Bibeln / Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                  Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet

                 Varning för avfall.  Oryggligheten av
                             Guds löfte.

  1.  Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om
      Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom
      oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och
      med tro på Gud,
  2.  med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas
      uppståndelse och en evig dom.
  3.  Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
  4.  Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat
      den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
  5.  och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande
      tidsålderns krafter,
  6.  men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra
      till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig
      och utsätta honom för bespottelse.
  7.  Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt
      och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem
      till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får
      välsignelse från Gud.
  8.  Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är
      förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
  9.  Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är,
      och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta
      sätt.
 10.  Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat,
      och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de
      heliga, såsom I ännu gören.
 11.  Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att
      intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
 12.  så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som
      genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
 13.  Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv --
      eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
 14.  och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och
      storligen föröka dig.»
 15.  Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
 16.  Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar
      dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
 17.  Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad
      löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt
      rådslut, lade han därtill en ed.
 18.  Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen
      kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår
      räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
 19.  I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når
      innanför förlåten,
 20.  dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han
      blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».