Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Angelika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Säg mig Angelika! är det ej så i himmelens lundar:
saliga andarnes här älskar och älskas igen?
Mins du din barndoms ljufliga dröm ännu i din himmel,
bed, min Angelika, då, bed för min flämtande själ!
Rusig af drömmarnes vin en qväll på den lummiga stranden
satt jag och hörde förströdd vågornas hulda musik.
Högt bland silverglänsande moln satt sommarens måne,
ängarnas blommiga bädd drack dess försmäktande sken.
Vindarne susade mildt, och natten svälde af vällust:
hjertat löste sitt band; kärleken diktade fritt.
Lugn var min ande och klar: mitt hjertas tröttnade vågor,
sorgernas svallande sjö, lade sig sakta till ro.
Djerft jag blickade kring den ljuft inslumrade nejden;
tänkte på seger och död, tänkte på menniskors lif.
»Icke, så tänkte jag då, skall dränkt uti tårarnes töcken
längre du dväljas, min själ! — höj dig i styrka och ljus!
Gack till grafven och kasta en krans af evighetsblommor,
saknadens sista, derpå! — Lemna den sedan i ro!
Blanda dig sedan i lefnadens värf, i njutningens hvirflar,
plocka hvar rodnande ros, smaka hvar gyllene frukt:
sök ej att rycka ur himmelens famn hvad redan den eger:
ingen Angelika mer blomstrar, du dåre, för dig.» —
Så jag tänkte och knöt den första blomman i kransen,
offret som skulle en gång smycka Angelikas graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
