Bibeln / Paulus' första brev till korintierna, 1 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

           Paulus' första brev till korintierna, 1 Kapitlet

                  Paulus hälsar de kristna i Korint,
                tackar Gud för den nåd som har blivit
                  dem given, förmanar till enighet,
                framhåller huru talet om korset väl är
               för många människor en dårskap, men för
                de kallade en Guds kraft, och huru Gud
                har utvalt just dem som i världen äro
                             ringaktade.

  1.  Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, så ock
      brodern Sostenes,
  2.  hälsar den Guds församling som finnes i Korint, de i Kristus
      Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga, jämte alla andra
      som åkalla vår Herres, Jesu Kristi, namn, på alla orter där de
      eller vi bo.
  3.  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
      Jesus Kristus.

  4.  Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har
      blivit eder given i Kristus Jesus,
  5.  att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i
      fråga om allt vad tal och kunskap heter.
  6.  Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder,
  7.  så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I
      vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse.
  8.  Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären
      ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag.
  9.  Gud är trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till
      gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.

 10.  Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi,
      namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta
      söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma
      sinnelag och samma tänkesätt.
 11.  Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder,
      mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.
 12.  Härmed menar jag att bland eder den ene säger: »Jag håller mig
      till Paulus», den andre: »Jag håller mig till Apollos», en
      annan: »Jag håller mig till Cefas», åter en annan: »Jag håller
      mig till Kristus.»  --
 13.  Är då Kristus delad?  Icke blev väl Paulus korsfäst för eder?
      Och icke bleven I väl döpta i Paulus' namn?
 14.  Jag tackar Gud för att jag icke har döpt någon bland eder utom
      Krispus och Gajus,
 15.  så att ingen kan säga att I haven blivit döpta i mitt namn.
 16.  Dock, jag har döpt också Stefanas' husfolk; om jag eljest har
      döpt någon vet jag icke.

 17.  Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
      förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
      ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.
 18.  Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
      förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.
 19.  Det är ju skrivet:
        »Jag skall göra de visas vishet om intet,
        och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»

 20.  Ja, var äro de visa?  Var äro de skriftlärda?  Var äro denna
      tidsålders klyftiga män?  Har icke Gud gjort denna världens
      visdom till dårskap?
 21.  Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
      hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
      predikas frälsa dem som tro.
 22.  Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,
 23.  vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
      stötesten och för hedningarna en dårskap,
 24.  men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
      Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.
 25.  Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
      starkare än människor.

 26.  Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
      många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
      mäktiga, icke många av förnämlig släkt.
 27.  Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
      han skulle låta de visa komma på skam.
 28.  Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
      skulle låta det starka komma på skam.  Och det som i världen var
      ringa och föraktat, det utvalde Gud -- ja, det som ingenting var
      -- för att han skulle göra det till intet, som någonting var.
 29.  Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
      Gud.
 30.  Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
      har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
      och till förlossning,
 31.  för att så skall ske, som det är skrivet: »Den som vill berömma
      sig, han berömme sig av Herren.»