- Project Runeberg -  Bibeln /
Paulus' första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
         Paulus' första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet

                  Paulus påminner tessalonikerna om
                  sitt första uppträdande bland dem,
                  tackar Gud för deras trohet under
                   utståndna lidanden, uttalar sin
                    längtan efter att återse dem.

  1.  I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi
      begynte vårt arbete hos eder.
  2.  Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå
      lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud
      till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
  3.  Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i
      villfarelse eller i orent uppsåt, ej heller sker det med svek;
  4.  utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium
      oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara
      människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom
      som prövar våra hjärtan.
  5.  Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I,
      ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss
      vinning -- Gud är vårt vittne.
  6.  Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller
      av andra,
  7.  fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med
      myndighet.  Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när
      en moder omhuldar sina späda barn.
  8.  I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också
      eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra
      liv för eder, ty I haden blivit oss kära.
  9.  I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru
      vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium,
      strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till
      tunga.
 10.  I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och
      han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo
      oss mot eder, I som tron.
 11.  Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en
      av eder, såsom en fader sina barn,
 12.  och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig
      Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.

 13.  Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen
      det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom
      människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett
      ord som ock är verksamt i eder som tron.
 14.  I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds
      församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen.  Ty I haven av
      edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av
      judarna --
 15.  av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade
      oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla
      människor,
 16.  i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att
      dessa kunna bliva frälsta.  Så uppfylla de alltjämt sina synders
      mått.  Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.

 17.  Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder --
      visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke
      till hjärtat -- hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se
      edra ansikten och känt stor åstundan därefter.
 18.  Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för
      min del både en och två gånger -- men Satan har hindrat oss.
 19.  Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona
      inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just
      I?
 20.  Ja, I ären vår ära och vår glädje.


Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bibeln/52_02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free