Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språken och kunde spela luta och göra vackra
vers! Detta kunde han icke erkänna. Men olycklig var
han, det visste han.
Nu visste han också, hvar järnvågen var. Men hvad
hjälpte det? Han hade träffat jungfrun i stadskyrkan
en mässa, men hon hade blifvit skrämd af hans
utseende, och kamraten i klädeshuset hade sedan
berättat, att hon tyckte, att Sten sett så förfallen
ut. Kamraten hade också berättat, att arbetaren i
järnvågen hade litet pengar, gaf sin dotter uppfostran
och hoppades få henne väl gift, så att det var inte
vardt att nöta skor, tillfogade han.
En dag blef Sten trött på att skrifva siffror, led vid
att stå inne i det mörka rummet. Hellre hvad arbete
som helst med kroppen än detta ändlösa skrifvande,
som aldrig gick framåt, aldrig blef färdigt och
aldrig tog slut. Han lämnade sin plats. Det var
midt i heta sommaren. Han vandrade gata upp och gata
ner utan mål och utan hopp. Tanklöst betraktade han
husen och skyltarna, som om han där kunde läsa någon
lösning på sin lefnadsgåta. Hans blickar stannade
vid en stor hästsko, som hängde på en stång; gamla
minnen om en klippare och en landsväg började dyka
upp i hans hjärna. Så hörde han hammarslag in på
gården. Han gick in och såg en jätte, som höll på att
smida söm. Fort gick det icke, och jätten pustade
och svettades vid hvarje slag. Sten tyckte det såg
muntert ut, när gnistorna hoppade omkring städet,
och varmt såg det också ut. Men smeden tycktes icke
finna det muntert, ty han afbröt sitt arbete, satte
sig på en kubbe och betraktade med dystra blickar huru
järnet kallnade. Därpå, liksom uppjagad af ett ondt
samvete, gick han in i smedjan efter ett rödt järn,
kom ut igen, men tycktes vara ändå mera nedslagen;
ty nu lade han järnet på städet och satte sig och
betraktade detsamma, liksom om han väntat få se,
huru det skulle förvandla sig till söm. Därvid råkade
han vända sig så, att Sten såg hans ansikte, och han
kände igen Claus. Han gick rakt fram till honom och
hälsade bekant. Claus betraktade honom först häpet,
och sedan han tvingats känna igen Sten, iakttog han
en sträng köld. Plötsligen ljusnade dock hans anlete,
som om en tanke sett dagen:
»Hör på, du», sade han, »är du lös ännu?»
Sten var nog lös.
»Du skall vid sankt Ansgarius bli smed l Nu ser jag på
dig, att du är född till smed. Tänk, hvad man kan se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
