Femte Mosebok (Deuteronomium), 9 Kapitlet
Israels olydnad under ökenvandringen.
1. Hör, Israel! Du går nu över Jordan, för att komma ditin och
underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora
och befästa upp mot himmelen,
2. anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och
om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks
barn!»
3. Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför
dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han
skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du
skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har
lovat dig.
4. Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga
vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit
mig komma in i detta land och taga det i besittning.» Ty dessa
hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem
för dig.
5. Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att
du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan
dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din
Gud, fördriver dem för dig. Så vill ock HERREN uppfylla vad han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
6. Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör
att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till
besittning; ty du är ett hårdnackat folk.
7. Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din
Gud. Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända
till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot
HERREN.
8. Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så
att han ville förgöra eder.
9. När jag hade stigit upp på berget för att taga emot
stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med
eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter,
utan att äta och utan att dricka.
10. Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de
ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I
voren församlade där.
11. Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna,
gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
12. Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned
härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit
sig till, vad fördärvligt är. De hava redan vikit av ifrån den
väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.»
13. Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta
folk är ett hårdnackat folk.
14. Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras
namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag
sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.»
15. Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld;
och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor.
16. Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I
haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån
den väg som HERREN hade bjudit eder gå.
17. Då fattade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med
båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon.
18. Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra
gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan
att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom
att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom.
19. Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av
vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra
eder. Och HERREN hörde mig även denna gång.
20. Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra
honom, och jag bad då jämväl för Aron.
21. Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände
den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev
fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned
från berget.
22. I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock
HERREN.
23. Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och
sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit
eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning
och trodden honom icke och hörden icke hans röst.
24. Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då
jag lärde känna eder.
25. Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio
dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han
ville förgöra eder.
26. Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke
ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora
makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten.
27. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta
folks hårdhet, ogudaktighet och synd;
28. på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut:
'Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han
hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem
ut och lät dem dö i öknen.'
29. De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din
stora kraft och din uträckta arm.»
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:09 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/05_09.html