Bibeln / Jeremia, 20 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                         Jeremia, 20 Kapitlet

                  Jeremia och Pashur.  Profetkallets
               vedervärdigheter.  Profeten förbannar sin
                             födelsedag.

  1.  Då nu Pashur, Immers son, prästen, som var överuppsyningsman i
      HERRENS hus, hörde Jeremia profetera detta,
      >Jer. 38,1.
  2.  lät han hudflänga profeten Jeremia och satte honom i stocken i
      Övre Benjaminsporten till HERRENS hus.
      >Jer. 29,26 . 37,15.
  3.  Men när Pashur dagen därefter släppte Jeremia lös ur stocken,
      sade Jeremia till honom: »Pashur är icke det namn varmed HERREN
      benämner dig, utan Magor-Missabib[1];
  4.  ty så säger HERREN: Se, jag skall göra dig till skräck såväl för
      dig själv som för alla dina vänner; och de skola falla för sina
      fienders svärd, i din egen åsyn.  Och hela Juda skall jag giva i
      den babyloniske konungens hand, och han skall föra dem bort till
      Babel och dräpa dem med svärd.
  5.  Och jag skall giva denna stads alla rikedomar, allt dess gods
      och alla dyrbarheter däri, ja, Juda konungars alla skatter skall
      jag giva i deras fienders hand; och de skola göra det till sitt
      byte och taga det och föra det till Babel.
      >2 Kon. 20,17. Jes. 39,6. Jer. 15,13. 17,8.
  6.  Och du själv, Pashur, skall gå i fångenskap, med alla som bo i
      ditt hus.  Du skall komma till Babel; där skall du dö, och där
      skall du begravas, Sjungen till HERRENS ära, jämte alla dina
      vänner, för vilka du har profeterat lögn.»

  7.    Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas;
            du grep mig och blev mig övermäktig.
        Så har jag blivit ett ständigt åtlöje;
            var man bespottar mig.
      >Jer. 1,6 f.
  8.    Ty' så ofta jag talar, måste jag klaga;
        jag måste ropa över våld och förtryck,
        ty HERRENS ord har blivit mig
        till smälek och hån beständigt.
  9.    Men när jag sade: »Jag vill icke tänka på honom
        eller vidare tala i hans namn»,
        då blev det i mitt hjärta såsom brunne där en eld,
            instängd i mitt innersta;
        jag mödade mig med att uthärda den,
            men jag kunde det icke.
 10.    Ty jag hör mig förtalas av många;
            skräck från alla sidor!
        »Anklagen honom!» »Ja, vi vilja anklaga honom!»
        Alla som hava varit mina vänner
            vakta på att jag skall falla:
        »Kanhända skall han låta locka sig,
            så att vi bliva honom övermäktiga
        och få taga hämnd på honom.»
      >Ps. 31,14.
 11.    Men HERREN är med mig
            såsom en väldig hjälte;
        därför skola mina förföljare komma på fall
            och intet förmå.
        Ja, de skola storligen komma på skam,
            därför att de ej hade förstånd;
        de skola drabbas av en evig blygd,
            som icke skall varda förgäten
      >Jer. 15,20. 17,18. 23,40.
 12.    Ty HERREN Sebaot prövar med rättfärdighet,
        han ser njurar och hjärta.
        Så skall jag då få se din hämnd på dem,
        ty för dig har jag lagt fram min sak.
      >1 Sam. 16,7. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 17,10.
 13.    Sjungen till HERRENS ära,
            loven HERREN;
        ty han räddar den fattiges själv
            ur de ondas hand.

 14.    Förbannad vare den dag
            på vilken jag föddes;
        utan välsignelse blive den dag
            då min moder födde mig.
      >Job 3,1 f. 10,18. Jer. 15,10.
 15.    Förbannad vare den man
            som förkunnade för min fader: »Ett
        gossebarn är dig fött»,
            och så gjorde honom stor glädje.
 16.    Gånge det den mannen såsom det gick de städer
        som HERREN omstörtade utan förbarmande.
        Må han få höra klagorop om morgonen
        och härskri om middagen.
      >1 Mos. 19,24 f. Jes. 13,19. Jer. 50,40.  Hes. 16,49 f.
      >Hos. 11,8. Am. 4,11. Luk. 17,29. Judas v. 7.
 17.    därför att han icke dräpte mig strax i moderlivet,
        så att min moder fick bliva min grav
        och hennes liv vara havande för evigt.
 18.    Varför kom jag ut ur moderlivet
        och fick se olycka och bedrövelse,
        så att mina dagar måste försvinna i skam?

[1]  D. ä. skräck från alla sidor; jfr Jer. 6:25.