Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmiddagen, och där det alltid osade af vidbränd mjölk, stekt
fläsk eller kokt dricka. Fönstret åt gatan var klistradt med
papper, men Tekla hade gjort sig ett litet hål, genom
hvilket hon kunde se ut. Men öfver gatan såg hon endast
hörnet af en stor svart byggnad med mycket höga, spetsiga
fönster. När hon en gång frågade modern, hvem som bodde
där, fick hon veta, att det var Guds hus, hvaraf hon insöp
den föreställningen, att Gud var en mycket lång man, som
behöfde högt i tak och höga fönster. Det, som då var
hennes enda glädje, var faderns besök. Han var en lång,
ljus, blek man, med granna, ovanliga kläder. Knapparna i
rocken voro förgyllda och hade en gubbe intryckt, som de
kallade Erik den Helige; öfver den mörka rocken lyste i
hvitt det lackerade buffellädergehänget, och värjan
skramlade så stolt, när den ställdes i skåphörnet. Men
järnhufvan var ändock det allra roligaste, där den stod på bordet
bredvid ölmuggen och blänkte och lyste i guld och granna
färger, och den stora borsten, som stack upp öfver kullen,
såg ut som en riktig svart katt.
Mest talade föräldrarne med låg röst, men stundom hörde
Tekla, huru orden föllo hårdt, kort, skarpt, och då blef hon
rädd. Men fadern tystnade alltid af först och tog upp en
brun pung, ur hvilken han räckte modern några
silfverslantar, hvarpå han steg upp för att gå.
Tekla, som såg, att husfolket hälsade fadern med stor
aktning, vande sig tro, att han var en mäktig och ansedd
man, och detta sammanlagdt med den auktoritet hon såg
modern åtnjuta i huset gjorde, att hon snart betraktade sig
såsom icke tillhörande de vanbördiga.
Hon växte upp, utan syskon, utan lekkamrater och hade
således ingen att jämföra sig med, ingen att slipa sitt lynne
mot. Men så kom den ålder då hon skulle börja skolan.
Som fadern var af gammal tysk släkt och man tillhörde
tyska församlingen, blef hon satt i församlingens skola för
flickor. När inskrifningen ägde rum, hade modern måst
taga sig ledigt och följde barnet upp på skolsalen. Tekla
ropades upp, och modern tillfrågades om faderns yrke. När
hon svarade: gevaldiger vid vakten, drog ett omärkligt löje
öfver lärarens ansikte, men de andra närvarande föräldrarne
och barnen logo öppet, så att Tekla märkte det. Utkomna
på gatan, frågade flickan modern, hvarför man skrattat, men
modern kunde intet svar ge. I skolan fick hon dock snart
reda på orsaken, och barnet hade upptäckt, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
