Ett år därefter.
-- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta brev och visa honom det.
Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren?
-- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare vin och gå sedan att sova!
- Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig till Baruk?
-- Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre. Förstår du mig?
Alexanders ansikte ljusnade.
-- Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt?
-- Det är visst.
Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.
-- Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du glömmer bägaren. Skynda dig!
-- Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ...
- Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides.
Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den fyllda bägaren i hand.
Karmides tömde den.
Alexander frågade tvekande:
-- Får jag icke följa dig på din resa?
-- Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke.
-- Vart ämnar du?
-- Ingen nyfikenhet! Gå din väg!
- Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet speglades i hans ansikte.
-- Lämna mig i ro för dina frågor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides' kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge, föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy, inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg!
En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar.
-- Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på henne.
Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva:
»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band, som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves. När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige, utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det. Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur, som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort. Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet, som njutes där, med en tanke på dig.»
-- Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka, hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett tålamod utan like.
Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två varelser! En tröst för människonaturen!
Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone något bakom mig!
Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta - en liten tid och mer av vana än av ungdomslust - hade därefter hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro.
Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för överdriftens följder - och därför finna de icke vad de söka. De blanda gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och gick min bana utan att se till höger eller vänster.
Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen. Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar. --
Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära.
Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land, dit han beslutit färdas.
Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn - en ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element - och han undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental, oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden, när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar, hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster, av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar.
Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser. Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod, som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt, och att med denna återblick på det förflutna förmäla den lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat?
Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit förintelsen framför förintelsetanken.
Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades antal.
Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen. Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar förintelsen.
Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel, ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen, medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig, att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde anstå en Karmides!
Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne. Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den väntade honom efter en lång bana av förakt och elände.
Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att den nu stundande natten skulle varda den sista.
Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad han hitintills icke känt - tvekan. Människonaturens fasa för förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände författarens arbete, hade gripit även honom.
Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln över sig och skyndade ut.
Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens ansträngningar.
I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick. Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet.
Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit.
I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn.
Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och igenkände Petros, homoiusianernas biskop.
- Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.
Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer beskådad och beundrad än förr.
-- Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides.
-- Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig.
-- Det är vad jag icke har ...
- Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa och under vägen meddela, vad jag vill säga.
- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång?
-- Det kunde då vara för sent ...
- Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå.
- Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala. Vi hava ett sådant här i grannskapet.
De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser.
- Vad har du att säga? frågade Karmides.
-- Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros. Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt nära...
- Det är gott. Låt endast höra vad det är.
- Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror du i allmänhet om drömmar?
- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt: hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från himmelen. Vad drömde du?
- Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti.
- Och det var detta du ville förtälja mig?
- Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar. Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig till sitt redskap att rädda dig från ofärd.
Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor:
-- Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides? Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta; han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar, sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta ... Men drömmen återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur farans grannskap. Sådan var min sista dröm.
- Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna tro - jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är nödvändigt. Har jag misstagit mig?
- Förmodligen.
- Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides ...
- Bah!
- Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens bägare äcklar dig ...
- Däri har du rätt ...
-- Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda, böra bereda dig en framtid av lycka och ära ...
- Du kommer mig att le ...
- Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan?
- Än sedan?
- Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så - och jag skulle lyckönska mig därtill - fastän du själv icke riktat blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig.
- Du?
-- Jag.
-- Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar mig med nästa uppgående sol?
-- Det är icke omöjligt.
-- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting. Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även i detta fall ...
-- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet! Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd ...
-- Petros, hur vet du detta?
-- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk skall hava tålamod.
-- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar?
-- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det förtroende du visar mig.
-- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina bevekelsegrunder? ... Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det ... och räddar du mig så, som jag vill räddas ...
- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras ...
-- Säg högmod eller stolthet ... orden göra ingenting till saken ... då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du vill ... ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa dig min tacksamhet med återtjänster.
-- Jag kräver inga sådana ... endast ditt
förtroende. Med detta förtroende skall jag nå det övriga,
och vad jag vill nå, är din lycka. Till att börja med: vill du
besöka mig i morgon efter skymningen, då jag återvänt
från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till
Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar
med glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då
Israel var mäktigt, störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu
återuppbygga dem, men, som vi hoppas, för att en gång nedriva
samma våra händers verk. Du har nu att besöka mig icke i
biskopliga palatset, som är förvandlat till ett fattighus, utan i en
koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall kunna visa dig till
min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon vidare
överlägga.
