Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Delfi. Orakelspörjarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krysanteus. Men fast pytian är död, lever den
siande guden evigt.
– Apollon är död! genmälde Herakleon
och fäste på Krysanteus en blick, vars mystiska
uttryck höjde det oväntade och besynnerliga
dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord.
Gubbens ögon uppenbarade en själ, som helst
dväljes i sig själv, men när hon från
självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar
dem i en enda bild än fäster sig vid de särskilda
företeelserna. En sådan blick är egen för teosofer
och mystici; han har något hemskt och andligt
för världens barn: han siar om döden och
nödgar till tro på oförgängligheten. Han uppenbarar
tillika ett något, som ligger utanför förståndets
krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det
just detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon
– varur han förklarade det svar, som denne givit.
Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig.
Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild,
av medlidande genomträngd ton:
– Jag lämnar din tro på sina grunder. Men
månne ej vi alla, som Sokrates, bära ett orakel
vår egen barm?
Om så är, vi kom du hit att rådfråga det
förstummade?
– Den som vill drömma söker ju tystnaden,
ensamheten och mörkret, icke bullret,
människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill tala
med Gud i bönen och förnimma hans svar i
ingivelsen. Honom är icke tystnaden för det yttre
örat nog, icke mörkret för det yttre ögat. Varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
