Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FJÄRDE KAPITLET.
Mötet.
Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä
och bad, med blicken riktad mot den stjärnströdda
himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat
de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina
banor, måtte hägna undan krigets faror Julianus
och förläna honom en lång, lyckosam och
välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.
Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet,
det stilla, vidsträckta havet, de för lätta
sommarfläktar susande lundarne ingåvo den
bedjande flickan känslan av det högsta väsendets
närvaro omkring henne och i hennes egen själ.
Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet,
så härligt skipad av sin store byggmästare, kunde
henne finnas ett rum för blinda, regellösa makter,
gjorde sig ej samma kärlek och förutseende
vishet gällande även i människosläktets liv och
öden? De sälla känslor, som med bönen
genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en
lyckliggörande och lugnande övertygelse. Vårt
släktes öden ledas av Gud; det sanna och goda
skall segra över osanning och ondska; den
högsta lott, vartill en dödlig kan koras, är ett rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
