Det var en gång en jungfru - hon satt i rosengård:
de rosorna hon hade jemt så kära:
och hvarje litet blomsterstånd hon tog uti sin vård;
ty städs hon ville friska kransar bära.
Och hennes moder varnade sin unga dotter så:
»det smyger ormar under blomsterstänglar!»
Men unga dottern aktade ej mycket deruppå:
»för ormarne nog vakta mig Guds änglar».
Den jungfrun hon var fager, ja fager som en dag,
och ren hon var och hvit liksom en lilja.
Så fann hon på ett rosenstånd utaf så dejligt slag,
att derifrån hon aldrig sig månd' skilja.
Hon blef uti sitt hjerta så underlig och varm,
hon tog den rosen ut åt sig bland flera,
och gömde den så noga, så noga vid sin barm:
se'n bar hon andra blommor aldrig mera.
Att ormen låg i rosenstånd, det säger icke jag;
men nog var rosen giftig ibland flera;
ty sköna jungfrun tvättar sig i tårar natt och dag,
men hvit som förr hon blifver aldrig mera.
