Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Anden och Köttet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och låta envars åsikt gälla vad den kan. Hon talade med värme om
Teodoros’ ädla egenskaper och uttalade livligt sin önskan, att de
båda unga männen skulle vara vänner.
Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och
förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade
henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala
i religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för
alltid förlorad för sanningen och ljuset.
Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda
ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans
förra själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började
åter gissla sig.
Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid överlämnat
honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina böjelser, kunde icke
längre uthärda att vara ett overksamt vittne till ett levnadssätt, som
måste störta honom i vansinnets eller dödens armar. Han beslöt att i
nödfall med våld rycka honom därutur. Det visade sig emellertid snart,
att böner och förmaningar voro fruktlösa. Klemens förklarade med
bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader, när dennes påbud strede
mot den kristna tron.
Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter. Han
måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde deras
hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans självplågeri och
fanatism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
