Krysanteus återfinner sin son.
Två månader hade förflutit från Klemens' första besök hos Eusebia.
Det var en het augustidag. Kristianernas arbete på Afrodites tempel fortgick ännu. Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med praktfulla pelarrader i solens sken.
Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen. Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän, som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne, när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans fordringar voro utan hov och mått.
Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin måltid.
Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren, och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden, skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.
Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar. Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem, som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett förestående val utan tvivel giva honom sina röster.
Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas, ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man, och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel. Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången. Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina händer.
Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst. Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas; upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan.
Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens' händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt.
Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den hals, som hon i nästa ögonblick avskar -- var hon dock värd att prisas som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman, bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud, som han ville avhugga.
Petros hade under förföljelserna i Aten träffat åtgärder för att avvända varje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens liv hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson. Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkännas som sådan. Frågan gällde endast, när detta borde ske. Den glädje, som då väntade Krysanteus genom återfinnandet av den som förlorad ansedde och ännu saknade Filippos, måste få en stark bismak av bitterhet genom upptäckten, att denne son var kristian och präst. Ja, om Petros kände Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida överväga glädjen. Det vore ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än något annat. För Klemens' religiösa tro fruktade Petros intet av denna upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste rättrogenhet, och intet umgänge med fadern och systern, inga föredömen, inga läror, inga böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros skulle alltid mäkta upprätthålla sitt välde över Klemens.
Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky för allt, som bar kristna namnet, skulle erkänna Klemens som sin försvunne son, Filippos, sedan han sett de intyg, som ådagalade dennes härkomst. Men ett vore att erkänna honom som son, ett annat att insätta honom till arving av sin ofantliga förmögenhet. Skulle Krysanteus även detta? Petros betvivlade det på goda grunder. Det vore att lämna det väldiga vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans fiender -- att lämna det just i händerna på samma fiender för att vändas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt måste uppstå mellan far och son, kunde även bidraga att försvaga, ja kanske kväva faderskänslan. Och vid sidan av en sådan son stod ju en dotter, som hitintills ensam ägt anspråk på arvet -- som ägde sin faders hela kärlek och förtjänte den. Petros hade hört ett rykte, att Krysanteus gjort ett arvsförordnande, i vilket han bestämt hälften av sin förmögenhet till Hermione, den andra hälften till den filosofiska skolan i Akademia. Detta rykte var även till sin senare punkt sannolikt, ty det hade från gamla tider varit ett bruk bland rika atenare att göra arvsförordnanden till förmån för denna skola, och Krysanteus hade dess större skäl därtill, som han var hennes stödjepelare, räknade sig som en Platons efterträdare på hennes lärostol och i Akademia såg den mäktigaste upprätthållaren av den gamla läran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros göra? För honom var det av största vikt, att Klemens ärvde Krysanteus' förmögenhet, ty från Klemens' händer skulle den inom kort vandra över i Petros' egna, och väl i besittning av densamma skulle ingen makt på jorden kunna utestänga honom från biskopsstolen i Rom, sedan rikets spira övergått i den väntade homoiusianske kejsarens händer.
Sedan en så lycklig tronförändring timat -- och hon måste enligt Petros' åsikt tima -- så vore utsikten till en för honom lycklig lösning av arvsfrågan given. Ty Krysanteus måtte insätta Klemens till sin arving eller icke -- om blott han erkänt denne som sin son, så skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkänna hans förmögenhet åt den unge prästen, genom vilken den förr eller senare skulle övergå i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara ägo.
Klemens skulle förmodligen icke leva länge. Hans kroppshydda var svag, hans själsstämning antydde en tidig bortgång, hans böjelse för mysticismen bidrog att tära hans livs olja, de oundvikliga tvisterna med fadern, de stridiga känslor, åt vilka hans ställning till denne måste prisgiva honom, skulle påskynda hans död. Därefter vore det tid för Petros att framvisa det arvsförordnande Klemens skrivit och givit honom i händerna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie förvaltaren av huvudstolen.
Det fanns ännu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken döttrar icke fingo ärva. Denna lag var alltför sträng för att ej i tidens längd varda förgäten, åtminstone allt mindre tillämpad. Men för Petros var det nog, att lagen fanns; för tillämpningen på Hermione ville han själv sörja. Men om Krysanteus till hennes förmån hade träffat någon särskild åtgärd, så var Petros övertygad, att han skulle taga den tillbaka eller inskränka den, sedan han fått göra den överraskande upptäckt, att även hans dotters make vore kristian.
Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna överraskning på själva hans dotters bröllopsdag, som nu icke vore avlägsen, ty trolovningen emellan Karmides och Hermione var redan firad.
Karmides, sade biskopen till sig själv, var ett redskap, med vilket Herren genom Petros skulle ytterligare straffa ärkehedningen och hans dotter. Hermione älskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna göra deras förening om intet, sedan äktenskapets oupplösliga band en gång knutits. Men huru olycklig denna förening måste varda, sedan Karmides funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att återuppbygga sin förstörda ekonomiska ställning!
Hans böjelse för Hermione måste kallna och lämna rum för den ovilja, som är naturlig frukt av en dylik misslyckad beräkning. Hans håg för utsvävningar skulle däremot vakna, om Petros kände sin Karmides rätt. Huru skulle den stolta Hermione kunna uthärda bördan av ett sådant äktenskap? Hennes själ måste otvivelaktigt böjas eller brytas.
I förra fallet -- böjd till jorden, hopplös och lidande -- skulle hon icke länge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes för ett sådant tillstånd. Hon skulle icke kunna motstå Petros' vältalighet. Hon skulle lyssna till evangelium och omvända sig.
Då tillhörde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan. Kristendomens hätske fiende vore förödmjukad. Han skulle stå som ett träd med skalad bark och brutna grenar.
I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma, hastigt vissna och dö.
I båda händelserna hade biskopens beräkningar på Krysanteus' förmögenhet ingenting från hennes sida att frukta.
Petros hyste blott en enda farhåga -- att Krysanteus skulle dö, innan Filippos framdragits ur mörkret och erkänts för hans son.
Petros hade talande personliga skäl att dölja Klemens' börd, så länge Julianus var romerska rikets kejsare och makten låg i händerna på det hedniska partiet.
Först när purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att underordna den världsliga rättvisan under kyrkans och lärans heliga fördelar, vore det rådligt att taga det viktiga steget. Ty under nuvarande omständigheter vore det i sanning icke blott möjligt, utan troligt, att Petros genom en förtidig upptäckt av förhållandet skulle, i trots av sitt ämbete, anklagas och dömas som förlupen slav och barnatjuv.
Ty en domare, vars förstånd var omtöcknat av hedniskt mörker, skulle naturligtvis icke fästa ringaste avseende vid den omständigheten, att barnet stals i den ädla avsikten att frälsa dess själ från förtappelsen.
Än mindre skulle han förmå inse, att om avsikten till och med varit en annan och vida mindre ädel -- om hon helt enkelt varit en beräkning på Krysanteus' förmögenhet -- hon likväl borde vara tillräcklig att rättfärdiga den anklagade, när denne härmed åsyftat ej blott sin egen, utan även den heliga, allmänneliga kyrkans fördel.
Man kan härav föreställa sig, huru livligt Petros längtade efter den dag, som skulle medföra underrättelsen om Julianus' död.
Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och åter i tempelportiken.
Han lät sig icke störas av uppsyningsmannens klocka, när denne gav tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som självvilligt deltagande i sina trosbröders mödor stod det honom fritt att infinna sig vid arbetet, när det behagade honom.
Hans betraktelse avbröts först en god stund därefter, när han vid en tillfällig blick utåt gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som nalkades stället.
I samma ögonblick hörde han från andra sidan av portiken, där arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av röster. Han lämnade portiken för att se vad som var å färde.
Den förste, som mötte hans blick, var Klemens, som förmodligen ditkommit för att söka honom. Föreläsarens kinder voro överdragna av vredens rodnad och hans hållning sådan, som om han hade utmanat någon till strid. Alla de närvarandes blickar voro riktade på honom eller den ett stycke från honom varande uppsyningsmannen, som fört båda händerna till sitt huvud, från vilket blodet rann ur ett sår utför hans ansikte.
Klemens, som kommit för att träffa sin fosterfader, hade vid sin ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot kättarens huvud.
-- Fly! Fort härifrån! ropade de närmast stående homoiusianerna till den unge prästen.
Andra samlade sig kring den sårade uppsyningsmannen.
-- Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros förfärad. Skynda härifrån ... till Eufemios, och dölj dig hos honom.
Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med vreden blandade sig förvirring över hans egen handling. Petros fattade hans arm och ville, begagnande sig av den allmänna häpenheten, skyndsamt föra honom undan, då en man, som från något avstånd bevittnade uppträdet, ilade fram och förekom hans avsikt. Det var Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens' mantel, med den andra i biskopens tunika och sökte fasthålla dem, i det han ropade:
-- Nej, nej, lugnen er, mina vänner! Varför han I så bråttom? Rörelsen är måhända skenbar, och det tjänar då till intet att fjäska.
Och då Petros med en kraftig stöt befriade sig och Klemens från Kimons tag, så att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av sina lungor:
-- Mördare, rövare! Hjälp, hjälp! Alla goda medborgare hit!
Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och gripit ett fast tag i den unge brottslingen, för att hindra honom komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till stället, förenade sig med honom. Petros insåg omöjligheten att rädda Klemens. Han släppte gossens arm, och då han varsnade Krysanteus och Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till tempelportiken för att därifrån bevittna uppträdets vidare utveckling.
Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att något våld var förövat. Han lämnade Hermione, som stannade på avstånd, och skyndade in i hopen för att underrätta sig om förhållandet. Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan icke uppstått av våda, utan med uppsåt. Det röjdes så otvetydigt av brottslingens utseende och rörelse, då han upptog stenen och kastade den. Dock tillade Kimon, att han här talade ur rent sinnlig synpunkt. För egen del tvivlade han, att någon sten funnes i hela världen, och, om han funnes, att han kunde kastas, ty all rörelse vore ju möjligen endast ett gäckande sken.
Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat. Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var.
Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig underrättelse om Klemens' framfarna öden. Men Teodoros hade kort efter det möte vi skildrat mellan honom och Hermione lämnat Aten för att besöka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian- och donatist-nybygget. Först dagen före den, som nu var inne, hade Teodoros återkommit till Aten och då skyndat till Krysanteus för att meddela honom glädjande underrättelser om nybyggets blomstrande och lyckliga tillstånd. Hermione, som under sin nya lycka icke förgätit den unge föreläsaren, hade då av Teodoros begärt de upplysningar denne kunde lämna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spädaste ålder fått Petros till fosterfader.
Men denna upplysning var tillräcklig för att styrka Hermiones aning. i högsta måtto överraskad av densamma ilade hon till sin fader och meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hört av Teodoros.
Detta hände om aftonen, och följande dag hade Krysanteus och hans dotter från sin lantgård utanför Piræus begivit sig till staden för att söka Klemens.
De kommo just nu från Skambonide, där de uppletat den homoiusianske biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma.
De hade därefter gått till Afrodites tempel, i hopp att finna båda eller endera av dem bland de kristianer, som användes till byggnadsarbetet.
Sedan Krysanteus övertygat sig, att det sår, som Klemens tillfogat uppsyningsmannen, icke var farligt, vände han sig till den förre och frågade:
-- Är du saker till det, varför man anklagar dig?
-- Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han är kättare den där, och jag såg, att han misshandlade en rättrogen.
-- Om så är, så skall han avsättas och straffas, sade Krysanteus. Du borde vänt dig till mig och åtalat honom. I stället har du utövat en självhämnd, som gör dig hemfallen under lagen. Betänk, unge präst, huru lätt det kunnat hända, att du dödat honom. Du kunde i detta ögonblick stått för mina ögon som mördare.
-- Än sedan? inföll Klemens. Tror du, att jag skulle blygts för det? Då jag slungade stenen, så var det min avsikt att döda honom. Gör nu med mig vad du vill. Jag är icke rädd för dig.
-- Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick på de kringstående, som hörde denna farliga bekännelse; ditt förstånd är förvirrat. Dina ord kunna icke tillräknas dig ... Mina vänner, fortfor han till åhörarne, denne gosse vet icke vad han säger.
-- Jag vet det alltför väl, I egyptier, som förtrycken Israel. I tvingen oss, liksom fordom, att släpa sten åt Farao. Edra arbetsföreståndare misshandla oss. Men de, som lägga sin hand på Herrens folk, äro saker till döden. Moses dödade en egyptisk man, som misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den heliga lagen. Och då han sade: du skall icke dräpa, så ställde han visserligen ingen kättare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars skulle han dömt sig själv. Emellan er och oss är krig på liv och död. I skolen utrota oss eller vi eder. Men vår sak är Herrens och segern ligger i Herrens hand ...
-- Var är din fosterfader? frågade Krysanteus, avbrytande Klemens' vilda ordsvall.
-- Menar du Petros, som de kalla sin biskop? inföll Kimon.
-- Ja.
-- Nåväl, för att tala ur filosofisk synpunkt och med åsidosättande av mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rörelsens verklighet -- han var här nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han är icke mindre skyldig än den här pojken. Tänk dig blott: han vågade slå en fri medborgare av Aten till marken, när denne, brinnande av iver för lag och rätt, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken skall bli en särskild rättegång, så sant som jag heter Kimon. För övrigt kommer han här själv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina vänner äro vittnen till hans uppförande.
Petros framträdde nu med lugn hållning, hälsade Krysanteus och sade:
-- Denne yngling är min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en överilad och farlig gärning. Jag kom till stället nyss efter att det skett. Vad vill du göra med honom? Skall du draga honom inför domstolen, eller vill du tillåta mig försona den slagne och straffa min felaktige son på det sätt, vartill min egenskap av hans förman och min faderliga myndighet förplikta mig? Jag vill försäkra dig, att kyrkans tukt är strängare än den världsliga lagen. Han skall fördenskull icke varda onäpst, om du, miskundande dig över hans ungdom, överlämnar honom i mina händer.
-- I dina händer? Du som uppfostrat denne yngling i så farliga grundsatser?
-- Min arkont, det är hårt att ställa läraren till ansvar för varje ord, som lärjungen fäller ...
-- Tiden är i sanning inne att närmare skärskåda de läror, som I prediken i mörkret. Den fördragsamhet, som kejsaren visat er, är icke längre på sin plats, när det yppar sig, att I hyllen och utspriden en sedelära, som hotar samhället. Jag vill, att du och din fosterson skolen följa mig hem. Jag sökte dig och honom i och för ett viktigt ärende, när detta uppträde ådrog sig min uppmärksamhet. Den ena saken låter nu förena sig med den andra. De röra båda din fosterson.
Petros bleknade märkbart vid dessa ord. Men han återvann hastigt sin självbehärskning och sade lugnt:
-- Jag står till ditt förfogande, varefter han vände sig till Klemens och uppmanade honom följa sig.
-- Vart gå vi, fader? frågade föreläsaren, vars hela väsen uttryckte en feberaktig spänning.
-- Till Krysanteus' hus.
-- Varför till honom och icke till domstolen eller fängelset? Vad har jag med Krysanteus att göra? Jag vill icke träda inom hans tröskel.
-- Klemens, viskade biskopen, du är i dag icke lik dig själv. Glöm ej vad du är mig skyldig! Det nalkas måhända en viktig stund. Tygla dig, och vad än må hända, så förneka icke den kärlek, som ditt hjärta hyser för din barndoms vårdare.
-- Min fader, jag vill försöka vara lugn.
Krysanteus återvände till Hermione. Medan de lämnade stället och styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han för henne vad som förefallit utanför templet och den del, som Klemens haft i detta uppträde.
Petros och Klemens följde dem på något avstånd, omgivna av en hop nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade tilldragelsen.
Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand:
-- Det torde förestå oss något helt annat, än du väntar, Klemens. Jag menar nu icke straffet för din överilade handling. Detta är jämförelsevis en obetydlighet ...
-- Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ...
-- Men det är möjligt, att din tillgivenhet för mig går den hårdaste prövning till mötes. Jag besvär dig fördenskull: var stark, min son! Låt icke överväldiga dig!
-- Ah, hur kan du tvivla på styrkan av min tillgivenhet och vördnad? Var finnes en makt på jorden, som kunde rubba dem?
-- Och likväl säger jag dig, Klemens, att det är möjligt, att jag ett ögonblick skall stå inför dina ögon som en skuidbelastad man, som en fiende till din lycka ...
-- Det är omöjligt, fader.
-- Låt mig hoppas det. Jag går då, vad än må hända, till seger i stället för nederlag.
När man anlänt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione på sin faders önskan till sin kammare för att där avvakta utgången av samtalet.
Klemens kvarlämnades i aulan. Krysanteus bjöd Petros följa sig till ett avskilt rum i husets övre våning.
Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, på vilken Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen förutsatte, så gällde det att icke häpna för den ogynnsamma skickelsen, utan att tvinga henne att övergå på Petros' sida.
När de båda männen sägo sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var Petros den förste, som tog till ordet.
-- Jag inträder ogärna i ditt hus, min arkont. Åsynen av dina bilder och böcker höves lika litet mina ögon, som mina grova sandaler detta vackra golv. Men då jag icke avtager dem i kyrkan, så må du ursäkta, att jag ej heller avkläder mig dem hos dig.
-- Se här, sade Krysanteus och pekade på en dörr som förde ut till balkongen. Låt oss taga plats härute. Där lider du ej av någon syn, som kan störa din uppmärksamhet på mina ord, och där skall dagens klara ljus falla på ditt anlete.
-- Frukta icke. Jag är i mörkret densamme som i den klaraste dager, sade Petros, i det han följde Krysanteus till balkongen. Det är ju tvenne ärenden, rörande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala. Det ena känner och beklagar jag. Det andra känner jag icke. Vill du hava några upplysningar om honom, så står jag till din tjänst. Jag känner honom från hans första barndom och är färdig att meddela dig allt vad jag vet.
-- Det är gott, sade Krysanteus med en genomträngande blick, som biskopen med lugn uthärdade. Jag har hört sägas, att Klemens är ett hittebarn. Förhåller det sig så?
-- Ja.
-- Huru kom han i dina händer?
-- Genom den, som funnit och upptagit honom.
-- Du vet måhända, att jag själv förlorat en son. Det är nu omkring sjutton år sedan han försvann, jag vet icke huru, men tillika med honom försvunno två slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa människor voro kristianer, och det är sannolikt, att de rövat honom. Du kan därav fatta det deltagande jag hyste för din fosterson alltifrån den dag, då jag fick veta, att han var ett hittebarn, och det så mycket mer, som han, att döma av utseendet, har samma ålder, som min olycklige Filippos skulle haft, om han ännu levde.
-- Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller på dig och icke på din son, om det är sant, att han bortrövades av kristianer. Detta talat från min synpunkt, Krysanteus. Däremot skulle jag ansett honom mycket olycklig, om han förblivit i din vård och av dig uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den tanken kan trösta dig, att de bortfört honom i ädelt uppsåt och att de ägnat honom den ömmaste vård, varav de varit mäktiga, så låt mig övertyga dig, att så skett, ty jag känner mina trosbröder.
-- Dina ord styrka sannolikheten, att de båda slavarne bortfört min son ...
-- Detta är även min övertygelse.
-- Olycksaliga lära, som förvirrar de enklaste rättsbegrepp, upplöser familjebanden och splittrar världen! Men lämnom våra olika åsikter åsido! Jag önskar utförligare upplysningar om Klemens, ty en aning, måhända vilseförande, men naturlig i mitt läge, vill intala mig ingenting mindre än att han är min son.
-- Du säger något! ... Huru märkvärdigt, att denna tanke icke längesedan uppstått även hos mig! Men antalet hittebarn är ännu i våra dagar så stort, att vi vid närmare eftersinnande icke må undra däröver. Konstantius förbjöd det rysliga bruket att utsätta barn. Det fortfar dock ännu; men märk väl, Krysanteus, vi kristianer göra oss aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen.
-- Huru gammal var din fosterson, när du emottog honom av hans förste vårdare?
-- Han syntes vara omkring tre år gammal.
-- Vem var den man, av vilken du emottog honom?
-- En slav från Aten.
-- O,I barmhärtige gudar! Skulle då denne Klemens verkligen vara min son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet om denne man och dölj intet. Den till utseendet obetydligaste småsak kan föra oss på de rätta spåren, kan styrka eller omintetgöra den sannolikhet du givit mig.
-- Tyvärr, min arkont, du fordrar mer än jag kan uppfylla. Den ifrågavarande mannen låg på sin dödssäng, när han anförtrodde Klemens åt min vård, och vad han meddelade mig var föga och skedde under biktens insegel, som icke får brytas.
-- Var vistades du då?
-- I Antiokia, där jag studerade vår heliga teologi.
-- Och mannen var en slav från Aten?
-- Ja.
-- Och han yppade, att barnet, som han anförtrodde dig, var ett hittebarn?
-- Han sade något mer, som jag ej får omtala. Nog av, han hade räddat den späda varelsen från att drunkna ... förmodligen i den gamla lärans dy.
-- Du har således icke några vidare upplysningar att meddela mig?
-- Jo, ännu en omständighet, som måhända är av större vikt än alla de förvirrade upplysningar, som den döende slaven lämnade mig.
-- Nåväl?
-- Som ett minne från Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan bidraga att avslöja hans börd, har jag förvarat en duk, som ursprungligen synes hava varit ett vaggtäcke. Det är av dyrbart ämne och visar i mitten ett konstmässigt vävt Medusahuvud. Kan du minnas, att din son ägde något sådant?
-- Var förvarar du detta täcke?
-- I mitt hem.
-- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma moder, Elpenike.
-- Elpenike? Du säger att detta var hennes namn?
-- Ja.
-- Elpenike, Hermogenes' dotter?
-- Ja.
-- Detta namn finnes invävt i duken, sade Petros. Varje tvivel är således försvunnet. Jag lyckönskar dig att hava återfunnit en son, som du så länge sörjt som förlorad.
-- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck.
-- Men på samma gång jag måste lyckönska dig, fortfor Petros, måste jag beklaga mig själv, ty vad du vinner är en förlust för mig. Det uteslutande anspråk jag ägt på hans ömhet skall hädanefter delas med dig. Blodsbandet skall uttaga sin rätt, vilket svårligen kan ske, utan att det andliga slappas, som förenar honom och mig. Jag har älskat Klemens och jag älskar honom ännu, som om han vore min egen son. Allt vad jag har kunnat göra för hans lycka har skett. Jag vet, att vi äro av mycket olika tankar om villkoren för en människas lycka, och att den väg till sällheten, på vilken jag infört Klemens och han oförvitligt vandrat vid min sida, är motsatt den, som du själv skulle anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssätt, och dem bör du icke kunna misskänna. Jag önskar detta erkännande från dina läppar, när jag överlämnar Klemens i din hand. Det är den enda belöning, varpå jag gör anspråk för att jag åtog mig honom, då han var ett värnlöst barn, och denna skall
du icke kunna vägra mig.
-- Vi skola först, såvitt möjligt är, övertyga oss, att ingen villfarelse äger rum. Därefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt anspråk äger. Jag är icke villig att genast erkänna det. Tillåter du, min biskop, att jag gör dig några frågor om dina egna levnadsomständigheter?
-- Varför icke?
-- Du synes vara ett tiotal år yngre än jag. Var är du född?
-- I Efesos av kristliga föräldrar, svarade Petros. Min fader var en ringa hantverkare, men hans minne lever i min välsignelse. Genom träget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understödde mig på den heliga, men med försakelser stenlagda bana, som jag av fri böjelse valt och på vilken jag fortgått, tills jag vart vad jag är: biskop av Aten och en ringa Herrens tjänare. Se där i korthet min levnadsteckning.
Krysanteus gjorde honom några ytterligare frågor om hans faders namn och släkt, om det hantverk, varmed denne försörjde sig, när han dog o. s. v., vilka frågor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte sin önskan, att de genast skulle gå till Petros' bostad i Skambonide, för att se det märkvärdiga vaggtäcket.
Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att följa dem. Han hade ännu icke en aning om vad frågan gällde.
När de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina gömmor framtog den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det skulle betyda, och hans undran förvandlades till en orolig aning, när Krysanteus noggrant mönstrade denna lämning ifrån hans hemlighetsfulla barndom och slutligen förklarade, att han igenkände den, och att det i duken invävda namnet tryggade honom mot varje fara för misstag.
-- Jag påminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom även ägde en halsprydnad, en amulett eller något dylikt. Men jag bortkastade den, då jag såg, att figurerna på densamma hade en hednisk betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slända, och skulle förmodligen föreställa de tre parcerna ...
- Även detta träffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter äger en alldeles liknande prydnad. Det var från gamla tider ett bruk inom min släkt, att barnen fingo en sådan ... Och ju mer jag betraktar denne yngling, dess tydligare återfinner jag i hans ansikte de oförgätliga dragen av min bortgångna maka. Mitt hjärta säger mig, att det är han. O ve den man, som från början rövade honom från hans fader! Klemens, fortfor Krysanteus, -- ty jag måste kalla dig vid detta namn, emedan du ännu icke känner något annat ... jag har i dag återfunnit en son, vilken jag länge sörjde som förlorad.
Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig ömhet, som lade tyglar på sig själv, emedan hon tvivlade på att finna gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt bröst; men Klemens gjorde sig lös och drog sig tillbaka med häpnad och tvivel uttryckta i sitt ansikte.
Han riktade en frågande blick på sin fosterfader, och när denne teg, utbrast han:
-- Det är icke möjligt. Skulle denne man, som du lärt mig hata, vara min fader?
-- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din börd, som hitintills varit mig själv en hemlighet, nu är uppdagad. Den stund, som du dagligen efterlängtat, är nu inne ... Förvåna dig icke, Krysanteus, över hans uppförande! Han var icke förberedd på denna upptäckt; du må således icke undra, att hans häpnad överväger hans glädje.
-- Nej, fortfor Klemens efter någon tystnad, jag tror det icke. Det är ännu icke bevisat, att denne man är min fader, och innan detta är fullkomligt ådagalagt, vill jag icke erkänna honom för att vara det. Han, som förföljer min tro och förnekar den gudomliga uppenbarelsen!
-- Klemens, sade biskopen, varje tvivel är undanröjt, att du i Krysanteus återfunnit honom, som gav dig livet. Men låt icke ditt mod nedslås av denna upptäckt! Omfamna honom och tacka Gud, som äntligen uppfyllt din varmaste önskan: den att lära känna dina föräldrar.
-- Nej, vad har jag att göra med denne man? Du hör, jag erkänner honom icke. Jag har aldrig önskat att lära känna min fader, ty du, Petros, är min rätte fader, den ende jag kan tänka mig. Det är efter min moder jag har längtat och icke efter honom.
--Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han är din son.
-- Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag förnekar dem.
-- Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig.
-- Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan.
-- O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke?
-- Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar?
-- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett hittebarn.
-- Minnes du den.atenske slavens namn?
-- Nej.
-- Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan du kallade dig Petros?
Biskopen bleknade märkbart vid denna fråga.
Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar:
-- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra förhållanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat påminna mig om en person, som jag minst av allt skulle väntat att återfinna här i Aten. Likheten är väl icke stor, ty sjutton år kunna förändra mycket, och biskopskåpan var för icke längesedan mäktig att förvandla slavens skygga blick till en övermodig härskares. Det är i dag icke första gången du bär den grova arbetsdräkten, Petros. I den är du mer lik dig själv, sådan du var i din ungdom. I dag äro ock mina ögon något skarpare, och jag tror mig icke göra ett misstag, när jag påstår, att du, homoiusianernas biskop, är min förrymde slav Simmias.
-- Vilken förmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag är född i Efesos av fria, ehuru fattiga föräldrar?
-- Det är möjligt, att jag misstager mig. Men det är också möjligt, att du ljuger. Jag skall sända en pålitlig person till Efesos för att utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, någonsin funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav, liksom han själv, förrycktes av religionssvärmeri och en ursinnig böjelse för min maka och flydde med sin son, när jag ämnade inspärra honom på dårhuset. Lever denne din far ännu?
-- Min arkont, jag kan icke svara på en sådan fråga. Din gissning är ogrundad. Hon ingiver mig på en gång harm och löje.
-- Ditt löje skall dämpas, när du häktas som förrymd slav och barntjuv.
-- Du skall icke våga en sådan anklagelse.
-- Ur denna villfarelse skall du ännu i dag tagas.
-- Det är sant, du, som är kejsarens gunstling, kan våga allt, isynnerhet mot en bekännare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag väpnar mig med min oskuld och skall inför domaren slå dig med blygsel över din otacksamhet. Det är på detta sätt du vill belöna mig för den omvårdnad jag ägnat din son.
-- Oförskämde, utbrast Krysanteus, det är denna omvårdnad, som skall kosta ditt huvud. Du har stulit honom från hans fader, lärt honom hata denne, skändat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig svärmare. Är det detta, som förtjänar min tacksamhet? Simmias, jag har igenkänt dig. Från detta ögonblick gör jag min rätt över dig gällande. Du är min slav. Jag för dig härifrån till fängelset för förlupna slavar, och från fängelset inför domstolen.
-- Jag ber, att du betänker dig, innan du låter fängsla en romersk medborgare. Vore jag än den Simmias, om vilken du talar, så låter det likväl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du återfunnit din son, och trösta dig härmed över förlusten av en slav. Simmias skall du aldrig återfinna, även om du verkställer din hotelse. Förövrigt är jag redo att följa dig till fängelset eller vart du vill föra mig. Du är envåldshärskare i Aten, och motstånd mot din vilja tjänar till intet. Men följderna av din obetänkta handling skola återfalla på ditt eget huvud. Bevekelsegrunden är mig fullkomligt klar. Jag är kristian och biskop: detta är nog för att vara brottslig i dina ögon. Du vill ej låta gå ett tillfälle ur händerna att kasta en svart skugga på en sådan mans levnadsbana, ty om även anklagelsen är obevislig, skall hon dock, som du hoppas, fästa en fläck på hans namn, en fläck, varpå förtalet kan peka och säga: se sådana äro den nya trons förkämpar och kristianernas herdar. Och än mer, du vill i min Klemens' ögon nedsätta mig till en usling, emedan du förbittras över att hans hjärta tillhör mig och är främmande för dig själv. Jag vedergäller detta därmed, att jag säger dig, Klemens, att denne man är din naturlige fader, och att du bör vörda och lyda honom som sådan -- lyda honom i allt, som icke strider emot Guds bud. Jag överlämnar dig i hans händer, viss, att fastän vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken förgäta den Gud, som jag lärt dig känna, eller den fosterfader, vars glädje du hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, så vet jag, att slaven i dina ögon icke är en föraktlig varelse, utan en människa, frigjord i Kristus; och kan han övertyga dig, att jag stulit dig från din fader, så minns, att det skett för att rädda din själ och föra dig till en bättre fader
himmelen.
Petros omfamnade den förvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus:
-- Om du ännu icke besinnat dig, utan vill verkställa ditt uppsåt, så är jag nu färdig att följa dig. Jag hade visserligen åtskilliga ärenden att ordna, innan jag trädde inom fängelsedörren, men jag vill icke besvära dig med en bön om uppskov, som du förmodligen icke skulle bevilja.
-- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja
henne. Jag fruktar på goda grunder, att ditt samvete icke är
så rent och din själ icke alldeles så lugn, som du vill
låta påskina. Det kunde hända, att du sökte rädda
dig med flykten. Väl ur min åsyn, skulle det varda svårt
för kejsarens hela makt att uppspåra dig. Jag är mån om
en undersökning, som sprider ljus över de minsta enskildheterna av
ditt förflutna liv. Endast därigenom kan jag vinna en
fullständig visshet, att jag ej gör ett misstag, då jag
lagligen erkänner denne yngling för min son. Tvivel därom hava
åter börjat vakna inom mig. Blodets frändskap skulle väl
annars givit sig tillkänna i någon droppe av hans hjärta,
när jag kallade honom min återfunne son. Undersökningen skall
även bära en annan frukt -- skall för kejsarens ögon
avslöja den ohyggliga sedelära, som I kristianer predikan och vars
grundsatser I tillämpen. Fördragsamheten med eder tro må icke
sträcka sig till denna eder sedelära. Sammanhänger er tro
oskiljaktigt med henne, så måste de båda utrotas.
Människor, som predika barnarov, andligt självmord, förakt
för medborgerliga plikter och död över alla, som icke
svärja på deras egen narraktiga metafysik, må icke tålas
mer än andra slags tjuvar och mördare. Vad särskilt dig
vidkommer, så är det ännu icke utrett, vilken andel du haft i
de blodiga förföljelser, som vid tiden för Konstantius' död
rasade i vår stad och kostade tusentals människor livet. Min
övertygelse är, att du var deras anstiftare, och att allt det blod,
som då utgöts, kommer på ditt huvud. Även detta är
en sak, som förtjänar utredas. Det var ett förhastat löfte,
då kejsaren lovade glömska av det förflutna åt dessa kristianska
illgärningsmän, som härjat öster- och västerlandets
städer med mord och brand. Han bör åtminstone tillse, att de
för framtiden göras oskadliga. Följ mig nu!
