— Vet du, vid nästa kapplöpning låter jag min Bellerofon uppträda. Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du väl? Jag vågar honom mot prokonsulns trakiske hingst.

— Det kan du göra tryggt.

— Jag hoppas det.

De båda ynglingarne befunno sig nu utanför Lysis' samtalssal, ett av dessa för atenarne sa kära, med målningar smyckade tillhåll, av vilka staden ägde flera än året har dagar. En mängd kunder hade redan infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto därutanför, i skuggan av ett från bjälklaget nedfällt soltält, njutande sin frukost: bröd doppat i vin. Sedan Karmides och Olympiodoros förfriskat sig med en bägare lesbiskt, kylt med is, styrde de sin kosa till torget.

Här rådde livlig trängsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som det tempelprydda Akropolis kastade, påminde köpare och säljare, att timmen nalkades, då de måste utrymma torget. Fiskare i röda mössor och korta tuniker upphåvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar och påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst. Småhandlare lupo omkring med prov på sina varor; unga flickor, utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de långa raderna av vagnar, som -- medan deras dragare, mulor och attiska klippare, betade bakom dem -- fängslade ögat med anblicken av citroner, persikor, fikon, lök och grönsaker. Från andra vagnar störtade i strålar de pressade vinsäckarnes innehåll i hämtningskärlen. Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes' kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar, utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt personens. Under det slaven efter slutat köp avlägsnade sig med den fulla korgen på huvudet, smög däremot den fattige borgaren undan med sin njuggt tillmätta bit under manteln, lycklig, om ej ett hål i denna förrådde en fullblodig atenares förnedring. Längre bort, där trängseln var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare mellan lederna av sina ofta konstnärligt fulländade arbeten; och än fjärmare från det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande människor -- kring äreporten, som skulle påminna om kassanderska rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger från öarna och Asien, rökverk och salvor från Arabien och Indien, juvelerarearbeten och överflödsvaror av allehanda slag lockade välklädda avnämare av båda könen.

Karmides och Olympiodoros, som, innan vi träffade dem, redan hade hunnit besöka baden och hårfrisören, gingo nu att öka antalet av de unga sprättar, som genom någon märkvärdig ödets skickelse kommit ut så tidigt på förmiddagen och utan annat ärende än att öka trängseln och tillfredsställa sin nyfikenhet armbågade sig genom de köpslående grupperna, än nickande åt någon fager tärna från kvarteret Skambonide, än granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit från olika land, läto ögat fritt skåda alla skiftningar av kvinnliga behag, från den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De främmande köpmännen förtjänte även, åtminstone av det ovana ögat, att skådas: man såg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige, livlige alexandrinen, som, ehuru född ej långt från pyramiderna, med sin gammalhelleniska dräkt ville hävda ursprunget från jordens mest bildade folk och som, tillfrågad om sin börd, skulle svarat, att han var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspråkslös yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria börd vittnande röda kanten; mannen från det persiska gränslandet, igenkännlig på sin ludna, kägelformiga mössa, sin blommiga rock och de vid smalbenet hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjärta mantel (vävd svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmäns tycke för det prunkande; den långskäggige juden i mörk kaftan, fodrad med skinn; samt, för att äntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen från Asien med parfymerade lockar, guldringar i öronen och fotsid tunik.

Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget. Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen.

— Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade.

— Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken, tills han försvunnit i vimlet.

Svaren ljödo: -- Krysanteus, arkonten. -- Den rike Krysanteus. -- Filosofen Krysanteus, ärkehedningen.

Det sista av dessa svar kom från en kristian.

Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis. Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra, utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé -- och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många atenare, som älskade morgondrömmar -- återvann såsom genom ett trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad.

En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget, skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och Apollons tempel -- en linje av kolonnader i de olika marmorarternas matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag, ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo, med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva, drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den minnesrika platsen.

Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande, mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, nedbrutits, -- ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av heliga minnen, närd av forskningens sista olja, till dess hon äntligen, färdig att slockna av sig själv, släcktes av ett nytt vinddrag från despotismen, och den fromma världen lydigt, utan gensägelse av en enda röst, anammade de orden: credo quia absurdum[3]. Dessförinnan och vid tidpunkten för denna berättelse förelästes Epikuros' lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu, där han själv, »den gudomlige», sju århundraden förut hade förkunnat henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar bland mästerverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma pelargång, som från början gav namn åt deras skola, den glest, men av höga, övermänskliga skepnader befolkade!

Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon, jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud, över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under hennes fötter.

[1] Lägsta tärningkastet kallades så av romerska rafflare.

[2] Teokritos.

[3] »Jag tror, emedan det är orimligt» -- ett uttryck, som tillskrives kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form återfinnes i hans skrifter.