Evangelium enligt Lukas, 7 Kapitlet
Jesus botar en hövitsmans tjänare,
uppväcker en änkas son i Nain, vittnar
om sig och om Johannes döparen, mottager
en synderska i fariséen Simons hus.
1. När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick
han in i Kapernaum.
2. Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk
och var nära döden; och denne var högt skattad av honom.
3. Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av
judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.
4. När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade:
»Han är värd att du gör honom detta,
5. ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt
synagogan åt oss.»
6. Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån
hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga
till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att
du går in under mitt tak.
7. Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till
dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.
8. Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock
krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så
går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag
säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
9. När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände
sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder:
Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»
10. Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren
vara frisk.
11. Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med
honom gingo hans lärjungar och mycket folk.
12. Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han
var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor
hop folk ifrån staden gick med henne.
13. När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade
till henne: »Gråt icke.»
14. Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade.
Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»
15. Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt
hans moder.
16. Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor
profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt
folk.»
17. Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet
däromkring.
18. Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.
19. Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem
till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller
skola vi förbida någon annan?»
20. När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har
sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma,
eller skola vi förbida någon annan?'»
21. Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar
och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många
blinda gav han deras syn.
22. Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen
för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta
gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga
förkunnas glädjens budskap'.
23. Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
24. När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala
till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen?
Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
25. Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i
fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet,
dem finnen I ju i konungapalatsen.
26. Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
säger eder: Ännu mer än en profet är han.
27. Han är den om vilken det är skrivet:
'Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
och han skall bereda vägen för dig.'
28. Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen
varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är
likväl större än han.
29. Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl
publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop.
30. Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om
dem själva och läto icke döpa sig av honom.
31. Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro
de lika?
32. De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och
säga:
'Vi hava spelat för eder,
och I haven icke dansat;
vi hava sjungit sorgesång,
och I haven icke gråtit.'
33. Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och
dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond
ande.'
34. Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu
sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en
publikaners och syndares vän!'
35. Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»
36. Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick
in i fariséens hus och lade sig till bords.
37. Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att
han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en
alabasterflaska med smörjelse
38. och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte
väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt
huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med
smörjelsen.
39. Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid
sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till,
vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han
skulle då veta att hon är en synderska.»
40. Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har
något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.
41. »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var
skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
42. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem
båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»
43. Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han
efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»
44. Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du
denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten
till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar
och torkat dem med sitt hår.
45. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag
kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.
46. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina
fötter med smörjelse.
47. Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne
förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får
litet förlåtet, han älskar ock litet.»
48. Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»
49. Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig
själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»
50. Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/42_07.html
