Krysanteus.
Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig en man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi, störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista. Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i prakt och vällevnad.
Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus såg ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo sig? Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet, och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga, där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga avgiften -- »nässkatten» -- steg under kejsar Konstantius' tid till 26 guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland -- en åttondedel av landskapet! -- lågo öde till följd av de kejserliga ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd. Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa -- kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet -- men han ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde, och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning, så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas' konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk, för vad de verkligen voro: hantverkare -- stenhuggare och färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad, och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena. Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga: kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne, utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit emot kristendomen -- Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning, som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala, blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod. Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de forntida koragernas, och lagerkransen -- förtjänte han verkligen så stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar, från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros, biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll -- icke av omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet, detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar. Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och hoppas kunna omvända dig.» -- Krysanteus besvarade det kejserliga nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke, lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios' övertygande vältalighet.
I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos' yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där överraskas av den stränge vishetsläraren.
När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt, utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios' fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart. Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta hade skett för sexton år sedan.
Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt, antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula, i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon, som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.
Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han ofta fällde : -- När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.
Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar -- Julianus.
Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till Krysanteus:
»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar, cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar, kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat göra honom. Han är kristian -- av samma halt som Konstantius och Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri. Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr: alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken. Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är fader- och moderlös?» -- Så talade Julianus. Han stannade intill aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit, men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga. Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft? Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»
Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska filosofer. Två sådana -- de mest fruktade för sin vältalighet och glansen av sin rena vandel -- Maximos och Libanios, voro förvisade från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas, skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade, arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro. Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa riktningar voro även nyplatonska filosofiens -- den antika forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet, lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader. Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge outplånliga känslor av vördnad och kärlek.
Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat. Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius' avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo uppbrottsorder till -- Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.
Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna:
Skall Julianus eller Konstantius segra?
