  Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om
      I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra
      synder.»
 25.  Då frågade de honom: »Vem är du då?»  Jesus svarade dem: »Det som
      jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.
 26.  Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder.  Men
      han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av
      honom, det talar jag ut inför världen.»
 27.  Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till
      dem.

 28.  Då sade Jesus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I
      första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig
      själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig.
 29.  Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig
      allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.»
 30.  När han talade detta, kommo många till tro på honom.
 31.  Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »Om I
      förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar;
 32.  Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder
      fria.»
 33.  De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit
      trälar under någon.  Huru kan du då säga: 'I skolen bliva fria'?»
 34.  Jesus svarade dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var
      och en som gör synd, han är syndens träl.
 35.  Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får
      förbliva där för alltid.
 36.  Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.
 37.  Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig,
      eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder.
 38.  Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I
      haven hört av eder fader.»
 39.  De svarade och sade till honom: »Vår fader är ju Abraham.»  Jesus
      svarade till dem: »Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams
      gärningar.
 40.  Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder
      sanningen, såsom jag har hört den av Gud.  Så handlade icke
      Abraham.
 41.  Nej, I gören eder faders gärningar.»  De sade till honom: »Vi äro
      icke födda i äktenskapsbrott.  Vi hava Gud till fader och ingen
      annan.»
 42.  Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig,
      ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen.  Ja,
      jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt
      mig.
 43.  Varför fatten I då icke vad jag talar?  Jo, därför att I icke
      'stån ut med' att höra på mitt ord.
 44.  I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär
      till, det viljen i göra.  Han har varit en mandråpare från
      begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes
      icke i honom.  När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty
      han är en lögnare, ja, lögnens fader.
 45.  Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning.
 46.  Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd?  Om jag alltså
      talar sanning, varför tron I mig då icke?
 47.  Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför
      att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.
 48.  Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi
      säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?»
 49.  Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer
      hedrar jag min Fader.  I åter skymfen mig.
 50.  Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den
      och som dömer.
 51.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt
      ord, han skall aldrig någonsin se döden.»
 52.  Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en
      ond ande.  Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger
      du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka
      döden.'
 53.  Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham?  Och han har ju
      dött.  Profeterna hava också dött.  Till vem gör du då dig
      själv?»
 54.  Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min
      ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I
      säger vara eder Gud.
 55.  Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och
      om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare
      likasom I; men jag känner honom och håller hans ord.
 56.  Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min
      dag.  Han fick se den och blev glad.»
 57.  Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu,
      och Abraham har du sett!»
 58.  Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
      Förrän Abraham blev till, är jag.»
 59.  Då togo de upp stenar för att kasta på honom.  Men Jesus gömde
      sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.

[1]  7:53--8:11.  Se Nya testamentets text i Ordförkl.
[2]  och allt folket kom till honom, och han satte sig och lärde dem.
[3]  och kände sig överbevisade av samvetet.

[https://runeberg.org/bibeln/43_09.html]
                Evangelium enligt Johannes, 9 Kapitlet

                    Jesus botar en blindfödd man.

  1.  När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född
      blind.
  2.  Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har
      syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född
      blind?»
  3.  Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans
      föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle
      uppenbaras på honom.
  4.  Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt
      mig; natten kommer, då ingen kan verka.
  5.  Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.»
  6.  När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en
      deg av spotten och lade degen på mannens ögon
  7.  och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det
      betyder utsänd).  Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han
      kom igen, kunde han se.
  8.  Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom
      tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?»
  9.  Somliga svarade: »Det är han.»  Andra sade: »Nej, men han är lik
      honom.»  Själv sade han: »Jag är den mannen.»
 10.  Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?»
 11.  Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde
      därmed mina ögon och sade till mig: 'Gå bort till Siloam och två
      dig.'  Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.»
 12.  De frågade honom: »Var är den mannen?»  Han svarade: »Det vet jag
      icke.»
 13.  Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till
      fariséerna.
 14.  Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade
      hans ögon.
 15.  När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han
      hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina
      ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.»
 16.  Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud,
      eftersom han icke håller sabbaten.»  Andra sade: »Huru skulle
      någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?»  Så funnos
      bland dem stridiga meningar.
 17.  Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då
      det ju var dina ögon han öppnade?»  Han svarade: »En profet är
      han.»
 18.  Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin
      syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som
      hade fått sin syn.
 19.  Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen
      vara född blind?  Huru kommer det då till, att han nu kan se?»
 20.  Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och
      att han föddes blind, det veta vi.
 21.  Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem
      som har öppnat hans ögon.  Frågen honom själv; han är gammal
      nog, han må själv tala för sig.»
 22.  Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty
      judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus
      vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan.
 23.  Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog;
      frågen honom själv.»
 24.  Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit
      blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris.  Vi
      veta att denne man är en syndare.»
 25.  Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag:
      att jag, som var blind, nu kan se.»
 26.  Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig?  På vad sätt
      öppnade han dina ögon?»
 27.  Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden
      icke på mig.  Varför viljen I då åter höra det?  Kanske viljen
      också I bliva hans lärjungar?»
 28.  Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro
      Moses' lärjungar.
 29.  Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är,
      det veta vi icke.»
 30.  Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det
      förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han
      öppnat mina ögon.
 31.  Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är
      gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom.
 32.  Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som
      föddes blind.
 33.  Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.»
 34.  De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i
      synd, och du vill undervisa oss!»  Och så drevo de ut honom.
 35.  Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han
      så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?»
 36.  Han svarade och sade: »Herre, vem är han då?  Säg mig det, så att
      jag kan tro på honom.»
 37.  Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar
      med dig.»
 38.  Då sade han: »Herre, jag tror.»  Och han föll ned för honom.
 39.  Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för
      att de som icke se skola varda seende, och för att de som se
      skola varda blinda.»
 40.  När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de
      till honom: »Äro då kanske också vi blinda?»
 41.  Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd.  Men nu
      sägen I: 'Vi se', därför står eder synd kvar.»

[https://runeberg.org/bibeln/43_10.html]
               Evangelium enligt Johannes, 10 Kapitlet

                  Jesus talar om sig såsom den gode
                herden, vittnar vid tempelinvigningens
                högtid om att han är Messias.  Judarna
                       vilja åter stena honom.

  1.  »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i
      fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är
      en tjuv och en rövare.
  2.  Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
  3.  För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst,
      och han kallar sina får vid namn och för dem ut.
  4.  Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem,
      och fåren följa honom, ty de känna hans röst.
  5.  Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom,
      ty de känna icke de främmandes röst.»
  6.  Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke
      vad det var som han talade till dem.
  7.  Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
      eder: Jag är dörren in till fåren.
  8.  Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men
      fåren hava icke lyssnat till dem.
  9.  Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst,
      och han skall få gå ut och in och skall finna bete.
 10.  Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och
      förgöra.  Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över
      nog.
 11.  Jag är den gode herden.  En god herde giver sitt liv för fåren.
 12.  Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som
      fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och
      flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem.
 13.  Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
 14.  Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får
      känna mig,
 15.  såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag
      giver mitt liv för fåren.
 16.  Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också
      dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min
      röst.  Så skall det bliva en hjord och en herde.
 17.  Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv -- för att
      sedan taga igen det.
 18.  Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja.  Jag
      har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det.  Det
      budet har jag fått av min Fader.»
 19.  För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland
      judarna.
 20.  Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från
      sina sinnen.  Varför hören I på honom?»
 21.  Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt.  Icke
      kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»

 22.  Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem.  Det var
      nu vinter,
 23.  och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.
 24.  Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru
      länge vill du hålla oss i ovisshet?  Om du är Messias, så säg oss
      det öppet.»
 25.  Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig
      icke.  De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om
      mig.
 26.  Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.
 27.  Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa
      mig.
 28.  Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin
      förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand.
 29.  Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen
      kan rycka dem ur min Faders hand.
 30.  Jag och Fadern äro ett.»

 31.  Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
 32.  Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från
      min Fader, har jag låtit eder se.  För vilken av dessa gärningar
      är det som I viljen stena mig?»
 33.  Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull
      som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig
      själv till Gud, du som är en människa.»
 34.  Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har
      sagt att I ären gudar'.
 35.  Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till -- och
      skriften kan ju icke bliva om intet --
 36.  huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds
      Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt
      i världen?
 37.  Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
 38.  Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då
      skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i
      Fadern.»
 39.  Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras
      händer.
 40.  Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan
      Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där.
 41.  Och många kommo till honom.  Och de sade: »Väl gjorde Johannes
      intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.»
 42.  Och många kommo där till tro på honom.

[https://runeberg.org/bibeln/43_11.html]
               Evangelium enligt Johannes, 11 Kapitlet

                 Jesus uppväcker Lasarus.  Stora rådet
                       beslutar att döda Jesus.

  1.  Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den
      by där Maria och hennes syster Marta bodde.
  2.  Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade
      hans fötter med sitt hår.  Och nu låg hennes broder Lasarus
      sjuk.
  3.  Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han
      som du har så kär ligger sjuk.»
  4.  När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till
      döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den
      bliver förhärligad.»
  5.  Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.
  6.  När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två
      dagar där han var;
  7.  men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka
      till Judeen.»
  8.  Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena
      dig, och åter går du dit?»
  9.  Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om
      dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.
 10.  Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då
      intet som lyser honom.»
 11.  Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem:
      »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp
      honom ur sömnen.»
 12.  Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver
      han frisk igen.»
 13.  Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade
      om vanlig sömn.
 14.  Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.
 15.  Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över
      att jag icke var där.  Men låt oss nu gå till honom.»
 16.  Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna:
      »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»
 17.  När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat
      fyra dagar i graven.
 18.  Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,
 19.  och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta
      dem i sorgen över deras broder.
 20.  Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes;
      men Maria satt kvar hemma.
 21.  Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore
      min broder icke död.
 22.  Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud
      giva dig.»
 23.  Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»
 24.  Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid
      uppståndelsen på den yttersta dagen.»
 25.  Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet.  Den
      som tror på mig, han skall leva, om han än dör;
 26.  och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig
      någonsin dö.  Tror du detta?»
 27.  Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds
      Son, han som skulle komma i världen.»
 28.  När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin
      syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och
      kallar dig till sig.»
 29.  När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till
      honom.
 30.  Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det
      ställe där Marta hade mött honom.
 31.  Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta
      henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de
      henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.
 32.  När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se
      honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre,
      hade du varit där, så vore min broder icke död.»
 33.  Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som
      hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev
      upprörd
 34.  och frågade: »Var haven I lagt honom?»  De svarade honom: »Herre,
      kom och se.»  Och Jesus grät.
 35.  Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»
 36.  Men somliga av dem sade:
 37.  »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort
      att denne icke hade dött?»
 38.  Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till
      graven.  Den var urholkad i berget, och en sten låg framför
      ingången.
 39.  Jesus sade: »Tagen bort stenen.»  Då sade den dödes syster Marta
      till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i
      fyra dygn.»
 40.  Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde,
      skulle du få se Guds härlighet?»
 41.  Då togo de bort stenen.  Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade:
      »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.
 42.  Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets
      skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola
      tro att det är du som har sänt mig.»
 43.  När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom
      ut.»
 44.  Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter
      inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk.  Jesus
      sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»

 45.  Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus
      hade gjort, trodde då på honom.
 46.  Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem
      vad Jesus hade gjort.
 47.  Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en
      rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till?  Denne man
      gör ju många tecken.
 48.  Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och
      romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
 49.  Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade
      till dem: »I förstån intet,
 50.  och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en
      man dör för folket, än att hela folket förgås.»
 51.  Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk
      ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus
      skulle dö för folket.
 52.  Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att
      samla och förena Guds förskingrade barn.
 53.  Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.

 54.  Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog
      sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i
      närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
 55.  Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före
      påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
 56.  Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i
      helgedom: »Vad menen I?  Skall han då alls icke komma till
      högtiden?»
 57.  Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att
      den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för
      att de måtte kunna gripa honom.

[https://runeberg.org/bibeln/43_12.html]
               Evangelium enligt Johannes, 12 Kapitlet

               Jesus smörjes i Betania av Maria, rider
                in i Jerusalem, sökes av några greker,
                talar om betydelsen av sin död, undfår
                ett vittnesbörd från himmelen, vittnar
                    om sin sändning ifrån Fadern.

  1.  Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus
      bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.
  2.  Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade
      dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.
  3.  Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och
      smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med
      sitt hår.  Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.
  4.  Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda
      honom, sade då:
  5.  »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra
      silverpenningar[1] och gav dessa åt de fattiga?»
  6.  Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga,
      utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades
      i penningpungen, vilken han hade om hand.
  7.  Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för
      min begravningsdag.
  8.  De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
      alltid.»
  9.  Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus
      var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan
      ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.
 10.  Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.
 11.  Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.

 12.  När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden
      fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,
 13.  togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade:
        »Hosianna!
        Välsignad vare han som kommer[2],
        i Herrens namn,
        han som är Israels konung.»
 14.  Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom
      det är skrivet:
 15.    »Frukta icke, du dotter Sion.
        Se, din konung kommer,
        sittande på en åsninnas fåle.»
 16.  Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade
      blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om
      honom, och att man hade gjort detta med honom.
 17.  Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med
      honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom
      från de döda.
 18.  Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde
      att han hade gjort det tecknet.
 19.  Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen
      uträtta; hela världen löper ju efter honom.»

 20.  Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för
      att tillbedja under högtiden.
 21.  Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och
      bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.»
 22.  Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus
      gingo och sade det till Jesus.
 23.  Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen
      skall förhärligas.
 24.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet
      faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men
      om det dör, så bär det mycken frukt.
 25.  Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt
      liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt
      liv.
 26.  Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där
      skall också min tjänare få vara.  Om någon tjänar mig, så skall
      min Fader ära honom.
 27.  Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga?  Fader, fräls
      mig undan denna stund.  Dock, just därför har jag kommit till
      denna stund.
 28.  Fader, förhärliga ditt namn.»  Då kom en röst från himmelen: »Jag
      har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga
      det.»
 29.  Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett
      tordön.»  Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.»
 30.  Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull,
      utan för eder skull.»
 31.  Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste
      utkastas.
 32.  Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla
      till mig.»
 33.  Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.
 34.  Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias
      skall stanna kvar för alltid.  Huru kan du då säga att
      Människosonen måste bliva upphöjd?  Vad är väl detta för en
      Människoson?»
 35.  Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland
      eder.  Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må
      få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var
      han går.
 36.  Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets
      barn.»  Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för
      dem.
 37.  Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de
      icke på honom.
 38.  Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger:
        »Herre, vem trodde, vad som predikades för oss,
        och för vem var Herrens arm uppenbar?»
 39.  Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:
 40.    »Han har förblindat deras ögon
        och förstockat deras hjärtan,
        så att de icke kunna se med sina ögon
        eller förstå med sina hjärtan
        och omvända sig och bliva helade av mig.»
 41.  Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet,
      när han talade med honom.  --
 42.  Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom;
      men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de
      icke skulle bliva utstötta ur synagogan.
 43.  Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva
      ärade av Gud.

 44.  Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke
      på mig, utan på honom som har sänt mig.
 45.  Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
 46.  Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem
      som tro på mig skall förbliva i mörkret.
 47.  Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag
      honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att
      frälsa världen.
 48.  Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock
      en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma
      honom på den yttersta dagen.
 49.  Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt
      mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall
      tala.
 50.  Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar,
      det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»

[1]  Se Silverpenning i Ordförkl.
[2]  Se Messias i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/43_13.html]
               Evangelium enligt Johannes, 13 Kapitlet

                Jesus håller sin sista måltid med sina
               lärjungar, tvår deras fötter, giver till
                  känna vem som skall förråda honom,
                begynner sitt avskedstal, talar därvid
                om sitt förhärligande, giver ett nytt
                 bud, förutsäger Petrus' förnekelse.

  1.  Före påskhögtiden hände sig detta.  Jesus visste att stunden var
      kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern;
      och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen,
      så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek.
  2.  De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas
      Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus.
  3.  Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och
      att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud.
  4.  Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och
      tog en linneduk och band den om sig.
  5.  Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas
      fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om
      sig.
  6.  Så kom han till Simon Petrus.  Denne sade då till honom: »Herre,
      skulle du två mina fötter?»
  7.  Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke
      nu, men framdeles skall du fatta det.»
  8.  Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina
      fötter!»  Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du
      ingen del med mig.»
  9.  Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina
      fötter, utan ock händer och huvud!»
 10.  Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver
      allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren.  Så
      ären ock I rena -- dock icke alla.»
 11.  Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför
      sade han att de icke alla voro rena.

 12.  Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig
      överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till
      dem:
        »Förstån I vad jag har gjort med eder?
 13.  I kallen mig 'Mästare' och 'Herre', och I säger rätt, ty jag är
      så.
 14.  Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären
      ock I pliktiga att två varandras fötter.
 15.  Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom
      jag har gjort mot eder.
 16.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer
      än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt
      honom.
 17.  Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det.
 18.  Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt.  Men
      detta skriftens ord skulle ju fullbordas:
        'Den som åt mitt bröd,
        han lyfte mot mig sin häl.'
 19.  Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när
      det har skett, skolen tro att jag är den jag är.
 20.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den
      jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han
      tager emot honom som har sänt mig.»

 21.  När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och
      betygade och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En
      av eder skall förråda mig.»
 22.  Då sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade
      om.
 23.  Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu
      bröst, den lärjunge som Jesus älskade.
 24.  Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom:
      »Säg vilken det är som han talar om.»
 25.  Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre,
      vilken är det?»
 26.  Då svarade Jesus: »Det är den åt vilken jag räcker brödstycket
      som jag nu doppar.»  Därvid doppade han brödstycket och räckte
      det åt Judas, Simon Iskariots son.
 27.  Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i
      honom.  Och Jesus sade till honom: »Gör snart vad du gör.»
 28.  Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade
      detta till honom.
 29.  Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att
      Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöva till
      högtiden», eller ock att han hade tillsagt honom att giva något
      åt de fattiga.
 30.  Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och
      det var natt.

 31.  Och när han hade gått ut, sade Jesus:
        »Nu är Människosonen förhärligad,
        och Gud är förhärligad i honom.
 32.  Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom
      i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.
 33.  Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen
      sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: 'Dit
      jag går, dit kunnen I icke komma', detsamma säger jag nu ock
      till eder.
 34.  Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja,
      såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.
 35.  Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I
      ären mina lärjungar.»
 36.  Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?»  Jesus
      svarade: »Dit jag går, dit kan du icke nu följa mig; men
      framdeles skall du följa mig.»
 37.  Petrus sade till honom: »Herre, varför kan jag icke följa dig
      nu?  Mitt liv vill jag giva för dig.»
 38.  Jesus svarade: »Ditt liv vill du giva för mig?  Sannerligen,
      sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre
      gånger har förnekat mig.»

[https://runeberg.org/bibeln/43_14.html]
               Evangelium enligt Johannes, 14 Kapitlet

                Fortsättning av Jesu avskedstal: Hans
                 förestående bortgång; hans enhet med
                  Fadern; hans löfte om den kommande
                              Hjälparen.

  1.  »Edra hjärtan vare icke oroliga.  Tron på Gud; tron ock på mig.
  2.  I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag
      nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum.
  3.  Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag
      dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag
      är, där skolen I ock vara.
  4.  Och vägen som leder dit jag går, den veten I.»
  5.  Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru
      kunna vi då veta vägen?»
  6.  Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet;
      ingen kommer till Fadern utom genom mig.
  7.  Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I
      honom och haven sett honom.»
  8.  Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi
      nog.»
  9.  Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du
      har icke lärt känna mig, Filippus?  Den som har sett mig, han har
      sett Fadern.  Huru kan du då säga: 'Låt oss se Fadern'?
 10.  Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig?  De
      ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv.  Och
      gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.
 11.  Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig.  Varom icke, så
      tron för själva gärningarnas skull.
 12.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig,
      han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu
      större än dessa skall han göra.  Ty jag går till Fadern,
 13.  och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det
      att Fadern må bliva förhärligad i Sonen.
 14.  Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.

 15.  Älsken I mig, så hållen I mina bud,
 16.  och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan
      Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder:
 17.  sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser
      honom icke och känner honom icke.  Men I kännen honom, ty han bor
      hos eder och skall vara i eder.
 18.  Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.
 19.  Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen
      mig.  Ty jag lever; I skolen ock leva.
 20.  På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I
      ären i mig, och att jag är i eder.
 21.  Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig;
      och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och
      jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.»
 22.  Judas -- icke han som kallades Iskariot -- sade då till honom:
      »Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss,
      men icke för världen?»
 23.  Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så
      håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi
      skola komma till honom och taga vår boning hos honom.
 24.  Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är
      det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig.
 25.  Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder.
 26.  Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt
      namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag
      har sagt eder.
 27.  Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke
      giver jag eder den såsom världen giver.  Edra hjärtan vare icke
      oroliga eller försagda.
 28.  I hörden att jag sade till eder: 'Jag går bort, men jag kommer
      åter till eder.'  Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas
      över att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag.
 29.  Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån
      tro, när det har skett.
 30.  Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens
      furste kommer.  I mig finnes intet som hör honom till;
 31.  men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar
      Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig.  Stån upp, låt oss gå
      härifrån.»

[https://runeberg.org/bibeln/43_15.html]
               Evangelium enligt Johannes, 15 Kapitlet

                   Fortsättning av Jesu avskedstal:
                   Vinträdet och grenarna; budet om
                inbördes kärlek; världens hat; Andens
                             vittnesbörd.

  1.  »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.
  2.  Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var
      och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer
      frukt.
  3.  I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till
      eder.
  4.  Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder.  Såsom grenen icke
      kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i
      vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.
  5.  Jag är vinträdet, I ären grenarna.  Om någon förbliver i mig, och
      jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I
      intet göra.
  6.  Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en
      avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana
      grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.
  7.  Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I
      bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.
  8.  Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt
      och bliven mina lärjungar.
  9.  Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder;
      förbliven i min kärlek.
 10.  Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag
      har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.
 11.  Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i
      eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.

 12.  Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har
      älskat eder.
 13.  Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina
      vänner.
 14.  I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.
 15.  Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke
      veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag
      har hört av min Fader har jag kungjort för eder.
 16.  I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har
      bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan
      frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder
      vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.
 17.  Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.

 18.  Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än
      eder.
 19.  Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde;
      men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit
      utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.
 20.  Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke
      förmer än sin herre.'  Hava de förföljt mig, så skola de ock
      förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla
      edert.
 21.  Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull,
      eftersom de icke känna honom som har sänt mig.
 22.  Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava
      haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.
 23.  Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.
 24.  Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan
      har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett
      dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader.
 25.  Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag:
      'De hava hatat mig utan sak.'

 26.  Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån
      Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han
      vittna om mig.
 27.  Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från
      begynnelsen.»

[https://runeberg.org/bibeln/43_16.html]
               Evangelium enligt Johannes, 16 Kapitlet

               Slutet av Jesu avskedstal: Förutsägelse
                  om förföljelser; Andens verk; Jesu
               förestående bortgång och hans återkomst.

  1.  »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på
      fall.
  2.  Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då
      vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta
      offertjänst åt Gud.
  3.  Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern,
      ej heller mig.
  4.  Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är
      inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det.  Jag sade eder
      det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder.

  5.  Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av
      eder frågar mig vart jag går.
  6.  Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har
      sagt eder detta.
  7.  Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag
      går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen
      till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till
      eder.
  8.  Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i
      fråga om synd och rättfärdighet och dom:
  9.  i fråga om synd, ty de tro icke på mig;
 10.  i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig
      icke mer;
 11.  i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.
 12.  Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära
      det.
 13.  Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda
      eder fram till hela sanningen.  Ty han skall icke tala av sig
      själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall
      förkunna för eder vad komma skall.
 14.  Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall
      förkunna det för eder.
 15.  Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall
      taga av mitt och förkunna det för eder.

 16.  En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och
      I fån se mig[1].»
 17.  Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som
      han säger till oss: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter
      en liten tid, och I fån se mig', så ock: 'Jag går till Fadern'?»
 18.  De sade alltså: »Vad är detta som han säger: 'En liten tid'?  Vi
      förstå icke vad han talar.»
 19.  Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem:
      »I talen med varandra om detta som jag sade: 'En liten tid, och
      I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.'
 20.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva
      bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje.
 21.  När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är
      kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg
      sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född
      till världen.
 22.  Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då
      skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje
      ifrån eder.
 23.  Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något.  Sannerligen,
      sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall
      han giva eder i mitt namn.
 24.  Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I
      skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
 25.  Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer,
      då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet
      förkunna för eder om Fadern.
 26.  På den dagen skolen I bedja i mitt namn.  Och jag säger eder icke
      att jag skall bedja Fadern för eder,
 27.  ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och
      haven trott att jag är utgången från Gud.
 28.  Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter
      lämnar jag världen och går till Fadern.»

 29.  Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga
      förtäckta ord.
 30.  Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för
      dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från
      Gud.»
 31.  Jesus svarade dem: »Nu tron I?
 32.  Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen
      förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig
      allena.  Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig.
 33.  Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i
      mig.  I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har
      övervunnit världen.»

[1]  ty jag går till Fadern.

[https://runeberg.org/bibeln/43_17.html]
               Evangelium enligt Johannes, 17 Kapitlet

                 Jesus beder för sig själv, för sina
                lärjungar och för alla dem som tro på
                                honom.

  1.  Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot
      himmelen och sade: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din
      Son, på det att din Son må förhärliga dig,
  2.  eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han
      skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom.
  3.  Och detta är evigt liv, att de känna dig, den enda sanne Guden,
      och den du har sänt, Jesus Kristus.
  4.  Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk
      som du har givit mig att utföra.
  5.  Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den
      härlighet som jag hade hos dig, förrän världen var till.
  6.  Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit
      ut ur världen och givit åt mig.  De voro dina, och du har givit
      dem åt mig, och de hava hållit ditt ord.
  7.  Nu hava de förstått att allt vad du har givit åt mig, det kommer
      från dig.
  8.  Ty de ord som du har givit åt mig har jag givit åt dem: och de
      hava tagit emot dem och hava i sanning förstått att jag är
      utgången från dig, och de tro att du har sänt mig.

  9.  Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för
      dem som du har givit åt mig, ty de äro dina
 10.  -- såsom allt mitt är ditt, och ditt är mitt -- och jag är
      förhärligad i dem.
 11.  Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen,
      när jag går till dig.  Helige Fader, bevara dem i ditt namn --
      det som du har förtrott åt mig -- för att de må vara ett,
      likasom vi äro ett.
 12.  Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du
      har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick
      i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju
      fullbordas.
 13.  Nu går jag till tid; dock talar jag detta, medan jag ännu är här
      i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig.
 14.  Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom
      de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen.
 15.  Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att
      du skall bevara dem från det onda.
 16.  De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.
 17.  Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.
 18.  Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i
      världen.
 19.  Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må
      vara i sanning helgade.

 20.  Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som
      genom deras ord komma till tro på mig;
 21.  jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är
      i mig, och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen
      skall tro att du har sänt mig.
 22.  Och den härlighet som du har givit mig, den har jag givit åt
      dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett
 23.  -- jag i dem, och du i mig -- ja, för att de skola vara
      fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du
      har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat
      mig.
 24.  Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som du har
      givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du
      har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse.
 25.  Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag
      känner dig, och dessa hava förstått att du har sänt mig.
 26.  Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på
      det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem,
      och jag i dem.»

[https://runeberg.org/bibeln/43_18.html]
               Evangelium enligt Johannes, 18 Kapitlet

                   Jesus förrådes av Judas, gripes,
                   förhöres inför översteprästerna,
               förnekas av Petrus, föres inför Pilatus.

  1.  När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar
      därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan.  Där var
      en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar.
  2.  Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället,
      ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans.
  3.  Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av
      översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss
      och lyktor och vapen.
  4.  Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick
      fram och sade till dem: »Vem söken I?»
  5.  De svarade honom: »Jesus från Nasaret.»  Jesus sade till dem:
      »Det är jag.»  Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem.
  6.  När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och
      föllo till marken.
  7.  Åter frågade han dem då: »Vem söken I?»  De svarade: »Jesus från
      Nasaret.»
  8.  Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är
      mig I söken, så låten dessa gå.»
  9.  Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som
      du har givit mig har jag icke förlorat någon.»
 10.  Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till
      översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och
      tjänarens namn var Malkus.
 11.  Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan.  Skulle
      jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?»

 12.  Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna
      grepo då Jesus och bundo honom
 13.  och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen
      svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året.
 14.  Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till
      judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket.
 15.  Och Simon Petrus jämte en annan lärjunge följde efter Jesus.  Den
      lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på
      översteprästens gård;
 16.  men Petrus stod utanför vid porten.  Den andre lärjungen, den som
      var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med
      portvakterskan och fick så föra Petrus ditin.
 17.  Tjänstekvinnan som vaktade porten sade därvid till Petrus: »Är
      icke också du en av den mannens lärjungar?»  Han svarade: »Nej,
      det är jag icke.»

 18.  Men tjänarna och rättsbetjänterna hade gjort upp en koleld, ty
      det var kallt, och de stodo där och värmde sig; bland dem stod
      också Petrus och värmde sig.
 19.  Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans
      lära.
 20.  Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har
      alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där
      alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.
 21.  Varför frågar du då mig?  Dem som hava hört mig må du fråga om
      vad jag har talat till dem.  De veta ju vad jag har sagt.»
 22.  När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod
      där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara
      översteprästen?»
 23.  Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var
      orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?»
 24.  Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.

 25.  Men Simon Petrus stod och värmde sig.  Då sade de till honom: »Är
      icke också du en av hans lärjungar?»  Han nekade och sade: »Det
      är jag icke.»
 26.  Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som
      Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med
      honom i örtagården?»
 27.  Då nekade Petrus åter.  Och i detsamma gol hanen.

 28.  Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu
      morgon.  Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke
      skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.
 29.  Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för
      anklagelse att frambära mot denne man?»
 30.  De svarade och sade till honom: »Vore han icke en
      illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.»
 31.  Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter
      eder lag.»  Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt
      att avliva någon.»
 32.  Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att
      giva till känna på vad sätt han skulle dö.
 33.  Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och
      sade till honom: »Är du judarnas konung?»
 34.  Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra
      sagt dig det om mig?»
 35.  Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude!  Ditt eget folk och
      översteprästerna hava överlämnat dig åt mig.  Vad har du gjort?»
 36.  Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen.  Om mitt rike
      vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att
      jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna.  Men nu är mitt rike
      icke av denna världen.»
 37.  Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung?»  Jesus
      svarade: »Du säger det själv, att jag är en konung.  Ja, därtill
      är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall
      vittna för sanningen.  Var och en som är av sanningen, han hör
      min röst.»
 38.  Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?»  När han hade sagt
      detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag
      finner honom icke skyldig till något brott.
 39.  Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva
      eder en fånge lös.  Viljen I då att jag skall giva eder 'judarnas
      konung' lös?»
 40.  Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.»  Men
      Barabbas var en rövare.

[https://runeberg.org/bibeln/43_19.html]
               Evangelium enligt Johannes, 19 Kapitlet

                   Jesus gisslas, begabbas, dömes,
                korsfästes, uppgiver andan, begraves.

  1.  Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.
  2.  Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på
      hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.
  3.  Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas
      konung!»  och slogo honom på kinden.
  4.  Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra
      honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner
      honom skyldig till något brott.»
  5.  Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade
      manteln.  Och han sade till dem: »Se mannen!»
  6.  Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade
      de: »Korsfäst!  Korsfäst!»  Pilatus sade till dem: »Tagen I
      honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till
      något brott.»
  7.  Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den
      lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.»
  8.  När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.
  9.  Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är
      du?»  Men Jesus gav honom intet svar.
 10.  Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke?  Vet du då icke
      att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?»
 11.  Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den
      icke vore dig given ovanifrån.  Därför har den större synd, som
      har överlämnat mig åt dig.»
 12.  Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom
      lös.  Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du
      icke kejsarens vän.  Vemhelst som gör sig till konung, han sätter
      sig upp mot kejsaren.»
 13.  När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig
      på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på
      hebreiska Gabbata.
 14.  Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen.  Och
      han sade till judarna: »Se här är eder konung!»
 15.  Då skriade de: »Bort med honom!  Bort med honom!  Korsfäst
      honom!»  Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder
      konung?»  Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung
      än kejsaren.»
 16.  Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle
      korsfästas.

      Och de togo Jesus med sig.
 17.  Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som
      kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.
 18.  Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera
      sidan, och Jesus i mitten.
 19.  Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på
      korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.»
 20.  Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus
      var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska,
      på latin och på grekiska.
 21.  Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke:
      'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas
      konung.»
 22.  Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»
 23.  Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och
      delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman.  Också
      livklädnaden togo de.  Men livklädnaden hade inga sömmar, utan
      var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.
 24.  Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den,
      utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.»  Ty skriftens ord
      skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade
      lott om min klädnad.»  Så gjorde nu krigsmännen.

 25.  Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster,
      Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala.
 26.  När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge
      som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»
 27.  Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.»  Och från den
      stunden tog lärjungen henne hem till sig.
 28.  Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat,
      sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag
      törstar.»
 29.  Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin.  Med det vinet
      fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde
      till hans mun.
 30.  Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är
      fullbordat.»  Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.

 31.  Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att
      kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var
      nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle
      låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna.
 32.  Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och
      sedan den andres som var korsfäst med honom.
 33.  När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död,
      slogo de icke sönder hans ben;
 34.  men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och
      strax kom därifrån ut blod och vatten.
 35.  Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I
      skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han
      talar sanning.
 36.  Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet
      ben skall sönderslås på honom.»
 37.  Och åter ett annat skriftens ord lyder så:
        »De skola se upp till honom
        som de hava stungit.»

 38.  Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge -- fastän i
      hemlighet, av fruktan för judarna -- kom därefter och bad
      Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom
      det.  Då gick han åstad och tog hans kropp.
 39.  Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt
      honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och
      aloe, vid pass hundra skålpund.
 40.  Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och
      lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed
      vid tillredelse till begravning.
 41.  Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en
      örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade
      varit lagd i.
 42.  Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag
      och graven låg nära.

[https://runeberg.org/bibeln/43_20.html]
               Evangelium enligt Johannes, 20 Kapitlet

                    Jesus uppenbarar sig efter sin
               uppståndelse för Maria från Magdala, för
                  apostlarna och särskilt för Tomas.

  1.  Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria
      från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen
      från graven.
  2.  Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den
      andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De
      hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava
      lagt honom.»
  3.  Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till
      graven.
  4.  Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen
      sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.
  5.  Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där;
      dock gick han icke in.
  6.  Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit.  Han gick in i
      graven och fick så se huru bindlarna lågo där,
  7.  och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg
      tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt
      ställe, hopvecklad.
  8.  Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit
      till graven; och han såg och trodde.
  9.  De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han
      skulle uppstå från de döda.
 10.  Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
 11.  Men Maria stod och grät utanför graven.  Och under det hon grät,
      lutade hon sig in i graven
 12.  och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
      hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
 13.  Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?»  Hon svarade
      dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava
      lagt honom.»
 14.  Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå
      där; men hon visste icke att det var Jesus.
 15.  Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?  Vem söker du?»
      Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom:
      »Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du
      har lagt honom, så att jag kan hämta honom.»
 16.  Jesus sade till henne: »Maria!»  Då vände hon sig om och sade
      till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare).
 17.  Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke
      farit upp till Fadern.  Men gå till mina bröder, och säg till dem
      att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och
      eder Gud.»
 18.  Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon
      hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.

 19.  På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna
      av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom
      Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med
      eder!»
 20.  Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin
      sida.  Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren.
 21.  Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder!  Såsom Fadern har
      sänt mig, så sänder ock jag eder.»
 22.  Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till
      dem: »Tagen emot helig ande!
 23.  Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och
      om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.»
 24.  Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med
      dem, när Jesus kom.
 25.  Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett
      Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i
      hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och
      sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»

 26.  Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas
      var med bland dem.  Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda,
      och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!»
 27.  Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina
      händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida.  Och
      tvivla icke, utan tro.»
 28.  Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»
 29.  Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du?
      Saliga äro de som icke se och dock tro.»

 30.  Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok,
      gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.
 31.  Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus
      är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i
      hans namn.

[https://runeberg.org/bibeln/43_21.html]
               Evangelium enligt Johannes, 21 Kapitlet

                Jesus uppenbarar sig vid Tiberias' sjö
                     för några av sina lärjungar.
                             Efterskrift.

  1.  Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid
      Tiberias' sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till:
  2.  Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han
      som var från Kana i Galileen, och Sebedeus' söner voro
      tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar.
  3.  Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.»  De
      sade till honom: »Vi gå också med dig.»  Så begåvo de sig åstad
      och stego i båten.  Men den natten fingo de intet.
  4.  När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden;
      dock visste lärjungarna icke att det var Jesus.
  5.  Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?»  De
      svarade honom: »Nej.»
  6.  Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så
      skolen I få.»  Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop
      fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet.
  7.  Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är
      Herren.»  När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på
      sig sin överklädnad -- ty han var oklädd -- och gav sig i sjön.
  8.  Men de andra lärjungarna kommo med båten och drogo efter sig
      nätet med fiskarna; de voro nämligen icke längre från land än
      vid pass två hundra alnar.
  9.  När de sedan hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och
      fisk, som låg därpå, och bröd.
 10.  Jesus sade till dem: »Tagen hit av de fiskar som I nu fingen.»
 11.  Då steg Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, och det
      var fullt av stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken.  Och
      fastän de voro så många, hade nätet icke gått sönder.
 12.  Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.»  Och ingen
      av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de
      förstodo att det var Herren.
 13.  Jesus gick då fram och tog brödet och gav dem, likaledes ock av
      fiskarna.
 14.  Detta var nu tredje gången som Jesus uppenbarade sig för sina
      lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda.
 15.  När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: »Simon,
      Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?»  Han svarade
      honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.»  Då sade han till
      honom: »Föd mina lamm.»
 16.  Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son,
      älskar du mig?»  Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag
      har dig kär.»  Då sade han till honom: »Var en herde för mina
      får.»
 17.  För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har
      du mig kär?»  Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången
      frågade honom: »Har du mig kär?»  Och han svarade honom: »Herre,
      du vet allting; du vet att jag har dig kär.»  Då sade Jesus till
      honom: »Föd mina får.
 18.  Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre,
      omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du
      bliver gammal, skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en
      annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.»
 19.  Detta sade han för att giva till känna med hurudan död Petrus
      skulle förhärliga Gud.  Och sedan han hade sagt detta, sade han
      till honom: »Följ mig.»
 20.  När Petrus vände sig om, fick han se att den lärjunge som Jesus
      älskade följde med, densamme som under aftonmåltiden hade lutat
      sig mot hans bröst och frågat honom: »Herre, vilken är det som
      skall förråda dig?»
 21.  Då nu Petrus såg den lärjungen, frågade han Jesus: »Herre, huru
      bliver det då med denne?»
 22.  Jesus svarade honom: »Om jag vill att han skall leva kvar, till
      dess jag kommer, vad kommer det dig vid?  Följ du mig.»
 23.  Så kom det talet ut ibland bröderna, att den lärjungen icke
      skulle dö.  Men Jesus hade icke sagt till honom att han icke
      skulle dö, utan allenast: »Om jag vill att han skall leva kvar,
      till dess jag kommer, vad kommer det dig vid?»
 24.  Det är den lärjungen som vittnar om detta, och som har skrivit
      detta; och vi veta att hans vittnesbörd är sant.

 25.  Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde; och om allt detta
      skulle uppskrivas, det ena med det andra, så tror jag att icke
      ens hela världen skulle kunna rymma de böcker som då bleve
      skrivna.

[https://runeberg.org/bibeln/44_01.html]
                    Apostlagärningarna, 1 Kapitlet

                Jesu himmelsfärd.  Mattias insatt till
                               apostel.

  1.  I min förra skrift, gode Teofilus, har jag berättat om allt vad
      Jesus gjorde och lärde,
  2.  ända till den dag då han blev upptagen, sedan han genom helig
      ande hade givit sina befallningar åt apostlarna som han hade
      utvalt.
  3.  För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom
      levande, efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han
      sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

  4.  När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade:
      »Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där vad Fadern har
      utlovat, det varom I haven hört av mig.
  5.  Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I
      bliva döpta i helig ande.»

  6.  Då de nu hade kommit tillhopa, frågade de honom och sade:
      »Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?»
  7.  Han svarade dem: »Det tillkommer icke eder att få veta tider
      eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt.
  8.  Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft
      och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och
      Samarien, och sedan intill jordens ända.»

  9.  När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i
      höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn.
 10.  Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då
      stodo hos dem två män i vita kläder.
 11.  Och dessa sade: »I galileiske män, varför stån I och sen mot
      himmelen?  Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till
      himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett
      honom fara upp till himmelen.»

 12.  Sedan vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas
      Oljeberget, vilket ligger nära Jerusalem, icke längre därifrån,
      än man får färdas på en sabbat.
 13.  Och när de hade kommit dit, gingo de upp i den sal i övre
      våningen, där de plägade vara tillsammans: Petrus och Johannes
      och Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och
      Matteus, Jakob, Alfeus' son, och Simon ivraren och Judas, Jakobs
      son.
 14.  Alla dessa höllo endräktigt ut i bön tillika med Maria, Jesu
      moder, och några andra kvinnor samt Jesu bröder.

 15.  En av de dagarna stod Petrus upp och talade bland bröderna, som
      då voro församlade till ett antal av omkring etthundratjugu; han
      sade:
 16.  »Mina bröder, det skriftens ord skulle fullbordas, som den
      helige Ande genom Davids mun hade profetiskt talat om Judas,
      vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus.
 17.  Han var ju räknad bland oss och hade också fått detta ämbete på
      sin lott.
 18.  Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning
      förvärvade han sig en åker.  Men han störtade framstupa ned, och
      hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.
 19.  Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den
      åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder
      Blodsåkern).
 20.  Så är ju skrivet i Psalmernas bok:
        'Hans gård blive öde,
        och ingen må finnas, som bor däri';
      och vidare:
        'Hans ämbete tage en annan.'

 21.  Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid
      då Herren Jesus gick ut och in bland oss,
 22.  allt ifrån den dag då han döptes av Johannes ända till den dag
      då han blev upptagen och skildes ifrån oss -- någon av dessa män
      bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse.»

 23.  Därefter ställde de fram två: Josef (som kallades Barsabbas och
      hade tillnamnet Justus) och Mattias.
 24.  Och de bådo och sade: »Herre, du som känner allas hjärtan, visa
      oss vilken av dessa två du har utvalt
 25.  till att få den plats såsom tjänare och apostel, vilken Judas
      övergav, för att gå till den plats som var hans.»
 26.  Och de drogo lott om dem, och lotten föll på Mattias.  Och så
      blev denne, jämte de elva, räknad såsom apostel.

[https://runeberg.org/bibeln/44_02.html]
                    Apostlagärningarna, 2 Kapitlet

                  Andens utgjutelse på pingstdagen.
               Petrus' tal till folket.  Församlingens
                   tillväxt, endräkt och förkovran.

  1.  När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med
      varandra.
  2.  Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam
      storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de
      sutto.
  3.  Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och
      satte sig på dem, en på var av dem.
  4.  Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra
      tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.

  5.  Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk
      under himmelen.
  6.  Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor
      rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av
      dem.
  7.  Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke
      galiléer, alla dessa som här tala?
  8.  Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget
      modersmål talas?
  9.  Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt
      hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus
      eller provinsen Asien,
 10.  i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt
      Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,
 11.  vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla
      höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga
      gärningar.»
 12.  Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle
      tänka.  Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta
      betyda?»
 13.  Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött
      vin.»

 14.  Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och
      talade till dem:

      »I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta,
      och lyssnen nu till mina ord:
 15.  Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju
      blott tredje timmen på dagen.
 16.  Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:

 17.    'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
        att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
        och edra söner och edra döttrar skola profetera,
        och edra ynglingar skola se syner,
        och edra gamla män skola hava drömmar;
 18.    ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
        skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
        och de skola profetera.
 19.    Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen
        och tecken nere på jorden:
        blod och eld och rökmoln.
 20.    Solen skall vändas i mörker
        och månen i blod,
        förrän Herrens dag kommer,
        den stora och härliga.
 21.    Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
        han skall varda frälst.'

 22.  I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som
      inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under
      och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I
      själva veten,
 23.  denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut
      och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke
      veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
 24.  Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå,
      eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av
      döden.
 25.  Ty David säger med tanke på honom:
        'Jag har haft Herren
        för mina ögon alltid,
        ja, han är på min högra sida,
        för att jag icke skall vackla.
 26.    Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
        och min tunga fröjdar sig,
        och jämväl min kropp
        får vila med en förhoppning:
 27.    den, att du icke skall lämna
        min själ åt dödsriket
        och icke låta din Helige
        se förgängelse.
 28.    Du har kungjort mig livets vägar;
        du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'

 29.  Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader
      David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju
      ibland oss ännu i dag.
 30.  Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade
      lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans
      tron',
 31.  därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom
      och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att
      hans kropp icke skulle se förgängelse.

 32.  Denne -- Jesus -- har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla
      vittna.
 33.  Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av
      Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I
      här sen och hören.
 34.  Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han
      själv:
        'Herren sade till min herre:
        Sätt dig på min högra sida,
 35.    till dess jag har lagt dina fiender
        dig till en fotapall.

 36.  Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne
      Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre
      och till Messias.»

 37.  När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat.  Och de sade
      till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi
      göra?»
 38.  Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i
      Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom
      gåva undfå den helige Ande.
 39.  Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i
      fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»

 40.  Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han
      sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.»
 41.  De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades
      församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.
 42.  Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och
      brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

 43.  Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken
      gjordes genom apostlarna.
 44.  Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting
      gemensamt;
 45.  de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med
      sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.
 46.  Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i
      helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd
      och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
 47.  Och allt folket vad dem väl bevåget.  Och Herren ökade
      församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.

[https://runeberg.org/bibeln/44_03.html]
                    Apostlagärningarna, 3 Kapitlet

               Petrus botar en ofärdig man och predikar
                   om Jesus såsom den av profeterna
                          bebådade Messias.

  1.  Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön
      som hölls vid nionde timmen.
  2.  Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån
      moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i
      helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna
      begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.
  3.  När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i
      helgedomen, bad han dem om en allmosa.
  4.  Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus
      sade: »Se på oss.»
  5.  När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,
  6.  sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det
      giver jag dig.  I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»
  7.  Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom.
      Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,
  8.  och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde
      dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det
      att han lovade Gud.
  9.  Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.
 10.  Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som
      plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen,
      blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade
      vederfarits honom.

 11.  Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt
      folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats
      som kallades Salomos pelargång.
 12.  När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket
      så:

      »I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen
      I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet
      åstadkommit att han kan gå?
 13.  Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har
      förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I
      förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva
      honom lös.
 14.  Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden
      att en dråpare skulle givas åt eder.
 15.  Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de
      döda; därom kunna vi själva vittna.
 16.  Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I
      sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som
      verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan
      bruka alla lemmar.

 17.  Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar
      haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.
 18.  Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han
      förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att
      hans Smorde skulle lida.

 19.  Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder
      bliva utplånade,
 20.  på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det
      att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen
      Jesus,
 21.  vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall
      bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida
      heliga profeters mun.
 22.  Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt
      eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna
      till i allt vad han talar till eder.
 23.  Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den
      profeten, han skall utrotas ur folket.'
 24.  Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde
      efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.
 25.  I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som
      Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din
      säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.'
 26.  För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och
      han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var,
      omvänden eder från eder ondska.»

[https://runeberg.org/bibeln/44_04.html]
                    Apostlagärningarna, 4 Kapitlet

                Petrus och Johannes gripas och ställas
                   inför Stora rådet, men lösgivas.
               Församlingen förenas i bön och inbördes
                               kärlek.

  1.  Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och
      tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.
  2.  Ty det förtröt dem att de undervisade folket och i Jesus
      förkunnade uppståndelsen från de döda.
  3.  Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till
      följande dag, eftersom det redan var afton.
  4.  Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till
      tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.

  5.  Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och
      skriftlärde i Jerusalem;
  6.  där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes
      och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt.
  7.  Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken
      makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?»
  8.  Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande:

      »I folkets rådsherrar och äldste,
  9.  eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot
      en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,
 10.  så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom
      Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som
      Gud har uppväckt från de döda -- att det är genom det namnet som
      denne man står inför eder frisk och färdig.
 11.  Han är 'den stenen som av byggningsmännen' -- av eder själva --
      'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'.
 12.  Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under
      himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket
      vi kunna bliva frälsta.»

 13.  När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo
      att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig.  Men så
      kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.
 14.  Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid
      dem, kunde de icke säga något däremot.
 15.  De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen.  Sedan
      överlade de med varandra
 16.  och sade: »Vad skola vi göra med dessa män?  Att ett märkligt
      tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla
      Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.
 17.  Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må
      vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala
      för någon människa.»

 18.  Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att
      tala eller undervisa i Jesu namn.
 19.  Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är
      rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I
      själva döma;
 20.  vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett
      och hört.»
 21.  Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan
      gå.  Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde
      de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa
      dem.
 22.  Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen
      över fyrtio år gammal.

 23.  När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och
      omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade
      sagt dem.
 24.  Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:

      »Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet
      och allt vad i dem är.
 25.  Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom
      helig ande:
        'Varför larmade hedningarna
        och tänkte folken fåfänglighet?
 26.    Jordens konungar trädde fram,
        och furstarna samlade sig tillhopa
        mot Herren och hans Smorde.'

 27.  Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige
      tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius
      Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;
 28.  de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt
      rådslut förut hade bestämt skola ske.
 29.  Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att
      de med all frimodighet må förkunna ditt ord,
 30.  i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till
      att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu
      namn.»

 31.  När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro
      församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och
      de förkunnade Guds ord med frimodighet.

 32.  Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ.
      Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade
      allting gemensamt.
 33.  Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren
      Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.
 34.  Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något
      jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen
      för det sålda
 35.  och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så
      att var och en fick efter som han behövde.

 36.  Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder
      förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,
 37.  också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna
      och lade dem för apostlarnas fötter.

[https://runeberg.org/bibeln/44_05.html]
                    Apostlagärningarna, 5 Kapitlet

                 Ananias och hans hustru straffas för
                  bedrägeri.  Apostlarna göra under,
               fängslas, befrias av en ängel, inkallas
                   för Stora rådet, men lösgivas på
                         Gamaliels uppmaning.

  1.  Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett
      jordagods,
  2.  och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av
      betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för
      apostlarnas fötter.
  3.  Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt
      hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga
      undan något av betalningen för jordstycket?
  4.  Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det
      var sålt, voro ju penningarna i din makt.  Huru kunde du få
      något sådant i sinnet?  Du har ljugit, icke för människor, utan
      för Gud.»
  5.  När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan.
      Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
  6.  Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut
      honom och begrovo honom.

  7.  Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta
      om, vad som hade skett.
  8.  Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I
      sålden jordstycket?»  Hon svarade: »Ja, för den summan.»
  9.  Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om
      att fresta Herrens Ande?  Se, härutanför dörren höras nu
      fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära
      ut också dig.»
 10.  Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och
      när de unge männen kommo in, funno de henne död.  De buro då ut
      henne och begrovo henne bredvid hennes man.
 11.  Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra
      som hörde detta.

 12.  Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland
      folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos
      pelargång.
 13.  Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket
      höll dem i ära.
 14.  Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av
      både män och kvinnor.
 15.  Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i
      sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga
      måtte falla på någon av dem.
 16.  Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i
      skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av
      orena andar; och alla blevo botade.

 17.  Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de
      som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av
      nitälskan
 18.  och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
 19.  Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och
      förde ut dem och sade:
 20.  »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket
      alla det sanna livets ord.»
 21.  När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i
      helgedomen och undervisade.

      Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och
      sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste.  Därefter
      sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
 22.  Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset.
      De vände då tillbaka och omtalade detta
 23.  och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna
      stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen
      därinne.»
 24.  När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta,
      visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle
      bliva av detta.
 25.  Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i
      fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

 26.  Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem;
      dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av
      folket.
 27.  Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora
      rådet.  Och översteprästen anställde förhör med dem
 28.  och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i
      det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder
      undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över
      oss.»
 29.  Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste
      lyda Gud mer än människor.
 30.  Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä
      och dödat.
 31.  Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och
      frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas
      förlåtelse.
 32.  Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande,
      vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»

 33.  När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda
      dem.
 34.  Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av
      allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort
      stund skulle föra ut männen.
 35.  Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad
      I tänken göra med dessa män.
 36.  För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att
      något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra
      hundra män.  Och han blev dödad, och alla som hade trott på
      honom förskingrades och blevo till intet.
 37.  Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då
      skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall,
      så att de följde honom.  Också han förgicks, och alla som hade
      trott på honom blevo förskingrade.
 38.  Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan
      låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk
      av människor, så kommer det att slås ned;
 39.  men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män.  Sen
      till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»

 40.  Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de
      hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och
      läto dem därefter gå.

 41.  Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade
      aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
 42.  Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och
      hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

[https://runeberg.org/bibeln/44_06.html]
                    Apostlagärningarna, 6 Kapitlet

                 Sju män utväljas för att besörja den
                  dagliga utdelningen.  Församlingen
                tillväxer.  Stefanus drages inför Stora
                                rådet.

  1.  Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de
      grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras
      änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.
  2.  Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är
      icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst
      vid borden.
  3.  Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott
      vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi
      kunna sätta till att sköta denna syssla.
  4.  Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»

  5.  Det talet behagade hela menigheten.  Och de utvalde Stefanus, en
      man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och
      Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus,
      en proselyt från Antiokia.
  6.  Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade
      händerna på dem.

  7.  Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades
      mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga
      och trodde.

  8.  Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under
      och tecken bland folket.
  9.  Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De
      frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock
      av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några
      upp för att disputera med Stefanus.
 10.  Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här
      talade.
 11.  Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom
      tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
 12.  De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och
      överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora
      rådet.
 13.  Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man
      upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.
 14.  Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall
      bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har
      givit oss.»
 15.  Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes
      dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.

[https://runeberg.org/bibeln/44_07.html]
                    Apostlagärningarna, 7 Kapitlet

               Stefanus' tal inför Stora rådet och hans
                              martyrdöd.

  1.  Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?»
  2.  Då sade han:

      »Bröder och fäder, hören mig.  Härlighetens Gud uppenbarade sig
      för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och
      förrän han bosatte sig i Karran,
  3.  och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och
      drag till det land som jag skall visa dig.'
  4.  Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i
      Karran.  Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta
      därifrån till detta land, där I nu bon.
  5.  Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en
      fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och
      åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke
      hade någon son.
  6.  Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom
      främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle
      göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
  7.  'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud;
      'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna
      plats.'

  8.  Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom.  Och så
      födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde
      Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.

  9.  Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till
      Egypten.  Men Gud var med honom
 10.  och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd
      och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne
      satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
 11.  Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort
      betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
 12.  Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra
      fäder åstad dit, en första gång.
 13.  Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av
      sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
 14.  Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob
      och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
 15.  Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som
      våra fäder.
 16.  Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav
      som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i
      Sikem.

 17.  Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas,
      som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i
      Egypten,
 18.  till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste
      av Josef.
 19.  Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte
      våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för
      att dessa icke skulle bliva vid liv.

 20.  Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför
      Gud.  Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
 21.  sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom
      till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
 22.  Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var
      mäktig i ord och gärningar.
 23.  Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka
      sina bröder, Israels barn.
 24.  När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade
      i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl
      egyptiern.
 25.  Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom
      ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
 26.  Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och
      ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför
      gören I då varandra orätt?'
 27.  Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och
      sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
 28.  Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
 29.  Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i
      Madiams land och födde där två söner.

 30.  Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom,
      i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
 31.  När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han
      gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
 32.  'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.'  Då
      greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
 33.  Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty
      platsen där du står är helig mark.
 34.  Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras
      suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem.
      Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.

 35.  Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt
      dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en
      hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för
      honom i törnbusken.
 36.  Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i
      Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.

 37.  Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall
      Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'
 38.  Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen,
      både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och
      tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva
      dem åt eder.
 39.  Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort
      honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
 40.  och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty
      vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss
      ut ur Egyptens land.'
 41.  Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt
      avguden och gladde sig över sina händers verk.
 42.  Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens
      härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:
        'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
        under de fyrtio åren i öknen,
        I av Israels hus?
 43.    Nej, I buren Moloks tält
        och guden Romfas stjärna,
        de bilder som I hade gjort för att tillbedja.
        Därför skall jag låta eder föras åstad
        ända bortom Babylon.'

 44.  Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat,
      som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle
      göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
 45.  Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua
      hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud
      fördrev för våra fäder.  Så var det ända till Davids tid.
 46.  Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum
      till boning' åt Jakobs Gud.
 47.  Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
 48.  Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty
      det är såsom profeten säger:
 49.    'Himmelen är min tron,
        och jorden är min fotapall;
        vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,
        och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
 50.    Min hand har ju gjort allt detta.'

 51.  I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid
      emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
 52.  Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt?  De hava ju
      dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han
      som I själva nu haven förrått och dräpt,
 53.  I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke
      haven hållit den.»

 54.  När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan
      och beto sina tänder samman mot honom.
 55.  Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick
      se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
 56.  Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på
      Guds högra sida.»
 57.  Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade
      alla på en gång emot honom
 58.  och förde honom ut ur staden och stenade honom.  Och vittnena
      lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
 59.  Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade:
      »Herre Jesus, tag emot min ande.»
 60.  Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre,
      tillräkna dem icke denna synd.»  Och när han hade sagt detta,
      avsomnade han.

8:1.  [1]

[1]  Apg 8:1a hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för den
     elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/44_08.html]
  1.  Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.

                    Apostlagärningarna, 8 Kapitlet

                    Förföljelse mot församlingen i
                   Jerusalem.  Evangelium predikat i
               Samarien.  Trollkarlen Simon.  En etiopisk
                             hovmans dop.

      Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i
      Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över
      Judeens och Samariens landsbygd.
  2.  Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor
      dödsklagan efter honom.
  3.  Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring
      i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i
      fängelse.

  4.  Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade
      evangelii ord.
  5.  Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och
      predikade Kristus för folket där.
  6.  Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde,
      aktade de endräktigt på det som han talade.
  7.  Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut
      under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade.
  8.  Och det blev stor glädje i den staden.

  9.  Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade
      övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med
      häpnad, och som sade sig vara något stort.
 10.  Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne
      är vad man kallar 'Guds stora kraft.'»
 11.  Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina
      trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.
 12.  Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium
      om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män
      och kvinnor.
 13.  Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt,
      höll han sig ständigt till Filippus.  Och när han såg de stora
      tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av
      häpnad.

 14.  Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit
      emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
 15.  Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå
      helig ande;
 16.  ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de
      voro allenast döpta i Herren Jesu namn.
 17.  De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.
 18.  När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning
      som Anden blev given, bjöd han dem penningar
 19.  och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag
      lägger händerna på undfår helig ande.»
 20.  Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i
      fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för
      penningar.
 21.  Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt
      hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.
 22.  Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och
      bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må,
      om möjligt är, bliva dig förlåten.
 23.  Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i
      orättfärdighetens bojor.»
 24.  Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att
      intet av det som I haven sagt må komma över mig.»

 25.  Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens
      ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid
      evangelium i många samaritiska byar.

 26.  Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och
      begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från
      Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.»
 27.  Då stod han upp och begav sig åstad.  Och se, en etiopisk man
      for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace,
      drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes
      skattkammare.  Denne hade kommit till Jerusalem för att där
      tillbedja,
 28.  men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste
      profeten Esaias.
 29.  Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna
      vagn.»
 30.  Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias.
      Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»
 31.  Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen
      vägleder mig?»  Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig
      bredvid honom.

 32.  Men det ställe i skriften som han läste var detta:
        »Såsom ett får fördes han bort till att slaktas;
        och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
        så öppnade han icke sin mun.
 33.    Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
        Vem kan räkna hans släkte?
        Ty hans liv ryckes undan från jorden.»

 34.  Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig
      om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon
      annan?»
 35.  Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord
      och förkunnade för honom evangelium om Jesus.
 36.  Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten.  Då
      sade hovmannen: »Se, här finnes vatten.  Vad hindrar att jag
      döpes?»
 37.  [1]
 38.  Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet,
      Filippus och hovmannen, och han döpte honom.
 39.  Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort
      Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad
      fortsatte sin färd.
 40.  Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod.  Därefter vandrade han
      omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han
      kom till Cesarea.

[1]  V. 37 se Nya testamentets text i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_09.html]
                    Apostlagärningarna, 9 Kapitlet

               Saulus omvändes, predikar i Damaskus och
                 i Jerusalem.  Församlingen tillväxer.
                Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita.

  1.  Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens
      lärjungar, gick till översteprästen
  2.  och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för
      att, om han funne några som voro på »den vägen»[1], vare sig män
      eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

  3.  Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett
      sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
  4.  Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till
      honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»
  5.  Då sade han: »Vem är du, Herre?»  Han svarade: »Jag är Jesus,
      den som du förföljer.
  6.  Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt
      vad du har att göra.»
  7.  Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck,
      ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
  8.  Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina
      ögon, kunde han icke mer se något.  De togo honom därför vid
      handen och ledde honom in i Damaskus.
  9.  Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller
      drack.

 10.  Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias.  Till honom
      sade Herren i en syn: »Ananias!»  Han svarade: »Här är jag,
      Herre.»
 11.  Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som
      kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn
      Saulus, från Tarsus.  Ty se, han beder.
 12.  Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in
      och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»
 13.  Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket
      ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
 14.  Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att
      fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»
 15.  Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett
      utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och
      konungar och inför Israels barn;
 16.  och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt
      namns skull.»

 17.  Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina
      händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt
      mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han
      har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva
      uppfylld av helig ande.»
 18.  Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han
      fick sin syn igen.  Och han stod upp och lät döpa sig.
 19.  Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.

      Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i
      Damaskus.
 20.  Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han
      var Guds Son.
 21.  Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade:
      »Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade
      det namnet?  Och hade han icke kommit hit, för att han skulle
      föra sådana människor bundna till översteprästerna?»

 22.  Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar
      som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var
      Messias.

 23.  När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja
      honom ur vägen;
 24.  men deras anslag blev bekant för Saulus.  Och då de nu, för att
      kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid
      stadsportarna både dag och natt,
 25.  togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom
      muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.

 26.  När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig
      lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att
      han verkligen var en lärjunge.
 27.  Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och
      förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade
      talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt
      predikat i Jesu namn.
 28.  Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och
      predikade frimodigt i Herrens namn;
 29.  och han talade och disputerade med de grekiska judarna.  Men de
      gjorde försök att röja honom ur vägen.
 30.  När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och
      sände honom därifrån vidare till Tarsus.

 31.  Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och
      Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan
      och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

 32.  Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att
      han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
 33.  Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade
      legat till sängs; han var nämligen lam.
 34.  Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig.
      Stå upp och lägg ihop din bädd.»  Då stod han strax upp.
 35.  Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de
      omvände sig till Herren.

 36.  I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder
      detsamma som Dorkas).[2]  Hon överflödade i goda gärningar och
      gav allmosor rikligen.
 37.  Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog.  Och
      man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
 38.  Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus
      var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan
      dröjsmål komma till dem.
 39.  Petrus stod då upp och följde med dem.  Och när han kom dit,
      förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring
      honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar
      som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
 40.  Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på
      sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade:
      »Tabita, stå upp.»  Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se
      Petrus, satte hon sig upp.
 41.  Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade
      sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande
      framför den.
 42.  Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på
      Herren.
 43.  Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid
      namn Simon.

[1]  Se Väg i Ordförkl.
[2]  Båda namnen betyda hind; det förra är ett arameiskt ord, det
     senare ett grekiskt.

[https://runeberg.org/bibeln/44_10.html]
                   Apostlagärningarna, 10 Kapitlet

               Kornelius' syn.  Petrus' syn, hans besök
                 i Cesarea och hans predikan där.  Det
                         första hedningdopet.

  1.  I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den
      så kallade italiska krigsskaran.
  2.  Han var en from man, som »fruktade Gud»[1] tillika med hela sitt
      hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid
      till Gud.

  3.  En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds
      ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!»
  4.  Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det,
      herre?»  Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina
      allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.
  5.  Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som
      ock kallas Petrus.
  6.  Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid
      havet.»

  7.  När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till
      sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som
      hörde till hans närmaste följe,
  8.  och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till
      Joppe.

  9.  Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades
      staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att
      bedja.
 10.  Och han blev hungrig och ville hava något att äta.  Medan man nu
      tillredde maten, föll han i hänryckning.
 11.  Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en
      stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes
      ned till jorden.
 12.  Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på
      jorden, och alla slags himmelens fåglar.
 13.  Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.»
 14.  Men Petrus svarade: »Bort det, Herre!  Jag har aldrig ätit något
      oheligt och orent.»
 15.  Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har
      förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.»
 16.  Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax
      åter upptagen till Himmelen.

 17.  Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett
      skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan
      frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten
 18.  och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades
      Petrus, gästade där.
 19.  Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till
      honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.
 20.  Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det
      är jag som har sänt dem.»

 21.  Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som
      I frågen efter.  Av vilken orsak haven I kommit hit?»
 22.  De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och
      gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det
      judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en
      helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att
      säga.»
 23.  Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge.

      Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och
      några av bröderna i Joppe följde med honom.
 24.  Följande dag kommo de fram till Cesarea.  Och Kornelius väntade
      på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste
      vänner.
 25.  Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och
      betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans
      fötter.
 26.  Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en
      människa.»
 27.  Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara
      där församlade.
 28.  Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man
      förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att
      besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon
      människa för ohelig eller oren.
 29.  Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad.
      Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.»
 30.  Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just
      vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid
      nionde timmen.  Då fick jag se en man i skinande klädnad stå
      framför mig,
 31.  och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor
      hava kommit i åminnelse inför Gud.
 32.  Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock
      kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.'
 33.  Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du
      kom.  Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra
      allt som har blivit dig befallt av Herren.»

 34.  Då öppnade Petrus sin mun och sade:

      »Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till
      personen',
 35.  utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages
      emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.
 36.  Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus
      Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om
      frid, det ordet kännen I,
 37.  den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade
      begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade --
 38.  förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort
      honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och
      gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty
      Gud var med honom.
 39.  Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den
      judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom
      på trä och dödade honom.
 40.  Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva
      uppenbar,
 41.  väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud
      hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med
      honom, sedan han hade uppstått från de döda.
 42.  Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den
      som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande
      och döda.
 43.  Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och
      en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans
      namn.»

 44.  Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem
      som hörde hans tal.
 45.  Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus
      blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit
      utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem.
 46.  De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.
 47.  Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att
      dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de
      likaväl som vi?»
 48.  Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn.

      Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några
      dagar.

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_11.html]
                   Apostlagärningarna, 11 Kapitlet

                  Petrus försvarar hedningdopet.  Den
                  första hedningkristna församlingen
                 grundas i Antiokia.  Understöd sändes
                   därifrån till bröderna i Judeen.

  1.  Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att
      också hedningarna hade tagit emot Guds ord.
  2.  När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro
      omskurna gå till rätta med honom;
  3.  de sade: »Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.»
  4.  Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd
      och ordning; han sade:

  5.  »Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under
      hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor
      linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned
      från himmelen; och det kom ända ned till mig.
  6.  Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se
      fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock
      krälande djur och himmelens fåglar.
  7.  Jag hörde ock en röst säga till mig: 'Stå upp, Petrus, slakta
      och ät.'
  8.  Men jag svarade: 'Bort det, Herre!  Aldrig har något oheligt
      eller orent kommit i min mun.'
  9.  För andra gången talade en röst från himmelen: 'Vad Gud har
      förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.'
 10.  Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans
      åter upp till himmelen.
 11.  Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig
      från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro.
 12.  Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att
      göra någon åtskillnad mellan folk och folk.  Också de sex bröder
      som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus.
 13.  Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i
      hans hus, och att denne hade sagt: 'Sänd åstad till Joppe och
      låt hämta Simon, som ock kallas Petrus.
 14.  Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst,
      du själv och hela ditt hus.'
 15.  Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem,
      alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss.
 16.  Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: 'Johannes döpte
      med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.'
 17.  Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava
      kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava
      kunnat sätta mig emot Gud?»

 18.  När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud
      och sade: »Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den
      bättring som för till liv.»

 19.  De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt
      för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien
      och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än
      för judar.
 20.  Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när
      de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem
      förkunnade evangelium om Herren Jesus.
 21.  Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och
      omvände sig till Herren.

 22.  Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då
      Barnabas till Antiokia.
 23.  När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han
      glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats
      stadigt hålla sig till Herren.
 24.  Ty han var en god man och full av helig ande och tro.  Och
      ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren.
 25.  Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus.
 26.  Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till
      Antiokia.  Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom
      församlingen och undervisade ganska mycket folk.  Och det var i
      Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».

 27.  Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till
      Antiokia.
 28.  Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens
      ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över
      hela världen; den kom också på Klaudius' tid.
 29.  Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga,
      skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i
      Judeen.
 30.  Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände
      de det till de äldste.

[https://runeberg.org/bibeln/44_12.html]
                   Apostlagärningarna, 12 Kapitlet

                  Jakob dödas.  Petrus fängslas, men
               befrias genom en Herrens ängel.  Herodes
                                 dör.

  1.  Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av
      dem som hörde till församlingen.
  2.  Och Jakob, Johannes' broder, lät han avrätta med svärd.
  3.  När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät
      fasttaga också Petrus.  Detta skedde under det osyrade brödets
      högtid.
  4.  Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och
      uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man,
      att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa
      honom fram inför folket.
  5.  Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad
      enträget till Gud för honom.

  6.  Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta
      låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor;
      och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka
      fängelset.
  7.  Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i
      rummet.  Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och
      sade: »Stå nu strax upp»; och kedjorna föllo ifrån hans händer.
  8.  Ängeln sade ytterligare till honom: »Omgjorda dig, och tag på
      dig dina sandaler.»  Och han gjorde så.  därefter sade ängeln
      till honom: »Tag din mantel på dig och följ mig.»
  9.  Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att
      det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att
      det var en syn han såg.
 10.  När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till
      järnporten som ledde ut till staden.  Den öppnade sig för dem av
      sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i
      detsamma försvann ängeln ifrån honom.
 11.  När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: »Nu vet jag och är
      förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur
      Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade
      väntat sig.»

 12.  När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus
      där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock
      kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo.
 13.  Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn
      Rode, för att höra vem det var.
 14.  Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje
      icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod
      utanför porten.
 15.  Då sade de till henne: »Du är från dina sinnen.»  Men hon
      bedyrade att det var såsom hon hade sagt.  Då sade de: »Det är
      väl hans ängel.»
 16.  Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med
      häpnad att det var han.
 17.  Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och
      förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset.
      Och han tillade: »Låten Jakob och de andra bröderna få veta
      detta.»  Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan
      ort.

 18.  Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska
      stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus.
 19.  När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde
      han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort
      till bestraffning.  Därefter for han ned från Judeen till
      Cesarea och vistades sedan där.

 20.  Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna.
      Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått
      Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty
      deras land hade sin näring av konungens.
 21.  På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte
      sig på tronen och höll ett tal till dem.
 22.  Då ropade folket: »En guds röst är detta, och icke en
      människas.»
 23.  Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke
      gav Gud äran.  Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han
      uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.

 24.  Men Guds ord hade framgång och utbredde sig.
 25.  Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i
      Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo
      då med sig Johannes, som ock kallades Markus.

[https://runeberg.org/bibeln/44_13.html]
                   Apostlagärningarna, 13 Kapitlet

                Början av Paulus' första missionsresa:
                  Paulus utsändes med Barnabas från
               Antiokia i Syrien; de predika evangelium
                 på Cypern och i Antiokia i Pisidien;
                  judarna förkasta, men hedningarna
                         mottaga evangelium.

  1.  I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter
      och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius
      från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes'
      fosterbroder[1], och Saulus.
  2.  När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige
      Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag
      har kallat dem till.»
  3.  Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem
      begiva sig åstad.

  4.  Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu
      ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.
  5.  Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i
      judarnas synagogor.  De hade också med sig Johannes såsom
      tjänare.
  6.  Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade
      de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn
      Barjesus,
  7.  som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus.  Denne var en
      förståndig man.  Han kallade till sig Barnabas och Saulus och
      begärde att få höra Guds ord.

  8.  Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen)
      stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma
      till tro.
  9.  Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och
      fäste ögonen på honom
 10.  och sade: »O du djävulens barn, du som är full av allt slags
      svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall
      du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?
 11.  Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid
      bliva blind och icke kunna se solen.»  Och strax föll töcken och
      mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon
      som kunde leda honom.
 12.  När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över
      Herrens lära och kom till tro.

 13.  Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro
      till Perge i Pamfylien.  Där skilde sig Johannes ifrån dem och
      vände tillbaka till Jerusalem.
 14.  Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i
      Pisidien.  Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte
      sig där.
 15.  Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände
      synagogföreståndarna till dem och läto säga: »Bröder, haven I
      något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.»
 16.  Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:

      »I män av Israels hus och I som 'frukten Gud'[2], hören mig.
 17.  Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde
      detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens
      land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'.
 18.  Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem
      i öknen.
 19.  Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade
      han dessas land till arvedelar åt dem.
 20.  Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år.
      Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.
 21.  Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en
      man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.

 22.  Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem.
      Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har
      funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta.  Han skall
      i alla stycken göra min vilja.'
 23.  Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom
      Frälsare åt Israel.
 24.  Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat
      bättringens döpelse för hela Israels folk.
 25.  Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad
      I menen mig vara, det är jag icke.  Men se, efter mig kommer den
      vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.'

 26.  Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra
      här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning
      blivit sänt.
 27.  Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände
      honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas
      utsagor, vilka var sabbat föreläses;
 28.  och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade
      döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.
 29.  När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om
      honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en
      grav.
 30.  Men Gud uppväckte honom från de döda.
 31.  Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom
      hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans
      vittnen inför folket.

 32.  Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som
      gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss,
      deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,
 33.  såsom ock är skrivet i andra psalmen:
        'Du är min Son,
        jag har i dag fött dig.'
 34.  Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke
      mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med
      dessa ord:
        'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften
        som jag i trofasthet har givit åt David.'
 35.  Därför säger han ock i en annan psalm:
        'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.'
 36.  När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och
      blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;
 37.  men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.
 38.  Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas
      förlåtelse förkunnas för eder,
 39.  och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad
      ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva
      friade.
 40.  Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos
      profeterna:
 41.    'Sen här, I föraktare, och förundren eder,
        och bliven till intet;
        ty en gärning utför jag i edra dagar,
        en gärning som I alls icke skullen tro,
        om den förtäljdes för eder.'»

 42.  När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat
      skulle tala för dem om samma sak.
 43.  Och när församlingen åtskildes, följde många judar och
      gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas.  Dessa talade då
      till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.

 44.  Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra
      Guds ord.
 45.  Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan
      och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.
 46.  Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord
      måste i första rummet förkunnas för eder.  Men eftersom I stöten
      det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga
      livet, så vända vi oss nu till hedningarna.
 47.  Ty så har Herren bjudit oss:
        'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken,
        för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'»

 48.  När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens
      ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få
      evigt liv.
 49.  Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.

 50.  Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så
      ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse
      mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads
      område.
 51.  Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig
      till Ikonium.

 52.  Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

[1]  Se Fosterbroder i Ordförkl.
[2]  Se Frukta Gud i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_14.html]
                   Apostlagärningarna, 14 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' första
                  missionsresa: Paulus och Barnabas
               predika evangelium i Ikonium, Lystra och
                 Derbe och vända sedan tillbaka till
                          Antiokia i Syrien.

  1.  På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas
      synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker
      kommo till tro;
  2.  men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och
      väckte deras förbittring mot bröderna.
  3.  Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i
      förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord,
      i det att han lät tecken och under ske genom dem.
  4.  Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med
      judarna, andra åter med apostlarna.
  5.  Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras
      föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man
      ville misshandla och stena dem,
  6.  flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna
      Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.
  7.  Och där förkunnade de evangelium.

  8.  I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina
      fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och
      hade aldrig kunnat gå.
  9.  Denne hörde på, när Paulus talade.  Och då Paulus fäste sina
      ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva
      botad,
 10.  sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.»  Då
      sprang mannen upp och begynte gå.
 11.  När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och
      ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss
      i människogestalt.»
 12.  Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för
      Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.
 13.  Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde
      fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket
      anställa ett offer.
 14.  Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo
      de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade
 15.  och sade: »I män, vad är det I gören?  Också vi äro människor,
      av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I
      måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den
      levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och
      allt vad i dem är'.
 16.  Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar
      att gå sina egna vägar.
 17.  Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har
      bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och
      fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan
      med mat och glädje.»
 18.  Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man
      icke offrade åt dem.

 19.  Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium.  Dessa
      drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade
      honom ut ur staden, i tanke att han var död.
 20.  Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han
      sig upp och gick in i staden.

      Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till
      Derbe.
 21.  Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många
      lärjungar.  Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och
      Antiokia
 22.  och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå
      fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse
      som vi måste ingå i Guds rike.
 23.  Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling
      och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu
      trodde på.

 24.  Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till
      Pamfylien.
 25.  Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.
 26.  Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade
      blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för
      det verk som de nu hade fullbordat.
 27.  Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och
      omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och
      huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.
 28.  Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.

[https://runeberg.org/bibeln/44_15.html]
                   Apostlagärningarna, 15 Kapitlet

                På ett möte i Jerusalem avgöres frågan
                  om hedningarnas ställning till den
                 mosaiska lagen.  Barnabas och Paulus
                skiljas från varandra.  Paulus anträder
                       sin andra missionsresa.

  1.  Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så:
      »Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så
      kunnen I icke bliva frälsta.»
  2.  Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska
      skarpt ordskifte med dem.  Det bestämdes därför, att Paulus och
      Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas
      skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
  3.  Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom
      Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas
      omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
  4.  När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av
      församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru
      stora ting Gud hade gjort med dem.
  5.  Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro,
      stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att
      hålla Moses' lag.

  6.  Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga
      om denna sak.
  7.  Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och
      sade till dem:

      »Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland
      eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna
      skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
  8.  Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd,
      därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige
      Ande.
  9.  Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att
      han genom tron renade deras hjärtan.
 10.  Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja
      lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
 11.  Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva
      frälsta, vi likaväl som de.»

 12.  Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus,
      som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade
      gjort bland hedningarna.

 13.  När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade:

      »Mina bröder, hören mig.
 14.  Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland
      hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.
 15.  Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är
      skrivet:
 16.    'Därefter skall jag komma tillbaka
        och åter bygga upp Davids förfallna hydda;
        ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,
 17.    för att ock övriga människor skola söka Herren,
        alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn.
        Så säger Herren, han som skall göra detta,
 18.    såsom han ock har vetat det förut av evighet.'

 19.  Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava
      varit hedningar, men omvänt sig till Gud,
 20.  utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från
      avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda
      djur och från blod.
 21.  Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju
      var sabbat föreläses i synagogorna.»

 22.  Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela
      församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus
      och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas,
      som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro
      ledande män.
 23.  Och man översände genom dem följande skrivelse:

      »Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av
      hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.

 24.  Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava
      förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan
      att de hava haft något uppdrag av oss,
 25.  så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några
      män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus,
      våra älskade bröder,
 26.  vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns
      skull.
 27.  Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola
      kungöra detsamma för eder.
 28.  Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga
      eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga
      föreskrifter:
 29.  att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod
      och från köttet av förkvävda djur och från otukt.  Om I noga
      tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl.  Faren
      väl.»

 30.  De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia.  Där
      kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.
 31.  Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det
      hugnesamma budskapet.
 32.  Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många
      förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.
 33.  Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid
      fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.
 34.  [1]
 35.  Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de
      undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från
      Herren.

 36.  Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara
      tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava
      förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»
 37.  Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock
      kallades Markus.
 38.  Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade
      övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras
      arbete.
 39.  Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra;
      och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.
 40.  Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade
      blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad
 41.  och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte
      församlingarna.

[1]  V. 34 se Nya testamentets text i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_16.html]
                   Apostlagärningarna, 16 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' andra
                missionsresa: han färdas genom Mindre
                   Asien, far över till Macedonien,
               predikar evangelium i Filippi, fängslas
                             och befrias.

  1.  Han kom då också till Derbe och till Lystra.  Där fanns en
      lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk
      kvinna och en grekisk fader,
  2.  och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och
      Ikonium.
  3.  Paulus ville nu att denne skulle fara med honom.  För de judars
      skull som bodde i dessa trakter tog han honom därför till sig
      och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek.
  4.  Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de
      församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda
      av apostlarna och de äldste i Jerusalem.
  5.  Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal
      förökades för var dag.

  6.  Sedan togo de vägen genom Frygien och det galatiska landet; de
      förhindrades nämligen av den helige Ande att förkunna ordet i
      provinsen Asien.
  7.  Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de att fara in
      i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke.
  8.  Då begåvo de sig över Mysien ned till Troas.
  9.  Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man,
      som stod där och bad honom och sade: »Far över till Macedonien
      och hjälp oss.»
 10.  När han hade sett denna syn, sökte vi strax någon lägenhet att
      fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade
      kallat oss att förkunna evangelium för dem.

 11.  Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace
      och dagen därefter till Neapolis
 12.  och sedan därifrån till Filippi.  Denna stad, en romersk koloni,
      är den första i denna del av Macedonien.  I den staden vistades
      vi någon tid.

 13.  På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod,
      till en plats som gällde såsom böneställe.  Där satte vi oss ned
      och talade med de kvinnor som hade samlats dit.
 14.  Och en kvinna som »fruktade Gud»[1], en purpurkrämerska från
      staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och
      Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som
      Paulus talade.
 15.  Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon
      oss och sade: »Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på
      Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där.»  Och hon
      nödgade oss därtill.

 16.  Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att
      vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och
      genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst.
 17.  Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade:
      »Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för
      eder frälsningens väg.»
 18.  Så gjorde hon under många dagar.  Men Paulus tog illa vid sig
      och vände sig om och sade till anden: »I Jesu Kristi namn bjuder
      jag dig att fara ut ur henne.»  Och anden for ut i samma stund.

 19.  Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt
      hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade
      dem till torget inför överhetspersonerna.
 20.  Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de:
      »Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar
 21.  och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska
      medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.»
 22.  Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av
      dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön.
 23.  Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i
      fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar.
 24.  Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det
      innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.

 25.  Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade
      Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.
 26.  Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar
      skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor
      löstes.
 27.  Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar
      öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att
      fångarna hade kommit undan.
 28.  Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty
      vi äro alla här.»
 29.  Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och
      Silas, bävande.
 30.  Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag
      göra för att bliva frälst?»
 31.  De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus
      frälst.»
 32.  Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i
      hans hus.
 33.  Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och
      tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.
 34.  Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och
      fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro
      på Gud.

 35.  Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna
      och läto säga: »Släpp ut männen.»
 36.  Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna
      hava sänt bud att I skolen släppas ut.  Gån därför nu eder väg i
      frid.»
 37.  Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss,
      utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och
      hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa
      oss ut!  Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.»
 38.  Rättstjänarna inberättade detta för domarna.  När dessa hörde
      att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.
 39.  Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut
      och bådo dem lämna staden.
 40.  När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till
      Lydia.  Och sedan de där hade träffat bröderna och talat
      förmaningens ord till dem, drogo de vidare.

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_17.html]
                   Apostlagärningarna, 17 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' andra
               missionsresa: han predikar evangelium i
                     Tessalonika, Berea och Aten.

  1.  Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så till
      Tessalonika.  Där hade judarna en synagoga;
      >1 Tess. 2,1 f.
  2.  i den gick Paulus in, såsom hans sed var.  Och under tre
      sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån
      skrifterna
  3.  och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppstå
      från de döda; och han sade: »Denne Jesus som jag förkunnar för
      eder är Messias.»
      >Matt. 16,21. Luk. 24,26 f., 45 f.
  4.  Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och
      Silas; så gjorde ock en stor hop greker som »fruktade Gud»[1],
      likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.

  5.  Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligt
      folk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheter
      i staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut
      inför folket.
  6.  Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några av
      bröderna inför stadens styresmän och ropade: »Dessa män, som
      hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit;
      >Apg. 16,20. 24,5.
  7.  och Jason har tagit emot dem i sitt hus.  De göra alla tvärtemot
      kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är
      konung.
      >Luk. 23,2. Joh. 19,12.
  8.  Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när de
      hörde detta.
  9.  Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig och
      släppte dem därefter lösa.

 10.  Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända
      åstad till Berea.  Och när de hade kommit dit, gingo de till
      judarnas synagoga.
      >Apg. 9,25.
 11.  Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo
      emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna,
      för att se om det förhölle sig såsom nu sades.
      >Joh. 5,39.
 12.  Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många
      ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.
 13.  Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord
      förkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppviglade
      också där folket och väckte oro bland dem.
      >1 Tess. 2,14 f.
 14.  Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, men
      både Silas och Timoteus stannade kvar på platsen.
 15.  De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro så
      därifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med
      det snaraste skulle komma till honom.

 16.  Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande,
      när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder.
 17.  Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som
      »fruktade Gud», så ock på torget, var dag, med dem som han
      träffade där.
 18.  Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av
      stoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom.  Och somliga sade:
      »Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?»  Andra åter: »Han
      tyckes vara en förkunnare av främmande gudar.»  De sade så,
      eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och om
      uppståndelsen.
 19.  Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade:
      »Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar?
 20.  Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen.  Vi vilja
      nu veta vad detta skall betyda.»
 21.  Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med de
      främlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid
      och håg för annat än att tala om eller höra på något nytt för
      dagen.

 22.  Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: »Atenare, jag
      ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.
 23.  Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har
      jag ock funnit ett altare med den inskriften: 'Åt en okänd Gud.'
      Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det,
      är det jag nu kommer med budskap till eder.
 24.  Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är
      Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda
      med händer,
      >1 Mos. 1,1. 1 Kon. 8,27. Jes. 66,1 f.  Apg. 7,48 f. 14,15.
 25.  ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore
      han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och
      allt.
      >Mos. 2,7. Job 33,4. Ps. 50,8 f. Jes. 42,5.
 26.  Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda
      stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har
      fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom
      vilka de skola bo --
      >5 Mos. 32,8.
 27.  detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle
      kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju
      icke är långt ifrån någon enda av oss.
      >Ps. 145,18. Jes. 55,6. Jer. 23,23. Vish. 13,6. Rom. 1,20.
 28.  Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom
      ock några av edra egna skalder hava sagt: 'Vi äro ju ock av hans
      släkt.'
      >Job 10,12. 12,10.
 29.  Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är lik
      någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat
      genom mänsklig konst och uppfinning.
      >1 Mos. 1,27. Jes. 40,18 f. Apg. 19,26.

 30.  Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag,
      men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra
      bättring.
      >Luk. 24,47. Apg. 14,16. Tit. 2,11 f.
 31.  Ty han har fastställt en dag då han skall 'döma världen med
      rättfärdighet', genom en man som han har bestämt därtill; och
      han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har
      låtit honom uppstå från de döda.»
      >Ps. 9,9. Joh. 5,22, 27. Apg. 10,42.

 32.  När de hörde talas om att »uppstå från de döda», drevo somliga
      gäck därmed, andra åter sade: »Vi vilja höra dig tala härom ännu
      en gång.»
      >1 Kor. 1,22 f. 2,14.
 33.  Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem.
 34.  Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro.  Bland
      dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så
      ock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_18.html]
                   Apostlagärningarna, 18 Kapitlet

                    Avslutningen av Paulus' andra
               missionsresa: han förkunnar evangelium i
                  Korint, återvänder över Efesus och
               Cesarea (möjligen också över Jerusalem)
               till Antiokia.  Början av Paulus' tredje
                missionsresa: han färdas genom Mindre
               Asien.  -- Apollos kommer till Efesus och
                       far därifrån till Akaja.

  1.  Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint.
  2.  Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus,
      vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru
      Priscilla.  (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judar
      skulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu,
      >Rom. 16,3. 1 Kor. 16,19. 2 Tim. 4,19.
  3.  och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar
      hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen till
      yrket tältmakare.
      >Apg. 20,34. 1 Kor. 4,12. 1 Tess. 2,9. 2 Tess. 3,8.

  4.  Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både
      judar och greker.
      >Apg. 17,17.
  5.  När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var
      Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han
      betygade för judarna att Jesus var Messias.
      >Apg. 9,22. 17,14 f.
  6.  Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade
      han stoftet av sina kläder och sade till dem: »Edert blod komme
      över edra egna huvuden.  Jag är utan skuld och går nu till
      hedningarna.»
      >Matt. 10,14. Apg. 13,46, 51. 20,26.

  7.  Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titius
      Justus, som »fruktade Gud»[1]; denne hade sitt hus invid
      synagogan.
  8.  Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till
      tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom
      trodde och läto döpa sig.
      >1 Kor. 1,14.
  9.  Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: »Frukta icke,
      utan tala och tig icke;
      >Jes. 41,10. Apg. 16,9. 23,11. 1 Kor. 2,3.
 10.  ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig
      skada.  Jag har ock mycket folk i denna stad.»
      >Jos 1,5 f. Jer. 1,8. Joh. 10,16.
 11.  Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och
      undervisade i Guds ord.

 12.  Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla
      tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen
 13.  och sade: »Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett
      sätt som är emot lagen.»
 14.  När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio till
      judarna: »Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd
      begånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde på
      eder, I judar.
      >Apg. 25,18 f.
 15.  Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen
      lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke
      vara domare.»
 16.  Och så visade han bort dem från domstolen.
 17.  Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och
      slogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls icke
      därefter.

 18.  Men Paulus stannade där ännu ganska länge.  Därpå tog han avsked
      av bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla och
      Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hade
      nämligen bundit sig genom ett löfte.
      >4 Mos. 6,2 f. Apg. 21,23 f.
 19.  Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem.  Själv gick
      han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.
 20.  Och de bådo honom att han skulle stanna där något längre; men
      han samtyckte icke därtill,
 21.  utan tog avsked av dem med de orden: »Om Gud vill, skall jag
      vända tillbaka till eder.»  Och så lämnade han Efesus.
 22.  Och när han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp och
      hälsade på hos församlingen och for därefter ned till Antiokia.

 23.  Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, och
      färdades först genom det galatiska landet och därefter genom
      Frygien och styrkte alla lärjungarna.

 24.  Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från
      Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.
 25.  Denne sade blivit undervisad om »Herrens väg»[2] och talade,
      brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän
      han allenast hade kunskap om Johannes' döpelse.
      >Apg. 19,3 f.
 26.  Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan.  När Priscilla
      och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade
      honom grundligare om »Guds väg».
 27.  Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till
      lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot
      honom.  Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde
      till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.
      >1 Kor. 3,6.
 28.  Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade
      genom skrifterna att Jesus var Messias.

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.
[2]  Se Väg i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_19.html]
                   Apostlagärningarna, 19 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' tredje
               missionsresa: han predikar evangelium i
                Efesus med stor framgång, men utsättes
                för förföljelse, i det att guldsmeden
               Demetrius ställer till ett upplopp emot
                                honom.

  1.  Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit
      genom de övre delarna av landet, ned till Efesus.  Där träffade
      han några lärjungar.
      >Apg. 18,21, 24 f.
  2.  Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen
      till tro?»  De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att
      helig ande är given.»
      >Joh. 7,39. Apg. 2,38. 10,44 f.
  3.  Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?»  De svarade:
      »Vi döptes med Johannes' döpelse»
  4.  Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring;
      och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle
      komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»
      >Matt. 3,11. Apg. 1,5. 11,16.
  5.  Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
  6.  Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över
      dem, och de talade tungomål och profeterade.
      >Apg. 2,4. 8,17.
  7.  Och tillsammans voro de vid pass tolv män.

  8.  Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader
      samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds
      rike.
  9.  Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför
      menigheten talade illa om »den vägen»[1], vände han sig ifrån
      dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med
      dessa i Tyrannus' lärosal.
      >2 Kor. 6,17.
 10.  Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare,
      både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.

 11.  Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.
      >Mark. 16,20. Apg. 14,3.
 12.  Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i
      beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och
      sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.
      >Apg. 5,15.

 13.  Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig
      nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu
      namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus
      predikar.
      >Luk. 9,49 f.
 14.  Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en
      judisk överstepräst.
 15.  Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner
      jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»
      >Mark. 1,34.
 16.  Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem
      och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så
      våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och
      sargade.
 17.  Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och
      greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn
      blev storligen prisat.
 18.  Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och
      bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.
 19.  Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster
      samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn.  Och
      när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man
      att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar[2].

 20.  På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin
      kraft.
      >Jes. 55,11. Apg. 6,7. 12,24.

 21.  Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse,
      att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem.  Och han sade:
      »Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»
      >Apg. 23,11. Rom. 1,13. 15,25.
 22.  Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus,
      åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i
      provinsen Asien.
      >1 Kor. 4,17.

 23.  Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».
      >2 Kor. 1,8 f.
 24.  Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som
      förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade
      hantverkarna en ganska stor inkomst.
 25.  Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande
      arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som
      giver oss vår goda bärgning;
 26.  men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus,
      utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett
      ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med
      människohänder icke äro gudar.
      >Ps. 115,4 f. Jer. 10,3. Apg. 17,29.
 27.  Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering
      kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas
      helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna,
      som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att
      lida avbräck i sitt stora anseende.»

 28.  När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor
      är efesiernas Diana!»
 29.  Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till
      skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två
      macedonier som voro Paulus' följeslagare
 30.  Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde
      honom det icke.
 31.  Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom
      och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.
 32.  Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var
      upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit
      tillsammans.
 33.  Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto
      framför sig.  Och Alexander gav tecken med handen att han ville
      hålla ett försvarstal inför folket.
 34.  Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en
      mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas
      Diana!»
 35.  Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då
      någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av
      den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit
      ned från himmelen?
 36.  Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna
      och icke företaga eder något förhastat.
 37.  Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro
      helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,
 38.  Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava
      sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och
      landshövdingar.  Må de alltså göra upp saken med varandra inför
      rätta.
 39.  Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant
      avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
 40.  På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara
      att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något
      ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna
      vi icke heller uppgiva.»

      Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.

[1]  Se Väg i Ordförkl.
[2]  Se Silverpenning i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_20.html]
                   Apostlagärningarna, 20 Kapitlet

                    Fortsättning av Paulus' tredje
               missionsresa: han besöker Macedonien och
                Grekland, återvänder genom Macedonien
                  och Troas, kommer till Miletus och
                    håller där ett avskedstal till
                          efesiernas äldste.

  1.  Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna
      till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han
      hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till
      Macedonien.
  2.  Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat
      många förmaningens ord, kom han till Grekland.
  3.  Där uppehöll han sig i tre månader.  När han sedan tänkte avsegla
      därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade
      något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.
  4.  Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av
      tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe
      och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen
      Asien.
      >Apg. 19,29. 21,29. Ef. 6,21.
  5.  Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.
  6.  Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra
      ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och
      där vistades vi i sju dagar.

  7.  På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och
      Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med
      bröderna.  Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;
      >Apg. 2,42 46. 1 Kor. 16,2
  8.  och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen,
      där vi voro församlade.
  9.  Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när
      Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så
      överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje
      våningen; och när man tog upp honom, var han död
 10.  Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom
      och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»
      >1 Kon. 17,21. 2 Kon. 4,32 f. Luk. 4,39.
 11.  Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade
      ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det
      dagades; först då begav han sig i väg.
 12.  Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet
      tröstade.

 13.  Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till
      Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han
      förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.
 14.  Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord
      och kommo sedan till Mitylene.
 15.  Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios.
      Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat
      över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.
 16.  Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att
      icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd,
      för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara
      i Jerusalem.

 17.  Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig
      församlingens äldste.
 18.  Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten
      själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom
      till provinsen Asien, har umgåtts med eder:
      >Apg. 19,10.
 19.  huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och
      prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.
 20.  Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde
      något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har
      försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och
      undervisa eder.
 21.  Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra
      bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.
      >Mark. 1,15. Luk. 24,47.

 22.  Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan
      att veta vad där skall vederfaras mig;
      >Apg. 19,21.
 23.  allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter
      den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser
      vänta mig.
      >Upp . 9,16. 21,4, 11, 33.
 24.  Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv,
      om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till
      det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds
      nåds evangelium.
      >Apg. 21,13. Gal. 1,1. 2 Tim. 4,7. Tit. 1,3.
 25.  Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I
      alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.
 26.  Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för
      någons blod.
      >Apg. 18,6.
 27.  Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds
      rådslut.
 28.  Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken
      den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara
      herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget
      blod.
      >Ef. 1,7.  1 Tim. 3,1 f. 4,16. 1 Petr. 1,18 f. 5,2. Upp. 5,9.
 29.  Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola
      komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.
      >Matt. 7,15 f. Joh. 10,12 2 Petr. 2,1 f.
 30.  Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt
      är, för att locka lärjungarna att följa sig.
      >Gal. 4,17. 1 Joh. 2,18 f.
 31.  Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och
      dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av
      eder.
      >Mark. 13,35 f. Apg. 19,10. 1 Tess. 2,11.

 32.  Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom
      som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland
      alla som äro helgade.
      >Ef. 1,11. Kol. 1,12.
 33.  Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.
      >4 Mos. 16,16. 1 Sam. 12,3. Matt. 10,8 f. 1 Kor. 9,12.
      >2 Kor. 11,9. 12,13.
 34.  I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att
      skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit
      med mig.
      >Apg. 18,3. 1 Kor. 4,12. 1 Tess. 2,9. 2 Tess. 3,8.
 35.  I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under
      eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu
      ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»
      >Luk. 6,38.

 36.  När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med
      dem alla.
      >Apg. 21,5 f.
 37.  Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om
      halsen och kysste honom innerligt;
 38.  och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att
      de icke mer skulle få se hans ansikte.  Och så ledsagade de honom
      till skeppet.

[https://runeberg.org/bibeln/44_21.html]
                   Apostlagärningarna, 21 Kapitlet

               Paulus avslutar sin tredje missionsresa,
                hjälper vid återkomsten till Jerusalem
                   några män att infria ett löfte,
                  överfalles därvid i helgedomen av
                   judarna och bortföres fängslad.

  1.  Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen
      till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till
      Patara.
  2.  Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på
      det gingo vi ombord och lade ut.
  3.  Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på
      vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty
      där skulle skeppet lossa sin last.
  4.  Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju
      dagar.  Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att
      han icke borde begiva sig till Jerusalem.
  5.  Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån
      och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,
      ända utom staden.  Och på stranden föllo vi ned på våra knän och
      bådo
      >Apg. 20,36.
  6.  och togo sedan avsked av varandra.  Därefter stego vi ombord på
      skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.

  7.  Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi
      sjöresan.  Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos
      dem en dag.
  8.  Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.
      Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och
      stannade kvar hos honom.
      >Apg. 6,5. Ef. 4,11.
  9.  Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk
      gåva.
      >Apg. 2,17.
 10.  Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en
      profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.
      >Apg. 11,28.
 11.  När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band
      därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige
      Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så
      binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i
      hedningarnas händer.'»
      >Apg. 20,22 f
 12.  När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden
      honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.
      >Matt. 16,22.
 13.  Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt
      hjärta?  Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan
      ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»
 14.  Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och
      sade: »Ske Herrens vilja.»
      >Matt. 6,10. Luk. 22,42.

 15.  Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss
      upp till Jerusalem.
 16.  Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och
      dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal
      lärjunge, som vi skulle gästa hos.
 17.  Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med
      glädje.

 18.  Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo
      ock alla de äldste.
      >Apg. 15,13.
 19.  Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,
      det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort
      bland hedningarna.
      >Apg. 14,27. 15,4.
 20.  När de hörde detta, prisade de Gud.  Och de sade till honom: »Du
      ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit
      till tro, och alla nitälska de för lagen.
      >Apg. 15,1. Rom. 10,2 f.
 21.  Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo
      spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger
      att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra
      efter vad stadgat är.
      >Apg. 16,3. 1 Kor. 9,20 f.
 22.  Vad är då att göra?  Helt visst skall man få höra att du har
      kommit hit.
 23.  Gör därför såsom vi nu vilja säga dig.  Vi hava här fyra män som
      hava bundit sig genom ett löfte.
      >4 Mos. 6,2 f. Apg. 18,18.
 24.  Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och
      åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina
      huvuden.  Då skola alla förstå att intet av allt det som har
      blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du
      vandrar efter lagen och håller den.
 25.  Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi
      här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig
      till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet
      av förkvävda djur och för otukt.»
      >Apg. 15,19 f.

 26.  Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig
      tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till
      känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit
      helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för
      var och en särskild av dem.
      >Apg. 24,18.

 27.  När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen
      Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket.  Och
      de grepo honom
 28.  och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp!  Här är den man
      som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot
      lagen och emot denna plats.  Därtill har han nu ock fört greker
      in i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»
      >5 Mos. 23,3. Hes. 44,7 . Apg. 6,13. 24,6.
 29.  De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden
      tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i
      helgedomen.
      >Apg. 20,4.
 30.  Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig
      tillsammans.  Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom
      ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.

 31.  Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos
      översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i
      uppror.
 32.  Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade
      ned till dem.  Och när de fingo se översten och krigsmännen,
      upphörde de att slå Paulus
 33.  Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man
      skulle fängsla honom med två kedjor.  Och han frågade vem han var
      och vad han hade gjort.
 34.  Men bland folket ropade den ene så, den andre så.  Då han alltså
      för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han
      att man skulle föra honom till kasernen.
 35.  Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt
      på, att han måste bäras av krigsmännen,
 36.  ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»
      >Apg. 22,22.

 37.  Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten:
      »Tillstädjes det mig att säga något till dig?»  Han svarade: »Kan
      du tala grekiska?
 38.  Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till
      'dolkmännens'[1] uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i
      öknen?»
 39.  Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus,
      medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien.  Men jag beder
      dig, tillstäd mig att tala till folket.»
 40.  Och han tillstadde honom det.  Då gav Paulus från trappan, där
      han stod, med handen ett tecken åt folket.  Och sedan där hade
      blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska[2] och sade:

[1]  Se Dolkmän i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_22.html]
                   Apostlagärningarna, 22 Kapitlet

                 Paulus' tal till folket i Jerusalem.
                        Judarnas förbittring.

  1.  »Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till
      mitt försvar.»
      >Apg. 7,2 f.
  2.  När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu
      mer stilla.  Och han fortsatte:
  3.  »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad
      här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas
      lag i all dess stränghet.  Och jag var en man som nitälskade för
      Gud, såsom I allasammans i dag gören.
      >Apg. 5,34. 8,3. 26,9 f. Rom. 10,2. 2 Kor. 11,22. Gal. 1,14.
  4.  Jag förföljde 'den vägen'[1] ända till döds, och både män och
      kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;
      >Apg. 9,1 f.
  5.  det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd
      giva mig.  Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus;
      och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där
      och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.

  6.  Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid
      middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt
      kringstrålade mig.
      >1 Kor. 15,8.
  7.  Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till
      mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'
  8.  Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?'  Han sade till mig: 'Jag är
      Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'
  9.  Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten
      av den som talade till mig.
 10.  Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?'  Och Herren svarade
      mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig
      sagt, som är dig förelagt att göra.'
 11.  Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer
      kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så
      att jag kom in i Damaskus.
 12.  Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott
      vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.
      >Apg. 9,10 f
 13.  Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min
      broder, hav din syn igen.'  Och i samma stund fick jag min syn
      igen och såg upp på honom.
 14.  Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans
      vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans
      mun.
      >Apg. 3,14.
 15.  Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om
      vad du har sett och hört.
 16.  Varför dröjer du då nu?  Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina
      synder, och åkalla därvid hans namn.'
      >Apg. 2,38

 17.  Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig,
      medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning
      >2 Kor. 12,2.
 18.  och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med
      hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt
      vittnesbörd om mig.'
 19.  Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som
      överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på
      dig.
 20.  Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag
      tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns
      kläder, som dödade honom.'
      >Apg. 7,58. 8,1.
 21.  Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort
      till hedningarna.'»
      >Apg. 9,15. 13,2. Gal. 1,15 f. 2,8. Ef. 3,8. 1 Tim. 2,7.
      >2 Tim. 1,11.

 22.  Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom.  Men nu
      hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den
      människan!  Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.»
      >Apg. 21,36.
 23.  Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade
      stoft upp i luften,
 24.  bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav
      befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så
      att han finge veta varför de så ropade mot honom.
 25.  Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade
      Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder
      att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och
      rannsakning?»
      >Apg. 16,37. 23,27.
 26.  När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och
      underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra?
      Mannen är ju romersk medborgare.»
 27.  Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du
      verkligen romersk medborgare?»  Han svarade: »Ja.»
 28.  Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att
      köpa den medborgarrätten.»  Men Paulus sade: »Jag däremot har den
      redan genom födelsen.»
 29.  Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan
      och lämnade honom.  Och när översten nu hade fått veta att han
      var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på
      att han hade låtit fängsla honom.

 30.  Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus
      anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom
      bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma
      tillsammans.  Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom
      inför dem.

[1]  Se Väg i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_23.html]
                   Apostlagärningarna, 23 Kapitlet

               Paulus talar inför Stora rådet.  Judarna
               stämpla mot hans liv.  Han bortföres till
                               Cesarea.

  1.  Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt
      intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott
      samvete.»
      >Apg. 24,16. 2 Tim. 1,3.
  2.  Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom,
      att de skulle slå honom på munnen.
      >Joh. 18,22 f.
  3.  Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade
      vägg.  Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå
      bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»
      >3 Mos. 19,15, 35. Hes. 13,10 f. Matt. 23,27.
  4.  Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?»
  5.  Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var
      överstepräst.  Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk
      skall du icke tala onda ord.'»
      >2 Mos. 22,28.

  6.  Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av
      sadducéer och den andra av fariséer.  Därför sade han med
      ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en
      avkomling av fariséer.  Det är för vårt hopps skull, för de
      dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»
      >Apg. 4,1 f. 24,15, 21. 26,5 f. Fil. 3,5.
  7.  Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan
      fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.
  8.  Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon
      uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna
      bekänna sig tro på både det ena och det andra.
      >Matt. 22,23. Mark. 12,18. Luk. 20,27.
  9.  Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde
      till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera
      med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne
      man.  Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med
      honom.»
      >Apg. 5,39. 22,17 f. 25,25. 26,31.
 10.  Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de
      skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och
      rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
 11.  Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var
      vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så
      måste du ock vittna i Rom.»
      >Apg. 18,9. 19,21. 28,23.

 12.  När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och
      förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän
      de hade dräpt Paulus.
 13.  Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.
 14.  Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi
      hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi
      hava dräpt Paulus.
      >Joh. 16,2.
 15.  Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att
      han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att
      I tänken grundligare undersöka hans sak.  Vi skola då vara redo
      att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»

 16.  Men Paulus' systerson fick höra om försåtet.  Han kom därför till
      kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade
      hört.
 17.  Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,
      och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en
      underrättelse att lämna honom.»
 18.  Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och
      sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra
      denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»
 19.  Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och
      frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna
      mig?»
 20.  Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att
      du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under
      föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om
      honom.
 21.  Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga
      i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken
      äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen.  Och nu äro
      de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras
      begäran.»
 22.  Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han
      hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.

 23.  Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till
      dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid
      tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två
      hundra spjutbärare.»
 24.  Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus
      rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
 25.  Och han skrev ett brev, så lydande:

 26.  »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.

 27.  Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade
      blivit dödad av dem.  Då kom jag tillstädes med mitt manskap och
      tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var
      romersk medborgare.
      >Apg. 21,27, 33. 22,25 f.
 28.  Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag
      ställa honom inför deras Stora råd.
 29.  Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor
      i deras lag, men att han icke var anklagad för något som
      förtjänade död eller fängelse.
      >Apg. 18,14 f. 26,31.
 30.  Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot
      honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig.  Jag har
      jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot
      honom.»

 31.  Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem
      befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
 32.  Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto
      ryttarna färdas vidare med honom.
 33.  När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till
      landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
 34.  Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han
      var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade
      han:
 35.  »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare
      hava kommit tillstädes.»  Och så bjöd han att man skulle förvara
      honom i Herodes' borg.

[https://runeberg.org/bibeln/44_24.html]
                   Apostlagärningarna, 24 Kapitlet

                Paulus anklagas inför Felix, försvarar
                sig, kvarhålles såsom fånge i Cesarea.

  1.  Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några
      av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför
      landshövdingen klagomål mot Paulus.
      >Apg. 23,2.
  2.  Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt
      anklagelsetal; han sade:
  3.  »Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din
      försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för
      detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med
      många tacksägelser.
      >Apg. 23,24 f.
  4.  Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i
      din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.
  5.  Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker
      strid bland alla judar i hela världen, och att han är en
      huvudman för nasaréernas parti.
      >Apg. 17,6.
  6.  Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi
      honom,
      >Apg. 21,28 f.
  7.  [1]
  8.  och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa
      dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»

  9.  De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig
      så.

 10.  Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala,
      tog han till orda och sade:
      »Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över
      detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.
 11.  Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv
      dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.
      >Apg. 21,17
 12.  Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden
      har man funnit mig tvista med någon eller ställa till
      folkskockning.
      >Apg. 25,8. 28,17.
 13.  Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig
      för.
 14.  Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den
      vägen'[2], vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders
      Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i
      profeterna,
 15.  och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda
      skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.
      >Dan. 12,2. Joh. 5,28 f. Apg. 23,6.
 16.  Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt
      samvete inför Gud och människor.
      >Apg. 23,1. 1 Petr. 3,16.

 17.  Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att
      överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära
      offer.
      >Apg. 11,29 f. Rom. 15,25. Gal. 2,10.
 18.  Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit
      helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något
      larm,
      >Apg. 21,26 f.
 19.  av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här
      tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava
      något att anklaga mig för.
 20.  Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de
      funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,
 21.  om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag
      ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för de
      dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här
      bland eder.'»
      >Apg. 28,20.

 22.  Men Felix, som mycket väl kände till »den vägen»[3], uppsköt
      målet och sade: »När översten Lysias kommer hit ned, vill jag
      undersöka eder sak.»
 23.  Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så,
      att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans
      närmaste från att vara honom till tjänst.
      >Apg. 27,3. 28,16.

 24.  Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru
      Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde
      honom om tron på Kristus Jesus.
 25.  Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och
      återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix
      förskräckt och sade: »Gå din väg för denna gång; när jag får
      läglig tid, vill jag kalla dig till mig.»
 26.  Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför
      han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.

 27.  När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius
      Festus.  Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna,
      lämnade han Paulus kvar i fängelset.

[1]  V. 7 se Nya testamentets text i Ordförkl.
[2]  Se Väg i Ordförkl.
[3]  Se Väg i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_25.html]
                   Apostlagärningarna, 25 Kapitlet

                 Paulus anklagas inför Festus, vädjar
                 till kejsaren, ställes inför konung
                               Agrippa.

  1.  Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for
      han från Cesarea upp till Jerusalem.
  2.  Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför
      honom klagomål mot Paulus.
      >Apg. 24,1 f.
  3.  För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde
      såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till
      Jerusalem.  De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de
      kunde döda honom under vägen.
      >Apg. 23,15 f.
  4.  Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att
      han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.
  5.  Och han tillade: »De bland eder som det vederbör må alltså fara
      dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han
      är skyldig till något ont.»

  6.  Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom
      han åter ned till Cesarea.  Dagen därefter satte han sig på
      domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.
  7.  När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade
      kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra
      beskyllningar.  Men de förmådde icke bevisa dem,
  8.  ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt
      hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot
      helgedomen eller mot kejsaren.
      >Apg. 24,12.
  9.  Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och
      sade: »Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta
      inför mig i denna sak?»
 10.  Paulus svarade: »Jag står här inför kejserlig domstol, och av
      sådan domstol bör jag dömas.  Mot judarna har jag intet orätt
      gjort, såsom du själv mycket väl vet.
 11.  Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något
      som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men
      om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva
      mig till pris åt dem.  Jag vädjar till kejsaren.»  --
 12.  Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han:
      »Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få
      fara.»

 13.  Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till
      Cesarea och hälsade på hos Festus.
 14.  Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus'
      sak för konungen och sade: »Felix har här lämnat efter sig en
      man såsom fånge;
      >Apg. 24,27.
 15.  och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och
      äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas
      skyldig.
 16.  Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva
      någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot
      ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig
      mot anklagelsen.
 17.  Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan
      uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen
      skulle föras fram.
 18.  Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen
      beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;
 19.  de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde
      deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är
      död, men om vilken Paulus påstod att han lever.
      >Apg. 18,15.
 20.  Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen
      härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå
      till rätta i denna sak.
 21.  När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att
      bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför
      honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag
      kunde sända honom till kejsaren.»
 22.  Då sade Agrippa till Festus: »Jag skulle också själv gärna vilja
      höra den mannen.»  Han svarade: »I morgon skall du få höra
      honom.»

 23.  Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt,
      och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta
      männen i staden; och på Festus' befallning blev Paulus införd.
      >Matt. 10,18.
 24.  Då sade Festus: »Konung Agrippa, och alla I andra som ären har
      tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela
      hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med
      sina rop att han icke borde få leva längre.
      >Apg. 22,22.
 25.  Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort
      något som förtjänar döden;
      >Apg. 23,9. 26,31 f.
 26.  men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit
      att sända honom till denne.  Jag har emellertid icke något säkert
      besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver.  Därför
      har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför
      dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har;
      blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.
 27.  Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan
      att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.»

[https://runeberg.org/bibeln/44_26.html]
                   Apostlagärningarna, 26 Kapitlet

                   Paulus' försvarstal inför konung
                               Agrippa.

  1.  Agrippa sade nu till Paulus: »Det tillstädjes dig att tala för
      din sak.»  Då räckte Paulus ut handen och talade så till sitt
      försvar:

  2.  »Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det som
      judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig,
      konung Agrippa,
  3.  som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor.  Därför
      beder jag dig höra mig med tålamod.

  4.  Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla
      judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt
      folk och i Jerusalem.
  5.  Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig -- såframt de nu
      vilja tillstå det -- att jag har tillhört det strängaste partiet
      i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé.
      >Apg. 23,6.
  6.  Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har
      lovat våra fäder,
      >Apg. 13,32 f.
  7.  det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med
      iver både natt och dag, hoppas att nå fram.  För det hoppets
      skull, o konung, är jag anklagad av judarna.
      >Apg. 24,15.
  8.  Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker
      döda?

  9.  Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida
      mot Jesu, nasaréens, namn;
      >Apg. 8,3. 9,1 f. 22,4 f.
 10.  så gjorde jag ock i Jerusalem.  Och många av de heliga
      inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade
      fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock
      jag därför.
 11.  Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom
      straff tvinga dem till hädelse.  I mitt raseri mot dem gick jag
      så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska
      städer.

 12.  När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt
      och uppdrag från översteprästerna,
 13.  fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken
      från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina
      följeslagare.
 14.  Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga
      till mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'?
      Det är dig svårt att spjärna mot udden.'
 15.  Då sade jag: 'Vem är du, Herre?'  Herren svarade: 'Jag är Jesus,
      den som du förföljer.
 16.  Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat
      mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett
      vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om
      huru jag vidare skall uppenbara mig för dig.
 17.  Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från
      hedningarna.  Ty till dem sänder jag dig,
 18.  för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från
      mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att
      de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin
      lott bland dem som äro helgade.'
      >Jes 35,5 f. 42,7. 60,1. 61,1 f. Apg. 20,32. Ef. 1,11, 18.
      >Kol. 1,12 f. 1 Petr. 2,9.

 19.  Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska
      synen,
      >Gal. 1,16 f.
 20.  utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i
      Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för
      hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till
      Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen.
      >Matt. 3,8.  Apg. 9,19 f., 26 f. 13,l4 f. 22,17 f.
 21.  För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen
      och försökte att döda mig.
      >Apg. 21,30 f.

 22.  Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu
      i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger
      intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske,
      >Luk. 24,44 f.
 23.  nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem
      som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt
      eget folk som till hedningarna.»
      >Luk. 2,32. 1 Kor. 15,20. Kol. 1,18. Upp. 1,5.

 24.  När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du är
      från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.»
      >1 Kor. 2,14.
 25.  Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus;
      jag talar sanna ord med lugn besinning.
 26.  Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också
      frimodigt inför honom.  Ty jag kan icke tro att något av detta är
      honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd
      vrå.
      >Joh. 18,20.
 27.  Tror du profeterna, konung Agrippa?  Jag vet att du tror dem.»

 28.  Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar mig
      och gör mig till kristen.»
 29.  Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket,
      skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i
      dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag
      av dessa bojor.»
      >1 Kor. 7,7.

 30.  Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och
      Bernice och de som sutto där tillsammans med dem.
 31.  Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Den
      mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.»
      >Apg. 23,9. 25,25.
 32.  Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnat
      frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»
      >Apg. 25,11.

[https://runeberg.org/bibeln/44_27.html]
                   Apostlagärningarna, 27 Kapitlet

                 Paulus skickas såsom fånge till Rom,
                  lider skeppsbrott, bliver räddad.

  1.  När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev
      Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid
      namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
      >Apg. 25,12.
  2.  Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle
      anlöpa provinsen Asiens kuststäder.  Så lade vi ut, och vi hade
      med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
      >Apg. 19,29. 20,4. Kol. 4,10.
  3.  Dagen därefter lade vi till vid Sidon.  Och Julius, som bemötte
      Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där
      och åtnjuta deras omvårdnad.
      >Apg. 24,23. 28,16.
  4.  När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom
      vinden låg emot.
  5.  Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och
      Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
  6.  Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som
      skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
  7.  Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med
      knapp nöd inemot Knidus.  Och då vinden icke var oss gynnsam,
      seglade vi in under Kreta vid Salmone.
  8.  Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till
      en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.

  9.  Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten
      begynte redan vara osäker; fastedagen[1] var nämligen redan
      förbi.  Paulus varnade dem då
      >3 Mos. 16,29. 23,27 f.
 10.  och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra
      vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och
      skepp, utan ock för våra liv.»
      >2 Kor. 11,25 f,
 11.  Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på
      det som Paulus sade.
 12.  Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet
      av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om
      man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger
      skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna
      över vintern.
 13.  Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava
      målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.

 14.  Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned
      från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
 15.  Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot
      vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
 16.  När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,
      fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
 17.  Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de
      nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet.  Och då de fruktade att
      bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto
      skeppet så driva.
 18.  Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de
      dagen därefter en del av lasten över bord.
 19.  På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
 20.  Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,
      och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om
      räddning.

 21.  Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus
      upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och
      icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa
      vedervärdigheter och denna olycka.
 22.  Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder
      skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
 23.  Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag
      också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
      >Apg. 23,11.
 24.  'Frukta icke, Paulus.  Du skall komma att stå inför kejsaren; och
      se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
 25.  Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till
      Gud, att så skall ske som mig är sagt.
 26.  Men på en ö måste vi bliva kastade.»
      >Apg. 28,1.

 27.  När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska
      havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de
      närmade sig något land.
 28.  De lodade då och funno tjugu famnars djup.  När de hade kommit
      ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton
      famnars djup.
 29.  Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och
      kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade
      efter att det skulle dagas.
 30.  Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned
      skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut
      ankaren ifrån förskeppet.
 31.  Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa
      stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
 32.  Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto
      den fara.

 33.  Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga
      sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat
      och förblivit fastande, utan att förtära något.
 34.  Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall
      förhjälpa eder till räddning.  Ty på ingen av eder skall ett
      huvudhår gå förlorat.
      >Matt. 10,30. Luk. 12,7. 21,18.
 35.  När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i
      allas åsyn och bröt det och begynte äta.
      >Joh. 6,11.
 36.  Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
 37.  Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex
      personer.
 38.  Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta
      vetelasten i havet.

 39.  När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse
      en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta
      skeppet driva upp på denna.
 40.  De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i
      havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för
      vinden och styrde mot stranden.
 41.  De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det.  Där
      fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet
      begynte brytas sönder av vågsvallet.
 42.  Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna
      fly undan simmande.
 43.  Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i
      deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig
      i vattnet och söka komma i land,
 44.  och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på
      plankor, andra på spillror av skeppet.  Så lyckades det för alla
      att komma välbehållna i land.

[1]  Se Fastedagen i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/44_28.html]
                   Apostlagärningarna, 28 Kapitlet

                Paulus övervintrar på ön Malta, kommer
                fram till Rom, predikar där först för
                  judarna och sedan för hedningarna.

  1.  Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette
      Malta.
      >Apg. 27,26.
  2.  Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände
      upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande
      regnets och för köldens skull.
  3.  När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på
      elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg
      sig fast vid hans hand.
  4.  Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de
      till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som
      rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har
      blivit räddad undan havet.»
  5.  Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.
      >Mark. 16,18. Luk. 10,19.
  6.  De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla
      ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont
      vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.
      >Apg. 14,11.

  7.  I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den
      förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog
      välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.
  8.  Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med
      feberanfall.  Paulus gick då in till honom och bad och lade
      händerna på honom och gjorde honom frisk.
  9.  Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare
      som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.
 10.  Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle
      avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.

 11.  Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade
      legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar
      Tvillinggudarnas bilder.
 12.  Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.
 13.  Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium.  Dagen
      därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra
      dagen till Puteoli.
 14.  Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras
      inbjudning, i sju dagar.

      På detta sätt kommo vi till Rom.
 15.  Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes
      ända till Forum Appii och Tres Taberne.  När Paulus fick se dem,
      tackade han Gud och fick nytt mod.
 16.  Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo
      för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom.
      >Apg. 24,23. 27,3.

 17.  Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna;
      och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem:
      »Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk
      eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem
      överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom
      fånge.
      >Apg. 21,30 f. 24,12. 25,8.
 18.  Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig
      lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.
      >Apg. 23,9. 26,31 f.
 19.  Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till
      kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra
      mot mitt folk.
      >Apg. 25,11.
 20.  Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se
      eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som
      jag är bunden med denna kedja.»
      >Apg. 23,6. 2l,2l. 26,# f. Ef. 6,20.

 21.  Då svarade de honom: »Vi hava icke från Judeen mottagit någon
      skrivelse om dig, ej heller har någon av våra bröder kommit och
      berättat eller sagt något ont om dig.
 22.  Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker.  Ty om
      det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med
      gensägelse.
      >Luk. 2,34. Apg. 24,5.

 23.  Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu
      flera till honom i hans härbärge.  Då vittnade han för dem om
      Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga
      dem i fråga om Jesus, med bevis både ur Moses' lag och ur
      profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.
      >Apg. 26,22.
 24.  Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra
      trodde icke.
      >Apg. 17,4 f.
 25.  Och då de icke kunde komma överens med varandra, gingo de sin
      väg, och därvid sade Paulus allenast detta ord: »Rätt talade den
      helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder,
      >2 Petr. 1,21.
 26.  när han sade:

        'Gå åstad och säg till detta folk:
        Med hörande öron skolen I höra,
        och dock alls intet förstå,
        och med seende ögon skolen I se,
        och dock alls intet förnimma.
      >Jes. 6,9 f. Hes. 12,2. Matt. 13,14 f.
 27.    Ty detta folks hjärta har blivit förstockat;
        och med öronen höra de illa,
        och sina ögon hava de tillslutit,
        så att de icke se med sina ögon
        eller höra med sina öron
        eller förstå med sina hjärtan
        och omvända sig och bliva helade av mig'

 28.  Det mån I därför veta: till hedningarna bar denna Guds frälsning
      blivit sänd; de skola ock akta därpå.»[1]
      >Ps. 67,3. 98,3. Luk. 3,6. 24,47. Apg. 13,46. 18,6.
 30.  I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv
      hade hyrt.  Och alla som kommo till honom tog han emot;
 31.  och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus
      Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.

[1] 29. Och då han hade sagt detta, gingo judarna bort. Och de
tvistade häftigt sinsemellan.


[https://runeberg.org/bibeln/45_01.html]
                Paulus' brev till romarna, 1 Kapitlet

                   Paulus hälsar de kristna i Rom,
                uttrycker sin längtan efter att bland
                 dem få förkunna evangelium, talar om
                 huru människorna genom avguderi hava
               förfallit till skamliga laster och allt
                         slags orättfärdighet.

  1.  Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till
      att förkunna Guds evangelium,
  2.  vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga
      skrifter utlovat,
  3.  evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född
      av Davids säd
  4.  och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son,
      allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus
      Kristus, vår Herre,
  5.  genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans
      namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk,
  6.  bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi
      egna --
  7.  jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro
      kallade och heliga.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår
      Fader, och Herren Jesus Kristus.

  8.  Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder
      alla, därför att man i hela världen talar om eder tro.
  9.  Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium
      om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag
      tänker på eder
 10.  och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett
      gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill.
 11.  Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela
      eder någon andlig nådegåva till att styrka eder;
 12.  jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få
      hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.

 13.  Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet
      att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon
      frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills
      blivit hindrad.
 14.  Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa
      har jag förpliktelser.
 15.  Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som
      bon i Rom.

 16.  Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
      frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
      så ock för greken.
 17.  Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
      tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»

 18.  Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
      och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
      undertrycka sanningen.
 19.  Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
      har ju uppenbarat det för dem.
 20.  Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
      ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
      förstås genom hans verk.  Så äro de då utan ursäkt.
 21.  Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
      dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
      så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
 22.  När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
 23.  och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
      som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
      och fyrfotadjur och krälande djur.
 24.  Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
      så att de med varandra skändade sina kroppar.
 25.  De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
      dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
      högtlovad i evighet, amen.
 26.  Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
      kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
 27.  sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
      kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
      styggelse, man med man.  Så fingo de på sig själva uppbära sin
      villas tillbörliga lön.
 28.  Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
      sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
      sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
 29.  Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
      ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
      trätlystnad, svek, vrångsinthet;
 30.  de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
      våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
      sina föräldrar,
 31.  oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
      barmhärtighet mot andra.
 32.  Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
      nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
      att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
      likaså.

[https://runeberg.org/bibeln/45_02.html]
                Paulus' brev till romarna, 2 Kapitlet

               Både judar och hedningar stå under Guds
                rättvisa dom; ty Gud skall vedergälla
                var och en efter hans gärningar.  Lagen
                gagnar judarna intet, om de icke hålla
                den, och ej heller omskärelsen, om den
                   icke är en hjärtats omskärelse.

  1.  Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer.
      Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom
      du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.
  2.  Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla
      så.
  3.  Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du
      människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som
      de?
  4.  Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets
      rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig
      till bättring?
  5.  Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet samlar du ju
      över dig vrede, som skall drabba dig på vredens dag, då när det
      bliver uppenbart att Gud är en rättvis domare.
  6.  Ty »han skall vedergälla var och en efter hans gärningar».
  7.  Evigt liv skall han giva åt dem som med uthållighet i att göra
      det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet.
  8.  Men över dem som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan
      lyda orättfärdigheten, över dem kommer vrede och förtörnelse.
  9.  Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ,
      som gör det onda, först och främst över judens, så ock över
      grekens.
 10.  Men härlighet och ära och frid skall tillfalla var och en som
      gör det goda, först och främst juden, så ock greken.

 11.  Ty hos Gud finnes intet anseende till personen;
 12.  alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och
      alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda.
 13.  Ty icke lagens hörare äro rättfärdiga inför Gud, men lagens
      görare skola förklaras rättfärdiga.
 14.  Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen
      innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själv en lag,
 15.  då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras
      hjärtan.  Därom utgöra också deras egna samveten ett
      vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar,
      när dessa anklaga eller ock försvara dem.
 16.  Ja, så skall det befinnas vara på den dag då Gud, enligt det
      evangelium jag förkunnar, genom Kristus Jesus dömer över vad som
      är fördolt hos människorna.

 17.  Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av
      Gud.
 18.  Du känner ock hans vilja, och eftersom du har fått din
      undervisning ur lagen, kan du döma om vad rättast är;
 19.  och du tilltror dig att vara en ledare för blinda, ett ljus för
      människor som vandra i mörker,
 20.  en uppfostrare för oförståndiga, en lärare för enfaldiga,
      eftersom du i lagen har uttrycket för kunskapen och sanningen.
 21.  Du som vill lära andra, du lär icke dig själv!  Du som predikar
      att man icke skall stjäla, du begår själv stöld!
 22.  Du som säger att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår
      själv sådant brott!  Du som håller avgudarna för styggelser, du
      gör dig själv skyldig till tempelrån!
 23.  Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda
      lagen,
 24.  ty, såsom det är skrivet, »för eder skull varder Guds namn
      smädat bland hedningarna».

 25.  Ty väl är omskärelse till gagn, om du håller lagen; men om du är
      en lagöverträdare, så är du med din omskärelse dock oomskuren.
 26.  Om nu den oomskurne håller lagens stadgar, skall han då icke,
      fastän han är oomskuren, räknas såsom omskuren?
 27.  Jo, och han som i följd av sin härkomst är oomskuren, men ändå
      fullgör lagen, skall bliva dig till dom, dig som äger lagens
      bokstav och omskärelsen, men likväl är en lagöverträdare.
 28.  Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är
      det omskärelse, som sker utvärtes på köttet.
 29.  Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är
      hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av
      bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan
      från Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/45_03.html]
                Paulus' brev till romarna, 3 Kapitlet

                Judarna hava väl det företrädet att de
                 äga Guds löftesord, men de äro dock
                  syndare inför honom, de såväl som
                 hedningarna.  Åt alla har Gud likväl
                berett rättfärdighet genom tro på Jesus
                               Kristus.

  1.  Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av
      omskärelsen?
  2.  Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att
      de hava blivit betrodda med Guds löftesord.
  3.  Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa?  Kan då deras
      trolöshet göra Guds trofasthet om intet?
  4.  Bort det!  Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är
      en lögnare».  Så är ju skrivet:
        »På det att du må finnas rättfärdig i dina ord
        och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.»

  5.  Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa
      Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga?  Kan väl Gud, han som
      låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig?  (Jag talar såsom
      vore det fråga om en människa.)
  6.  Bort det!  Huru skulle Gud då kunna döma världen?
  7.  Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet
      ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag
      likväl dömas såsom syndare?
  8.  Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte
      komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra,
      och såsom några föregiva att vi lära?  -- Sådana få med rätta
      sin dom.

  9.  Huru är det alltså?  Äro vi då något förmer än de andra?
      Ingalunda.  Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar
      och greker för att allasammans vara under synd.
 10.  Så är ock skrivet:
        »Ingen rättfärdig finnes,
        icke en enda.
 11.    Ingen förståndig finnes,
        ingen finnes som söker Gud.

 12.    Nej, alla hava de avvikit,
        allasammans hava de blivit odugliga,
        ingen finnes som gör vad gott är,
        det finnes ingen enda.

 13.    En öppen grav är deras strupe,
        sina tungor bruka de till svek.
        Huggormsgift är inom deras läppar.
 14.    Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
 15.    Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
 16.    Förödelse och elände är på deras vägar,
 17.    och fridens väg känna de icke.
 18.    Guds fruktan är icke för deras ögon.»

 19.  Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som
      hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela
      världen stå med skuld inför Gud;
 20.  ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.
      Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.

 21.  Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit
      uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om,
 22.  en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla
      dem som tro.  Ty här är ingen åtskillnad.
 23.  Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;
 24.  och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd,
      genom förlossningen i Kristus Jesus,
 25.  honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom
      tro, i hans blod.  Så ville Gud -- då han i sin skonsamhet hade
      haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna -- nu
      visa att han dock var rättfärdig.
 26.  Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han
      är rättfärdig.  Härigenom skulle han både själv befinnas vara
      rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på
      Jesus.

 27.  Huru bliver det då med vår berömmelse?  Den är utestängd.  Genom
      vilken lag?  Månne genom en gärningarnas lag?  Nej, genom en
      trons lag.
 28.  Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom
      tro, utan laggärningar.
 29.  Eller är Gud allenast judarnas Gud?  Är han icke ock
      hedningarnas?  Jo, förvisso också hedningarnas,
 30.  så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna
      rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.

 31.  Göra vi då vad lag är om intet genom tron?  Bort det!  Vi göra
      tvärtom lag gällande.

[https://runeberg.org/bibeln/45_04.html]
                Paulus' brev till romarna, 4 Kapitlet

                 Abraham blev rättfärdig, icke genom
               gärningar, utan genom att tro; så skola
                ock vi, oomskurna såväl som omskurna,
                    genom tro vinna rättfärdighet.

  1.  Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?
  2.  Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att
      berömma sig av.  Dock icke inför Gud.
  3.  Ty vad säger skriften?  »Abraham trodde Gud, och det räknades
      honom till rättfärdighet.»
  4.  Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad
      icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.
  5.  Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom
      som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till
      rättfärdighet.
  6.  Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar
      rättfärdighet, utan gärningar:
  7.    »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna,
        och vilkas synder äro överskylda.
  8.    Salig är den man
        som Herren icke tillräknar synd.»

  9.  Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de
      oomskurna?  Vi säga ju att »tron räknades Abraham till
      rättfärdighet».
 10.  Huru blev den honom då tillräknad?  Skedde det sedan han hade
      blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren?  Det skedde
      icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var
      oomskuren.
 11.  Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den
      rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var
      oomskuren.  Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna
      som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.
 12.  Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana
      som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den
      tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.

 13.  Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick
      det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom
      rättfärdighet av tro.
 14.  Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron
      till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.
 15.  Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag
      finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.
 16.  Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så
      att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott
      för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som
      allenast hade Abrahams tro.  Han är ju allas vår fader,
 17.  enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva
      en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han
      trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de
      ting som icke äro till, likasom voro de till.

 18.  Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och
      trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter
      vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»
 19.  Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans
      egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal
      -- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
 20.  Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer
      starkare i sin tro; ty han ärade Gud
 21.  och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också
      mäktig att hålla.
 22.  Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.

 23.  Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom
      gällde det allenast honom,
 24.  utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl
      oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår
      Herre,
 25.  vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår
      rättfärdiggörelses skull.

[https://runeberg.org/bibeln/45_05.html]
                Paulus' brev till romarna, 5 Kapitlet

                Rättfärdiggörelsens frukter.  Synd och
                     död hava kommit genom Adam,
                 rättfärdighet och liv genom Kristus.

  1.  Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med
      Gud genom vår Herre Jesus Kristus[1]
  2.  -- genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi
      nu stå -- och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet.
  3.  Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra
      lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet,
  4.  och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp,
  5.  och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är
      utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit
      oss given.

  6.  Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne,
      döden för oss ogudaktiga.
  7.  Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man --
      om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som
      har gjort honom gott --
  8.  men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för
      oss, medan vi ännu voro syndare.
  9.  Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit
      rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva
      frälsta undan vredesdomen.
 10.  Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom
      genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit
      försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv.
 11.  Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre
      Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen.

 12.  Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i
      världen och genom synden döden; och så har döden kommit över
      alla människor, eftersom de alla hava syndat.
 13.  Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns.  Men synd
      tillräknas icke där ingen lag finnes;
 14.  och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet
      också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i
      likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som
      skulle komma.

 15.  Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med
      syndafallet.  Ty om genom en endas fall de många hava blivit
      döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i
      och genom nåd -- vilken, också den, är kommen genom en enda
      människa, Jesus Kristus -- blivit på ett överflödande sätt de
      många beskärd.
 16.  Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom
      denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till
      en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och
      ledde till en rättfärdiggörelsedom.
 17.  Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde
      genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den
      överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde
      i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus.  --
 18.  Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla
      människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom
      genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla
      människor till en rättfärdiggörelse som medför liv.
 19.  Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå
      såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå
      såsom rättfärdiga.

 20.  Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så
      mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade
      nåden mycket mer.
 21.  Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så
      skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till
      evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre.

[1]  Eller: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, må vi hava
     frid osv.

[https://runeberg.org/bibeln/45_06.html]
                Paulus' brev till romarna, 6 Kapitlet

                 Vi skola dö från synden och leva ett
               nytt liv med Kristus, i rättfärdighetens
                       tjänst, icke i syndens.

  1.  Vad skola vi då säga?  Skola vi förbliva i synden, för att nåden
      skall bliva så mycket större?
  2.  Bort det!  Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu
      kunna leva i den?
  3.  Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus
      Jesus, vi hava blivit döpta till hans död?
  4.  Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med
      honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom
      Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i
      liv.
  5.  Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola
      vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse.
  6.  Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med
      honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke
      mer tjäna synden.
  7.  Ty den som är död, han är friad ifrån synden.
  8.  Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med
      honom,
  9.  eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de
      döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom.
 10.  Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans
      liv är ett liv för Gud.
 11.  Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven
      för Gud, i Kristus Jesus.

 12.  Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så
      att I lyden deras begärelser.
 13.  Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara
      orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst,
      såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar
      i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen.
 14.  Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under
      lagen, utan under nåden.

 15.  Huru är det alltså?  Skola vi synda, eftersom vi icke stå under
      lagen, utan under nåden?  Bort det!
 16.  I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda
      honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare
      sig det är under synden, vilket leder till död, eller under
      lydnaden, vilket leder till rättfärdighet.
 17.  Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens
      tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I
      följen den lära som har givits eder till mönsterbild,
 18.  och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven
      blivit tjänare under rättfärdigheten --
 19.  om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets
      skull.  Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och
      orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu
      ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse.
 20.  Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån
      rättfärdighetens tjänst;
 21.  men vilken frukt skördaden I då därav?  Jo, det som I nu blygens
      för; änden på sådant är ju döden.
 22.  Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds
      tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och
      änden bliver att I undfån evigt liv.
 23.  Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av
      nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.

[https://runeberg.org/bibeln/45_07.html]
                Paulus' brev till romarna, 7 Kapitlet

                  Vår frihet ifrån lagen.  Lagen och
               synden.  Människans vanmakt i striden mot
                               köttet.

  1.  Eller veten I icke, mina bröder -- jag talar ju till sådana som
      känna lagen -- att lagen råder över en människa för så lång tid
      som hon lever?
  2.  Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge
      denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som
      band henne vid mannen.
  3.  Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man
      lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då
      är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska,
      om hon giver sig åt en annan man.
  4.  Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade
      från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har
      uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud.
  5.  Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga
      lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till
      att bära frukt åt döden.
  6.  Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det
      varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya
      väsende, och icke i bokstavens gamla väsende.

  7.  Vad skola vi då säga?  Är lagen synd?  Bort det!  Men synden
      skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag
      hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du
      skall icke hava begärelse.»
  8.  Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet
      allt slags begärelse i mig.  Ty utan lag är synden död.
  9.  Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden
      liv,
 10.  och jag hemföll åt döden.  Så befanns det att budordet, som var
      givet till liv, det blev mig till död;
 11.  ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och
      dödade mig genom det.

 12.  Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och
      rättfärdigt och gott.
 13.  Har då verkligen det som är gott blivit mig till död?  Bort det!
      Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att
      den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog
      över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig,
      genom budordet.

 14.  Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur,
      såld till träl under synden.
 15.  Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju
      icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag.
 16.  Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt
      lagen och vidgår att den är god.
 17.  Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i
      mig.
 18.  Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott;
      viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår
      jag icke.
 19.  Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag
      icke vill, det gör jag.
 20.  Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som
      gör det, utan synden, som bor i mig.

 21.  Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den
      lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig.
 22.  Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag;
 23.  men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid
      med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under
      syndens lag, som är i mina lemmar.
 24.  Jag arma människa!  Vem skall frälsa mig från denna dödens
      kropp?  --
 25.  Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!

      Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min
      håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

[https://runeberg.org/bibeln/45_08.html]
                Paulus' brev till romarna, 8 Kapitlet

                    Genom Kristus frälsas vi ifrån
               fördömelsen och få kraft att vandra icke
                efter köttet, utan efter Anden.  Såsom
                Guds barn skola vi efter denna tidens
                   lidanden gå till Guds härlighet.

  1.  Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.
  2.  Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån
      syndens och dödens lag.
  3.  Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad
      genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden,
      sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i
      köttet.
  4.  Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter
      köttet, utan efter Anden.

  5.  Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet
      tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till
      vad Anden tillhör.
  6.  Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid.
  7.  Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke
      är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.
  8.  Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.

  9.  I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om
      eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande,
      han hör icke honom till.
 10.  Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden,
      för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull.
 11.  Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder,
      så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också
      edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.

 12.  Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet,
      så att vi skola leva efter köttet.
 13.  Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande
      döden kroppens gärningar, så skolen I leva.
 14.  Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.
 15.  I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen
      känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi
      ropa: »Abba!  Fader!»
 16.  Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.
 17.  Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar
      och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att
      också med honom bliva förhärligade.

 18.  Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i
      jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.
 19.  Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns
      uppenbarelse.
 20.  Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget
      val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en
      förhoppning skulle finnas,
 21.  att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin
      träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör
      Guds barns härlighet.

 22.  Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar
      och våndas.
 23.  Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden
      såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter
      barnaskapet, vår kropps förlossning.
 24.  Ty i hoppet äro vi frälsta.  Men ett hopp som man ser fullbordat
      är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan
      ser?
 25.  Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med
      ståndaktighet.

 26.  Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen
      böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för
      oss med outsägliga suckar.
 27.  Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det
      är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.

 28.  Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det
      bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.
 29.  Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock
      förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så
      att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder.
 30.  Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem
      som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han
      har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.

 31.  Vad skola vi nu säga härom?  Är Gud för oss, vem kan då vara
      emot oss?
 32.  Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss
      alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med
      honom?
 33.  Vem vill anklaga Guds utvalda?  Gud är den som rättfärdiggör.
 34.  Vem är den som vill fördöma?  Kristus Jesus är den som har dött,
      ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra
      sida, han manar ock gott för oss.
 35.  Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek?  Månne
      bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller
      nakenhet eller fara eller svärd?
 36.  Så är ju skrivet:
        »För din skull varda vi dödade hela dagen;
        vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»
 37.  Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har
      älskat oss.
 38.  Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller
      andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,
 39.  varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller
      något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
      Kristus Jesus, vår Herre.

[https://runeberg.org/bibeln/45_09.html]
                Paulus' brev till romarna, 9 Kapitlet

                    Icke alla av Israel voro rätta
                israeliter; Gud har kallat jämväl dem
                som icke äro av Israel till att bliva
                hans folk, genom rättfärdighet av tro.

  1.  Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt
      samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
  2.  när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
      mitt hjärta.
  3.  Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
      från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
      efter köttet.
  4.  De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
      och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
  5.  Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
      köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.

  6.  Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
      intet.  Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som
      härstamma från Israel.
  7.  Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd.
      Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
      dig.»
  8.  Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
      köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
  9.  Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma
      tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
 10.  Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
      nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
 11.  Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
      gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds
      utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
      skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
 12.  det ordet:
        »Den äldre skall tjäna den yngre.»

 13.  Så är ock skrivet:
        »Jakob älskade jag,
        men Esau hatade jag.»

 14.  Vad skola vi då säga?  Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
      Bort det!
 15.  Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag
      vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
      jag vill förbarma mig över.»
 16.  Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
      utan på Guds barmhärtighet.
 17.  Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig
      uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
      skall varda förkunnat på hela jorden.»
 18.  Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
      förhärdar han.

 19.  Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss?  Kan
      väl någon stå emot hans vilja?»
 20.  O människa, vem är då du, som vill träta med Gud?  Icke skall
      verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
 21.  Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
      lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
      mindre hedersamt?

 22.  Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
      makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens
      kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
 23.  Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
      härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut
      hade berett till härlighet?

 24.  Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
      dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
 25.  Så säger han ock hos Oseas:
        »Det folk som icke var mitt folk,
        det skall jag kalla 'mitt folk',
        och henne som jag icke älskade
        skall jag kalla 'min älskade'.
 26.    Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
        'I ären icke mitt folk',
        där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
 27.  Men Esaias utropar om Israel:
        »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
        så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
 28.    Ty dom skall Herren hålla på jorden,
        en slutdom, som avgör saken med hast.»
 29.  Och det är såsom redan Esaias har sagt:
        »Om Herren Sebaot icke hade lämnat
        en avkomma kvar åt oss,
        då vore vi såsom Sodom,
        vi vore Gomorra lika.»

 30.  Vad skola vi då säga?  Jo, att hedningarna, som icke foro efter
      rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
      rättfärdighet som kommer av tro,
 31.  under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
      har kommit till någon sådan lag.
 32.  Varför?  Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
      något som skulle vinnas på gärningarnas väg.  De stötte sig mot
      stötestenen,
 33.  såsom det är skrivet:
        »Se, jag lägger i Sion en stötesten
        och en klippa som skall bliva dem till fall;
        men den som tror på den skall icke komma på skam.»

[https://runeberg.org/bibeln/45_10.html]
                Paulus' brev till romarna, 10 Kapitlet

                Judarna fara vilse, då de vilja vinna
                 rättfärdighet genom laggärningar och
                icke genom tro, fastän evangelium har
                       blivit predikat för dem.

  1.  Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem
      är att de må bliva frälsta.
  2.  Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.
      Dock göra de detta icke med rätt insikt.
  3.  De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att
      komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig
      under rättfärdigheten från Gud.

  4.  Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var
      och en som tror.
  5.  Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att
      den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den.
  6.  Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver
      icke fråga i ditt hjärta: 'Vem vill fara upp till himmelen
      (nämligen för att hämta Kristus ned)?'
  7.  ej heller: 'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att
      hämta Kristus upp ifrån de döda)?'»
  8.  Vad säger den då?  »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt
      hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).»
  9.  Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta
      tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du
      frälst.
 10.  Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens
      bekännelse bliver man frälst.
 11.  Skriften säger ju:
        »Ingen som tror på honom skall komma på skam.»

 12.  Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en
      och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som
      åkalla honom.
 13.  Ty
        »var och en som åkallar Herrens namn,
        han skall varda frälst».

 14.  Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till
      tro på?  Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört?
      Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade?
 15.  Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända?
      Så är och skrivet:
        »Huru ljuvliga äro icke fotstegen
        av de män som frambära gott budskap!»
 16.  Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga.  Esaias säger ju:
        »Herre, vem trodde vad som predikades för oss?»
 17.  Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi
      ord.

 18.  Jag frågar då: Hava de kanhända icke hört predikas?  Jo,
      visserligen; det heter ju:
        »Deras tal har gått ut över hela jorden,
        och deras ord till världens ändar.»
 19.  Jag frågar då vidare: Har Israel kanhända icke förstått det?
      Redan Moses säger:
        »Jag skall uppväcka eder avund mot ett folk som icke är ett folk;
        mot ett hednafolk utan förstånd skall jag reta eder till vrede.»
 20.  Och Esaias går så långt, att han säger:
        »Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig,
        jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig.»
 21.  Men om Israel säger han:
        »Hela dagen har jag uträckt mina händer
        till ett ohörsamt och gensträvigt folk.»

[https://runeberg.org/bibeln/45_11.html]
                Paulus' brev till romarna, 11 Kapitlet

               En kvarleva av Israel är redan upptagen
               till nåd.  Genom det övriga Israels otro
               har frälsningen kommit till hedningarna;
                 genom hedningarnas tro skall så åter
                 hela Israel bliva fört till tro och
                              frälsning.

  1.  Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk?  Bort det!
      Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins
      stam.
  2.  Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit
      känt av honom.  Eller veten I icke vad skriften säger, där den
      talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med
      dessa ord:
  3.  »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren;
      jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?
  4.  Och vad får han då för svar av Gud?  »Jag har låtit bliva kvar
      åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»
  5.  Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av
      en utkorelse som har skett av nåd.
  6.  Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av
      gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.

  7.  Huru är det alltså?  Vad Israel står efter, det har det icke
      fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava
      blivit förstockade.
  8.  Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande,
      ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra
      med; så är det ännu i dag.»
  9.  Och David säger:
        »Må deras bord bliva dem till en snara,
        så att de bliva fångade;
        må det bliva dem till ett giller,
        så att de få sin vedergällning.
 10.    Må deras ögon förmörkas,
        så att de icke se;
        böj deras rygg alltid.»

 11.  Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som
      de stapplade?  Bort det!  Men genom deras fall har frälsningen
      kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till
      avund».
 12.  Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och
      har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru
      mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!

 13.  Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom
      jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt
      --
 14.  om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem
      som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.
 15.  Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning,
      vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de
      döda?
 16.  Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och
      om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.
 17.  Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av
      ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem
      har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,
 18.  så må du icke därför förhäva dig över grenarna.  Nej, om du
      skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär
      roten, utan att roten bär dig.

 19.  Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad
      som en del grenar brötos bort.»
 20.  Visserligen.  För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du
      får vara kvar genom din tro.  Hav då inga högmodiga tankar, utan
      lev i fruktan.
 21.  Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke
      heller skona dig.

 22.  Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem
      som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig
      fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
 23.  Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast
      vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
 24.  Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda
      olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru
      mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget
      äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!

 25.  Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för
      kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har
      drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess
      hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
 26.  och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
        »Från Sion skall förlossaren komma,
        han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
 27.    Och när jag borttager deras synder,
        då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»

 28.  Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull;
      men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas
      skull.
 29.  Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
 30.  Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas
      ohörsamhet haven fått barmhärtighet,
 31.  så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den
      barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få
      barmhärtighet.
 32.  Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan
      förbarma sig över dem alla.

 33.  O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!  Huru
      outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
      vägar!
 34.  Ty
        »vem har lärt känna Herrens sinne,
        eller vem har varit hans rådgivare?
 35.    Eller vem har först givit honom något,
        som han alltså bör betala igen?»
 36.  Av honom och genom honom och till honom är ju allting.  Honom
      tillhör äran i evighet, amen.

[https://runeberg.org/bibeln/45_12.html]
                Paulus' brev till romarna, 12 Kapitlet

                  Förmaningar till en helig vandel i
                 ödmjukhet, inbördes tjänstaktighet,
                       plikttrohet och kärlek.

  1.  Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet,
      att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud
      välbehagligt offer -- eder andliga tempeltjänst.
  2.  Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan
      förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen
      pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt
      och fullkomligt.

  3.  Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag
      var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än
      tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det
      mått av tro som Gud har tilldelat var och en.
  4.  Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla
      lemmarna icke hava samma förrättning,
  5.  så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var
      för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst.
  6.  Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss
      given.  Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet
      av sin tro;
  7.  har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt
      till lärare, så akte han på sitt lärarkall;
  8.  är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att
      förmana.  Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta;
      den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som
      övar barmhärtighet, han göre det med glädje.

  9.  Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid
      det goda.
 10.  Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa
      varandra i inbördes hedersbevisning.
 11.  Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden,
      tjänen Herren.
 12.  Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen.
 13.  Tagen del i de heligas behov.  Varen angelägna om att bevisa
      gästvänlighet.
 14.  Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke.
 15.  Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.
 16.  Varen ens till sinnes med varandra.  Haven icke edert sinne vänt
      till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.
      Hållen icke eder själva för kloka.
 17.  Vedergällen ingen med ont för ont.  Vinnläggen eder om vad gott
      är inför var man.
 18.  Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som
      på eder beror.
 19.  Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för
      vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall
      vedergälla det, säger Herren.»
 20.    Fastmer,
        »om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
        om han är törstig, så giv honom att dricka;
        ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.»
 21.  Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med
      det goda.

[https://runeberg.org/bibeln/45_13.html]
                Paulus' brev till romarna, 13 Kapitlet

                 Förmaningar till underdånighet under
                överheten, till kärlek mot nästan och
                        till en hövisk vandel.

  1.  Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig.  Ty
      ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes
      är förordnad av Gud.
  2.  Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad
      Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin
      dom.
  3.  Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad
      gott är, utan för dem som göra vad ont är.  Vill du vara utan
      fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva
      prisad av den,
  4.  ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma.  Men gör du
      vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet
      förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra
      vredesdomen över den som gör vad ont är.
  5.  Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för
      vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull.
  6.  Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds
      tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.

  7.  Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som
      skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt
      den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer.
  8.  Varen ingen något skyldiga -- utom när det gäller kärlek till
      varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen.
  9.  De buden: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», »Du skall icke
      dräpa», »Du skall icke stjäla», »Du skall icke hava begärelse»
      och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det
      ordet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
 10.  Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens
      uppfyllelse.

 11.  Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider,
      att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen.  Ty
      frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro.
 12.  Natten är framskriden, och dagen är nära.  Låtom oss därför
      avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning.
 13.  Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt
      leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i
      kiv och avund.
 14.  Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan
      omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.

[https://runeberg.org/bibeln/45_14.html]
                Paulus' brev till romarna, 14 Kapitlet

                Plikter mot de svaga i tron, som hysa
                betänkligheter rörande vissa utvärtes
                                ting.

  1.  Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan
      att döma över andras betänkligheter.
  2.  Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den
      som är svag allenast äter vad som växer på jorden.
  3.  Den som äter må icke förakta den som icke äter.  Ej heller må
      den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom,
  4.  och vem är du som dömer en annans tjänare?  Om han står eller
      faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall
      väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.

  5.  Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla
      dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne.
  6.  Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för
      Herren, och om någon äter, så gör han detta för Herren; han
      tackar ju Gud.  Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör
      han detta för Herren, och han tackar Gud.
  7.  Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig
      själv.
  8.  Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.
      Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till.
  9.  Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han
      skall vara herre över både döda och levande.
 10.  Men du, varför dömer du din broder?  Och du åter, varför
      föraktar du din broder?  Vi skola ju alla en gång stå inför Guds
      domstol.
 11.  Ty det är skrivet:
        »Så sant jag lever, säger Herren,
        för mig skola alla knän böja sig,
        och alla tungor skola prisa Gud.»
 12.  Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig
      själv.

 13.  Låtom oss därför icke mer döma varandra.  Dömen hellre så, att
      ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som
      bliver honom till fall.
 14.  Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt
      är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det
      för honom orent.
 15.  Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du
      icke mer i kärleken.  Bliv icke genom din mat till fördärv för
      den som Kristus har lidit döden för.
 16.  Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för
      smädelse.
 17.  Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet
      och frid och glädje i den helige Ande.
 18.  Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och
      håller provet inför människor.
 19.  Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till
      inbördes uppbyggelse.
 20.  Bryt icke för mats skull ned Guds verk.  Väl är allting rent,
      men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den
      människan till ondo;
 21.  du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin
      och från annat som för din broder bliver en stötesten.
 22.  Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud.  Salig är den
      som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har
      prövat vara rätt.
 23.  Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han
      dömd, eftersom det icke sker av tro.  Ty allt som icke sker av
      tro, det är synd.

[https://runeberg.org/bibeln/45_15.html]
                Paulus' brev till romarna, 15 Kapitlet

                   Paulus förmanar till saktmod och
                 endräkt, talar om ändamålet med sitt
                brev och om sin apostoliska kallelse,
               redogör för sina tillämnade resor, beder
                       om församlingens förbön.

  1.  Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter
      och att icke leva oss själva till behag.
  2.  Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till
      fromma och honom till uppbyggelse.
  3.  Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom
      skedde såsom det är skrivet:
        »Dina smädares smädelser hava fallit över mig.»
  4.  Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss
      till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den
      tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.
  5.  Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens
      till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse,
  6.  så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu
      Kristi, Gud och Fader.

  7.  Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom
      Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.
  8.  Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit
      en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att
      bekräfta de löften som hade givits åt fäderna;
  9.  hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets
      skull.  Så är ock skrivet:
        »Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna
        och lovsjunga ditt namn.»
 10.  Och åter heter det:
        »Jublen, I hedningar, med hans folk»;
 11.  så ock:
        »Loven Herren, alla hedningar,
        ja, honom prise alla folk.»
 12.  Så säger ock Esaias: »Telningen från Jessais rot skall komma,
      ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på
      honom skola hedningarna hoppas.»
 13.  Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så
      att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft.

 14.  Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva
      ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl
      att förmana varandra.
 15.  Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till
      eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som
      har blivit mig given av Gud:
 16.  att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland
      hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds
      evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt
      offer, helgat i den helige Ande.
 17.  Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig
      av i fråga om min tjänst inför Gud.
 18.  Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad
      Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom
      mig, med ord och med gärning,
 19.  genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft.  Så har
      jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien,
      överallt förkunnat evangelium om Kristus.
 20.  Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium,
      där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en
      annans grundval;
 21.  utan så har skett, som skrivet är:
        »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se,
        och de som intet hava hört skola förstå.»

 22.  Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit
      förhindrad att komma till eder.
 23.  Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och
      under ganska många år har längtat efter att komma till eder,
 24.  vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien.  Jag
      hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av
      eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån
      har fått min längtan efter eder stillad.
 25.  Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.
 26.  Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett
      sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i
      fattigdom.
 27.  Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos
      dem.  Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så
      äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt
      lekamliga goda.  --
 28.  När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som
      har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien
      och taga vägen genom eder stad.
 29.  Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi
      välsignelse i fullt mått.

 30.  Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus
      Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp,
      genom att bedja för mig till Gud,
 31.  att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det
      understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl
      mottaget av de heliga.
 32.  Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och
      vederkvicka mig tillsammans med eder.

 33.  Fridens Gud vare med eder alla.  Amen.

[https://runeberg.org/bibeln/45_16.html]
                Paulus' brev till romarna, 16 Kapitlet

                  Anbefallning för Febe.  Hälsningar.
                 Varning för falska lärare.  Slutord.

  1.  Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är
      församlingstjänarinna i Kenkrea.
  2.  Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och
      bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv
      varit ett stöd för många och jämväl för mig.

  3.  Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus.
  4.  De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar
      dem därför, utan också alla hednaförsamlingar.
  5.  Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus.
      Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem
      som i provinsen Asien hava kommit till Kristus.
  6.  Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder.
  7.  Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som
      hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än
      jag hava varit i Kristus.
  8.  Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren.
  9.  Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min
      älskade broder.
 10.  Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade.  Hälsen dem som höra
      till Aristobulus' hus.
 11.  Hälsen Herodion, min landsman.  Hälsen dem av Narcissus' hus,
      som äro i Herren.
 12.  Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren.  Hälsen Persis,
      den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren.
 13.  Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också
      för mig har varit en moder.
 14.  Hälsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de
      bröder som äro tillsammans med dem.
 15.  Hälsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas
      och alla de heliga som äro tillsammans med dem.
 16.  Hälsen varandra med en helig kyss.  Alla Kristi församlingar
      hälsa eder.

 17.  Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som
      vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den
      lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem.
 18.  Ty sådana tjäna icke vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och
      genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga
      människors hjärtan.
 19.  Eder lydnad är ju känd av alla.  Över eder gläder jag mig
      därför; men jag skulle önska att I voren visa i fråga om det
      goda, och menlösa i fråga om det onda.
 20.  Och fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra
      fötter.

      Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.

 21.  Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och
      Jason och Sosipater, mina landsmän.
 22.  Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i
      Herren.
 23.  Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder.  Erastus,
      stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder.
 24.  [1]

 25.  Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag
      förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu
      avslöjade hemlighet som förut under evärdliga tider har varit
      outtalad,
 26.  men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den eviga Gudens
      befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter, kungjord
      bland alla hedningar, för att bland dem upprätta trons lydnad --
 27.  honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i
      evigheternas evigheter.  Amen.

[1]  V. 24 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

[https://runeberg.org/bibeln/46_01.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 1 Kapitlet

                  Paulus hälsar de kristna i Korint,
                tackar Gud för den nåd som har blivit
                  dem given, förmanar till enighet,
                framhåller huru talet om korset väl är
               för många människor en dårskap, men för
                de kallade en Guds kraft, och huru Gud
                har utvalt just dem som i världen äro
                             ringaktade.

  1.  Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, så ock
      brodern Sostenes,
  2.  hälsar den Guds församling som finnes i Korint, de i Kristus
      Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga, jämte alla andra
      som åkalla vår Herres, Jesu Kristi, namn, på alla orter där de
      eller vi bo.
  3.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
      Jesus Kristus.

  4.  Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har
      blivit eder given i Kristus Jesus,
  5.  att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i
      fråga om allt vad tal och kunskap heter.
  6.  Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder,
  7.  så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I
      vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse.
  8.  Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären
      ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag.
  9.  Gud är trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till
      gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.

 10.  Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi,
      namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta
      söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma
      sinnelag och samma tänkesätt.
 11.  Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder,
      mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.
 12.  Härmed menar jag att bland eder den ene säger: »Jag håller mig
      till Paulus», den andre: »Jag håller mig till Apollos», en
      annan: »Jag håller mig till Cefas», åter en annan: »Jag håller
      mig till Kristus.»  --
 13.  Är då Kristus delad?  Icke blev väl Paulus korsfäst för eder?
      Och icke bleven I väl döpta i Paulus' namn?
 14.  Jag tackar Gud för att jag icke har döpt någon bland eder utom
      Krispus och Gajus,
 15.  så att ingen kan säga att I haven blivit döpta i mitt namn.
 16.  Dock, jag har döpt också Stefanas' husfolk; om jag eljest har
      döpt någon vet jag icke.

 17.  Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
      förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
      ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.
 18.  Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
      förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.
 19.  Det är ju skrivet:
        »Jag skall göra de visas vishet om intet,
        och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»

 20.  Ja, var äro de visa?  Var äro de skriftlärda?  Var äro denna
      tidsålders klyftiga män?  Har icke Gud gjort denna världens
      visdom till dårskap?
 21.  Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
      hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
      predikas frälsa dem som tro.
 22.  Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,
 23.  vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
      stötesten och för hedningarna en dårskap,
 24.  men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
      Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.
 25.  Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
      starkare än människor.

 26.  Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
      många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
      mäktiga, icke många av förnämlig släkt.
 27.  Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
      han skulle låta de visa komma på skam.
 28.  Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
      skulle låta det starka komma på skam.  Och det som i världen var
      ringa och föraktat, det utvalde Gud -- ja, det som ingenting var
      -- för att han skulle göra det till intet, som någonting var.
 29.  Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
      Gud.
 30.  Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
      har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
      och till förlossning,
 31.  för att så skall ske, som det är skrivet: »Den som vill berömma
      sig, han berömme sig av Herren.»

[https://runeberg.org/bibeln/46_02.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 2 Kapitlet

                Paulus har icke kommit till korintierna
                  med mänsklig visdoms höga ord.  En
                djupare visdom finnes, vilken Gud har
                beskärt åt dem som älska honom.  Denna
               visdom mottages icke av den människa som
                          saknar Guds Ande.

  1.  När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
      ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
      vittnesbörd.
  2.  Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
      veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
  3.  Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
      bävan.
  4.  Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
      visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;
  5.  ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
      på Guds kraft.

  6.  Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
      som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
      vilkas makt bliver till intet.
  7.  Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
      redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
      bliva oss till härlighet,
  8.  och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
      hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.
  9.  Vi tala -- såsom det heter i skriften -- »vad intet öga har sett
      och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
      kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom».
 10.  Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.  Anden
      utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.
 11.  Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
      människans egen ande?  Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
      Guds Ande.
 12.  Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
      Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.

 13.  Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
      lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
      tyda andliga ting för andliga människor.
 14.  Men en »själisk»[1] människa tager icke emot vad som hör Guds
      Ande till.  Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
      ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.
 15.  Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
      hon icke utgrundas av någon.
 16.  Ty
        »vem har lärt känna Herrens sinne,
        så att han skulle kunna undervisa honom?»
      Men vi hava Kristi sinne.

[1]  Se Själisk i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/46_03.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 3 Kapitlet

               Huru en kristen församling bör betrakta
               sina lärare.  Vikten av att bygga rätt på
               den sanna grunden, Kristus, och icke på
                egen visdom eller på mänskliga lärare.

  1.  Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till
      andliga människor, utan måste tala såsom till människor av
      köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus.
  2.  Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty
      det fördrogen I då ännu icke.  Ja, icke ens nu fördragen I det,
  3.  eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne.  Ty om avund och kiv
      finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och
      vandren I icke då på vanligt människosätt?
  4.  När den ene säger: »Jag håller mig till Paulus» och den andre:
      »Jag håller mig till Apollos», ären I icke då lika hopen av
      människor?

  5.  Vad är då Apollos?  Vad är Paulus?  Allenast tjänare, genom vilka
      I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har
      beskärt åt var och en av dem.
  6.  Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
  7.  Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den
      som vattnar, utan på Gud, som giver växten.
  8.  Den som planterar och den som vattnar -- den ene är såsom den
      andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter
      sitt särskilda arbete.
  9.  Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds
      byggnad.

 10.  Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en
      förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå.  Men
      var och en må se till, huru han bygger därpå.
 11.  Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen
      Jesus Kristus;
 12.  men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara
      stenar eller med trä, hö och strå,
 13.  så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens
      verk.  »Den dagen»[1] skall göra det kunnigt; ty den skall
      uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall
      elden pröva.
 14.  Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden,
      bliver beståndande, så skall han undfå lön;
 15.  men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen.
      Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld.

 16.  Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i
      eder?
 17.  Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom;
      ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.

 18.  Ingen bedrage sig själv.  Om någon bland eder menar sig vara
      vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att
      han skall kunna bliva vis.
 19.  Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud.  Det är ju
      skrivet:
        »Han fångar de visa i deras klokskap»;
 20.  så ock:
        »Herren känner
        de visas tankar,
        han vet att de äro fåfängliga.»

 21.  Så berömme sig då ingen av människor.  Allt hör ju eder till;
 22.  det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen,
      det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall
      komma, alltsammans hör eder till.
 23.  Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.

[1]  Se Dagen i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/46_04.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 4 Kapitlet

                Paulus står såsom Kristi tjänare icke
                under människors dom, utan under Guds.
                 Korintierna må taga sig till vara för
               partisinne och högmod; de må besinna att
                apostlarna själva för evangelii skull
                  måste leva i ringhet, utsatta för
                           världens förakt.

  1.  Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter,
      så må man anse oss.
  2.  Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må
      befinnas vara trogen.
  3.  För mig betyder det likväl föga att I -- eller överhuvud någon
      mänsklig domstol -- sätten eder till doms över mig.  Ja, jag
      vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.
  4.  Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke
      rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig.
  5.  Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han
      som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och
      uppenbara alla hjärtans rådslag.  Och då skall var och en undfå
      av Gud den berömmelse som honom tillkommer.

  6.  Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som
      gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om
      oss lära eder detta: »Icke utöver vad skrivet är.»  Jag vill icke
      att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin
      lärare.
  7.  Vem säger då att du har något företräde?  Och vad äger du, som du
      icke har fått dig givet?  Men har du nu fått dig givet vad du
      har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det
      dig givet?

  8.  I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss
      förutan haven I blivit sannskyldiga konungar!  Ja, jag skulle
      önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få
      bliva edra medkonungar.
  9.  Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de
      ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi
      ju blivit för världen, för både änglar och människor.
 10.  Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi
      äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro
      föraktade.
 11.  Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå
      nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt
      hemvist,
 12.  vi måste möda oss och arbeta med våra händer.  Vi bliva smädade
      och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;
 13.  man talar illa om oss, men vi tala goda ord.  Vi hava blivit
      såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så
      ännu alltjämt.

 14.  Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan
      såsom en förmaning till mina älskade barn.
 15.  Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I
      dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom
      evangelium födde eder till liv.
 16.  Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare.

 17.  Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min
      älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru
      jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag
      förkunnar allestädes, i alla församlingar.
 18.  Nu är det väl så, att somliga hava blivit uppblåsta, under
      förmenande att jag icke skulle komma till eder.
 19.  Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då
      skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan
      deras kraft.
 20.  Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft.
 21.  Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller
      i kärlek och saktmods ande?

[https://runeberg.org/bibeln/46_05.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 5 Kapitlet

                Svår otuktssynd säges förekomma bland
                   korintierna.  Paulus angiver huru
                 församlingen bör förfara mot dem som
               göra sig skyldiga till sådan synd eller
                       till andra svåra synder.

  1.  Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som
      ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland
      hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru.
  2.  Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit
      uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den
      som har gjort detta.
  3.  Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden
      närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande,
      fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning:
  4.  i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,
      med vår Herre Jesu kraft,
  5.  och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att
      anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag.

  6.  Det är icke väl beställt med eder berömmelse.  Veten I icke att
      litet surdeg syrar hela degen?
  7.  Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg.  I
      ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat,
      nämligen Kristus.
  8.  Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med
      elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och
      sanningens osyrade bröd.

  9.  Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något
      umgänge med otuktiga människor --
 10.  detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga
      människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare;
      annars måsten I ju rymma ur världen.
 11.  Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som
      kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en
      avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en
      roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller
      äta tillsammans med honom.
 12.  Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför?
      Dem som äro innanför haven I ju att döma;
 13.  dem som äro utanför skall Gud döma.  »I skolen driva ut ifrån
      eder den som är ond.»

[https://runeberg.org/bibeln/46_06.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 6 Kapitlet

                Korintierna böra icke gå till rätta med
                 varandra, allra minst inför hednisk
                   domstol.  Otukt tillhör icke den
               kristliga friheten, utan är en synd mot
                Gud, ty människans kropp är Guds Andes
                               tempel.

  1.  Huru kan någon av eder taga sig för, att när han har sak med en
      annan, gå till rätta icke inför de heliga, utan inför de
      orättfärdiga?
  2.  Veten I då icke att de heliga skola döma världen?  Men om nu I
      skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att
      döma i helt ringa mål?
  3.  I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi
      icke då kunna döma i timliga ting?
  4.  Och likväl, när I nu haven före något mål som gäller sådana
      ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i
      församlingen!
  5.  Eder till blygd säger jag detta.  Är det då så omöjligt att bland
      eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina
      bröder?
  6.  Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och
      det inför de otrogna?

  7.  Överhuvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta
      med varandra.  Varför liden I icke hellre orätt?  Varför låten I
      icke hellre andra göra eder skada?
  8.  I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot
      bröder.

  9.  Veten I då icke att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till
      arvedel?  Faren icke vilse.  Varken otuktiga människor eller
      avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka
      sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd,
 10.  varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller
      roffare skola få Guds rike till arvedel.
 11.  Sådana voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder
      rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i
      Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande.

 12.  »Allt är mig lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt.  »Allt är
      mig lovligt»; ja, men jag bör icke låta något få makt över mig.
 13.  Maten är för buken och buken för maten, men bådadera skall Gud
      göra till intet.  Däremot är kroppen icke för otukt, utan för
      Herren, och Herren för kroppen;
 14.  och Gud, som har uppväckt Herren, skall ock genom sin kraft
      uppväcka oss.
 15.  Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar?  Skall jag nu
      taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar?  Bort det!
 16.  Veten I då icke att den som håller sig till en sköka, han bliver
      en kropp med henne?  Det heter ju: »De tu skola varda ett kött.»
 17.  Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom.

 18.  Flyn otukten.  All annan synd som en människa kan begå är utom
      kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen
      kropp.
 19.  Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande,
      som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke
      ären edra egna?
 20.  I ären ju köpta, och betalning är given.  Så förhärligen då Gud i
      eder kropp.

[https://runeberg.org/bibeln/46_07.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 7 Kapitlet

                 Råd och föreskrifter för korintierna
               angående äktenskap och ogift stånd m. m.

  1.  Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta:

      En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;
  2.  men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru,
      och var kvinna sin egen man.
  3.  Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock
      hustrun sin man.
  4.  Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda
      råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun.
  5.  Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med
      bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till
      bönen.  Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar
      eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.
  6.  Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en
      befallning.
  7.  Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag.  Men var
      och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den
      andre så.

  8.  Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl,
      om de förbliva i samma ställning som jag.
  9.  Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det
      är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

 10.  Men dem som äro gifta bjuder jag -- dock icke jag, utan Herren;
      En hustru må icke skilja sig från sin man
 11.  (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller
      förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin
      hustru.

 12.  Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som
      hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna
      är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke
      förskjuta henne.
 13.  Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne
      är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke
      förskjuta mannen.
 14.  Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och
      den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han
      är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de
      heliga.  --
 15.  Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få
      skiljas.  En broder eller syster är i sådana fall intet tvång
      underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.
 16.  Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man?
      Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru?
 17.  Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har
      bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat
      honom.  Den ordningen stadgar jag för alla församlingar.
 18.  Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke
      åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren,
      så låte han icke omskära sig.
 19.  Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt
      beror på huruvida han håller Guds bud.
 20.  Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev
      kallad.
 21.  Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till
      sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre
      därav[1].
 22.  Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är
      en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit
      kallad, en Kristi livegne.
 23.  I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors
      trälar.
 24.  Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning
      vari han har blivit kallad.

 25.  Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att
      åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd,
      såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende
      värd.
 26.  Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att
      den människa gör väl, som förbliver såsom hon är.
 27.  Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös.  Är du utan
      hustru, så sök icke att få hustru.
 28.  Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej
      heller syndar en jungfru, om hon gifter sig.  Dock komma de som
      så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle
      gärna vilja skona eder.

 29.  Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må
      härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga,
 30.  och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig
      såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de
      icke behålla det,
 31.  och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk
      av den.  Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut;
 32.  och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger.  Den
      man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör
      Herren till, huru han skall behaga Herren;
 33.  men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen
      till, huru han skall behaga sin hustru,
 34.  och så är hans hjärta delat.  Likaså ägnar den kvinna, som icke
      längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör
      Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men
      den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till,
      huru hon skall behaga sin man.
 35.  Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga
      något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel
      och stadigt förbliva vid Herren.

 36.  Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter
      därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han
      vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd.  Må
      hon få gifta sig.
 37.  Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något
      nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är
      besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då
      gör denne väl.
 38.  Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som
      icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.

 39.  En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes
      man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon
      vill, blott det sker i Herren.
 40.  Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är.  Så är min
      mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.

[1]  Eller: Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig
     till sinnes; om du än kunde bliva fri, så behåll hellre din
     ställning.

[https://runeberg.org/bibeln/46_08.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet

                     Kristlig frihet och kristlig
                kärleksplikt i fråga om förtärande av
               köttet från djur som hava blivit offrade
                            åt avgudarna.

  1.  Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet:
      »Alla hava vi 'kunskap'[1].»  »Kunskapen» uppblåser, men
      kärleken uppbygger.
  2.  Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu
      icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.
  3.  Men den som älskar Gud, han är känd av honom.

  4.  Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag
      detta:

      Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och
      att det icke finnes mer än en enda Gud.
  5.  Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i
      himmelen eller på jorden -- och det finnes ju många »gudar» och
      många »herrar» --
  6.  så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken
      allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus
      Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.

  7.  Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana
      att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom
      avgudaofferskött.  Och eftersom deras samvete är svagt, bliver
      det härigenom befläckat.
  8.  Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud.  Avhålla vi
      oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så
      bliva vi icke därigenom bättre.

  9.  Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver
      en stötesten för de svaga.
 10.  Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till
      bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är
      svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet
      från avgudaoffer?
 11.  Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad -- han, din
      broder, som Kristus har lidit döden för.
 12.  Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga
      samveten, då synden I mot Kristus själv.

 13.  Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag
      sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det
      att jag icke må bliva min broder till fall.

[1]  Se Kunskap i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/46_09.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 9 Kapitlet

                     För vad aposteln har gjort i
               församlingens tjänst kunde han hava haft
               rättighet till lön, men denna rättighet
                har han för evangelii skull frivilligt
               försakat.  Han har i stället begagnat sin
                 frihet så, att han har blivit allas
               tjänare.  Likasom man för att segra på en
                  tävlingsbana måste underkasta sig
                 försakelser, så vinner man ej heller
                  utan försakelser den oförgängliga
                            segerkransen.

  1.  Är jag icke fri?  Är jag icke en apostel?  Har jag icke sett
      Jesus, vår Herre?  Ären icke I mitt verk i Herren?
  2.  Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone
      för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt
      apostlaämbete.

  3.  Detta är mitt försvar mot dem som sätta sig till doms över mig.

  4.  Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck?
  5.  Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på
      våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra
      apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas?
  6.  Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara
      fritagna ifrån kroppsarbete?
  7.  Vem tjänar någonsin i krig på egen sold?  Vem planterar en
      vingård och äter icke dess frukt?  Eller vem vaktar en hjord och
      förtär icke mjölk från hjorden?

  8.  Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala?
      Säger icke själva lagen detsamma?
  9.  I Moses' lag är ju skrivet: »Du skall icke binda munnen till på
      oxen som tröskar.»  Månne det är om oxarna som Gud har sådan
      omsorg?
 10.  Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss?
      Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja
      med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i
      förhoppning om att få sin del.
 11.  Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då
      för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott?
 12.  Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än
      mer hava det?  Och likväl hava vi icke gjort bruk av den
      rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något
      hinder i vägen för Kristi evangelium.
 13.  I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda
      ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få
      sin del, när altaret får sin.
 14.  Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola
      hava sitt uppehälle av evangelium.
 15.  Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån.

      Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon
      sådan; långt hellre ville jag dö.  Nej, ingen skall göra min
      berömmelse om intet.
 16.  Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse
      för mig.  Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade
      evangelium!
 17.  Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag
      nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är
      betrodd med allenast en livegen förvaltares[1].  --
 18.  Vilken är alltså min lön?  Jo, just den, att när jag förkunnar
      evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att
      jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom
      förkunnare av evangelium.

 19.  Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock
      gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera.
 20.  För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna
      judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står
      under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna
      vinna dem som stå under lagen.
 21.  För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men
      är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag
      skall vinna dem som äro utan lag.
 22.  För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga;
      för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall
      frälsa några.
 23.  Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall
      bliva delaktig av dess goda.

 24.  I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans
      löpa, så vinner allenast en segerlönen.  Löpen såsom denne, för
      att I mån vinna lönen.
 25.  Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig
      återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig
      segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.
 26.  Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst
      mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret.
 27.  Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke,
      när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid
      provet.

[1]  Se Förvaltare i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/46_10.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 10 Kapitlet

                 Utläggning av berättelsen om Israels
                ökenvandring.  Varning för deltagande i
               hedniska offermåltider.  Kristlig frihet,
                  särskilt i fråga om förtärandet av
                offerkött, och denna frihets gränser.

  1.  Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:

      Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;
  2.  alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;
  3.  alla åto de samma andliga mat,
  4.  och alla drucko de samma andliga dryck -- de drucko nämligen ur
      en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.
  5.  Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju
      nedgjorda i öknen.
  6.  Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava
      begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.
  7.  Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem
      blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och
      dricka, och därpå stodo de upp till all leka.»
  8.  Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem
      gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag.
  9.  Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem
      gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.
 10.  Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock
      blevo dödade av »Fördärvaren».
 11.  Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det
      blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå
      oss.
 12.  Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke
      faller.
 13.  Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta
      människor.  Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I
      bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen
      komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen
      härda ut i den.

 14.  Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.
 15.  Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor;
      själva mån I döma om det som jag säger.
 16.  Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke
      den en delaktighet av Kristi blod?  Brödet, som vi bryta, är icke
      det en delaktighet av Kristi kropp?
 17.  Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda
      kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.
 18.  Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren
      delaktiga i altaret?

 19.  Vad vill jag då säga härmed?  Månne att avgudaofferskött är
      någonting, eller att en avgud är någonting?
 20.  Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de
      åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen
      hava någon gemenskap med de onda andarna.
 21.  I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk;
      I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars
      bord.
 22.  Eller vilja vi reta Herren?  Äro då vi starkare än han?

 23.  »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt.  »Allt är
      lovligt»; ja, men icke allt uppbygger.
 24.  Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.

 25.  Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för
      samvetets skull göra någon undersökning därom.
 26.  Ty
        »jorden är Herrens, och allt vad därpå är».

 27.  Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I
      viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt
      eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning
      därom.
 28.  Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen
      I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken
      till känna, och för samvetets skull --
 29.  jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför
      skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?
 30.  Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva
      smädad för det som jag tackar Gud för?

 31.  Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I
      gören, så gören allt till Guds ära.
 32.  Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar
      eller för greker eller för Guds församling;
 33.  varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och
      icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva
      frälsta.
11:1. [1]

[1]  1 Kor 11:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för den
     elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/46_11.html]
  1.  Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

           Paulus' första brev till korintierna, 11 Kapitlet

                   Kvinnan må icke vid gudstjänsten
                  uppträda med ohöljt huvud.  Herrens
               måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.

  2.  Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne
      och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av
      mig.

  3.  Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans
      huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi
      huvud.
  4.  Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller
      profeterar, han vanärar sitt huvud.
  5.  Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon
      vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt
      hår avrakat.
  6.  Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära
      av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta
      skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja
      sig.
  7.  En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är
      Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot
      återspeglar mannens härlighet.
  8.  Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.
  9.  Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för
      mannens skull.
 10.  Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas
      skull.
 11.  Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen,
      eller mannen utan kvinnan.
 12.  Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan;
      men alltsammans är av Gud.  --
 13.  Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?
 14.  Lär icke själva naturen eder att det länder en man till
      vanheder, om han har långt hår,
 15.  men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?
      Håret är ju henne givet såsom slöja.
 16.  Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi
      för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds
      församlingar.

 17.  Detta bjuder jag eder nu.  Men vad jag icke kan prisa är att I
      kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
 18.  Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten
      söndringar yppa sig bland eder.  Och till en del tror jag att så
      är.
 19.  Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva
      uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

 20.  När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens
      måltid hållas;
 21.  ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han
      har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för
      mycket.
 22.  Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka?  Eller
      är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att
      blygas, som intet hava?  Vad skall jag då säga till eder?  Skall jag
      prisa eder?  Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

 23.  Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat
      eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
 24.  och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen,
      som varder utgiven för eder.  Gören detta till min åminnelse.»
 25.  Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
      kalk är det nya förbundet, i mitt blod.  Så ofta I dricken den,
      så gören detta till min åminnelse.»

 26.  Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I
      Herrens död, till dess att han kommer.
 27.  Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker
      Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
 28.  Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av
      kalken.
 29.  Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan
      Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över
      sig.
 30.  Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och
      ganska många äro avsomnade.
 31.  Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
 32.  Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som
      drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med
      världen.

 33.  Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla
      måltid, så vänten på varandra.
 34.  Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder
      sammankomst icke bliver eder till en dom.

      Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.


[https://runeberg.org/bibeln/46_12.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 12 Kapitlet

               Andens olika gåvor och deras rätta bruk.

  1.  Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder,
      mina bröder, huru med dem förhåller sig.
  2.  I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis
      föras bort till de stumma avgudarna.
  3.  Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som
      talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej
      heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.

  4.  Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.
  5.  Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.
  6.  Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme,
      han som verkar allt i alla.
  7.  Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en
      så, att de kunna bliva till nytta.
  8.  Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en
      annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,
  9.  åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas
      helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,
 10.  åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan
      att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan
      att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när
      någon talar tungomål.
 11.  Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter
      sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.

 12.  Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
      likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
      en enda kropp, likaså är det med Kristus.
 13.  Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
      samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
      trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
      utgjuten över oss.
 14.  Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
 15.  Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till
      kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.
 16.  Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke
      till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.
 17.  Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln?  Och om den hel
      och hållen vore öra, var funnes då lukten?
 18.  Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
      det sätt som han har velat.
 19.  Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
      kroppen?
 20.  Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
      är en enda.
 21.  Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej
      heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»
 22.  Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
      mest nödvändiga.
 23.  Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
      dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
      för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,
 24.  under det att de andra icke behöva något sådant.  Men när Gud
      sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
      delen få en så mycket större heder,
 25.  så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
      utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.
 26.  Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om
      åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.

 27.  Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin
      mån.
 28.  Och Gud har i församlingen satt först och främst några till
      apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje
      några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar,
      ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller
      till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara
      styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.
 29.  Icke äro väl alla apostlar?  Icke äro väl alla profeter?  Icke
      äro väl alla lärare?  Icke utföra väl alla kraftgärningar?
 30.  Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor?  Icke tala väl alla
      tungomål?  Icke kunna väl alla uttyda?
 31.  Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.

      Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan
      härlig väg.

[https://runeberg.org/bibeln/46_13.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 13 Kapitlet

                            Kärlekens lov.

  1.  Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
      hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
      klingande cymbal.
  2.  Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
      ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
      förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
  3.  Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
      ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
      kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

  4.  Kärleken är tålig och mild.  Kärleken avundas icke, kärleken
      förhäver sig icke, den uppblåses icke.
  5.  Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
      förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
  6.  Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
      sanningen.
  7.  Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
      uthärdar allting.

  8.  Kärleken förgår aldrig.  Men profetians gåva, den skall
      försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
      kunskapen, den skall försvinna.
  9.  Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
      styckverk;
 10.  men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
      som är ett styckverk.
 11.  När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
      såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
      man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
 12.  Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
      vi se ansikte mot ansikte.  Nu är min kunskap ett styckverk, men
      då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
      fullo känd.

 13.  Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
      men störst bland dem är kärleken.

[https://runeberg.org/bibeln/46_14.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 14 Kapitlet

                Tungomålstalandets gåva är ringare än
                profetians gåva.  Huru man må tala, och
                  vilka som må tala i församlingen.

  1.  Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga
      gåvorna, framför allt profetians gåva.
  2.  Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan
      för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning
      hemlighetsfulla ord.
  3.  Men den som profeterar, han talar för människor, dem till
      uppbyggelse och förmaning och tröst.
  4.  Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som
      profeterar, han uppbygger en hel församling.
  5.  Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu
      hellre ville jag att I profeteraden.  Den som profeterar är
      förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke
      därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon
      uppbyggelse.
  6.  Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad
      gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom
      mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon
      kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?

  7.  Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig,
      det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på
      dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som
      kunna skiljas från varandra?
  8.  Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig
      då redo till strid?
  9.  Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor
      frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I
      talen?  Då bliver det ju ett tal i vädret.

 10.  Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och
      bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening.
 11.  Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling
      för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.
 12.  Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga
      gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola
      överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.
 13.  Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna
      uttyda.
 14.  Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen
      min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.

 15.  Vad följer då härav?  Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag
      skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med
      anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet.
 16.  Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de
      olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse?
      De förstå ju icke vad du säger.
 17.  Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke
      uppbyggda därav.  --
 18.  Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;
 19.  och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt
      förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i
      tungomål.

 20.  Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i
      ondskan, men varen fullmogna till förståndet.
 21.  Det är skrivet i lagen:
        »Genom människor med främmande tungomål
        och genom främlingars läppar
        skall jag tala till detta folk,
        men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.»
 22.  Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för
      dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem
      som icke tro, utan för dem som tro.
 23.  Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och
      alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme
      ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga
      att I voren ifrån edra sinnen?
 24.  Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller
      som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad
      av alla och av alla utrannsakad.
 25.  Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så
      skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och
      betyga att »Gud verkligen är i eder».

 26.  Vad följer då härav, mina bröder?  Jo, när I kommen tillsammans,
      så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en
      psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon
      uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må
      nu ske så, att det länder till uppbyggelse.
 27.  Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre
      få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.
 28.  Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och
      tala allenast för sig själva och för Gud.

 29.  Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de
      andra må döma om det som talas.
 30.  Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den
      förste tiga.
 31.  Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att
      alla bliva undervisade och alla förmanade;
 32.  och profeters andar äro profeterna underdåniga.
 33.  Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.

 34.  Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må
      de ock tiga i edra församlingar.  Det är dem icke tillstatt att
      tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.
 35.  Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina
      män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.  --
 36.  Eller är det från eder som Guds ord har utgått?  Eller har det
      kommit allenast till eder?

 37.  Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så
      må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud.
 38.  Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.

 39.  Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och
      förmenen ej heller någon att tala tungomål.
 40.  Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.

[https://runeberg.org/bibeln/46_15.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 15 Kapitlet

                        De dödas uppståndelse.

  1.  Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag
      förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu
      stån kvar i,
  2.  genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru
      jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid
      -- om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro.
  3.  Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade
      undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna,
  4.  och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje
      dagen, enligt skrifterna,
  5.  och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.
  6.  Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång,
      av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade.
  7.  Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
  8.  Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid
      ett ofullgånget foster.
  9.  Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att
      kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling.
 10.  Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har
      icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla -- dock
      icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.

 11.  Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi
      predika, och på det sättet I haven kommit till tro.

 12.  Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda,
      huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon
      uppståndelse från de döda?
 13.  Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har
      icke heller Kristus uppstått.
 14.  Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng,
      då är ock eder tro fåfäng;
 15.  då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava
      vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har
      uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå.
 16.  Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.
 17.  Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I
      ären då ännu kvar i edra synder.
 18.  Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.
 19.  Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav
      intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.

 20.  Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av
      de avsomnade.
 21.  Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en
      människa de dödas uppståndelse.
 22.  Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras
      levande.
 23.  Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen,
      därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.
 24.  Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och
      Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla
      väldigheter och makter har tagit all deras makt.
 25.  Ty han måste regera
        »till dess han har lagt alla sina fiender
        under sina fötter».
 26.  Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;
 27.  ty
        »allt har han lagt under hans fötter».

      Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är
      uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom.
 28.  Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen
      själv giva sig under den som har lagt allt under honom.  Och så
      skall Gud bliva allt i alla.

 29.  Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna
      därmed?  Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då
      döpa sig för deras skull?
 30.  Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror?
 31.  Ty -- så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av
      eder, mina bröder -- jag lider döden dag efter dag.
 32.  Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus
      kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde?  Om
      döda icke uppstå -- »låtom oss då äta och dricka, ty i morgon
      måste vi dö».

 33.  Faren icke vilse:
        »För goda seder dåligt sällskap är fördärv.»
 34.  Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke.  Somliga finnas
      ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag
      detta.

 35.  Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med
      hurudan kropp skola de träda fram?»
 36.  Du oförståndige!  Det frö du sår, det får ju icke liv, om det
      icke först har dött.
 37.  Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall
      komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända
      något annat.
 38.  Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart
      frö dess särskilda kropp.
 39.  Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art,
      boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan,
      fiskars återigen en annan.
 40.  Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men
      de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska
      kropparnas av ett annat slag.
 41.  En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en
      annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke
      lik den andra i härlighet.  --
 42.  Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått
      förgängligt, det uppstår oförgängligt;
 43.  vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som
      bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;
 44.  här sås en »själisk»[1] kropp, där uppstår en andlig kropp.  Så
      visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock
      en andlig.
 45.  Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande
      varelse med själ.»  Den siste Adam åter blev en levandegörande
      ande.
 46.  Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan
      kommer det andliga.
 47.  Den första människan var av jorden och jordisk, den andra
      människan är av himmelen.
 48.  Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och
      sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.
 49.  Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock
      bära den himmelskas gestalt.

 50.  Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod
      icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får
      förgängligheten oförgängligheten till arvedel.
 51.  Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men
      alla skola vi bliva förvandlade,
 52.  och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.
      Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till
      oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
 53.  Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och
      detta dödliga ikläda sig odödlighet.
 54.  Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och
      detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord
      fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger
      vunnen.»
 55.  Du död, var är din seger?  Du död, var är din udd?
 56.  Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.
 57.  Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus
      Kristus!

 58.  Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid
      överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete
      icke är fåfängt i Herren.

[1]  Se Själisk i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/46_16.html]
           Paulus' första brev till korintierna, 16 Kapitlet

                Insamlingen åt de kristna i Jerusalem.
               Apostelns tillämnade resor.  Personliga
               meddelanden.  Hälsningar och slutönskan.

  1.  Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på
      samma sätt som jag har förordnat för församlingarna i Galatien.
  2.  Var och en av eder må spara ihop vad han får tillfälle till, och
      på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig,
      så att insamlingen icke göres först vid min ankomst.
  3.  Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva
      pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där
      frambära eder kärleksgåva.
  4.  Och om saken befinnes vara värd att också jag reser, så skola de
      få åtfölja mig.

  5.  Jag tänker nämligen komma till eder, sedan jag har farit genom
      Macedonien.  Ty Macedonien vill jag allenast fara igenom,
  6.  men hos eder skall jag kanhända stanna något, möjligen vintern
      över, för att I därefter mån hjälpa mig till vägs, dit jag kan
      vilja begiva mig.
  7.  Jag vill icke besöka eder nu strax, på genomresa, ty jag hoppas
      att någon tid få stanna hos eder, om Herren så tillstädjer.
  8.  Men i Efesus vill jag stanna ända till pingst.
  9.  Ty en dörr till stor och fruktbärande verksamhet har öppnats för
      mig; jag har ock många motståndare.

 10.  Men när Timoteus kommer, så sen till, att han utan fruktan må
      kunna vistas hos eder.  Han utför ju Herrens verk, han såväl som
      jag;
 11.  må därför ingen förakta honom.  Hjälpen honom sedan till vägs i
      frid, så att han kommer åter till mig; ty jag väntar honom med
      bröderna.

 12.  Vad angår brodern Apollos, så har jag ivrigt uppmanat honom att
      med de andra bröderna begiva sig till eder.  Han var dock alls
      icke hågad att komma just nu; men när det bliver honom lägligt,
      skall han komma.

 13.  Vaken, stån fasta i tron, skicken eder såsom män, varen starka.
 14.  Låten allt hos eder ske i kärlek.

 15.  Mina bröder, jag vill giva eder en förmaning: I kännen ju
      Stefanas' husfolk och veten att de äro förstlingen i Akaja, och
      att de hava ägnat sig åt de heligas tjänst;
 16.  därför mån I å eder sida underordna eder under dessa män och
      under envar som bistår dem i deras arbete och själv gör sig
      möda.
 17.  Jag gläder mig över att Stefanas och Fortunatus och Akaikus hava
      kommit hit, ty dessa hava givit mig ersättning för vad jag har
      måst sakna genom att vara skild från eder;
 18.  de hava vederkvickt min ande såväl som eder ande.  Så lären eder
      nu att rätt uppskatta sådana män.

 19.  Församlingarna i provinsen Asien hälsar eder.  Akvila och
      Priska, tillika med den församling som kommer tillhopa i deras
      hus, hälsa eder mycket i Herren.
 20.  Ja, alla bröderna hälsa eder.  Hälsen varandra med en helig
      kyss.

 21.  Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.

 22.  Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad.

      Marana, ta![1]

 23.  Herren Jesu nåd vare med eder.
 24.  Min kärlek är med eder alla, i Kristus Jesus.

[1]  Arameiska ord, som betyda: »Du vår Herre, kom!»  -- Jämför Upp.
     22:20.

[https://runeberg.org/bibeln/47_01.html]
            Paulus' andra brev till korintierna, 1 Kapitlet

                  Paulus hälsar de kristna i Korint,
               tackar Gud för den tröst han har undfått
               och för räddning ur en dödsfara, omtalar
               varför han icke har stått fast vid sitt
                beslut att taga vägen till Macedonien
                             över Korint.

  1.  Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
      Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och
      tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.
  2.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
      Jesus Kristus.

  3.  Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader,
      barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,
  4.  han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi
      själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda
      nöd.
  5.  Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer
      ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.
  6.  Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning
      för eder.  Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst
      för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I
      ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå.  Och det hopp
      vi hysa i fråga om eder är fast,
  7.  ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den
      tröst vi undfå.

  8.  Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om
      vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan
      svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med
      misströstade om livet.
  9.  Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att
      vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som
      uppväcker de döda.
 10.  Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare
      frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt
      framgent skall frälsa oss.
 11.  Också I stån oss ju bi med eder förbön.  Och så skola många
      hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner
      har kommit oss till del.

 12.  Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss
      vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i
      Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av
      Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.
 13.  Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad
      I läsen och väl kunnen förstå.  Och jag hoppas att I skolen
      komma att till fullo förstå
 14.  vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder
      berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu
      dag.

 15.  Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för
      att I skullen få ännu ett kärleksbevis.
 16.  Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och
      jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för
      att då av eder utrustas för resan till Judeen.
 17.  Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i
      vankelmod?  Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter
      köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej,
      nej»?
 18.  Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke
      »ja och nej».
 19.  Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad
      genom oss -- genom mig och Silvanus och Timoteus -- han kom ju
      icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.
 20.  Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»;
      därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må
      bliva ärad genom oss.
 21.  Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som
      har smort oss, det är Gud,
 22.  han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden
      till en underpant i våra hjärtan.

 23.  Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av
      skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.
 24.  (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro;
      fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty
      i tron stån I fasta.)
2:1.  [1]
2:2.  [1]
2:3.  [1]
2:4.  [1]

[1]  2 Kor 2:1--4 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan

[https://runeberg.org/bibeln/47_02.html]
  1.  Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma
      till eder med bedrövelse.
  2.  Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje?
      Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad?
  3.  Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min
      ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje
      av.  Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje
      är allas eder glädje.
  4.  Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som
      jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade,
      utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har
      till eder.

            Paulus' andra brev till korintierna, 2 Kapitlet

               Paulus förklarar att en viss syndare må
                efter utståndet straff få förlåtelse;
               han tackar Gud, som låter evangelium gå
                  fram i segertåg, omgivet av Kristi
                   kunskaps rökelsedoft, till vars
               spridande Paulus har undfått skicklighet
                               av Gud.

  5.  Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke
      särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån --
      för att jag nu icke skall tala för strängt.
  6.  Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från
      de flesta bland eder.
  7.  I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att
      han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora
      bedrövelse.
  8.  Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att
      bemöta honom med kärlek.
  9.  Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen
      hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.
 10.  Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag
      också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi
      ansikte förlåtit det för eder skull.
 11.  Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty
      vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.

 12.  Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och
      en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;
 13.  men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min
      broder Titus.  Jag tog då avsked av dem som voro där och begav
      mig till Macedonien.

 14.  Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg
      och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!
 15.  Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland
      dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.
 16.  För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra
      äro vi en lukt från liv till liv.

      Vem är nu skicklig härtill?
 17.  Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så
      många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi
      ordet i Kristus, inför Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/47_03.html]
            Paulus' andra brev till korintierna, 3 Kapitlet

                      Korintierna själva äro ett
                anbefallningsbrev för Paulus.  Det nya
                  och det gamla förbundets ämbeten.

  1.  Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva?  Eller behöva vi
      kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder?  Eller
      kanhända ifrån eder?
  2.  Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra
      hjärtan, känt och läst av alla människor.
  3.  Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom
      oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande,
      icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på
      människohjärtan.

  4.  En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
  5.  Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något,
      såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava
      kommer från Gud,
  6.  som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett
      nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty
      bokstaven dödar, men Anden gör levande.

  7.  Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på
      stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde
      se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken
      dock var försvinnande,
  8.  huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
  9.  Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste
      rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
 10.  Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som
      förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
 11.  Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så
      måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större
      härlighet.

 12.  Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
 13.  och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt
      ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var
      försvinnande tog en ände.
 14.  Men deras sinnen blevo förstockade.  När det gamla förbundets
      skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse
      oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
 15.  Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses
      föreläses.
 16.  Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset
      bort.
 17.  Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
 18.  Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens
      härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från
      den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar,
      som själv är ande.

[https://runeberg.org/bibeln/47_04.html]
            Paulus' andra brev till korintierna, 4 Kapitlet

                Paulus förkunnar evangelium frimodigt,
                rent och klart, under bedrövelser och
                faror, men med kraft från Gud och med
                  hopp om en stundande, översvinnlig
                              härlighet.

  1.  Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som har vederfarits
      oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet.
  2.  Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå
      icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan
      framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos
      var människas samvete.
  3.  Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett
      täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade.
  4.  Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat,
      att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi,
      Guds egen avbilds, härlighet.
  5.  Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre,
      och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull.
  6.  Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är
      den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen
      om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall
      kunna sprida sitt sken.

  7.  Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga
      kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från
      oss.
  8.  Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro
      rådvilla, dock icke rådlösa;
  9.  vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna
      till marken, dock icke förlorade.
 10.  Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu
      liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.
 11.  Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt
      åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt
      dödliga kött.

 12.  Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.
 13.  Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så
      tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi
      ock,
 14.  ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock
      uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med
      eder.
 15.  Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att
      komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka
      en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära.

 16.  Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås,
      så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.
 17.  Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
      bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som
      väger översvinnligen tungt och varar i evighet --
 18.  åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem
      som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid,
      med de som icke synas, de vara i evighet.

[https://runeberg.org/bibeln/47_05.html]
            Paulus' andra brev till korintierna, 5 Kapitlet

                Vår jordiska kroppshydda skall utbytas
                mot en himmelsk.  Under väntan på denna
                förvaltar Paulus sitt ämbete med gott
                 mod, till Guds ära och församlingens
               bästa, i tro på den uppståndne, på en ny
               skapelse och på försoning med Gud genom
                               Kristus.

  1.  Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning,
      nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning
      som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen.
  2.  Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår
      himmelska hydda;
  3.  ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma
      att befinnas nakna.
  4.  Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro
      betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i
      stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve
      uppslukat av livet.
  5.  Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till
      en underpant har givit oss Anden.

  6.  Så äro vi då alltid vid gott mod.  Vi veta väl att vi äro borta
      ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
  7.  ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
  8.  Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån
      kroppen och komma hem till Herren.
  9.  Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig
      vi äro hemma eller borta.
 10.  Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi
      domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs
      gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort
      gott eller ont.

 11.  Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att
      »vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro;
      och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.

 12.  Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi
      vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så
      att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting
      och icke av vad som är i hjärtat.
 13.  Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds
      tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till
      godo.
 14.  Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött
      för alla, alltså hava de alla dött.
 15.  Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må
      leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och
      uppstått för dem.

 16.  Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon
      efter köttet.  Och om vi än efter köttet hade lärt känna
      Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
 17.  Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse.  Det
      gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
 18.  Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig
      själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
 19.  Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv;
      han tillräknar icke människorna deras synder, och han har
      betrott oss med försoningens ord.
 20.  Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
      genom oss.  Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med
      Gud.
 21.  Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort
      till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från
      Gud.

[https://runeberg.org/bibeln/47_06.html]
            Paulus' andra brev till korintierna, 6 Kapitlet

                 Paulus förmanar korintierna att rätt
                mottaga Guds nåd, framhåller huru han
                själv under många lidanden har bevisat
                sig såsom Guds tjänare, bjuder dem att
                 skilja sig ifrån de otrogna och att
                        beflita sig om renhet.

  1.  Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga
      Guds nåd, att det bliver utan frukt.
  2.  Han säger ju:
        »Jag bönhör dig i behaglig tid,
        och jag hjälper dig på frälsningens dag.»
      Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.

  3.  Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på
      det att vårt ämbete icke må bliva smädat.
  4.  Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i
      mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest,
  5.  under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under
      mödor, vakor och svält,
  6.  i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i
      oskrymtad kärlek,
  7.  med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens
      vapen både i högra handen och i vänstra,
  8.  under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom
      villolärare, då vi dock äro sannfärdiga,
  9.  såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi
      leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds,
 10.  såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi
      dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl
      ägande allt.

 11.  Vi hava nu upplåtit vår mun och talat öppet till eder, I
      korintier.  Vårt hjärta har vidgat sig för eder.
 12.  Ja, det rum I haven i vårt inre är icke litet, men i edra
      hjärtan är allenast litet rum.
 13.  Given oss då lika för lika -- om jag nu får tala såsom till barn
      -- ja, vidgen också I edra hjärtan.

 14.  Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka
      par.  Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet,
      eller vilken gemenskap har ljus med mörker?
 15.  Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har
      den som tror med den som icke tror?
 16.  Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar?  Vi äro
      ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo
      i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de
      skola vara mitt folk.»
 17.  Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger
      Herren; kommen icke vid det orent är.  Då skall jag taga emot
      eder
 18.  och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och
      döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.»

7:1.  [1]

[1]  2 Kor 7:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den
     elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/47_07.html]

  1.  Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss
      från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi
      fullborda vår helgelse i Guds fruktan.

            Paulus' andra brev till korintierna, 7 Kapitlet

               Paulus gläder sig över de vittnesbörd om
               korintiernas tillgivenhet och lydnad som
                    han har mottagit genom Titus.

  2.  Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt
      mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något
      förfång.  --
  3.  Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt
      att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och
      leva med varandra.
  4.  Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag
      mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt
      överflöd, mitt i allt vårt betryck.

  5.  Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade
      kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål,
      utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;
  6.  men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss
      genom Titus' ankomst,
  7.  och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han
      hade fått så mycken hugnad av eder.  Han omtalade nämligen för
      oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så
      gladde jag mig ännu mer.

  8.  Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu
      icke detta.  Nej, om jag förut ångrade det -- eftersom jag ser
      att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten
      tid --
  9.  så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven
      bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till
      bättring.  Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade,
      och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.
 10.  Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en
      bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men
      världens bedrövelse kommer åstad död.
 11.  Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru
      mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många
      ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru
      mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar!  På
      allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det
      här gäller.  --
 12.  Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans
      skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som
      hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva
      uppenbart bland eder själva inför Gud.

 13.  Så hava vi nu fått hugnad.  Och till den hugnad, som vi redan
      för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som
      bereddes oss av den glädje Titus hade fått.  Ty hans ande har
      fått vederkvickelse genom eder alla.
 14.  Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så
      har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i
      allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi
      inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara
      sanning.
 15.  Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han
      nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot
      honom, med fruktan och bävan.

 16.  Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid
      gott mod.

[https://runeberg.org/bibeln/47_08.html]
            Paulus' andra brev till korintierna, 8 Kapitlet

               Paulus uppmanar korintierna att deltaga i
               en insamling för de kristna i Jerusalem.
                 Titus, som nu sändes för att uppbära
               deras bidrag, anbefalles, jämte sina två
                    följeslagare, åt församlingen.

  1.  Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i
      Macedoniens församlingar.
  2.  Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande
      glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de
      av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.
  3.  Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och
      det självmant; därom kan jag vittna.
  4.  Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om
      understödet åt de heliga.
  5.  Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva
      gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds
      vilja.
  6.  Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han
      hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till
      fullbordan.
  7.  Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i
      kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har
      blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder
      i detta kärleksverk.

  8.  Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att
      jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder
      kärlek är äkta.
  9.  I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik,
      likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans
      fattigdom skullen bliva rika.
 10.  Det är allenast ett råd som jag härmed giver.  Ty detta kan vara
      nyttigt för eder.  I voren ju före de andra -- redan under förra
      året -- icke allenast när det gällde att sätta saken i verket,
      utan till och med när det gällde att besluta sig för den.
 11.  Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att
      besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till
      fullbordan.
 12.  Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig
      med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.
 13.  Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva
      lida nöd.  Nej, en utjämning skall ske,
 14.  så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp,
      för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till
      hjälp.  Så skall en utjämning ske,
 15.  efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till
      överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»

 16.  Gud vare tack, som också i Titus' hjärta ingiver samma nit för
      eder.
 17.  Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att
      han nu självmant far åstad till eder.

 18.  Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra
      församlingar prisas för sitt nit om evangelium;
 19.  dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara
      vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den
      kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren
      till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja.
 20.  Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som
      rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till
      stånd.
 21.  Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför
      Herren, utan ock inför människor.

 22.  Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi
      ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på
      grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk.

 23.  Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min
      medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har
      skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro
      församlingssändebud och Kristi ära.
 24.  Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och
      därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till
      eder berömmelse.

[https://runeberg.org/bibeln/47_09.html]
            Paulus' andra brev till korintierna, 9 Kapitlet

               Ytterligare uppmaningar till korintierna
               att lämna bidrag till understödet åt de
                         kristna i Jerusalem.

  1.  Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt
      att jag här skriver till eder;
  2.  jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om
      eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att
      Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just
      edert nit som har eggat så många andra.
  3.  Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har
      sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava
      varit tomt tal.  Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I
      skolen vara redo.
  4.  Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder
      oberedda, kunna vi -- för att icke säga I -- till äventyrs komma
      på skam med vår tillförsikt i denna sak.
  5.  Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna
      att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga
      »välsignelsegåva» som I redan haven utlovat.  De skola laga att
      denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i
      njugghet.

  6.  Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda
      sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig
      välsignelse.

  7.  Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta,
      icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».

  8.  Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma
      eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest
      och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,
  9.  efter skriftens ord:
        »Han utströr, han giver åt de fattiga,
        hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.»
 10.  Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till
      att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka
      sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt.
 11.  I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva
      allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola
      framkalla tacksägelse till Gud.
 12.  Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst,
      skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu
      långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud.
 13.  De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i
      fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så
      lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så
      gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.
 14.  De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för
      den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres
      eder.

 15.  Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!

[https://runeberg.org/bibeln/47_10.html]
           Paulus' andra brev till korintierna, 10 Kapitlet

                 Paulus bemöter sina motståndare, som
                 hade påstått att han väl i brev, men
                 icke personligen kunde uppträda med
                 myndighet, och att han otillbörligt
                             berömde sig.

  1.  Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot
      ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är
      långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet
  2.  och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos
      eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker
      våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet».
  3.  Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter
      köttet.
  4.  Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro
      tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.
  5.  Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som
      uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags
      tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad.
  6.  Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro
      vi redo att näpsa all olydnad.

  7.  Sen då vad som ligger öppet för allas ögon.  Om någon i sitt
      sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare
      besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till,
      lika visst göra också vi det.
  8.  Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om
      vår myndighet -- den som Herren har givit oss, till att uppbygga
      eder och icke till att nedbryta -- så skall jag dock icke komma
      på skam därmed.
  9.  Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev
      allenast tänkte skrämma eder.
 10.  Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när
      han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord
      aktar ingen.»
 11.  Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att
      sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro
      frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi
      äro närvarande.

 12.  Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss
      med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan
      förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och
      jämföra sig allenast med sig själva.
 13.  Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan
      allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss,
      när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder.
 14.  Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke
      rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om
      Kristus hunnit fram jämväl till eder.
 15.  När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av
      andras arbete.  Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som
      eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss
      skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått,
 16.  att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom
      eder -- och detta utan att vi, inom ett område som tillhör
      andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat.
 17.  Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».
 18.  Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord,
      utan den som Herren giver sådant vitsord.

[https://runeberg.org/bibeln/47_11.html]
           Paulus' andra brev till korintierna, 11 Kapitlet

               Paulus beder korintierna hava fördrag med
               hans »dårskap», att han nämligen nu, då
                 de visade sig icke uppskatta vad han
                oegennyttigt hade gjort för dem, måste
                framhålla att han dock i Kristi tjänst
                både hade arbetat och lidit mer än de
               falska apostlar som hålla på att förleda
                                 dem.

  1.  Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu
      talar något litet efter dårars sätt.  Dock, I haven helt visst
      fördrag med mig.
  2.  Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har
      trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa
      fram inför honom en ren jungfru.
  3.  Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva,
      så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas
      ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
  4.  Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava
      predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut
      haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut
      haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.

  5.  Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa
      så övermåttan höga »apostlar».
  6.  Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i
      fråga om kunskap.  Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla
      stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder.

  7.  Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet
      förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig,
      på det att I skullen bliva upphöjda?
  8.  Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna
      eder, tog lön av dem.
  9.  Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå
      ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna,
      när de kommo från Macedonien.  Ja, på allt sätt aktade jag mig
      för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta
      mig därför.
 10.  Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen
      skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder.
 11.  Varför?  Månne därför att jag icke älskar eder?  Gud vet att jag
      så gör.
 12.  Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de
      som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga
      om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill.
 13.  Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som
      förskapa sig till Kristi apostlar.
 14.  Och detta är icke att undra på.  Satan själv förskapar sig ju
      till en ljusets ängel.
 15.  Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så
      förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare.  Men deras
      ände skall svara emot deras gärningar.

 16.  Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag
      vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig -- låt vara
      såsom med en dåre -- så att ock jag får berömma mig något litet.
 17.  Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det
      talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt.
 18.  Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma
      mig;
 19.  I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka.
 20.  I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om
      man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder
      i ansiktet.
 21.  Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit
      för svaga» till sådant.  Men eljest, vadhelst andra kunna göra
      sig stora med, det kan också jag göra mig stor med -- om jag nu
      får tala efter dårars sätt.
 22.  Äro de hebréer, så är jag det ock.  Äro de israeliter, så är jag
      det ock.  Äro de Abrahams säd, så är jag det ock.
 23.  Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer -- om jag nu får
      tala såsom vore jag en dåre.  Jag har haft mer arbete, oftare
      varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i
      dödsnöd många gånger.
 24.  Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när.
 25.  Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag
      blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt
      dygn har jag drivit omkring på djupa havet.
 26.  Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på
      floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom
      hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror
      bland falska bröder --
 27.  allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under
      hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och
      nakenhet.
 28.  Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då
      jag måste hava omsorg om alla församlingarna.
 29.  Vem är svag, utan att också jag bliver svag?  Vem kommer på
      fall, utan att jag bliver upptänd?  --
 30.  Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min
      svaghet.
 31.  Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet
      att jag icke ljuger.

 32.  I Damaskus lät konung Aretas' ståthållare sätta ut vakt vid
      damaskenernas stad för att gripa mig;
 33.  och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren
      och kom så undan hans händer.

[https://runeberg.org/bibeln/47_12.html]
           Paulus' andra brev till korintierna, 12 Kapitlet

               Paulus omnämner sina himmelska syner och
              tillika sin svaghet, vilken genom Guds nåd
              har blivit hans starkhet.  Mot korintierna
                har varken han själv eller någon av de
               män han har sänt till dem förbrutit sig.

  1.  Jag måste ytterligare berömma mig.  Väl är sådant icke eljest
      nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som
      hava beskärts mig av Herren.
  2.  Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan
      blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i
      kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
      jag icke, Gud allena vet det.
  3.  Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i
      kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
      jag icke, Gud allena vet det --
  4.  jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick
      höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en
      människa att uttala.
  5.  I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig
      själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.
  6.  Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma
      mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men
      likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre
      tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör
      av mig.
  7.  Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina
      övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt
      kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag
      icke skall förhäva mig.
  8.  Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett
      till Herren.
  9.  Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften
      fullkomnas i svaghet.»  Därför vill jag hellre med glädje
      berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och
      vila över mig.
 10.  Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i
      förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då
      är jag stark.

 11.  Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig
      därtill.  Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än
      är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka
      för dessa så övermåttan höga »apostlar».
 12.  De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all
      uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och
      kraftgärningar.
 13.  Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra
      församlingarna?  Dock, kanhända i det stycket, att jag för min
      del icke har legat eder till last?  Den oförrätten mån I då
      förlåta mig.

 14.  Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till
      eder.  Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert
      söker jag, utan eder själva.  Och barnen äro ju icke pliktiga
      att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.
 15.  Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad
      jag äger och låta mig själv offras hel och hållen.  Om jag nu så
      högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?

 16.  Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade
      betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder,
      jag som är så illfundig.
 17.  Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till
      eder, berett mig någon orätt vinning av eder?
 18.  Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre
      brodern.  Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning
      av eder?  Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande?  Hava
      vi icke båda gått i samma fotspår?

 19.  Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi
      försvara oss.  Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala,
      men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade.
 20.  Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall
      finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av
      eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska.  Jag
      fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet,
      förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder.
 21.  Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter
      bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över
      många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt
      ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava
      övat.

[https://runeberg.org/bibeln/47_13.html]
           Paulus' andra brev till korintierna, 13 Kapitlet

               Paulus förbereder korintierna på att han
                vid sin ankomst vill hålla rannsakning
               med dem och förmanar dem att redan förut
                  hålla rannsakning med sig själva.
               Avslutande förmaningar.  Sluthälsning och
                             slutönskan.

  1.  Det är nu tredje gången som jag skall komma till eder; »efter
      två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras».
  2.  Till dem som förut hava syndat och till alla de andra har jag
      redan i förväg sagt, och jag säger nu åter i förväg -- nu då jag
      är borta ifrån eder, likasom förut då jag för andra gången var
      hos eder -- att jag icke skall visa någon skonsamhet, när jag
      kommer igen.
  3.  I viljen ju hava ett bevis för att det är Kristus som talar i
      mig, han som icke är svag mot eder, utan är stark bland eder.
  4.  Ty om han än blev korsfäst i följd av svaghet, så lever han dock
      av Guds kraft.  Också vi äro ju svaga i honom, men av Guds kraft
      skola vi leva med honom och bevisa det på eder.

  5.  Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder
      själva.  Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus
      är i eder?  Varom icke, så hållen I ej provet.
  6.  Att vi för vår del icke äro av dem som ej hålla provet, det
      hoppas jag att I skolen få lära känna.
  7.  Men vi bedja till Gud att I icke mån göra något ont, detta icke
      för att vi å vår sida skola synas hålla provet, utan för att I
      själva verkligen skolen göra vad gott är.  Sedan må vi å vår
      sida gärna anses icke hålla provet.
  8.  Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi
      något.
  9.  Och vi glädja oss, när vi äro svaga, men I ären starka.  Just
      detta bedja vi också om, att I mån alltmer fullkomnas.
 10.  Och medan jag ännu är borta ifrån eder, skriver jag detta, för
      att jag icke, när jag är hos eder, skall nödgas uppträda med
      stränghet, i kraft av den myndighet som Herren har givit mig,
      till att uppbygga och icke till att nedbryta.

 11.  För övrigt, mina bröder, varen glada, låten fullkomna eder,
      låten förmana eder, varen ens till sinnes, hållen frid; då skall
      kärlekens och fridens Gud vara med eder.

 12.  Hälsen varandra med en helig kyss.  Alla de heliga hälsa eder.

 13.  Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den helige Andes
      delaktighet vare med eder alla.

[https://runeberg.org/bibeln/48_01.html]
               Paulus' brev till galaterna, 1 Kapitlet

               Paulus hälsar församlingarna i Galatien,
                uttalar sin förundran över deras snara
                  avfall från det evangelium han har
                  förkunnat, framhåller att han har
                   mottagit detta evangelium genom
                 uppenbarelse från Gud och icke genom
                      undervisning av människor.

  1.  Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon
      människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som
      har uppväckt honom från de döda --
  2.  jag, jämte alla de bröder som äro här med mig, hälsar
      församlingarna i Galatien.
  3.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån
      Herren Jesus Kristus,
  4.  som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss
      från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders
      vilja.
  5.  Honom tillhör äran i evigheternas evigheter.  Amen.

  6.  Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har
      kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett
      nytt evangelium.
  7.  Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast
      så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja
      förvända Kristi evangelium.
  8.  Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från
      himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat
      för eder, så vare han förbannad.
  9.  Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon
      förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått,
      så vare han förbannad.

 10.  Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det
      Gud?  Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»?
      Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag
      icke en Kristi tjänare.

 11.  Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som
      har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära.
 12.  Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det
      eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från
      Jesus Kristus.

 13.  I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i
      judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds
      församling och ville utrota den,
 14.  ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina
      samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders
      stadgar.
 15.  Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och
      som genom sin nåd har kallat mig,
 16.  täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna
      skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax
      åstad; jag rådförde mig icke med någon människa,
 17.  ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro
      apostlar.  I stället for jag bort till Arabien och vände så åter
      tillbaka till Damaskus.

 18.  Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för
      att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar.
 19.  Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob,
      Herrens broder, såg jag.
 20.  Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.

 21.  Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder.
 22.  Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen
      okänd.
 23.  De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss,
      han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville
      utrota.»
 24.  Och de prisade Gud för min skull.

[https://runeberg.org/bibeln/48_02.html]
               Paulus' brev till galaterna, 2 Kapitlet

                Paulus framhåller huru det evangelium,
               som han förkunnar för hedningarna, till
                  fullo har blivit godkänt också av
                apostlarna i Jerusalem, och huru han i
               Antiokia mot Petrus har försvarat detta
                 frihetens evangelium.  Både judar och
                hedningar bliva rättfärdiga av tro på
                    Kristus, icke av laggärningar.

  1.  Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem,
      åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig.
  2.  Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit.  Och
      för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar
      bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som
      stodo högst i anseende -- detta av oro för att mitt strävande nu
      vore förgäves eller förut hade varit det.
  3.  Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad
      att låta omskära sig.
  4.  Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att
      upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att
      bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de
      ville trälbinda oss.
  5.  Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan
      underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva
      bevarad hos eder.
  6.  Och vad angår dem som ansågos något vara -- hurudana de nu voro,
      det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen --
      så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att
      pålägga mig några nya förpliktelser.
  7.  Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna
      evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de
      omskurna på sin del --
  8.  ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet
      bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna
      --
  9.  och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given,
      räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och
      Cefas och Johannes, de män som räknades för själva
      stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland
      de omskurna.
 10.  Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag
      också vinnlagt mig om att göra.

 11.  Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom,
      ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.
 12.  Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så
      kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han
      sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna.
 13.  Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga,
      och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.
 14.  Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt
      evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du,
      som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter
      judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter
      judiskt sätt?»

 15.  Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke
      »hedniska syndare»;
 16.  men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av
      laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi
      satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva
      rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar.  Ty av
      laggärningar bliver intet kött rättfärdigt.
 17.  Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i
      Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en
      syndatjänare?  Bort det!
 18.  Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har
      brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare.
 19.  Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för
      att jag skall leva för Gud.  Jag är korsfäst med Kristus,
 20.  och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv
      som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som
      har älskat mig och utgivit sig själv för mig.
 21.  Jag förkastar icke Guds nåd.  Om rättfärdighet kunde vinnas
      genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.

[https://runeberg.org/bibeln/48_03.html]
               Paulus' brev till galaterna, 3 Kapitlet

                Galaterna, som själva hava undfått den
                  helige Ande genom tro, icke genom
                 laggärningar, borde förstå att lagen
                  icke gör till fyllest.  Av tro blev
               Abraham rättfärdig, och löftet till honom
                upphävdes icke genom den långt senare
               utgivna lagen, som allenast skulle vara
                     en uppfostrare till Kristus.

  1.  I oförståndige galater!  Vem har så dårat eder, I som dock haven
      fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst?
  2.  Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av
      laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att
      I lyssnaden i tro?
  3.  Ären I så oförståndiga?  I, som haven begynt i Anden, viljen I
      nu sluta i köttet?
  4.  Haven I då upplevat så mycket förgäves -- om det nu verkligen
      har varit förgäves?
  5.  Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde
      kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av
      laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro,
  6.  i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades
      honom till rättfärdighet»?

  7.  Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro
      Abrahams barn.
  8.  Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som
      hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i
      förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk
      varda välsignade.»
  9.  Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med
      Abraham, honom som trodde.

 10.  Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under
      förbannelse.  Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och
      en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och
      icke gör därefter.»
 11.  Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är
      uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av
      tro.»
 12.  Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som
      gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.»
 13.  Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en
      förbannelse för vår skull.  Det är ju skrivet: »Förbannad är var
      och en som är upphängd på trä.»
 14.  Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham
      skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att
      vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.

 15.  Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland
      människor.  Icke ens när fråga är om en människas
      testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något
      därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft.
 16.  Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd».  Det heter
      icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om
      många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt
      din säd», vilken är Kristus.
 17.  Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud
      redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som
      utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så
      att löftet därmed har gjorts om intet.
 18.  Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så
      vore det icke på grund av löfte.  Men åt Abraham har Gud skänkt
      det genom ett löfte.

 19.  Vartill tjänade då lagen?  Jo, på det att överträdelserna skulle
      komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess
      att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit
      givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en
      medlares hand.
 20.  Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda.
      Men Gud är en.

 21.  Är då lagen emot Guds löften?  Bort det!  Om en lag hade blivit
      given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten
      verkligen komma av lagen.
 22.  Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att
      det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem
      till del som tro.

 23.  Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i
      förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle
      uppenbaras.
 24.  Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi
      skola bliva rättfärdiga av tro.
 25.  Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare.
 26.  Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus;
 27.  ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt
      eder Kristus.
 28.  Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är
      icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.
 29.  Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd,
      arvingar enligt löftet.

[https://runeberg.org/bibeln/48_04.html]
               Paulus' brev till galaterna, 4 Kapitlet

                 Fordom, när vi voro barn, trälade vi
                 under falska gudamakter, men Gud har
               frigjort oss och upptagit oss till sina
               barn.  Galaterna böra taga vara på denna
                sin frihet och behålla samma sinnelag
               mot aposteln som förr, utan att låta sig
                 vilseledas av andra.  Träldomen under
                lagen och friheten i Kristus hava sina
                     förebilder i Hagar och Sara.

  1.  Vad jag vill säga är detta: Så länge arvingen är barn, finnes
      ingen skillnad mellan honom och en träl, fastän han är herre
      över alla ägodelarna;
  2.  ty han står under förmyndare och förvaltare, intill den tid som
      fadern har bestämt.
  3.  Sammalunda höllos ock vi, när vi voro barn, i träldom under
      världens »makter»[1].
  4.  Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna
      och ställd under lagen,
  5.  för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi
      skulle få söners rätt.
  6.  Och eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin
      Sons Ande, som ropar: »Abba!  Fader!»
  7.  Så är du nu icke mer träl, utan son; och är du son, så är du ock
      arvinge, insatt därtill av Gud.

  8.  Förut, innan I ännu känden Gud, voren I trälar under gudar som
      till sitt väsende icke voro gudar.
  9.  Men nu, sedan I haven lärt känna Gud och, vad mer är, haven
      blivit kända av Gud, huru kunnen I nu vända tillbaka till de
      svaga och arma »makter», under vilka I åter på nytt viljen bliva
      trälar?
 10.  I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och
      år.  --
 11.  Jag är bekymrad för eder och fruktar att jag till äventyrs har
      arbetat förgäves för eder.

 12.  Jag beder eder, mina bröder: Bliven såsom jag är, eftersom jag
      har blivit såsom I voren.  I haven icke gjort mig något för när.
 13.  I veten ju att det var på grund av kroppslig svaghet som jag
      första gången kom att förkunna evangelium för eder.
 14.  Och fastän mitt kroppsliga tillstånd då väl hade kunnat innebära
      en frestelse för eder, så sågen I det ändå icke med ringaktning
      eller leda, utan togen emot mig såsom en Guds ängel, ja, såsom
      Kristus Jesus själv.
 15.  När hör man eder nu prisa eder saliga?  Det vittnesbördet kan
      jag nämligen giva eder, att I då, om så hade varit möjligt,
      skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig.
 16.  Så har jag då blivit eder ovän därigenom att jag säger eder
      sanningen!
 17.  Man söker med iver att vinna eder för sig, men icke med en god
      iver; nej, del vilja avspärra eder från andra, för att I med så
      mycket större iver skolen hålla eder till dem.
 18.  Och det är nu gott att I bliven omfattade med ivrig omsorg, i en
      god sak, alltid, och icke allenast när jag är tillstädes hos
      eder,
 19.  I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet,
      intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder.
 20.  Jag skulle önska att jag just nu vore hos eder och kunde göra
      min röst rätt bevekande.  Ty jag vet mig knappt någon råd med
      eder.

 21.  Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad
      lagen säger?
 22.  Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin
      tjänstekvinna, och en med sin fria hustru.
 23.  Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den
      fria hustruns son är född i kraft av löftet.
 24.  Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna
      två förbund.  Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder
      sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar.
 25.  Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot
      det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom.
 26.  Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är vår
      moder.
 27.  Så är ju skrivet:
        »Jubla, du ofruktsamma,
        du som icke föder barn;
        brist ut och ropa,
        du som icke bliver moder,
        Ty den ensamma skall hava många barn,
        flera än den som har man.»
 28.  Och I, mina bröder, ären löftets barn, likasom Isak var.
 29.  Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet
      förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.
 30.  Dock, vad säger skriften?  »Driv ut tjänstekvinnan och hennes
      son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den
      fria hustruns son.»

 31.  Alltså, mina bröder, vi äro icke barn av en tjänstekvinna, utan
      av den fria hustrun.

[1]  Se Makter i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/48_05.html]
               Paulus' brev till galaterna, 5 Kapitlet

           Paulus varnar galaterna för judiskt lagväsende:
               de äro ju kallade till frihet, dock icke
               till en frihet i köttsligt sinne och med
                 köttets gärningar, utan till ett liv
                 under Andens ledning och med Andens
                              gärningar.

  1.  För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss.  Stån
      därför fasta, och låten icke något nytt träldomsok läggas på
      eder.

  2.  Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låten omskära eder, så
      bliver Kristus eder till intet gagn.
  3.  Och för var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter att
      han är pliktig att fullgöra hela lagen.
  4.  I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva
      rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden.
  5.  Vi vänta nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet som är
      vårt hopp.
  6.  Ty i Kristus Jesus betyder det intet huruvida någon är omskuren
      eller oomskuren; allt beror på huruvida han har en tro som är
      verksam genom kärlek.

  7.  I begynten edert lopp väl.  Vem har nu lagt hinder i eder väg,
      så att I icke mer lyden sanningen?
  8.  Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat eder.
  9.  Litet surdeg syrar hela degen.
 10.  För min del har jag i Herren den tillförsikten till eder, att I
      icke häri skolen tänka på annat sätt; men den som vållar
      förvirring bland eder, han skall bära sin dom, vem han än må
      vara.
 11.  Om så vore, mina bröder, att jag själv ännu predikade
      omskärelse, varför skulle jag då ännu alltjämt lida förföljelse?
      Då vore ju korsets stötesten röjd ur vägen.  --
 12.  Jag skulle önska att de män som uppvigla eder läte omskära sig
      ända till avstympning.

 13.  I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke
      friheten så, att köttet får något tillfälle.  Fastmer mån I
      tjäna varandra genom kärleken.
 14.  Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen
      detta: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
 15.  Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till,
      att I icke bliven uppätna av varandra.

 16.  Vad jag vill säga är detta: Vandren i ande, så skolen I
      förvisso icke göra vad köttet har begärelse till.
 17.  Ty köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet; de två
      ligga ju i strid med varandra, för att hindra eder att göra vad
      I viljen.
 18.  Men om I drivens av ande, så stån I icke under lagen.

 19.  Men köttets gärningar äro uppenbara: de äro otukt, orenhet,
      lösaktighet,
 20.  avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede,
      genstridighet, tvedräkt, partisöndring,
 21.  missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant,
      varom jag säger eder i förväg, såsom jag redan förut har sagt,
      att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel.

 22.  Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet,
      godhet, trofasthet,
 23.  saktmod, återhållsamhet.  Mot sådant är icke lagen.
 24.  Och de som höra Kristus Jesus till hava korsfäst sitt kött
      tillika med dess lustar och begärelser.

 25.  Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss ock vandra i ande.
 26.  Låtom oss icke söka fåfänglig ära, i det att vi utmana varandra
      och avundas varandra.

[https://runeberg.org/bibeln/48_06.html]
               Paulus' brev till galaterna, 6 Kapitlet

                  Förmaningar.  Återblick på brevets
                       huvudtanke.  Slutönskan.

  1.  Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en
      försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta
      honom i saktmods ande.  Och du må hava akt på dig själv, att
      icke också du bliver frestad.
  2.  Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.
  3.  Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så
      bedrager han sig själv.
  4.  Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta
      sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter
      vad andra äro.
  5.  Ty var och en har sin egen börda att bära.

  6.  Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar
      honom få del med sig i allt gott.

  7.  Faren icke vilse.  Gud låter icke gäcka sig.  Ty vad människan
      sår, det skall hon ock skörda.
  8.  Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda
      förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden
      skörda evigt liv.
  9.  Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi
      icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår
      skörd.
 10.  Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var
      man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.

 11.  Sen här med vilka stora bokstäver jag egenhändigt skriver till
      eder!

 12.  Alla de som eftersträva ett gott anseende här i köttet, de vilja
      nödga eder till omskärelse, detta allenast för att de själva
      skola undgå att bliva förföljda för Kristi kors' skull.
 13.  Ty icke ens dessa omskurna själva hålla lagen.  Nej, det är för
      att kunna berömma sig av edert kött som de vilja att I skolen
      låta omskära eder.
 14.  Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig
      av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket
      världen för mig är korsfäst, och jag för världen.
 15.  Ty det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren;
      allt beror på huruvida han är en ny skapelse.
 16.  Och över alla dem som komma att vandra efter detta rättesnöre,
      över dem vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.

 17.  Må nu ingen härefter vålla mig oro; ty jag bär Jesu märken på
      min kropp.

 18.  Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande, mina bröder.
      Amen.

[https://runeberg.org/bibeln/49_01.html]
               Paulus' brev till efesierna, 1 Kapitlet

                 Paulus hälsar de kristna till vilka
                 brevet är ställt, lovar Gud för den
               välsignelse som genom Kristus har kommit
                  både judar och hedningar till del,
               tackar Gud för det goda han har hört om
               församlingen och beder för denna, talar
                        om Kristi upphöjelse.

  1.  Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, hälsar de heliga
      som bo i Efesus[1], de i Kristus Jesus troende.
  2.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
      Jesus Kristus.

  3.  Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som i
      Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga
      välsignelse,
  4.  såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i
      honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig.
  5.  Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig,
      genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag,
  6.  den nådeshärlighet till pris, varmed han har benådat oss i den
      älskade.
  7.  I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra
      synder, efter hans nåds rikedom.
  8.  Och denna nåd har han i överflödande mått låtit komma oss till
      del, med all vishet och allt förstånd,
  9.  i det att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, enligt
      det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv,
 10.  om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd,
      det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i
      himmelen och på jorden.
 11.  I honom hava vi ock undfått vår arvslott, vi som förut voro
      bestämda därtill genom dens beslut, som verkar allting efter sin
      egen viljas råd.
 12.  Så skulle vi, hans härlighet till pris, vara de som i Kristus
      redan i förväg hava ägt ett hopp.
 13.  I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord,
      eder frälsnings evangelium, ja, i honom haven I, sedan I nu ock
      haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade
      helige Ande,
 14.  vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans
      egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris.

 15.  Sedan jag fick höra om eder tro i Herren Jesus och om eder
      kärlek till alla de heliga,
 16.  har därför jag å min sida icke upphört att tacka Gud för eder,
      när jag tänker på eder i mina böner.
 17.  Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens
      Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till
      kunskap om sig,
 18.  och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån
      hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på
      härlighet hans arv är bland de heliga,
 19.  och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro -- allt
      i enlighet med den väldiga styrkas kraft,
 20.  varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom
      från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska
      världen,
 21.  över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och
      herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna
      tidsålder, utan ock i den tillkommande.
 22.  »Allt lade han under hans fötter.»

      Och honom gav han åt församlingen till att vara ett huvud över
      allting --
 23.  åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom
      som uppfyller allt i alla.

[1]  Se Nya testamentets text i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/49_02.html]
               Paulus' brev till efesierna, 2 Kapitlet

               Judars och hedningars lika delaktighet i
                      frälsningen genom Kristus.

  1.  Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de
      överträdelser och synder
  2.  i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders
      sätt, i det I följden fursten över luftens härsmakt, över den
      andemakt som nu är verksam i de ohörsamma.
  3.  Bland dessa voro förut också vi allasammans, där vi vandrade i
      vårt kötts begärelser och gjorde vad köttet och sinnet ville;
      och vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi likasom
      de andra.
  4.  Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks
      skull, varmed han har älskat oss,
  5.  gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra
      synder.  Av nåd ären I frälsta!
  6.  Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den
      himmelska världen, i Kristus Jesus,
  7.  för att i de kommande tidsåldrarna bevisa sin nåds översvinnliga
      rikedom, genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
  8.  Ty av nåden ären I frälsta genom tro -- och det icke av eder
      själva, Guds gåva är det --
  9.  icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
 10.  Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda
      gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i
      dem[1].

 11.  Kommen därför ihåg att I förut, I som voren hedningar i köttet
      och bleven kallade oomskurna av dem som kallas omskurna, efter
      den omskärelse som med händer göres på köttet --
 12.  kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus,
      voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för
      löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen.
 13.  Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I, som förut voren
      fjärran, kommit nära, i och genom Kristi blod.
 14.  Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit
      ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.
 15.  Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han
      skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda
      frid,
 16.  och för att han skulle åt dem båda, förenade i en enda kropp,
      skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin
      person dödat ovänskapen.
 17.  Och han har kommit och har förkunnat det glada budskapet om frid
      för eder, I som voren fjärran, och om frid för dem som voro
      nära.
 18.  Ty genom honom hava vi, de ena såväl som de andra, i en och
      samme Ande tillträde till Fadern.

 19.  Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven
      medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk,
 20.  uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där
      hörnstenen är Kristus Jesus själv,
 21.  i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer
      upp till ett heligt tempel i Herren.
 22.  I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds
      boning, i Anden.

[1]  Eller: Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda
     gärningar; till att vandra i sådana har ju Gud förut berett oss.

[https://runeberg.org/bibeln/49_03.html]
               Paulus' brev till efesierna, 3 Kapitlet

                   Paulus talar om sin kallelse att
                  förkunna Kristi hemlighet, den att
                hedningarna, likaväl som judarna, äro
                 delaktiga i löftet om frälsning; han
                  beder Gud om församlingens andliga
                              tillväxt.

  1.  Fördenskull böjer jag mina knän, jag Paulus, som till gagn för
      eder, I hedningar, är Kristi Jesu fånge.
  2.  I haven väl hört om det nådesuppdrag av Gud, som är mig givet
      för eder räkning,
  3.  huru genom uppenbarelse den hemlighet blev för mig kungjord,
      varom jag ovan har i korthet skrivit.
  4.  Och när I läsen detta, kunnen I därav förstå vilken insikt jag
      har i Kristi hemlighet,
  5.  som under förgångna släktens tider icke hade blivit kungjord för
      människors barn, såsom den nu genom andeingivelse har blivit
      uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter.
  6.  Jag menar den hemligheten, att hedningarna i Kristus Jesus äro
      våra medarvingar och jämte oss lemmar i en och samma kropp och
      jämte oss delaktiga i löftet -- detta genom evangelium,
  7.  vars tjänare jag har blivit i följd av den Guds nåds gåva som
      blev mig given genom hans mäktiga kraft.
  8.  Ja, åt mig, den ringaste bland alla heliga, blev den nåden given
      att för hedningarna förkunna evangelium om Kristi outrannsakliga
      rikedom,
  9.  och att lägga i dagen huru det rådslut har blivit utfört, som
      tidsåldrarna igenom hade såsom en hemlighet varit fördolt i Gud,
      alltings skapare.
 10.  Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom
      församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och
      väldigheterna i den himmelska världen.
 11.  Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det
      som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre.
 12.  Och i honom kunna vi med tillförsikt frimodigt träda fram, genom
      tron på honom.
 13.  Därför beder jag eder att icke fälla modet vid mina lidanden för
      eder; de lända ju eder till ära.

 14.  Fördenskull böjer jag mina knän för Fadern --
 15.  honom från vilken allt vad fader heter i himmelen och på jorden
      har sitt namn --
 16.  och beder att han ville efter sin härlighets rikedom förläna
      eder, att I genom hans Ande växen till i kraft till eder
      invärtes människa,
 17.  och att Kristus genom tron må bo i edra hjärtan, och att I mån
      vara rotade och grundade i kärleken,
 18.  så att I, tillika med alla de heliga, till fullo förmån fatta
      vad bredden och längden och höjden och djupet är
 19.  och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap.  Ty så
      skolen I bliva helt uppfyllda av all Guds fullhet.

 20.  Men honom, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi
      bedja eller tänka, efter den kraft som är verksam i oss,
 21.  honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla
      släkten igenom i evigheternas evighet, amen.

[https://runeberg.org/bibeln/49_04.html]
               Paulus' brev till efesierna, 4 Kapitlet

               Förmaning att bevara Andens enhet under
               all olikhet i Andens gåvor, och att icke
               vandra såsom hedningarna, utan såsom det
                 höves dem som hava avlagt den gamla
                  människan och iklätt sig den nya.

  1.  Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra
      en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått,
  2.  med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven
      fördrag med varandra i kärlek
  3.  och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens
      band:
  4.  en[1] kropp och en[1] Ande, likasom I ock bleven kallade till
      att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse --
  5.  en[1] Herre, en[1] tro, ett[1] dop, en[1] Gud, som är allas Fader,
  6.  han som är över alla, genom alla och i alla.

  7.  Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter
      som Kristus tillmätte honom sin gåva.
  8.  Därför heter det:

        »Han for upp i höjden,
        han tog fångar,
        han gav människorna gåvor.»

  9.  Men detta ord »han for upp», vad innebär det, om icke att han
      förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder?
 10.  Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar,
      för att han skulle uppfylla allt.
 11.  Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter,
      somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.
 12.  Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt
      tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp,
 13.  till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och
      i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva
      fullvuxna, intill Kristi fullhet.
 14.  Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas
      omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga
      spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga
      anslag.
 15.  Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i
      kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
 16.  Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva
      uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får
      sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som
      är avmätt efter var särskild dels uppgift.

 17.  Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren,
      att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet
      vandra,
 18.  hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem
      genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till
      förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud.
 19.  Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så
      att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar.
 20.  Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus,
 21.  om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom,
      som sanning är i Jesus:
 22.  att I -- då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel --
      haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att
      följa sina begärelsers bedrägliga lockelser,
 23.  och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne,
 24.  och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad
      till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.

 25.  Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra,
      eftersom vi äro varandras lemmar.
 26.  »Vredgens, men synden icke»; låten icke solen gå ned över eder
      vrede,
 27.  och given icke djävulen något tillfälle.
 28.  Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre, och
      uträtte med sina händer vad gott är, så att han har något varav
      han kan dela med sig åt den som lider brist.
 29.  Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som
      är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver
      till välsignelse för dem som höra det.
 30.  Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom
      ett insegel, för förlossningens dag.
 31.  All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och
      smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran ifrån eder.
 32.  Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten
      varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder.

5:1. [2]
5:2. [2]

[1]  Ord markerade med denna fotnot är skrivna i kursiv stil i den
     tryckta upplagan.  --Red för den elektroniska upplagan.
[2]  Ef 5:1--2 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för den
     elektroniska utgåvan.

[https://runeberg.org/bibeln/49_05.html]
  1.  Bliven alltså Guds efterföljare, såsom hans älskade barn,
  2.  och vandren i kärlek, såsom Kristus älskade eder och utgav sig
      själv för oss till en gåva och ett offer, »Gud till en
      välbehaglig lukt».

               Paulus' brev till efesierna, 5 Kapitlet

                   Förmaningar att undfly mörkrets
               gärningar och vandra såsom ljusets barn.
                  Äkta makars plikter mot varandra.

  3.  Men otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet
      skolen I, såsom det anstår heliga, icke ens låta nämnas bland
      eder,
  4.  ej heller ohöviskt väsende och dåraktigt tal och gyckel; sådant
      är otillbörligt.  Låten fastmer tacksägelse höras.
  5.  Ty det bören I veta, och det insen I också själva, att ingen
      otuktig eller oren människa har arvedel i Kristi och Guds rike,
      ej heller någon girig, ty en sådan är en avgudadyrkare.
  6.  Låten ingen bedraga eder med tomma ord; ty för sådana synder
      kommer Guds vrede över de ohörsamma.
  7.  Haven alltså ingen del i sådant.
  8.  I voren ju förut mörker, men nu ären I ljus i Herren; vandren då
      såsom ljusets barn.
  9.  Ty ljusets frukt består i allt vad godhet och rättfärdighet och
      sanning är.
 10.  Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för
      Herren.
 11.  Och haven ingen delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva
      någon frukt, utan avslöjen dem fastmer.
 12.  Vad av sådana människor i hemlighet förövas, därom är det
      skamligt till och med att tala;
 13.  men alltsammans bliver uppenbart, när det avslöjas genom ljuset.
      Ty varhelst något bliver uppenbart, där är ljus.
 14.  Därför heter det:
        »Vakna upp, du som sover,
        och stå upp ifrån de döda,
        så skall Kristus lysa fram för dig.»

 15.  Sen därför noga till, huru I vandren: att I vandren icke såsom
      ovisa människor, utan såsom visa;
 16.  och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle.  Ty tiden är ond.
 17.  Varen alltså icke oförståndiga, utan förstån vad som är Herrens
      vilja.

 18.  Och dricken eder icke druckna av vin; ty därav kommer ett
      oskickligt leverne.  Låten eder fastmer uppfyllas av ande,
 19.  och talen till varandra i psalmer och lovsånger och andliga
      visor, och sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan,
 20.  och tacken alltid Gud och Fadern för allt, i vår Herres, Jesu
      Kristi, namn.

 21.  Underordnen eder varandra i Kristi fruktan.

 22.  I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder
      Herren;
 23.  ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens
      huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare.
 24.  Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock
      hustrurna i allt underordna sig sina män.

 25.  I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat
      församlingen och utgivit sig själv för henne
 26.  till att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad,
      i kraft av ordet.
 27.  Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i
      härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer
      skulle hon vara helig och ostrafflig.
 28.  På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då
      dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han
      älskar sig själv.
 29.  Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och
      omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen,
 30.  eftersom vi äro lemmar av hans kropp.
 31.  »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
      hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.»  --
 32.  Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke
      på Kristus och församlingen.
 33.  Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru
      såsom sig själv; men hustrun å sin sida skall visa sin man
      vördnad.

[https://runeberg.org/bibeln/49_06.html]
               Paulus' brev till efesierna, 6 Kapitlet

                   Barns, föräldrars, tjänares och
                    husbönders plikter.  De heligas
                vapenrustning och kamp.  Förmaning till
                     bön.  Slutord och slutönskan.

  1.  I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren, ty detta är rätt
      och tillbörligt.
  2.  »Hedra din fader och din moder.»  Det är ju först detta bud som
      har ett löfte med sig:
  3.  »för att det må gå dig väl och du må länge leva på jorden».

  4.  Och I fäder, reten icke edra barn till vrede, utan fostren dem i
      Herrens tukt och förmaning.

  5.  I tjänare, varen edra jordiska herrar lydiga, med fruktan och
      bävan, av uppriktigt hjärta, såsom gällde det Kristus;
  6.  icke med ögontjänst, av begär att behaga människor, utan såsom
      Kristi tjänare, som av hjärtat göra Guds vilja;
  7.  och gören eder tjänst med villighet, såsom tjänaden I Herren och
      icke människor.
  8.  I veten ju att vad gott var och en gör, det skall han få igen av
      Herren, vare sig han är träl eller fri.

  9.  Och I herrar, handlen på samma sätt mot dem, och upphören att
      bruka hårda ord; I veten ju att i himmelen finnes den som är
      Herre över både dem och eder, och att hos honom icke finnes
      anseende till personen.

 10.  För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga
      kraft.
 11.  Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla
      stånd emot djävulens listiga angrepp.
 12.  Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och
      blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som
      råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.
 13.  Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen
      stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt,
      behålla fältet.
 14.  Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och
      »varen iklädda rättfärdighetens pansar»,
 15.  och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som
      fridens evangelium giver.
 16.  Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den
      ondes alla brinnande pilar.
 17.  Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som
      är Guds ord.

 18.  Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt
      bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet
      och ständig bön för alla de heliga.
 19.  Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas, och att det jag
      skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör
      evangelii hemlighet,
 20.  för vars skull jag är ett sändebud i kedjor; ja, bedjen att jag
      må frimodigt tala därom med de rätta orden.

 21.  Men för att ock I skolen få veta något om mig, huru det går mig,
      kommer Tykikus, min älskade broder och trogne tjänare i Herren,
      att underrätta eder om allt.
 22.  Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta huru
      det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.

 23.  Frid vare med bröderna och kärlek tillika med tro, från Gud,
      Fadern, och Herren Jesus Kristus.
 24.  Nåd vare med alla som älska vår Herre Jesus Kristus -- nåd i
      oförgängligt liv.

[https://runeberg.org/bibeln/50_01.html]
               Paulus' brev till filipperna, 1 Kapitlet

                 Paulus hälsar de kristna i Filippi,
               tackar Gud för deras arbete i evangelii
                 tjänst, beder för dem, talar om huru
               hans fångenskap har länt till evangelii
                framgång, om ock evangelium av somliga
                  predikas i orent sinne; hoppas att
               Kristus skall bliva förhärligad i honom,
               vare sig han får dö eller han skall leva
               kvar till församlingens fromma; uppmanar
                   till endräkt och ståndaktighet.

  1.  Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, hälsa alla de heliga i
      Kristus Jesus som bo i Filippi, tillika med
      församlingsföreståndare och församlingstjänare.
  2.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
      Jesus Kristus.

  3.  Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder,
  4.  i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder
      alla.
  5.  Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu,
      haven deltagit i arbetet för evangelium.
  6.  Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett
      gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag.
  7.  Och det är ju rätt och tillbörligt att jag tänker så om eder
      alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag
      försvarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom
      alla med mig delaktiga i nåden.
  8.  Ty Gud är mitt vittne, han vet huru jag längtar efter eder alla
      med Kristi Jesu kärlek.
  9.  Och därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer
      överflöda av kunskap och förstånd i allt,
 10.  så att I kunnen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva
      rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag,
 11.  och bliva rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom
      Jesus Kristus, Gud till ära och pris.

 12.  Jag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har
      vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång.
 13.  Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och
      för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor;
 14.  och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så
      frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga
      oförskräckt förkunna Guds ord.

 15.  Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika
      Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja.
 16.  Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är
      satt till att försvara evangelium.
 17.  De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent
      sinne, i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare
      bedrövelse i mina bojor.
 18.  Vad mer?  Kristus bliver dock på ena eller andra sättet
      förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet;
      och däröver gläder jag mig.  Ja, jag skall ock framgent få
      glädja mig;
 19.  ty jag vet att detta skall lända mig till frälsning, genom eder
      förbön och därigenom att Jesu Kristi Ande förlänas mig.
 20.  Det är nämligen min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall
      komma på skam, utan att Kristus, nu såsom alltid, skall av mig
      med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske
      genom liv eller genom död.
 21.  Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig
      en vinning.
 22.  Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete
      som bär frukt, vilketdera skall jag då välja?  Det kan jag icke
      säga.
 23.  Jag drages åt båda hållen.  Ty väl åstundar jag att bryta upp
      och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre;
 24.  men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.
 25.  Och då jag är förvissad härom, vet jag att jag skall leva kvar
      och förbliva hos eder alla, eder till förkovran och glädje i
      tron,
 26.  för att eder berömmelse skall överflöda i Kristus Jesus, i fråga
      om mig, därigenom att jag ännu en gång kommer till eder.

 27.  Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium,
      så att jag -- vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag
      förbliver frånvarande -- får höra om eder att I stån fasta i en
      och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på
      evangelium,
 28.  utan att i något stycke låta skrämma eder av motståndarna.  Ty
      att I så skicken eder är för dem ett vittnesbörd om att de
      själva gå mot fördärvet, men att I skolen bliva frälsta, och
      detta av Gud.
 29.  Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan
      ock att lida för hans skull,
 30.  i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu
      hören att jag har.

[https://runeberg.org/bibeln/50_02.html]
               Paulus' brev till filipperna, 2 Kapitlet

                Paulus uppmanar till endräkt och till
                 ödmjukhet efter Kristi föredöme samt
               till allvarlig strävan efter frälsning;
                  säger sig vilja sända Timoteus och
                      Epafroditus till Filippi.

  1.  Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap
      i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något,
  2.  gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till
      sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade,
  3.  fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära.
      Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än
      sig själv.
  4.  Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en
      också på andras.

  5.  Varen så till sinnes som Kristus Jesus var[1],
  6.  han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten
      med Gud såsom ett byte,
  7.  utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när
      han kom i människogestalt.  Så befanns han i utvärtes måtto vara
      såsom en människa
  8.  och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden
      på korset.
  9.  Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom
      det namn som är över alla namn
 10.  för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i
      himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under
      jorden,
 11.  och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära,
      att Jesus Kristus är Herre.

 12.  Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga,
      så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder
      frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var
      närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande.
 13.  Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att
      hans goda vilja skall ske.
 14.  Gören allt utan att knorra och tveka,
 15.  så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt
      ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom
      himlaljus i världen,
 16.  i det att I hållen fast vid livets ord.  Bliven mig så till
      berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke
      har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.
 17.  Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när
      jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder
      tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje.
 18.  Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje.

 19.  Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till
      eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör
      om eder.
 20.  Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så
      uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder.
 21.  Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus
      till.
 22.  Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har
      verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader.
 23.  Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se
      huru det går med min sak.
 24.  Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få
      komma.

 25.  Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern
      Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder,
      honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna
      åt mig vad jag kunde behöva.
 26.  Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I
      haven hört honom vara sjuk.
 27.  Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud
      förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan
      också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på
      bedrövelse.
 28.  Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för
      att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv
      därigenom skall få lättnad i min bedrövelse.
 29.  Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen
      sådana män i ära.
 30.  Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte
      sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst
      som jag måste sakna från eder personligen.

[1]  Eller: Haven i edert förhållande till varandra samma sinne som I
     haven i Kristus Jesus, vilken var till osv.

[https://runeberg.org/bibeln/50_03.html]
               Paulus' brev till filipperna, 3 Kapitlet

               Paulus varnar för judekristna irrlärare.
                 Själv räknar han den förmånsrätt han
                kunde hava såsom israelit för intet, i
               jämförelse med kunskapen om Kristus.  Mot
                det målet jagar han, och han uppmanar
                  filipperna att följa honom efter.

  1.  För övrigt, mina bröder, glädjen eder i Herren.  Att skriva till
      eder detsamma som förut, det räknar jag icke för något besvär,
      och det är för eder tryggare.

  2.  Given akt på de hundarna, given akt på de onda arbetarna, given
      akt på »de sönderskurna».
  3.  Ty vi äro »de omskurna», vi som genom Guds Ande tjäna Gud och
      berömma oss av Kristus Jesus och icke förtrösta på köttet --
  4.  fastän jag för min del väl också kunde hava skäl att förtrösta
      på köttet.  Ja, om någon menar sig kunna förtrösta på köttet, så
      kan jag det ännu mer,
  5.  jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är
      av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av
      hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé,
  6.  i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare, i fråga
      om rättfärdighet -- den som vinnes i kraft av lagen -- varit en
      ostrafflig man.
  7.  Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi
      skull räknat såsom en förlust.
  8.  Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt
      mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.  Ty det är för
      hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar
      det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus
  9.  och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den
      som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom
      tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron.
 10.  Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få
      känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik
      genom en död sådan som hans,
 11.  om jag så skulle kunna nå fram till uppståndelsen från de döda.

 12.  Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit
      fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv
      har blivit vunnen av Kristus Jesus.
 13.  Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit
      det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och
      sträcker mig mot det som är framför mig
 14.  och jagar mot målet, för att få den segerlön som hålles framför
      oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus.

 15.  Må därför vi alla som äro »fullkomliga» hava ett sådant
      tänkesätt.  Men om så är, att I i något stycke haven andra
      tankar, så skall Gud också däröver giva eder klarhet.
 16.  Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss
      vandra vidare på samma väg.

 17.  Mina bröder, varen ock I mina efterföljare, och sen på dem som
      vandra på samma sätt som jag, eftersom I ju haven oss till
      föredöme.
 18.  Ty det är såsom jag ofta har sagt eder och nu åter måste säga
      under tårar: många vandra såsom fiender till Kristi kors,
 19.  och deras ände är fördärv; de hava buken till sin Gud och söka
      sin ära i det som är deras skam, och deras sinne är vänt till
      det som hör jorden till.
 20.  Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta
      vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare,
 21.  vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver
      lik hans härlighetskropp -- genom den kraft varmed han ock kan
      underlägga sig allt.

[https://runeberg.org/bibeln/50_04.html]
               Paulus' brev till filipperna, 4 Kapitlet

                    Förmaningar.  Tacksägelser till
                  filipperna för deras kärleksgåva.
                      Hälsningar och slutönskan.

  1.  Därför, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och
      min krona, stån fasta i Herren med detta sinne, I mina älskade.

  2.  Evodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att de skola vara
      ens till sinnes i Herren.
  3.  Ja, också till dig, min Synsygus -- du som med rätta bär det
      namnet[1] -- har jag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty
      jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de såväl som
      Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i
      livets bok.

  4.  Glädjen eder i Herren alltid.  Åter vill jag säga: Glädjen eder.
  5.  Låten edert saktmod bliva kunnigt för alla människor.  Herren
      är nära!

  6.  Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar
      bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse.
  7.  Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra
      hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus.

  8.  För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad
      rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad
      dygd heter, och allt som förtjänar att prisas -- tänken på allt
      sådant.
  9.  Detta, som I haven lärt och inhämtat och haven hört av mig och
      sett hos mig, det skolen I göra; och så skall fridens Gud vara
      med eder.

 10.  Det har varit för mig en stor glädje i Herren att I nu omsider
      haven kommit i en så god ställning, att I haven kunnat tänka på
      mitt bästa.  Dock, I tänkten nog också förut därpå, men I haden
      icke tillfälle att göra något.
 11.  Icke som om jag härmed ville säga att något har fattats mig; ty
      jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag
      är.
 12.  Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i
      överflöd.  Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst
      är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig;
      jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist.
 13.  Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.

 14.  Dock gjorden I väl däri att I visaden mig deltagande i mitt
      betryck.
 15.  I veten ju ock själva, I filipper, att under evangelii första
      tid, då när jag hade dragit bort ifrån Macedonien, ingen annan
      församling än eder trädde i sådan förbindelse med mig, att
      räkning kunde föras över »utgivet och mottaget».
 16.  Ty medan jag ännu var i Tessalonika, sänden I mig både en och
      två gånger vad jag behövde.  --
 17.  Icke som om jag skulle åstunda själva gåvan; nej, vad jag
      åstundar är en sådan frukt därav, som rikligen kommer eder
      själva till godo.
 18.  Jag har nu fått ut allt, och det i överflödande mått.  Jag har
      fullt upp, sedan jag av Epafroditus har mottagit eder gåva, »en
      välbehaglig lukt», ett offer som täckes Gud och behagar honom
      väl.
 19.  Så skall ock min Gud, efter sin rikedom, i fullt mått och på
      ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven.
 20.  Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter.
      Amen.

 21.  Hälsen var och en av de heliga i Kristus Jesus.  De bröder som
      äro här hos mig hälsa eder.
 22.  Alla de heliga hälsa eder, först och främst de som höra till
      kejsarens hus.

 23.  Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.

[1]  Synsygus betyder medhjälpare.

[https://runeberg.org/bibeln/51_01.html]
               Paulus' brev till kolosserna, 1 Kapitlet

                 Paulus hälsar de kristna i Kolosse,
                 tackar Gud för deras tro och kärlek,
                  beder för deras fortgående andliga
               tillväxt, vittnar om Kristus såsom Guds
               avbild, församlingens huvud och den som
               skaffar försoning med Gud; talar om vad
                 han själv har lidit för församlingen
                under förkunnandet av evangelii stora
                              hemlighet.

  1.  Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
      Timoteus,
  2.  hälsar de heliga som bo i Kolosse, de troende bröderna i
      Kristus.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader.

  3.  Vi tacka Gud, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, alltid för eder i
      våra böner,
  4.  ty vi hava hört om eder tro i Kristus Jesus och om den kärlek
      som I haven till alla de heliga;
  5.  vi tacka honom för det hopps skull, som är förvarat åt eder i
      himmelen.  Om detta hopp haven I redan förut fått höra, genom
      sanningens ord i det evangelium
  6.  som har kommit till eder, likasom det ock är att finna överallt
      i världen och där bär frukt och växer till, på samma sätt som
      det har gjort bland eder, allt ifrån den dag, då I hörden det
      och lärden i sanning känna Guds nåd.
  7.  Det var ju en sådan undervisning I mottogen av Epafras, vår
      älskade medtjänare, som i vårt ställe är eder en trogen Kristi
      tjänare;
  8.  det är också han som för oss har omtalat eder kärlek i Anden.

  9.  Allt ifrån den dag då vi fingo höra härom, hava vi därför, å vår
      sida, icke upphört att bedja för eder och bönfalla om att I mån
      bliva uppfyllda av kunskap om Guds vilja, i allt slags andlig
      vishet och andligt förstånd.
 10.  Så skolen I kunna föra en vandel som är värdig Herren, honom i
      allt till behag, och genom kunskapen om Gud bära frukt och växa
      till i allt gott verk.
 11.  Och genom hans härliga makt skolen I på allt sätt uppfyllas av
      kraft till att bevisa ståndaktighet och tålamod i allt;
 12.  och I skolen med glädje tacka Fadern, som har gjort eder
      skickliga till delaktighet i den arvslott som de heliga hava i
      ljuset.
 13.  Ty han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin
      älskade Sons rike.

 14.  I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder,
 15.  i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före
      allt skapat.
 16.  Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl
      som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och
      väldigheter i andevärlden.  Alltsammans har blivit skapat genom
      honom och till honom.
 17.  Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i
      honom.
 18.  Och han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är
      begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda.  Så skulle han i allt
      vara den främste.

 19.  Ty det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom
 20.  och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet
      på hans kors hade berett frid.  Ja, genom honom skulle så ske
      med allt vad på jorden och i himmelen är.

 21.  Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom
      edert sinnelag hans fiender, i det att I gjorden vad ont var,
 22.  också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska
      kropp, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig
      heliga och obefläckade och ostraffliga --
 23.  om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att
      låta rubba eder från det hopp som tillbjudes oss i evangelium,
      det evangelium som I haven hört, och som blivit predikat bland
      allt skapat under himmelen, det vars tjänare jag, Paulus, har
      blivit.

 24.  Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för eder; och vad som
      fattas i det mått av Kristus-bedrövelser som jag i mitt kött
      måste utstå, det uppfyller jag nu för hans kropp, som är
      församlingen.
 25.  Ty dennas tjänare har jag blivit, i enlighet med det uppdrag av
      Gud, som har blivit mig givet, att jag nämligen överallt skall
      för eder förkunna Guds ord,
 26.  den hemlighet som tidsåldrar och släkten igenom hade varit
      fördold, men som nu har blivit uppenbarad för hans heliga.
 27.  Ty för dem ville Gud kungöra huru rik på härlighet den är bland
      hedningarna, denna hemlighet, vilken är »Kristus i eder, vårt
      härlighetshopp».
 28.  Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa
      och undervisa var människa med all vishet, för att kunna ställa
      fram var människa såsom fullkomlig i Kristus.
 29.  Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans
      kraft, som mäktigt verkar i mig.

[https://runeberg.org/bibeln/51_02.html]
               Paulus' brev till kolosserna, 2 Kapitlet

                Förmaning att hålla sig till Kristus.
                Varning för falska läror, för träldom
                 under människobud, för ängladyrkan.
                   Föreskrifter rörande mat m. m.

  1.  Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att
      utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de
      andra som icke personligen hava sett mitt ansikte.
  2.  Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att
      de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full
      förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds
      hemlighet, vilken är Kristus;
  3.  ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter
      fördolda.
  4.  Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert
      tal.
  5.  Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i
      anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som
      råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på
      Kristus.

  6.  Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i
      honom
  7.  och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och
      befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått,
      och överflöden i tacksägelse.
  8.  Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom
      sin tomma och bedrägliga »vishetslära», i det att han åberopar
      fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens
      »makter»[1] och icke till Kristus.
  9.  Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen,
 10.  och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom
      som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter.

 11.  I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som
      icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda
      eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus.
 12.  I haven ju med honom blivit begravna i dopet; I haven ock i
      dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans
      som uppväckte honom från de döda.
 13.  Ja, också eder som voren döda genom edra synder och genom edert
      kötts oomskurenhet, också eder har han gjort levande med honom;
      ty han har förlåtit oss alla våra synder.
 14.  Han har nämligen utplånat den handskrift som genom sina stadgar
      anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan
      genom att nagla den fast vid korset.
 15.  Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit
      dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har
      triumferat över dem.

 16.  Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller
      angående högtid eller nymånad eller sabbat.
 17.  Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulla komma, men
      verkligheten själv finnes hos Kristus.
 18.  Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust
      i »ödmjukhet» och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner,
      någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne
 19.  och icke håller sig till honom som är huvudet, honom från vilken
      hela kroppen vinner sin tillväxt i Gud, i det att den av sina
      ledgångar och senor får bistånd och sammanhållning.
 20.  Om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda ifrån
      världens »makter», varför låten I då allahanda stadgar läggas på
      eder, likasom levden I ännu i världen:
 21.  »Det skall du icke taga i», »Det skall du icke smaka», »Det
      skall du icke komma vid»,
 22.  och detta när det gäller ting, som alla äro bestämda till att gå
      under genom förbrukning -- allt till åtlydnad av människobud och
      människoläror?
 23.  Visserligen har allt detta fått namn om sig att vara »vishet»,
      eftersom däri ligger ett självvalt gudstjänstväsende och ett
      slags »ödmjukhet» och en kroppens späkning; men ingalunda ligger
      däri »en viss heder», det tjänar allenast till att nära det
      köttsliga sinnet.

[1]  Se Makter i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/51_03.html]
               Paulus' brev till kolosserna, 3 Kapitlet

                Förmaning att söka det som är därovan,
                  att avlägga synden och ikläda sig
                   barmhärtighet, godhet och andra
                    kristliga dygder.  Äkta makars,
                   föräldrars, barns, tjänares och
                         husbönders plikter.

  1.  Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är
      därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.
  2.  Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till
      det som är på jorden.
  3.  Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.
  4.  När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen
      ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.

  5.  Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet,
      lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan;
  6.  ty för sådant kommer Guds vrede.
  7.  I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv
      i dem.
  8.  Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet,
      ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun;
  9.  I skolen icke ljuga på varandra.  I haven ju avklätt eder den
      gamla människan med hennes gärningar
 10.  och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och
      så bliver en avbild av honom som har skapat henne.
 11.  Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude,
      omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri;
      nej, Kristus är allt och i alla.
 12.  Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i
      hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod.
 13.  Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon
      har något att förebrå en annan.  Såsom Herren har förlåtit eder,
      så skolen ock I förlåta.
 14.  Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är
      fullkomlighetens sammanhållande band.
 15.  Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den
      ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp.  Och varen
      tacksamma.
 16.  Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och
      förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och
      andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra
      hjärtan.
 17.  Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören
      det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.

 18.  I hustrur, underordnen eder edra män, såsom tillbörligt är i
      Herren.
 19.  I män, älsken edra hustrur och varen icke bittra mot dem.
 20.  I barn, varen edra föräldrar lydiga i allt, ty detta är
      välbehagligt i Herren.
 21.  I fäder, reten icke edra barn, på det att de icke må bliva
      klenmodiga.
 22.  I tjänare, varen i allt edra jordiska herrar lydiga, icke med
      ögontjänst, av begär att behaga människor, utan av uppriktigt
      hjärta, i Herrens fruktan.
 23.  Vadhelst I gören, gören det av hjärtat, såsom tjänaden I Herren
      och icke människor.
 24.  I veten ju, att I till vedergällning skolen av Herren få eder
      arvedel; den herre I tjänen är Kristus.
 25.  Den som gör orätt, han skall få igen den orätt han har gjort,
      utan anseende till personen.

               Paulus' brev till kolosserna, 4 Kapitlet

                  Förmaning till bön och till vislig
                   vandel.  Personliga meddelanden.
                      Hälsningar och slutönskan.

  1.  I herrar, given edra tjänare, vad rätt och billigt är; I veten
      ju, att också I haven en herre i himmelen.

[https://runeberg.org/bibeln/51_04.html]
  2.  Varen uthålliga i bönen och vaken i den under tacksägelse.
  3.  Och bedjen jämväl för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för
      ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet, den hemlighet,
      för vars skull jag också är en fånge;
  4.  ja, bedjen, att jag må uppenbara den med de rätta orden.
  5.  Skicken eder visligt mot dem som stå utanför och tagen väl i akt
      vart lägligt tillfälle.
  6.  Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt; I bören
      förstå, huru I skolen svara var och en.

  7.  Om allt vad mig angår skall min älskade broder Tykikus, min
      trogne tjänare och min medtjänare i Herren, underrätta eder.
  8.  Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta, huru
      det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.
  9.  Tillika sänder jag Onesimus, min trogne och älskade broder, eder
      landsman.  De skola underrätta eder om allting här.

 10.  Aristarkus, min medfånge, hälsar eder; så gör ock Markus,
      Barnabas syskonbarn.  Angående honom haven I redan fått
      föreskrifter; och om han kommer till eder, så tagen vänligt emot
      honom.
 11.  Också Jesus, som kallas Justus, hälsar eder.  Av de omskurna äro
      dessa mina enda medarbetare för Guds rike, och de hava varit mig
      till hugnad.
 12.  Epafras, eder landsman, hälsar eder, en Kristi Jesu tjänare, som
      i sina böner alltid kämpar för eder, för att I skolen stå fasta
      och vara fullkomliga och fullt vissa i allt som är Guds vilja.
 13.  Ty jag giver honom det vittnesbördet, att han har stor möda för
      eder likasom ock för dem som bo i Laodicea och i Hierapolis.
 14.  Lukas, läkaren, den älskade brodern, hälsar eder; så gör ock
      Demas.
 15.  Hälsen bröderna i Laodicea, så ock Nymfas tillika med den
      församling som kommer tillhopa i hans hus.
 16.  Sedan detta brev har blivit uppläst hos eder, så sörjen för att
      det ock bliver uppläst i laodicéernas församling och att jämväl
      I fån läsa det brev, som kommer från Laodicea.
 17.  Sägen ock detta till Arkippus: »Hav akt på det ämbete, som du
      har undfått i Herren, så att du fullgör, vad därtill hör.»
 18.  Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.  Tänken på
      mina bojor.  Nåd vare med eder.

[https://runeberg.org/bibeln/52_01.html]
         Paulus' första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet

                Paulus hälsar de kristna i Tessalonika
                och tackar Gud för evangelii framgång
                              bland dem.

  1.  Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
      församling i Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus.  Nåd och
      frid[1] vare med eder.

  2.  Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra
      böner.
  3.  Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra
      gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder
      ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus.
  4.  Vi veta ju, käre bröder, i Guds älskade, huru det var, när I
      bleven utvalda:
  5.  vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i
      kraft och helig ande och med full visshet.  I veten ock på vad
      sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa.
  6.  Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i
      det att I, mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje
      i helig ande.
  7.  Så bleven I själva ett föredöme för alla de troende i Macedonien
      och Akaja.
  8.  Ty från eder har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke
      allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på
      Gud blivit känd, så att vi för vår del icke behöva tala något
      därom.
  9.  Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte
      vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder
      till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden,
 10.  och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har
      uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande
      vredesdomen.

[1]  av Gud, vår Fader, och Herren Jesu Kristus

[https://runeberg.org/bibeln/52_02.html]
         Paulus' första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet

                  Paulus påminner tessalonikerna om
                  sitt första uppträdande bland dem,
                  tackar Gud för deras trohet under
                   utståndna lidanden, uttalar sin
                    längtan efter att återse dem.

  1.  I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi
      begynte vårt arbete hos eder.
  2.  Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå
      lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud
      till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
  3.  Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i
      villfarelse eller i orent uppsåt, ej heller sker det med svek;
  4.  utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium
      oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara
      människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom
      som prövar våra hjärtan.
  5.  Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I,
      ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss
      vinning -- Gud är vårt vittne.
  6.  Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller
      av andra,
  7.  fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med
      myndighet.  Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när
      en moder omhuldar sina späda barn.
  8.  I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också
      eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra
      liv för eder, ty I haden blivit oss kära.
  9.  I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru
      vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium,
      strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till
      tunga.
 10.  I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och
      han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo
      oss mot eder, I som tron.
 11.  Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en
      av eder, såsom en fader sina barn,
 12.  och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig
      Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.

 13.  Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen
      det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom
      människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett
      ord som ock är verksamt i eder som tron.
 14.  I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds
      församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen.  Ty I haven av
      edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av
      judarna --
 15.  av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade
      oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla
      människor,
 16.  i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att
      dessa kunna bliva frälsta.  Så uppfylla de alltjämt sina synders
      mått.  Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.

 17.  Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder --
      visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke
      till hjärtat -- hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se
      edra ansikten och känt stor åstundan därefter.
 18.  Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för
      min del både en och två gånger -- men Satan har hindrat oss.
 19.  Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona
      inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just
      I?
 20.  Ja, I ären vår ära och vår glädje.

[https://runeberg.org/bibeln/52_03.html]
         Paulus' första brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet

               Paulus, som icke själv har kunnat besöka
                tessalonikerna, har sänt Timoteus till
                    dem och gläder sig nu över de
                underrättelser som denne har fört med
                            sig tillbaka.

  1.  Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna
      ensamma kvar i Aten,
  2.  och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid
      förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka
      och uppmuntra eder i eder tro,
  3.  så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden.  Ty I veten
      själva att sådana äro oss förelagda.
  4.  Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle
      komma att utstå lidanden.  Så har nu ock skett, det veten I.
  5.  Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer
      kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag
      fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att
      vårt arbete skulle bliva utan frukt.
  6.  Men nu, då Timoteus har kommit till oss från eder och förkunnat
      för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss
      att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter
      att se oss, likasom vi längta efter eder,
  7.  nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått
      hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande.
  8.  Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren.
  9.  Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för
      all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud?
 10.  Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra
      ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.

 11.  Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna
      vägen till eder.
 12.  Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande
      kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek
      som vi hava till eder,
 13.  så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet
      inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han
      kommer med alla sina heliga.

[https://runeberg.org/bibeln/52_04.html]
         Paulus' första brev till tessalonikerna, 4 Kapitlet

                 Paulus önskar att tessalonikerna må
               ytterligare förkovras i vad som hör till
               en helig vandel, uttalar sig om Herrens
                     tillkommelse och om de dödas
                            uppståndelse.

  1.  Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren
      Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven
      fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag -- en sådan
      vandel som I redan fören.
  2.  I veten ju vilka bud vi hava givit eder genom Herren Jesus.
  3.  Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I
      avhållen eder från otukt,
  4.  och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse
      och ära,
  5.  icke i begärelses lusta såsom hedningarna -- vilka icke känna
      Gud --
  6.  och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom
      eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare över allt
      detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder.
  7.  Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i
      helgelse.
  8.  Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en
      människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till att bo i
      eder.

  9.  Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder,
      ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra;
 10.  så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien.  Men vi
      förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri
 11.  och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder
      åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit
      eder,
 12.  så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke
      behöven anlita någons hjälp.

 13.  Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det
      förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja
      såsom de andra, de som icke hava något hopp.
 14.  Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har
      uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro
      avsomnade fram jämte honom.
 15.  Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi
      som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda
      skola komma före dem som äro avsomnade.
 16.  Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud
      skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun.  Och först
      skola de i Kristus döda uppstå;
 17.  sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva
      jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes;
      och så skola vi alltid få vara hos Herren.
 18.  Så trösten nu varandra med dessa ord.

[https://runeberg.org/bibeln/52_05.html]
         Paulus' första brev till tessalonikerna, 5 Kapitlet

                 Ytterligare om Herrens tillkommelse.
                     Förmaningar och slutönskan.

  1.  Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt
      att därom skriva till eder, käre bröder.
  2.  Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv
      om natten.
  3.  Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde»,
      då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en
      havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
  4.  Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan
      komma över eder såsom en tjuv;
  5.  I ären ju alla ljusets barn och dagens barn.  Ja, vi höra icke
      natten eller mörkret till;
  6.  låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka
      och vara nyktra.
  7.  De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna,
      de äro druckna om natten;
  8.  men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och
      kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
  9.  Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till
      att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
 10.  som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom,
      vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.
 11.  Trösten därför varandra, och uppbyggen varandra inbördes, såsom
      I ock redan gören.

 12.  Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta
      bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana
      eder.
 13.  Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de
      utföra.

      Hållen frid inbördes.

 14.  Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren
      de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var
      man.
 15.  Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren
      fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot
      var man.
 16.  Varen alltid glada.
 17.  Bedjen oavlåtligen.
 18.  Tacken Gud i alla livets förhållanden.  Ty att I så gören är Guds
      vilja i Kristus Jesus.
 19.  Utsläcken icke Anden,
 20.  förakten icke profetisk tal,
 21.  men pröven allt, behållen vad gott är,
 22.  avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må.

 23.  Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att
      hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade
      ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse.
 24.  Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.

 25.  Käre bröder, bedjen för oss.
 26.  Hälsen alla bröderna med en helig kyss.
 27.  Jag besvär eder vid Herren att låta uppläsa detta brev för alla
      bröderna.
 28.  Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.

[https://runeberg.org/bibeln/53_01.html]
          Paulus' andra brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet

               Paulus hälsar de kristna i Tessalonika,
               tackar Gud för deras tillväxt i tro och
               kärlek och för deras ståndaktighet under
               förföljelserna, beder till Gud om deras
                        ytterligare förkovran.

  1.  Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
      församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
  2.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, Fadern, och Herren Jesus
      Kristus.

  3.  Vi äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder,
      såsom tillbörligt är, därför att eder tro så mäktigt tillväxer,
      och den kärlek I haven till varandra mer och mer förökas hos
      eder alla och hos envar av eder.
  4.  Därför kunna vi själva i Guds församlingar berömma oss av eder,
      i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla edra
      förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda.
  5.  Sådant är ett vittnesbörd om att Guds dom bliver rättvis.  Så
      skolen I aktas värdiga Guds rike; för dess skull är det ock som
      I liden.
  6.  Guds rättfärdighet kräver ju att de som vålla eder lidande få
      lidande till vedergällning,
  7.  men att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss,
      när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts
      änglar,
  8.  »i lågande eld», och låter straffet drabba dem som icke känna
      Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga.
  9.  Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan
      Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet,
 10.  när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig
      underbar i alla dem som hava kommit till att tro; ty det
      vittnesbörd vi hava framburit till eder haven I trott.  Så skall
      ske på den dagen.

 11.  Fördenskull bedja vi ock alltid för eder, att vår Gud må akta
      eder värdiga sin kallelse, och att han må med kraft fullborda i
      eder allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka,
 12.  så att vår Herre Jesu namn bliver förhärligat i eder, och I i
      honom, efter vår Guds och Herrens, Jesu Kristi, nåd.

[https://runeberg.org/bibeln/53_02.html]
          Paulus' andra brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet

                  Innan Kristus kommer, skall först
                »Laglöshetens människa» uppträda, men
               ännu till en tid hålles denne tillbaka.
                 Paulus förmanar tessalonikerna till
                            ståndaktighet.

  1.  I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi
      skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
  2.  att I icke -- vare sig genom någon »andeingivelse» eller på
      grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss
      -- så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren
      besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
  3.  Låten ingen bedraga eder om vad sätt det vara må.  Ty först måste
      avfallet hava skett och »Laglöshetens människa», fördärvets man,
      hava trätt fram,
  4.  vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt
      som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och
      föregiver sig vara Gud.
  5.  Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var
      hos eder?
  6.  Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han
      först när hans tid är inne kan träda fram.
  7.  Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den
      som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
  8.  Sedan skall »den Laglöse» träda fram, och honom skall då Herren
      Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin
      tillkommelses uppenbarelse --
  9.  honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla
      kraftgärningar och tecken och under
 10.  och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att
      bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke
      gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta.
 11.  Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de
      sätta tro till lögnen,
 12.  för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro
      till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.
 13.  Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder
      käre bröder, I Herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen
      har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på
      sanningen.
 14.  Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I
      skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet.
 15.  Stån alltså fasta, käre bröder, och hållen eder vid de lärdomar
      som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom
      brev.

 16.  Och vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har
      älskat oss och i nåd berett oss en evig hugnad och givit oss ett
      gott hopp,
 17.  han hugne edra hjärtan, och styrke eder till allt vad gott är,
      både i gärning och i ord.

[https://runeberg.org/bibeln/53_03.html]
          Paulus' andra brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet

                  Uppmaning till förböner samt till
                 ordning och arbetsamhet.  Slutönskan.

  1.  För övrigt, käre bröder, bedjen för oss, att Herrens ord må hava
      framgång och komma till ära hos andra likasom hos eder,
  2.  så ock att vi må bliva frälsta ifrån vanartiga och onda
      människor.  Ty tron är icke var mans.
  3.  Men Herren är trofast, och han skall styrka eder och bevara eder
      från det onda.
  4.  Och vi hava den tillförsikten till eder i Herren, att I både nu
      gören och framgent skolen göra vad vi bjuda eder.
  5.  Ja, Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek och Kristi
      ståndaktighet.

  6.  Men vi bjuda eder, käre bröder, i vår Herres, Jesu Kristi, namn,
      att I dragen eder ifrån var broder som för en oordentlig vandel
      och icke lever efter de lärdomar han har mottagit av oss.
  7.  I veten ju själva huru man bör efterfölja oss.  Ty vi förhöllo
      oss icke oordentligt bland eder,
  8.  ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt bröd
      under arbete och möda, och vi strävade natt och dag, för att
      icke bliva någon av eder till tunga.
  9.  Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder
      i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss.
 10.  Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon
      icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.
 11.  Vi höra nämligen att somliga bland eder föra en oordentlig vandel
      och icke arbeta, utan allenast syssla med sådant som icke kommer
      dem vid.
 12.  Sådana människor bjuda och förmana vi i Herren Jesus Kristus,
      att de arbeta i stillhet, så att de kunna äta sitt eget bröd.
 13.  Och I, käre bröder, mån icke förtröttas att göra vad gott är.
 14.  Men om någon icke lyder vad vi hava sagt i detta brev, så märken
      ut för eder den mannen, och haven intet umgänge med honom, på
      det att han må blygas.
 15.  Hållen honom dock icke för en ovän, utan förmanen honom såsom en
      broder.

 16.  Men fridens Herre själv give eder sin frid alltid och på allt
      sätt.  Herren vare med eder alla.

 17.  Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.  Detta är
      ett kännetecken i alla mina brev; så skriver jag.
 18.  Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder alla.

[https://runeberg.org/bibeln/54_01.html]
            Paulus' första brev till Timoteus, 1 Kapitlet

                Paulus hälsar Timoteus, uppmanar honom
               att stå emot främmande läror, tackar Gud
                  för hans oförskyllda nåd, styrker
                   Timoteus till den goda striden.

  1.  Paulus, Kristi Jesu apostel, förordnad av Gud, vår Frälsare, och
      Kristus Jesus, vårt hopp,
  2.  hälsar Timoteus, sin sannskyldige son i tron.  Nåd,
      barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår
      Herre!

  3.  Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att
      stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna
      främmande läror
  4.  eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som
      ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning som
      kommer till fullbordan i tron.
  5.  Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett
      gott samvete och av en oskrymtad tro.
  6.  Från dessa stycken hava somliga farit vilse och vänt sin håg
      till fåfängligt tal --
  7.  människor som vilja vara lärare i lagen, fastän de icke förstå
      ens vad de själva tala, eller vad de ting äro, som de med sådan
      säkerhet orda om.

  8.  Men vi veta att lagen är god, om man nämligen brukar den såsom
      lagen bör brukas,
  9.  och om man förstår detta, att lagen är till icke för rättfärdiga
      människor, utan för dem som trotsa lag och myndighet, för
      ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga människor,
      fadermördare och modermördare, för mandråpare,
 10.  för dem som öva otukt och onaturlig vällustsynd, för dem som äro
      människosäljare, lögnare, menedare eller något annat som strider
      mot den sunda läran --
 11.  detta i enlighet med det evangelium om den salige Gudens
      härlighet, varmed jag har blivit betrodd.

 12.  Vår Herre Kristus Jesus, som har givit mig kraft, tackar jag för
      att han har tagit mig i sin tjänst och funnit mig vara
      förtroende värd,
 13.  mig som förut var en hädare och förföljare och våldsverkare.  Men
      barmhärtighet vederfors mig, eftersom jag icke bättre visste,
      när jag i min otro handlade så.
 14.  Och vår Herres nåd blev så mycket mer överflödande, med tron och
      kärleken i Kristus Jesus.
 15.  Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus
      Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka
      jag är den främste.
 16.  Men att barmhärtighet vederfors mig, det skedde just för att
      Kristus Jesus skulle främst på mig bevisa all sin långmodighet,
      och låta mig bliva en förstlingsbild av dem som skulle komma att
      tro på honom och så vinna evigt liv.
 17.  Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden,
      vare ära och pris i evigheternas evigheter!  Amen.

 18.  Att så förmana dem, det ålägger jag dig, min son Timoteus, i
      enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig.  Må du
      i kraft av dem strida den goda striden,
 19.  rustad med tro och med ett gott samvete.  Detta hava nu
      visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigenom lidit
      skeppsbrott i tron.
 20.  Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat
      åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare
      smäda.

[https://runeberg.org/bibeln/54_02.html]
            Paulus' första brev till Timoteus, 2 Kapitlet

               Föreskrifter för gudstjänsten, särskilt
                i fråga om kvinnornas uppträdande vid
                                denna.

  1.  Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja,
      åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor,
  2.  för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och
      stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt.
  3.  Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare,
  4.  som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till
      kunskap om sanningen.
  5.  Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och
      människor: en människa, Kristus Jesus,
  6.  han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock
      vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne.
  7.  Och själv har jag blivit satt till att vara dess förkunnare och
      apostel -- det säger jag med sanning, jag ljuger icke -- ja,
      till att i tro och sanning vara en lärare för hedningar.

  8.  Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det
      att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga
      händer.
  9.  Likaledes vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt,
      att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar
      och guld eller pärlor eller dyrbara kläder,
 10.  utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja
      räknas för gudfruktiga.
 11.  Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt
      underordna sig.
 12.  Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda
      såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon
      leva i stillhet.
 13.  Adam blev ju först skapad och sedan Eva.
 14.  Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och
      förleddes till överträdelse.
 15.  Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna
      frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med
      ett tuktigt väsende.

[https://runeberg.org/bibeln/54_03.html]
            Paulus' första brev till Timoteus, 3 Kapitlet

                 Hurudana församlingsföreståndare och
                    församlingstjänare böra vara.
                       Gudsfruktans hemlighet.

  1.  Det är ett visst ord, att om någons håg står till en
      församlingsföreståndares ämbete, så är det en god verksamhet han
      åstundar.
  2.  En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör
      vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt
      skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa,
  3.  icke begiven på vin, icke våldsam, utan foglig, icke
      stridslysten, fri ifrån penningbegär.
  4.  Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad,
      med all värdighet;
  5.  ty huru skulle dem som icke vet att förestå sitt eget hus kunna
      sköta Guds församling?
  6.  Han bör icke vara nyomvänd, för att han icke skall förblindas av
      högmod och så hemfalla under djävulens dom.
  7.  Han bör ock hava gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför,
      så att han icke utsättes för smälek och faller i djävulens
      snara.

  8.  Församlingstjänarna böra likaledes skicka sig värdigt, icke vara
      tvetaliga, icke benägna för mycket vindrickande, icke snikna
      efter slem vinning;
  9.  de böra äga trons hemlighet i ett rent samvete.
 10.  Men också dessa skola först prövas; därefter må de, om de
      befinnas oförvitliga, få tjäna församlingen.
 11.  Är det kvinnor, så böra dessa likaledes skicka sig värdigt, icke
      gå omkring med förtal, men vara nyktra och trogna i allt.
 12.  En församlingstjänare skall vara en enda kvinnas man; han skall
      hålla god ordning på sina barn och väl förestå sitt hus.
 13.  Ty de som hava väl skött en församlingstjänares syssla, de vinna
      en aktad ställning och kunna i tron, den tro de hava i Kristus
      Jesus, uppträda med mycken frimodighet.

 14.  Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma
      till dig.
 15.  Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta
      huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande
      Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.
 16.  Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet:
        »Han som blev uppenbarad i köttet,
        rättfärdigad i anden, sedd av änglar,
        predikad bland hedningarna,
        trodd i världen,
        upptagen i härligheten.»

[https://runeberg.org/bibeln/54_04.html]
            Paulus' första brev till Timoteus, 4 Kapitlet

                Paulus förutsäger ett kommande avfall
               från tron, med allahanda villoläror, och
               förmanar Timoteus till trohet i det kall
                          han har mottagit.

  1.  Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola
      avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda
      andars läror.
  2.  Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors som i
      sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar,
  3.  och som förbjuda äktenskap och vilja att man skall avhålla sig
      från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse
      mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen.
  4.  Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt,
      när det mottages med tacksägelse:
  5.  det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön.

  6.  Om du framlägger detta för bröderna, så bevisar du dig såsom en
      god Kristi Jesu tjänare, då du ju hämtar din näring av trons och
      den goda lärans ord, den läras som du troget har efterföljt.
  7.  Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig.  Öva dig i
      stället själv i gudsfruktan.
  8.  Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar
      till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden
      och för den tillkommande.
  9.  Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas.
 10.  Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp
      till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare,
      först och främst deras som tro.
 11.  Så skall du bjuda och undervisa.

 12.  Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för
      dem som tro bliva ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i
      tro och i renhet.
 13.  Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och
      undervisa, till dess jag kommer.
 14.  Försumma icke att vårda den nådegåva som finnes i dig, och som
      gavs dig i kraft av profetord, under handpåläggning av de
      äldste.
 15.  Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar
      för alla.
 16.  Hav akt på dig själv och på din undervisning, och håll stadigt
      ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem
      som höra dig.

[https://runeberg.org/bibeln/54_05.html]
            Paulus' första brev till Timoteus, 5 Kapitlet

                 Åtskilliga föreskrifter, särskilt om
                sådana änkor som äro värnlösa, och om
                   sådana änkor som få anställas i
                    församlingens tjänst, samt om
                        församlingens äldste.

  1.  En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala
      till honom såsom till en fader.  Till yngre män må du tala såsom
      till bröder,
  2.  till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom
      till systrar, i all renhet.

  3.  Änkor må du bevisa ära, om de äro rätta, värnlösa änkor.
  4.  Men om en änka har barn eller barnbarn, då må i första rummet
      dessa lära sig att med tillbörlig vördnad taga sig an sina
      närmaste och så återgälda sina föräldrar vad de äro dem
      skyldiga; ty sådant är välbehagligt inför Gud.
  5.  En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon har sitt hopp i Gud
      och håller ut i bön och åkallan natt och dag.
  6.  Men en sådan som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän
      hon lever.  --
  7.  Förehåll dem också detta, så att man icke får något att förevita
      dem.
  8.  Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst
      om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än
      en otrogen.

  9.  Såsom »församlingsänka» må ingen annan uppföras än den som är
      minst sextio år gammal, och som har varit allenast en mans
      hustru,
 10.  en som har det vittnesbördet om sig, att hon har övat goda
      gärningar, uppfostrat barn, givit härbärge åt husvilla, tvagit
      heligas fötter, understött nödlidande, korteligen, beflitat sig
      om allt gott verk.
 11.  Unga änkor skall du däremot icke antaga.  Ty när de hava njutit
      nog av Kristus, vilja de åter gifta sig;
 12.  och de äro då hemfallna åt dom, eftersom de hava brutit sin
      första tro.
 13.  Därtill lära de sig ock att vara lättjefulla, i det att de löpa
      omkring i husen; ja, icke allenast att vara lättjefulla, utan
      ock att vara skvalleraktiga och att syssla med sådant som icke
      kommer dem vid, allt medan de tala vad otillbörligt är.
 14.  Därför vill jag att unga änkor gifta sig, föda barn, förestå var
      och en sitt hus och icke giva någon motståndare anledning att
      smäda.
 15.  Redan hava ju några vikit av och följt efter Satan.
 16.  Om någon troende, vare sig man eller kvinna, har änkor att sörja
      för, då må han understödja dem utan att församlingen betungas,
      för att denna så må kunna understödja rätta, värnlösa änkor.

 17.  Sådana äldste som äro goda församlingsföreståndare må aktas
      dubbel heder värda, först och främst de som arbeta med
      predikande och undervisning.
 18.  Skriften säger ju: »Du skall icke binda munnen till på oxen som
      tröskar», så ock: »Arbetaren är värd sin lön.»  --
 19.  Upptag intet klagomål mot någon av de äldste, om det icke
      styrkes av två eller tre vittnen.
 20.  Men begår någon en synd, så skall du inför alla förehålla honom
      den, så att också de andra känna fruktan.

 21.  Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de
      utvalda änglarna att iakttaga detta, utan någon förutfattad
      mening och utan att i något stycke förfara partiskt.
 22.  Förhasta dig icke med handpåläggning, och gör dig icke delaktig
      i en annans synder.  Bevara dig själv ren.

 23.  Drick nu icke längre allenast vatten, utan bruka något litet vin
      för din mages skull, eftersom du så ofta lider av svaghet.

 24.  Somliga människors synder ligga i öppen dag och komma i förväg
      fram till dom; andras åter komma först efteråt fram.
 25.  Sammalunda pläga ock goda gärningar ligga i öppen dag; och när
      så icke är, kunna de ändå icke bliva fördolda.

[https://runeberg.org/bibeln/54_06.html]
            Paulus' första brev till Timoteus, 6 Kapitlet

                  Tjänares plikter.  Falsk läras onda
                följder.  Gudsfruktan en stor vinning.
                Rikedomens faror och dess rätta bruk.
                     Förmaningar och slutönskan.

  1.  De som äro trälar och tjäna under andra må akta sina herrar all
      heder värda, så att Guds namn och läran icke bliva smädade.
  2.  Men de som hava troende herrar må icke, därför att de äro deras
      bröder, akta dem mindre; fastmer må de tjäna dem så mycket
      villigare, just därför att de äro troende och kära bröder, dessa
      som vinnlägga sig om att göra vad gott är.  Så skall du
      undervisa och förmana.

  3.  Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till
      sunda ord -- vår Herres, Jesu Kristi, ord -- och till den lära
      som hör gudsfruktan till,
  4.  då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet
      förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter
      disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser,
      ondskefulla misstankar
  5.  och ständiga tvister mellan människor som äro fördärvade i sitt
      sinne och hava tappat bort sanningen, människor som mena att
      gudsfruktan är ett medel till vinning.
  6.  Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor
      vinning.
  7.  Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att
      vi icke kunna föra något med oss ut därifrån.
  8.  Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed.
  9.  Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror
      och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som
      sänka människorna ned i fördärv och undergång.
 10.  Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava
      låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron
      och därigenom tillskyndat sig själva många kval.

 11.  Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet,
      gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod.
 12.  Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du
      har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den
      goda bekännelsen.
 13.  Inför Gud, som giver liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som
      under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen, manar
      jag dig
 14.  att, själv utan fläck och tadel, hålla vad jag har bjudit,
      intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse,
 15.  vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden
      är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre,
 16.  han som allena har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan
      komma, han som ingen människa har sett eller kan se.  Honom vare
      ära och evigt välde!  Amen.

 17.  Bjud dem som äro rika i den tidsålder som nu är att icke
      högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar,
      utan till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav;
 18.  bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att
      vara givmilda och gärna dela med sig.
 19.  Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval
      för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet.

 20.  O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott; och vänd dig
      bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som komma från
      den falskeligen så kallade »kunskapen»[1],
 21.  vilken några föregiva sig äga, varför de ock hava farit vilse i
      fråga om tron.  Nåd vare med eder.

[1]  Se Kunskap i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/55_01.html]
             Paulus' andra brev till Timoteus, 1 Kapitlet

                 Paulus hälsar Timoteus, uttalar sin
               längtan efter honom, förmanar honom till
               frimodighet och ståndaktighet i lidandet
               för evangelium, omnämner huru han själv
                i fångenskapen har blivit vederkvickt
                      genom Onesiforus' trohet.

  1.  Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel -- sänd enligt det
      löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus --
  2.  hälsar Timoteus, sin älskade son.  Nåd, barmhärtighet och frid
      ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre!
      >1 Tim. 1,2.

  3.  Jag tackar Gud, som jag i likhet med mina förfäder tjänar, och
      det med rent samvete, såsom jag ock oavlåtligen har dig i åtanke
      i mina böner, både natt och dag.
      >Apg. 23,1. 24,14 f. Ef 1,16. Fil. 1,3. 3,5 f. 1 Tess. 1,2. 3,10.
  4.  Och när jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att se
      dig, för att så bliva uppfylld av glädje,
  5.  då jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro som först bodde
      i din mormoder Lois och din moder Eunice, och som nu -- därom är
      jag förvissad -- jämväl bor i dig.
      >Apg. 16,1.

  6.  Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från
      Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.
      >1 Tim. 4,14.
  7.  Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en
      kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.
      >Rom. 8,15.
  8.  Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för
      mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium,
      genom den kraft som Gud giver,
      >Rom. 1,16. Fil. 4,14. 2 Tim. 2,3.
  9.  han som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse,
      icke på grund av våra gärningar, utan efter sitt eget rådslut
      och sin nåd, den nåd som redan för evärdliga tider sedan gavs
      oss i Kristus Jesus,
      >Rom. 9,11 f. Ef. 1,4. Tit. 1,2. 3,4 f.
 10.  men som nu har blivit uppenbar genom vår Frälsares, Kristi Jesu,
      uppenbarelse.  Ty han har gjort dödens makt om intet och fört liv
      och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium,
      >Jes. 25,8. 1 Kor. 15,55f. Kol.1,26. Hebr.2,14.
 11.  till vars förkunnare och apostel och lärare jag har blivit satt.
      >Apg. 9,5. 13,2. 22,21. Gal. 1,15 f. 2,8 f. Ef. 3,8. 1 Tim. 2,7.
 12.  Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke
      därför.  Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han
      är mäktig att för »den dagen»[1] bevara vad som har blivit mig
      betrott.
      >Ps. 16,5. Ef. 3,1. Fil. 1,6.
 13.  Såsom förebild i fråga om sunda ord må du, i tron och kärleken i
      Kristus Jesus, hava de ord som du har hört av mig.
      >2 Tim. 2,2. 3,14.
 14.  Bevara genom den helige Ande, vilken bor i oss, det goda som har
      blivit dig betrott.
      >1 Kor. 3,16. 1 Tim. 6,20.

 15.  Det vet du, att alla i provinsen Asien hava vänt sig ifrån mig,
      bland dem också Fygelus och Hermogenes.
      >2 Tim. 4,10,16.
 16.  Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus' hus, eftersom han
      ofta var mig till vederkvickelse och icke blygdes för mina
      kedjor;
      >Matt. 25,36. 2 Tim. 4,19.
 17.  fastmer, när han kom till Rom, sökte han efter mig med all iver,
      till dess han fann mig.
      >Apg. 28,30.
 18.  Ja, Herren give att han må finna barmhärtighet hos Herren på
      »den dagen».  Till huru stor tjänst han var i Efesus, det vet du
      själv bäst.
      >Matt. 5,7. Judas v. 21.

[1]  Se Dagen i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/55_02.html]
             Paulus' andra brev till Timoteus, 2 Kapitlet

                   Förmaning till Timoteus att vara
                ståndaktig i evangelii tjänst och att
                   undfly falska läror och onyttiga
                             ordstrider.

  1.  Så bliv nu du, min son, allt starkare i den nåd som är i Kristus
      Jesus.
      >Ef. 6,10.
  2.  Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen,
      det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna
      bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra.
      >Tit. 1,5 f.

  3.  Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman.
      >2 Tim. 1,8. 4,5.
  4.  Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger,
      ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold.
  5.  Likaså, om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke
      segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning.
      >1 Kor. 9,25.
  6.  Åkermannen, han som gör arbetet, bör främst av alla få njuta av
      frukten.
      >1 Kor. 9,7 f.
  7.  Fatta rätt vad jag säger; Herren skall giva dig förstånd i allt.
  8.  Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, av Davids
      säd, enligt det evangelium som jag förkunnar,
      >2 Sam. 7,12. Ps. 132,11. Matt. 1,1, 6. Apg. 2,30 f. 13,22 f.
      >Rom. 1,3 f.
  9.  och i vars tjänst jag jämväl utstår lidande, ja, till och med
      måste bära bojor såsom en ogärningsman.  Men Guds ord bär icke
      bojor.
      >Fil. 1,12 f. 2 Tim. 1,12.
 10.  Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull,
      på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och
      därmed evig härlighet.
      >Kol. 1,24.
 11.  Detta är ett fast ord; ty
        hava vi dött med honom,
        så skola vi ock leva med honom;
      >Rom. 6,8. 8,17. 2 Kor. 4,10 f. 1 Petr. 4,13.
 12.    äro vi ståndaktiga,
        så skola vi ock få regera med honom.
        Men förneka vi honom,
        så skall ock han förneka oss;
      >Matt. 10,33. Mark. 8,38. Luk. 9,26. 12,9.
 13.    äro vi trolösa,
        så står han troget fast vid sitt ord.
        Ty han kan icke förneka sig själv.
      >4 Mos. 23,19. Rom. 3,3.

 14.  Påminn dem om detta, och uppmana dem allvarligt inför Gud att
      icke befatta sig med ordstrider; ty sådana gagna till intet,
      utan äro allenast till fördärv för dem som höra därpå.
      >1 Tim. 6,4.
 15.  Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud
      såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas,
      utan rätt förvaltar sanningens ord.
      >1 Tim. 4,6 f. Tit. 2,7 f.
 16.  Men undfly oandligt och tomt prat.  Ty de som befatta sig med
      sådant komma att gå allt längre i ogudaktighet,
      >1 Tim. 6,20 f. Tit. 1,14.
 17.  och deras tal skall fräta omkring sig såsom ett kräftsår.  Av det
      slaget äro Hymeneus och Filetus;
      >1 Tim. 1,20.
 18.  ty när dessa säga att uppståndelsen redan har skett, hava de
      farit vilse från sanningen, och de förvända så tron hos somliga.
      >1 Kor. 15,12.
 19.  Dock, Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett
      insegel med dessa ord: »Herren känner de sina», och: »Var och en
      som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån
      orättfärdighet.»
      >4 Mos. 16,5, 26. Ps. 1,6. Jes. 28,16. Matt. 7,23.
      >Joh. 10,14. 13,18.

 20.  Men i ett stort hus finnas kärl icke allenast av guld och
      silver, utan ock av trä och lera; och somliga äro till hedersamt
      bruk, andra till mindre hedersamt.
      >Rom. 9,21.
 21.  Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då
      bliver han ett kärl till hedersamt bruk, helgat, gagneligt för
      sin herre, tjänligt till allt vad gott är.
      >2 Tim. 3,17.

 22.  Fly ungdomens onda begärelser, och far efter rättfärdighet, tro
      och kärlek, och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren.
      >1 Tim. 6,11. Hebr. 12,14.
 23.  Men undvik dåraktiga och barnsliga tvistefrågor; du vet ju att
      de föda av sig strider.
      >1 Tim. 1,4. Tit. 3,9.
 24.  Och en Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla,
      väl skickad att undervisa, tålig när han får lida.
      >1 Tim. 3,2 f. Tit. 1,7.
 25.  Han bör med saktmod tillrättavisa de motspänstiga, i hopp att
      Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de komma
      till kunskap om sanningen,
      >Apg. 5,31. 11,18. Gal. 6,1. 2 Tim. 4,2.
 26.  och i hopp att de så skola bliva nyktra och därigenom befrias ur
      djävulens snara; ty av honom äro de fångade, så att de göra hans
      vilja.

[https://runeberg.org/bibeln/55_03.html]
             Paulus' andra brev till Timoteus, 3 Kapitlet

                Den yttersta tidens ondska.  Förmaning
                   till Timoteus att hålla fast vid
                           evangelii lära.

  1.  Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola
      komma.
      >1 Tim. 4,1. 2 Petr. 2,1. 3,3. Judas v. 18.
  2.  Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga,
      övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma,
      gudlösa,
      >Rom. 1,29 f.
  3.  kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal,
      omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda,
  4.  förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola
      älska vällust mer än Gud,
      >Fil. 3,19.
  5.  de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta
      av dess kraft.

      Vänd dig bort ifrån sådana.
      >Matt. 7,15. 15,7 f. Rom. 16,17. 2 Tess. 3,6. Tit. 1,16. 3,10.
      >2 Joh. v. 10.
  6.  Ty till dem höra de män som innästla sig i husen och fånga svaga
      kvinnor, som äro tyngda av synder och drivas av allahanda
      begärelser,
      >Tit. 1,11.
  7.  kvinnor som alltjämt hålla på med att lära, men aldrig kunna
      komma till kunskap om sanningen.
  8.  Och såsom Jannes och Jambres stodo emot Moses, så stå dessa män
      emot sanningen; de äro människor som äro fördärvade i sitt sinne
      och icke hålla provet i fråga om tron.
      >2 Mos. 7,11 f. Rom. 1,28. 1 Tim. 6,5.
  9.  Men de skola icke tillstädjas att gå längre, ty deras galenskap
      skall bliva uppenbar för alla, såsom det skedde med de männens.

 10.  Du åter har blivit min efterföljare i lära, i vandel, i
      strävanden, i tro, i tålamod, i kärlek, i ståndaktighet,
      >1 Tim. 4,6.
 11.  under förföljelser och lidanden, sådana som drabbade mig i
      Antiokia, Ikonium och Lystra.  Ja, sådana förföljelser har jag
      fått utstå, men ur alla har Herren frälst mig.
      >Ps. 34,20. Apg. 13,50. 14,1 f., 19. 2 Kor. 1,10.
 12.  Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus
      Jesus, få lida förföljelse.
      >Matt. 16,24 f.  Joh. 15,18 f. 16,33. Apg. 14,22. 1 Tess. 3,3.
 13.  Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska;
      de skola förvilla andra och själva bliva förvillade.

 14.  Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått
      visshet om.  Du vet ju av vilka du har lärt det,
      >2 Tim. 2,2.
 15.  och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva
      dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i
      Kristus Jesus.
      >Ps. 119,99.
 16.  All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till
      undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran
      i rättfärdighet,
      >Luk. 24,27. Rom. 15,4. 2 Petr. 1,19 f.
 17.  så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till
      allt gott verk.
      >1 Tim. 6,11. 2 Tim. 2,21.

[https://runeberg.org/bibeln/55_04.html]
             Paulus' andra brev till Timoteus, 4 Kapitlet

                 Paulus förmanar ytterligare Timoteus
               till nit och trohet i ämbetet, talar om
                   sin snart förestående död, beder
                  Timoteus skyndsamt komma till Rom.
                Personliga meddelanden.  Hälsningar och
                             slutönskan.

  1.  Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför
      honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans
      tillkommelse och hans rike:
      >Apg. 10,42. Rom. 14,9. 1 Petr. 4,5.
  2.  Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa,
      tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i
      alla stycken.
      >Apg. 20,20, 31. 2 Tim. 2,25.
  3.  Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda
      läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare
      hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen,
      >1 Tim. 4,1.
  4.  en tid då de skola vända sina öron från sanningen, och i stället
      vända sig till fabler.
      >2 Tess. 2,10 f. 1 Tim. 1,4. 4,7.

  5.  Men du, var nykter i allting, bär ditt lidande, utför en
      evangelists verk, fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete.
      >2 Tim. 1,8. 2,3.
  6.  Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag
      skall bryta upp.
      >Fil. 1,23. 2,17. 2 Petr. 1,14.
  7.  Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp,
      jag har bevarat tron.
      >Apg. 20,24. 1 Kor. 9,24 f. Fil. 3,14. 1 Tim. 6,12. Hebr. 12,1.
  8.  Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och
      Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den
      dagen»[1], och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava
      älskat hans tillkommelse.
      >>Vish. 4,2. 1 Petr. 5,4. Jak. 1,12. Upp. 2,10.

  9.  Låt dig angeläget vara att snart komma till mig.
      >2 Tim. 1,4.
 10.  Ty av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas övergivit
      mig och har begivit sig till Tessalonika; Krescens har begivit
      sig till Galatien och Titus till Dalmatien.
      >Kol. 4,14.
 11.  Lukas är den ende som är kvar hos mig.

      Tag Markus med dig hit; ty han kan i mycket vara mig till gagn
      och tjäna mig.
      >Apg. 12:12, 25.  15:37 f.  Kol. 4:10.
 12.  Tykikus har jag sänt till Efesus.
      >Ef. 6,21. Kol. 4,7. Tit. 3,12.

 13.  När du kommer, så hav med dig den mantel som jag lämnade kvar
      hos Karpus i Troas, så ock böckerna, först och främst
      pergamentskrifterna.

 14.  Alexander, smeden, har gjort mig mycket ont; Herren kommer att
      vedergälla honom efter hans gärningar.
      >2 Sam. 3,39. Ps. 28,4 f. 1 Tim. 1,20.
 15.  Också du må taga dig till vara för honom, ty han har häftigt
      trätt upp emot det som vi hava talat.

 16.  Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp,
      utan alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat.
      >2 Tim. 1,15.
 17.  Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig
      ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar
      finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap.
      >Ps. 22,22. Dan. 6,22. Apg. 23,11. 27,23 f.
 18.  Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa
      mig till sitt himmelska rike.  Honom tillhör äran i evigheternas
      evigheter.  Amen.
      >Matt. 6,13.

 19.  Hälsa Priska och Akvila, så ock Onesiforus' hus.
      >Apg. 18,2, 18, 26.  Rom. 16,3. 1 Kor. 16,19. 2 Tim. 1,16.
 20.  Erastus stannade kvar i Korint, men Trofimus lämnade jag sjuk
      efter mig i Miletus.
      >Apg. 19,22. 20,4, 15. 21,29. Rom. 16,23.

 21.  Låt dig angeläget vara att komma hit före vintern.

      Eubulus och Pudens och Linus och Klaudia och alla bröderna hälsa
      dig.

 22.  Herren vare med din ande.  Nåd vare med eder.

[1]  Se Dagen i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/56_01.html]
                 Paulus' brev till Titus, 1 Kapitlet

                Paulus hälsar Titus och meddelar honom
                  föreskrifter om huru äldste skola
                tillsättas och falska lärare bekämpas.

  1.  Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att verka för
      Guds utvaldas tro och för kunskapen om den sanning som hör
      gudsfruktan till,
  2.  sänd, därför att det finnes ett hopp om evigt liv -- ty evigt
      liv har Gud, som icke kan ljuga, för evärdliga tider sedan
      utlovat,
      >4 Mos. 23:19. Rom. 16:25 f. 2 Tim 1:9 f. 2:13.
  3.  och när tiden var inne, uppenbarade han sitt ord i den predikan
      varmed jag genom Guds, vår Frälsares, befallning blev betrodd --
      >Gal. 1:1. Ef. 1:9. 3:9. Kol 1:26.  1 Tess. 2:4. 1 Tim. 1:1, 11.
  4.  jag, Paulus, hälsar Titus, min sannskyldige son på grund av
      gemensam tro.  Nåd och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus,
      vår Frälsare!
      >1 Tim. 1:2.

  5.  När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle
      ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det
      sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta
      äldste,
      >Apg. 14:23. 2 Tim. 2:2.
  6.  varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en
      som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt
      leverne eller vore uppstudsiga.
      >1 Tim. 3:2 f.
  7.  Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det
      höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede,
      icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem
      vinning.
      >3 Mos. 10:9. Matt. 24:45. 1 Kor. 4:1 f. Ef. 5:18. 1 Petr. 5:2.
  8.  Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva
      tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt;
  9.  han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har
      fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den
      sunda läran och att vederlägga dem som säga emot.
      >1 Tim. 6:3. 2 Tim. 1:13. Tit. 2:1.

 10.  Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet, många
      som föra fåfängligt tal och bedraga människors sinnen; så göra i
      synnerhet de omskurna.
      >Apg. 15:1.
 11.  På sådana bör man tysta munnen, ty de förvilla hela hus genom
      att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror.
      >1 Tim. 6:5. 2 Tim. 3:6. 
 12.  En av dem, en profet av deras eget folk, har sagt: »Kreterna,
      lögnare jämt, äro odjur, glupska och lata.»
 13.  Och det vittnesbördet är sant.  Du skall därför strängt
      tillrättavisa dem, så att de bliva sunda i tron
      >2 Tim. 4:2. 
 14.  och icke akta på judiska fabler och vad som påbjudes av
      människor som vända sig från sanningen.
      >Jes. 29:13. Matt 15:9. Kol. 2:22. 1 Tim. 1:4, 4:7. 
 15.  Allt är rent för dem som äro rena; men för de orena och otrogna
      är intet rent, utan hos dem äro både förstånd och samvete
      orenade.
      >Matt 15:11. Mark 7:19. Luk. 11:39 f. Apg. 10:15. Rom. 14:14, 20.
      >1 Kor 6:12.
 16.  De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty
      de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till
      allt gott verk.
      >Jer. 4:22. 2 Tim. 3:5. Judas v. 4.

[https://runeberg.org/bibeln/56_02.html]
                 Paulus' brev till Titus, 2 Kapitlet

                   Förmaningar till äldre och yngre
                  medlemmar av församlingen, män och
                kvinnor, särskilt till tjänarna.  Guds
                             nåds kraft.

  1.  Du åter må tala vad som är den sunda läran värdigt.
      >Tit 1:9.
  2.  Förmana de äldre männen att vara nyktra, att skicka sig värdigt
      och tuktigt, att vara sunda i tro, i kärlek, i ståndaktighet.
      >1 Tim 5:1. Tit 1:13.
  3.  Förmana likaledes de äldre kvinnorna att skicka sig såsom det
      höves heliga kvinnor, att icke gå omkring med förtal, icke vara
      trälar under begäret efter vin, utan lära andra vad gott är, för
      att fostra dem till tuktighet.
      >1 Tim 2:9 f. 3:11. 5:13. 1 Petr 3:3.
  4.  Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn,
  5.  att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och
      att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat.
      >1 Mos. 3:16. 1 Kor 14:34. Ef 5:22. Kol 3:18. 1 Petr. 3:1.
  6.  Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt.
  7.  Bliv dem i allo ett föredöme i goda gärningar, och låt dem i din
      undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet,
      >1 Tim. 4:12. 1 Petr. 5:3.
  8.  med sunt, ostraffligt tal, så att den som står oss emot måste
      blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss.
      >1 Tim. 5:14. Tit. 1:9. 1 Petr. 2:12, 15. 3:16.
  9.  Förmana tjänarna att i allt underordna sig sina herrar, att
      skicka sig dem till behag och icke vara gensvariga,
      >Ef. 6:5. Kol. 3:22 f. 1 Tim. 6:1 f. 1 Petr. 2:18.
 10.  att icke begå någon oärlighet, utan på allt sätt visa dem redbar
      trohet, så att de i alla stycken bliva en prydnad för Guds, vår
      Frälsares, lära.

 11.  Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor;
      >1 Tim. 2:4. Tit 3:4.
 12.  den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla
      världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt
      och gudfruktigt i den tidsålder som nu är,
      >Ef. 1:4. 5:27. Kol. 1:22. 1 Petr. 1:15. 1 Joh. 2:15 f.
 13.  medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store
      Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse
      --
      >Rom. 5:2. 1 Kor. 1:7. Fil. 3:20. 1 Tess 1:10.
 14.  hans som har utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss
      från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett
      egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är.
      >2 Mos. 19:5 f. 5 Mos. 7:6. Ps. 130:8. Hes. 37:23. 2 Kor. 5:15.
      >Gal. 1:4. 2:20. Ef. 2:10. 5:2. Hebr. 9:14. 1 Petr 2:9.
 15.  Så skall du tala; och du skall förmana och tillrättavisa dem med
      all myndighet.  Låt ingen förakta dig.
      >1 Kor. 16:11. 1 Tim. 4:12. 2 Tim. 4:2. 

[https://runeberg.org/bibeln/56_03.html]
                 Paulus' brev till Titus, 3 Kapitlet

               De troende böra visa lydnad och saktmod
               mot alla människor, under besinnande av
                den nåd Gud har låtit vederfaras dem.
                  Varning för gagnlösa lärostrider.
                Personliga meddelanden.  Hälsningar och
                             slutönskan.

  1.  Lägg dem på minnet att de böra vara underdåniga överheten, dem
      som hava myndighet, att de böra visa lydnad och vara redo till
      allt gott verk,
      >Rom. 13:1 f. 2 Tim. 3:17. 1 Petr. 2:13 f. 
  2.  att de icke må smäda någon, icke vara stridslystna, utan vara
      fogliga, och att de i allt skola visa sig saktmodiga mot alla
      människor.
      >Fil. 4:5. 2 Tim. 2:24 f.
  3.  Vi voro ju själva förut oförståndiga, ohörsamma och
      vilsefarande, vi voro trälar under allahanda begärelser och
      lustar, vi levde i ondska och avund, vi voro värda att avskys,
      och vi hatade varandra.
      >1 Kor. 6:11. Ef. 2:1 f. 5:8. Kol. 3:7. 1 Petr. 4:3.
  4.  Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna
      uppenbarades,
      >Tit 2:11. 
  5.  då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som
      vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till
      ny födelse och förnyelse i helig ande,
      >Joh. 3:5. Apg. 15:11. Rom. 3:20 f. 4:6. 9:11 f. 11:6. Gal. 2:16. 
      >Ef. 2:4 f. 5:26. 2 Tim. 1:9.
  6.  som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår
      Frälsare,
      >Hes. 36:27. Joel 2:28. Apg. 2:33. Rom. 5:5. 
  7.  för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt
      hopp är, få evigt liv till arvedel.
      >Rom. 8:23 f.

  8.  Detta är ett fast ord, och jag vill att du med kraft vittnar
      härom, för att de som sätta tro till Gud må beflita sig om att
      rätt utöva goda gärningar.  Sådant är gott och gagneligt för
      människorna.
  9.  Men dåraktiga tvistefrågor och släktledningshistorier må du
      undfly, så ock trätor och strider om lagen; ty sådant är
      gagnlöst och fåfängligt.
      >1 Tim. 1:4. 4:7. 6:20. 2 Tim. 2:23. Tit. 1:14.
 10.  En man som kommer partisöndring åstad må du visa ifrån dig,
      sedan du en eller två gånger har förmanat honom;
      >Matt. 18:17. Rom. 16:17. 2 Tess. 3:6. 2 Tim. 3:5. 2 Joh. v. 10.
 11.  ty du vet att en sådan är förvänd och begår synd, ja, han har
      själv fällt domen över sig.
      >1 Tim. 6:4 f.

 12.  När jag framdeles sänder Artemas eller Tykikus till dig, låt dig
      då angeläget vara att komma till mig i Nikopolis, ty jag har
      beslutit att stanna där över vintern.
      >Ef. 6:21.
 13.  Senas, den lagkloke, och Apollos må du med all omsorg utrusta
      för deras resa, så att intet fattas dem.
      >Apg. 18:24. 3 Joh. v. 6.
 14.  Och må jämväl våra bröder, för att icke bliva utan frukt, lära
      sig att rätt utöva goda gärningar, där hjälp är av nöden.
      >Tit. 2:14.
 15.  Alla som äro här hos mig hälsa dig.  Hälsa dem som älska oss i
      tron.  Nåd vare med eder alla.

[https://runeberg.org/bibeln/57.html]
                      Paulus' brev till Filemon

               Hälsning.  Bön om tillgift för Onesimus.
                             Slutönskan.

  1.  Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timoteus hälsa Filemon,
      vår älskade broder och medarbetare,
      >Ef. 3:1. 4:1.
  2.  och Appfia, vår syster, och Arkippus, vår medkämpe, och den
      församling som kommer tillhopa i ditt hus.
      >Kol. 4:17.
  3.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
      Jesus Kristus.
      >Rom. 1:7.

  4.  Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner,
      >Ef. 1:15 f. Kol. 3:1 f. 1 Tess. 1:2 f. 2 Tess. 1:3. 2 Tim. 1:3.
  5.  ty jag har hört om den kärlek och den tro som du har till Herren
      Jesus, och som du bevisar mot alla de heliga.
  6.  Och min bön är att den tro du har gemensam med oss må visa sig
      verksam, i det att du fullt inser huru mycket gott vi hava i
      Kristus.
  7.  Ty jag har fått mycken glädje och hugnad av den kärlek varmed
      du, min broder, har vederkvickt de heligas hjärtan.
      >2 Kor. 7:4.

  8.  Därför, fastän jag med mycken frimodighet i Kristus kunde
      befalla dig att göra vad du nu bör göra,
  9.  beder jag dig dock hellre därom för kärlekens skull -- jag,
      sådan jag nu är, den gamle Paulus, han som därtill nu är en
      Kristi Jesu fånge;
      >2 Tim. 1:8.
 10.  ja, jag beder dig för min son, den som jag har fött i min
      fångenskap, för Onesimus,
      >1 Kor. 4:15. Gal. 4:19. Kol. 4:9. 
 11.  som förut var ingalunda var dig till »till gagn», men som nu är
      både dig och mig till stort gagn[1].

 12.  Denne sänder jag här tillbaka till dig; och när jag så gör, är
      det såsom sände jag åstad mitt eget hjärta.
 13.  Jag hade väl själv velat behålla honom hos mig, så att han å
      dina vägnar kunde hava betjänat mig i den fångenskap som jag
      utstår för evangelii skull.
 14.  Men utan ditt samtycke ville jag intet göra, ty det goda du
      gjorde skulle ju icke ske såsom av tvång, utan göras av fri
      vilja.
      >2 Kor. 9:7.
 15.  När han för en liten tid blev skild från dig, skedde detta till
      äventyrs just för att du skulle få honom igen för alltid,
 16.  nu icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en
      träl: såsom en älskad broder.  Detta är han redan för mig i
      högsta måtto; huru mycket mer då för dig, han, din broder både
      efter köttet och i Herren!
      >Ef. 6:9. 1 Tim. 6:2.

 17.  Om du alltså håller mig för din medbroder, så tag emot honom
      såsom du skulle taga emot mig själv.
 18.  Har han gjort dig någon orätt, eller är han dig något skyldig,
      så för upp det på min räkning.
 19.  Jag, Paulus, skriver här med egen hand: »Jag skall själv betala
      det.»  Jag skulle också kunna säga: »För upp det på din räkning.»
      Ty du har ju en ännu större skuld till mig, nämligen -- dig
      själv.
      >2 Tess. 3:17.

 20.  Ja, min broder, måtte jag »få gagn» av dig i Herren!  Vederkvick
      mitt hjärta i Kristus.

 21.  Det är därför att jag är viss om din lydaktighet som jag har
      skrivit detta till dig.  Och jag vet att du kommer att göra ännu
      mer än jag begär.

 22.  Och så tillägger jag: bered dig på att giva mig härbärge.  Jag
      hoppas nämligen att jag genom edra böner skall bliva skänkt åt
      eder.
      >Fil. 1:25. 2:24.

 23.  Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar dig;
      >Kol. 1:7. 4:12.
 24.  så göra ock Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina
      medarbetare.
      >Apg. 19:29. Kol. 4:10, 14. 2 Tim. 4:10 f.

 25.  Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.
      >2 Tim. 4:22.

[1]  Det grekiska namnet Onesimos betyder
     nyttig, gagnelig; på denna namnets betydelse
     hänsyftas också i v. 20.

[https://runeberg.org/bibeln/58_01.html]
                  Brevet till hebréerna, 1 Kapitlet

                  Guds uppenbarelse genom Sonen, som
                enligt skriften är större än änglarna.

  1.  Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till
      fäderna genom profeterna,
  2.  har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom
      sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken
      han ock har skapat världen.
  3.  Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens
      avbild och genom sin makts ord bär allt, har han -- sedan han
      hade utfört en rening från synderna -- satt sig på Majestätets
      högra sida i höjden.
  4.  Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han
      har ärvt är förmer än deras.
  5.  Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min
      Son, jag har i dag fött dig»?  eller: »Jag skall vara hans
      Fader, och han skall vara min Son»?
  6.  Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta
      den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola
      tillbedja honom.»
  7.  Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till
      vindar och sina tjänare till eldslågor»,
  8.  säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och
      evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira.
  9.  Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o
      Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina
      medbröder»;
 10.  så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och
      himlarna äro dina händers verk;
 11.  de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom
      en klädnad,
 12.  och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad
      skola de ock bytas om.  Men du är densamme, och dina år skola
      icke hava någon ände.»
 13.  Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på
      min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en
      fotapall»?
 14.  Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst
      för deras skull som skola få frälsning till arvedel?

[https://runeberg.org/bibeln/58_02.html]
                  Brevet till hebréerna, 2 Kapitlet

                Vi böra noga akta på den frälsning som
               genom Herren har förkunnats.  Jesus, som
               allenast för en kort tid har varit gjord
                 ringare än änglarna, har genom sitt
                dödslidande förhärligats och så blivit
                    vår frälsnings hövding och vår
                            överstepräst.

  1.  Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så
      att vi icke gå förlorade.
  2.  Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all
      överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön,
  3.  huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en
      sådan frälsning?  -- en frälsning som ju först förkunnades genom
      Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom,
  4.  varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken
      och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela
      helig ande, allt efter sin vilja.
  5.  Ty det var icke under änglars välde som han lade den
      tillkommande världen, den som vi tala om.
  6.  Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en
      människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du
      låter dig vårda om honom?
  7.  En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte
      honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre
      över dina händers verk;
  8.  allt lade du under hans fötter.»  När han underlade honom
      allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom
      underlagt -- om vi ock ännu icke se allting vara honom
      underlagt.
  9.  Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än
      änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava
      blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd
      skulle komma alla till godo att han smakade döden.
 10.  Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting
      är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn
      till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings
      hövding.
 11.  Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en
      och samme Fader.  Fördenskull blyges han icke för att kalla dem
      bröder;
 12.  han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
      mitt i församlingen skall jag prisa dig»;
 13.  så ock: »Jag vill sätta min förtröstan till honom»; så ock: »Se
      här äro jag och barnen som Gud har givit mig.»
 14.  Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock
      han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin
      död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld,
      det är djävulen,
 15.  och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv
      igenom hade varit hemfallna till träldom.
 16.  Ty det är ju icke änglar som han tager sig an; det är Abrahams
      säd som han tager sig an.
 17.  Därför måste han i allt bliva lik sina bröder, för att han
      skulle bliva barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst
      inför Gud, till att försona folkets synder.
 18.  Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad,
      kan han hjälpa dem som frestas.

[https://runeberg.org/bibeln/58_03.html]
                  Brevet till hebréerna, 3 Kapitlet

                 Kristus större än Moses.  Varning för
                 förhärdelse, med hänvisning till det
                 straff som drabbade Israel i öknen.

  1.  Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en
      himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och
      överstepräst, Jesus,
  2.  huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses
      var »trogen i hela hans hus».
  3.  Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än
      Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva
      huset.
  4.  Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har
      byggt allt.
  5.  Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare»,
      till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;
  6.  men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans
      hus.  Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår
      frimodighet och vår berömmelse i hoppet.
  7.  Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,
  8.  mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig
      på frestelsens dag i öknen,
  9.  där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett
      mina verk i fyrtio år.
 10.  Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara
      de vilse med sina hjärtan.'  Men de ville icke veta av mina
      vägar.
 11.  Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»
 12.  Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder
      finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande
      Guden,
 13.  utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag»,
      på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt
      att bedraga.
 14.  Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill
      änden hålla fast vår första tillförsikt.
 15.  När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke
      förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,
 16.  vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans
      ord?  Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur
      Egypten?
 17.  Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år?  Var det
      icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?
 18.  Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma
      in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?
 19.  Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma
      ditin.

[https://runeberg.org/bibeln/58_04.html]
                  Brevet till hebréerna, 4 Kapitlet

               Guds folks sabbatsvila.  Guds ords kraft.
                 Kristus en barmhärtig överstepräst.

  1.  Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står
      kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland
      eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.
  2.  Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för
      dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom
      det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.
  3.  Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan.  Det
      heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in
      i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt
      ifrån den tid då världen var skapad.
  4.  Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade
      på sjunde dagen från alla sina verk»;
  5.  här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.»
  6.  Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den,
      och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin
      ohörsamhets skull icke kommo ditin,
  7.  så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han
      så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I
      dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.»
  8.  Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava
      talat om en annan, senare dag.
  9.  Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.
 10.  Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från
      sina verk, likasom Gud från sina.
 11.  Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den
      vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande
      exempel på ohörsamhet.
 12.  Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något
      tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ
      och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats
      uppsåt och tankar.
 13.  Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och
      uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra
      räkenskap.
 14.  Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp
      genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla
      fast vid bekännelsen.
 15.  Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande
      med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting,
      likasom vi, dock utan synd.
 16.  Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för
      att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt
      tid.

[https://runeberg.org/bibeln/58_05.html]
                  Brevet till hebréerna, 5 Kapitlet

                    Kristus en överstepräst efter
                          Melkisedeks sätt.

  1.  Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland
      människor och tillsättes för att till människors bästa göra
      tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder.
  2.  Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande,
      just därför att han själv är behäftad med svaghet
  3.  och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna
      synder likaväl som för folkets.
  4.  Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom
      Aron, kallas därtill av Gud.
  5.  Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva
      överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade
      till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»,
  6.  likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till
      evig tid, efter Melkisedeks sätt.»
  7.  Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts
      dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från
      döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.
  8.  Så lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande;
  9.  och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som
      äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning
 10.  och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt».
 11.  Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra
      tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra.
 12.  Ty fastän det kunde vara på tiden att I själva voren lärare,
      behöves det snarare att man nu åter undervisar eder i de allra
      första grunderna av Guds ord; det har kommit därhän med eder,
      att I behöven mjölk i stället för stadig mat.
 13.  Men om någon är sådan att han ännu måste leva av mjölk, då är
      han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet; han
      är ju ännu ett barn.
 14.  Ty den stadiga maten tillhör de fullmogna, dem som genom vanan
      hava sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont.

[https://runeberg.org/bibeln/58_06.html]
                  Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet

                 Varning för avfall.  Oryggligheten av
                             Guds löfte.

  1.  Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om
      Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom
      oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och
      med tro på Gud,
  2.  med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas
      uppståndelse och en evig dom.
  3.  Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
  4.  Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat
      den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
  5.  och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande
      tidsålderns krafter,
  6.  men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra
      till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig
      och utsätta honom för bespottelse.
  7.  Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt
      och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem
      till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får
      välsignelse från Gud.
  8.  Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är
      förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
  9.  Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är,
      och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta
      sätt.
 10.  Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat,
      och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de
      heliga, såsom I ännu gören.
 11.  Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att
      intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
 12.  så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som
      genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
 13.  Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv --
      eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
 14.  och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och
      storligen föröka dig.»
 15.  Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
 16.  Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar
      dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
 17.  Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad
      löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt
      rådslut, lade han därtill en ed.
 18.  Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen
      kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår
      räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
 19.  I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når
      innanför förlåten,
 20.  dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han
      blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

[https://runeberg.org/bibeln/58_07.html]
                  Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet

                     Ytterligare om Kristus såsom
                 överstepräst efter Melkisedeks sätt.
               Hans prästadömes företräde framför det
                              levitiska.

  1.  Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den
      Högste -- han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd
      på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som
      välsignade honom,
  2.  varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som
      när man uttyder vad han kallas, är först och främst
      »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det
      är »fridens konung»,
  3.  denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning,
      utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och
      likställes med Guds Son -- denne förbliver en präst för
      beständigt.
  4.  Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader
      Abraham gav tionde av det förnämsta bytet.
  5.  Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning
      att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder,
      fastän dessa hava utgått från Abrahams länd,
  6.  tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och
      välsignade honom, densamme som hade fått löftena.
  7.  Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som
      mottager välsignelse av den som står högre.
  8.  Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det
      där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande.
  9.  Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde,
      fått giva tionde;
 10.  ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne
      till mötes.
 11.  Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska
      prästadömet -- och på detta var ju folkets lagstiftning byggd --
      varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter
      Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter
      Arons sätt»?
 12.  (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen
      förändras.)
 13.  Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en
      stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid
      altaret.
 14.  Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur
      Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om
      präster.
 15.  Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat
      slag uppstår, lik Melkisedek däri,
 16.  att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar
      härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer
      av oförgängligt liv.
 17.  Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig
      tid, efter Melkisedeks sätt.»
 18.  Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den
      var svag och gagnlös --
 19.  eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt -- men
      ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få
      nalkas Gud.
 20.  Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig
      bekräftelse -- det är nämligen så, att medan de andra hava
      blivit präster utan edlig bekräftelse,
 21.  har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade
      till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är
      en präst till evig tid'» --
 22.  i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till
      löftesman.
 23.  Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att
      de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst,
 24.  har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han
      förbliver »till evig tid».
 25.  Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma
      till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.
 26.  En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore
      helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över
      himmelen,
 27.  en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra
      översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för
      folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han
      offrade sig själv.
 28.  Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro
      behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens
      utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är
      fullkomnad »till evig tid».

[https://runeberg.org/bibeln/58_08.html]
                  Brevet till hebréerna, 8 Kapitlet

               Kristus överstepräst i det sannskyldiga
                   tabernaklet.  Det nya förbundet.

  1.  Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en
      överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i
      himmelen,
  2.  för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga
      tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon
      människa.
  3.  Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att
      frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något
      att frambära.
  4.  Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra
      där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna,
  5.  i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga
      av den himmelska.  Om en sådan fick ock Moses befallning genom en
      uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet.  »Se till»,
      heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit
      dig visad på berget.»
  6.  Men nu har denne fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han
      är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre
      löften.
  7.  Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl
      plats icke hava sökts för ett annat.
  8.  Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger
      Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och
      med Juda hus;
  9.  icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på
      den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur
      Egyptens land.  Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför
      frågade icke heller jag efter dem, säger Herren.
 10.  Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i
      kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras
      sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall
      vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
 11.  Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre,
      icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty
      de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den
      störste.
 12.  Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder
      skall jag aldrig mer komma ihåg.»
 13.  När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till
      känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och
      bliver gammalt, det är nära att försvinna.

[https://runeberg.org/bibeln/58_09.html]
                  Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet

                  Den prästerliga tjänsten i de båda
                              förbunden.

  1.  Nu hade visserligen också det förra förbundet sina
      gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.
  2.  Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo
      ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det
      heliga».
  3.  Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet,
      ett som kallas »det allraheligaste»,
  4.  med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor
      överdragen med guld.  I denna förvarades ett gyllene ämbar med
      mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill
      förbundets tavlor.
  5.  Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde
      nådastolen.  Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke
      tillfälle att tala.
  6.  Så blev detta inrättat.  Och i det främre tabernakelrummet gå
      prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till
      gudstjänsten,
  7.  men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året,
      och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv
      och för folkets ouppsåtliga synder.
  8.  Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det
      allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det
      främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd.
  9.  Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i
      enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna
      fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin
      gudstjänst,
 10.  utan allenast äro utvärtes stadgar -- de såväl som
      föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar --
      stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre
      ordning.
 11.  Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda;
      och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är
      gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu
      är,
 12.  gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget
      blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig
      förlossning.
 13.  Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt
      på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet,
 14.  huru mycket mer skall icke Kristi blod -- då han nu genom evig
      ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud --
      rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den
      levande Guden!
 15.  Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro
      kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led
      döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra
      förbundet.
 16.  Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som
      har gjort testamentet är död.[1]
 17.  Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det
      icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu
      lever.
 18.  Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan
      blod.
 19.  Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses
      kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar,
      tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl
      själva boken som allt folket
 20.  och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har
      stadgat för eder.»
 21.  Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de
      ting som hörde till gudstjänsten.
 22.  Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod
      utgjutes gives ingen förlåtelse.
 23.  Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen
      renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste
      renas genom bättre offer än dessa.
 24.  Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort
      med händer, och som allenast är en efterbildning av det
      sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu
      träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.
 25.  Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig
      själv, såsom översteprästen år efter år går in i det
      allraheligaste, med blod som icke är hans eget.
 26.  Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens
      begynnelse.  I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid
      tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.
 27.  Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan
      dömas,
 28.  så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att
      bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av
      dem som bida efter honom, till frälsning.

[1]  Grundtexten har i v. 15 f. samma uttryck för testamente och
     förbund.

[https://runeberg.org/bibeln/58_10.html]
                  Brevet till hebréerna, 10 Kapitlet

               Kristi fullkomliga offer.  Förmaning till
                   frimodig ingång i den himmelska
               helgedomen.  Förnyad varning för avfall.

  1.  Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men
      framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den
      aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på
      samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana.
  2.  Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så
      förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon
      synd, sedan de en gång hade blivit renade.
  3.  Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd.
  4.  Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna
      borttaga synder.
  5.  Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och
      spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig;
  6.  i brännoffer och syndoffer fann du icke behag.
  7.  Då sade jag: 'Se, jag kommer -- i bokrullen är skrivet om mig --
      för att göra din vilja, o Gud.'»
  8.  Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer
      och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag»
      -- och dock frambäras de efter lagen --
  9.  säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.»  Så
      tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället.
 10.  Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom
      att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad.
 11.  Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och
      frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna
      borttaga synder;
 12.  men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna,
      sitter han för beständigt på Guds högra sida
 13.  och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda
      honom till en fotapall».
 14.  Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som
      bliva helgade.
 15.  Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss.  Ty sedan Herren
      hade sagt:
 16.  »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande
      dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan,
      och i deras sinnen skall jag skriva dem»;
 17.  och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall
      jag aldrig mer komma ihåg.»
 18.  Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer
      något offer för synd.
 19.  Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå
      in i det allraheligaste i och genom Jesu blod,
 20.  i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin
      genom förlåten -- det är genom sitt kött --
 21.  och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus,
 22.  så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet,
      bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont
      samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten.
 23.  Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den
      som har givit oss löftet, han är trofast.
 24.  Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till
      kärlek och goda gärningar;
 25.  låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga
      hava för sed, utan må vi förmana varandra -- detta så mycket mer
      som I sen huru »dagen» nalkas.
 26.  Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen
      om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder,
 27.  utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld
      som skall förtära motståndarna.
 28.  Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre
      vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet;
 29.  huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses
      värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för
      orent -- det i vilket han har blivit helgad -- och som smädar
      nådens Ande!
 30.  Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall
      vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.»
 31.  Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.
 32.  Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade
      kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp
 33.  och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till
      ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo
      genomgå sådant.
 34.  Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat
      eder att bliva berövade edra ägodelar.  I vissten nämligen att I
      haven en egendom som är bättre och bliver beståndande.
 35.  Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor
      lön.
 36.  I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja
      och få vad utlovat är.
 37.  Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och
      han skall icke dröja;
 38.  och min rättfärdige skall leva av tro.  Men om någon drager sig
      undan, så finner min själ icke behag i honom».
 39.  Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till
      fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

[https://runeberg.org/bibeln/58_11.html]
                  Brevet till hebréerna, 11 Kapitlet

               Trons kraft, bevisad av trosvittnen från
                      det gamla förbundets tid.

  1.  Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en
      övertygelse om ting som man icke ser.
  2.  På grund av den fingo ju de gamle sitt vittnesbörd.
  3.  Genom tron förstå vi att världen har blivit fullbordad genom ett
      ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något
      synligt.
  4.  Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och
      genom den fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, i
      det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron
      talar han ännu, fastän han är död.
  5.  Genom tron togs Enok bort, för att han icke skulle se döden; och
      »man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort».  Förrän han togs
      bort, fick han nämligen det vittnesbördet att han hade täckts
      Gud;
  6.  men utan tro är det omöjligt att täckas Gud.  Ty den som vill
      komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem
      som söka honom.
  7.  Genom tron var det som Noa, sedan han hade fått uppenbarelse om
      något som man ännu icke såg, i from förtröstan byggde en ark för
      att rädda sitt hus; och genom den blev han världen till dom och
      fick till arvedel den rättfärdighet som hör tron till.
  8.  Genom tron var Abraham lydig, när han blev kallad, och han drog
      så ut till det land som han skulle få till arvedel; han drog ut,
      fastän han icke visste vart han skulle komma.
  9.  Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet,
      likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och
      Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte.
 10.  Ty han väntade på »staden med de fasta grundvalarna», vars
      byggmästare och skapare är Gud.
 11.  Genom tron fick jämväl Sara, fastän överårig, kraft att bliva
      stammoder för en avkomma, i det hon höll den för trovärdig, som
      hade givit löftet.
 12.  Därför föddes ock av en och samme man, en som var så gott som
      död, avkomlingar »så talrika som stjärnorna på himmelen och som
      sanden på havets strand, som man icke kan räkna».
 13.  I tron dogo alla dessa, innan de ännu hade fått vad utlovat var;
      de hade allenast sett det i fjärran och hade hälsat det och
      bekänt sig vara »gäster och främlingar» på jorden.
 14.  De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett
      fädernesland.
 15.  Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade
      de haft tillfälle att vända tillbaka dit.
 16.  Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det
      himmelska.  Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty
      han har berett åt dem en stad.
 17.  Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han
      blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han
      som hade mottagit löftena,
 18.  han till vilken det hade blivit sagt: »Genom Isak är det som säd
      skall uppkallas efter dig.»
 19.  Ty han tänkte på att Gud var mäktig att till och med uppväcka
      från de döda; från de döda fick han honom ock tillbaka,
      liknelsevis talat.
 20.  Genom tron gav jämväl Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för
      kommande tider.
 21.  Genom tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och
      tillbad, lutad mot ändan av sin stav.
 22.  Genom tron talade Josef, när han låg för döden, om Israels barns
      uttåg och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben.
 23.  Genom tron blev Moses vid sin födelse dold av sina föräldrar och
      hölls av dem gömd i tre månader, eftersom de sågo att »det var
      ett vackert barn»; och de läto icke förskräcka sig av konungens
      påbud.
 24.  Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att
      kallas Faraos dotterson.
 25.  Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid
      leva i syndig njutning;
 26.  han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än
      Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.
 27.  Genom tron övergav han Egypten, utan att låta förskräcka sig av
      konungens vrede; ty därigenom att han likasom såg den Osynlige
      kunde han härda ut.
 28.  Genom tron har han ock förordnat om påsken och
      blodbestrykningen, på det att »Fördärvaren», som förgjorde allt
      förstfött, icke skulle komma vid dem.
 29.  Genom tron drogo de fram genom Röda havet likasom på torra
      landet; men när egyptierna försökte gå samma väg, dränktes de.
 30.  Genom tron föllo Jerikos murar, sedan man i sju dagar hade gått
      runt omkring dem.
 31.  Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de
      ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner.
 32.  Och vad skall jag nu vidare säga?  Tiden bleve mig ju för kort,
      ifall jag skulle förtälja om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om
      David och Samuel och profeterna,
 33.  om dessa som genom tron besegrade konungariken, övade
      rättfärdighet, fingo löften uppfyllda, tillstoppade lejons gap,
 34.  dämpade eldens kraft, undkommo svärdets egg, blevo starka från
      att hava varit svaga, blevo väldiga i krig och drevo främmande
      härar på flykten.
 35.  Kvinnor funnos som fingo igen sina döda genom deras
      uppståndelse.  Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke
      taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre
      uppståndelse.
 36.  Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill
      ock bojor och fängelse;
 37.  de blevo stenade, marterade, söndersågade, dödade med svärd.  De
      gingo omkring höljda i fårskinn och gethudar, nödställda,
      misshandlade, plågade,
 38.  dessa människor som världen icke var värdig att hysa; de irrade
      omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och
      jordkulor.
 39.  Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd,
      undfingo de ändå icke vad utlovat var;
 40.  ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss
      förutan skulle bliva fullkomnade.

[https://runeberg.org/bibeln/58_12.html]
                  Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet

                 Förmaning till uthållighet, särskilt
                  under Guds aga.  Det nya förbundets
                              härlighet.

  1.  Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må
      ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt
      synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa
      framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd.
  2.  Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på
      honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför
      honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och
      som nu sitter på högra sidan om Guds tron.
  3.  Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare,
      på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i
      edra själar.
  4.  Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot
      synden.
  5.  Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar
      med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke
      Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom.
  6.  Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset
      var son som han har kär.»
  7.  Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar
      med eder såsom med söner.  Ty var finnes den son som icke bliver
      agad av sin fader?
  8.  Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav,
      så voren I oäkta söner och icke äkta.
  9.  Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi
      visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara
      underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva?
 10.  De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem
      gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi
      skola få del av hans helighet.
 11.  Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan
      till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade
      därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet.
 12.  Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän»,
 13.  och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som
      haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.
 14.  Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse
      får ingen se Herren.
 15.  Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen
      giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att
      menigheten därigenom bliver besmittad;
 16.  sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom
      Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.
 17.  I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund
      av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna
      någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.
 18.  Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett
      som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm,
 19.  icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de
      som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem.
 20.  Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om
      det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.»
 21.  Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är
      förskräckt och bävar.»
 22.  Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad,
      det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental,
 23.  till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro
      uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och
      till fullkomnade rättfärdigas andar,
 24.  och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett
      stänkelseblod som talar bättre än Abels blod.
 25.  Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar.  Ty om
      dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här
      på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi
      kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från
      himmelen?
 26.  Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt:
      »Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock
      himmelen att bäva.»
 27.  Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna
      bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att
      de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande.
 28.  Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så
      låtom oss vara tacksamma.  På det sättet tjäna vi Gud, honom till
      behag, med helig fruktan och räddhåga.
 29.  Ty »vår Gud är en förtärande eld».

[https://runeberg.org/bibeln/58_13.html]
                  Brevet till hebréerna, 13 Kapitlet

                Förmaningar till ett heligt liv, till
                lydnad mot lärare och till förbön för
                   dem.  Slutönskan och hälsningar.

  1.  Förbliven fasta i broderlig kärlek.
  2.  Förgäten icke att bevisa gästvänlighet; ty genom gästvänlighet
      hava några, utan att veta det, fått änglar till gäster.
  3.  Tänken på dem som äro fångna, likasom voren I deras medfångar,
      och tänken på dem som utstå misshandling, eftersom också I
      själva haven en kropp.
  4.  Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras
      obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall
      Gud döma.
  5.  Varen i eder handel och vandel fria ifrån penningbegär; låten
      eder nöja med vad I haven.  Ty han har själv sagt: »Jag skall
      icke lämna dig eller övergiva dig.»
  6.  Alltså kunna vi dristigt säga: »Herren är min hjälpare, jag
      skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?»
  7.  Tänken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; sen
      huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro.
  8.  Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet.
  9.  Låten eder icke vilseföras av allahanda främmande läror.  Ty det
      är gott att bliva styrkt i sitt hjärta genom nåd och icke genom
      offermåltider; de som hava befattat sig med sådant hava icke
      haft något gagn därav.
 10.  Vi hava ett altare, från vilket de som göra tjänst vid
      tabernaklet icke hava rätt att få något att äta.
 11.  Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod
      översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för
      synd, »brännas upp utanför lägret».
 12.  Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt
      lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket.
 13.  Låtom oss alltså gå ut till honom »utanför lägret» och bära hans
      smälek.
 14.  Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den
      tillkommande staden.
 15.  Så låtom oss då genom honom alltid till Gud »frambära ett lovets
      offer», det är »en frukt ifrån läppar» som prisa hans namn.
 16.  Men förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana
      offer har Gud behag till.
 17.  Varen edra lärare hörsamma, och böjen eder för dem; ty de vaka
      över edra själar, eftersom de skola avlägga räkenskap.  Må de då
      kunna göra det med glädje, och icke med suckan, ty detta vore
      eder icke nyttigt.
 18.  Bedjen för oss; ty vi tro oss hava ett gott samvete, eftersom vi
      söka att i alla stycken föra en god vandel.
 19.  Och jag uppmanar eder att göra detta, så mycket mer som jag
      hoppas att därigenom dess snarare bliva återgiven åt eder.
 20.  Men fridens Gud, som från de döda har återfört vår Herre Jesus,
      vilken genom ett evigt förbunds blod är den store herden för
      fåren,
 21.  han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans
      vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom,
      genom Jesus Kristus.  Honom tillhör äran i evigheternas
      evigheter.  Amen.
 22.  Jag beder eder, mina bröder: tagen icke illa upp dessa
      förmaningens ord; jag har ju ock skrivit till eder helt kort.
 23.  Veten att vår broder Timoteus har blivit lösgiven.  Om han snart
      kommer hit, vill jag tillsammans med honom besöka eder.
 24.  Hälsen alla edra lärare och alla de heliga.  De italiska bröderna
      hälsa eder.
 25.  Nåd vare med eder alla.

[https://runeberg.org/bibeln/59_01.html]
                   Petrus' första brev, 1 Kapitlet

                 Petrus hälsar de kristna i provinsen
                Asien, lovar Gud för frälsningen genom
                    Kristus, som var förebådad av
                 profeterna, och som de troende böra
               förbida i hoppet, under helig vandel och
                          broderlig kärlek.

  1.  Petrus, Jesu Kristi apostel, hälsar de utvalda främlingar som bo
      kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, provinsen Asien
      och Bitynien,
      >Apg. 2,9 f. 1 Petr. 2,11. Jak. 1,1.
  2.  utvalda enligt Guds, Faderns, försyn, i helgelse i Anden, till
      lydnad och till bestänkelse med Jesu Kristi blod.  Nåd och frid
      föröke sig hos eder.
      >2 Mos. 24,8. Rom. 1,5. 8,29. Hebr. 12,24. 2 Petr. 1,2.

  3.  Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som efter sin
      stora barmhärtighet har genom Jesu Kristi uppståndelse från de
      döda fött oss på nytt till ett levande hopp,
      >Joh. 3,3. Ef. 1,3.
  4.  till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som i
      himmelen är förvarat åt eder,
      >Kol. 1,5, 12. 2 Tim. 1,12.
  5.  I som med Guds makt bliven genom tro bevarade till en frälsning
      som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden.
      >Joh. 10,28. Rom. 5,2 f. 1 Kor. 2,5. Kol. 3,4.
  6.  Därför mån I fröjda eder, om I ock nu en liten tid, där så måste
      ske, liden bedrövelse under allahanda prövningar,
      >Rom. 8,18. 2 Kor. 4,17. Hebr. 12,11. 1 Petr. 5,10. Jak. 1,2 f.
  7.  för att, om eder tro håller provet -- vilket är mycket mer värt
      än guldet, som förgås, men som dock genom eld bliver beprövat --
      detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid
      Jesu Kristi uppenbarelse.
      >Ords. 17,3. Jes. 48,10. Mal. 3,2 f. Vish. 3,6.  Syr. 2,5.
      >1 Kor. 3,13. 1 Petr. 4,12 f.
  8.  Honom älsken I utan att hava sett honom; och fastän I ännu icke
      sen honom, tron I dock på honom och fröjden eder över honom med
      outsäglig och härlig glädje,
      >Joh. 17,20. 20,29. 2 Kor. 5,7. Hebr. 11,1, 27
  9.  då I nu ären på väg att vinna det som är målet för eder tro,
      nämligen edra själars frälsning.
      >Rom. 6,22.

 10.  Angående denna frälsning hava profeter ivrigt forskat och
      rannsakat, de som profeterade om den nåd som skulle vederfaras
      eder.
      >Matt. 13,17.
 11.  De hava rannsakat för att finna vilken och hurudan tid det var
      som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de
      lidanden som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som
      därefter skulle följa.
      >Jes. 53,3 f. Luk. 24,26 f. Fil. 2,7 f. Hebr. 12,2.
 12.  Och det blev uppenbarat för dem att det icke var sig själva,
      utan eder, som de tjänade härmed.  Om samma ting har nu en
      förkunnelse kommit till eder genom de män som i helig ande,
      nedsänd från himmelen, hava för eder predikat evangelium; och i
      de tingen åstunda jämväl änglar att skåda in.
      >Dan. 12,4 f. Luk.2,13 f. Ef. 3,8 f.

 13.  Omgjorden därför edert sinnes länder och varen nyktra; och
      sätten med full tillit edert hopp till den nåd som bjudes eder i
      och med Jesu Kristi uppenbarelse.
      >Luk. 12,35. 21,34. Rom. 13,13. Ef. 6,14. 1 Tess. 5,6.
 14.  Då I nu haven kommit till lydnad, så följen icke de begärelser
      som I förut, under eder okunnighets tid, levden i,
      >Apg. 17,30. Rom 12,2.
 15.  utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat
      eder är helig.
      >Matt. 5,48.
 16.  Det är ju skrivet: »I skolen vara heliga, ty jag är helig.»
      >3 Mos. 11,44 f.
 17.  Och om I såsom Fader åkallen honom som utan anseende till
      personen dömer var och en efter hans gärningar, så vandren ock i
      fruktan under denna edert främlingsskaps tid.
      >Rom. 2,11. Fil. 2,12.
 18.  I veten ju att det icke är med förgängliga ting, med silver
      eller guld, som I haven blivit »lösköpta» från den vandel I
      förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt,
      >Jes. 52,3. 1 Petr. 4,3.
 19.  utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm
      utan fläck.
      >Joh. 1,29. Apg. 20,28. 1 Kor. 5,7. 6,20. Hebr. 9,12 f. Upp. 5,9.
 20.  Så var förutsett om honom före världens begynnelse; men först nu
      i de yttersta tiderna har han blivit uppenbarad för eder skull,
      >Rom. 16,25 f. Gal. 4,4. Ef. 1,9 f. Hebr. 1,2.
 21.  I som genom honom tron på Gud, vilken uppväckte honom från de
      döda och gav honom härlighet, så att eder tro nu ock kan vara
      ett hopp till Gud.
      >Rom. 6,4. Fil. 2,9.

 22.  Renen edra själar, i lydnad för sanningen, till oskrymtad
      broderlig kärlek, och älsken varandra av hjärtat med uthållig
      kärlek,
      >Rom. 12,10. Ef. 4,3. 1 Tim. 1,5. 1 Petr. 2,17. 1 Joh. 5,1 f.
 23.  I som ären födda på nytt, icke av någon förgänglig säd, utan av
      en oförgänglig: genom Guds levande ord, som förbliver.
      >Luk. 8,11 f. Joh. 1,13. 1 Kor. 4,15. Jak. 1,18.
 24.    Ty
        »allt kött är såsom gräs
        och all dess härlighet såsom gräsets blomster;
        gräset torkar bort,
        och blomstret faller av,
      >Ps. 102,12 f. 103,15 f. Jes. 40,6 f. Jak. 1.10.
 25.    men Herrens ord
        förbliver evinnerligen».

      Och det är detta ord som har blivit förkunnat för eder såsom ett
      glatt budskap.
      >Matt. 5,l8. 24,35.

[https://runeberg.org/bibeln/59_02.html]
                   Petrus' första brev, 2 Kapitlet

               Uppmaning till andlig tillväxt och till
                 att låta sig uppbyggas på hörnstenen
                  Kristus.  Undersåtars och tjänares
                               plikter.

  1.  Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och
      avund och allt förtal.
      >Ef. 4,22, 25. Kol. 3,8 f. Hebr. 12,1. Jak. 1,21.
  2.  Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den
      andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa
      upp till frälsning,
  3.  om I annars haven »smakat att Herren är god».
      >Ps. 34,9.
  4.  Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor
      är förkastad, men inför Gud är »utvald och dyrbar»;
      >Ps. 118,22. Ef. 2,20 f.
  5.  och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett
      andligt hus, så att I bliven ett »heligt prästerskap», som skall
      frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro
      välbehagliga för Gud.
      >Jes. 61,6. Rom. 12,1, 1 Kor. 3,16. Hebr. 3,6. 13,15 f. Upp. 1,6.
  6.  Det heter nämligen på ett ställe i skriften:

        »Se, jag lägger i Sion
        en utvald, dyrbar hörnsten,
        och den som tror på den
        skall icke komma på skam.»
      >Jes. 28,16.

  7.  För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana
      som icke tro »har den sten som byggningsmännen förkastade blivit
      en hörnsten»,
      >Matt 21,42.
  8.  som är »en stötesten och en klippa till fall».  Eftersom de icke
      hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.
      >Jes. 8,14. Luk. 2,34.
  9.  I åter ären »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett
      heligt folk, ett egendomsfolk», för att I skolen förkunna hans
      härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till
      sitt underbara ljus.
      >2 Mos. 19,5 f. 5 Mos. 7,6. Jes. 44,1. 62,12. 63,7. 2 Kor. 4,6.
      >Kol. 1,13.
 10.  I som förut »icke voren ett folk», men nu ären »ett Guds folk»,
      I som »icke haden fått någon barmhärtighet», men nu »haven fått
      barmhärtighet».
      >Hos. 1,6, 9 f. 2,23.

 11.  Mina älskade, jag förmanar eder såsom »gäster och främlingar»
      att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka
      föra krig mot själen.
      >1 Mos. 23,4. Rom. 13,14. Gal. 5,24. Hebr. 11,13.
      >1 Petr. 1,1. Jak. 4,1.
 12.  Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om
      de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället,
      när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud
      på den dag då han söker dem.
      >Matt. 5,16. Rom. 12,17. 1 Petr. 3,16.

 13.  Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare
      sig det är konungen, såsom den överste härskaren,
      >Rom. 13,1 f. Tit. 3,1.
 14.  eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att
      straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra
      vad gott är.
 15.  Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa
      munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.
      >Tit. 2,8.
 16.  I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed
      överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.
      >Joh. 8,32. Rom. 6,18. Gal. 5,1. 13.
 17.  Bevisen var man ära, älsken bröderna, »frukten Gud, ären
      konungen».
      >Ords. 24,21. Matt. 22,21. Rom. 12,10. Fil. 2,3. Hebr. 13,1.

 18.  I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke
      allenast de goda och milda, utan också de obilliga.
      >Ef. 6,5. Kol. 3,22.
 19.  Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen,
      tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida
      oförskylt.
      >Matt. 5,10 f.
 20.  Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra
      synders skull fån uppbära hugg och slag?  Men om I bevisen
      tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta
      välbehaglig för Gud.
      >1 Petr. 3,14, 17 f. 4,14 f.
 21.  Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och
      efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa
      honom och vandra i hans fotspår.
      >Matt. 11,29. 16,24. Joh. 13,15. Fil. 2,5.

 22.  »Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.
      >Jes. 53,9. 2 Kor. 5,21. 1 Joh. 3,5.
 23.  När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led,
      hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer
      rättvist.
      >Matt. 27,39 f. Joh. 8,48 f. 1 Petr. 3,9.
 24.  Och »våra synder bar han» i sin kropp upp på korsets trä, för
      att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för
      rättfärdigheten; och »genom hans sår haven I blivit helade».
      >Jes. 53,5, 12. Rom. 6,3 f.
 25.  Ty I »gingen vilse såsom får», men nu haven I vänt om till edra
      själars herde och vårdare.
      >Ps 119,176. Jes. 53,6. Hes. 34,5 f. Joh. 10,11 f. Hebr. 13,20.

[https://runeberg.org/bibeln/59_03.html]
                   Petrus' första brev, 3 Kapitlet

               Äkta makars inbördes plikter.  Uppmaning
               till helig vandel, särskilt till tålamod
                i lidandet efter Kristi föredöme, hans
                 som har berett frälsning på jorden,
                 predikat för dödsrikets andar och nu
               sitter på Guds högra sida i himmelen och
                  råder jämväl över dess andemakter.

  1.  Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också
      de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina
      hustrurs vandel bliva vunna utan ord,
      >1 Mos. 3,16. 1 Kor. 14,34. Ef. 5,22 f. Kol. 3,18. Tit. 2,5.
  2.  när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.
      >1 Petr. 2,12.
  3.  Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i
      hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder
      klädedräkt.
      >Jes. 3,16 f. 1 Tim. 2,9.
  4.  Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den
      saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är
      dyrbart inför Gud.
      >Rom. 2,29. 7,22. 2 Kor. 4,16.
  5.  På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de
      som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.
  6.  Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och
      hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke
      låten eder förskräckas av något.
      >1 Mos. 18,12.

  7.  Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva
      tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare
      kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd,
      skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva
      förhindrade.
      >1 Kor. 7,3. Ef. 5,25. Kol. 3,19. 1 Tess. 4,4 f.

  8.  Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot
      bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.
      >Luk.6,36. Rom. 12,16 f. 15,5.
  9.  Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan
      tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen
      få välsignelse till arvedel.
      >3 Mos. 19,18. Ords. 20,22. Matt. 5,38 f. 25,34. 1 Kor. 6,7.
      >1 Tess. 5,15.
 10.  Ty
        »den som vill älska livet
        och se goda dagar,
        han avhålle sin tunga från det som är ont
        och sina läppar från att tala svek;
      >Ps. 34,13 f. Jak. 1,26.
 11.    han vände sig bort ifrån det som
        är ont, och göre vad gott är,
        han söke friden, och trakte därefter
      >Jes 1,16 f. Hebr. 12,14. 3 Joh. v. 11.
 12.    Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga,
        och hans öron till deras bön.
        Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».

 13.  Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för
      det som är gott?
 14.  Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock
      saliga.  »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke
      förskräckas;
      >Jes. 8,12 f. 51,12. Jer. 1,8. Matt. 5,10. 10,28.
      >1 Petr. 2,19 f. 4,14 f.
 15.  nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.»  Och
      I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär
      skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan
      >Ps. 119,46. Apg. 4,8 f. 1 Petr. 1,13.
 16.  och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i
      Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.
      >Tit. 2:8. 1 Petr. 2:12, 15, 19 f.
 17.  Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara
      Guds vilja, än att lida för onda.

 18.  Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led
      han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till
      Gud.  Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han
      gjord levande.
      >Rom. 1,4. 5,6. 2 Kor. 13,4. Ef. 2,18. Hebr. 9,15, 28.
 19.  I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar
      som höllos i fängelse,
      >1 Petr. 4,6.
 20.  för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav
      dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få
      -- allenast åtta personer -- blevo frälsta genom vatten.
      >1 Mos. 6,1 f.
 21.  Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten --
      nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig
      orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete --
      i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,
      >Ef. 5,26. Hebr. 10,22.
 22.  hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds
      högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden
      hava blivit honom underlagda.
      >Ps. 110,1. Rom. 8,34. Ef. 1,20 f.

[https://runeberg.org/bibeln/59_04.html]
                   Petrus' första brev, 4 Kapitlet

               Petrus förmanar de kristna att väpna sig
                 med Kristi sinne, att fly synden och
               föra en ren vandel i inbördes kärlek och
                 att med glädje lida för Kristi namns
                                skull.

  1.  Då nu Kristus har lidit till köttet, så väpnen ock I eder med
      samma sinne; ty den som har lidit till köttet har icke längre
      något att skaffa med synd.
      >Rom. 6,7. 1 Petr. 2,21, 24.
  2.  Och leven sedan, under den tid som återstår eder här i köttet,
      icke mer efter människors onda begärelser, utan efter Guds
      vilja.
      >Rom. 12,2. 14,7 f. 2 Kor. 5,15. Gal. 2,20. 1 Tess. 5,10.
      >Hebr. 9,14.
  3.  Ty det är nog, att I under den framfarna tiden haven gjort
      hedningarnas vilja och levat i lösaktighet och onda begärelser,
      i fylleri, vilt leverne och dryckenskap och i allahanda skamlig
      avgudadyrkan,
      >Rom. 13,12 f. Ef. 2,1 f. 4,17 f.
  4.  varför de ock förundra sig och smäda eder, då I nu icke löpen
      med till samma liderlighetens pöl.
  5.  Men de skola göra räkenskap inför honom som är redo att döma
      levande och döda.
      >Joh. 5,25. Apg. 10,42.
  6.  Ty att evangelium blev förkunnat jämväl för döda, det skedde, för
      att dessa, om de än till köttet blevo dömda, såsom alla människor
      dömas, likväl till anden skulle få leva, så som Gud lever

  7.  Men änden på allting är nu nära.  Varen alltså besinningsfulla
      och nyktra, så att I kunnen bedja.
      >1 Petr. 5,8. 2 Petr. 3,9 f. 1 Joh. 2,18.
  8.  Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty
      »kärleken överskyler en myckenhet av synder».
      >Ords. 10,12. 1 Kor. 13,7. 1 Petr. 1,22. Jak. 5,20.
  9.  Varen gästvänliga mot varandra utan knot,
      >Rom. 12,13.
 10.  och tjänen varandra, var och en med den nådegåva han har
      undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.
      >Matt. 25,14 f. Luk. 12,42 f. I Kor. 12,4.
      >2 Kor. 8,12. Tit. 1,7.
 11.  Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om
      någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft
      som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus
      Kristus.  Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
      amen.
      >Rom. 12,6 f. 1 Kor. 10,31. 2 Kor. 2,17.

 12.  Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är
      tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå,
      och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder;
      >Jes. 48,10. 1 Petr. 1,6 f.
 13.  utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja
      eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans
      härlighets uppenbarelse.
      >Apg. 5,41. Rom. 8,17 f. Fil. 3,10 f. Kol. 1,24. 2 Tim. 2,10.
 14.  Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty
      härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.
      >Ps. 89,51 f. 1 Petr. 3,14.
 15.  Det må nämligen icke ske, att någon av eder får lida såsom
      dråpare eller tjuv eller illgärningsman, eller därför att han
      blandar sig i vad honom icke vidkommer.
      >Ef. 4,28. 1 Petr. 2,20.
 16.  Men om någon får lida för att han är en kristen, då må han icke
      blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.
      >Fil. 1,29.

 17.  Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus;
      men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som
      icke hörsamma Guds evangelium?
      >Jes. 10,12. Jer. 49,12. Hes. 9,6. 2 Tess. 1,8.
 18.  Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, »huru skall
      det då gå den ogudaktige och syndaren?»
      >Ords. 11,31. Luk. 23,31.
 19.  Alltså, de som efter Guds vilja få lida, de må anbefalla sina
      själar åt sin trofaste Skapare, allt under det att de göra vad
      gott är.
      >Ps. 31,6. Luk. 23,46. Apg. 7,59.

[https://runeberg.org/bibeln/59_05.html]
                   Petrus' första brev, 5 Kapitlet

                  De äldstes och de yngres plikter.
               Förmaning till ödmjukhet och vaksamhet.
                      Hälsningar och slutönskan.

  1.  Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag
      som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi
      lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att
      uppenbaras:
      >Apg. 11,30. Rom. 8,17 f. Upp. 1,9.
  2.  Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård, varen det
      icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull,
      utan med villigt hjärta.
      >Joh. 21,15 f. Apg. 20,28. 1 Tim. 3,3. Tit. 1,7.
  3.  Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven
      föredömen för hjorden.
      >2 Kor. 1,24. 1 Tim. 4,12.
  4.  Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens
      oförvissneliga segerkrans.
      >Jes 40,11. Joh. 10,11. 1 Kor. 9,25. 2 Tim. 4,8.  Hebr. 13,20.
      >1 Petr. 1,4. Jak. 1,12.

  5.  Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de
      äldre.  Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra,
      ödmjukheten såsom en tjänardräkt.  Ty
        »Gud står emot de högmodiga,
        men de ödmjuka giver han nåd».
      >Job 22,29. Ords. 3,34. Syr. 3,18. Matt. 23,12. Joh. 13,14.
      >Rom. 12,10, 16. Ef. 5,21. Fil. 2,3. Jak 4,6, 10.

  6.  Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand, för att han må
      upphöja eder i sinom tid.
      >Job 22,29. Luk. 1,52. 14,11.
  7.  Och »kasten alla edra bekymmer på honom», ty han har omsorg om
      eder.
      >Ps. 40,18. 55,23. Matt. 6,25 f. Fil. 4,6.

  8.  Varen nyktra och vaken.  Eder vedersakare, djävulen, går omkring
      såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka.
      >Luk. 21,36. 22,31. 1 Tess. 5,6.
  9.  Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden
      vederfaras edra bröder här i världen.
      >Ef. 4,27. 6,11, 13. Jak. 4,7.

 10.  Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i
      Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna,
      stödja, styrka och stadfästa eder.
      >2 Kor. 1,21. 4,17. 1 Tess. 2,12. 2 Tess. 3,3.  2 Tim. 1,9.
      >Hebr. 13,21. 1 Petr. 1,6.
 11.  Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter.  Amen.
      > Petr. 4,11.

 12.  Genom Silvanus, eder trogne broder -- för en sådan håller jag
      honom nämligen -- har jag nu i korthet skrivit detta, för att
      förmana eder, och för att betyga att den nåd I stån i är Guds
      rätta nåd.
      >1 Tess. 1,1.
 13.  Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar
      eder.  Så gör ock min son Markus.
      >Apg. 12,12, 25. 15,37 f. 2 Tim. 4,11.
 14.  Hälsen varandra med en kärlekens kyss.

      Frid vare med eder alla som ären i Kristus.
      >Rom. 16,16.

[https://runeberg.org/bibeln/60_01.html]
                    Petrus' andra brev, 1 Kapitlet

                  Hälsning.  Förmaning till kristliga
                dygder.  Den apostoliska förkunnelsens
                  och det profetiska ordets visshet.

  1.  Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, hälsar dem som i
      och genom vår Guds och Frälsarens[1], Jesu Kristi, rättfärdighet
      hava fått sig beskärd en lika dyrbar tro som vi.
      >Rom. 1,12. 1 Petr. 1,1 f.
  2.  Nåd och frid föröke sig hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre
      Jesus Kristus.

  3.  Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga
      makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss
      medelst sin härlighet och underkraft.
  4.  Genom dem har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora
      löften, för att I skolen, i kraft av dem, bliva delaktiga av
      gudomlig natur och undkomma den förgängelse som i följd av den
      onda begärelsen råder i världen.
      >Joh. 1,12.  Rom. 8,15, 2 Kor. 3,18. Ef. 4,24. 1 Joh. 3,2.

  5.  Vinnläggen eder just därför på allt sätt om att i eder tro
      bevisa dygd, i dygden kunskap,
      >Gal. 5,6.
  6.  i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i
      ståndaktigheten gudsfruktan,
      >1 Kor. 9,25.
  7.  i gudsfruktan broderlig kärlek, i den broderliga kärleken
      allmännelig kärlek.
      >Gal. 6,10. 1 Tess. 3,12.
  8.  Ty om detta finnes hos eder och mer och mer förökas, så
      tillstädjer det eder icke att vara overksamma eller utan frukt i
      fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.
      >Tit. 3,14.
  9.  Den åter som icke har detta, han är blind och kan icke se; han
      har förgätit att han har blivit renad från sina förra synder,
      >1 Joh. 2,9, 11.
 10.  Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra
      eder kallelse och utkorelse fast.  Ty om I det gören, skolen I
      aldrig någonsin komma på fall.
      >Hebr. 3,14.
 11.  Så skall inträdet i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga
      rike förlänas eder i rikligt mått.

 12.  Därför kommer jag alltid att påminna eder om detta, fastän I
      visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning som
      har kommit till eder.
      >Rom. 15,14 f. Judas v. 5.
 13.  Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag
      ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka
      eder.
      >2 Petr. 3,1
 14.  Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har
      vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig.
      >Joh. 21,18 f.
 15.  Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång
      städse kunnen draga eder detta till minnes.

 16.  Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi
      kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans
      tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.
      >Matt. 17,1 f. Mark. 9,2 f. Luk 9,28 f. Joh, 1,14. 1 Kor. 1,17.
 17.  Ty han fick ifrån Gud, fadern, ära och pris, när från det högsta
      Majestätet en röst kom till honom och sade: »Denne är min
      älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»
      >Matt. 3,17. Mark. 1,11.
 18.  Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med
      honom på det heliga berget.

 19.  Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet;
      och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i
      en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan
      går upp i edra hjärtan.
      >Ps. 119,105.
 20.  Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något
      skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas.
 21.  Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja,
      utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade
      vad som gavs dem från Gud.
      >2 Tim. 3,16. 1 Petr. 1,10 f.

[1]  Eller: ... vår Guds och Frälsares o. s. v.

[https://runeberg.org/bibeln/60_02.html]
                    Petrus' andra brev, 2 Kapitlet

                    Varning för falska lärare, med
               påminnelse om de straffdomar som i forna
                   tider övergingo både änglar och
                              människor.

  1.  Men också falska profeter uppstodo bland folket, likasom jämväl
      bland eder falska lärare skola komma att finnas, vilka på
      smygvägar skola införa fördärvliga partimeningar och draga över
      sig själva plötsligt fördärv, i det att de till och med förneka
      den Herre som har köpt dem.
      >5 Mos. 13,1 f. Matt. 24,11. Apg. 20,29 f. 1 Kor. 11,19.
      >1 Tim. 4,1 f. 2 Tim. 3,1 f. 1 Joh. 2,22. 4,1. 2 Joh. v. 7.
      >Judas v. 4 f., 18.
  2.  De skola få många efterföljare i sin lösaktighet, och för deras
      skull skall sanningens väg bliva smädad.
      >2 Tim. 4,3.
  3.  I sin girighet skola de ock med bedrägliga ord bereda sig
      vinning av eder.  Men sedan länge är deras dom i annalkande, den
      dröjer icke, och deras fördärv sover icke.
      >Rom. 16,18. 1 Tess. 2,5.

  4.  Ty Gud skonade ju icke de änglar som syndade, utan störtade dem
      ned i avgrunden och överlämnade dem åt mörkrets hålor, för att
      där förvaras till domen.
      >1 Mos. 6,1 f. Upp. 20,2 f.
  5.  Ej heller skonade han den forntida världen, om han ock, när han
      lät floden komma över de ogudaktigas värld, bevarade Noa såsom
      rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra.
      >1 Mos. 7,1 f. 1 Petr. 3,20. 2 Petr. 3,6.
  6.  Och städerna Sodom och Gomorra lade han i aska och dömde dem
      till att omstörtas; han gjorde dem så till ett varnande exempel
      för kommande tiders ogudaktiga människor.
      >1 Mos. 19,23 f. Jes. 13,19.
  7.  Men han frälste den rättfärdige Lot, som svårt pinades av de
      gudlösa människornas lösaktiga vandel.
      >1 Mos. 18,20 f. 19,4 f., 15 f.
  8.  Ty genom de ogärningar som han, den rättfärdige mannen, måste se
      och höra, där han bodde ibland dem, plågades han dag efter dag i
      sin rättfärdiga själ.
      >Ps. 119,158. Hes. 9,4.

  9.  Så förstår Herren att frälsa de gudfruktiga ur prövningen, men
      ock att under straff förvara de orättfärdiga till domens dag.
      >1 Kor. 10,13. Upp. 3,10.
 10.  Och detta gör han först och främst med dem som i oren begärelse
      stå efter köttslig lust och förakta andevärldens herrar.

      I sitt trots och sin självgodhet bäva dessa människor icke för
      att smäda andevärldens härlige,
 11.  under det att änglar som stå ännu högre i starkhet och makt icke
      om dem uttala någon smädande dom inför Herren.
 12.  Men på samma sätt som oskäliga djur förgås, varelser som av
      naturen äro födda till att fångas och förgås, på samma sätt
      skola ock dessa förgås, eftersom de smäda vad de icke känna
      till;
 13.  och de skola så bliva bedragna på den lön som de vilja vinna
      genom orättfärdighet.  De hava sin lust i kräsligt leverne mitt
      på ljusa dagen.  De äro skamfläckar och styggelser, där de vid
      gästabuden, som de få hålla med eder, frossa i sina njutningar.
 14.  Deras ögon äro fulla av otuktigt begär och kunna icke få nog av
      synd.  De locka till sig obefästa själar.  De hava hjärtan övade i
      girighet.  Förbannade äro de.
 15.  De hava övergivit den raka vägen och kommit vilse genom att
      efterfölja Balaam, Beors son, på hans väg.  Denne åtrådde ju att
      vinna lön genom orättfärdighet;
      >4 Mos. 22,2 f. 31,16. Judas v.11 f.
 16.  men han blev tillrättavisad för sin överträdelse: en stum
      arbetsåsninna begynte tala med människoröst och hindrade
      profeten i hans galenskap.
      >4 Mos. 22,22 f.

 17.  Dessa människor äro källor utan vatten, skyar som drivas av
      stormvinden, och det svarta mörkret är förvarat åt dem.
 18.  Ty de tala stora ord som äro idel fåfänglighet; och då de nu
      själva leva i köttsliga begärelser, locka de genom sin
      lösaktighet till sig människor som med knapp nöd rädda sig undan
      sådana som vandra i villfarelse.
 19.  De lova dem frihet, fastän de själva äro förgängelsens trälar;
      ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit
      dennes träl.
      >Joh. 8,34. Rom. 6,16. 8,21. Gal. 6,8. 2 Petr. 1,4.
 20.  Och då de genom kunskapen om Herren och Frälsaren, Jesus
      Kristus, hava undkommit världens besmittelser, men sedan åter
      låta sig insnärjas och övervinnas av dem, så har det sista för
      dem blivit värre än det första.
      >Matt. 12,45. Hebr. 6,4 f. 1 Joh. 2,16.
 21.  Ty det hade varit bättre för dem att icke hava lärt känna
      rättfärdighetens väg, än att nu, sedan de hava lärt känna den,
      vända tillbaka, bort ifrån det heliga bud som har blivit dem
      meddelat.
      >Luk. 12,47 f
 22.  Det har gått med dem såsom det riktigt heter i ordspråket: »En
      hund vänder åter till sina spyor», och: »Ett tvaget svin vältrar
      sig åter i smutsen.»
      >Ords. 26,11.

[https://runeberg.org/bibeln/60_03.html]
                    Petrus' andra brev, 3 Kapitlet

                     Herrens tillkommelse.  Domens
                         dag.  Slutförmaningar.

  1.  Detta är nu redan det andra brevet som jag skriver till eder,
      mina älskade; och i båda har jag genom mina påminnelser velat
      uppväcka edert rena sinne,
      >2 Petr. 1,13.
  2.  så att I kommen ihåg vad som har blivit förutsagt av de heliga
      profeterna, så ock det bud som av edra apostlar har blivit eder
      givet från Herren och Frälsaren.
      >2 Petr. 1,19. Judas v. 17 f.

  3.  Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna
      bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra
      efter sina egna begärelser.
      >1 Tim. 4,1. 2 Tim. 3,1 f.
  4.  De skola säga: »Huru går det med löftet om hans tillkommelse?
      Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig
      likt, ända ifrån världens begynnelse.»
      >Jes. 5,18 f. Jer. 17,15. Hes. 12,22. Mal. 2,17.
  5.  Ty när de vilja påstå detta, förgäta de att i kraft av Guds ord
      himlar funnos till från uråldrig tid, så ock en jord som hade
      kommit till av vatten och genom vatten;
      >1 Mos. 1,1 f. Ps. 24,2.
  6.  och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den
      värld som då fanns.
      >Matt. 24,38 f. 2 Petr. 2,5.
  7.  Men de himlar och den jord som nu finnas, de hava i kraft av
      samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens
      dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.
      >Jes. 51,6. 2 Tess. 1,7 f. Hebr. 1,11.

  8.  Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att »en
      dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag».
      >Ps. 90,4.
  9.  Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga
      mena att han fördröjer sig.  Men han är långmodig mot eder,
      eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla
      skola vända sig till bättring.
      >Jes. 30,18. Hes. 18,23. Hab. 2,3. Syr. 5,4. Rom. 2,4.
      >1 Tim. 2,4. Hebr. 10,37. 1 Petr. 3,20,

 10.  Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna
      med dånande hast förgås, och himlakropparna upplösas av hetta,
      och jorden och de verk som äro därpå brännas upp.
      >Ps. 102,27. Matt. 24,27, 35, 43 f. 1 Tess. 5,2 f. Upp. 20,11.
 11.  Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana
      bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan,
      >Luk. 21,36.
 12.  medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom
      himlar skola upplösas av eld, och himlakroppar smälta av hetta!
      >Ps. 50,3. Jes. 34,4. Luk. 12,36. Tit. 2,13.
 13.  Men »nya himlar och en ny jord», där rättfärdighet bor, förbida
      vi efter hans löfte.
      >Jes. 65,17. 66,22. Upp. 21,1.

 14.  Därför, mina älskade, eftersom I förbiden detta, skolen I med
      all flit sörja för, att I mån för honom befinnas vara
      obefläckade och ostraffliga, i frid.
      >1 Kor. 1,7 f Fil. 1,10. 1 Tess. 3,13. 5,23. Judas v. 24.
 15.  Och I skolen hålla före, att vår Herres långmodighet länder till
      frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus har skrivit till
      eder efter den vishet som har blivit honom given.
      >1 Kor. 3,10
 16.  Så gör han i alla sina brev, när han i dem talar om sådant,
      fastän visserligen i dem finnes ett och annat som är svårt att
      förstå, och som okunniga och obefästa människor vrångt uttyda,
      såsom de ock göra med de övriga skrifterna, sig själva till
      fördärv.

 17.  Då I nu således, mina älskade, haven fått veta detta i förväg,
      så tagen eder till vara för att bliva indragna i de gudlösas
      villfarelse och därigenom förlora edert fäste.
      >Mark. 13,5 f.
 18.  Växen i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och
      Frälsare, Jesus Kristus.  Honom tillhör äran, nu och till
      evighetens dag.  Amen.
      >Kol. 1,10.

[https://runeberg.org/bibeln/61_01.html]
                  Johannes' första brev, 1 Kapitlet

                    Ordets uppenbarelse i Kristus.
               Gemenskapen med Gud.  Vandringen i ljuset
                    och reningen genom Jesu blod.

  1.  Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna
      ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det
      förkunna vi: om livets Ord tala vi.
  2.  Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom
      och förkunna för eder livet, det eviga, som var hos Fadern och
      uppenbarades för oss.
  3.  Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på
      det att också I mån hava gemenskap med oss; och vi hava vår
      gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.
  4.  Och vi skriva nu detta, för att vår glädje skall bliva
      fullkomlig.

  5.  Och detta är det budskap som vi hava hört från honom, och som vi
      förkunna för eder, att Gud är ljus, och att intet mörker finnes
      i honom.
  6.  Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i
      mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen.
  7.  Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi
      gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från
      all synd.
  8.  Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss
      själva, och sanningen är icke i oss.
  9.  Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så
      att han förlåter oss våra synder och renar oss från all
      orättfärdighet.
 10.  Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en
      ljugare, och hans ord är icke i oss.

[https://runeberg.org/bibeln/61_02.html]
                  Johannes' första brev, 2 Kapitlet

                  Jesus Kristus vår förespråkare och
               försoningen för våra synder.  Uppmaning
                att hålla hans bud, särskilt budet om
                 kärlek.  Varning för världskärlek och
                       antikristisk förnekelse.

  1.  Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke
      skolen synda.  Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare
      hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig;
  2.  och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för
      våra, utan ock för hela världens.

  3.  Därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla
      hans bud.
  4.  Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans
      bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen.
  5.  Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek
      fullkomnad.  Därav veta vi att vi äro i honom.
  6.  Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv
      så vandra som Han vandrade.

  7.  Mina älskade, det är icke ett nytt bud jag skriver till eder,
      utan ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen.  Detta
      gamla bud är ordet som I haven fått höra.
  8.  På samma gång är det dock ett nytt bud som jag skriver till
      eder.  Och detta är sant både i fråga om honom och i fråga om
      eder; ty mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser redan.
  9.  Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är
      ännu alltjämt i mörkret.
 10.  Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom
      är intet som länder till fall.
 11.  Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i
      mörkret, och han vet icke vart han går; ty mörkret har
      förblindat hans ögon.

 12.  Jag skriver till eder, kära barn, ty synderna äro eder förlåtna
      för hans namns skull.
 13.  Jag skriver till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som
      är från begynnelsen.  Jag skriver till eder, I ynglingar, ty I
      haven övervunnit den onde.

 14.  Jag har skrivit till eder, mina barn, ty I haven lärt känna
      Fadern.  Jag har skrivit till eder, I fäder, ty I haven lärt
      känna honom som är från begynnelsen.  Jag har skrivit till eder,
      I ynglingar, ty I ären starka, och Guds ord förbliver i eder,
      och I haven övervunnit den onde.

 15.  Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen.  Om någon
      älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom.
 16.  Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens
      begärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av
      Fadern, utan av världen.
 17.  Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds
      vilja, han förbliver evinnerligen.

 18.  Mina barn, nu är den yttersta tiden.  I haven ju hört att en
      antikrist skall komma, och redan hava många antikrister
      uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne.
 19.  Från oss hava de utgått, men de hörde icke till oss, ty hade de
      hört till oss, så hade de förblivit hos oss.  Men det skulle
      bliva uppenbart att icke alla höra till oss.

 20.  I åter haven mottagit smörjelse från den Helige, och I haven all
      kunskap.
 21.  Jag har skrivit till eder, icke därför att I icke kännen
      sanningen, utan därför att I kännen den och veten att ingen lögn
      kommer av sanningen.
 22.  Vilken är »Lögnaren», om icke den som förnekar att Jesus är
      Kristus?  Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och
      Sonen.
 23.  Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den
      som bekänner Sonen, han har ock Fadern.

 24.  I åter skolen låta det som I haven hört från begynnelsen
      förbliva i eder.  Om det som I haven hört från begynnelsen
      förbliver i eder så skolen ock I själva förbliva i Sonen och i
      Fadern.
 25.  Och detta är vad han själv har lovat oss: det eviga livet.

 26.  Detta har jag skrivit till eder med tanke på dem som söka
      förvilla eder.
 27.  Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven
      undfått från honom, och det behöves icke att någon undervisar
      eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och
      är icke lögn.  Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt
      eder.

 28.  Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång
      uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas
      gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse.

 29.  Om I veten att han är rättfärdig, så kunnen I förstå att också
      var och en som gör vad rättfärdigt är, han är född av honom.

[https://runeberg.org/bibeln/61_03.html]
                  Johannes' första brev, 3 Kapitlet

                    Guds barn och djävulens barn.

  1.  Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas
      Guds barn, vilket vi ock äro.  Därför känner världen oss icke,
      eftersom den icke har lärt känna honom.
  2.  Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det
      är ännu icke uppenbart.  Men det veta vi, att när han en gång
      uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se
      honom sådan han är.
  3.  Och var och en som har detta hopp till honom, han renar sig,
      likasom Han är ren.

  4.  Var och en som gör synd, han överträder ock lagen, ty synd är
      överträdelse av lagen.
  5.  Och i veten att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga
      synderna; och synd finnes icke i honom.
  6.  Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en
      som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom.

  7.  Kära barn, låten ingen förvilla eder.  Den som gör vad
      rättfärdigt är, han är rättfärdig, likasom Han är rättfärdig.
  8.  Den som gör synd, han är av djävulen, ty djävulen har syndat
      från begynnelsen.  Och just därför uppenbarades Guds Son, att
      han skulle göra om intet djävulens gärningar.

  9.  Var och en som är född av Gud, han gör icke synd, ty Guds säd
      förbliver i honom; han kan icke synda, eftersom han är född av
      Gud.
 10.  Därav är uppenbart vilka som äro Guds barn, och vilka som äro
      djävulens barn, därav att var och en som icke gör vad
      rättfärdigt är, han är icke av Gud, ej heller den som icke
      älskar sin broder.
 11.  Ty detta är det budskap som I haven hört från begynnelsen, att
      vi skola älska varandra
 12.  och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin
      broder.  Och varför slog han ihjäl honom?  Därför att hans egna
      gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga.

 13.  Förundren eder icke, mina bröder, om världen hatar eder.
 14.  Vi veta att vi hava övergått från döden till livet, ty vi älska
      bröderna.  Den som icke älskar, han förbliver i döden.
 15.  Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I
      veten att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.
 16.  Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken;
      så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna.
 17.  Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta
      för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds
      kärlek förbliva i honom?
 18.  Kära barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i
      gärning och i sanning.
 19.  Därav skola vi veta att vi äro av sanningen; och så kunna vi
      inför honom övertyga vårt hjärta därom,
 20.  att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta
      och vet allt.
 21.  Mina älskade, om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi
      frimodighet inför Gud,
 22.  och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla
      hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom.
 23.  Och detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons, Jesu
      Kristi, namn och älska varandra, enligt det bud han har givit
      oss.
 24.  Och den som håller hans bud, han förbliver i Gud, och Gud
      förbliver i honom.  Och att han förbliver i oss, det veta vi av
      Anden, som han har givit oss.

[https://runeberg.org/bibeln/61_04.html]
                  Johannes' första brev, 4 Kapitlet

                Uppmaning att pröva andarna, att älska
                     Gud och att älska bröderna.

  1.  Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna,
      huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i
      världen.
  2.  Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som
      bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud;
  3.  men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av
      Gud.  Den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört att
      den skulle komma, och som redan nu är i världen.

  4.  I, kära barn, I ären av Gud och haven övervunnit dessa; ty han
      som är i eder är större än den som är i världen.
  5.  De äro av världen; därför tala de vad som är av världen, och
      världen lyssnar till dem.
  6.  Vi åter äro av Gud.  Den som känner Gud, han lyssnar till oss;
      den som icke är av Gud, han lyssnar icke till oss.  Härpå känna
      vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande.

  7.  Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud,
      och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud.
  8.  Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är
      kärleken.
  9.  Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud
      har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom
      honom.
 10.  Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri,
      att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra
      synder.

 11.  Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga
      att älska varandra.
 12.  Ingen har någonsin sett Gud.  Om vi älska varandra, så förbliver
      Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss.
 13.  Därav att han har givit oss av sin Ande veta vi att vi förbliva
      i honom, och att han förbliver i oss.
 14.  Och vi hava själva sett, och vi vittna om att Fadern har sänt
      sin Son till att vara världens Frälsare.
 15.  Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud,
      och han själv förbliver i Gud.
 16.  Och vi hava lärt känna den kärlek som Gud har i oss, och vi hava
      kommit till tro på den.  Gud är kärleken, och den som förbliver
      i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom.

 17.  Därigenom är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hava
      frimodighet i fråga om domens dag; ty sådan Han är, sådana äro
      ock vi i denna världen.
 18.  Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver
      ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som
      rädes är icke fullkomnad i kärleken.
 19.  Vi älska, därför att han först har älskat oss.
 20.  Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en
      lögnare.  Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett,
      han kan icke älska Gud, som han icke har sett.
 21.  Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han
      skall ock älska sin broder.

[https://runeberg.org/bibeln/61_05.html]
                  Johannes' första brev, 5 Kapitlet

               Kärlekens väsen.  Trons segerkraft.  Guds
               vittnesbörd om sin Son.  Bön och förbön.
                            Slutförmaning.

  1.  Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud;
      och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den
      som är född av honom.
  2.  Därför, när vi älska Gud och hålla hans bud, då veta vi att vi
      älska Guds barn.
  3.  Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och
      hans bud äro icke tunga.
  4.  Ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är
      den seger som har övervunnit världen: vår tro.
  5.  Vilken annan kan övervinna världen, än den som tror att Jesus är
      Guds Son?

  6.  Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, icke
      med vattnet allenast, utan med vattnet och blodet.  Och Anden är
      den som vittnar, eftersom Anden är sanningen.
  7.  Ty tre äro de som vittna:
  8.  Anden, vattnet och blodet; och de tre vittna ett och detsamma.
  9.  Om vi taga människors vittnesbörd för gott, så må väl Guds
      vittnesbörd vara förmer.  Detta är ju Guds vittnesbörd, att han
      har vittnat om sin Son.
 10.  Den som tror på Guds Son, han har vittnesbördet inom sig själv;
      den som icke tror Gud, han har gjort honom till en ljugare,
      eftersom han icke har trott på Guds vittnesbörd om sin Son.
 11.  Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och
      det livet är i hans Son.
 12.  Den som har Sonen, han har livet; den som icke har Guds Son, han
      har icke livet.

 13.  Detta har jag skrivit till eder, för att I skolen veta att I
      haven evigt liv, I som tron på Guds Sons namn.
 14.  Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi
      bedja om något efter hans vilja, så hör han oss.
 15.  Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi
      ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön.
 16.  Om någon ser sin broder begå en synd som icke är en synd till
      döds, då må han bedja, och så skall han giva honom liv, om
      nämligen synden icke är till döds.  Det finnes synd till döds;
      för sådan säger jag icke att man skall bedja.
 17.  All orättfärdighet är synd; dock finnes det synd som icke är
      till döds.

 18.  Vi veta om var och en som är född av Gud att han icke syndar, ty
      den som har blivit född av Gud, han tager sig till vara, och den
      onde kommer icke vid honom.
 19.  Vi veta att vi äro av Gud, och att hela världen är i den ondes
      våld.
 20.  Och vi veta att Guds Son har kommit och givit oss förstånd, så
      att vi kunna känna den Sanne; och vi äro i den Sanne, i hans
      Son, Jesus Kristus.  Denne är den sanne Guden och evigt liv.

 21.  Kära barn, tagen eder till vara för avgudarna.

[https://runeberg.org/bibeln/62.html]
                         Johannes' andra brev

                 Johannes hälsar »den utvalda frun»,
               manar till sanning och inbördes kärlek,
               varnar för villolärare, avslutar brevet
                           med hälsningar.

  1.  Den äldste hälsar den utvalda frun och hennes barn, vilka jag i
      sanning älskar, och icke jag allenast, utan ock alla andra som
      hava lärt känna sanningen.
  2.  Vi älska dem för sanningens skull, som förbliver i oss, och som
      skall vara med oss till evig tid.
  3.  Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och ifrån Jesus
      Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och i kärlek.

  4.  Det har gjort mig stor glädje att jag har funnit flera av dina
      barn vandra i sanningen, efter det bud som vi hava fått ifrån
      Fadern.
  5.  Och nu har jag en bön till dig, kära fru.  Icke som om jag
      skreve för att giva dig ett nytt bud; det gäller allenast det
      bud som vi hava haft från begynnelsen: att vi skola älska
      varandra.
  6.  Och däri består kärleken, att vi vandra efter de bud han har
      givit.  Ja, detta är budet, att I skolen vandra i kärleken,
      enligt vad I haven hört från begynnelsen.

  7.  Ty många villolärare hava gått ut i världen, vilka icke bekänna
      att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är
      Villoläraren och Antikrist.
  8.  Tagen eder till vara, så att I icke förloren det som vi med vårt
      arbete hava kommit åstad, utan fån full lön.
  9.  Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi
      lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har
      både Fadern och Sonen.
 10.  Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så
      tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke.
 11.  Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda
      gärningar.

 12.  Jag hade väl mycket annat att skriva till eder, men jag vill
      icke göra det med papper och bläck.  Jag hoppas att i stället få
      komma till eder och muntligen tala med eder, för att vår glädje
      skall bliva fullkomlig.

 13.  Din utvalda systers barn hälsa dig.

[https://runeberg.org/bibeln/63.html]
                        Johannes' tredje brev

                Johannes hälsar Gajus, gläder sig över
               hans vandring i sanningen, uppmanar till
               hjälpsamhet mot främlingar, klagar över
                 Diotrefes, giver gott vittnesbörd åt
                    Demetrius, avslutar brevet med
                             hälsningar.

  1.  Den äldste hälsar Gajus, den älskade brodern, som jag i sanning
      älskar.

  2.  Min älskade, jag önskar att det i allt må stå väl till med dig,
      och att du må vara vid god hälsa, såsom det ock står väl till
      med din själ.
  3.  Ty det gjorde mig stor glädje, då några av bröderna kommo och
      vittnade om den sanning som bor i dig, eftersom du ju vandrar i
      sanningen.
  4.  Jag har ingen större glädje än den att få höra att mina barn
      vandra i sanningen.

  5.  Min älskade, du handlar såsom en trofast man i allt vad du gör
      mot bröderna, och detta jämväl när de komma såsom främlingar.
  6.  Dessa hava nu inför församlingen vittnat om din kärlek.  Och du
      gör väl, om du på ett sätt som är värdigt Gud utrustar dem också
      för fortsättningen av deras resa.
  7.  Ty för hans namns skull hava de dragit åstad, utan att hava
      tagit emot något av hedningarna.
  8.  Därför äro vi å vår sida pliktiga att taga oss an sådana män, så
      att vi bliva deras medarbetare till att främja sanningen.

  9.  Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som önskar att
      vara den främste bland dem, vill icke göra något för oss.
 10.  Om jag kommer, skall jag därför påvisa huru illa han gör, då han
      skvallrar om oss med elaka ord.  Och han nöjer sig icke härmed;
      utom det att han själv intet vill göra för bröderna, hindrar han
      också andra som vore villiga att göra något, ja, han driver dem
      ut ur församlingen.

 11.  Mina älskade, följ icke onda föredömen, utan goda.  Den som gör
      vad gott är, han är av Gud; den som gör vad ont är, han har icke
      sett Gud.

 12.  Demetrius har fått gott vittnesbörd om sig av alla, ja, av
      sanningen själv.  Också vi giva honom vårt vittnesbörd; och du
      vet att vårt vittnesbörd är sant.

 13.  Jag hade väl mycket annat att skriva till dig, men jag vill icke
      skriva till dig med bläck och penna.
 14.  Ty jag hoppas att rätt snart få se dig, och då skola vi
      muntligen tala med varandra.

 15.  Frid vare med dig.

      Vännerna hälsa dig.  Hälsa vännerna, var och en särskilt.

[https://runeberg.org/bibeln/64_01.html]
                       Jakobs' brev, 1 Kapitlet

                Jakob hälsar de kristna av Israel, som
                bo kringspridda bland folken; förmanar
               dem till ståndaktighet i frestelser och
               till en gudsdyrkan som visar sig verksam
                          i goda gärningar.

  1.  Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv
      stammar som bo kringspridda bland folken.
      >Joh. 7:35.

  2.  Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i
      allahanda frestelser,
      >1 Petr. 1:6 f.
  3.  och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta
      ståndaktighet.
      >Rom. 5:3.
  4.  Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning,
      så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något
      stycke.

  5.  Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig
      sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord,
      och den skall bliva honom given.
      >1 Kon. 3:5 f. Ords. 2:3 f. Jer. 29:12 f. Vish. 8:21.
      >Matt. 7:7 f. Jak. 5:13 f.
  6.  Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik
      havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
      >Matt. 21:21 f. Mark. 11:24. Joh. 14:13 f.
  7.  En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från
      Herren --
  8.  en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina
      vägar.
      >Jak. 4:8.

  9.  Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
      >Jak. 2:5.
 10.  Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets
      blomster skall han förgås.
      >Ps. 103:15 f. Jes. 40:6 f. 2 Kor. 12:9 f. 1 Petr. 1:24.
 11.  Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och
      dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock
      den rike förvissna mitt i sin ävlan.
      >1 Joh. 2:17.

 12.  Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har
      bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har
      lovat åt dem som älska honom.
      >Matt. 10:22. 2 Tim. 4:7 f. 1 Petr. 3:14. Upp. 2:10.

 13.  Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans
      frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så
      frestar han icke heller någon.
      >Syr. 15:11.
 14.  Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som
      han drages och lockas.
      >Rom. 7:7 f.
 15.  Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och
      när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
      >Rom. 6:23.
 16.  Faren icke vilse, mina älskade bröder.
 17.  Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned
      ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring
      äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
      >Joh. 3:27. 1 Kor. 4:7. 1 Joh. 1:5. 
 18.  Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens
      ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har
      skapat.
      >Joh. 1:13. 1 Kor. 4:15. 1 Petr. 1:23. Upp. 14:4.
 19.  Det veten I, mina älskade bröder.

      Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala
      och sen till vrede.
      >Ords. 17:27. Syr. 5:11. Jak. 3:1 f., 13.
 20.  Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
 21.  Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar,
      och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som
      kan frälsa edra själar.
      >Luk. 8:11, 15. Rom. 1:16. 13:12. Kol. 3:8. 1 Petr. 2:1 f.
 22.  Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest
      bedragen I eder själva.
      >Matt. 7:21, 24 f. Luk. 11:28. Rom. 2:13. 1 Joh. 3:7. 
 23.  Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han
      lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
      >Matt. 7:26 f.
 24.  när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter
      strax hurudan han var.
 25.  Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag,
      och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en
      verklig görare, han varder salig i sin gärning.
      >Joh. 8:31 f. 13:17. Rom. 8:2. Jak. 2:12. 
 26.  Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan
      bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
      >Ps. 39:2. 1 Petr. 3:10. 
 27.  En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern,
      är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i
      deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.
      >Job 31:16 f. Jes. 58:6 f. Matt. 25:35 f. Joh. 17:15. Rom. 12:2.

[https://runeberg.org/bibeln/64_02.html]
                       Jakobs' brev, 2 Kapitlet

                Uppmaning att icke hava anseende till
                personen.  Varning för en tro som icke
                        har med sig gärningar.

  1.  Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den
      förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till
      personen.
      >3 Mos. 19:15. Ords. 24:23.
  2.  Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring
      på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en
      fattig man i smutsiga kläder,
  3.  och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga
      kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda
      plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller:
      »Sätt dig därnere vid min fotapall» --
  4.  haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare
      som döma efter orätta grunder?

  5.  Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i
      världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få
      till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?
      >Luk. 6:20. 1 Kor. 1:26 f. 2:9. 
  6.  I åter haven visat förakt för den fattige.  Är det då icke de
      rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder
      inför domstolarna?
      >1 Kor. 11:22.
  7.  Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?
  8.  Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen:
      »Du skall älska din nästa såsom dig själv», då gören I
      visserligen väl.
      >3 Mos. 19:18.
  9.  Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och
      bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare.
      >5 Mos. 1:17. 16:19.
 10.  Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är
      han skyldig till allt.
      >5 Mos. 27:26. Matt. 5:19.
 11.  Densamme som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han
      sade ju ock: »Du skall icke dräpa.»  Om du nu visserligen icke
      begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en
      lagöverträdare.
      >2 Mos. 20:13 f.
 12.  Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas
      genom frihetens lag.
      >Jak. 1:25.
 13.  Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat
      barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför
      domen.
      >Matt. 5:7. 6:15. 18:32 f. 25:31 f. 

 14.  Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro,
      men icke har gärningar?  Icke kan väl tron frälsa honom?
      >Matt. 7:21 f. 21:30. Rom. 6:1 f. Gal. 5:6. 
 15.  Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och
      vore utan mat för dagen
      >Luk. 3:11.
 16.  och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig
      varmt, och ät dig mätt» -- vartill gagnade detta, såframt han
      icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?
      >1  Joh. 3:17 f.
 17.  Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig
      gärningar.

 18.  Nu torde någon säga: »Du har ju tro?»  -- »Ja, och jag har också
      gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom
      mina gärningar visa dig min tro.»
 19.  Du tror att Gud är en.  Däri gör du rätt; också de onda andarna
      tro det och bäva.
      >Mark. 1:24.
 20.  Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan
      gärningar är till intet gagn!
 21.  Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han
      frambar sin son Isak på altaret?
      >1 Mos. 22:1 f. Hebr. 11:17.
 22.  Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av
      gärningarna blev tron fullkomnad,
 23.  och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde
      Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev
      kallad »Guds vän».
      >1 Mos. 15:6. 2 Krön. 20:7. Jes. 41:8. Rom. 4:3.

 24.  I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver
      rättfärdig, och icke av tro allenast.
      >Joh. 8:39.
 25.  Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab?  Blev icke hon
      rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan
      på en annan väg släppte ut dem?
      >Jos. 2:1 f. 6:17, 23 f.
 26.  Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan
      gärningar död.

[https://runeberg.org/bibeln/64_03.html]
                       Jakobs' brev, 3 Kapitlet

                Tungans missbruk.  Den sanna visheten.

  1.  Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I
      bören veta att vi skola få en dess strängare dom.
      >Matt. 12:36 f. Jak. 1:19.
  2.  I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal,
      så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.
      >Ords. 20:9. Pred. 7:21. Syr. 19:16. 1 Petr. 3:10. 1 Joh. 1:8. 
      >Jak. 1:26.
  3.  När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss,
      då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.
  4.  Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av
      starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit
      styrmannen vill.
  5.  Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av
      stora ting.  Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.
      >Ps. 12:4 f. 140:2 f. Ords. 12:18. 15:2. 
  6.  Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet
      framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela
      kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv
      är antänd av Gehenna.
      >Matt. 15:11, 18 f.
  7.  Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs
      och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig, och
      verkligen har blivit tamd, genom människors natur.
  8.  Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är
      den, och full av dödande gift.
  9.  Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi
      människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.
      >1 Mos. 1:26 f.
 10.  Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse.  Så
      bör det icke vara, mina bröder.
 11.  Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och
      bittert vatten?
 12.  Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett
      vinträd fikon?  Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.
      >Matt. 7:16.

 13.  Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i
      visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som
      hövas en sådan man.
      >Ef. 5:15. 1 Petr. 2:12.
 14.  Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären
      genstridiga, då mån I icke förhäva eder och ljuga, i strid mot
      sanningen.
      >Ef. 4:31. 1 Joh. 4:20.
 15.  Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och
      tillhör de »själiska»[1] människorna, ja, de onda andarna.
      >1 Kor. 2:6 f. Jak. 1:17.
 16.  Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt
      vad ont är.
      >1 Kor. 3:3. Gal. 5:19 f.
 17.  Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren,
      vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra
      goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.
      >Vish. 7:22 f.
 18.  Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till
      del som hålla frid.
      >Jes. 32:17.

[1]  Se Själisk i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/64_04.html]
                       Jakobs' brev, 4 Kapitlet

                   Varning för osämja, onda lustar,
                  värdsligt sinne, högfärd, förtal,
                        stortalig förmätenhet.

  1.  Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder?  Månne icke
      av de lustar som föra krig i eder lemmar?
      >Rom. 7:23. 1 Petr. 2:11.
  2.  I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och
      hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och
      striden I.  I haven intet, därför att I icke bedjen.
      >Ps. 66:18.
  3.  Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för
      att kunna i edra lustar förslösa vad I fån.
      >Job 27:8 f. 35:12 f. Ords. 1:28 f. Jes. 1:15. Joh. 15:7.
      >1 Joh. 5:14. 
  4.  I trolösa avfällingar, veten I då icke att världens vänskap är
      Guds ovänskap?  Den som vill vara världens vän, han bliver alltså
      Guds ovän.
      >Matt. 6:24. Joh. 15:19. 17:14. 2 Kor. 11:2. 1 Joh. 2:15. 
  5.  Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med
      svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin
      boning i oss»?
      >2 Mos. 34:14. 
  6.  Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det:
      »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.»
      >Job 22:29. Ords. 3:34. 29:23. Syr. 3:18. 1 Petr. 5:5 f.
  7.  Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall
      han fly bort ifrån eder.
      >Ef. 4:27. 6:11 f. 1 Petr. 5:8 f. 1 Joh. 5:18.
  8.  Nalkens Gud, så skall han nalkas eder.  Renen edra händer, I
      syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg.
      >Jes. 1:18 f. Sak. 1:3.
  9.  Kännen edert elände och sörjen och gråten.  Edert löje vände sig
      i sorg och eder glädje i bedrövelse.
      >Luk. 6:25.
 10.  Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
      >Luk. 14:11.

 11.  Förtalen icke varandra, mina bröder.  Den som förtalar en broder
      eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen.  Men
      dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess
      domare.
      >3 Mos. 19:16. Ps. 15:3. Matt. 7:1. Rom. 2:1. 14:4. 1 Kor. 4:5. 
      >1 Petr. 2:1.
 12.  En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan
      förgöra.  Vem är då du som dömer din nästa?

 13.  Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss
      till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år
      och driva handel och skaffa oss vinning» --
      >Ords. 27:1. Luk. 12:16 f.
 14.  I veten ju icke vad som kan ske i morgon.  Ty vad är edert liv?
      En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.
      >Ps. 39:6 f. Jes. 40:6.
 15.  I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola
      vi göra det, eller det.»
      >Apg. 18:21.
 16.  Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet.  All sådan
      stortalighet är ond.
      >1 Kor. 5:6.

 17.  Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det,
      för honom bliver detta till synd.
      >Luk. 12:47. Rom. 14:23.

[https://runeberg.org/bibeln/64_05.html]
                       Jakobs' brev, 5 Kapitlet

                Dom över orättfärdigt rika.  Förmaning
                 till tålamod.  Varning mot svärjande.
                Uppmaning till bön och förbön.  Plikten
                     att rädda den vilsefarande.

  1.  Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som
      skall komma över eder.
      >Luk. 6:24. 1 Tim. 6:9.
  2.  Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal;
      >Matt. 6:19.
  3.  edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara
      eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert
      kött.  I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna.
  4.  Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra
      åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit
      fram till Herren Sebaots öron.
      >1 Mos. 18:20. 3 Mos. 19:13. 5 Mos. 24:14 f. Job 31:38 f.
      >Mal. 3:5
  5.  I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar;
      I haven gött eder av hjärtans lust »på eder slaktedag».
      >Job 21:12 f. Jer. 25:34.  Luk. 12:16. 16:19.
  6.  I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han
      står eder icke emot.
      >Matt. 5:39.
  7.  Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse.  I
      sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt
      bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och
      vårregn.
      >5 Mos. 11:14. Sak. 10:1. Hebr. 10:36 f.
  8.  Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens
      tillkommelse är nära.
      >1 Kor. 10:11.
  9.  Sucken icke mot varandra, mina bröder, på det att I icke mån
      bliva dömda.  Se, domaren står för dörren.
 10.  Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till
      edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.
      >Matt. 5:12.
 11.  Vi prisa ju dem saliga, som hava varit ståndaktiga.  Om Jobs
      ståndaktighet haven I hört, och I haven sett vilken utgång
      Herren beredde; ty Herren är nåderik och barmhärtig.
      >Job 1:20 f. 42:10, 12. Ps. 103:8 f.

 12.  Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, varken vid himmelen
      eller vid jorden, ej heller vid något annat, utan låten edert
      »ja» vara »ja», och edert »nej» vara »nej», så att I icke
      hemfallen under dom.
      >Matt. 5:33 f.

 13.  Får någon bland eder utstå lidande, så må han bedja.
      >Ps. 50:15. Ef. 5:19.
 14.  Är någon glad, så må han sjunga lovsånger.  Är någon bland eder
      sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa
      må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja.
      >Mark. 6:13. 16:18.
 15.  Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall låta
      honom stå upp igen; och om han har begått synder, skall detta
      bliva honom förlåtet.
      >Ps. 30:3.
 16.  Bekännen alltså edra synder för varandra, och bedjen för
      varandra, på det att I mån bliva botade.  Mycket förmår en
      rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft.
      >Ords. 15:29.
 17.  Elias var en människa, med samma natur som vi.  Han bad en bön
      att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden under
      tre år och sex månader;
      >1 Kon. 17:1 f. Syr. 48:1 f. Luk. 4:25.
 18.  åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin
      frukt.
      >1 Kon. 18:41 f.

 19.  Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen,
      och någon omvänder honom,
      >Matt. 18:15. Gal. 6:1. 
 20.  så mån I veta att den som omvänder en syndare från hans
      villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en
      myckenhet av synder.
      >Ords. 10:12.

[https://runeberg.org/bibeln/65.html]
                             Judas' brev

               Hälsning.  Varning för falska lärare, med
               påminnelse om de straffdomar som i forna
                tider hava övergått både människor och
                 änglar, och med åberopande av Enoks
                profetia.  Förmaningar och slutönskan.

  1.  Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade,
      dem som äro upptagna i Guds, Faderns, kärlek och bevarade åt
      Jesus Kristus.
      >1 Petr. 1:5. Jak. 1:1.
  2.  Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.
      >2 Petr. 1:12.

  3.  Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att
      skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det
      nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro
      som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
      >1 Tim. 6:12.
  4.  Några människor hava nämligen innästlat sig hos eder -- några om
      vilka det för länge sedan blev skrivet att de skulle hemfalla
      under den domen -- ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds
      nåd till lösaktighet och förneka vår ende härskare och herre,
      Jesus Kristus.
      >Tit. 1:16. 2 Petr. 2:1 f.

  5.  Men fastän I redan en gång haven fått kunskap om alltsammans,
      vill jag påminna eder därom, att Herren, sedan han hade frälst
      sitt folk ur Egyptens land, efteråt förgjorde dem som icke
      trodde,
      >4 Mos. 14:27 f. Ps. 106:26 f. 1 Kor. 10:5. Hebr. 3:17 f.
  6.  så ock därom, att de änglar som icke behöllo sin furstehöghet,
      utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit
      förvarade i mörker till den stora dagens dom.
      >1 Mos. 6:1 f. 2 Petr. 2:4.
  7.  Likaså hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande städer,
      vilka på samma sätt som de förra bedrevo otukt och stodo efter
      annat umgänge än det naturliga, blivit satta till ett varnande
      exempel, i det att de få lida straff i evig eld.
      >1 Mos. 19:4 f., 23 f. 2 Petr. 2:6.

  8.  Dock göra nu också dessa människor på samma sätt, förblindade av
      sina drömmar: köttet besmitta de, men andevärldens herrar
      förakta de, och dess härlige smäda de.
      >2 Petr. 2:10.
  9.  Icke så Mikael, överängeln; när denne tvistade med djävulen
      angående Moses' kropp, dristade han sig icke att över honom
      uttala någon smädande dom, utan sade allenast: »Herren näpse
      dig.»
      >5 Mos. 34:5 f. Dan 12:1. Sak. 3:2. 2 Petr. 2:11.
 10.  Dessa åter smäda vad de icke känna till; och vad de, likasom de
      oskäliga djuren, med sina naturliga sinnen kunna fatta, det
      bruka de till sitt fördärv.
      >2 Petr. 2:12.
 11.  Ve dem!  De hava trätt in på Kains väg, de hava för löns skull
      störtat sig i Balaams villfarelse och hava gått förlorade till
      följd av en gensträvighet lik Koras.
      >1 Mos. 4:6 f. 4 Mos. 16:1 f. 22:2 f. 25:1 f. 31:16. 2 Petr. 2:15.
      >1 Joh. 3:12. Upp. 2:14.

 12.  Det är dessa som få hålla gästabud med eder, där de sitta såsom
      skamfläckar vid edra kärleksmåltider och oförsynt se sig själva
      till godo.  De äro skyar utan vatten, skyar som drivas bort av
      vindarna.  De äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i
      dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna.
      >Ords. 25:14. 2 Petr. 2:13, 17.
 13.  De äro vilda havsvågor som uppkasta sina egna skändligheters
      skum.  De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är
      förvarat till evig tid.
      >Jes. 57:20.

 14.  Om dessa var det ock som Enok, den sjunde från Adam, profeterade
      och sade: »Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga,
      >1 Mos. 5:21 f. 5 Mos. 33:2.
 15.  för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för
      alla de ogudaktiga gärningar som de hava övat, och för alla de
      förmätna ord som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot
      honom.»

 16.  De äro människor som alltid knorra och knota över sin lott,
      medan de likväl vandra efter sina egna begärelser.  Och deras
      mun talar stora ord, under det att de dock av egennytta söka
      vara människor till behag.
      >Ps. 73:8 f. 2 Petr. 2:18.

 17.  Men kommen ihåg, I mina älskade, vad som har blivit förutsagt av
      vår Herres, Jesu Kristi, apostlar,
 18.  huru de sade till eder: »I den yttersta tiden skola bespottare
      uppstå, som vandra efter sina egna ogudaktiga begärelser.»
      >Apg. 20:29. 1 Tim. 4:1. 2 Tim. 3:1 f. 2 Petr. 2:1. 3:2 f.
 19.  Det är dessa människor som vålla söndringar, dessa som äro
      »själiska»[1] och icke hava ande.
      >Rom. 8:9. 1 Kor. 2:14. 

 20.  Men I, mina älskade, uppbyggen eder på eder allraheligaste tro,
      bedjen i den helige Ande,
      >Kol. 2:7. 1 Tess. 5:11. 
 21.  och bevaren eder så i Guds kärlek, under det att I vänten på vår
      Herres, Jesu Kristi, barmhärtighet, till evigt liv.
      >1 Kor. 1:7. 

 22.  Mot somliga av dem, sådana som äro tvivlande, mån I vara
      barmhärtiga
 23.  och frälsa dem genom att rycka dem ur elden; mot de andra mån I
      också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att I avskyn till
      och med deras livklädnad, den av köttet befläckade.
      >Am. 4:11. Sak. 3:2 f. Jak. 5:19 f. Upp. 3:4. 

 24.  Men honom som förmår bevara eder ifrån fall och ställa eder
      inför sin härlighet ostraffliga, i fröjd,
      >Rom. 16:25 f. 1 Kor. 1:8. 
 25.  honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus
      Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt,
      såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter.  Amen.
      >1 Petr. 5:11. 

[1]  Se Själisk i Ordförkl

[https://runeberg.org/bibeln/66_01.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 1 Kapitlet

               Johannes hälsar de sju församlingarna i
                provinsen Asien, omtalar att Jesus har
                 uppenbarat sig för honom och befallt
               honom att nedskriva vad han i syner får
                                skåda.

  1.  Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus, en som Gud gav
      honom för att visa sina tjänare, vad som snart skall ske.  Och
      medelst ett budskap genom sin ängel gav han det till känna för
      sin tjänare Johannes,
  2.  som här vittnar och frambär Guds ord och Jesu Kristi
      vittnesbörd, allt vad han själv har sett.

  3.  Salig är den som får uppläsa denna profetias ord, och saliga
      äro de som få höra dem och som taga vara på, vad däri är
      skrivet; ty tiden är nära.

  4.  Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien.  Nåd
      vare med eder och frid från honom som är, och som var, och som
      skall komma, så ock från de sju andar, som stå inför hans tron,
  5.  och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde
      bland de döda, den som är härskaren över konungarna på
      jorden.  Honom som älskar oss, och som har löst oss från våra
      synder med sitt blod
  6.  och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och
      Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
      amen.

  7.  Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja
      ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden
      skola jämra sig vid hans åsyn.  Ja, amen.

  8.  Jag är A och O[1], säger Herren Gud, han som är, och som var,
      och som skall komma, den Allsmäktige.

  9.  Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen
      och riket och ståndaktigheten i Jesus, jag befann mig på den ö
      som heter Patmos, för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.
 10.  Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig
      höra en stark röst, lik ljudet av en basun,
 11.  och den sade: »Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den
      till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och
      Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
 12.  Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som
      talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju
      gyllene ljusstakar
 13.  och mitt i bland ljusstakarna någon som liknade en människoson,
      klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett
      gyllene bälte.
 14.  Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans
      ögon voro såsom eldslågor.
 15.  Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i
      en ugn.  Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
 16.  I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick
      ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när
      den skiner i sin fulla kraft.
 17.  När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag
      varit död.  Men han lade sin högra hand på mig och sade:

      »Frukta icke.  Jag är den förste och den siste
 18.  och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas
      evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.
 19.  Så skriv nu upp, vad du har sett, och skriv upp både vad som nu
      är, och vad som härefter skall ske.
 20.  Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i
      min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta
      att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och att
      de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.»

[1]  Se A och O i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/66_02.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 2 Kapitlet

               Sändebrev till församlingarna i Efesus,
                    Smyrna, Pergamus och Tyatira.

  1.  Skriv till Efesus' församlings ängel: »Så säger han som håller
      de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de
      sju gyllene ljusstakarna:
  2.  Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet,
      och jag vet att du icke kan lida onda människor; du har prövat
      dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit
      dem vara lögnare.
  3.  Och du är ståndaktig och har burit mycket för mitt namns skull
      och har icke förtröttats.
  4.  Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första
      kärlek.
  5.  Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig, och gör åter
      sådana gärningar som du gjorde under din första tid.  Varom
      icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake
      från dess plats, såframt du icke gör bättring.
  6.  Men den berömmelsen har du, att du hatar nikolaiternas
      gärningar, som också jag hatar.  --
  7.  Den som har öra, han höre vad Anden säger till
      församlingarna.  Den som vinner seger, åt honom skall jag giva
      att äta av livets träd, som står i Guds paradis.»

  8.  Och skriv till Smyrnas församlings ängel:

      »Så säger den förste och den siste, han som var död och åter har
      blivit levande:
  9.  Jag känner din bedrövelse och din fattigdom -- dock, du är rik!
      -- och jag vet vilken försmädelse du utstår av dem som säga sig
      vara judar, men icke äro detta, utan äro en Satans synagoga.
 10.  Frukta icke för det som du skall få lida.  Se, djävulen skall
      kasta somliga av eder i fängelse, för att I skolen sättas på
      prov; och I skolen få utstå bedrövelse i tio dagar.  Var trogen
      intill döden, så skall jag giva dig livets krona,
 11.  Den som har öra, han höre vad Anden säger till
      församlingarna.  Den som vinner seger, han skall förvisso icke
      lida någon skada av den andra döden.»

 12.  Och skriv till Pergamus' församlings ängel: »Så säger han som
      har det skarpa tveeggade svärdet:
 13.  Jag vet var du bor: där varest Satan har sin tron.  Och dock
      håller du fast vid mitt namn; och tron på mig förnekade du icke
      ens på den tid då Antipas, mitt vittne, min trogne tjänare,
      blev dräpt hos eder -- där varest Satan bor.
 14.  Men jag har något litet emot dig: du har hos dig några som hålla
      fast vid Balaams lära, hans som lärde Balak huru han skulle
      lägga en stötesten för Israels barn, så att de skulle äta kött
      från avgudaoffer och bedriva otukt.
 15.  Så har också du några som på lika sätt hålla sig till
      nikolaiternas lära.
 16.  Gör då bättring; varom icke, så skall jag snart komma över dig
      och skall strida mot dem med min muns svärd.
 17.  Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
      Den som vinner seger, åt honom skall jag giva av det fördolda
      mannat; och jag skall giva honom en vit sten och ett nytt namn
      skrivet på den stenen, ett namn som ingen känner, utom den som
      får det.»

 18.  Och skriv till Tyatiras församlings ängel: »Så säger Guds Son,
      han som har ögon såsom eldslågor, han vilkens fötter likna
      glänsande malm:
 19.  Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro, och jag
      vet huru du har tjänat och varit ståndaktig, och huru dina sista
      gärningar äro flera än dina första.
 20.  Men jag har det emot dig att du är så efterlåten mot kvinnan
      Jesabel -- hon som säger sig vara en profetissa och uppträder
      såsom lärare och förleder mina tjänare till att bedriva otukt
      och till att äta kött från avgudaoffer.
 21.  Jag har givit henne tid till bättring, men hon vill icke göra
      bättring och upphöra med sin otukt.
 22.  Se, jag vill lägga henne ned på sjuksängen; och över dem som med
      henne begå äktenskapsbrott vill jag sända stor vedermöda,
      såframt de icke bättra sig och upphöra med att göra hennes
      gärningar.
 23.  Och hennes barn skall jag dräpa.  Och alla församlingarna skola
      förnimma, att jag är den som rannsakar njurar och hjärtan; och
      jag skall giva var och en av eder efter hans gärningar.
 24.  Men till eder, I andra som bon i Tyatira, till eder alla som
      icke haven denna lära, då I ju icke »haven lärt känna
      djupheterna», såsom de säga -- ja, Satans djupheter!  -- till eder
      säger jag: Jag lägger icke på eder någon ny börda;
 25.  hållen allenast fast vid det som I haven, till dess jag kommer.
 26.  Den som vinner seger och intill änden troget gör mina gärningar,
      åt honom skall jag giva makt över hedningarna.
 27.  och han skall styra dem med järnspira, likasom när man krossar
      lerkärl,
 28.  såsom ock jag har fått den makten av min Fader; och jag skall
      giva honom morgonstjärnan.
 29.  Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.»

[https://runeberg.org/bibeln/66_03.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 3 Kapitlet

               Sändebrev till församlingarna i Sardes,
                       Filadelfia och Laodicea.

  1.  Och skriv till Sardes' församlings ängel:

      »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag
      känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever,
      men du är död.
  2.  Vakna upp och håll dig vaken, och styrk det som ännu är kvar, det
      som har varit nära att dö.  Ty jag har icke funnit dina gärningar
      vara fullkomliga inför min Gud.
  3.  Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det, och tag vara på
      därpå och gör bättring.  Om du icke håller dig vaken, så skall
      jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken
      stund jag kommer över dig.
  4.  Dock kunna hos dig i Sardes nämnas några få som icke hava
      fläckat sina kläder; och dessa skola vandra med mig i vita
      kläder, ty de äro värdiga därtill.
  5.  Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder,
      och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan
      kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.
  6.  Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.»

  7.  Och skriv till Filadelfias församlings ängel:

      »Så säger den Helige, den Sannfärdige, han som har 'Davids
      nyckel', han som 'upplåter, och ingen kan tillsluta', han som
      'tillsluter, och ingen upplåter':
  8.  Jag känner dina gärningar.  Se, jag har låtit dig finna en öppen
      dörr, som ingen kan tillsluta.  Ty väl är din kraft ringa, men du
      har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn.
  9.  Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några
      av dem som säga sig vara judar, men icke äro det, utan ljuga;
      ja, jag vill göra så, att de komma ock falla ned för dina
      fötter, och de skola förstå, att jag har fått dig kär.
 10.  Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall
      ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens
      stund som skall komma över hela världen, för att sätta jordens
      inbyggare på prov.
 11.  Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din
      krona.
 12.  Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min
      Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall
      skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det
      nya Jerusalem, som kommer ned från himmelen, från min Gud, så
      ock mitt eget nya namn.
 13.  Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.

 14.  Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är
      Amen[1], den trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen
      till Guds skapelse:
 15.  Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm.  Jag
      skulle önska att du vore antingen kall eller varm.
 16.  Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag
      utspy dig ur min mun.
 17.  Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och
      behöver intet'; och du vet icke att du just är eländig och
      ömkansvärd och fattig och blind och naken.
 18.  Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i
      eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder
      till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall
      bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina
      ögon med, för att du skall kunna se.
 19.  'Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.'  Så gör nu
      bättring med all flit.
 20.  Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min
      röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och
      hålla måltid med honom och han med mig.
 21.  Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min
      tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min
      Fader på hans tron.
 22.  Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.

[1]  Detta uttryck är hämtat från Jes. 65:16, där det ord, som i den
     svenska översättningen återgives med den sannfärdige, i den
     hebreiska grundtexten är amen.

[https://runeberg.org/bibeln/66_04.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 4 Kapitlet

                  Johannes ser i en syn Guds tron i
                              himmelen.

  1.  Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst,
      lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig,
      sade: »Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske
      härefter.»
  2.  I detsamma kom jag i andehänryckning.  Och jag fick se en tron
      vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen;
  3.  och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och
      karneol.  Och runt omkring tronen gick en regnbåge, som till
      utseendet var såsom en smaragd.
  4.  Och jag såg tjugufyra andra troner runt omkring tronen, och på
      de tronerna sutto tjugufyra äldste, klädda i vita kläder, med
      gyllene kransar på sina huvuden.
  5.  Och från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och
      framför tronen brunno sju eldbloss, det är Guds sju andar.
  6.  Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall;
      och runt omkring tronen stodo fyra väsenden, ett mitt för var
      sida av tronen och de voro fullsatta med ögon framtill och
      baktill.
  7.  Och det första väsendet liknade ett lejon, det andra väsendet
      liknade en ung tjur, det tredje väsendet hade ett ansikte såsom
      en människa, det fjärde väsendet liknade en flygande örn.
  8.  Och vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar; runt
      omkring, jämväl under vingarna voro de fullsatta med ögon.  Och
      dag och natt sade de utan uppehåll: »Helig, helig, helig är
      Herren Gud den Allsmäktige, han som var, och som är, och som
      skall komma.»

  9.  Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som
      sitter på tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas
      evigheter,
 10.  då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på
      tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter,
      och lägga sina kransar ned inför tronen och säga;

 11.  »Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och
      makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja,
      kom det till och blev skapat.»

[https://runeberg.org/bibeln/66_05.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 5 Kapitlet

                    Bokrullen med de sju inseglen.

  1.  Och i högra handen på honom som satt på tronen såg jag en
      bokrulle, med skrift både på insidan och på utsidan, och
      förseglad med sju insegel.
  2.  Och jag såg en väldig ängel som utropade med hög röst: »Vem är
      värdig att öppna bokrullen och bryta dess insegel?»
  3.  Men ingen, vare sig i himmelen eller på jorden eller under
      jorden, kunde öppna bokrullen eller se vad som stod däri.
  4.  Och jag grät bittert över att ingen befanns vara värdig att
      öppna bokrullen eller se, vad som stod däri.
  5.  Men en av de äldste sade till mig: »Gråt icke.  Se, lejonet av
      Juda stam, telningen från Davids rot, har vunnit seger, så att
      han kan öppna bokrullen och och bryta dess sju insegel.»

  6.  Då fick jag se att mellan tronen och de fyra väsendena och de
      äldste stod ett lamm, som såg ut såsom hade det varit slaktat.  Det
      hade sju horn och sju ögon, det är Guds sju andar, vilka äro
      utsända över hela jorden.
  7.  Och det trädde fram och tog bokrullen ur högra handen på honom
      som satt på tronen.

  8.  Och när han tog bokrullen, föllo de fyra väsendena och de
      tjugufyra äldste ned inför Lammet; och de hade var och en sin
      harpa och hade gyllene skålar, fulla med rökelse, det är de
      heligas böner.
  9.  Och de sjöngo en ny sång som lydde så:
        »Du är värdig att taga bokrullen
        och att bryta dess insegel,
        ty du har blivit slaktad,
        och med ditt blod har du åt Gud köpt människor,
        av alla stammar och tungomål och folk och folkslag,
 10.    och gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till präster,
        och de skola regera på jorden»

 11.  Och i min syn fick jag höra röster av många änglar runt omkring
      tronen och omkring väsendena och de äldste; och deras antal var
      tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen.
 12.  Och de sade med hög röst: »Lammet som blev slaktat, är värdigt
      att mottaga makten, så ock rikedom och vishet och starkhet och
      ära, och pris och lov.»
 13.  Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden
      och på havet, och allt vad i dem var, hörde jag säga: »Honom, som
      sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset
      och väldet i evigheternas evigheter.»
 14.  Och de fyra väsendena sade »amen», och de äldste föllo ned och
      tillbådo.

[https://runeberg.org/bibeln/66_06.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 6 Kapitlet

                    De sex första inseglen brytas.

  1.  Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag
      hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst:
      »Kom.»
  2.  Då fick jag se en vit häst; och mannen som satt på den hade en
      båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom
      segrare och för att segra.

  3.  Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra
      väsendet säga »Kom.»
  4.  Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen som
      satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att
      människorna skulle slakta varandra.  Och ett stort svärd blev
      honom givet.

  5.  Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje
      väsendet säga »Kom.»  Då fick jag se en svart häst; och mannen
      som satt på den hade en vågskål i sin hand.
  6.  Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena
      säga: »Ett mått[1] vete för en silverpenning[1] och tre mått
      korn för en silverpenning!  Och oljan och vinet må du icke
      skada.»

  7.  Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde
      väsendets röst säga: »Kom.»
  8.  Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den,
      hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom.  Och åt dem
      gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa
      med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på
      jorden.

  9.  Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de
      människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull
      och för det vittnesbörds skull, som de hade.
 10.  Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och
      sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva
      vårt blod av jordens inbyggare?»
 11.  Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem
      blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro,
      till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som
      skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig.

 12.  Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet.  Då blev det en
      stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och
      månen blev hel och hållen såsom blod;
 13.  och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett
      fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark
      vind.
 14.  Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa;
      och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats.
 15.  Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och
      alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria,
      dolde sig i hålor och bland bergsklippor.
 16.  Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och
      döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för
      Lammets vrede.
 17.  Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?»

[1]  Se Mått och Silverpenning i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/66_07.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 7 Kapitlet

               Guds tjänare bland Israels barns stammar
                tecknas med insegel.  En stor skara ur
               alla folk står inför Guds tron och lovar
                                honom.

  1.  Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla
      tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa
      över jorden eller över havet eller mot något träd.
  2.  Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den
      levande Gudens signet.  Och han ropade med hög röst till de fyra
      änglar som hade fått sig givet att skada jorden och havet,
  3.  och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon
      skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på
      deras pannor.»
  4.  Och jag fick höra antalet av dem som voro tecknade med insegel,
      ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade, av alla Israels barns
      stammar;
  5.    av Juda stam tolv tusen tecknade,
        av Rubens stam tolv tusen,
        av Gads stam tolv tusen,
  6.    av Asers stam tolv tusen,
        av Neftalims stam tolv tusen,
        av Manasses' stam tolv tusen,
  7.    av Simeons stam tolv tusen,
        av Levi stam tolv tusen,
        av Isaskars stam tolv tusen,
  8.    av Sabulons stam tolv tusen,
        av Josefs stam tolv tusen,
        av Benjamins stam tolv tusen tecknade.

  9.  Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara
      ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför
      tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida
      kläder och hade palmer i sina händer.
 10.  Och de ropade med hög röst och sade: »Frälsningen tillhör vår
      Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.»
 11.  Och alla änglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de
      äldste och de fyra väsendena, föllo ned på sina ansikten inför
      tronen och tillbådo Gud
 12.  och sade: »Amen.  Lovet och priset och visheten och tacksägelsen
      och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i
      evigheternas evigheter.  Amen.»

 13.  Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: »Dessa som
      äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och
      varifrån hava de kommit?»
 14.  Jag svarade honom: »Min herre, du vet själv det.»  Då sade han
      till mig: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen, och
      som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.
 15.  Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i
      hans tempel.  Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt
      tabernakel över dem.
 16.    'De skola icke mer hungra och icke mer törsta,
        och solens hetta skall icke träffa dem,
        ej heller eljest någon brännande hetta.
 17.  Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och
      leda dem till livets vattenkällor, och 'Gud skall avtorka alla
      tårar från deras ögon'.»

[https://runeberg.org/bibeln/66_08.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 8 Kapitlet

                  Det sjunde inseglet brytes.  De sju
                   änglar som stå inför Gud mottaga
               basuner.  En annan ängel offrar rökelse.
                 De fyra första änglarna stöta i sina
                               basuner.

  1.  Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en
      tystnad, som varade vid pass en halv timme.
  2.  Och jag fick se de sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju
      basuner.
  3.  Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade
      ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse var given åt honom,
      för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det
      gyllene altare som stod framför tronen.
  4.  Och ur ängelns hand steg röken av rökelsen med de heligas böner
      upp inför Gud.
  5.  Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret
      och kastade elden ned på jorden.  Då kommo tordön och dunder och
      ljungeldar och jordbävning.

  6.  Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo
      att stöta i sina basuner.

  7.  Och den förste stötte i sin basun.  Då kom hagel och eld, blandat
      med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av
      jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och
      allt grönt gräs brändes upp.

  8.  Och den andre ängeln stötte i sin basun.  Då var det som om ett
      stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen
      av havet blev blod.
  9.  Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom;
      och tredjedelen av skeppen förgicks.

 10.  Och den tredje ängeln stötte i sin basun.  Då föll från himmelen
      en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned
      över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
 11.  Och stjärnans namn var Malört.  Och tredjedelen av vattnet blev
      bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför
      att det hade blivit så bittert.

 12.  Och den fjärde ängeln stötte i sin basun.  Då drabbade
      hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och
      tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades
      och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

 13.  Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i
      himlarymden, ropa med hög röst: »Ve, ve, ve över jordens
      inbyggare, när de tre övriga änglar, som skola stöta i basun,
      låta sina basuner ljuda!»

[https://runeberg.org/bibeln/66_09.html]
                  Johannes' uppenbarelse, 9 Kapitlet

               Den femte och den sjätte ängeln stöta i
                            sina basuner.

  1.  Och den femte ängeln stötte i sin basun.  Då såg jag en stjärna
      vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs
      nyckeln till avgrundens brunn.
  2.  Och hon öppnade avgrundens brunn.  Då steg en rök upp ur brunnen,
      lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av
      röken från brunnen.
  3.  Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs
      samma makt som skorpionerna på jorden hava.
  4.  Och dem blev tillsagt, att de icke skulle skada gräset på jorden
      eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de
      människor som icke hade Guds insegel på sina pannor.
  5.  Och åt dem blev givet att, icke att döda dem, men att plåga dem
      i fem månader; och plågan, som de vållade var såsom den plåga
      en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.
  6.  På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna
      den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån
      dem.

  7.  Och gräshopporna tedde sig såsom hästar, rustade till strid.  På
      sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av
      guld.  Deras ansikten voro såsom människors ansikten.
  8.  De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom
      lejons.
  9.  De hade bröst, som liknade järnpansar; och rasslet av deras
      vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar
      störta fram till strid.
 10.  De hade stjärtar med gaddar, såsom skorpioner hava; och i deras
      stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada
      människorna.
 11.  Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vilkens namn på
      hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon[1].

 12.  Det första ve har gått till ända; se, efter detta komma ännu två
      andra ve.

 13.  Och den sjätte ängeln stötte i sin basun.  Då hörde jag en röst
      från de fyra hornen på det gyllene altare, som stod inför Guds
      ansikte,
 14.  säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: »Lös de fyra
      änglar, som hållas bundna invid den stora floden Eufrat.»
 15.  Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den
      dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo att dräpa
      tredjedelen av människorna.
 16.  Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio
      tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de voro så många.
 17.  Och hästarna och männen som sutto på dem tedde sig för min syn
      på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula
      pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap
      gick ut eld och rök och svavel.
 18.  Av dessa tre plågor -- av elden och röken och svavlet som gick
      ut ur deras gap -- dödades tredjedelen av människorna.
 19.  Ty hästarnas makt låg i deras gap och i deras svansar.  Deras
      svansar liknade nämligen ormar, och hade huvuden, och med dem
      var det, som de gjorde skada.

 20.  Men de återstående människorna, de som icke hade blivit dödade
      genom dessa plågor, gjorde icke bättring; de vände sig icke ifrån
      belätena, som de hade gjort med egna händer, och upphörde icke
      att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver och
      koppar och sten och trä, som varken kunna se eller höra eller
      gå.
 21.  De gjorde icke bättring och upphörde icke med sina mordgärningar
      och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.

[1]  D. ä. fördärvaren.

[https://runeberg.org/bibeln/66_10.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 10 Kapitlet

                Ängeln med den öppna bokrullen.  De sju
                              tordönen.

  1.  Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen.  Han
      var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och hans
      ansikte var såsom solen, och hans ben voro såsom eldpelare;
  2.  och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle.  Och han satte
      sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden.
  3.  Och han ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter.  Och när
      han hade ropat, läto de sju tordönen höra sina röster.
  4.  Och sedan de sju tordönen hade talat, tänkte jag skriva, men jag
      fick då höra en röst från himmelen säga: »Göm såsom under
      insegel vad de sju tordönen hava talat, och skriv icke upp det.»

  5.  Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin
      högra hand upp mot himmelen
  6.  och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom
      som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå
      är, och havet och vad däri är, och sade: »Ingen tid skall mer
      givas,
  7.  utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker
      att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut
      fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har
      förkunnat för sina tjänare profeterna.»

  8.  Och den röst som jag hade hört från himmelen hörde jag nu åter
      tala till mig; den sade: »Gå och tag den öppna bokrulle som
      ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.»
  9.  Då gick jag bort till ängeln och bad honom att han skulle giva
      mig bokrullen.  Och han sade till mig: »Tag den och ät upp den;
      den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall
      den vara söt såsom honung.»
 10.  Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var
      i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände
      jag bitter plåga i min buk.
 11.  Och mig blev sagt: »Du måste än ytterligare profetera om många
      folk och folkslag och tungomål och konungar.

[https://runeberg.org/bibeln/66_11.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 11 Kapitlet

                Befallning att mäta Guds tempel.  Guds
                   två vittnen.  Den sjunde basunen.

  1.  Och ett rör, likt en mätstång, gavs åt mig, och mig blev sagt:
      »Stå upp och mät Guds tempel och altaret tillika med dem som
      tillbedja därinne.
  2.  Men lämna å sido templets yttre förgård och mät den icke; ty den
      är prisgiven åt hedningarna, och de skola under fyrtiotvå
      månader förtrampa den heliga staden.
  3.  Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra
      sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.

  4.  Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar som stå
      inför jordens Herre.
  5.  Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och
      förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall
      han bliva dödad på det sättet.
  6.  De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller
      under den tid de profetera; de hava ock makt över vattnet, att
      förvandla det till blod, och makt att slå jorden med alla slags
      plågor, så ofta de vilja.
  7.  Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall
      vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i
      strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
  8.  Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora
      staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad
      där också deras Herre blev korsfäst.
  9.  Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och
      folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar
      ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i
      någon grav.
 10.  Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits
      dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två
      profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.»

 11.  Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i
      dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan
      föll över dem som sågo dem.
 12.  Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem:
      »Kommen hit upp.»  Då stego de i en sky upp till himmelen, i
      sina ovänners åsyn.
 13.  Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen
      av staden störtade samman, och genom jordbävningen omkommo sju
      tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt
      Gud i himmelen.
 14.  Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.

 15.  Och den sjunde ängeln stötte i sin basun.  Då ljödo i himmelen
      starka röster som sade: »Väldet över världen har blivit vår
      Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i
      evigheternas evigheter.»
 16.  Och de tjugufyra äldste, som sutto på sina troner inför Gud,
      föllo ned på sina ansikten och tillbådo Gud
 17.  och sade: »Vi tacka dig, Herre Gud, du Allsmäktige, du som är,
      och som var, för att du har tagit i besittning din stora makt
      och trätt fram såsom konung.
 18.  Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit, och den tid
      då de döda skola få sin dom, och då du skall löna dina tjänare
      profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, både små
      och stora, och då du skall fördärva dem som fördärva jorden.»

 19.  Och Guds tempel i himmelen öppnades, och hans förbundsark blev
      synlig i hans tempel.  Då kommo ljungeldar och dunder och tordön
      och jordbävning och starkt hagel.

[https://runeberg.org/bibeln/66_12.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 12 Kapitlet

                Kvinnan och draken.  Mikaels strid med
                               draken.

  1.  Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
      kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
      fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
  2.  Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
  3.  Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor
      röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina
      huvuden sju kronor.
  4.  Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
      och kastade den ned på jorden.  Och draken stod framför kvinnan
      som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
      fött det.
  5.  Och hon födde ett barn gossebarn, som en gång skall styra alla
      folk med järnspira.  Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
      till hans tron;
  6.  Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
      av Gud, och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
      hundra sextio dagar.

  7.  Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
      i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,
  8.  men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
      någon plats för dem.
  9.  Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
      kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev
      nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.

 10.  Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
      och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty
      våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
      anklagade dem inför vår Gud.
 11.  De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
      vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
      undan döden.
 12.  Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem.  Men ve dig,
      du jord, och dig, du hav!  Ty djävulen har kommit ned till eder i
      stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.»

 13.  Och när draken såg att han var nedkastad på jorden, förföljde
      han kvinnan, som hade fött gossebarnet.
 14.  Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
      skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt
      uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån
      ormens åsyn.
 15.  Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
      ström, för att strömmen skulle bortföra henne.
 16.  Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
      drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
 17.  Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
      föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
      bud och hava Jesu vittnesbörd.

                 Johannes' uppenbarelse, 13 Kapitlet

                          De två vilddjuren.

 18.  Och han ställde sig på sanden invid havet.

[https://runeberg.org/bibeln/66_13.html]
  1.  Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn
      och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på
      sina huvuden hädiska namn.
  2.  Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade
      fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon.  Och draken gav
      det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.
  3.  Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men
      dess dödssår blev läkt.  Och hela jorden såg med förundran efter
      vilddjuret.
  4.  Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret
      sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade »Vem är lik
      vilddjuret, och vem kan strida mot det?»
  5.  Och det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad
      hädiskt var, och det fick makt att så göra under fyrtiotvå
      månader.
  6.  Och den öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till
      att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i
      himmelen.
  7.  Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna
      dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål
      och folkslag.
  8.  Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som
      icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets
      bok, det slaktade Lammets bok.
  9.  Den som har öra, han höre.
 10.  Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bliva
      bortförd i fångenskap; den som dräper andra med svärd, han skall
      själv bliva dräpt med svärd.  Här gäller det för de heliga att
      hava ståndaktighet och tro.

 11.  Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två
      horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake.
 12.  Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet, i dess
      åsyn.  Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja
      det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt.
 13.  Och det gör stora tecken, så att det till och med låter eld i
      människornas åsyn falla ned från himmelen på jorden.
 14.  Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets
      åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal
      jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var
      sårat med svärd, men åter kom till liv.
 15.  Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att
      vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda
      alla som icke tillbådo vilddjurets bild.
 16.  Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga,
      både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra
      handen eller på pannan,
 17.  så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som
      är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.
 18.  Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut
      betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal.  Och
      dess tal är sex hundra sextiosex.

[https://runeberg.org/bibeln/66_14.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 14 Kapitlet

                Lammet med de tecknade på Sions berg.
               Domsförkunnelse genom tre änglar.  Löfte
                   till dem som dö i Herren.  De två
                           skördeänglarna.

  1.  Och jag fick se Lammet stå på Sions berg jämte det ett hundra
      fyrtiofyra tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna
      på sina pannor.
  2.  Och jag hörde ett ljud från himmelen, likt bruset av stora
      vatten och dånet av ett starkt tordön; och ljudet som jag
      hörde var såsom när harpospelare spela på sina harpor.
  3.  Och de sjöngo inför tronen och inför de fyra väsendena och de
      äldste vad som tycktes vara en ny sång; och ingen kunde lära
      sig den sången, utom de ett hundra fyrtiofyra tusen som voro
      friköpta ifrån jorden.
  4.  Dessa äro de som icke hava orenat sig med kvinnor; ty de äro
      såsom jungfrur.  Dessa äro de som följa Lammet varthelst det
      går.  De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling
      åt Gud och Lammet.
  5.  Och i deras mun har ingen lögn blivit funnen; de äro
      ostraffliga.

  6.  Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden; han
      hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som
      bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och
      folk.
  7.  Och han sade med hög röst: »Frukten Gud och given honom ära; ty
      stunden är kommen, då han skall hålla dom.  Ja, tillbedjen honom
      som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.

  8.  Och ännu en annan ängel följde honom; denne sade: »Fallet,
      fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka
      av sin otukts vredesvin.»

  9.  Och ännu en tredje ängel följde dem; denne sade med hög röst:
      »Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess
      märke på sin panna eller på sin hand,
 10.  så skall ock han få dricka av Guds vredesvin, det som är iskänkt
      i hans vredes kalk, obemängt; och han skall bliva plågad med eld
      och svavel, i heliga änglars och i Lammets åsyn.
 11.  Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters
      evigheter, och de hava ingen ro, vaken dag eller natt, de som
      tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som låta märka sig med
      dess namn.
 12.  Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som
      hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.»

 13.  Och jag hörde en röst från himmelen säga: »Skriv: Saliga äro de
      döda som dö i Herren härefter.  Ja, säger Anden, de skola få
      vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.»

 14.  Och jag fick se en vit sky, och på skyn satt en som liknade en
      människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans, och i
      sin hand en vass lie.

 15.  Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst
      till den som satt på skyn: »Låt din lie gå, och inbärga skörden;
      ty skördetiden är kommen, och säden på jorden är fullt mogen
      till skörd.»
 16.  Den som satt på skyn högg då till med sin lie på jorden, och
      jorden blev avbärgad.

 17.  Och en annan ängel kom ut ur templet i himmelen, och jämväl han
      hade en vass lie.

 18.  Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över
      elden.  Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa
      lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna
      från vinträden på jorden, ty deras druvor äro fullmogna.»
 19.  Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten
      ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora
      vinpress.
 20.  Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från
      pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en
      sträcka av ett tusen sex hundra stadier.

[https://runeberg.org/bibeln/66_15.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 15 Kapitlet

                   De sju änglarna med de sju sista
                  plågorna.  Moses' och Lammets sång.

  1.  Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stort och underbart;
      sju änglar med de sju plågor som bliva de sista, ty med dem är
      Guds vredesdom fullbordad.

  2.  Och jag fick se något som såg ut såsom ett glashav, blandat med
      eld.  Och jag såg dem som hade vunnit seger över vilddjuret, med
      dess bild och dess namns tal, stå vid glashavet, med Guds harpor
      i sina händer.
  3.  Och de sjöngo Moses', Guds tjänares, sång och
      Lammets sång: de sjöngo:
        »Stora och underbara äro dina verk,
        Herre Gud, du Allsmäktige;
        rättfärdiga och rätta äro dina vägar,
        du folkens konung.
  4.    Vem skulle icke frukta dig, Herre,
        och prisa ditt namn?
        Du allena är helig,
        och alla folk skola komma
        och tillbedja inför dig.
        Ty dina domar hava blivit uppenbara.»

  5.  Sedan såg jag att vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen
      öppnades.
  6.  Och de sju änglarna med de sju plågorna kommo ut ur templet,
      klädda i rent, skinande linne, och omgjordade kring bröstet med
      gyllene bälten.
  7.  Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju gyllene
      skålar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas
      evigheter.
  8.  Och templet blev uppfyllt av rök från Guds härlighet och från
      hans makt, och ingen kunde gå in i templet, förrän de sju
      änglarnas sju plågor hade fått sin fullbordan.

[https://runeberg.org/bibeln/66_16.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 16 Kapitlet

                   De sju änglarna utgjuta Guds sju
                       vredesskålar på jorden.

  1.  Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju
      änglarna: »Gån åstad och gjuten ut Guds sju vredesskålar på
      jorden.»

  2.  Och den förste gick åstad och göt ut sin skål på jorden.  Då
      kommo onda och svåra sårnader på de människor som buro
      vilddjurets märke och tillbådo dess bild.

  3.  Och den andre göt ut sin skål i havet.  Då förvandlades det till
      blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser
      i havet dogo.

  4.  Och den tredje göt ut sin skål i strömmarna och
      vattenkällorna.  Då förvandlades dessa till blod.
  5.  Och jag hörde vattnens ängel säga: »Rättfärdig är du, du som är
      och som var, du helige, som har dömt så.
  6.  De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod.  Därför har ock
      du givit dem blod att dricka; de äro det värda.»
  7.  Och jag hörde altaret säga: »Ja, Herre Gud, du Allsmäktige,
      rätta och rättfärdiga äro dina domar.»

  8.  Och den fjärde göt ut sin skål över solen.  Då fick denna makt
      att bränna människorna såsom med eld.
  9.  Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de
      Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor; de gjorde
      icke bättring och gåvo honom icke ära.

 10.  Och den femte göt ut sin skål över vilddjurets tron.  Då blev
      dess rike förmörkat, och människorna beto sönder sina tungor i
      sin vånda.
 11.  Och de hädade himmelens Gud för sin våndas och sina sårnaders
      skull; de gjorde icke bättring och upphörde icke med sina
      gärningar.

 12.  Och den sjätte göt ut sin skål över den stora floden Eufrat.  Då
      torkade dess vatten ut, för att väg skulle beredas åt konungarna
      från östern.
 13.  Och ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske
      profetens mun såg jag tre orena andar utgå, lika paddor.
 14.  De äro nämligen onda andar som göra tecken, och som gå ut till
      konungarna i hela världen, för att samla dem till striden på
      Guds, den Allsmäktiges, stora dag.
 15.  (»Se, jag kommer såsom en tjuv; salig är den som vakar och
      bevarar sina kläder, så att han icke måste gå naken, och man får
      se hans skam.»)
 16.  Och de församlade dem till den plats som på hebreiska heter
      Harmagedon.

 17.  Och den sjunde göt ut sin skål i luften.  Då gick en stark röst
      ut från tronen i templet och sade »Det är gjort.»
 18.  Och nu kommo ljungeldar och dunder och tordön, och det blev en
      stor jordbävning, en jordbävning så våldsam och så stor, att
      dess like icke hade förekommit, alltsedan människor blevo till
      på jorden.
 19.  Och den stora staden rämnade sönder i tre delar, och folkens
      städer störtade samman; och Gud kom ihåg det stora Babylon, så
      att han räckte det kalken med sin stränga vredes vin.
 20.  Och alla öar flydde, och inga berg funnos mer.
 21.  Och stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen på
      människorna; och människorna hädade Gud för den plåga som haglen
      vållade, ty den plågan var mycket stor.

[https://runeberg.org/bibeln/66_17.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 17 Kapitlet

                 Skökan på vilddjuret.  Lammets seger.

  1.  Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med
      mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora
      skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten,
  2.  hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens
      otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.»

  3.  Sedan förde han mig i anden bort till en öken.  Där såg jag en
      kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat
      med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn.
  4.  Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld
      och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene
      kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet.
  5.  Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse:
      »Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till
      styggelserna på jorden.»
  6.  Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu
      vittnens blod.  Och jag förundrade mig storligen, när jag såg
      henne.

  7.  Och ängeln sade till mig: »Varför förundrar du dig?  Jag skall
      säga dig hemligheten om kvinnan, och om vilddjuret som bär
      henne, och som har de sju huvudena och de tio hornen.
  8.  Vilddjuret som du har sett, det har varit, och är icke mer; men
      det skall stiga upp ur avgrunden, och det går sedan i
      fördärvet.  Och de av jordens inbyggare, vilkas namn icke från
      världens begynnelse äro skrivna i livets bok, skola förundra
      sig, när de få se vilddjuret som har varit, och icke mer är, men
      dock skall komma.  --
  9.  Här gäller det att äga ett förstånd med vishet.  De sju huvudena
      äro sju berg, som kvinnan tronar på.  De äro ock sju konungar;
 10.  fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke
      kommit, och när han kommer, skall han bliva kvar en liten tid.
 11.  Och vilddjuret som har varit, och icke mer är, det är självt den
      åttonde, och dock en av de sju, och det går i fördärvet.
 12.  Och de tio horn som du har sett, de äro tio konungar, som ännu
      icke hava kommit till konungavälde, men som för en kort tid,
      tillika med vilddjuret, få makt såsom konungar.
 13.  Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och
      myndighet åt vilddjuret.
 14.  De skola giva sig i strid med Lammet; men Lammet jämte de
      kallade och utvalda och trogna som följa det, skall övervinna
      dem, ty Lammet är herrarnas herre och konungarnas konung.»

 15.  Och han sade ytterligare till mig: »Vattnen som du har sett,
      där varest skökan tronar, äro folk och människoskaror och
      folkslag och tungomål.
 16.  Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata
      skökan och göra henne utblottad och naken, och skola äta hennes
      kött och bränna upp henne i eld.
 17.  Ty Gud har ingivit dem i hjärtat att de skola utföra vad han
      har i sinnet, och att de alla skola handla i ett och samma sinne,
      och att de skola giva sitt välde åt vilddjuret, till dess Guds
      utsagor hava fullbordats.
 18.  Och kvinnan som du har sett är den stora staden, som har
      konungsligt välde över jordens konungar.»

[https://runeberg.org/bibeln/66_18.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 18 Kapitlet

                            Babylons fall.

  1.  Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han
      hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.
  2.  Och han ropade med stark röst och sade:

      »Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning
      för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett
      tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.
  3.  Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna
      på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden
      hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.»

  4.  Och jag hörde en annan röst från himmelen säga:

      »Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder
      delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.
  5.  Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har
      kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.
  6.  Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt
      igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk
      vari hon har iskänkt.
  7.  Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken
      pina och sorg mån I bereda henne.  Eftersom hon säger i sitt
      hjärta: 'Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom
      änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg',
  8.  därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne:
      död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld.  Ty
      stark är Herren Gud, han som har dömt henne.

  9.  Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i
      vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de
      se röken av hennes brand.
 10.  De skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina, och skola
      säga: 'Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad!
      Plötsligt har nu din dom kommit.'

 11.  Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne, då nu ingen
      mer köper de varor som de frakta:
 12.  guld och silver, ädla stenar och pärlor, fint linne och purpur,
      siden och scharlakan, allt slags välluktande trä, alla slags
      arbeten av elfenben och dyrbaraste trä, av koppar och järn och
      marmor,
 13.  därtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och
      välluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fäkreatur
      och får, hästar och vagnar, livegna och trälar.
 14.  De frukter som din själ hade begär till hava försvunnit ifrån
      dig; allt vad kräsligt och präktigt du hade har gått förlorat
      för dig och skall aldrig mer bliva funnet.
 15.  De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom
      henne, de skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina; de
      skola gråta och sörja
 16.  och skola säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i
      fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och
      ädla stenar och pärlor!
 17.  I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.'

      Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra
      som hava sitt arbete på havet stå långt ifrån;
 18.  och när de ser röken av hennes brand, ropa de och säga: 'Var
      fanns den stora stadens like?'
 19.  Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg
      och säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de
      därinne, som hade skepp på havet, blevo rika!  I ett ögonblick
      har den nu blivit förödd.

 20.  Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I
      helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom
      över henne och utkrävt vedergällning för eder!»

 21.  Och en väldig ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och
      kastade den i havet och sade: »Så skall Babylon, den stora
      staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen.
 22.  Av harpospelare och sångare, av flöjtblåsare och basunblåsare
      skall aldrig mer något ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall
      någon konstförfaren man av något slags yrke finnas i dig;
      bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig;
 23.  en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och
      brud skall aldrig mer höras i dig -- du vars köpmän voro stormän
      på jorden, du genom vars trolldom alla folk blevo förvillade,
 24.  och i vilken man såg profeters och heliga mäns blod, ja, alla de
      människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.»

[https://runeberg.org/bibeln/66_19.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 19 Kapitlet

               Himlaskaran lovar Gud vid Babylons fall
                  och vid Lammets bröllop.  Kristus
                       strider mot vilddjuret.

  1.  Sedan hörde jag likasom starka röster av en stor skara i
      himmelen, som sade »Halleluja!  Frälsningen och äran och makten
      tillhöra vår Gud.
  2.  Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora
      skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har
      utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.»
  3.  Och åter sade de: »Halleluja!»  Och röken från henne stiger upp i
      evigheternas evigheter!
  4.  Och de tjugufyra äldste och de fyra väsendena föllo ned och
      tillbådo Gud, som satt på tronen; de sade: »Amen!  Halleluja!»

  5.  Och från tronen utgick en röst, som sade: »Loven vår Gud, alla I
      hans tjänare, I som frukten honom, både små och stora.»
  6.  Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av
      stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: »Halleluja!
      Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom
      konung.
  7.  Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden
      är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo.
  8.  Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne,
      skinande och rent.»  Det fina linnet är de heligas rättfärdighet.

  9.  Och han sade till mig: »Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till
      Lammets bröllopsmåltid.»  Ytterligare sade han till mig: »Dessa
      ord äro sanna Guds ord.»
 10.  Och jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men
      han sade till mig: »Gör icke så.  Jag är din medtjänare och dina
      bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd.  Gud skall du
      tillbedja.  Ty Jesu vittnesbörd är profetians ande.»

 11.  Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och
      mannen som satt på den heter »Trofast och sannfärdig», och han
      dömer och strider i rättfärdighet.
 12.  Hans ögon voro såsom eldslågor, och på sitt huvud bar han många
      kronor och hade ett namn där skrivet, som ingen känner utom han
      själv.
 13.  Och han var klädd i en mantel som var doppad i blod; och det
      namn han har fått är »Guds Ord».
 14.  Och honom följde, på vita hästar, de himmelska härskarorna,
      klädda i fint linne, vitt och rent.
 15.  Och från hans mun utgick ett skarpt svärd, varmed han skulle slå
      folken.  Och han skall styra dem med järnspira; och han trampar
      Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress.
 16.  Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet:
      »Konungarnas konung och herrarnas herre.»

 17.  Och jag såg en ängel stå i solen, och denne ropade med hög röst
      och sade till alla fåglar som flögo fram uppe i himlarymden:
      »Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud,
 18.  för att äta kött av konungar och krigsöverstar och hjältar, kött
      av hästar och deras ryttare, ja, kött av alla, både fria och
      trälar, både små och stora.»

 19.  Och jag såg vilddjuret och konungarna på jorden med sina
      härskaror, samlade för att utkämpa sin strid mot honom som satt
      på hästen och mot hans härskara.
 20.  Och vilddjuret blev gripet, därjämte ock den falske profeten,
      som i dess åsyn hade gjort de tecken med vilka han hade
      förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke, och dem som hade
      tillbett dess bild.  Båda blevo de levande kastade i eldsjön,
      som brann med svavel.
 21.  Och de andra blevo dräpta med ryttarens svärd, det som utgick
      från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött.

[https://runeberg.org/bibeln/66_20.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 20 Kapitlet

               Satan fängslad.  Den första uppståndelsen
                och det tusenåriga riket.  Satan åter
                    lös.  Den slutliga världsdomen.

  1.  Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln
      till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.
  2.  Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan,
      och fängslade honom för tusen år
  3.  och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett
      insegel över honom på det att han icke mer skulle förvilla
      folken, förrän de tusen åren hade gått till ända.  Därefter skall
      han åter komma lös för en liten tid.

  4.  Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de åt
      vilka gavs makt att hålla dom.  Och jag såg de människors själar,
      som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds Ords
      skull, och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och
      icke heller tagit dess märke på sina pannor och sina händer;
      dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen
      år.
  5.  (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade
      gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen.
  6.  Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen;
      över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds
      och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.

  7.  Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös
      ur sitt fängelse.
  8.  Han skall då gå ut för att förvilla de folk som bo vid jordens
      fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande
      striden; och de äro till antalet såsom sanden i havet.
  9.  Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas
      läger och »den älskade staden»; men eld faller ned från himmelen
      och förtär dem.
 10.  Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av
      eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade
      blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i
      evigheternas evigheter.

 11.  Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för
      hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen
      för dem.
 12.  Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och
      böcker blevo upplåtna.  Och jämväl en annan bok blev upplåten;
      det var livets bok.  Och de döda blevo dömda efter sina
      gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna.
 13.  Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och
      dödsriket gåvo igen de döda som voro i dem; och dessa blev
      dömda, var och en efter sina gärningar.
 14.  Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön;
      detta, den brinnande sjön, är den andra döden.
 15.  Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad
      i den brinnande sjön.

[https://runeberg.org/bibeln/66_21.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 21 Kapitlet

                 En ny himmel och en ny jord.  Det nya
                        Jerusalems härlighet.

  1.  Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen
      och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer.
  2.  Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned
      från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är
      prydd för sin brudgum.
  3.  Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds
      tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och
      de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem
  4.  och skall avtorka alla tårar från deras ögon.  Och döden skall
      icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga
      skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.»

  5.  Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.»
      Ytterligare sade han: »Skriv: ty dessa ord äro visa och sanna.»
  6.  Han sade vidare till mig: »Det är gjort.  Jag är A och O[1],
      begynnelsen och änden.  Åt den som törstar skall jag giva att
      dricka för intet ur källan med livets vatten.
  7.  Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag
      skall vara hans Gud, och han skall vara min son.
  8.  Men de fega och de otrogna, och de som hava gjort vad
      styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och
      trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del
      i den sjö som brinner med eld och svavel; detta är den andra
      döden.»

  9.  Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med
      de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: »Kom
      hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.»
 10.  Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg
      och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från
      himmelen, från Gud,
 11.  med Guds härlighet.  Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten,
      den var såsom kristallklar jaspis.
 12.  Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna
      stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen
      på Israels barns tolv stammar.
 13.  I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar
      och i väster tre portar.
 14.  Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv
      namn: namnen på Lammets tolv apostlar.

 15.  Och han som talade till mig hade en gyllene mätstång för att
      därmed mäta staden och dess portar och dess mur.
 16.  Och staden utgjorde en fyrkant, och dess längd var lika stor som
      dess bredd.  Och med stången mätte han staden: dess mått var tolv
      tusen stadier, dess längd och bredd och höjd voro lika.
 17.  Och han mätte dess mur: den var ett hundra fyrtiofyra alnar
      efter människors mått, som ock är änglars.

 18.  Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden själv var av rent
      guld, likt rent glas.
 19.  Stadsmurens grundstenar voro skönt lagda och utgjordes av alla
      slags ädelstenar.  Den första grundstenen var en jaspis, den
      andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd,
 20.  den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en
      krysolit, den åttonde den beryll, den nionde en topas, den
      tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en
      ametist.
 21.  Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port
      utgjordes av en enda pärla.  Och stadens gata var av rent guld,
      likt genomskinligt glas.

 22.  Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsmäktige,
      är dess tempel, han och Lammet.
 23.  Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty
      Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet.

 24.  Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra
      ditin, vad härligt de hava.
 25.  Dess portar skola aldrig stängas om dagen -- natt skall icke
      finnas där
 26.  och vad härligt och dyrbart folken hava skall man föra ditin.
 27.  Men intet orent skall någonsin komma ditin, och ingen som gör
      vad styggeligt är och lögn, utan allenast de som äro skrivna
      i livets bok, Lammets bok.

[1]  Se A och O i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/66_22.html]
                 Johannes' uppenbarelse, 22 Kapitlet

                Ytterligare om det nya Jerusalem.  Den
                profetiska synens sanning.  Jesu snara
                tillkommelse.  Slutord och slutönskan.

  1.  Och han visade mig en ström med vatten, klar som kristall.  Den
      gick ut från Guds och Lammets tron
  2.  och flöt fram mitt igenom stadens gata.  Och på båda sidor om
      strömmen stodo livsträd, som gåvo tolv skördar, ty de buro frukt
      var månad; och trädens löv tjänade till läkedom för folken.
  3.  Och ingen förbannelse skall vara mer.  Och Guds och Lammets tron
      skall stå där inne, och hans tjänare skall tjäna honom
  4.  och skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på
      deras pannor.
  5.  Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas
      ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem,
      och de skola regera i evigheternas evigheter.

  6.  Och han sade till mig: »Dessa ord äro vissa och sanna; och
      Herren, profeternas andars Gud, har sänt sin ängel för att visa
      sina tjänare, vad som snart skall ske.
  7.  Och se, jag kommer snart.  Salig är den som tager vara på de
      profetians ord som stå i denna bok.»

  8.  Och jag, Johannes, var den som hörde och såg detta.  Och när jag
      hade hört och sett det, föll jag ned för att tillbedja inför
      ängelns fötter, hans som visade mig detta.
  9.  Men han sade till mig: »Gör icke så.  Jag är din medtjänare och
      dina bröders, profeternas, och deras som taga vara på denna boks
      ord.  Gud skall du tillbedja.»

 10.  Och han sade till mig: »Göm icke under något insegel de
      profetians ord som stå i denna bok; ty tiden är nära.
 11.  Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet
      och den som är oren att orena sig.  Så ock den som är rättfärdig,
      han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att
      helga sig.
 12.  Se, jag kommer snart och har med mig min lön, för att vedergälla
      var och en efter som hans gärningar äro.
 13.  Jag är A och O[1], den förste och den siste, begynnelsen och
      änden.
 14.  Saliga äro de som två sina kläder för att få rätt att äta av
      livets träd och att gå in i staden genom dess portar.
 15.  Men de som äro hundar och trollkarlar och otuktiga och dråpare
      och avgudadyrkare och alla som älska och göra lögn, de måste
      alla stanna därutanför.»

 16.  Jag, Jesus, har sänt min ängel för att i församlingarna vittna
      om detta för eder.  Jag är telningen från Davids rot och kommen
      av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan.
 17.  Och Anden och bruden säga: »Kom.»  Och den som hör det, han säge
      »Kom.»  Och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage
      livets vatten för intet.

 18.  För var och en som hör de profetians ord, som stå i denna bok
      betygar jag detta: »Om någon lägger något till dem, så skall Gud
      på honom lägga de plågor om vilka är skrivet i denna bok.
 19.  Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna
      profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets
      träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.»

 20.  Han som betygar detta säger: »Ja, jag kommer snart.»  Amen.  Kom
      Herre Jesus!

 21.  Herren Jesu nåd vare med alla.

[1]  Se A och O i Ordförkl.

[https://runeberg.org/bibeln/status.html]

Översikt över 1917 års översättning

Nedan listas status för alla böcker som ingår i Projekt Runebergs utgåva av 1917 års översättning av bibeln. Statusen skrivs med gröna gemener för deluppgifter som är gjorda, röda versaler för arbete som återstår, och som en blå punkt om arbete pågår. Statusen anges med följande koder:

i s k1 k2 F H HK p  Första Mosebok (Genesis)
i s K1 K2 F H HK P  Andra Mosebok (Exodus)
i s K1 K2 f H HK p  Tredje Mosebok (Leviticus)
i s K1 K2 F H HK P  Fjärde Mosebok (Numeri)
i s K1 K2 F H HK P  Femte Mosebok (Deuteronomium)
i s k1 K2 F H HK P  Josua
i s k1 K2 F H HK P  Domarboken
i s k1 K2 F H HK P  Rut
i s k1 K2 F H HK P  Första Samuelsboken
i s k1 K2 F h hk P  Andra Samuelsboken
i s k1 K2 F h hk P  Första Konungaboken
i s k1 K2 F H HK P  Andra Konungaboken
i s k1 K2 F H HK P  Första Krönikeboken
i s k1 K2 F h hk P  Andra Krönikeboken
i s k1 K2 F H HK P  Esra
i s K1 K2 F H HK p  Nehemja
i s K1 K2 F H HK P  Ester
i s K1 K2 F H HK P  Job
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 1)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 2)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 3)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 4)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 5)
i s K1 K2 F H HK P  Ordspråksboken
i s .  K2 F H HK P  Predikaren
i s k1 k2 F H HK P  Höga Visan
i s K1 K2 F H HK P  Jesaja
i s K1 K2 F H HK P  Jeremia
i s K1 K2 F H HK P  Klagovisorna
i s K1 K2 F H HK P  Hesekiel
i s K1 K2 F H HK P  Daniel
i s K1 K2 F H HK P  Hosea
i s K1 K2 F H HK P  Joel
i s k1 K2 F H HK P  Amos
i s k1 K2 F H HK P  Obadja
i s k1 k2 F H HK P  Jona
i s k1 K2 F H HK P  Mika
i s K1 K2 F H HK P  Nahum
i s K1 K2 F H HK P  Habackuk
i s K1 K2 F H HK P  Sefanja
i s K1 K2 F H HK P  Haggai
i s K1 K2 F H HK P  Sakarja
i s k1 k2 F H HK P  Malaki
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Matteus
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Markus
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Lukas
i s .  K2 F H HK P  Evangelium enligt Johannes
i s .  K2 F H HK P  Apostlagärningarna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till romarna
i s k1 k2 F H HK P  Paulus' första brev till korintierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till korintierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till galaterna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till efesierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till filipperna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till kolosserna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' första brev till tessalonikerna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till tessalonikerna
i s K1 K2 F H HK P  Paulus' första brev till Timoteus
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till Timoteus
i s k1 K2 F h HK P  Paulus' brev till Titus
i s k1 K2 f h HK P  Paulus' brev till Filemon
i s k1 K2 F H HK P  Brevet till hebréerna
i s k1 K2 F h hk P  Petrus' första brev
i s k1 K2 F h hk P  Petrus' andra brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' första brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' andra brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' tredje brev
i s k1 .  F h HK P  Jakobs' brev
i s k1 K2 f h HK P  Judas' brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' uppenbarelse


Innehåll / Table of Contents


Översikt
Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström, fjärde upplagan, 1921. Första delen
Nya testamentet. Ny öfversättning med förklarande anmärkningar af P. Waldenström, 1894. Andra delen
    1917 års översättning
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1927
    

1996 års e-text


Förord till den elektroniska utgåvan
Korrekturläsning
Översikt över 1917 års översättning

Gamla testamentet


Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 35 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 37 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 38 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 39 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 40 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 41 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 43 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 44 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 45 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 46 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 47 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 48 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 1 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet
Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 2 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 3 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 4 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 5 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 8 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 9 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 10 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 11 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 12 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 13 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 14 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 15 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 16 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 17 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 18 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 19 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 20 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 21 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 22 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 23 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 24 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 25 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 26 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 27 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 1 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet
Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 1 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 2 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 3 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 4 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 5 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 6 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 7 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 8 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 9 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 10 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 11 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 12 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 13 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 14 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 15 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 16 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 17 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 18 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 19 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 20 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 21 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 22 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 23 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 24 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 25 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 26 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 27 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 28 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 29 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 30 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 31 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 32 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 33 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 34 Kapitlet
Josua, 1 Kapitlet
Josua, 2 Kapitlet
Josua, 3 Kapitlet
Josua, 4 Kapitlet
Josua, 5 Kapitlet
Josua, 6 Kapitlet
Josua, 7 Kapitlet
Josua, 8 Kapitlet
Josua, 9 Kapitlet
Josua, 10 Kapitlet
Josua, 11 Kapitlet
Josua, 12 Kapitlet
Josua, 13 Kapitlet
Josua, 14 Kapitlet
Josua, 15 Kapitlet
Josua, 16 Kapitlet
Josua, 17 Kapitlet
Josua, 18 Kapitlet
Josua, 19 Kapitlet
Josua, 20 Kapitlet
Josua, 21 Kapitlet
Josua, 22 Kapitlet
Josua, 23 Kapitlet
Josua, 24 Kapitlet
Domarboken, 1 Kapitlet
Domarboken, 2 Kapitlet
Domarboken, 3 Kapitlet
Domarboken, 4 Kapitlet
Domarboken, 5 Kapitlet
Domarboken, 6 Kapitlet
Domarboken, 7 Kapitlet
Domarboken, 8 Kapitlet
Domarboken, 9 Kapitlet
Domarboken, 10 Kapitlet
Domarboken, 11 Kapitlet
Domarboken, 12 Kapitlet
Domarboken, 13 Kapitlet
Domarboken, 14 Kapitlet
Domarboken, 15 Kapitlet
Domarboken, 16 Kapitlet
Domarboken, 17 Kapitlet
Domarboken, 18 Kapitlet
Domarboken, 19 Kapitlet
Domarboken, 20 Kapitlet
Domarboken, 21 Kapitlet
Rut, 1 Kapitlet
Rut, 2 Kapitlet
Rut, 3 Kapitlet
Rut, 4 Kapitlet
Första Samuelsboken, 1 Kapitlet
Första Samuelsboken, 2 Kapitlet
Första Samuelsboken, 3 Kapitlet
Första Samuelsboken, 4 Kapitlet
Första Samuelsboken, 5 Kapitlet
Första Samuelsboken, 6 Kapitlet
Första Samuelsboken, 7 Kapitlet
Första Samuelsboken, 8 Kapitlet
Första Samuelsboken, 9 Kapitlet
Första Samuelsboken, 10 Kapitlet
Första Samuelsboken, 11 Kapitlet
Första Samuelsboken, 12 Kapitlet
Första Samuelsboken, 13 Kapitlet
Första Samuelsboken, 14 Kapitlet
Första Samuelsboken, 15 Kapitlet
Första Samuelsboken, 16 Kapitlet
Första Samuelsboken, 17 Kapitlet
Första Samuelsboken, 18 Kapitlet
Första Samuelsboken, 19 Kapitlet
Första Samuelsboken, 20 Kapitlet
Första Samuelsboken, 21 Kapitlet
Första Samuelsboken, 22 Kapitlet
Första Samuelsboken, 23 Kapitlet
Första Samuelsboken, 24 Kapitlet
Första Samuelsboken, 25 Kapitlet
Första Samuelsboken, 26 Kapitlet
Första Samuelsboken, 27 Kapitlet
Första Samuelsboken, 28 Kapitlet
Första Samuelsboken, 29 Kapitlet
Första Samuelsboken, 30 Kapitlet
Första Samuelsboken, 31 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 1 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 2 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 3 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 4 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 5 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 6 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 7 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 8 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 9 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 10 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 11 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 12 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 13 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 14 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 15 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 16 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 17 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 18 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 19 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 20 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 21 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 22 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 23 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 24 Kapitlet
Första Konungaboken, 1 Kapitlet
Första Konungaboken, 2 Kapitlet
Första Konungaboken, 3 Kapitlet
Första Konungaboken, 4 Kapitlet
Första Konungaboken, 5 Kapitlet
Första Konungaboken, 6 Kapitlet
Första Konungaboken, 7 Kapitlet
Första Konungaboken, 8 Kapitlet
Första Konungaboken, 9 Kapitlet
Första Konungaboken, 10 Kapitlet
Första Konungaboken, 11 Kapitlet
Första Konungaboken, 12 Kapitlet
Första Konungaboken, 13 Kapitlet
Första Konungaboken, 14 Kapitlet
Första Konungaboken, 15 Kapitlet
Första Konungaboken, 16 Kapitlet
Första Konungaboken, 17 Kapitlet
Första Konungaboken, 18 Kapitlet
Första Konungaboken, 19 Kapitlet
Första Konungaboken, 20 Kapitlet
Första Konungaboken, 21 Kapitlet
Första Konungaboken, 22 Kapitlet
Andra Konungaboken, 1 Kapitlet
Andra Konungaboken, 2 Kapitlet
Andra Konungaboken, 3 Kapitlet
Andra Konungaboken, 4 Kapitlet
Andra Konungaboken, 5 Kapitlet
Andra Konungaboken, 6 Kapitlet
Andra Konungaboken, 7 Kapitlet
Andra Konungaboken, 8 Kapitlet
Andra Konungaboken, 9 Kapitlet
Andra Konungaboken, 10 Kapitlet
Andra Konungaboken, 11 Kapitlet
Andra Konungaboken, 12 Kapitlet
Andra Konungaboken, 13 Kapitlet
Andra Konungaboken, 14 Kapitlet
Andra Konungaboken, 15 Kapitlet
Andra Konungaboken, 16 Kapitlet
Andra Konungaboken, 17 Kapitlet
Andra Konungaboken, 18 Kapitlet
Andra Konungaboken, 19 Kapitlet
Andra Konungaboken, 20 Kapitlet
Andra Konungaboken, 21 Kapitlet
Andra Konungaboken, 22 Kapitlet
Andra Konungaboken, 23 Kapitlet
Andra Konungaboken, 24 Kapitlet
Andra Konungaboken, 25 Kapitlet
Första Krönikeboken, 1 Kapitlet
Första Krönikeboken, 2 Kapitlet
Första Krönikeboken, 3 Kapitlet
Första Krönikeboken, 4 Kapitlet
Första Krönikeboken, 5 Kapitlet
Första Krönikeboken, 6 Kapitlet
Första Krönikeboken, 7 Kapitlet
Första Krönikeboken, 8 Kapitlet
Första Krönikeboken, 9 Kapitlet
Första Krönikeboken, 10 Kapitlet
Första Krönikeboken, 11 Kapitlet
Första Krönikeboken, 12 Kapitlet
Första Krönikeboken, 13 Kapitlet
Första Krönikeboken, 14 Kapitlet
Första Krönikeboken, 15 Kapitlet
Första Krönikeboken, 16 Kapitlet
Första Krönikeboken, 17 Kapitlet
Första Krönikeboken, 18 Kapitlet
Första Krönikeboken, 19 Kapitlet
Första Krönikeboken, 20 Kapitlet
Första Krönikeboken, 21 Kapitlet
Första Krönikeboken, 22 Kapitlet
Första Krönikeboken, 23 Kapitlet
Första Krönikeboken, 24 Kapitlet
Första Krönikeboken, 25 Kapitlet
Första Krönikeboken, 26 Kapitlet
Första Krönikeboken, 27 Kapitlet
Första Krönikeboken, 28 Kapitlet
Första Krönikeboken, 29 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet
Esra, 1 Kapitlet
Esra, 2 Kapitlet
Esra, 3 Kapitlet
Esra, 4 Kapitlet
Esra, 5 Kapitlet
Esra, 6 Kapitlet
Esra, 7 Kapitlet
Esra, 8 Kapitlet
Esra, 9 Kapitlet
Esra, 10 Kapitlet
Nehemja, 1 Kapitlet
Nehemja, 2 Kapitlet
Nehemja, 3 Kapitlet
Nehemja, 4 Kapitlet
Nehemja, 5 Kapitlet
Nehemja, 6 Kapitlet
Nehemja, 7 Kapitlet
Nehemja, 8 Kapitlet
Nehemja, 9 Kapitlet
Nehemja, 10 Kapitlet
Nehemja, 11 Kapitlet
Nehemja, 12 Kapitlet
Nehemja, 13 Kapitlet
Ester, 1 Kapitlet
Ester, 2 Kapitlet
Ester, 3 Kapitlet
Ester, 4 Kapitlet
Ester, 5 Kapitlet
Ester, 6 Kapitlet
Ester, 7 Kapitlet
Ester, 8 Kapitlet
Ester, 9 Kapitlet
Ester, 10 Kapitlet
Job, 1 Kapitlet
Job, 2 Kapitlet
Job, 3 Kapitlet
Job, 4 Kapitlet
Job, 5 Kapitlet
Job, 6 Kapitlet
Job, 7 Kapitlet
Job, 8 Kapitlet
Job, 9 Kapitlet
Job, 10 Kapitlet
Job, 11 Kapitlet
Job, 12 Kapitlet
Job, 13 Kapitlet
Job, 14 Kapitlet
Job, 15 Kapitlet
Job, 16 Kapitlet
Job, 17 Kapitlet
Job, 18 Kapitlet
Job, 19 Kapitlet
Job, 20 Kapitlet
Job, 21 Kapitlet
Job, 22 Kapitlet
Job, 23 Kapitlet
Job, 24 Kapitlet
Job, 25 Kapitlet
Job, 26 Kapitlet
Job, 27 Kapitlet
Job, 28 Kapitlet
Job, 29 Kapitlet
Job, 30 Kapitlet
Job, 31 Kapitlet
Job, 32 Kapitlet
Job, 33 Kapitlet
Job, 34 Kapitlet
Job, 35 Kapitlet
Job, 36 Kapitlet
Job, 37 Kapitlet
Job, 38 Kapitlet
Job, 39 Kapitlet
Job, 40 Kapitlet
Job, 41 Kapitlet
Job, 42 Kapitlet
Psaltaren, 1 Psalmen
Psaltaren, 2 Psalmen
Psaltaren, 3 Psalmen
Psaltaren, 4 Psalmen
Psaltaren, 5 Psalmen
Psaltaren, 6 Psalmen
Psaltaren, 7 Psalmen
Psaltaren, 8 Psalmen
Psaltaren, 9 Psalmen
Psaltaren, 10 Psalmen
Psaltaren, 11 Psalmen
Psaltaren, 12 Psalmen
Psaltaren, 13 Psalmen
Psaltaren, 14 Psalmen
Psaltaren, 15 Psalmen
Psaltaren, 16 Psalmen
Psaltaren, 17 Psalmen
Psaltaren, 18 Psalmen
Psaltaren, 19 Psalmen
Psaltaren, 20 Psalmen
Psaltaren, 21 Psalmen
Psaltaren, 22 Psalmen
Psaltaren, 23 Psalmen
Psaltaren, 24 Psalmen
Psaltaren, 25 Psalmen
Psaltaren, 26 Psalmen
Psaltaren, 27 Psalmen
Psaltaren, 28 Psalmen
Psaltaren, 29 Psalmen
Psaltaren, 30 Psalmen
Psaltaren, 31 Psalmen
Psaltaren, 32 Psalmen
Psaltaren, 33 Psalmen
Psaltaren, 34 Psalmen
Psaltaren, 35 Psalmen
Psaltaren, 36 Psalmen
Psaltaren, 37 Psalmen
Psaltaren, 38 Psalmen
Psaltaren, 39 Psalmen
Psaltaren, 40 Psalmen
Psaltaren, 41 Psalmen
Psaltaren, 42 Psalmen
Psaltaren, 43 Psalmen
Psaltaren, 44 Psalmen
Psaltaren, 45 Psalmen
Psaltaren, 46 Psalmen
Psaltaren, 47 Psalmen
Psaltaren, 48 Psalmen
Psaltaren, 49 Psalmen
Psaltaren, 50 Psalmen
Psaltaren, 51 Psalmen
Psaltaren, 52 Psalmen
Psaltaren, 53 Psalmen
Psaltaren, 54 Psalmen
Psaltaren, 55 Psalmen
Psaltaren, 56 Psalmen
Psaltaren, 57 Psalmen
Psaltaren, 58 Psalmen
Psaltaren, 59 Psalmen
Psaltaren, 60 Psalmen
Psaltaren, 61 Psalmen
Psaltaren, 62 Psalmen
Psaltaren, 63 Psalmen
Psaltaren, 64 Psalmen
Psaltaren, 65 Psalmen
Psaltaren, 66 Psalmen
Psaltaren, 67 Psalmen
Psaltaren, 68 Psalmen
Psaltaren, 69 Psalmen
Psaltaren, 70 Psalmen
Psaltaren, 71 Psalmen
Psaltaren, 72 Psalmen
Psaltaren, 73 Psalmen
Psaltaren, 74 Psalmen
Psaltaren, 75 Psalmen
Psaltaren, 76 Psalmen
Psaltaren, 77 Psalmen
Psaltaren, 78 Psalmen
Psaltaren, 79 Psalmen
Psaltaren, 80 Psalmen
Psaltaren, 81 Psalmen
Psaltaren, 82 Psalmen
Psaltaren, 83 Psalmen
Psaltaren, 84 Psalmen
Psaltaren, 85 Psalmen
Psaltaren, 86 Psalmen
Psaltaren, 87 Psalmen
Psaltaren, 88 Psalmen
Psaltaren, 89 Psalmen
Psaltaren, 90 Psalmen
Psaltaren, 91 Psalmen
Psaltaren, 92 Psalmen
Psaltaren, 93 Psalmen
Psaltaren, 94 Psalmen
Psaltaren, 95 Psalmen
Psaltaren, 96 Psalmen
Psaltaren, 97 Psalmen
Psaltaren, 98 Psalmen
Psaltaren, 99 Psalmen
Psaltaren, 100 Psalmen
Psaltaren, 101 Psalmen
Psaltaren, 102 Psalmen
Psaltaren, 103 Psalmen
Psaltaren, 104 Psalmen
Psaltaren, 105 Psalmen
Psaltaren, 106 Psalmen
Psaltaren, 107 Psalmen
Psaltaren, 108 Psalmen
Psaltaren, 109 Psalmen
Psaltaren, 110 Psalmen
Psaltaren, 111 Psalmen
Psaltaren, 112 Psalmen
Psaltaren, 113 Psalmen
Psaltaren, 114 Psalmen
Psaltaren, 115 Psalmen
Psaltaren, 116 Psalmen
Psaltaren, 117 Psalmen
Psaltaren, 118 Psalmen
Psaltaren, 119 Psalmen
Psaltaren, 120 Psalmen
Psaltaren, 121 Psalmen
Psaltaren, 122 Psalmen
Psaltaren, 123 Psalmen
Psaltaren, 124 Psalmen
Psaltaren, 125 Psalmen
Psaltaren, 126 Psalmen
Psaltaren, 127 Psalmen
Psaltaren, 128 Psalmen
Psaltaren, 129 Psalmen
Psaltaren, 130 Psalmen
Psaltaren, 131 Psalmen
Psaltaren, 132 Psalmen
Psaltaren, 133 Psalmen
Psaltaren, 134 Psalmen
Psaltaren, 135 Psalmen
Psaltaren, 136 Psalmen
Psaltaren, 137 Psalmen
Psaltaren, 138 Psalmen
Psaltaren, 139 Psalmen
Psaltaren, 140 Psalmen
Psaltaren, 141 Psalmen
Psaltaren, 142 Psalmen
Psaltaren, 143 Psalmen
Psaltaren, 144 Psalmen
Psaltaren, 145 Psalmen
Psaltaren, 146 Psalmen
Psaltaren, 147 Psalmen
Psaltaren, 148 Psalmen
Psaltaren, 149 Psalmen
Psaltaren, 150 Psalmen
Ordspråksboken, 1 Kapitlet
Ordspråksboken, 2 Kapitlet
Ordspråksboken, 3 Kapitlet
Ordspråksboken, 4 Kapitlet
Ordspråksboken, 5 Kapitlet
Ordspråksboken, 6 Kapitlet
Ordspråksboken, 7 Kapitlet
Ordspråksboken, 8 Kapitlet
Ordspråksboken, 9 Kapitlet
Ordspråksboken, 10 Kapitlet
Ordspråksboken, 11 Kapitlet
Ordspråksboken, 12 Kapitlet
Ordspråksboken, 13 Kapitlet
Ordspråksboken, 14 Kapitlet
Ordspråksboken, 15 Kapitlet
Ordspråksboken, 16 Kapitlet
Ordspråksboken, 17 Kapitlet
Ordspråksboken, 18 Kapitlet
Ordspråksboken, 19 Kapitlet
Ordspråksboken, 20 Kapitlet
Ordspråksboken, 21 Kapitlet
Ordspråksboken, 22 Kapitlet
Ordspråksboken, 23 Kapitlet
Ordspråksboken, 24 Kapitlet
Ordspråksboken, 25 Kapitlet
Ordspråksboken, 26 Kapitlet
Ordspråksboken, 27 Kapitlet
Ordspråksboken, 28 Kapitlet
Ordspråksboken, 29 Kapitlet
Ordspråksboken, 30 Kapitlet
Ordspråksboken, 31 Kapitlet
Predikaren, 1 Kapitlet
Predikaren, 2 Kapitlet
Predikaren, 3 Kapitlet
Predikaren, 4 Kapitlet
Predikaren, 5 Kapitlet
Predikaren, 6 Kapitlet
Predikaren, 7 Kapitlet
Predikaren, 8 Kapitlet
Predikaren, 9 Kapitlet
Predikaren, 10 Kapitlet
Predikaren, 11 Kapitlet
Predikaren, 12 Kapitlet
Höga Visan, 1 Kapitlet
Höga Visan, 2 Kapitlet
Höga Visan, 3 Kapitlet
Höga Visan, 4 Kapitlet
Höga Visan, 5 Kapitlet
Höga Visan, 6 Kapitlet
Höga Visan, 7 Kapitlet
Höga Visan, 8 Kapitlet
Jesaja, 1 Kapitlet
Jesaja, 2 Kapitlet
Jesaja, 3 Kapitlet
Jesaja, 4 Kapitlet
Jesaja, 5 Kapitlet
Jesaja, 6 Kapitlet
Jesaja, 7 Kapitlet
Jesaja, 8 Kapitlet
Jesaja, 9 Kapitlet
Jesaja, 10 Kapitlet
Jesaja, 11 Kapitlet
Jesaja, 12 Kapitlet
Jesaja, 13 Kapitlet
Jesaja, 14 Kapitlet
Jesaja, 15 Kapitlet
Jesaja, 16 Kapitlet
Jesaja, 17 Kapitlet
Jesaja, 18 Kapitlet
Jesaja, 19 Kapitlet
Jesaja, 20 Kapitlet
Jesaja, 21 Kapitlet
Jesaja, 22 Kapitlet
Jesaja, 23 Kapitlet
Jesaja, 24 Kapitlet
Jesaja, 25 Kapitlet
Jesaja, 26 Kapitlet
Jesaja, 27 Kapitlet
Jesaja, 28 Kapitlet
Jesaja, 29 Kapitlet
Jesaja, 30 Kapitlet
Jesaja, 31 Kapitlet
Jesaja, 32 Kapitlet
Jesaja, 33 Kapitlet
Jesaja, 34 Kapitlet
Jesaja, 35 Kapitlet
Jesaja, 36 Kapitlet
Jesaja, 37 Kapitlet
Jesaja, 38 Kapitlet
Jesaja, 39 Kapitlet
Jesaja, 40 Kapitlet
Jesaja, 41 Kapitlet
Jesaja, 42 Kapitlet
Jesaja, 43 Kapitlet
Jesaja, 44 Kapitlet
Jesaja, 45 Kapitlet
Jesaja, 46 Kapitlet
Jesaja, 47 Kapitlet
Jesaja, 48 Kapitlet
Jesaja, 49 Kapitlet
Jesaja, 50 Kapitlet
Jesaja, 51 Kapitlet
Jesaja, 52 Kapitlet
Jesaja, 53 Kapitlet
Jesaja, 54 Kapitlet
Jesaja, 55 Kapitlet
Jesaja, 56 Kapitlet
Jesaja, 57 Kapitlet
Jesaja, 58 Kapitlet
Jesaja, 59 Kapitlet
Jesaja, 60 Kapitlet
Jesaja, 61 Kapitlet
Jesaja, 62 Kapitlet
Jesaja, 63 Kapitlet
Jesaja, 64 Kapitlet
Jesaja, 65 Kapitlet
Jesaja, 66 Kapitlet
Jeremia, 1 Kapitlet
Jeremia, 2 Kapitlet
Jeremia, 3 Kapitlet
Jeremia, 4 Kapitlet
Jeremia, 5 Kapitlet
Jeremia, 6 Kapitlet
Jeremia, 7 Kapitlet
Jeremia, 8 Kapitlet
Jeremia, 9 Kapitlet
Jeremia, 10 Kapitlet
Jeremia, 11 Kapitlet
Jeremia, 12 Kapitlet
Jeremia, 13 Kapitlet
Jeremia, 14 Kapitlet
Jeremia, 15 Kapitlet
Jeremia, 16 Kapitlet
Jeremia, 17 Kapitlet
Jeremia, 18 Kapitlet
Jeremia, 19 Kapitlet
Jeremia, 20 Kapitlet
Jeremia, 21 Kapitlet
Jeremia, 22 Kapitlet
Jeremia, 23 Kapitlet
Jeremia, 24 Kapitlet
Jeremia, 25 Kapitlet
Jeremia, 26 Kapitlet
Jeremia, 27 Kapitlet
Jeremia, 28 Kapitlet
Jeremia, 29 Kapitlet
Jeremia, 30 Kapitlet
Jeremia, 31 Kapitlet
Jeremia, 32 Kapitlet
Jeremia, 33 Kapitlet
Jeremia, 34 Kapitlet
Jeremia, 35 Kapitlet
Jeremia, 36 Kapitlet
Jeremia, 37 Kapitlet
Jeremia, 38 Kapitlet
Jeremia, 39 Kapitlet
Jeremia, 40 Kapitlet
Jeremia, 41 Kapitlet
Jeremia, 42 Kapitlet
Jeremia, 43 Kapitlet
Jeremia, 44 Kapitlet
Jeremia, 45 Kapitlet
Jeremia, 46 Kapitlet
Jeremia, 47 Kapitlet
Jeremia, 48 Kapitlet
Jeremia, 49 Kapitlet
Jeremia, 50 Kapitlet
Jeremia, 51 Kapitlet
Jeremia, 52 Kapitlet
Klagovisorna, 1 Kapitlet
Klagovisorna, 2 Kapitlet
Klagovisorna, 3 Kapitlet
Klagovisorna, 4 Kapitlet
Klagovisorna, 5 Kapitlet
Hesekiel, 1 Kapitlet
Hesekiel, 2 Kapitlet
Hesekiel, 3 Kapitlet
Hesekiel, 4 Kapitlet
Hesekiel, 5 Kapitlet
Hesekiel, 6 Kapitlet
Hesekiel, 7 Kapitlet
Hesekiel, 8 Kapitlet
Hesekiel, 9 Kapitlet
Hesekiel, 10 Kapitlet
Hesekiel, 11 Kapitlet
Hesekiel, 12 Kapitlet
Hesekiel, 13 Kapitlet
Hesekiel, 14 Kapitlet
Hesekiel, 15 Kapitlet
Hesekiel, 16 Kapitlet
Hesekiel, 17 Kapitlet
Hesekiel, 18 Kapitlet
Hesekiel, 19 Kapitlet
Hesekiel, 20 Kapitlet
Hesekiel, 21 Kapitlet
Hesekiel, 22 Kapitlet
Hesekiel, 23 Kapitlet
Hesekiel, 24 Kapitlet
Hesekiel, 25 Kapitlet
Hesekiel, 26 Kapitlet
Hesekiel, 27 Kapitlet
Hesekiel, 28 Kapitlet
Hesekiel, 29 Kapitlet
Hesekiel, 30 Kapitlet
Hesekiel, 31 Kapitlet
Hesekiel, 32 Kapitlet
Hesekiel, 33 Kapitlet
Hesekiel, 34 Kapitlet
Hesekiel, 35 Kapitlet
Hesekiel, 36 Kapitlet
Hesekiel, 37 Kapitlet
Hesekiel, 38 Kapitlet
Hesekiel, 39 Kapitlet
Hesekiel, 40 Kapitlet
Hesekiel, 41 Kapitlet
Hesekiel, 42 Kapitlet
Hesekiel, 43 Kapitlet
Hesekiel, 44 Kapitlet
Hesekiel, 45 Kapitlet
Hesekiel, 46 Kapitlet
Hesekiel, 47 Kapitlet
Hesekiel, 48 Kapitlet
Daniel, 1 Kapitlet
Daniel, 2 Kapitlet
Daniel, 3 Kapitlet
Daniel, 4 Kapitlet
Daniel, 5 Kapitlet
Daniel, 6 Kapitlet
Daniel, 7 Kapitlet
Daniel, 8 Kapitlet
Daniel, 9 Kapitlet
Daniel, 10 Kapitlet
Daniel, 11 Kapitlet
Daniel, 12 Kapitlet
Hosea, 1 Kapitlet
Hosea, 2 Kapitlet
Hosea, 3 Kapitlet
Hosea, 4 Kapitlet
Hosea, 5 Kapitlet
Hosea, 6 Kapitlet
Hosea, 7 Kapitlet
Hosea, 8 Kapitlet
Hosea, 9 Kapitlet
Hosea, 10 Kapitlet
Hosea, 11 Kapitlet
Hosea, 12 Kapitlet
Hosea, 13 Kapitlet
Hosea, 14 Kapitlet
Joel, 1 Kapitlet
Joel, 2 Kapitlet
Joel, 3 Kapitlet
Amos, 1 Kapitlet
Amos, 2 Kapitlet
Amos, 3 Kapitlet
Amos, 4 Kapitlet
Amos, 5 Kapitlet
Amos, 6 Kapitlet
Amos, 7 Kapitlet
Amos, 8 Kapitlet
Amos, 9 Kapitlet
Obadja
Jona, 1 Kapitlet
Jona, 2 Kapitlet
Jona, 3 Kapitlet
Jona, 4 Kapitlet
Mika, 1 Kapitlet
Mika, 2 Kapitlet
Mika, 3 Kapitlet
Mika, 4 Kapitlet
Mika, 5 Kapitlet
Mika, 6 Kapitlet
Mika, 7 Kapitlet
Nahum, 1 Kapitlet
Nahum, 2 Kapitlet
Nahum, 3 Kapitlet
Habackuk, 1 Kapitlet
Habackuk, 2 Kapitlet
Habackuk, 3 Kapitlet
Sefanja, 1 Kapitlet
Sefanja, 2 Kapitlet
Sefanja, 3 Kapitlet
Haggai, 1 Kapitlet
Haggai, 2 Kapitlet
Sakarja, 1 Kapitlet
Sakarja, 2 Kapitlet
Sakarja, 3 Kapitlet
Sakarja, 4 Kapitlet
Sakarja, 5 Kapitlet
Sakarja, 6 Kapitlet
Sakarja, 7 Kapitlet
Sakarja, 8 Kapitlet
Sakarja, 9 Kapitlet
Sakarja, 10 Kapitlet
Sakarja, 11 Kapitlet
Sakarja, 12 Kapitlet
Sakarja, 13 Kapitlet
Sakarja, 14 Kapitlet
Malaki, 1 Kapitlet
Malaki, 2 Kapitlet
Malaki, 3 Kapitlet
Malaki, 4 Kapitlet

Nya testamentet


Evangelium enligt Matteus, 1 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 2 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 3 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 4 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 5 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 6 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 7 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 8 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 9 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 10 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 11 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 12 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 13 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 14 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 15 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 16 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 17 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 18 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 19 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 20 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 21 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 22 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 23 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 24 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 25 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 26 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 27 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 28 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 1 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 2 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 3 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 4 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 5 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 6 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 7 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 8 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 9 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 10 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 11 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 12 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 13 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 14 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 15 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 16 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 1 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 2 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 3 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 4 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 5 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 6 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 7 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 8 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 9 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 10 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 11 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 12 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 13 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 14 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 15 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 16 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 17 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 18 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 19 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 20 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 21 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 22 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 23 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 24 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 1 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 2 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 3 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 4 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 5 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 6 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 7 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 8 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 9 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 10 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 11 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 12 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 13 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 14 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 15 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 16 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 17 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 18 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 19 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 20 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 21 Kapitlet
Apostlagärningarna, 1 Kapitlet
Apostlagärningarna, 2 Kapitlet
Apostlagärningarna, 3 Kapitlet
Apostlagärningarna, 4 Kapitlet
Apostlagärningarna, 5 Kapitlet
Apostlagärningarna, 6 Kapitlet
Apostlagärningarna, 7 Kapitlet
Apostlagärningarna, 8 Kapitlet
Apostlagärningarna, 9 Kapitlet
Apostlagärningarna, 10 Kapitlet
Apostlagärningarna, 11 Kapitlet
Apostlagärningarna, 12 Kapitlet
Apostlagärningarna, 13 Kapitlet
Apostlagärningarna, 14 Kapitlet
Apostlagärningarna, 15 Kapitlet
Apostlagärningarna, 16 Kapitlet
Apostlagärningarna, 17 Kapitlet
Apostlagärningarna, 18 Kapitlet
Apostlagärningarna, 19 Kapitlet
Apostlagärningarna, 20 Kapitlet
Apostlagärningarna, 21 Kapitlet
Apostlagärningarna, 22 Kapitlet
Apostlagärningarna, 23 Kapitlet
Apostlagärningarna, 24 Kapitlet
Apostlagärningarna, 25 Kapitlet
Apostlagärningarna, 26 Kapitlet
Apostlagärningarna, 27 Kapitlet
Apostlagärningarna, 28 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 4 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 5 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 6 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 7 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 8 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 9 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 10 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 11 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 12 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 13 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 14 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 15 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 16 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 2 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 3 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 5 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 6 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 7 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 9 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 10 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 11 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 12 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 13 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 14 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 15 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 16 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 2 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 3 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 5 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 6 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 7 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 8 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 9 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 10 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 11 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 12 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 13 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 4 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 5 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 6 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 4 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 5 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 6 Kapitlet
Paulus' brev till filipperna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till filipperna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till filipperna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till filipperna, 4 Kapitlet
Paulus' brev till kolosserna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till kolosserna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till kolosserna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till kolosserna, 4 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 4 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 5 Kapitlet
Paulus' andra brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus' andra brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Paulus' andra brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 2 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 3 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 4 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 5 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 6 Kapitlet
Paulus' andra brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus' andra brev till Timoteus, 2 Kapitlet
Paulus' andra brev till Timoteus, 3 Kapitlet
Paulus' andra brev till Timoteus, 4 Kapitlet
Paulus' brev till Titus, 1 Kapitlet
Paulus' brev till Titus, 2 Kapitlet
Paulus' brev till Titus, 3 Kapitlet
Paulus' brev till Filemon
Brevet till hebréerna, 1 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 2 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 3 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 4 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 5 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 8 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 10 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 11 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 13 Kapitlet
Petrus' första brev, 1 Kapitlet
Petrus' första brev, 2 Kapitlet
Petrus' första brev, 3 Kapitlet
Petrus' första brev, 4 Kapitlet
Petrus' första brev, 5 Kapitlet
Petrus' andra brev, 1 Kapitlet
Petrus' andra brev, 2 Kapitlet
Petrus' andra brev, 3 Kapitlet
Johannes' första brev, 1 Kapitlet
Johannes' första brev, 2 Kapitlet
Johannes' första brev, 3 Kapitlet
Johannes' första brev, 4 Kapitlet
Johannes' första brev, 5 Kapitlet
Johannes' andra brev
Johannes' tredje brev
Jakobs' brev, 1 Kapitlet
Jakobs' brev, 2 Kapitlet
Jakobs' brev, 3 Kapitlet
Jakobs' brev, 4 Kapitlet
Jakobs' brev, 5 Kapitlet
Judas' brev
Johannes' uppenbarelse, 1 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 2 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 3 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 4 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 5 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 6 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 7 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 8 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 9 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 10 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 11 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 12 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 13 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 14 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 15 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 16 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 17 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 18 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 19 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 20 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 21 Kapitlet
Johannes' uppenbarelse, 22 Kapitlet

Korrstaplar / Proof bars for subvolumes

wald1921
wald1894


Project Runeberg, Thu Dec 7 04:49:50 2023 (aronsson) (download) << Previous
https://runeberg.org/bibeln/index2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free