Friden var dock endast skenbar och ingenting att lita på. De gamla bönderna, vilka varit med om det helas uppkomst, hade visserligen ingen respekt för Lasse, som de en gång varit du och bror med, men nu hade han makten att skydda dem med krigsmakten, de voro trötta på bråk och gåvo sig. Vad skulle man göra? frågade de sig, och när ingenting var att göra, vände man sig att tiga och lida.
Men det gick icke lika lätt att tämja det unga släktet, som icke ville lyda varken far eller mor, ännu mindre främmande personer. Förgäves sökte Uffka skrämma dem med helvetet. Deras tankar voro ännu friska, så att de genomskådade det orimliga i hela lögnhistorien och skranade åt Uffka. De blevo vilda och obändiga, tålde icke sitta i de osunda, illaluktande stugorna, utan rände omkring i skog och mark och sökte äventyr. Föräldrarne piskade dem, men gossarne satte eld på stugor och höstackar och rymde till skogs. Samhället var denna gång allvarsamt hotat och någon föreslog på allvar, att man skulle snöpa varannan pojke, för att för framtiden skaffa sig arbetare. Men Lasse avstyrkte denna onaturliga åtgätd. Han hade en annan metod, som han sparat i det längsta, emedan han själv ogillade den både för dess naturvidrighet och omänsklighet, då han ju som ung genomgått samma kur, vars minnen ännu spökade för honom såsom det ohyggligaste han upplevat. Varje by skulle hålla ett straffrum, där barnen skulle under sex år hållas instängda och varje dag under halv svält och med pisk av käpp vänja sig vid slaveri, och genom att år ut år in höra helvetesläran och en ny moral, som Lasse och Uffka uppfunnit, småningom få innötta i sig den vördnad och lydnad de icke av naturen voro skyldiga sina herrar. Metoden var i hög grad samvetslös, men hade samma verkan som en kastrering.
Någon tid åtgick visserligen till läroböckers utskrivning, men man hade för mycket att vinna för an icke offra tid och omtanke åt den nya inrättningen.
När verket var färdigt, visade det sig också, att ändamålet var vunnet. Barnen inlåstes tidigt om morgonen, och det första de lärde sig var att tiga. Detta var det viktigaste av allt, ty nu behövde icke överklassen, som den kallade sig, emedan "Gud" satt dem över underklassen, frukta någon kritik av underklassen. Det andra var att lyda: det vill säga att göra andras vilja och icke ha någon egen. lnspärrningen av många barn i ett rum hade en lysande framgång, ty den osunda luften förstörde hälsan, och med hälsans försvinnande försvann kraft och vilja. Men vanan att tiga, det vill säga förtiga sanningen, framkallade en olägenhet som man ej beräknat. Barnen uppfunno nämligen, att man genom att svara ja, där man skulle svara nej, förskaffade sig fördelar, såsom belöningar, eller frihet från straff, och därföre började lögnen blomstra. Lydnaden framkallade å sin sida falskhet. Barnen ansågo det vara orätt att hålla en kamrat, medan läraren piskade honom, men de handlade emot vad de ansågo vara rätt och vände sig småningom att handla emot sin övenygelse. De, som ljögo bäst och voro mest falska, kallades snälla barn och fingo pepparkakor och honungskakor, de som talade sanning och voro ärliga fingo pisk och blevo utan mat. Därmed var grunden lagd till uppfostran. Lasse häpnade ibland över resultaten, men vad skulle han göra, då han en gång givit sig ut på den hala isen!
Emellertid hade barnpiskarne svårt att utfylla den långa lärotiden med bara käppen och man måste hitta på nya läroämnen. I skolan lärdes numera, utom lögn och falskhet, en hel hop osanningar, som under det gemensamma namnet "moral" piskades i de bleka och sjukliga barnen. Den första moralen hette: Gud har skapat bönder och hantverkare att de skola arbeta åt dem som icke vilja arbeta. Andra moralen: Du skall vara nöjd med din lott! (Att uppfylla detta bud var icke svårt för dem som hade den avundsvärda lotten att slippa arbeta, men för dem, som hade den hårda lotten att arbeta, var den omöjlig.) Tredje moralen: Du får icke para dig, om du ej äger tolv tunnland jord eller Uffkas tillstånd. (En stor pojke, som invände, att den moralen borde haft följande lydelse: Du måste ha varit med och huggit för dig tolv tunnland jord för att kunna få para dig! blev satt i en mörk kallare.) Fjärde moralen: Du får icke taga av andras egendom. (En flicka, som menade att hon mindes när hennes far tog sin egendom av allmänningen och att hennes far därför borde straffas, blev genom sex par ris övertygad om att hon hade orätt.) Femte moralen: Du får icke döda någon! (En minderårig, som frågade om med det också menades Lasse och bödeln, vilka dödade alla, som icke ville döda jägarfolket ute på skogarne, blev satt i stocken.) Sjätte moralen: Du får icke en gång tänka, att det som nu är, kan vara dåligt. (Detta var den finaste av alla moraler, ty den dödar all tanke och därmed oppositionen i dess frö!)
Men det hjälpte ändå ej. Ungdomen hycklade och ljög, men ibland bröt sanningen fram och då hotades samhället igen. Man blev så led vid att leva, an man lät arbete och allt gå vind för våg: man svalt själv, men då började också överklassen svälta och fara illa och det gick inte an. Fruktan för helvetet upphörde, ty man ansåg, att man redan hade ett helvete på jorden, och värre kunde man lnte få. Lasse och Uffka funno sig snart i den nödvändigheten att vidtaga några tidsenliga förändringar i helvetesläran, och nu började prästerna mera tala om himmlelens kommande glädje för alla som lidit och haft svårt i livet. Att några oppositionsmakare därvid framkastade förmodanden, att Lasse och överklassen, som haft det bra, skulle följdriktigt konama till helvetet, inverkade icke på saken, ty oppositionsmannen brändes på bål och deras frågor lämnades obesvarade. Men utsikten att komma till himlen slappade tukten, och man måste hitta på nya medel. Och nu narrade Lasse fram några odågor, som icke ville arbeta, att de skulle göra visor till underklassens upplysning. Och nu kommo en skara poeter. De klädde sig illa, ehuru de icke behövde det, ty de fingo lön på stat, men de skulle genom sitt yttre inbilla underklassen, att de voro utgångna ur de "djupa leden". De gingo omkring och sjöngo om att livet var så härligt, att man borde tro alla människor om gott, att alla Lassar, Uffkor, lanschefer, föräldrar, målsmän och uppfostrare voro så snälla och ville underklassens väl, att allt missnöje med att några arbetade och några åto upp endast var avund och dålighet, att när var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad oss möter; att jordarbete och hantverk icke var arbete, utan att det sanna arbetet, det tyngsta arbetet, det hade Gud lagt på styrelsen, krigsmakten och Uffkorna, att man måste ta världen som den är (även sådan den blivit genom Lassars och Uffkors skälmstycken). Det där tog skruv. Man lärde sig först visorna utantill och så sutto de i öronen och så gingo de in i tankarne.
Men snart visade det sig, att underklassen också började begagna visor för att dundra mot överklassen. Lasse såg med fasa det hotande molnet, men han hade icke för ro skull lärt av det förflutna. Han lät först försöka med att ge vissångarne lön på stat. Det hjälpte till en tid, men man blev överlupen med vissångare, som ville ha lön, och skatterna ökades. Då, när ingenting annat hjälpte, såg han sig bragt till den hårda nödvändigheten att inrätta ett kotteri. Sjutton av de värsta vissångarne utvaldes och förklarades vara ofelbara. Alla andra som ville göra visor förklarades odugliga. Därmed var saken hjälpt. Folket, som betalade de sjutton för att de fingo ovett av dem, vande sig snart i skolorna att betrakta de sjutton som ofelbara och alla andra betraktades som odugliga. Och därmed nedtystades alla missnöjda vissångare, ty ingen ville naturligtvis gå där utan att få åtminstone beröm av de sjutton, och det gjorde, att sedermera alla visor kommo att sjungas på samma ton.
När nu skolorna ökades och svårigheten att få moralböcker åt alla blev stor, måste Lasse sent omsider, ty han fruktade i det längsta släppa lös en sådan farlig uppfinning, uppsätta ett tryckeri. Men för att icke den farliga inrättningen skulle vändas mot honom och hans verk lät han säna den under kunglig uppsikt.
Det första alstret av det kungliga boktryckeriet var en Tryckfrihetsförordning. I det hemliga sällskapet De Missnöjda hade man en afton sammankomst på en höskulle, just då den nya Tryckfrihetsförordningen utkommit. Paul jägare hade fått ett exemplar och skulle uppläsa detsamma till underkastande av granskning. Man satte sig i ordning för att lyssna.
Paul började läsa Tryckfrihetsförordning. § 1. Varje medborgare har full frihet att yttra sig i tryck!
- Hurra! svarade De Missnöjda. Leve friheten!
§ 2, läste Paul, den rena evangeliska helvetesläran får icke, såsom varande av Gudi, underkastas obehövlig kritik.
- Å! sade De Missnöjda. Det var just den som skulle först av allt kritiseras.
§ 3, läste Paul, varje skriftställare vare skyldig yttra sig berömmande om Lassar, Uffkor, länschefer, krigare, skrivare och barnpiskare, och deras vänner och bekanta.
§ 4. Sällskapet för inbördes beröm eller de 17 ofelbare äga att undertrycka varje skriftförsök riktat mot moralen.
Här avbröt Rudolf kolare: låtom oss erinra vad som menas med moralen!
Paul jägare erinrade: Moralen, det är 1:o att alla bönder och hantverkare äro födda att arbeta åt Lasse, Uffka o.s.v., 2:o att ingen får para sig under tolv tunnland jord eller Uffkas tillstånd.
- Nog, nog, ropade De Missnöjda, vi minnas det alltför väl. Fortsätt!
§ 5. Ingen, utan Sällskapet för inbördes berom, får yttra sig om en avliden Lasse.
§ 6. Varje medborgare har full frihet att yttra sig i tryck! De Missnöjda skildes med fast beslut att begagna sig av den nya tryckfriheten vid första bästa tillfälle.
Barnpiskarne voro de första, som fingo tryckfrihetens alster, och Moralboken trycktes i tusentals exemplar, uppspikades i stugorna och utdelades bland underklassen, ty överklassen, som uppfunnit Moralboken, de kunde den utantill förut.
Men Lasse blev trött och gammal, och han kände sitt slut nalkas. Sedan han sammankallat tvåtusen krigare, lät han dem välja tronföljare. Och se, valet föll på hans son, vilken genast hyllades under namn av Lasse II Axel. Lasse grät av rörelse över ett sådant storartat bevis på folkets kärlek mot hans hus, och han begagnade ett osökt tillfälle att föreslå det bävermössan och stolen skulle bli ärftliga inom hans släkt. Som missnöje härmed förspordes bland länscheferna, uppträdde Uffka och vädjade till folket, som stod långt bort i skogen bakom krigarne. Folket, som hatade krigarne och icke hört annat än att dessa svarat nej, ropade naturligtvis ja, och nu måste krigarne giva sig. Lasse tackade för detta nya bevis på folkets kärlek, och han ansåg detta rop från "de djupa lederna" såsom om Gud själv talat, ty Folkets röst är Guds röst, och Lasse II skyndade att antaga det lika vackra som osanna valspråket: Folkets kärlek näst min lön!
Lasse, som skakats av så många skiftande rörelser, lade sig mätt av år
och ära på dödsbädden. Sedan han förlåtit alla sina fiender deras
brott och sedan han av Uffka mottagit försäkran om himmelen, insomnade
han. Alla de 17 ofelbare skrevo berömvisor om hans dådrika levnad,
och Uffka höll ett liktal med text: salige äro de döda, de som i
Herranom dö. Lasse II torkade sina tårar och besteg tronen.
