Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. En uppståndelse från de döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt
byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens
upphov, mot bönens kraft, och skapelsens Herre
syntes tveka.
Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på
ett sätt, som borde väcka fasa, om ej det
våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen,
livets återvändande i de stelnade lemmarne, det
väntade underverket till trons och sanningens
seger. Den slappa ansiktshuden ömsom spännes,
ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig
med en glasartad blick, vari död och omedvetenhet
ännu råda, men som hastigt genomskimras som
av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över
kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en
lukt av bränt kött, en stinkande lukt, som alla
känna och alla tillskriva andedräkten av Dödens
flyende onde ängel. Simons armar röra sig på
bårtäcket, hans huvud vänder sig, han reser sig
upp, ser sig omkring, för handen till sina ögon,
lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar
röra sig.
Men talar han, höres det icke, ty kyrkan
skälver av församlingens jubelrop.
Petros stiger fram till den återuppväckte och
lägger sitt öra till hans mun. Därefter fatta
prästerna katafalken, lyfta den på sina skuldror och
bära den med Simon till ett för prästerskapet
avskilt rum.
Petros uppmanar församlingen att tacka och
lova Herren. Han sjunker på knä och leder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
