Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid likvakan i Tistedalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Holstein-Gottorpska området – det angick inte Sverige; och
erinra det, löjtnant, att Carl XII endast slog Dansken den
gången med Engelsk, Holländsk och Hannoversk hjälp – ringa
ära. Att Sachsen ville ta Riga för att komma
ner till sjön, det var ju billigt, och att tsar Peter
ville ha Ingermanland, det var klart. Nu glömde Carl
XII, eller rättare förstod det aldrig, för han hade
inte fått någon uppfostran, att Polens gränsbevakning
mot Österns horder var onödig, sedan Ryssland själft,
civiliseradt af Michael och Alexei, öfvertagit det
partiet, och hela Carls hat mot den öfverlägsne Peter
förefaller så personligt, opolitiskt, ohistoriskt, att
man icke behöfde se detsamma afslöjadt i hans största
brott att kalla på Turken emot det i afvildning
stående Ryssland, som just då var sysselsatt med sin
grundläggning såsom europeiskt samhälle under en tsar,
som både var doktor i Oxford och ledamot af Franska
Institutet. Vilden, det var Carl, som lade sitt land
i mulbete, under det moskoviten satte plogen i sitt.
Sverige behöfdes icke i Östersjöprovinserna som
förpost mot mongolerna och därför förlorade det
Östersjöprovinserna med historiens rätt; Sverige
hade icke med Polens affärer att göra och icke med
Holstein-Gottorps heller, därför vräktes det ut; Carl
XII var ett spöke, som stått upp ur hunnergrafvarne,
en Göt, som skulle ha bränt om Rom igen, en don
Quixote, som befriade förtryckta galärslafvar, under
det han slog sina egna undersåtar i järn och blod,
och hade inte den kulan, som i afse föll, kommit
från väster, så hade den en gång kommit från öster,
ehuru själfva fan inte vet hvar den kom ifrån.»
Nu sprang löjtnanten upp, som om han setat på en fyrboll.
»Medikus, ni sa’ ett ord! Hvar den kulan kom
ifrån! Ja, hvar kom den ifrån?»
»Har löjtnant Carlberg några misstankar i den
riktningen jag antydde?» frågade kirurgen med en
blick, som kunnat ta ut en kula ur en länd.
»Nej! Inga alls!» svarade löjtnanten kort och bestämdt.
»Nå, då vill jag bara säga det», afslutade kirurgen, »att
kom inte den kulan därifrån, så borde den ha kommit – därifrån!»
»Nej, nu djäflar i mitt hjärta, ska’ vi dricka ett glas!»
utbrast löjtnanten och letade fram en vinbutelj ur sin väska.
»Hvad! Ska’ vi inte slåss först, löjtnant?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
