Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tekla hade aldrig sett något så praktfullt, och hon
glömde ett ögonblick slottets och grefvens grannskap. Herr
Clement hade plats bredvid fadern och satt midt emot
henne, och gevaldigern var den unge mannen särdeles
gunstig.
Knifvar skramlade, glas klingade, och det var icke ett
ögonblicks ro. Än var det en skål, som utbragtes, än en
fanfar eller ett skott. Tekla kände vinet blanda upp
blodet och följa med uppåt hjärnan, som föll i en salig
halfdomning. Herr Clement, som ville dela sig och underhålla
sina grannar, kände Teklas ögon lura på sig, och han
tvangs att åter och åter vända sig till henne, tala för henne,
ty numera hörde hon ej hvad han sade för stimmets skull,
men han såg, att hon lyssnade, och han kände, att hvarje
ord, som hans läppar och tunga frambragte, fann återklang
hos henne.
Middagen tog slut, och man steg upp att lustvandra i
parken. Herr Clement gick vid Teklas sida. De vandrade
i sjöstranden under alarnas rundhuggna hvälfningar; de
fördjupade sig i parkens långa och raka alléer, hvilade i ett
lusthus af rusande kaprifolium och kommo slutligen till en
kulle, där ett tempel stod. De gamla satte sig på en bänk
och läto de unga gå upp ensamma.
»Det är märkvärdigt», sade nu herr Clement, eldad af
vinet och ensligheten, »men jag tycker vi äro såsom gamla
bekanta.»
Det var första gången han kom in på ämnet och
upphörde tala om annat. Tekla fick en annan färg i rösten,
när hon svarade:
»Ja, men vi äro ju också gamla bekanta!»
Hon hade nu erinrat om deras första bekantskap i
kyrkan; elden, som den första kyssen tändt, flammade upp,
och nu brann det.
»Det var en underbar kväll», sade herr Clement
drömmande. »Den glömmer jag aldrig.»
»Tror inte herr Clement», upptog Tekla, som kände, att
det behöfde röras om i brasan, »tror inte herr Clement, att
själarna äro syskon?»
»Jag tror», svarade den unge mannen med en djupsinnig
min, »att det finns själar, som äro födda syskon. Vi till
dömes. När jag talar till er, känner jag, att I förstår mig
fullständigt, att I icke hyser en annan tanke än jag, ty om
I icke gjorde det, skullen I säga mig emot, och då vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
