Ödmjuker er, när verlden vill upphöja
till himlens rand er ära och ert mod.
Ödmjuker er, när dårars knän sig böja
med örkelser omkring er ärestod.
Hvad är det lof, hvarmed de eder hölja?
Hvad är ert rykte? o! hvad är ert namn?
Ett stoftgrand mer, som tidens vågor skölja
till glömska bort i evighetens famn.
Ödmjuker er, när sann beundran sätter
kring era tinningar sin ärekrans
Ödmjuker er, när frälsta menskoätter
omgifva edra namn med evig glans.
Ödjuker er, och lägger kransen neder
uppå Hans altar, som er kraften gaf.
Till himlen blicker och ödmjuker eder!
Sen! hvad är verlden? Glömda hjeltars graf.
Ödmjuker er, när kärleken vill flyga
från tusen skilda håll er famn emot.
Ödmjuker er, när väna händer smyga
en blomstermatta under eder fot.
Ödmjuker er, när i en krets af vänner
på hjertats tungomål ert lof I sport.
Ödmjuker er, när edert hjerta känner,
att det var godt och ädelt, hvad I gjort.
Ödmjuker er, när lifvets glädje rymmer,
när ärans lusteld en gång slocknar ut.
Ödmjuker er, när lefnadsdagen skymmer
och sista blomman dör för er till slut.
Ödmjuker er, när ungdomshoppet sviker,
när himlens tuktan drabbar mer och mer.
När sista stjernan från er himmel viker,
så varer glade och ödmjuker er.
