Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karmides kände en len hand, som fattade
hans och förde den ifrån hans panna.
Han såg upp. Hermione stod framför honom,
och hennes ögon skimrade av en fuktig glans.
Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han
ville övertyga sig, att vad han såg icke var
synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka,
skyndade han att fasthålla den.
– Karmides, sade hon, prisade vare gudarne!
Jag har återfunnit dig.
– Hermione!
Karmides’ ögon skymdes av en tår, men det
ljuva leende, som låg över flickans anlete,
återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som
ingen ville störa. De betraktade varandra och
kände i detta ögonblick endast den långa,
smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade
återföreningen.
– Min älskade broder, sade Hermione slutligen,
du skall nu glömma dina sorger och vara
lycklig.
– Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser,
Hermione!
– Och du skall med glad tillit bedja gudarne
om den maka, som ditt hjärta önskar, som avsäger
sig allt för att följa dig i lycka och olycka, till
höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne
om denna gåva, den bästa av alla, åt min
återfunne Karmides.
– O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne
höra.
– Jag vill omtala för min fader detta möte ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
