Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
besök, de kullslagna glasen, den röda fläcken
på duken, maskarne i fatet.
»Vi fa väl se», tänkte han. »En fest kan icke räcka
länge, i Åren gingo. Slottet reste sig färdigt
med sina runda torn och såg stolt ut öfver viken,
förödmjukade den lilla kyrkan och krossade de små
husen, som slagit sig ned i dess skydd. De unga
furstesönerna hade vuxit upp, och nu blefvo festerna
än flere och än mera larmande. Botvid blef allt mer
missnöjd med sig själf och sitt arbete. Nu skulle
han måla skärmar till skådespel i fastlagen, bygga
äreportar, göra konterfej af fruntimmer, allt hvad
han ansåg som flärd och flit-ter. Men det var icke han
ensam, som var missnöjd. Det nya, som man fatt, väckte
småningom missnöje i alla landsändar; småländingar,
dalkarlar, västgötar rörde på sig, och snart gick
bödelsyxan mot egna landsmän lika flitigt som den
fördrifne danskens. Man ville ha igen det gamla,
och man fick igen - mässan. Den kostade ingenting,
och något skulle man gifva i ersättning för guldet
och Silfret. Botvid kände sig ung igen, första gången
han gick i kyrkan och hörde de gamla sångtonerna från
barndomen och kände den sköna lukten af rökelsen och
såg de granna mässkläderna, som de unga furstinnorna
sytt. Och de unga furstarne voro med, och de togo
vigvatten vid dörren, och församlingen grät af glädje,
att allt var såsom fordom. Men den unge prästen,
som varit med om rensningen i de stora ordens dagar,
han vände sig med grämelse bort från alltsammans och
trodde, att världen gick baklänges. Han mötte Botvid
stundom och gaf då sitt missnöje tillkänna.
»Är det bättre nu än förr, må tro?» kunde han
säga. »Kronan tog tretton tusen hemman från kyrkan
för att lindra landets nöd, och så tog man silfver
och guld, ty kyrkan skall vara fattig. Men ändock är
kronan i nöd, men likafullt ha vi fått tre biskopar i
Uppsala, tre i Linköpings och två i Strängnäs stift,
då man förut hade en i hvartdera. Man ger med ena
handen och tar med den andra. Man tog Munkeboda af
Brask, men man ger ärkebiskopen i Uppsala, smedspojken
Laurentius Pederson, femtio drabanter. Man afskaffade
aflaten, men kungen säljer syndernas förlåtelse åt
Olaus Pederson, som stod honom efter lifvet, för
fem hundra ungerska gyllen! Man afskaffar påfven,
därför att man icke tål romerskt välde inom svenska
landamären, men man skickade efter tysken Georg
Norman och låter honom stifta lag för kyrkan. Och vi
gå framåt, säger man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
