Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kunglig revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag dödar dig!» var det enda tydliga de lyssnande kunde
uppfatta.
Men då hördes ett nytt ljud; ett fräsande och susande,
som när man öppnar en kran. Rummet fylldes med hvita
ångor, och Munck, skrikande »jag kväfs, giftblandare!» kom
springande ut genom korridoren och försvann.
Bergklint hade tagit ur glaspropparne ur
destillationsapparaterna, och det frätande skedvattnet hade jagat ut
fienden, under det mästare och adept räddat sig in i
dragkapellet.
»Armfelt», hviskade konungen, »den där historien var
farlig, och för att icke bli inblandade, så retirera vi i god
ordning».
De gingo ut samma väg de kommit och voro snart ute
i parken. Konungen stannade och liksom han talte till
stjärnorna:
»Alltså i morgon! och utan pengar!» sade han. »Tänk
om vi också ha gjort guld – utan att veta det!»
* * *
Stockholms Storkyrka stod öppen på hvardagen, ty den
stora deputationen från de tre ofrälse stånden skulle där
samlas för att gå upp till konungen på slottet. Det gamla
huset från Birger Jarl stod där med sina minnen, en
illustrerad svensk historia i sammandrag. Magnus Erikssons
sjuarmade ljusstake från Folkungarne; Sturens Göran och
draken; Mäster Olofs grafsten och minnestafla öfver
järtecknen, som varnade Gustaf Vasa; Olof den Heliges hatt
och sporrar från Trondhjems domkyrka, visserligen eröfrade
under Erik XIV, men med betviflad ursprungsbeteckning;
Adler Salvius’ altarskåp; Ehrenstrahls Yttersta dom. Och
alla de osynliga minnena. Magnus Eriksson, Folkungen,
kröntes här; Kristian Tyrann likaså, drottning Kristina, Carl
XII och flera. Men grafstenarna, ett helt bibliotek af
stenskrifter, och epitafierna ...
Under Göran och draken gingo Horn och Ribbing,
samtalande halfhögt, väntande få se den stora deputationen
samlas.
»Vän Ribbing», talade den känslige och rättrådige Klas
Fredrik Horn. »Jag hörde konungens tal på Riddarhuset,
och jag kan icke neka ...»
»Kan? Du måste!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
