Sonen, som nu besteg tronen, kallade sig rätt och slätt Anders VII, av vad anledning vet man ej, men man tror att det var för vissa historiska förutsättningars skull. Under hans regering uppstodo de sköna konsterna. En bagargosse stod nämligen en dag och knådade deg, han skulle göra en kuse, men han gjorde i dess ställe en get. Professorn i Schoscho-språket, som händelsevis gick förbi fönstret där gossen stod och arbetade, fick upp ögonen för hans stora anlag och lät honom göra en get av lera i stället för av deg, och brände den sedan i en ugn.
Med målarkonstens uppfinning förhöll sig annorlunda. Man hade länge observerat i en viss instängd trakt av ön att en mängd sysslolösa kolargossar togo kol och ritade på stockarne. Först ritade de oanständigheter, men sedan ritade de av allt vad de sågo. Man trodde först det var en slags mani eller idioti som brutit ut, ty det var verkligen kuriöst att se en hop ynglingar ränna omkring som skator och rita av allt vad de sågo. De ritade av bord, stolsben, hus, träd, stenar, morötter, skottkärror, hundar, kattor, allt möjligt som de fingo fatt i. Förgäves sökte föräldrarne få dem att överge de där grillerna och göra nytta, men det var omöjligt. De gräto och sade att de hellre ville svälta och dö än de läto bli att rita av. Det var verkligen en mani.
När saken kom inför Anders, blev han först mycket ledsen, ty han älskade sitt folk såsom endast en furste kan göra det. Han lät sedan spärra in dem i ett hus, där de ohejdat fingo ägna sig åt sin mani och under kungligt beskydd. Han anställde experiment med dem, och en dag lät han femtio maniaci avrita en och samma stolsben. Men se, det fanns inte två avritningar som voro lika. Filosofer, som tillkallades, förklarade, att det berodde på den personliga uppfattningen. Anders, som icke trott på att den personliga uppfattningen av ett stolsben kunnat vara något filosofiskt, insåg nu sitt misstag och trodde på avritningens djupa betydelse såsom ett moment i andens liv, och han lät utnämna den skickligaste avritaren till professor. Denne skrev strax därpå en avhandling om avritningens innehåll och form. Ur det väl valda exemplet ett stolsben, som var prisämnet, deducerade han: stolsbenets innehåll, det var den personliga uppfattningen, stolsbenets form, det var avritningen. När innehållet och formen täckte varandra, eller fullt gingo upp i varandra, då var avritningen en fullständig avritning, eller ett skönt. Allt som var avritat var skönt; en träckande ko var oskön i sig själv, ty naturen var oskön, men en avritad träckande ko var skön, ty hon var genomträngd av den personliga uppfattningen av en träckande ko. En dag fann man en ful avritning av Anders VII utanpå rithusets fasadvägg. Folk som gingo förbi skrattade. Ritaren uppkallades och ålades att avrita konung Anders, men på ett skönt sätt. Ritaren påstod, att hans avritning var skön, ty den var genomträngd och betingad av hans personliga uppfattning av Anders VII. Ritaren ålades vid livsstraff att genast ändra sin personliga uppfattning av Anders VII. Som ritaren lovades professors namn och lön, ändrade han genast sin personliga uppfattning av Anders VII och blev därför utnämnd till hovmålare.
Anders avsomnade i sitt 8:de regeringsår och kallades av de 17 ofelbare för Avritningens beskyddare. Han efterträddes i regementet av Per Erik I. Denne var en vildsint herre, som icke kunde sitta stilla. Han förde krig med jägarne och slog själv ihjäl så många han kunde. Men folket klagade över krigsskatterna och kunde icke inse nyttan av dessa slaktningar. För att upplysa deras mörka förstånd lät Per sammanfatta en ny lärobok att införas i skolorna. Den kallades: Konungaboken, och innehöll beröm om alla kungar från Lasse I till Per Erik, isynnerhet berömdes alla överfall och plundringar på främmande riken.
Krigstågen fortforo emellertid under Per Erik, ty krigsmännen älskade äran och isynnerhet erövrandet av andras egendom såsom pendyler, bordsserviser och mynt. En av sällskapet De Missnöjda skrev i anledning härav en broschyr med titel: "Jämförelse mellan de olika slagen av stöld, Enskild och Offentlig, eller Tjuveri ur Statsrättslig Synpunkt jämte en tablå över De lnternationella Stölderna under de senaste Konungarne av Huset Hulling." Broschyren blev såsom vanligt bränd jämte författaren. Per Erik dog i anledning av dryckenskap, och (vi nödgas som historieskrivare hålla oss till den smärtsamma sanningen) kanske även av något otukt. Han begräts av alla krigsmän och kallades Hjältekonungen eller Den Oförliknelige.
Med honom utslocknade ätten Hulling, som börjat med De Store Lassarne. Som man redan hunnit piska in i det uppvuxna släktet, att konungarne voro av Gudi, blev det kinkigt att nu välja en konung av de infödda, ty det kunde man dock icke inbilla folket, att en som i går var krigschef i dag kunde väljas av folket att vara av Gudi. Man skickade därför ut en expedition till fjärrboende stammar och hemförde verkligen ett föremål, som i hast döptes och kröntes. För att göra honom älskad kallade man honom Lasse III och utgav honom vara av ätten Hulling på långt håll. Som han varken kunde landets språk eller visste något om det land han skulle regera, råkade makten falla i händerna på Uffka (en avkomling av pastor Axonius från Uppsala). Denne gjorde allt för helveteslärans inskärpande och uppdrog åt professorerna i rithuset att rita av helvetet, vilket upphängdes i alla kyrkor. Lasse avled och kallades efter sin död Lasse den Helige.
Under hans efterträdare Per II Erik uppblossade en förfärlig religionsstrid mellan provinserna. En svärmare hade nämligen uppträtt och förklarat, att de osalige i helvetet icke knepos med tänger utan stuckos med gafflar. Ett stort koncilium sammankallades och en disputation hölls i sexton dagar och sexton nätter om tänger eller gafflar, varav partierna erhöllo namnen Tänger och Gafflar. Frågan avgjordes till förmån för Tängerna. Men Gafflarne höllo ståndaktigt vid sin tro och föllo icke ens för hotelsen med bålet. Men nu började Gafflarne, som i en provins fått övemakten, att försvara sig mot Tängernas övervåld. Tängerna kommo i klämman och sände efter hjälp hos Per II Erik. Per Erik sammankallade folket och med tårar i ögonen svor han att försvara den rena helvetesläran eller sätta livet till. Och så drog han ut i kriget. Detta varade i femton år och den ena pendylkistan efter den andra hemsändes; den ena utskrivningen av folk och skatter efter den andra företogs. Men Gafflarne försvarade sig tappert. Slutligen kom ett förfärans dödens budskap att Per Erik stupat. Men sorgen gav sig något, då man fick höra, att Tängerna tagia två provinser, sex tusen fanor och trummor, fem hundra pendyler och tre miljoner i guld och silver. Per Eriks lik hemfördes och över hans stoft restes en kyrka med följande inskrift Åt Hjältekonungen, Den Rena Helveteslärans Försvarare, Dog för sin tång. Anden troligen hos Gud!
Detta var det vackraste bladet i Hullingarnes berömmelsebok. Men Gafflarne fortforo att hålla vid sin tro och fingo slutligen fri religionsövning. Ja, det fanns till och med folk (av de missnöjda) som påstodo att det var en struntsak de slagits om, ty om man knips med gafflar eller tänger i helvetet kunde just vara detsamma, när man visste att det inte fanns något helvete.
Per Erik efterträddes av Jöns I Philip. Införde skådespel för att hålla de missnöjda vid gott lynne. Men när de missnöjda också gjorde skådespel, förklarades deras skådespel syndiga och ett nationellt skådespelshus uppfördes, i vilket spelades stycken ur berömmelseboken och Tängernas krig mot de Otrogna. Därigenom vändes folket att med vördnad se upp till sina "stora minnen".
Under efterträdaren Jöns II Petter infördes Statstidningen. Den var
dels framkallad av det jäsande missnöjet, dels av behovet att få
överklassens meningar spridda så fort som möjligt. Statstidningens
uppgift var: att oupphörlig förklara det allt vad underklassen tänkte,
talade och skrev var lögn, att alla underklassens handlingar voro
dikterade av låga bevekelsegrunder, egennytta, avund och illvilja, att
förklara det det nuvarande samhället var det fullkomligaste och
ledande till allas sällhet; att predika det helvetesläran var den
mildaste, djupaste, kvickaste av alla läror och att den aldrig skulle
kunna ersättas av någon annan, att alla andra läror voro dumma och
osedliga, o.s.v. Denna uppfinning hälsades med jubel och
Statstidningen tog därför namnet Den Allmänna Opinionen eller det
Välsignade Stillaståendet.
