- Project Runeberg -  Bibeln /
Paulus' andra brev till korintierna, 1 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
            Paulus' andra brev till korintierna, 1 Kapitlet

                  Paulus hälsar de kristna i Korint,
               tackar Gud för den tröst han har undfått
               och för räddning ur en dödsfara, omtalar
               varför han icke har stått fast vid sitt
                beslut att taga vägen till Macedonien
                             över Korint.

  1.  Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
      Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och
      tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.
  2.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
      Jesus Kristus.

  3.  Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader,
      barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,
  4.  han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi
      själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda
      nöd.
  5.  Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer
      ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.
  6.  Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning
      för eder.  Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst
      för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I
      ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå.  Och det hopp
      vi hysa i fråga om eder är fast,
  7.  ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den
      tröst vi undfå.

  8.  Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om
      vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan
      svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med
      misströstade om livet.
  9.  Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att
      vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som
      uppväcker de döda.
 10.  Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare
      frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt
      framgent skall frälsa oss.
 11.  Också I stån oss ju bi med eder förbön.  Och så skola många
      hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner
      har kommit oss till del.

 12.  Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss
      vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i
      Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av
      Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.
 13.  Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad
      I läsen och väl kunnen förstå.  Och jag hoppas att I skolen
      komma att till fullo förstå
 14.  vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder
      berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu
      dag.

 15.  Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för
      att I skullen få ännu ett kärleksbevis.
 16.  Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och
      jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för
      att då av eder utrustas för resan till Judeen.
 17.  Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i
      vankelmod?  Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter
      köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej,
      nej»?
 18.  Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke
      »ja och nej».
 19.  Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad
      genom oss -- genom mig och Silvanus och Timoteus -- han kom ju
      icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.
 20.  Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»;
      därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må
      bliva ärad genom oss.
 21.  Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som
      har smort oss, det är Gud,
 22.  han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden
      till en underpant i våra hjärtan.

 23.  Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av
      skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.
 24.  (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro;
      fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty
      i tron stån I fasta.)
2:1.  [1]
2:2.  [1]
2:3.  [1]
2:4.  [1]

[1]  2 Kor 2:1--4 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan


Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bibeln/47_01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free