Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var eld och låga i den sången! Det var icke
som den mjältsjuka syndalustan i Marias sång om
necken, där straff följde på nöjet. Här var idel
glädje öfver åtnjuten lycka, tacksamhet i ett stolt
hjärta öfver undfången belöning, jubel, naturens
jubel öfver uppfylld aning, vin i bägaren, räckt åt
segraren. Denne man, tänkte Botvid, han låg icke på
knä och bad utan att bli bönhörd, han steg fram och
fordrade, och han fick, nej han tog, och därför fick
han.
Skymningen föll och sången tystnade. Giacomo lyfte
åter årorna och båten vände stäfven utåt viken mot
andra stranden. Flickan reste sig upp för att fatta
årorna, men Giacomo tog henne om lifvet, kysste henne
och satte henne ner; och nu sköt båten med forsande
fart bakom en udde, där den försvann.
Botvid blef orolig, men ännu icke erfor han någon
afund öfver den andres lycka. Han blef sittande
och sökte med blickarne genomtränga den dunkelgröna
slöja, som alarna på andra stranden drogo för de båda
flyktingarne. Han tänkte på sin ungdom, sina fastor,
sina försakelser. Han hörde flickans ord från i går
så hånande: De unga hafva sofvit tiden allt för länge
l Ja, han hade sofvit bort sin ungdom. Och hvad hade
han väl för det? Hans ansikte såg ut som en drunknads,
hans hår var så tunt, att svalen lyste igenom, och
hela hans kropp var som ett ben-rangel. Och älskade
himmelen honom mer för det? Hade den heliga jungfrun
hört hans böner? Nej, men hon hade troligen skänkt
denne kristne hedning, som hvarken bad eller korsade
sig, allt hvad han själf icke hade fått.
Han erfor ett behof att vara glad, och han kände en
leda vid tanken på andaktsöfningar och fastor; det,
som för några timmar sedan var honom heligt, föreföll
honom endast tråkigt; allt hans inbillnings arbete
på ett Babelstorn, som skulle nå himlen, ramlade ner
sten för sten, och han började tro, att Gud icke ville
ha några stegar från jorden. Återstod sålunda endast
att finna sig i gruset och icke förmätet vilja narra
sig till några uttag i förväg af de eviga skatter,
som väntade efter detta jordelifvets slut.
Botvid försjönk i behagliga drömmerier, framkallade
dels af den ovana matordningen och det goda ölet, dels
af den starka vårluften och den vackra kvällen. Ännu
snattrade en and i viken, nattskäran spann i skogen,
och ängsknarren knarpade på åkern. En lätt dimma drog
fram öfver sjön, och det skymde alltmer, det skymde
för den tröttes öga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
