Teodoros.
Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar.
Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga träd.
I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon - hans Fädon - men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken.
Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego från dalen på andra sidan kullen.
Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke var en främling på stället.
- Teodoros, sade hon. Välkommen.
-- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden. Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx, där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just i detta ögonblick segern.
- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade Hermione.
-- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull sannolikt, att Krysanteus segrar.
-- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger? Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom tillgiven.
-- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom.
-- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom. Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade fader!
- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner. Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han, en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad, om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för främja människosläktets sanna väl?
- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid förbliva det.
- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du, liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst, Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan, emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag, vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden.
-- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som fördelat fullkomlighetens egenskaper på många.
- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de okunnigaste hjärtan i alla tider längtat.
-- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater; I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga; om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise. Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel. Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste av alla skiljemurar mellan människor - skiljemuren mellan rättfärdiga och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar, som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda, Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära? Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det, förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus, den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död, varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du, att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting! Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat; även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet.
Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd, som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv. Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som, insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din tro till min, är således steget från tanken till den levande verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och uppenbarade.
Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap, som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar. Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus, när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad - ty här fann han sina mästare i dialektiken - så återvände han den andra dagen med nya bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en kristen platoniker.
Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först i framtiden skulle uppspira.
I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione, bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse. Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans, och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften, som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst.
Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel, värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom.
Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes' evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De skulle därefter vidare samtala om innehållet.
Då Hermione invände, att man av frukten måste döma trädet, samt att den senaste tidens rön på ett förskräckligt sätt visat, att kristendomens målsmän strävade att utbreda den mest oerhörda andliga och världsliga träldom, och att de kristnes inbördes förhållande, långt ifrån att framställa en tavla av kärlek och fördragsamhet, varit ett, som överginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; då svarade Teodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöte ur en helt annan källa än kristendomen, att hierarki, kyrkomöten och dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom vore hans största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit, emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna, och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de enskildes hjärtan.
När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk, svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos kristianerna. - Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel? Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur förstörelsen ett nytt och högre framgå.
Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne. Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången av arkontvalet.
Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida sig i hamnstaden.
- Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har förmodligen övervarit folkförsamlingen?
- Ja.
- Vem är den nye arkonten?
- Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset.
- Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat.
- Ej heller jag.
- På vem röstade du, min vän?
- På Krysanteus.
- Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager mig.
- Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke, hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark.
- Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din röst, säger du.
- Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag säga, att valet fördenskull är lagligt.
- Vad menar du?
- Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides ...
- Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad.
- Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och föreslog öppen omröstning i stället för hemlig.
- Nåväl?
- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började. Du kall nu lätt föreställa dig utgången.
- Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd som en hemlig?
Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga.
- Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min vän.
- Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt.
- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han
hälsade Teodoros och fortsatte sin väg.
*
Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke detsamma som nu.
Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus' bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden. Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning, belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara grannskap.
Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild. Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom underverk räddades.
Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes
kammarflicka Alkmene väntade för att biträda henne vid
avklädseln, sken den uppgående månen emellan
slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så
lockande in i det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva
vällukter, att Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens
skönhet, gav vika för sin lust att tillbringa än en stund i det
fria, innan hon ginge till vila. Alkmene band kappan över sin
härskarinnas skuldror och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men
Hermione sade, att hon ville vara ensam. Följd av kammarflickans
ögon, styrde hon kosan till sitt ensliga älsklingsställe.
