Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Den stack jag», sade tunnbindaren och lade sticket i förskinnet.
Nere i brinken, som ledde upp till Nikolaiport, gick
ett liktåg fram. Det var en enkel, illa hyflad kista,
struken med svart limfärg, så att kvistarne lyste
igenom. En enda krans af lingonris låg på locket. De
fyra bärarne, som buro båren, sågo förströdda ut och
nästan förnedrade af att bära en bår utan täcke och
fransar. Efter kistan gingo tre kvinnor: modern och
hennes två döttrar. De sågo förkrossade ut. När tåget
kom upp till kyrkogårdsporten, tog prästen emot och
räckte de sörjande sina händer, och så började akten
i närvaro af några gummor och lärgossar, som slöto
sig till.
»Det är Hans Vårdskrifvare, nu ser jag det», sade
tavernaren, som gått fram till fönstret, hvarifrån
han hade utsikt till kyrkogården.
»Och inga kamrater följa till grafven», sade
tunnbindaren. »Dåligt folk, de där skrifvarne!»
»Jag kände den stackarn», sade badaren. »Lefde som
en kyrkråtta och dog af svält.»
»Och lite högfärd med», sade tavernaren.
»Inte så lite ändå», sade tunnbindaren. »Kände far
hans. Också skrifvare! Se nu för tiden är det blifvet
som likasom förmer att skrifva och läsa, och därför
är man hellre utan middag och går och tigger, bara
man far vara liksom förmer; och så är man ändå bara
en dräng och kan aldrig bli sin egen, för det är bara
kungen, som är sin egen på den banan.»
»Och hvarför skall det vara som förmer att skrifva?»
sade badaren. »Kanske det inte är lika svårt att
klippa en hofman, så han ser ut som en människa i
toppen, eller att slå en åder, så att blodet går af
en, när en är i lifsnöd!»
»Jag vill se en skrifvare, som lär binda mig
ett hundrakannsfat på mindre än tio år», sade
tunnbindaren; »och då vet man, att pojkvasar kunna
krafsa till memorier på två år.»
»Och hvad det tjänar till se’n», sade tavernaren. »Kan
jag gneta så’na där bokstafvar? Men håller jag
inte lika fullt reda på mina ut och in. Se här
sätter jag ett krucifix på rittarian och det betyder
kyrkvaktaren, här klåtar jag en tunna, och jag vet,
att det är tunnbindarn, och när jag ser saxen här,
så kan jag ge mig härden på, att det är badarn;
och se’ n är det bara att plita dit så många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
