Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att komma vid hennes hand, men han rörde sig icke
ur stället. Hon sysslade med båtfästan en god stund;
slutligen såg hon förebrående upp på Botvid och sade:
»kan han då icke hjälpa mig!» Botvid sprang fram och
löste båten. Flickan samlade kjortlarne i handen,
lyfte dem försiktigt, så att de röda strumpebanden
syntes, och steg i. Därpå tittade hon upp till Botvid,
som stod kvar och stirrade på henne, log och stötte
ut. När hon lyfte årorna och sänkte dem, höjde
sig hennes fulla barm under den hvita bröstduken,
och vid hvarje årtag skymtade de små fötterna under
kjortelns kant. Botvid önskade, att han fått vara
med. Hvad hade hindrat honom? Han föreställde sig,
huru han skulle ha blygts, om hon blifvit vred och
sagt nej till hans begäran att få göra henne sällskap,
och att hon skulle blifvit vred, ansåg han högst
sannolikt. Hon tog ju båten och for ut på sjön för
att få vara ensam, därom var intet tvifvel. Båten
gled sakta fram och fårade den stålklara ytan, solens
röda sken lyste rätt på den unga flickans ansikte och
jämnade alla små kantigheter i hennes drag, tände
hennes ögon och gaf kinden ett rosenrödt skimmer,
som gjorde henne verkligen strålande. Nu hvilade hon
på årorna, det svagt upprörda vattnet lade sig jämnt,
det var så tyst, att Botvid hörde sina pulsar och
blodets gång som en sakta ringning i örat, då med ens
tystnaden störs och en sång stiger upp från båten och
ger genljud från stranden, så att fåglarne, som suttit
på nattkvist, vakna, och munkarne klättrade upp på
muren för att se, hvem som störde deras frid. Detta
var en underlig visa, som Botvid aldrig hört, och
hvars ord han icke kunde förstå. Den började som så:
Och Necken han gångar på snöhvitan sand, Vaker upp
alla redliga drängar! Så skapar han sig till en
väldiger man, De unga hafva sofvit tiden alltför
länge.
Och när hon sjungit sista raden, slog hon upp ett
skratt, som hon upprepade några gånger, liksom för
att riktigt få lyssna till genljudet, som kom ifrån
det branta Helsinge-berget midt öfver. Botvid blef
underlig till mods. >De unga hade sofvit tiden alltför
länge >, lät som en förebråelse till hans unga hjärta
och hans unga sinnen, och »vaker upp alla redliga
drängar» klingade som den vaknande ungdomens upprop
till lefnadslust och glädje öfver tillvaron. Men
när hon kom till sista versen, där jungfruns liflösa
kropp träffa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
