Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Nu går jag in i kyrkan och rustar upp det gamla aset,
som gick till himlen med alla dödssynderna i ena
handen och penningpåsen i den andra!»
Botvid blef åter ensam. Giacomo hade varit som
en uppenbarelse för honom; han hade åter uttalat
hans dolda tankar, ty Giacomo hade den kraftfulla,
alstrande naturen, medan Botvid var ofruktsam. Han
kände, att han tillrygga-lagt ett nytt vägstycke och
att han icke skulle kunna komma längre. Lifvet stod
för honom såsom endast medförande en skyldighet, en
uppgift, nämligen att fa bli uppehållet. Det var åter
en sådan där kretsgång, i hvilken tanken löpte, tills
den föll ner, döfvad af yrsel. Äta och ätas. Lefva för
att lefva, dö, när man så skulle. Intet vidare l Därpå
kom så harmen öfver allt spilldt arbete, alla mödor
förgäfves, all offervillighet, all hänförelse. Liksom
jorden gick sin eviga kretsgång kring solen, utan
andra än de beständigt återkommande växlingarne af
årstider och dygn, så skulle också världen gå sin i
evigt nytt, men evigt börja om, och allt nytt vore
endast att ta upp gammalt.
Botvid hade väckts från ungdomliga villfarelser,
jublat öfver det nya, rifvande på det gamla; och
så kom det gamla igen, men det tillfredsställde
icke mer; bönerna eldade icke som förr, rökelsen
doftade icke som i ungdomen; sorgen kunde icke en
gång tillfoga honom de friska sår som förut, hvilka
blödde och läkte; nu rötte de och bildade brand;
glädjen kunde icke jaga blodet till hans kinder,
ty när den någon gång kom, mottog han den med samma
köld, som man mottager en vän, på hvilken man fatt
vänta för länge. Återstod endast en plikt, ett mål:
att uppehålla lifvet; men det var en tung plikt, ty
han aktade lifvet för intet. Hans frid var ute, ty
hans själ var klufven i två, hvilka lågo i evig fejd;
han var sonen af två tidehvarf, och detta gaf honom
två synpunkter öfver tingen, munkens och satyrens; han
kunde ännu bli hänförd af något stort, skönt, godt,
men så kom genast tviflets löje och upplöste allt;
hans båda ögon, brukade han säga, drogo icke jämnt
mera; det ena såg sakens framsida, det andra dess
baksida, men därför kunde han icke heller få någon
stadig blick på lifvet, som förmådde föra honom till
ett mål.
Där satt han nu i sin mannaålders dagjamning och
såg hösten redan vara kommen. Därför älskade han
kyrkogården och höstens tysta arbete åt förgängelsen.
Giacomo hade gått in i kyrkan, öppnat ett fönster och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
